You are on page 1of 2

Låt FN:s  allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna bli en ledstjärna för ett 

nytt Europa! 
Den som visar tveksamhet till EU eller EMU blir regelmässigt anklagad för att vara 
isolationistisk och mot Europasamarbete i allmänhet. Vi skall därför nu måla upp vår egen 
vision av hur ett framtida Europasamarbete skulle kunna utformas för att tjäna de breda 
folklagrens intressen. 

Tänk er ett fördrag mellan Europas stater där varje stat förbinder sig att i mån av förmåga
tillämpa FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, inklusive de sociala, och 
rätta sig efter en europadomstol med uppgift att bevaka dessa rättigheter.
Förklaringen om de mänskliga rättigheterna kan läsas i sin helhet i en bilaga i början på 
telefonkatalogen 1999, privatpersoner. För detta är Telia all heder värt! Frågan är om man kan 
vänta sig sådana initiativ efter en privatisering nu när delar av Förklaringen ifrågasätts av 
kretsar som står det privata storkapitalet nära.
Utrymmet här medger endast en summarisk genomgång av vad detta skulle kräva i praktisk 
politik och konkreta regelverk och vi väljer att diskutera något av det som ligger oss varmast 
om hjärtat. Självklarheter som t. ex. likhet inför lagen, skydd mot rättsövergrepp etc. behöver 
vi knappast beröra. Vi koncentrerar oss i stället på de förändringar som vi anser krävs för att 
Europa skall kunna förverkliga Förklaringens ideal.

Låt oss börja med politiken gentemot resten av världen. Den bör givetvis också stå i samklang 
med Förklaringen. 
Europa lär aldrig kunna sona sina fruktansvärda förbrytelser mot övriga världens folk men vi 
bör i handling visa att vi vill bättra oss. Därför bör vi ha strikta regler som förbjuder 
europeiska företag att idka rovdrift på råvaror, miljö och människor i tredje världen. Vi bör 
också avskaffa importtullar, även gentemot icke medlemsländer utom i fall då det gäller 
produkter vars tillverkning innebär miljöfaror eller brott mot de mänskliga rättigheterna, t. ex. 
barnarbete under slaveriliknande förhållanden. Vi bör generöst tillämpa av FN:s 
flyktingkonvention, särskilt barnkonventionen, gentemot asylsökande från utomeuropeiska 
länder. Vi bör också förhindra att europeiska företag och banker i kortsiktigt egenintresse 
försvårar en social utveckling i Förklaringens anda i fattiga länder.

Varje medlemsland bör begränsa sin militära styrka till ett värnpliktsbaserat folkförsvar av 
hemvärnstyp med uppgift att försvara demokratin och folkens oberoende samt att göra insatser 
vid naturkatastrofer och liknande. Detta kan kompletteras med mindre stående elitstyrkor för 
snabba insatser i plötsliga krislägen. Sådana styrkor kan också behövas mot tungt beväpnade 
kriminella ligor.
All vapenexport till icke medlemsländer bör förbjudas.

Inom Europa bör vi prioritera konsumentintressen före producentintressen i vårt regelverk för 
nationell och internationell handel exempelvis när det gäller krav på varudeklarationer.
Stränga gemensamma minimiregler bör gälla när det gäller miljösäkerhet, djurskydd, krav på 
säkra produkter och personlig säkerhet i övrigt. Inget land får förhindras att tillämpa ännu 
strängare regler efter eget gottfinnande.
Vi bör genom skarp antitrustlagstiftning motverka monopol i allmänhet och i synnerhet inom 
massmedia.
Medlemsländerna bör sträva efter en blandekonomi med tillräckligt stort offentligt ägande i 
näringslivet för att balansera det internationella kapitalets makt och ej locka till sig 
internationellt kapital genom sämre rättigheter och ekonomiska villkor för löntagare.

Länderna bör vidare föra en politik för att minska de stora klyftorna i inkomster och 
arbetsförhållanden mellan olika samhällsklasser. Detta betyder skärpt lagstiftning om 
jämställdhet, minimilöner, arbetsplatsdemokrati och anställdas rätt att påtala missförhållanden 
utan att behöva räkna med repressalier. Alla bör ha lagstadgad rätt till värdig och dräglig 
försörjning genom eget arbete.

Lika viktigt är att varje land bedriver en politik för att låta den tekniska utvecklingen komma 
folket till del, inte endast genom höjd materiell levnadsstandard och bättre hushållning med 
jordens resurser, utan också genom längre och rikare fritid så att vi slipper hets och stress och 
får tid för varandra.

Varje land bör anslå offentliga medel för kulturell verksamhet och nyhetsförmedling fria från 
reklam och andra kommersiella intressen. 

Viktigt är också att varje land öppet och regelbundet producerar och publicerar statistik som 
visar hur medlemsländerna uppfyller åtagandena enligt fördraget och hur livskvaliteten 
utvecklas i de olika länderna och inom olika samhällsklasser och andra befolkningskategorier.

Det borde nu stå klart för de flesta läsare varför vi inte vill acceptera EU i nuvarande form. 
Man kan hysa tvivel om möjligheterna att förändra EU inifrån men som medlemmar bör vi 
åtminstone försöka. EMU däremot är nog lättare att påverka utifrån. I en propagandaartikel 
för EMU­anslutning på DN­debatt 00 02 09 skriver Anna Lindh och Thomas Östros: ”Steg för 
steg håller EU på att bli en union för medborgarna, inte bara för företag och kapital.” Äntligen 
ett erkännande av vad EU faktiskt hittills varit!

Våra visioner må förefalla orealistiska i dagens politiska klimat som snarast pekar mot ökande 
ekonomiska och kulturella klyftor inom och mellan nationerna. Om vi inte kan vända denna 
utveckling är emellertid risken överhängande att vi drivs mot en väpnad global konflikt 
mellan en fattig desperat majoritet och en rik och girig minoritet. Frågan är om några levande 
varelser alls kommer att överleva en sådan strid. Vi måste därför ta upp den ideologiska 
kampen på allvar redan nu!