You are on page 1of 11

ANDERS FAGER

I RÖTMYRENS MÖRKER

en novell inspirerad av

www.frialigan.se

Tills hon snavat igen. Hon kände bara doften av fukt och rost. Den dummaste hon någonsin haft. den minsta ljusstrimma. Tunneln var hög 2 01 . svarta kroppen springa några steg utan huvud. Och Margit Mo Diesel hade dräpt den med ett hugg av sin klinga. Och mörkret. Småstenen under sina knän och händer. Den slocknade när den slog i marken. Hon var väldigt kissnödig. Vara koncentrerad. Den hade hoppat fram från bakom en hög av skräp. Hon hade svårt att andas. Så mycket för all hennes träning med huggaren. Huggit som en galning efter inbillade bestar i mörkret. Så mycket för hennes reflexer. Sen snavade hon över något och föll. Där någonstans märkte hon hur tyst det blev så fort hon själv höll tyst. Hon hade skrikit åt dem. Hon ångrade sig så väldigt. Hon tog mot sig med händerna och lyktan. fallit och tappat även klingan. Dödat dem allihop. Men nej. Orädd. 01 Hon hade tappat både riktningen och sin lykta när besten anföll henne. Och nu visste hon inte ens längre åt vilket håll hon skulle gå för att komma ut. Bli zonstrykaren hon så gärna ville vara. Bara att följa rälsen. Det hade varit så enkelt. Hunnit skrika i triumf och se sig om efter huvudet.i rötmyrens mörker Margit Mo Diesel ångrade sig så väldigt. Margit Mo hade blixtsnabbt studsat upp på fötter. Uthållig. Hon kämpade mot lusten att skrika. Hela världen blev svart. Att ge sig in i Rötmyrens tunnel hade varit en dum idé. Så mörkt det var. Hur långt in i tunneln hade hon hunnit gå? Kanske sjuhundra korta steg. Margit Mo Diesel försökte samla sig. Hon hade sett den stabbiga. Hon försökte se den minsta skillnad.

Kanske helt orörd och full av rikedomar. Tog in fakta. På ett ställe stod det ett bilvrak. ett bräckjärn och tolv meter rep. Det bodde inga stora odjur i tunneln. Jämte en kniv. Då det låg lite sol mot tunnelöppningen. Trapporna ner hade fallit samman för länge sen. Kanske var det därför hon inte såg något ljus långt bort bakom sig. En efter en. Hon borde gått ner tidigt på morgonen. Det låg lite bråte här och var. Vilket håll det nu var. Lovat honom att han skulle få ett fint fornfynd från Rötmyren som tack. Byggmateriel och sopor överväxta med mossa. Tolvhundra steg var rena promenaden. ett par arbetshandskar och en sårtejp. Hon hade en petflaska med vatten i sin ryggsäck. Bett Sticke att ligga på lur för dem. Men ingen extra lykta. Det var jägarna och skrotsamlarna säkra på. Hon samlade sig. Hon hade hört bestarna skälla när hon smög mot tunnelmynningen. och ett batteri till lyktan. sades det. fanns det en obruten fornbunker.i rötmyrens mörker 01 och bred och det fanns inte några vägskäl. Margit Mo hade lurat bort dem med några stenar och en självdöd skrika. så hon ångrade sig. Rötan. Sen hade Stickes pilar tystat dem. Kanske var det redan mörkt ute. Det vore ett zonstrykarfynd att vara stolt över. Det var bara några bestar som höll till i vagnarna vid tunnelmynningen. Det kändes som timmar sen. Det skulle ta dagar för henne att svälta ihjäl. Där. en skyddsmask och en forntida regnkappa. Margit Mo fick sakta kontroll på sin andning och på sig själv. Det var ungefär tolvhundra steg till stationen under Rötmyren. Stationen som inte gick att nå från ytan. Bara 3 01 . Och kom hon väl fram till Rötmyrens station så kanske hon kunde hitta vidare. In under Skarpberget. Kanske var det så länge sen.

Hon mindes plötsligt att hon fortfarande hade skyddsögon på sig. Det kom inga odjur. Reste sig i mörkret. Och de hjälpte inte när det gällde att se åt vilket håll hon skulle gå. Hennes huggare låg någonstans i närheten. Hon hasade upp dem i pannan. men den hade lika gärna kunnat ligga på havets botten. Innan hon insåg att fnisset kunde locka till sig odjur. Brukade de säga. Kände stanken från dess kropp och undrade hur länge det skulle dröja innan den lockade till sig asätare.i rötmyrens mörker några tändstickor. Hon trevade över glasskärvorna. Varken stora raggbestar eller små asgnagare. Svajande och med huggaren utsträckt. Och hade hon gått ensam? Två av det med? Men alla berättelser Margit Mo 4 01 . Lugn och fin så ska allting ordna sig. Margit Mo slappnade av och la ner en lång stund på att hitta lyktan. Lyktan med. Hon hade sett högar av ben på vägen in. För sådana fanns det säkert i tunneln. Kanske bara tre steg från där hon hade legat. 01 Det tog henne en evighet att hitta huggaren. Hade hon valt fel sorts lykta? Hade en erfaren zonstrykare gjort annorlunda? Hade hon tagit med fler lyktor? Helt klart. Krossad. Så fånigt. Hon kvävde skrattet och stod stilla. Den låg mot en skena. Blinkade åt mörkret. Det gjorde ingen skillnad. Två av allting. Hon hittade den döda besten två gånger. Och Margit Mo hittade huggaren. Margit Mo den fåniga zonstrykaren. Krypande på knä på gruset i tunneln. I mörkret. Möjligen hörde hon en fladdermus pipa. Fick dess smetiga blod på sina händer. Hon stod och fnissade en lång stund. Så fånigt. Men det kom inga asgnagare eller skrikor eller värre. Hon kände sig stolt. Två av allting. Kanske gick den att laga.

Rut hade ätit och ätit. Svampar. medicin och reservdelar.i rötmyrens mörker 01 hört handlade alltid om ensamma zonstrykare. hon som när Folket hotades av syrebrist ordnat nya delar till luftfiltren. Hon hade hört dem sen hon var liten i Arken. Ta chansen ovanför trapporna. Det var ofattbart. Man slogs och grälade. Hon hade avskytt betor hela livet sa hon. Rut hade klättrat upp för trapporna till ytan. Historierna om de som vågade sig upp till ytan och ut i Zonen på jakt efter mat. Det låg panik i luften. Hon var svedd i skinnet. De som gick ut ensamma i smoggen och kom tillbaka med skatter. Arkens hjältinna var Rut. Hon skulle inte få en dubbel ranson. hennes ögon var infekterade och hon var svårt uttorkad. Som slog ihjäl en raggbest med en axelryckning och drog vidare. Det talades om att fly. Och medan skrotskallarna fick i gång filtren samlade Den gamle ihop sig. Jättelänge. Så kom Rut tillbaka. Sen somnade hon och sov. Rut skulle belönas. 5 01 . En sådan belöning. Men Arken var räddad. Hur många gånger som helst. Slussat sig ut och varit borta i tre dagar. Uppror. Säkert femton portioner. Att få äta så mycket hon orkade. Kött från kvinnan som tagit livet av sig. Tre kvinnor tog livet av sig. Hon skulle få äta så mycket hon orkade. I Arken hade man övergett den syrefattiga källaren. det var för futtigt. Men inga betor. Nej. Fullastad med reservdelar och verktyg. Kål. Margit Mo Diesel och de andra som hört på hade flämtat. Den gamle satt i sitt rum och grät. Och slapp hon äta en endaste beta till i sitt liv så gick hon gärna upp till ytan igen. För första gången var sammanbrottet nära i Arken.

Hon hade gjort tre turer till upp för trapporna. Två år senare var Rut försvunnen. För att hedra Rut bar alla i Arken en rejäl mutter i en rem om halsen. För Folkets bästa. På ramsorna och legenderna. Men allt var förött och farligt. mediciner och märkliga historier. Hon hostade fruktansvärt hela tiden. Om det var av Röta eller för att hon ätit för mycket var svårt att säga. Vänja sig vid solen. Margit Mo tänkte på Rut när hon satt där i mörkret. Konstiga var de. Och en del djur. Och 6 01 . Någon ordning fick det vara. men sa att hon skulle ge sig ut igen. sa några. Hon lovade att hämta fler när hon gav sig ut på sin femte tur. Den hon aldrig kom tillbaka från. Det var något med ljuset däruppe. Alla i Arken jublade. Skulle någon annan gå upp så var han tvungen att skydda ögonen. Det var så starkt. Rut hade blivit sjukare för var vända. Hon mumlade över sin fyrdubbla portion svamp och karp. Det tog henne en vecka att bli frisk i kroppen och ytterligare några dagar innan hon såg ordentligt. Sönderbränd och anfrätt. Hon vakade över allas ögon. sa hon. På hur man sa att Rut aldrig dött utan att stridsrötan och radiaken och alla virus slagit sig samman och gjort henne odödlig. Sista gången hon kom ner var hon så gott som blind. Hon hade tagit med sig skyddsglasögon hon hittat i en affär. Inget för veka källarvarelser. Det fanns andra folk däruppe. Lärde Folket att skydda sig mot solen. Kommit tillbaka med verktyg.i rötmyrens mörker 01 Rut hade vaknat av att hon hade fruktansvärt ont i magen. Men sa att Rut nog inte skulle räkna med att få äta så mycket hon ville varje gång hon klättrade upp för den där trappan.

Långt ner i underjorden. En lika bedrövlig jägare. Hon hade läst om det i en bok. De dumma och slarviga dog i Zonen. På axlarna och på bröstet. Margit Mo visste att eftersom hon inte dög till något annat så kunde Folket alltid ha nytta av henne som slav i underjorden. Rut rådde inte över över Röta och slarv. De målade tecknet på sina kläder. Röta och bestar. Precis som för så många andra. Tillsammans med de andra källartjejerna kunde hon mata karpar och odla svamp. I dammet däruppe. Och givetvis en blå mutter inhackad runt varje öga och en runt munnen. Margit Mo hade gula sexkanter på ryggen av sin rock. Spring hem till Arken skulle hon säga. Hon var en usel skrotletare. Hille 7 01 . Karparna är stora och har inga ögon. Och hon skrattade bara åt slarviga unga flickor som trodde de var som henne bara för att de fått på sig en överrock och ett par skyddsögon. Inte mycket till soldat eller fixare. Det lät helt vansinnigt. Allt för att Rut skulle veta att Margit Mo var hennes vän. Och skydda henne mot sol. I solen. Det liksom växte i en som en parasit. Margit Mo trasslade in sig i en lång virrande tanke om att få barn. Det var bara att ställa sig i ledet. Hon tänkte på de som bor i Arkens övre hall. Där finns det säkert någon karpdamm där du kan vara till nytta. Trivs du inte? Tror du att du kan mer än de andra? Ut i Zonen med dig. Zonstrykandet var hennes sista chans.i rötmyrens mörker 01 många nöjde sig inte med det. Eller tatuerade in det i ansiktet. Mata karparna med svamp och karp och gamla slavar. Margit Mo visste att hon borde vara vid karpdammarna. Men knappast mot hennes egen klumpighet.

” ”Skräpet. Den lät fruktansvärd. Hon hade slängt huggaren på marken och satt sig att banka på betongen. Utan att dieseldoktorn kom och snokade. Rut brydde sig om zonstrykare. Hon stoppade huggaren i sin balja och tog av sig sin ränsel. Margit Mos tankar hittade tillbaka till Rut. Hon viskade något om vinden. Att hon inte märkt det? ”Inte räcker de för att jag ska se någon rök?” ”Dumma flicka”. Hon hade så roligt.” Rut sade inget mer. Det var nog för att hon hade slagit dem mot väggen. Att göra det i solen? Så ohygieniskt. snyftade Margit Mo. Och tänk om man blev kladdig. ”Men tändstickor”. men nu var hon tillbaka. Nästan alltid. Fast hon var död. Just där skulle hon bygga sin eld. Sträckte på sig och kände kroppen knaka. Och Margit Mo reste sig.i rötmyrens mörker 01 som jämt skrattade och sade att hon kände sig fri i ovan jord. Kanske är det därför hon satt sig bredvid Margit Mo i tunneln. Hon hade nog skrikit och gråtit länge i mörkret. Hon hörde sin kraxiga gråtiga röst för första gången på timmar. Margit Mo rodnade vid tanken. Plockade fram repet och fäste det i skenan. ”Du får sätta eld på något. Och hon kunde ligga med vem hon ville när hon ville. Det är nästan alltid ett drag ut ur en tunnel. Och så många älskare. Hon fäste andra ändan av repet om sin midja 8 01 . En hög med skräp brinner. Dieseln skulle veta att hon var tillbaka. Hennes händer gjorde ont. viskade Rut. Hur hon kanske kunde se vart röken for. Hon hade tappat greppet. Hon hade fått panik. I kylan och den dåliga luften. Hon insåg det nu.

Plast. Pinnar. Mest för att slippa höra sin egen andhämtning. Av lättnad snarare än panik. Sen två handfullar. Hörde en fladdermus igen och vrålade Arkens sång efter den. Det kände som att den var mer noggrann än hennes fingrar. En bit kartong som inte kändes det minsta fuktig. Hon använde tungan ett par gånger. dammar. Pappersskräp. Trevande över marken. 01 Varje gång hon hittade några små saker följde hon repet tillbaka till sin lilla hög. Hon skulle klara det. Ett papper och något blött och kladdigt som luktade avskyvärt. En pinne. då-då-dånar Pumpar vatten Hon hittade ett stort trassel av packplast och under den ett par små brädor. Hon sjöng för sig själv. Till sist var hon nöjd. Hon hittade pappersskräp. Det var svårt att tälja i mörker. Den växte sakta. Hon skar spånor från en av brädorna. En bräda på elden och en blev en fackla. Först en handfull papper. Hon började nästan gråta igen. Och det tog en evighet att tälja till varje. Hon gjorde en eldstad bland småstenen. Stickorna blev långa och smala som maskrosstjälkar. Om hon bara tog det lugnt och var noga. Tjugo stickor. Arkens sång.i rötmyrens mörker och gav sig ut i mörkret. Man måste känna och treva och peta och pilla. En pinne till. Lade pappret 9 01 . Sen tre. Papp. Dieselmotorn då-då-dånar Hela natten Ryker. Margit Mo ville inte veta vad det var.

Såg att packplasten är vit. Elden fick det där avgörande lilla fästet. Handen på höften och vinka åt en stjärna. Hon kom på att ljuset kanske kunde locka till sig otyg. Snart. Repet hon använt. Hon lade spånor till rätta. Stickan flammade upp. Den döda besten. 01 Hon hade elva tändstickor. Och nu såg hon. Det var röda bokstäver tryckta på kartongen. Den brände hennes fingrar innan hon fick ordning på synen. En stjä-ä-ä-ärna. Det luktade verkligen illa när plasten brann. Tog på sig skyddsögonen och försökte igen. Hon såg på skenor och tunnelvägg. Hoppar till vänster. Alla vackra nyanser av grått fick henne att skratta och sjunga en gång till. Hon tände den första och blev så bländad att hon knappt såg sin skräphög.i rötmyrens mörker underst. Margit Mo ville skrika av glädje. 10 01 . Men hon sjöng istället. men det var för sent att oroa sig över. Sen de små stickorna och pinnen. Ordentligt. Hon blev imponerad av hur fint hon travat sitt skräp utan att kunna se det. Böjde sig fram och blåste försiktigt. Det måste fungera. En visa hon hört på skrotmarknaden. Det skulle fungera. Hon tog av sig skyddsögonen och såg än bättre. Kände sig varm i magen var gång hon tänkte ”fackla”. Hon fnissade åt sin dumhet. Och det rök. Sätta handen på höften och vinkar åt en stjärna. Slog hon dem verkligen mot väggen? Hon satte stickan till skräpet. Såg de små pappren sakta ta eld. Man tar ett steg till höger. Snart var hon ute. Hon lindade några varv plast runt toppen på den ena brädan. Såg hur såriga hennes händer var.

Så var det. den drog sig åt höger. Jodå. Knöt plast om toppen på varje. Vem sa det? Hille. Sköljde av sina händer och satte tejp på de två värsta såren. Nu hade hon facklor för ett bra tag. kanske? Man överlever så att man kan riskera livet igen. Man överlever inte för att hitta tillbaka till karpkaren. men hon var för upphetsad för att bry sig. Höger var tillbaka till grå himmel och liv. tänkte hon. Hon stoppade pappersskräp i fickorna. Gick hon till höger kunde hon vara tillbaka i Arken på några timmar. Skar plankan i långa smala pinnar. Hon packade i ordning sin ränsel. Zonen eller karpkaren. Margit Mo häpnade över hur lätt det var att välja. De borde göra ont.i rötmyrens mörker 01 Det tog en stund innan hon kom att tänka på röken. Gick hon till vänster borde hon snart vara framme vid Rötmyrens station. Stog hon med näsan mot elden så skulle hon gå till höger. Sakta men bestämt. Zonstrykandet var hennes sista chans. Höger var ut. 01 11 .

Related Interests