You are on page 1of 28

1

När han följt den slingrande skogsvägen några
kilometer, blev byn Mullum synlig och landska-
pet öppnade upp sig i små fält, gårdar och kupe-
rad bygd. Efter att ögonen vant sig vid det dunkla
ljuset i skogen blev han nästan bländad av solen
då han lämnade skogsbrynet. Motorcykeln susade
långsamt fram längs den smala vägen, förbi några
hus. Ingen människa syntes till, alla var väl upp-
tagna med jobb, tänkte han. Det passade honom
perfekt. Han ville inte tala med någon. Det där med
att kallprata var väldigt överskattat, tyckte han.
Hade man något att säga som var av vikt, gjorde
man det. Annars höll man käft. Så var det bara … i
hans, Erik Eks värld, i alla fall. Han var rejäl, rakt
på sak, utan krusiduller, hans åsikter om hur till-
5
varon fungerade var grundade redan i ungdomen.
Det var inte så att det var tomt där uppe på loftet
– omöblerat. Tvärtom, det var gediget möblerat,
med stabila, tunga, solida möbler som var besvär-
liga att flytta på. Det tyckte han var perfekt. Att
lyssna, diskutera och bilda sig nya uppfattningar
om saker och ting, var bara trams och fullständigt
onödigt. Man kunde utnyttja tiden till mycket bätt-
re saker, såsom takläggning och diverse praktiska
göromål. Han var duktig på det mesta, både inom
byggeri, motorer och det elektriska. Att han putt-
rade fram här ute i obygden berodde på att han fått
i uppdrag att lägga om ett tak på ett hus här i byn.
En tidigare kund som hade släktingar här hade re-
kommenderat honom å det varmaste. Eftersom det
var sommar och varmt, hade han tackat ja.
Han saktade ner farten ännu lite till och såg sig
omkring. Mullum var inte stort, det kanske bestod
av ett femtiotal hus och alla var inte bondgårdar, no-
terade han. De låg på båda sidor om ett litet vatten-
drag som sömnigt rann i dalgången genom samhäl-
let. Skogen stod tät på båda sidor om byn. Träden i
skogsbrynet var höga och kraftiga, mest barrträd.
Från ån bredde små åkrar ut sig på båda sidor.
På några ställen var marken så vattensjuk att den
endast lämpade sig som beteshagar för djuren.
Erik Ek ströp gasen på motorcykeln helt, bromsa-
de och satte ner fötterna på marken. Av vägbeskriv-
ningen han fått via brev att döma, låg huset med
6
läckande tak en bit bortanför byn, några hundra
meter in i skogen. En motorcyklist kom emot ho-
nom och han höjde handen till hälsning. Mannen
var iklädd uniform och hade en stor väska över
axeln. Brevbäraren, kanske, tänkte Erik. Det var
inte mycket trafik på den lilla vägen hit. Förutom
motorcyklisten hade han bara mött en hästfora och
två cyklister. Han följde grusvägen med blicken.
Det var ett fruntimmer som anlitat honom. En Lisa
Salomonsson. Mat och husrum skulle ingå i lönen.
Det var försommar och fint väder – det skulle bli
fina veckor att tillbringa här på landet för en stads-
bo som Erik.
Med ett djupt andetag lade han i växeln och fort-
satte färden förbi ett antal gårdar och hus, över en
bro, och in i skogen på andra sidan. Det blev genast
lite svalare under de höga trädens kronor. Det luk-
tade våt mylla. Marken var täckt av mossa, och här
och var växte stora ormbunkar som vajade lojt i
vinddraget från motorcykeln.
Plötsligt låg gården framför honom, i en liten
glänta. Ett grått boningshus, med en veranda. På
andra sidan vägen stod ladan, även den grå. Bakom
huset skymtade han en jordkällare och ett uthus.
Här måste det vara.
– Kom in bara, hördes en kvinnoröst ropa inifrån
huset.
Dörren stod öppen. Erik svingade ena benet över
sadeln och på stumma ben efter en lång resa, ställde
7
han cykeln ifrån sig vid ladan. Lädermössan och
glasögonen lade han ifrån sig på sadeln. Resväs-
kan som var fastsurrad på pakethållaren och de
fullpackade sadelväskorna, lät han vara kvar. En
doft av nybakade bullar smög sig in i hans näsbor-
rar och lockade fram ett sug efter kaffe. Magen gav
till ett kurrande också. Någon mat hade han inte
ätit sedan han startade på morgonen. Och nu var
klockan nästan tre. Gruset på gången knastrade
när han efter att ha öppnat grinden gick stigen fram
mot verandan. Utan förvarning släcktes solen. Be-
nen vek sig som kokt spagetti.

Eriks ögonlock fladdrade till. Han tittade upp och
såg in i de finaste blå ögon han någonsin hade sett.
En sällsam, bekymrad blick mötte hans.
– Hej. Det var samma röst han hört nyss. En blöt
nos sniffade honom i ansiktet, tills kvinnan som ta-
lat höll tillbaka hunden i halsbandet.
– Vad hände?
– Du trampade på krattan och fick skaftet i huvu-
det. Om det inte var för att du tuppade av ett ögon-
blick, skulle jag ha skrattat. Det såg för roligt ut.
– Jaha.
– Ja, det var ett klassiskt nummer. Hur känns det?
Jag blev riktigt rädd ett tag.
– Känns …? Näsan är öm.
– Din stackare. Är du yr? Kan du gå, tror du? Du
kanske ska lägga dig en stund?
8
– Jag mår fint. Han kände sig plötsligt generad.
Att dratta omkull så där pladask framför en ung
kvinna som till på köpet inte såg så pjåkig ut, hade
han aldrig varit med om förut. Han kom snabbt på
fötter och masserade den ömma näsan.
– Jag heter Lisa Salomonsson och du måste vara
Erik Ek. De hälsade och tog varandra i hand. – Kaf-
fet är färdigt, jag har brett smörgåsar och du får till
och med nybakade bullar.
– Hur länge var jag däckad egentligen? När hann
du koka kaffe?
– Inte mer än ett litet ögonblick. Jag såg att du
var på väg, sa hon kryptiskt. – Kom, så går vi in.
Hon började gå upp mot verandan. – Hoppas du
inte är hundrädd, sa hon och vände sig om. – Six-
ten är lite valpig av sig, och han tycker om gäster.
Vid sidan av dem hoppade ett glatt skällande yrvä-
der till hund. Den var gråmelerad med vitt ansikte,
mörkgrå mask över ögonen, som en bov, och yvig
svans med krull. En spets, alltså, tänkte han. Den
påminde lite om en varg, fast snäll. Och mindre. En
leksaksvarg.
– Hej, grabben, sa han och klappade hunden ta-
fatt på huvudet. Han var inte precis rädd, men de-
finitivt inte hundvan. Han hade aldrig ägt någon,
och kände ingen med hund.
– Man får nästan skämmas, som han bär sig åt,
sa kvinnan när hunden sprang runt Erik och viftade
på svansen och ivrigt pockade på uppmärksamhet.
9
– Lämna honom i fred nu, han är en skadad man.
Du får ta det lite vackert, förmanade kvinnan hun-
den lågt.
– Ingen fara med mig. Jag överlever nog.
Han kastade en blick upp på taket och märkte att
det inte såg så frackt ut. Det behövdes läggas om,
det var säkert. Kvinnan följde hans blick.
– Ja, min far lade om taket för säkert femtio år
sedan. Det är spåntak under. Du får inspektera det
efter kaffet.
– Jaha. Han kom inte på något bättre att säga.
Huset var helt omålat, det såg han nu när han kom
närmare. Men det såg ut att vara i gott skick, förut-
om taket då förstås. De klev in och kom in i farstun.
Där tog han av sig stövlarna och vrängde av sig lä-
derjackan. På väggen fanns rader med krokar där
diverse ytterplagg hängde. En hatt, ett par möss-
sor och några scarfar och halsdukar låg på en hylla
över krokarna.
I köket var det dukat till kaffe för två. Ett stort fat
med smörgåsar tronade på bordet och ett mindre
fat med de utlovade bullarna och några småkakor
stod bredvid. Dessutom fanns det en tillbringare
med saft och två glas. De åt och drack under tyst-
nad en god stund medan Erik lät blicken svepa runt
i köket. Det var stort, ett riktigt lantkök, väldigt
annorlunda mot vad han var van vid. I staden hade
man sällan så stora kök. I alla fall inte bland dem
han kände. Förutom det stora bordet och stolarna
10
mitt i rummet fanns en väggfast bänk under fönst-
ret. En gungstol stod i ena hörnet intill ett litet bord
där en rejäl radio stod i ensamt majestät. I fönstret
med spetsgardiner prunkade flera pelargoner. Tras-
mattor i olika färger värmde det såpskurade trägol-
vet. Han kände sig väl till mods här, om det var för
att han fick hungern stillad, eller för att han hade
sällskap av en söt kvinna, eller för att han såg fram
emot några veckors trevligt arbete på en fin plats,
kunde han inte sätta fingret på. Det kvittade för-
resten vad orsaken var. Han bara njöt av det starka,
goda kaffet och det hembakade brödet med korv
och ost på. Trots att det var flera år sedan ranso-
neringen rådde, då man oftast fick hålla till godo
med surrogatkaffe, kunde Erik fortfarande känna
enorm njutning varje gång han smakade äkta kaffe.
Sixten lade sig under bordet och vilade huvudet på
tassarna.
Kvinnan berättade att hon efter moderns död, ta-
git över rollen som bondmora på gården. Fadern
som nu var till åren kommen, hade gått över till
grannen en stund, men skulle snart komma tillba-
ka. Han hade varit en riktig kraftkarl, men nu hade
värk i leder och rygg gjort att han inte alls kunde ta
i som förr. Och att klättra på stegar och krypa på
tak kom absolut inte på fråga.
– Gården är liten, men jag och pappa reder oss
bra. Jag tjänar dessutom lite pengar på hemsöm-
nad. Hon pratade på, om ditten och datten, lite be-
11
svärad över att hon inte fick så mycket annat till
svar än ”jaha” och ”det var värst”. Tur att fadern
snart skulle komma hem. Hon undrade om det var
så med stadsbor att de inte pratade i onödan. De
hade ju så bråttom, hade hon hört. De hann väl inte
med att prata också, förutom att hasta iväg till allt
som var så viktigt. Nej, förresten, det kunde inte
stämma. De gånger hon varit i staden hade folk
pratat. De hade pratat mycket. För mycket, och
väldigt upptagna hade de varit. Han måste vara ett
särfall. Han såg i alla fall trevlig ut med cendréfär-
gat hår och mörkbruna ögon. De såg vänliga ut,
noterade hon.
Sixten flög plötsligt upp och morrade lågt. Det
knackade hårt på dörren. Utan att vänta på svar
öppnade mannen utanför och Lisa reagerade
snabbt och tog Sixten i halsbandet så att hunden
inte skulle springa fram. Det var en uniformsklädd
poliskonstapel som raskt klev över tröskeln och
harklade sig.
– God dag, jag är konstapel Björk, ursäkta att jag
stör, men jag vill bara veta om ni har varit hemma
hela dagen? Magnussons på Mellomgården har
haft oönskat besök av inbrottstjuvar under tiden de
var i kvarnen.
Lisa slog bestört handen över munnen och fläm-
tade till. Mellomgården var hennes närmsta gran-
nar. Där bodde potatisbonden Kalle och hans fru
Gerda Magnusson. Av deras fyra barn bodde bara
12
två hemma. De två äldsta var utflugna och de som
ännu bodde hemma var i skolan.
– Jag har varit hemma hela dagen, sa Lisa be-
stämt. – Jag har inte sett till någon. Och Sixten hade
förresten talat om ifall någon tjuv närmat sig. Vad
är det som är stulet?
– Ett par klockor, guldsmycken och kontanter.
Dessutom hade tjuvarna eller tjuven tagit med sig
grytan med kalops som fru Magnusson kokat för
att ha till helgen. Och äppelkakan som stod för att
svalna. Fast de inlagda rödbetorna och vaniljkrä-
men till äppelkakan, blev de utan. Det stod i skaf-
feriet. Maken till fräckhet, eller hur? Polismannen
var mycket lång, tursamt nog var det högt i tak i
köket så han kunde gott och väl gå rak. Nu bläng-
de konstapeln misstänksamt på Erik som hade en
halväten ostsmörgås i handen. – Och du, har du
kanske varit i handgemäng med dem? undrade
han. – Det ser åtminstone så ut.
Nu studerade även Lisa Eriks gestalt. Näsan var
fortfarande röd och inte nog med det, nu hade två
blåtiror börjat framträda. Allt på grund av det ofri-
villiga mötet med krattan.
– Vad? Jag? Nej, jag kom hit för en stund sedan.
På motorcykel, upplyste han, som om det skulle
utesluta honom som slagskämpe.
– Han blev nedslagen av något betydligt mer be-
skedligt än tjuvar. En kratta, flinade Lisa. Och så
berättade hon i korta drag för konstapeln vad som
13
hade inträffat. Polisens misstänksamhet förbyttes i
ett roat skratt.
– Ja, så kan det gå. Du hade väl ögonen någon an-
nanstans, skojade han.
Nu var det inte bara näsan som var röd i Eriks
ansikte. Rodnaden spred sig över kinderna och han
sänkte blicken, men sa ingenting.
– Nå ja, jag råder er att vara på er vakt, man vet
aldrig om de dyker upp någon annanstans.
– Tack, vi ska ha ögonen med oss. Får det lov att
vara en tår?
Konstapeln tittade hungrigt på de lockande
smörgåsarna och kände doften av kaffet, men ska-
kade på huvudet och sa: – Tackar som frågar, men
plikten kallar tyvärr. Jag måste höra med de andra
grannarna. Han gick med fasta steg ut ur köket
och stängde dörren efter sig. De hörde att han även
lämnade farstun och sprang nerför trapporna.
– Jag trodde det skulle bli lugnt och skönt på lan-
det. Jag har ju knappt klivit av motorcykeln och så
har allt det här hänt.
– Det är förfärligt, suckade Lisa. Greta och Kal-
le måste vara fullständigt upprivna. Jag får gå dit
och prata med dem senare. Vi kan gå dit allihop
när pappa kommit hem, mumlade hon. Mer för att
lugna sig själv än för att upplysa Erik om vad som
kunde göras.
De avslutade kaffepausen och hjälptes åt med att
duka av bordet. Kaffekopparna och faten ställde
14
de bara på den rostfria diskbänken. Lisa sa att hon
kunde diska dem tillsammans med disken efter
kvällsmaten. Istället undrade hon om Erik kanske
ville installera sig på rummet han skulle få husera
i. Erik nickade, tacksam för att få något annat att
tänka på än tjuvar och blåtiror. Från farstun ledde
en brant trappa upp på andra våningen. Trappa
var kanske synd att kalla det, snarare en avancerad
hönsstege, tänkte Erik. Övervåningen bestod av en
oinredd vind, där det förvarades mängder av saker
som inte behövdes dagligdags, men som var bra att
ha. Ett par skåp som gjort sitt i de andra rummen,
en utdragbar barnsäng i trä, några spånkorgar i di-
verse storlekar, lyktor där något av glasen var trasi-
ga och mycket annat. På ena sidan av trappan fanns
en dörr som ledde in till ett rum. Mittemot fanns
två dörrar. Från två långsmala, låga fönster kom
det in lite ljus, men eftersom fönstren låg precis un-
der taket, var det ändå lite skumt på vinden. Lisa
visade vägen in till rummet vid trappan. Det knar-
rade i golvbrädorna när de gick över golvet. Rum-
met var litet, med en säng vid ena väggen. Framför
fönstret med blommiga gardiner fanns ett litet bord
och en stol. Erik noterade vasen med ängsblommor
på bordet. Vid andra väggen stod en byrå med tre
lådor och på väggen hängde krokar med galgar för
kläder. I hörnet stod en liten gjutjärnskamin.
– Jag har bäddat rent i sängen i dag. Hoppas att
du ska trivas här. Det är väl enklare än vad du är
15
van vid, men du får hålla tillgodo med hur vi har
det.
– Det är perfekt. Här ska nog kunna dras timmer-
stockar, sa Erik och kikade på sängen.
Lisa skrattade skrockande och vände sig mot ho-
nom.
– Tack och lov då att pappa och jag har våra rum
på andra sidan vinden. Vill du kanske packa upp
och komma lite i ordning innan du inspekterar job-
bet med taket?
– Gärna det. Vart går man om man måste på
hemlighuset?
– Åh, det har jag glömt att tala om. Dasset lig-
ger i uthuset. Dörren till vänster. Den med hjärtat
på. Tvättmöjligheter finns i kammaren intill köket.
Vi har vatten inne, men något badrum har vi inte
haft råd till ännu. Det kanske blir nästa projekt,
efter omläggningen av taket. Fast lite moderniteter
har vi i alla fall skaffat oss. Vi har kökspanna som
värmer undervåningen och pappas och mitt rum.
Det är så fiffigt, må du tro. Man eldar bara på ett
ställe och så värms vattnet i elementen runt mur-
stocken. Utan elektricitet, rena trolleriet! Fast i ditt
rum måste man elda i kaminen.
– Det ska jag förhoppningsvis inte behöva. Det är
ju trots allt nästan sommar. Erik kände sig sällsamt
tillfreds, ja, lycklig faktiskt. Här skulle han få till-
bringa några veckor. Långt ifrån sitt vanliga, ena-
handa, ensamma liv. Han försökte att inte tänka på
16
tjuvarna och inbrottet i granngården. Det utgjorde
en smolk i glädjebägaren, men polisen skulle säkert
gripa de fräcka typerna snart. Konstapeln verkade
vara idog och vaken.
De klev nerför trappan, eller snarare klättrade,
den verkade ännu brantare när man skulle gå ner.
Man tvingades nästan gå på snedden.
– Jag hämtar mitt bagage. Jag lämnade det på
motorcykeln.
– Gör det, så kan jag visa dig var stegar och verk-
tyg finns senare.

Erik passerade den fientliga krattan, omedvetet
väjde han någon extra halvmeter tills han var för-
bi. Då skakade han lite på huvudet över sin egen
idiotism, vände raskt på klacken och plockade upp
krattan och ställde den mot ett av fruktträden som
kantade gången. Han önskade sig inget mer sådant
möte i första taget.
Med resväskan i ena handen och sadelväskorna
över axeln, återvände han till huset. Sadelväskorna
lämnade han på verandabänken. De innehöll bara
hans verktyg. Han tyckte om att ha sina egna. Det
gick liksom inte lika bra att arbeta med andras.
Han kunde inte förklara varför. Det hade väl med
vana att göra och kanske lite affektion och nostal-
gi. De flesta hade tillhört hans farfar. Det mesta han
kunde hade han lärt sig av honom. Farfar var pre-
cis som han själv, arbetsam, händig, rejäl … Och
17
kanske lite principfast. Grubblade inte över saker,
tyckte heller inte om att småprata.
Så slog det honom att han nästan hade varit mot-
satsen till sig själv i dag tillsammans med Lisa. Han
hade pratat väldigt mycket, för att vara honom.
Och här gick han och funderade på sådant som inte
hade med praktiska saker att göra. Usch, han kände
knappt igen sig. Eller ”usch”? Var det så hemskt?
Det kändes tvärtom ganska bra.
Tankarna gick återigen till farfadern som han
hade tillbringat så mycket tid tillsammans med.
Under hans tämligen kärlekslösa barndom, hade
stunderna då han fick följa med i farfaders liv varit
de bästa. Även farmor dök upp i hans minne. Hon
stod för de enda ömhetsbetygelser han kunde min-
nas från barndomen. Var det verkligen så att ingen
annan kramat eller strukit honom över kinden när
han var grabb? I alla fall inte hans föräldrar. De
hade varit ”tvungna” att gifta sig, som det hette.
Det hade aldrig bokstavligen uttalats, men saken
var nog den att ingen av dem hade velat ha honom.
De fick heller inga fler barn. Inte tillsammans i alla
fall. Pappan hade gått till arbetet en dag när Erik var
i tioårsåldern och kom sedan inte tillbaka. Senare
visade det sig att han inte hade kommit till arbetet
heller den dagen och ingen hade sett till honom ef-
ter att han lämnat trappuppgången i deras hus.
Hans vackra mamma hade först blivit apatisk.
Hon hade legat i sängen med fördragna gardiner
18
och stirrat in i väggen, in i de blåblommiga tape-
terna. Ingen visste vad hon tänkte eller kände, hon
vägrade prata med någon. Att hon sörjde en förlo-
rad kärlek trodde han inte ens då på. Snarare sörjde
hon förmodligen sin fina fasad. De hade haft det
förhållandevis gott ställt, pappan hade haft ett bra
arbete som kontorschef på ett medelstort företag.
Nu krackelerade den vackra ytan, den fina fasaden
var på väg att rämna.
Men när det efter några dagar kom ett brev till
farfadern och farmodern från pappan, där han un-
derrättade dem om att han inte stod ut med sitt liv
i Sverige och hade mönstrat på en båt utomlands
för att söka lyckan någon annanstans, så tog hon
sig samman, men talade aldrig mer om fadern. Och
Erik blev ännu mer osedd. Hon talade inte med ho-
nom, utan bara till och om honom. Han led ingen
nöd, materiellt, men det var farfars och farmors
förtjänst att han växte upp till den han var som per-
son. Hans tillvaro var för honom normal, han vis-
ste inte om något annat. Inte förrän han förstod hur
hans kamrater hade det. I andras hem kunde det
stojas och skämtas, men hemma hos honom och
hans mamma var det oftast dödstyst. Mamman
hade tagit tjänst som telefonist på ett varuhus för
att kunna försörja dem. Hon gick plikttroget till
arbetet varje dag, man kunde ställa klockan efter
hennes tider. Hon hade några väninnor som hon
träffade ibland, alltid ute på staden eller hemma
19
hos de andra, aldrig någonsin hemma hos dem. An-
nars gick hon varje kväll efter middagen in på sitt
rum, stängde dörren och läste. Det var i alla fall vad
hon sa att hon gjorde, och han fick vara så god och
inte störa.
Han hade några kamrater som han lekte med,
men de fick alltid träffas hemma hos dem, inte hos
honom. Då kunde de störa. Han ursäktade modern
inför kamraterna med att hon hade ett så viktigt
och ansvarsfullt arbete att hon var tvungen att få
lugn och ro hemma. Och på barns vis accepterade
kamraterna det. Deras föräldrar hade bara vanliga
arbeten som inte tarvade stillhet hemma. Det spe-
kulerades friskt i vad modern hade för arbete som
var så betydelsefullt. Atomforskare, kanske? El-
ler hjärnkirurg …? Erik teg som en mussla och det
gjorde allt ännu mer spännande.
På eftermiddagarna och helgerna var han nästan
alltid hos farmor och farfar. Mormor och morfar
var båda döda. Han kom inte ihåg någon av dem
särskilt väl. De hade bott långt ifrån dem så de sågs
inte så ofta. Och sedan gick de bort med några års
mellanrum.
Hur länge hade han varit förlorad i egna tankar?
Han visste inte riktigt. Musik från radion avslöjade
att Lisa var i köket. Svettig efter att ha baxat res-
väskan uppför trappan och in på rummet, dunsade
han ner på sängen med väskan intill sig. Efter några
minuter reste han sig, slängde upp väskan på säng-
20
en och öppnade den. Det var fort gjort att packa
upp de få kläder han hade med sig. Underkläder
och strumpor lades i byrålådorna och kläderna
hängde han upp på galgarna som hängde på väg-
gen. Flanellpyjamasen hamnade på sängen.
En man som sjöng glatt var på väg mot huset.
Erik hörde knastret från grusgången. Han hörde
hur ytterdörren öppnades och mannen kom in.
Köksdörren flög upp och Sixten hälsade lyckligt på
den som kommit. Lisas stämma blandade sig med
en mörk röst. Han hörde inte vad de sa, men de
hade mycket att prata om. Eftersom han var färdig
med sina göromål på rummet, gick han ner till de
andra.
Lisa och den främmande mannen var inbegripna
i livligt samtal när han öppnade köksdörren. Sam-
talet tystnade och den främmande reste sig något
mödosamt upp från köksstolen där han hade sut-
tit vid bordet. Mannen var i sjuttioårsåldern med
tjockt grått hår, robust byggd och lika lång som
Erik själv.
– God dag och välkommen, sa han och sträckte
fram handen till hälsning.
– God dag, svarade Erik.
– Det är jag som är far till Lisa. Nils heter jag,
eller Nisse, som de flesta säger. Du fick ett slående
välkomnande, hörde jag. Lisa har berättat om ditt
möte med trädgårdsredskapen. Och inte nog med
det så blev du anklagad för att vara slagskämpe, en
21
liten stund i alla fall. Du behöver ingen ögonskug-
ga, eller vad det heter, det har naturen redan fixat åt
dig, skämtade Nisse.
– Ja, suckade Erik. Jag ser väl inte klok ut, kan jag
tänka mig.
– Det lägger sig nog rätt så snabbt, får vi hoppas.
Lisa och jag vill gärna gå och prata med grannarna,
de kan behöva lite stöd efter allt som hänt.
– Ja, gör det. Jag kan göra en liten besiktning av
taket innan jag sätter i gång på allvar i morgon.
Dessutom är det väl bra att någon är kvar här i hu-
set i fall tjuvarna skulle få för sig att återvända till
byn.
– Klokt tänkt. Och du får hjälp av Sixten i fall
någon skulle dyka upp. Vi får talas vid mer i kväll.
Jag ska visa dig var stegen finns.
Efter en liten stund släntrade Lisa och Nisse nerför
vägen mot byn. Lisa var lång för att vara flicka, fun-
derade Erik. Hon var inte precis söt, i alla fall inte
docksöt, vilket inte brukade imponera på Erik, men
hon såg bra ut på ett hemtrevligt vis. Ja, han kunde
inte beskriva det bättre för sig själv. Han kände sig
väl till mods i hennes sällskap. Med det rödblonda
håret och de blå ögonen spred hon värme omkring
sig. Lisa bar på en korg med några av de nybakade
bullarna i en påse och en burk med småkakor. Kan-
ske skulle gesten vara en liten tröst genom att gran-
narna visste att någon tänkte på dem.
Uppifrån taket hade Erik fin utsikt. Han satt
22
uppflugen grensle på taknocken och kunde spana
åt alla håll. Gården var omgiven av skog, förutom
två små åkrar, en beteshage samt ytterligare en li-
ten hage som låg bakom ladan. Bakom huset rann
en bäck, rätt så strid då den kom uppifrån kullen
öster om huset. Kanske rann den ner och fyllde på
i ån som strömmade genom byn. Erik kisade med
ögonen och böjde sig ner lite. Visst var det en för-
dämning vid uthuset? Hans nyfikenhet var väckt.
Den måste undersökas närmare senare. Själva byn
kunde han inte se, för det var skogen för tät. I den
delade hagen betade några kor på ena sidan och en
häst med föl på den andra. Erik hade ingen reda på
hästar, men han såg att de inte var av det största sla-
get. Fruktträden i trädgården hade blommat över,
men på marken, i ett flertal rabatter, rådde det ing-
en brist på blommor. En köksträdgård var anlagd
vid huset, och i ett större land bortanför, växte det
också något. Kanske var det potatis, han var inte
säker. Ett litet land med jordgubbar tyckte han sig
också se. Och intill det fanns bärbuskar. Här var de
snudd på självförsörjande.
En rörelse vid uthuset tilldrog hans uppmärk-
samhet. En grann tupp spankulerade stolt omkring
så kammen på huvudet guppade. Rätt som det var
dök även några hönor upp som skockade sig runt
tuppen. De gick och pickade i marken, säkert le-
tade de efter något gott att äta.
En svag bris förde med sig diverse dofter och Erik
23
drog djupt efter andan. Det här var något annat än
luften i staden. Han kunde inte särskilja alla lukter
som svepte förbi, men nu infann sig den här besyn-
nerliga känslan igen. Den som fyllde honom med
ett lyckorus. Han vågade inte röra sig. Den som
ändå hade ett sådant här ställe, funderade han. Det
kändes som om han var helt ensam i hela världen,
han såg ju faktiskt inte en enda människa. Hemma
i staden vimlade det av folk jämt och ständigt. Även
inifrån lägenheten såg han folk både på gatan ned-
anför och gå gården. Och i husen mittemot deras
kunde man se in i våningar där folk bodde. Man
kunde följa med i deras liv likaväl som de kunde
följa med i hans. Vem skulle vilja det, förresten? I
hans liv var det stiltje. En roman om hans liv skulle
inte bli någon kioskvältare precis.
Återigen förundrade han sig över sina funde-
ringar. Det här var något nytt, han reflekterade
över saker som han aldrig skänkt en tanke förut.
Och det kändes … spännande, var nog det ord som
först kom till honom. Han blev nästan lite pirrig,
tänk om han skulle försöka bli en ny Erik. Här var
det ingen som kände honom, han var som ett nytt
oskrivet blad. Han kunde bli vem han ville. Han
kunde bli pratsam och spirituell … Nej … inte spiri-
tuell, hur skulle det gå till? Pratsam fick räcka. I alla
fall mer pratsam än han var i dag. Och sällskaplig.
Det här var något han skulle vinnlägga sig om. Från
och med nu var han fri att bli den han ville vara,
24
inte den han tvingats bli. Fast stopp och belägg, nu
var det färdiggrubblat. Han var här för en sak – att
lägga om taket. Det gick inte an att han satt här på
nocken och dinglade med benen när Lisa och Nisse
kom tillbaka. Han skulle få sparken innan han ens
hade påbörjat jobbet.
Efter att ha lyft på teglet på ett flertal ställen och
kollat i vilket skick taket var, hade han fått en god
bild av hur han skulle angripa uppgiften. På ett
antal ställen skulle han bli tvungen att lappa och
bättra på, men annars skulle det nog räcka med ny
läkt och en hel del nya tegelpannor. Och plåtarbe-
tet skulle han bli tvungen att inspektera. Där fanns
det nog ett och annat som behövde översyn. Plåten
behövde definitivt lite färg. Men det skulle dröja
innan han kom så långt. Han skulle även föreslå att
de satte dit en stege upp till skorstenen för sotarens
skull. För närvarande saknades stege överhuvudta-
get.
I det ögonblicket hörde han röster nerifrån vä-
gen. Han lyfte på huvudet och såg att Nisse och
Lisa var på hemväg. Med en snabb blick på arm-
bandsuret räknade han ut att de hade varit borta i
nästan två timmar. Tiden hade bara flugit iväg, men
han hade fått gjort det han föresatt sig, trots att
han försjunkit i tankar. Erik kröp baklänges nerför
taket mot där stegen stod uppställd. Utan att kika
ner beräknade han att det var tillräckligt långt till
backen för att han skulle slå sig halvt fördärvad om
25
han slant och trillade ner. Han gjorde bäst i att ta
det försiktigt.
Ena foten hade precis nått marken när Lisa och
Nisse gick uppför grusgången. De såg mycket be-
kymrade ut.
– Jag måste gå och mjölka, flämtade Lisa lite and-
fått. De hade promenerat raskt. – Korna är nog
gramse på mig. Jag är sen. Sedan blir det kvällsmat
vid sjutiden.
– Jag ska gå in och ta mig en liten lutare, det tog
på krafterna det här, fick Nisse ur sig. Du får be-
rätta om hur det står till med taket vid kvällsmaten.
– Det ska bli. Jag kanske kan hjälpa till med nå-
got med mjölkningen, erbjöd sig Erik.
– Tja, du kan hålla mig sällskap, men jag tvivlar
på att en stadsbo kan mjölka.
– Jag kanske kan klia korna bakom öronen så de
mjölkar bättre eller något, flinade Erik.
Efter att Lisa sprungit in och snabbt bytt om, gick
de båda till hagen för att hämta korna. De råmade
surmulet och stod redan vid grinden.
Precis som Lisa hade trott var inte Erik till någon
hjälp med mjölkningen precis, men att mocka ut i
ladugården klarade han galant.
Lisa berättade att många bybor hade mött upp
hos Magnussons. Och alla hade förutom inbrot-
tet varit nästan lika intresserade av vem Erik på
motorcykeln var. Lisa och Nils hade stillat deras
nyfikenhet. Någon kunde berätta att även Ström-
26
bergs hade fått påhälsning av tjuvarna. Strömbergs
bodde mitt i byn alldeles intill skolan. Även där
hade de stulit smycken och kontanter, samt silver-
bestick som legat i ett skåp. De hade inte röjt runt
och förstört utan bara tagit med sig begärliga saker
och stuckit. Ingen hade varken sett eller hört något.
Skollärarinnan hade heller inte sett något, fast hon
bara befunnit sig några tiotal meter därifrån. De
beräknade att inbrotten hade ägt rumt någon gång
mitt på dagen.
– Det kan inte ha varit under den tiden barnen
hade matrast, för då skulle någon säkert ha sett det,
funderade Lisa högt. – Stackars Maj, hon var näs-
tan mer uppriven än de två familjerna som drab-
bats av inbrotten. Maj är lärarinnan. Hon och jag
är ungefär lika gamla. Hon kommer från Bäckås
och har tagit studenten och läst till skolfröken på
lärarseminarium. Efter att hon börjat som lärarin-
na i vår skola har vi blivit väninnor.
– Jag tror jag vet vilket hus som är skolan, funde-
rade Erik. Rött, va? Nästan mitt i byn?
– Det stämmer.
Erik påminde sig själv om sitt beslut om att bli
pratsam och sällskaplig, så han fortsatte: – Går alla
byns barn i den skolan?
– Ja, men bara upp till tredje klass. Sedan får de
åka skolbuss till en skola i ett större samhälle en bit
härifrån.
– Har du också gått där?
27
– Javisst, fast jag började där först i andra klass.
– Jaha, var du så duktig att du fick hoppa över en
klass? undrade Erik skämtsamt.
– Om det ändå hade varit så väl, svarade Lisa.
Nej, jag var inget ljushuvud i skolan. Och definitivt
inte då. I början var jag skräckslagen för att gå dit.
Alla de andra kände varandra väl ända sedan de
var små. De hade alla vuxit upp ihop. Och så kom
jag som en udda figur.
– Var gick du första året? ville Erik veta.
Lisa var tyst en stund, så svarade hon: – I en by
flera mil härifrån.
Erik undrade hur det kom sig, men han förstod
på Lisas kroppsspråk att det inte var läge att fråga
just nu. Därför försökte han komma på något an-
nat att prata om.
– Vad händer nu gällande inbrotten? Ska ni vidta
några åtgärder?
– Nja, polisen gör sina utredningar … Sedan får
vi väl se. Vi råddes i alla fall att vara noga med att
låsa dörrar och stänga fönster. Och att ha korp-
gluggarna öppna när det gäller främlingar, sa Lisa
och sneglade på Erik.
– Som mig? skrattade Erik.
– Det är inte fritt från att några undrade över
vad du är för en. Många hade sett dig på motorcy-
keln när du kom. Här ute på landet håller vi koll
på varandra. På gott och ont. Många var impo-
nerade över cykeln. Det kan nog hända att du får
28
demonstrera den för byns ynglingar.
– Jag är själv glad i den, så det gör jag gärna, mys-
te Erik. De samtalade vidare om allehanda saker.
Erik kom på sig med att han faktiskt kallpratade,
och att han njöt av det.
Ett tu tre var de klara med sysslorna i ladugår-
den. De två katterna som hade strukit sig mot deras
ben under mjölkningen och skickligt undvikt kor-
nas klövar, fick en skål med mjölk. Så fort skålen
ställts ner dök Sixten upp och ville också smaka.
Han hade legat utanför ladugården och väntat på
att det vankades varm mjölk.
– Stopp! flämtade Erik. Katt och hund, det här
kommer att sluta illa. Han försökte mota bort Six-
ten som envist ville fram.
– Ingen fara, släpp fram honom. De är som ler
och långhalm, fnissade Lisa.
Förvånat stirrade Erik på katterna och hunden
som samsades om mjölken. Det lapades friskt och
efter en kort stund var fatet tomt, bara några drop-
par på betonggolvet runt fatet var kvar, och de
slickades raskt upp av Sixten. Den godmodiga hun-
den följde med när mjölken ställdes kallt och korna
släpptes ut.
– Nu går vi in och äter kvällsmat. Det har vi gjort
oss förtjänta av, menade Lisa.

Genom fönstret bakom gardinen på andra våning-
en kikade en äldre man på de två unga som sida vid
29
sida kom gående upp mot huset. De såg ut att trivas
ihop, de samtalade ivrigt om något och ibland kun-
de han höra glada skratt. Det gladde mannen att se
Lisa så avspänd och lätt till sinnes. Hon behövde
umgås mer med jämnåriga, inte alltid vara tillsam-
mans med honom varje kväll. Visst träffade de an-
nat folk både nu och då, men en jämnårig pojke,
det var mer sällsynt.
Nisse hade legat en stund för att sträcka ut ko-
torna, han var bra trött när de kom hem från Mag-
nussons. Han hade nog dalat av en stund, till och
med, för tiden hade gått svindlande fort. Nu såg
han fram emot att samtala med unge Erik. Han ver-
kade vara en grabb i hans egen smak. Att omlägg-
ningen av taket skulle bli bra, det var han viss om.
De något stela knäna gjorde motstånd när han
skulle klättra nerför trappan, men efter några steg
blev det lättare. Bara man fick mjuka upp de gamla
lederna, blev de nästan som nya, fastslog Nisse.
Samtidigt som Nisse nådde farstun, dök de två
unga upp i dörren ihop med en glatt skuttande Six-
ten.
– Jag funderade på en sak, sa Nisse. – Motorcy-
keln, den mår väl inte så bra av att stå ute? Och
dessutom är den stöldbegärlig. Man kan inte vara
nog försiktig när det florerar ljusskygga figurer i
trakten. Du kan ställa in den på logen så länge, så
hittar vi kanske en bättre plats i morgon.
– På logen, funderade Erik. – Då behöver jag nog
30
något att lägga under. Den kan läcka lite olja. Det
vore synd att kleta ner golvet där.
– Ta med dig en tidning och lägg under, det ska
nog räcka. Den läcker väl inte som ett såll, heller?
– Nej då, det blir finfint.
Erik gick genast ut och baxade med lite möda in
motorcykeln på logen. Under tiden dukade Lisa
fram smörgås och mjölk på det stora köksbordet.
Kvällen förflöt snabbt i avspänt samtal. Erik
upptäckte att Nisse var kunnig i det mesta, så som
gamla bönder ofta var. Det gällde att vara uppfin-
ningsrik när något gick sönder, eller när ett problem
skulle lösas. Pengar var en bristvara för småbönder,
man fick ta utav det man hade, och göra det bästa
av saken. Nisse hade kluriga lösningar på mycket.
Han älskade utmaningar, men nuförtiden satte or-
ken och stelheten stopp för yvigare utsvävningar.
Att folk i byn kom till honom och bad om råd när
något behövde fixas, var mer regel än undantag.
Fast nuförtiden kunde han inte praktiskt hjälpa till
med så mycket. Annat var det i hans yngre dagar
när han var stark och rask, då var han ständigt i
farten med att hjälpa folk med deras problem.
Erik föreslog vad som behövde göras på taket och
fick en nöjd nick från Nisse till svar. Här var en karl
i hans smak, tänkte han igen. Andra skulle troligen
ha föreslagit att man lade om hela taket med något
nytt material och lade dit nya pannor. Nisse hade
redan sett hur sedlarna svävade iväg i hans tankar.
31
Av det han själv hade sett skulle det gå utmärkt att
lappa och laga där det behövdes, och att sedan byta
ut de pannor som var trasiga. Precis som Erik lagt
fram som förslag.
I morgon skulle arbetet börja. Ny läkt fanns på
logen. Och en hel del tegelpannor hade Nisse sett
till att ta vara på när de rev bykhuset på Storegår-
den. Kanske skulle de komma undan med lönen till
Erik för reparationen.
Mätta och nöjda gick de var och en till sängs. Six-
ten hade sitt täcke i köket som han krullade ihop
sig på.

32