Resejournal Americas 2001-02

11 juni 2001: Äntligen avresa!
Måndag 11 juni 2001 var nu slutligen här men beslutet att resa togs för mer än ett halvår sedan. Sedan dess har avresedatumet närmat sig med stormsteg medan min ”att-göra-lista” till synes fyllts på i samma takt som den tömts i och med att nya frågetecken dykt upp. Jag hade hunnit sälja allt jag hoppades, såsom cykeln, flygskärmen, segelbåten och den radiostyrda helikoptern. Jag fick också möjlighet att säga hej då till många av mina vänner i min lägenhet innan jag slutligt lämnade också den. Och dem. De sista dagarna var jäktiga. Jag hade tidigare bara packat några lådor och hade två dagar på mig före avfärdsdagen. Med hjälp av min mamma, pappa och bror så städade vi ur hela lägenheten och packade ihop allt för magasinering. Med någon timmes marginal så hann vi färdigt tills på söndagkvällen. Allt avrundades sedan med en trevlig familjemiddag på Orientexpressen, i resans tecken. Närvarande var förstås även min brorsdotter Moa med mamma Nancy. Jag reste med Swissair vilket gick strålande. Jag gjorde två mellanlandningar på vägen till Buenos Aires, som var mitt första resmål. Det första var i Zürich. Dit flög jag mycket bekvämt med två stora skinnsäten för mig själv. Därefter var det flygplansbyte. Väskorna skötte sig själva så jag virrade mig den långa sträckan genom Zürich flygplats fram till mitt nästa plan. Det var uppenbarligen inte många från Stockholm som hade tänkt åka till Sydamerika. Därefter fortsatte jag i resan över Atlanten i ett större plan. Jag hamnade bredvid en äldre brasiliansk kvinna som glatt berättade om sina barn och barnbarn, ackompanjerad av en serie bilder. Tyvärr så förstod jag inget av hennes ord. Vilket uppenbarligen även den portugistalande flygvärdinnan hade svårt med. Min andra medresenär var en norrman som var på väg för att söka olja för Norges räkning utanför Brasiliens kust. Han hade rest en del i Brasilien, främst i området kring Rio de Janeiro. Han fick adressen till denna sida så om han läser detta – ”Heja Norge!”. Förutom att norrmannen berättade om de vackra brasilianskorna så berättade han en del om faran i landet. Till detta hörde en berättelse där en kvinna stoppat en buss en bit utanför Rio. Hon stormade in på bussen och då märktes att hennes kläder var kraftigt nedblodade. Hon bad inte om hjälp och fick heller ingen hjälp av medresenärerna och bussturen fortsatte. Snart stoppades de dock snart igen. Denna gång stormade det in en grupp militärpoliser med automatvapen. De letade snabbt upp kvinnan och började söka igenom hennes kläder. Ut ramlade då ett finger med en diamantring på. Uppenbarligen hade någon inte varit snabb nog att lämna sina värdesaker. På resan återstod en mellanlanding i Rio där mina nyfunna vänner lämnade mig. Efter en timmes bensträckare på flygplatsen så väntade sedan ytterligare 2.5 timmes flygresa, innan jag slutligen landade på en regnig flygplats utanför Buenos Aires.

12 juni 2001: Buenos Aires är Enormt!
Det fick jag erfara redan på vägen från flygplatsen som tog någon timme. Först kom man ut på det gräslandskap som heter Pampas och omger bland annat Buenos Aires. Men helt snart började vad som nog kan kallas kåkstäder växa upp. Inga försök hade gjorts för att dölja detta utan de frodades vid vägkanten och en god sträcka bortåt. Därefter började kåkstäderna blandas med risiga höghus. Kanske ett skräckscenario för vad miljonprogramsbostäderna i Stockholms förorter skulle kunna bli om man upphör att underhålla dem. Sedan stod höghusen bara tätare och tätare på båda sidor av motorvägen. Det måste gå att få in

enorma mängder människor i alla dessa bostadshus! Någon på flygplatsen berättade för mig att Buenos Aires har 15 miljoner invånare, men ändå är en mycket vänlig och säker stad. Snart började trafiken tätna och höghusen började se riktigt respektabla ut. Ett och annat helt i glas började visa sig. Vägarna är mycket breda och de flesta verkar vara enkelriktade. Staden har också ett mycket sinnrikt planerat gatusystem. Varje kvarter är 100 x 100 meter stora och gatunumren säger hur många meter från kvarterets början som ingången befinner sig. Så man kan alltid lista ut hur många kvarter bort en sökt adress ligger samt ungefär var i på kvarteret ingången finns. De flesta kvarteren är fyrkantiga och vägarna sträcker sig långt genom staden. Då jag klivit av bussen så vandrade jag genom gatorna på jakt efter det familjedrivna Hotell Maipú, som jag fastnat för då jag på flygresan letade i min resebok efter vettiga platser att bo på de första dagarna. På vägen köpte jag också en kartan ”Capital Federal” över Buenos Aires. Hotellet var relativt billigt för Buenos Aires, 23 USD per natt. Det är dock mycket pengar för en långresekassa men då ingick också Baño Privado dvs dusch och toalett på rummet. Rummet är mycket sparsamt inrett men har högt i tak vilket för övrigt hela hotellet har. Buenos Aires är som sagt enormt. Jag hade bestämt mig för att bo i vad som av någon outgrundlig anledning kallas ”microcentro”. Det är den kommersiella stadskärnan. Då jag lade ut min nya Buenos Aires-karta på sängen i mitt hotellrum så täckte den mer än halva sängen. Jag letade upp microcentro och hittade det i ena hörnet av kartan. Jag insåg sedan att hela kartan täckte endast de innersta delarna av Buenos Aires som heter just Capital Federal. Och detta i sin tur utgör endast en tiondel av hela Buenos Aires. Men även microcentro är stort. Jag lade så mycket jag orkade av den första dagen på att vandra kors och tvärs genom de stora affärsstråken och jag har bara gått på ett fåtal av gatorna av microcentro. Den kantas av ”Avenida 9 de Julio” som sägs vara världens bredaste gata. Jag har inte svårt att tro på det faktumet efter att ha sett gatan som totalt har 20 filer. Sju åt varje håll samt en parallell, trefilig väg åt varje håll. Mest lockande i microcentro var dock kanske en gågata, Lavalle, full av spelhallar och biosalonger. Snart hittade jag ett ställe som har spelet Counter-Strike. Där tillbringade jag den sena kvällen efter eftermiddagens tupplur.

17 juni 2001: El Corazón de Argentina
Buenos Aires med omnejd hyser nästan hälften av Argentinas 37 miljoner invånare. Dessa brukar kallas porteños. Staden har många olika stadsdelar där varje del har sin egen karaktär. Här följer en beskrivning av hur jag har upplevt några de olika delarna.

Microcentro
Här inledde jag mitt besök i Buenos Aires. Microcentro är området som omsluter några butiksstråk. Ett par av dessa är gågator. Se det som Drottninggatan i Stockholm, men i större skala. Längs gågatorna finns affärer av olika slag, varuhus, biografer, spelhallar och annat. Det är också vanligt med gatumusikanter och gycklare av skiftande kvalitet. Min favorit hittills var en tangouppvisning med två killar och en tjej. De var otroligt skickliga. Ovanpå detta kan läggas en aldrig sinande ström av människor, åtminstone på dagtid. Framåt tolv, ett på natten så stänger allt igen. Ett par nattöppna Internet-caféer och någon spelhall är i princip vad som erbjuds. Det finns mig veterligen inga nattklubbar eller ens pubbar i området. Alldeles nära, på andra sidan Avenida 9 de Julio ligger Buenos Aires operahus – Teatro Colón. Colón är för övrigt det spanska sättet att säga Columbus. Det sägs vara ett av världens stora operahus och invigdes 1902. Utanför finns stora skyltar med texter ”Privatisera inte T. Colón”. Guiden på turen som jag var på var dock av annan uppfattning. Vi äger ingenting i det här landet – staden och staten äger allt. Sedan visade hon oss till presidentens privata bås i teatern med eget kök, toalett och hemlig

utgång.

Recoleta
Detta är egentligen namnet på en begravningsplats där bland annat Eva Perón, även känd som Evita är begravd. Hon var fru till Juan Perón som styrde landet med hård hand under några år på 40- och 50talen. Evita gjorde sig känd som en hjälpande hand till de fattiga. Hon var det positiva ansikte utåt som hennes man saknade. Idag är området kring hennes begravningsplats något annorlunda än när hon gravsattes. Området påminner mig något om New Orleans i USA. Helt nära ligger ett stort, modernt hus i fyra våningar som inhyser en stor biograf, en handfull restauranger (däribland Hooters) och några affärer. Längs gatorna som omger begravningsplatsen finns också flera pubbar och discon, flera med internationell prägel. Det mest kända discot heter Hippopotamus. Det har helt klart en särskild prägel. Det är ett ganska fräscht, om än inte så stort, disco på bästa plats i Recoleta. Jag gick dit med en läkarstuderande amerikan som jag stött på i närheten. I dörren försökte jag reda ut vad det skulle kosta att gå in. Inträdet var uppenbarligen gratis men man var tvungen att köpa en drink för 20 USD. Något mycket tyckte jag. Detta kunde dock förbättras med hjälp av några kuponger som en tjej delade ut. Inkastaren hade dock inga att erbjuda utan jag letade upp en av tjejerna och fick en kupong (ja, en bunt faktiskt, för säkerhets skull). Jag kom tillbaka och skulle bara få bekräftat att allt var ok. Han kom då med tillägget att om jag gick därifrån med en tjej så ville han ha ytterligare 20 USD. Tjejerna där var alltså uppenbarligen anställda av stället. Men om jag går därifrån med en turist och inte någon av ”era” tjejer, undrade jag. Nej, då behöver man inte betala. Men hur vet jag i så fall vad som är vad? Jo, chansen är 99.9% att det inte är en turisttjej. Och detta på ett ställe som i alla resehandböcker beskrivs som ett av de bättre discona. Intressant.

San Telmo
Efter fyra nätter i microcentro så var det dags att flytta söderut ett par kilometer, till San Telmo vilket är ett annat område i Buenos Aires beläget mellan microcentro och Las Bocas. San Telmo är något slitet och har ännu fler bostäder än de andra områdena, men det har onekligen sin charm. Här finns enstaka butiker, restauranger och hotell insprängda i den övriga bebyggelsen men det finns inget egentligt centrum i området. Flytten till San Telmo mer än halverar min boendekostnad. Dels för att jag flyttade ut från de dyraste, centrala områdena men också för att jag flyttade in i ett så kallat hostel, med delad dusch/toalett och med flera sängar i varje rum. I mitt rum finns det två våningssängar. Jag har en säng, ett par tas upp av en manlig och en kvinnlig engelsklärare från Storbritannien och den sista upptas av en kvinna från Schweiz. Här finns också tvättmaskin och ett kök som man kan använda. Fördelen med att bo på ett hostel är att det alltid finns andra resenärer omkring dig. Detta ger dig mängder av information om vad som finns att göra, vad du bör akta dig för, bra ställen att åka till och dylikt. Du har också lätt att hitta reskamrater för vidare resor. Nackdelen är dock densamma. Du får aldrig någon hel natt ostörd då folk går ut och in i sovrummet och du är alltid omgiven av folk, dag som natt.

Las Bocas
Så heter Buenos Aires ursprungliga hamnkvarter. Då Buenos Aires grundades så var detta den enda platsen som skeppen kunde få lite skydd från havet då den ligger vid en biflod till Rio de la Plata. Därifrån kommer också namnet porteños, hamnbor. Hit kom många av de invandrande européerna, främst italienare. Många såg då med förakt på dem som bosatte sig här och aldrig lyckades lämna de

kvarten dit de först kommit. Las Bocas är en bokstavligen en färgglad stadsdel, speciellt husen längs promenadstråket Caminito, döpt efter en känd tango. Där finns de mest osmakliga färgkombinationer på husen men på något sätt lyckas de få en god harmoni ändå. Kanske inte minst med hjälp av tangotonerna som ljuder från något fönster. Efter att ha vandrat hit någon halvmil från mitt hotell och sedan vandrat runt i Las Bocas så kände jag att en busstur på vägen tillbaks kunde vara lämplig. Jag vinkade därför in en buss som råkade gå förbi, efter att ha gjort klart att den gick mot microcentro. Jag satte mig på bussen och följde med på min karta för att ha en aning om vart jag borde hoppa av. Snart frågade en kvinna vart jag var på väg. Jag uppgav en gata och snart var flera inblandade i en diskussionen om hur långt det var och var jag borde hoppa av. Det slutade med att en äldre herre följde mig av bussen och följde mig de kvarteren jag behövde gå. Mannen på flygplatsen hade helt tydligt rätt – trots sin storlek så är Buenos Aires en vänlig stad.

24 juni 2001: Norrut i Argentina: Córdoba
Efter en vecka i Buenos Aires så var det dags att åka vidare. Jag hade då ändrat den ursprungliga planen att ta mig till Santiago i Chile till att snabbast möjligt ta mig norrut mot Bolivia. Då Sydamerika ju ligger på södra halvklotet så blir det varmare ju längre norrut man tar sig och värme var just det som jag hade störst behov av. Det skulle dock komma att visa sig att kurvan mellan latitud och temperatur inte var helt linjär. Första stoppet var staden Córdoba till vilken jag tog mig via en tio timmars bussresa. Jag kom fram vid 8-tiden på morgonen efter en bekväm bussresa i nästan liggande ställning, en så kallad semicama eller "halvsäng". Vid ankomsten så frågade jag en man med portfölj riktningen mot centrum. Det visade sig att vi skulle i samma riktning så han följde mig vägen upp till centrum på ca 2-3 kilometer. Han berättade om alla problem som finns i Argentina. Jag hade sett på TV om strejker och upplopp på olika håll i landet. Många är arbetslösa och det sägs att vissa redan svultit ihjäl. Detta syns inte i någon särskild utsträckning på ytan och Argentina har länge varit Sydamerikas rikaste och mest framgångsrika land. Mannen undrade vart jag skulle och jag nämnde ett hotell som jag sett i min reseguide. Han visste inte vart det låg men frågade runt bland alla vi stötte på efter vägen dit. Slutligen hamnade jag dock på Hotell Garden i centrala Córdoba. Jag fick ett eget rum med toalett och TV och strax utanför låg McDonalds. Det var skönt efter att ha bott mycket tätt inpå folk i flera dagar. Jag hade här också plats att ställa upp min dator efter att ha genomsökt staden efter en dosa som kunde ge mig en extra kontakt utöver de som behövdes för TVn och värmeelementet. Jag kunde nu fortsätta lyssnadet på min ljudbok som låg på datorn. Córdoba visade sig dock för att vara en väl stillsam stad. Det sägs vara Argentinas näst största stad, efter Buenos Aires, men den ger verkligen inte intryck av att vara det. Den komersiella kärnan är bara en handfull kvarter. Sedan sträcker sig relativt dystra förorter långt ut åt varje håll. Jag planerade ursprunligen att ta mig till ett disco men det låg 45 minuters bussväg bort och bussen gick bara fram till midnatt vilket är väl tidigt då discoteken börjar fyllas med folk framåt tvåtiden. Den mesta tiden på dagarna tillbringade jag på torget i kärnan av staden. Här spelade en skicklig gatumusiker Argentinsk musik och mängder av folk satt runt på torget och på statyn i mitten av torget. Det var gassande solsken varje dag så det var en utmärkt plats att sitta och plugga spanska på, eller bara titta på människorna. Argentinarna är helt klart det folk som är skickligast på att koppla av. Hela dagarna, vardag som helg, sitter folk runtom i städerna och småpratar med varandra eller bara ser sig omkring. Folk är också vana att vänta. Få har lönekonton utan de flesta går till lönekontoret för att hämta pengarna kontant. Här kan man se folk stå i timmar i kö för att komma fram till luckan, men tydligt utan att bli uppjagade eller stressade för det. En del tid tillbringade jag också på hotellet i diskussion med gubbarna som satt i entrén. De hade vaga

idéer om Sverige som jag försökte räta ut. Jag är dock fortfarande osäker om de förstod skillnaden mellan Schweiz och Sverige.

29 juni 2001: Norrut i Argentina: Salta
Efter tre nätter i Córdoba kände jag att det var dags att ta mig vidare norrut. Jag hade inte stött på en enda backpacker de senaste dagarna. Salta såg ut att ligga lagom långt norrut så jag bokade en biljett dit. Resan tog tolv timmar och bussen var iskall. Av någon anledning blev jag utsedd som medlare mellan busschaufören och de övriga resenärerna och därför fick jag flera gånger klättra fram bland väskorna och meddela att det var väldigt kallt och att de kanske borde dra ner på den iskalla luftkonditioneringen då alla låg nedpackade under filtar och huttrade. I regel besvarades jag dock av något totalt oförståeligt, inte helt olikt en harkling. Jag vaknade på morgonen, utan några tydliga tecken på frostskador, med åsynen av Salta som låg i en dal mellan ett otroligt bergsmassiv. Så snart bussen stannat så stegade iväg till det hostal som rekommenderades i min reseguide. Genast stötte jag här på folk som jag kände sedan Buenos Aires. Det är tydligt att nästan alla bär runt på samma bok – South America on a Shoestring från förlaget Lonely Planet. Det dröjde heller inte många minuter förrän vi hade börjat planera upp aktivitet för de kommande dagarna. Vi bestämde oss för att ta ett frakttåg upp i bergskedjan Anderna till byn San Antonio, en resa som omfattade tio timmar plus återresa per taxi. Alternativet fanns också att fortsätta med tåget i 60 timmar och ta sig till Chilenska gränsen. Här var det dock sannolikt förbjudet att passera och om vi skulle misslyckas så var vi tvungna att vänta i en vecka på nästa tåg så vi valde bort det alternativet. Mina med resenärer var Matthiew ”Matt” Beavis från Skottland och Joanne någonting från England. Matt hade före resan pluggat på universitetet och jobbat som vaktmästare. Han hade också sex månader bakom sig i Sydamerika varav sex veckor som dräng på en farm i södra Argentina där han bland annat fick jaga boskap från hästryggen. Joanne hade den senare tiden jobbat på en strippklubb i Australien och hade varit från England de senaste två åren, varav de senaste veckorna i Sydamerika. Tågresan var otroligt häftig. Vi hade befarat att vi skulle behöva sitta på golvet i någon fraktvagn i dryga minusgrader men det visade sig att det var bekväma säten i bästa SJ-klass och god värme. Det enda som störde var en sjungande skolklass på sätena bredvid. Vi blev lovade att de skulle kliva av efter 20 minuter, vilket visade sig betyda två timmar. Men resan var som sagt häftig. Rutten hör till de tre högsta i världen på som mest drygt 4100 meter över havet och tåget tog oss genom ett omväxlande och storslaget landskap. Bergväggarna som ofta stupade brant nedåt var färgade i alla naturliga färger på grund av de många olika bergsarterna. Tåget tuffade på i runt trettio kilometer i timmen vilket var lagom för att kunna uppleva landskapet. Järnvägen hade länge varit en mycket viktig rutt för att transportera metaller och boskap från höglandet ned mot pampas. Den hade dock sedan länge spelat ut sin viktiga roll och användes nu främst som ett billigt alternativ för arbetare och bönder. Vi fick här också smaka på höghöjdssjukan. Vi hade alla sovit lite på natten på grund av tågresans tidiga start. Vi piggade dock upp oss med öl och vin på tåget, något som vi senare förstod var ett mycket säkert sätt att locka fram höghöjdssjuka, speciellt i samband med trötthet. När Matt var på vägg att slumra till så lutade han plötslig fram huvudet och sa att han mådde dåligt. När han tittade upp så var han likblek i ansiktet och andades tungt. Han fick ta sig ut till utrymmet i början på vagnen där dörren stod öppen och han fick nog med luft. Där blev han också muntert iakttagen av de härdade stamresenärerna. Efter en kopp coca-té, som sägs vara det bästa botemedlet, så blev han dock bättre och resan fortsatte. Vid ett av stoppen tog jag mig fram till konduktörsplatsen där de lät mig följa med, tillsammans med en man från Buenos Aires. Det var också en häftig upplevelse. Vi fick kliva ut från

tåget och stå längst fram, á la filmen Titanic, vilket var en upplevelse, inte minst när man åkte genom de mörka med av tåget upplysta tunnlarna med väggarna fyllda av istappar. Det var också intressant att titta på en liten dator med blinkade varningslampor som meddelade att tolv kilometer i timmen var högsta tillåtna hastighet. Mannen som skötte om datorn upplyste också nervöst tågföraren flera gånger om detta, utan att hastigheten nämnvärt minskade. Under tiden hade Joanne sällat sig till sjuklingarnas skara genom att i ivern att skära upp bröd med en schweizisk armékniv vända den fel och istället pressa sitt pengfinger mott knivens egg. Hon blev dock väl omhändertagen av ivrigt talande äldre kvinnor som bland annat la helande händer på hennes finger och, efter att ha gjort klart för sig att hon inte hade AIDS, slickade i sig hennes blod. San Antonio var en mycket kall plats. Vi gissade att det säkert var -10 grader men det visade sig vara -20. Trots att jag på natten bäddade ned mig i underställ, sovsäck och dubbla täcken ändra kände kylan. Vi fick hjälp av två tyska systrar som talade flytande spanska att hitta ett bra ställe för natten. De tyska systrarna organiserade även en utflykt dagen efter som bland annat tog oss till foten av en storslagen bro. Jag och Matt klättrade upp till tågspåret som gick över bron, en ansträngning som gav mig yrsel och kraftig hjärtklappning i den tunna luften. Vi fortsatte även till en gammal Inca-stad som på tolvhundratalet sägs ha haft 5000 invånare. Därefter tog vi en taxiresa tillbaka till Salta där de storslagna bergen som omgav staden inte längre kändes lika storslagna.

3 juli 2001: Norrut i Argentina: Tilcara
På torsdag kväll då vi kom tillbaks till Salta så hade Matt bråttom iväg därifrån då han planerade att ta en buss till Chile från samma stad på tisdagen. Vi hade sedan tidigare planerat att ta en gemensam sväng i allra nordligaste Argentina innan han åkte till Chile och jag tog mig vidare mot Bolivia. Joanne hade ont om tid och ville åka till Chile snarast möjligt. Vi sov på ett nytt hostal över natten och köpte en biljett till Tilcara dagen efter. Resan tog fem timmar och vi åkte redan samma eftermiddag. Lustigt nog så känns fem timmar som en kort resa – man behöver inte ens köpa mat att äta på resan. Skall man färdas en sträcka som är synbar på en Sydamerika-karta så får man räkna med att tillbringa åtminstone tio timmar på en buss. Tilcara visade sig vara en mycket trevlig by. Den ligger insprängd i bergslandskapet, omgiven av höga berg. De upplysta bygatorna är belagda med gatusten och överallt strosar folk omkring, även framåt tio-elva tiden på kvällen. Vi tog oss till Hostal Malka som låg på en bergssluttning i utkanten av byn. Det visade sig vara ett bra val, om än något dyrt. Det drivs av den stora familj som bor på samma tomt med flera trevliga stugor varav en är sovrum för resenärer med fyra sängar i varje. Till familjen hörde också två hundar, eller möjligen en – Kanela – med kompis från trakten. Vi gjorde oss snabbt vän med dem, trots att vi inte gav dem något att äta eller så. Så länge vi var kvar i byn så blev vi i regel ledsagade av en hund. De gick antingen strax före eller efter en på gatorna. Gick man in i någon affär så följde de oftast efter utan att butiksinnehavarna invände något. Satte man sig på en bänk så lade sig hunden under den och väntade. Om någon annan hund kom hotande nära så jagade ledsagaren dock iväg inkräktaren, ofta endast med hjälp av ett par hotfulla steg och ilsken en blick. Vi anlände till Ticara på fredag kväll och de följande två dagarna gjorde vi utflykter i omgivningen. På lördagen åkte vi till grannbyn Maimará och dess vackert belägna begravningsplats på en kulle över byn. Vi försökte också ta oss till några grottor i bergssluttningen men utan att hitta dem. På kvällen åkte vi till vad som skulle vara ett disco i grannbyn Humahuaca. Där träffade vi ett gift par från Rosario som vi träffat på tågresan ett par dagar innan. Vi tillbringade middagen med att diskutera Argentina och dess olika whiskey-sorter. Kvällen var dock isande kall, det var flera timmar kvar tills discot skulle börja fyllas med folk, vi var trötta och Matt hade dåligt med pengar. Vi tog oss därför tillbaka till Tilcara redan vid ett-tiden. Dagen efter började jag känna mig krasslig med snuva och lätt feber. Vi bestämde oss för att, istället för att göra nya försök att hitta grottan, ta en utflykt till en annan by i trakten – Purcara. På vägen träffade vi de tyska systrarna som också var på väg till dit. I Purcara finns bland annat ett berg med sju

olika färger på samma klippa. De hade också en trevlig vandringsled på några kilometer runt ett berg vid staden. På kvällen blev min förkylning ytterligare värre. Var och varannan i trakten, inte minst resenärerna, var förkylda. Detta sades till stor del bero på den torra luften och den stora temperaturskillnaden på dag och natt – ibland uppåt 40 grader. Matt ville se och övernatta i ytterligare en by innan hann återvände till Salta. Den var dock ytterst besvärlig att ta sig till och från med flera bussbyten och det skulle ta mig bort från mitt mål Bolivia. Jag valde därför att avstå den etappen och istället tillbringa måndagen med att slappa på torget och plugga spanska. Efter denna avslutning i det vackra området i norra Argentina såg jag fram emot Bolivia. Även min hårt ansträngda reskassa längtade efter vad som sades vara Sydamerikas billigaste land.

7 juli 2001: In i Bolivia till Tupiza
Flera jag har stött på har sagt att byn Tupiza är deras favoritplats i Bolivia. Jag kan ju egentligen inte jämföra den med något i Bolivia men den är onekligen trevlig. För att ta mig dit så tog jag en buss från Tilcara som tog mig till fram till gränsstaden i Argentina – La Quiaca. Därifrån kan man vandra någon kilometer för att komma fram till gränsposteringen. Det är uppenbart vem som skyddar sig från vem. Då Argentina betalar så mycket högre löner så försöker många bolivianer ta sig dit för att arbeta. Taggtrådsstängsel hänger ut över floden på den Bolivianska sidan där kvinnorna tvättade kläder. Efter gränspassagen så befinner man sig i byn Villazon som till skillnad från La Quiaca myllrar av liv. Här säljs nämligen all den smuggelgods som bönder tar med sig över gränsen. Butikerna är fyllda av cigaretter, alkohol och elektronik. Från Villazon tog jag en buss till Tupiza och det är uppenbarligen en stor skillnad på bussnätet i Bolivia och i Argentina. Innan bussen hade lämnat Villazon så var vi redan en dryg timme försenade på grund av folk som för mig oförklarliga anledningar vandrade in och ut på bussen. Jag satt med min femtonkilospackning i knäet vilket kanske var ett tveksamt drag av mig men alternativet var att lämna den i händerna på den myllrande massan på bussterminalen. Som bonus hade jag också en extremt otålig bolivian på sätet bredvid mig som hela tiden påpekade när vi borde ha åkt och hur mycket försenade vi var. Detta uppblandat med desperata ”Vaaamoos!”-tjut från honom, vilket får översättas med ”Nu åker vi!”. Slutligen satte bussen iväg över jord- och grusvägarna med en beläggning som en tvättbräda. Min granne somnade genast. Tupiza kan jämföras med Nordamerikas Vilda Västern. Hästar finns det gott om och strax utanför byn finns också ett kavalleri beläget. Det var också i närheten som Butch Cassidy och The Sundance Kid ändade sina dagar i början på nittonhundratalet efter en rad tågrån. Idag är det en trevlig by med datorutbildningscenter och Internet-caféer på torget. Min första dag tillbringade jag på bussen då jag endast fått 30-dagars visa och inte varit klok nog att påpeka detta då jag var vid gränsen. Jag han dock med ett och annat äventyr de följande dagarna –

Hårklippning
Jag inser så här i efterhand att mina spanskakunskaper är begränsade när det gäller att beskriva önskad frisyr. Jag valde ut en frisörsalong som såg trevlig ut. Då frisören insåg mina språkliga begränsningar så pekade han på en affisch med ett tiotal olika frisyrer av sextio- och sjuttiotalssnitt i förhoppning om att jag ville ha någon av dem. Jag försökte istället gå min egen väg och beskriva min önskade frisyr. Det slutade med att jag fick en extremt kort och ojämn lugg. Han tillbringade dock säkert en halvtimme med nacken med hjälp av flera olika maskiner och slutligen en rakkniv. Nacken blev bra. Jag skall dock

inte klaga med tanke på att det kostade 3 Bolivianos vilket motsvarar knappt 5 kr.

Bolivianska Duschar
Detta är ett tekniskt intressant kapitel. Av någon anledning så använder inte bolivianer varmvattenberedare som vanligt folk utan överallt så används elektriska dosor monterade på en enda vattenkran som sitter högt över huvudet. Detta innebär – 1. Varje gång det blir strömavbrott, vilket tyvärr är vanligt förekommande, så slutar varmvattnet omedelbart att komma. 2. Man förväntas reglera värmen genom vattenmängden. Det innebär att man får välja mellan väldigt kallt vatten eller väldigt lite vatten. 3. Då installationen av dosorna ofta är tveksamt gjorda och man, ofta med schampo i ögonen, regelbundet förväntas reglera vattenmängden så har de egenheten att ge ifrån sig stötar som lätt leds genom den blöta kroppen och ned i vattnet på golvet. Den enda fördelen jag kan se med detta är att man blir pigg snabbare på morgnarna.

Planscher
En annan egenhet som jag har noterat är alla lunchrestauranger, biljettförsäljare, frisörer och hotell värda namnet har planscher uppsatta som man i Sverige endast hittar i suspekta verkstäder. Det vill säga planscher med mer eller mindre nakna unga kvinnor, av något skäl ackompanjerade av en kalender som ofta är ett eller ett par år gamla.

Utflykter
Under min tid i Tupiza så gjorde jag två utflykter. Den enda var en heldagstur med jeep upp i bergen runt byn. Det var verkligen häftigt och jeepen tog oss runt på vägar med bara en halvmeter ifrån 150meters i princip lodräta stup. På ett ställe såg vi också en helt platt bilvrak på botten av stupet och vår guide upplyste oss om vitsen med att inte dricka före bilkörning. Den andra utflykten var en halvdagstur på hästryggen. Jag var den enda kunden den dagen så jag fick en privat guide som lärde mig de olika ridmetoderna. Trav är mycket svårt men när jag kom på hur samspelet mellan mig och hästen skulle fungera så blev det lättare. Han frågade om jag ville prova på galopp efter att han upplyst mig om att detta var mycket farligt på den steniga marken. Jag svarade att detta var andra gången i livet som jag red så jag föredrog att skjuta upp galoppkapitlet till nästa gång. Det skrattade han dock åt och jagade upp min häst i galopp, som visade sig vara mycket enklare än trav.

Mot Uyuni
Efter dessa intensiva dagar så kändes det som om jag uttömt de mesta av aktiviteterna i byn. Jag stegade därför till stationen tillsammans med Jürgen, en tysk som jag träffat på jeeputflykten och som skulle åt samma håll som jag. Vi köpte en biljett och åkte på kvällen iväg med tåget. Vi blev dock besvikna när de två personerna som satt på våra platser som vi betalat för i förstaklasskupén inte ville flytta på sig. Vi förstod dock deras resonemang när de visade oss sina biljetter som nästan var identiska som våra. Vi fick istället nya platser en bit bort i samma kupé och kunde lugnt ägna oss åt den spanskdubbade filmen på TVn.

13 juli 2001: Mer kyla på Bolivias Altiplano

Till Uyuni åker man för en sak – att göra en fyradagarstur med jeep. Jag och Jürgen var helt uppenbart inte ensamma om den idén utan hela byn är fylld med turister – fler än jag sett på samma plats sedan jag kom till Sydamerika. Förutom att vara startpunkt för fyradagarsturerna så hade vi hört att Uyuni mest var en vindpinad och nedkyld by byggd av gråbrun lera. Vi kom fram på kvällen och tog då härbärge vid stationen men blev dock positivt överraskade då vi vaknade upp till ett soligt och trevligt Uyuni. På dagen shoppade vi bland de tjugotal resebyråer som finns i byn och som arrangerar turerna. Vi hade hört alla möjliga skräckhistorier om ständigt berusade chaufförer som inte stannar vid några attraktioner och inte orkar stiga upp på morgnarna. Snart träffade vi dock på ett bolag som verkade seriöst och som redan hade fyra av de sex platserna i jeepen fyllda. Vi valde att boka resan hos dem och betalade de 80 US-dollars som det kostade per person, inklusive allt. Dagen efter skulle vi ge oss iväg 9:30. En kvart innan stressade vi dit och hoppades hinna slänga i oss något att äta innan vi satte iväg. Tiden visade sig dock följa sydamerikansk standard och vi hann både äta, gassa i solen och bli otåliga innan bilen slutligen anlände. Vi blev något nervösa när vi insåg att vårt ressällskap bestod av två franska, gifta par i dryga 50årsåldern med knappa kunskaper i såväl engelska som spanska. De visade sig vara dock mycket trevliga och mer ungdomliga än vi själva. De var bosatta i de franska alperna och pysslade med skärmflygning, slalom och bergsklättring. Det senare visade sig tydligt då varje gång vi stannade vid någon klippa så satte männen iväg att klättra utan några hjälpmedel. Om det var skrevor där jag själv nervöst tog mig fram stödd på händer och fötter så stegade de lugnt omkring. Om det var lodräta klippor så klättrade de iväg sex-sju meter upp tills de försvann över kanten. Om det bara var vanliga berg så vandrade de iväg så snart bilen stannat för natten och kom tillbaka först någon timma efter skymningen och beklagade sig över att de inte hunnit bestiga hela berget. Förutom fransmännen, Jürgen och jag så hade vi en blyg 16-årig kokerska med namn Marlene och en evigt positiv guide, chaufför och mekaniker med namn Lorenzo. Han visade sig även vara duktig på att byta punkterade däck de tre gånger vi råkade ut för det. Fyradagarsturen var en enorm upplevelse i ett osannolikt landskap. Det hela känns nästan som en lång kemilektion med klippor, sjöar och öknar i alla möjliga kulörer, färgade av olika kemiska ämnen som jag sällan förstod vad det var då min spanskakunskaper ännu är begränsade på det området. Den första dagen kom vi förbi ett evigt vindpinat område som heter Valle de la Rocas. Där fanns enorma klippformationer som lätt kunde tävla mot Gotlands raukar. Efter en kylig natt fortsatte dag två mot Laguna Colorado vid vilken vi stannade den andra natten. Även det är en kall och vindpinad platsmed en osannolikt röd sjö som lär få sin färg av microalger. Det lär även vara världens viktigaste plats för flamingos som fanns i flera olika sorter i sjön. Stora delar av den var frusen och stora delar täckt av något vitt fast material som liknade något mellan is och salt men var något annat. Till djurlivet i området kan även räknas otaliga llamor, en llamasläkting som heter vicuña och ser ut som en kombination av rådjur och känguru med sina kraftiga bakben, strutsar och några stora råttliknande djur i tjugokilosklassen som heter något i stil med picallos och som gillade att äta bröd och tomater ur handen på en. Vi fick dock inte se några condorer som ogillar alla jeepar som far runt. De har istället flyttat till ensligare områden och endast lämnat namn som condordalen efter sig. Den tredje dagen tog vi oss till om möjligt en än mer osannolik plats, en grön sjö med namn Laguna Verde som ligger precis vid gränsen till Chile och som får sin färg av korrosion i vattnet eller något sådant. På avstånd ser det ut som om kanterna är frusna men när man kommer närmare så finner man att stränderna är täckta av ett vitt skum, precis likt badskum. Det blåser upp på kläderna på den oförsiktige i den starka vinden och även i håret på dem som vill posera för en bild framför sjön såsom undertecknad. Den sista dagen tillbringade vi på den kanske mest osannolika platsen av alla – Salar de Uyuni. För en fantastisk massa år sedan så täcktes nästan hela Bolivia av en stor sjö som nu har torkat upp och endast lämnat lite pölar här och där samt en och annan saltöken där Salar de Uyuni är den mäktigaste och renaste. De södra delarna sammanfaller med flera floder som tidvis lägger stora delar under meterhögt vatten. Nu var det bara knädjupt så jeepen kunde ta sig fram utan stora problem. Den första timmen bestod i körning över den helt vita och vattenfyllda öknen som sträckte sig ut till horisonten där

den inte reflekterade ett och annat berg i den spegelblanka ytan, därefter tog en torrlagd, vit slätt över. Till höjdpunkterna, bokstavligen, hörde Isla del Piscado som en gång varit ett korallrev men nu huserar kaktusar, turister och en och annat säljare. Här stötte jag också på Matt som jag rest ihop med fram till Tilcara i Argentina. Han hade tagit vägen via Chile och vi lyckades på något sätt sammanfalla på samma plats. Efter en lunch åkte vi vidare till ett hotell på öknen, helt byggt i salt. Jag lyckades hitta en olåst dörr så jag och en av fransmännen stegade runt i det inte helt färdigbyggda hotellet. Vi hittade bland annat en öppen spis och en swimmingpool byggt i salt innan vi stötte ihop med den uppjagade ägaren som visade oss tillbaka till dörren utan att hörsamma våra ursäkter om frånvaro av skyltar och annat. Därefter kom vi åter till Uyuni där jag och Jürgen tog farväl av vårt resesällskap och gick och bokade en bussbiljett som dagen efter tog oss den på pappret sex timmar men i verkligen närmare åtta timmar långa vägen till Potosí.

15 juli 2001: Potosí - Silverstaden
Jag började otåligt inse att jag de senaste veckorna strävat efter värme men bara uppnått allt värre kyla. Jag var därför tveksam till att ens stanna till i Potosí som ligger på vägen till det mycket mer låglänta och därmed varmare Sucre. Jag läste dock om dess historia som beskrev det som på femtonoch sextonhundratalet sydamerikas, om inte världens rikaste stad som finansierade det spanska imperiet och otaliga krig i trehundra år. Det som skapade all denna rikedom var det som en herde stötte på då han letade efter en bortsprungen llama men istället hittade en glittrande klippa som visade sig vara den rikaste silveråder som världen skådat. Snart påbörjades gruvdriften och staden Potosí grundades i dess närhet. Dit fraktades slavar från Afrika som hade svårt att överleva i kylan och den tunna luften på de dryga fyratusen metrarna över havet. Indianer från hela riket fraktades också dit och tvingades arbeta i gruvorna i månader i sträck utan att komma upp till ytan. Slavarna utvann silvret ur de övriga mineralerna med kvicksilver som fick tänder och hår att lossna på dem. Det finns olika kalkyler på hur många som dog under de trehundra åren som gruvan hade sin glansperiod, där åtta miljoner hör till de högre. Sedan länge har silvret sinat i gruvan. Potosí var på väg att dö ut då nyfunna relativt rika tennfyndigheterna höll den vid liv. Även detta liv är nu på väg att ebba ut och det är nu en borttynande stad som idag hoppas på turismen som inkomstkälla. Idag har den Bolivianska staten gett upp gruvdriften men den hålls fortfarande igång av kooperativ där vem som helst kan köpa in sig för 10001500 USD, anställa några bärare för 15 kronor per dag och sätta igång och spränga och bära. De förväntas få ut 20 ton per månad och får då ca 600 kronor betalt, olika beroende på kvalitet. Potosís främsta turistattraktion är en tur till gruvorna. Jürgen och jag höll just på att avsluta upphandlingen av vår gruvtur då Matt med den nyfunna reskamraten Tash, kort för Natasha (och inte för Stash som Matt påpekade) stegade in och anslöt sig till vår gruvtur. Säljaren som var indiankvinna visade sig också bli guide för vår fyramannagrupp. Vi fick stövlar, hjälm, jacka och varsin lyckta och satte iväg. På vägen fick vi inhandla kokablad, 96procentig sprit, cigaretter och dynamit som gåvor till gruvarbetarna. De kan jobba i upp till 24 timmar i sträck utan att äta mat utan bara tugga kokablad som bedövar hunger, trötthet och oro. Kokabladen får också hjälp av den outspädda, rena spriten som gruvarbetarna dricker. Vem som helst kan köpa dessa produkter, inklusive en påse med dynamit, komplett med tändhatt och stubin för tio kronor. Vår guide visade sig vara förtjust i kokablad och hon tuggade glatt i sig stora delar av vår gåvopåse. Färden tog sin början i ett helt obevakat hål där vi mötte en pojke i 12-årsåldern som baxade ut en 50kilos säck med malm innan han begav sig tillbaka in i hålet. Det är vanligt att sönerna tar över när fäderna dör för att försörja familjen. Jürgens lyckta hade egenheten att med jämna mellanrum flamma upp runt om vilket fick vår guide att rusa till undsättning, släcka den genom att blåsa och försöka laga den och tända den på nytt. Jag smusslade ned min ficklampa i framfickan utifall att.

Det var en blandning av spänning och rädsla som vi sedan följde guiden runt i gångarna. De var mycket trånga för att minimera risken för ras och för att minska arbetsinsatsen. Bitvis fick jag nästan krypa på knäna för att ta mig fram på den leriga marken som lite varstans hade vattenpölar. Utan staket eller varningar fanns också på strategiska platser hål som enligt guiden ofta sträckte sig femtio meter ned och som användes för att baxa upp säckarna men som likaväl kunde användas för att sluka en oaktsam människa som gjorde ett felsteg på den mot hålet sluttande leran. På sina platser fick vi också gå i branta trappor som ledde mellan de tio nivåerna i gruvan. Vi träffade också på några gruvarbetare. Det var dock lugnt då det var någon fiesta samma dag så de flesta hade vilodag. Vi fick också hälsa på gruvguden i form av en flera hundra år gammal lerfigur som arbetarna offrade till varje dag. Vår guide visade oss hur det gick till och det avslutades med att man drack en kapsyl av den 96-procentiga spriten vilket även vi fick prova på. Det var starkt. Turen avslutades med att vi fick se en detonation av en tiokronorsdynamit ovan jord. Det var en enorm explosion som rullade genom hela dalen och vi konstaterade att det nog var bra för öronen att vi inte hade provat på det under jord där varje gruvkooperatör spränger tre gånger per dygn. Dagen därpå gjorde vi ett besök i myntmuseet med en mycket engagerad guide. Vi tog med oss två holländska tjejer som vi träffat samma morgon vid frukosten. Vid turen träffade vi åter på Matt och Tash som å sin tur kände ett par andra i gruppen som också vi träffat på middagen dagen innan. Jag träffade även en israel som jag lärt känna i Buenos Aires och Jürgen träffade två tjejer från Lictenstein som han kände sedan tidigare. Backpacker-världen är uppenbarligen liten. Turen var hursomhelst bra. Jürgen hade fått problem med sin bank och övervägde dessutom att stanna någon extradag i Potosí. Jag ville iväg och vi bestämde att åter träffas i Bolivias officiella huvudstad Sucre om någon dag eller så. Jag tog mig därför på eftermiddagen till bussterminalen och köpte en biljett för en tretimmarstur ned från högplatån, något som ändrade dygnsmedeltemperaturen med ca femton grader åt rätt håll. Jag skulle äntligen kunna sluta använda mina långkalsonger som jag burit dygnet runt de senaste två veckorna, endast med undantag av då jag duschat.

25 juli 2001: Ned för backen ned till värmen, Sucre och Santa Cruz
Från Potosí bar det av nedåt och den första etappen var till Bolivias formella huvudstad Sucre. I praktiken är dock La Paz huvudstad, där sitter regeringen, men i Sucre sitter bland annat högsta domstolen. Vad som för mig var mer intressant var dock att den tre timmar långa resan ned för backen höjde medeltemperaturen med tio grader. Detta medförde att understället åkte av och det var möjligt att gå i ”enbart” skjorta och fleecetröja på nätterna. På dagarna var det riktigt behagligt med 20 grader varmt. Detta var minst sagt välkommet efter flera veckor av riktigt kyligt väder. Inte sedan de första dagarna i Buenos Aires hade jag haft riktigt bra väder. Tiden i Sucre präglades inledningsvis av besök på olika Internet-caféer i mina tappra försök att uppdatera hemsidan. Jag hade två texter på min bärbara dator men lyckades inte få igång webbeditorn på något Internet-café. Tidigare hade det aldrig varit något problem men här fungerade det inte någonstans. Jag gav till slut upp och avvaktade till nästa stad. Jürgen dök redan dagen efter. Hans bankproblem var inte lösta men han bestämde sig att avvakta och hålla tummarna. Vi utforskade trevliga Sucre och hittade bland annat ett ställe att spela PlayStation och PlayStation II på, vilket är populära konsoler för datorspel. För motsvarande under en krona fick man spela valfritt spel ur deras urval på 50-60 spel i 15 minuter. På tisdagen gjorde vi ett försök att gå ut. Vi var tydligen ensamma om den idén och pubarna var i det närmaste folktomma framåt tolvtiden. Vi tog en desperat tur upp på någon gata där de har marknader på dagarna och här blev vi inropade på ett suspekt ställe som jag avstår att recensera närmare i detalj utöver att påpeka att det var av låg kvalitet. Kvällen efter blev vi uppraggade av tre flickor vilka vi senare insåg att de var två systrar och deras

kusin. De visade oss till någon gatumarknad men hade ytterst svårt att på förhand (och på spanska) förklara vad det var för något så vi befarade det värsta. Men det var riktigt trevligt och vi hade en lyckad kväll. Dagen efter visade de oss till en storslagen och i våra guideböcker odokumenterad begravningsplats som fick till och med Recoleta i Buenos Aires att blekna. Jag hade sedan tidigare bokat en flygbiljett till Santa Cruz så tyvärr blev jag tvungen att lämna det trevliga sällskapet. Här gick även jag och Jürgen skilda vägar efter ett par veckor som reskamrater. Han hade redan varit i Santa Cruz och ville till Cochabamba som jag inte hade något intresse av att åka dit. Santa Cruz är däremot Bolivias näst största och snabbast växande stad med en miljon invånare och den ligger på gränsen till den ständigt backande regnskogen. När flygplanet, en Boeing 747, landade och jag klev ut så slog den fuktiga värmen emot mig som den bara gör när man anländer till tropiska områden. I Santa Cruz var det normalt trettio grader på dagarna och tjugo på nätterna, dessutom fungerade nu Internet och min webbeditor som vanligt. Som storstad hade jag hört att den hade mer brottslighet än småstäderna jag hittills varit i. Redan första kvällen stötte jag på en tysk som påstod sig ha blivit rånad på busstationen och nu behövde tio dollar för att ta sig hem till sin farm en bit utanför staden. Han påstod att han skulle betala tillbaka mångdubbelt men fick givetvis inte ett öre, i alla fall inte av mig. Oavsett om det var en lögn eller inte så lärde det mig att detta var en plats att vara på sin vakt på. Jag såg tysken ett par dagar senare hängande ihop vid en bil med en annan suspekt europé på en bakgata. Ett par andra intressanta tyskar jag träffade på var från Jehovas vittnen. Jag tänkte varna dem och säga att det skulle bli en väldigt lång diskussion om de började försöka förklara varför gud finns men istället hörde jag mig komma med ett motargument till hans vilsna påstående. Om det inte varit för att hans fru hade knackig engelska och till slut tröttnade på att inte förstå och att inte bli tagen på allvar när hon kom med sina verkligt vilsna inlägg så hade vi nog blivit stående betydligt längre än det paret timmar som nu var fallet. Men den starkaste karaktären i Santa Cruz måste nog vara den 40-åriga ägaren på det hotell jag bodde på. Jag satt någon natt tillsammans med han och hans brorsa och kompisar och delade på en kasse öl. Han började berätta om sina preferenser och äventyr med prostituerade. Han hade redan förlorat en fru som kom på honom med en prostituerad. Nu hade han lärt sig en läxa så, nej han valde inte bort prostituerade men han var betydligt mer försiktig. Han tog dem till hotellet när frun gått hem och lämnade alltid ett fönster öppet så att han kunde hoppa ut om hon skulle knacka på dörren. Denna vecka var frun på semester och han hade en lapp framför sig mest hela dagarna med telefonnumret till en flicka som han ville träffa men som han inte visste om hon var prostituerad. Han övade därför repliker på mig för vad han skulle säga för att inte göra bort sig. Han hade redan gjort bort sig en gång den senaste tiden genom att kyssa den unga flickan som sålde frukt utanför dörren på morgnarna och blivit påkommen av flickans mamma som nu gav honom onda blickar så fort han lämnade hotellet. Jag hittade ingen bra resebyrå för att göra djugelturer i Santa Cruz. De bästa verkade finnas i staden Rurrenabaque som tyvärr låg 24 timmar bussresa därifrån. Jag bokade en biljett till staden på halva vägen – Trinidad. På kvällen före jag skulle åka kände jag ett lätt illamående när jag gick och lade mig. Två timmar senare fann jag mig spyende på toaletten varpå jag åter gick och lade mig. Jag vaknade dock åter upp två timmar senare och tvingades utföra samma syssla igen. Detta upprepades gång på gång och framåt middagstid dagen efter var jag ganska trött på det hela. Då började det dock släppa och jag drack ytterligare en coca-té som hotellpersonalen vänligt kom bärande på. Resten av dagen och den påföljande natten tillbringade jag dock i fortsatt horisontellt läge med en lätt feber och värk i muskler och leder. Dagen efter mådde jag bättre och gick och åt mat, vilket var en trevlig omväxling, samt gick och köpte en ny biljett då den förra bussen åkte utan mig. Sedan bar den slutligen av mot Trinidad.

31 juli 2001: ¡Qué mierda! Santa Cruz – Rurrenabaque
eller En resa genom det bolivianska låglandet Det finns många olika skäl till att en bussresa kan förvandlas till en pina. På resan från Santa Cruz till Trinidad var skälen ständigt illamående och beredskap med McDonalds-påse utifall mer akuta tillstånd skulle uppstå samt lika ständiga barnskrik från en skara av småbarn med tillhörande mammor som hade omringat mig på bussen. Resan skulle ta 12 timmar enligt biljetten och vi skulle därför komma fram vid 7-tiden på morgonen. Otroligt nog kom vi fram strax efter femslaget, två timmar tidigare än utlovat trots en inledande försening på en timme samt enligt mig och mitt illamående onödigt många stopp för mat. Trinidad var redan från början tänkt endast som ett kort stopp på vägen till byn Rurrenabaque eller ”Rurre” som den kallas. Planen var att sova i några timmar och sedan fortsätta på kvällen. Denna uppfattning stärktes när jag kom fram. Dess öppna kloaksystem gör att en ständig stank är närvarande. Längs gatorna löper meterdjupa diken med en trögflytande sörja av dagvatten och olja, med inslag av ruttnande frukter, hundskit, flaskor, burkar, toalettpapper och diverse annat som sveps med när regnskurarna kommer. Jag hade hunnit ta en taxi fram till hotellet innan jag tappade min sovsäck som genast rullade ned i ett av dikena. Som tur var så var det i det närmaste helt torrlagt men en katastrof var nära. Vädret hade också vänt till det sämre så trots att jag befann mig i den tropiska djungeln så fick jag klä på mig för att inte frysa. Som salt i såren så var hotellet jag tänkt bo på fullbokat så jag flyttade in i ett annat för tredubbla priset där jag fick ett rum nära taket med en takbeläggning som slog i den hårda vinden och förde ett enormt oväsen. När jag somnade in med öronproppar i öronen så tog jag beslutet att åka därifrån så snart jag vaknade. Det skulle dock visa sig att Fortunas Hjul inte var med mig denna gång. Jag tog en motorcykeltaxi och åkte till busstationen för tre kronor så snart jag vaknade. Där fick jag reda på att på grund av demonstrerande bönder så var vägen till Rurre avstängd och något tecken till lindring av krisen fanns inte. Jag fick dock tipset att ta flyget som gick redan dagen efter så jag fortsatte därför med motorcykeltaxi till kontoret för militärflyget som även tog civila kunder mot betalning. Där fick jag reda på att nästa flyg inte gick dagen efter utan på följande onsdag – fem dagar senare. Jag köpte en flaska coca-cola och tittade på TV på hotellet med uppskruvad volym för att överrösta oljudet och sörjde resten av dagen. Dagen därefter tog jag min packning och flyttade till hotellet som jag planerat att bo på från början. Där hittade jag ett par hängmattor som var väldigt trevliga i det nu lite bättre vädret och från hängmattan siktade jag en kolibri som åt nektar ur de tropiska blommorna längs hotellväggen. Jag utforskade staden och började vänja mig vid stanken och vid tanken på att tillbringa några dagar i staden. Jag började fundera på vad jag skulle göra de kommande dagarna – bland annat organiserade ett företag turer längs en närliggande flod men deras kontor var alltid stängt när jag kollade. När jag vaknade på söndagen så fick jag infallet att göra ett till besök på busstationen och jag var där kvart över elva. Fortunas Hjul hade nu tydligen vänt och till min stora överraskning så meddelades jag att det skulle gå en buss redan klockan tolv – om trekvart. Priset var de makalösa 130 Bolivianos vilket motsvarar drygt tvåhundra kronor eller ungefär fem gånger så mycket som det normala priset i Bolivia för en tolvtimmarsresa som var fallet. De var dock inte beredda att förhandla och jag var glad över att kunna komma därifrån så jag köpte biljetten som intressant nog hade avgångstiden 10.00 skrivet på sig men man skulle vara där senast 9.00 det vill säga nästan tre timmar tidigare. Jag stressade tillbaka till hotellet, packade, checkade ut och begav mig åter till busstationen där jag var strax före avgången. På busstationen träffade jag Alexandros från Venedig i Italien. Han talade inte ett ord engelska så jag passade på att öva min spanska genom att prata med honom. ¡Qué mierda! sa han då han berättade att han också varit fast i Trinidad i två dagar. Vi klev sedan på bussen där jag fick ett dubbelsäte för mig själv och åkte iväg genom djungeln. Första gången jag såg en krokodil vid vägkanten trodde jag knappt mina ögon, i samma område sprang barn omkring och bönder arbetade. Sedan såg jag en till. Och en till. Och… de fanns i otroliga mängder vid ån som rann längs vägen. Jag fick också syn på en

familj av de jätteråttor i hundstorlek som jag inte vet namnet på. Vid några stopp i början så flottades bussen över på plana träpråmar som drevs av motorbåtar som körde bredvid. Här träffade jag Carell från tjeckien, en man i 35-årsåldern som hade en förmåga att förolämpa alla han mötte inom trettio sekunder. Till mig vräkte han genast ur sig att han inte talade spanska men att han ansåg det vara ett väldigt lätt språk att lära men han hade inte lust att göra det. Vi bildade en brokig skara av européer från länder som alla är relativt ovanliga besökare i Sydamerika. Jag förvandlades till tolk mellan Carell och Alexandros som dock ofta talade med varandra utan att förstå något av vad den andra sade. Tanken var att vi skulle anlända till Rurre klockan tolv på natten. Strax före skymning, vid sextiden, stannade chauffören inför ett särskilt lerigt parti av vägen. Han tog sedan sats och körde ut där bussen genast tippade kraftigt åt höger och stannade i leran. Han gjorde onödigt många försök att gasa sig ur vår position med resultatet att vi grävde oss längre ned. Några av oss klättrade ut genom ett fönster och satte igång att försöka få loss bussen. Först grävdes lera bort så att dörren gick att öppna så att de som ville kunde komma ut. Därefter gjorde vi ett par försök att dra loss bussen med rep vilket var lönlöst. Carell gick runt och skrek No, no, no. Det fanns ingen koordination i dragandet så folk drog i otakt och plötsligt tog en grupp tag i ändan av repet och drog i en annan vinkel viljet gjorde att jag och ett par andra sveptes ned med fötterna i en vattenpöl. ¡Qué mierda! sa Alexandros. Nästa försök var att lägga grenar under hjulen. Även detta tyckte Carell var onödigt, han berättade istället hur vi skulle bli tvungna att tillbringa natten på platsen och troligtvis även nästa dag. Chauffören gjorde dock ett nytt ryck och plötsligt var han uppe ur gropen och snart var vi iväg igen. Nästa överraskning kom ett par timmar senare med några höga smällar under bussen – det kändes som om någon bankade på den underifrån. Bussen stannade och det visade sig att något fäste hade lossnat under den. Detta bands provisoriskt på plats och vi fortsatte i plågsamt långsamt tempo till byn San Borja som låg några kilometer bort. Där fick vi reda på att vi skulle stanna i en timme för mat och reparationer. Vår lilla grupp gick och intog en liten middag varpå vi gick tillbaka till bussen där vi meddelades att vi kunde återvända klockan nio dagen efter då bussen skulle vara reparerad. Vi träffade också en man som berättade att det var vägspärrar längre bort och att vi omöjligen skulle kunna passera men vi hade hört att de var borta sedan några dagar, vilket ju styrktes av att bussen skulle gå på morgonen. Vi tog in på en närliggande hotell där vi sov över natten. Klockan nio var vi tillbaka och inledde vår väntan. Klockan tolv vandrade en 22-årig kille från London förbi oss. Han hette Dominique och anslöt sig till vår backpacker-grupp. Han talade också flytande spanska och kunde ta över min roll som tolk. Dominique berättade att han väntat i byn i fyra dagar, tidvis med magsjukdom, på grund av en vägspärr en bit framåt. Denna skulle nu ha släppt och bussarna gick igen. Någon timma senare var det stormöte utanför bussen, organiserat av en passagerare. Här meddelades att det fortfarande fanns vägspärrar och att ett rykte berättade att armen sänts dit och att det kunde gå vilt till. Vi blev informerade att bussen därför skulle gå en annan väg men aldrig anlända till Rurre så vi skulle var tvungna att ta en anslutande buss från en annan by. Vi frågade på busstationen om vi skulle få våra pengar tillbaka om så blev fallet men där sa de att den andra vägen inte var möjlig då man inte kunde skeppa bussen över floden och om bussen skulle gå så skulle den visst passera Rurre. Vi gick sedan iväg för att äta lunch men kom enligt Carell inte iväg nog fort. Han mumlade något om ruttnande mat i solen och bra maträtter som tar slut och vandrade därför iväg ensam. På grund av strejken så hade någon tagit beslutet att avvakta till TV-nyheterna klockan fem på eftermiddagen. ¡Qué mierda! Vår väntan fortsatte och halvsju började vi förbereda oss på ännu en natt i byn. Carell försökte få oss att kräva mer information men då startade motorn igen och snart var vi åter på väg. Denna gång körde bussen i ett fåtal timmar. Vi passerade då fällda trän som dragits åt sidan och sedan lastbilar som var uppradade vid vägen. Bussen stannade åter och här informerades vi att det visst fanns en vägspärr och en grupp ur bussen, inklusive jag själv, gick och tittade. En bit fram fanns ett dike, en meter djupt och brett grävt genom vägen. Här träffade vi en man från Alaska som flytt från en dom i USA där han skulle vara tvungen att betala underhåll för sina barn. Han hade väntat i fem dagar på platsen men berättade att man kunde korsa vägspärren till fots.

Efter en kort överläggning beslutade vi oss att göra just detta så vi tog vår packning från bussen och lämnade bussen i vetskapen om att våra 130 Bolivianos endast tagit oss ca 20 av de 25 utlovade milen, och detta på 36 timmar. En lokal bonde anslöt sig också men resten skulle vidare upp till norra Bolivia. Efter diket vandrade vi ett par kilometer och passerade på vägen flera fällda träd. Därefter träffade vi de ansvariga bakom blockaden i form av en folksamling som eldade bildäck mitt på vägen. De flinade åt oss och sa No Pasa, No Pasa vilket vi dock visst ville göra och gjorde i förhoppning om att det var ett skämt. Carell föreslog att vi skulle fråga efter busstiderna vilket vi andra tyckte var en dålig idé i den tryckta stämningen. Vi skulle precis börja vandra vidare när en enorm explosion smälldes av på vägen framför oss. Alla bönderna skrattade och tittade på oss, troligtvis i förhoppningen om att vi nu skulle vända tillbaka. Vår egen bonde i gruppen vandrade dock vidare längs vägen till synes oberörd av att det var ett potentiellt minfält eller ännu värre. Vi följde efter honom nervöst skrattande. ¡Qué mierda! sa Alexandros, ¡Una grande mierda! Han höll för öronen men beslutade sedan istället att fälla ut sitt paraply framför sig som skydd. Strax kom vi dock fram till byn Yucumo där vi genast gick till Hotell Tropical och hittade ett rum. Carell tyckte att 25 Bolivianos, motsvarande 40 kronor var alldeles för mycket och ville ge sig ut i natten för att leta efter ett billigare. Han lyckades dock pruta ned priset 25 kronor och var då nöjd. Alexandros ville ge sig ut i natten för att hitta någonstans att äta. Själv ville jag bara ta en dusch och sedan gå till sängs vilket slutligen blev vad alla gjorde. Vår bonde hade berättat att en buss skulle gå vid fyra-femtiden på morgonen och mannen från Alaska hade också tipsat oss om att bege oss iväg snarast möjligt då nya blockader troligtvis skulle komma upp följande dag. Jag och Dominique klev därför upp 3.45 i den svarta natten för att leta efter bussen. Ägaren hade låst grinden ut med en kedja så efter att ha övervägt att klättra över taggtråden hittade vi en dörr som ledde ut. Där kryssade vi med ficklampor mellan de galna, skällande hundarna mot en lastbil som stod och brummade. De berättade för oss att det inte gick någon buss nu men väl klockan sex på morgonen, om drygt två timmar. Vi gick tillbaka till hotellet, vilade en timme och gick sedan och väckte de andra. Dominique började må dåligt och spydde när vi väntade. ¡Qué mierda! sa den hundrädde Alexandros när vi åter passerade de galna hundarna. Vid sextiden var vi åter på plats vid busstationen. Carell argumenterade för det dumma med att vara på plats nu och att kliva upp från de varma sängarna. Han ansåg det ologiskt att det skulle komma någon buss nu, varför skulle någon vilja åka buss så här tidigt? Dominique satt på en bänk, grå i ansiktet och själv vandrade jag runt och bollade argument till Carell. Några andra väntande vid busstationen gav oss nya tider, 7-8 var de vanligaste, men även 8-9 förekom. Vid sjutiden vandrade fyra backpackers förbi oss, de väntade också på bussen till Rurre och hade hört att den skulle gå vid ett-två tiden på eftermiddagen. Vid niotiden kom dock slutligen bussen. Vi hade nu mycket svårt att tro att den skulle ta oss det återstående paret timmar till Rurre. Biljettförsäljaren meddelade att bussen skulle ta inte mindre än fem timmar. Detta visade sig dock otroligt nog stämma. Det var otroligt skönt när vi slutligen rullade in på terminalen vid Rurrenabaque efter en resa på mer än femtio timmar efter två dagars väntan i Trinidad.

10 augusti 2001: Rurrenabaque - en badort utan hav
Har du någon gång suttit i en buss där föraren somnat, ränt ut i djungeln och tippat över med svåra personskador som följd? Inte jag heller men det var mycket nära. Låt oss dock börja från början. Alessandro, Dominic, Carell och jag anlände mitt på dagen till den synnerligt trevliga staden Rurrenabaque eller ”Rurre” som den kallas lokalt. Första intrycket är att den liknar en turistig badort men med frånvaro av de värsta tyska familjerna med badbollar och de rödmosiga, nöjessupande nordborna. Det senare skulle vi dock få chans att rätta till. Vi vandrade i samlad trupp till hotell Tuichi som är rekommenderat i guideboken, där vi bestämde oss för en sovsal med fyra sängar och privat toalett. Carell sade dock plötligt - ”Nej, jag tar ett annat hotell. Vi kanske ses, men kanske inte. Hejdå!”. Han hade aldrig betalat mer än motsvarande tjugo kronor per natt för boende på sin resa genom Sydamerika och detta hotell kostade trettio kronor, vilket troligtvis var skälet till hans avsked. Det var dock synd att vi tappade en så färgstark personlighet som honom.

Hotellrummen låg runt en innergård med hängmattor och tropiska växter där vi kom att tillbringa en hel del timmar. Vi skämtade först om att den lilla byn var så trevlig att man säkert kunde stanna en vecka. Vi kom att stanna i hela tio dagar innan vi tillslut lyckades ta oss ifrån den bekväma tillvaron. Runt vårt hotell låg många utmärkta restauranger och jag återfick min fulla aptit som varit lite skakig, redan vid den första måltiden. Under min tid i Rurre återhämtade jag säkert större delen av de ungefär fem kilon som jag tappat ditintills under resan. Genom Rurre löper floden Rio Beni och vid den ligger flera restauranger vilka är utsökta platser att beskåda solnedgången på. Dominic, Alessandro och jag tänkte på eftermiddagen ta en promenad runt i byn för att kolla in plazan men snart fann vi oss sökande efter en stig som sades leda upp i djungeln från byn. Vi var på väg att ge upp när vi träffade på en grupp flickor i de knappa tonåren som vandrade iväg före oss och vinkade att vi skulle följa efter. De ledde oss upp på de trädbeklädda, mjukt avrundade bergen med fullt av tropiska växter, insekter och fåglar. I trakten sades även finnas jaguarer. Stigen vek av och slingrade sig längs floden högt upp på berget, ibland med branta stup vid sidan som störtade ned i havet. Snart anslöt sig en halvmetersbrett rör till stigen som sades innehålla färskvatten. Vi turister blev alla bestörta när det snart visade sig att man var tvungen att vandra på röret för att komma över en djup klippskreva. Längs röret hade konstruktörerna varit snälla nog att bygga en liten träställning på några decimeter på varje sida som gjorde att du inte var garanterad en säker död om du vinglade till och klev lite snett men det var ändå en klen tröst. Dominic meddelade att han tyvärr beslutat sig för att inte korsa klippskrevan utan istället bege sig tillbaka. Efter någon minuts övertalning av mig och Alessandro samt stöd av flickorna som meddelade att stigen mynnade ut på en vacker strand så gick vi dock alla över. Först trippade flickorna, därefter kom jag och Alessandro med viss tveksamhet och tillslut följde även Dominic efter stor tveksamhet och mycket skratt från oss som redan tagit oss över. Därefter fortsatte vandringen i den tropiska hettan och snart stötte vi på en till passage längs ett brant stup där man åter var tvungen att vandra på röret. Dominic upprepade sitt ursprungliga beslut och vi fick övertala honom ännu en gång för att fortsätta. Detta upprepades gång på gång och på sina ställen var passagerna verkligt otrevliga med mossbeväxt rör, trädgrenar som man var tvungen att vika åt sidan och rör som gungade kraftigt om fler än en person gick på dem. Flickorna sprang lika obehindrat över dem och vi skrattade lika mycket åt Dominic som nu var verkligt nervös och hittade på ständigt nya argument. Efter någon timmas vandring i den annalkande skymningen lyckades Dominic tillslut övertala oss att återvända så vi fick aldrig se den vackra stranden utan vandrade tillbaka medan flickorna fortsatte. Kvällarna förlöpte med relativt hårt festande. Vi hittade trevliga Moskito Bar där vi lyckades förlänga Happy Hour så att vi fick drinkar till halva priset hela kvällen. Där visade jag också en kväll hur man dricker vodka på det riktiga sättet med en flaska på bordet och pissvarma nubbar varvade med ljusgula juiceblandningar i stora muggar. Alessandro var nära att få oss utkastade från hotellet i slutet på en kväll med sin extremt höga ljudvolym då han vandrade runt i hotellrummet och skrek ut olika iakttagelser som han gjort under kvällen. När vi fick klagomål så gick han verkligen upp i högvarv och började busvissla och sparka i väggarna. Vi kunde inte sluta skratta men det kunde troligtvis våra grannar som skulle på djungeltur vid åttatiden på morgonen därefter. En populär dagsaktivitet var annars att gå till den lokala swimmingpoolen som var en mycket proffsig anläggning med en stor och djup pool, solstolar, välvårdade gräsmattor och palmer som gav skugga. Där tävlade vi mot lokalborna i att dyka över stolar som ställdes upp längs poolkanten samt övade våra färdigheter i att göra bomben, tappa dyra glasögon och gå på händer i gräset. Dominic kom en dag på att hans kassa var på väg att ta slut så han beslutade sig för att genast köpa en biljett till La Paz där vi senare planerade att mötas. Han hade sedan tidigare jobbat i tre månader på en engelskspråkig tidning i La Paz och kände därför staden väl. Jag och Alessandro stannade kvar och nu blev knackig spanska vad jag talade mest hela dagarna. Normalt så kommer folk till Rurre för att göra antingen en djungeltur till den närliggande nationalparken, en tur till Pampas som sankmarken och floddeltat tio mil söder om byn heter eller både och. När vi anlände så var planen att göra båda turerna men vi sköt upp besluten dag efter dag. Efter

fem dagar i byn lyckades vi slutligen boka in oss på en tur till pampas. Vi hade då skrotat planerna på djungelturer efter att ha pratat med folk som gjort dem. De turerna går mest ut på att vandra dag efter dag utan att se annat än träd. Pampasturerna har mycket mer att erbjuda i form av djurliv och är dessutom mer bekväma då en stor del av tiden går åt till att åka runt i båt. Vi var dock något nervösa av alla rapporter om extremt stora mänger moskiter. Vi hade på något vis lyckats boka in oss för avresa på kvällen före Bolivias självständighetsdag så vår nattsömn stördes av diverse oljud i form av orkestrar, firande bolivianer och nykära turister som valt att avsluta kvällen i sängkamrarna runt vår med pappväggar som avskiljare. Vi skulle vakna vid åttatiden men någon grupp soldater hade tagit det kloka beslutet att skjuta salut med automatvapen i en halvtimme redan vid sextiden. På den sjunde dagens morgon bar det slutligen av. Efter tre timmars skakig bilväg kom vi fram till vår båt där vår kock och guide mötte upp oss. Guiden talade spanglish vilket är den lokala motsvarigheten till svengelska. Redan innan vi begett oss iväg skymtade vi vår första floddelfin i det bruna vattnet. Dessa blev sedan normala inslag och man kunde se dem gå upp till ytan och spruta vatten. Vi åkte sedan i några timmar i båten och såg mängder av krokodiler och alligatorer som låg och dåsade i solen längs stränderna. Vi passerade också ett träd med massor av nyfikna småapor som skrek åt oss och åt banan ur handen om man höll fram den. Jag höll tag hårt i en banan vilket fick till följd att flera apor rev och slet i den och försökte tugga i sig så mycket de kunde innan de flydde iväg. Träden är också fyllda av tropiska fåglar där örnar och flamingos hör till de få som jag kan namnen på. Mitt favoritdjur är dock fortfarande de jätteråttor som jag nu vet heter Capivara. De står i regel längs flodkanten och solar sig och väntar på att deras ungar skall bli uppätna av krokodiler eller anakondor. De större är i 70-kilosklassen och när de gäspar så visar de sina decimeterlånga böjda råttänder. Ryktet om moskiter visade sig vara lätt överdrivet, åtminstone för mig som har rötter i det myggförpestade svenska Tornedalen. Efter ett evig smörjande av myggolja så lyckades jag klara mig med endast ett tjugotal myggbett. Det fanns dock djurälskare som valde att inte smörja in sig och där huden blev knottrig av alla bett. Vi lärde oss dock att risken för malaria eller andra sjukdomar från dessa var i det närmaste obefintlig. På den andra dagen gjorde vi en lång vandring ut i träskmarken för att leta anakonda. Efter ett par timmars vandring började sökandet i det knädjupa vattnet som var som skapt för att förstöra de strumpor och skor man var tvungen att ha på sig som skydd mot orm och annat. Alla i gruppen var tveksamma till att bege sig ut till dess att guiden ropat att han redan hittat en anakonda. Ett par kom i sådan extas att de korsade sankmarken enligt teorin att den snabbaste vägen mellan två punkter är den räta linjen men efter att ha sjunkit ned till midjan i den bruna sörjan så valde resten av gruppen att ta den längre men snabbare vägen. Anakondan var av det större slaget med sina dryga fyra meter. Den hade vänligheten att bajsa ned alla turister som lade den över sina axlar för att posera för ett foto. Därefter badade vi i den pirayafyllda floden med krokodiler som låg och blängde på oss från stränderna samt något enstaka par krokodilögon som flöt i vattnet något tiotal meter ifrån oss. Ett populärt skämt var att skrika att man kände något som nafsade i tårna vilket gjorde att alla övade sina simfärdigheter iväg från den skämtande. Därefter fick vi bevis på att det fanns pirayor i vattnet genom att fiska dylika med köttbitar. Fiskelyckan var dålig så vi fick endast upp ett enstaka exemplar med sylvassa tänder. Jag försökte skära halsen av den men det visade sig vara ett dåligt sätt att döda en fisk. Alessandro slet därför kniven ur min hand och tog tag i bladet och bankade den i huvudet vilket utöver att döda fisken även gav skärsår i hans hand.

Juice på det naturliga sättet
På Bolivias lågland brukas ett trevligt sätt att äta eller snarare dricka en apelsin eller grapefrukt på som jag inte har sett någon annanstans. Du behöver: en frukt av någon av ovan nämnda sorter, en skarp kniv och en del tålamod

Börja med att göra ett snitt överst på frukten där den har hängt från trädet. Fortsätt därefter snittet och skär i spiraler runt frukten. Skär så djupt att det yttersta skalet kommer av men lämna det inre, vita skalet. Svårigheten ligger i att inte skära för djupt så att fruktköttet blottas. Bäst är om du tillslut har en lång skalremsa, avsluta då remsan i botten och skär sedan ett hål i toppen genom att sticka ned kniven diagonalt någon centimeter och skär ut ett runt lock Det tar ett tag att lära sig men de rutinerade här kan de skala frukterna på ett tiotal sekunder. Frukten är nu färdig. Lyft av locket och pressa ut fruktjuicen. På detta sätt får man faktiskt ut i princip all fruktjuice tillsammans med kärnorna. Buen provecho! På kvällen firades självständigheten med flaskor av rom efter en nattlig utflykt för att spana in det svårspårbara nattliga djurlivet. Den tredje och sista dagen avslutades med en ny lång båtresa tillbaka till bilen som sedan tog oss hela vägen tillbaka till Rurre. Vi lyckades pricka in den första gången som vår chaufför fick två punkteringar på samma resa och fick därför vänta i en halvtimma i skymningen på att en annan jeep skulle dyka upp som hade vänligheten att låna ut sitt reservdäck då vi redan förbrukat vårt. Slutligen köpte vi bussbiljetter till vår resa till nästa stopp - bergsbyn Coroico som ligger vid foten av högplatån där La Paz är beläget. Då vi köpte biljetten stod några bussar på stationen. Jag resonerade att vi borde ta bolaget med den bästa bussen då vi hade en åtminstone fjorton timmar lång bussresa framför oss. Alessandro ville istället ta det marginellt billigare bolaget som inte hade någon buss på stationen och som vi därför inte kunde jämföra med. Jag hade bestämt mig och efter en uppjagad diskussion så gjorde vi tillslut som jag ville. På morgonen därpå var dock besvikelsen stor när vår buss inte var i närheten så bra som den i bolivianska mått fräscha Volvo som stått på stationen dagen innan utan det var en gammal sliten Mercedes med spruckna säten. Tråkningarna från Alessandro lät inte dröja på sig och hans välanvända Sueco de Mierda - skitsvensk - kom åter till frekvent användning. Vi hade åkt ett par timmar när det dock slutligen kom att visa sig vara ett bättre val än jag någonsin kunnat ana. Vi kom då nämligen fram till en fullstorleks turbuss som utan synbar anledning lyckats köra av den raka vägen ut i ett dike och sedan tippat över. Extrema arbetspass är vanligt för chaufförerna i Bolivia så den mest troliga förklaringen är att denna hade somnat. Jag pratade genom bussfönstret med en brittisk turist som varit på bussen. Hans arm och ena öra var blodigt men han var vid gott mod då han pratade om detta ofrivilliga äventyr. Han bekräftade att det var just den buss som Alessandro velat att vi skulle åka med. Det var inga dödsoffer men tyvärr var en man svårt sårad. Han bars in på vår buss och lades på golvet varpå vi åter gav oss iväg. Vägen var även fortsättningsvis extremt ojämn vilket får svenska grusvägar att likna motorvägar. Den skadade mannan blödde ymnigt från en skallskada och gnydde där han låg och skakade på golvet. Tillslut tog två turister ansvaret att pyssla om honom på den två timmar långa färden till sjukhuset. De kunde senare meddela att han hade förlorat en hel del blod, hade ett krossat knä och en bruten fot, skallskador samt skador på inre organ. Mannen överlevde mirakulöst nog färden och sjukvårdspersonal hämtade honom från bussen. Förutom en tvåtimmars försening förlöpte sedan bussresan utan några spännande inslag och vi kom fram till Coroico, eller närmare bestämt byn Yolosa sju kilometer utanför Coroico klockan fem på morgonen. Skrivet på balkongen i den behagligt varma skymningen utanför vårt hotellrum i Coroico med en fantastisk vacker utsikt över de snöbeklädda bergen i solnedgången.

19 augusti 2001: La Paz - med omgivning
Coroico
Alessandro och jag anlände till Yolosa i mörkret klockan fem på morgonen efter drygt sexton timmars bussresa och två timmars försening. Vi hade hört att det gick att åka taxi till Coroico som låg 17 kilometer upp längs bergsvägarna och räknade med att mötas av en skara taxibilar med chaufförer som hellre tjänade pengar än sov på morgnarna, inte minst då detta var den enda bussen på dygnet från Rurrenabaque. Detta visade sig dock vara fel, den enda bilen var en lastbil med en sovande chaufför. Vi väckte honom vilket mest gjorde honom grinig och han påpekade att han inte tänkte köra om vi inte var minst fyra personer. Tillslut fick vi tag i en fransman och två danskor som följde med till ett hutlöst pris av totalt drygt femtio kronor. Fransmannen svor högt och svingade in sin väska. Vi andra klättrade tyst efter och tillsammans for vi iväg till torget. Coroico är en bergsby vid foten av högplatån som bland annat La Paz vilar på. Byn ligger lågt nog för att ha tropiskt klimat och djungelbeväxta, mjuka kullar men ändå med utsikt över den vackra och snöbeklädda bergskedjan Anderna. Det är också en populär plats för turister då den ligger som en lämplig avbrottspunkt på vägen från djunglerna. Det arrangeras också mountainbike-turer från La Paz ned till Coroico längs den slingrande Dödens Väg som vi hade hört mycket talas om. Som exempel kan nämnas finnen som bodde i vårt rum i Rurrenabaque och som precis gjort turen och upplevt den som ofarlig. I samma andetag nämnde han att hans kompis tappat kontrollen över cykeln och åkt över en brant, fått tag i en grästuva medan cykeln dalade ned och fick räddas med hjälp av rep och en klätterkunnig guide. Vi valde att inte göra mountainbiketuren. Vi hade blivit tipsade om hotell Esmeralda där vi också tog ett rum. Det var det dyraste hotellet jag bott på i Bolivia - svindlande 120 kronor per natt - men väl värt vartenda öre. Jag hade en riktig dusch med två kranar där man kunde få hett och samtidigt mycket vatten. En stor balkong hade utsikt över såväl Anderna som hotellets populära swimmingpool. I hotellet fanns också en restaurang med vettiga priser för en buffé. Coroico är en plats för avkoppling och nöje vilket passade oss väl. Efter en rundtur i byn och ett par turer till swimmingpoolen så återföll vi dock i vårt gamla nöje, en flaska vodka. Denna intogs på hotellterassen i skymningen i sällskap av två hundar. När flaskan vara nära på tom och vi var den precisa motsatsen så fick vi också sällskap av fem franska scouter. Vi ville imponera på dem och visa hur man dricker nubbe men det visade sig att de, åtminstone två av dem vida överskred vad våra magar klarade av och då de gjort slut på vår flaska så hämtade de en egen som de i rask takt avslutade. Då två nu överförfriskade fransmännen och vi tog oss till Disco Tropicana där en av dem valde att sova bort kvällen. Själv träffade jag en söt och trevlig läkarstudent från La Paz som jag kunde prata flytande spanska med i mitt lätt alkoholpåverkade tillstånd. Tyvärr kom hon att tillbringa tiden jag skulle komma att vara i La Paz i Sucre hos sin morbror. Dagen då vi lämnade hotellet, efter tre nätter där, fick jag låna en penna i receptionen. Min förvåning var stor då detta visade sig vara en Visuell Data-penna, alltså företaget som jag startat och varit med att driva under de senaste fem åren. Jag frågade vad de fått den ifrån och hennes version var som gåva av en turist för två veckor sedan. Jag har svårt att tro på den versionen men har svårt att hitta någon egen då jag inte saknade någon. Slutligen åkte vi iväg från Coroico med sikte på La Paz. Dödens Väg är en tre timmars bussresa omfattande 70 kilometers sträcka med 3000 meters stigning. Vägen var minst sagt svindlande men inte alls så illa som vi fått berättat för oss. På sina platser körde bussen bara ett par decimeter från branter på säkert flera hundratal meter, helt utan räcken och tankarna gick till den somnande chauffören på vägen till Coroico.

La Paz
Första anblicken av La Paz är verkligen svindlande. Den ligger i en dal med bebyggelsen klättrande upp längs bergssidorna med flera kilometer från kant till kant. Det mest svindlande är dock kanske inte själva La Paz utan El Alto. Detta var från början en förstad för de fattiga bönderna som flyttade in men har växt betydligt snabbare än La Paz och sedan några så blev det officiellt en egen stad och de har nu ungefär en miljon invånare vardera. La Paz ligger på en höjd av 3800 över havet men ovanför detta klättrar El Alto vidare upp längs bergskanterna, ända upp till 4600 över havet. Från La Paz centrum längst ned i dalen upplevs El Alto som ett enormt hav av vackra stjärnor men i verkligheten är det de nakna lamporna som lyser upp Sydamerikas fattigaste stad. Det är nästan omöjligt att gå vilse i La Paz. Var man än är så kan man ta närmaste backe nedåt som med säkerhet leder till centrum. Detta är en lång gata som leder genom hela staden, även om den byter namn flera gånger. Jag och italienaren Alessandro bodde strax ovanför denna gata i Hostal Ingavi. Detta ställe skulle knappast godkännas av en brandmyndighet i Sverige. På kvällarna låstes ytterdörren med en grov kätting och alla fönster hade galler. Dessutom fick man vandra i svindlande korridorer och trappor för att nå vårt rum. Vad som var mest störande var dock att när vi kom hem på kvällarna (läs: morgnarna) så fick vi banka på dörren i uppåt tjugo minuter innan vi lyckades väcka någon som kunde låsa upp hänglåsen. Då vi hade turen att känna Dominic så hade vi en lokal partyguide i staden. Han hade jobbat på den engelskspråkiga tidningen Bolivian Times under flera månader och kände staden väl. Bland annat tipsade han om baren Area 51 som sålde tvåliterskannor med Cuba Libre (rom och Coca Cola) för 40 kronor styck. Där jobbade också dansken Kristian sedan ett halvår som framåt kvällen mycket riktigt på grötig danska påpekade att någon närvarande var ”full som en svensk”. Ett annat tips för den partyintresserade i La Paz är diskoteket Underground där det var ett enormt drag varje kväll med house- och techno-musik. För övrigt förlöpte dagarna i ett ofta grått och regntyngt La Paz med ovanligt låga temperaturer och turister med snytpapper i nävarna. Vi strosade runt på de olika markanderna i staden, däribland Mercado de Hechicería där de säljer torkade llama-foster som är viktiga inslag i Aymara-indianernas andevärld. En annan intressant marknad är Mercado Negro. Där säljs allt från datorspel och kameror till cyklar och bilar. Det är ett beryktat område för de många tjuvarna men den andra gången jag gick dit så hade jag redan sänkt garden då jag ju inte blev bestulen första gången. När jag stod och pratade kände jag dock någon som stötte till mig helt lätt. Jag tittade dit och där stod någon skum, medelålders, tatuerad man. Jag tittade bort och kände samtidigt på min byxficka där jag hade min plånbok. Denna var kvar, men nätt och jämnt. Någon hade skurit upp hela min ficka med rakblad och lyckats skära en bra bit genom min läderplånbok. Mannen var förstås borta men ingen större skada skedd. Jag fick dock två nya sysselsättningar - leta efter skräddare och plånbokssäljare.

Tiahuanaco
Inka-riket var ett enormt rike som sträckte sig från södra Colombia ned till mellersta Chile. Det fanns dock förstås en tid före detta och om detta kan man lära sig mer av i Tiahuanaco. Vi hade fått veta att det mest var en hög med stenar om man inte hade en guide. Vi hade en guide som följde med oss på en heldagsutflykt till ruinerna. Tyvärr var det fortfarande inte mycket mer än en hög med stenar. Jag hade besökt Maya-ruiner utanför Cancun i Mexico och i jämförelse var det svårt att bli hänförd av Tiahuanaco. Mycket hade aldrig restaurerats eller ens utgrävts på grund av penningbrist. En av de viktigaste ruinerna hade någon galen spanjor grävt ett enormt hål i på jakt efter guld. Därefter hade mycket sten burits till den närliggande byn för att bygga en stor kyrka. Andra delar hade restaurerats men då, enligt hörsägen, ofta utan vidare autenticitet. Det var dock fascinerande vilka enorma stenblock indianerna lyckats transportera över höglandet från bergskedjan många kilometer därifrån, vissa på flera hundra ton. Vi fick också se några rejäla stenskulpturer på 2-3 meter. Dessa hade spanjorerna försökt förstöra för att inte indianerna skulle fortsätta att dyrka dem. Då de inte lyckats hacka av huvudet (men åstadkommit ett decimeterdjupt hack) så ristade de istället in kristna kors på armarna på dem.

Med på utflykten var bland annat en tjej från London som anlänt till La Paz klockan sex samma morgon i flyg från London med mellanlandning i Miami där hon legat på stranden i sex timmar. Två timmar hade hon varit i La Paz innan hon följde med till Tiahuanaco och jag tänkte tillbaka på de dåsiga dagarna vi haft den senaste tiden. Vi bokade därefter in oss på en minibuss mot Titicaca, närmare bestämt byn Copacabana. Efter mycket förvirring och en ovanligt lång försening inför bussavgången med en kvinna som ansåg det vara stor tur att hon kunde arrangera så att bussen som vi köpt biljett till verkligen kunde avgå så satte vi iväg på en blott några timmars lång bussresa.

23 augusti 2001: Vid Titicacas stränder
Copacabana
Efter två månader utan att se någon större ansamling av vatten så var det verkligen häftigt att komma fram till Titicaca-sjön. På vägen till Copacabana flottades vår buss över sjön medan vi själva var tvungna att åka i en separat båt. Redan kunde man ana en viss ökad ordning från det nu mycket närliggande Peru, till skillnad från bussflottningarna i Bolivias lågland där man kunde sitta kvar i bussen på de ostadiga flottarna. Vi planerade att hyra en motorcykel för att uppleva omgivningarna men under en liten provrunda längs stranden satte en hagelstorm igång så vi avstod. Istället träffade vi den 21-åriga amerikanen Alexei (helt utan ryskt urpsrung) som undrade vad vi tyckte om motorcyklarna. Han hade jobbat med voluntärsarbete i några veckor och planerade nu att resa runt i syd- och centralamerika på obestämd framtid. Alexei visade sig vara en enorm pratmaskin. Han lockade därför till sig olika grupper av flickor som han dumpade av på oss under kvällen. Däribland fanns Amy från London som hade jobbat två månader i en park i Manu, Peru, det vill säga i helt nära dit vi var på väg. Detta lät lockande för mig. Vi vandrade också upp på klippan som sträcker sig från byn ut i sjön med sin topp närmare fyrahundrameter över vattnet. Där beskådade vi huttrande solnedgången medan jag pratade med en proffsfotograf från USA. Vi kom att prata om krigsfotografer och han tipsade om boken The Bang Bang Club (på engelska, vet ej om den finns översatt) som verkar vara en riktig höjdare. Isla del Sol Den givna utflykten från Copacabana är till ön Isla del Sol. Vi valde att åka i båt i några timmar till öns norra spets där vi var på morgonen. Sedan vandrade vi i några timmar över ön och tog båten tillbaka från öns södra spets. Då vi var där för att vandra så valde vi att inte köpa en biljett till de olika utgrävningarna och ruinerna som fanns på ön. Detta visade sig vara en stor synd och vid första biljettkontrollen hamnade jag i mitt första gräl på spanska då en uppjagad kontrollant bad mig sticka så långt bort som möjligt då han inte gillade min typ. Efter några tappra försök av mig tog Alessandros mycket bättre spanska och för bråk bättre italienska temperament över vilket fick kontrollanten att ta till flykten mumlande att han inte hade något emot italienaren. Det var minst sagt ett fantastiskt landskap som vi vandrade igenom. Det bytte också karaktär flera gånger och vi vandrade varierande genom små byar, över grässlätter, genom åkermark, skog och över vindpinade klippor. Det var dock skönt att komma fram till slutet efter en hel dags vandring utan mat då vi inte varit kloka nog att läsa igenom vad man borde ha med sig. Detta visade sig dock ännu tydligare dagen efter då det blev uppenbart att det verkligen hade varit en god idé att ta med sig solskyddsolja då skinnet började lossna från armar och ansikte.

Puno
Från Copacabana fortsatte resan fram till gränsen till Peru. Detta var verkligen skönt, efter närmare åtta veckor i Bolivia och tre veckor mer än vad ursprungligen var planerat. Vid gränskontrollen stod alla och höll i gröna lappar utöver sina pass och det slog mig att även jag hade en sådan men djupt ned i min ryggsäck i bussens baggageutrymme. Jag drog till med en rövare om stulna packningar. Det visade sig dock att Alessandro, ett par platser bak i kön från mig också hade sin gröna lapp i väskan så vi byggde vidare på historien. Vi fick slutligen fylla i nya blanketter och kom tillbaka sist till bussen. Rutinen upprepades på den peruanska sidan men nu fick vi istället nya lappar att packa ned i väskan och glömma vid nästa gränsövergång. Om Puno hade vi inte hört annat än dåligt. De flesta åker dit för att besöka de flytande öarna som Urofolket fortfarande bor på. De är byggda av vass och byggs på uppifrån i samma takt som de ruttnar underifrån. Det har nu blivit en stor publikmagnet och besöks av en enorm mängd turister dagligen. Planen var att även vi skulle åka dit men vi ville också åka med tåget från Puno till Cusco som bland annat finns med i filmen Det Stora Blå. Det visade sig att det gick ett tåg på torsdagmorgonen dagen efter men att nästa gick först på lördag morgon och ingen av oss ville stanna så länge i Puno. Vi valde därför att köpa biljetter till tåget redan morgonen därefter. Amy och hennes väninna sökte upp oss på vårt hotell och tillsammans tog vi en middag innan de fortsatte till Lima och sedan hemåt. På restaurangen träffade vi också en galen österrikare som var på väg upp till Colombia för att surfa i ett par månader. Jag och Alessandro avslutade kvällen på ett kasino. Jag spelade snabbt bort min investerade förmögenhet på femtio kronor. Alessandro stoppade i en krona i en enarmad bandit men fick inte spela för det. Sedan tillbringade han 45 minuter med att försöka återkräva sin krona, med ofrivillig hjälp av en överförfriskad peruan. Slutligen kunde hans spel åter börja och snart fick han in Super Jackpot med resultatet att klockor började ringa, sirener tjuta och allt började blinka. Vi var mycket upphetsade till dess att vi räknat fram att vinsten var 150 kronor. Alessandro var dock mycket nöjd då han fått nästan hela tågresan återbetald.

Mot Cusco
Slutligen återstod avfärden från Titicacasjön med siktet inställt på Cusco. Vi klev på tåget vid åttatiden på morgonen för en tiotimmarsfärd inklusive två timmars sedvanlig försening. Det var en otroligt vacker väg genom dalar och över berg. Alexei är en stor tågälskare och han tillbringade en stor tid på att hänga ut genom en öppen tågdörr. Detta till dess att föraren upptäckte honom och hötte med näven. Vi tillbringade också stor tid att lära ut ordet hungring på spanska, hambre, till Alexei. Han, liksom många andra från USA har ingen större språkbegåvning, kanske då de egentligen aldrig behöver lära sig något annat språk än engelska. Han envisades med att säga ”hombre?” med jämna mellanrum, vilket betyder ”är du man?” snarare än ”är du hungrig?” vilket blev lätt irriterande med tiden. Efter intensiva studier i tio minuter så gick han över till att säga ”hombra?” vilket inte betyder någonting alls. Vi korrigerade och kontrollfrågade efter några minuter, med svaret ”hombra?”. Tillslut tror jag dock att han satte det. Tillslut rullade dock tåget i skymningen in på tågstationen i Cusco, en stad som jag längtat till och hört många historier om - inte minst om dess fartfyllda nattliv och enorma grupper av israeliska turister. Båda påståendena kom att visa sig vara helt korrekta.

10 september 2001: Cusco - Dag för dag
Cusco är den sydamerikanska stad som längst tid haft en ständigt bofast befolkning och det var navet i Inka-imperiet som sträckte sig från Colombia ned till Chile. Nu har det istället förvandlats till centrumet

för Perus turistindustri med närhet till mängder av turistattraktioner såsom Inka-leden, den forna Inkastaden Machu Picchu, regnskogen Manu och floden Urubamba som erbjuder goda möjligheter för forsränning. Inte minst är det också den plats i Peru som erbjuder de bästa möjligheterna för nattliv vilket vi tog fasta på.

Fest
Torsdag, 23 augusti Alexei, Alessandro och jag anlände vid skymningen och flyttade in i hotell Teqsicocha i ett rum för tre med stora sängar och toalett med varm dusch för 60 kronor per person efter övertalning av de mindre bemedlade. Efter att breakdance-kunnige Alexei lärt ut olika krävande övningar till datorns MP3-musik så fortsatte kvällen på stan. Det visade sig vara ett otroligt bra drag. Den första anstormningen av inkastare från diskotek som ville ge bort gratis sprit och från restauranger med menyer i nävarna var lite chockerande men man kom att vänja sig med tiden. Efter en rundtur för att använda alla kuponger för gratis Cuba Libre så slutade kvällen på vad som visade sig vara det bästa diskot - Xcess. Vi slutade upp i en grupp lokala tjejer som roade sig med att låta ett glas med öl vandra runt med tömning i ett svep från varje person följt av påfyllning från en flaska. Det slutade med öltömning på toaletten för mig. Jag väcktes på natten av en ung tjej som visade sig heta Jasmine och som Alexei tog med sig till vårt hotellrum. Hon lyste med en ficklampa i mina trötta ögon och ville veta vad jag hette. Jag avstod vidare konversation men hölls ändå vaken av aktiviteten i rummet. Det var dock mycket roande att lyssna på dialogen mellan Alexei vars spanska är extremt begränsad och Jasmine vars engelska begränsade sig till ”Promise you love me, promise, promise”

Fredag, 24 augusti Alexei insåg att Jasmine var ute efter något mycket mer än han var och den inledande kvällen kretsade mest kring hans försök att förmedla detta. Jasmine dök upp för en middag tillsammans med en väninna från Buenos Aires. Alexei ville först inte alls följa med men övertalades att följa med på en middag, där han mest satt tyst och surade och var öppet avvisande mot Jasmine som jag och Alessandro försökte underhålla så gott vi kunde. Argentinskan försvann nästan genast och återkom till vår och Jasmines stora förvåning inte under middagen. Planen var att efter middagen skulle Alexei och Jasmine gå iväg för sig själva för att Alexei skulle kunna släppa bomben om uteblivet bröllop med hjälp av sin improviserade spanska. Argentiskan återuppstod dock precis när vi skulle vandra iväg och det krävdes en del list för att få henne att inte vandra iväg tillsammans med sin väninna. Dessutom ville jag ha tillbaka mina svenska handskar som jag lånat ut till Jasmine men föredrog att få tillbaka innan avskedet i misstanke om att hon snart gråtande skulle försvinna någonstans, detta dock till hennes mycket stora förvåning. Det hela slutade dock relativt bra. Alexei hade lärt sig en läxa och lovade sig själv att aldrig göra om samma misstag. Efter några fuktiga ögon från Jasmine så verkade hon ta det bra och när jag och Alessandro mötte henne senare på kvällen var hon vid gott mod men ville inte veta av Alexei. Själv träffade jag samma kväll den söta, lilla peruanskan Candy (taget?) som jobbade i Cusco. Jag avslutade kvällen i hennes lägenhet tillsammans med en hundvalp och en kattunge som var väldigt lekfulla. När Candys syster dök upp senare samma morgon satt kattungen på kudden mellan våra huvuden med tassarna på täcket.

Lördag, 25 augusti Vi tillbringade dagen med att leta nytt hotellrum då priset tillslut blivit för mycket samt den ständiga närvaron av andra något påfrestande. Alexei flyttade till ett hotellrum på torget, Plaza del Armas. I Sydamerika kretsar i princip alltid städernas kärnor kring ett torg och detta heter i Peru alltid detsamma - Plaza del Armas. Jag och Alessandros flyttade till Royal Qusqo som låg helt nära det tidigare, Teqsicocha. Därefter förberedde vi oss för ytterligare en kväll på diskoteken. Alexei hade träffat några schweizare och en av dem, Nick som var på resa runt jorden (läs mer på <http://www.nickout.ch>), följde med oss. Han var liksom Alexei surfare så de hade en del gemensamt. Efter sedvanliga fria Cube Libre och påfyllning med icke fria men väl tre stycken för trettio kronor så avslutades kvällen på Xcess där vi nu börjat känna en del folk. Jag träffade familjeflickan Magalli vars spejande bror var ständigt närvarande. Han var dock trevlig och påpekade att jag var detsamma minst tio gånger under kvällen. Han ansåg det dock vara extremt osannolikt att jag var från Sverige då svenskar ju är stela och undfallande medan jag var den typiske sydamerikanen. Jag och Magalli kom dock att utväxla e-mailadresser för ett förnyat möte i Lima, förhoppningsvis utan närvarande familj men jag håller inte andan.

Lugnat tempo
Söndag, 26 augusti Söndagen ägnades som sig bör åt kristerlig vila. Alessandro hade dock börjat bli otålig och ägnade sig åt att nervöst bläddra igenom sin almanacka och räkna de återstående sju veckorna han hade kvar av sin resa. Vi började överväga att endast göra en två- eller till och med en-dagarstur till Machu Picchu. Jag ville också göra en motorcykeltur. Under eftermiddagen strosade vi därför runt bland de olika researrangörerna och avslutade kvällen på hotellets lokala bio framför filmen ”Lock Stock and Two Smoking Barells” som jag redan hade sett.

Måndag, 27 augusti Vid en ny tur på stan för att söka efter arrangörer för vår senaste idé - motorcykel till Machu Picchu - så träffade vi åter Nick och bestämde möte för utgång på kvällen. Alexei valde att avstå då han bokat en fyradagarsvandring på Inka-leden till dagen efter. Det var en kul kväll men slitaget på kroppen började bli stort trots vilodagen. Alessandro var dock i toppform och fick en beundrarskara efter sina extrema dansrörelser som inte sällan slutade med händer och ben i ansikten och magar på andra dansande. Vi studsade också runt till musiken från Trainspotting samt musik från Rage Against the Machine och fick med oss ett gäng av de mer hårdhudade killarna medan resten trängdes längs väggarna. Det hela slutade med en massa blåmärken efter några turer i golvet samt ett par söndertrampade glasögon för någon sorglig åskådare. Vi träffade och umgicks också med den nu välbekanta skaran inklusive Jasmine, flickorna med ölflaskorna från den första kvällen och dess följeslagare men även med Alessandros nya beundrarskara som gjorde långtgående försök i att slita av honom kläderna på scenen.

Tisdag, 28 augusti Medan Alexei satte iväg på sin fyradagarsvandring så blev vi slöa och bakfulla européer kvarlämnade i Cusco. Jag hade tröttnat på Royal Qusqos brist på varmvatten såväl som säten på toaletterna så jag flyttade åter tillbaka Teqsicocha. Jag tog ett rum med privat badrum med riktig toalett, varmvatten och

en stor, varm säng men priset var hela 90 kronor per natt. Inkluderat var då dock hemtrevliga ljud med start på morgonen då hotellägarnas lägenhet låg ovanpå rummet och deras trappa löpte igenom toaletten (utan insyn), så man kunde lyssna på hunden som låg och kliade sig eller barnen som jagade varandra när man kom hem i soluppgången. Framåt eftermiddagen lyckades också Alessandro vakna och vi släpade oss iväg och bokade motorcyklar till dagen efter. Planen var nu att därefter, på torsdagen, ta en endagstur till Machu Picchu.

Onsdag, 29 augusti På morgonen satte vi iväg på varsin cross, 250 kubik, längs de välbyggda och asfalterade vägarna ut från Cusco. Alessandro hade aldrig kört motorcykel förut så vi tänkte ta en provrunda men han for iväg med full gas i dryga hundra kilometer i timmen och hade inga planer på att göra några av de grundläggande övningar som jag hade planer på och fortfarande i tydligt minne med mitt nytagna MCkort. På vårt sedvanligt oplanerade sätt kom vi att fara iväg utan var sig karta eller turistbiljett till de olika Inka-ruinerna. I vårt exalterade tillstånd av att köra motorcykel så kom vi snabbt att utesluta ruinerna. Vi träffade på ett par som också på motorcykel var på väg till några varma källor så vi bestämde oss för också ta oss dit. I högt tempo satte vi därför av genom det vackra landskapet. Efter någon timme vek vi av på lervägen som tog oss till de varma källorna. Detta visade sig vara ett inhägnat område med en pool av brunt, knappt ljummet vatten. Alessandro övertalade mig att istället fortsätta längs lervägen vilket vi gjorde. Jag försökte hålla hans tempo genom vattenpölar och mellan klippblock upp längs de branta sluttningarna med ett högt stup på ena sidan av vägen men han försvann snabbt och jag lugnade mitt tempo efter att ha fått ett kast med bakhjulet vilket fick mig att köra ned i den lilla men djupa och lerfyllda bäcken vid sidan av vägen och efter att snabbt ha girat för bergsväggen framför mig studsat tillbaka upp på vägen utan skador på varken mig eller motorcykeln. Färden fortsatte sedan tillbaka ut på den asfalterade vägen för en lång omväg tillbaka till Cusco. Alessandro fick slut på bensin och otekniska som vi var så tog det en tid innan vi listat ut att slangen som hängde löst faktiskt skulle hänga lös och inte fästas på förgasaren och att man bara kunde vrida bränslekranen åt ett håll. Reservtanken räckte dock bara i en halvtimme och vi fick tigga bensin av några bönder som hängde vid vägkanten. Slutligen bar det dock tillbaka till Cusco och efter en tyst middag till sängen med trötta armar och ryggar.

Helgen före Inka-leden
Torsdag, 30 augusti På torsdagen kom vi slutligen fram till att slopa alla olika idéer om motorcykelturer till Machu Picchu liksom en- eller två-dagarsturer. Alessandro bet ihop, lade sin almanacka åt sidan och vi gick istället och köpte en biljett till en fyradagarstur längs Inka-leden med start på måndagen. På kvällen tittade vi på filmen ”Castaway” som jag också redan hade sett.

Fredag, 31 augusti Helgen var åter på plats och vi gick åter ut. Det var en lysande kväll med alla våra vänner från Cusco. Jag tog det lugnt med alkoholen och Alessandro fick dricka två av tre Cuba Libres i våra beställningar. Detta avslutade hans kväll i toaletten på hotellet med mängder av alkohol till spillo. Jag tillbringade kvällen på dansgolvet. Då jag för en stund var utan danspartner blev jag med kraft

anfallen av en dansglad och vacker peruanska. Jag anade visst oråd över hennes intensiva och plötsliga kärlek och snart frågade hon efter en drink. Jag ursäktade mig och sa att jag bara hade fem soles, motsvarande femton kronor. ”Que?! Cinco soles!?” blev hennes bestörta svar och hon rusade till sina väninnor för att berätta om den fruktansvärda upptäckten. Jag gjorde också närmare bekantskap med flickan från den första kvällen med det runtvandrande ölglaset. Hon jobbade på Xcess och presenterade mig för de olika höjdarna på stället. Hon släpade mig också med för att närvara när hon försökte pressa ut lönen från chefen. Både jag och chefen var dock rörande överens om att detta inte var rätt tillfälle, med tanke på den stora mängden alkohol i allas magar.

Lördag, 1 september Alexei hade återvänt från sin fyradagarsvandring på fredagen och vi fick höra recensionen på lördagen. Han hade varit förkyld hela tiden och haft det väldigt tungt. Den evigt positive Alexei var dock som vanligt eld och lågor över hur häftigt och vackert det varit. Nu låg han dock på sitt rum med två flaskor vatten, några Energy Bars och en bok om Machu Picchu och hade inga planer att gå ut. Även Alessandro var ovanligt sjuk denna kväll och valde att stanna hemma. Även jag var krasslig och hade svårt att sova på nätterna på grund av den ihållande hostan men ville inte avstå veckans bästa kväll för att festa - lördagen. Jag tog därför en lugn kväll utan redlösa mängder av varken alkohol eller dans. Jag träffade ett ungt par från Tyskland som jag tillbringade större delen av kvällen med. De var på rundresa i Peru och vi hade mycket information att utbyta. Jag stötte också på en Peruan som ville gifta bort sin tävlingssimmande syster som bodde i Lima med jag avböjde. I trappan på väg upp till toaletten stötte jag också på österrikaren som jag träffat i Puno. Han satt och tappade pengar och mumlade om en uppdrucken flaska vodka och om hans födelsedag. Jag gratulerade.

Söndag, 2 september Den sista dagen tillbringades slutligen med att göra förberedelser och inköp inför avresan till Machu Picchu, packa väskorna och uppdatera hemsidan med de redan färdigskrivna texterna från Coroico och Titicaca. Jag gick sedan till sängs tidigt för att vakna klockan sex den följande morgonen.

Inkaleden
Måndag, 3 september Vi satte oss på bussen och for iväg till startplatsen för Inka-leden, med det fantasifulla namnet Km 82 med 2750 meter över havet. Tillsammans i vår grupp fanns förutom Alessandro från Italien och jag från Sverige ett par från tjeckien, en man från Australien, två galna grabbar - en från Puerto Rico och en från Österrike, en ung kvinna och ett par från Holland, två tandläkare från Lima i Peru, en man från Kanada och ett par från Frankrike. Vi hade också vår guide som var mestis, det vill säga halvspanjorska och halvindian sedan flera generationer tillbaka samt en guidelärling som följde med. Förutom gruppen så hade vi fem bärare som bar tält och stolar samt en kock som även bar kokutrustning. De hade ett sanslöst högt tempo och sprang hela tiden då de kunde, trots sina 25 kilos packning vardera. Halva dagen gick åt till transport, intagande av frukost, utdelning av liggunderlag och slutliga förberedelser. Någon timme före lunch vandrade vi iväg längs en kraftig uppförslutande stig och jag började fundera på vad jag givit mig in på.

Dagen förlöpte dock relativt smärtfritt och då jag låg i tältet på kvällen ovanför byn Wayllabamba med en höjd av 3000 meter så kände jag mig stark inför den ökända Dag Två som sades vara väldigt jobbig.

Tisdag, 4 september Detta kom att visa sig bli en riktigt slitsam dag. Jag satte av genom den varma och fuktiga molnskogen i samma takt som Alessandro vilket visade sig vara ett misstag. Jag hade bara tagit med min varma underställströja vilket snabbt blev genomblöt av svett. Stigen löpte upp, upp och upp. Den hade inte vänligheten att ens för några meter plana ut, utan skiftade istället mellan branta, ojämna och ofta höga trappsteg och branta stigar. Jag hade kvar känslan av att detta borde vara en lätt match men insåg efter någon timme att jag måste släppa Alessandro och ledarflaggan. Jag stapplade istället tillsammans med puertoricanen och österrikaren. De hade med sig en jättepåse med kokablad som de fyllde kinderna med. Vi frågade oss hur långt det kunde vara kvar och fann det osannolikt att vi verkligen skulle vandra så många timmar som sagts oss. Min hosta och snuva som jag haft sedan några dagar började bli besvärliga. Jag lämnade dock grabbarna bakom mig och vandrade vidare. Då jag äntligen kom ut ur djungeln så nådde jag den första rastplatsen klockan nio på morgonen efter två timmars vandring. Jag rasade ihop på grässlätten och hostade i tio minuter. Jag tittade sedan upp längs den fortsatta stigen som slingrade sig långt långt upp på berget. Längst upp kunde man ana små prickar som föreställde människor på det pass som vi skulle passera. Det var en lätt deprimerande syn som jag gärna kunnat vara utan. Värmen hade dock lättat och vandring blev lättare. Jag hann åter upp puertoricanen och österrikaren som hade passerat mig i mina hostattacker och vi fortsatte åter vandringen tillsammans. Då små prickarna blev långsamt större och ett par timmar senare var de riktiga människor som med stor skadeglädje tittade ned på dem som ännu inte nått upp. Jag gjorde en sista tjurrusning och sprang de sista tjugo metrarna till den enorma lättnaden på toppen 4200 meter över havet efter en stigning på 1200 meter på blotta nio kilometer under fyra timmar. Därefter återstod en timmes vandring nedför. Jag anlände i det inledande regnet till vår camping dit de flesta redan nått. Klockan var bara halvett på eftermiddagen men vi kom att stanna för natten. Alessandro hade nått dit först i gruppen kvart över elva och vi var båda redigt uttröttade. Jag började dessutom tvivla på kvaliteten på mina vattenreningstabletter då min mage var i extremt dåligt skick.

Onsdag, 5 september Den tredje dagen var jag på ett strålande humör. Vi satte av och nådde lunchplatsen först i gruppen. Jag var i betydligt bättre skick än den flåsande Alessandro och guidelärlingen som följt med oss i täten. Efter lunchen satte jag därför ett ännu högre tempo. Leden hade nu ett mycket mer mänskligt lut och efter lunch var det uteslutande nedåt. Framåt tvåtiden efter ett par timmars snabb marsch utan paus nådde jag upp en av tandläkarna som låg i täten. Han småsprang nedåt i ett högt tempo tillsammans med bärarna. Jag ökade därför mitt tempo ytterligare och min glädje var stor då han snart stannade och föreslog att vi skulle vila. Jag flinade och kryssade förbi honom och lämnade honom i dammet bakom. Jag tog istället position framför några bärare som för första gången inte ville passera mig. Jag fortsatte i detta vansinnestempo nedför sluttningarna i ytterligare någon halvtimme innan jag nådde vår camping inte bara först i vår grupp utan först av alla grupper i en samling på ca 150 personer till min enorma glädje. Tandläkaren dök upp några minuter efter mig och därefter kom Alessandro ytterligare någon kvart senare. Detta slog dock tillbaka senare under kvällen. Jag insåg då varför man inte bör ha strumpor av

konstfibrer då mina fötter var sönderskavda på hela undersidorna. Dessutom värkte mina knän och hostan satte in hårt på kvällen.

Torsdag, 6 september Den sista dagen bestod i en timmes vandring med start klockan fem på morgonen till Machu Picchu. Det var en otrolig syn. Machu Picchu är en stad från Inka-riket som spanjorerna aldrig hittade och därför aldrig förstördes. Den hittade istället i början av nittionhundratalet och är den viktigaste lämningen från det enorma Inkariket. Ingen vet riktigt vad staden var till för. Kanske var det en vetenskapsstation, kanske en viktig religiös plats eller kanske bara en plats för att odla de heliga koka-bladen. Vi vandrade runt i de olika delarna i staden. Den begränsade nattsömnen gjorde dock sitt för att minska upphetsningen och efter ett par timmar längtade de flesta till skuggan under trädet på torget mitt i staden. Dit hamnade vi också efter rundturen och det tog inte många minuter innan jag somnade och sov gott i två timmar. Vi tog oss därefter med en timmes vandring nedför berget till byn Agua Caliente varifrån vårt tåg tog oss tillbaka till Cusco, en dusch, en insmörjning av de förstörda fötterna och en mjuk varm säng.

Avsked
Fredag 7 september Jag vaknade tidigt på morgonen och upptäckte till min glädje att jag åter kunde gå utan att halta. Jag uträttade därför några ärenden på staden och träffade därefter Alessandro. Han hade bussbiljetter mot Lima samma eftermiddag så efter drygt en månads resande tillsammans så hade våra skilda datum för hemresan blivit alltför påtagliga och våra vägar skildes. Vi tog en sista lunch tillsammans och lovade att dyka upp på varandras bröllop. Jag var fortfarande uttröttad efter Inka-leden och somnade i min säng då jag låg och funderade på vad jag skulle äta till middag och vaknade inte förrän dagen därpå.

Lördag 8 september På lördagen var jag helt återställd och stegade iväg och köpte en biljett till Arequipa till på måndagen, då det ju inte fanns någon anledning att stressa. Jag återhämtade en del nyheter på Internet och tittade på den tidiga kvällen på filmen ”Chocolate” av Lasse Hallström som jag faktiskt inte redan hade sett. Därefter tog jag en sista nattlig runda på staden. Xcess hade tyvärr stängt och de gick olika rykten om skälen till detta. De vanligaste var piratkopierad musik och mycket droger i omlopp. Alla var dock överens om att det skulle vara öppet inom ett par dagar så snart pappersarbetet var avklarat. Jag gick istället till El Templo som var ett annat av stamhaken. Där träffade jag snart en dricksglad bolivian som blev mycket nöjd över att jag kallade honom amigo så han presenterade mig till alla i omgivningen som en nära vän. Snart dök också ett par tjejer ur Alessandros tidigare fanclub upp vilka hängde med resten av kvällen. Senare på kvällen träffade jag för andra gången på nästan tre månaders resa svenskar. Det kändes lika ovant som alltid att prata svenska och det var inte alltid helt lätt att välja rätt språk beroende på vem man pratade med. De var på resa från Cusco upp till Miami och skulle ta sig genom norra Sydamerika

och hela centralamerika. På diskoteket Mama Africa stötte jag även på Candys syster som jobbar där samt en amerikans marinkårssoldat. Han blev eld och lågor när jag kom från Europa och började rabbla namn på tyska byar som han besökt och undrade om jag kände till dem väl.

Söndag 9 september Efter att ha kommit hem vid sextiden på morgonen tog jag en dag av vila. På torget sköt de fyrverkerier och hade de uppträdanden i klassiska dräkter inklusive skräckinjagande apmasker. Själv planerade jag kvällen och dåsade runt fram till femtiden på eftermiddagen då jag tog en tupplur som varade till åttatiden på måndagmorgonen.

Måndag 10 september Slutligen, efter två och en halv vecka i Cusco så var det dags att bege mig vidare mot nästa mål som var Arequipa på betydligt lägre altitud. Då jag packat min väska längtade jag redan tillbaka till Cusco men det var samtidigt skönt att komma iväg. Jag valde att göra turen på natten trots varningar om kyla. I normala fall är detta inget problem och jag klädde mig i understället utöver de vanliga kläderna och tog med mig sovsäcken men detta var nätt och jämnt tillräckligt med min vanliga otur. Det första problemet på bussen var att jag delade säte med den isärklass tyngsta peruanska kvinna som jag hitills sett och som med lätthet tog upp drygt ett säte och betydligt mer när hon vred på sig för att sova. Dessutom bad hon om att inte behöva sitta vid fönstret och kilade därför in mig i det lilla utrymme som återstod. Den andra problemet var att jag lyckades jag få ett fönster som var trasigt och inte gick att låsa så en gång i kvarten skakade det upp på den dåliga vägen. De gånger jag lyckades somna så väcktes jag antingen av det kalla vinddraget eller av kvinnan som bad mig stänga fönstret. Vid femtiden på morgonen efter tolv timmars bussfärd kom jag dock slutligen fram till Arequipa, Den Vita Staden.

17 september 2001: Arequipa - Den Vita Staden
Jag anlände till Arequipa på morgonen den tionde september. Det var den första riktiga staden jag besökte i Peru och det är även den näst största staden i landet med ungefär en miljon invånare. Med sina 2325 meter över havet har den ett trevligt klimat med runt 25 grader, sol och mycket lite regn året runt. Den ligger i en dal omgiven av högplatån och flera vulkaner. Många av stadens hus är byggda av den vita, vulkaniska sten som finns i omgivningen och därmed stadens smeknamn, Den Vita Staden. Det finns dock en baksida i den till synes perfekta placeringen av staden och det är samma skäl till att det finns vulkaner i omgivningen. Staden är nämligen belägen i ett väldigt jordbävningsdrabbat område. Därför är staden nybyggd flera gånger om sedan den först bosattes av spanjorerna och ingenting kvarstår av de ursprungliga koloniala husen. Den senaste jordbävningen drabbade staden i slutet av juni med rasande torn i katedralen med några dödsfall som följd. Katedralen var nu fortfarande under återuppbyggnad. Jag slapp känna av några jordbävningar men drabbades av ett annat fenomen i form av 5000 gruvarbetare som gästade staden för en gruvkongress. Detta ledde till ökade priser och en enorm svårighet att hitta hotellrum. När jag anlände strax före gryningen till den stora bussterminalen tog jag en taxi till det hotell jag tänkt bo på. Då det var fullt så hade taxichauffören vänligheten att ta mig runt på en rad hotell utan extra kostnad. Slutligen hittade vi ett bra men lite dyrt hotell som jag valde att stanna på.

Den första dagen inledde jag med ett besök på ett Internet-café och där kom jag att stanna en lång tid då detta ju var 11 september och datumet för de fruktansvärda terroristattentaten i USA. Jag hade verkligen svårt att tro på sanningshalten i dem först men efter att ha läst på några olika nyhetssiter så fick jag inse att det var sant. Mitt sökande efter en utflykt tog därför fart först dagen efter. Det populäraste resmålet i omgivningen är Cañon de Colca som sägs vara världens djupaste kanjon eller floddal, mer än dubbelt så djup som t ex Grand Canyon i Nevada, USA. Det fanns bussutflykter dit men jag ville inte sitta i två dagar i en trång och skakig buss så jag sökte bland alternativen. Den första planen var att åka motorcykel. Jag hittade ett ställe som arrangerade turer med guide men det kostade 65 USD per dag inklusive bensin, boende och mat vilket jag ansåg vara för mycket. Jag träffade dock guiden Eddie som var väldigt trevlig. Jag fick också åka en provtur där jag skjutsade Eddie på en tur i hög fart genom stadsgatorna i en kvart vilket var väldigt underhållande. Slutligen kom jag dock att bestämma mig för att hyra en fyrhjulsdriven bil, i form av en Toyota 4Runner. Det kostade hela 60 USD per dag men då utan att inkludera något. Dessutom kom den att dra mer bensin än jag kunnat ana, nästan två liter per mil, vilket till stor del berodde på hög altitud vilket kräver höga motorvarv. Guiden varnade mig att stanna för någon, ”på högplatån kan ingen höra dina skrik”. Det var en otrolig upplevelse att köra ensam genom Perus altiplano med stereon på hög volym, höga berg i bakgrunden och med får, llamor och llama-varianten vicuañas som betade längs vägkanten. Vägen var dessutom väldigt dålig men rolig att köra på. Inledningsvis var den asfalterad men med stora sprickor från den senaste jordbävningen. Därefter övergick den plötsligt och utan förvarning i en otroligt dålig väg med decimeterdjupa, halvmetersstora hål spridd över hela vägbanan och stötdämparna fick en del jobb under min fartminskning från 100 km/h. Därefter var det grusväg hela vägen till mitt övernattningsställe Chivay. Efter att ha varit på väg att köra över några kors som var uppställda vid ett stup och troligen markerade någon annans färd över kanten så kopplade jag in bensinslukaren fyrhjulsdriften. Då fick bilen otroligt bra grepp och jag kunde fortsätta den spektakulära färden nedför berget till Chivay i än högre fart. Eftermiddagstimmarna tillbringade jag i de varma källorna strax utanför Chivay. Vattnet var 40 grader varmt och otroligt skönt, mot luftens nedåt 15 grader i skymningen. Det fanns också mängder av mineraler i vattnet som gav det ett vitskimrande utseende. Jag träffade en lokal guide och vi låg och pratade i poolkanten i ett par timmar innan jag slutligen begav mig tillbaks. Middagen intog jag tillsammans med ett par turister från Bolivia på torget för ca 10 kronor i form av nudlar och kyckling. Det satte bra fart på min mage. Den följande morgonen vid sextiden satte jag vidare fart mot utflyktens höjdpunkt (nåja, efter de varma källorna) nämligen Cruz del Condor vilket är utflyktsplatsen vid kanjonen. Vägen dit var lika spektakulär som tidigare och gick nu längs dalgången. Den intressantaste delen var en tunnel, ca 100 meter lång, helt utan lyse och med luften fylld med damm från grusvägen så gjorde inte bilens strålkastare stor nytta. Den var heller inte bred nog för möte och slingrade sig genom berget så jag fruktade att stöta på någon aggressiv buss men klarade mig tillslut igenom. Kanjonen var klart överreklamerad och inte alls lika dramatisk som t ex Grand Canyon. Det var i det närmaste två närliggande berg som sluttade ganska brant ned till en flod mellan dem men inga stup på hundratals meter som jag förväntat mig. Utkiksplatsen var fylld av turister, vakter, säljare av popcorn och prylar i llama-ull. Jag hoppades att få se en kondor och det uppfylldes så snart jag klev ur bilen. Snart kom också en flygande genom floddalen nedanför oss, snart en till och… Det var verkligen häftigt. I tjugo minuter, sedan blev jag åter sugen på att köra fyrhjulsdriven bil igen så jag lät den bära mig tillbaka efter ett lunchstopp i Chivay. Det sista paret timmar tog jag efter en fråga från en landsvägspolis (men som sagt mot uthyrarens rekommendation) upp två passagerare. De var biologer som var i området för att vakta mot tjuvjägare av vicuñas. De var mycket trevliga och berättade en hel del om floran och faunan i området. En av dem var dock rädd på grund av min körstil och gav mig regelbundet olika tips såsom att jag bör ligga kvar på högersidan även i kurvor och att jag bör undvika att få sladd på bilen. Jag stannade i Arequipa ytterligare en dag och gick på bio, en dålig Hollywood-rulle med ett namn

motsvarande ”farliga kurvor”, jag vet inte originaltiteln. Jag träffade dock en amerikan och snackade terroristattentat med honom. ”Jag vet att du hatar George W Bush, alla européer hatar Bush” sa han bland annat. En lätt överdrift skulle jag tro. Han hade själv inte röstat på republikanerna men var glad att det var Bush som regerade nu, tillsammans med de andra erfarna politikerna som tidigare regerade tillsammans med ”the father”, George Bush Sr. Slutligen satte jag iväg norrut. Jag valde att betala lite extra och åka med en förstaklassbuss. Där inkluderades en måltid som var hyfsat välsmakande och filmer hela kvällen med avbrott för bingo. Det första som slog mig var den lysande filmen "Torsk på Tallinn" där de också spelar det spelet på bussen. Jag lyckades dessutom upprepa filmens handling där Roland som spelas av Robert Gustafsson ropar ”Bingo!” men uppenbarligen inte förstått reglerna (”Sa du inte bäst av tre? Jag har ju tre i rad här!”). Jag fick in fem i rad och närmast medveten om att jag var på väg att uppfylla filmens handling ropade jag först i bussen ”Bingo!”. Flickan som läste upp numren tog min kupong men efter kontroll förklarade hon för mig genom bussens högtalarsystem att man skall fylla helan brickan och inte bara en rad. Otroligt.

21 september 2001: Längs Perus sydvästra kust
Efter några relativt långsamma veckor fick jag nu plötsligt energi och satte ett hyfsat tempo upp mot Lima. Från att först ha läst och hört en hel då dåligt om Perus huvudstad så blev recensionerna bättre och bättre ju närmare man kom och ju fler man träffade från staden. Jag hade nu en ljus bild av den och såg fram emot komma dit. Jag hade dock tre städer att avverka på vägen upp, alla med sin egen huvudattraktion och alla på bekväma bussavstånd. De ligger, liksom Lima, på inklämda mellan bergskedjan Anderna och Stilla Havet på västkusten på en lång ökenremsa som huserar den absoluta majoriteten av Perus befolkning. Med jämna mellanrum rinner en flod från Anderna som skapar en oas i den öken som annars hör till de torraste i världen med bara några stänk regn per år och en temperatur stadig runt 25-30 grader året runt.

Nazca
Den första staden jag anlände till efter en nattlig busstur var Nazca, välkänd för alla som gillar att titta på Discovery Channel och andra som är intresserade av historiska gåtor. Det vore nämligen mest en dammig ökenstad om det inte vore för Nazca-linjerna. Detta är enorma figurer ”målade” i ökensanden genom att de översta lagren har skrapats åt sidorna och blottat de undre, ljusare stenarna. Figurerna är tidvis över hundra meter stora och är omöjliga att se på annat sätt än från flygplan. Till repertoaren hör flera djur såsom en 180 meter lång ödla, en 90 meter lång apa med en lång svans och en kondor med 180 meters vingspann. Det finns även en människa med handen höjd till hälsning, eller som andra påstår en rymdfarare då han har stort, runt huvud och flera geometriska figurer och långa raka linjer kors och tvärs. Syftet till linjerna är oklart, somliga tror att det är en astronomisk kalender och andra att det är landningsplatser för UFOn. Det är dock enligt mig, vilket säkert intresserar er, säkerligen av religiös betydelse då ju de enda som kan se dem är gudarna ovan som numera representeras av turister i flygplan. Jag anlände klockan två på natten och mottogs av en minst sagt ivrig säljare av utflykter till Nazcalinjerna. Det var först väldigt luddigt vad han ville. Han frågade mig till vilket hotell jag skulle och ville sedan följa mig i min taxi och fick så göra efter jag hade pressat ur honom hans avsikt. Han pratade sedan i ett men mina nyvakna öron ville inte lyssna så tillslut fick jag tysta honom tills jag hade checkat in på hotellet och då lät honom tio av mina nattliga minuter. Han berättade ivrigt att han hette Elvis och kom från Nazca Trails, den kändaste av byråerna. Han ville att jag skulle köpa en utflykt och verkade ha ett bra erbjudande men jag ville av princip inte köpa något mitt i natten av första bästa säljare. Då jag försökte säga något avbröt han mig ständigt med sitt ”Escuchame! Escuchame!” det vill säga ”Lyssna på mig, lyssna på mig!”. Detta blev tillslut väldigt påfrestande och jag skickade iväg honom och gick för att sova. Dagen därpå gick jag till kontoret för Nazca Trail och frågade efter Elvis fick jag reda på att någon

sådan inte jobbade där och att det verkliga priset dessutom var betydligt bättre än det han försökt sälja utflykten för. Det var dock inte första gången som lurendrejare försökt sälja resor i deras goda namn. Jag fördrev därefter dagen och träffade bland annat på en schweizare som varken talade engelska eller spanska. Han måste ha en intressant resa! Turen inleddes sedan nästföljande morgon med ett besök på Nazca-folkets begravningsplats. Detta var minst sagt intressant, kanske inte så mycket för själva utställningen som för platsens bristande underhåll. På grund av flera hundra års ihållande gravplundringar har de flesta av de uppskattade 400 gravarna grävts upp och de mumifierade kropparna har kastats ut i öknen. De har dessutom skurits upp i sökandet efter det kroppsnära guld som finns i vissa av dem. På grund av penningbrist har knappt några utgrävningar eller ens uppstädningar gjort i området som nu är ett flera kilometer stort fält av skallar och ben. Ingen vet heller hur mycket av gravarna som ännu är oplundrade och gravskändningarna pågår fortfarande varje natt med månsken. Reliker från gravarna säljs under bordet av nästan alla i Nazca eller som guiden uttryckte det ”om du antyder att du är intresserad av antikviteter så kommer du direkt att tala med inte en utan tio säljare”. Själv blev jag också tillfrågad av en t-shirtsäljande ung man. Därefter följde ett besök på ett par turistattraktioner som jag gärna kunnat vara utan i form av ett krukmakeri och en plats för att utvinna guld ur malmen från gruvorna. Slutligen begav vi oss till flygplatsen. Här fick jag plats i en fyrsitsig Cessna tillsammans med ett medelålders belgiskt par. Själv fick jag vara co-pilot, det vill säga sitta bredvid piloten. Det var till en början nästan lika intressant att titta på hur han manövrerade planet som linjerna så hans ständiga ”Titta! Señor, nej, titta där, höger, titta där, triangel! Señor, men titta då!” blev lätt irriterande. Linjerna var dock lika otroliga som väntat. Mest otroligt var dock kanske att någon tagit beslutet att dra Sydamerikas främsta motorväg, Panamericana, rakt igenom området med figurerna och hjulspår från maskinerna syntes ännu väl och korsade bitvis delar av de kanske flertusenåriga figurerna. På eftermiddagen återvände vi sedan till Nazca där jag åt en lunch, hämtade min väska och stegade iväg till bussen mot Ica, en resa som tog blott tre timmar genom öknen.

Ica
Detta var ännu en dammig småstad men betydligt trevligare än Nazca. Den hade också det kanske trevligaste Plaza del Armas som jag dittills träffat på då det var byggt i form av flera broar som löpte över en bassäng under hela torget till en uppbyggd plattform i mitten. Då jag satt på torget och läste guidebok för att få tips om var jag skulle inta middagen blev jag tilltalad av en försäljande gatflicka som pekade ut två unga tjejer som ville tala med mig. Jag gick till deras bänk och de fnittrade nervöst till varandra men visade sig tillslut vara riktigt trevliga, dock alltför unga för mig. De pekade dock slutligen ut ett bra matställe. Kvällen förlöpte sedan med lite spel på enarmad bandit som byggde på min plussida för casinospel, hela resan inräknat, som jag inlett i Arequipa med ett par tursamma besök på casinon där. Jag kom också i samtal med ett gäng gatuväxlare som redde ut mysteriet med deras existens - det är nämligen mer ekonomiskt att växla på bankerna som dessutom har dygnet-runt-öppna växlingsautomater, alternativt kan man med VISA-kort ta ut pengar direkt i den lokala valutan. Anledningen till deras existens är dock enligt växlarna själva att turister är dumma och inte har koll på bankernas tjänster. Dagen efter åkte jag till den kändaste, lokala turistattraktionen - Huacachina. Detta är en oas ute i öknen omgiven av kanske hundra meter höga sanddyner, vars vita yta endast smutsas av platspåsar, flaskor och annat skräp av turister. Oasen består av en sjö, något hundratal meter i diameter kantad av palmer, restauranger och hotell. Någon påpekade att det var som hämtat ur ett Tintin-album och det stämmer säkert. Det roligaste man kan göra där är att hyra en sandboard vilket jag gjorde. Det är precis som snowboard fast sämre. Man vandrar först i den stekande hettan genom den lika stekande, lösa sanden upp på en av dynerna. Där smetar man vax på sin hyrda sandboard och sedan bär det av i en hissnande fart. Detta i tjugo meter för sedan har vaxet slutat verka och den kvarglömda påsen på toppen ger inte mycket tröst så den sista biten får man vandra ned. Det är dock en upplevelse man inte

glömmer. Efter det äventyret träffade jag en belgare som också försökte bli kvitt från sand i skorna. Vi skulle båda åka till Pisco dagen efter och begav oss därför till resebyråerna i Ica för att se efter om priser. Jag hade fått ett personligt brev från liftarna utanför Arequipa men dess mottagare, ägaren av en resebyrå, var tyvärr på resa i Spanien. Belgaren hade samma morgon checkat in på ett hotell och ville därför göra utflykten från Ica. Jag hade checkat ut samma morgon och valde därför att åka till Pisco redan på eftermiddagen för att tillbringa natten där och kunna kliva upp sex istället för fem nästföljande morgon. Jag tog därför en buss som inte tog mer än en timme och anlände till Pisco på den tidiga eftermiddagen.

Pisco
Åter träffade jag på en ivrig säljare av utflykter så snart jag klev av buss och åter avböjde jag att göra en snabb affär. Det han sålde var dagsutflykter till omgivningens populäraste attraktion, nämligen Ballista-öarna i Paracas Nationalpark. Jag valde att shoppa runt efter en billigare biljett och insåg att alla andra ställen var 20-30% billigare än den han försökt sälja. Jag köpte en biljett till nästföljande morgon, med avresa klockan sju. I övrigt fördrev jag tiden med att flanera runt i den lilla staden. Mellan de två torgen löpte en liten gågata med en massa turistbutiker. Här fick man löpa gatlopp mellan alla flickor med menyer från restauranterna som ville att man skulle besöka just deras eller som bara ville prata lite. Jag gick också förbi ett casino och tänkte satsa en 5 sol mynt, det vill säga motsvarande femton kronor men fick reda på att myntet var falskt. Otroligt men sant. Jag fick anstränga mig mycket för att se skillnad på det och ett äkta men efter ett par dagar började myntet rosta. Jag har dock inget minne av varifrån jag fått det. Nästföljande morgon bar det iväg. Jag fick uppleva havet för första gången på över tre månaders resa och jag fick uppleva Stilla Havet för första gången i mitt liv då jag och många andra turister tog oss från hotellen ned till nationalparken i buss. Båten som vi kom att åka i var en öppen motorbåt med ett trettiotal turister. Efter sedvanliga förseningar satte båten iväg med hög fart ut i havet och efter någon halvtimme började vi närma oss Ballista-öarna. Namnet har de fått från de ballista- eller armborst-liknande (det vill säga böjda) portalerna som man finner runt hela ön. Ofta kan man se rakt igenom öarna då gångar och salar genomkorsar dem. Det första som slår en är den enorma mängden fåglar. Mest består de av någon fiskmåsliknande sak men jag såg även pelikaner och rödhövdade kalkongamar. En viktig inkomst i området är att samla fågelskit och sälja denna som växtnäring, ett bruk som härstammar från före Inka-tiden. Den samlas normalt vart tredje år och är då 35 centimeter djup över hela ön. Det andra som slår en är den enorma mängden sjölejon och många riktiga bjässar. Dessa är också förvånansvärt orädda och tittar knappt mot båtarna trots att vi tidvis gled förbi bara någon meter ifrån dem. Många hade ungar och alla, unga som gamla, låg och dåsade i solskenet. Nu var det kompisperiod då hanarna inte sökte honor men de verkade inte vara så goda vänner. Den timmen vi åkte runt ön såg jag kanske fem-sex rejäla sjölejonbråk. Vi åkte också förbi den så kallade Moderskapsstranden där de ifrån januari till mars föds ungar, nu var den dock full av hundratals vrålande sjölejon med ljud som förstärktes av de kringliggande grottorna och överskjutande klipporna. Slutligen bar det iväg mot Lima efter tre intensiva dagar. Efter en del strul med bussen, där det ingick en anknytning från Pisco med minimal taxi ut till Panamericana, fullpackad med fem vuxna män och där jag sedan lyckades hamna på fel buss och fick gå tillbaka femtio meter sedan de upptäckt misstaget. Slutligen hamnade jag rätt och fick fyra timmars vila i en bekväm buss på den sista etappen till Lima.

Tio I Topp - Vanliga Frågor Till Mig
1. Är du från USA? 2. Är du gift? 3. Hur gammal är du? 4. Pratar ni engelska/spanska i Sverige? 5. Vad har ni för valuta? 6. Ni har väl många berg i Schweiz? 7. Vill du köpa marijuana/kokain? 8. Vad tycker du om terroristattentaten i USA? 9. Var är din familj? 10.Vill du ha sällskap ikväll?

26 september 2001: Lima – Perus huvudstad
Jag anlände en solig eftermiddag till Lima med bussen från Pisco. Jag överöstes genast av taxichaufförer som jag spelade ut en smula mot varandra tills jag var nere i 15 kronor för tjugominutersresan till Miraflores där jag ville bo. Lima är kanske Sydamerikas farligaste huvudstad med gott om rånare. Jag träffade till exempel någon som hade en flickvän i en av förorterna men de kunde sällan träffas då det var så farligt att vistas utomhus där och det tog två timmar för henne att ta sig in till centrum med kollektivtrafik. De billigaste hotellen finns lustigt nog i de centrala delarna men detta just på grund av den stora faran att vara där efter skymningen. Jag valde därför att bo i Miraflores som sägs vara betydligt säkrare och jag kände mig åtminstone lugn trots många nattliga promenader. Något annat som hindrar folk från att bli blixtförälskade i staden är ett fenomen som kallas Garúa och som drabbar alla städer som ligger för nära denna kust. Detta är ett närapå ständigt dis som ligger över staden. Man kan skymta solen (och även månen) genom den men den värmer inte som man är van vid. Till detta läggs bilavgaser från de bilglada åtta miljoner invånarna i staden. Jag trivdes trots allt detta lysande! Människorna är sällsynt öppna och det är sällan man vandrade ett par kilometer utan att stöta ihop med någon som ville prata. Vid ett par tillfällen kom det fram folk, bland annat en polis, som kände mig vid namn men som jag inte hade något minne av. Hotellet jag hade tänkt bo på var betydligt dyrare än vad som var nämnt i min guidebok och då hotellchefen var på resa så var det oprutbart. Jag valde därför att ta ett annat, inte billigare men betydligt mer centralt och bättre hotell, för samma dyra pris – 20 USD per natt. Jag skulle dock få anstränga mig om jag ville komma ned mer än ett par dollar och fortfarande bo i centrala Miraflores. Jag hamnade nu dessutom granne med lyxhotellet Mariott och tvärs över gatan från Larco Mar som var den senaste storsatsningen på spenderglada människor, att jämföra med Heron City i Kungens Kurva utanför Stockholm. Larco Mar är en anläggning med stora biografer, bowlinghall, massor av butiker, restauranger och annat, allt inspräng i en bergvägg över havet. Här träffade jag vid ett besök på en arkitektutställning på Miguel som är sistaårsstudent på arkitekthögskolan. Han var trevlig och vi bestämde att gå ut och ta några öl någon gång. När jag lämnade utställningen för att gå tillbaka till mitt hotell tog en kanske 20 år ung tjej tag i mina händer och sa ”Come with me!”. Jag avstod dock vidare äventyr då jag såg fram emot ett möte med Magalli, familjeflickan som jag helt kort träffat i Cusco. Bergväggen i vilken Larco Mar är insprängd visade sig också vara utmärkt till något annat som fick mig att stå mållös den första förmiddagen jag vandrade dit. Där svävade nämligen flera hängglidflygare och skärmflygare, vilket är något som även jag sysslat med en del. Vindar från hela havet pressas mot den kanske hundra meter höga väggen och bildar en uppåtvind, nedanför väggen finns dessutom kanske hundra meter av strand ut mot havet vilken bildar en säker plats att landa på vid vikande vind. De fick dessutom så mycket höjd att de kunde flyga in över staden och runt de höga hotellbyggnaderna vilket borde vara mycket farligt med tanke på den turbulens som bildas på baksidan av dem.

På lördagmorgonen blev jag uppsökt av Magalli på mitt hotell men receptionisten ville vänligen (?) nog inte väcka mig. Hon lämnade sitt telefonnummer men det fungerade inte på hela eftermiddagen och kvällen. Det var ju lördag och jag ville gå ut hur som helst. Jag inledde med ett besök på casinot i Mariott-hotellet där jag till min glädje inte bara lyckades spela in 25 USD utan också få ett gäng gratisdrinkar. När de märkte min takt i drickandet började drinkflickorna dock undvika mig så jag bestämde mig för att gå vidare. Jag sökte då upp Miguel som jobbade sent i Larco Mar och vi bestämde att gå ut, tillsammans med en kompis till honom. Sedan fick jag dock slutligen tag i Magalli som också tog med sig en kompis och i Miguels bil åkte vi iväg till en födelsedagsfest för en väninna till Magalli som ägde rum i en annan stadsdel av Lima, kanske en halvtimme iväg med bil. Där träffade jag på en mängd trevligt folk såsom en flicka i röda byxor som undrade var i USA Sverige låg och som gärna ville gifta sig med en amerikan eller såsom den medelålders mannen som gärna ville bjuda på kokain på toaletten. Jag stiftade också närmare bekantskap med Magallis chef till hennes (Magallis alltså) stora förskräckelse. Chefer i Peru har helt uppenbart en helt annan pondus. Han var mycket för att peka med hela handen även till mig och ville inte ansluta till oss på dansgolvet utan satt istället nedsupen och försjunken i soffan. Andra intressanta personligheter som jag lärde känna i Lima var den feta mannen som jag stötte på under en promenad. Han var en typisk fixare. Så snart vi kom in på något ämne så ville han fixa något åt mig (Skärmflygning? Ah, jag tar dig till klubben! Jasså du vill äta först, jag tar dig till en typisk Peruansk restaurang! Vill du köpa klocka? Något annat? Lite kokain kanske?) Eller den trevliga unge jonglören. Jag tänkte flasha lite med mina kunskaper men han var vänligt begränsad i sin upphetsning och visade mig istället hur man jonglerar med fem och sex bollar eller med käglor (tyskköpta som jag har identiska med i Sverige). De resterande dagarna jag stannade i Lima kom Magalli att jobba en hel del och hade ingen möjlighet att träffa mig. Hon var mycket ångerfull över detta och skrev flera mejl om hur dålig värd hon var. Jag träffade en kväll istället på flickan Maritza från stadsdelen Baranco som var ett annat bra exempel på hur lätt det är att träffa på nytt folk i Lima. Jag var på väg att gå på bio i Larco Mar då hon ropade in mig till telefonkiosken där hon stod. Hon undrade var jag kom ifrån och vart jag var på väg nu. Vi kom att göra sällskap och gick tillsammans på bio och såg filmen AI, som var den sista storsatsningen av Stanley Kubrick, i samarbete med Steven Spielberg. En riktig höjdarfilm där de dessutom inte klippt bort World Trade Center-husen vilket jag läst att de skulle göra i den amerikanska versionen. Klart sevärd! Dagen därpå tog jag en låång promenad från Miraflores in till de centrala delarna av staden. Trots snabb marsch och i princip en enda lång rak väg så tog det drygt två timmar att vandra. Kvarteren blev alltmer slitna ju närmare centrum man kom och ytorna allt större med gråa, blåsiga torg och mängder av trafik. Jag vandrade till busstationen och tänkte köpa en biljett till Huaraz uppe i bergen men det fanns ingen som jag ville ha då jag åter skulle ha anlänt mitt i natten och dessutom med en dålig buss i många timmar. Jag satte mig och läste om Huaraz och bestämde mig istället för att hoppa över det. Jag hade sett nog med bergstrakter och i ett brev från italienaren Alessandro hade staden fått krassa recensioner. Jag tog istället en taxi tillbaka till ett flygbolag med en taxichaufför som låste alla dörrar och nervöst spanade omkring sig den tid vi körde genom centrum. På flygbolagets kontor köpte jag en biljett till Iquitos ute i de Peruanska djunglerna till den nästföljande dagen. Jag avslutade min tid i Lima genom att gå på ytterligare en film, Swordfish. Den hade ett klart terroristtema och tankarna gick förstås åter till de amerikanska attentaten men i övrigt en inte särskilt sevärd film.

Trafikvett i Peru
…eller kanske snarare bristen på densamma är ett intressant kapitel som jag vet en smula om efter några turer i trafiken per bil och motorcykel samt som fotgängare. Det finns gott om trafikregler, skyltar, linjer och trafikpoliser i nästan varenda korsning i vissa städer, trots detta verkar ingen bry sig om lagarna. Linjer

Snygga dekorationer och de är bra för poliser som kan be fulla peruaner att försöka vandra längs dem men i övrigt gör de ingen nytta. En tvåfilig väg kan med viss ansträngning rymma både tre och fyra bilar i bredd, speciellt gäller detta i korsningar. Stoppskyltar Sådana sitter överallt vid t ex avtagsvägar mot hotell och vid svårskådade avfarter längs de stora landsvägarna men betyder ofta också ”annan fara” vid t ex utfarter. Det är dock få som saktar farten och ingen som stannar. Rödljus Dessa finns det gott om i större städer. Dessa är lite viktigare än stoppskyltarna och har ungefär samma funktion som skylten ”Lämna företräde” i Sverige när de visar rött. Folk saktar in farten och rullar sakta över om det är rött men ger full gas om det är grönt. Högerregeln Denna sägs finnas men högst fart, högst styrka i signalhornet och största modet verkar gälla i första hand. Detta leder till att en del taxichaufförer gör korstecken innan de kör ut i korsningar med skymd sikt, något som ger mig föga tröst. Trafikpoliser Det enda som trafikanter verkar respektera. Dessa är färgglada saker som ofta står uppställda på betongställningar i mitten av vägen och viftar med långa lasersvärdsliknande ljusstavar. De är också glada användare av visselpipor vilka används för att säga såväl ”Stanna!” och ”Kör!” som ”Hej kollega!” vilket kan gå förbipasserande turister på nerverna.

1 oktober 2001: Iquitos - Tropisk hetta vid Amazonasfloden
Det var en trevlig omväxling att åka med flyg. Flygplanet var nästan tomt så jag fick en plats på tredje raden utan någon på sätet bredvid. Flygtiden var bara en och en halv timma men de hann med att dela ut en torr fralla och ett par muggar Coca Cola innan vi landade i djungelstaden Iquitos. Som vanligt när man kliver ut i ett tropiskt klimat så var det chockartat med den enorma fukten och värmen som slår emot en. Man vande sig med tiden men det var alltid hetta (uppåt 40 grader) på dagarna och varmt (runt 25 grader) på nätterna med enstaka regnskurar som gav svalka. I flyghangaren spelade de levande musik och delade ut någon konstig pryl med fjädrar med anledning av att det var turismens dag. Detta dock lite olägligt då jag fick höra att turismen minskat dramatiskt som följd av terroristattentaten i USA. Med sina 400.000 invånare är Iquitos Amazonas största stad utan vägförbindelse. De enda sätten att ta sig dit är med flyg och flodbåt. På slutet av artonhundratalet var det en gummiboom här som grundlade stadens position, idag spelar istället olja och turism viktiga roller. Så isolerad som staden är så har den väldigt begränsad brottslighet och människor är i allmänhet öppna och trevliga. Ett trevligt inslag i staden är de trehjuliga motorcykeltaxin som finns runt i hela staden och sällan kostar mer än några kronor. När jag lämnade flyghangaren stod ett tjugotal taxichaufförer och ropade. Jag frågade vem som var billigast och någon ropade ”jag jag!” och ville ta min väska. Jag frågade om priset och han sa fem soles varpå någon genast ropade fyra. Tre svarade en hel grupp och två några enstaka. Jag tänkte gå med någon för två soles då någon sa gratis, hotellet betalar. Detta var förstås svårslagbart så jag följde med honom. Jag hade hittat ett hotell i boken men det hade inte varmvatten enligt chauffören så han rekommenderade ett annat vilket jag, mot min vana, accepterade att följa honom till. Hotellet verkade dock bra om än lite dyrt då jag valde ett rum med två sängar (en att lägga väskan på) och med utsikt över Amazonas-floden och Belen, den Flytande Staden. Jag hade svårt att förstå det senare namnet då det var en helt vanligt by utanför Iquitos, om än med många hus på träpålar. Det förklarades senare av att floden nu stod sju meter lägre än vad den skulle göra om några månader och därmed skulle

Amazonas-floden löpa under husen och inte flera hundra meter iväg som nu var fallet. Med tiden visade sig dock mitt hotell vara uselt men de sex dagarna jag stannade i Iquitos fick jag aldrig tid eller energi att byta. Sura gubben i receptionen mumlade regelbundet klagomål men det förblev mummel, troligtvis på grund av det höga priset, städningen uteblev efter ett ryck den första dagen, vattnet var varmt en enda gång och detta vid sextiden på morgonen och ljuset på toaletten fungerade bara enstaka gånger. Jag hade dock en takfläkt som nästan alltid fungerade, om än något långsam. Ett intressant inslag på hotellet men även på alla andra ställen är mängden av insekter, inte minst myror. Efter ett par dagar hade jag fått en myrstig över min andrasäng. Jag följde den och den slutade vid en relativt tom yoghurt-förpackning. En annan myrstig ledde till ett halvfullt glas av rom och cola som numera hade ett lock av flytande myror. Även efter uppstädning dröjde sig myrorna kvar dock. De verkade också ha en förkärlek för tangentbord, såväl i min dator som på Internet-caféer. Även spindlar och ödlor är vanliga inslag, somliga riktiga bjässar. På hotellet hängde, då jag anlände, en säljare av djungelutflykter så jag gick igenom alternativen med honom och övervägde att åka iväg framåt fredagen två dagar senare. Det krävde dock minst fem dagar och kostade 30 USD per dag vilket var lite saftigt. Jag träffade senare också guiden Carlos Grandez som verkade vara en höjdarkille. Han var 67 år gammal men i full vigör trots närmast total tandbrist. Han bodde i en djungelby och hade aldrig rökt eller druckit alkohol. Han skulle iväg på en tur på fredagen och jag lutade åt att följa med efter att vi diskuterat igenom erbjudandet över en Coca Cola på ett café vid Amazonas-floden. På kvällen var det uppträdanden vid plazan. Det var roligt i tio minuter. Alla verkade vilja prata i den fina mikrofonen så den vandrade mellan olika arrangörer och barn som alla sade oviktiga saker. Sedan var det barns och en homosexuell killes kaotiska dans till popmusik och när en grupp äldre mäns äntrade scenen för något musikframförande fick det vara nog. Iquitos hade ett utmärkt nattliv. Jag hade dock fått en del varningar från olika håll om de ”dåliga flickorna” som satt runt på plazan med start vid tiotiden på kvällen och även höll till på de olika diskoteken. De hade ovanan att lägga piller i turisters drinkar och sedan plocka pengar av dem då de somnat. Inget som förhindrade mig för att vilja prova nattlivet dock. Förstås. På ett café träffade jag på en italienare och den svensktalande dansken Christian som jag träffat i Cusco, då tillsammans med hans två svenska vänner. Han reste fortfarande tillsammans med dem men nu också med italienaren. Vi fick ett intressant språkproblem då jag talade spanska och svenska, Christian svenska och italienska (men ingen spanska) och Italienaren italienska och spanska (men ingen engelska), det vill säga alla kunde tala med alla men ingen kunde tala med de båda andra samtidigt. Det gick dock bra men bättre då italienaren gick för att sova på grund av magproblem. Jag och Christian gick istället till Noa Noa, det bästa diskoteket i stan. Vi blev positivt överraskade över ställets kvalitet. De hade två öppna våningar med ett vattenfall från den övre våningen och ett rejält tilltaget dansgolv med bra musik. Då det var onsdag så var besökarantalet begränsat men ändå tillräckligt. På dansgolvet härjade två brittiska killar som senare kom att kallas Los Locos. De förpestade tillvaron för de två vackrare flickorna på dansgolvet så jag antog uppgiften att befria dem från galningarna. På så sätt kom jag att träffa den söta flickan Rosita och hennes väninna Jenny. Rosa (som hennes egentliga namn är, på spanska lägger man normalt till ’it’ för att skapa smeknamn, som exempel är Juan motsvarigheten till Jan och Juanito motsvarigheten till Janne) hade nord-brasilianskt blod och var därmed mörk men bodde numera i Lima och var på ett halvårsbesök i Iquitos. Jag drog även Christian till deras bord men hans avsaknad av spanskakunskaper gjorde utbytet begränsat och han valde tyvärr att efter någon timme att dra sig tillbaka. Jag och Rosita gjorde närmare bekantskap med strandpromenaden, tidvis upplysta av blixtrarna över regnskogen som man sedan kunde se varje kväll, innan hon tog sig hemåt framåt gryningen. Jag bestämde mig för att skjuta på djungelutflykten och kom istället att tillbringa den mesta tiden i staden tillsammans med flickan Rosita. Vi följde upp med ett nytt discobesök dagen efter men hennes väninna Jenny hade det något långtråkigt och satt mest och surade så det blev ingen lång kväll för någon av oss.

Dagen därpå åkte vi på en badutflykt till en swimmingpool en bra bit utanför staden. Vattnet i poolen var som en kokande gryta på grund av alla lekande barn så vi valde den närliggande floden som även den var välbesökt. Bland annat åkte grupper av barn och ungdomar runt i urholkade stockar och försökte sänka varandras båtar vilket var otroligt enkelt då båtarna var överfyllda. Vi hade också sällskap på handduken av jättemyror som tog stora tuggor av våra fötter. Vi fick tyvärr senare höra att strax bakom oss på vägen tillbaka hade fyra personer kört ihjäl sig på en motorcykeltaxi. De hade varit fulla och en av dem var på väg att ramla av så alla slängde sig mot honom för få tag i honom vilket fick hela ekipaget att välta i hög fart med alltså samtliga döda som följd. En annan dag åkte jag och Rosita på en utflykt längs Amazonas till ett par alltför turistiga indianbyar. Där träffade vi åter på Los Locos som inte var särskilt pratglada. Jag sköt pil med blåsrör och träffade vedklabben på andra försöket (!) och vi slets upp i indiandansen runt gårdsplanen men lyckades undvika ansiktsmålningarna (som vi gladdes åt att Los Locos inte lyckats undvika). På sydamerikanskt vis (vikten av La Familia) blev jag också introducerad för Rositas farlige bror Forest som jobbade som vakt på flygplatsen och hade en pistol. Han var dock vänlig och pratade till skillnad från Rosita engelska. Han bodde i Iquitos tillsammans med sin lilla dotter och sin lilla fru. Efter några dyra middagar och några oroväckande missförstånd (”quiero cansarme”, alltså ”jag vill vila” är inte bra om det uppfattas som ”quiero casarme” vilket betyder ”jag vill gifta mig”) så började jag känna att det var dags att röra på påkarna innan saker och ting blev alltför komplicerade. Det andra alternativet var i princip att bli kvar en väldigt lång tid. Så trots öm vädjan från Rosita ("Fantomen är hård mot dom hårda") köpte jag därför en biljett för en första etapp längs Amazonas-floden till Brasiliens gräns. Jag valde därför också att avstå från djungelturen, jag skulle trots allt fara rakt igenom djungeln i många dagar framöver. Jag hade därmed bestämt mig för att vika av från min ursprungliga plan där nästa steg var mot Ecuador och Galapagos-öarna. Istället väntade nu Brasiliens stränder.

Egenheter i Sydamerika
Dåligt geografiskt kunnande Detta är verkligen påtagligt. Jag har fått frågor som ”Ligger Sverige i USA? Hur nära New York bor du? Nehej, ligger Sverige nära Australien då? Hur låter Japanska?”. Och detta trots en noggrann beskrivning av att Sverige ligger i norra Europa på andra sidan Atlanten och vilka andra länder som ligger där. Vinkar med handen åt fel håll Detta var verkligt förvirrande första gången. Detta är alltså när de skall vinka ”kom hit”. I till exempel Sverige vinkar vi med handflatan uppåt och böjer fingrarna fram och tillbaka. I Sydamerika har de istället handflatan nedåt och böjer inte fingrarna lika mycket utan höjer och sänker hela handen vilket mest liknar polisens ”sänk farten”. Bäddning av sängarna I lite svalare klimat bäddas med lakan på madrassen, ofta med resårband. Därefter ytterligare ett lakan och ovanpå det en filt eller upp till fem stycken om det är riktigt kallt. Sedan sover man mellan de två lakanen, det finns alltså inget påslakan som är standarden i Europa. I varmare klimat bäddas förstås utan filtar och i tropiska klimat även utan extralakanet. På båtar och i djungler sover man i regel i hängmattor. Kroppsnära kultur Kroppen som redskap är ett viktigt inslag i den Sydamerikanska kulturen och till exempel fetma är nästan ett okänt problem, speciellt bland ungdomar. Gym är däremot vanliga även i småstäder. Överallt spelar barn och ungdomar fotboll och volleyboll och få barnfamiljer har råd med TV-spel eller ens TV. Jag har bland annat sett barn i 7-8 års åldern som gör bakåtvolter. Dansar ”squaredance” Mycket vanligt är danser enligt regelbundna mönster, speciellt i Peru. Antingen danser de

mitt emot varandra parvis men vanligt är också på långa led som i det amerikanska alternativet squaredance. Nästan varje peruansk låt har sin egen dans, att jämföra med Macarena som har slagit igenom även i Sverige. Man lär sig de avancerade danserna på TV eller av andra på dansgolvet. Giftermål över generationsgränser Detta kanske är vad nordeuropéer finner mest förvånansvärt. Åtminstone i Amazonasområdet är giftermål mellan en ung kvinna och en gammal man inget särskilt avvikande. Jag träffade en ung tjej hade till exempel blivit introducerad för en 74 årig man som föreslagit att hon skulle gifta sig med honom och flytta till Puerto Rico. Hon hade också många vänner, så unga som 18 år som gift sig med män i 60- och 70-årsåldern. Många äldre män kommer också till Iquitos från främst USA och söker unga fruar. Buscagringos Ett annat besläktat fenomen är åtminstone peruanska kvinnor på jakt efter västerländska män. De ser vita män som en biljett från det knapra livet i Peru mot ett rikt liv i västvärlden. Diskoteken som besöks av många turister, främst män då det är relativt få kvinnor som gör långresor i Sydamerika, kallas ofta just ’buscagringos’ och är välbesökta av Peruanska singeltjejer. Majoriteten av dem är dock där bara för att festa och ha kul. Diverse sociala regler Dessa skiljer sig tidvis en smula från Sverige. Vid möten mellan män skakas det hand men mellan man och kvinna gäller alltid en puss på vänsterkinden, även vid en första introduktion. Peruanen i gemen dricker måttligt eller inte alls, även på krog och diskotek. De ser dock inte ned på alkoholintag (nåja, jag hoppas det i alla fall). Mannen förväntas betala *allt* om han är tillsammans med en kvinna vid den minsta antydan på att man inte bara är vänner, åtminstone om mannen är svensk turist och heter Janne. La Familia är viktig och få förstår hur man kan resa i månader (eller år) utan att träffa familjen.

16 oktober 2001: Längs Amazonas-floden
Från att sedan början av resan hela tiden ha tagit mig längre norrut så inledde jag nu min sväng österut för att ta mig tvärs över den enorma Sydamerikanska kontinenten och ta mig från Stillahavskusten (som jag redan lämnat i Lima) till Atlantkusten. Denna resa löpte hela den långa vägen längs Amazonas-floden med ett par stopp på vägen. Iquitos, som jag lämnade bakom mig är den första (eller sista, hur man nu vill se det) stad som är farbara för passagerarbåtar. Man kan förstås ta sig hela vägen upp till källorna i Anderna om man vill, jag hörde om några som tänkte ta sig i kajak hela vägen från Anderna till Atlanten. Men vill man ha en någotsånär bekväm färd så kan man inte utgå tidigare än Iquitos.

Etapp nummer ett: Iquitos till Tabatinga
Den första delen av färden gick från Iquitos till den gräns som delar tre länder i en punkt, nämligen Peru, Brasilien och Colombia. Jag valde att göra resan i en snabbgående motorbåt som tog mig dit på nio timmar för motsvarande 500 kronor istället för att ta ett av fraktfartygen som då skulle ta närmare tre dygn och kosta marginellt mindre. På grund av en sista middag med Rosita och min (o-)vana att skjuta packningen till sista minuten så fick jag inte mer än tre timmars sömn före den avfärden vid femtiden på morgonen. Motorbåten var av typ buss med rader av fyra trånga säten i bredd och en gång i mitten. Jag satt bredvid en biffig peruan och löste korsord och andra knep tillsammans med honom. Nåja, jag tittade på väldigt deltagande åtminstone.

Med på båten fanns också två backpackers i fransk stöpning men de var tråkiga och svarade bara på tilltal. Där fanns en papegoja men den svarade inte ens på tilltal. Där fanns också en allt-i-allo som bland annat delade ut en enkel måltid i aluminiumförpackning som svaldes ned tillsammans med den söta och gulfärgade men förvänandsvärt välsmakande Inka-colan.

Tabatinga och Leticia
Gränsen består av tre städer – Leticia i Colombia, Tabatinga i Brasilien och Santa Rosa i Peru. Den senare ligger dock på andra sidan floden och är egentligen bara en gränsstation där man får sin viktiga utträdelsestämpel. Mellan Leticia och Tabatinga kan man sedan röra sig som man vill utan att visa passet, vilket jag gjorde. Rörde mig som jag ville alltså. Det blev dock väldigt rörigt med alla valutor. Jag tog en buss in till Leticia från Tabatinga och busschauffören var en väldigt trevlig och hjälpsam colombian. Han gick av från sitt pass så han tog mig runt i staden med bussen så att jag kunde växla pengar och sedan skjutsade han mig till ett Internet-café. Det var förvånansvärt stora skillnader mellan Iquitos och främst Leticia. Plötsligt fanns här en mängd feta människor och för första gången sedan jag kom till Sydamerika såg jag joggande människor och en hel del av dem. Där fanns också mängder av motorcyklar, säkert 95% av fordonen, men nästan inga taxibilar. Bristen på Internet-caféer var också påtaglig. I Leticia fanns bara ett enda och det med över en timmes väntetid innan man fick tillgång till en slö och sliten dator. Jag hade dock mitt hotell på den Brasilianska sidan nere vid floden. På hotellrummet hade jag till min överraskning ett kylskåp som var tomt när jag kollade. Jag köpte en flaska vatten att ställa i kylskåpet men när jag skulle öppna det i metallhandtaget fick jag en rejäl 220 volts stöt som svar. När skrattattacken som följde min förvåning hade lagt sig så valde jag att istället öppna det vid översidan i gummikanten. Detta hjälpte föga och kylskåpet gav mig en till elkyss, denna gång ännu kraftigare och då jag tyckte att jag hade skrattat nog för den kvällen så ställde jag flaskan ovanpå den istället. Jag tittade sedan en stund misstänksamt på kylen som stod inträngd bredvid den smala sängen där jag skulle sova på natten. En annan chockartad upplevelse var att inte kunna tala språket då ju Brasilien talar portugisiska. Jag hade av någon anledning inte ägnat det så mycket tanke, språket är ju trots allt nära besläktat med spanskan. När jag kom dit så förstod jag dock inte ett enda ord som sades till mig och de förstod föga av vad jag sade. Från att ha kämpat mig upp och nu kunde tala hjälpsamt bra grundläggande spanska så fick jag börja om på nytt med att lära mig hur man säger till exempel hej (oi till skillnad från spanska hola) och tack (obrigado till skillnad från spanskans gracias) på portugisiska. Det finns dock goda skäl att även lära sig en del portugisiska om man vill hävda sig ha upplevt hela kontinenten då Brasilien är ett gigantiskt land, det femte största i världen och det täcker nästan halva kontinenten. Detta motsvarar över nittio procent av USA:s yta, tjugo gånger Sveriges yta eller som Europa och Ryssland tillsammans. Brasilien gränsar också till alla länder på kontinenten förutom Chile och Ecuador. Trots en den enorma folkmängden av 180 miljoner invånare och med överbefolkade städer som São Paulo med 20 miljoner invånare så är folktätheten en av de lägsta i världen.

Etapp nummer två: Tabatinga till Manaus
Efter en elstötsfri natt så stämplade jag mitt pass hos den federala polisen, köpte en hängmatta och en vattendunk och begav mig till båtarna där jag klev ombord på den enda båten som gick till Manaus. Jag valde att ta en hytt och blev lite svettig när jag hörde att det skulle kosta 1200 kronor om jag inte hade en medpassagerare. Då jag kom tillbaka efter en liten rundtur hade dock en colombiansk kvinna som hette Silvia anslutit och jag behövde bara betala halva beloppet, 600 kronor. I detta ingick två utmärkta men lite enformiga måltider, i regel kyckling, pasta och ris, samt frukost som jag var för slö för att prova. Vi hade en förvånansvärt bra hytt med fläkt, elutag för datorn och eget badrum med dusch. Jag hängde upp hängmattan utanför hytten och där var det trevligt att ligga i den fläktande vinden på dagarna. Silvia visade sig vara en väldigt trevlig biolog i dryga trettioårsåldern som talade flytande engelska

(förutom spanska, portugisiska och italienska) och var på väg till en forskningsstation utanför Manaus. Det var trevligt att kunna ha lite riktiga diskussioner igen som jag saknat då min spanska inte sträckte sig nog långt. Alla på båten trodde vi var ett par då vi bodde ihop och talade ett främmande språk tillsammans. Båten, liksom alla andra båtar som trafikerar området, består av tre våningar med öppna däck. Den understa våningen är för lättare last, typ frukt och tombackar samt billiga hängmattsplatser då det är varmt och mycket oljud från motorn. På mellanvåningen finns några hytter i fören, ett kök och toaletter i aktern och resten är ett stort utrymme för hängmattor. Längst upp finns kaptenshytten, förarkabinen och en bar där det säljs öl och lättare mat samt ett stort oanvänt utrymme där någon borde bygga en swimmingpool. Resan tog fyra dagar vilket var en utmärkt viloperiod. Den gick längs den lugna och breda Amazonasfloden och på båda sidor kunde man se djungeln på något eller ibland några hundra meters håll. Några djur var inte möjligt att spåra, ens med kikare. En natt väcktes vi av en tullare som bankade på dörren. Efter att han tittat närmare på våra pass (hmm, colombian och gringo i samma hytt, muito interessante) så gjorde han en total genomsökning då vi fick lasta ur varenda pinal och han klämde och kände på allt (från väskan) och lyste igenom varenda skrymsle (i hytten). En annan natt väcktes vi av ljudet från ett våldsamt oväder. Båten gungade häftigt fram och tillbaka och plötsligt fick den också kraftig slagsida, det kändes i alla fall så när man låg ned i sängen. Jag öppnade dörren för att kika ut men där var bara en vägg av vatten från regnet som öste ned. Vi valde att kura i sängarna i hopp om att det skulle hjälpa och det gjorde det. Snart lugnade sig ovädret och slagsidan rätades upp. Jag kikade ut igen och nervösa människor, somliga med påtagna livvästar vandrade omkring. Jag stängde dörren och vi fortsatte att sova då showen var över. Min dator väckte annars stort intresse på båten och jag fick sällskap av unga brasilianskor på hytten som jag övade portugisiska med och som roades mycket av att skriva sina namn på tangentbordet. Jag fick också ta hand om en fyra månaders pojke vars 17-åriga mamma inte verkade vara särskilt intresserad av. Hon var mer intresserad av mig och hade svårt att förstå hur jag kunde tycka att tio års åldersskillnad var lite mycket. Jag blev också barnvakt åt en 14 månaders pojke vars pappa var en hund enligt mamman. Hon kan inte ha menat bokstavligt för barnet såg helt normalt ut. Han kunde dock göra lite hundliknande trick som att blinka och göra slängkyssar på kommando.

Manaus
Till Manaus anlände vi mitt i natten men vi fick stanna och sova på båten. I gryningen stängde de dock av strömmen till fläkten så att vi drevs ut från hytterna av hettan. Jag tog farväl av Silvia och checkade in på ett hotell. Det var våldsamt varmt och kvavt, vilket man inte vant sig vid i den ständiga fläktande vinden på båten. Det räckte för mig att gå ett par hundra meter i solen för att bada i svett. Jag anlände på söndagen vilket i alla städer ditintills inte betytt något alls. Här betydde det att *alla* affärer var stängda och det var en helt död stad. Jag sökte något ställe att kolla mejlen på hela dagen men hittade bara ett enda som var stängt. Det fanns dock väldigt gott av säljare av djungelturer men några sådana hade jag ingen lust att göra, speciellt inte från Manaus varifrån det är dyrt och dåligt då stadens påverkan sträcker sig flera dagars resväg ut i djungeln. På kvällen träffade jag på en trevlig brasilianare som bott i USA och Tyskland och som talade flytande engelska med tysk brytning. Vi gick och åt middag tillsammans och han visade mig sedan till ett hotell som hade en Internet-uppkopplad dator, på baksidan av kvarteret där jag hade mitt hotell.

Etapp nummer tre: Manaus till Belém
Dagen efter bestämde jag mig att genast lämna Manaus och ta mig närmare de hägrande vita

stränderna längs Atlant-kusten. Jag köpte därför en biljett till en ny båt. Denna resa är uppenbart mycket populärare då hela tre båtar avgick bara den måndagen och priserna var flerdubblade. Jag valde att betala ungefär 580 kronor men då bara för en hängmattsplats på mellanvåningen. En hytt hade kostat fantasisumman 1800 kronor, för samma tid och sträcka som från Tabatinga. Jag hade sedan länge haft känslan av att jag hade en halsinfektion som låg och ruvade. Denna halsinfektion valde, alls inte olämpligt, att slå till med full kraft så snart jag hade riggat min hängmatta. Jag var helt utmattad och fick mer och mer ont i halsen, ackompanjerat av lätt feber. Jag låg och sov hela dagen och framåt midnatt fick jag pallra mig upp och peta i mig receptbelagda smärtstillande tabletter för att kunna fortsätta att sova. Sedan sov jag i två dagar med avbrott för toalettbesök, vatten- och tablettintag och försök att få i mig lite mat. Därefter lugnade det sig något och jag kunde åtminstone ligga vaken och läsa under långa perioder (The ABC Murders av Agatha Cristie). Två vänliga, gamla damer i hängmattorna bredvid var oroliga för mig och kom med olika alternativa tabletter och salvor och frågade mig regelbundet om jag inte ville äta eller ha frukt. På båten fanns också ett par tyska tjejer som skulle resa längs hela kusten som jag, men i väldigt högt tempo. Jag fick på grund av sjukdomen dock tyvärr inte så god chans att lära dem bättre. Däcket jag sov på kryllade av hängmattor och de fylldes på med ännu mer folk efter vägen. Jag sov med folk runt hela mig och man hade alltid kontakt med någon genom hängmattstyget och det var ibland våldsamt irriterande att ha en fot som sparkade en i huvudet eller folk som bufflade sig förbi, alltid utan att be om ursäkt. Jag hade varit lite orolig för att inte kunna sova i en hängmatta med Silvia hade gett mig tipset att ligga lite diagonalt. Det gjorde susen och det var väldigt bekvämt så. Temperaturen var också utmärkt, det kändes som kanske 25 grader på dagarna och 20 grader på nätterna. Jag sov alltid i shorts med t-shirten som huvudkudde.

Belém
Efter fyra dagar nådde vi Belém på fredagseftermiddagen. Med vanligt sydamerikanskt säkerhetstänkande så placerades båten utanför en annan så att de var tvungna att lasta alla väskor över den. Arbetare ställde sig med en sandalsbeklädd fot på varje reling och lastade med en höjd av kanske tio meter ned till vattnet under dem och efter en knuff från en kollega halkade en av dem till och var mycket nära att falla ned tills hans stora irritation. Även många av passagerarna (ok, jag också) tog genvägen att klättra över relingarna istället för att ställa sig i den långa kön i hettan och riskera att packningen blir stulen under tiden. Jag valde därefter att ta ett lite flådigare hotell för att vila upp mig från de sista sviterna av sjukdomen. Jag hade därmed såväl ett vänligt kylskåp med innehåll till rimliga priser som luftkonditionering. Trenden med bristen på och bristande Internet-caféer visade sig hålla i sig. I Belém fanns det två, på Hilton Hotell och i ett Iguatemi Shopping Centre. Det senare var dessutom helt okänt för många som till och med jobbade inne i köpcentret. Den bristande konkurrensen hade också gjort att de hade en massa regler som man måste godkänna (inga drycker får intas, ingen support från personalen, du betalar även om datorn inte fungerar och så vidare) och datorerna var usla men det var dyrare än jag sett sedan Argentina. I övrigt var Belém en trevlig stad. Jag hamnade också mitt upp i firandet av ”Círio de Nazaré” som firas den andra söndagen i oktober med en upptrappning dagarna dessförinnan. Detta är en av Brasiliens största katolska händelser och man firar ”Jungfrun från Nazareth” som är en statyett som sägs vara skulpterad just där. Det var en enorm mängd människor på gatorna och i högtalaranläggningar ropades ut vad som lät som politisk propaganda men säkert var något annat. Det fanns körer, orkestrar och säljare av krimskrams överallt. Statyn paraderades runt i staden i en stors fordonskolonn, bevakad av en helikopter. Först kom många hundra motorcyklar, därefter poliser och sedan någon glasbil med statyn samt några höjdare, kanske stadsmästaren. Detta var tydligen viktigt och såväl kvinnor som män grät när de åkte förbi. På söndagen släpades något i ett långt rep, kanske var det statyn även det. Repet måste ha varit

många hundra meter och längs det stod av någon anledning unga människor utan skor intryckta tätt tätt mot varandra och höll i repet. Många såg ut att vara nära att svimma i hettan, andra sjöng vad som lät som kampvisor. På balkongerna längs gatorna stod åskådare och slängde ut papperslappar och sprutade med vattenslangar på de vandrande till deras stora glädje men till gatuförsäljarnas stora irritation som fick sina varor blöta. Arrangörerna fick kämpa för att hålla alla på ett led och det tenderade att tryckas ut någon liten grupp åt något håll ibland. Jag följde repet hela vägen till början och där kämpade istället arrangörer med att försöka få repet att röra sig framåt. Mitt tips måste ju vara att om man bara använder en tiondel av personalstyrkan så kan man säkert tiodubbla den ursprungliga kraften. Jag valde dock att inte framföra detta förslag till dem. Högtiden skall också vara någon slags manifestation för freden och i tider som dessa utnyttjades det till antikrigspropaganda mot USA i plakat som ”Não a Guerra de Bush”, alltså ”Nej till Bush´s krig”. Då frågar man sig förstås vad de i sådant fall säger ja till. Jag avslutade min visit med att gå på bio för att se “American Sweethearts”. Det var ett riktigt bottennapp med bland andra Julia Roberts och Catherine Z Jones. Jag avråder starkt från att kasta bort tid på den filmen. Amazonfloden, Amasonfloden (portugisiska Rio Amazonas), flod i Sydamerika, med världens vattenrikaste och största flodområde. Den avvattnar 1/3 av Sydamerikas yta, ca 7 milj. km2. Amazonfloden rinner upp i Anderna på 3 700 m höjd, bara 150 km från Stilla havet. Från Perus gräns flyter den lugnt österut 3 000 km över det enorma regnskogsklädda låglandet fram till Atlanten. Under sitt lopp mottar den flera hundra bifloder, bl.a. Rio Negro från norr och Rio Madeira, Tapajós och Xingu från söder. Den totala längden är 7 000 km (om bifloden Rio Tocantins vid mynningen räknas med). I sitt nedersta lopp är floden flera mil bred och över 100 m djup och den beräknas här föra med sig ca 200 000 m3 vatten i sekunden. Det gula flodslammet syns flera hundra kilometer ut till havs. Tidvattnet märks 850 km uppför floden, och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara 10–20 m. Vid springflod bildas en 4–5 m hög flodvåg, kallad pororoca, som är farlig för sjöfarten. Floden är segelbar för mindre oceangående fartyg ända till Iquitos i Peru, för större fartyg till Manaus vid sammanflödet med Rio Negro. De enorma regnskogarna har stor artrikedom i växt- och djurvärld. Här finns sjöfågel, apor, ormar, sköldpaddor och alligatorer. Bland fiskarterna märks arapaiman, som kan bli 6 m lång, och den vasstandade pirayan. Amazonflodens hela lopp utforskades 1541 av spanjoren Orellana. Han antas ha gett floden dess namn sedan han angripits av långhåriga indianer ("amasoner"). En troligare förklaring är att namnet kommer från indianernas benämning på pororocan. De kallade flodvågen amaçunu, vattenmolndånet. Källa: Bonniers Lexikon

28 oktober 2001: Längs Brasiliens kust i norr
São Luis
Jag tog en buss från Belém vid åttatiden på kvällen som tog mig till São Luis på tolv timmar. På bussen träffade jag två brassar i dryga tjugoårsåldern som jag övade min nu marginellt bättre portugisiska på. De berättade bland annat om något som uttalades ”Hocking Hio”. Jag var mycket förvirrad och försökte reda ut vad det var, ishockey var det förstås inte men de beskrev det som en stor festival. Plötsligt gick det upp för mig att de menade ”Rocking Rio”, en stor musikfestival och jag insåg att jag skulle ha problem att vänja mig vid det portugisiska uttalet. Detsamma gällde ett område i São Luis som skulle heta ”Heavy V”. De pekade sedan ut det i min bok och det beskrevs som område i den gamla stadsdelen som höll på att upprustas och stavningen var inte ”Heavy V” utan det engelska ordet ”Reviver”. Jag såg fram emot att nå strändstäderna och hade därför bestämt mig för att bara göra en mellanlandning en natt i São Luis. Jag åkte därför under dagen tillbaka till bussterminalen och köpte en biljett till Fortaleza. Jag vandrade sedan runt i stadsdelen Reviver där jag också valt att bo. Resten av

dagen tillbringade jag med att leta efter ett Internet-café. Efter att förgäves ha försökt att få igång några gratisterminaler på ett shoppingcenter trots deras knorrande om att inte flytta om bland kablarna så fick jag tillslut komma in i en skollokal där de var vänliga nog att låta mig använda en dator i tjugo minuter. Jag somnade sedan på hotellrummet och vaknade upp för att inse att jag missat det avtalade mötet med de två brassarna som ville visa mig São Luis’ nattliv. Istället tog jag mig på egen hand ut och möttes av en helt annan gata än den dammiga, lugna gatan på dagen. Nu var det fullt av folk, inte minst svarta människor i bästa rastautstyrsel. Gatorna fylldes med levande musik från många utomhusrestauranger liksom en grupp afroamerikaner som spelade trummor och sjöng Bob Marleysånger. Efter att ha sköljt ned mitt grillspett med ett par åttakronorsdrinkar från utomhusbaren på gatan så gick jag till det enda livliga diskoteket. De hade ett intressant system med gratis inträde men man fick istället en talong där de skrev upp när man beställde drinkar. Om man då man lämnade stället inte hade druckit för 30 kronor (vilket är mycket om drinkarna kostar mindre en fem kronor styck) så fick man betala resten ändå. Jag träffade snart på en 28-årig São Luis-bo från Rio de Janiero. Han pratade flytande engelska och presenterade mig för sina många kvinnliga arbetskamrater. Han lyckades också övertala mig att följa med på forró (uttalas fåhåå) vilket är såväl en musikstil som en dans. Efter att vi avslutat våra kuponger så följde jag med i hans bil i hög fart genom gatorna samtidigt som han mixtrade med stereon och rökte cigaretter till viss oro för mig. Tyvärr var forrón stängd så vi åkte tillbaka och fick nya talonger att göra slut på. Han försökte också övertala mig att stanna till helgen då det skulle vara någon stor musikfestival men dels hade jag ju redan min bussbiljett och dels kostade inträdet där hela 800 kronor så jag valde att följa min plan. Dagen efter dåsade jag på rummet fram till utcheckningstiden 12.00. Sedan dåsade jag runt i staden och besökte utbildningslokalen för lite Internet för att sedan dåsa framför hotellets gemensamma TV fram till min kvällsbuss avgick vid niotiden.

Fortaleza
Bussresan var den längsta jag gjort sedan jag kom till Sydamerika. Det fick dock utmärkt bra då jag efter min slitsamma dag sov gott i nio timmar på bussen och sedan läste i ytterligare några timmar för att anlände strax efter klockan tre på eftermiddagen till Fortaleza. Jag flyttade in på ett billigt vandrarhem för 60 kronor per natt trots privat toalett. Jag insåg dock vad jag betalat för då man genom dörren till korridoren hade insyn genom de glesa spjälorna så att man kunde se hela vägen till toaletten som inte alls hade någon dörr trots fyra (tomma) sängar på rummet. Duschen var iskall, toalettstolen hade ingen sittring och bordsfläkten levde sitt eget liv och svängde fram och tillbaka lite då och då och spottade efter ett par timmar av sig plastkåpan som flög iväg på golvet. Men det var ju billigt. Jag hade dock äntligen nått stränderna och firade detta med att förnöjt ligga och steka mig utan sololja i några timmar. Att jag sedan inte kunde sova på ryggen på några dagar är sådant man får ta. Stranden var hyfsat bra om man tog sig någon kilometer bort från mitt hotell där det mest var stenar. Jag fick dock höra att stränderna söderut var betydligt bättre, flera människor jag stötte på tipsade mig om Jericoacoara som dock låg åtta timmars bussfärd norrut vilket var uteslutet efter min 18 timmars bussresa i motsatt riktning. De föreslog också Canoa Quebrada vilket låg 3½ timmes bussresa söderut vilket lät lockande. På lördagen hade gruppen Skank, en populär portugisisk grupp vilket jag inte minst insåg efteråt då jag såg dem på TV, en stor gratiskonsert. Något annat som underströk deras popularitet var den enorma folkmängden. Den tidigare nästan folktomma stranden var full av folk som vandrade mot den rejäla scenen. Jag vandrade fram ganska långt fram och väntade någon timme tills musiken kom igång. Det var bra drag och många sjöng med i de riktigt bra låtarna. Många roade sig också med att singla ut uppdruckna vodkaflaskor över publikhavet eller släpa ut en och annan avsvimmad åskådare. Någonting sade mig att de två handlingarna har något gemensamt.

Efter någon timme tänkte jag strosa tillbaka men det var inte det enklaste och jag insåg vilken fantastisk mängd människor som var där. Då jag äntligen lyckats ta mig ut till vägen så var även den helt igenproppad av människor. Detta publikhav sträckte sig många hundra meter bort från konserten där man bokstavligen fick tränga sig fram. Efteråt berättade någon att det varit hundratusen människor på plats, något som säkert kan stämma. Jag valde sedan att flytta från mitt skabbiga vandrarhem till ett betydligt bättre för en natt. Det kostade 200 kronor men jag hade då TV med engelskspråkiga kanaler, luftkonditionering och ett kylskåp med billiga varor. Jag låg nästan hela dagen på den stora sängen och åt chips, tittade på CNN och vilade min brända rygg för att få valuta för pengarna. Sedan ställde jag in siktet på nästa strand.

Canoa Quebrada
Efter en trivsamt kort busstur kom jag in bland sanddynerna och fram till byn Canoa Quebrada. Detta visade sig vara det paradis som blivit beskrivet för mig. Byn har ett par hundra invånare varav mer än hälften är före detta turister som bosatt sig där. För femton år sedan var det en renodlad fiskeby utan elektricitet, rinnande vatten eller vägförbindelser så de fick bära in vatten över sanddynerna på åsnor. Mycket hade förändrats sedan dess och nu var turismen den absolut största inkomstkällan. Det hade dock fortfarande kvar mycket av sin charm. Jag blev upplockad på busshållplatsen av den mycket ivriga italienaren Marco som pratade så mycket så att de andra konkurrerande vandrarhemsägarna tillslut gav upp och gick iväg. Jag följde med honom i hans jeep som till hälften var full med byns barn till hans mycket pittoreska hus i utkanten av byn. Han ägde ett par hus, av vilket jag kom att hyra ett samt en butik tillsammans med sin brasilianska fru. Han hade också två småapor och till allas stora förvåning så var honan havande trots ”fångenskapen”. De var dock inte särskilt fångna då dörren stod öppen för jämnan och de drog runt även utanför huset helt utan burar, linor eller dylikt och utan att rymma. Det lilla huset jag hyrde för blotta 80 kronor per natt hade två våningar varav övervåningen var ett sovrum. Jag hade också en liten trädgård med palmer, bananträd och örtväxter samt, viktigast av allt, en trevlig hängmatta. Det ingick också frukost uppe i Marcos hus. Jag hade först tänkt stanna i ett par nätter men Marco intygade mig att jag säkerligen skulle vilja stanna längre vilket stämde mycket väl och jag kom att stanna i en hel vecka. Stranden var vackert belägen nedanför byn och man fick klättra ned längs sanddynerna. Här gjorde tidvattnet att man från dag till dag och från timme till timme inte visste hur stor den skulle komma att vara. Tidvis sträckte sig stranden något hundratal meter ut från sandväggen och tidvis hade man bara några meter att gå på. I den ena ändan spelades forró-musik på hög volym och säljare och restauranger flockades. På den andra ändan var det mycket lugnt och stilla. Förutom stranden så var ett stort nöje för även byns invånare att beskåda solnedgången från byns högsta sanddyn samt att ta sig nedför densamma på sittande på slädar eller ståendes på sandboards. Även nattlivet var utmärkt. Jag kom att bli stamgäst på baren ”Todomundo” (översatt till svenska bokstavligen ”Hela världen”) där många andra turister flockades. Första natten kom jag i diskussion med två norrmän i sådana ämnen som man bara kommer in på efter en större mängd alkohol. Jag stötte också på ett gäng holländare som var på charterresa till Fortaleza men som tagit en taxi till byn och som jag kom att träffa även de följande kvällarna. Jag träffade där också tysken Klaus och fick höra lite byskvaller. Han berättade om hur utbränd Marco var på väg att bli på grund av ständigt alkohol- och kokain-intag och att Marcos pengar var slut. Dagen efter frågade jag Marco om han kände Klaus. Detta gjorde han mycket väl och han berättade att Klaus var på väg att bränna ut sig på grund av ständigt alkohol- och kokainintag och att han var fattig som en kyrkråtta. Klaus sades en gång ägt mark, värdshus och bilar men idag var allt borta på grund av brasilianska lurendrejare och kokain och nu jobbade han, enligt Marco, med att tvätta bilar. Den dagen dök också Björn, flygvärd från Holland upp och hyrde ett rum i Marcos hus och de följande dagarna kom vi att sola och festa en del tillsammans.

Det fanns många andra tragiska personligheter i byn. Jag träffade bland annat en 21-årig tjej med otroligt dåligt rykte som piranha (översatt: piraya) vilket är tjejer som är ute efter att träffa killar för att få pengar. Inte direkt prostituerade men något åt det hållet och inte sällan bärare av AIDS. Alltid intressant att prata med tänkte jag och jag fick höra hennes mycket tragiska bakgrund som hon gråtande berättade för mig. Hennes mamma hade fyra år tidigare blivit mördad av hennes alkoholiserade pappa som till hennes glädje fick ett långt fängelsestraff. Hon hade ett par år därefter en schweizisk pojkvän som också känt pappan och som, förstås mot hennes vilja, betalade 3000 USD för att släppa ut honom ur fängelset efter bara tre år så nu hade han varit tillbaka i Canoa Quebrada och festat flera gånger. Hon bodde nu ensam då ingen av hennes släktingar på andra håll i landet ville ha med henne att göra och var utan jobb men hoppades på att hennes 45-årig ”pojkvän” från österrike skulle återvända och ta hand om henne men träffade ibland andra killar och blev inte sällan misshandlad av dem såsom senast skett natten innan. Efter en vecka insåg jag dock att det var dags att ta sig vidare. Jag tog därför sikte på Natal, en populär stad för många svenskar att åka på charterresa till medan holländaren Björn istället köpte en bussbiljett till Recife för att träffa någon gammal bekant.

Portugisiska
Portugiserna koloniserade på 1500-talet de östra delarna av Sydamerika i vad som skulle bli Brasilien och spred då även sitt språk som snart färgades av afrikanska språk och indianspråk till att bli en variant som ganska kraftigt skiljer sig från den europeiska portugisiskan. Språket är likt spanskan och en spansktalande kan ganska lätt läsa en portugisisk text men har svårt att förstå talet. Det kanske kan jämföras med svenska kontra grötig danska. Det svåraste är dock uttalet. Medan spanskan har ett närmast fonetiskt språk där man med enkla regler snart lär sig att uttala rimligt korrekt så har portugisiskan många mystiska ljud, framför allt de nasala ljuden som vokaler med tilde (~) över sig skall uttalas med. Det låter ungefär som om man håller för näsan. Av någon anledning så förstår också spansktalande ganska väl när man talar knackig spanska även om man slarvar lite med uttalet men det minsta fel i portugisiskt uttal och brasilianarna står bara och blinkar. Ett annat dilemma är att väldigt få turister väljer att försöka lära sig portugisiska. Det finns därför få skolor och ännu färre bra, engelska läroböcker i språket. De flesta tar sig fram hjälpligt på spanska man det är alltför begränsat för att ens föra enklare samtal. Det finns också något fler engelskkunniga brasilianare än i andra stora delar av kontinenten. Den brasilianska portugisiskan är dock ett vackert språk och på många sätt mer logiskt än spanskan så jag har bestämt mig för att göra ett försök att lära mig det.

5 november 2001: Natal - Brasilien i nordisk tappning
Då Marco inte hade några utcheckningstider så tog jag en lugn förmiddag och kom inte iväg förrän vid tvåtiden för en resa som borde ta runt fem timmar. Jag hade dock otur med bussarna från Canoa Quebrada till bussterminalen i Arakati och missade därför bussen till Natal, som var min nästa resort. Jag fick därför göra ett mellanstopp i den lilla staden Mossoró och kom inte fram till Natal förrän närmare midnatt. På bussen till Mossoró träffade jag på två trevliga brasilianskor. På min minst sagt knackiga portugisiska (eller snarare spanska med vissa portugisiska ord) försökte jag föra en diskussion med dem. Den som satt närmast mig hade dock den mycket irriterande egenheten att sänka sin röst om jag inte förstod henne tills hon slutligen (och jag överdriver inte nu) viskade lågt i den bullrande bussen trots mina yviga gester

om att hon skulle tala upp. Så snart jag låtsades förstå så började hon prata med högre röststyrka igen. Det enda som nämns i reseguiden om Natal är de centrala delarna i staden samt en stadsbelägen strand, där jag bosatte mig första natten. Jag fick rummet minst sagt billigt, 40 kronor inklusive privat badrum och frukost. Det var dock mycket enkelt och jag avråddes från att gå i någon annan riktning än till de närbelägna restaurangerna då det fanns gott om ladrões, rånare, i trakten. På en restaurang träffade jag brasilianskan Denise som, liksom många andra hade gjort tidigare, tipsade mig om att ta mig till strandförorten Ponta Negra ett par mil söderut. Hon tipsade också om ett bra hotell som skulle kosta 120-130 kronor per natt. Dagen efter klev jag på en buss och åkte dit. Busschauffören var mycket hjälpsam och jag snurrade runt i över en timme när han frågade runt var hotellet låg. Slutligen kom jag rätt men det var ändå väldigt fel, hotellet var mycket flashigt med swimmingpool och en jätteveranda men priset var inte mindre än 300 kronor per natt och efter lite orientering så visade det sig dessutom ligga flera kilometer från det centrala Ponta Negra. Jag kastade därför upp min 20-kilos packning på ryggen och vandrade den utmärkta strandpromenaden hela vägen till de centrala strandkvarteren. Här hittade jag ett enkelt hotell där jag utan privat badrum men väl TV och kyl fick betala 90 kronor per natt. Området var mycket trevligt med en utmärkt, lång vit sandstrand med solstolar och palmer på den ena sidan av vägen och mängder av trevliga restauranger, barer och två Internet-caféer på den andra sidan. Jag tillbringade några lugna dagar med att dåsa på stranden. Framåt eftermiddagarna blev vågorna riktigt stora och vattnen fylldes av surfare. En av världens bästa surfare tränade just nu i dessa vatten. Jag hade sett fram emot att stöta på horder av fulla svenskar men de lyste med sin frånvaro. Jag fick sedan reda på att det första lasset skulle komma samma dag som jag var tvungen att lämna staden för att ta mig till Salvador där jag hade en kurs i portugisiska som väntade. Ponta Negra hade dock ett tydlig nordisk prägel med en del svenska skyltar och en stämning som vilken medelhavsturistort som helst. En dag träffade jag på brasilianaren Hilton på ett Internet-café. Han talade utmärkt engelska och vi kom att prata om hans olika affärsplaner för bland annat nordisk turism och mäkleri av tomter. Snart såg vi goda möjligheter för ett samarbete då jag hade lite funderingar på att ta jobb i Brasilien. Han bjöd över mig till det hus han hade hand om och hyrde ut rum i, men som ägdes av en norrman. Det var ett våldsamt flådigt ställe. Det hade enorma rum, högt i tak, teakinredning, små gårdar med tropiska växter och en jätteterrass med en rejäl pool och utsikt över stranden nedanför. Han samarbetade där med brasilianskan Michelle samt hade ett par anställda. Hilton ville att jag skulle flytta in och betala 200 kronor per natt, vilket jag tyckte var för mycket. Han gick sedan med på att jag fick bo för samma pris som nu, endast 90 kronor, för ett rum i huset för då skulle vi ju kunna prata vidare om affärsplanerna. Jag hade redan börjat tvivla på idén. Jag skulle bara ha tid att jobba ett par månader på platsen och han hade mest en massa idéer. Innan vi skulle ha någon lönsamhet skulle jag bli tvungen att lämna platsen, men jag var glad över erbjudandet och lovordade hans olika projekt. Jag kom därför att glassa på terrassen i ett par dagar och tidvis kom Hiltons vackra väninnor och hälsade på för att ta del av lyxen så vi hade en del bra stunder med volleyboll i swimmingpollen och kokosvatten i skuggan. Där bodde också en fransman med hans piranha-flickvän (med hennes egna ord ”Nej, jag jobbar inte, jag är en vagabond” och ordet vagabond har en klart negativ klang på portugisiska). Hon berättade stolt att hon hade haft en då 30-årig italiensk pojkvän i flera år sedan hon var 16 år gammal, men förstås bara när han var på plats, hon måste ju överleva när hon var själv i staden också. Hon föreslog också att hon skulle tillbringa natten med mig men jag misstänkte att hennes nuvarande pojkvän Jaque (uttalas på portugisiska Shaki) skulle invända. Hon ropade då dit honom och presenterade förslaget och han blev mycket förvirrad och skrattade nervöst men bad vänligt henne att ändra sig. Därefter visste han inte riktigt hur han skulle förhålla sig till mig så han verkade välja att inte förhålla sig alls. Vi båda umgicks istället med henne vilket verkade passa henne utmärkt. På Halloween gick jag och Hilton till en fest i nattklubb i formen av en riddarborg. Det var uppenbart att det var eliten som var där och biljetterna kostade 80 kronor utan att något ingick. De var ändå

slutsålda och efter nervöst tänkande träffade Hilton på en kompis som sålde svarta biljetter som vi prutade ned till 100 kronor styck. På borgens gård brände de kors och hade dockor hängande från träden i snaror. På taket stod eldslukare och med jämna mellanrum sköts fyrverkerier. Någon hade också kommit på den lysande idén att placera ut ljus runtom på golvet som gäster med svepande kåpor kunde riskera att fatta eld i. Många hade mycket fantasifulla och skräckinjagande kostymer. Hilton var utklädd med djävulsmask och svarta kläder, själv hade jag jeans, svart t-shirt och grismask. Sista dagen kom tre Kiruna-bor (de var närmare bestämt från Karesuando). En av dem, en stöddig kille i skinnstövlar, skämdes tydligen och sade på utpräglad tornedalsdialekt att han bodde i hela världen och ville inte höra talas om att han kom från Sverige, än mindre Kiruna. Han var dock duktig på att skicka ut order och oförskämdheter till mig (”Ropa hit Hilton. Ge hit en penna! Jag är från San Diego! Jag skulle aldrig resa i ett år! Vi krökar upp tvåhundratusen per kväll! Det är småpengar, vi stora grabbar köper hus hit och dit!”) som jag besvarade med ett vänligt leende. De var också redigt fulla när de kom och jag räknade med att de skulle sova den följande dagen men jag träffade dem vid frukosten klockan åtta och på tornedalsmanér hade de klivit upp klockan fem och satt igång att kröka igen så att de var lagom uppvärmda till frukostkaffet. Den dagen lämnade jag Natal och åkte till busstationen med en av de anställdas beachbuggy och kunde se fram emot en 22-timmars bussresa söderut till Salvador.

Bussar I Sydamerika
Att färdas med buss är väldigt utbrett i Sydamerika. Tågräls finns bara på somliga platser och de olika näten är sällan sammanbyggda. Flyg finns förstås också men är i regel för dyrt för gemene sydamerikan. Därför har bussnätet tagit överhanden och i varje stad och by finns en bussterminal med mellan kanske tre och trehundra bolag, beroende på stadens storlek, säljer biljetter från små glashytter. Bussarna skiljer sig en del mellan de olika länderna. Bussarna här i Brasilien är bra, helt i klass med svenska långfärdsbussar. Här finns gott om benutrymme och stolarna är fällbara, som flygstolar ungefär. Det finns också semisängbussar och sängbussar. Semisängbussarna är mer fällbara än vanliga bussar och har också ett fotstöd som kan fällas upp, medan sängbussarna kan fällas till helt liggande läge. Man kan ju dock fundera på säkerheten i detta vid en eventuell krock. I regel får man inte mat på bussarna men det händer, liksom ibland gratis vatten. På långfärder så stannar de kanske var femte timma på dagarna i 20-30 minuter för matintag. I Brasilien som regel på något betala-per-kilo-ställe där en enkel buffé erbjuds och man sedan betalar för vikten av maten, normalt 20-30 kronor för en tallrik. Här i Brasilien finns det också alltid toaletter på bussarna. Det är också luftkonditionerat vilket gör att man måste ha en filt (eller sovsäck som jag) på natten. Bussarna i Bolivia är dock totalt annorlunda. Det finns aldrig toaletter, det skakar så mycket att det inte ens går att läsa, säterna är trånga, de får punktering var tioende timma eller så i snitt, det är i regel fullpackat med folk och det finns varken luftkonditionering eller värme. Och gällande de utsatta avgångs- och ankomsttiderna kan man bara vara säker på att de inte kommer att hållas. Den längsta försening jag hörde var för tysken Jürgen i norra Bolivia. Resan skulle ta tolv timmar men tog 32 och han hade bara en flaska vatten med sig. Jag har ju själv också haft en del intressanta bussresor i Bolivia som den mellan Santa Cruz och Rurrenabaque liksom den från Rurrenabaque till Coroico. I Chile har jag ju inte varit ännu men där har jag hört att bussarna är mycket bra, med mat och en servitör. De har dock slavregler. Man får t ex en filt på kvällen men man kan inte få den tidigare om man vill sova på dagen, om man sover vid åttatiden på morgonen så blir man väckt och filten borttagen och om man öppnar ett fönster så kommer de snart och stänger det.

Man vänjer sig också snart vid långa bussresor, det är ju som tidigare nämnt enorma sträckor över hela kontinenten. Fem timmar känns som en mycket kort bussresa här och kan man som jag sova utan större problem på bussarna så spar man också in en hotellnatt.

19 november 2001: Salvador – Med en frisk bris från Afrika
De tjugotvå timmarna på bussen från Natal till Salvador var inte så jobbiga som man kan tro, delvis på grund av att jag sov i säkert tio timmar. När jag öppnade ögonen så rullade bussen in på stationen i Salvador, tidigt på måndagsmorgonen. Mitt främsta syfte med att komma till Salvador, bortsett från att det är en stor och av många resenärer omtyckt stad, var att ta en kurs i portugisiska och flera veckor i förväg hade jag bokat in en privatkurs hos lärarinnan Sheila från Rio de Janiero som nu bodde i Salvador. Hon hade tipsat mig om var jag kunde bo men skärpt som jag är så hade jag inte skrivit ned adressen på papper utan hade den bara på Internet. Jag visste dock att jag skulle bo i stadsdelen Barra (uttalas Baaha) och satte mig på en buss dit. Jag klev av vid mega-shoppingcentret ”Shopping Barra” i hopp om att hitta ett öppet Internet-café men det öppnade inte förrän klockan tio så jag vandrade iväg längs kajen mot det stora fyrtornet som jag sett på Sheilas hemsida. Jag hittade snart ett hotell – Barra Praia Hotel – där jag flyttade in i brist på bättre alternativ. Jag fick ett rum med luftkonditionering, TV, dusch med varmvatten, en rejäl dubbelsäng och ett välfyllt kylskåp för 120 kronor per natt med frukost inkluderat vilket jag tyckte lät rimligt. Jag fick sedan reda på att Salvador är ovanligt dyrt att bo i och att priset var mer än bra. Jag kom därför att stanna där under min tvåveckorsvisit i staden. Jag hade också sällskap av en liten ödla som bodde i kylen samt en massa myror som gillade väggen på toaletten. Salvador är en mycket trevlig stad. Det är centrum för afro-brasilianarna som härstammar från slaveriet som bedrevs här ända fram till 1888. Mycket av mat, musik och namn på platser härstammar från Afrika. Det är också ett centrum för capoeira i Brasilien vilket är en kampsport som skapats av förrymds slavar som självförsvar mot deras förtryckare och var förbjudet enda fram till nittonhundratalets början. Det har nu utvecklats till något av en väldigt akrobatisk dans. Normalt ser man det på torg där utövare och åskådare formar en cirkel. Utövarna sjunger en taktfast sång ackompanjerat av ett typiskt stränginstrument och i cirkeln utför två personer sin skuggboxning mot varandra där de står på händer och huvud nästa lika mycket som på fötterna. Tyvärr finns det liksom på många andra ställen i Brasilien en utbredd fattigdom i Salvador. Detta har fört med sig många tiggare vilket i sin tur bland annat avdramatiserat tiggandet. Därför är det många som mycket väl kunde jobba som istället tigger. Det är våldsamt irriterande när det kommer fram sandiga killar i 20-årsåldern med flashiga strandshorts och en fotboll under armen och tigger om att få en femma och blir sura när man inte ger dem något. Försäljning av marijuana är om möjligt ännu mer utbrett och gick jag längs strandpromenaden på eftermiddagarna så slet ynglingar tag i mig och ville sälja och somliga skrek från andra sidan gatan och undrade om jag ville köpa marijuana. På eftermiddagarna hade jag lektioner mellan klockan två och klockan fem. I regel gjorde jag läxor och skrev den dagliga uppsatsen i timmarna fram till lektionsstarten och efter lektionerna tillbringade jag i regel ett par timmar på Internet-café. Det blev därför inte mycket av sol och bad trots att stranden låg bara något hundratal meter från hotellet. På kvällarna gick jag antingen ut eller så gick jag på bio vilket man kunde göra i något av shoppingcentrerna. I Shopping Barra, som jag ju hade stött på redan min första timme i staden, kom jag att tillbringa en hel del tid. Det hade en mängd billiga restauranger inklusive McDonalds, Pizza Hut och ett Sushi-ställe samt tre våningar med butiker och en biograf. Ännu större var Shopping Iguatemi, det låg en halvtimmes bussfärd bort men hade en riktigt stor kvalitetsbio med ett tiotal filmer varje kväll. Filmerna jag såg var mest skräp bortsett från ”De Andra” (om den nu översätts så), en rysare med Nicole Kidman i huvudrollen som var sevärd.

Jag köpte också lite nya kläder som var mycket billigt. Bland annat ett par nya jeans då mina gamla började bli väl pösiga. Jag märkte då att jag minskat min storlek från 52 till 42 vilket förklarar de tre nya hålen jag tvingats göra i mitt skärp. Jag gick också och vägde mig och hade gått ned från 94 kilo som jag vägde några månader innan jag åkte till 72 kilo nu, alltså en viktminskning på 22 kilo. Ett bra bantningstips är alltså att göra en långresa. De gånger jag gick ut så var det oftast till stadsdelen Pelourinho, vilket betyder piskpåle. Det var här man inför publik piskade och torterade slavarna, vilket var lagligt fram till 1835. Det är idag ett område med färgglada hus samt mängder av barer och restauranger med levande musik samt turister från när och fjärran uppblandade med tiggare, gatusäljare, prostituerade och en mängd partyglada lokalbor. Jag lärde här känna två porteños, det vill säga Buenos Aires-bor. De pratade engelska och var i staden på en veckas semester. Jag blev också inbjuden att bos hemma hos en av dem, eller snarare hemma hos hans föräldrar. De har visst en stor villa 50 minuter utanför centrala Buenos Aires med massor av rum och swimmingpool. En annan kontakt var med en mycket underlig, på gränsen till osmaklig, kvinna som kom fram till mig då jag satt och drack en kopp kaffe i Shopping Barra. Hon var kanske i fyrtioårsåldern och klart oattraktiv. Hon undrade hur gammal jag var och när jag sade 27 så tittade hon bara oförstående på mig så jag provade på ett par olika språk men hon undrade om jag menade 37. Jag nekade till det men hon verkade inte förstå. Hon hade också den irriterande egenheten att när hon pratade kraftigt snegla åt sidan vilket förvred hennes ansiktsuttryck och lyckades göra henne än mer oattraktiv. Hon ville dock gärna att vi skulle träffas och gå och bada tillsammans men jag vävde ihop en lögn vilket kompletterades med en påhittad adress i Sverige då hon ville ha en dylik. En av vardagskvällarna gjorde jag en utflykt jag gjorde var till ”Rocking Rio Café” som låg 80 kronors taxiväg bort. Det var inte bara ett disco, som jag förväntade mig, utan ett stort område med restauranger, barer och till och med en Laser Dome. Detta är ett spel som också finns i Sverige där man rusar runt i en uppbyggd bana i halvmörker till hög musik och skjuter ljusstrålar på varandra. Jag ställde förstås upp, positiv till livet som jag var efter en handfull drinkar. Det slutade med att jag bröt mot regeln att inte springa och mötet med någon som backade i snabb hastighet ledde till en ömmande näsa de kommande dagarna. Jag kom på femteplats av sju i vårt lag och laget förlorade stort. Discot var dock väldigt flådigt men jag var tvungen att åka hem vid tvåtiden innan det tog fart då jag skulle ha lektion dagen efter. Efter den sista lektionen med Sheila så gick jag ut med henne, en annan student – 21-åriga Bastian från Tyskland – som avslutat sin kurs samma dag efter sex veckor och en gammal ex-student – amerikanen Lawrence i 40-årsåldern – som bodde i Salvador sedan fyra år tillbaka. Vi tog Lawrence bil och åkte till en flott italiensk restaurang där Sheila drack så många färgglada drinkar att hon var på väg att ramla av stolen. Därefter tog Lawrence henne hem medan jag och Bastian fortsatte att drinka färgglada drinkar på ett annat ställe. Vi bestämde oss då för att tillsammans resa vidare till staden Lençois den kommande måndagen. En annan kväll träffade jag den 20-åriga flickan Samira som kom från Rio de Janeiro men hade bott i Salvador sedan hon var barn. Hon var den första kvällen vi träffades mycket depressiv och ömsom skrattande och ömsom var nära till gråten. Hon var också klart suicidal och berättade att hon nog inte skulle leva så länge till. Hon ville också gärna klättra upp på en mur vid stadsdelens utkiksplats för att visa vart hon skulle kunna hoppa och lånade min kniv för att rista i handleden vilket jag förstås förbjöd. Hon var då dock ganska berusad, hur hon nu lyckats bli det efter att ha druckit ett par glas vin och en drink. Då jag träffade henne igen var hon betydligt mer positiv och levnadsglad och avstod från alkoholen. Samma kväll som jag träffade Samira stötte jag också på en schweizisk aktiemäklare, med den udda vinklingen att han enbart använde astrologi för att bedöma marknaden men han hade hittills sig själv som enda kund. Han var inte nöjd med sitt tidigare namn Hans-Erik så han hade nu tagit sig namnet Vanja. Densamme Vanja hade ett par kvällar tidigare träffat på en 20-årig flicka som för något år sedan gjorts med barn av en brasilianare som flydde så snart han fick nyheten, så nu hade hon tvingats prostituera sig. Han hade, för att ta henne från gatan, nu lovat att skicka henne 4000 kronor i månaden i resten av sitt liv. Nåja, han hade ju åtminstone ett stort hjärta.

Klockan sex på måndagmorgonen kom Bastian i taxi förbi mitt hotell för avfärd från Salvador efter två långa veckor i staden.

Bland Tomtar Och Troll
Salvadors kultur är mycket färgad av Afrika och en del i detta är en hel del sekter som lever parallellt med den dominerande religionen katolicismen. I Salvador dominerar sekten Candomblé som påminner om de grekiska eller fornnordiska gudasagorna och har miljoner av utövare. De aktiva är just utövare och inte tillbedjare eller medlemmar. Från Candombléns perspektiv så finns det inga konflikter med att ha andra religioner på sidan om. Varje utövare är tilldelad en av de olika gudafigurerna, orixás, som försvarar vederbörande och dess ande där Exú är medlaren mellan de olika orixás. Dessa figurer måste tilldelas gåvor för att hålla dem glada. Exú t ex gillar alkoholhaltiga drycker, tobak, kött och starka parfymer och verkar med andra ord vara en sympatisk kille. De olika gudarna ligger också regelbundet i krig med varandra, därav behovet av medlaren Exú. Utövandet av candomblé är också starkt förknippat med ceremonier i mörka, rökiga rum i ett så kallat terreiro under en hysteriskt hoppande och skrikande ceremoniledare, pai or mai de santo (bokstavligen far eller mor av anden – prästerna inom Candomblé) och under intagande av olika droger såsom São Pedro som är den halluciena saften från en viss kaktus. Många går också till ceremoniledaren då de har psykologiska problem och där får de säkert utmärkt hjälp. Nåja, ingen saga är väl sämre än någon annan.

26 november 2001: Lençoís – I norra Brasiliens inland
Då Jag gjorde min avfärd från hotellet vid sextiden på måndagsmorgonen efter mindre än tre timmars sömn på grund av min rubbade dygnsrytm efter helgens aktiviteter. Bastian, den 21-åriga tysken som hade samma lärare som mig i portugisiska, plockade upp mig med taxi och tillsammans åkte vi till busstationen. Efter en del kringirrande för att hitta biljetter och bussplattform kom vi på bussen där jag somnade nästan genast för att vakna upp då vi passerade infarten till Lençois, målet för vår resa, nästan sex timmar senare. Lençois är en synnerligen trevlig bergsstad som tidigare var en framgångsrik diamantbrytarort under perioden då Brasilien var världens främste exportör av diamanter. Den lilla staden ligger pittoreskt bland de djungelbeklädda bergen och det finns gott om vandringsleder, grottor och vattenfall i omgivningarna. Även djurlivet är stort med apor, fåglar inklusive kanariefåglar och kolibris, insekter, ormar och tre typer av jaguarer. Bland de intressantaste insekterna hör några stora, flygande sländor som heter cigarras. Dessa lever i grupper och ger ifrån sig en mycket högt och spöklikt ljus ton i en välarrangerad kör med stigande och sjunkande volym. Vi tog oss till ett trevligt vandrarhem som visade sig ha en utmärkt frukost inkluderad och tog ett tomt rum med fyra sängar. På vandrarhemmet stötte vi genast på tre amerikanare från Colorado. Tillsammans med dem åkte vi på en utflykt till ett verkligt häftigt ställe. Det var en flod med naturliga uppdämningar som bildade djupa, naturliga swimmingpooler med sandbotten och vattenfall som strömmade ned från de övre nivåerna. Det fanns också gott om utmärkta platser att dyka ifrån efter en klättring upp längs stenarna som var mer adrenalin-givande än själva hoppet. Själv höll jag mig till dyk från fem-sju meters höjden medan Bastian klättrade högt upp och hoppade från säkert tjugo meters höjd vilket fick hans fötter att sveda dels på grund av kollisionen med vattenytan och dels på grund av den strax påföljande kollisionen med sandbottnen. I närheten fanns också en liten restaurang med två apor av samma modell som italienaren Marco haft i Canoa Quebrada. De rusade runt, brottades i en hatt som låg på bordet, dåsade medan de blev klappade och drack med glädje den Pepsi som erbjöds dem.

Dagen därpå klev vi åter upp tidigt och tog en guidad tur med förutom oss och de tre amerikanarna åtta andra personer. Bland dessa lärde jag främst känna de två kanadensarna Hugo och Mathieu samt Melanie och Helmar från Tyskland. Turen tog oss inledningsvis åter till de naturliga poolerna med nya riskfyllda hopp som följd och därefter till en enorm grotta med takhöjder på ett femtiotal meter som vi vandrade någon kilometer i och tittade på gigantiska stalaktiter, stalagmiter och andra stenformationer i olika färger och former. Därefter visade sig vår lunch bestå av en inplastad macka och ett juicepaket vilka vi tuggade i oss med god aptit för att sedan bege oss till en annan liten grotta, denna vattenfylld med fula fiskar som simmade runt och en groda som satt bredvid och färgade sig till samma färg som det löv han låg blixtstilla på trots att vi petade på honom. Utflykten fortsatte till en annan stor naturlig pool med kristallklart vatten och en liten labyrintgrotta som man kunde simma runt i. Vi avslutade utflykten med att titta på solnedgången på regionens högsta bergstopp och gruppens capoeira-utövare visade hur man gör arm- och bensträck ståendes på armarna. När vi var åter i Lençois så bokade jag och Bastian genast in oss på en till guidad tur till den påföljande dagen. Nu hade en tredje säng också ockuperats i vårat rum av Frederico från São Paulo som talade engelska. Hans kropp var full av politiska tatueringar, t ex texterna ”Vegan” och ”If You Love God – Burn a Church”. Efter en sen kväll med politiska diskussioner och en påföljande tidig morgon åkte Bastian, Frederico och jag iväg med buss tillsammans med tolv andra turister varav ett par vi redan kände från dagen innan. Nu kom vi efter för många timmar i buss fram till en otroligt vacker grotta. Den hade en öppning i taket där solljuset strilande in och lyste upp vattnet som var helt blått, detta genom att bottnen färgats blå av i berget naturliga kemikalier. Vi åkte sedan vidare till en annan stor grotta där vi kunde bada och vi simmade kanske femtio meter in i det kolsvarta mörkret i grottans inre där man kunde sitta på en bergskant och skrämma andra simmande turister. Bastian fridök ned till en vit sten på drygt tio meters djup vilket jag irriterande nog inte lyckades med, men jag var nära. Vid återkomsten till Lençois på kvällen så hade även den fjärde och sista sängen ockuperats, nu av en schweizare med namnet Thomas. På kvällen bestämde Melanie, Hugo, Mathieu och jag att vi skulle åka på hästridning den följande dagen, efter en lugn morgon. Då jag strosade ned till deras vandrarhem vid lunchtid visade det sig att det inte var möjligt förrän den påföljande dagen och jag hade en returbiljett till Salvador redan samma kväll. Istället tillbringade jag den tidiga förmiddagen på torget tillsammans med Melanie filosoferandes över några bananjuice. På eftermiddagen anslöt Hugo och vi vandrade någon timme till ett annan häftigt ställe i form av en naturlig vattenrutschkana. Det var en flod som rann ned längs ett av vattnet finslipat berg ned i en djup, naturlig pool. Lokalborna uppnådde enorma hastigheter och studsade fram över berget och slutade med att surfa något tiotal meter ut på vattenytan i poolen. Där träffade jag också på två svenskar på resa norrut. På vägen tillbaka pratade jag och Melanie jobb och jag blev förvånad då jag fick veta att hon just nu var med i den tyska versionen av dokusåpan Temptation Island i egenskap av singel och var närmast en kändis hemma i Tyskland men att hon hade varit borta hela tiden då programmen sändes. På kvällen lämnade jag slutligen Lençois tillsammans med Bastian och schweizaren Thomas. Vi valde att denna gång åka kvällsbussen som vi äntrade vid elvatiden på kvällen och jag somnade snart in, trött efter dagens aktiviteter. Thomas åkte på en annan, parallell buss och Bastian satt långt fram så jag väcktes av någon passagerare när bussen var framme och nästan folktom. Bastian hade redan hunnit försvinna så Thomas och jag åkte in till centrala Salvador och tog varsitt rum på det nu välkända Barra Praia Hotel. Vi stannade i Salvador över helgen. Fredagen tillbringades i Pelourinho och genast när vi anlände dit kom anstormningen av tiggare och säljare. Snart kom en svart man i 30-årsåldern som ville ge oss ett ”gratis” tygarmband. Tanken med dem är att man skall göra tre knutar och mellan varje önska sig något. Därefter skall man låta armbandet sitta kvar tills det lossnar av sig själv och då skall önskningarna gå i uppfyllelse. Själv hade jag redan ett dylikt som blivit knutet av flickan Samira ett par veckor tidigare men jag tog emot även detta och gav det till Thomas. Snart kom det väntade tiggandet om att vi skulle köpa några till men jag avböjde och gav honom vänligt en liten slant värd ungefär 50 öre och Thomas gjorde detsamma. Armbandsmannen blev sur och gav tillbaka min slant och ville ha minst fem kronor vilket jag nekade. Han blev då ännu surare och jag stirrade honom i ögonen och sade att han inte skulle få något mer vilket fick till följd att han lovade att anfalla mig så snart han såg mig i en mörk gränd utan poliser. Vi fnyste och vandrade iväg.

Snart satt vi på en uteservering med varsin Cuba Libre och då kom armbandsmannen förbivandrande, gjorde tecknet där pekfingret sveper över halsen och pekade sedan på mig. Jag blev då uppriktigt förbannad och gick till honom och frågade vad hans problem var. Han drog då någon snyfthistoria om hur han blir så dåligt behandlad för att han är svart och att om han varit vit så hade jag gett honom en vettig summa. Efter en massa diskussion hade vi dock båda lugnat ned oss och han blev ivägskjutsad av vakterna och kunde rikta sin irritation mot dem istället. Kvällen förlöpte sedan med alltför många billiga men starka drinkar, möten med diverse skumma individer och en del möten med mer eller mindre bra flickor med dollartecken i ögonen. Jag mötte också Samira en sista gång. På lördagen dök kanadensaren Hugo upp och flyttade in på vårt hotell. På eftermiddagen gick vi och åt açaí på det ställe som sägs vara det bästa i Salvador. Açaí är en frukt från Amazonas och den blandas med en del andra frukter och is till en mycket välsmakande och nyttig energidrink som mest liknar en blå-brun glass. Kombinationen med något slags müsli som man får som tillbehör i en liten påse är verkligen utmärkt. På kvällen mötte vi också upp med Melanie och Mathieu och åkte till Rocking Rio Café. Mathieu och Hugo var tveksamma redan utanför stället som ju är väldigt flådigt. Hugo hade dessutom på sig en par smutsiga shorts, ett linne och sandaler trots min beskrivning av vart vi skulle. Det hela slutade med att alla kom in utom Hugo på grund av hans kläder. Jag och Thomas hade hunnit köpa upp oss på några Cuba Libre-kuponger så Melanie och Mathieu gick ut för att reda ut situationen vilket vi misstänkte betydde åka hem. Melanie lovade att komma tillbaka men ingen av dem gjorde det och jag fick sedan höra att Melanie var den enda som hade pengar till taxi så hon fick betala deras resa tillbaka. Thomas och jag fick i vanlig ordning i oss ett gäng drinkar och dråsade runt bland överklass-folket innan vi avslutade kvällen på ett betydligt mer suspekt ställe en bit därifrån. På den bakfylleberikade söndagen begav vi oss till busstationen och köpte en biljett för morgondagen till resans nästa mål – Porto Seguro varifrån vi planerade att bege oss till Arraial d’Ajuda. Vi strosade därifrån över till det närbelägna Iguatemi Shopping där vi såg på Harry Potter-filmen som alls inte var dålig. Den följde böckerna mycket nära så man visste tidvis nästan vilka repliker som skulle sägas. Thomas slumrade under stora delar av filmen med sade sig uppskatta de delar han såg. Då vi var tvungna att lämna rummen på måndagen så satt vi mest på ett café i samtal med några lokala flickor i väntan på att bussen slutligen vid 21-tiden skulle ta oss vidare söderut.

6 december 2001: Arraial d'Ajuda - Bland palmer och drinkar
På bussresan från Salvador till Porto Seguro åkte kanadensaren Hugo, schweizaren Thomas och jag i den utan tvekan bästa buss som åtminstone jag dittills åkt i. Vid påstigningen delades ut små pappersväskor i bästa Happy Meal-klass som innehöll små överraskningar såsom jordnötter, kakor och hörlurar. Bak i bussen fanns en toalett och en kyl med gratis vattenflaskor. Stolarna som var sparsamt utspridda var fällbara till ett nästan horisontellt läge och på varje stol låg en filt och en kudde. Det var därför en njutning att ligga och titta på filmen, i form av en dubbad Hollywood-action. På bussen träffade vi på italienaren Roberto, ”Berto” som var en förvånansvärt trevlig machokille med rakad skalle. Vid ankomsten till Porto Seguro på den tidiga tisdagsmorgonen var jag därför utsövd och pigg. Färden till Arraial d'Ajuda gick sedan via en taxiresa till hamnområdet där båten stod inne. Vi rusade och köpte biljetter och rusade sedan med våra 20-kilospackningar till färjan som redan hunnit glida ut. Jag var först och sprang några steg genom det grunda vattnet och tappade en sandal men lyckades komma upp. Thomas kom efter men efterlämnade sig två flytande sandaler i vattnet och Hugo hade inga sandalproblem då han hade varianten som man spänner fast på foten. Två vänliga åskådare kastade våra sandaler till oss och vi gled iväg över floden som löper längs Porto Seguro. På den andra sidan fortsatte vi med bussen som tog oss till den synnerligt trevliga byn Arraial d'Ajuda. Byn ligger på ett litet berg vilket ger den en behaglig temperatur med den svala atlantbrisen. Överallt växer palmer och tropiska växter och tar man sig ett par hundra meter ut från byn så befinner man sig

i böljande djungel. Centrumet i byn består av ett stort torg där de säljer fruktdrinkar med starkt innehåll för en spottstyver samt en huvudgata - kallad Broadway - som leder ned till busstorget. Det finns gott om Internet-caféer med höga priser och det finns gott om turister. Djurlivet består av hundar och jättekackerlackor som springer runt och viftar på svansarna. En dag kände jag något som jag trodde var sand som strilade ned längs mitt ben innanför byxorna. När jag stampade foten i marken så ramlade det ut en kackerlacka som var kanske fyra centimeter lång som varit på väg in mot mörkret. Andra djurinslag är hästarna som självmant tar sig ut på bete runtom i byn när det börjar skymma. Betesmarken är diverse tomter, de små gräsplättarna runt om i byn och kanske mest populärt av allt - soptunnor. Hugo ville flytta in i ett hus som hans förre tränare i capoeira ägde och avvek så snart vi kom till byn. Thomas och jag hade tänkt flytta in i stället där han bott tidigare men vi lät oss övertalas av en gatusäljare att komma och titta på deras hotell. Detta visade sig vara ett bra drag och vi bestämde oss genast att stanna, misstänksamma endast till det låga priset. Hotellet var mycket modernt och bestod av fem tvåvåningslägenheter, alla med dörrar som ledde ut till en innergård med swimmingpool. På undervåningen fanns ett stort vardagsrum med ett stort bord, en toalett och ett kök med bardisk samt utgång till en egen liten privat bakgård. På övervåningen fanns två stora sovrum, en till toalett samt en balkong med hängmatta. Lägenheten var utrustad med luftkonditionering, TV och larm och priset för hela kalaset var 60 kronor per natt och person! Den första kvällen festade Thomas, Hugo och jag upp en flaska Bacardi på rummet och snart anslöt våra grannar vilket var ett par utgjorda av en israel och en tyska. Planen var att senare gå till torget men kvällen avslutades istället med gitarr och trummor i deras lägenhet. Arraial d'Ajuda är en utmärkt strandby men på grund av dåligt väder med grå himmel och inte sällan ständigt regn under mina nio dagar i byn och på grund av att vi hade en swimmingpool utanför dörren gjorde att det blev mycket av fest och lite av strand. Min andra dag i byn tog jag dock en kvarts lång promenad ned till den utmärkta och flera mil långa stranden. I skymningen satte sig Thomas och jag på torget och beställde vår första drink. Högerhanden var sedan upptagen med att hålla i drinkmuggar i de tio följande timmarna på samma plats. Vi träffade där den 40 årige schweizaren Giuseppe och också de två galna tyskarna Frank och Heiko. Frank var en två meter lång 27-åring som många liknade vid klockringaren från Notre Damme med hans kraftigt framskjutna huvud. Heiko var en inte fullt lika reslig 27-åring men han var ett stort death metal fan och hade långt, risigt hår och kroppen fylld av dödskalle- och draktatueringar. De var också stora drogkonsumenter och om man inte visste var man skulle hitta dem de följande dagarna så kunde de med ganska stor säkerhet hittas sittandes i sina sängar omgivna av en hemmagjord vattenpipa, marijuana och kokain. På torsdagsmorgonen hade jag en tung bakfylla trots att jag sov fram till sex på kvällen. Jag hade knepigt att få i mat i min upprörda mage och fick skjuta den nästan fulla pastatallriken åt sidan för att inte fylla upp den igen och gå och köpa yoghurt istället. Jag avstod därför en fest med anledning av att det var fullmåne och fick mig lite välbehövlig vila för min arma mage och lever. Den följande dagen åkte Thomas hem efter 1.5 år på resande fot i Asien, Australien, Central- och Sydamerika och han var mycket bedrövad över att behöva komma tillbaka till ett vintertungt land med alla problem som uppstår i brist på lägenhet, arbete och annat. Själv stannade jag kvar och kunde behålla lägenheten till samma pris som jag betalade tidigare, 60 kronor, men hade nu hela lägenheten för mig själv. Under ett regnuppehåll sprang jag ned till en lunchrestaurang och träffade där åter italienaren Berto och tillsammans sörjde vi det usla vädret. Berto, Giuseppe och de två tyskarna dök senare, efter inbjudan, upp i min lägenhet för intag av åter en Bacardi-flaska. På lördagen lämnade även Hugo Arraial d'Ajuda, en dag som i övrigt gick i bögarnas tecken. Det började med att vi träffade den mycket feminina mannen Valerie som var en bekant till såväl tyskarna som Berto. Han sades vara mycket trevlig men jag var lätt skeptisk till hans yviga rörelser och feminina snack. Vi kom senare att träffa på honom en hel del och jag får faktiskt hålla med om att han är en mycket trevlig och omtänksam som person. Det följdes av en flaska Bacardi mellan Frank, Heiko och mig där Frank - pratsam av ymnigt kokainintag - bestämde sig för att berätta om sin bisexualitet som var en överraskning även för Heiko som dock var mycket avspänd till ämnet. Den följande dagen var åter en välbehövlig vila och jag tillbringade flera timmar på Internet-café samt

läsandes min bok, False Memories av Dean Koontz som var riktigt bra. Det gav mig möjlighet att på måndagen i rimlig tid komma till Porto Seguro per båt och efter mycket strul få ut pengar från mitt Visa-kort men på kvällen var det åter fest. Tyskarna, två engelsmän, Valerie, Berto och jag tog oss till en stor fest några kilometer utanför Porto Seguro med en stor utomhusscen där de spelade samba och dansade. Hela den månghundrahövdade publiken dansade tillsammans till musiken och sjöng med. Berto gick omkring med bar överkropp och dansade, Valerie dansade också med var också upptagen med att klämma på diverse kroppsdelar på ouppmärksamma festdeltagare, de två engelsmännen stod mest blygt och beskådade festen, Frank ändade upp med en liten brasiliansk piranya och Heiko med en sanslöst överviktig kvinna som jag var övertygad var höggravid. Själv råkade jag träffa på den synnerligt söta och trevliga 22-åriga advokatstuderande Denise från São Paulo. Då jag var ute på strandpromenad lyckades Heiko och Frank hamna i bråk vilket ledde till en inslagen näsa och en stukad fot för Heiko och fyra brasilianare på flykt. Hemfärden gjorde jag med motorcykeltaxi som jag även fick låna och ta några svängar med. Den följande dagen var vi utmärkt nöjda med gårdagens fest och beslutade därför för en uppföljning. Vi tog oss därför på kvällen ut till en annan fest några kilometer utanför Porto Seguro, nu dock bara jag och Frank men vi slöt snart upp med två schweizare och jag tog mig till festen i deras hyrda buggy. Festen var kallad ”Transylvania” och hade några hus med olika musikstilar. Jag fick i mig ett ruggigt antal drinkar då jag strosade runt och försökte hitta Denise, utan framgång. Jag fann mig istället ända upp med den 22-åriga flickan Jayane från Porto Seguro och tillsammans for vi på en svindlande resa på varsin motorcykeltaxi genom den regnfyllda natten. I övrigt är minnena oroväckande få från den kvällen. Den ofrånkomliga baksmällan tvingade mig till en dag av vila men jag lyckades slutligen tvinga mig iväg och köpa bussbiljetter tillsammans med Frank och Heiko till den följande dagen.

Diverse Blåsningar i Sydamerika

I Buenos Aires fick jag en falsk sedel på motsvarande 500 kronor på ett Internetcafé. Dagen efter såg jag att de hade en lapp uppsatt – Om Du vill klaga på äktheten i våra sedlar så gör det genast, Du har ingen chans om du återvänder dagen efter. I Pisco, Peru lyckades jag ta emot ett falskt mynt värt 15 kronor. Jag och många med mig hade mycket svårt att urskilja dess falskhet men efter några dagar började det rosta. Nära Salta i norra Argentina blev vi intygade att det var livsfarligt att åka godståget upp i bergen. Ofta sades det köra det fast i snön och vi skulle bli tvungna att sitta inpackade i tjocka sovsäckar för att inte frysa ihjäl. Det visade sig sedan i själva verket vara utmärkt bekväma vagnar inklusive en restaurangvagn och vi delade tidvis vår kupé med en grupp skolbarn. Vid två tillfällen, i Santa Cruz, Bolivia och Belém, Brasilien har jag mött tyskar som säger sig blivit rånade och nu behöver 50 USD för en biljett. I båda fallen har jag avböjt och i Bolivia såg jag sedan samma tysk på en mörk bakgata tillsammans med en kompis i en bil. I La Paz, Bolivia kände jag något mot mitt byxben och när jag kände efter så hade någon skurit upp min ficka och halva min plånbok som fortfarande fanns kvar. Den misstänkte hade hunnit försvinna från platsen när jag insåg vad som hade hänt. Vid ett oräkneligt antal tillfällen i framför allt Peru och Bolivia har jag på hotellen blivit lovad el och varmvatten 24 timmar om dygnet, något som endast undantagsvis uppfylls. Däremot bjuds det generöst på elstötar från duschkranarna.

18 december 2001: Rio de Janeiro – En inblick
Jag anlände till Rio de Janeiro i sällskap med Frank och Heiko tidigt på fredagseftermiddagen efter en

18 timmars bussresa. Den skulle ha varit fyra timmar kortare men på grund av någon olycka på motorvägen så fördröjdes vi. Bussen var utmärkt och min djupa sömn likaså. Under mina vakna timmar lärde jag dock känna Lucie från Wales som satt bredvid mig. Hon hade rest runt i Sydamerika i åtta månader men var nu utled och skulle bara stanna någon natt i Rio de Janeiro innan hennes hemresa. Hon tipsade om Newton’s Roof Hostal som sades ha bra och billigt (i Rio-mått mätt) boende. Vi lärde också känna de två 23-åriga östtyskorna Nicki och Irina som åkte med på samma buss och de kom att hänga ihop med oss de följande dagarna. Nicki var blond med kort hår, hade flera piercingar och tatueringar och var väldigt social och vi fick snart bra kontakt. Irina var motsatsen, mörkhårig och välvårdad men mycket tystlåten och jag pratade egentligen bara med henne ett par gånger. Båda påpekade snart att de hade pojkvänner hemma i Tyskland. De hade lyckats köpa en bussbiljett till en liten förstad med namn Campo och inte hela vägen till centrala Rio de Janeiro dit de ville. Vi fick därför hjälpa dem att lösa detta och de var oroliga och stimmiga hela natten och lyckades in sova något alls. Vi kom så småningom att stanna i elva dagar i Rio de Janeiro, alltså en god uppvärmning inför min kommande karnevalvistelse i staden. Heiko som varit i staden ett par gånger dessförinnan, som längst fem veckor, kände staden väl och kunde visa och berätta en hel del om den. Rutinen för Heiko, Frank och mig blev dock snart att på eftermiddagen handla något, i regel biff och vodka och börja tillaga detta (exklusive vodkan) vid 9-tiden, käka vid 10-tiden, öppna en vodka-flaska och dricka fram till ett- eller tvåtiden. Sedan gick vi ut på något disco fram till soluppgången. Detta följdes av sömn till frampå eftermiddagen. Jag försökte sedan hinna med något ärende, utflykt, Internet eller besök i ett närliggande shoppingcenter medan Frank och Heiko rökte dagens första pipa marijuana och sedan var det dags att gå och handla igen.

Staden
Rio de Janeiro är en otroligt vacker stad som ligger insprängd mellan flera bergstoppar och havet. Den befolkas av tio miljoner invånare, som kallas cariocas, vilket gör staden till en av de mest tätbefolkade platserna på jorden. Trots stadens många problem så finns en enorm livsglädje vilken speglas i den årligt återkommande karnevalen. Problem finns inte minst i favelorna, fattigkvarteren som sprider sig upp längs de branta bergssluttningarna runtom i staden. Från dessa sprider sig också en hel del brottslighet ned i staden. Centrumet har en hel del affärsverksamhet på dagarna men är totalt dött på nätterna. Söderut från centrum sprider sig sedan lyxkvarteren, med uppehåll för turistområdena Copacabana och Ipanema med dess kilometerlånga, kanske världens mest kända stränder. Här händer något hela tiden, då det inte regnar förstås vilket det gjorde många av dagarna vi var i staden. Och inte sov. Staden grundades under franskt styre 1555 men erövrades av portugiserna redan fem år senare. Den var under 1600-talet en framgångsrik exportör av socker och blossade århundradet därefter upp i egenskap av närliggande kuststad till staten Minas Gerais under guldruschens år. År 1763 övertog den titeln som huvudstad från Salvador, fram tills att titeln vandrade vidare till Brasília 1960 vilket än idag är huvudstad i Brasilien för den som inte visste det.

Newton’s Roof Hostal
När vi klev av från bussen så bökade vi in oss i en taxi tillsammans med Nicki och Irina och bad att få åka till Newton’s Roof Hostal som Lucie tipsat om. Det visade sig vara ett trevligt ställe beläget i Copacabana och trots att det inte fanns någon skylt eller märkning mot gatan utan låg i en anonym hyreslägenhet så var det nästan fullt. Stället ägdes av den mycket trevlige Newton som hade god koll på staden. Han kunde tipsa om vad som hände och erbjöd också tillgång till Internet och kabel-TV med CNN. Priset var som sagt bra i Rio-mått mätt, 90 kronor mot det normala lågpriset i Rio på minst 200 kronor. Vi flyttade in i en lägenhet ett par trappor ned där de fyra tysktalande flyttade in i ett rum med två våningssängar och jag i ett annat. Två av sängarna var ockuperade, en av Declan från Irland och en

annan av Andy från Australien. Ett par dagar senare flyttade det också in ett par Israeler och vi nio utgjorde ett bra internationellt team. Inte minst var det intressant att diskutera palestinafrågan med israelerna. En av dem var högerinriktad och stödde Ariel Sharons politik och den andra vänsterinriktad med en betydligt mer öppen syn i frågan.

Restaurangerna
I Copacabana där vi bodde finns fullt av restauranger. Längs stranden ligger de dyrare ställena för charterturisterna. Om man tar sig ett eller ett par kvarter upp så kommer man till mer sansade priser. Det finns även ett utbud av de traditionella snabbmatställena inklusive McDonalds och Pizza Hut. Ett av de billigaste sätten att äta är i något av de ”per-kilo” ställen som finns runtom. Där kostar det ungefär 40 kronor för ett kilo mat, vilket är en buffé som normalt består av pasta, ris, kyckling, diverse kött och diverse sallader. För trettio kronor får man då en rejäl portion mat. Det finns också per-kiloställen med dubbla detta pris men då med ett verkligt förstklassig buffé, inklusive den normalt mycket dyra maträtten sushi. Det finns också en annan variant av buffé-restauranger av mer klassiskt svenskt snitt där man betalar ett fast pris och får äta hur mycket man vill. Däribland fanns en utmärkt grillrestaurang där de gick runt och skar upp nygrillat kött från ett spett direkt till tallriken.

Shoppingcenter
Om det är något som är viktigt för brasilianaren så är det att shoppa och helst av allt då i stora shoppingcenter. Det finns en handfull i varje stad och det som låg närmast Copacabana och som jag därför besökte några gånger var Rio Sul (uttalas ”Hio Suu” för den som fortfarande försöker förstå något av det portugisiska språket). Något intressant som man kan iaktta är att, till skillnad från Sverige, så går ytterst få omkring med påsar i händerna. Istället strosar många bara omkring och tittar på folk och i skyltfönster men relativt få handlar något och väldigt få är stressade. Shoppingcenter är också utmärkta platser att äta på. Normalt finns det ett inomhustorg med bord i mitten och restauranger längs kanterna. Till restaurangerna hör normalt ett par snabbmatställen, ett par lite dyrare per-kilo-ställen och ett par nationella restauranger med ofta arabisk, italiensk eller japansk mat. Till måstena i ett riktigt shoppingcenter hör också en biograf. Jag gick och såg på filmen ”Bandits” som var okej. Vad som lockade mig mest i Rio Sul var dock att de hade Counter-Strike. Om du inte vet vad det är så är det ett spel som omnämndes i en av mina första journaler från Buenos Aires där jag sist spelade det. Det är alltså ett spel för nätverksuppkopplade datorer där man tillhör ett lag, terrorister alternativt antiterrorister som skall bekämpa det andra laget. Vid den första sittningen gick det hyfsat bra så snart jag börjat komma ihåg kontrollerna och vid den andra sittningen förödmjukade jag hela stället. Mitt lilla lag var efter ett tiotal spel fortfarande obesegrade och jag personligen nedkämpade 32 fiender mot två tillfällen då jag fallit själv. Tänk att så lite kan göra en så glad.

Lägenhet
Så snart vi hade flyttat in i Newton’s Roof Hostal så började vi söka efter en lägenhet att flytta till. Jag trivdes bra där vi var men Heiko hade en idé om att det vore kul att flytta in alla fem i en stor lägenhet. Jag ville dock gärna söka en lägenhet till karnevalen så det passade mig bra ändå. Vi hittade ingen lägenhet för alla fem men vid ett tillfälle då de östtyska flickorna inte var med oss så bestämde Heiko, Frank och jag oss för att flytta till en lite mindre lägenhet utan dem. Därefter tappade vi helt kontakten med dem. Vi betalade där ett betydligt högre pris, ungefär 180 kronor per natt men det var också ett betydligt bättre boende med varsitt sovrum.

Då hyresvärdinnan inte ville låta mig förboka vår lägenheten till karnevalen så fortsatte mitt sökande och slutligen bokade jag upp en annan, utmärkt lägenhet som jag skall dela med min gode vän Mikis som då kommer från Sverige för ett par veckor. Lägenheten är stor och luftig, ligger precis vid stranden Copacabana på sjunde våningen och har därför kilometervidd utsikt över stranden. Den kostade heller inte mycket mer än den mindre och kvavare lägenheten som vi redan var bosatta i och karnevalspriserna är i regel avsevärt mycket högre än annars.

Heiko och Frank
De två tyskarna var sannerligen två personligheter. De var båda stora drogkonsumenter och då de tidvis var utan marijuana så roade de sig att röka vanlig tobak i vattenpipa. De var dock inga stora språkkonstnärer. Min portugisiska är väldigt knackig, deras var usel men deras engelska var knackig så vi hade en del intressanta situationer när jag försökte översätta portugisiska till engelska för dem. De var speciellt svaga i engelska utan alkohol i kroppen men det gjorde inte så mycket för då de var nyktra var de också oftast tysta och dystra. Innan kvällens första groggar var det därför rökigt och stilla i lägenheten och ännu ett skäl för mig att smita därifrån för att få lite liv. De var dock utmärkt strålande och glada som partyvänner och hade alltid något för sig. Tidvis under Rio-vistelsen var deras tillvaro hotade av penningproblem. Detta hade börjat redan många veckor tidigare då Heikos bank på bankers normala vis spärrade hans konto på grund av en obetald struntsumma. Han förde därför över alla sina pengar till Franks konto. Av någon anledning tog Frank med sig båda sina kontokort i plånboken när han var ute och festade i Porto Seguro och han blev förstås av med dem av någon flink person på en bussresa. Heiko berättade för mig att han misstänkte att Frank tog med sig korten för att ta ut pengar i smyg från deras gemensamma kassa då Frank alltid spenderade mer pengar men ändå alltid hade mer kvar. Heiko ville dock inte förstöra deras semester genom denna diskussion. De fick nu gå och tigga pengar på något konsulat och till viss del låna av mig tills dess att föräldrarna lyckades skicka dem pengar från Tyskland. Båda var lite allmänt småvåldsamma. Heiko hade en tydlig tendens att bli våldsam efter mycket alkohol. Han var då allmänt instabil men bytte ofta sitt irriterade stirrande mot ett leende efter några sekunder. Han berättade någon gång att han haft mycket problem tidigare med sin våldsamhet och även suttit nio månader i fängelse då han var 21 år gammal efter ett slagsmål med bland annat knivar inblandade, han jobbade därför nu på att behärska sin ilska. Franks vrede var mer kontrollerad. Han bar normalt runt på en kniv och sade sig inte tveka att använda den om någon försökte råna honom. Han var också två meter lång och kunde säkert med sin seniga kropp tillfoga en del skada med bara armarna.

Mario med familj
En kväll i början av vår viselse lät Heiko oss träffa sin vän Mario som han kände från tidigare resor. Mario var 60 år gammal och ständigt berusad. Tanken var att han skulle hjälpa oss i lägenhetssökandet men han pladdrade ständigt på engelska och lyssnade sällan eller aldrig så vi avstod snart från hans hjälp. Samma kväll åkte Heiko, Franke, östtyskorna och jag ut till hans lilla hus någon halvtimmes bussresa ut i förorterna och därifrån skulle vi ta oss till en sambaskola. Dessa skolor är de som tävlar på karnevalen och månaderna dessförinnan kan man gå och titta på deras träning och delta i festen. Där bodde han tillsammans med sin fru, ett par vuxna barn och någon fru till dem samt två lustiga hundar. Kvällen började lite svagt för mig då det visade sig att resan också var ämnad för att köpa droger av Mario som också visade sig vara Heiko och Franks lokala leverantör av droger. Det blev dock julstämning när favela-kvinnan kom tillbaka med en påse och med lite av varje och det var som om julklappsutdelningen skulle börja. Jag höll mig förstås till ölflaskorna men irriterade mig på att ingen berättat om detta så att jag kunde ha köpt med en flaska vodka. I huset träffade jag en annan svensk, Henrik, som också var god vän till Mario men inte droganvändare. Det var väldigt luddigt vad han egentligen gjorde där och över huvudtaget i Brasilien.

Han hade varit i Rio i många månader men ville inte hålla med om att han var turist och han jobbade inte. Efter lite utfrågning sade han att han studerade men berättade också att han var “konstnär” men ville inte precisera mer. Han var allmänt skum. Snart dök också Marios sanslöst feminina son Andrew upp. Han satte sig bredvid mig och till mitt stora obehag och till flickornas stora nöje så började han snart att öppet stöta på mig. Jag avvisade honom finkänsligt till en början men ju mer offensiv han blev dessto mer offensivt avfärdade jag honom tills jag slutligen var på gränsen till att bli förbannad. Sakta men säkert gick det upp för mig att även Henrik var inne på samma bana och snart insåg jag att jag befann mig mitt ibland en massa knarkare och bögar då ju även Frank vid ett tidigare tillfälle avslöjat hans tidvis böjning mot män. Min förvirring blev total senare när Irina, den tystlåtna östtyskan, kom till mig, tittade mig i ögonen och sade att om jag ville gå i förväg (till sambaskolan?) så skulle jag säga till henne först för då kanske hon ville gå med mig. Jag försökte klura ut vad hon egentligen menade samtidigt som Andrew gick och spydde och sedan började stöta på Nicki, enligt hennes teori för att göra mig avundsjuk eller något sådant. När vi slutligen kom till sambaskolan många timmar senare fick jag slutligen lite luft och det var ett klart intressant ställe. Jag hade inbillat mig att vi skulle sitta på några läktare som åskådare men istället dansade alla åskådare samba tillsammans med dem som skulle uppträda. Det spelades levande sambamusik non-stop och en stor brokig kör med alla slags människor sjöng och spelade taktinstrument och några slags ledare stod utplacerade och kommunicerade med varandra med visselpipor och handsignaler. De kokainberikade dansade någon improviserad samba tills svetten dröp och själv försökte jag plocka upp några grundläggande sambadanssteg vilket inte var det lättaste bland de virvlande dansarna och dansöserna.

Triangeldrama med Aline
En kväll släpade Frank och Heiko med släpade hem en tjej, 21-åriga Aline, som var granne till Mario. Hon var en helt okej tjej, öppen och social och ganska söt. Jag hade en lugn kväll och hade redan gått och lagt mig men gick upp och hälsade på henne. Situationen var något förvirrad men det var uppenbart vad Frank och Heiko hade i åtanke när de tog med henne till lägenheten. Jag tänkte förenkla situationen något genom att gå och lägga mig igen men när jag sa "jag går och lägger mig" så svarade hon "så låt oss gå!" men jag avböjde vilket troligen gladde tyskarna. Slutligen ändade hon upp med Frank. Någon dag därefter gick vi ut på disco tillsammans med henne. Frank som var något av en torrboll stod och hängde medan hon och jag dansade och jag försökte flera gånger förgäves få Frank att dansa med henne. Hon föreslog snart när vi dansade en lite intimare dans att vi skulle tillbringa natten tillsammans, inte hon och Frank. Jag sade att det var omöjligt på grund av Frank men när jag tittade bort mot bordet så satt han och Heiko framlutade och pratade med två fula brasilianskor (de försökte senare droga oss, mer om det nedan) och efter vidare övertalning föreslog jag att vi kunde fråga Frank. Smart? Kanske inte. När jag förklarat situationen för Frank så blev han rasande, började hota att döda mig och jag rörde Aline och puttade mig så att jag nästan flög iväg (han är trots allt två meter lång). Någon berättade dagen efter att han också försökte plocka upp en stol som tillhygge. Han gick sedan hem tillsammans med henne och vägrade prata med mig under kvällen men dagen efter redde vi ut situationen och sedan var allt glömt. Trodde jag åtminstone. Hennes intresse av mig fortsatte dock de följande dagarna, vid något tillfälle i lägenheten som vi bor i smög hon upp till mig och pussade mig på munnen när de andra inte såg, hon strök min hand när hon hade chansen, tittade mig i ögonen och så vidare. Jag sade till henne flera gånger att det inte skulle fungera och Franks dödshot flåsande mig i nacken trots att vi åter var vänner. En dag mot slutet av min vistelse gick allt upp i högvarv. Jag blev väckt vid fyratiden på eftermiddagen (så så, jag kom faktiskt hem 8.00 samma morgon) av Mario som smugit in i mitt rum. Han viskade att Aline väntade på mig i en närliggande restaurang sedan 10.00 på morgonen och att hon ville träffa mig. Jag suckade och avböjde (jag hörde Frank utanför dörren) men lovade att jag skulle försöka ringa dem. När jag klev upp berättade Frank att han verkligen gillade Aline på allvar och att han föreslagit att han

skulle ta med henne till Tyskland så snart han hade råd för att slutligen kanske gifta sig med henne. Jag drog en rövare till Frank och Heiko och gick iväg och ringde Mario som hade Aline vid sin sida och föreslog att vi skulle träffas för att reda ut situationen. När jag väntade på Mario och Aline på restaurangen kom Frank och Heiko förbi och undrade om jag sett Mario för att de ville köpa droger. Det blev lite svettigt men jag sade (helt sanningsenligt) att jag inte sett honom. Minuten efter att de försvunnit dök Mario upp, full som vanligt. Han tog mig till Aline och hon berättade rödögd att hon inte gillade Frank men att hon hade fallit för mig från första ögonblicket i lägenheten. Hon upprepade hur hon tycker om mig så mycket mer än Frank och att hon bara var med Frank för att kunna vara när mig. Mario föreslog nu att Aline och jag för ett par timmar skulle gå till ett närliggande motell och att hon ville följa med mig när jag reste iväg. Jag avböjde dock hela kalaset med hänvisning till Frank. Han hade trots allt någon halvtimma innan avslöjat för mig att han funderade på att fria till henne. Denna gång verkade hon förstå min poäng och vi skildes åt som vänner. Mario var dock sur och vägrade att hälsa när jag gick. Aline gick åter tillbaks till Frank på allvar och han fick vad han ville i sängvägen efter några dagars uppehåll, enligt Aline på grund av mig. Frank påpekade någon dag senare att han tyckte att jag pratade för mycket med Aline och att jag “tittade konstigt på henne”, vilket han inte gillade och att om jag vore någon annan av hans vänner så skulle jag ha åkte ut genom dörren. Han berättade också att även om jag ville komma åt henne så skulle jag aldrig lyckas. Jaja.

Nattlivet
Övriga nätter tillbringade vi på diverse pubbar, klubbar och diskotek runtom i staden. En kväll i början av vistelsen följde jag med australiensaren Andy till vad som sades vara ett var vänner till honom. Det visade sig vara Lucie från Wales som jag träffat på bussen och vi hade en trevlig sista partykväll tillsammans med henne och hennes kompis Neil från Irland innan hon åkte hem den följande dagen. Vi hamnade också på ställen som Bunker vilket var ett disco i Ipanema med tre dansgolv med varierande musik. Även det ökända stället HELP Discoteque besöktes. Det är ett väldigt flådigt disco mitt på Copacabana men den kvinnliga delen av besökarskaran består till 95% av frilansande prostituerade. De är dock vida känt som några av de vackraste tjejerna i Brasilien och det är något som även jag kan skriva under på. En annan kväll dök Alines bror Carlos upp. Han hade fru och två barn, var 27 år gammal och ville bara kolla med vilka Aline tillbringat så mycket tid med. Snart bad hon sin bror att gå men han trivdes bra efter ett par öl och stannade kvar och slutligen bestämde vi oss för att gå ut på diskotek allihop. Vi åkte till ett ställe låångt bort i den norra delen av staden. På grund av allmän otur så tog resan dit hela två timmar. Och tro det eller ej – snart började även Carlos stöta på mig, fru och barn eller ej. Jag hade nu lärt mig av den tidigare läxan och avfärdade honom kraftigt redan från början vilket ledde till att han riktade sin uppmärksamhet mot Heiko istället, till hans stora förtret. Carlos hade dessutom dåligt med pengar vilket blev vår räddning så han hade inte råd att följa med in på discot utan hade förhoppningen om att vi skulle betala. Ha! Mot slutet av min tripp träffade jag flickan Fernanda från den närliggande staden Belo Horizonte och jag tillbringade en del kvalitetstid med henne. Hon var i staden på besök med sin kusin och hans kompis. Och gissa vad? De två var också bögar, dock av varianten som respekterar oliktänkande. Homosexualiteten i Rio de Janeiro är dock helt uppenbart extremt utbredd.

Brottsligheten
Rio de Janeiro är ökänd för sin brottslighet. Till en början kändes det lite obehagligt att gå runt i kvarteren i Copacabana men snart märkte jag att ryktet är värre än verkligheten. Den enorma folktätheten gör att det alltid är folk i rörelse kring huvudstråken och någon polis är nästan ständigt närvarande i turistområdena. Speciellt i centrum är det dock gott om rån och skall man tro ryktena så är det vanligt att rånarna först slår ner eller likviderar sina offer för att förenkla hanteringen av dem.

Något som är extremt farligt är favelorna. Dit åker inte ens poliserna på grund av säkerhetsrisken om det inte är nödfall som större upplopp som riskerar att spilla ut från favelorna och då endast i tung kravallutrustning. Jag kan dock ge några exempel på vad jag sett och hört om brott i Rio de Janeiro –

• •

Heiko hade vid en tidigare resa en tjej på rummet. Mitt under natten sparkade ett par män (kanske i maskopi med tjejen) upp dörren, rusade in och höll fast honom och körde in en spruta i benet som de injicerade. Han vaknade upp 24 timmar senare med allt stulet. Heiko släpade hem de två tjejerna från den första kvällen i triangeldramat nämnt ovan. Han var uppenbart intresserad av den ena men den andra var stor som ett uppblåsbart hoppslott och jag förstod inte varför han lät henne komma med. För att demonstrera mitt ointresse gick jag genast och lade mig. De två tjejerna blandade sedan drinkar men Heiko blev misstänksam då han hörde att de rörde runt med en sked i bara en av drinkarna. Då de trugade att han skulle dricka nekade han men Aline hade redan tagit en klunk. Han hällde ut drinken och tjejerna stack. En kvart senare rasade Aline ihop och Frank lyckades väcka henne bara efter kraftig skakning. Sedan sov hon fullt påklädd, helt utan att reagera på ljud eller beröring, fram till morgonen. Neil, irländaren, blev också han drogad av en tjej som han tagit med till rummet. Även han sov i 24 timmar och vaknade upp utan tillhörigheter. Mindre dramatiskt är att jag en natt på väg hem blev omringad av ett gäng ”kvinnor” med drag av män som även dem är vanligt förekommande i staden. En kände på mina fickor och jag tog tag i ”hennes” händer, men då försökte någon annan bakom mig känna i mina fickor. Jag skrek till och klappade kraftigt i händerna vilket fick dem alla att rusa iväg som kackerlackor när man tänder ljuset. Heiko missade med en hårsmån en vägblockad under en av sina tidigare turer. Ett gäng från favelorna skapade en blockad i en vägtunnel mitt i staden. De gick sedan runt och plockade av värdeföremålen från bilar och bussar innan dess att polisen kunde ta sig fram genom den igenproppade tunneln och öppna eld mot banditerna. Vid en tur tillbaka från diskoteket i norra Rio de Janeiro stannade vi och åt mat. Vi blev då vittne till när en man som anklagades för våldtäckt blev upplockad av ett gäng favelakillar, inknuffad i en bil för vidare transport till favelan för sluthantering. En kväll blev vår taxi stoppad av polisen och vi fick kliva ut och blev muddrade. De hittade förstås Franks kniv. Det blev en massa liv men snart fick vi hjälp av en förbipasserande kille som jobbade på Internet-caféet. Han löste situationen och förklarade sedan att polisen ville ha ”kompensation”, alltså mutor, normalt 1500-2000 kronor för att släppa Frank. Nu behövde han bara lämna kniven. En annan historia hörde jag av en tjej från Salvador som tidigare hade bott i Rio de Janeiro. Hon bodde i de centrala delarna och när hon vaknade upp en morgon så var hennes gård full av inte bara ambulanser, polisbilar och folk från media utan också av tretton barnlik. Barnen hade under natten mördats av de fortfarande verksamma dödspatrullerna. Detta är gäng från favelornan som tagit som sin uppgift att rensa folk från gatubarn, dock helt utan stöd från polisen som det ibland ryktats om.

Nåja, efter denna lista verkar staden värre än den verkligen är men packar man samman tio miljoner människor, många fattiga, på en minimal yta så uppstår en del problem. Min personliga erfarenhet var dock överlag positiv och de flesta människorna är glada, öppna och utan baktankar. Tror jag.

Avfärd
Allt gott har ett slut och efter elva dagar i Rio de Janeiro och nästan tre veckor tillsammans med Frank och Heiko så flög de hem till Tyskland. Jag fick en tidig inbjudan till Franks kommande bröllop med Aline och tog sedan farväl. Själv tågade jag iväg till busstationen och min väntande buss mot Belo Horizonte i Minas Gerais dit jag slutligen bestämt att bege mig.

26 december 2001: Juletid bland bergen i Ouro Prêto
Regnet fortsatte att falla över mig. Jag tror att det regnade varje dag under tiden som denna journal sträcker sig. Från Sverige är man ju van med en regnskur från en himmel som tidvis kan spricka upp. I Brasilien är det totalt grå himmel hela dagarna och ihärdiga regnskurar som varar timme efter timme och som lämnar en dyblöt om man vistas i den mer än några minuter. Jag sköt in i det längsta på beslutet var jag skulle ta mig efter Rio de Janeiro för jul och nyår. Tyskarna Melanie och Helmar var såvitt jag visste i bergsbyn Alto Paraiso där det var en enorm techno-fest runt nyår. Problemet var att alla bodde i tält och isåfall skulle jag behöva köpa ett tält, en kostsam historia alltså. Ett annat alternativ var att åka till São Paulo där Denise, en flicka som jag träffade i Porto Seguro bodde men hon svarade bara sporadiskt på e-mail och jag hade inte fått någon klarhet i vart hon skulle fira nyåret. Ytterligare ett alternativ var att åka till de lockande stränderna runt Florianópolis söder om São Paulo.

Belo Horizonte
Slutligen bestämde jag mig för att göra något slags mellanting, att åka till Belo Horizonte (betyder ”Vacker Horisont”), som bara låg sex timmar bort. Därifrån skulle jag lätt kunna ta mig åt vilket håll jag ville och på så vis skulle jag kunna skjuta ytterligare på nyårsbeslutet. Jag tog alltså farväl av Heiko, Frank och Aline och satte mig på bussen som tog mig till Belo Horizonte dit jag anlände strax före nio på kvällen. Belo Horizonte är en relativt stor stad med 2.5 miljoner invånare och hör till Brasiliens industriella nav, tillsammans med jättestaden Rio de Janeiro och megastaden São Paulo. Den är dock på många sätt trevligare än de båda andra. I Rio de Janeiros turistområden är de utleda på turisterna medan Belo Horizonte är relativt befriad från turister. Staden hade visst vunnit pris som latinamerikas bästa stad att bo i. Riktigt så trevlig kanske den inte var men ändå. Belo Horizonte är också huvudstad i staten Minas Gerais som var centrumet i guldruschens dagar på 1700-talet. Jag flyttade här in på Hotel Bragança med närhet till busstationen. Jag fick först ett trångt, litet rum och var klart tveksam men när jag frågade efter ett större så visade det sig att jag fick ett dubbelt så stort med dubbelsäng för samma pris. För 120 kronor hade jag tillgång till egen toalett och kabel-TV med CNN. Att toaletten hade en mycket stark lukt av klorin visade sig ha en poäng, då den efter ett par dagar hade en stark lukt av något annat, troligen på grund av något slags ventilationsproblem. Det var också låg klass på området med gott om hotell som erbjöd rum per timme och någon rådde mig att inte strosa runt så mycket på egen hand, speciellt inte efter skymningen på grund av rånrisken. Någon måtta får det dock vara och anländer man hungrig på kvällen så vad skall man göra? Jag strosade runt och klarade mig turligt nog bra. Det fanns dock gott om uteliggare och skumma lirare i gathörn. Den följande morgonen kom jag upp i rimlig tid (inte så rimlig så att jag hann äta hotellfrukosten men ändå). Jag lade dagen på att köpa en karta och sedan promenera kors och tvärs genom staden, inte minst för att förbereda mig inför kvällens nattliv. Jag gick bland annat genom en mycket trevlig tropisk stadspark. I mitten hade de en damm med ankor och jag gick dit och tittade när folk kastade bröd till dem. Det visade sig att det fanns något intressantare, nämligen enorma färgglada fiskar, de största närmare en meter långa. De simmade nästan i ytläge och försökte stjäla brödbitar av ankorna som sparkade på dem och om de kom för nära försökte nypa dem i fenorna. Nattlivet var dock svårare att hitta. Jag läste flera tips om partygator men de verkade väldigt döda, åtminstone på dagtid. När kvällen kom åkte jag till ett sushi-hak som visade sig vara en extremt chick bar, i kombination med restaurang. Detta ledde till löjeväckande priser och jag beställde en pytteportion med de minsta sushibitar jag någonsin sett för ungefär 90 kronor. Jag stampade sedan iväg mot vad som verkade vara en lovande gata för nattliv, enligt mina turistbroschyrer. Det var totalt dött och tyst men jag gav gatan en chans och vandrade den till slutet. Jag hittade också ett par ställen, det första en bar där jag kompletterade min middag med en pizzabit

ackompanjerad av levande rockmusik. Sedan drog jag mig vidare till ett diskotek som var av det enklare slaget. Det var till en början var lite tråkigt men innan jag hann bege mig vidare därifrån kom det dock någon 18-årig brasilianare som började prata med mig och snart fann jag mig indragen i deras gäng. Det blev snart riktigt trevligt och de roade sig med att presentera mig för flickor som de inte kände och jag träffade snart 27-åriga farmakologen Paula. Vi hade en trevlig kväll men hon var sedan tvungen att åka hem då hon körde bilen som skulle ta hem hennes yngre syster och hennes vänner. Dagen efter hade jag lyckats ställa tillbaka min dygnsrytm till normalläget och efter ett Internet-besök och en kinarestaurang var det dags att gå ut igen. Jag tänkte prova på något lite flådigare ställe och tog mig till Kankoon Café där de var trevliga nog att inte släppa in mig på grund av gymnastikskor, trots övertalningsförsök av andra, mer vältaliga, i kön. Jag övervägde att åka hem och byta till strandtofflorna men valde istället att ta mig till överklasstället Club:e. Det var väldigt flådigt. Och dyrt. Tjejerna såg ut att vara plockade ur något modemagasin men tyvärr killarna likaså, men det var kul att se dem festa. Okej, jag ljuger, det var jäkligt trist. Ren vodka var billigast men inte ens det lyckades lyfta kvällen så jag fick slutligen krypa till korset och vandra hemåt. På lördagen försökte jag få Paula att hänga med ut. Hon kunde dock inte den kvällen så istället gick jag och köpte en biljett till bergsstaden Ouro Prêto (betyder ”Svart Guld”, fråga mig inte varför, de har aldrig haft olja) och insåg att jag skulle fira julen där.

Ouro Prêto
Tidigt på söndagseftermiddagen åkte jag ett par timmar sovande upp i bergen och vaknade när bussen rullade in i byn. Ouro Prêto hette på 1700-talet Vila Rica (betyder ”Rika Byn”) och var då staten Minas Gerais huvudstad. I mitten på det århundradet mitt i guldruschen hade den 110 tusen invånare och var den rikaste staden i Latinamerika. Snart började dock guldet sina och det portugisiska skatteuttaget blev allt högre. I slutet på 1700-talet flyttades statshuvudstaden till Belo Horizonte och Ouro Prêto fick behålla sin koloniala charm och kom slutligen att bli en universitetsstad. Temperaturen var påtagligt lägre än i Belo Horizonte där den låg runt 25 grader och mycket lägre än i Rio de Janeiro där den sällan sjönk under 30. Nu fick jag för första gången sedan jag kom till Brasilien nytta av min fleecetröja, det enda långärmade plagget jag hade kvar förutom en jacka efter att ha lämnat resten bakom mig. Jag flyttade genast in i vandrarhemmet Pousada São Fransisco da Paula som listades som den bästa i min guidebok. Den var mycket vackert belägen med utsikt över byn längre ned i dalen och låg på bekvämt promenadavstånd från busstationen. I hopp om att hitta någon att fira julen med flyttade jag in i ett så kallat dormitorio, alltså en sovsal. Den visade sig dock bara bestå av två sängar varav den andra var ledig. Jag stötte dock på några fransmän som var på resa jorden runt i en fyrhjulsdriven bil. Bilen skeppades för tillfället från Afrika och skulle ha varit framme ett par veckor tidigare men de hade nyligen fått reda på att de kunde vänta den i slutet av januari. Tidigast. De skulle dock lämna Ouro Prêto redan dagen efter. Jag tog ett par promenader runt om i byn som var mycket trevlig, om än något jobbig att vandra runt i på grund av alla backar. Det fanns gott om kyrkor, med lite ansträngning kunde man se fyra-fem stycken från bakgården på vandrarhemmet. Där kunde man för övrigt också se mängder av kolibrier. Senare på kvällen dök Kristy från Texas i USA upp. Hon var på besök i Brasilien under fyra veckor med sin capoeira-grupp men hade tröttnat på dem redan efter en vecka och reste för tillfället själv. Dagen efter var det julafton. Besvikelsen var stor när jag fann mina strumpor tomma på morgonen så jag fyllde dem med mina fötter och klev upp. Efter ett julbesök på Internet-caféet klev jag tillbaka till vandrarhemmet för ett jultelefonsamtal med min kära familj i Sverige. Min ettåriga brorsdotter var inte på prathumör utan var tråkigt fåordig. Hon sades dock titta på telefonluren, alltid något. Sedan träffade jag Brian som hade flyttat in under natten. Han var universitetslärare och doktor i portugisisk historia och vi bestämde oss för att ta en julmiddag som jag senare även fick med Kristi på så vi tre kom att diskutera de outtömliga ämnena bin Ladin och portugisiska över en julpizza. Därefter följde en handfull julöl och vi stötte på Daniel, en svart kille som var duktig på att hålla enmansshower om ingen svarade honom. Ja, även om någon svarade honom faktiskt. Han var också poet och hade mycket att säga, vi förstod tidvis en hel del. Därefter följde ytterligare några julöl och sedan ett par till.

På juldagen var jag trött och hade ingen lust att dricka fler julöl. Brian var irriterande pigg och tillbringade dagen att vandra runt på muséer och i kyrkor. Själv vandrade jag på eftermiddagen ned genom regnet för ett besök i byn. Senare på kvällen slöt vi alla upp igen; Kristi, Brian, Daniel med ett par kompisar och jag för en juldagspizza. Här stötte vi också på fransmannen Richard som var på resa norrut i en hyrbil och vi bestämde oss för att åka till en närbelägen gruva på morgonen. Julgruva. Jag tvingade mig därför upp halv nio och stod rödögd och väntade på att Richards VW Golf skulle dyka upp. Eller VW Gol som de av någon anledning heter i Brasilien. Det gjorde den också efter någon halvtimmes huttrande och vi åkte till den nu nedlagda gruvan som var rätt häftig. Totalt omfattande den fem enorma nivåer på totalt 16 kvadratkilometer och nivåerna var i det närmaste helt uthuggna med undantag för regelbundet placerade stenpelare, allt numera upplyst av elektriskt ljus. De två nedre nivåerna var vattenfyllda och tidigare hade sportdykare fått gå ned där, något som nu var förbjudet. Man fick dock simma i nedstigningsbassängerna om man ville. Det ville vi inte. Tidigare hade slavar jobbat i gruvan och altaret med gruvguden tillbads av både katoliker och utövare av candomblé. Vi fick dock inga värmande drycker och cocablad som i Bolivia. Den häftigaste delen var nog dock själva nedstigningen som skedde i gruvvagnar av den typen man ser i tecknade filmer och de drevs av någon uråldrig maskin. Resten av gruvan hade alltid varit handdriven. Dagen efter skulle både Kristi och Brian ta sig vidare så även jag köpte en biljett, tillbaka till Belo Horizonte. Jag hade beslutat mig för att inte åka till technofesten i Alto Paraiso utan istället ta mig till São Paolo, via ytterligare ett stopp i Belo Horizonte.

4 januari 2002: Nyår i megastaden São Paulo
Jag kom att hamna på samma buss som Kristi på min busstur från Ouro Prêto tillbaka till Belo Horizonte men hon planerade bara att stanna ett par timmar i staden inför hennes flygresa tillbaka till hennes capoeira-grupp med vilka hon planerade att fira nyåret.

Belo Horizonte, igen
Vi kom in till den regntyngda busstationen på den sena eftermiddagen efter ett par timmars busstur och Kristi följde med till hotellet där jag checkade in och hon lämnade sin ryggsäck. Sedan tog vi en runda runt om i staden. Min bärbara dator hade tröttnat på att spela mina mp3’or. Av någon anledning verkade den ha minskat hastigheten något tiotal procent vilket räcker för att uppspelningen skall börja hacka på en Pentium 75 och detta på två separata operativsystem (Windows 95 och Linux) på två separata partitioner. Lös det den som är teknikkunnig. Och en ursäkt till er andra som inte alls förstod vad jag babblade om. Allt detta ledde dock till att jag inte kunde spela upp musik vilket jag ville så med sällskap av Kristi så gick jag och köpte en portabel CD-spelare. Därefter tog vi farväl och hon åkte iväg. Själv gick jag och försökte få tag i Paula, den 27-åriga farmakologen som jag träffat vid min tidigare visit i staden, för lite kvällsaktiviter dock utan framgång så jag bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet, ta en dusch och sedan gå ut ensam. När jag kom tillbaka till hotellet och ville ha min nyckel flinade killen i receptionen, pekade uppför trappan och sade ”Friend!”. Jag stirrade på honom och upprepade att jag ville ha min nyckel. Han fortsatte att peka, flina och sade ”Surprise!”. ”Garota?” frågade jag som hade kommit in i hans fåordiga stil att prata, alltså ”Tjej?” på portugisiska och han nickade ivrigt. Jag vandrade till min rum, lätt irriterade över att de lämnar ut nyckeln till vem som helst och funderade på om jag hade låst in mina pengar och vem nu denna surprise kunde vara. På soffan satt Kristi. Hon hade inte missat flyget, min första gissning, utan missat dag - flyget gick först dagen efter. Hon frågade om hon fick sova i mitt rum och vem kan neka till det. Jag hade ju åtminstone sällskap så jag ändrade mina kvällsplaner och vi tillbringade istället kvällen med att kolla på South Park på TV, snacka om våra gamla gemensamma julminnen och förhöra varandra på portugisiska. Efter en slö morgon gick vi till busstationen där jag köpte en bussbiljett till São Paulo. Jag hade

fortfarande inte något besked om Denise skulle vara där men hon hade skickat tre bra skäl (1, 2, 3) bifogade till ett trevligt formulerat brev vilket var ett tillräckligt stort incitament för att göra ett försök. På kvällen dagen efter åkte Kristi åter iväg och vi tog farväl för andra gången på 24 timmar. Jag fortsatte därför min plan där jag avbrutit den och siktade på utgång. Jag hade sniffat upp ett ställe som hette W och tog en taxi dit redan vid 10-tiden och mötte ett stängt ställe och några lätt hotfulla killar i mörkret under det lilla taket vid entrén i skydd för duggregnet som informerade om det inte öppnade förrän om en timme. Minst. Men de ville ha en real (motsvarande fyra kronor). Jag avböjde men två av dem rusade efter mig och med stora drogpupiller bad de åter om pengar och jag bestämde mig för att göra ett undantag mot min ge-aldrig-tiggare-pengar-regel. Därefter gick jag till en liten bardisk vid den närbelägna bensinstationen för att slå ihjäl lite tid med några öl. Där träffade jag på ett par trevliga alkisar och efter ett par öl störde det inte heller mig att vi inte förstod varandra särskilt bra. Snart dök det också upp fyra festklädda brasilianare i min ålder som också visade sig vara på väg till W och vi gick tillsammans till stället och tillsammans med dem slapp jag också den långa regnblöta kön som redan hunnit bildas. Ännu bättre var dock att de snart tog vid i vad som verkar vara den lokala hobbyn i Belo Horizonte, att presentera utlänningar för okända flickor. På så vis träffade jag den utmärkt trevliga och engelsktalande flickan Deborah och snart bildade brasilianarna en kör som sjöng ”O sueco, o sueco, o sueco” alltså ”svensken, svensken, svensken” när jag dansade med henne och de undrade när jag tänkt kyssa henne. Jag kunde ju inte verka vara otacksam över deras vänlighet utan fick göra vad de bad mig om. Jag tappade senare bort henne på något sätt och en av polarna till killarna bad mig om hjälp att träffa en tjej. Jag lovade att försöka hjälpa till och föreslog att han kunde presentera mig för någon tjej så skulle jag presentera honom tillbaka. Han inledde med att presentera mig för sin äldre syster vilket bara ledde till att jag hamnade på dansgolvet med henne och tog vid där jag avslutat med Deborah, till hans enorma irritation. Ok, det var inte särskilt snällt. Nästa gång jag stötte på honom slog han med knytnäven i handflatan och sade att jag inte borde röra hans syster något mer, vilket jag heller inte gjorde för jag hade åter hittat Deborah. Det visade sig dock att hon var lite väl ung för min del och jag räddades av klockan då hon blev tvungen att åka hem med sina vänner för att kliva upp tidigt den följande morgonen. Klockan hade nu hunnit fylla Avfärd-Till-São-Paulo minus sju timmar så även jag tog mig hemåt.

São Paulo
Med röda ögon klev jag på min buss vid tolvtiden på lördagen och det var skönt att sjunka ned i de bekväma bussätena. Sedan rullade bussen iväg och efter en viss försening som kom vi in på busstationen i São Paulo halv tio på lördagskvällen. Nyårsafton var på måndagen och fram till dess var min plan dels att få tag i Denise som jag hoppades hade några förslag för nyårsafton och parallellt med det söka alternativa fester för nyårsafton. São Paulo är en riktig megastad, latinamerikas största med sina tjugo miljoner invånare. Den är omtyckt av få, förutom stadsborna själva, kallade paulistaner. Staden har också en mängd problem såsom överbefolkning, bostadsbrist, fattigdom och extremt hög brottslighet och den sägs vara en betydligt farligare stad än Rio de Janeiro. Dessutom saknas strand, den ligger på enhögre altitud vilket gör den lite kyligare och har inga egentliga turistattraktioner eller turistområden. Men det är centrum för industrin och de större företagen i Brasilien. Precis utanför den enorma bussterminalen fick jag också syn på ett jättekontor från Ericsson, trevligt med lite svensk närvaro. Enorm busstation som sagt, den klart största jag har varit på. På bottenvåningen låg plattformarna för bussarnas avgång och ankomst, närmare bestämt 100 stycken och varje buss hade bara något tiotal minuter att fylla på eller lämna av folk. På den enorma våningen över fanns en massa restauranger och butiker samt 400 biljettförsäljare till kanske ett hundratal bussföretag som kunde ta mig till resmål runt hela kontinenten. På nästa våning uppåt låg tunnelbanan, metro. Den ingick i ett av världens modernaste tunnelbanenät som sträckte sig under hela centrala São Paulo. Det var förvånansvärt lättnavigerat och utnyttjade ett system på de större stationerna där de släppte av passagerare åt ett håll och släppte på nya från det andra hållet vilket gjorde av- och påstigning väldigt smidigt. Hela systemet var också stort, luftigt och modernt inrett.

På tunnelbanan stod jag och bläddrade i en karta som jag köpt på stationen. Nästan genast kom det fram en ung man och erbjöd sig hjälp. Han tog snart kommandot och stod och rekommenderade mig olika muséer som jag visste att jag ändå aldrig skulle gå till men jag log vänligt. Han hade ingen koll på nattlivet eller på nyårsfester. Snart kom det fram en tjej till honom som då hade tagit över kartan och frågade om han behövde hjälp att hitta någonstans, uppenbarligen en väldigt hjälpsam stad. Han beskrev också hur farligt det var i centrum, dit jag var på väg. Efter klockan fyra på eftermiddagen borde man överhuvudtaget inte vistas där på grund av rånrisken, enligt honom. Jag hade dock inga andra bra alternativ så jag åkte dit ändå och kom fram till ett lite skumt och öde område. Jag gick till det första hotellet men det var väldigt slitet och trist och dessutom inte helt billigt. Jag kände till ett par hotell till kanske 50 meter längre ned längs gatan och frågade receptionskillen halvt på skoj (men jag hade trots allt all min packning med mig) om det var säkert att gå dit. Han såg dock bekymrad ut och tyckte att det var lite riskfyllt men att det säkert skulle gå bra. Det gick dock bra men skicket på alla tre hotellen var detsamma och jag flyttade in i ett av dem - Rivoli Hotel för drygt hundra kronor natten. Efter att ha slängt av mig väskan var klockan halvtolv men jag var pigg efter min myckna sömn på bussen så jag bestämde mig för att ta en sväng in till vad jag trodde var nöjesgatan - Avenida Paulista. Sagt och gjort, jag klev tillbaka till tunnelbanan och kryssade mig fram till rätt station efter två byten. São Paulo kallas ibland Tropikernas Manhattan och Avenida Paulista är då det område som syftas, det är en lång, rak gata kantad med blanka skyskrapor och varuhus. När jag kom dit var det dock totalt öde. Några enstaka nattflanörer var allt som syntes. Om de nu lånade namnet Manhattan från New York så kunde de åtminstone inte låna uttrycket ”Staden som aldrig sover” därifrån. Gatan var dock 2-3 kilometer lång så jag bestämde mig för att gå en bit men även när jag närmade mig slutet hade jag inte stött på något intressant nattliv, men väl ett dygnet-runt-öppet Internet-café där jag kom att lära känna ägarna och fick fånigt låga priser. Nåja, efter en nattsömn var jag optimistisk inför den kommande dagen. Det kom dock att visa sig vara en minst lika dystert. Jag ägnade mig åt att försöka få tag i Denise som inte svarade på sin telefon och att strosa runt till de olika vaga tips jag fått var det kunde finnas något nattliv. Jag gick flera kilometer, tidvis i regnet, men hittade inga nattklubbar. Otroligt i en av världens största städer! Jag hade några namn på mer avlägsna ställen så på kvällen satte jag mig i en taxi och åkte runt till olika ställen som kunde ha fest på kvällen men precis vartenda var stängt vilket var väldigt oroväckande. Det hade hunnit bli söndag och på måndag var det nyårsafton. Min taxichaufför berättade att alla lämnade staden inför nyåret alternativt höll sig hemma hos familjen. Jag övervägde starkt att lämna São Paulo men det skulle på något sätt kännas som ett nederlag. Och vart skulle jag åka? Flera timmar upp till Rio de Janeiro för att sedan åka samma väg tillbaka då jag ville besöka de södra delarna innan jag skulle tillbaka till Rio igen inför karnevalen. Eller söderut men där visste jag inte hur det var och tiden var nu väldigt knapp, jag skulle i sådant fall komma fram på eftermiddagen på nyårsafton. Jag bestämde mig istället den följande dagen för att göra nya tappra försök. Jag spårade slutligen upp klubben KVA efter lite telefonsamtal. Det var en så kallad fohó-klubb och de hade plats för en massa folk, vilket lät bra. Där kom jag också att hamna och kvällen blev också till min förvåning riktigt lyckad. Jag träffade på de trevliga paulistanerna Diana och Julia och hade därmed någon att fira in tolvslaget med. Därefter gjorde Diana sitt bästa för att lära mig att dansa fohó. Musiken är någon slags blandning mellan salsa och hambo med mycket dragspel men den lockar främst unga lyssnare och dansare. Dansen är nog inte helt olik foxtrott. Då hade det hunnit bli nyårsdagen och jag hade överlevt de båda storhelgerna. Det betydde också att filmen Sagan om Ringen hade premiär, någon vecka senare än i Sverige. Jag stegade därför ned och kollade på den i en lite risig men stor och välfylld biosalong för blotta 15 kronor. Trots att det var årets fösta dag så måste jag nog säga att det lär vara det kommande årets bästa film, åtminstone för mig som är ett stort fan av dylika sagovärldar. Jag har svårt att se hur man skulle kunna göra den så mycket bättre, den var faktiskt så bra att jag inledde även den andra januari på samma sätt, genom att gå och se Sagan om Ringen igen. Tiden efter nyår var också betydligt trevligare. Folket och bilarna började fylla centrum igen och den

dystra gatan där jag bodde förvandlades till ett hav av folk och butiker. Jag tillbringade dagarna med att vandra runt i centrum, kolla in butiker och en del trevliga parker. Jag provade också att få tag i Denise igen utan resultat men fick slutligen ett svar genom Internet där hon berättade att hon firat nyår hos sina morföräldrar i en annan stad. Hrm, jag hade föredragit att få det mejlet några dagar tidigare. På torsdagseftermiddagen kände jag att det var nog så jag åkte till busstationen och köpte en bussbiljett, åkte tillbaka och packade min väska, betalade en lite högre avgift på grund av den senaste utcheckningstiden och gav mig med niobussen iväg med siktet inställt på Florianópolis.

12 januari 2002: Florianópolis - De rikas rike
Bussen till Florianópolis måste vara den bästa jag har åkt sedan jag kom till Sydamerika, åtminstone den Executive-del av bussen där jag satt för en liten extrasumma. Stolarna var av bästa fåtöljkonfort och var fällbara till ett nästan liggande läge, jag hade gratis vatten och kaffe en armlängd iväg och det delades ut påsar med mumsigt innehåll. Ganska mumsigt i alla fall även om man blev lite trött på kex i olika smaker efter ett tag. Tyvärr kom hostan över mig efter ett tag och den skulle komma att bita sig fast ett par veckor framöver. Många resenärer som jag träffat på i södra Brasilien är snoriga och hostiga, kanske beror det på de ständigt skiftande väderomslagen från sol till regn, de relativt korta avstånden mellan t ex det varma Rio de Janeiro och det betydligt råare São Paulo och den ständigt påfrestande luftkonditioneringen i bussar och hotellrum. Hur som helst så rullade bussen in på bussterminalen och jag stapplade ut med röda ögon och röd näsa och sjönk hostande och nysande ihop vid en vägg i morgonsolen. Jag hade inte orkat läsa något om staden jag just kommit till, Florianópolis, så jag fick bläddra fram de rekommenderade hotellen i min guidebok och efter någon tids kraftsamlande tog jag mig dit till fots till Hotel Felippe, förhandlade med täppt näsa till mig ett fortfarande för högt pris för ett rum utan toalett och däckade sedan på hotellrummet där jag blev liggande fram till den följande morgonen. Florianópolis är egentligen namnet på staden som sträcker sig mellan fastlandet och via en bro ut på ön Ilha da Catarina som ligger i den brasilianska staten Santa Catarina. Dagligdags kallas dock även ön Florianópolis och staden kallas centrum. Runt ön finns en rad stränder där de bästa finns vid den östra atlantkusten och på den norra sidan finns det mesta nattlivet. Södra Brasilien och inte minst Florianópolis har en väldigt stor andel av tyska och italienska immigranter som kom dit främst på 1800talet och den svarta befolkningen är nästan obefintlig. Normalt sett kryllar ön av rika argentinska turister, något som gällde även när jag kom dit men dessa sades nu vara en bråkdel av det normala på grund av den pågående argentinska krisen med kravaller och upplopp i flera av de argentinska städerna. Debatten pågick som bäst om den argentinska peson skulle släppa sin låsta kurs mot den amerikanska dollarn, vilket slutligen också gjordes, varför inga växlingskontor växlade argentinsk valuta. Vad som var lätt irriterande med detta var att alla trodde att jag var från Argentina vilket fick ett par dystra följder: Alla, brasilianare, argentinare eller annat pratade spanska med mig vilket gjorde det än svårare att förstå. Argentinsk spanska är normalt svårt att förstå men uttalat av en brasilianare och till mig med närmst helt bortglömd spanska är det katastrofalt. Jag med mitt ljusa hår och ljusa ögon var inte längre något exotiskt inslag utan grå vardag och bland alla hippa surfare kände jag mig inte längre som herre på täppan. Dessutom är det ett känt faktum att befolkningen i södra Brasilien är betydligt mer inåtvänd och svår att få kontakt med än sina nordliga bröder och systrar, troligtvis som ett nordeuropeiskt arv. Nåja, jag skall inte gnälla, Florianópolis var ett av de ställen jag verkligen sett fram emot att komma till och det var en väldigt vacker ö med vita palmstränder. Vädret var tidvis strålande som ett avbräck mot

den vanliga, regniga brasilianska sommaren. Dagen efter var jag åter på benen och promenerade runt i staden. Den var relativt öde då alla turister tog sig ut på ön, t ex var de enda öppna restaurangerna McDonalds och den i Brasilien stora hamburgerkedjan Bob´s. Dagen efter tog därför även jag mig via en kortare busstur ut på ön och upp till stranden och byn med bäst nattliv - Praia de Canasvieiras. Nästan genast jag klivit av bussen kom det fram en man och undrade om jag sökte efter någonstans att bo, vilket jag ju gjorde (eller för att citera min gamle vän Alessandro när han fick samma fråga flera månader tidigiare - ”Det är klart jag söker någonstans att bo! Tror du jag skall sova på gatan eller?”). Han bad mig att vänta och kom tillbaka med tre tjejer. Situationen blev något förvirrad och när jag såg deras tvivlande ansikten så förklarade jag att jag gärna ville ha något eget ställe att bo på, vilket även mannen hade tänkt sig. Efter en kort överläggning så propsade de dock på att jag skulle bo hos dem och vem var väl jag att neka till det. Det visade sig att de kom från Chile, hette Jose-Maria, Constantine och Claudia och var i 20-22-års åldern och tillsammans kom vi att flytta in i en liten lägenhet nära stranden. Stranden - Praia dos Canasvieiras - visade sig dock vara klart halvdann och packad med folk. Det var trevligt att flytta in med flickorna men hela upplägget kändes en smula krystat. Dessutom talade de bara begränsad engelska och min spanska var alltså till stora delar bortglömd eller snarare uppblandad med portugisiska men lite träning i spanska skadar ju inte. Vi tillbringade dagen runt i Canasvieiras där jag till stor del hängde utanför affärer när de ville titta på skor, kläder och annat krims-krams tills jag tröttnade på det och strosade iväg på egen hand. På kvällen laddade vi upp inför utgång men de hade rest 48 timmar från Santiago non-stop och tog en tupplur vilket bara ledde till att de ville fortsätta sova. Jag hade hur som helst ingen lust att sova utan förberedde mig för en helkväll och gjorde några försök att övertala dem vilket inte lyckades trots lång träning från Sverige då någon har tvekat att gå ut men jag försökte nu vara lite mer finkänslig och undvek patentlösningar som ”Jävla kärring!” och ”Vafan, nu får du ju ställa upp!” och valde att piska dem på fotsulorna istället. Jag kom dock att ta en kväll själv och träffade på en hel del kul folk, bland annat en kille som hade cyklat från Buenos Aires, ned till Eldslandet i södra Argentina, hela vägen tillbaka, upp genom Paraguay och nu tillbaka ned igen. Själva nattlivet var väl annars halvbra och sanslöst var att ställena inte öppnade förrän halv tre och då med en kö på flera hundra människor utanför. Dagen efter kändes tillvaron med chilenskorna ännu mer krystad. Varför bodde jag egentligen i ”deras” lägenhet när vi inte hade något gemensamt mer än att vi träffades på vägen. De hade för övrigt alla pojkvänner och två var djupt kristna. Så sagt och gjort, jag bestämde mig för att flytta och prova en annan strand så jag tog farväl av dem och tog mig vidare till Praia dos Ingleses via en till kort busstur. Här hittade jag ett utmärkt ställe att bo på, ett litet hus med två rum, TV, kök, närhet till ett bra Internet-café och kanske 20 meter till den bästa delen och i mitten av den ungefär fem kilometer långa stranden. Där blev jag sedan kvar under de fem kommande dagarna. Jag sov gott i den utmärkta sängen och tillbringade dagarna på stranden, där jag promenerade åt det ena eller andra hållet eller satt och dåsade någonstans. Det fanns även här gott om surfare att titta på i de höga vågorna, somliga otroligt duktiga. Nattlivet var dock i den närmaste obefintligt. Det bestod av ett torg med ett par restauranger med en massa bord. Ofta slog också regnet till på kvällen och gjorde eventuellt nattliv omöjligt. På fredagskvällen åkte jag därför tillbaka till Praia de Canasvieiras och tittade efter chilenskorna men de hade hunnit lämna staden. Jag träffade istället två brasilianare och festade med dem på stadens största disco. Därefter kände jag att jag uttömt möjligheterna på ön och ställde in siktet på Curitiba, en stad längre norrut med en annan paradisö - Ilha do Mel - inom räckhåll och Kristi, Texas-tjejen som jag träffat i Ouro Prêto, hade beskrivit Curitiba som en vacker stad.

Vad var det nu jag hette?
I Sverige har jag alltid gått under namnet Janne förutom av affärskollegor och min mamma som ibland kallar mig Jan. Janne är dock inget praktiskt namn på engelska eftersom det främst är ett kvinnligt namn i engelsktalande länder. Jag har därför ibland kallat mig Johnny då det är relativt likt Janne men det är också min pappas namn vilket känns lite fel. När jag kom till Sydamerika var dock heller inte Johnny bra, såvida jag inte talade med någon som var duktig på engelska så till spansktalande kallade jag mig därför ibland Juán, vilket är namnet som var mest likt. När jag sedan kom till Brasilien så förstod ingen heller Juán utan João var namnet som var mest likt. Detta är dock svårt att uttala för mig och med både namnen Juán och João möttes jag ofta av reaktionen ”Vad lustigt, det är ju ett namn härifrån!”. Jag använde dock fortfarande Jan eller Janne till nordbor och dem jag lärde känna bättre. Detta hade nu blivit komplicerat och jag använde ibland olika namn till olika personer jag kände i samma grupp. Jag blev tvungen att tänka efter vilket namn jag skulle använda när jag presenterade mig till olika människor vilket även det ledde till undran och lustiga situationer. Därför har jag nu skrotat alla smeknamn och har sedan några månader gått under namnet Jan på heltid, vilket åtminstone är lätt att uttala och skriva om än knepigt att komma ihåg för somliga.

19 januari 2002: Curitiba - Den Planerade Staden
På söndagen packade jag min väska, något som jag har fått en del vana att göra. Min väska har en löstagbar ”dagryggsäck” som man kan fästa på baksidan av den stora. Detta var kul att göra de första dagarna, därefter bär jag den alltid separat och tar med den som handbagage in på bussen och när jag bär den stora ryggsäcken på ryggen så har jag den lilla på magen. Okej, det ser larvigt ut men det är väldigt praktiskt. Ett par tips som lärt mig är annars att alltid lägga handbagaget under stolen på bussen (eller flyget) och inte på hyllan ovanför där den lätt kan bli stulen när man sover. Det är också bra att ta med en filt eller sovsäck som i mitt fall på bussar då det ibland är väldigt kyliga. Det är också vettigt att sprida ut pengar och kreditkort på lite olika platser i väskan och på kroppen så att man inte blir av med allt om oturen skulle vara framme. Från Praia dos Ingleses tog jag mig mot mitt mål - Curitiba. Jag fick först ta mig till centrumet, alltså själva staden Florianópolis. Därifrån köpte jag en biljett till Curitiba, en resa som skulle ta fyra timmar. Medan jag väntade på den så tog jag en promenad i den söndagssömninga staden och träffade där på Constantine, en av chilenskorna från Canasvieiras. Jag kom inte fram till Curitiba förrän vid 10-tiden på kvällen men köpte där en karta och checkade in på ett till busstationen närbeläget hotell. Det var väl inte det bästa jag bott på men hade en rejäl säng, varmvatten i duschen och… inte så mycket mer. Curitiba är huvudstaden i staten Paraná och ungefär lika stor som Stockholm. Den är väldigt välplanerad med bland annat separata bussfiler på alla lite större vägar, avskiljda med refuger. Där finns också ett unikt system där man kliver in i en glastub för att vänta på bussen. Glastuben har automatiska dörrar som bara öppnas när bussen är på plats, ungefär som en tunnelbana. Curitiba har också en gata som heter 24Hours (vilket även är utsatt på kartorna) där allt är dygnet-runt-öppet. Gatan är inte så lång, kanske 200 meter men det finns gott om små caféer och restauranger, en frisör, turistinformation (en mycket hjälpsam sådan), ett ”Internet-café” vilket visade sig vara en ensam dator i hörnet på tobaksaffären och mycket annat. Det är också en relativt säker stad och att röra sig ute sent på kvällarna känns tryggt. Jag upptäckte till min glädje att jag hade alla livets förnödenheter inom korta promenadavstånd. Detta inkluderade ett nattöppet Internet-café där man kunde spela bland annat Counter-Strike samt stadens

största shoppingcenter med biograf, ett par sushi-restauranger och Internet. Jag tillbringade annars den första dagen med att vandra runt längs de större turist- och affärsstråken. Jag pejlade på tisdagen nattlivet, trots att jag blivit varnad om att veckostarterna är väldigt lugna, speciellt under denna tid på året. Detta visade sig stämma men jag blev ändå med nöd och näppe insläppt på nattkluben med det suspekta namnet Swingers på grund av mina gymnastikskor. Det var lite väl folktomt så jag tog mig till Shiva men där var det folktomt. Helt folktomt. Jag tog mig därefter till en annan nattklubb som var betydligt bättre och där kom jag att träffa 22-åringa Simone som gärna ville komma till Rio de Janeiro och hälsa på när jag är där. Den som lever får se. Onsdagen var en bra bakfylle-biodag och jag gick och såg Monsters, Inc (eller Monstros, S/A som den heter här). Det är en smålustig datorrendrerad barnfilm, gjord av företaget Pixar som ligger bakom bland annat Toystory-filmerna och ägs av Apple-chefen Steve Jobs. Det sägs vara den första filmen med lurviga datorgenererade karaktärer då hår är något av de svåraste att få en dator att göra men de lyckades bra. Det var kul att titta på den lurviga figuren. Dagen efter gjorde jag ett nytt försök att gå ut. Detta var den första dagen då de bättre diskoteken håller öppet och jag hamnade på The Hall, ett techno-diskotek med bra drag och två dansgolv och där träffade jag på en Rio-bo som presenterade mig för sina vänner som jag snart tappade bort. Jag kom hem till den uppgående solen även om min originalplan var att ta det lugnt då jag hade planer för morgondagen. Jag hade nämligen fått reda på att Denise, flickan som jag träffade i Porto Seguro, hade några vänner i Curitiba som hon vidarebefordrade mig till. De hade inte möjlighet att göra något förrän på helgen men jag hade haft kontakt med dem per telefon och mail. Det var tre systrar - 26åriga Luciana, 22-åriga Christina och den något yngre Paloma som var på besök hos sin pappa, så jag hade stämt träff med de två äldre till på fredagen. Jag skakade därför på fredagskvällen av mig bakfyllan och träffade dem utanför Lucianas jobb på den rikstäckande kedjan Ingês Wisdom där hon jobbade som engelskalärare. Engelskskolor är ett otroligt vanligt inslag i hela Brasilien och marknaden finns ju. Vi åkte sedan till en pub vilket visade sig vara Brahms där jag varit två gånger tidigare. Det är i själva verket en ölfabrik med en pub inrymd i en del av huset. Vi hade en utmärkt kväll, Luciana var ju engelsktalande och hade bott ett par år i London och talade betydligt bättre engelska än jag. Hon visste också betydligt mer om Europa vilket var otroligt då få vet något alls om Europa. Vi kom efter några timmar att ta oss till en rockbar där vi träffade Lucianas chef och hennes vänner och tillsammans åkte vi till MPB-klubben V8. MPB visade sig betyda Musica Popular Brasileira och de spelade en hel del fohó-musik bland annat. Lucianas chef visste att turister kom in gratis så hon sade att Luciana och Christina var från Spanien (där deras pappa kommer ifrån så de talar flytande spanska). Sedan spred hon ut till dem hon träffade att de var spanjorskor. De fick den lysande följden att alla försökte tala engelska med dem och de var tvungna att spela med då de riskerade att bli utslängda om de talade portugisiska. Det var väldigt kul att se på när Curitiba-bor försökte konversera på knackig engelska med Luciana eller i Christinas fall på spanska. Jag träffade också på en brasilianare som samma dag fått sitt första barn och var här för att festa med det i åtanke, men mamma och dotter sågs inte till. Det var väldigt kul att träffa allihop och Lucianas chef välkomnade mig att bo hemma hos henne (”Vi har swimmingpool!”) när hon fick se vart jag bodde men jag hade bestämt mig för att ta mig vidare då jag snart varit en vecka i staden så jag fick avböja. Från Curitiba går ett berömt tåg som sades vara Brasiliens vackraste rutt så på lördagen köpte jag en biljett dit och gick sedan och såg på filmen Zoolander. Jag hade sett trailern som var ganska kul. Filmen var dock totalt urusel och det var bara brist på bättre sysslor som gjorda att jag överhuvudtaget satt kvar. De få roliga scenerna hade redan visats i trailern och där var de dessutom ihopklippta på ett roligare sätt än i själva filmen. Totalt bortkastade biljettpengar!

Os Brasileiros
Kulturen skiljer sig inte förvånande i Brasilien mot den svenska, det är på många sätt raka motsatser. I Brasilien är allting en fest och människor är i allmänhet glada och

högljudda, oavsett om de är fattiga eller rika. Alla tillfällen att festa tas också, som exempel är de politiska valrörelserna som sägs förvandlas till små karnevaler där få lyssnar till de politiska budskaper, det är partiet med de bästa festerna som får den största uppslutningen. Integrationen av invandrare är heller inget problem då befolkningen är en enorm uppblandning från Afrika, Asien och Europa redan från början (indianerna är i det närmaste utrotade). Efter att ha bott några år i landet så är man lika brasiliansk som någon annan och ingen frågar vart du kommer ifrån. Det är också därför en populär tillflyktsort för många brottslingar - det är lätt att försvinna i Brasilien. Kvinnosynen är den totala motsatsen till jämställdhetssynen som finns i Sverige. Det är väldigt mycket macho över männen och att titta på och ropa åt förbipasserande kvinnor hör till vardagen. Eller att använda något av de andra svårbeskrivliga sätten att visa uppmärksamhet till en kvinna, t ex göra något sje-ljud, eller snarare pssch, dalande mot slutet eller att göra något klatchande ljud som man med träning får fram genom att snärta med handen så att pek och långfingret, alternativt tummen och långfingret slår emot varandra. Kvinnorna har också anpassat sig efter detta och klär sig i regel extremt utmanande och detta oavsett om de är tjocka eller smala, långa eller korta. Många kvinnor är dock trötta på att ständigt bli utsatta som objekt men i hemlighet sägs de bli besvikna om de inte visas den uppmärksamhet de är vana vid. Tyvärr kläs också små barn, från kanske 4-5 års åldern ofta i alltför ”sexiga” kläder och med höga klackar på skorna. Pornografi säljs överallt och reklam för Playboy och andra tidningar ses på varenda kioskvägg, liksom det är vanligt med porrbiografer, strippklubbar och prostitution. Brasilianaren i gemen är också väldigt flamsig och någon liknade dem vid en grupp skolbarn. De har svårt att ta något på allvar och föredrar att hänga i gathörnen och dricka öl och skämta med kompisarna istället för att jobba. Ett annat vanligt inslag är den ständiga korruptionen. Vill man komma någon vart i det brasilianska samhället så finns två vägar - kontakter eller pengar. Och kontakter får man genom pengar. Sheila, min portugisiskalärare i Salvor hade en kompis som försökt få ett nytt pass. Tjänstemannen hade tvekat och sagt att det kunde ta lite tid. Han ville uppenbart ha pengar men Sheilas vän vägrade att ge något och trots regelbunden uppvaktan tog det nästan ett år tills han slutligen fick fram det. Ett besläktat inslag till detta är skolsystemet. Det överlägset bästa universitetet är statligt och gratis och har gott om resurser. Detta låter ju bra men för att få komma in där måste man ha ypperliga betyg och det statliga grundskolesystemet är uruselt och har mycket knappa resurser. Detta gör att endast de som går i dyra privatskolor de första tolv åren har möjlighet att komma in, de andra får gå på dyra och betydligt sämre universitet om de har råd.

29 januari 2002: Ilha do Mel - Den Fantastiska Hånungsön
Tågresan
Efter ett fåtal timmars sömn så plågade jag mig upp i ottan på söndagsmorgonen på mitt hotell i Curitiba. Detta för att ta tåget som avgick åtta på morgonen för avfärd mot Paranaguá. Därifrån planerade jag mig att ta mig vidare mot Ilha do Mel som sades vara en paradisö. Tågresan var faktiskt slående vacker. Den slingrade sig fram över de djungelbeklädda bergen och tog sig igenom små bortglömda byar, passerade höga vattenfall och djupa raviner med forsande floder i botten. Vi passerade också över höga broar och genom tidvis långa tunnlar på den tre timmar långa

färden till kuststaden Paranaguá. Detta kunde dock inte betraktas ostört. Jag hade fått ett utmärkt säte vid fönstret på den bästa sidan, påläst som jag var i förväg. Detta visade sig inte vara så klokt som man kunde tro då jag reste tillsammans med ett lass brasilianska turister som bestämt sig för att få ut så mycket som möjligt av sin semester. Unga som gamla rusade därför runt i vagnen och skrek ”Olha! Olha! Qué lindo!” alltså ”Titta! Titta! Vad vackert!” vid precis vartenda sevärt tillfälle. Brasilianare har inga problem med fysisk kontakt och drog sig därför inte att luta sig över mig för att få bättre tillfälle att fotografera eller bara beskåda. Någon oskriven regel säger också att det är helt okej att vråla om man åker genom en mörk tunnel och denna regel hålls mycket hårt på. Så snart en tunnel närmade sig började alla skrika högt. Högt! Jag satt helt nära en ung flicka som gallskrek och hon hade också egenheten att fortsätta ett tiotal sekunder efter att vi lämnat tunneln och alla andra slutat skrika. Man kunde höra att man närmade sig en tunnel genom vrålen som hördes från de främre vagnarna. Jag deltog inte i denna aktivitet.

Paranaguá
Så småningom tuffade tåget fram till den lilla staden Paranaguá. Jag hade läst någonstans att det bara gick båtar tidigt på morgonen vilket passade mig bra för det skulle innebära att jag måste stanna en natt och kunde då ta igen min förlorade nattsömn. Jag vandrade därför till det hotell jag valt i boken som visade sig ligga bara ett löst strenrull från tågstationen. Det visade sig vara fullt men jag checkade in i det minst lika bra på andra sidan gatan. Jag somnade sedan genast och sov till den sena eftermiddagen. Paranaguá visade sig vara en utmärkt trevlig liten stad längst in i Paranaguá-bukten som mest liknade en flod i mina ögon. Det fanns gott om små butiker och ett par marknader. Stadens enda Internet-café var dock stängt, det var ju trots allt måndag och någon gång måste de festälskande brasilianarna sova. Båtarna visade sig gå väldigt frekvent och det fanns flera linjer att välja på. På tisdagen vandrade jag därför ned och hoppade på en båt som gled iväg strax därpå för den fyra timmar långa båtresan ut genom bukten och vidare över till Ilha do Mel - Hånungsön.

Ilha do Mel
Om jag de senaste veckorna hade tagit det allt lugnare efter det ständiga festandet med tyskarna Frank och Heiko så nåde detta sin topp (eller botten?) på Ilha do Mel där jag tillbringade fyra dagar. Ön har en lustig form med två ovala öar som binds samman av en vit sandstrand utan trädbeväxnad. Den norra och större delen består nästan helt av en kullig och bergig nationalpark där endast den östra och mot Atlanten vettande stranden är av intresse. På den södra delen, där jag bodde, fanns majoriteten av turisterna och (i den mån den förekom) aktiviteten. Ön lockar främst till sig surfare och är med sina vita stränder, lummiga skogs- och palmbeklädnad och ett nätverk små sandstigar något av en paradisö. Ön har inga bilar och stigarna är bara någon meter breda och regelbundet utmärkt med små skyltar som räddar en från att gå vilse. Ön är också lagom stor (den södra delen ungefär fyra kilometer från spets till spets) för att strosa runt och utforska. Båtturen tog mig till byn Nova Brasília som låg precis vid den sammanbindande stranden och bestod av ett par restauranger och några butiker. Därifrån spred sig sedan de små vandrarhemmen ut sig söderut och jag strosade iväg och letade. Det visade sig bli svårt men slutligen hittade jag det utmärkta Hotel Tropical i ett vindsrum på kanske fem kvadratmeter utan toalett för ungefär 70 kronor per natt. I ena ändan av rummet kunde jag stå nästan obehindrat men i den andra ändan var det kanske en meter högt i tak. Jag hade små träluckor, en som vette ut mot havet och den andra in mot ön.

Sol och bad… och regn
De kommande fyra dagarna tog jag det som sagt lugnt. Jag badade en del, en aktivitet som jag inte hade pysslat med mycket på sistone, dels på grund av det skakiga vädret och dels för att det i regel finns annat att göra där man inte får salt i håret och tappar huden om man råkar slarva en smula. På Ilha do Mel fanns dock inte mycket annat att göra så jag hann prova ett par olika stränder det kommande paret dagar innan den grå himmeln kom tillbaka. Internet kostade närmare hundra kronor i timmen och användes i ett minimum och nattlivet var totalt obefintligt. Favoritaktiviteten på dagarna var annars långa promenader. Då jag kollat in stränderna på den södra delen tog jag mig de sex-sju kilometrarna upp till stranden mot den norra delen där det också fanns ett fort. Det var vit sandstrand hela vägen och jag hade nästan skavsår på mina bara fotsulor när jag kom tillbaka. På kvällarna, som inte sällan var regniga, pysslade jag en hel del med min återfunna vän Linux, det vill säga det andra operativsystemet på bärbara dator, vid sidan om Windows 95. Jag lärde mig bland annat ett nytt programmeringsspråk (Python) och skrev en klon av kortspelet Harpan.

Tillbaka till Paranaguá…
Jag bestämde mig för att ta mig vidare så snart det regnade på morgonen och på fredag vaknade jag upp till tungt regn. Jag packade därför väskan och vandrade ned till hamnen. Båten mot Paranaguá skulle gå först om en timme men en båt till staden Ponto do Sul skulle precis lägga ut, jag hade ju inte mycket och förlora och de hade visst en busstation där också så jag skuttade ombord (så mycket man nu kan skutta när man har 20 kilo på ryggen). Detta visade sig vara ett mindre bra drag för i Ponto Sul gick inga bussar mot São Paulo dit jag ville. Istället blev jag tvungen att vänta i drygt en timma på en buss till Paranaguá. Det positiva med detta var att jag träffade på mexikanskan Rinat som gjort samma misstag. Hon var väldigt trevlig och vi funderade på att resa vidare tillsammans. Då vi slutligen kom fram till Paranaguá och vi kollade vår epost visade sig det att hon fått en inbjudan till Rio de Janeiro från en vän och hon tog sig genast dig för att sedan ta sig vidare till Recife för karnevalen.

…och vidare norrut via São Paulo
Själv köpte jag en biljett till São Paulo. Jag hade ingen klar plan men jag skulle ju ändå vara i två veckor i Rio de Janeiro och hade inget intresse av att åka dit i förtid. Bussen gick sent på kvällen och jag rullade in på busstationen på lördagmorgonen och tog då tunnelbanan till området där jag bott vid min tidigare vistelse i staden. Jag fortsatte i några dagar i det relativa lugn som jag uppnått i Ilha do Mel. Jag kom ändå att hamna på en fest på lördagen. Mitt favorit-Internetcafé i São Paulo ligger i något slags dygnetruntöppen föreningslokal och där hade de fest för 25 kronors inträde, fritt inträde inkluderat. Jag hade ju svårt att säga nej och hade en riktigt trevlig kväll. Det fanns gott om skumma figurer och skumma klädstilar. I övrigt tog jag ett par promenader runt om i staden, tvättade mina kläder vilket jag fått ett stort behov av då det inte fanns några tvätterier på Ilha do Mel och fortsatte att slipa på mitt Harpan-projekt. Något jag åter noterade var vilket enorm blandning av människor det finns i Sydamerikas största stad. Åker man runt i till exempel tunnelbanan så ser man människor av alla möjliga tillhörigheter, såväl geografiska, ekonomiska som sociala. Musikstilar visas också ofta öppet på kläderna och små ungdomsgäng har inte sällan en enhetlig klädstil. Detta finns förstås även i Sverige men jag inbillar mig att det är mycket tidligare i São Paulo, åtminstone betydligt tydligare än i till exempel Rio de Janeiro. Något annat som jag noterade var hur osannolikt populärt det är med bingo. I nästan varje kvarter i de centrala delarna av staden ligger en mycket flådigt och påkostad bingohall. Det finns oftast ett förrum

med enarmade banditer där jag har haft ovanan att slinka in och lägga i ett motsvarande några tior till ingen nytta för det är sällan eller aldrig som det ger någon återbäring. Snart var den dock där, dagen då min gode vän Mikis från Sverige skulle dyka upp i Rio de Janeiro. Jag hade en bussbiljett vid 11-tiden på förmiddagen och hade beställt väckning då jag inte litade på min rubbade dygnsrytm. Tyvärr skulle jag nog inte ha litat på hotellet heller för kvart i elva vaknade jag ur min skönsömn och studsade ur sängen. Jag slängde upp min färdigpackade ryggsäck på ryggen och lämnade hotellet med hast. Jag missade bussen bara med några minuters marginal (då den som vanligt var sen) men lyckades utan problem ändra min biljett och en timme senare satt jag på bussen som via en fyra timmars bussresa tog mig mot karnevalen i Rio de Janeiro.

14 februari 2002: Rio de Janeiro och Karneval!
Ankomst och efterlängtat möte
Plötsligt stod jag och väntade på flygplatsen på att Mikis, min vän från Sverige, skulle dyka upp. Vi hade talat om att han skulle komma över redan ett par månader innan jag åkte och jag såg fram emot att träffa honom. Jag hade anlänt till Rio de Janeiro från São Paulo bara några timmar tidigare. Jag hade då direkt åkt till den lägenhet som jag bokat upp under min vistelse i december. Den var verkligen lysande - vi hade en egen portvakt på bottenvåningen, ett stort fullutrustat kök och köksbord, TV avdelning med soffa, en rymlig toalett och varsina rymliga sovrum med dubbelsängar och stora fönster med strålande utsikt över Copacabana, då vi bodde på sjunde våningen. Men bäst av allt - grannarna var inte det minsta (o-)ljudskänsliga. Allt gick smärtfritt och jag stötte också på en taxichaufför som skulle ta två italienare till flygplatsen vid den tid jag ville dit så jag fick ditresan för en spottstyver. Människor med väskor började snart läcka ut från gliddörren för ankommande, där det var fullpackat med väntade. Jag väntade med spänning men insåg att han vore väl tidig om han redan kom ut. Spänningen övergick snart i normal väntan, vilken övergick i otålig väntan och sedan tristess. Han hade redan varit på marken i snart en timme och det var numera glest bland de väntande och jag stod och tittade på människor och tummade på min tumma ölburk då jag hörde den välkända rösten som sa ”Janne!”. Vid ett första ögonkast hade han inte känt igen mig. Under mina åtta månader i Sydamerika har jag ju hunnit gå ned ett rejält antal kilon och dessutom odlat skägg. Jag blev nästan lika förvånad över Mikis utseende, han hade nämligen tränat upp sig och hade axlar som en finsk skogshuggare (och kanske några extra köttbullar och Pripps Blå i magmuskeln?) Vi tog oss sedan tillbaka till lägenheten med taxichauffören som jag åkt dit med och stämde av vad som hänt på respektive fronter de senaste åtta månaderna. När vi kom fram åkte den nyinköpta vodkaflaskan på bordet Mikis (och förstås även min) reströtthet var som bortblåst, festen ”12 kvällar i Rio” kunde börja!

Dagar av fest och sol... och fest
Detta fortsatte sedan i princip varje kväll men ändå lyckades vi vara uppe i rimlig tid på dagarna. Normalt festade vi till framåt gryningen vid sex- sjutiden på morgnen och var normalt uppe vid tolvettiden på den tidiga eftermiddagen efteråt. De inledande dagarna var det absolut strålande väder med 37-38 grader på dagarna och uppåt 30 till sent på nätterna. Därefter försämrades vädret något och övergick i några dagar till vad jag kände igen från min december-vistelse i staden, grått och regnigt men mot slutet av vistelsen återvände den strålande solen igen. Festandet var hårt de första nätterna, kanske på grund av det uppdämda festbehov som någon varnade mig för att Mikis kanske skulle ha. Jag kan inte gå in i alltför mycket i detaljer för de första dagarna för

att skydda våra redan solkiga rykten och anseenden med låt mig sammanfatta med att vi hade väldigt kul och träffade en hel del intressant folk. Dagarna gick under tiden åt att dåsa på stranden eller åka till det närliggande shoppingcentret för att spela Counter-Strike eller gå på bio. Vi gjorde också ett par mer klassiska turistutflykter, den första till Cristo Redentor på Corcovado alltså Jesus-statyn med utsträckta armar och den andra var en båtutflykt till den vackra ön Angra dos Reis. Efter någon eller några enstaka timmars sömn fram till avfärden vid 8-tiden på morgonen var det lite svårt att uppskatta allt men det var ändå ett välkommet avbrott från hettan i staden.

Festande kontra Flicka
Efter ett tag lyckades vi komma in i någon slags otakt på festfronten, när den ena ville sitta och småprata sin respektive så studsade den andra runt och ville välta polisbilar. Det hela inleddes med att Mikis träffade den 22 åriga söta, svarta lilla flickan Raquel. Det fanns vissa komplikationer med språket då hon inte kunde många ord engelska och Mikis portugisiska var… begränsad. Men han portugisiska utvecklades riktigt imponerande på den korta tiden. När han ett par dagar senare inte umgicks med henne så träffade jag på den vackra och extremt heta 27-åriga Roberta som jobbade inom det militära (och därmed gick under smeknamnet ”krigsbruden” mellan Mikis och mig tills vi orkade lära oss hennes riktiga namn). Hon skulle dock åka iväg på kurs redan dagen efter. Mikis träffade Raquel någon dag därefter och jag följde lite motvilligt med då stället de skulle till kanske inte var det roligaste (och vi skulle dessutom stiga upp några timmar senare för att göra båtresan enligt ovan). Olyckligtvis träffades de inte kvällen därefter då jag kom att träffa den 24-åriga Simone. Mikis studsade istället runt med bar överkropp i det badskum som bokstavligen fyllde dansgolvet. Sedan såg vi vår chans för fyra stycken att gå ut då Roberta återvände till staden för en dag. Hon dök upp vid ettiden på eftermiddagen och vi gick ut tillsammans medan Mikis stannade i lägenheten för att vänta på Raquel. Jag och Roberta hade en strålande dag och hamnade slutligen på en så kallad Bloco där de spelar samba-musik på gatorna och vi dansade i det så småningom hällande regnet. När vi kom tillbaks i skymningen visade det sig att Raquel ännu inte dykt upp men det visade sig att hon hade fått förhinder så det blev åter en kväll på tre, då vi bland annat av misstag var på väg att hamna på en bögklubb.

Karneval
Att karnevalen var på antågande var inte lätt att märka de första dagarna då den bara varar fyra dagar och bara de tre sista dagarna på Mikis vistelse täckte in den tiden. Så småningom ändrades dock skyltning i fönster och allt mer från förberedelserna börjades visas på TV. Något annat som händer är annars att många turister (som man inte vill träffa) strömmar in i staden och många lokala Rio de Janeiro-bor (som man vill träffa) strömmar ut ur staden. De senaste två månaderna har jag också regelbundet blivit påmind om att Rio de Janeiro inte är den bästa platsen för karnevalen utan att Recife och Salvador uppe i norr är bättre. Dessa platser har dessutom avsevärt större besökarantal. Tiomiljonersstaden Rio de Janeiro har 370 tusen besökare i mot 1.4 miljoner besökare i Recife med ungefär lika många fast boende. I de andra städerna sägs också gatukarnevalen, som man kanske inbillar sig att Rio de Janeiro har, vara betydligt större. Vi köpte i alla fall varsina biljetter till sambódromon eller ”avenyn” som den också kallas. Detta är den plats, eller snarare den ungefär 500 meter långa väg, där kärnarn i karnevalen utspelas i Rio de Janeiro. Det handlar om ett tiotal ”sambaskolor” som snarare borde kallas lag. Det är ungefär som fotbollslag och alla i staden hejar på eller ”tillhör” någon av skolorna. Uppladdningen inför karnevalen är utmärkt och vi gick två gånger till själva sambaskolorna, eller

”rutorna” som de kallas. Det är enorma lokaler, ungefär som gymnastiksalar, där de spelar ständig sambamusik och där besökarna dansar i mitten, tillsammans med vissa i sambódromon uppträdande flaggbärare och annat. Detta är våldsamt högljudda och svettiga tillställningar. Planen var att Raquel, Mikis lilla flicka, skulle följa med till sambódromon men hon fick förhinder timmarna före spektaklet. Detta var sista kvällen som Mikis och jag skulle festa tillsammans och det gav därför startskott för en sista pangfylla. På så sätt kom vi kanske inte att uppskatta själva sambódromon på samma sätt som många andra. Vi hade förväntat oss en sanslöst fest men i själva verket så stod den rika medelklassen i Rio de Janeiro med kikare och spejade på tillställningen i tystnad medan vi studsade runt och dunsade in i de kringstående. Det alla tittade på var skolorna som tågade fram längs vägen i färgglada kostymer och stora vagnar i olika former med plattformar med dansande på. Tänk OS-invigning så är ni på rätt spår. Detta tröttnade vi dock snart på och fortsatte vårt festande i staden som vanligt.

Brott
Efter som det ju var Rio de Janeiro vi befann oss i så kom vi att råka ut för en del brott. Oturligt nog åkte Mikis på hela kalaset medan jag gick osårad ut bataljen.

Mikis lyckades inledningsvis med vad jag var nära att åka på under min tidigare vistelse - att bli ficktjuvad av transvistiterna som står och hänger några kvarter från vårt boende. Han kände att något hände men hans av alkohol lätt avdomnade hjärnmuskler gav inte rätt varningssignaler. Då vi vandrade längs vägen utanför vår lägenhet kom det fram tre-fyra killar i de tidiga tonåren som tiggde pengar. Vi avböjde och då ryckte en av dem fram en kniv som såg ut som en vass matkniv och höll mot brösten mot Mikis, rabblade något om polisen, ryckte Mikis halskedja av silver och sprang iväg. Vid ett senare tillfälle då vi var separerade fick Mikis syn på samma killar som nu försökte råna några tyskar på deras flashiga videokamera och guldklockor. De gjorde motstånd och Mikis gjorde också en insats genom att putta en av dem in i en buske. Då Raquel ju inte kunde följa med till Sambódromon så sålde vi hennes biljett utanför. Vi blev förvånande över hur lätt det var och fick ut en rimlig summa. Butiken runt hörnet ville ett par dagar därefter inte ta emot sedeln vars färd då börjat rinna. Så kan man bli av med 220 kronor.

Farväl Rio de Janeiro
Därefter var det dags för Mikis att packa väskan och ta sig hemåt. De två veckorna hade gått lika sanslöst fort som väntat och vi var nog båda en bunt erfarenheter rikare. På grund av något smärre misstag med datumen så fick jag ha kvar lägenheten ytterligare två nätter. Jag inledde med att stupa i säng och sov drömlöst i fjorton timmar. Därefter röjde jag upp i lägenheten och sov sedan i ytterligare några timmar. Snart var det dock dags också för mig att lämna staden och det slog mig att jag inte bestämt vart jag skulle åka. Jag bläddrade runt lite i min reseguidebok och kom fram till att Brasília verkade ligga bra till. Jag gick därför och köpte en biljett dit, packade väskan och åkte till busstationen.

En liten tillbakablick av Mikis
En liten resume av min vistelse i Rio tillsammans med Janne. Rio De Janerio, kanske inte så många sevärdheter att utforska, men däremot ett sprudlande nattliv man gärna tar del av. Jag kände genast av den livsglädje många Riobor utstrålade. Ett levande bevis för att livskvalite inte nödvändigtvis mäts i pengar. Trots min klara språkbrister så hade jag lättare att komma i kontakt med människor än jag någonsin haft i Stockholm.

Handen på hjärtat, jag festade alla tolv dagar jag var där. Trots tappra försök att ta det lugnt så kunde jag inte låta bli att ryckas med i Rio-bornas fest yra. Med andra ord, Rio har inte sett denna man för sista gången.

27 februari 2002: Från Rio de Janeiro mot bergen i La Paz
Brasília
Då jag ögnade igenom kartan så verkade det vara ett bra beslut att ta mig till Brasiliens huvudstad Brasília för att därifrån kunna ta mig vidare via gränsstaden Cuiabá för att från Rio de Janeiro nå mitt nästa mål; Bolivia. Jag satte mig därför på en 17 timmars bussresa som lät mig anlända till Brasília klockan tolv på torsdagen. Jag frågade genast då jag anlände om en biljett vidare till Cuiabá. Det visade sig då att jag alls inte kunde åka den vägen, åtminstone inte under regnperioden, utan var tvungen att ta mig ned till Campo Grande, en stad som låg betydligt närmare Rio de Janeiro än Brasília. Jag hade alltså åkt en rejäl omväg. När jag nu ändå tagit mig till Brasília så kunde jag gott stanna där ett tag, trots att allt jag hört om staden var att den var väldigt tråkig och ogästvänlig. Jag köpte därför en biljett till Campo Grande med avfärd kommande söndag. På något sätt lyckades jag dessutom i min reströtthet missförstå säljaren och fick på så sätt en biljett där det skulle ta inte mindre än 21 timmar att nå Campo Grande, istället för 16 som var möjligt för en obetydligt dyrare biljett. Brasília var verkligen en ovanlig stad vilket jag märkte så snart jag lämnade busstationen. Den är mycket ny - en av Brasiliens tidigare demokratiskt valda presidenter tog beslutet i slutet av femtiotalet att skapa staden för att gynna inlandets utveckling. Han lämnade över arbetet till arkitekten Oscar Niemeyer som designade stora delar av staden samt flera av dess kontor, teatrar och kyrkor i fantasifulla former. Stadens huvudgator ser till exempel ut som ett flygplan om man ser det uppifrån. Staden är också uppbyggd i flera zoner såsom norra hotellsektorn eller södra kultursektorn. Allt såg säkert väldigt bra ut på pappret men det är en mycket deprimerande stadsmiljö som verkligen inte inbjuder till att flanera. Man ser också ytterst få människor men gott om bilar och det är ofta ett par hundra meter mellan de enorma gråa 60-tals huskomplexen. Brasília har också ett eget adressystem som jag aldrig riktigt fick grepp om. En adress kan t ex vara SHS.Q.703.B.A.C.41. Detta skall uttydas som Södra Hotell Sektorn, kvarter 703, Block A, Hus 41. Säkert bra om en dator skulle behöva uttyda adressen. Om shoppingcenter är viktiga i Brasilien i stort så är de totalt livsavgörande i centrala Brasília. Det finns i princip inga restauranger, diskotek, barer eller ens småbutiker utanför de enorma shoppingcentren som ligger i norra respektive södra underhållningssektorerna. I några av dessa, närmare bestämt fem stycken, var också var jag kom att tillbringa min helg i staden. Jag gjorde ett par misslyckade försök att gå ut, den första gången på torsdagen men då var det väldigt lugnt och tråkigt. Den andra gången på lördagen men då kom jag inte in dit jag tänkt gå på grund av mina gympaskor och tillbringade sedan ett par timmar med att vandra omkring bland de tysta, mörka huset för att hitta något annat innan jag hittade en bingoklubb där jag åtminstone fick i mig något att äta innan jag gick hem.

Till den bolivianska gränsen
Sammanfattningsvis så var jag ganska lättad att på söndagen att få komma därifrån. På busstationen träffade jag dessutom en mycket trevlig nybliven brasiliansk pilot så de första timmarna fick jag några lektioner i typiska brasilianska flygplan, en uttömlig beskrivning av det av en svensk uppfunna systemet för att undvika kollision mellan flygplan och skillnaderna mellan att flyga propellerplan och jetflygplan. När jag anlände till Campo Grande på måndagseftermiddagen 21 timmar senare så var jag ganska trött på att åka buss men bestämde mig ändå att göra de sista sju timmarna fram till gränsstaden Corumbá (inte att blanda ihop med den andra gränsstaden, Cuiabá nämnd ovan). Jag slängde därför i mig en pizza och satte mig på busen igen. På grund av översvämning så blev det ett par timmars försening innan jag slutligen kom fram till Corumbá, känd som centrum för knark- och vapensmuggling där jag stupade i säng i ett hotellrum som mer liknade en fängelsecell. Där somnade jag in till ljudet av slagsmål och springande människor utanför min dörr. Dagen efter kom jag igång vid lunchtid och tog mig då via motorcykeltaxi fram till den Bolivianska gränsen. Då var det redan dags att lämna landet. Trodde jag. Jag fick nämligen reda på att utresestämpeln som man behöver fås inne i staden Corumbá. Då bar det av tillbaka med motorcykeln till kontoret för den federala polisen, som var stängt. Jag hade nu listat ut att det enda sättet att ta sig fram till Santa Cruz - mitt nästa mål - var med tåg. Det avgick bara ett per dygn och det gick klockan tre och kontoret skulle öppna igen klockan två. Jag slängde i mig en lunch och satte mig för att vänta tillsammans med en jättegrupp bolivianska indianer som uppenbarligen hade samma ärende. Snart fick jag sällskap av en annan gringo, Christian från Chicago. Han hade lyckats göra samma misstag som jag och nu höll vi tillsammans tummarna för att hinna med tåget. Ett Nya Zeeländskt par som dök upp en stund senare bad oss att glömma tåget, erfarna av hur byråkratin fungerade men det hade vi inga planer på att göra. Snart öppnades dörrarna och som i ett trollslag befann sig jättegruppen indianer framför oss i kön, visserligen med rätta men ändå. Minuterarna tickade oroväckande snabbt mot treslaget men kvart i tre kom jag fram till tjänstemannen och en kvart var vad det tog att åka till gränsen. Jag tog även Christians pass och räckte fram båda två, vilket ledde till att hans pass behandlades först. Han fick sitt pass och lovade att ordna en taxi åt oss och sprang ut. Jag kom ut ett par minuter efter och såg honom susa iväg på en motorcykeltaxi. Ok, låt kampen börja! Jag hoppade upp på en annan motorcykel och skrek ”La frontera! Rápido, rapido!” vilket fick fart på oss. Mitt flin var brett och hans ansiktsuttryck på papper skulle ha vunnit Årets Bild när vi susade förbi Christian på upploppet till gränsen och jag hade redan glömt att själva målet var att hinna ikapp tåget. Vid gränsen fick via nya stämplar och fick därefter reda på att vi missat tåget med ett par minuter. Skulle det följa 24 timmars meningslös väntan? Nej, vi tog istället en taxi, ett gammalt fallfärdigt amerikansk vrak som höll en ansenlig hastighet på de skumpiga vägarna till nästa station där vi till vår stora glädje hann ikapp tåget. Där fick Christian sköta prisförhandlingen vilket ledde till ett par biljetter för dubbla priset på ett par riktigt usla platser. Nåja, själv hade jag väl förhandlat till oss platser på taket. Vi fluktade avundsjukt på de fällbara sätena medan vi själva fick klämma in oss i en hörna med den fasta ryggskivan i färdriktningen och en äldre man med en ung väninna på sätet mitt emot oss. Hon fick det riktigt bekvämt när hon tryckte in sina fötter mellan oss i det redan trånga sätet. Men jaja, det handlade ju bara om 20 timmar i plåga.

Tillbaks i Santa Cruz
Med stela ben vandrade vi ut på den sena förmiddagen i det av nedösande regn blöta Santa Cruz. Christian hade bestämt sig för att genast fortsätta sin resa medan jag såg fram emot ett par dagar i staden. Vi utväxlade e-postadresser och tog farväl. Nu var min cirkel sluten, jag hade varit i staden ungefär ett halvår tidigare. Jag tog mig därför tillbaka till mitt favorithotell - Sands - via en taxiresa. Något lustigt med taxibilarna i östra Bolivia är att de av någon anlednings importeras i slitet skick i stora mängder från Japan. De har därför ofta japanskt tryck på sidorna och ratten amatörmässigt flyttad då Japan uppenbarligen har den enligt engelsk modell på

högersidan. Därför har man hastighetsmätare och övriga instrument framför passagerarplatsen. Pepe, en lite plufsig 40-årig man med stor mustasch och även ägaren av hotellet Sands, var lika rolig och pratsam som jag mindes honom. Han var en riktig karaktär som vid mitt första besök berättat att han redan förlorat en fru som kommit på honom med en prostituerad. Han hade lärt sig en läxa som löd - var försiktig i fortsättningen. Han hade därefter alltid ett fönster på glänt när han nu hade sina äventyr för att snabbt kunna hoppa ut om hans nuvarande fru knackade på. När jag nu dök upp så frågade jag om han hade kvar sin nya fru och visst hade han det. Hon hade dock varit bortrest en längre tid, inte minst då han övertalat henne att hålla sig borta, och han hade levt livet. För någon dag sedan hade hon överraskande kommit hem och kommit på hans festande och att han gett bort en del av hennes favoritkläder till sina väninnor. Han hade därför stora klösmärken på armarna från hennes vrede och han hoppades på att hon inte skulle vilja skilja sig för det skulle bli en så massa problem med advokater och sånt. Så nu skulle han alltså ligga lågt ett tag? Nejdå, inte alls. Han satt redan och väntade på att några tjejer i 18-årsåldern skulle dyka upp, en vän till familjen och hennes väninna där han hoppades med lite ekonomisk övertalning kunna få en vän till natten. ”Jag vill inte vakna upp när jag är 65 för att inse att livet är över och att jag inte tog det tillvara.” Så sant. Vädret blev så småningom bättre och det var mestadels strålande sol under den vecka jag var i staden. Det kändes lite underligt att vara tillbaka igen och jag strosade runt och kollade in mina gamla favoritställen. Jag växlade också in en del brasilianska pengar som jag hade kvar, hos en växlingskille på gatan. Han föreslog en sanslöst dålig kurs och efter att ha förhandlat upp den så var jag på min vakt för nya trick. Han bläddrade upp sedlarna och räknade igenom den framför mina ögon en gång, två gånger, tre och fyra gånger. Jag bad honom sluta räkna och sa att jag ändå ville räkna dem själv. Vilket jag gjorde och min förvåning var trots allt stor när jag märkte att det saknades motsvarande 150 kronor. Jag upplyste om detta och han sa ”Oj då!” och gav mig resterande pengar utan att vilja räkna igen. Jag försökte pressa honom på hur han gjorde detta trick men han flinade bara och ville inte avslöja sin magi. Dagen därpå fick jag reda på att några svenskar dykt upp och på hotellet att de suttit och väntat på mig i ett par timmar fram tills tio minuter innan jag kom till hotellet. Jag försökte spåra upp dem i stadens nattliv utan större lycka men fick i mig en ansenlig mängd drinkar på egen hand och hade på grund av ändå ett visst nöje trots det ytterst lugna torsdagsnattlivet. Dagen därpå träffade jag dem dock, två killar och en tjej från Stockholm på rundresa i Sydamerika, men i motsatt riktning mot mig. De var på väg mot Brasilien och tänkte ge sig av redan den kommande dagen. De bjöd på romdrinkar och vi hade en strålande kväll i det på den kvällen betydligt bättre nattlivet. Vi hamnade bland annat på ett disco som hade något modellevenemang till vår stora glädje. Vi hamnade även på någon mindre nogräknad nattklubb vilket ledde till att när vi kom hem i soluppgången så hade jag mörka sugmärken på halsen som kom att ge många roade kommentarer de kommande dagarna. Därefter åkte svenskarna iväg och jag tog några relativt lugna dagar i den ytterst trevliga Boliviana djungelstaden innan jag köpte en biljett för vidare resa mot La Paz där målet var att träffa mina föräldrar - ett möte planerat många månader tidigare.

21 mars 2002: Uteblivet möte och vidare till Lima
Min förvåning var stor över den bekväma bussresan från Santa Cruz till La Paz, en resa som tog 16 timmar och som klättrar från den låglänta starten till världens högst belägna huvudstad. Jag mindes de bolivianska vägarna som djungelstigar men hade uppenbarligen missat denna utmärkta väg, helt full i klass som en sliten och krokig svensk landsväg. Det enda som störde var den inledande hettan i den icke luftkonditionerade bussen och den avslutande kylan i den lika lite uppvärmda bussen.

La Paz
Jag klev ut i den disiga och pinande kyliga La Paz-morgonen. Jag hade de tidigare månaderna tidvis sett fram emot lite kyla men detta var bortglömt när jag stod och huttrade i temperaturer inte långt ifrån nollsträcket. Ett par veckor tidigare hade staden genomlevt en tragedi när det kom ett några timmar långt skyfall av regn och hagel, ej skådat på många tiotals år. Detta samlades och forsade ned i centrum som ligger i botten av den trattformade dalen och kom som en störtflod av vatten, lera, snö och is som svepte med sig såväl uteliggare och gatustånd som bilar och bussar. Resultatet blev över sextio döda, däribland många barn, en polis och en havande kvinna. Jag läste om en kvinna som fått sitt spädbarn slitet ur sina armar av vattenmassan, strax efter att hon sett sin femåriga son spolas iväg. Fortfarande pågick röjningsarbetet och fortfarande hittades lik under ismassor och bilvrak. Vid huvudgatan såg jag flera hus som var till hälften raserade. Jag väntade mina föräldrar till staden en handfull dagar senare för en planerad treveckors rundresa och tänkte göra en sista festrunda till dess i förståelse av att sådana aktiviteter skulle bli begränsade i den närmaste fortsättningen. Jag visste ju sedan tidigare att torsdagar var en usel dag att gå ut på men vad gör man inte om man är på partyhumör. Ett bra botemedel mot partyhumör är att sitta i en taxi och åka från stängt ställe till stängt ställe till nästa stängda ställe. När det var botat så åkte jag hem och lade mig. Efter en nostalgisk rundtur i staden på fredagen så gjorde jag ett nytt försök med ett nu något dämpat partyhumör. I kombination med kyla, glest befolkade ställen och yrsel från höghöjdssjuka så ledde det till en ny vända hem utan någon riktig lysande kväll med en mental anteckning om att inte gå ut mer förrän jag anländer till partystaden Cusco i Peru. På söndag klev jag iväg till ett Internet-café för att önska mina föräldrar lycka till på flygresan och då fick jag meddelandet; min mamma hade fått smärtor mot hjärtat under natten, åkt till akuten på morgonen och där misstänkte de något hjärtproblem. Även om det inte verkade vara akut farligt så var ändå nog för att avråda dem från att göra resan - inte minst på grund av den långa flygresan och den höga altituden.

Mot Peru
Så var det med det. Plötsligt, efter att ha haft de kommande veckorna planerade sedan många månader tillbaka så stod jag plötsligt med ett oskrivet blad. När jag gått och lagt mig på natten så drömde jag troligtvis om Cusco för när jag vaknade upp framåt eftermiddagen den följande dagen så förstod jag att det var dit jag var på väg. Jag slängde ned mina saker i väskan och stegade till stationen varifrån det inte gick några bussar förrän nästa morgon. Jag åkte därför till ett område som kallas ”kyrkogården” varifrån det går lokalbussar och satte mig på en tretimmars bussresa till Copacana, en stad via Titicaca-sjön nära den peruanska gränsen - bättre än ingenting alls. Det är förvisso en utmärkt trevlig stad men var inte mitt mål för resan. Jag slängde därför i Copacabana upp min väska på taket på en liten ranglig minibuss som tog mig nästa etapp fram till den peruanska gränsen. Här förlöpte gränsövergången utan problem och en gammal sliten taxi tog mig i skymningen till den peruanska gränsstaden med ett stopp för att växla pengar. Här hittade jag ingen buss till Cusco men väl till Puno i rätt riktning dit jag anlände vid midnatt mitt i ösande regn och hagel. Längre än så kom jag inte den dagen utan jag fick istället stanna över natten och bad hotellkillarna köpa mig en biljett för vidare färd i gryningen.

Cusco
Så kom jag att glida in i gamla kära Cusco på tisdagseftermiddagen. Jag fick höra att det var lågsäsong att inte alls samma liv och rörelse som då jag varit sist. Detta var ju klart oroande nyheter då liv och rörelse var precis det jag sökte, inte minst på dansgolven. Nåja, jag checkade in på Royal Qosqo, ett av hotellen jag bott på vid min senaste vistelse. Där bekräftades uppgifterna om få besökare då jag lyckades få ett betydligt bättre pris på rummet än sist. Jag tittade sedan på en film på hotellet i ett rum

som tidigare brukade vara överfullt med folk men som nu bara hade ett fåtal andra besökare. Därefter var det midnatt och jag tänkte att jag lika gärna kan undersöka nattlivet. Det var ju trots allt tisdag så även öde ställen behövde inte betyda att loppet var kört. Men äntligen snurrade Fortunas Hjul åt rätt håll igen. Det blev en fullfjädrad kväll i bästa Cusco-snitt. Jag träffade flera tjejer från min senaste vistelse och det var fullt ös och drinkar i rask takt. Jag fick åter åtnjuta hur det är att vara i centrum på dansgolvet med tjejer som kom fram och frågade min nekande danspartner om dom fick dansa med mig och jag fick en öl över huvudet då jag lämnade en tjej som bara tiggde drinkar i förmån för hennes betydligt (på flera sätt) trevliga yngre kusin. Jag var dock mer än väl medveten om fenomenet som i Cusco kallas ”brichera” vilket är någon slags variant på vad som i Brasilien kallas ”piranyas”. I detta fall så är det tjejer som vill ha drinkar, drinkar till sina vänner, något att äta på kvällen, frukost, ny hatt och gärna också dina solglasögon. Men som drogmotståndarna säger ”Just Say No!” Jag kom att stanna en vecka i Cusco vilket var längre än vad jag egentligen tänkt mig. Detta berodde till viss del på att mina klimatombyten lockat fram den ofrånkomliga Cusco-hostan. Detta höll mig flera kvällar också borta från diskoteken men ett par kvällar till lyckades jag med. Jag kom då bland annat att träffa en tysk och en peruan som jag kom att hänga ihop med - båda riktiga original. Tillsammans träffade vi en massa danska småflickor och deras peruanska barnvakter (nåja, studentkamrater då) som vi kom att hamna i djupa diskussioner med när deras pojkvänner var och spydde eller höll sig undan i största allmänhet. Så småningom insåg jag dock att jag gjort mitt för denna vistelse och att det var dags att ta sig vidare. Nu ställde jag in siktet norrut mot Ecuador och Colombia men med Lima, huvudstaden, som första anhalt. Jag köpte en bussbiljett och försäkrade mig om att få en bekväm buss och plats då resan var hela 23 timmar och poängterade särskilt att jag var lång och har långa ben. Försäljaren tog sig till och med besväret att ringa upp bolaget för att se till att det var en av deras riktigt bra dubbeldäckade bussar och han letade upp vad som skulle vara en av de bästa platserna i bussen och jag betalade kanske femtio procent mer än vad jag skulle behövt göra för en enklare buss. Att jag hörde honom fråga ”vaddå ett och ett halvt plan i bussen” i telefonluren funderade jag inte vidare på. På så vis kom jag att hamna på en av de sämre bussar jag åkt på mycket länge. Någon dubbeldäckare var det förstås inte och sätena hade fantastiskt lite benutrymme. De hade lyckats konstruera dem så att man sköts framåt om man fällde sätet så om även personen framför fällde sitt säte så var det bara nog med utrymme för att kila ned bena. Till detta kommer den extra ”servicen” med mat vilket innebär små osmakliga matpaket men utesluter möjligheten att stanna för att sträcka på benen. När jag slutligen lyckades somna ifrån min rethosta i någon krånglig ställning framåt gryningen så kom de snart och väckte mig och meddelade att jag måste fälla upp stolen för att äta frukost. Detta var ett väldigt långt dygn.

Lima
Jag kom sedan slutligen fram till Lima och tog även här en taxi till det hotell jag bott på vid min senaste vistelse i staden. Jag fick förhandla med samla sura gubbe och fick ned priset till hälften för ett lite enklare rum än sist. Miraflores, stadsdelen där jag bodde, var fortfarande utmärkt trevlig och jag bodde i skuggan av lyxen från Hotell Mariott där jag lyckades göra av med för en långresenär alldeles för mycket pengar vid blackjack-borden. Jag kunde också åter åtnjuta en rad amerikanska snabbmatsställen med inte mindre än tre Kentucky Fried Chicken inom tio minuters gångavstånd. Lima ligger vid Perus varma kust och detta var den bästa tiden på året för sol och bad med temperaturer uppåt trettiosträcket. Åter kunde jag kliva runt i shorts, t-shirt och strandtofflor. Den enda närliggande stranden var dock bara värd att titta på från det högt belägna shoppingcentret Larco Mar där man kunde se de stora fälten av brunt skum svepa in mot de badande och surfande lokalborna. Jag kom förstås också att prova på nattlivet och fick försöka vara lite diskret med mitt hostande och

snuvande. Jag hade en utmärkt kväll där jag förutom en handfull peruanskor träffade ett par finlandssvenskar som på finnars vis berättade om Limas undre värld. På turiststråken i Lima drar det runt gott om tiggare, bondfångare och säljare av allt från tuggummin till marijuana. Så det gäller att vara på sin vakt när folk ibland är lite väl vänliga. Det finns också en del bra folk, som killen som jobbade som väktare utanför det stora femstjärniga hotellet som kom att visa mig runt i Miraflores och mer än gärna kom att berätta om allt från peruansk inrikespolitik till rutinerna vid peruanska giftermål. Det var dessutom utmärkt träning för min spanska och mer krävande än de sluddriga samtalen i krogmiljö. Jag bestämde dock att min vistelse i Lima var över och jag skulle ta mig vidare norrut den nästföljande dagen. Jag hade gått och lagt mig men var inte riktigt trött och låg och funderade. Jag såg fram emot de kommande platserna men ändå började jag till viss oro känna mig ganska likgiltig inför nya städer. Jag hade lite svårt att ta till mig nya intryck och hade sedan flera veckor i princip helt slutat att fota. Jag träffade få andra resenärer, inte på grund av brist på möjligheter utan mycket på grund av att det tar energi och engagemang att lära känna någon vilket man drar sig för efter en tid i vetskapen om att man ändå kommer att lämna personen några dagar senare. Likgiltigheten kunde ju delvis förklaras vid att jag inte sett något nytt land sedan jag kom till Brasilien. Norrut låg Ecuador med huvudattraktionen Galapagosöarna som jag tvivlade på att jag skulle ha råd att åka till. Därefter kom Colombia som jag tvivlade på att jag skulle ha möjlighet att åka in i på grund av det nya krig som brutit ut mellan FARCgerillan och regeringen. Därefter kom Venezuela som av min italienska vän Alessandro fått tveksamma recensioner. Vad göra? Då föll bitarna på plats och jag slog upp ögonen. Jag skall förstås åka till Thailand, dit flera av mina vänner från Sverige var på väg, närmare bestämt Mikis (densamma som från Rio-karnevalen), Stefan, Rickard och Petrus. Alla hade de också jobbat eller varit delägare i Visuell Data, företaget som jag grundade och var med och drev fram till drygt ett år tidigare. De skulle komma dit en vecka senare och jag insåg det svåra i att hitta en biljett från Lima till Phuket med en veckas varsel till rimligt pris. Men som så ofta - skam den som ger sig. Jag klev upp och drog på mig kläderna och stegade genom natten till mitt favorit-Internet-café som gav mig nedslående uppgifter om fantasipriser på fullbokade flyg som tvingade mig via Europa. Jag kände dock att jag var tvungen att hitta en biljett. Så snart jag vaknade dagen därpå gick jag till närmaste resebyrå och till min glädje var det en mycket tillmötesgående och trevlig kvinna som hjälpte mig i lugn och ro. Hon provade en rad möjligheter och till min stora glädje fann hon en utmärkt biljett som inte bara tog mig till Phuket till ett relativt rimligt pris utan också via fem dagar i Los Angeles. Plötsligt hade min resa tagit en helt ny inriktning och Americas 2001/02 gick helt tydligt mot sitt slut.

SENASTE NYTT!
På vägen till Internet-caféet när jag skulle lägga upp denna text, timmarna före jag åker till Los Angeles fick jag höra att en bilbomb blåst av i Lima i ett restaurangområde utanför USAs ambassad, dagarna innan USAs president skall besöka staden. Minst nio döda och 25 skadade blev resultatet. Det var också ett förmodat falskalarm i kvarterat där jag bor med mängder av poliser och militärer med automatvapen utplacerade kanske var femtionde meter längs huvudstråket. Miraflores är det dyraste och populäraste turistområdet och därför sannolikt ett tacksamt mål för terrorister.

11 april 2002: En Hemfärd Jorden Runt
Los Angeles och Hollywood
Torsdagen den 21 mars bar det då slutligen av mot Limas internationella flygplats för mina sista steg på

den sydamerikanska jorden för denna resa. Målet var Thailand och jag tog rutten västerut istället för via Europa som hade blivit ungefär lika långt. På så sätt kom jag också att under min resa ta mig runt hela jorden. Jag hade besökt Limas flygplats en gång tidigare då jag flög till Iquitos. Jag hade inte sovit en blund under natten, dels på grund av min störda dygnsrytm och dels då jag ville få färdig en journaluppdatering. Jag slumrade därför in så snart jag satt mig ned i flygstolen, sov när planet lyfte och vaknade inte förrän det tog i mark i Colombia en stund senare där jag fick byta plan. Jag fick sedan åter byta i Mexico City innan jag slutligen tog mark i Los Angeles. Jag skulle stanna i fyra nätter i Los Angeles men hade inget boende ordnat. Jag hade dock en luddig plan om att jag skulle kunna hyra en bil och sova i den första natten. Jag kom ut från flygplatsen efter en dryg timmes pappersexercis (vilket jag efteråt förstod var ovanligt snabbt) och hittade inga biluthyrningsfirmor. Istället hittade jag en gratistelefon till "Hollywood Bungalow" och fick efter ett samtal lovat gratis transport dit och $30 i våningssäng. Boendet var mycket spartanskt i de mindre glamorösa Thai-kvarteren längs Hollywood Boulevard i ett gammalt ombyggt hyreshus. Rent kulturellt blev dock området utmärkt med en blandning av latinamerikanska och thailändska restauranger och skyltar. Jag hade hört att Los Angeles var närmast omöjligt att ta sig runt i utan bil och att taxi-bilar var närmast obefintliga. Det blev därför en positiv överraskning att finna att jag kunde ta mig till många intressanta områdena i Hollywood till fots (t ex Walk of Fame med stjärnor i gatan uppkallade efter Hollywood-stjärnor eller längs den kända Sunset Boulevard som löpte parallellt med Hollywood Boulevard) medan en tunnelbanehållplats låg tvärs över gatan. Jag inledde min vistelse med att besöka Universal Studios vilket var bra över förväntan. Tyvärr också dyrare än väntat. Vad sägs om en hamburgarmeny för $11.75 kronor eller en mugg cola för $3.20 kronor? Universal Studios är en nöjespark i anslutning till Hollywoods filmstudios. Efter att man betalt parkinträdet på $45 så är det fritt att gå in på någon av de olika showerna såsom "Tillbaka till Framtiden", "ET", "Waterworld" eller min favorit "Animal Planet". Jag åkte också ett tåg genom studioområdet där många filmer har spelats in och många filmer var under produktion även då jag besökte det. Här kunde konstateras att huset i "Psycho" faktiskt inte är så skräckinjagande om det är solksken och att havet i slutet av "The Truman Show" är ännu mindre än i filmen. I övrigt träffade jag ett gäng australiensare på hotellet och var ute en del med dem, inklusive en del rundturer utanför Hollywood-området såsom Santa Monica Beach där TV-serien "Baywatch" är inspelad. Av en händelse så inträffade också Oscars-galan då jag var på plats i Hollywood och jag tog en promenad ned till området. Det var fullt drag men om man inte är älskare av extrem trängsel så ville man inte hänga i området alltför länge.

Thailand
Snart hade dock dagarna rusat iväg och på tisdagsmorgonen var det åter dags att sätta sig på flyget. Åter blev det en lång flygresa med första stopp Seoul i Korea där jag var rätt så jet-laggad efter att ha färdats över 15 tidszoner. Här fanns den första gratis Internet-terminal som jag sett på en flygplats. Sedan fortsatte jag några timmar ned till Bangkok i Thailand. Här var jag åter utan plan då jag anlände vid midnatt och skulle ta mig vidare till Phuket först tolv timmar senare. Jag åkte in till vägen Koh Sam Road där de flesta backpackers brukar bo och som vid mitt besök i staden ett par år tidigare hade haft dygnet runt öppet. Efter att ha lagt ned idén på att gå och lägga mig för att sova så fick jag ställa in min väska i en reception och låna en dusch utan kostnad. Därefter hade klockan hunnit slå två och jag tog mig ut för att prova nattlivet. Det visade sig dock att genom en ny lag så stängde allt klockan två i hela Thailand. Jag fick efter en stunds kämpande tag i en mindre nogräknad klubb som hade öppet och lyckades hålla mig aktiv fram till att det var dags att bege sig tillbaka till flygplatsen. Slutligen landade jag i Phuket där jag träffade kompisen Stefan som hade en flickvän med syster på plats. Efter ett par timmars väntan dök fler vänner från Sverige upp - Mikis, Rickard och Petrus. Det var kul att återse dem och tillsammans begav vi oss in till området där vi skulle bo.

Två veckor kom jag att stanna i Thailand och tiden gick fort. Då ju namnet på denna sidan trots allt är Americas2001/02 (och då jag ändå skulle behöva censurera alltför hårt för att visa hänsyn till mina vänner) så skall jag inte gå in alltför djupt. Vi festade hårt, inte minst de första nätterna men ett par dagar lyckades jag också släpa mig ned till stranden. Alla hyrde små vespor/scootrar men jag hyrde åtminstone inledningsvis lite tyngre motorcyklar. Det var sanslöst billigt - t ex en Honda Transalp 650 kubik för 150 kronor per dag. Motsvarande i Sverige skulle åtminstone kosta det tiodubbla.

Hemåt
Dagen då mina Svenska vänner, med undantag från Stefan, skulle bege sig hem närmade sig snabbt. Jag hade lite olika alternativ - antingen kunde jag resa runt lite i Asien, t ex Vietnam eller så kunde jag stannat kvar en tid med Stefan. Jag kollade dock upp biljettillgången till Sverige och av en händelse fick jag en biljett redan den följande dagen till ett rimligt pris och bestämde mig för att ta den. På så vis kom jag att resa hem helt plötsligt efter på dagen tio månaders resa, kanske utan att jag riktigt hunnit vänja mig vid tanken. Men så satt jag snart på Arlanda-bussen och sedan tunnelbanan med fullt av svensktalande runt omkring mig. Det kändes sannerligen underligt att vara hemma och då jag aldrig haft något datum att se fram emot så hade jag heller aldrig fått någon direkt hemlängtan. På så vis kom jag att få lite omvänd hemvändarupplevelse. Istället för att som ofta tidigare tycka det är rejält skönt i början för att sedan så smått börja längta tillbaka så kände jag mig lite vilsen inledningsvis men vande mig så småningom vid att vara hemma och tyckte det var rätt skönt att vara inne i den gamla "lunken". Än mindre hade jag vant min familj vid tanken som blev rätt så förvånade när jag dök upp på tröskeln. Så småningom dök även min väska upp som av något skäl hade valt att dröja kvar i Amsterdam.

HÖJDPUNKTER och lågvattenmärken
Bästa landet Detta måste vara Brasilien som egentligen har allt - bra transporter, rimliga priser, vackra stränder, vackra flickor och viktigast; bra fester. Mest sevärda sevärdhet Detta är med säkerhet Machu Picchu med sin otroliga placering högt upp på en klippa och byggd med sanslös ingenjörskonst. Mest inbjudande stad Det får nog vara Belo Horizonte som också vunnit pris som latinamerikas bästa stad att bo i. Det var påtagligt trevliga människor som var mycket lätta att få kontakt med. Mest utsatta människan De utslitna och nerdrogade gruvarbetarna i Potosí i Bolivia. De levde i absoluta misär under vansinniga arbetsförhållanden. Största stölden Jag blev bestulen på min keps då jag råkade glömma den i några minuter på toaletten. Jag köpte en ny keps som jag glömde på en buss några månader senare. Mest akuta insjuknandet Det var magförgiftningen som jag åkte på när jag Sämsta landet Ja, inte är det något som jag har besökt i alla fall.

Minst sevärda sevärdhet Tiahuanaco helt nära La Paz var väldigt meningslöst. Bortsett från bussturen dit och hem med enorm utsikt över La Paz så var den arkeologiska fyndplatsen mest en hög med grus. Extremaste stad La Paz på sin höjd på från 3800 upp till 4600 meter över havet. Det är ju förstås en gåta hur någon kan placera en huvudstad i denna extremt ogästvänliga miljö när de har många andra betydligt trevliga platser (läs: Santa Cruz). Minst utsatta människan De dryga amerikanerna som drog runt i Rio de Janeiro under karnevalen och sade "fuck off" om man tilltalade dem. Minsta stölden Då jag fick ett falskt mynt värt några kronor någonstans i Lima.

Jobbigaste sjukdom Det var min halsinfektion som jag fick när jag

åt nachos med ost på en irlänsk pub i Santa Cruz. Jag blev totalt utslagen i ett drygt dygn.

lämnade Manaus vid Amazonas-floden. Jag åkte på kraftigt svullen och ond hals med tillhörande feber vilket gjorde att jag sov utmärkt gott i min hängmatta i flera dagar.

Vad hände sen?
Så snart jag vant mig vid tillvaron hemma så började jag se framåt. Jag tog snabbt beslutet att skaffa en lägenhet och försöka dra igång ett företag. Jag skrinlade också tidigare planer på att skaffa motorcykel och köpte mig istället en bil, en Volvo S40. Efter att ha stämt av IT-marknaden insåg jag dock att det var sämre läge än jag väntat att starta företag och att få ett konsultuppdrag inför den snabbt analkande sommaren verkade i det närmaste omöjligt. Det för tillfället inte alls lockande alternativet var att ta en fast anställning. Även på lägenhetsfronten var det trögt, marknaden för lägenheter var betydligt hårdare än sist jag skaffade en dylik. På så sätt växte ett nytt beslut fram, nämligen en ny resa. Jag hade alltså tidigare funderat på att köpa motorcykel och åka på den ned till södra Europa med den. Jag bestämde mig nu för att istället göra detta med bil. På så sätt skulle jag få tillfälle att träna på min spanska, göra något vettigt med sommaren och förhoppningsvis tjäna en del pengar på enklare arbeten. Avfärden för denna resa är den andra juni eller lite drygt sju veckor efter hemkomsten.

Så slutligen - Hejdå Sydamerika, Hej Sydeuropa!

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful