You are on page 1of 9

Om psykolyticas terapeutiska

verkningsstt
LENNART KAIJ
Termen psykolytica har alltmer brjat accepteras som den sammanfattande
benmningen p det, som tidigare kallades fr hallucinogener, psykotropa
droger, fantastica, psykedeliska droger, m. a. o. i frsta hand LSD, psilocybin och
mescalin. Allt talar fr att de terapeutiska verkningsstten vid dessa droger r s
lika, fr att inte sga identiska, att det inte finns ngon anledning att skilja dem
inbrdes.
Min avsikt r att gra en sammanfattning av de olika uppfattningar
betrffande det terapeutiska verkningssttet, som finns redovisade i litteraturen.
Litteraturen r synnerligen omfattande och min genomgng har drfr
begrnsats till de mest verksamma frfattarna som skrivit p tyska, engelska eller
skandinaviska. Givetvis kommer en sdan framstlling att frgas av en personlig
erfarenhet och den inskrnker sig fr min del till c:a 400 behandlingstillfllen
med LSD och psilocybin p i huvudsak invetererade tvngsneuroser. Sjlv r jag
fostrad i en konstitutionell-organisk skola, men har efter hand insett
ndvndigheten av att ocks anlgga dynamiska betraktelsestt.
Man kan kanske frga sig varfr en kliniker skall gna sig t teoretiska
spekulationer ver vad som sker nr han behandlar sina patienter, srskilt inom
ett omrde dr den objektiva vrderingen r s svr som inom psykiatrien. Svaret
torde vara ganska sjlvklart. Fr det frsta vill man veta vad man gr med sina
patienter, framfr allt fr att kunna behrska komplikationer. Fr det andra
kommer ens teoretiska uppfattning att ha inflytande p det stt varp man
administrerar behandlingen, vilket i detta fall har i hgsta grad viktiga praktiska
implikationer. Skall man till exempel ge psykolytisk behandling kontinuerligt
eller intermittent, ver kortare eller lngre tid, samtidigt med psykoterapi eller
utan psykoterapi, p ambulanta eller enbart hospitaliserade patienter etc? Fr det
tredje kan man kanske genom att tillmpa olika administrationsstt i ngon mn
belysa hllbarheten i de teorier man uppstllt betrffande t. ex. etiologi och
psykodynamik.
Som framgr av ovanstende anser jag den terapeutiska effekten av
psykolytisk behandling odiskutabel. Jag anser ocks sjlv att den r unik i den
bemrkelsen att tminstone vissa neurotiska tillstnd pverkas gynnsammare av
denna behandling n med ngon annan metod. Praktiskt taget alla som
publicerat sina resultat rapporterar en omedelEfter fredrag i Dansk Psykiatrisk Selskab den 7.11.1964.

480

bar betydande frbttring hos mellan 30 och 80 % av patienterna (1, 2, 3, 6, 15, 16,
22, 27). Frbttringen gller bde objektiva variabler ssom symptom och social
anpassningsfrmga och subjektiva variabler av de mest skiftande slag.
tskilliga frfattare har tillmpat behandlingen endast p sdana patienter vars
sjukdom tidigare trotsat all annan behandling resp. sdana tillstnd som
traditionellt anses otillgngliga fr annan terapi, t. ex. tvngsneuroser, psykopati
m. fl. Nr det gller lngtidseffekten av behandlingen r denna smre belagd.
Whitaker (27) och Sandison och Whitelaw (22) anger emellertid vid
efterunderskningar 1 2 r efter behandlingens avslutande att
recidivfrekvensen r ringa under denna observationstid. En av mina egna
tidigast behandlade tvngsneuroser r nnu efter 6 r symptomfri.
Frst ngra ord om ett par experimentella underskningar. Med tanke p att
det finns ver tusen experimentella arbeten redovisade i litteraturen, mste ett
urval bli i hgsta grad slumpartat och subjektivt.
Fig. 1.

5-hydroxy-tryptamin
(Serotonin)

LSD

2-bromo-LSD
(BOL)

4-hydroxy-metyltryptamin
(Psilocin)

Den teoretiska vetenskap som klinikerna fr nrvarande fster de strsta


frhoppningarna vid r vl biokemin. Nr det gller psykolytica lmnar den oss
emellertid ganska mycket i sticket. Mycket talar fr att tminstone LSD och
psilocybin p ngot stt ingriper i serotonin-metabolismen. Fr detta talar dels
den slende likheten i den kemiska strukturformeln (se fig. 1), dels den
biokemiskt pvisbara serotonin-antagonismen. Emellertid r det uppenbart att
den psykolotiska effekten som sdan icke, i varje fall uteslutande, beror p en
serotoninantagonism,
eftersom
serotoninantagonismen
hos
4-hydroxitryptaminderivat icke gr parallellt med den psykolytiska effekten. Det
mest knda exemplet r BOL, bromsubstituerad lysergsyredietylamid, som har
mycket stark serotoninantagonistisk effekt, men helt saknar psykolytisk effekt.
481

Sannolikt vet man fr litet om hjrnans biokemi fr att p detta stt nnu kunna
frklara den psykolytiska effekten. andra sidan r det mjligt, att psykolytica
kan hjlpa biokemisterna p vgen.
Frn klinisk synpunkt r det mera givande, att se vart neurofysiologerna
kommit. Ocks nr det gller psykolytica centreras deras intresse kring
retikulra systemet. Marrazzi och Hart (17) postulerade 1955 att det finns ett antal
centrencephala circuits, som verkar hmmande och filtrerande p utifrn
kommande stimuli. Deras arbeten pekade p, att LSD skulle verka hmmande
p dessa hmmande kretsar.
Kay's och Bradley's arbeten (8) synes, tminstone delvis, bekrfta dessa teorier.
De har arbetat med katter med implanterade elektroder och bl. a. jmfrt
effekten av amfetamin och LSD. Bde amfetamin och LSD medfr en kad
arousal response hos djuren bde i behaviouristisk och elektroencephalografisk
mening. Men det finns en betydande skillnad. Amfetamin snker trskeln fr
direkt stimulation av retikulra systemet. LSD dremot snker icke trskeln fr
direkt stimulation, medan det kraftigt snker trskeln fr sensoriska stimuli.
I sjlva verket blev katterna s stimulusknsliga att frsken endast kunde
utfras i srskilda ljudskra boxar. D dessa katter var opverkade kunde de
snabbt habitueras till auditiva stimuli. En ren ton sndes in i boxen varvid katten
visade arousal response bde i sitt upptrdande och i sitt EEG. Sedan tonen
upprepats ngra gnger hade emellertid katten vant sig och visade ingen arousal
response. P katter som behandlats med LSD kunde emellertid en sdan
habituering verhuvudtaget icke pvisas, nnu efter 1 timmes presentation av
stimulus reagerade katten med arousal response bde i sitt upptrdande och p
EEG.
Bradley och Kay konkluderar att de afferenta kollateralerna frn de sensoriska
banorna till retikulra systemet normalt har en filtermekanism som stts ur spel
av LSD.
Cohen (5) versatte Marrazzis teori i dynamiska termer och tnker sig, att de
centrencephala circuits hmmar de psykiska primrprocesserna och skyddar ego
i hotande situationer och psykisk stress. De skulle allts befsta egos
avgrnsning och ocks vara ansvariga fr de olika psykologiska
frsvarsmekanismerna. Enligt Cohen's uppfattning skulle ett uppluckrande av
ego-grnserna och frsvarsmekanismerna kunna frklara tminstone en del av
den psykolytiska effekten.
Om vi nu betraktar uppdykande minnesbilder som lagrats ngonstans i
hjrnan som likstllda med sensoriska stimuli och tnker oss att dessa
minnesimpulser normalt stoppas p vgen in i t. ex. retikulra systemet enligt
det censuringripande som Cohen skisserade, kan vi gra oss en grov hypotetisk
modell av hur psykolytica verkar. Ett sdant upphvande av sprrarna kan
givetvis ocks tnkas inverka p de ideatoriska och emotionella stimuli som nr
individen frn en annan person, t. ex. en psykoterapeut. I psykodynamiska
termer skulle det uttryckas s att verfringen pverkas. Det kan emellertid
ocks uttryckas s att individen blir mera suggestibel.
Jag vergr nu till att diskutera de kliniska iakttagelserna vid behandling av
patienter och de teorier om verkningsmekanismen som kan hrledas hrur.

Det har ju under senare r blivit alltmera klart, att tskilliga av lkarens
terapeutiska tgrder som han sjlv frestllt sig ha en rationellt grundad effekt,
i sjlva verket haft ett starkt moment av ospecifik, irrationell och suggestibel
innebrd, det som i den kliniska farmakologin kallas fr placeboeffekt. En sdan
placeboeffekt r inte begrnsad enbart till medikamentell behandling, utan den
kan skerligen uppst ocks i samband med t. ex. kirurgiska ingrepp,
elektrochockbehandling och i varje fall vid enklare former av psykoterapi. Mot
denna bakgrund ter det sig naturligt att vervga om inte en s dramatisk,
djupgripande och exceptionell upplevelse som ett LSD-rus, utvar sin effekt p
suggestiv vg. Att s kan vara fallet r jag personligen starkt vertygad om, och
jag delar den vertygelsen med bl. a. Hertz (10) och Hoch (11). Flera av de
dramatiska tillfrisknanden med eller utan kraftig emotionell reaktion, som finns
beskrivna i litteraturen, vcker misstanken att det rr sig om en stark suggestiv
effekt.
Emellertid r jag lika vertygad om, att suggestionseffekten inte ensam kan
frklara terapieffekten. Framfr allt stder jag denna uppfattning p den
gynnsamma effekten p tskilliga fall av kroniska obsessiv-kompulsiva
tillstnd, inte bara drfr att dessa tillstnd erfarenhetsmssigt r otillgngliga
fr suggestion i andra former, utan lika mycket p grund av den under lng tid
successivt frbttrade anpassningen. Detsamma gller effekten p psykopati,
ssom den beskrivits av t. ex. Martin (8) och Arentsen-Heim (8). Vidare tvivlar jag
starkt p, att den radikala frndring av vissa karaktrsneurotikers
livsinstllning och interpersonella relationer, som man kan uppn med
psykolytica, kan stadkommas p suggestiv vg.
andra sidan r det uppenbart att en person som befinner sig under
LSD-pverkan mnga gnger uppvisar en starkt kad suggestibilitet. Denna
suggestibilitet, som kan vara mycket uttalad, r emellertid egenartad, s att det
kanske r felaktigt att anvnda termen suggestibilitet. Jag har ibland iakttagit
hur man under LSD-ruset kan frelgga patienten ett visst mne att hallucinera
om, vilket sedan ocks sker. andra sidan har jag vid sjlvfrsk funnit det
omjligt att viljemssigt styra sina egna hallucinationer. Man kan viljemssigt
skaka dem av sig, men inte stta igng dem. n mrkligare r det frhllandet
att patientens frhandsinstllning om vad LSD-ruset innebr synes kunna
pverka frloppet. Ett mycket vackert exempel p detta beskriver H o f f man (12),
som ursprungligen upptckte den hallucinatoriska effekten hos LSD och som
ocks har frtjnsten av psilocybinets kemiska isolering. Nr han fick Psilocybes
mexicana till underskning, fann han att den hade mycket liten effekt p djur,
och trodde frst att han ftt fel sorts svamp. Han beslt sig emellertid fr att gra
ett sjlvfrsk och tog 2.4 gram torkad svamp. Han fick en mycket stark reaktion
och beskriver i sitt frsksprotokoll: Nach einer halben Stunde begann sich die
Aussenwelt fremdartig zu verwandeln. Alles nahm einen mexikanischen
Charakter an. Weil ich mir voll bewusst war, dass ich aus dem Wissen um die
mexikanische Herkunft dieser Pilze mir nun mexikanische Szenerien einbilden
knnte, versuchte ich bewusst, meine Umwelt so zu sehen, wie ich sie
normalerweise kannte. Alle Anstrengung des Willens, die Dinge in ihren
altvertrauten Formen und Farben zu sehen, blieb jedoch erfolglos. Mit offenen

oder bei geschlossenen Augen sah ich nur indianische Motive und Farben. Als
der den Versuch berwachende Arzt sich ber mich beugte, um den Blutdruck
zu kontrollieren, verwandelte er sich in einen aztekischen Opferpriester, und ich
wre nicht erstaunt gewesen, wenn er ein Messer aus Obsidian gezckt htte.
Trotz dem Ernst der Lage erheiterte es mich, wie das alemannische Gesicht
meines Kollegen einen rein indianischen Ausdruck angenommen htte.
Denna uppenbara inverkan av frskspersonens medvetna eller halvmedvetna frvntan eller frhandsinstllning r givetvis en viktig felklla nr
det gller att bedma vad som egentligen sker under behandlingen. Om drtill
den behandlande lkaren sjlv har en viss frhandsinstllning och reagerar nr
patienten presenterar sdant som passar lkarens teori, fr man ett
feed-backsystem, som kan synas omjligt att utreda. Fr att citera Chandler och
Hartman: Work at a deep fantasy level produces such a variety of material that a
therapist with any particular theoretical orientation will find it easy to observe
content which confirms his own pet theoretical system (2).
De psykoanalytiker eller psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter, som
intresserat sig fr psykolytisk behandling rapporterar starkt skiftande
uppfattningar. ena sidan finns en grupp, som betraktar psykolytica som en
utmaning mot analytisk teori och behandling, andra sidan en grupp som
vlkomnar medlet som ett vrdefullt tillskott i terapien och som anser sig finna
belgg fr sin teoretiska uppfattning i patienternas reaktioner. En hel rad av de
psykoanalytiska begreppen har stllts under debatt i samband med psykolytica.
Ocks nr det gller enskildheterna finner man hr divergerande uppfattningar
bland olika frfattare. Ett par exempel. Chandler och Hartmann (2) anser att
ego-funktionen bibehlles intakt medan Michael Fordham (8) och flera med
honom menar att ego klyves istllet fr att mobiliseras. Cohen (5) och Schoen (25)
menar att det undantrngda materialet under LSD lttare kan integreras i ego,
medan Michael Fordham (8) igen anser tvrtom, att integrationen frsvras.
Orsakerna till dessa divergerande uppfattningar kan givetvis vara mnga:
olikheter i kunskaper, erfarenheter i LSD, semantisk olikhet och rentav
frdomar. Det r inte mjligt att hr g nrmare in p en detaljerad kritik av
dessa olika motsttningar, men jag skall frska taga fasta p ngra relativt
lttfattliga och prominenta begrepp.
Jag tar som utgngspunkt vad man vid ett LSD-symposium i Gttingen 1960
enades om var de principiella verkningsmekanismerna (15). Dessa angavs vara
fr det frsta en stark aktivering av omedvetet material under uppluckrande av
de psykiska frsvarsmekanismerna, fr det andra en aktivering av
verfringen, fr det tredje erhllandet av en kta insikt, svl i det frtrngda
neurotiska konfliktmaterialet som ocks i den neurotiska livsstilen och fr det
fjrde upptrdande av ett syntetiskt upplevande, ibland av mystisk-magisk art
med en knsla av krafttillskott.
ad 1. Att det under inflytande av psykolytica vid sidan av de mer eller mindre
strukturerade optiska fenomenen, kan upptrda minnesbilder av en sdan
styrka, att man kan tala om ett terupplevande, r ett fenomen, som r s ofta
iakttaget under s vitt skilda betingelser, att dess realitet utan vidare mste
accepteras. Sdana konkreta eller rent emotionella terupplevanden r ju inte

unika. Man finner dem t. ex. vid de traumatiska neuroserna


(skrckneuroserna), vid vissa former av psykomotoriska anfall och ibland
ocks i drmmen. Under psykolytisk behandling synes dessa terupplevanden
ha en s starkt konkret verklighetskaraktr, att patienten som regel oftast
uppfattar dem som minnen av reella skeenden. Mnga psykoterapeuter synes
ocks utan vidare vara beredda att acceptera dem som sdana. Hr finns
emellertid en fallgrop, som vi borde ha varit uppmrksamma p nda sedan
Freud's frsta arbeten med hysteri. Det r nmligen alldeles tydligt, att patienten
sjlv inte alltid kan skilja mellan det som r fantasier, aktuella eller infantila, och
det som r realitet. Bl. a. Geert-Jrgensen (7) och Whitaker (27) har klart kunnat
belgga, att det i tminstone ett par fall icke kan ha rrt sig om minnen av
verkliga hndelser. En av Geert-Jrgensens patienter tergav sina upplevelser
under faderns arrestering av Gestapo, medan en kontroll visade att fadern aldrig
varit arresterad. En av Whitaker's patienter terupplevde ett flertal vldtkter
frn trersldern, men deflorerades kirurgiskt vid sitt gifterml. Nr patienter,
ssom en av mina egna, upplevt sig sjlva som foster och kunnat knna sin
moders avsky fr graviditeten, mste man tminstone tills vidare betrakta detta
som fantasier trots den starka subjektiva verklighetskaraktren. andra sidan
har t. ex. ocks Whitaker kunnat belgga, att patienten terupplevt verkliga
minnen av hndelser frn mycket tidig barndom, som hon p annat stt
knappast kunnat f knnedom om.
sikterna om dessa minnens terapeutiska betydelse varierar. Ling och Buckman
(16), Martin (18, 19) m. fl. synes utan vidare acceptera den terapeutiska
betydelsen av enstaka sdana terupplevanden utan vidare manipulation.
Majoriteten av frfattare framhller att de mste genomarbetas p sedvanligt
psykoterapeutiskt stt fr att kunna integreras. Michael Fordham (8) og Rosen (8)
synes mena att dessa minnen kan anvndas som psykologiska
frsvarsmekanismer och slutligen finns frfattare som Dittman, Schoen, Savage
m. fl. som ser terapeutisk effekt av psykolytisk behandling utan att omedvetet
traumatiskt material producerats. Whitaker har i sin omsorgsfulla underskning
stllt slutresultatet i relation till graden av regression, dvs. hur lngt tillbaka i
livet patienten kunde teruppleva. I hans tabell finns ett klart samband mellan
regressionsnivn och frbttring. Gr man en dikotomi vid 5 r, finner man ett
samband mellan terupplevande av mycket tidig a minnen och stark frbttring
som r skerstllt p 1 %-nivn. andra sidan finns i hans material ocks fyra
patienter som blivit terstllda eller mycket frbttrade utan ngot
terupplevande. Det synes sledes som om patienternas terupplevande av
infantila minnen eller fantasier hade stor betydelse men icke har obligat fr ett
positivt slutresultat.
Det faller sig naturligt att hr anknyta till frgan om psykolyticas effekt p
frsvarsmekanismerna. I en grov mekanistisk liknelse kan man tnka sig, att de
omedvetna processerna nr medvetandet antingen genom att sprnga
censurvallen eller drigenom att censurvallen luckras upp eller frsvagas. Bda
uppfattningarna finns fretrdda i litteraturen. S till exempel menar Savage (23)
i ett arbete, att mnga LSD-anhngare betraktar motstndet som en djvul som
skall utrotas med den moderna elden och stlet, och understrycker det kanske

ngot banala faktum, att dessa frsvarsmekanismer ocks har en fysiologisk


funktion. Den senare uppfattningen, dvs. att frsvarsmekanismerna uppluckras,
har anhngare i bl. a. Cohen och Eisner, som ju som tidigare nmnt direkt anknt
till en neurofysiologisk modell av psykolyticas effekt p resistensen. Oavsett p
vilket stt psykolytica pverkar frsvaret, och kanske sker det p bda stten, r
det uppenbart, att tskilliga patienter p ett helt nytt stt blir medvetna om sina
symptoms psykodynamiska funktion. Jag citerar: Nr jag nrmar mig det dr
mrka, otcka, dyker tvngstankarna upp och jag kan inte lngre tnka sjlv,
jag lrde mig frst hur jag anvnde tvngshandlingarna till att bygga vggar
omkring mig till skydd mot mina besvrligheter. Att denna insikt om
symptomens innebrd av skyddsmekanismer kan upptrda alldeles spontant
hos patienten, r ocks uppenbart.
ad 2. Nsta stora kontroversiella frga r hur psykolytica pverkar relationen
mellan lkare och patient. I sjlva verket r denna frga, som ju tminstone i den
ortodoxa Freudianska psykoanalytikerns gon r sjlva centralfrgan i all
psykoterapi, s omfattande och uppfattningarna s skiftande att enbart ett
referat av de olika sikterna skulle kunna upptaga hela artikeln (3, 6, 8, 9, 10, 11,
13, 15, 23, 25, 26, 27). Att mnsklig kontakt i samband med psykolytisk
behandling r ett sine qua non r obestridligt. Det frhllandet att en del
patienter fredrar att vara ensamma under behandlingen, motsger inte detta
faktum, eftersom dessa patienter alltid har vetat att det finns en mjlighet att f
kontakt. Frsk med psykolytica under frhllanden som innebr vetskap om
eller fruktan fr att sdan kontakt inte kan ns, kan leda till katastrofala fljder,
suicid och psykos. Det r vidare uppenbart att psykolytisk behandling
regelmssigt medfr ett kat emotionellt beroende hos patienten gentemot
lkaren eller annan personal. Detta sammanhnger bl. a. med det vanligtvis
kade kontaktbehovet, antingen beroende p skrmmande och ngestladdade
upplevelser eller p ett minskat motstnd mot att meddela sig. Redan p grund
hrav, r det givetvis sjlvklart att psykolytica icke fr ges annat n under verinseende av en person som har adekvata mjligheter att handlgga en sdan
situation. S lngt kan alla vara verens.
Nr det sedan gller effekten p verfringen i analytisk mening, r sikterna
mnga och olika, och varierar frn extremt negativa till extremt positiva
omdmen. En sak r emellertid i detta sammanhang ocks uppenbar, nmligen
att en systematisk genomarbetning av verfring i psykoanalytisk mening icke
r ndvndig fr en positiv effekt p patientens symptom. Siffermssigt framgr
detta bl. a. av Whitakers underskning. Han framhller uttryckligen att ngon
verklig genomarbetning icke frekom och han hade 47 % positiva resultat p
kroniska neuroser av olika slag. Han klassificerade ocks patienternas
upplevande av relationen till lkaren i verfringsmening. En
verslagsberkning av hans siffror visar, att inget signifikant samband finnes
mellan resultat och karaktren av patientens relation till terapeuten.
ad 3. Den tredje punkten gller patientens insikt, ett mngtydigt begrepp som
kan inrymma allting frn formella erknnanden av sjukdomen till en djup,
psykologisk medvetenhet, ett verkligt gnoti seavton. Vid terapin r insikten
lika mycket ett ml som ett medel, men flera frfattare hvdar att psykolytica

just verkar genom att frmedla ett sjlvfrstende, att utgra an exploration of
inner space. Denna form av ofrmedlad insikt rapporteras ofta i samband med
enstaka LSD-upplevelser, vanligast hos normalpersoner, eller rttare sagt hos
icke-patienter. Ditman och medarbetare (5) frgade 74 personer, svl patienter
som icke patienter, om vad de vunnit av en enstaka LSD-seans. 60 % av
patienterna och 41 % av normala hvdade att de hade en frbttrad frstelse fr
sig sjlva och andra. 47 % rapporterade en bttre frstelse fr vikten och
meningen av mnskliga relationer. 17 % fick insikt i att de behvde psykoterapi,
etc. Att en sdan blixtbelysning av det egna jaget skulle ha bestende terapeutisk
effekt vid neuros, kan vl kanske dock ifrgasttas.
ad 4. Jag skall slutligen kort berra en aspekt p psykolyticabehandling,
nmligen vad jag i det fregende kallade syntetiskt eller magiskt upplevande,
och som kommit att intaga en ganska stor plats i litteraturen under namn av
kosmiska, transcendentala, religisa, filosofiska, existentialistiska, mystiska
upplevelser. Medan flertalet som sysslat med strre serier av LSD rapporterar en
viss frekvens av sdana upplevelser bland sina patienter, tycks majoriteten
notera det som bifenomen, i och fr sig intressanta. Andra frfattare, ssom
Savage, Lake, Eisner, Jackson, Unger, m. fl. fster emellertid den allra strsta vikt
vid dessa upplevelser och utnyttjar dem systematiskt. Savage och Eisner r i detta
fall srskilt intressanta. Savage var i en artikel frn 1957 starkt kritisk mot
LSD-behandling fr att 1962 ha svngt om till en nstan religis vertygelse om
dess terapeutiska omnipotens och talar direkt om omvndelse. Eisner (8) som
tidigare tillsammans med Cohen publicerat ett par sakliga, omsorgsfullt skrivna
artiklar, hll vid ett symposium i London 1961 ett starkt temperamentsfullt,
entusiastiskt och ganska okritiskt inlgg i samma nstan religisa anda som
Savage. Unger frbereder sina alkoholister med 14 dagars intensiv religis
pverkan, varefter han ger en enda stor dos LSD och menar sig i mnga fall ha
positiv effekt. tskilliga av de hr nmnda frfattarna hvdar ocks, att effekten
blir bestende. Deras pstende kan givetvis inte motsgas, men man kan inte
underlta att frga sig om inte vad som i sjlva verket skett r, att patienten ftt
sin gamla neuros utbytt mot en ny, kanske bttre.
Jag skall slutligen nmna att det ocks finns psykiater som arbetar med LSD
utan ngra som helst teorier, utan samband med ngon medveten psykoterapi
och som frvntar sig en farmakologisk effekt av medlet. Geert-Jrgensen har
antytt att ett systematiskt frsk i denna riktning r igng p Frederiksberg. M
det vara tilltet att uttala en frhoppning, att man vid detta frsk noggrant
registrerar vad slag av psykoterapi patienten till ventyrs kan ha ftt fre
LSD-behandlingen.

Kan man utesluta tardiva suggestioner skulle detta vara av utomordentligt


vrde fr att f en uppfattning om vad psykolytica i och fr sig gr.
Som framgr av detta referat, kan man nnu inte avgra p vilket stt
psykolytica verkar vid neurosbehandling. Kanske fr man ett intryck av att man
i alltfr hg grad skt tvinga in de psykologiska fenomenen i gngse
referensramar, vilket kan innebra en begrnsning. Det r vl i hgsta grad

viktigt att man frsker se p nya freteelser med friska gon utan frutfattade
meningar och kanske kan d helt nya aspekter och helt nya dimensioner bli
fattbara, inte endast vad gller det terapeutiska verkningssttet, utan ocks nr
det gller neurosernas natur. Tills vidare saknas en sdan frisk syn p
problemen.
Litteratur:
1. Bierer, J., Browne, W.: Proc. Roy. Soc. Med. 53: 930 (1960). - 2. Chandler, A. L., Hartman, M. A.: AMA
Arch. Gen. Psych. 2: 286 (1960). - 3. Cohen, S., Eisner, B.: Arch. Gen. Psych. 81: 615 (1959). 4. Ditman, K.,
Hayman, AL, Wittlesey, S.: J. Nerv. Ment. Dis. 134: 346 (1962). - 5. Eisner, B., Cohen, S.: J. Nerv. Ment. Dis.
127: 528 (1958). 6. Geert-Jrgensen, E.: Nord. Psyk. Tskr. 18: 16 (1964). 7. Geert-Jrgensen, E., Hertz,
AL, Knudsen, K. P., Kristensen, K. K.: 3 rs Erfaring med LSD-be-handling. Foredrag, XIV:e Nord.
Psykiaterkongr. i Gteborg (1964). 8. I Hallucinogenic Drugs and Their Psychotherapeutic Use.
Crocket, R., Sandison, R. A., Walk, A. (ed.) London 1963. 9. Hartman, A., Hollister, L.:
Psychopharmacologia 4: 441 (1963). - 10. Hertz, AL: Nord. Psyk. Tskr. 16: 103 (1962). - 11. Hoch, P.: J.
Nerv. Ment. Dis. 125 : 442 (1957). - 12. Hofmann, A.: Chimia 14: 309 (1960). 13. Jackson, D.: J. Nerv.
Ment. Dis. 135: 435 (1962). - 14. Kafka, J., Gaarder, K.: Am. J. Psychother. 18: II: 236 (1964). - 15. Leuner, H.,
Holfeld, H.: Psych. et Neurol. 143: 379-391. (1962). - 16. Ling, T. AL, Buckman, J.: Proc. Roy. Soc. Med. 53:
927 (1960).
- 17. Marazzi, A, S., Hart, E. R.: Science 121: 365 (1955). - 18. Martin, A. J.: Inter. J. Soc. Psych. II: 3
(1957). - 19. Martin, A. J.: Inter. J. Soc. Psych. X: 3, p. 165 (1964).
- 20. Sandison, R. A., Spencer, A. M., Whitelaw, J. O. A.: J. Ment. Sc. 100: 491 (1954).
- 21. Sandison, R. A.: J. Ment. Sc. 100: 508 (1954). - 22. Sandison, R. A., Whitelaw, J. O. A.: J. Ment. Sc. 103:
332 (1957). - 23. Savage, Ch.: J. Nerv. Ment. Dis. 125 : 434. (1957). - 24. Savage, Ch.: J. Nerv. Ment. Dis. 135:
429 (1962). - 25. Schoen, S.: Am. J. Psychother. 18: I: 35 (1964). - 26. Terrill, J.: J. Nerv. Ment. Dis. 135: 423
(1962). - 27. Whitaker, L. H.: part I. Med. J. Austr. 51: 5 (1964), part II ibid. 51: 36 (1964). -28. Unger, S.:
Personligt meddelande.
Docent Lennart Kaij, Psykiatriska kliniken I, Lasarettet, Lund.

488