You are on page 1of 16

1

av
Torill Thorup

Gabriellas flykt

Översättning:
Sabina Söderlund

3
NÅGRA AV DE VIKTIGASTE PERSONERNA:

Gabriella Storhöi, ägare till Övre Tronstad, 25 år
Ole Johan Storhöi, 5 år
Gjertrud, gammal barnpiga
Colin Storhöi, Gabriellas far
Nicola Storhöi, Gabriellas mor
Theodora Storhöi, Gabriellas äldsta syster
Charlotte Storhöi, Gabriellas yngsta syster
Aksel Tronstad, tidigare ägare till Övre Tronstad
Rannveig Tronstad, Aksels hustru
Othilie Tronstad, 16 år
Åsmund Andersen, gårdsförvaltare på
Övre Tronstad
Ida Korslien, tjänsteflicka, 19 år
Amanda Tonning, tidigare anställd
på läderfabriken, 21 år
Fredrik Stablum, direktör på läderfabriken
Anders Vardal, granne på närmaste gård
Levion Ödeskaug, odalsson på gården Ödeskaug
Emmeli Berglund, en originell gammal kvinna

5
1

På kvällen på gården Övre Tronstad,
Sande i Vestfold, 1906

– Jag har aldrig förr upplevt att herr Tronstad har
bett kusken piska hästarna så! Gårdsförvaltare
Åsmund Andersen lämnade omtumlad och chockad
fönstret i vardagsrummet. Han hade hört ljudet av
skramlande vagnshjul och rasslande selar, och nyfi-
ken som han var hade han tittat ut över vägen. Han
rös till när han upptäckte kaleschen som kom i ra-
sande fart uppför backen mot Övre Tronstad. Kus-
ken hade obarmhärtigt svingat piskan över hästens
rygg, och en sak var säker: Det skulle aldrig kusken
Arne ha gjort om inte Aksel Tronstad hade begärt
det. Åsmund skyndade sig från vardagsrummet till
sin plats vid köksbordet och drog undan gardinen
lite för att få översikt över gårdsplanen, där han räk-
nade med att vagnen med de misshandlade hästarna
och husbonden skulle dyka upp. Och mycket rik-

9
tigt, i samma ögonblick knastrade det i gruset utan-
för. Kusken Arne drog inte ens i tömmarna förrän
hästarna kom fram till ytterdörren. Djuren kastade
med huvudet och det skummade runt mulen. Det
var hemskt att se hur de hade drivits till det ytters-
ta! Varför hade herr Tronstad uppfört sig så mot de
stackars oskyldiga hästarna? Han som brukade vara
snäll och tålmodig – varför så bråttom nu?
Resten av tjänstefolket hade blivit oroliga. Ingen
sade något, stämningen var för spänd för det, men
tjänsteflickan Ida lyckades inte hålla tillbaka en
flämtning. Hon lade handen över munnen och lät
sin förtvivlade blick svepa över Othilie, dottern i hu-
set. Blicken bad om ursäkt för att hon hade gett ut-
tryck åt att hon tyckte att husbondens uppförande
var oförlåtligt.
Tronstad skyndade ur vagnen. Han höll i hat-
ten med en hand medan han sprang genom regnet.
Stora, mörka moln hade samlats i norr och ett lågt
muller hördes i fjärran. Det drog ihop sig till oväder,
tänkte Åsmund, och det gällde tydligen både ute och
inne. Det första åskmullret hördes i samma ögon-
blick som husbonden kom farande in genom dörren.
Det var inte regnet som Tronstad flydde ifrån, så
pass förstod Åsmund, för han hade suttit torrt och
behagligt i vagnen. Dessutom brydde han sig inte
speciellt mycket om att bli våt eller kall, för som
bonde hade han upplevt det mesta av årstidernas
växlingar.
Tjänstefolket sträckte på sig och såg mot hallen,

10
men de kunde inte se honom eftersom köksdörren
var stängd. Snart hördes ilskna, hastiga steg uppför
trappan till andra våningen. Ljudet från stegen träf-
fade dem som örfilar. Alla såg på varandra med frå-
gande, uppjagade blickar.
– Rannveig! Rannveig – var fan är du? Svara mig!
Aksel Tronstads röst var nästan oigenkännlig.
Åsmund tyckte uppriktigt synd om Othilie. Dot-
tern i huset hade suttit tillsammans med tjänstefol-
ket i köket när faderns vagn kom in på gårdsplanen.
Hon hade blivit lika förvirrad som de, men hade inte
förstått att fadern var rasande. Först nu, när hon
hörde honom ropa på hustrun, förstod hon att nå-
got verkligen var fel.
– Jag förstår inte... Far var så vänlig när han åkte
i förmiddags, och nu är han som tokig. Det var
knappt hennes röst bar när hon med tårfylld blick
vände sig mot Åsmund.
Han kände sig hjälplös. Det blev inte bättre av att
de andra tre också såg hoppfullt på honom – som
om de väntade sig att han skulle komma med en för-
klaring eller ett tröstande ord. – Jag vet inte vad som
har gjort honom så... så utom sig. Han skulle ju bara
besöka sin gode vän herr Galleberg. Han måste ha
fått höra något där som har gjort honom upprörd.
– Jag ska gå ut och fråga Arne. Han kanske vet mer
om vad som har hänt på Galleberg, började Othilie
innan hon plötsligt tystnade och såg upp mot taket.
Det knarrade i golvplankorna rakt ovanför dem.
Tronstad var på väg in i sovrummet där hustrun,

11
Rannveig, låg till sängs i ett av sina ofta förekom-
mande migränanfall.
Osäkerheten bredde ut sig bland tjänstefolket när
husbondens ilskna röst trängde ner till dem. De kun-
de inte urskilja orden, men det rådde inget tvivel om
att ilskan var riktad mot hustrun.
– Far och mor brukar ju alltid prata vänligt med
varandra, snyftade Othilie förläget, – och far har
ingen rätt att skrika åt henne på det viset. Det ver-
kade nästan som om Othilie pratade för sig själv,
men hon brydde sig tydligen inte om att alla hörde.
Åsmund drog darrande efter andan. Det var pin-
samt att lyssna på makarnas våldsamma bråk. Det
var så overkligt. De två brukade alltid vara så milda
och omtänksamma mot varandra, ja, han kunde
knappt minnas att de hade höjt rösten mot varandra
någon gång.
Nu blandades Rannveigs ljusa röst med Aksels
hårda, oresonliga. Den drunknade snart i hans höga,
ilskna rop. Det verkade inte som om hon lyckades
lugna honom, och Åsmund märkte att en tryckande
stämning hade lagt sig över tjänstefolket. Precis som
han själv tyckte de inte om att behöva höra bråket
som pågick på andra våningen.
Othilie flämtade till när ljudet av en smäll nådde
dem. Det var det omisskännliga ljudet av en hand
som träffade en kind. – Han... han slår henne! ut-
brast hon misstroget och var på väg att resa sig.
Åsmund tog tag om hennes handled för att hålla
henne tillbaka. – Du måste stanna här, Othilie. Jag

12
vet att det är svårt att höra något sådant, men jag
tror att din far blir ännu argare om du blandar dig i
diskussionen.
– Diskussionen? fräste Othilie. – Han misshandlar
henne! Han får inte slå mor! Innan Åsmund hann
hejda henne hade hon vridit sig loss ur hans grepp.
Snabbt som ögat smet hon över golvet och bort till
dörren. Hon tryckte bestämt ner handtaget, sköt
upp dörren och smög sig mot trappan.
– Othilie! Det kommer bara att ta en ände med
förskräckelse...
Då vände sig Othilie om i trappan och lade ett fing-
er mot läpparna. Tjänstefolket blev sittande kvar
utan att kunna göra annat än att följa henne med
blicken när hon smög sig uppför trappan. Åsmund
suckade djupt. Han hade en oroväckande känsla av
att hennes inblandning var fel.
Tronstads röst hade ökat i styrka och när den
plötsligt sprack, hördes också flera smällar som av-
slöjade att han slog hustrun. Åsmund sänkte förtviv-
lat huvudet. Han hade aldrig trott att han skulle be-
höva uppleva att Aksel Tronstad misshandlade sin
äkta maka.
Rannveigs snyftningar tystnade plötsligt.
– Herregud, vad är det som händer? Åsmund reste
sig hastigt när ett pistolskott ljöd genom huset. Han
stirrade förvirrat på de andra, men varken tjänste-
flickan Ida, stalldrängen Tord eller kokerskan kunde
svara. Han började springa, men tvärstannade när
ett ohyggligt skrik ekade.

13
Det var Othilie som skrek – ett vanvettigt skrik
från en människa i yttersta nöd.
Åsmund blev stående som förstenad. Det ekande
skriket skar genom märg och ben och han visste att
han aldrig skulle bli kvitt det.
En åskknall blandade sig med Othilies hjärtskä-
rande skrik.
Så blev allt tyst.
Det var som om både himmel och jord höll andan
tillsammans med människorna på Övre Tronstad.
Då small det på nytt. Nu var det inte åskan, utan
en pistol som avfyrades för andra gången.

14
2

Övre Tronstad, två år senare, våren 1908

– Du är allt våghalsig, du.
Gabriella svarade inte. Istället tog hon den ut-
sträckta handen och lät sig hjälpas ur vagnen och
ner på marken. – Så det tycker du, herr Vardal? Hon
lade huvudet på sned och betraktade ingående sin
nya granne. Han var mycket äldre än hon, kanske i
femtiofemårs-åldern, och trots det frimodiga utta-
landet hade hon fått ett gott intryck av honom. Han
hade varit vänlig och tillmötesgående när han mötte
upp vid järnvägsstationen för att köra barnpigan,
lille Ole Johan och henne själv hit till Övre Tron-
stad. Han hade bundit fast skrin, kistor och askar
med hennes personliga ägodelar på vagnen och på
vägen hade han berättat om gårdarna de passerade.
Han hade manat på de två blacka hästarna för att
få dem i jämn trav uppför den långa, flacka backen
mot Övre Tronstad. Till slut var de framme på går-

15
den och nu stod han avvaktade framför henne. Han
väntade tydligen på att hon skulle utveckla sitt svar
närmare.
– Du måste vara både modig och viljestark som
köper en storgård så här i främmande trakter. Var-
dal log snett, som om han förstod att han var lite väl
närgången med sina antydningar.
– Övre Tronstad är en vacker gård, började Gabri-
ella svävande, och Ole Johan och jag ska nog trivas
här. Ja, och självklart Gjertrud, barnpigan. Vi ska
nog komma till rätta här, och om en vecka eller två
kommer hästarna, vagnarna och lösöret från mitt
tidigare hem hit.
– Tar din man hit det?
Gabriella spände sin gröna blick i honom. – Jag
trodde att min far hade betalat dig för att se till att
köpet av Övre Tronstad genomfördes korrekt – inte
för att gräva i mitt förflutna!
Konstigt nog verkade inte Vardal bry sig om hen-
nes irriterade svar. Han skrattade istället hjärtligt, så
att den stora magen guppade över livremmen. – Och
jag som var bekymrad över att du skulle bo här en-
sam. Om du alltid är lika påstridig och rapp i mun-
nen är det nog inte många som vågar snoka i dina
angelägenheter.
Gabriella kunde inte göra annat än att le. Vardal
verkade öppenhjärtig och godmodig. – Om du kun-
de berätta mer om gården nu... Hon avbröts av Ole
Johan som otåligt ryckte henne i kjolen. – Vad är
det?

16
– Jag vill titta där inne.
– Det ska vi. Snart. Jag ska bara prata lite mer med
den här mannen först.
Ole Johan gjorde en grimas, väl medveten om att
hon inte tolererade något tjat.
Gabriella såg hans uppgivna min och gav efter.
Hon tog fram den stora nyckelknippan som Vardal
hade gett henne. – Gjertrud, du ska få den stora äran
av att vara den första som kliver över tröskeln. Ta
med dig Ole Johan, så kan ni se er om i huset. Jag
kommer om ett ögonblick.
Gjertrud såg överraskat på Gabriella, men så log
hon tacksamt inför den oväntade äran. Hon hyscha-
de på Ole Johan när han ville säga något och tog
honom lätt i armen medan hon lyfte en väska ur vag-
nen. Den bad hon Ole Johan bära. Själv tog hon en
tyngre kista med det mesta av porslinet.
Gabriella följde Ole Johan och den åldrande barn-
pigan med en öm blick. Femåringen skuttade för-
väntansfullt över gårdsplanen mot dörren. Gjertrud
följde andfådd efter. Hon stannade på trappan, satte
ifrån sig kistan och tog fram rätt nyckel. Ole Johans
glädjetjut ljöd över gårdsplanen när han sprang in i
huset som skulle bli hans nya hem.
– Det är i alla fall någon som är glad för att kom-
ma hit, sade Vardal.
– Du skulle berätta mer om gården, påminde Gab-
riella.
– Det mesta står i köpebrevet, svarade Vardal.
– Det är ingen liten gård du har köpt.

17
– Är den störst i trakten?
– Å nej, det är den inte. Men det råder inget tvivel
om att den har den finaste utsikten. Följ med mig till
framsidan av huset, så ska du få se själv.
Gabriella gick över grusgången och kände snart
mjukt, nyklippt gräs under skorna. Under färden
från stationen hade hon suttit med ryggen mot sjön
och sett mot huset som tronade på en höjd några
kilometer längre fram.
– Vackert, eller hur? Vardal lät så stolt att man
nästan kunde tro att det var han själv som skulle ha
äran för mästerverket.
– Ja, det må jag säga... Utsikten var så storsla-
gen att Gabriella inte visste hur hon skulle beskriva
det hon såg. Längre ner, nedanför höjden där Övre
Tronstad låg, bredde landskapet ut sig i en öppen,
frodig dal med stora och små gårdar utspridda här
och var. Kyrktornet sträckte sig mot himlen och på
andra sidan skymtade hon prästgården. Det ståtliga,
vitmålade huset låg på en gårdsplan med flera bygg-
nader. Precis i närheten höll man på att uppföra en
praktfull, stor byggnad och Vardal förklarade att
det skulle bli traktens nya kommunlokal. Mot norr
sträckte sig dalen mot skogsklädda sluttningar, men
det var sjön som drog till sig Gabriellas uppmärk-
samhet.
– Det är Sandebukten, förklarade Vardal ivrigt.
Hans tonfall avslöjade att han uppskattade utsik-
ten. Och det var verkligen en storslagen utsikt: små
öar och holmar låg utspridda över det blåskimran-

18
de vattnet, som om de var diamanter utspridda av
Skaparen själv. Morgondimman började lätta, men
fortfarande svävade silverdis vid horisonten under
den violetta himlen. För första gången på länge kän-
de sig Gabriella lycklig. Hon gladde sig åt tanken på
att kunna se ut över det vackra landskapet från sov-
rummet varje morgon. Hon hade fin utsikt härifrån
och den skulle bli ännu bättre från andra våningen.
– Om du vill, fröken... öh, frun, så tar jag gärna
med dig på en utflykt i trakten någon dag. Jag kan
visa dig gårdsgränserna, presentera dig för grannar-
na och... Vardal tystnade.
– Det skulle vara trevligt, sade Gabriella upprik-
tigt. – Jag är naturligtvis spänd på hur det är att bo
här i Sande och jag vill gärna få reda på mer om
gården som nu är min. Men det är en sak jag har
funderat på: Far berättade att gården har stått tom i
två år. Varför det, herr Vardal? Det borde ha funnits
gott om intresserade köpare.
Vardal vek undan med blicken. – Jag borde inte
berätta något om tragedin som utspelade sig här,
men... du kommer att få reda på det så småningom
ändå.
Gabriella stod orörlig. Hon började känna sig illa
till mods. En tragedi? Det hade inte hennes far nämnt
med ett ord. Snälle, gode far som hade fått gräva
djupt i sin välfyllda plånbok för att ge henne den
här gården. Han hade velat hjälpa henne att komma
bort från hemtrakten och allt skvaller efter skanda-
len hon hade orsakat. I flera månader hade hon sökt

19
sin tillflykt till det oantastliga hemmet medan fadern
letade efter en egen gård till henne. Valet hade fallit
på Övre Tronstad. Gården låg inte så långt bort men
ändå på ett befriande avstånd från sensationslystna
vänner och fiender i Drammen.
– Den tidigare ägaren, gamle Aksel Tronstad, var
en väl ansedd herre, men plötsligt förlorade han för-
ståndet. Jag vill inte säga mer än att två människor
miste livet den där ödesdigra dagen.
Gabriella rycktes tillbaka till nutiden av Vardals
ord. Hade det skett ett dubbelmord här? Var det
därför ingen annan hade velat ta över gården? – På
vilket sätt?
– Å, vi ska låta herr och fru Tronstad få vila i frid,
svarade Vardal undvikande.
Vardal gjorde det kanske omedvetet, men han
vände sig halvvägs om och stirrade upp mot ett av
fönstren på andra våningen. Gabriella var inte dum-
mare än att hon förstod att den hemska händelsen
hade utspelat sig just där. När hon fick tid och tillfäl-
le skulle hon titta närmare på rummet och leta efter
något som kunde avslöja vad som hade hänt. Hon
hade inte bråttom; förhoppningsvis skulle Vardal el-
ler andra i trakten bli mer pratglada när de hade lärt
känna henne bättre.
– Du kommer säkert att få höra många skräckhis-
torier om Aksels ogärning, men jag råder dig till att
inte lyssna på skvaller här i trakten. Låt inte dåtidens
spöken driva dig från gården. Jag är övertygad om
att du kan bli lycklig här. Lär dig tycka om gården så

20
ska du se att Övre Tronstad är den vackraste platsen
på jorden! Vardal log avväpnande.
– Jag hoppas verkligen det, suckade Gabriella.
Hon var inte så säker på att hon skulle dela hans
uppfattning till en början. Hon ångrade sitt uttalan-
de, för nu var hans nyfikenhet väckt.
– Och vad för dig till trakten? Egentligen, tillade
han skarpare.
Även om Gabriella tyckte att han verkade til�-
litsfull såg hon ingen anledning att svara på frågan.
Hon avfärdade den istället med ett ansträngt skratt,
tackade för hjälpen och ursäktade sig med att hon
var ivrig att se sig om både ute och inne. Hon sam-
lade sig för att inte verka ohövlig. Han hade ju varit
minst lika undvikande som hon, men hon visste att
hon hade mer att frukta genom att berätta sin livs-
historia. Det fanns mer än en anledning till att hon
ville vakta sina hemligheter.

21