You are on page 1of 35

Kra lsare

Jotunheimen och omrdena dr omkring br i sig


mnga och rika berttelser frn svunna tider, och det r
hr historien om Anna och Rise inleds. Vart den fr oss,
ska visa sig, men flickorna kommer att f uppleva livet
ven utanfr bygden.
Fjllrosor r fri fantasi, och alla personnamn och
slktnamn r slumpartat valda. Men de flesta platserna
som r beskrivna ligger p en verklig adress. Till exem-
pel r Torgilstad helt och hllet min grd, men jag har
placerat den p en plats jag ofta reser frbi. En plats
som i dag r utan byggnader. Men en gng, fr ver 150
r sedan, kunde det ha varit

Fjllrosor r skriven i stor tacksamhet till naturen och


folket i Bverdalen och Lom.
Familjeband och lnga vandringar i fjllen knyter
mig till platserna jag beskriver. Historien om Anna och
Rise kunde inte ha brjat ngon annanstans.

Trevlig lsning!

Bsta hlsningar
Laila

7
8
1
Spela mig hem. Orden malde runt i Rises huvud medan
ljudet frn bockhornet fyllde hela dalen. En vemodig,
dov klang som bar lngre n ngot annat ljud, och smg
sig mellan fjllsidorna nda till kyrkbygden.
Spela mig hem. Det var moderns sista ord innan hon
slt gonen och lmnade dttrarna, Rise och Anna.
Lmnade dem t sig sjlva, tolv och sexton r gamla.
Rise var yngst och hade lrt sig spela bockhorn av sin far.
I dag var det moderns gravflje som sniglade sig ner
ver Leirdalen, och bak p slden satt Rise, ttt intill
kistan. Anna fljde precis efter, och s var det Sjugurd
Fosslii som ledde hsten. Det var inget stort gravflje.
Anna hade inte sagt emot nr lillasystern ville ha med
bockhornet p begravningen, fr hon hade ocks hrt
moderns sista ord. Ljudet frn bockhornet var det enda
som hade lockat fram en liten ljusglimt i de matta go-
nen, och i dag skulle hon f hra Rises spel fr allra sista
gngen.

9
Det var inte bara sorgen ver moderns dd som tyng-
de Anna. Tankarna p framtiden virvlade i hennes hu-
vud s som snn virvlade om sldmedarna. Nu var de
ensamma, hon och Rise, och som den ldsta av de tv
knde hon ansvar fr systern. Det hon fruktade allra
mest, var att ngon skulle hmta Rise och placera henne
hos frmmande mnniskor. Skilja dem frn varandra.
Anna drog efter andan djupt och bjde huvudet mot
snyran. Stampade efter slden och motstod frestelsen
till att stta sig upp. Det var tungt nog fr hsten som
det var, och vgen de fljde var smal, bara en klvjevg
om sommaren. Men nr de kom lite lngre ner i dalen,
skulle skert vinden avta. Den brukade det.
I alla r hade familjen ftt leva i fred lngst uppe i
dalen, dr nakna vidder mtte blvita glacirer, och dr
vilda toppar ledde ver mot vster och ner till Luster.
Somliga hvdade att det inte gick att bo s lngt mot
fjllet, och att den lilla grden bst kunde nyttjas som
ster. Men familjen hade trivts p Knatten, och det var
dr de knde sig trygga. Visst hade det varit mycket slit
fr att f sd och mjl till vinterfrrd, men de hade ald-
rig svultit, fr renktt och ripor fanns det tillrckligt av.
Anna sg upp nr ljudet av bockhornet tystnade. Sys-
tern mste vrma fingrarna, och hon blste in i van-
tarna innan hon stack hnderna djupt ner i ullen. Nr
Rise bjde huvudet och kramade bockhornet mellan
vantarna, var det ngot som brast i Anna, och trarna
kom i strida strmmar. Hon hade varit stark s lnge.
Hade frskt hlla humret uppe fr att inge Rise mod,
och aldrig tagit till trarna s ngon sg det. Hon hade
lst frn Boken och sjungit psalmer. Vrdat modern, ja-
gat renar, satt snaror, srjt fr brnsle och sktt djuren.

10
Livet p Knatten hade gtt sin gilla gng, ocks efter
att fadern togs av ett snras i Leirdalen och aldrig kom
hem frn snarfngst.
I dag skrev de 30 januari 1860. Nstan p dagen tv
r efter att de fljde fadern samma vg. Det var lika
kallt och lika snrikt som den gngen. Men nr de vn-
de tillbaka frn bygden i morgon, skulle det vara ett
stort tomrum i den lilla stugan. En obegriplig saknad.
Nu hade de bara varandra, Anna och Rise.
Lgg frfllen runt benen! ropade Sjugurd bakt till
Rise. Den yngsta jntan satt stilla p slden och skulle
frysa sig frdrvad om hon inte sg upp. Packa in dig!
Rise nickade och drog i fllen medan Anna sprang
upp vid sidan av henne och hjlpte till. De fick inte bli
sjuka. Sjugurd hade lyckligtvis lova att skta djuren
medan de var borta, men s snart jordfstningen var
ver, mste de srja fr sig sjlva.
En kort stund mttes de tv systrarnas blickar, och de
lste varandras smrta och frtvivlan. Sorgen var tydlig
i deras gon, och det lyste mrk oro av den ldsta.
Jag fryser inte! ropade Rise genom vinden. Det
gr bra, Anna. Mamma kommer tryggt ner frn fjllet.
Hon menade att trsta storasystern, men Annas gon
blev bara nnu blankare och mer trfyllda. Nr vi
kommer hem igen, ska jag vrma mjlk till dig.
Rise tyckte synd om storasystern, och visste inte vad
mer hon kunde sga. Oavsett vad hon frskte sig p,
blev Anna bara mer ledsen. S till slut lyfte hon bock-
hornet till munnen och spelade.
Det lilla gravfljet sniglade sig ner ver dalen genom
snyra och drivor. Hsten var en stadig kamp som hade
varit ute i hrt vder tidigare, och den hr turen var

11
inte mer strvsam n vad den mycket vl klarade. Men
ibland var Sjugurd framme vid hsthuvudet och tinade
frusna droppar frn hstens gonfransar. Sjugurds eget
skgg var stelt och fullt av is, men det fick vara tills han
kom under tak. Han hade knappt dragit handen ver
hakan s satte det sig frostnlar i skgget meddetsam-
ma. Bara de tog sig tryggt till kyrkogrden och fick kis-
tan dit den skulle, tnkte han. Eftert kunde han vila en
natt innan han tog turen tillbaka.
Fljet rrde sig sakta frbi verlie och Nibben och
vidare mot klyftan vid Elvester, dr vinden avtog. Frn
att stampa i motvind p renblst skare anvnde de nu
lng tid p att komma genom drivor och ls sn, men
det gjorde gott att slippa den isande vinden. Kistan var
fastsurrad vid slden, och ven i de vrsta branterna lg
den stadigt. Sjugurd Fosslii hade frt fler sdana sorg-
liga fljen nedt till kyrkbygden, s han visste vad som
mste till. Nr de nrmade sig stllet dr Leirdalen mt-
te Bverdalen, smalnade dalen in till en vass och kur-
vig klyfta innan den utvidgade sig igen vid Leirmoen.
Klangen frn bockhornet kastades mellan fjllsidorna
innan den svvade ivg i samma spr som lvfran dr
nere. Och ljudet gled lite lngre ner i dalen fr varje
sldlngd fljet rrde sig.
Anna stirrade i snn medan hon gick. Sg hur kng-
orna satte djupa spr, och knde att hon var hungrig,
men hon vgade inte fresl att de skulle stanna. Sdant
var det Sjugurd som bestmde. Hon stoppade in ngra
mrka hrtestar under mssan och stampade vidare.
Det var gott att ha ljudet frn bockhornet. Och Rise
var uthllig. Med slutna gon blste hon oavbrutet i
det kalla hornet. Det var tungt, men hon hade lrt sig

12
att dra djupt efter andan och blsa lngsamt s hon inte
blev yr, och nr hon en gng kom i gng, kunde hon
hlla p lnge.
Nr gravfljet passerade Elvester, kom det ut folk
p trappen och bjde huvudet i hlsning till den dda.
Ingen vinkade eller ropade, det var bara den hr tysta
uppmrksamheten innan de gick tillbaka in i vrmen.
Sjugurd hlsade heller inte, men han sg mot grden
och tnkte att de i alla fall visade ett slags deltagan-
de. Det var vl inte att vnta att andra skulle sluta sig
till fljet frn Knatten, fr den lilla familjen hade inte
mycket umgnge med folk ner ver dalen.
Vid Leira, Sllien och Galde skedde detsamma. Nr
folk hrde bockhornet och sg det sorgliga fljet som
kmpade sig frbi, kom de ut p trappen och bjde hu-
vudet. Karlarna hll mssan i handen och kvinnorna
knppte hnderna i bn, och s huttrade de sig in s
snart slden hade passerat.
Anna knde blickarna i ryggen och knde deras tan-
kar som en kylig pust i nacken: Vad skulle det bli av de
stackars jntorna? Ingen trodde vl att hon och systern
kunde bo ensamma p Knatten hdanefter. Anna knde
trotset som en hjlp i sorgen. Med fast blick lyfte hon
huvudet och gjorde sig stark. ven om hon srjde, var
hon inte utan vilja. De skulle visa dem!
Vid Galde stannade Sjugurd vid en liten lada. Om de
skulle hlla ut nda till Loms kyrka, mste de gra ett
stopp och ta lite. Det var lng vg kvar.
Vi stter oss i het och vilar. Sjugurd tjudrade hs-
ten och lossade lspinnen i ladan. Det var bra att stanna
hr, fr ladan gdes av slktingar, och ingen skulle hitta
p att neka dem lite vrme.

13
r ni kalla?
Nej. Anna svarade fort och sg frgande p Rise.
Systern hade suttit i ro p slden, s det var kanske vr-
re med henne.
Jag spelar mig varm, svarade Rise och gled ner frn
slden. Hon sg till att lgga bockhornet i ryggscken
innan hon tog fllarna och bar in allt i ladan. Hon visste
inte riktigt om hon orkade ngon mat nu, med moderns
br p slden
Men s smakade det nd nr hon satte tnderna i
en bit tjockt tunnbrd. Sjugurds fru hade srjt fr god
och riklig mat, och Anna hade ocks gjort i ordning lite
matsck, s de skulle ha tillrckligt att styrka sig med
p bda vgarna.
De tre i ladan t i tystnad. Sjugurd tuggade lngsamt
och med slutna gon, och nr han var frdig, lutade han
sig bakt i het och andades tungt ut. Flickorna delade
ett stycke torkat renktt och skljde ner det med mjlk
som hade brjat frysa, innan de knppte hnderna i
knet och vntade.
Vad tror ni? en harkling hrdes frn het. Blir ni
kvar i kyrkbygden?
Nej, var skulle vi gra av oss dr? Anna sg p Sju-
gurd.
Det finns vl ngon som behver hjlp p grden.
Med lagrdssktsel och sysslor inne
Vi ska tillbaka till Knatten. Anna var inte villig att
prata om saken. Vi har djuren, och vi har mat nog att
klara oss genom vintern.
Ja, ja, jag tnkte bara Sjugurd lg fortfarande
med slutna gon. Det kan bli hrt att driva grden s
lngt mot fjllet, bara ni tv.

14
Vi klarar oss. Anna sg p systern och blinkade.
Ville hlla Rises mod uppe. Det var bara en sak som
kunde rubba beslutet om att bli boende p Knatten, och
det var om prsten krvde att Rise skulle infinna sig in-
fr lraren. Det var alltfr lngt till skolhuset.
Anna slt gonen och lyssnade till vinden som yrde
runt knutarna. Het i ladan gjorde att de satt varmt,
ven om det var tmligen glest mellan stockarna. Det
var rent trevligt att sitta s i halvmrkret om det inte
hade varit fr den sorgliga lasten utanfr.
Det gr mot vr och ljusare tider, ja, mumlade Sju-
gurd. Han var klok nog att lta tvivlet fara. Flickorna
hade tillrckligt att tnka p tills modern kom i jorden.
Allt blir lttare nr vrmen kommer.
Anna nickade, men hon visste mycket vl att de fortfa-
rande hade veckor med kallt vder och sn framfr sig.
Det tog lng tid innan vintern slppte taget i hgfjllet.
Lyckligtvis hade de tillrckligt med foder t djuren, och
deras eget matfrrd var tryggat. Mjlk och ost saknade
de inte s lnge djuren var friska, och flera ripsnaror stod
spnda precis utanfr hemmet. Skulle det nd knipa,
visste hon att anvnda gevret. De senaste tv ren hade
hon varit tvungen till att lra sig jaga, och hon hade klarat
det bra. Tv rentjurar och en renko hade hon skjutit p
kullen alldeles ver Knatten. Anna sg p Rise och lade
mrke till att systern klippte med gonen. Efter flera tim-
mar i snyran var det behagligt att sitta under tak. Men
de hade fortfarande ett bra stycke kvar innan de ndde
kyrkan, s det blev inte tid till smn p lnge nnu.
Jag tror sldvgen r fastare och mer uppkrd hr-
ifrn, sa Sjugurd och strckte sig. D kan vi kanske
sitta i slden allihop.

15
Bara inte hsten blir trtt, mumlade Rise. Den fina
hsten.
Sjugurd svarade inte. Brjade istllet packa ryggsck-
en medan han tnkte att yngsta flickan var ngot utver
det vanliga.
r ni klara att fara vidare?
Flickorna snrde genast igen ryggscken, medan Rise
dolde en gspning och Anna gned sig i gonen. De skul-
le nog grna ha grvt sig gott ner i het och tagit en
lur, men det fick stanna med nskningen. Nu var det p
med mssor, vantar och sjal. Den sistnmnda slog de
ver ytterklderna och stramade om livet. Det vrmde
bra, och s lnge yllestrumporna inte blev fuktiga, frs
de inte.
Innan Rise satte sig p slden, var hon framme hos
Sterk och strk den ver halsen. Som om djuret fr-
stod att flickan behvde trst, snkte den huvudet och
puffade pannan ltt mot hennes kropp. D slog Rise
bda armarna om halsen p den och pressade sig gott
intill. Kylan darrade som bristfrdiga strngar om det
lilla fljet, men hsten stod helt stilla och tog emot
omfamningen. Hst och barn, kind mot kind, tnkte
Sjugurd. I en samhrighet som bara fanns fr de tv.
Nr Rise slppte taget, lyfte hsten huvudet igen och
gav henne en ltt puff med mulen. De kunde resa vi-
dare.
Anna packade gott runt lillasystern innan slden sat-
tes i rrelse, och s fortsatte frden ner ver dalen mot
Mundgjel och det trnga partiet vid Kleivi. Nedanfr
sldvgen svngde lvfran sig som ett djupfryst band,
ngra stllen vitt, andra stllen glasklart och blaktigt.
Djurspr gick kors och tvrs ver lvfran och avsl-

16
jade bde rv och mrd, och pltsligt skuttade en fr-
skrmd hare upp frn gmstllet under en trdrot. Den
hoppade rakt uppfr liden, in mellan granstammar,
ver hala berg och runt stenblock. Ngot hade skrmt
den. Ett oknt ljud som fick dalbottnen att darra. Men
haren var inte mer skrmd n att den stannade bakom
en sten och lyssnade efter det hr mrkliga. Det var visst
inte rven som var ute den hr gngen. Inte heller rn
eller varg
Rise blste i bockhornet s bde djur och folk mste
lyssna. Hon sg inte upp nr de passerade grdarna p
Mundgjel och stllena vid Repp, men Anna uppfattade
att ocks hr kom folk ut p trappan och hlsade p fl-
jet med bjt huvud. Ingen vgade visst se rakt p de tre
i gravfljet. Kanhnda var det bockhornet som gjorde
folk oskra, fr det var inte vanligt med sdant ljud nr
man var p vg till kyrkogrden. Men vad brydde vl
de sig om vad som var vanligt? S lite umgnge med
folk som de hade p Knatten, kunde det gra detsam-
ma. Det som rknades i dag, var att modern fick det
som hon nskade p den allra sista resan.
Efter hand smalnade dalen till en trng passage, och
ljudet av bockhornet smllde mellan dalsidorna. Anna
stampade hrt mot marken fr att skaka av sig lssnn.
Snn blev stndigt mindre, men i stllet var det stora
omrden med blankis, och hon hll sig fast i den bakre
delen av slden fr att inte halka. Det hade gjort gott
med den lilla rasten, men kroppen brjade bli trtt. Be-
nen gick mest av sig sjlva fr att hon ville det s, och
med ens frstod hon vad folk menade nr de sa att de
gick p viljan. Om hon hade varit ensam i fjllet, an-
tingen p jakt eller p vallning, skulle hon ha hittat ett

17
varmt stlle och lagt sig en stund, men i dag kunde hon
ju inte det.
Du kan sitta p slden. Rises ord vckte Anna frn
tankarna, och frst nu mrkte hon att systern hade slu-
tat spela. Sjugurd sa att du kunde stta dig p.
Anna tvekade lite, men nr hon sg att Sjugurd vinkade
till henne, klttrade hon upp bak p slden och lutade sig
frsiktigt intill kistan. Hon slt gonen och njt av den
skna knslan av vila. Lngsamt slappnade musklerna
av. Nr Sjugurd kom bakt och kastade en fll till henne,
kunde hon ha grtit av tacksamhet, och genast krp hon
nnu mer samman s att fllen tckte det mesta av krop-
pen.
S sniglade fljet sig vidare. Sjugurd var seg och tyck-
te han kunde g ett stycke till innan han ocks tog en vi-
lopaus p slden. Men frst ville han styra hsten frbi
Risheim och genom Medalen. De nrmade sig skjuts-
stationen, och han hade mjlighet att byta hst. Men
det kostade pengar, och han ville helst slippa den utgif-
ten. Flickorna hade inte ngot att betala med, s de fick
bli ur egen ficka, det visste han, drfr hoppades han att
Sterk skulle leva upp till namnet den hr gngen ocks.
Snart skulle de f syn p husen p Risheim. Sjugurd
sg p hsten och tnkte att de fortfarande hade lng
vg till kyrkan i Lom. I morgon skulle de ta samma vg
tillbaka, och han behvde en utvilad hst till frden
uppfr dalen. Skulle han inte nd kosta p sig en ny
hst i dag?
Jag har skillingar! ropade Anna meddetsamma, fr
pltsligt hade hon upptckt att de nrmade sig skjuts-
stationen. Vi kan byta hst.
Sjugurd kikade frundrat p den ldsta flickan. Det

18
var med knapp nd de fick det att g ihop p Knatten,
och ingen drifrn hade ngon gng betalat fr tjnster
de inte mste ha.
Mamma har sparat pengar till den hr frden, fr-
klarade Anna nr hstkarlen kom upp vid sidan av sl-
den. Hon strk en vt vante ver gonen. Vi lovade
henne att ingen hst skulle slita ut sig p grund av detta.
Jag tror hon frstod att det var Sterk och du som skulle
flja oss.
Gm dina pengar, du, harklade sig Sjugurd. Vi
byter hst nd. Sterk har gjort en bra insats redan.

Nr slden krde in mellan husen p Risheim, lade


Rise bort bockhornet. Det var tyst p tunet, bara ett
par arbetssldar och ett litet timmerlass stod framfr
stallet, men det ngade av hst genom stalldrren. De
kravlade sig ner. Anna tog Rise i handen och drog henne
med sig in i stallet fr att de skulle f lite vrme frn dju-
ren. In i huvudbyggnaden vgade de sig inte, fr Anna
var rdd att de mste betala fr sig s snart de kom ver
trskeln.
Men i en brun och vit hsts spilta fann de bde ro och
vrme. Djuret hade nog sttt inne ett tag, fr det var
torrt och lugnt och lt sig villigt klappas. Eftersom ing-
en sa ngot om att de stod dr medan Sjugurd ordnade
med seltyget, tyckte Anna att det mste g bra.
Tror du Sjugurd r trtt? viskade Rise. Han har
gtt hela vgen.
Nr vi fr en utvilad hst, stter han sig skert p
slden, svarade Anna. Efter hand blir vgen fastare,
och d gr det fortare. Det vrsta r undangjort.
Jag saknar mamma. Rise bjde huvudet och sg

19
i golvet. Tanken p att modern lg utanfr kall och
livls, hll p att sprnga henne. S lnge hon hade
bockhornet att trsta sig med, klarade hon att hlla
sorgen p avstnd, men nu kom tungsinnet ver hen-
ne, och trarna rann.
Jag ocks. Det var all trst Anna kunde ge nr hon
lade armen om lillasystern. Men vi har varandra, du
och jag. Och vi ska f det fint p Knatten, precis som
mamma nskade.
Str ni hr?
Anna och Rise blev pltsligt avbrutna av en pojkrst,
och ett nyfiket ansikte kikade p dem frn stallgngen.
Flickorna stod tysta som mss och nickade.
r det er kista dr ute? Pojken skt upp mssan
frn gonen s lite sn fll ner p hans axlar. Han hade
friska rosor p kinderna, men de dolde inte alla frk-
narna som var strdda ver kinder och nsrot. Pojken
hade en vaken och vnlig blick, och Anna tnkte att han
mste vara en av dem som sktte hstarna.
Det r vr mor, svarade Anna lgt.
h. Pojken blev tyst ett gonblick, och en sorgsen
skugga gled ver hans gon innan han fortsatte prata.
Var r er far?
Han r dd. Anna kramade hrdare om Rise och
nskade att pojken skulle frsvinna.
h. P nytt blev det tyst. r ni ensamma?
Ja.
Det var synd. Jag heter Torodd. Om ni vill, kan ni
skert g in i stugan.
Nej tack, vi har tit, svarade Anna fort. Vi ska
bara byta hst och fara vidare meddetsamma. Hon
tnkte att pojken mste vara ungefr i hennes egen l-

20
der, och han var tydligen van vid att tala med resande.
Jag tnkte bara att ni ville vrma er lite. Torodd
grep en borste och gav sig till att borsta svansen p den
bruna hsten. Det r varmare vid eldstaden.
Vi har varma fllar p slden, mumlade Anna.
Och bockhorn, tillade Rise. Hon sg med stora,
blanka gon p den frmmande. Han verkade snll.
r det du som spelar? Torodd stannade mitt i ett
drag med borsten och stirrade gapande p den minsta
flickan. Han hade trott att det var mannen som blste
ljud i hornet.
Ja.
r det inte svrt?
Lite.
Vill du lra mig spela?
Rise visste inte vad hon skulle sga. Bockhornet var
ett arv efter fadern, ngot hon ville ha fr sig sjlv.
En annan gng, mumlade hon till slut.
Var bor ni? Pojken gav sig inte, fr nu hade han ftt
fr sig att han ocks skulle klara att skapa ljud s hela
bygden hrde honom.
P Knatten.
Dr gr det inte an att bo, slapp det ur Torodd.
Det sger min far. Knatten r mest som en ster.
Vi har det bra, sa Anna bestmt. Det gr fint an att
bo dr. Vi mste vidare. Hon knuffade Rise framfr sig
ut ur spiltan och frbi Torodd.
Men det r inte ngot stlle fr flickor, fortsatte poj-
ken. Min mor vet sdant. Hon brukar sga att det r
himla fint dr uppe om sommaren, men aldrig vinter-
tid. Han vnde sig efter flickorna nr de gick mot stall-
drren. Lukten av varm hst slet i nsborrarna, men s

21
snart Anna ppnat drren, blandade den sig med kall
lukt av sn.
Ni kan inte bli boende dr uppe ensamma! ropade
Torodd efter dem. Det sger alla!
Anna knuffade ut Rise och smllde igen drren. Men
innan den stngde sig helt, hrde de ett sista rop inne
frn stallet: Jag kommer till Knatten i sommar. D fr
du lra mig spela!

Systrarna var glada nr slden tyst gled ut frn Ris-


heim. Samtalet med Torodd hade skrmt Anna, fr poj-
ken hade satt ord p det hon visste att folk tnkte. Men
ingen kunde tvinga dem bort frn hemmet, tnkte hon
trotsigt. Nr de bara fick visat att de klarade sig, mste
vl folk lta dem vara i fred.
Slden gled ltt p den alltmer hrdpackade snn,
och snart vidgade dalen sig, och lvfran blev bredare
p sltterna dr Visa mtte Bvra. Till vnster om vgen
fick de syn p de sttliga Torgilstadgrdarna, tre grdar
p rad. Det var Torgilstad vre, Torgilstad Midtre och
Torgilstad Nedre, och vanligtvis blev de bara kallade
vre, Midtre och Nedre. Det var vre de kom till frst,
och den var strst. Det var mnga hus runt tunet, och
vningshuset i tv etager imponerade tjrstruket och
prktigt uppe p kullen. Bara storleken p timret kunde
f de flesta till att gapa.
Fadern hade berttat att det var tre brder som gde
var sin grd. Ibland hade frldrarna pratat om Tor-
gil och frun Ragna, men hon mindes inte annat n att
bonden sjlv visst var av det ngot giriga slaget som
rakade t sig det han kunde. Anna fljde bra med nr de
nrmade sig. Eftersom Rise inte hade brjat spela igen,

22
skulle det antagligen inte vara folk p tunet. Fr vem
kunde vl veta att det kom ett gravflje ner ver dalen?
Men Anna tog fel. Nr vgen rtat ut sig och det blev
god sikt, sg hon att det rrde sig utanfr timmervg-
garna. Det stod mnga mnniskor invid vggen, och
alla stirrade tyst mot gravfljet. En karl kom ocks ner-
fr grdsvgen och stannade vid sldspret s att han
kunde hlsa p de srjande.
Ja, det var sig likt, tnkte Sjugurd. Han saktade farten
nr han frstod att det inte gick an att kra frbi utan
att stanna. Annars var det inte vanligt fr ett gravflje
att stoppa lngs vgen fr att f sig en pratstund.
Gud vlsigne frden. Det var bonden sjlv som stod
dr, mrk i hret och med mssan i handen. Han hade
ovanligt tjockt hr som bljade sig bakt s pannan
var bar, och ett kort skgg under hakan. Rise tnkte att
det skert gned obehagligt mot skjortkragar och hals-
dukar.
Det r ett sorgligt rende ni har i dag. Torgil kom
mot slden och stannade vid Rise, som satt frmst. Li-
vet blir annorlunda efter det hr, ja.
Bonden p Torgilstad granskade den yngsta av jn-
tornas ansikte. Det var ngot eftertnksamt och vux-
enklokt ver henne. Ngot som fick henne att verka
ldre n sina tolv r. Och hennes klara bl blick, det
var som att han fick lust att dricka nr han sg henne
in i gonen. Torgil rckte fram nven och strk en kall
vante ver jntungens ansikte.
Vi ska nog se mer till varandra, vi.
Rise kikade ofrstende p bonden. Hon visste inte
om hon tyckte om hans andedrkt. Det stod en sur lukt
ur munnen nr han bjde sig mot henne, men hon bara

23
nickade och slog ner blicken. Vad menade han med det?
Varfr skulle de se mer till varandra?
Och storasyster ser till dig? Torgil gick mot bakre
delen av slden, dr Anna satt och vntade. Du fr lite
att slita med nu. Han lade en stor klubba till nve p
hennes axel.
Nej.
Bonden hjde gonbrynen innan han knep samman
gonen. Var jntan frck?
Inte mer n vi r vana vid, frklarade Anna. Min
mor har varit sngliggande lnge.
N ja. Men det r inte ngot liv fr tv unga jntor
ensamma i fjllet. Torgil frskte sig p ett leende, men
ansiktshuden var stram, s det blev bara en stel grimas.
Innanfr vargplsen knde han att blodet tog till att
forsa snabbare genom kroppen, och pltsligt visste han
vad han skulle gra. Knattensystrarna behvde sjlv-
klart hjlp, och den hjlpen kunde de f p Torgilstad
vre.
Vi fr talas vid nr jordfstningen r ver och ni har
ftt allt p avstnd. Gud vlsigne frden vidare.
Nr Torgil tog bort handen, knde Anna det som en
stor lttnad. Tyngden av hans nve hade inte varit god,
och nu hoppades hon att han inte skulle ge sig i kast
med ett lngt samtal med Sjugurd. Hon ville bort frn
bondens blick

24
2
Lyckligtvis blev samtalet mellan karlarna kort, och hs-
ten drog vidare frbi Midtre och Nedre. Hr njde folk
sig med att hlsa frn tunet, s frden kunde fortstta
ostrt. Men Anna hade ftt ngot att tnka p. Ngot
som oroade henne. En storbonde som Torgilstad hade
makt och inflytande, och han fick det vl alltid som han
ville, grubblade hon. Kunde han komma till att blanda
sig i sktseln p Knatten?
Anna mrkte inte att Sjugurd satte sig upp p slden,
och att hsten drog raskt frbi Sulheim och Glms-
dal. Vad skulle hnda om Torgilstadbonden krvde
att de skulle flytta frn sitt hem? Bara tanken gjorde
henne illamende och rdd. Knatten och Rise var det
enda hon hade, och ingen skulle f ta bort henne frn
hemmet. Anna lade huvudet mot kistlocket och slt
gonen. I detsamma brjade systern spela p bock-
hornet, och allt kndes med ens tryggare. Fr Rises
skull mste hon vara stark. Hon frtjnade att ha det

25
bra, och ingen storbonde skulle f hota dem.
En blek solstrimma ver topparna gav sken i dalen,
och efter att de passerade den trnga klyftan vid Fl,
blev det bara ljusare och lttare kring dem. Dalen vid-
gade sig p bda sidor av lvfran och de passerade flera
grdar och torp. Alla var inte ute p tunet fr att hlsa
gravfljet, men p de flesta stllena bjde folk huvudet
i respekt. Nr de nrmade sig kyrkan, blste Rise ngra
sista toner innan hon kastade en sorgsen blick mot kis-
tan och lade bort bockhornet. Hon hade spelat modern
hem. Resan var snart ver.
Sjugurd saktade farten och gick av slden. Rise och
Anna gjorde detsamma. Den allra sista biten fram till
kyrkan ville de g vid sidan av kistan, s som de hade
gtt sida vid sida om modern i fjllet. Varje sommar
hade hon tagit dem med sig fr att plocka rter och
nyttovxter medan hon berttade om anvndningen av
dem, och minnet av de hr turerna var ngot av det k-
raste Rise och Anna gde.
Det var med stndigt tyngre steg flickorna nrmade
sig kyrkan, fr nda till den hr stunden hade de haft
modern hos sig. Nu skulle de snart skiljas fr alltid.
Rise andades tungt och hade mest lust att vnda. Ta
med kistan och Anna tillbaka till Knatten och bara
vara dr, de tre. Tillsammans. Hon suckade och tor-
kade en tr. Visste mycket vl att de mste vnda tom-
hnta tillbaka.
Sjugurd gick frmst, vid sidan av hsten. Han var all-
varlig och hlsade bara med en blick p folk som samlat
sig. De som sg fljet, tyckte synd om flickorna, och det
skar dem i hjrtat att se ett s litet gravflje. Systrarna
verkade s ensamma dr de gick tv mrkkldda, sm

26
gestalter som hade vandrat den lnga vgen frn verst
i Leirdalen, och nda till Mo. Det var en lng frd.
Men vid Holen skedde det ngot ovntat. En kvin-
na i 35-40-rsldern och hennes man kom slntrande
frn sitt lilla jordbruk och slt sig till gravfljet. Med
ett vnligt leende mot Anna och Rise gick de in bakom
slden och fljde lugnt efter. Rise svalde och traskade
frtrstansfullt vidare utan att se sig om. Det var frsta
gngen p hela frden ja, frsta gngen sedan modern
dog som hon hade ftt ett leende och en vnlig nick
frn en vuxen. Alla de hade talat med, var allvarliga och
fulla av oro fr framtiden. Men den hr kvinnan snde
dem ett vnligt och uppmuntrande leende som ingav
Rise mod. Det gick an att le ven om ngon var dd,
tnkte hon verraskat. Och mamma skulle skert inte
ha tyckt om att se dem s ledsna. Hon log frsiktigt nr
hon mtte storasysterns blick, och genast fick hon ett
mycket bredare leende tillbaka.

Nr kyrkspiran efter hand kom till synes bakom prst-


grden, hade nnu tre stycken slutit sig till gravfljet,
en ung kvinna och ett par i fyrtiorsldern frn ett av
de minsta torpen. S blev det d ett slags gravflje som
nrmade sig kyrkobyggnaden och kyrkogrden.
Kan de grva i marken nu nr det r kallt? viskade
Rise, som pltsligt hade brjat tnka p att jorden ms-
te vara frusen.
Ddgrvaren har gjort klart innan frosten kom,
svarade Anna tyst. Det var inte s ovanligt att prsten
frberedde begravningar innan vintern satte in. Ibland
mste kistorna ligg p logen tills det blev mjligt att
grva nya gravar, men i de flesta fallen hade kyrkogr-

27
den tillrckligt med ppna gravar fr dem som skulle i
jorden.
Utanfr kyrkporten stannade Sjugurd hsten, och det
lilla fljet blev stende. Dagen var p vg mot sitt slut,
och den svaga solstrimman frn tidigare var ersatt av
ett kyligt grtt ljus. En kall vindil stod upp frn Prest-
fossen och fick kvinnorna att dra sjalen ttare om hu-
vudet medan grdarna runt kyrkan efter hand flt sam-
man till oformliga ulltussar. I den hr stunden, nr alla
konturer rann ut i grtt mrker, var det som om vrlden
hll andan ett gonblick innan den terigen rrde sig
lngsamt mot natt.
Kvinnan frn Holen kom bort till flickorna. Utan ett
ord strk hon Anna och Rise ver ryggen innan hon tog
deras hnder i tur och ordning.
Livet far inte alltid fint med oss, sa hon. Rsten var
varm som dagen var kall. Men allt har sin mening, och
frden gr vidare. Hon sg ver platsen, dr prsten
kom mot dem frn prstgrden. Med lnga steg nrma-
de han sig medan stvlarna knarrade skarpt mot snn.
Jag var ofta tillsammans med er mor nr vi var
barn. Vi lekte p stern och hittade p mycket roligt.
Men efter att hon flyttat till Knatten, sg vi inte mycket
till varandra.
Anna nickade. S det var inte bara av medmkan de
vuxna hade fljt med i fljet. Hon mumlade ett tack och
riktade blicken mot prsten. En ung, hgrest, lite lng
och skranglig karl, som blinkade oavbrutet.
Det dr r inte Moprsten, viskade kvinnan. Det
r en kandidat som han har hos sig nr han sjlv r p
resa. Mer hann hon inte frklara innan den prstkldde
karlen hlsade p Sjugurd.

28
Guds fred ver fljet. Ni r vntade. Den unga kan-
didaten nickade mot Sjugurd och frgade bonden vad
de nskade: att freta jordfstningen meddetsamma,
eller vnta till dagen efter.
Frgar du flickorna, tror jag de vill ta farvl av sin
mor nu, svarade Sjugurd. De har fljt henne trofast
hela vgen och r klara att sga farvl.
Kandidaten nickade och gick bakt. Han bugade till
de vuxna bakom slden och stannade framfr Anna
och Rise. Dr blev han stende en liten stund och be-
traktade de tv innan han rckte fram handen till en
hlsning.
Gud vlsigne er. Det r er mor?
Ja. Anna var den ldsta och frde ordet.
Och ni r upplrda i kristen tro och r redo att ver-
lmna henne i Guds hnder?
Ja.
D gr vi innanfr staketet och ger henne vlsignel-
se och frid. Om ngra kan bra kistan det sista stycket?
Prsten sg mot fljet och hjde gonbrynen frgande
mot de tv karlarna som fljde med. Tillsammans med
Sjugurd och klockaren skulle de klara att bra kistan
till graven.
Nr Sjugurd brjade lossa p repen som hade hllit
kistan p plats, stod Anna och Rise hand i hand och
fljde med. Lomseggen reste sig hgt och vlbekant
mot himlen bakom dem. Tnk vad det hr fjllet hade
varit vittne till av bde gldjemnen och sorger, for det
genom Annas huvud.
S smningom var kistan fri, och klockaren kom ini-
frn kyrkogrden fr att hjlpa till. Prsten gick frst i
fljet, och drefter kom karlarna med kistan mellan sig.

29
Lngst bak gick Anna och Rise. Sakta, med blicken fst
p den enkla trkistan, i visshet om att de snart mste
ta ett allra, allra sista farvl av modern. Nu skulle de
aldrig mer ha henne nra sig.
De andra i begravningsfljet kom efter. Med bjda
huvuden fljde de kyrkogrdsmuren till en gravplats
lngst bort frn sjlva kyrkan. Platsen lg fritt och med
god utsikt ver resten av kyrkogrden, en fin viloplats
fr en kvinna frn fjllen. ven om mrkret blev allt
ttare, kunde de skymta korset som lg vid sidan av
den ppna graven. Korset med namnet p kvinnans
husbonde genom mnga r, Torolf Sveinsson Knatten.
Snart skulle ocks ett annat namn prglas in i tret: Ma-
rit Sofie Knatten.
Anna och Rise var som i en annan vrld nr prsten
lste bibelordet och hll ett kort tal. Ingen av dem hrde
vad som blev sagt, men de skulle fr alltid minnas den
sista glimten av moderns kista nr den frsvann i mrk-
ret. I samma gonblick som klockaren och ddgrva-
ren slppte repen, blossade det ett ljus ver graven. En
gyllene flamma som kastade sken ver Anna och Rise
och fyllde dem med vrme och styrka. En sista hlsning.
Alla sg det. Prsten, klockaren och gravfljet. Ingen
kunde frklara var ljuset kom frn, och lika pltsligt
som det hade blossat upp, lika fort frsvann det och
lmnade kvar de srjande i totalt mrker. Det var natt i
Lom. Vinternatt.

Efter jordfstningen skulle flickorna vernatta p prst-


grden. Den unge kandidaten hade ftt besked, och det
hade gjorts i ordning rum till dem. De mste bara flja
med honom.

30
Ni har haft en strvsam dag, frstr jag. Den vika-
rierande prsten frskte tala trevligt med de unga. De
var ensamma, fr Sjugurd frde hsten till stallet, och
de andra i fljet hade tagit avsked vid graven. Men nu
vilar er mor i Guds armar, fr i kvll kom hon hem.
Mamma har varit hemma hela tiden, svarade Rise
med ljus rst. I dag r det bara hennes skal vi har fljt
till kyrkogrden. Anna hade sagt ngot liknande nr
modern lades i kista p Knatten.
Ja, du kan skert ha rtt i det. Kandidaten tittade
nyfiket p den yngsta av flickorna. I skenet frn en stor
lykta sg han ett ppet barnansikte som var prglat av
sorg, men ocks av ngot annat. Det strlade tillit och
frid av jntan, som om hon gick i trygg frvissning om
att modern hade det bra.
Sjlen lmnar kroppen och finner Herren s snart
jordelivet upphr. Kvarlevorna r bara symbolen p det
som har varit. Den unge prstkandidaten hrde sjlv
hur hopplsa orden var. Inte till mycket trst fr ett
barn, tnkte han. Men det var ocks ovanligt att unga
flickor hade s klara uppfattningar om saker.
I detsamma hrde de hundskall frn prstgrden, och
kandidaten skyndade sig att frklara.
Bry er inte om hunden. Den r folkilsken, och gnl-
ler och hugger efter allt och alla. Men den r bra bun-
den, s ni r trygga. Den r tminstone en bra vakthund.
Jagar den inte? frgade Anna. Hon knde att hon
mste sga ngot.
Nej. Prsten jagar inte sjlv, och jag tror knappast
den byrackan r anvndbar till annat n att skapa ov-
sen. Kandidaten frde flickorna runt den stora bygg-
naden och in p prstgrdstunet. Hela det stora tunet

31
var fint skottat, s bde vagnar och sldar kunde kra
upp till ingngen. Vid en hundkoja invid infarten stod
en hund och ryckte i lnken nr fljet frn Knatten pas-
serade. Det var inte gott att se vad fr slags ras det var,
men en stor best var det i alla fall.
Anna drog sig undan och gick ttt intill kandidaten.
Rise, dremot, gick lugnt medan hon kikade nyfiket p
hunden. Det mste d vara slitsamt fr bde folk och
djur med ett sdant ovsen varje gng det kom folk p
tunet, tnkte hon.
Bara fortstt att g, frmanade kandidaten. Den
hller upp s snart drren stnger sig bakom oss.
Men Rise stannade nr hon var i hjd med den oro-
liga hunden, och frskte stirra genom mrkret. Allt
hon sg, var en gr massa som hoppade upp och ner och
frskte slita sig ls.
Hyssj! sa hon strngt. Du behver inte sklla p
oss. Vi r vnner.
Pltsligt blev det tyst. Prstgrden lg med ens i full-
stndig ro, och kandidaten blev verraskad. Ngot
sdant hade aldrig skett frut. Det var tillrckligt av
folk som skllde p hunden fr att f den till att lugna
sig, men ingen lyckades. Bara nr den hade tunet fr sig
sjlv, och nr den fick mat, hll den mun. Aldrig annars.
Den hrde visst p dig? Kandidaten vntade tills
Rise hann ikapp dem. Har du mtt den frut?
Nej. Hon sa inte mer, bara fortsatte uppfr trap-
pan och in i prstgrden tillsammans med systern och
den unge kandidaten. Det var vl inte s mrkvrdigt
att hunden hade lytt, tnkte hon. De brukade tala med
djuren p Knatten, och det kunde de vl skert gra p
andra stllen ocks.

32
Men kandidaten tyckte hndelsen var ovanlig, och
nr han verlmnade flickorna till husfrun, kunde han
inte befria sig frn att frundras ver den yngstas rtt-
framma stt att tala till hunden. I morgon, i dagsljus,
skulle han se om hon fortfarande fick hunden att lugna
sig. Det hela var skert en tillfllighet.
Det har satts in varmt vatten till er p rummet. Ef-
tert kan ni ta i kket.
Hushllerskan, frken Bjrk, tittade vnligt, men be-
kymrat p de tv unga flickorna. Bda verkade trtta;
de skulle nog somna ver soppsklen. Hon knde ett
styng av medmkan. Hon hade sett mycket sorgligt och
trkigt i prstgrden, men nr sorgen drabbade barn,
gjorde det extra ont.
Tack. Anna ville niga, men fick inte till det fr att
hon skyndade sig efter hushllerskan. Vrmen i huset
gjorde henne trtt och sl, och nu nskade hon bara
lgga sig p en brits, eller var som helst. Bara kroppen
kunde f vila i vrmen, var det inte s noga med under-
laget. Men nr frken Bjrk stannade i ndan av huset
och ppnade drren, blev bde Anna och Rise stende
mllsa p trskeln. Skulle de sova hr?
Var s god. Sngarna r bddade, och jag hoppas ni
fr en god natts smn. Hushllerskan kastade en blick
ver rummet fr att se att allt var i ordning. En sng
med ordentliga tcken, mjuka kuddar och fast madrass
stod inbjudande vid var sin vgg. Tvttfatet var dolt
bakom en skrm dr det hngde rena handdukar, och
framfr fnstret stod ett lgt bord. Rummet var litet,
men s trevligt inrett att flickorna aldrig hade upplevt
ngot liknande.
Ska vi sova hr? Ensamma? Rise sg storgt p hus-

33
hllerskan, och hennes blick fick gonblickligen den
strama hushllerskan att smlta.
Ja. I natt ska ni sova gott och samla krafter till resan
tillbaka upp ver dalen. Hon log mot Rise. Och ni ska
ta gott ocks. Ta baktrappan ner till kket nr ni r
klara.
Rise och Anna blev stende en lng stund innanfr
drren efter att frken Bjrk hade gtt. De kunde inte
riktigt tro att de skulle bo s fint.
Det hr skulle mamma ha sett! Rise var den frsta
till att g mot sngen och lgga kinden prvande mot
tckena. Mste vi tvtta oss och ta?
Jag har ocks lust att lgga mig meddetsamma,
svarade Anna och satte ryggscken ifrn sig. Men vi
mste nog tvtta oss, och vi kan inte vara ohvliga. Jag
r sker p att maten smakar nr vi brjar ta.
Systrarna vrngde av sig lager p lager med yllekl-
der tills de stod dr i bara underklderna. Rummet var
sknt uppvrmt, och det kndes behagligt med varmt
vatten mot kroppen. Frst Rise, s Anna. Det var ns-
tan s de inte vgade anvnda bda handdukarna, men
efter lite grubblande kom de fram till att det kunde
uppfattas som otacksamt att inte ta emot det som hade
gjorts i ordning fr dem.
Nu hittar vi kket, sa Anna till slut. Hon hade fltat
det lnga, mrka hret till en tjock flta som hngde ner
ver ryggen. Nu stramade hon bandet i systerns fltor.
Rise hade hr som fjllsmr, ljust och mjukt, och hon
fredrog att ha tv fltor som hon band samman i n-
dan. Det mste vara baktrappan som gr ner precis
utanfr rummet hr.
Anna och Rise gick frsiktigt nerfr trappan och kom

34
in i en mrk gng med tre drrar. Bakom en av dem hr-
des rster, och de skymtade ljus i drrspringan. Anna
knackade p och ppnade lngsamt.
Kom in. Vem r ute s sent om kvllen?
Anna skt upp drren helt och insg genast att de
hade gtt fel, men hon kunde inte bara stnga utan att
frklara.
Vi har visst gtt fel. Vi skulle till kket, stammade
hon.
Jas. Och vilka r vi? Den gamla kvinnan vinkade
in dem med en sklvande hand.
Anna och Rise frn Knatten. Systrarna stod ttt vid
sidan av varandra och sg mot den gamla. Det fanns
inga andra i rummet, s kvinnan hade skert talat med
sig sjlv ver en bibelvers. Eller lst hgt.
Frn Knatten, ja. S det var er mor som blev jord-
fst i kvll?
Rise och Anna nickade samtidigt. Det var tydligt att
de flesta i bygden visste om ddsfallet och om jordfst-
ningen.
Det var trkiga saker, grymtade den gamla. Men
vi ska alla den vgen. Det knastrade gemytligt frn en
kakelugn i hrnet, och rda eldtungor kunde skymtas i
sprickan vid luckan. Kvinnan hade tnt en lampa, och
hon satt med en bibel i knet. Var ska ni bo?
Hemma, svarade Rise fort. Vi bor p Knatten.
S ni ska driva ensamma? r det s klokt?
Ja. Anna mrkte att hon blev bde ledsen och trtt
av att alltid f den hr frgan. Det var skert vnligt
menat, men fr varje gng de mste svara, blev hon lite
mer modls.
Ja, ni har skert tnkt igenom saken. Kvinnan nick-

35
ade och ville att flickorna skulle komma nda in i rum-
met.
Anna knuffade Rise framfr sig och stannade p gott
avstnd frn den gamla. Det sken matt i kvinnans ena
ga medan det andra stirrade stort och vaket p flick-
orna. Anna frskte hlla sig lugn och inte tnka p att
den gamla liknade en hxa. Rise, dremot, sg nyfiket
framfr sig innan hon hasplade ur sig en frga.
Kan du bara se p ett ga?
Anna np systern i armen och hoppades att kvinnan
inte skulle bli arg. Det var ohvligt att stlla sdana fr-
gor. Nu blev de vl tagna fr att vara utan god uppfost-
ran. Men den gamla bara nickade, och lpparna drogs
upp till ett stelt leende.
Nr man har levt s lnge som jag, klarar man sig
med ett ga. Jag ser mer n vad gott r med det friska.
Kvinnans rst var verraskande ungdomlig och den
passade inte till resten av kroppen. Ansiktshuden och
hnderna var marmorerade med rynkor i alla storle-
kar, och hret var tunt under hrntet av virkad guld-
trd.
Jag r s gammal att jag har slutat att rkna r, fort-
satte hon. Mina r behver ni inte, men mitt namn r
Amanda.
Amanda, upprepade Rise. Jag knner ingen som
heter det.
Nu gr du det. Den gamla kvinnan lutade sig lite
framt i stolen s ljuset frn lampan gav hennes ansikte
gld. Om ni vill lyssna till en gammal mkansvrd
gumma, ska jag ge er ett rd.
Anna och Rise nickade och vntade spnt. Bara hon
kunde ge rd om andra saker n att de mste flytta frn

36
Knatten, tnkte Anna fort. Hon var rdd att kvinnan
var som alla andra.
Ni r unga. Ni har varandra. Om ni fljer hjrtats
rst, ska det g er vl. Och ni fr aldrig ge upp. Aldrig!
Amanda lyfte ett krokigt finger.
Hjrtats rst, det r en rst som aldrig ljuger. Kom
ihg det, barn.
Ja. Anna neg och grep Rises hand. De mste hit-
ta kket och f sig lite mat innan det blev alltfr sent.
Tack fr rdet.
Gud ser nog till er, mumlade den gamla. Men det
skadar inte om ni ser till er lite sjlva ocks.
Det ska vi. Anna neg igen. Nu mste vi
Ja, det r klart. Kket r nsta drr till hger. Jag
hoppas ni fr en god mltid. God natt.
Anna och Rise ryggade ut ur rummet och stngde
drren. Utan ett ord ppnade de den riktiga drren, och
genast slog lukten av varm mat mot dem. gonblickli-
gen glmde de Amanda, fr hungern gnagde i tarmarna.
Det var mnga timmar sedan senast de rastade i ladan i
Bverdalen, och de kunde ha tit vad som helst.
Varsgod. Det r dukat till er. En ung piga stod vid
spisen och rrde i en stor kittel. Hon mtte Anna och
Rise med blicken och nickade mot ett lngbord mitt i
rummet, dr det stod tv tallrikar vid sidan av varandra
p ena lngsidan. Glas, kniv och sked var ocks fram-
dukat, och annars hade det satts fram flatbrd, spicket
ktt, kycklinglr, flera olika ostar, jst fisk ja, det var
s mycket mat att flickorna frn Knatten aldrig hade
sett maken till uppdukning. Det hr kunde inte vara
bara fr dem?
Ni kan brja med en tallrik soppa, fortsatte jntan.

37
Hon ste upp frn grytan och stllde tv djupa pors-
linstallrikar p de flata. Varm soppa gr gott i kylan.
Ett flyktigt leende gled ver hennes ansikte medan hon
vntade p att gsterna skulle stta sig.
r det till oss? Anna nstan viskade fram orden.
Hon kunde inte tro att de skulle ha sdan servering.
Ja. Hushllerskan har gett besked om att ni ska
trakteras p bsta stt.
Anna och Rise tog plats p bnken och knppte hn-
derna i stilla bn. Lite tvekande tog Anna upp skeden
och smakade p soppan, och genast hon knde vrmen
och den salta smaken, slt hon gonen och tvingade
tillbaka grten. Det smakade otroligt gott med mat.
Och vrme
Det r synd mamma inte r hr, viskade Rise.
Tnk att f s mycket god mat.
Hon r nog med oss. Anna skrapade tallriken helt
ren. Mamma r alltid med oss.
D fr ni frse er. Pigan var genast framme och du-
kade bort de tomma sopptallrikarna. Hon tittade nyfi-
ket p de tv systrarna som nu var utan frldrar, och
kunde inte fatta att de ville i vg upp ver dalen i mor-
gon. Bda kmpade med att hlla gonen ppna, och
hon var rdd att de skulle somna ver bordet.
Har ni gtt hela vgen frn Leirdalen? Pigan rckte
fram gult smr och fet ost s Rise kunde frse sig.
Ja, nickade hon.
Och ni knner ingen annan i Lomsbygden som ni
kan logera hos?
Anna lyfte huvudet och sg oskert p tjnsteflickan.
Var hon spydig eller bara nyfiken? I alla fall det sista,
men tonlget tydde p ngot mer, tnkte hon. Det kun-

38
de frresten gra detsamma, fr i morgon skulle de ta
kvllsvard p Knatten. Lngt hrifrn.
Nej, vi har inga slktingar vi vet om. Anna vgade
sig p att ta en tjock bit tunnbrd med mesost. Det var
lngesen hon hade ftt sdan mat, och smaken fick hen-
ne att le. Det var snllt av prsten att hysa oss i natt.
Vi knner Amanda, slapp det ur Rise. Hon kom att
tnka p den gamla de just hade mtt.
Amanda? Pigan sprrade upp gonen och stirrade.
Knner ni doktorsfrun? Hon sg sig om ver axeln,
nstan som om hon vntade sig att bli ertappad med att
ha gjort ngot olagligt.
Nej, egentligen inte, sa Anna. Vi pratade bara lite
med henne innan vi kom hit.
Var ni dr inne? Pigan sg uppskrmt mot timmer-
vggen som vette in mot rummet intill.
Ja, bara en kort stund.
Vi gick fel, frklarade Rise.
Det r ingen frutom prsten som gr in dit. Pigan
ryste och vnde ryggen till. Nu hade hon terigen pratat
fr mycket. Det var inte hennes uppgift att underhlla
gsterna, ven om de bara var barn. Men det mste vara
ngot speciellt med de hr tv, eftersom de hade vgat
sig in till den gamla. Blev ni inte rdda? Pigan kastade
den sista frgan ver axeln.
Nej. r hon farlig? Anna brjade bli mtt, men kla-
rade nd att f ner ett kycklinglr till slut.
Hon Hon kan mycket
Har ni tit gott? De blev pltsligt avbrutna av hus-
hllerskan som stod i kksdrren.
Tusen tack. Det var mycket mat. Anna torkade sig
om munnen med jackrmen.

39
Jag ska verlmna tacket till prsten nr han kom-
mer tillbaka frn resan, svarade frken Bjrk. Det r
han som har gett besked om hur passningen ska vara.
Hushllerskan kastade en skarp blick p Rise. Det
kan se ut som ni behver lite smn.
Anna och Rise reste sig samtidigt, och en efter en tog de
frken Bjrk i handen, neg och tackade fint fr mlti-
den. De var s trtta att de nstan inte klarade att st
upprtt.
Bry er inte om hunden. Den brukar sklla hela nat-
ten. Frken Bjrk stod stram och fljde med nr de unga
flickorna gick mot bakdrren. Hon var inte av dem som
log i ondan, men hon verkade inte ovnlig.
Inte i natt, mumlade Rise och vnde sig i drrpp-
ningen. Hunden kommer att vara tyst i natt. S stng-
de hon drren efter sig och fljde Anna uppfr trappan
till rummet.

Kom och lgg dig tillsammans med mig, bad Anna nr


Rise blev stende rdvill mitt p golvet. Vi behver
inte tv stora sngar fr att sova gott.
Rise var snabb att krypa upp i sngen till systern, och
hon lade sig gott intill Anna. Det var underligt att ligga
s i ett frmmande hus. Som en rad gst. Och allt bara
p grund av modern.
Det var mamma som skulle ha upplevt detta, vis-
kade Rise ut i mrkret. Tnk eget gstrum och dukat
bord. Till oss.
Ja, prsten r snll. Anna svalde och tnkte p mo-
dern, som lg p kyrkogrden intill. De kunde hinna en
tur till graven innan de begav sig hemt i morgon. Men
Sjugurd ville tidigt ivg, s de fick inte sova fr lnge.

40
Nu r allt ver, Rise. I morgon brjar en ny tillvaro.
Lt oss tacka fr att allt har gtt bra. Anna knppte
hnderna och bad en stilla aftonbn, dr hon ocks
tackade modern fr att hon hade varit s snll.
Mamma ville att vi skulle klara oss, viskade Rise.
Vi gr vl det?
Ja. Anna sa inte mer, och det blev tyst i rummet.
Mrkret utanfr var som en tt vgg mot fnstret. N-
gonstans i huset var det ngon som ppnade en drr,
och raska steg frsvann mot den andra ndan. S lg
prstgrden i djup ro. Inte ens hunden gav ljud ifrn sig.

Men i sngen p gstrummet tog det lite tid innan de tv


somnade. Dagen hade varit strvsam och sorglig, och
nu kom tankarna. Kroppen vrkte, och sorgen lg som
en tung kvarnsten i magen. Anna frskte dra efter an-
dan ljudlst utan att avslja att hon grt. Men nr Rise
skakade i tysta snyftningar vid sidan av henne, la hon
armen om systern och drog henne ttare intill sig. S
blev de liggande intrasslade i varandra, medan de grt
sig tomma p trar, och medan timret i yttervggarna
smllde hrt i vinternatten.
Lnge, lnge lg Anna och Rise och trstade varan-
dra utan ord, nda till smnen ntligen befriade dem
frn sorg och saknad, och trarna torkade p kinderna.

41