You are on page 1of 3

dasj flökjas dölkfj

öalsdjkf ölakjsd föa

dasj flökjas dölkfj
öalsdjkf ölakjsd föa

dasj flökjas dölkfj
öalsdjkf ölakjsd föa

Oga for sten
Familjen Söderströms vandrarhem i Lannavaara,
Tornedalen är också en skola för stenslipare
och gemmologer. För både proffs och nybörjare.
Text: Ingela Hofsten Foto: Sara Mac Key
Det var en gång en ung man som hette Hjalmar. En dag
när han var ute och vandrade råkade han på en hög med
stenar som glänste så förunderligt. Han tog en av dem med
sig och täckte resten med mossa och kvistar. Då han kommit hem skickade han in stenen för analys.
Några veckor senare gick han ner sig i en bäck, blev nedkyld, fick lunginflammation och dog. Han hann inte få veta
att hans sten innehöll guld och var mycket värdefull. Och
76

turist nr 2 2016

inte för någon hade han berättat var han hade funnit den.
Så börjar historien om varför man kan lära sig slipa sten
i lilla byn Lannavaara i Tornedalen. Den och många andra
berättelser – den ena osannolikare än den andra – får vi oss
till livs under våra två dagar på stensliparkurs i vandrarhemmet mitt emellan finska gränsen och Kiruna.
Vandrarhemmet drivs av familjen Söderström och är en
del av familjeföretaget Kristallen, vars huvudinriktning är

utbildningar inom gemmologi (läran om ädelstenar); guldoch stenbehandling. Och allt ihop uppstod från början ur
pappa Agnes dröm om att en gång finna Hjalmarguldet – i
kombination med hustrun Barbros konstnärlighet.
och vi går längs en grusväg i närheten av vandrarhemmet. På andra sidan dikesrenarna syns ett och annat hjortron i myrmarken, men våra
blickar är inställda på något annat, nämligen stenar. Och sådana finns det gott om, från småsten
på vägen till stora flyttblock vid sidan om –
och alla storlekar däremellan. Så, vad är det
då vi ska titta efter?
– Sten, säger Anna-Lis Ingridsson, och förtydligar: Om man vill söka guld ska man titta
efter rostiga stenar.
Men i dag letar vi efter sten att slipa och då duger
egentligen vad som helst.
– Alla stenar blir fina när man slipar dem. Många ratar
vanliga stenar, men det är ofta de som blir finast. Så är man
lat kan man bara ta en småsten från vägen.
Ann-Lis visar hur man genom att spotta på stenarna kan
få en aning om hur de kommer att se ut då de är slipade.
– Egentligen är det bäst att leta sten när det regnar.
Anna-Lis Ingridsson kom till Kristallen i Lannavaara
från Boden 1998, för att gå den tvååriga utbildningen i gemMen nu är det nutida sensommar

Pegmatit

mologi, läran om ädelstenar. Sedan blev hon kvar och är nu
själv lärare här, samtidigt som hon driver ett eget stenslipningsföretag, specialiserat på minimala stendjur.
Vi viker in på en skogsväg och Ann-Lis berättar att det
går att avgöra vilken berggrund som dominerar ett område
bara genom att kasta en blick på stenarna. Ljusa färger
visar på sur berggrund, mörka på basisk. Mellantinget kallas intermediär. Längs den första
vägen var de flesta stenar ljusa, men här vid
skogsvägen dominerar mörkare nyanser.
I hela världen finns det omkring 4000
olika bergarter, får vi veta. Och nya hittas
hela tiden. Vissa stenar går att artbestämma
genom att lukta på dem.
– Kimberlit till exempel, luktar lite vitlök.
Men man ska inte smaka, för det finns giftiga stenar.
Eftersom skogsvägen vi går på har brutits för grustransporter finns här gott om sprängsten. På sådana syns ju stenarnas innanmäten direkt. Därför prioriterar som är ute och
prospekterar för malmgruvor gärna framsprängda vägar,
i jakt på till exempel efter rostiga stenar.
Men vi ska slå sönder stenarna själva. När jag får syn på
en svartvitfläckig sten som jag blir intresserad av, plockar
Anna-Lis fram redskap ur sin ryggsäck: en hammare i finturist nr 2 2016

77

dasj flökjas dölkfj
öalsdjkf ölakjsd

dasj flökjas
ölkfj öalsd
öla asdkjsd
afads faföa

ländskt specialstål, lupp och magnet. Med luppens hjälp kan
hon se eventuella kristaller och annat som berättar vilken
bergart det rör sig om, medan magneten visar om stenen
innehåller malm. Hon tar också fram skyddsglasögon och
handskar.
– Skyddsglasögon är jätteviktiga, ifall det
sprätter.
Hon slår lite lätt på stenen med den
trubbiga delen av hammaren. För mig låter
det som stål mot sten, helt enkelt, men AnnaLis konstaterar att det rör sig om en hård
bergart.
– Det hörs på klangen.
Hon påpekar också att stenen är kantig,
vilket gör den lättare att slå sönder, att den
inte har några sprickor som kan försvåra slipningen och att
den ligger stadigt. Hon ger mig hammaren.
– Försök få till ett rejält slag direkt. Ta i ordentligt!
Lätt att säga, tänker jag, när stenen efter mitt första slag
ser precis likadan ut som förut, trots att slaget känns långt
upp i armen. Men bang-bang-bang – rätt vad det är har jag
en bit av stenen i min hand.
– Det är kvartsit. Den är hårdbearbetad, men bli fin och
hållbar.
De andra i gruppen får förstås också prova. När Louise
Wallin får veta att stenen hon slagit sönder kallas pegmatit
och kan innehålla ädelstenar som kristaller och granater,
börjar det lysa i hennes ögon.

dasj flökjas dölkfj
öalsdjkf ölakjsd
afdadsfadsfaföa

Louise Wallin kommer från början från Malmö och har
under sitt vuxna liv bott på många platser i världen, men
säger att här i Lannavaara har hon hittat hem. Hon är nyanställd på vandrarhemmet och har i dag tagit chansen att
få kläm på vad detta med stenletande
och slipning handlar om. Ädelstensjakt får hon ägna sig åt en annan gång,
för nu är det dags att bege sig till stensliperiet, som ligger ett stenkast (!)
från vandrarhemmet.

”En glänsande,
svartvitmönstrad
oval som i stället
för den tidigare
skrovliga ytan är
alldeles len under
mina fingrar”

78

turist nr 2 2016

Det var när Agne Söderström i slutet
av 1970-talet helg efter helg kom tillbaka från sina guldletarexpeditioner
med fickorna fulla med sten som Barbro Söderström kom på det: Stenar går att slipa och sälja.
Hon skaffade en stenslip, lärde sig på egen hand och började formge smycken med inspiration från den norrbottniska
naturen. Samtidigt hade Agne börjat få biinkomster genom
att erbjuda guldvaskning för turister. Och så bröt familjen
upp från sina jobb i Kiruna och flyttade tillbaka till byn för
att satsa på kombinationen stenar och turism.
– Folk tyckte väl att de var knäppa. På den tiden fanns
inga starta eget-bidrag och det var inte enkelt att ta sig hit.
En gubbe slog vad med mamma. Hon skulle få 10000 kronor
för varje busslast med turister som hon lyckades få dit.
Jenny Söderström ler stort. Hon var fyra år när familjen
flyttade till Lannavaara och drog i gång det företag som hon

dasj flökjas dölkfj
öalsdjkf ölakjsd
79
afdadsfadsfaföa

turist nr 2 2016

nu är vd i, och som driver både vandrarhemmet och gemmologutbildningen, som delvis är knuten till Luleå tekniska
universitet.
– När sommaren hade gått hade sju fulla turistbussar varit
här. Men gubben slapp betala mamma.
Sedan dess har verksamheten utvecklats . Hit kommer
vandrare som hellre vill ha vidder än höga fjäll. Från det relativt blygsamma berget Kuormakkas topp, i närheten av vandrarhemmet, sägs man kunna se en tiondel av Sveriges yta.
Laestadiusleden, är en 50 mil lång pilgrimsled invigd 2012,
med byn Lainio i södra änden och Lannavaara, och Sveriges
nordligaste kloster därtill, som ändpunkt i norr. Här kan
man också gå en bit på Tobaksleden, en gammal smugglarled för mat, tyg och tobak, som löper från Jukkasjärvi och
vidare in i Ryssland. Längs båda lederna
finns gamla samiska offerplatser och
fångstgropar.
Andra Lannavaarabesökare ägnar sig åt
öring- och laxfiske, jakt och fågelskådning.
Också inne i vandrarhemmet finns
sevärdheter. I det stora huset, där kafé,
hantverksbutik och några verkstäder är
inrymda, är golven av blänkande sten. Ett av grå gnejs från
Skinnskatteberg, ett annat av svartgrönblåskimrande av
spektrolit, en bergart som bara finns i Finland.
Längst bort i korridoren finns också en mineralutställning
med stenar från hela världen, där man bland
mycket annat kan beskåda Sveriges första

funna diamant, som hittades 1996 av en elev härifrån och en
70 kilos järnmeteorit från Kitkiöjärvi utanför Pajala.
Den som kommer hit kan också gå på kurs i metallslöjd,
guldvaskning och/eller stenslipning. Ibland finns det helgkurser, men den som bara vill prova på behöver inte anmäla
sig i förväg.
– Det är bara att komma och säga till, i alla fall måndag till
fredag, säger Jenny Söderström.
Och vill man inte gå ut och söka sten först, går det utmärkt
att ta med sig en sten hemifrån.
I slipverkstaden får vi ta på oss skyddsglasögon igen, samt
förkläden. Nu kan vi välja: fri form eller så kallad caboschon,
det vill säga en sten slipad utan fasetter, platt undertill och
välvd ovanpå. Sådana finns mallar på i verkstaden. När vi
ritat ut ungefärlig form på våra stenar drar
Anna-Lis Ingridsson i gång en såg som ser
ut som en stor brödskärningsmaskin och
uppmanar oss att känna på klingan. Det
låter vansinnigt, men vi gör som hon säger
– och märker att den faktiskt bara kittlar
lite lätt.
Att vi får göra så är för att vi inte ska vara
rädda att använda den. Men, poängterar Anna-Lis, man ska
givetvis aldrig röra klingan på en maskin man inte känner
väl till. Verkstadens andra såg, till exempel, får inga fingrar
nudda.
Så får vi en snabb genomgång vid maskinerna i sliprummet:
vattnet ska droppa i jämn stråle, håll stenen med båda händerna, tryck ganska hårt. Sedan åker hörselkåporna på och
så står vi där, djupt koncentrerade, vid varsin maskin. Vattnet
stänker i ansiktet, det luktar vått och dammigt på samma
gång och stenbiten vibrerar i mina händer då jag trycker den
mot slipskivan.
– Coolt, hör jag Louise Wallin ropa genom maskinskriken,
när hennes sten börjar få form och glans. För marmor, som
hon och några av de andra valt att slipa i stället för stenar
från skogen, går betydligt fortare att få fason på än min hårda
kvartsit.
Men till slut så ligger den där i min hand, en glänsande,
svartvitmönstrad oval som i stället för den tidigare skrovliga
ytan är alldeles len under mina fingrar, efter att jag slipat den
i tre olika maskiner och polerat i en fjärde.
– Det var mycket enklare än jag trodde! Jag är totalt okonstnärlig av mig, så om jag kan måste alla kunna, säger Louise
Wallin.
Också Rolf Larsson, som flyttade hit till Lannavaara för
tjugo år sedan men först nu kommit sig för att vara med på
stenslipningskurs, är nöjd. Han ser på sin brungula sten.
–Vad ska den heta, tro? Jo, Tigeröga. Den ser ju ut som
ett sånt.

”Bang-bangbang – rätt vad
det är har jag
en bit av stenen i min hand”

Mer om Kristallen i Lannavaara:
• STF-vandrarhemmet har öppet året om.
• Ligger i nordöstra delen av Kiruna kommun.
• Helgkurser arrangeras i stenslipning,
gemmologi, silver- och guldsmide.
• Guldvaskning erbjuds.
• Mineralmuseum finns i huset.

Svenska landskapsstenar
Sedan 1989 har varje landskap en egen sten, en
bergart som av Sveriges
geologiska undersökningar, SGU; anses vara karaktäristisk för landskapet.

80

turist nr 2 2016

Så är flintan är Skånes,
täljstenen Jämtlands,
kvartsiten Dalslands och
apatitjärnmalmen Lapplands egen sten. Hela
listan hittar du på Sgu.se.

Några timmar senare ,

i den ljusa augustikvällen – vi är ju
en bra bit norr om polcirkeln – bjuder Agne Söderström
oss in i den grillkåta som står en bit ovanför guldvaskarvaggorna nere vid Lainioälven. Vid den värmande elden turas
han och sonen Hans Söderström om att berätta om sina
eskapader som guldsökare och gruventreprenörer både här
i Tornedalen runtom i övriga världen.
Men Hjalmarguldet har de inte funnit. Än. 