You are on page 1of 29

Krönikan om Ylva Alm

1
Ida S. Skjelbakken

Amuletten
Krönikan om Ylva Alm

Översättning:
Sabina Söderlund

3
Om någon trollkarl eller trollkvinna befinns ha avsvurit sig
Gud och sin heliga ande och kristendomen, och hängivit sig
till Djävulen, bör denne levande kastas på elden och brän-
nas.

– Dansk och norsk lag, slutet av 1600-talet

5
Kära läsare

1700-talet var en komplex och spännande brytningstid,
ett mångfaldigt århundrade präglat av romantik, mystik
och dramatik – precis som för den unga Ylva Alm.
Jag valde att förlägga historien i Telemark eftersom jag
så väl minns den fantastiska naturen i Telemarksfjällen.
Nu när jag bor i utlandet saknar jag rallarrosor på fäbod-
vallarna, skogsklädda dalar och mäktiga vattenfall.
Den här serien är naturligtvis påhittad, men jag har
ändå efter bästa förmåga försökt ge den en korrekt histo-
risk ram. Det står lite mer om detta i efterordet. Personer
och namn på gårdar är påhittade. Det är även Sölvdal,
som jag tänker mig kan ligga någonstans i Buskeruds län.
Dagens Telemark län hette på 1700-talet Bratsberg län
och var indelat i Övre Telemark, Nedre Telemark och
Bamble fögderi.
Jag hoppas att du, kära läsare, kommer att ha lika stor
glädje av att läsa min serie som jag har av att skriva den!

7
Prolog

Maj 1700
Sölvdal, Buskeruds län

Salemone Vinde böjde ryggen mot kylan där hon satt på
huk och ristade i jordgolvet. Regnet piskade in genom
springorna i väggen och dammar med vatten hade sam-
lats runt henne.
Det small till i järnslån och hon reste sig när dörren
sköts upp med ett jämrande ljud. En man klev in och
fuktig halm virvlade in från logen. Han höll lyktan högt
och tog inte blicken från henne när han slängde lite torrt
bröd på golvet. Det landade i leran som skvätte upp över
hennes vita underkjol.
– Tack, min gode herre, sa Salemone och log. Hon lade
till med mjuk röst: Jag ser att en riktig man som du inte
är rädd för mig.
Fångvaktaren stod kvar en stund och stirrade på henne
med öppen mun innan han grymtade:
– Rädd? Nej, jag är inte rädd... Rösten dog bort och en
tobaksbrun tunga fuktade nervöst läpparna.
Salemone drog fingrarna genom det midjelånga, svar-

9
ta håret och log mot honom. Han följde rörelsen med
ögonen och de vidgades när blicken gled vidare ner över
hennes kropp och stannade vid de yppiga formerna som
pressade mot det tunna, fuktiga klänningstyget.
– Det är så ensamt att sitta här, viskade hon. Du vill väl
inte stanna och hålla mig sällskap en stund? Hon tog ett
steg tillbaka, ut ur lyktans sken. Mannen tog ovillkorligt
ett steg längre in i rummet, som om han egentligen inte
visste vad han gjorde.
Kom, tänkte hon, bara två steg till så har jag dig, din
skitstövel.
Salemone gick bakåt igen, in mot timmerväggen, och
höll andan när hon såg fångvaktaren ta sista steget, rakt
in i mitten av cirkeln som hon hade ristat i golvet. Han
fortsatte som hypnotiserad att stirra på henne med tom
blick och flyttade sig inte när hon gick mot dörren. Det
var som om fötterna var fastlåsta under honom. Han rörde
läpparna som om han försökte säga något, men det hördes
inte ett ljud.
– Och där ska du stå och stirra, mumlade hon och gjor-
de ett tecken i luften framför honom.
Fångvaktaren släppte lyktan i golvet så att glaset sprack
och lågan fräste till och slocknade. En darrning for ge-
nom hans kropp, men när Salemone försvann ut genom
dörren blev han stående som förlamad i det mörka rum-
met utan att kunna röra sig.
Salemone tog kappan som hängde på stolen utanför
dörren och slängde på sig den innan hon sprang ut. Fog-
degården låg tyst och mörk, men när hon sprang över
gårdsplanen började en hund gnälla.
– Så, så, sa hon och lyfte handen mot den. Fin hund.

10
Så duktig du är.
Hunden tystnade genast och stod bara och såg efter
skepnaden som försvann mellan husen.
Salemone tryckte sig mot väggen på vagnsskjulet med
blicken fäst vid boningshuset. Hade hon sett ett ljus
fladdra i ett av fönstren? Hon visste att både fogden och
hans män hade varit uppe i nordbygden de senaste da-
garna. När raset i gruvan gick hade bara kvinnorna blivit
kvar på gården – och den ynklige gamle mannen som
hade utsetts till fångvaktare. Hon fnös till vid tanken på
hur lätt det varit att locka honom. Undrar hur länge han
skulle stå där och stirra som förhäxad?
Det hade samlats vatten i spåren efter vagnshjulen på
vägen mot torpet som låg nedanför fogdegården och hon
halkade flera gånger där hon sprang på bara fötter. Sale-
mone kände ett hugg i hjärtat vid tanken på att hon hade
låtit modern, Selma, bli kvar på fogdegården, men hon
måste ta hand om flickorna först. Selma satt visst inlåst i
källaren och det var omöjligt att ta sig in osedd där. Hon
stannade och torkade bort regnvattnet från ansiktet. Var
det änkan Olavas lilla timmerstuga hon skymtade där-
nere? Hon ökade farten och strax efter nådde hon fram
till torpet och smög sig fram längs ladugårdsväggen.
Det kunde omöjligen finnas många rum i den lilla stu-
gan och Olava låg nog och sov tillsammans med barnen.
Dörren gled upp när Salemone tog i det rostiga handta-
get och hon stod stilla i den mörka farstun och lyssnade.
Jordtaket dämpade ljudet av regnet. Det enda hon hörde
var sina egna andetag och blodet som bultade hett i tin-
ningarna.
Hon öppnade långsamt dörren. Glöden i eldstaden

11
kastade ett matt, rödaktigt sken över rummet. Ett grovt
bord med en använd grötskål stod framför det lilla fönst-
ret. Från de låga takbjälkarna hängde grytor och redskap
och på en hylla i hörnet stod en lampa med veken in-
dränkt av härsken tranolja.
Hon smög sig mot kammardörren som stod på glänt
och sköt upp den. Olava låg mycket riktigt i den smala
sängen och snarkade med den tandlösa munnen på vid
gavel.
Det högg till i hjärtat på Salemone när hon fick syn på
den lilla barnsängen. Där låg småflickorna – hennes och
moderns. Den största sov med armarna runt den minsta,
som plötsligt tog tummen ur munnen och stirrade på
Salemone med stora, frågande ögon.
– Var tyst, det är bara jag, viskade Salemone. Klumpen
i halsen gjorde det svårt att prata. Hon smög sig bort
och sträckte ner armarna i sängen. Nu vaknade även den
äldsta flickan och hon satte sig upp med en förskräckt
flämtning.
– Det är bara jag, upprepade hon när hon såg hur flick-
ans underläpp darrade och ögonen blev blanka. Gråt
inte!
Men innan hon hade fått dem ur sängen skrek den
äldsta högt och hjärtskärande.
Det rasslade i halmmadrassen och gamla Olava satte sig
upp och utstötte ett hest vrål när hon fick syn på henne.
– Hjääälp! ylade hon. Häxan är här!
– Herrejävlar, stönade Salemone och fick upp den
minsta flickan på höften medan hon tog den största i
handen.
Kärringen fortsatte skrika och vråla när Salemone

12
skyndade ut genom dörren. Hon stannade ett ögonblick
i farstun och drog kappan över den lilla flickan innan de
sprang ut i regnet.
Ingen skulle höra Olavas skrik i det här vädret. Sale-
mone skulle ha hunnit en bra bit innan den gamla tog sig
till någon av grannarna för att slå larm.
Det var tungt att springa med ett barn på armen och ett
vid handen, och när hon kom upp till skogsbrynet sjönk
hon ner på knä bakom en buske. Hon slog beskyddade
kappan om de två flickorna och vaggade dem långsamt.
Barnens snyftande gråt blandades med åskknallarna i
fjärran.
– Gråt inte, viskade hon och tackade för regnet som
sköljde bort tårarna från hennes eget ansikte. Hur skulle
hon hitta styrkan att genomföra det hon måste göra?
Hon kände de små barnahjärtana hamra av rädsla.
Hennes val var så mycket svårare nu när hon hade dem
hos sig, levande, varma och skräckslagna.
– Kom, vi måste gå vidare, bara lite till, viskade hon
och reste sig. Det är snart över nu.

– Det var det jag visste, mumlade fogden till den unge
mannen som red bredvid honom. Det här nya seklet för
inte med sig annat än ondska och eländighet. Och kung-
en bidrog själv till det när han gick med på förslaget om
att ta ifrån oss elva dagar av det nya året. Vad ska Vår Herre
säga om att man stjäl dagar från hans skapelse? Fogden
pekade mot fjällen där dimman hängde grå och låg.
– Nej, det är inte underligt att häxor och demoner kom-
mer fram när vi tvingas följa katolikernas tideräkning,
svarade Godtfred. Det kan inte vara någon annan än djä-

13
vulen själv som ligger bakom det när februari plötsligt får
arton dagar! Men var så säker på, herr Rieber, att häxorna
här i dalen rår vi på. Den här Salemone Vinde ska vi hitta
om vi så måste följa henne till helvetets portar.
– Vem hade trott att flickan skulle offra trollungarna
till den onde strax efter att hon rymde? Och maken till
offerplats hon hade ordnat med! Det var blod överallt
och det var inte mer än småbitar kvar av barnen. Det
gör ju onekligen saken enklare på bygdetinget. Fogden
log bistert. Men hur det än är så var det kanske ändå
det bästa. Vem skulle ha uppfostrat en sådan ondskefull
avkomma om de hade fått leva? Föräldralösa barn med
både mor och mormor som bränts på bål?
Godtfred nickade.
– Den här Selma Vinde kommer väl också att dömas
som skyldig, eller hur? Skyldig till diabolism, inte sant,
och maleficium?
– Ja, och vänta bara tills vi får tag på dottern igen, då
ska vi nog se till att snabbt få det gjort.
De två ryttarna stannade där vägen delade sig fram-
för dem. Till vänster gick den flitigt använda vägen längs
med älven, hal och lerig nu efter regnet. Upp till höger
gick en brant, nästan igenvuxen, körväg som snirklade
sig uppåt genom de dimmiga skogarna.
– Vad tror fogden, bör vi rida upp till Vindes torp?
Vi kanske kan hitta något där som kan avslöja vart Sale-
mone har tagit vägen.
– Ja, det gör vi. Du är en orädd knekt, Godtfred Trond-
vold. När andra i trakten springer sin väg som kycklingar
som skräms av räven, är du beredd att bekämpa troll-
packet ansikte mot ansikte!

14
Godtfred skrattade stolt så att man såg de nerslitna
tänderna, gulbruna av piprökning.
Strax därefter fick de syn på torpet, kringgärdat av asp-
träd. Vinden tog tag i de vårtunna löven som prasslade
som silke när de red under träden. Huset var lågt och
framför de smårutiga fönstren växte en hög rosenrabatt.
– Tvi vale! Fogden spottade på marken innan han hop-
pade av hästen.
Godtfred var redan på väg mot ingången. Han sköt
häftigt upp dörren och en obestämbar doft av torkade
örter och beska avkok slog emot honom.
Stugan låg i grön skugga från träden utanför. Genom
det blyinfattade fönstret fick man en skymt av de smala
björkarna vid bäcken som rann ner mot dalen. Godtfred
knäböjde framför en kista medan han rotade igenom
innehållet.
– Jag skulle inte ha rört något av det där om jag var du,
viskade fogden nervöst. Har du inte minsta respekt för
trollfolkets saker?
Godtfred svarade inte. Nu hade han rest sig och letade
vidare i det spartanskt möblerade rummet.
Fogden lät honom leta i trollredet på egen hand och
gick ut genom bakdörren.
Han kom ut i en oväntat stor trädgård. I rader av rabat-
ter lyste redan vårblommor och bland spirande kryddör-
ter och klätterväxter löpte valv över ett nätverk av sten-
lagda stigar.
Han satte händerna i sidan och sträckte på ryggen,
trött som han var efter de senaste dagarnas strapatser.
Först skedde raset i gruvan. Sedan rymde flickan Vinde
från arresten och nu fick de ta hand om det fruktans-

15
värda mordet på småbarnen. Som tur var hade de flyttat
Selma Vinde till en annan gård strax innan dottern kom
på fri fot, annars skulle nog den lilla häxan ha kommit
på ett sätt att befria modern. Vilken eländig fångvaktare
Gammel-Nils hade varit. Fogden fnös vid tanken på hur
de hade hittat honom den morgonen, sittande som en
idiot mitt på golvet i fängelsecellen, med dörren på vid
gavel och häxan på fri fot. Han påstod att hon hade troll-
bundit honom. Ha! Det var nog snarare brännvinet som
hade gjort det!
Men ändå lyckades han inte skaka av sig tanken på vil-
ka svartkonster de här kvinnorna kunde utföra och han
kände kalla kårar löpa över ryggen.
Fogden ryckte till när han hörde ljud någonstans ifrån.
Var det bäcken? Nej, det lät mer som ett mumlande.
Han stack hastigt in huvudet genom dörren.
– Godtfred! väste han. Kom hit, pojk!
Godtfred kom ut. Han stannade och lyssnade när fog-
den höll upp handen i luften. Så lyste hans runda ansikte
upp.
– Kom, herr Rieber, skynda dig!
Nu fick de plötsligt syn på henne. Längst ner i trädgår-
den, i en glänta mellan träden, stod Salemone Vinde.
Hon hade bara på sig en vit, smutsig spetsklänning, och
eftersom solen sken ner genom träden runt henne, kunde
de två männen se konturerna av hennes nakna kropp un-
der det tunna tyget. Det korpsvarta håret hängde löst och
vilt över den smala ryggen, nästan ner till bakens rundning.
– Maken till godbit! smackade Godtfred belåtet. Han
hade stannat bakom en buske och stirrade som förhäxad
på den unga kvinnan.

16
– Det är djävulens bländverk, mumlade fogden. Låt
dig i Herrens namn inte lockas, så som Gammel-Nils...
– Men vad gör hon? Godtfred tog ett par steg närmare.
Hon åkallar, ser du det, herr Rieber? Hon kallar på de
gamla gudarna.
– Men då måste vi ta henne nu, innan... innan hon
lyckas!
– Jag gör det. Godtfred sprang mot kvinnan. Hon
gjorde inget försök att fly och han slog henne med knyt-
näven. Han träffade på sidan av huvudet och hon föll
och blev liggande orörlig på marken.
– Om du har tagit livet av henne kommer allmogen att
känna sig lurad, sa fogden torrt när han kom ner till dem.
– Å, du kan ta det lugnt, herr Rieber, hon ska nog bli
ett tillräckligt livligt bål.
Snart hängde Salemone med sammanbundna händer
och fötter över Godtfreds häst och de kunde slå in på den
långa vägen tillbaka till fängelsecellen.

17
1
November 1715
Gården Bjergvin, Bratsberg län

Ylva vaknade av att hon darrade trots att hon kände sig
varm och svettig.
Var befann hon sig? Drömmen låg fortfarande som
en tung dimma över hennes medvetande. Hon följde de
målade blomsterrankorna på väggarna med blicken, bort
till fönstret där det blågrå ljuset silade in genom en tjock,
purpurfärgad gardin. Hon låg i sin egen säng i sitt eget
rum.
Ylva gned sig i ansiktet, slängde fällen åt sidan och
svängde motvilligt benen över sängkanten. När fötterna
nuddade golvplankorna kände hon genast kylan sticka i
fotsulorna, och hon rös till.
Det var vanligt att man bad tjänsteflickorna se till att
det inte slocknade helt i de öppna spisarna under natten,
men hon hade bett dem att inte göra det på hennes rum.
Hon hade sagt att hon inte ville bli väckt, men egentligen
tyckte hon det var fel att tjänsteflickorna måste hålla på
med det mitt i natten.

18
Ylva suckade. Idag var det söndag och för ögonblicket
kom hon inte på en enda ursäkt för att slippa åka till kyr-
kan. Hon tyckte inte om att gå upp tidigt och hon var
inte heller förtjust i att sitta andäktig genom långa pre-
dikningar.
Hon gick bort till det stora skåpet av utsirat valnötsträ,
tog fram den veckade underkjolen och snörde den mot-
villigt om midjan. Med en suck sköt hon den gula klän-
ningen som hängde på skåpsdörren åt sidan. Istället tog
hon fram en blå. Hon hoppades att modern skulle accep-
tera den, även om den räknades som en vardagsklänning.
Ylva trodde nog att det skulle gå bra, åtminstone så länge
hon använde den irriterande underkjolen som hon helst
ville kasta i öppna spisen.
När hon var färdigklädd ställde hon sig framför spe-
geln. När hon löste upp den mörka, tjocka hårflätan
mötte hon sin egen blick. De grågröna ögonen lyste
sömnigt mot henne under svarta ögonbryn och den fyl-
liga munnen visade tydligt hur missnöjd hon var.
Plötsligt hoppade hon till. Det kändes som om hjärtat
hoppade över flera slag när hon fick syn på ett främman-
de ansikte i spegeln. Det var en kvinna som stod där, med
korpsvart hår och gnistrande, gröna ögon.
Ljudet av elfenbenskammen som föll i golvet fick hen-
ne att rycka till och synen försvann. Med bultande hjärta
studerade hon sitt eget bleka ansikte. Trots den märkliga
händelsen såg hon ut som vanligt.
Ylva kände de små håren på armarna resa sig när hon
böjde sig ner för att ta upp kammen. Den märkliga
drömmen hon haft i natt hängde tydligen kvar och fick
henne att se syner.

19
När hon reste sig upp föll blicken på sekretären med
målade blommor som stod under spegeln. Hon öppnade
den översta lådan, där smyckeskrinet låg. Det kunde inte
hjälpas att hon redan var sen. Hon måste se efter.
Hon tog försiktigt fram träskrinet och lyfte på locket.
Där, bland pärlprydda hårnålar och smycken med glitt-
rande ädelstenar, låg smycket. Det var länge sedan hon
hade sett på det nu och hon funderade på om det var
något liknande hon hade sett i drömmen.
Hon lyfte varsamt upp det.
Det såg ut att vara av silver och det hade blivit missfär-
gat av ålder. Inskriptionerna som hon aldrig lyckats tyda
hade nu flutit samman som om de bara var slumpmäs-
siga hack och avtryck.
– Ylva! Hon ryckte till av moderns myndiga röst som
ljöd hög och otålig från första våningen och lade hastigt
tillbaka smycket i skrinet.
När hon strax efter sprang nerför trappan såg hon att
både modern och systern Silje redan stod klara i hallen
och väntade.
Silje hade på sig en violett klänning med ett mönster
av franska liljor och en röd överkjol i siden. Den djupa
urringningen var kantad av vit spets, och klyftan mellan
brösten täcktes bara av tunn chiffong. Ylva kunde inte
låta bli att tänka att det nog skulle vara systerns fel om
prästen snubblade lite på orden i sin predikan den dagen.
– Nej men, kära du! Edith Alm satte blicken i den
yngsta dottern och rynkade pannan. Såg du inte den gula
klänningen som jag hängde fram åt dig?
Ylva visste mycket väl vad moderns blick betydde.
– Nej, mor, jag gjorde visst inte det... Vill du att jag ska

20
gå upp och byta? Hon strök med händerna över klänning-
en och hoppades innerligt att tiden inte skulle räcka till.
– Och ditt hår... Varför låter du aldrig någon av tjäns-
teflickorna hjälpa dig att sätta upp det, så att du ser ut
som folk?
Ylva gjorde en grimas och tittade på systerns blonda
hår som var omsorgsfullt uppsatt och pudrat.
I samma ögonblick kom fadern in från farstun i ett
moln av froströk och med snö på axlarna.
– Släden är klar, mina damer! log Ingvar Alm och gjor-
de en galant gest med armen. Ylva, på med ytterkläderna
och täck över håret innan din mor ber tjänsteflickorna ta
fram puderdosan!
Ylva log tacksamt mot fadern, hennes inte alltför hem-
lige sammansvurne. Trots sin status som Bratsbergs störs-
te sågverksägare och timmerhandlare tyckte han inte om
överdriven lyx och prakt.
Fadern var känd för att betala bönderna ordentligt för
timret de sålde och Ylva var säker på att hans rykte som
en ärlig handelsman också bidrog till framgången. Alm
hade många goda förbindelser söderut i Europa, inte
minst i Nederländerna, som han sålde timret vidare till.
Till och med nu, när antalet sågverk i trakten minskade,
gick faderns affärer strålande.
När de körde ut från gårdsplanen vände sig Ylva om i
släden och såg på gården som försvann bakom dem i den
virvlande snön. Gården Bjergvin var verkligen vacker.
Det var inte så konstigt att föräldrarna med stolthet såg
fram emot den dagen när odalsgården skulle gå vidare till
Silje och hennes framtida äkta make. Modern och fadern
hade lagt ner sin själ i gården och den hade med åren

21
blivit en av Nedre Telemarks finaste herrgårdar. De hade
sedan länge förlikat sig med tanken på att de inte hade
en son att lämna gården och handeln till. De var nöjda så
länge Bjergvin stannade i familjen.
Ylva var glad över att fadern var en av dem som hade valt
att bosätta sig utanför Skien, trots att sågverket låg inne i
staden. Hon visste att det bland annat berodde på det eviga
brandhotet som hängde över tättbebyggda områden. Som
egendomsägare betalade han inte heller skatt till Skien,
utan till det fögderi som Bjergvin låg i. Själv var hon bara
glad att slippa bo inne i staden med det evinnerliga vinan-
det från sågverken och med hamnbassängen som var igen-
vuxen och stinkande av avfall. Fadern ägde en bostad mitt
i staden, där han bodde när han besökte sågverket. Ylva,
Silje och modern brukade övernatta där när de hade varit
inne i staden och handlat. Efter ett sådant besök tyckte
Ylva alltid att det kändes som om hon inte kunde andas
ordentligt förrän hon var tillbaka på gården.
– Räta på dig i släden, Ylva, sa modern skarpt. Du är
sjutton år, inte sju. Du måste snart lära dig att uppföra
dig som en dam.
Ylva nickade och drog upp fällen till hakan med en
suck.
När de svängde upp framför kyrkan lade hon märke till
många nya ansikten.
– Titta, det har kommit främmande folk hit! log Silje
upprymt.
– Ja, det är nog en del från Buskerud här, konstaterade
modern medan fadern hjälpte henne ner från släden.
Silje skyndade sig att ta fram en liten spegel som hon
alltid hade gömd i muffen.

22
– Ta det lugnt, du är lika bedårande som alltid, sa Ylva
otåligt och trängde sig förbi systern för att komma ut.
Speciellt idag finns det stora möjligheter för att unga
män kommer att falla huvudstupa vid dina fötter.
– Menar du det? strålade systern. Hon lade undan spe-
geln och tog handen som Ylva räckte fram för att hjälpa
henne ner.
– Ja, så halt som det är på kyrkbacken idag, så!
Silje fnös när hon förstod att det var ett skämt, men
stack ändå in handen under den yngre systerns arm när
de gick bakom föräldrarna upp mot kyrkporten.
Ylva småskrattade åt sitt eget skämt, men i sitt stilla
sinne undrade hon hur hon kunde vara så olik sin äld-
re syster. Bara två år skilde dem åt, hon var sjutton och
Silje var nitton. De var ganska lika varandra till utseen-
det; båda hade samma finskurna ansiktsdrag och slanka
kropp. Men Silje var blond, med djupblå ögon och smil-
gropar som nästan alltid syntes i de friskt blossande kin-
derna. Själv hade hon mörkt hår, ja, nästan svart på vin-
tern, blek hud och grågröna ögon – ögon som granskade
folk lite för ingående hade hon fått höra.
Det var mer folk i kyrkan än vanligt. De kom för-
modligen från den där dalen som folk alltid pratade
om, tänkte Ylva. Det hade varit svåra tider länge nu där
borta, och det fanns tydligen knappt några arbeten kvar
att få.
– Och detta är domen: att ljuset har kommit till världen,
och människorna älskade mörkret mer än ljuset, för deras
gärningar var onda...
Ylva kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre av
prästens monotona predikan. Hon kvävde en gäspning

23
och sänkte huvudet som i bön, men i verkligheten lät
hon tankarna vandra.
– Ylva! Hon ryckte till och såg upp. Det var fadern som
puffade till henne. Alla hade rest sig för att sjunga en
psalm medan hon satt där och sov.
Hon reste sig så hastigt att den lilla psalmboken som
hon hade knäet föll i golvet. Folk på raden framför vände
sig om och hon stirrade ner i golvet medan hon kände
hur rodnaden steg i ansiktet.
Efter mässan pratade föräldrarna som alltid med präs-
ten. De pratade om de unga flickor som på mystiskt sätt
hade försvunnit i trakten på sista tiden.
Silje stod väluppfostrat bredvid modern och fadern,
men blicken gled uppmärksamt över alla som kom ut ur
kyrkan. Och det rådde ingen brist på beundrande blickar
och hövliga nickar tillbaka.
Ylva gick bort till hästen och fäste tornistern bättre.
– Du är väl nöjd bara du har något gott att tugga på,
du? viskade hon och stack in fingrarna under den tjocka
manen för att värma sig.
Hästen frustade till svar och hö föll ner över Ylvas hår
och klänning.
Ylva skrattade och lade kinden mot den mjuka hår-
remmen. Lukten av varm häst gav henne en känsla av
lugn och trygghet.

När de kom hem till Bjergvin doftade det nybakat tunn-
bröd och varm svartvinbärssaft. I köket puttrade en gryta
fylld till randen med saltkött, kål, ärtor och råg.
– Jag pratade med prästen, sa fadern när de satt runt
långbordet, och vi har bestämt att vi ska anställa någon

24
från Sölvdal här på gården. Det är svåra tider för många
och vi tänkte att vi kunde bidra med vårt.
– Ja, nu har vi ju förstås inte behov av mer tjänstefolk,
fortsatte modern, men eftersom herr och fru Löberg är
ett äldre par är det svårt för dem att få anställning någon
annanstans.
Fadern nickade.
– Vi kommer nog att ge dem ganska lätta uppgifter.
Fru Löberg kan få vissa sysslor inomhus och herr Löberg
kan ta sig an lättare gårdsarbete, som att hålla drängarna
under uppsikt, betala ut lön och föra räkenskap.
– Vi vill ju att de ska känna sig nyttiga, insköt mo-
dern. Och eftersom de för tillfället bor på prästgården
här i trakten, bestämde vi att de skulle komma hit redan
i morgon.
Ylva satt och tänkte att hon nog aldrig skulle bli till nå-
gon annan nytta här i livet än att bli någons hustru. Det
var ju en kvinnas främsta uppgift, men hon tyckte det
lät sysslolöst och tråkigt. Som äldsta dotter var Silje den
som skulle bo kvar på Bjergvin och det var hennes make
som skulle få rätten att driva handeln och sågen vidare.
Ylva visste förstås att även hennes egen framtid var tryg-
gad. Föräldrarna skulle snart se ut en passande make till
henne och sedan skulle hon förmodligen bo på en annan
herrgård med sin egen familj.
Hon suckade och satte hakan i händerna.
Modern harklade sig genast.
– Ylva, sitt inte så med armbågarna på bordet! Ingen
vill ta en ouppfostrad jungfru till fästmö. Hur många
gånger måste jag säga det?

25
Nästa dag kom Jörn och Beate Löberg till Bjergvin som
avtalat. De hade fått skjuts med postbudet, som hade ett
ärende till gården. Det hade kommit ett brev till Edith
Alm från Christiania.
Ylva och Silje stod bakom föräldrarna och väntade
på trappan framför huset. De var inte tvungna att ställa
upp, för paret Löberg var ju inte gäster, även om de var av
bra familj, men de var nyfikna när det gällde främmande.
Den äldre mannen bockade djupt och med en yvig rö-
relse svepte han av sig hatten.
– God dag, jag... Han harklade sig ett par gånger medan
han såg sig omkring. Nu höll han hatten hårt med båda
händerna. Han såg trevlig ut, med varma, blå ögon och
tunt, grått hår fäst med en svart sammetsrosett i nacken.
Han harklade sig en gång till, nickade mot den äldre kvin-
nan som stod med sänkt blick bredvid honom och fortsatte:
– Jag heter Jörn Löberg och är från Sölvdal i Buskerud
och det här är min hustru, Beate.
Fadern gick ner från trappan och log vänligt.
– Välkomna till Bjergvin! Det är jag som är Ingvar Alm
och det här är min hustru Edith.
Den äldre kvinnan nickade och log tillbaka medan
hon såg mot Silje och Ylva.
– Och det här måste vara de vackra döttrarna som präs-
ten pratade om.
Fadern vinkade dem till sig.
– Ja, det här är Silje, vår äldsta, och Ylva.
– Å, Gud! utbrast Beate Löberg och slog handen för
munnen när Ylva stod framför henne. Ylva sänkte förvir-
rad blicken och modern missförstod, grep henne hårt i
armen och viskade i hennes öra:

26
– Har jag inte sagt att du inte får stirra så, Ylva? Du
skrämmer folk.
– Jag ber om ursäkt, sa Beate Löberg hastigt. Du måste
förlåta mig. Du förstår, för ett ögonblick trodde jag att
jag... att jag kände igen dig. Men jag tog naturligtvis fel.
Det jag ville säga var att jag aldrig har sett vackrare flick-
or!
– Ja, bevare mig väl, insköt Jörn Löberg, här får nog
friarna jagas iväg med både kulor och krut.
Silje rodnade och log medan föräldrarna skrattade.
Ylva lät däremot bli att titta upp.
– Så, var är era barn då, blev de kvar i Sölvdal? frågade
Ylva, nyfiken som vanligt.
– Nej, sa fru Löberg. Gud ville inte skänka oss den gå-
van.
– Vi har varit gifta i över femtio år, från det att vi bara
var barn själva, sa Löberg och lade armen om hustruns
smala axlar. Vi har ju fått finna oss i det, men ni förstår
säkert att det länge var svårt att veta att vi aldrig skulle få
barn.
Ylva märkte att modern tog faderns hand och tryckte
den.
– Ja, sa hon. Det kan vi förstå.
– Ska vi gå ner till Lillstugan? frågade fadern hastigt. Ni
vill säkert sätta ifrån er bagaget och komma lite i ordning
innan vi diskuterar arbetsuppgifterna här på Bjergvin.
Silje skyndade sig in igen i värmen tillsammans med
modern, medan Ylva stod kvar och såg efter fadern och
det äldre paret som gick längs med den krattade gången.
Lillstugan var ett mysigt litet hus, ett av de äldsta på går-
den. På sommaren var det alldeles övervuxet av vildka-

27
prifol och klängrosor, men nu låg det i vinterskrud. Man
hade eldat i spisen och det rök inbjudande ur skorstenen.
För en stund blev hon stående och såg sig omkring på
gården och tänkte på hur bra hon hade det som bodde på
en sådan plats. Där tronade den nya visthusboden när-
mast boningshuset med sexkantigt klocktorn. Vägg i vägg
låg mjölkboden – den gamla visthusboden – där stora
ostar låg på rad i hyllorna, med surmjölk i kannor och
välsaltat smör i byttor. På andra sidan gårdsplanen låg eld-
huset, en timrad byggnad i två våningar med eldstad och
bakugn på första. På andra våningen fanns en kammare
med sängbänkar och ett rum med saltkvarn, mangel och
ett par spinnrockar. Det var där skomakaren och andra
hantverkare fick sitt logi när de kom till gården.
Lillstugan låg precis nedanför, tillsammans med några
andra byggnader, och mitt på stod det långsträckta stal-
let som skilde gårdsplanen från kohagen. På andra sidan
låg logen och ladugården; grisstall, fårstall och hönshus.
Längst ifrån de andra byggnaderna låg, på grund av eld-
faran, smedjan.
Ylva hoppades att herr och fru Löberg skulle finna sig
väl tillrätta här på Bjergvin. Det var nästan omöjligt att
tänka sig hur det kändes för gamla människor att vara
tvungna att flytta ifrån sitt hem och den plats där de hade
bott hela livet.

Fadern hade bjudit in paret Löberg på middag, och när
det började mörkna samlades alla i blå rummet i bo-
ningshuset för att äta. Rummet kallades så för att det var
inrett med fina, blå textiler på väggarna. Även om det
inte var husets största rum, var det Ylvas favorit nu på

28
vintern, eftersom det alltid var varmt där inne. I ett hus
med så många rum var det ett ständigt svårt arbete för
tjänsteflickorna att hålla alla kakelugnar varma, så en del
av rummen användes bara sommartid.
– Stämmer det att du arbetade som förman vid den
gamla silvergruvan, herr Löberg? Fadern lät intresserad.
– Ja, jag var en av få norska arbetsledare bland tyskarna,
svarade han stolt. Så slocknade glöden i hans röst. Men
efter det förfärliga raset år 1700 lades gruvdriften som be-
kant ner. Det var som om bergakungen själv tog tillbaka
silvret, för ingen har hittat gruvtäkten efter det igen.
– Och då förlorade ni släktgården? frågade modern
försiktigt.
Fru Löberg nickade.
– Det var inte så mycket mark, men den var vår egen.
När intäkten från silvergruvan försvann kunde vi helt
enkelt inte behålla djuren. Vi hade blivit vana att köpa
korn och andra varor, och till slut blev vi tvungna att
sälja gården. Nu har vi varit torpare de senaste åren, men
hyran blev för mycket.
– Två gamlingar som vi kunde inte arbeta tillräckligt
mycket för bonden heller, suckade Löberg med ett trött
leende.
– Men här ska ni se att ni kommer till stor nytta, sa
modern uppmuntrande.
– Ja, skål för det! Fadern höjde ölkruset och stämning-
en lättade.
Ylva ville gärna höra mer om Sölvdal. Men det var ju
förståeligt om paret Löberg helst inte pratade om det liv
de hade lämnat bakom sig. Det förde nog bara med sig
svåra minnen.

29
Hon förstod inte varför fru Löberg hade reagerat så un-
derligt när hon kom fram för att hälsa, och hon märkte
att den gamla kvinnan ofta såg på henne i smyg.

Den kvällen gick Ylva in på sitt rum med ett handarbete.
Medan hon satt där och broderade tänkte hon på hur
skönt det skulle bli när våren kom. Då kunde hon sitta
uppe i skogsbrynet och tälja som hon brukade, eller kasta
kniven på gamla stubbar.
Tänk om föräldrarna hade vetat vad hon höll på med
när hon strövade runt i skogen på egen hand! Fadern
skulle förmodligen inte bli lika upprörd som modern.
Det var trots allt han som hade lärt henne tälja när hon
var liten, och han hade till och med låtit henne skjuta
med gevär flera gånger utan att modern visste det.
Ylva satte fingret i munnen efter att ha stuckit sig i fing-
ret för tredje gången. Nu kände hon rastlösheten komma
över sig igen. När hon lade sig på kvällarna låg hon och
hoppades att drömmarna skulle föra henne någonstans
där hon kände sig fri. En plats där hon kände att hon
verkligen hörde hemma.
Hon reste sig hastigt. Hade Silje lagt sig? Hon smög på
bara fötter ut från rummet och genom hallen till systerns
dörr, som stod på glänt.
– Sover du? viskade hon och tittade in.
– Nej, kom in du bara! Silje satt vid toalettbordet och
borstade långsamt och tålmodigt sitt blonda hår.
– Kan inte du heller sova? frågade Ylva och ställde sig
bakom systerns stol.
– Nej, jag är alldeles för spänd, log Silje glatt. Vet du
vad det stod i brevet som mor fick från Christiania?

30
– Brevet hade jag alldeles glömt! Vem var det ifrån?
– Det var från mors väninna, Beatrice Winther.
– Å, den där självupptagna kvinnan, sa Ylva och ryn-
kade på näsan. Jag hoppas att hon inte kommer hit. Hon
ger alltid mor vatten på sin kvarn när det gäller hur jag
klär mig och hur jag uppför mig. Jag står nästan inte ut!
– Nej, det är inte fru Winther som ska komma, skrat-
tade Silje. Det är sonen, Nikolas. Han har utbildat sig
inom handel i Tyskland, men modern skrev att han ock-
så har blivit en duktig musiker och att han till och med
har spelat på kung Frederiks taffel i Danmark. Och nu
ska han komma hit på besök över jul för att undervisa
oss!
– Hm, sa Ylva och fingrade på en sidenrosett på sys-
terns axel. Jo, jag minns mycket väl de somrarna som Ni-
kolas var här när vi var små. Han var aldrig särskilt snäll,
åtminstone inte mot mig. En gång stoppade han ner en
stor daggmask innanför min kjol. Jag var tvungen att klä
av mig både kjol och särk för att få ut den!
Silje skrattade.
– Ja, det minns jag! Du sprang skrikande in i trädgår-
den där mor och far underhöll ett sällskap, och Magda
var tvungen att dra dig med in i köket medan du fäktade
och bar dig åt som en dåre.
– Nikolas påstod att jag hade slängt ner masken där
själv för att få uppmärksamhet. Han satt där så präktig
mellan sina föräldrar när jag kom ut igen. Å, jag var så arg
att jag hade kunnat strypa honom!
– Det stämmer att han retade dig ibland, fnissade Silje.
Du var ju minst. Men nu är han ingen pojke längre! Jag
undrar hur han ser ut idag? Han var ju ovanligt lång och

31
stark redan då, så... Silje satt och stirrade drömmande
ner på hårborsten. Ylva var också tvungen att erkänna att
det skulle bli spännande att få träffa Nikolas igen efter så
lång tid. Hon undrade om han hade samma spjuverakti-
ga glimt i de ovanligt blå ögonen, och om det askblonda
håret var lika tjockt och rufsigt som innan.
Silje suckade och fortsatte borsta håret. Ylva log mot
hennes spegelbild. Storasystern såg ut som en ängel där
hon satt med det ljusa håret som svallade ner över axlar-
na. Hon kanske skulle ha varit lika vacker som Silje om
hon vore blond? Och om hon hade haft vänliga, blå ögon
istället för sina grågröna, vilddjursliknande? Hon kunde
faktiskt förstå att folk blev rädda när hon tittade på dem.
– Du ser alltid så tankfull ut, sa Silje plötsligt.
Ylva ryckte på axlarna.
– Jag stod bara och tänkte på att vi är som natt och dag,
vi två. Tycker inte du också det? Du är ju så ljus och jag
är mörk.
– Jo, det har du rätt i – vi är som natt och dag. Och det
betyder att vi hör ihop; den ena skulle inte ha funnits till
utan den andra!
– Är det inte konstigt att kunna se sig själv? frågade
Ylva. De flesta har ju inte sådan tur att de äger en spegel.
Det skulle kanske ha varit det bästa egentligen?
– Nej, det tycker jag absolut inte, sa Silje. Hur ska man
annars veta hur man ser ut? Jag är väldigt glad att far lät
importera speglarna från Italien.
– Har du någon gång fått känslan av att en spegel är
som ett fönster? Att det står någon på andra sidan och ser
på dig? Ylva tittade ner på systern.
– Nej, det där är ju bara dumheter, Ylva! Har du kan-

32
ske blivit rädd för historien om djävulen i spegeln? Jag
trodde inte att du var så lättskrämd.
– Man vet ju aldrig...
– Nåja, även om du inte är lättskrämd så har du alltid
varit vidskeplig. Silje räckte ut tungan och gjorde en gri-
mas mot spegeln så att de båda började skratta.
När Ylva lite senare kom tillbaka till sitt rum, hängde
hon en underkjol över spegeln innan hon lade sig. Det
kändes fortfarande som om någon eller några kunde stir-
ra på henne därifrån.
Innan hon somnade låg hon och tänkte på familjen.
Hon kände hjärtat svälla vid tanken på hur mycket hon
älskade dem alla.
Men var kom då den här oförklarliga och ovälkomna
längtan efter tillhörighet ifrån?

33