Låt FN:s  allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna bli en ledstjärna för ett  nytt Europa!  Den som visar tveksamhet till EU eller EMU blir regelmässigt anklagad för att vara  isolationistisk och mot Europasamarbete i allmänhet.

 Vi skall därför nu måla upp vår egen  vision av hur ett framtida Europasamarbete skulle kunna utformas för att tjäna de breda  folklagrens intressen.  Tänk er ett fördrag mellan Europas stater där varje stat förbinder sig att i mån av förmåga tillämpa FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, inklusive de sociala, och  rätta sig efter en europadomstol med uppgift att bevaka dessa rättigheter. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna kan läsas i sin helhet i en bilaga i början på  telefonkatalogen 1999, privatpersoner. För detta är Telia all heder värt! Frågan är om man kan  vänta sig sådana initiativ efter en privatisering nu när delar av Förklaringen ifrågasätts av  kretsar som står det privata storkapitalet nära. Utrymmet här medger endast en summarisk genomgång av vad detta skulle kräva i praktisk  politik och konkreta regelverk och vi väljer att diskutera något av det som ligger oss varmast  om hjärtat. Självklarheter som t. ex. likhet inför lagen, skydd mot rättsövergrepp etc. behöver  vi knappast beröra. Vi koncentrerar oss i stället på de förändringar som vi anser krävs för att  Europa skall kunna förverkliga Förklaringens ideal. Låt oss börja med politiken gentemot resten av världen. Den bör givetvis också stå i samklang  med Förklaringen.  Europa lär aldrig kunna sona sina fruktansvärda förbrytelser mot övriga världens folk men vi  bör i handling visa att vi vill bättra oss. Därför bör vi ha strikta regler som förbjuder  europeiska företag att idka rovdrift på råvaror, miljö och människor i tredje världen. Vi bör  också avskaffa importtullar, även gentemot icke medlemsländer utom i fall då det gäller  produkter vars tillverkning innebär miljöfaror eller brott mot de mänskliga rättigheterna, t. ex.  barnarbete under slaveriliknande förhållanden. Vi bör generöst tillämpa av FN:s  flyktingkonvention, särskilt barnkonventionen, gentemot asylsökande från utomeuropeiska  länder. Vi bör också förhindra att europeiska företag och banker i kortsiktigt egenintresse  försvårar en social utveckling i Förklaringens anda i fattiga länder. Varje medlemsland bör begränsa sin militära styrka till ett värnpliktsbaserat folkförsvar av  hemvärnstyp med uppgift att försvara demokratin och folkens oberoende samt att göra insatser  vid naturkatastrofer och liknande. Detta kan kompletteras med mindre stående elitstyrkor för  snabba insatser i plötsliga krislägen. Sådana styrkor kan också behövas mot tungt beväpnade  kriminella ligor. All vapenexport till icke medlemsländer bör förbjudas. Inom Europa bör vi prioritera konsumentintressen före producentintressen i vårt regelverk för  nationell och internationell handel exempelvis när det gäller krav på varudeklarationer.

Stränga gemensamma minimiregler bör gälla när det gäller miljösäkerhet, djurskydd, krav på  säkra produkter och personlig säkerhet i övrigt. Inget land får förhindras att tillämpa ännu  strängare regler efter eget gottfinnande. Vi bör genom skarp antitrustlagstiftning motverka monopol i allmänhet och i synnerhet inom  massmedia. Medlemsländerna bör sträva efter en blandekonomi med tillräckligt stort offentligt ägande i  näringslivet för att balansera det internationella kapitalets makt och ej locka till sig  internationellt kapital genom sämre rättigheter och ekonomiska villkor för löntagare. Länderna bör vidare föra en politik för att minska de stora klyftorna i inkomster och  arbetsförhållanden mellan olika samhällsklasser. Detta betyder skärpt lagstiftning om  jämställdhet, minimilöner, arbetsplatsdemokrati och anställdas rätt att påtala missförhållanden  utan att behöva räkna med repressalier. Alla bör ha lagstadgad rätt till värdig och dräglig  försörjning genom eget arbete. Lika viktigt är att varje land bedriver en politik för att låta den tekniska utvecklingen komma  folket till del, inte endast genom höjd materiell levnadsstandard och bättre hushållning med  jordens resurser, utan också genom längre och rikare fritid så att vi slipper hets och stress och  får tid för varandra. Varje land bör anslå offentliga medel för kulturell verksamhet och nyhetsförmedling fria från  reklam och andra kommersiella intressen.  Viktigt är också att varje land öppet och regelbundet producerar och publicerar statistik som  visar hur medlemsländerna uppfyller åtagandena enligt fördraget och hur livskvaliteten  utvecklas i de olika länderna och inom olika samhällsklasser och andra befolkningskategorier. Det borde nu stå klart för de flesta läsare varför vi inte vill acceptera EU i nuvarande form.  Man kan hysa tvivel om möjligheterna att förändra EU inifrån men som medlemmar bör vi  åtminstone försöka. EMU däremot är nog lättare att påverka utifrån. I en propagandaartikel  för EMU­anslutning på DN­debatt 00 02 09 skriver Anna Lindh och Thomas Östros: ”Steg för  steg håller EU på att bli en union för medborgarna, inte bara för företag och kapital.” Äntligen  ett erkännande av vad EU faktiskt hittills varit! Våra visioner må förefalla orealistiska i dagens politiska klimat som snarast pekar mot ökande  ekonomiska och kulturella klyftor inom och mellan nationerna. Om vi inte kan vända denna  utveckling är emellertid risken överhängande att vi drivs mot en väpnad global konflikt  mellan en fattig desperat majoritet och en rik och girig minoritet. Frågan är om några levande  varelser alls kommer att överleva en sådan strid. Vi måste därför ta upp den ideologiska  kampen på allvar redan nu!