You are on page 1of 35

Kära läsare

Jotunheimen och områdena där omkring bär i sig
många och rika berättelser från svunna tider, och det är
här historien om Anna och Rise inleds. Vart den för oss,
ska visa sig, men flickorna kommer att få uppleva livet
även utanför bygden.
Fjällrosor är fri fantasi, och alla personnamn och
släktnamn är slumpartat valda. Men de flesta platserna
som är beskrivna ligger på en verklig adress. Till exem-
pel är Torgilstad helt och hållet min gård, men jag har
placerat den på en plats jag ofta reser förbi. En plats
som i dag är utan byggnader. Men en gång, för över 150
år sedan, kunde det ha varit…

Fjällrosor är skriven i stor tacksamhet till naturen och
folket i Böverdalen och Lom.
Familjeband och långa vandringar i fjällen knyter
mig till platserna jag beskriver. Historien om Anna och
Rise kunde inte ha börjat någon annanstans.

Trevlig läsning!

Bästa hälsningar
Laila

7
8
1
Spela mig hem. Orden malde runt i Rises huvud medan
ljudet från bockhornet fyllde hela dalen. En vemodig,
dov klang som bar längre än något annat ljud, och smög
sig mellan fjällsidorna ända till kyrkbygden.
Spela mig hem. Det var moderns sista ord innan hon
slöt ögonen och lämnade döttrarna, Rise och Anna.
Lämnade dem åt sig själva, tolv och sexton år gamla.
Rise var yngst och hade lärt sig spela bockhorn av sin far.
I dag var det moderns gravfölje som sniglade sig ner
över Leirdalen, och bak på släden satt Rise, tätt intill
kistan. Anna följde precis efter, och så var det Sjugurd
Fosslii som ledde hästen. Det var inget stort gravfölje.
Anna hade inte sagt emot när lillasystern ville ha med
bockhornet på begravningen, för hon hade också hört
moderns sista ord. Ljudet från bockhornet var det enda
som hade lockat fram en liten ljusglimt i de matta ögo-
nen, och i dag skulle hon få höra Rises spel för allra sista
gången.

9
Det var inte bara sorgen över moderns död som tyng-
de Anna. Tankarna på framtiden virvlade i hennes hu-
vud så som snön virvlade om slädmedarna. Nu var de
ensamma, hon och Rise, och som den äldsta av de två
kände hon ansvar för systern. Det hon fruktade allra
mest, var att någon skulle hämta Rise och placera henne
hos främmande människor. Skilja dem från varandra.
Anna drog efter andan djupt och böjde huvudet mot
snöyran. Stampade efter släden och motstod frestelsen
till att sätta sig upp. Det var tungt nog för hästen som
det var, och vägen de följde var smal, bara en klövjeväg
om sommaren. Men när de kom lite längre ner i dalen,
skulle säkert vinden avta. Den brukade det.
I alla år hade familjen fått leva i fred längst uppe i
dalen, där nakna vidder mötte blåvita glaciärer, och där
vilda toppar ledde över mot väster och ner till Luster.
Somliga hävdade att det inte gick att bo så långt mot
fjället, och att den lilla gården bäst kunde nyttjas som
säter. Men familjen hade trivts på Knatten, och det var
där de kände sig trygga. Visst hade det varit mycket slit
för att få säd och mjöl till vinterförråd, men de hade ald-
rig svultit, för renkött och ripor fanns det tillräckligt av.
Anna såg upp när ljudet av bockhornet tystnade. Sys-
tern måste värma fingrarna, och hon blåste in i van-
tarna innan hon stack händerna djupt ner i ullen. När
Rise böjde huvudet och kramade bockhornet mellan
vantarna, var det något som brast i Anna, och tårarna
kom i strida strömmar. Hon hade varit stark så länge.
Hade försökt hålla humöret uppe för att inge Rise mod,
och aldrig tagit till tårarna så någon såg det. Hon hade
läst från Boken och sjungit psalmer. Vårdat modern, ja-
gat renar, satt snaror, sörjt för bränsle och skött djuren.

10
Livet på Knatten hade gått sin gilla gång, också efter
att fadern togs av ett snöras i Leirdalen och aldrig kom
hem från snarfångst.
I dag skrev de 30 januari 1860. Nästan på dagen två
år efter att de följde fadern samma väg. Det var lika
kallt och lika snörikt som den gången. Men när de vän-
de tillbaka från bygden i morgon, skulle det vara ett
stort tomrum i den lilla stugan. En obegriplig saknad.
Nu hade de bara varandra, Anna och Rise.
– Lägg fårfällen runt benen! ropade Sjugurd bakåt till
Rise. Den yngsta jäntan satt stilla på släden och skulle
frysa sig fördärvad om hon inte såg upp. – Packa in dig!
Rise nickade och drog i fällen medan Anna sprang
upp vid sidan av henne och hjälpte till. De fick inte bli
sjuka. Sjugurd hade lyckligtvis lova att sköta djuren
medan de var borta, men så snart jordfästningen var
över, måste de sörja för sig själva.
En kort stund möttes de två systrarnas blickar, och de
läste varandras smärta och förtvivlan. Sorgen var tydlig
i deras ögon, och det lyste mörk oro av den äldsta.
– Jag fryser inte! ropade Rise genom vinden. – Det
går bra, Anna. Mamma kommer tryggt ner från fjället.
Hon menade att trösta storasystern, men Annas ögon
blev bara ännu blankare och mer tårfyllda. – När vi
kommer hem igen, ska jag värma mjölk till dig.
Rise tyckte synd om storasystern, och visste inte vad
mer hon kunde säga. Oavsett vad hon försökte sig på,
blev Anna bara mer ledsen. Så till slut lyfte hon bock-
hornet till munnen och spelade.
Det lilla gravföljet sniglade sig ner över dalen genom
snöyra och drivor. Hästen var en stadig kamp som hade
varit ute i hårt väder tidigare, och den här turen var

11
inte mer strävsam än vad den mycket väl klarade. Men
ibland var Sjugurd framme vid hästhuvudet och tinade
frusna droppar från hästens ögonfransar. Sjugurds eget
skägg var stelt och fullt av is, men det fick vara tills han
kom under tak. Han hade knappt dragit handen över
hakan så satte det sig frostnålar i skägget meddetsam-
ma. Bara de tog sig tryggt till kyrkogården och fick kis-
tan dit den skulle, tänkte han. Efteråt kunde han vila en
natt innan han tog turen tillbaka.
Följet rörde sig sakta förbi Överlie och Nibben och
vidare mot klyftan vid Elvesäter, där vinden avtog. Från
att stampa i motvind på renblåst skare använde de nu
lång tid på att komma genom drivor och lös snö, men
det gjorde gott att slippa den isande vinden. Kistan var
fastsurrad vid släden, och även i de värsta branterna låg
den stadigt. Sjugurd Fosslii hade fört fler sådana sorg-
liga följen nedåt till kyrkbygden, så han visste vad som
måste till. När de närmade sig stället där Leirdalen möt-
te Böverdalen, smalnade dalen in till en vass och kur-
vig klyfta innan den utvidgade sig igen vid Leirmoen.
Klangen från bockhornet kastades mellan fjällsidorna
innan den svävade iväg i samma spår som älvfåran där
nere. Och ljudet gled lite längre ner i dalen för varje
slädlängd följet rörde sig.
Anna stirrade i snön medan hon gick. Såg hur käng-
orna satte djupa spår, och kände att hon var hungrig,
men hon vågade inte föreslå att de skulle stanna. Sådant
var det Sjugurd som bestämde. Hon stoppade in några
mörka hårtestar under mössan och stampade vidare.
Det var gott att ha ljudet från bockhornet. Och Rise
var uthållig. Med slutna ögon blåste hon oavbrutet i
det kalla hornet. Det var tungt, men hon hade lärt sig

12
att dra djupt efter andan och blåsa långsamt så hon inte
blev yr, och när hon en gång kom i gång, kunde hon
hålla på länge.
När gravföljet passerade Elvesäter, kom det ut folk
på trappen och böjde huvudet i hälsning till den döda.
Ingen vinkade eller ropade, det var bara den här tysta
uppmärksamheten innan de gick tillbaka in i värmen.
Sjugurd hälsade heller inte, men han såg mot gården
och tänkte att de i alla fall visade ett slags deltagan-
de. Det var väl inte att vänta att andra skulle sluta sig
till följet från Knatten, för den lilla familjen hade inte
mycket umgänge med folk ner över dalen.
Vid Leira, Slålien och Galde skedde detsamma. När
folk hörde bockhornet och såg det sorgliga följet som
kämpade sig förbi, kom de ut på trappen och böjde hu-
vudet. Karlarna höll mössan i handen och kvinnorna
knäppte händerna i bön, och så huttrade de sig in så
snart släden hade passerat.
Anna kände blickarna i ryggen och kände deras tan-
kar som en kylig pust i nacken: Vad skulle det bli av de
stackars jäntorna? Ingen trodde väl att hon och systern
kunde bo ensamma på Knatten hädanefter. Anna kände
trotset som en hjälp i sorgen. Med fast blick lyfte hon
huvudet och gjorde sig stark. Även om hon sörjde, var
hon inte utan vilja. De skulle visa dem!
Vid Galde stannade Sjugurd vid en liten lada. Om de
skulle hålla ut ända till Loms kyrka, måste de göra ett
stopp och äta lite. Det var lång väg kvar.
– Vi sätter oss i höet och vilar. Sjugurd tjudrade häs-
ten och lossade låspinnen i ladan. Det var bra att stanna
här, för ladan ägdes av släktingar, och ingen skulle hitta
på att neka dem lite värme.

13
– Är ni kalla?
– Nej. Anna svarade fort och såg frågande på Rise.
Systern hade suttit i ro på släden, så det var kanske vär-
re med henne.
– Jag spelar mig varm, svarade Rise och gled ner från
släden. Hon såg till att lägga bockhornet i ryggsäcken
innan hon tog fällarna och bar in allt i ladan. Hon visste
inte riktigt om hon orkade någon mat nu, med moderns
bår på släden…
Men så smakade det ändå när hon satte tänderna i
en bit tjockt tunnbröd. Sjugurds fru hade sörjt för god
och riklig mat, och Anna hade också gjort i ordning lite
matsäck, så de skulle ha tillräckligt att styrka sig med
på båda vägarna.
De tre i ladan åt i tystnad. Sjugurd tuggade långsamt
och med slutna ögon, och när han var färdig, lutade han
sig bakåt i höet och andades tungt ut. Flickorna delade
ett stycke torkat renkött och sköljde ner det med mjölk
som hade börjat frysa, innan de knäppte händerna i
knäet och väntade.
– Vad tror ni? en harkling hördes från höet. – Blir ni
kvar i kyrkbygden?
– Nej, var skulle vi göra av oss där? Anna såg på Sju-
gurd.
– Det finns väl någon som behöver hjälp på gården.
Med lagårdsskötsel och sysslor inne…
– Vi ska tillbaka till Knatten. Anna var inte villig att
prata om saken. – Vi har djuren, och vi har mat nog att
klara oss genom vintern.
– Ja, ja, jag tänkte bara… Sjugurd låg fortfarande
med slutna ögon. – Det kan bli hårt att driva gården så
långt mot fjället, bara ni två.

14
– Vi klarar oss. Anna såg på systern och blinkade.
Ville hålla Rises mod uppe. Det var bara en sak som
kunde rubba beslutet om att bli boende på Knatten, och
det var om prästen krävde att Rise skulle infinna sig in-
för läraren. Det var alltför långt till skolhuset.
Anna slöt ögonen och lyssnade till vinden som yrde
runt knutarna. Höet i ladan gjorde att de satt varmt,
även om det var tämligen glest mellan stockarna. Det
var rent trevligt att sitta så i halvmörkret – om det inte
hade varit för den sorgliga lasten utanför.
– Det går mot vår och ljusare tider, ja, mumlade Sju-
gurd. Han var klok nog att låta tvivlet fara. Flickorna
hade tillräckligt att tänka på tills modern kom i jorden.
– Allt blir lättare när värmen kommer.
Anna nickade, men hon visste mycket väl att de fortfa-
rande hade veckor med kallt väder och snö framför sig.
Det tog lång tid innan vintern släppte taget i högfjället.
Lyckligtvis hade de tillräckligt med foder åt djuren, och
deras eget matförråd var tryggat. Mjölk och ost saknade
de inte så länge djuren var friska, och flera ripsnaror stod
spända precis utanför hemmet. Skulle det ändå knipa,
visste hon att använda geväret. De senaste två åren hade
hon varit tvungen till att lära sig jaga, och hon hade klarat
det bra. Två rentjurar och en renko hade hon skjutit på
kullen alldeles över Knatten. Anna såg på Rise och lade
märke till att systern klippte med ögonen. Efter flera tim-
mar i snöyran var det behagligt att sitta under tak. Men
de hade fortfarande ett bra stycke kvar innan de nådde
kyrkan, så det blev inte tid till sömn på länge ännu.
– Jag tror slädvägen är fastare och mer uppkörd här-
ifrån, sa Sjugurd och sträckte sig. – Då kan vi kanske
sitta i släden allihop.

15
– Bara inte hästen blir trött, mumlade Rise. – Den fina
hästen.
Sjugurd svarade inte. Började istället packa ryggsäck-
en medan han tänkte att yngsta flickan var något utöver
det vanliga.
– Är ni klara att fara vidare?
Flickorna snörde genast igen ryggsäcken, medan Rise
dolde en gäspning och Anna gned sig i ögonen. De skul-
le nog gärna ha grävt sig gott ner i höet och tagit en
lur, men det fick stanna med önskningen. Nu var det på
med mössor, vantar och sjal. Den sistnämnda slog de
över ytterkläderna och stramade om livet. Det värmde
bra, och så länge yllestrumporna inte blev fuktiga, frös
de inte.
Innan Rise satte sig på släden, var hon framme hos
Sterk och strök den över halsen. Som om djuret för-
stod att flickan behövde tröst, sänkte den huvudet och
puffade pannan lätt mot hennes kropp. Då slog Rise
båda armarna om halsen på den och pressade sig gott
intill. Kylan darrade som bristfärdiga strängar om det
lilla följet, men hästen stod helt stilla och tog emot
omfamningen. Häst och barn, kind mot kind, tänkte
Sjugurd. I en samhörighet som bara fanns för de två.
När Rise släppte taget, lyfte hästen huvudet igen och
gav henne en lätt puff med mulen. De kunde resa vi-
dare.
Anna packade gott runt lillasystern innan släden sat-
tes i rörelse, och så fortsatte färden ner över dalen mot
Mundgjel och det trånga partiet vid Kleivi. Nedanför
slädvägen svängde älvfåran sig som ett djupfryst band,
några ställen vitt, andra ställen glasklart och blåaktigt.
Djurspår gick kors och tvärs över älvfåran och avslö-

16
jade både räv och mård, och plötsligt skuttade en för-
skrämd hare upp från gömstället under en trädrot. Den
hoppade rakt uppför liden, in mellan granstammar,
över hala berg och runt stenblock. Något hade skrämt
den. Ett okänt ljud som fick dalbottnen att darra. Men
haren var inte mer skrämd än att den stannade bakom
en sten och lyssnade efter det här märkliga. Det var visst
inte räven som var ute den här gången. Inte heller örn
eller varg…
Rise blåste i bockhornet så både djur och folk måste
lyssna. Hon såg inte upp när de passerade gårdarna på
Mundgjel och ställena vid Repp, men Anna uppfattade
att också här kom folk ut på trappan och hälsade på föl-
jet med böjt huvud. Ingen vågade visst se rakt på de tre
i gravföljet. Kanhända var det bockhornet som gjorde
folk osäkra, för det var inte vanligt med sådant ljud när
man var på väg till kyrkogården. Men vad brydde väl
de sig om vad som var vanligt? Så lite umgänge med
folk som de hade på Knatten, kunde det göra detsam-
ma. Det som räknades i dag, var att modern fick det
som hon önskade på den allra sista resan.
Efter hand smalnade dalen till en trång passage, och
ljudet av bockhornet smällde mellan dalsidorna. Anna
stampade hårt mot marken för att skaka av sig lössnön.
Snön blev ständigt mindre, men i stället var det stora
områden med blankis, och hon höll sig fast i den bakre
delen av släden för att inte halka. Det hade gjort gott
med den lilla rasten, men kroppen började bli trött. Be-
nen gick mest av sig själva för att hon ville det så, och
med ens förstod hon vad folk menade när de sa att de
gick på viljan. Om hon hade varit ensam i fjället, an-
tingen på jakt eller på vallning, skulle hon ha hittat ett

17
varmt ställe och lagt sig en stund, men i dag kunde hon
ju inte det.
– Du kan sitta på släden. Rises ord väckte Anna från
tankarna, och först nu märkte hon att systern hade slu-
tat spela. – Sjugurd sa att du kunde sätta dig på.
Anna tvekade lite, men när hon såg att Sjugurd vinkade
till henne, klättrade hon upp bak på släden och lutade sig
försiktigt intill kistan. Hon slöt ögonen och njöt av den
sköna känslan av vila. Långsamt slappnade musklerna
av. När Sjugurd kom bakåt och kastade en fäll till henne,
kunde hon ha gråtit av tacksamhet, och genast kröp hon
ännu mer samman så att fällen täckte det mesta av krop-
pen.
Så sniglade följet sig vidare. Sjugurd var seg och tyck-
te han kunde gå ett stycke till innan han också tog en vi-
lopaus på släden. Men först ville han styra hästen förbi
Röisheim och genom Medalen. De närmade sig skjuts-
stationen, och han hade möjlighet att byta häst. Men
det kostade pengar, och han ville helst slippa den utgif-
ten. Flickorna hade inte något att betala med, så de fick
bli ur egen ficka, det visste han, därför hoppades han att
Sterk skulle leva upp till namnet den här gången också.
Snart skulle de få syn på husen på Röisheim. Sjugurd
såg på hästen och tänkte att de fortfarande hade lång
väg till kyrkan i Lom. I morgon skulle de ta samma väg
tillbaka, och han behövde en utvilad häst till färden
uppför dalen. Skulle han inte ändå kosta på sig en ny
häst i dag?
– Jag har skillingar! ropade Anna meddetsamma, för
plötsligt hade hon upptäckt att de närmade sig skjuts-
stationen. – Vi kan byta häst.
Sjugurd kikade förundrat på den äldsta flickan. Det

18
var med knapp nöd de fick det att gå ihop på Knatten,
och ingen därifrån hade någon gång betalat för tjänster
de inte måste ha.
– Mamma har sparat pengar till den här färden, för-
klarade Anna när hästkarlen kom upp vid sidan av slä-
den. Hon strök en våt vante över ögonen. – Vi lovade
henne att ingen häst skulle slita ut sig på grund av detta.
Jag tror hon förstod att det var Sterk och du som skulle
följa oss.
– Göm dina pengar, du, harklade sig Sjugurd. – Vi
byter häst ändå. Sterk har gjort en bra insats redan.

När släden körde in mellan husen på Röisheim, lade
Rise bort bockhornet. Det var tyst på tunet, bara ett
par arbetsslädar och ett litet timmerlass stod framför
stallet, men det ångade av häst genom stalldörren. De
kravlade sig ner. Anna tog Rise i handen och drog henne
med sig in i stallet för att de skulle få lite värme från dju-
ren. In i huvudbyggnaden vågade de sig inte, för Anna
var rädd att de måste betala för sig så snart de kom över
tröskeln.
Men i en brun och vit hästs spilta fann de både ro och
värme. Djuret hade nog stått inne ett tag, för det var
torrt och lugnt och lät sig villigt klappas. Eftersom ing-
en sa något om att de stod där medan Sjugurd ordnade
med seltyget, tyckte Anna att det måste gå bra.
– Tror du Sjugurd är trött? viskade Rise. – Han har
gått hela vägen.
– När vi får en utvilad häst, sätter han sig säkert på
släden, svarade Anna. – Efter hand blir vägen fastare,
och då går det fortare. Det värsta är undangjort.
– Jag saknar mamma. Rise böjde huvudet och såg

19
i golvet. Tanken på att modern låg utanför kall och
livlös, höll på att spränga henne. Så länge hon hade
bockhornet att trösta sig med, klarade hon att hålla
sorgen på avstånd, men nu kom tungsinnet över hen-
ne, och tårarna rann.
– Jag också. Det var all tröst Anna kunde ge när hon
lade armen om lillasystern. – Men vi har varandra, du
och jag. Och vi ska få det fint på Knatten, precis som
mamma önskade.
– Står ni här?
Anna och Rise blev plötsligt avbrutna av en pojkröst,
och ett nyfiket ansikte kikade på dem från stallgången.
Flickorna stod tysta som möss och nickade.
– Är det er kista där ute? Pojken sköt upp mössan
från ögonen så lite snö föll ner på hans axlar. Han hade
friska rosor på kinderna, men de dolde inte alla fräk-
narna som var strödda över kinder och näsrot. Pojken
hade en vaken och vänlig blick, och Anna tänkte att han
måste vara en av dem som skötte hästarna.
– Det är vår mor, svarade Anna lågt.
– Åh. Pojken blev tyst ett ögonblick, och en sorgsen
skugga gled över hans ögon innan han fortsatte prata.
– Var är er far?
– Han är död. Anna kramade hårdare om Rise och
önskade att pojken skulle försvinna.
– Åh. På nytt blev det tyst. – Är ni ensamma?
– Ja.
– Det var synd. Jag heter Torodd. Om ni vill, kan ni
säkert gå in i stugan.
– Nej tack, vi har ätit, svarade Anna fort. – Vi ska
bara byta häst och fara vidare meddetsamma. Hon
tänkte att pojken måste vara ungefär i hennes egen ål-

20
der, och han var tydligen van vid att tala med resande.
– Jag tänkte bara att ni ville värma er lite. Torodd
grep en borste och gav sig till att borsta svansen på den
bruna hästen. – Det är varmare vid eldstaden.
– Vi har varma fällar på släden, mumlade Anna.
– Och bockhorn, tillade Rise. Hon såg med stora,
blanka ögon på den främmande. Han verkade snäll.
– Är det du som spelar? Torodd stannade mitt i ett
drag med borsten och stirrade gapande på den minsta
flickan. Han hade trott att det var mannen som blåste
ljud i hornet.
– Ja.
– Är det inte svårt?
– Lite.
– Vill du lära mig spela?
Rise visste inte vad hon skulle säga. Bockhornet var
ett arv efter fadern, något hon ville ha för sig själv.
– En annan gång, mumlade hon till slut.
– Var bor ni? Pojken gav sig inte, för nu hade han fått
för sig att han också skulle klara att skapa ljud så hela
bygden hörde honom.
– På Knatten.
– Där går det inte an att bo, slapp det ur Torodd.
– Det säger min far. Knatten är mest som en säter.
– Vi har det bra, sa Anna bestämt. – Det går fint an att
bo där. Vi måste vidare. Hon knuffade Rise framför sig
ut ur spiltan och förbi Torodd.
– Men det är inte något ställe för flickor, fortsatte poj-
ken. – Min mor vet sådant. Hon brukar säga att det är
himla fint där uppe om sommaren, men aldrig vinter-
tid. Han vände sig efter flickorna när de gick mot stall-
dörren. Lukten av varm häst slet i näsborrarna, men så

21
snart Anna öppnat dörren, blandade den sig med kall
lukt av snö.
– Ni kan inte bli boende där uppe ensamma! ropade
Torodd efter dem. – Det säger alla!
Anna knuffade ut Rise och smällde igen dörren. Men
innan den stängde sig helt, hörde de ett sista rop inne
från stallet: – Jag kommer till Knatten i sommar. Då får
du lära mig spela!

Systrarna var glada när släden tyst gled ut från Röis-
heim. Samtalet med Torodd hade skrämt Anna, för poj-
ken hade satt ord på det hon visste att folk tänkte. Men
ingen kunde tvinga dem bort från hemmet, tänkte hon
trotsigt. När de bara fick visat att de klarade sig, måste
väl folk låta dem vara i fred.
Släden gled lätt på den alltmer hårdpackade snön,
och snart vidgade dalen sig, och älvfåran blev bredare
på slätterna där Visa mötte Bövra. Till vänster om vägen
fick de syn på de ståtliga Torgilstadgårdarna, tre gårdar
på rad. Det var Torgilstad Övre, Torgilstad Midtre och
Torgilstad Nedre, och vanligtvis blev de bara kallade
Övre, Midtre och Nedre. Det var Övre de kom till först,
och den var störst. Det var många hus runt tunet, och
våningshuset i två etager imponerade tjärstruket och
präktigt uppe på kullen. Bara storleken på timret kunde
få de flesta till att gapa.
Fadern hade berättat att det var tre bröder som ägde
var sin gård. Ibland hade föräldrarna pratat om Tor-
gil och frun Ragna, men hon mindes inte annat än att
bonden själv visst var av det något giriga slaget som
rakade åt sig det han kunde. Anna följde bra med när de
närmade sig. Eftersom Rise inte hade börjat spela igen,

22
skulle det antagligen inte vara folk på tunet. För vem
kunde väl veta att det kom ett gravfölje ner över dalen?
Men Anna tog fel. När vägen rätat ut sig och det blev
god sikt, såg hon att det rörde sig utanför timmerväg-
garna. Det stod många människor invid väggen, och
alla stirrade tyst mot gravföljet. En karl kom också ner-
för gårdsvägen och stannade vid slädspåret så att han
kunde hälsa på de sörjande.
Ja, det var sig likt, tänkte Sjugurd. Han saktade farten
när han förstod att det inte gick an att köra förbi utan
att stanna. Annars var det inte vanligt för ett gravfölje
att stoppa längs vägen för att få sig en pratstund.
– Gud välsigne färden. Det var bonden själv som stod
där, mörk i håret och med mössan i handen. Han hade
ovanligt tjockt hår som böljade sig bakåt så pannan
var bar, och ett kort skägg under hakan. Rise tänkte att
det säkert gned obehagligt mot skjortkragar och hals-
dukar.
– Det är ett sorgligt ärende ni har i dag. Torgil kom
mot släden och stannade vid Rise, som satt främst. – Li-
vet blir annorlunda efter det här, ja.
Bonden på Torgilstad granskade den yngsta av jän-
tornas ansikte. Det var något eftertänksamt och vux-
enklokt över henne. Något som fick henne att verka
äldre än sina tolv år. Och hennes klara blå blick, det
var som att han fick lust att dricka när han såg henne
in i ögonen. Torgil räckte fram näven och strök en kall
vante över jäntungens ansikte.
– Vi ska nog se mer till varandra, vi.
Rise kikade oförstående på bonden. Hon visste inte
om hon tyckte om hans andedräkt. Det stod en sur lukt
ur munnen när han böjde sig mot henne, men hon bara

23
nickade och slog ner blicken. Vad menade han med det?
Varför skulle de se mer till varandra?
– Och storasyster ser till dig? Torgil gick mot bakre
delen av släden, där Anna satt och väntade. – Du får lite
att slita med nu. Han lade en stor klubba till näve på
hennes axel.
– Nej.
Bonden höjde ögonbrynen innan han knep samman
ögonen. Var jäntan fräck?
– Inte mer än vi är vana vid, förklarade Anna. – Min
mor har varit sängliggande länge.
– Nå ja. Men det är inte något liv för två unga jäntor
ensamma i fjället. Torgil försökte sig på ett leende, men
ansiktshuden var stram, så det blev bara en stel grimas.
Innanför vargpälsen kände han att blodet tog till att
forsa snabbare genom kroppen, och plötsligt visste han
vad han skulle göra. Knattensystrarna behövde själv-
klart hjälp, och den hjälpen kunde de få på Torgilstad
Övre.
– Vi får talas vid när jordfästningen är över och ni har
fått allt på avstånd. Gud välsigne färden vidare.
När Torgil tog bort handen, kände Anna det som en
stor lättnad. Tyngden av hans näve hade inte varit god,
och nu hoppades hon att han inte skulle ge sig i kast
med ett långt samtal med Sjugurd. Hon ville bort från
bondens blick…

24
2
Lyckligtvis blev samtalet mellan karlarna kort, och häs-
ten drog vidare förbi Midtre och Nedre. Här nöjde folk
sig med att hälsa från tunet, så färden kunde fortsätta
ostört. Men Anna hade fått något att tänka på. Något
som oroade henne. En storbonde som Torgilstad hade
makt och inflytande, och han fick det väl alltid som han
ville, grubblade hon. Kunde han komma till att blanda
sig i skötseln på Knatten?
Anna märkte inte att Sjugurd satte sig upp på släden,
och att hästen drog raskt förbi Sulheim och Glöms-
dal. Vad skulle hända om Torgilstadbonden krävde
att de skulle flytta från sitt hem? Bara tanken gjorde
henne illamående och rädd. Knatten och Rise var det
enda hon hade, och ingen skulle få ta bort henne från
hemmet. Anna lade huvudet mot kistlocket och slöt
ögonen. I detsamma började systern spela på bock-
hornet, och allt kändes med ens tryggare. För Rises
skull måste hon vara stark. Hon förtjänade att ha det

25
bra, och ingen storbonde skulle få hota dem.
En blek solstrimma över topparna gav sken i dalen,
och efter att de passerade den trånga klyftan vid Flå,
blev det bara ljusare och lättare kring dem. Dalen vid-
gade sig på båda sidor av älvfåran och de passerade flera
gårdar och torp. Alla var inte ute på tunet för att hälsa
gravföljet, men på de flesta ställena böjde folk huvudet
i respekt. När de närmade sig kyrkan, blåste Rise några
sista toner innan hon kastade en sorgsen blick mot kis-
tan och lade bort bockhornet. Hon hade spelat modern
hem. Resan var snart över.
Sjugurd saktade farten och gick av släden. Rise och
Anna gjorde detsamma. Den allra sista biten fram till
kyrkan ville de gå vid sidan av kistan, så som de hade
gått sida vid sida om modern i fjället. Varje sommar
hade hon tagit dem med sig för att plocka örter och
nyttoväxter medan hon berättade om användningen av
dem, och minnet av de här turerna var något av det kä-
raste Rise och Anna ägde.
Det var med ständigt tyngre steg flickorna närmade
sig kyrkan, för ända till den här stunden hade de haft
modern hos sig. Nu skulle de snart skiljas för alltid.
Rise andades tungt och hade mest lust att vända. Ta
med kistan och Anna tillbaka till Knatten och bara
vara där, de tre. Tillsammans. Hon suckade och tor-
kade en tår. Visste mycket väl att de måste vända tom-
hänta tillbaka.
Sjugurd gick främst, vid sidan av hästen. Han var all-
varlig och hälsade bara med en blick på folk som samlat
sig. De som såg följet, tyckte synd om flickorna, och det
skar dem i hjärtat att se ett så litet gravfölje. Systrarna
verkade så ensamma där de gick – två mörkklädda, små

26
gestalter som hade vandrat den långa vägen från överst
i Leirdalen, och ända till Mo. Det var en lång färd.
Men vid Holen skedde det något oväntat. En kvin-
na i 35-40-årsåldern och hennes man kom släntrande
från sitt lilla jordbruk och slöt sig till gravföljet. Med
ett vänligt leende mot Anna och Rise gick de in bakom
släden och följde lugnt efter. Rise svalde och traskade
förtröstansfullt vidare utan att se sig om. Det var första
gången på hela färden – ja, första gången sedan modern
dog – som hon hade fått ett leende och en vänlig nick
från en vuxen. Alla de hade talat med, var allvarliga och
fulla av oro för framtiden. Men den här kvinnan sände
dem ett vänligt och uppmuntrande leende som ingav
Rise mod. Det gick an att le även om någon var död,
tänkte hon överraskat. Och mamma skulle säkert inte
ha tyckt om att se dem så ledsna. Hon log försiktigt när
hon mötte storasysterns blick, och genast fick hon ett
mycket bredare leende tillbaka.

När kyrkspiran efter hand kom till synes bakom präst-
gården, hade ännu tre stycken slutit sig till gravföljet,
en ung kvinna och ett par i fyrtioårsåldern från ett av
de minsta torpen. Så blev det då ett slags gravfölje som
närmade sig kyrkobyggnaden och kyrkogården.
– Kan de gräva i marken nu när det är kallt? viskade
Rise, som plötsligt hade börjat tänka på att jorden mås-
te vara frusen.
– Dödgrävaren har gjort klart innan frosten kom,
svarade Anna tyst. Det var inte så ovanligt att prästen
förberedde begravningar innan vintern satte in. Ibland
måste kistorna ligg på logen tills det blev möjligt att
gräva nya gravar, men i de flesta fallen hade kyrkogår-

27
den tillräckligt med öppna gravar för dem som skulle i
jorden.
Utanför kyrkporten stannade Sjugurd hästen, och det
lilla följet blev stående. Dagen var på väg mot sitt slut,
och den svaga solstrimman från tidigare var ersatt av
ett kyligt grått ljus. En kall vindil stod upp från Prest-
fossen och fick kvinnorna att dra sjalen tätare om hu-
vudet medan gårdarna runt kyrkan efter hand flöt sam-
man till oformliga ulltussar. I den här stunden, när alla
konturer rann ut i grått mörker, var det som om världen
höll andan ett ögonblick innan den återigen rörde sig
långsamt mot natt.
Kvinnan från Holen kom bort till flickorna. Utan ett
ord strök hon Anna och Rise över ryggen innan hon tog
deras händer i tur och ordning.
– Livet far inte alltid fint med oss, sa hon. Rösten var
varm som dagen var kall. – Men allt har sin mening, och
färden går vidare. Hon såg över platsen, där prästen
kom mot dem från prästgården. Med långa steg närma-
de han sig medan stövlarna knarrade skarpt mot snön.
– Jag var ofta tillsammans med er mor när vi var
barn. Vi lekte på sätern och hittade på mycket roligt.
Men efter att hon flyttat till Knatten, såg vi inte mycket
till varandra.
Anna nickade. Så det var inte bara av medömkan de
vuxna hade följt med i följet. Hon mumlade ett tack och
riktade blicken mot prästen. En ung, högrest, lite lång
och skranglig karl, som blinkade oavbrutet.
– Det där är inte Moprästen, viskade kvinnan. – Det
är en kandidat som han har hos sig när han själv är på
resa. Mer hann hon inte förklara innan den prästklädde
karlen hälsade på Sjugurd.

28
– Guds fred över följet. Ni är väntade. Den unga kan-
didaten nickade mot Sjugurd och frågade bonden vad
de önskade: att företa jordfästningen meddetsamma,
eller vänta till dagen efter.
– Frågar du flickorna, tror jag de vill ta farväl av sin
mor nu, svarade Sjugurd. – De har följt henne trofast
hela vägen och är klara att säga farväl.
Kandidaten nickade och gick bakåt. Han bugade till
de vuxna bakom släden och stannade framför Anna
och Rise. Där blev han stående en liten stund och be-
traktade de två innan han räckte fram handen till en
hälsning.
– Gud välsigne er. Det är er mor?
– Ja. Anna var den äldsta och förde ordet.
– Och ni är upplärda i kristen tro och är redo att över-
lämna henne i Guds händer?
– Ja.
– Då går vi innanför staketet och ger henne välsignel-
se och frid. Om några kan bära kistan det sista stycket?
Prästen såg mot följet och höjde ögonbrynen frågande
mot de två karlarna som följde med. Tillsammans med
Sjugurd och klockaren skulle de klara att bära kistan
till graven.
När Sjugurd började lossa på repen som hade hållit
kistan på plats, stod Anna och Rise hand i hand och
följde med. Lomseggen reste sig högt och välbekant
mot himlen bakom dem. Tänk vad det här fjället hade
varit vittne till av både glädjeämnen och sorger, for det
genom Annas huvud.
Så småningom var kistan fri, och klockaren kom ini-
från kyrkogården för att hjälpa till. Prästen gick först i
följet, och därefter kom karlarna med kistan mellan sig.

29
Längst bak gick Anna och Rise. Sakta, med blicken fäst
på den enkla träkistan, i visshet om att de snart måste
ta ett allra, allra sista farväl av modern. Nu skulle de
aldrig mer ha henne nära sig.
De andra i begravningsföljet kom efter. Med böjda
huvuden följde de kyrkogårdsmuren till en gravplats
längst bort från själva kyrkan. Platsen låg fritt och med
god utsikt över resten av kyrkogården, en fin viloplats
för en kvinna från fjällen. Även om mörkret blev allt
tätare, kunde de skymta korset som låg vid sidan av
den öppna graven. Korset med namnet på kvinnans
husbonde genom många år, Torolf Sveinsson Knatten.
Snart skulle också ett annat namn präglas in i träet: Ma-
rit Sofie Knatten.
Anna och Rise var som i en annan värld när prästen
läste bibelordet och höll ett kort tal. Ingen av dem hörde
vad som blev sagt, men de skulle för alltid minnas den
sista glimten av moderns kista när den försvann i mörk-
ret. I samma ögonblick som klockaren och dödgräva-
ren släppte repen, blossade det ett ljus över graven. En
gyllene flamma som kastade sken över Anna och Rise
och fyllde dem med värme och styrka. En sista hälsning.
Alla såg det. Prästen, klockaren och gravföljet. Ingen
kunde förklara var ljuset kom från, och lika plötsligt
som det hade blossat upp, lika fort försvann det och
lämnade kvar de sörjande i totalt mörker. Det var natt i
Lom. Vinternatt.

Efter jordfästningen skulle flickorna övernatta på präst-
gården. Den unge kandidaten hade fått besked, och det
hade gjorts i ordning rum till dem. De måste bara följa
med honom.

30
– Ni har haft en strävsam dag, förstår jag. Den vika-
rierande prästen försökte tala trevligt med de unga. De
var ensamma, för Sjugurd förde hästen till stallet, och
de andra i följet hade tagit avsked vid graven. – Men nu
vilar er mor i Guds armar, för i kväll kom hon hem.
– Mamma har varit hemma hela tiden, svarade Rise
med ljus röst. – I dag är det bara hennes skal vi har följt
till kyrkogården. Anna hade sagt något liknande när
modern lades i kista på Knatten.
– Ja, du kan säkert ha rätt i det. Kandidaten tittade
nyfiket på den yngsta av flickorna. I skenet från en stor
lykta såg han ett öppet barnansikte som var präglat av
sorg, men också av något annat. Det strålade tillit och
frid av jäntan, som om hon gick i trygg förvissning om
att modern hade det bra.
– Själen lämnar kroppen och finner Herren så snart
jordelivet upphör. Kvarlevorna är bara symbolen på det
som har varit. Den unge prästkandidaten hörde själv
hur hopplösa orden var. Inte till mycket tröst för ett
barn, tänkte han. Men det var också ovanligt att unga
flickor hade så klara uppfattningar om saker.
I detsamma hörde de hundskall från prästgården, och
kandidaten skyndade sig att förklara.
– Bry er inte om hunden. Den är folkilsken, och gnäl-
ler och hugger efter allt och alla. Men den är bra bun-
den, så ni är trygga. Den är åtminstone en bra vakthund.
– Jagar den inte? frågade Anna. Hon kände att hon
måste säga något.
– Nej. Prästen jagar inte själv, och jag tror knappast
den byrackan är användbar till annat än att skapa ovä-
sen. Kandidaten förde flickorna runt den stora bygg-
naden och in på prästgårdstunet. Hela det stora tunet

31
var fint skottat, så både vagnar och slädar kunde köra
upp till ingången. Vid en hundkoja invid infarten stod
en hund och ryckte i länken när följet från Knatten pas-
serade. Det var inte gott att se vad för slags ras det var,
men en stor best var det i alla fall.
Anna drog sig undan och gick tätt intill kandidaten.
Rise, däremot, gick lugnt medan hon kikade nyfiket på
hunden. Det måste då vara slitsamt för både folk och
djur med ett sådant oväsen varje gång det kom folk på
tunet, tänkte hon.
– Bara fortsätt att gå, förmanade kandidaten. – Den
håller upp så snart dörren stänger sig bakom oss.
Men Rise stannade när hon var i höjd med den oro-
liga hunden, och försökte stirra genom mörkret. Allt
hon såg, var en grå massa som hoppade upp och ner och
försökte slita sig lös.
– Hyssj! sa hon strängt. – Du behöver inte skälla på
oss. Vi är vänner.
Plötsligt blev det tyst. Prästgården låg med ens i full-
ständig ro, och kandidaten blev överraskad. Något
sådant hade aldrig skett förut. Det var tillräckligt av
folk som skällde på hunden för att få den till att lugna
sig, men ingen lyckades. Bara när den hade tunet för sig
själv, och när den fick mat, höll den mun. Aldrig annars.
– Den hörde visst på dig? Kandidaten väntade tills
Rise hann ikapp dem. – Har du mött den förut?
– Nej. Hon sa inte mer, bara fortsatte uppför trap-
pan och in i prästgården tillsammans med systern och
den unge kandidaten. Det var väl inte så märkvärdigt
att hunden hade lytt, tänkte hon. De brukade tala med
djuren på Knatten, och det kunde de väl säkert göra på
andra ställen också.

32
Men kandidaten tyckte händelsen var ovanlig, och
när han överlämnade flickorna till husfrun, kunde han
inte befria sig från att förundras över den yngstas rätt-
framma sätt att tala till hunden. I morgon, i dagsljus,
skulle han se om hon fortfarande fick hunden att lugna
sig. Det hela var säkert en tillfällighet.
– Det har satts in varmt vatten till er på rummet. Ef-
teråt kan ni äta i köket.
Hushållerskan, fröken Björk, tittade vänligt, men be-
kymrat på de två unga flickorna. Båda verkade trötta;
de skulle nog somna över soppskålen. Hon kände ett
styng av medömkan. Hon hade sett mycket sorgligt och
tråkigt i prästgården, men när sorgen drabbade barn,
gjorde det extra ont.
– Tack. Anna ville niga, men fick inte till det för att
hon skyndade sig efter hushållerskan. Värmen i huset
gjorde henne trött och slö, och nu önskade hon bara
lägga sig på en brits, eller var som helst. Bara kroppen
kunde få vila i värmen, var det inte så noga med under-
laget. Men när fröken Björk stannade i ändan av huset
och öppnade dörren, blev både Anna och Rise stående
mållösa på tröskeln. Skulle de sova här?
– Var så god. Sängarna är bäddade, och jag hoppas ni
får en god natts sömn. Hushållerskan kastade en blick
över rummet för att se att allt var i ordning. En säng
med ordentliga täcken, mjuka kuddar och fast madrass
stod inbjudande vid var sin vägg. Tvättfatet var dolt
bakom en skärm där det hängde rena handdukar, och
framför fönstret stod ett lågt bord. Rummet var litet,
men så trevligt inrett att flickorna aldrig hade upplevt
något liknande.
– Ska vi sova här? Ensamma? Rise såg storögt på hus-

33
hållerskan, och hennes blick fick ögonblickligen den
strama hushållerskan att smälta.
– Ja. I natt ska ni sova gott och samla krafter till resan
tillbaka upp över dalen. Hon log mot Rise. – Och ni ska
äta gott också. Ta baktrappan ner till köket när ni är
klara.
Rise och Anna blev stående en lång stund innanför
dörren efter att fröken Björk hade gått. De kunde inte
riktigt tro att de skulle bo så fint.
– Det här skulle mamma ha sett! Rise var den första
till att gå mot sängen och lägga kinden prövande mot
täckena. – Måste vi tvätta oss och äta?
– Jag har också lust att lägga mig meddetsamma,
svarade Anna och satte ryggsäcken ifrån sig. – Men vi
måste nog tvätta oss, och vi kan inte vara ohövliga. Jag
är säker på att maten smakar när vi börjar äta.
Systrarna vrängde av sig lager på lager med ylleklä-
der tills de stod där i bara underkläderna. Rummet var
skönt uppvärmt, och det kändes behagligt med varmt
vatten mot kroppen. Först Rise, så Anna. Det var näs-
tan så de inte vågade använda båda handdukarna, men
efter lite grubblande kom de fram till att det kunde
uppfattas som otacksamt att inte ta emot det som hade
gjorts i ordning för dem.
– Nu hittar vi köket, sa Anna till slut. Hon hade flätat
det långa, mörka håret till en tjock fläta som hängde ner
över ryggen. Nu stramade hon bandet i systerns flätor.
Rise hade hår som fjällsmör, ljust och mjukt, och hon
föredrog att ha två flätor som hon band samman i än-
dan. – Det måste vara baktrappan som går ner precis
utanför rummet här.
Anna och Rise gick försiktigt nerför trappan och kom

34
in i en mörk gång med tre dörrar. Bakom en av dem hör-
des röster, och de skymtade ljus i dörrspringan. Anna
knackade på och öppnade långsamt.
– Kom in. Vem är ute så sent om kvällen?
Anna sköt upp dörren helt och insåg genast att de
hade gått fel, men hon kunde inte bara stänga utan att
förklara.
– Vi har visst gått fel. Vi skulle till köket, stammade
hon.
– Jaså. Och vilka är vi? Den gamla kvinnan vinkade
in dem med en skälvande hand.
– Anna och Rise från Knatten. Systrarna stod tätt vid
sidan av varandra och såg mot den gamla. Det fanns
inga andra i rummet, så kvinnan hade säkert talat med
sig själv över en bibelvers. Eller läst högt.
– Från Knatten, ja. Så det var er mor som blev jord-
fäst i kväll?
Rise och Anna nickade samtidigt. Det var tydligt att
de flesta i bygden visste om dödsfallet och om jordfäst-
ningen.
– Det var tråkiga saker, grymtade den gamla. – Men
vi ska alla den vägen. Det knastrade gemytligt från en
kakelugn i hörnet, och röda eldtungor kunde skymtas i
sprickan vid luckan. Kvinnan hade tänt en lampa, och
hon satt med en bibel i knäet. – Var ska ni bo?
– Hemma, svarade Rise fort. – Vi bor på Knatten.
– Så ni ska driva ensamma? Är det så klokt?
– Ja. Anna märkte att hon blev både ledsen och trött
av att alltid få den här frågan. Det var säkert vänligt
menat, men för varje gång de måste svara, blev hon lite
mer modlös.
– Ja, ni har säkert tänkt igenom saken. Kvinnan nick-

35
ade och ville att flickorna skulle komma ända in i rum-
met.
Anna knuffade Rise framför sig och stannade på gott
avstånd från den gamla. Det sken matt i kvinnans ena
öga medan det andra stirrade stort och vaket på flick-
orna. Anna försökte hålla sig lugn och inte tänka på att
den gamla liknade en häxa. Rise, däremot, såg nyfiket
framför sig innan hon hasplade ur sig en fråga.
– Kan du bara se på ett öga?
Anna nöp systern i armen och hoppades att kvinnan
inte skulle bli arg. Det var ohövligt att ställa sådana frå-
gor. Nu blev de väl tagna för att vara utan god uppfost-
ran. Men den gamla bara nickade, och läpparna drogs
upp till ett stelt leende.
– När man har levt så länge som jag, klarar man sig
med ett öga. Jag ser mer än vad gott är med det friska.
Kvinnans röst var överraskande ungdomlig och den
passade inte till resten av kroppen. Ansiktshuden och
händerna var marmorerade med rynkor i alla storle-
kar, och håret var tunt under hårnätet av virkad guld-
tråd.
– Jag är så gammal att jag har slutat att räkna år, fort-
satte hon. – Mina år behöver ni inte, men mitt namn är
Amanda.
– Amanda, upprepade Rise. – Jag känner ingen som
heter det.
– Nu gör du det. Den gamla kvinnan lutade sig lite
framåt i stolen så ljuset från lampan gav hennes ansikte
glöd. – Om ni vill lyssna till en gammal ömkansvärd
gumma, ska jag ge er ett råd.
Anna och Rise nickade och väntade spänt. Bara hon
kunde ge råd om andra saker än att de måste flytta från

36
Knatten, tänkte Anna fort. Hon var rädd att kvinnan
var som alla andra.
– Ni är unga. Ni har varandra. Om ni följer hjärtats
röst, ska det gå er väl. Och ni får aldrig ge upp. Aldrig!
Amanda lyfte ett krokigt finger.
– Hjärtats röst, det är en röst som aldrig ljuger. Kom
ihåg det, barn.
– Ja. Anna neg och grep Rises hand. De måste hit-
ta köket och få sig lite mat innan det blev alltför sent.
– Tack för rådet.
– Gud ser nog till er, mumlade den gamla. – Men det
skadar inte om ni ser till er lite själva också.
– Det ska vi. Anna neg igen. – Nu måste vi…
– Ja, det är klart. Köket är nästa dörr till höger. Jag
hoppas ni får en god måltid. God natt.
Anna och Rise ryggade ut ur rummet och stängde
dörren. Utan ett ord öppnade de den riktiga dörren, och
genast slog lukten av varm mat mot dem. Ögonblickli-
gen glömde de Amanda, för hungern gnagde i tarmarna.
Det var många timmar sedan senast de rastade i ladan i
Böverdalen, och de kunde ha ätit vad som helst.
– Varsågod. Det är dukat till er. En ung piga stod vid
spisen och rörde i en stor kittel. Hon mätte Anna och
Rise med blicken och nickade mot ett långbord mitt i
rummet, där det stod två tallrikar vid sidan av varandra
på ena långsidan. Glas, kniv och sked var också fram-
dukat, och annars hade det satts fram flatbröd, spicket
kött, kycklinglår, flera olika ostar, jäst fisk – ja, det var
så mycket mat att flickorna från Knatten aldrig hade
sett maken till uppdukning. Det här kunde inte vara
bara för dem?
– Ni kan börja med en tallrik soppa, fortsatte jäntan.

37
Hon öste upp från grytan och ställde två djupa pors-
linstallrikar på de flata. – Varm soppa gör gott i kylan.
Ett flyktigt leende gled över hennes ansikte medan hon
väntade på att gästerna skulle sätta sig.
– Är det till oss? Anna nästan viskade fram orden.
Hon kunde inte tro att de skulle ha sådan servering.
– Ja. Hushållerskan har gett besked om att ni ska
trakteras på bästa sätt.
Anna och Rise tog plats på bänken och knäppte hän-
derna i stilla bön. Lite tvekande tog Anna upp skeden
och smakade på soppan, och genast hon kände värmen
och den salta smaken, slöt hon ögonen och tvingade
tillbaka gråten. Det smakade otroligt gott med mat.
Och värme…
– Det är synd mamma inte är här, viskade Rise.
– Tänk att få så mycket god mat.
– Hon är nog med oss. Anna skrapade tallriken helt
ren. – Mamma är alltid med oss.
– Då får ni förse er. Pigan var genast framme och du-
kade bort de tomma sopptallrikarna. Hon tittade nyfi-
ket på de två systrarna som nu var utan föräldrar, och
kunde inte fatta att de ville i väg upp över dalen i mor-
gon. Båda kämpade med att hålla ögonen öppna, och
hon var rädd att de skulle somna över bordet.
– Har ni gått hela vägen från Leirdalen? Pigan räckte
fram gult smör och fet ost så Rise kunde förse sig.
– Ja, nickade hon.
– Och ni känner ingen annan i Lomsbygden som ni
kan logera hos?
Anna lyfte huvudet och såg osäkert på tjänsteflickan.
Var hon spydig eller bara nyfiken? I alla fall det sista,
men tonläget tydde på något mer, tänkte hon. Det kun-

38
de förresten göra detsamma, för i morgon skulle de äta
kvällsvard på Knatten. Långt härifrån.
– Nej, vi har inga släktingar vi vet om. Anna vågade
sig på att ta en tjock bit tunnbröd med mesost. Det var
längesen hon hade fått sådan mat, och smaken fick hen-
ne att le. – Det var snällt av prästen att hysa oss i natt.
– Vi känner Amanda, slapp det ur Rise. Hon kom att
tänka på den gamla de just hade mött.
– Amanda? Pigan spärrade upp ögonen och stirrade.
– Känner ni doktorsfrun? Hon såg sig om över axeln,
nästan som om hon väntade sig att bli ertappad med att
ha gjort något olagligt.
– Nej, egentligen inte, sa Anna. – Vi pratade bara lite
med henne innan vi kom hit.
– Var ni där inne? Pigan såg uppskrämt mot timmer-
väggen som vette in mot rummet intill.
– Ja, bara en kort stund.
– Vi gick fel, förklarade Rise.
– Det är ingen förutom prästen som går in dit. Pigan
ryste och vände ryggen till. Nu hade hon återigen pratat
för mycket. Det var inte hennes uppgift att underhålla
gästerna, även om de bara var barn. Men det måste vara
något speciellt med de här två, eftersom de hade vågat
sig in till den gamla. – Blev ni inte rädda? Pigan kastade
den sista frågan över axeln.
– Nej. Är hon farlig? Anna började bli mätt, men kla-
rade ändå att få ner ett kycklinglår till slut.
– Hon… Hon kan mycket…
– Har ni ätit gott? De blev plötsligt avbrutna av hus-
hållerskan som stod i köksdörren.
– Tusen tack. Det var mycket mat. Anna torkade sig
om munnen med jackärmen.

39
– Jag ska överlämna tacket till prästen när han kom-
mer tillbaka från resan, svarade fröken Björk. – Det är
han som har gett besked om hur passningen ska vara.
Hushållerskan kastade en skarp blick på Rise. – Det
kan se ut som ni behöver lite sömn.
Anna och Rise reste sig samtidigt, och en efter en tog de
fröken Björk i handen, neg och tackade fint för målti-
den. De var så trötta att de nästan inte klarade att stå
upprätt.
– Bry er inte om hunden. Den brukar skälla hela nat-
ten. Fröken Björk stod stram och följde med när de unga
flickorna gick mot bakdörren. Hon var inte av dem som
log i onödan, men hon verkade inte ovänlig.
– Inte i natt, mumlade Rise och vände sig i dörröpp-
ningen. – Hunden kommer att vara tyst i natt. Så stäng-
de hon dörren efter sig och följde Anna uppför trappan
till rummet.

– Kom och lägg dig tillsammans med mig, bad Anna när
Rise blev stående rådvill mitt på golvet. – Vi behöver
inte två stora sängar för att sova gott.
Rise var snabb att krypa upp i sängen till systern, och
hon lade sig gott intill Anna. Det var underligt att ligga
så i ett främmande hus. Som en ärad gäst. Och allt bara
på grund av modern.
– Det var mamma som skulle ha upplevt detta, vis-
kade Rise ut i mörkret. – Tänk – eget gästrum och dukat
bord. Till oss.
– Ja, prästen är snäll. Anna svalde och tänkte på mo-
dern, som låg på kyrkogården intill. De kunde hinna en
tur till graven innan de begav sig hemåt i morgon. Men
Sjugurd ville tidigt iväg, så de fick inte sova för länge.

40
– Nu är allt över, Rise. I morgon börjar en ny tillvaro.
Låt oss tacka för att allt har gått bra. Anna knäppte
händerna och bad en stilla aftonbön, där hon också
tackade modern för att hon hade varit så snäll.
– Mamma ville att vi skulle klara oss, viskade Rise.
– Vi gör väl det?
– Ja. Anna sa inte mer, och det blev tyst i rummet.
Mörkret utanför var som en tät vägg mot fönstret. Nå-
gonstans i huset var det någon som öppnade en dörr,
och raska steg försvann mot den andra ändan. Så låg
prästgården i djup ro. Inte ens hunden gav ljud ifrån sig.

Men i sängen på gästrummet tog det lite tid innan de två
somnade. Dagen hade varit strävsam och sorglig, och
nu kom tankarna. Kroppen värkte, och sorgen låg som
en tung kvarnsten i magen. Anna försökte dra efter an-
dan ljudlöst utan att avslöja att hon grät. Men när Rise
skakade i tysta snyftningar vid sidan av henne, la hon
armen om systern och drog henne tätare intill sig. Så
blev de liggande intrasslade i varandra, medan de grät
sig tomma på tårar, och medan timret i ytterväggarna
smällde hårt i vinternatten.
Länge, länge låg Anna och Rise och tröstade varan-
dra utan ord, ända till sömnen äntligen befriade dem
från sorg och saknad, och tårarna torkade på kinderna.

41