You are on page 1of 5

2.

De vilda chansningarnas tidevarv

En historisk tripp

Den schweiziske kemisten Albert Hofmann hade frmodligen missat att tvtta sig ordentligt. P annat stt r det svrt att frklara
den ovntade sensation han upplevde i lkemedelsfretaget Sandoz
laboratorium tidigt en fredagseftermiddag i april 1943.
Hofmann hade d jobbat med parasitsvampen mjldryga ganska
lnge. Det var ingen nyhet fr honom att alkaloiderna, de kemiska mnen i svampen han intresserade sig fr, var giftiga. Redan p
medeltiden knde man till att folk kunde bli som galna eller f kallbrand om de strvade genom svampangripna sdesflt och rkade
f ngot i sig. Det var bland annat drfr lkemedelsfretagen tyckte att mjldrygan var intressant. En vxt med de krafterna borde
vara en guldgruva av tnkbara lkemedelssubstanser. Men det som
hnde Albert Hofmann den fredagen var nd ngot helt nytt.
ver tjugo olika varianter av mjldrygans alkaloider hade Hofmann dittills tagit fram p konstgjord vg. I april 1943 var ngra av
dem redan p vg att marknadsfras, som lkemedel mot migrn eller som medel fr att f igng sammandragningar vid frlossningar. Men s var det den spnnande tjugofemte varianten, derivatet
Hofmann hade kallat LSD-25. Av ngon anledning kunde han inte
glmma det. I fem r hade receptet p LSD-25 legat bland andra
icke-prioriterade mnen i kllaren p Sandoz, bortsorterat av oklara skl, kanske fr att frsksdjuren visat oro. "Fem r fr lnge",
tnkte Albert Hofmann, som intuitivt knde att LSD-25 var vrd ett
bttre de. Fredagen den 16 april 1943 hade han bestmt sig. Han
skulle bryta den normala rutinen p Sandoz och ta fram mnet p
nytt, trots att det redan hade stmplats som ointressant.
Hofmann skred till verket. Allt frlpte vl nda fram till sista fa-

-1-

sen, nr han skulle kristallisera LSD-25. Pltsligt brjade han knna sig konstig, extremt orolig och trtt. Det gick s lngt att han
fick avsluta arbetet, ta sig hem och lgga sig.
D kom hallucinationerna. Veckan efter skrev han till sin chef
om det som hnt. "I ett drmlikt tillstnd, med gonen stngda (jag
uppfattade dagsljuset som obehagligt blndande), sg jag en oavbruten strm av fantastiska bilder, extraordinra former och ett intensivt, kalejdoskopiskt frgspel."
Ruset gick ver efter tv timmar. Albert Hofmann var inte dummare n att han frstod att det mste ha ngot att gra med mnet.
Den frga som sysselsatte vetenskapsmannen i honom var inte vad
han ftt i sig, utan hur?
Svitt han kom ihg hade han varit precis lika frsiktig som han
brukade nr han sysslade med giftiga mnen. Den enda frklaring
han kunde komma p var att han mjligen rkat f mikroskopiskt
lite LSD-lsning p en fingerspets, s lite att det inte borde ha spelat ngon roll. Spr av mnet mste drefter ha absorberats genom
skinnet, eller kanske fljt med lunchsmrgsen. Stmde den analysen betydde det att han upptckt ett mne med en potens som vida
versteg allt han tidigare sttt p under sin karrir. Ivrig av frvntan beslt Albert Hofmann att testa igen. S fort han kunde efter
helgen skulle han gra ett experiment p sig sjlv.
Vid fyratiden p mndagseftermiddagen var stunden kommen.
Albert Hofmann utrustade sig med papper och penna fr att s gott
han kunde skriva ned upplevelserna. Han bad en kvinnlig laboratorieassistent sitta med i rummet och drack sedan tio centiliter vatten uppblandat med den minsta kvantitet LSD-25 nan kunde tnka sig, en kvarts milligram. Fyrtio minuter senare kom allt tillbaka,
bara nnu starkare n under fredagen. Frst trttheten och oron,
drefter de visuella sensationerna. Till slut fick han ge upp alla planer p att anteckna.
Han bad assistenten flja honom hem. Det fick bli p cykel, eftersom det var krigstider och bensinransonering. Albert Hofmann
cyklade fram genom ett Basel som frvandlats till en skrattspegel.
Husvggarna bgnade. Gatorna gick i vgor. Han uppfattade det
som om cykeln stod still hur fort han n trampade, men eftert berttade assistenten att han cyklat genom staden som skjuten ur en
kanon.
-2-

Som tur var hade hustrun och de tre barnen rest till mormor i
Luzern. Assistenten lade den svrt neddrogade kemisten i en soffa
och dr, under ngra timmar, kmpade han mot alltmer skrmmande synintryck. Mblerna var inte lngre bara lustiga, de sg skrckinjagande ut. Grannen som kom ver med ngra liter mjlk pminde om djvulen och var av ngon anledning dold bakom en frgad
mask. Snart hade Hofmann sjlv en djvul i sitt inre som han fick
hoppa och skrika fr att frska bekmpa.
En lkare tillkallades. Nr han kom fram till trvillan utanfr Basel hade det vrsta lagt sig. Hofmann lg kvar i soffan och njt terigen av de allra frsta, mer euforiska synerna de fantastiska frgerna, de kalejdoskopiska bilderna, spiralerna och cirklarna. Lkaren tog puls, blodtryck och lyssnade p andningen. Han skakade p
huvudet. Patienten i soffan pstod sig vara dende, men det enda
som avvek frn det normala var hans frstorade pupiller.
Albert Hofmann hade ftt sina aningar besannade. Hans LSD var
ngot nytt. Ingen hade tidigare sttt p ett mne som i s mikroskopiskt liten dos kunde ge s drastiska effekter p det mnskliga psyket. Till det mrkliga hrde ocks att han dagen drp knde sig i
utmrkt form och att han kunde redogra fr nstan varje detalj i
sina synupplevelser under ruset.
Direkt frstod han att hans mne kunde bli farmakologiskt anvndbart, intressant inte minst fr specialister i psykiatri. Cheferna p Sandoz knde likadant, plockade upp substansen igen och lt
den lpa linan ut med djurfrsk och kliniska prvningar p mnniskor. Hallucinogenen fick namnet LSD [lysergsyradietylamid), och
bedmdes vara ett lkemedel med stor potential.
Riktigt s blev det nu inte. Nr de frsta vetenskapliga artiklarna publicerades ngra r senare hade farmakologerna dessvrre inte
lyckats hitta ngon sjukdom som LSD var verksamt mot. Sandoz
lt sig inte nedsls utan lanserade hallucinogenen nd. Delysid,
som LSD fick heta, kom drfr att marknadsfras frst och frmst
som hjlpmedel i freudiansk psykoanalys. En dos kunde underltta analyssamtalen, frigra traumatiska barndomsminnen och blottlgga omedvetna inre konflikter hos patienter med ngest och neuroser, hvdade lkemedelsfretaget i slj materialet. Delysid var ocks, skrev Sandoz, intressant som verktyg inom hjrnforskning och
psykiatrisk forskning. Fretaget rekommenderade psykiatrerna att

-3-

ta lite Delysid sjlva. P s stt kunde de n strre insikter om den


idvrld deras mentalpatienter rrde sig i.
Hofmann och hans LSD vckte en enorm uppmrksamhet i den
samtida forskarvrlden. S liten dos? S stor effekt? En febril verksamhet i laboratorierna satte fart. Kunde man ta reda p hur LSD
fungerade skulle man skert upptcka ngot nytt om mentala sjukdomar och om mnniskans hjrna och psyke
Ingen kunde frestlla sig att Hofmanns fantastiska upptckt
1943 skulle bli ett kriminaliserat samhllsproblem tjugo r senare,
en hippierrelsens kultdrog nummer ett. Allra minst Albert Hofmann. Hade han trots allt inte sett djvulen dr i soffan?16

Kllhnvisningar:
2. De vilda chansningarnas tidevarv
16 Skildringen bygger p Hofmann, Albert, LSD. My problem child, McGrawHill Book Company, 1979. Citat, s 15. Bedmningen av upptcktens betydelse baseras ven p Healy, D, The Antidepressant Era, Carlsson, Arvid
och Carlsson, Lena, Hjrnans budbrare, Studentlitteratur, 2001, Healy
D, The Psychopharmacologists. Interview with Arvid Carlsson, samt p min
egen intervju med professor Arvid Carlsson och professor emeritus i farma-