You are on page 1of 4

Koran stäms genom att de flätade skinnbanden runt instrumentets hals skjuts en aning

upp eller ner. Det finns också koror med
stämskruvar. Sådana föredrar många yngre musiker. Men koramästare Alagi M’Bye är
noga med att hans elever ska bygga sitt första instrument på gammalt vis. Att stämma
utan moderna hjälpmedel utvecklar dessutom musikaliteten, menar han.

44

Hemslöjd 4 · 2016

KONSTEN ATT BYGGA KORA
Det handlar om mer än musik. För att bli koramästare räcker det inte
att spela fantastiskt. Man ska också bygga sitt eget instrument.
Och snart tar Benjamin Samambey examen.
Text Ingela Hofsten Foto Sara Mac Key

ljudet påminner om en harpas. En spröd men samtidigt stor
klang. Toner som flödar, böljar mot
varandra, porlar, glittrar. Jag vill
sluta ögonen för att sjunka in i
musiken, men har svårt att slita
blicken från det vackra
instrumentet och de
fascinerande fingerrörelserna hos dess
utövare. Hans
tummar och
pekfingrar –
bara de – växlar snabbt
mellan alla
strängar och
åstadkommer på så sätt
både melodi
och komp.
I bakgrunden
hörs kvittrande småfåglar, kuttrande duvor,
galande tuppar och barn som tjoar, och när en vindpust drar förbi
prasslar det lätt i mangoträden som
omgärdar gården. Vi njuter av att
bli fläktade i den trettiofemgradiga
värmen.
Så är det slut på låten. Alagi
M’Bye reser sig upp och ställer sin
kora på mosaikgolvet, så att den
lutar mot den vitkalkade väggen.
Nu är det dags för lektion i hans
musikskola. En lite speciell lektion,
för idag ska en av hans elever bygga en kora.  
Hemslöjd 4 · 2016

kora (o:et med ett uttal mellan o
och å) brukar kallas harpluta, eftersom den spelas som en harpa, men
har en resonanslåda som en luta.
Den är vanlig här i Gambia men
också i grannländerna Senegal,
Mali, Guinea och Guinea Bissau.
Och för att uppnå titeln koramästare ska man inte bara behärska
instrumentet till fulländning, kunna
de traditionella låtarna och ha förmågan att improvisera och göra
egna musikstycken. Nej, man ska
också ha byggt sin egen kora.
24-åriga benjamin Samambey
kommer från byn Soma i Gambias
inland, men har de senaste fem åren
bott här i byn Nema Kunku, som
ligger nära huvudstaden Banjul och
kusten, för att lära sig spela kora.
Han ser lugn ut då han greppar den
stora kalebassen för att skrida till
verket, säger att han sett många
korabyggen tidigare, och därför
vet hur han ska göra.
Kalebassen har legat och torkat
i ett par månader sedan den skördades på ett fält i oktober, sågades itu
och gröptes ur med sked. Det oätliga
fruktköttet fick återgå till jorden,
medan den stora kärnan kanske
kom till användning som fotboll.
Ibland är det så, berättar Alagi
M’Bye medan han kollar att Benjamin gör rätt då han mäter ut diametern för halshålen.
Jodå, Benjamin lägger två fingrar

vid kalebassens kant, ritar en rundel
med ett stycke kol och skär ut ett
hål, med en morakniv som en
svensk elev som gått här i skolan
lämnat kvar. Han får karva en bra
stund i det hårda kalebasskalet för
att få till jämna hål.
Nu kommer en av hans skolkompisar med en halvannan meter lång
och två fingrar tjock, mörkbrun trästav över axeln. Den är sågad och
slipad av en stor gren som köpts på
marknaden för 1 000 dalasi, drygt
200 kronor, och som räckt också till
tre kortare pinnar som snart ska
komma till användning. Traditionellt ska det vara kärnvirke från
mahogny till dessa, men numera,
när mahogny inte längre får avverkas, gör man dem av andra träslag.
Det viktiga är att det är ett hårt och
fett trä.
Den stora staven kallas fallo och
ska bli korans hals. Benjamin trycker den genom hålet och skjuter den
ner till kalebassens undre del. Han
ber en kompis om penna och måttstock för att kunna mäta ut var det
undre hålet ska vara. När också det
är klart trycker han ut fallon, så att
ungefär en decimeter av den sticker
ut undertill.
Under tiden räknar Alagi M’Bye
in skolans yngre elever i en trumrytm. Alla som ska lära sig spela
kora får först spela trummor i något
eller några år, för att få kläm på de
olika rytmerna.
45

Mästaren Alagi M’Bye övervakar när Benjamin Samambey bygger sin första kora. Men
de yngre eleverna får också vara med och
hjälpa sina äldre musikskolekamrater. På
så vis har de gott om förkunskaper den dag
då det är deras tur att göra egna instrument.
När koran är klar, tar det tio år innan den har
utvecklat sin röst fullt ut.

så det är till trumackompanjemang som Benjamin går över gården och hämtar en blå plastbalja.
En surfrän och lätt unken lukt fyller våra näsborrar. I baljan ligger
ett stycke rått koskinn i blöt, i vatten och tvålpulver. Igår fick Benjamin jobba ganska hårt för att få
bort de köttslamsor som fortfarande satt kvar på skinnet. Lite bet sig
fast. Men om köttrester lämnas på
undersidan så släpper håret sämre.
Därför fick skinnet ligga i tvålvatten ett dygn till, för att få fart på
förruttnelsen som gör håret enklare
att skrapa bort.   
Nu sköljer han bort tvålresterna.
En yngre kamrat tar upp skinnet,
som är ungefär en meter i diameter,
lägger det på en blå presenning och
tar itu med att försiktigt gnugga
bort överhud och hårrester. Sedan
lägger han det i blöt igen.
Skinnet på koror som säljs till
turister brukar istället behandlas
med starka kemikalier för att bli
bländande vita. Men enligt Alagi
M’Bye påverkar det instrumentets
ljud.
– Och så vill vi inte att barn håller
på med sådana medel.
det är dags att skära ut resonanshålet i koran. Fyra fingrar från
fallon ska hålet vara, och diametern
tillräcklig för att en arm ska kunna
gå igenom det. Alagi M’Bye är noga
med att hans elever lär sig det traditionella, både vad gäller musiken
och tillverkningsprocessen och inte
minst därför använder de de gamla
mätmetoderna. Han anser att sådan
kunskap är viktig för att den inte
46

Hemslöjd 4 · 2016

»Själva instrumentet däremot,
måste först spelas igenom sin ungdomstid,
som varar något halvår, innan det börjar
få sin verkliga röst.«
helt ska falla i glömska. Därför får
hans elever inte heller sätta stämskruvar på kororna de tillverkar
här, även om sådana blivit populära
bland unga koraspelare. Istället får
de använda flätat koskinn som fästs
i ringar, konso, runt strängar och
fallo. Stämningen sker genom att
flytta dessa ringar uppåt och neråt.
men visst, strängarna, som förr
var så kallade sensträngar, men i
själva verket tillverkades av gettarmar, görs numera av nylonfisklinor, och medan skinnet en gång i
tiden fästes vid kalebassen med träplugg, använder man idag metallnubb.
När resonsanshålet är färdigt brer
Benjamin ut skinnet igen och gör,
med en syl, en rad små hål runt dess
kanter. Genom hålen trär han ett
långt, starkt rep. Så lägger han kalebassen över skinnet, håller ihop snöret, sätter en fot på och drar så det
knakar, så att skinnet spänns
ordentligt. Knyter, slätar till med en
pinne och fixar till de veck som bildats längs kanten med hjälp av en
liten kniv.
Hela proceduren gör han framåtböjd, utan att räta på ryggen.
– Bra, ler Alagi M’Bye, det betyder att han är stark. Då är han redo
att gifta sig!
Benjamin låtsas inte höra.
nu ska en horisontell pinne, liksom två bulukobomo, sättas fast. De
senare är ett slags handtag, som koraspelaren håller i medan hen spelar
på strängarna med tummar och pekfingrar. De ska sitta två fingrar åt
Hemslöjd 4 · 2016

vardera håll från fallon. Benjamin
gör sex markeringar och petar hål i
det sega skinnet med en syl, skär
sedan försiktigt ut hålen med kniv
och liksom skruvar de blötlagda pinnarna genom dem, så att de kommer
ut nertill. Den horisontella pinnen
först, som spänner skinnet ytterligare, och ovanpå den bulukobomo.
– Yeah, ropar Alagi M’Bye och
hjälper Benjamin genom att slå ner
pinnarna en bit till, med en stor
hammare och sedan såga av dem till
lagom längd. De ska sticka ut lika
långt där nere som fallon.  
skinnet får ännu en tvåltvätt, som förbättrar lukten på det,
sedan ska det torka i två dygn innan
det kan fästas ytterligare med blänkande metallnubb, som också blir
dekoration. Efter det återstår eventuellt att skära ut mönster i bulukobomo, fästa en järnring längst ner i
fallon och ett stall av samma hårda,
feta träslag som fallon mitt på skinnet, på ett stöd, korakunlaarango.
De 21 strängarna ska sedan löpa
mellan järnringen och konso (stämbanden).
Det tar kanske två veckor till innan allt det är klart. Men sedan!
Sedan kan Benjamin Samambey
avlägga sin examen med en stor fest,
och börja titulera sig koramästare.
Själva instrumentet däremot, måste
först spelas igenom sin ungdomstid,
som varar något halvår, innan det
börjar få sin verkliga röst. Men då
kan de mjuka tonerna från ännu en
kora sprida välljud över Nema
Kunku, Gambia – ja, kanske över
hela världen. 
47