You are on page 1of 59

Nr Bonnie och Kim blir verfallna av ett verklighetsfrstrande monster vnds deras vrld

upp-och-ner. Hur ska de hantera den verjordiska besten som terroriserar dem? Varfr vill
ingen hjlpa dem? Och vad betyder Kims mrkliga drmmar?

Bonnie och besten

Av Kim Land

En psykedelisk skrcknovell i sjlvbiografiform. Du har antagligen aldrig lst ngot liknande.


1. Inre ventyr
Alla behver vnner. De allra flesta p jorden skulle frhoppningsvis sga att de har vnner.
Jo, jag pratar ju mycket med Maggan under lunchen eller Att glo p match med grabbarna
r fan det bsta hnget i vrlden skulle nog mnga i Sverige sga. Men hur mnga skulle sga
att de har en riktig, riktig vn? En vn som frstr en till hundra procent, som alltid lyssnar och
sen kommer med ett rd man inte visste att man ville ha men r precis det man behver. En
vn som r vid ens sida i vtt och torrt, och stttar en vad som n hnder. Nstan en sdan
vn det str om i bcker och p film, fast bttre nd eftersom verkligheten alltid vertrffar
dikten. En sn vn har jag. Bonnie.
Bonnie och jag har varit polare sedan ttonde klass. Vi trffades p ungdomsboendet jag
placerades p efter att jag rddats frn mina missbrukande frldrar, och innan jag flyttade
hem till min fosterfamilj. Hon har varit med mig verallt knns det som. Vi hngde hela
somrarna under de dr sista ren i grundskolan, och nnu oftare under gymnasiet. Hon var
med nr jag tog studenten och jag var med p hennes frsts. Vi har kt p festivaler
tillsammans, och en sommar tgluffade vi genom steuropa. Vi har varit p s mnga sjuka
ventyr tillsammans att vi skulle kunna skriva en hel bok. Eller varfr inte en bibel. Men denna
berttelse r olik allt annat jag ngonsin har varit med om.
Det brjade en helt vanlig lrdagkvll. Bonnie och jag satt och fiskade nere vid abborrsjn
och pratade som vi brukade gra om allt och ingenting. Vi pratade om saker som ringarna p
vattnet, trdens intrikata lvverk, och den perfekta symmetri som endast kan skapas av det
totala kaos naturen utgr. Vi drack ngon l och hade det allmnt trevligt i den lngsamt
skymmande sommarsolen.
Vet du vad en himmelsbegravning r? Frgade jag. Det kan tyckas otrevligt, men dden
var ett av mnga mnen rrande vr existens som Bonnie och jag diskuterade ofta.
Nej svarade hon bertta.
Jo, i vissa byar uppe i bergen r marken fr hrd fr att grva ner kroppar i, och det finns
fr ont om tr fr att det ska vara frsvarbart att elda upp en dd kropp. Buddhister i Himalaya
har drfr utformat en ritual dr de gr sig av med kroppen genom att skra den i bitar och
slnga den till gamarna.
Okej

2
Det lter frjvligt barbariskt och otrevligt, och det lr fan inte va najs att gra, men p det
sttet kan kroppen nd terg till kretsloppet liksom. Kroppen behver inte ligga och ruttna
ngonstans och sprida stank och sjukdom, och dessutom fr gamarna sig ett skrovml, vilket
innebr god karma fr munkarna.
jo, men nd fy fan. Det jobbet r nog hgst upp p min lista ver jobb jag inte vill ha.
Jag skulle precis bertta om dokumentren jag sett om just detta, dr munken som skulle
utfra ritualen frklarade att det krvdes en hel del whisky fr att orka med den, nr en kall
kre pltsligt for lngs min rygg. Vanligtvis skulle jag vl bara ryckt p axlarna och svept trjan
ttare om mig, men rysningen jag knt berodde p ngot annat n kyla. Den kom inifrn. Jag
tyckte mig samtidigt hra ett prassel i buskaget bakom mig, och en inte s svag franing sade
mig att vad som n givit upphov till prasslet var av en oerhrt ondskefull natur. Jag valde att
frska ltsas som ingenting, men det var inte utan anstrngning, och helt och hllet
avslappnad blev jag inte. Bonnie styrde med lttsam ton tillbaka samtalet till tankar om dden.
Hon var av sikten att istllet fr att terg till kretsloppet i form av jord skulle kroppen kunna
offras till solen nr sjlen har lmnat den.
Av Sol r du kommen, till Sol ska du ter bli. Mssade Bonnie. S vill jag att de sger p
min begravning innan de slungar en kapsel innehllande min livlsa kropp ut i rymden och rakt
in i den livgivande solen. Jag var precis p vg att slnga av mig min oro och ge mig in i
diskussionen nr kren rann lngs min ryggrad igen, ter ackompanjerat av det desdigra
prasslandet. Den hr gngen kunde jag inte hlla tyst. Obehagsknslorna var helt enkelt fr
starka fr att jag skulle kunna sitta kvar p marken. Jag stllde mig hastigt upp och sg mig
skrckslaget omkring.
Hrde du det dr? Frgade jag Bonnie, med illa dold bekymran.
Ja. Svarade hon, och jag kunde i skymningsljuset se att ocks hon sg mer n lite oroad
ut.
Ska vi brja rra oss hemt? Freslog jag.
Ja, det gr vi.
Bonnie reste sig ocks och vi brjade hastigt och slarvigt samla ihop tomburkarna och vr
fiskeutrustning. Medan vi skramlade ihop vra grejer vxte sig skrcken snabbt starkare och
starkare inom mig. Det var mer n en materiell skrck som fyllde mitt brst. Det var en rdsla
fr ngot ofrklarligt, ngonting overkligt, eller kanske ngot s oerhrt verkligt att det rrde
sjlva verklighetens fundament. Jag sg p Bonnie, och jag r i efterhand vertygad om att

3
hon knde exakt samma sak. Pltsligt upphrde prasslandet bakom oss, men tystnaden som
uppstod varade inte mer n ngon sekund innan kvllen svepte in oss i ett ronbedvande
vrl. Vi vnde oss simultant om och stod drmed ga mot ga med den namnlsa besten. En
varelse av en annan vrld, till synes bestende av skuggor. Konstant skiftande som rk med
tv lysande gula gon och ett enormt gap fullt av sylvassa tnder som de enda fasta punkterna
i dess groteska anlete. S fort vi sg det tmdes vra hjrtan p allt som var gott, och fylldes
istllet med den renaste, mest kristallklara ngest och tryckande skrck jag ngonsin knt.
Skogen som nyligen varit varm och inbjudande blev med ens mrk och hatisk. Solen som nyss
badat oss i en purpurskimrande solnedgng slocknade tvrt och lmnade himlen kolsvart och
tom. Det var som om verkligheten splittrades och fll i bitar framfr mina gon. Hela vrlden
frvreds samtidigt som den ohyggliga besten stormade emot mig. Det fanns ingenting annat
att gra n att springa. Vild av frtvivlan och skrck sprang jag planlst genom skogen. Bonnie,
en trogen vn som alltid, var trots sin egen rdsla, eller kanske p grund av den, hack i hl.
Under sprngmarschen genom skogen var det som om kroppen sprang av sig sjlv. Benen
satte automatiskt den hgra foten framfr den vnstra utan att hjrnan behvde sga t dem,
den gick istllet p hgvarv rrande helt andra saker. P vr galna frd genom den frvridna
skogen tappade jag mer och mer fattningen om mig sjlv. Vem var jag? Vart var jag p vg?
Och framfrallt varfr? Inte bara vart som i att jag skulle hem och varfr som att jag var jagad
och trtt och ville till skerhet, utan djupare. Vart var mitt liv, min sjl och hela universum p
vg? Varfr sprang, grt, levde och existerade jag ver huvud taget? Tankarna rusade s fort
genom mitt huvud och ngesten fyllde mig med ett sdant tryck att jag inte har ngon aning
om hur lnge vi sprungit nr vi ntligen kom ut ur skogen. Mina klder var snderrivna, min
fiskeutrustning var borta, men ingenting av det spelade ngon roll i det totala kaos som
hrskade i min hjrna och fortfarande tycktes ka i intensitet. Jag knde hur universum
krympte och krympte, samtidigt som mitt medvetande vxte och vxte. Jag var ett med allt i
hela universum, jag VAR allt i hela universum, och i och med det var jag ocks totalt ensam.
Allt jag ngonsin sett, alla mnniskor jag ngonsin knt, ingenting fanns lngre. Det enda som
fanns och allt som universum bestod av, var jag. nda tills jag knde Bonnies hand p min axel.
ntligen ett bekant ansikte i detta virrvarr av kaos och panik! Trots att jag fortfarande var
lngt bort frn verkligheten frstod jag att skepnaden som var Bonnie innebar trygghet och
rddning. Bonnie mste ha ringt en ambulans, fr jag hrde ljudet av sirener innan det blev
helt svart fr gonen.

4
Och det r det sista jag minns innan jag vaknade upp hr p sjukhuset. Lkaren hummade
och antecknade fr vad som kndes som hundrade gngen ner ngot i sitt lilla
anteckningsblock. Under hela min utlggning av grdagens hndelser hade han nstan inte
sagt ett ord, bara hummat och antecknat. Han var en lng, grhrig och kopprrig man med
bister uppsyn, och mina frdomar som sa mig att han hade ett vldigt gammaldags
frhllningsstt till sitt yrke och sina patienter hade infriats efter bara ngra minuter i samma
rum som honom. Jag ogillade honom redan frn brjan.
Det var Bonnie som ringde ambulansen sa du?
Ja. Svarade jag.
Var r hon nu d?
Det hade jag inte ens vervgt, hon borde varit hr. Hon har vl kt hem antar jag.
P det viset. Ja, det verkar i alla fall ha varit en vldigt traumatisk upplevelse fr dig det
hr. Jag skulle rekommendera dig att trffa en psykolog, jag skriver en remiss t dig senare
idag. Om du vill kan jag ocks skriva ut ngestdmpande t dig.
Psykolog?!? Utbrast jag. Varfr det?
Med tanke p dina vanfrestllningar och att de trots allt lett till att du r hr nu vore det
vl bst att
Vanfrestllningar?! Du har ingen aning om vad jag har varit med om!! Om du sett vad jag
sg igr
Men lilla vn
Lilla vn?!? Tro inte att du kan lilla vn-a mig bara fr att jag r hlften s gammal som
du. Jag vet vl fr fan vad jag sjlv har sett?! Jag mr bra och vill g hem nu genast!
Jag vill det grvsta avrda frn
NU, TACK!!
Efter att jag stllt till med en liten scen skrev de motvilligt ut mig. Det enda jag dragit p mig
under kvllen innan var ju lite skrmor s de hade ingen relevant anledning att hlla mig kvar.
Dessutom var ingen p kliniken direkt ledsen ver att se mig g. Dremot lt jag lkaren skriva
ut ett recept fr ngestdmpande till mig och hmtade ut pillren p vgen hem, det kunde
vara lika bra tyckte jag. Att ta mig hem tog lngre tid n vanligt eftersom jag fortfarande var
lite pverkad av de ngest- och smrtlindrande medicinerna jag ftt p sjukhuset. Jag
bestmde mig fr att ringa Bonnie men upptckte med viss frvning att hon inte gick att f

5
tag p. Det var vl egentligen inget konstigt men efter grdagens hndelser och sjukhuset och
allting Nja, hon lg vl bara och sov. Hon skulle skert ringa mig senare.
Nr jag tillslut kom hem till min lilla lgenhet var jag s utmattad att jag fll ihop i sngen
direkt. Jag hade visserligen sovit rtt lnge p sjukhuset, men det mste varit en orolig smn
fr jag hade inte knt mig ett dugg utvilad nr jag vaknade. Det i kombination med den
lugnande medicinen gjorde det omjligt att hlla gonen ppna. S fort jag lagt huvudet p
min varma, mjuka, lskade kudde sjnk jag in i en smn lika djup och tung som vrldshavens
mrkaste avgrunder.

Nr jag vaknade av att telefonen ringde hade solen brjat g ner. Det var Bonnie som ringde.
Hall? Svarade jag, klarvaken redan innan jag hunnit ppna gonen. Bonnie? Var har du
varit?
Vi mste prata om det som hnde igr. Kan jag komma ver?
Ja, visst svarade jag, smtt irriterad tack fr omtanken. Men innan jag hunnit avsluta
meningen hade Bonnie lagt p. Jag satte mig upp, drog handen genom mitt lnga hr och sg
mig omkring i lgenheten. Min lilla etta var egentligen mer som ett sovrum med tillhrande
badrum och kk n en lgenhet. De enda mbler jag hade i rummet var min sng, en soffa och
ett skrivbord. Resten av inredningen bestod av tavlor och tyger jag satt upp p vggarna,
kulrta lampor och ngra krukvxter. Spartanskt men enligt mig oerhrt mysigt, varmt och
hemtrevligt. Jag hade aldrig trivts lika bra ngonstans som jag trivdes dr, antagligen mest fr
att det var det frsta stllet i mitt liv jag haft helt fr mig sjlv. Min irritation ver Bonnies
frsvinnande och stressade vaghet gick ver i takt med att jag gjorde i ordning och t en macka
med jordntssmr och sylt. Innan jag hunnit ta upp plingade det p drren. Jag stoppade in
en sista alldeles fr stor tugga av mackan i munnen och ppnade drren med kladdiga fingrar.
Bonnie flg p mig i en omfamning s hrd att jag nstan spottade ut min munsbit.
Gud vad sknt att se dig, jag har varit s orolig! Utbrast hon hgt i mitt ra. Lilla Bonnie.
Varje gng jag varit irriterad p henne visar det sig alltid vara helt i ondan.
Vi satte oss p balkongen och lt solnedgngen berusa oss med sina sprakande frger i rtt
och rosa medan vi smuttade p varsin kopp te och diskuterade vad som hnt.
Den dr gamla gubbjveln till lkare trodde ju inte ett ord p vad jag hade att bertta. Han
tyckte till och med att jag borde g till en psykolog. Berttade jag indignerat fr min eviga
kompanjon.

6
Det r klart han tyckte det. sa Bonnie med en liten suck. Men det r vl kanske inte s
konstigt tyvrr.
Urskta?!
Luuugn nu. Om jag inte ocks hade sett det dr sjuka monstret hade jag sjlv haft rtt svrt
att tro p historien. Men, ta det onda med det goda ba. Om han nu skriver en remiss till en
psykolog som du fr g och trffa helt gratis kan det kanske vara sknt att snacka ut med en
tredje part om vad som hnt. Det finns ju dessutom en liten chans att psykologen tror dig.
Hmm Ja, prva skadar ju inte. Hll jag frsiktigt med.
Skeptisk eller?
Ja, en del. Mttligt taggad p att snacka med en hjrnskrynklare liksom.
Jag hajar det men vafan psykologer r ju ocks folk. Och precis som alla andra folk s r en
och annan av dem faktiskt sjyssta lirare. S ge det en chans, g dit och snacka med nn som
lyssnar. Du har vl inget frlora eller?
Aa, fan... Fr kanske gra det d. Bonnie hade som vanligt kommit med rd som jag inte
ville ha, men som visat sig vara rtt. S med lite lttare hjrta och nytt mod i sinnet
vlkomnade jag den korta sommarnatten och sade i mitt stilla sinne god natt till den lngsamt
frsvinnande solen.

Den natten vaknade jag av en underlig knsla. Jag knde mig totalt klarvaken, men trots att
jag ppnade gonen var allt kolsvart, och konstigast av allt var att jag inte knde att jag lg i
min sng. Det kndes liksom ingenting, som att jag svvade i ett tomrum, eller egentligen inte
ens befann mig i min kropp. Innan jag hann frska se mig omkring eller knna runtom mig,
fast jag i efterhand r vertygad om att det hade varit lnlst, brjade jag och hela min
verklighet att skaka. Det brjade ganska milt, som snlla sm elsttar genom min tvivelaktigt
existerande kropp, men kade snabbt i styrka och intensitet tills de inom kort var s starka att
jag trodde att mina nervceller skulle lossna frn varandra. Nr vibrationerna blev s starka att
ingenting annat n dem existerade upptckte jag att jag inte lngre var stilla, utan frdades
med enorm och stndigt kande hastighet genom mrkret. Till slut frdades jag s fort att
mrkret transformerades till en tunnel som slt sig omkring mig. Tunneln som mrkret
formade bestod av energi snarare n materia, och dess vggar tedde sig mycket sprakande
och frgstarka i intrikata kaleidoskopmnster. Jag kunde hra vggarnas frger och knna
lukten av ljudet som uppstod nr jag i rasande fart susade genom den otroliga tunneln.

7
Tunneln tog s smningom slut och vergick i en enorm sakristia. Det var sklart ingen sakristia
av denna jord, den hade till exempel inget urskiljbart golv eller tak, och det var omjligt att
avgra hur lngt bort de frgglada immateriella vggarna befann sig. I mitt svvande,
kroppslsa tillstnd togs jag emot av tre varelser som till synes vntat p mig. De tre varelserna
sg ut att vara gjorda av rent ljus, och sprakade precis som vggarna av utomjordisk, nstan
gudomlig energi och kraft. Den mittersta av varelserna, som ocks var den lngsta, var den
som tycktes bestmma och vlkomnade mig med ppna armar. Varelsen till hger om den
kan ha varit det vackraste jag ngonsin sett. Den utstrlade vrme och enorma mngder
positiv energi och den lyste s vackert att jag inte kunde titta mot den ens ett gonblick utan
att bli blndad och tvingas titta bort. Varelsen till vnster var dess raka motsats. Ful, och med
ngonting som inte kan frklaras bttre n en aura av kyla och dlighet svvandes omkring
sig. Jag tyckte mig riktigt kunna knna stanken av dess onda illvilja, och d den istllet var s
otck att jag inte kunde fsta blicken p den tittade jag i fortsttningen p mittenvarelsen.
Efter att varelsen i mitten vlkomnat mig till sitt rike, som jag fick knslan av att den sjlv
skapat, brjade den nyfiket betrakta mig. Jag knde mig inte alls hotad av den gudomliga
tingesten s jag lt den titta medan jag tittade tillbaka. Att titta in i det som verkade vara dess
gon var en frtrollande upplevelse. Det brukar ju sgas att gonen r sjlens fnster till
omvrlden, vilket jag frstod till hundra procent dr jag befann mig ga mot ga med denna
fantastiska tingest. Fr innanfr gonen fanns en eld. En eld s djup och klar som vore den
gjord av kristall, och skimrande ljuvlig som ett norrsken. Jag frstod med ens att jag stirrat in i
varelsens sjl, och att den likas stirrat in i min. Efter vad som knts som en underbar evighet
lossnade jag pltsligt ur den frtrollande elden d varelsen pltsligt lsgjorde sig med ett ryck.
Den sg ut att ha haft en uppenbarelse, eller pltsligt insett lsningen p ett problem den
frskt lsa under mycket lng tid. Men lsningen p problemet medfrde ingen gldje, utan
min mottagare fylldes istllet av sorg och skrck nr den insg vad den var tvungen att gra.
Varelsen gjorde en rrelse som fick dess tv gelikar att lngsamt svva nrmare den. De gled
lngsamt nrmare och nrmare och jag insg med skrckblandad frundran att de bda
motsatserna skulle kollidera med sin hrskare. Nr den fula, otcka varelsen till vnster var s
nra att den brjade smlta ihop med mittenvarelsen greps jag av en skarp och bitter avsmak.
Tnk att min vrd skulle frpestas av detta fruktansvrda vidunder! ven den hgra, ondligt
vackra varelsen brjade smlta ihop med sin hrskare, och det var med en enorm sorg jag
konstaterade att jag aldrig skulle f se den igen. Det hela sg ut att vara en oerhrt smrtsam

8
och vervldigande upplevelse fr mittenvarelsen, men den fortsatte ihrdigt att ta till sig sina
anfrvanter tills de var totalt inkorporerade i det som tidigare varit mittenvarelsen.
Nr det hela var ver fanns bara en enda varelse kvar framfr mig. En perfekt symmetrisk
konstellation av de varelser som nyss varit tre existerade nu som en framfr mig i form av en
ondligt kraftfull pelare av allsmktig energi. Varelsen framfr mig var perfekt, fullbordad, och
jag kunde tydligt se hur delarna av de tv varelser som tidigare varit omjliga att beskda
perfekt passade in i den nya skapelsen bestende av gott svl som ont. Den fullbordade
varelsen behvde inte betrakta sig sjlv fr att konstatera att den gjort det rtta. Med en njd
och belten gest tog den farvl av mig och skickade mig baklnges genom tunneln, tillbaka till
min fysiska vrld och till sngen dr jag vaknade med ett ryck.

Omtumlad efter den inre resa jag just terkommit frn, och med hret fortfarande p nda,
satte jag mig upp i sngen och kliade mig i hrbotten. Som fr att frskra mig om att jag
verkligen var tillbaka i min kropp fortsatte jag klia ett tag, men kom snart underfund med att
jag trivts rtt bra med att inte vara bunden till kttet. Sinnet hade verkligen knts oklanderligt
rent nr det inte distraherades av input frn sinnesorganen. Jag gjorde mitt bsta fr att
terupprepa min upplevelse fr mig sjlv i s god detalj jag kunde, men trots att
minnesbilderna frblev ganska tydliga kndes det som i stunden hade varit mer kta n livet
sjlvt nu i efterhand som en otydlig fantasi och, ja, en drm. Jag funderade lnge ver
drmmen jag haft. Vem eller vad var det jag hade mtt egentligen? Vad var det fr insikt den
heliga ljusvarelsen kommit fram till? Vad var det jag sg nr jag betraktade dess sjl, och vad
sg den i mig? Det blev ingen mer smn den natten, frgorna var helt enkelt fr mnga och
fr svra att besvara. S medan solens vackra ansikte ter ntrade himlavalvet och skljde
jorden i sitt krleksfulla ljus lg jag djupt frsjunken i tankar. Och nr Bonnie, som sovit p min
soffa, lngsamt slagit upp gonen och smndrucket brjat mumla om kaffe var jag inte mycket
klokare n jag varit precis efter uppvaknandet.
Sovit gott? Frgade jag lite hurtfriskare n jag knde mig.
Det r alldeles fr ljust i det hr rummet mumlade Bonnie genom kudden. Slck!
Ja men visst. Ska bara se var solknappen r nnstans Som sommaren bjuder hade solen
redan varit uppe i mnga timmar. Den lyste nu rakt p mina vita gardiner vilket fyllde rummet
med ett milt och varmt frmiddagsljus. Min sarkasm fick Bonnie p benen med ett garv och
hon slngde kudden i ansiktet p mig.

9
Du brjade jag nr vi en stund senare satt med varsin kopp kaffe p balkongen. Jag
hade en riktigt konstig drm i natt.
Jas, vad fr nn?
Ass det var en helflummig drm. Det kndes verkligen som att jag var vaken hela tiden.
Den brjade med att jag kte genom en fyrdimensionell tunnel.
Vad fyrdimensionell?
h Hur skulle jag frklara min intercerebrala resa fr ngon annan? Jag runkade
pannan en stund. Okej, shr: Tnk dig att du r en tvdimensionell varelse, som lever i en
helt platt tvdimensionell vrld. Det finns inget upp och inget ner i den vrlden, s de enda
riktningarna du knner till och kan uppfatta r fram, bak, hger och vnster. Om den vrlden
pltsligt rullas ihop till ett rr, som d fr tre dimensioner, och du placeras i mitten av rret
fr du en ktur du minst sagt sent kommer glmma. Precis s tedde sig den hr tunneln fr
mig, fast jag istllet r en tredimensionell varelse vars vrld vridits ihop till ett fyrdimensionellt
rr. Hajar du?
Absolut svarade Bonnie med en min som hgljutt skvallrade om motsatsen.
Hur som helst fortsatte jag, oerhrt njd med min frklaring av tunneln. Jag
terskapade hela drmmen s gott jag kunde frn brjan till slut, utan att utelmna minsta
detalj. Bonnie lyssnade med gon som gradvis nrmade sig storleken p ett par golfbollar,
munnen hngande och kaffet kallnande i hennes hnder.
Jvlar. Var allt hon kunde sga nr jag ntligen berttat frdigt och kunde andas normalt
igen. Vilken helflummig drm! Vad tror du den betyder?
Ingen aning. Det enda jag kommer att tnka p r typ ljuset i slutet av tunneln och den
typen av skit, men det knns inte rtt ver huvud taget.
Jag tror den handlar om dig. Dig sjlv.
Om mig? Vad menar du?
Hela den hr grejen med att stirra in i en guds sjl och den stirrar in i dig. Knns som en
metafor fr att rannsaka sig sjlv liksom.
Hmm, kanske det. Men tunneln och de tv motsatta varelserna d?
Fan vet jag. Opposites-attract grejen skulle kunna vara nt yin-och-yang-aktigt kanske?
Som att allt har tv sidor typ. Inget r bara ont eller bara gott liksom.
Ja, nt snt tnkte jag ocks Fan, blir tokig av snt hr! Vet inte vad jag ska gra av det.

10
h, du har ju hela livet p dig att komma p vad det betyder! Och vem vet, kanske fr
du nn gng drmma samma drm igen.

11
2. Yttre verkan
Bonnie bestmde sig lite senare fr att ka hem till sitt. Nr jag vinkade av henne i hallen sg
jag att det lg ett kuvert p hallgolvet, med landstingets logga p. Jag frstod frst inte vad
landstinget ville mig, men nr jag ppnat frstod jag att det var den utlovade remissen till ett
psykologbesk som redan hade kommit.
Vlkommen blablabla psykologbesk den och den adressen 3:e augusti?! Vafan,
redan imorgon? Shit, snabba ryck p landstinget minsann. Jag lade pappret p soffbordet och
tog upp min telefon. Ett sting av dligt samvete slog mig nr jag insg att jag inte pratat med
mina fosterfrldrar p tre veckor. Det var illa nog i sig, men nu hade jag dessutom nyligen
varit inlagd p sjukhus ver natten. Jag ryckte till nr telefonen i min hand pltsligt ringde.
Hall? Svarade jag, fortfarande lite konfunderad ver telefonens perfekta timing.
Hej, Kim! Det var s lngesen vi pratade! Hur r det med dig? Det var min fostermamma
Agnetas rst som talade till mig i telefonen, snacka om tala om trollen.
h, Agneta Svarade jag Hej Jag drjde kvar i luren ett slag, sedan rann allting ur mig.
Jag hade aldrig haft ngon srskilt nra eller ppen relation med mina fosterfrldrar, men
den hr gngen kunde jag inte hlla tillbaka ngonting. Knslorna frn natten i skogen och
vistelsen p sjukhuset vllde ur mig i en strm av trar.
Men lilla barn Agneta suckade lite ltt i luren. Det var verkligen en hemsk historia det
dr. Ska du inte komma ver och ta middag hos oss ikvll s vi kan prata lite?
Jo. Snyftade jag och torkade min snoriga nsa med rmen. Jo det skulle knnas bra.

Nr jag klev av inne i stadskrnan mttes jag terigen av alla de intryck jag vant mig av vid
under tiden jag levt utanfr stadsgrnserna. Mullret frn trafiken och det konstanta bruset av
hundratusentals mnniskoliv som levs sida vid sida slog emot mig som en vgg av dofter och
ljud. Sedan jag ftt ett eget stlle hade min fosterfamilj flyttat till den delen av staden genom
vilken jag p somrarna ibland roade mig med att ka p Kostymsafari. Kostymsafari var det
ord jag anvnde fr att ka innerstadsbuss genom de rika kvarteren och titta p folk som lever
och arbetar i kostym. Fr mig har kostymer och dylika finklder alltid varit lika avlgset som
en bal p slottet, men folket hr gick runt i dem varje dag. Det var som att befinna sig i en
annan vrld en min egen.

12
Medan jag spatserade lngs den nu ganska avfolkade gatan skrek lpsedlarna och
affischerna t mig frn husvggarna. BANTA DIG SMART P 10 ENKLA STEG uppmanade
kvllspressen sina trogna fljare. ALLT OM KNDIS-BERRAS SENASTE SEX-SKANDAL lockade
skvallertidningarna. Den som ngonsin undrat NYA SUPER-KNARKET: S VET DU OM DU R
BEROENDE kunde lsa om det i hlsobilagan. Och i slutet av gatan, strst av alla plakat,
skyltarnas skylt, satt rimlighetspartiets enorma valplakat uppsmetat ver en hel husvgg. P
en vacker blomsterng sprang tv barn, glatt hllande varandra i handen, med orden
FRBTTRING UTAN FRNDRING svvande ovanfr deras huvuden. Jag dk s lngt ner i
musiken jag kunde fr att undvika s mnga av dessa onskade phopp som mjligt och var
precis p vg in i refrngen till en av mina favoritltar nr musiken avbrts av att jag fick ett
meddelande. Jag tittade genast, det var frsts frn Bonnie.

Bonnie:
Tja, vahnder?! Skaru med
p spelning ikvll?
Jag:
Nja tror inte det, ska p
middag hos fosterprona.
Bonnie:
Aha, fan dr? Pga hela
sjukhusgrejen det eller?

Bonnie knde vl till att jag inte trivdes s bra hos min fosterfamilj, och att jag sedan jag flyttat
ut frn dem endast trffat dem vid srskilda tillfllen.
Jag:
Aa precis.
De ville trsta mig lite

Jag anlnde s smningom till fosterfamiljens port, tog mig upp fr trapporna och ringde p
drren. Vid min berring av ringklockan fick jag en liten stt av statisk elektricitet. Det lilla
kittlandet frsvann lika fort som det kom men en liten antydan till rysning drjde sig kvar i min
ryggrad. Snart ppnades drren och jag mttes ungefr i midjehjd av ett knubbigt ansikte,
kantat av vgigt brunt grnande hr och med ett krleksfullt leende inklmt mellan de tjocka
kinderna.
Kim! Vlkommen! Pep min fostermamma Agneta p sitt karaktristiska vis och
omfamnade lite frsynt mitt mellangrde. Agneta var inte lng nog att krama mig om axlarna.

13
Hej Agneta svarade jag lite tafatt och klappade henne p ryggen och hej Rolf. Min
fosterpappa Rolf hade lite efter Agneta uppenbarat sig i drren in till kket. Hans runda ansikte
ppnades i ett rligt leende nr han sg mig. Han gav mig en ltt vinkning med en
grytvantekldd hand och frsvann sedan direkt tillbaka in i kket dr jag hrde honom ta en
form ur ugnen. Inte lngt senare mttes jag av lukten av en alldeles nygrddad ost- och
skinkpaj. Det varma mottagandet gladde mig men jag kunde nd inte skaka av mig den
obekvma knsla som gripit mig nr jag ringt p drrklockan.
Rolf stllde fram pajen p bordet och Agneta vinkade med mig in i matsalen. Matsalen lg
precis intill hallen och p grund av den vxande obehagsknslan valde jag med avsikt en stol
med direkt utsikt mot ytterdrren.
Matsalens vggar var helt vita och fria frn dekorationer med undantag fr en hylla med lite
bilder p bror-och systerbarn till de bda, en tickande klocka och orden Carpe Diem i snirkliga
svarta plastbokstver uppsmetade ver vggen i rummets kortsida. Agneta serverade mig en
bit paj fr att sedan servera Rolf en dubbelt s stor bit och sig sjlv en betydligt mindre.
S inledde Agneta med tonen hos en civilpolis som vill utreda vad man har i fickorna
hur har ditt liv varit den senaste tiden?
Det har vl varit bra svarade jag och ryckte spelat nonchalant p axlarna. Inte gjort s
jttemycket, det r ju sommar liksom. Jag petade lite i pajen och pratade utan att titta upp
s mycket frn tallriken. Obehagsknslan som gripit mig innanfr drren hade bara vxt sig
starkare sedan vi satte oss till bords. En insubstantiell ngest som verkade sippra in i mig frn
lgenhetens vggar blandades med knslan av att jag inte alls var hr fr ett vardagligt litet
samtal, utan snarare fr en psykologisk utvrdering. Agneta fortsatte titta p mig som om jag
inte var frdig.
Jag har vl hngt en del med Bonnie och s, som vanligt. Fortsatte jag.
Bonnie, ja. Instmde Agneta och nickade vetande. Det var faktiskt Bonnie som vi bjd hit
dig fr att tala om.
Obehaget knt sig till en klump i magen. Jas?
Jaa Den hr Bonnie Rolf och jag har funderat lite och r hon verkligen ett s bra
inflytande p dig?
Vad vi menar r inflikade Rolf med ett bekymrat leende att vi hr mer och mer om Bonnie
och mindre och mindre om dina andra vnner. Samtidigt hr vi mindre och mindre om dina

14
ambitioner till att ska arbete. Du kan faktiskt inte leva p din sjukpenning hela livet. Och nu
det hr med sjukhuset
Vad den hr Bonnie? De hade ju trffat Bonnie massvis med gnger- Mina tankar avbrts
pltsligt av att ngonting slemmigt kom t min fotled. Knslan av berring fortplantade sig
upp lngs mitt ben och spreds till min ryggrad i form av en kall kre frn svanskotan nda upp
i till toppen av mitt huvud. Jag ryckte t mig mitt ben och tittade ner, men det var ingenting
dr.
Du mste frst att vi blir bekymrade fr dig nr du kommer dragande med snt hr Kim.
Fortsatte Agneta med irriterad bekymran i rsten. Jag menar, ett stort monster som jagar dig
och den hr Bonnie genom skogen Du hr vl sjlv hur det lter?
Jag hrde Agnetas ord men lyssnade inte. Det var ett knnbart klibb kvar p fotleden dr
jag nyss blivit berrd. Min blick skte sig vidare lngs golvet tills den ndde vggen, dr jag sg
ngonting jag inte lagt mrke till frut. Ett rtthl, ngra decimeter frn rummets bortre hrn.
Jag klev ner frn stolen och krp ner p golvet fr att ta mig en nrmare titt p rtthlet, och
precis nr jag satte fingertopparna mot parketten sg jag ngonting som rrde sig drinne. Ett
otrevligt krafsande hrdes inifrn hlet, frst frn en och sedan flera av vad som lt som rttor.
Pltsligt hrdes ett gllt skrik ur ppningen, ngot av en blandning av en rttas pipande,
jaktfalkens tjut och ljudet av en tomglascontainer som tms i en annan. Ljudet spred isande
sttar lngs min redan spnda kropp, och jag knde hur varenda hrstr reste sig. Mindre n
en sekund senare kom de frsta djuren ut ur sin hla. Frst en, sedan tre, sedan minst tio
vidriga, plommonstora varelser myllrade ut ur hlet fr att snart fljas av nnu fler.
Hundratals, tusentals ohyggligt vedervidriga sm djur myllrade ut p matsalsgolvet. Deras
groteska fulhet var omissknlig. Ett sdant ohyggligt utseende hade jag tidigare endast
beskdat vid sjn med Bonnie den dr sjuka natten, och i min drm natten drefter. Vad som
strmmade ut ur vggen var inget annat n miniatyrkopior av varelsen som jagat mig och
Bonnie genom skogen. Krypen fortsatte komma i ondliga strmmar, en del myllrandes upp
lngs vggarna eller i slumpmssiga riktningar ver golvet, andra rakt emot mig.
Jag kravlade mig upp p ftter och sg d jag vnde mig fr att rusa mot hallen att mina
fosterfrldrar satt kvar p sina stolar. De satt helt rakryggade, med knna rakt fram och
hnderna vilande p dem, med armarna lngs kroppen i en perfekt nittiogradig vinkel. Deras
ansikten var dremot vridna mot mig. Med leende munnar och maniska blickar stirrade de
hnflinande som clowner rakt mot mig. De satt i ngra ondliga millisekunder tysta och

15
blickstilla som totemplar tills Agneta pltsligt blottade en rad sylvassa tnder i ett omnskligt
brett leende och yttrade ett gastkramande
Kiiiiiiiimm
Deras tomma ansikten och slpande rster fljde mig medan jag skrckslagen sprang mot
drren, bort frn de stndigt myllrande krypen, grabbade min jacka och vska och rusade ut i
trapphuset. Nr drren slog igen bakom mig satt mina fosterfrldrar fortfarande kvar vid
matbordet, med ansiktena riktade mot ytterdrren och de frskrckliga krken kryllandes rakt
ver dem i sin jakt p mig. Betryggad av den kraftiga drren mellan mig och miniatyrbestarna
sjnk jag ihop p kn utanfr drren och lade ansiktet mot det kalla stengolvet.
Vad fan var det som hll p att hnda? Jag mste fly. Fort. Hem. Men jag var alldeles fr
skrrad. Mina hnder skakade och tankarna rusade runt i huvudet, jag var s rdd att jag
knappt kunde se klart. Jag bestmde mig fr att ta ett av ngestpillrena jag hmtat ut frn
sjukhuset, nu var det trots allt liv eller dd som gllde! S fort jag svalt ner pillret knde jag
mig lite lugnare, och jag lyckades p svaga armar och darriga knn stlla mig upp och ta mig
mot trappan. Nr jag satte min fot p det frsta trappsteget hrde jag brevldan klattra. Med
ljudet av krypens klickande fotsteg vxande bakom mig rusade jag ner fr trappan s fort jag
kunde. Nr jag kom ut p gatan brydde jag mig inte om att stnga igen drren bakom mig.
Istllet sprang jag, s fort jag kunde och utan att titta bakom mig en enda gng.
Innan jag kommit ens halvvgs till busshllplatsen knde jag blodsmak i munnen, men den
rdsla som drev mig skulle ha kunnat hlla mig springande i miltals. Ungefr hundra meter
frn busshllplatsen sg jag bussen. Synen av bussen och tanken p vad som skulle hnda om
den kte ifrn mig tvingade min redan utmattade kropp att ka farten upp i en sista,
livsavgrande spurt. Precis d drrarna skulle stngas lyckades jag klmma mig igenom
bakdrren och landade hrt p trappan upp mot de bakre stena. S fort drren med ett
pysande slutit sig som ett gummilock mot vrlden utanfr brummade bussen till och brjade
rulla. Jag lutade mig t sidan, sjnk ihop med hakan lutad ver en plastig papperskorg och
krktes.
Efter att ha orkat mig upp i ett ste krp jag ihop med benen tryckta mot kroppen och
armarna runt dem och frskte samla mina tankar. Jag frskte f tag p Bonnie, bde via sms
och samtal, men hon svarade inte. Jag var lmnad ensam med mina tankar. Den hr kvllen
hade satt lika stor skrck i mig som mitt frsta mte med besten. Vad som n hade hnt
hemma hos Agneta och Rolf hade fan inte varit normalt. Min hjrna kunde inte hantera att

16
mina gon sett ngonting som allt vett sade mig vara falskt, och som nd ttt sig s oerhrt,
gastkramande verkligt. Om jag knde s tydligt att ngot s overkligt var verkligt, hur kunde
jag d veta att verkligheten inte var overklig? Fan, mina tankar snurrar ihop sig. Jag borde nog
g till psykologen trots allt.

Jag mste erknna att det inte var p helt stadiga ben jag steg in p psykologens kontor. Jag
vet inte varfr, men det r ngonting med psykologer, terapeuter och andra inom psykvrden
som gr att jag inte litar p dem. Kanske beror det p mina mnga mten med
ungdomsvrden. Psykologen som tog emot mig hette Fadia och sg ut som vilken kvinna som
helst. Frutom sina ganska formella och enligt mig opersonliga klder bar hon p ett vnligt
leende, oklanderligt raka pmlade gonbryn och en blick som just nu sade vlkommen,
men sg ut att kunna skra i stl om den ville. Hon tog mig i hand och sg mig rakt i gonen
nr hon presenterade sig med sitt frnamn, och erbjd mig sedan att sitta. Jag visste av
erfarenhet att psykologers mottagningar aldrig ser ut som i serier; med patienten liggande p
en schslong och psykologen sittande med korslagda ben p en pinnstol bredvid. Jag blev
drfr inte frvnad nr jag fick stta mig ner i en soffa medan hon slog sig ner i en ftlj mitt
emot med ett litet cirkelrunt bord emellan oss.
Jag har lst i remissen om varfr du r hr, men jag skulle nd grna vilja hra din version
av vad som hnde. Frklarade hon. Brja frn brjan. Jag himlade med gonen och
berttade med monoton rst samma historia som jag dragit fr doktor surgubbe ngra dagar
tidigare. Till skillnad frn honom stllde Fadia frgor under berttelsen, frgor inte om
monstret, utan om mig. Hon kunde till exempel frga om vad Bonnie och jag pratat om eller
varfr jag tyckte s mycket om att fiska, och jag svarade med vxande irritation. Nr hon
frgade vad som varit s skrmmande med skogen fick jag nog.
Fan ska jag f bertta min historia eller?! Frste jag. Skogen var inte det minsta lskig,
det var monstret som gjorde den s skrmmande fattar du vl?!
Jag frsker bara skaffa mig en tydlig bild av vad du upplevde den kvllen. Svarade hon
med behrskat tonfall. Ja du Kim Fortsatte hon sedan med en blick p sitt armbandsur Vi
har fortfarande halva tiden av mtet kvar, r det ngonting du sjlv knner att du skulle vilja
prata om?
Jag funderade en stund. Det var faktiskt sknt att ha ngon annan n Bonnie att tala ut med.
Bonnie var visserligen en fantastisk lyssnare men hon kunde vara ganska frutsgbar ibland.

17
Det var sknt med lite ny input som omvxling. Jag skruvade p mig och tog ett djupt andetag
innan jag yttrade anledningen till varfr jag alls beskt psykologen.
Varelsen beskte mig igen igr.
Jas? Hur menar du med att den beskte dig?
Den uppenbarade sig nr jag var hemma hos mina fosterfrldrar. Men den var inte stor
som innan, den var i form av tusentals sm kryp som kom ut ur vggarna och frskte fnga
mig.
Vad gjorde du d?
Tog ngestdmpande. Jag valde med avsikt att utelmna det faktum att jag sprungit ivg
frn mina fosterfrldrar utan att ta upp maten eller ens sga hejd. Eller fr den delen att
Agneta och Rolf ringt och smsat otaliga gnger sedan grdagen, utan att jag s mycket som
lst vad de skrivit.
Jas, hjlpte det d?
Ja, efter ett tag.
Tror du Fadia vnde p orden i munnen ngra sekunder att det var ngot srskilt som
gjorde att den dk upp igen?
Ingen aning. Det kndes obehagligt s fort jag kom innanfr drren.
Okej Fadia funderade en stund. Vad gjorde ni nr den dk upp d?
t paj. Pratade.
Vad pratade ni om?
Om Bonnie.
Varfr pratade ni om henne?
Tja Hela den grejen var faktiskt lite weird.
Jas? Hurd?
De pratade om henne som om de aldrig mtt henne, som om Bonnie var en total frmling
fr dem. Men jag vet att de har trffat Bonnie massvis med gnger.
Fadia rynkade p gonen och tittade ner fr att skriva ngot i sitt block.
Vill du bertta om Bonnie? Frgade hon sedan med nyfunnet intresse.
Vad vill du veta?
Vad hon r fr en mnniska, hur du lrde knna henne, den sortens saker. Bertta det som
du tycker r viktigt att veta om Bonnie.

18
Bonnie och jag lrde knna varandra precis efter att jag flyttat ut frn mina frldrar. Mina
frldrar var grova missbrukare, och jag var hemma s lite jag kunde. Jag var fjorton r nr
socialen hmtade mig och flyttade mig till ett ungdomsboende. Bonnie bodde ocks p det
boendet.
Det mste varit en jobbig tid.
Ja, det sg rejlt. Om inte jag hade trffat Bonnie dr vet jag inte om jag hade pallat alls.
Idag r hon min bsta, fr att inte sga enda riktiga vn.
Vad r det som gr henne till en s god vn d?
Hon r liksom Perfekt. P nt vis. Hon frstr mig alltid och stttar mig vad jag n tar mig
fr. Jag blir arg p henne ibland frsts men det gr alltid ver s fort jag ser henne.
Jag frstr. Fadia antecknade ngot igen.
Pltsligt for det en omissknlig kre lngs min rygg. Den hr gngen visste jag precis vad det
rrde sig om. Den namnlsa besten var tillbaka. Igen.
Fan, det hnder igen! ropade jag rakt ut. Jag reste mig frn stolen och sg mig omkring i
rummet. Vggarna krp nrmare, gardinerna fladdrade och utanfr fnstret hade den soliga
sommardagen bytts ut mot kolsvart natt. Psykologen satt orrlig kvar p sin stol med samma
frbryllade uttryck kvar p sitt stelfrusna ansikte. Med tavlorna hnskrattande t mig frn
vggarna irrade jag oroligt runt i det stndigt krympande rummet. Jag tittade ut genom ett
fnster, och ute p den kolsvarta gatan dr inga mnniskor lngre rrde sig och till och med
gatlyktorna slocknat, sg jag den. Ur buskagen p andra sidan gatan dk des ohyggliga skepnad
upp och lurkade med ryckiga rrelser fram mot huset jag befann mig i. Jag fylldes frn trna
till hrbotten av en skrck s stark och djup att jag tappade andan. Chocken fick mig att slitas
ur mitt translika betraktande av besten och vettlst rusa mot drren. Jag slet och drog i det
plastiga drrhandtaget men drren rrde sig inte ur flcken. Drren var s hrt fastklistrad i
vggen att det inte ens gick att trycka ner handtaget. Med hnderna hrt kramande om
handtaget satte jag ena foten mot vggen och drog tills jag knde blodsmak i munnen, men
drren frblev orrlig. Pltsligt elektrifierades drrhandtaget och gav mig en stt som kndes
genom hela armen och nda upp i bakhuvudet. Jag ryckte till och snubblade bakt rtt in i
vggen bakom mig. Vggen, som nyss varit mer n tv meter ifrn drren hade nu kommit s
nra att jag knappt fick plats att sitta p golvet mellan dem. Med ryggen mot vggen frlorade
jag kraften i benen och sjnk frtvivlad ner p golvet. Rummet fortsatte att krympa omkring
mig. Mblerna, tavlorna, fnstren och till och med psykologen hade nu frsvunnit frn

19
rummet och lmnat mig ensam i en lda som snart var s liten att jag inte skulle f plats.
Vggarna och taket var snart s nra att mitt huvud trycktes ner mellan knna, samtidigt som
mina ben pressades ihop frn sidorna och mina tr mosades av trskeln. Rummet var s litet
att det gjorde ont. Vggarna tryckte p utifrn s hrt att jag trodde att alla ben i min kropp
skulle brytas. Just nr jag trodde att min nacke skulle g av och mitt kranie skulle spricka mot
vggen brjade jag lngsamt sjunka in i den. Vggarna, golvet och taket absorberade
smrtsamt min pinade kropp med ett konstant kande, sjlakrossande tryck som gjorde det
omjligt att andas. Medan jag lngsamt pressades genom vggen kunde jag s smningom
urskilja utsidan. Genom den alltmer genomskinliga vggen sg jag det totalt kolsvarta mrkret
rummet svvade i. Ett ondligt avgrundsmrker, bebott endast av en enda gigantisk varelse.
Besten.
Den hade vxt sig s stor att den tornade upp sig som ett hus ver mig. Den utsttte terigen
sitt hjrtskrande skrik, och mina trumhinnor slets itu av det olidliga ljudet av tusentals
glasflaskor som krossas mot ett hrt metallunderlag. Det ringde och sved i ronen medan
besten lngsamt bjde sig ner och plockade upp mig och den fruktansvrda bur som hll mig
fngen. Med ondska i blicken hll den upp mig framfr sitt ohyggliga ansikte och betraktade
mig ett litet tag innan den ppnade munnen och svalde mig hel. Hals ver huvud tumlade jag
genom det becksvarta mrkret som var dess insida tills jag landade hrt i soffan jag suttit i.
Jag slog upp gonen med ett ryck. En stickande smrta i armvecket fick mig att titta ner p
min arm, ur vilken psykologen Fadia var i frd med att dra ut en spruta.
Vad fan var det som hnde? Utbrast jag frfrat.
Frlt, jag var tvungen att ge dig lugnande. Sa hon mjukt. Hur mr du?
h Jag visste inte vad jag skulle sga. Hur knde jag mig egentligen? Minnet av det
fasansfulla mtet med monstret satt fortfarande som fastklistrat p min hornhinna, men det
lugnande medlet slappnade av min kropp och bddade in mitt sinne i en varm, mjuk filt. Jag
mr lite illa, typ. Fick jag ur mig. Fadia plockade fram en liten spypse t mig och jag tog emot
den med en skakande hand.
Vad var det som hnde precis? Lyckades jag frga igen efter att ha samlat mig ett litet
slag. Fadia sg lite bekymrad ut och funderade ett tag medan hon drog av sig sina
plasthandskar.
Du stelnade till mitt i vrt samtal och blev alldeles blek i ansiktet. Frklarade hon. Du
bara stannade mitt i en mening, och jag fick ingen kontakt med dig verhuvudtaget. Sedan

20
brjade du skrika rakt ut. Du skrek och skrek och verkade vara i otrolig smrta s det kndes
bst att ge dig lugnande. Minns du ngonting av vad du knde?
Allting. Suckade jag. Alltfr vl.
Vad knde du fr ngot? Vad var det som gjorde dig s rdd?
Jag orkar inte prata om det hr nu. Sa jag och knep ihop gonen. Jag vill hem.
Jag kan inte hlla kvar dig, men du r fri att stanna och vila tills du knner dig bttre.
Freslog Fadia omtnksamt.
Nej tack. Svarade jag bestmt medan jag reste mig ur stolen.
Innan du gr- Fadia stllde sig upp samtidigt som jag gjorde det och lade en hand p min
axel. Jag tror att det du precis har haft en panikngestattack, en mycket stark sdan. Jag
skriver ut en ask med starkare ngestdmpande n de du fick p sjukhuset, s att du kan ta
om det hnder igen.
Okej Jag var fortfarande tveksam till de ngestdmpande pillren men om det var det
som krvdes fr att jag skulle f g hrifrn s.
Receptet skickas elektroniskt. Du kan hmta ut det med din legitimation p vilket apotek
som helst.
Ja, ja. Jag tog ner min jacka frn kroken p vggen och gick mot drren.
Ta hand om dig Kim, ses vi igen nsta vecka? Hrde jag Fadias rst innan drren slog igen
bakom min rygg.

P bussen p vg hemt frskte jag ringa till Bonnie. Det var inte alldeles ltt eftersom jag
fortfarande var groggy efter den lugnande medicinen jag ftt p sjukhuset men jag r sker p
att jag valde rtt kontakt. Hur som helst svarade hon inte. Det mste varit en snabbverkande
medicin fr efter den 45 minuter lnga bussresan knde jag mig klar i skallen igen. Precis nr
jag satte ner foten och tog mitt frsta avslappnade andetag p vad som kndes som mycket
lnge ringde Bonnie.
Tjaaa! Hrdes Bonnies som vanligt astaggade rst. Sg att du hade ringt. Whadduuup?
Tja Bonnie, det har hnt lite grejer. Bonnie tystnade i telefonen.
Det har vart tv jobbiga dagar kan man sga, har vart hos psykologen bland annat
Shiiit, fan det hr ska du inte behva snacka om ver luren. Ska jag komma ver eller?
Ja, grna.

21
Inte lngt efter att jag satt mina egna ftter innanfr drren hrde jag fotsteg i trapphuset.
Bonnie ringde inte ens p utan gick rakt in.
Kim, shit du ser frskrcklig ut. Hlsade den alltid s taktfulla Bonnie.
Ass fan Bonnie, de senaste dagarna brjade jag.
Du har sett monstret igen, eller hur?
Hur visste du det?!
Det var uppenbart p hur du lt, polarn.
Det r helt sjukt! Frst hos mina fosterpron och sen hos psykologen. En gng om dan sen
den kvllen i skogen liksom. Har det hnt dig ocks?
N. Bonnie skruvade ihop munnen i en fundersam min. Vi tog ngra steg in frn hallen
och satte oss i min bddsoffa istllet. Men vad var det som hnde d?
Ass, jag trodde mina fosterpron ville trsta mig efter sjukhuset allt men de trodde inte
att det jag sa var sant. De sa att de aldrig trffat dig vilket jag tyckte var skitweird och sen
brjade massa minimonster krypa ut ur vggen.
What? Bonnie sg frvirrad ut aja, fortstt du bara.
Sen nsta dag var jag hos psykologen och hos henne kom det till mig igen. Allt blev precis
som dr i skogen du vet, men det gick sjukt mycket fortare den hr gngen, och monstret kom
inte bara nra, det slukade mig hel! Innan var jag vertygad om att den ville ha ihjl mig, men
nu tror jag snarare att den frsker gra mig galen. Fan, jag r inte helt sker p att den inte
redan har lyckats Grejen r att nr den uppenbarade sig frskte jag springa ut ur rummet,
men drren var lst och rummet krympte ihop. Men nr jag kom tillbaka till verkligheten satt
jag fortfarande i stolen, och psykologen sa att jag bara suttit och stirrat rakt famfr mig, helt
okontaktbar, fr att sedan skrika rakt ut. Bonnie, jag brjar faktiskt undra om jag bara inbillar
mig monstret, att det egentligen inte finns.
Lyssna p mig nu. Sade Bonnie med en allvarlig min. S lnge besten pverkar dig p
minsta stt spelar det ingen roll om andra kan se den eller inte. Skrmmer den dig, d finns
den. Dessutom har jag ocks sttt p den, remember? Hon funderade en stund och fortsatte
sedan. Dremot mste vi ta stllning till hur vi ska handskas med den.
Handskas? jag sg frgande ut Tror du det r mjligt att bekmpa den hr skiten?
Med det du berttar s lter det ju som att den typ messar med folks hjrnor inifrn, tycker
du inte? Mina gon slogs upp som fnsterluckor. Den mjligheten hade jag inte tnkt p.
Det skulle faktiskt kunna stmma. Men vad kan vi gra t det d?

22
Tja, min teori r shr. Om det nu r s att monstret jobbar genom att ta sig in i folks
huvuden, s gr det att frhlla sig till det p tv olika stt: frska undvika det s gott det
gr, genom att helt enkelt hlla sig borta frn den p nt vis
Till exempel med ngestdmpande, de sm satpillren verkar faktiskt funka fr att hlla den
borta.
Ja, till exempel. Sa Bonnie med en ogillande min. Eller det andra alternativet; att lta den
jveln komma in, och mtan head on p dess egna grunder fr att kasta ut den en gng fr
alla. Det r ju bara min gissning frsts, men om det skulle vara s vet jag ju vilket alternativ
jag skulle vlja.
Jag ocks. Inte r vi sna som flyr, Bonnie.
Inte fan r vi det.
S hur ska vi ta reda p om det verkligen r det som gller d?
Jag har en id, bear with me here. Psykologer och lkare r helt klart fr vetenskapligt lagda
fr att ens ta i den hr skiten med tng. Och dina fosterfrldrar r ju fr blsta fr att fatta
vad det handlar om, no offense. S jag tycker faktiskt vi ska leta upp en shaman.
En shaman?
Ja, eller nn liknande mer andlig person som kan hjlpa en komma i kontakt med mindre
fysiska varelser s att sga.
Aah, jag hajar. Ingen dlig id faktiskt. Det kan vi skert googla oss till fr att hitta, jag har
sett massor om snt p Flashback och Reddit.

23
3. Genom mrker
Redan nsta dag satt vi mitt emot varandra p ett tg ut i glesbygden. Jag har alltid fredragit
tg framfr flyget. Att flyga knns som ett barbariskt resestt med all vntan, lnga ker,
skerhetskontroller och tafflig pappershantering. Att sedan sitta intrngd i ett litet utrymme
med hundratals andra mnniskor som inte heller vill vara dr, med i bsta fall en solnedgng
som utsikt, och vnta p att ngon ska bra fram ens mikrade mat hr inte till mina
favoritsysselsttningar p jorden.
Det r ju som i kollektivtrafiken. Alla mste vara dr fast ingen vill. Och dr fr man ingen
mat heller!
Inte nu Bonnie, jag r mitt uppe i nt hr. Var var jag nu? Jo, just det fr att inte tala om
alla froreningar som flygen bidrar med. Med tg dremot frdas man genom landskapet
istllet fr ovanfr det, med direkt insyn i landet man reser genom och gott om benutrymme.
Dessutom kan man g och ta en l i barvagnen, inte s dumt. Nackdelen med tg r frsts att
det tar lite lngre tid. Men det spelar ingen roll, dit Bonnie och jag nu kte med tget kunde
man inte flyga i alla fall.
Efter mycket googlande och en hel del tragglande genom bde kortsynt tvivlande och
verdrivet entusiastiska inlgg p olika internetforum hade vi hittat information om en
shaman vi ville ka till. Vi hade till vr stora gldje lyckats hitta en i Sverige, och en ganska
respekterad en dessutom. Han hade nmnts p olika stllen av bde svenskar och folk frn
andra lnder och s gott som alla hade haft extraordinra upplevelser hos honom. Inte sllan
hade folk haft en oerhrt skrmmande upplevelse, eller sttt p sig sjlva, sina vnner och
ibland ven andar och gudar p stt de aldrig kunnat frestlla sig, men s gott som alla hade
lmnat shamanen med ett starkare sinne och med nya insikter. Vi reste med SJ till Arvika, dr
vi bytte till ett vrmlandstg mot Tcksfors. Drifrn skulle vi ta en buss en bit ut och sedan
bege oss in i skogen. Eremiter bor vanligtvis inte vid ttt trafikerade vgar, s den sista biten
skulle vi f tcka till fots.
Bonnie, som satt mitt emot mig med nsan i en tidning, fnissade pltsligt.
r det s skojiga saker som hnder i vrlden nufrtiden? Undrade jag lite roat.
N, inte direkt.
Vad lser du d?

24
Insndarsidan. Det r s sjukt kul att lsa vad random personer spyr ur sig fr
ogenomtnkta sikter. Den hr till exempel. Nn som kallar sig Rutinerad storstadstrafikant
tycker att cykelbanorna i Stockholm r s vrdelsa att de borde tas bort helt. De gr ingen
nytta och r alltid ivgen, skriver han. Ta bort dem fr allas bsta. Fr allas bsta liksom!
Som om de som planerat cykelbanorna inte haft den minsta aning om vad de sysslade med
nr de anlade dem, eller rent av haft onda avsikter. Och hur lser det eventuella problem att
ta bort dem helt?
Mja, jo Hummade jag innan min nervositet tog verhanden och jag bytte samtalsmne.
Du, jag r faktiskt lite skraj. Vad kommer den dr shamanen hitta p med oss tror du?
h, chilla. Shamanen vet vl vad han sysslar med. Vi kommer vara lika trygga dr som
ngon annan stans.
Ja, men jag r liksom lite rdd fr vad vi ska mta. Suckade jag. Hela den hr grejen har
redan tagit rtt hrt p mig, och den hr swamin eller shamanen eller vad han nu r fr nt
verkar inte anvnda silkesvantar direkt. Tnk om jag inte pallar trycket liksom.
Du. Du klarar av s jvla mycket mer n du tror. Du har vuxit upp mer eller mindre utan
frldrar. De som borde tagit hand om dig har under hela den tid du bott hos dem konstant
frsummat dig fr att istllet fylla sina egna kroppsliga begr efter nsta rus. Trots det sitter
du hr idag. Dessutom var du den enda som pallade med att kka en hel bit av din
nittonrstrta.
Vid minnet av trtan kunde jag inte lta bli att dra p smilbanden. Bonnie hade p min
nittonrsdag gripits av ngon ofrklarlig hybris och bestmt sig fr att baka en trta till mig,
trots att hon knappt var kapabel till att koka pasta. Resultatet blev en kompakt och fullstndigt
otlig massa av ggstanning och socker, fullstndigt lysande av karamellfrg i bltt och grnt
och tckt av rd gel. Geln var tnkt att utgra ett vackert grattis p fdelsedagen men
hade tack vare Bonnies slarviga skrivande frst blivit otydliga krumelurer fr att sedan, nr
hon frskt rtta till det, formats till vad som mest sg ut som en bild av ett garnnystan.
Eftersom jag inte ville gra Bonnie ledsen klmde jag plgat i mig en hel fjrdedel av trtan.
Jag bajsade bltt i tv dagar eftert.
Jag fattar fortfarande inte hur du lyckades skapa ett snt vidunder. Skrattade jag. Den
trtan var ju nstan vrre n monstret.
Vafan sgeru? Jag r en msterbagare! Utbrast Bonnie med spelad indignation. Om du
inte passar dig bakar jag en likadan nr vi kommer hem igen!

25
Fr ovanlighetens skull hade jag svrt att fokusera p humorladdade samtalsmnen. Jag
slppte Bonnie med blicken och tittade istllet ut genom tgfnstret, frbi tallarna som susade
frbi oss och in i den mrka skogen bakom dem. Vad skulle vi komma att stta p dr inne?
Jag visste inte om jag var redo, men det fanns bara ett stt att ta reda p det.

Vl framme i Tcksfors bytte vi tget mot buss.


Fy fan vilken hla. Tnkte jag hgt nr vi steg av tget, och insg i skam att jag just
frolmpat de andra avstigande resenrernas hemtrakt. Skamset mottog jag deras frargade
blickar, och det sved till lite extra nr jag sg att vissa verkade hlla med mig.
Drifrn gr bussen! Sa Bonnie, och pekade mot hllplatsen. Vi slog oss ner i busskuren
och inledde vr vntan p nsta frdmedel. Efter cirka en och en halv timme kom en buss som
verkade vara rtt, s vi gick p den. P bussen ppnade vi en pse ntter fr att lugna vra
alltmer spnda nerver medan vi sakta men skert slingrande fram p vrmlndska smvgar
nrmade oss vr slutdestination.
Vi steg av vid en hllplats som sg ut som vilken annan som helst p svenska landsbygden.
This is it. Sade Bonnie och tog ett djupt andetag.
Yep Svarade jag och frskte med dlig framgng hlla mig lika avslappnad som Bonnie
sg ut. Vilket hll r det?
Ditt! Mumlade Bonnie och pekade int skogen utan att lyfta nsan frn kartan.
Spnnande va? Flinade hon mot mig nr hon slutligen tittade upp och med ett tafatt sprng
lpte ver diket vid vgkanten.
Aa, sjukt hll jag med, men det var med svettiga pannor och blodet pumpande i
tinningarna vi begav oss in i den djupa skogen.
Trots att det var mitt p eftermiddagen och solen fortfarande stod hgt hann vi inte lngt
in i skogen innan det verkade bli betydligt mrkare omkring oss. Trden slt sig runt stigen likt
en boaorm kring sitt byte, och efter ett tag sg vi inte lngre n ngon meter in i skogen frn
stigen vi gick p. Det var inte bara mrkret som blev ttare under vr vandring. Ljuden frn
skogen blev hela tiden lgre och lgre, medan vra egna ljud, vr andning och vra fotsteg,
tycktes vxa sig starkare. Om jag inte tidigare frsttt innebrden av uttrycket mystiken
ttnar frstod jag det d.

26
Vi frskte hlla modet uppe, men ju lngre vi kom in i den stndigt mrknande skogen
desto mer brjade vi tvivla p vrt fretag. Nr det var s mrkt att jag inte sg lngre n till
Bonnies rygg ngra decimeter framfr mig stannade jag upp.
Det hr knns fett weird Bonnie, ska vi verkligen fortstta? Undrade jag lite oroligt, med
ekot av min egen rst mullrande genom huvudet.
Vafan, ru en quitter eller? Dundrade Bonnies retfulla rst. Har vi kommit s hr lngt
knns det ju rtt dumt att bara vnda om, tycker du inte?
Jo, du har rtt. Men d vill jag g frst i s fall.
Sure. Fegis. Bonnie rckte ut tungan t mig nr jag passerade henne men nr vi snuddade
vid varandra kunde jag knna att ven hon skakade.
Frden gick vidare. Om jag trott att det inte gick att verrstas av sina egna andetag hade
jag misstagit mig. I takt med att mrkret slt sig ttare och ttare kring oss kade ocks ljuden
av oss dr vi trampade genom skogen. Varje fotsteg tycktes dna som ett jordskalv, ljudet av
mina andetag susade konstant som en storm genom skogen, och vinandet frn blodet som for
genom mina dror i takt med mitt hjrtas taktfasta dunkande tycktes som ett vattenfall i
lngsam marschtakt till dundrande trummor. Nr mrkret slutit sig s ttt omkring mig att jag
inte lngre sg luggen som hngde ner ver mina gon och mina kroppsljud dundrade s
ronbedvande att jag trodde jag skulle spricka samlade jag alla mina krafter fr att ta det
som jag trodde skulle bli mitt sista steg i livet. Men precis som jag satt ner min skakande fot i
marken var det som om allt bara rann av mig. Ljuden tystnade lngsamt, skogens sus hrdes
ter, och med vad som kndes som en tyngd som lttat frn mina axlar gav mrkret vika fr
en liten strimma ljus som trngde sig fram mellan ngra trd.
Bonnie, jag tror det r ver! Ropade jag, och brjade med nyvunnen kraft smjogga mot
det varma, inbjudande ljuset i slutet av stigen. Lngsamt glesnade trden runtom oss, och mer
och mer av eftermiddagsljuset letade sig terigen ner till stigen vi gick p och fyllde oss med
nytt mod.
Nr vi kom ut ur skogen kunde vi knappt tro vra gon. Dr trden tog slut ppnade sig
skogen och gav plats t den lilla sj som var vrt ml. Men det var inte vilken sj som helst.
Sjn var rund och ganska liten, med en diameter p kanske hundra meter. P ena sidan av sjn
reste sig hga klippor, samtliga med nstan spikraka klippvggar och gles trdvxt p toppen.
Den strsta klippan delades p mitten av en spricka som lt en liten rnnil av vatten rinna ner
frn toppen av berget. Klippvggen var dock s hg och rnnilen s liten att vattenfallet aldrig

27
hann n sjns yta. Istllet spreds vattendropparna frn fallet av vinden och som ett tunt,
glittrande moln blste det sakta mot den bortre nden av sjn dr det med oklanderlig
exakthet samlade solljuset i en magnifik regnbge.
P andra sidan av sjn var marken platt, och ngra meter mellan skogen och vattnet var fritt
frn trd. Dr i grset hade ngon stllt upp primitiva stllningar byggda av sm trdstammar
skalade frn grenar. Dr fanns en pytteliten hydda, en stllning p vilken vad som sg ut som
blta tyger hngde p tork, en annan frn vilken det hngde en kittel som puttrade ver en
eld, och en bit bort fanns som ett litet bs gjort av samma stammar och tckt med stora
riskvistar och lv.
Vi hann inte mer n blndas av dalens ofantliga sknhet innan vr uppmrksamhet fll p
dalens enda invnare, den man som vi rest s lngt fr att trffa. Han satt helt ansprkslst
nere vid vattnet med benen i kors rkandes en pipa. Ikldd endast kjol och turban och med
skgget och hret slingrande kring hans ben och ut ver marken i lnga dreadlocks sg han
nstan ut att ha grott ur sjlvaste marken dr han satt. Skgget och hret bildade urtypen av
ett intrikat rotsystem, myllrandes upp ur myllan fr att sluta sig under den perfekta enorma
turbanknoppen och forma den visaste och elegantaste varelse skogen ngonsin skapat. Swami
Baba.
Fyllda av djup vrdnad klev vi lngsamt ut ur skogen och in p eremitens heliga mark. Trots
alla skriverier om denne relativt bermda shaman hade ingenting vi lst p internet kunnat
frbereda oss fr den genomborrande respekt vi knde infr honom. Hans nrvaro i dalen var
s stark att han tycktes hra, nej till och med knna varje steg vi tog, trots att vi gick p mjukt
grs och han s vitt vi kunde se inte rrde sig ur flcken. Nr vi var bara ngra meter bakom
honom sade han utan att vnda sig om:
Vlkommen mina vnner. Skogen har berttat fr mig att ni skulle komma.
h hej. Svarade jag och hjde tafatt hnderna i ngon sorts namaste-hlsning vi har
kommit fr att Jag avbrts av att swamin pltsligt lsgjorde sig ur sin totala stillnad och
brjade rra p sig. Utan att lyfta benen ur sin lotusposition svngde han runt genom att med
den ena handen framfr sig och den andra bakom sig lyfta kroppen frn marken med
hnderna, vrida sig ett halvt varv och sedan lngsamt snka sig mot jorden igen. Trots att han
var ganska tanig och sg ut att vara en bra bit ver femtio, sg denna imponerande uppvisning
inte ut att ha anstrngt honom det minsta.

28
Du nskar bekmpa en mktig fiende, och med dig har du en trogen bundsfrvant. Jag kan
vgleda dig mot slagfltet, men striden mste du kmpa sjlv. Vgen dit r lng, trots att vn
och fiende kan visa sig vara nrmare n du tror. Med en gest bjd han oss att sitta ner. Vi
lade vra ryggsckar ifrn oss och satte oss mitt emot honom i det mjuka, daggvta grset.
Ord kndes verfldiga, och i varje fall visste vi inte vad vi skulle sga, s istllet betraktade vi
swamin under tystnad medan han betraktade oss tillbaka. Bakom skgget, mustaschen och de
buskiga gonbrynen dolde sig vad man kunde ana var ett mjukt och vnligt ansikte. Munnens
krkning och rynkorna kring gonen skvallrade om ett ltt och avslappnat leende, och de
bruna, kristallklara gonen utstrlade visdom och krlek.
Jag rekommenderar att ni stannar hos mig ngra dygn. Under den tiden kommer vi att
fasta och meditera fr att tillsammans ta oss nrmare krnan till ert problem.
Lter bra. Det ska bli sknt att slappna av och glmma verkligheten ett tag. Swamins min
ndrades till en av missnje.
Vi mediterar inte fr att glmma verkligheten frklarade han utan fr att dyka djupare
ner i den. Han slckte sin pipa och lade den ifrn sig i en liten pung som hngde i en rem tvrs
ver hans brstkorg. Vi brjar med en gng. Lgg era tillhrigheter i min hydda vid
skogskanten och byt om till klder ni r bekvma i.
Vi gjorde som vi blev tillsagda, det var tydligt att det inte fanns ngot annat alternativ. Jag
kunde inte lta bli att knna en viss skepsis till swamin och hans hgtflygande metaforiska
snack, men jag var mer n beredd att prova hans stt att hantera mina problem. Vad hade jag
egentligen att frlora? Vi tervnde till swamin, som nu hade stllt sig upp och stod och
blundade med ansiktet mot skogen. Han hade rullat ihop de lnga dreadlocks som var hans
skgg och hr och svept in dem i turbanen, som nu var strre n en badboll. Nr vi nrmade
oss honom vnde han sig mot oss och brjade tala.
Vi ska under er tid hr genomg tre ritualer. Vi mste rena vra sjlar, drefter anpassa
dem till naturens svngningar. Efter det kan ni mta det ni mste. Vi brjar med att rena
sinnet, frigra det frn distraktioner och mentala bojor som begrnsar det. Vi ska befria oss
frn alla begr, och alla aversioner. Frn hunger, trst och kyla, frn tr och frvntan, lycka,
skam, sorg och viktigast av allt; rdsla.
Bonnie och jag sneglade lite snabbt p varandra med frvirrade blickar. Det hr kunde
komma att bli mycket jobbigare n vi trott.

29
Rdslan r roten till negativa distraktioner. Nr rdslan skljs ut fljer alla andra
distraktioner med. Avsaknad av rdsla fr svlt gr hunger uthrdligt. Rdsla fder ocks hat,
avundsjuka och mycket annat. Men vi kan inte brja hr. Flj efter mig. Och med de orden
satte swamin ivg mot skogen med bestmda steg. Bonnie och jag fljde efter hack i hl.
Swamin tog sig inte in i skogen via ngon stig, utan klev raskt och redigt rakt ut i det tta
buskaget. Ikldd endast sin kjol, den lilla axelremsvskan och den gigantiska turbanen vek han
vigt undan grenar som var i vgen och klev smidigt ver rtter och nedfallna grenar. Trots att
vi kmpade oss genom helt otmjd terrng hll swamin en verraskande fart. Han sg ut att
knna skogen vl, visste precis var varje gren var, och tycktes knna till var varje rot befann
sig utan att titta ner mot marken en enda gng. Efter vad som kndes som en evighets
kmpande genom skogen kom vi fram till en mrk glnta djupt inne i skogen. Bonnie och jag
hade fr lnge sedan tappat uppfattningen om var vi befann oss, men det var tydligt att det
var hit swamin varit p vg frn frsta brjan. Bonnie och jag hade kvistar i hret, rivsr p
kinderna efter vassa grenar och benen fulla av myggbett. Dessutom var vi rejlt andfdda efter
en s hgintensiv strapats. Swamin dremot, sg fortfarande lika avslappnad ut som tidigare
och hade inte en skrma. Till och med hans gigantiska badboll till turban var lika prydlig som
innan. Han satte sig ner p den mrka, fuktiga marken i samma stadiga lotusposition som frut
och gestikulerade t oss att gra likadant. Nr vi satt oss ner framfr honom s att vi
tillsammans bildade en liten triangel lade swamin hnderna p sina knn, slt gonen och
brjade mssa:
Ta ngra djupa andetag, blunda och sg efter mig. Jag ska inte vara rdd. Rdsla ddar
sinnet. Rdsla r den lilla dden som bringar total frgrelse. Jag ska mta min rdsla. Jag ska
lta den passera ver mig och genom mig, och nr rdslan frsvunnit ska jag vnda mitt inre
ga fr att se dess vg. Dr rdslan har gtt terstr ingenting. Endast jag r kvar.
Jag stannade upp. r inte det dr frn Dune?
Vem har sagt att jag mste komma p alla mina mantran sjlv? Flinade swamin
pillemariskt. Det r ett bra mantra. Fokusera nu.

Jag fokuserade. Och medan jag satt p den fuktiga jorden, med hnderna i knt, Bonnie till
hger om mig och en knasig shaman till vnster, gick solen lngsamt ner och lt erstta
himlens klara bl frg med en kolsvart natthimmel. Jag upprepade swamins mantra i takt med
honom om och om igen, med kande uttrkning. Jag visste inte vad det var meningen att jag

30
skulle knna vid det hr laget, men jag knde det inte, den saken var klar. Att sitta och upprepa
en vers frn en gammal science-fiction-roman skulle vl knappast kunna rena mig frn min
rdsla? Bara sitta hr och blunda utan att veta vad klockan r eller p tal om det, hur lnge
skulle vi sitta hr egentligen? r swamins plan att tvinga oss att mta vr rdsla genom att dra
ut oss i skogen och lura oss att sitta hr tills det blev mrkt? Tnk om det dk upp ngot
hungrigt djur! Tnk om det var swamins plan!!!
Jag rycktes ur min trans som om jag blivit stucken med en nl och slog upp gonen. Mina
tvivel hade raskt skickat mig tillbaka till verkligheten. Jag tittade oroligt omkring mig och kunde
med lttnad konstatera att bde swamin och Bonnie satt kvar. Men jag gillade nd inte att
sitta i skogen nr det var s mrkt. Jag frskte gra mina medmeditanter, som nu hade slutat
mssa och bara satt tysta och stilla, uppmrksamma p att jag inte nskade vara kvar i skogen
ngon lngre stund.
Swami? Swami baba? Frskte jag frsiktigt, men swamin gjorde inga som helst tecken
p att ha hrt mig tala. Urskta? Frskte jag och viftade mot swamin, som om hans
blundande gon kunde se det. Hall? Jag skulle vilja g tillbaka! Hall!? Jag blev mer och
mer irriterad. Hur jvla djupt i trans var fanskapet egentligen? Jag var precis p vg att stlla
mig upp fr att g fram och putta till swamin nr jag till min frvning upptckte att jag inte
kunde. Jag frmdde inte att lyfta benen ur den lotusposition jag satt i. Frvirrad och fr frsta
gngen p riktigt orolig frskte jag lossa benen frn under varandra, men utan ngra resultat.
Med en kraftanstrngning frskte jag pressa mig upp med hnderna som swamin tidigare
gjort fr att flytta sig, men inte heller det fungerade. Jag tittade ner och sg till min fasa att
mina ben vuxit fast i marken.
En stark och skrande skrck spred sig som is genom mina dror.
Bonnie! BONNIE?! vrlade jag skrrat fr att frska vcka min lskade vn ur sin trans
men hejdades d mina gon fll p henne. Ljuset frn mnen kom upp ver trdtopparna
precis fr att sklja henne i ett kallt sken frn axlarna och uppt, medan swamin fortfarande
satt i mrker. Mnskenet visade hennes totalt avslappnade ansikte, lika lugnt blundande som
om hon sovit. Jag skulle frmodligen trott att hon satt och sov med benen i kors i mnskenet
om det inte var fr det faktum att hennes huvud snurrade runt. Jag stirrade med skrcken
vxande inom mig p Bonnies huvud, dr det satt och snurrade mellan hennes axlar. Utan att
halsen ens s mycket som veckades lite grann snurrade hennes huvud runt runt, varv efter
varv, med det raka hret lngsamt svingande varje gng det flt ver en axel. Det bleka

31
mnljuset gav hennes vackra lugna ansikte en onaturligt blek ton, som om hon varit mycket
kall eller som om hon Hemska tanke!
BONNIEEE!! Min rst ekade genom skogen. Som om ljudvgen frn mitt skrik krt ver
alla andra ljud och frt dem med sig bort i skogen blev det pltsligt alldeles knpptyst. Alla
ljud som skogen bjd; vindens vinande mellan trden, grenarnas vajande i natten och det
tisslande prasslet av hundratals smkryp i myllan, de ljuden var nu som bortblsta nr jag
frtvivlat strckte mig ver marken fr att kunna n Bonnie, men vi var p fr stort avstnd
frn varandra. Med den tryckande tystnaden hamrandes i ronen tittade jag upp p hennes
snurrande huvud igen, och nr ansiktet fr tolvhundrade gngen kom inom synhll var det
som om jorden stannade. Jag sg till min frskrckelse att hennes gonlock ppnats och
blottat det som nu lg innanfr; tv kristallklara, kolsvarta klot. Jag var s rdd att jag inte
frmdde skrika. Vad fr sinnessjuk febermardrm hade jag hamnat i?! Jag slog mig sjlv ett
par gnger i ansiktet med ppna handflator fr att vcka mig sjlv ur denna vrickade psykos,
men det bara sved i kinderna och blixtrade framfr gonen. Jag avbrt frtvivlat mina
fruktlsa frsk att vcka mig sjlv och stirrade med trar i gonen upp mot Bonnie. Just som
hennes ansikte kom helt i linje med mitt mttes vra blickar och jag stirrade rakt in i hennes
kolsvarta gon. Som p kommando stannade huvudet, vnt rakt mot mig i en onaturlig
position i frhllande till kroppen, som avslappnat satt och mediterade vnd mer n en kvarts
varv t vnster.
Bonnies ansikte log pltsligt ett mrkligt brett leende mot mig, och lsgjorde sig frn
kroppen fr att lngsamt slingra ormaktigt genom luften, rakt emot mig. Jag skrek rakt ut och
sprattlade p reflex fr att komma bort drifrn och upptckte att benen inte lngre satt fast!
Med andan i halsen och trarna strmmande ner fr ansiktet vnde jag mig bort frn Bonnies
fortfarande sinnessjukt smilande, svartgda ansikte och gjorde mitt bsta fr att ta mig upp
frn marken s fort som mjligt. Jag kom upp p alla fyra och skulle precis stta min hgra fot
i marken och stlla mig upp nr ngonting strckte sig upp ur jorden och greppade tag om min
fotled. Jag tittade ner och brjade frenetiskt skaka av mig den repaktiga rot som pltsligt ftt
eget liv och nu frskte strypa blodfldet till min fot. Den kramade snart s hrt att foten
domnade, men jag lyckades med en sista ngestladdad spark slita av den frjvliga snaran.
Utan att se mig ver axeln sprang jag rakt in i skogen, s lngt bort jag frmdde frn det sjuka
monstret som bara inte kunde vara min lskade Bonnie, med det som var kvar av roten
fortfarande lindad ngra varv om min fotled.

32
Knappt utan att titta framfr mig rusade jag som i blindo genom den tta skogen, med
armarna hjda framfr ansiktet som skydd mot de ondliga rispande grenar som jag tvingades
ta mig igenom. De helvetiska grenarna som jag till hlften klttrade och till hlften sprang
igenom klste mina armar och greppade mitt hr. Otaliga rivsr ppnade mina armars skinn
och slit i mitt lnga hr som av fgelklor lossade stora tovor frn mitt huvud. Den rotbevuxna
skogsmarken mjuknade lngsamt under mina ftter och prasslet av blbrsris byttes mot klafs
som frn ett trsk. Trots att trden fortfarande stod lika ttt som frut blev marken klafsigare
och klafsigare, och leran allt tjockare och tyngre att springa i. Tillslut orkade jag inte lngre.
ngesten, smrtan, sorgen och trttheten var fr stora. Frtvivlad och utmattad sjnk jag ner
p kn i den vta dyn. Jag visste inte om Bonnies oheliga huvud fortfarande jagade mig, men
jag hann inte tnka p det lnge innan jag halkade ner med armbgen i dyngan och brjade
krkas.
Jag krktes av smrtan frn foten. Jag krktes av utmattning och andfddhet. Krktes av
frvirring, av tryckande ngest och avsky fr swamin och hela den frbannade skogen! Men
mest av allt krktes jag av skrck fr vad som hnt med min bsta vn. Jag krktes och krktes
tills det gjorde ont i magen, men den oheligt geggiga vtskan som forsade ur min mun vgrade
upphra. Och medan jag lg dr i dyn och spydde, med benen utstrckta bakom mig och stdd
endast av min armbge var det som om jag skljdes ren. Varje spya kndes som om jag
skljdes inifrn av en gigantisk vgmaskin. Varje pulserande uppsttning fregicks av en vg
genom min mage som svallande rengjorde min insida. Vgorna for runt inuti mig, inte bara i
magen utan ner i benen, upp i huvudet, ut i fingertopparna, och hgtryckstvttade varenda
litet hrn av mitt inre. Fr varje vg var det som om smuts lossnade frn min urgrpta insida
och fljde med spyan. Allteftersom smutsen i mitt inre spolades ut klarnade den tjocka spyan
som sprutade ur mina ansiktsppningar. Den grgrna geggan jag kontinuerligt sttte ur mig
blev tunnare och ljusare, tills den flt lika ltt som en porlande bck och tillslut var helt
genomskinlig.
Nr s den sista lilla mngden av smutsig gegga lossnat ur mitt inre upphrde spyorna.
Totalt utmattad slppte jag ner mina gonlock och min arm gav vika fr tyngden av min
verkropp. Jag fll rakt ner i det vta och uppslukades av det i en smn lika djup och mrk
som sjlvaste myllan under mig.

33
Jag vaknade av att det vrkte i hela kroppen. Jag ppnade gonen endast fr att mtas av ett
gigantiskt flin som svvade ovanfr mitt ansikte.
Det var inte lite skit du behvde spola ur dig. Konstaterade swamin, som stod bjd ver
mig med ett roat ansiktsuttryck. Du mste ha samlat ett tag. Jag gnuggade bort den vrsta
leran ur gonen och reste med en kraftanstrngning upp verkroppen med hjlp av
armbgarna fr att se mig omkring. Vi var kvar i den lilla skogsdungen vi gtt till kvllen innan,
men marken under mig var uppluckrad och blt och hela jag var tckt av lera och spyor.
Fortfarande bjd ver mig stod den flinande swamin och ngra meter bort stod Bonnie och
sg nyfiket oroad ut. Jag orkade inte hlla mig uppe s lnge utan gav efter och sjnk tillbaka
ner i den mjuka leran.
Vad fan var det som hnde i natt egentligen? Fick jag lngsamt ur mig. Det var som mitt
livs vrsta mardrm.
Det du har gtt igenom kallas av mayaindianerna fr La Purga. Frklarade swamin. Man
kan kalla det en spirituell rening av sinnet. Du r nu fri frn all negativ energi som din kropp
samlat p sig, och de distraktioner de medfr.
Jag satt fast i marken det snurrande huvudet min flykt genom skogen Var ngonting
av det p riktigt?
Hur oklara omstndigheterna n ter sig har du upplevt det du har upplevt. Att du r den
enda som upplever ngonting betyder inte att det inte hnder. Fysisk manifestation av ett ting
gr det inte ndvndigtvis mer eller mindre verkligt. Swamin talade som alltid i gtor.
Jag betraktade mig sjlv terigen. Mina klder var hela men totalt nerkladdade med lera
och krks. n vrre var det med mina armar, genom vilka leran stang i de mnga ytliga
skrsren. Mitt hr som vanligtvis fldade som ett fluffigt moln frn mitt huvud hngde nu i
tjocka, leriga korvar lngs mina kinder och nacke. Jag var blt och genomfrusen och ville inget
annat n att sjunka ner i en ftlj framfr en varm brasa med en stor kopp varm choklad.
Swamin strckte sig ner och hjlpte mig upp i sittande position. Jag frblev apatiskt sittande
med armarna slappt hngande lngs sidorna medan swamin lindade ut det stora lakanstyget
han hade som turban och svepte det om mig. Han reste mig upp, lade sina hnder p mina
axlar och stirrade mig rakt i gonen.
Det hr har varit en stor upplevelse fr dig. La Purga r pfrestande. Du ska f vrma dig
och byta till rena klder innan vi pbrjar nsta steg. Sedan log han ett brett leende kantat
av bruna tnder. Nu gr vi tillbaka till lgret och rker tobak.

34
Swamin vnde in i skogen och hll upp grenar t oss s att vi lttare skulle kunna flja efter.
Jag klev framt p lngsamma stapplande steg, och innan jag hunnit ta srskilt mnga knde
jag Bonnies arm om mina axlar.
Hur r det med dig vnnen? Frgade hon omtnksamt medan vi lngsamt och frsiktigt
tog oss fram genom skogen. Swamin hll inte samma snabba tempo som dagen innan utan
gick nu lyckligt skuttande genom skogen med ansiktet hgt, som om han var p alldeles srskilt
bra humr. Han visslade en liten melodi och fyllde d och d i med ngra djurlika lten frn en
fljt som han formade med hnderna.
Frjvligt. Svarade jag. Har aldrig haft en s fruktansvrd natt i hela mitt liv. Sjlv d?
Helt okej. Svarade Bonnie med ltt ton. Jag sjnk verkligen in i meditationen och rtt som
det var hade solen gtt upp. Nr jag ppnade gonen sg jag dig liggande p marken alldeles
nerspydd. Det var lite otckt faktiskt.
Knde du ingenting konstigt under natten? Eller upplevde ngonting udda?
Ass, jag knde liksom typ ingenting. Det dr med att tmma hjrnan verkar vara min grej.
Hon knackade sig skmtsamt i huvudet med knogarna. Det finns vl inte s mycket hrinne
till en brjan antar jag.
Hmm. Jag lyssnade halvhjrtat p vad Bonnie hade sagt. Min uppmrksamhet hade
fngats av ngot som klmde t i nederkanten av mitt byxben. En repliknande rot som lindat
sig runt min hgra fotled som en snara.

35
4. Ett ondligt gonblick
Nr vi kommit tillbaka till lgret kldde jag av mig naken och gick stdd av Bonnie p ostadiga,
skakande ben ner i det kalla vattnet och skljde av mig. Jag tog sedan p mig nya klder och
satte mig i grset med en kopp vatten som swamin vrmt t mig. Vatten, och piptobaken som
swamin nu terigen satt och bolmade av, var tydligen exkluderat ur fastan. Jag var mhnda
ren utanp, och enligt swamin ocks inuti, men jag har sllan mtt s dligt som jag gjorde just
d. Jag var frusen och kall, hade knappt ngon kraft att ens lyfta ksan med vatten till munnen
och nnu mindre att st emot de enorma sklvningarna som for genom min kropp som en
feberfrossa. Men det vrsta av allt var att jag knde mig s tom. Tom som ett skal satt jag med
stirrande blick och srplade i mig det varma vattnet, som inte vrmde mig utan istllet bara
silade ner och skvimpade runt p botten av det tomma skal som var jag. Nr jag druckit upp
mitt vatten tnkte jag be swamin om en kopp till, men innan jag ens snkt ksan frn lpparna
brjade swamin tala igen.
Vntans tid r ver. Det r dags fr nsta steg i ritualen.
Jag gav ifrn mig en djup suck av lika delar frtvivlan och skrck. Jag knde mig verkligen
inte redo fr ngra mer sjukheter nu. Jag ville ta och sova i en varm sng. Men swamin
pratade p utan att ta ngon notis om mig.
Nu nr vra sjlar r rena kan vi stta dem i gungning i takt med naturen. Detta grs frsts
bst med musik. Han dk in i sin hydda och terkom snart med tre instrument i famnen. Han
gav en trumma till Bonnie, tog sjlv en fljt och gav mig ett litet tumpiano, sedan slog han sig
ner emellan oss, s att vi alla tre satt och tittade ut ver den lilla sjn. Jag betraktade den
runda lilla burken av tr jag nu hade i hnderna. Den var ungefr lika stor som en halv
honungsmelon och vackert snidade mnster lpte lngs dess perfekt rundade kant. Mitt p
den platta framsidan satt ett hl, utanfr vilket det satt elva stycken pinnar av metall som gav
ett lustigt plinkande lte nr jag knppte p dem.
Fr den hr vningen behvs ingen ramsa. Fortsatte swamin. Se din sjl som en strng,
som nr du slr an den resonerar genom livet. Med den hr vningen ska vi justera
resonansen, s att vi unisont svnger i harmoni med universum.
Ska vi allts stmma vra sjlar typ? Frgade Bonnie.
Ja, s kan man se det! Svarade swamin uppspelt. Han blundade lyckligt, satte fljten till
munnen och blste. Ur fljten for en liten melodi i en skala jag inte kunde placera. Melodin

36
var ganska kort och swamin upprepade den gng p gng. Bonnie gav sig ivrigt in i jammet och
trummade med till melodin s gott hon kunde. Jag stirrade frundrat p de bda blundande
figurerna som redan satt djupt insjunkna i sina instrument och sin musik. Jag kunde inte gra
ngot annat n att fingra p mitt instrument jag ocks.
Till en brjan prvande och tvekande, men s smningom mer och mer sjlvskert hngde
jag med i musiken. Fljten swamin spelade p och mitt tumpiano mste varit byggda fr
samma tonart fr jag upptckte snart att vilken ton jag n spelade verkade passa in i musiken.
Detta nyfunna svngrum var som luft under mina vingar. Jag plinkade och plonkade med allt
strre entusiasm. Varje pling frn mitt instrument var som en pytteliten smekning i mina ron,
och ju lngre jag flt med i musiken desto lttare verkade det krampaktiga greppet som
hungern och kylan hade kring min undernrda kropp.
Jag lt tonerna flda in i mina ron, ner genom nacken och ut genom armarna till tummarna
dr de ter frvandlades till nya toner av mitt magiska tumpiano. Med tonerna som slog emot
mig kunde jag knna energin de bar med sig. Varje ton var s mycket mer n bara ljud.
Tonernas vibrationer skljde ver mig som en pulserande kraft, vilken jag absorberade och
genast konverterade till nya toner. Men tonerna jag skapade fldade inte bara mot mig, utan
ocks mot Bonnie och swamin, precis som deras toner svvade mot mig. Nr jag tog till mig
deras toner och lt dem kollidera med mina var det som om de duplicerades. Swamins fljt
spred inte bara en, utan tv och tre stmmor som tillsammans fyllde ut den magiska symfonin.
Tonerna frn mitt tumpiano staplades p varandra som byggstenar i ett torn, och Bonnies
ensamma trumma ekade ver sjn som ett helt batteri av trumslagare. Vra toner svvade
tillsammans ut ver sjn, och det var som om sjn fljde med i musiken, fr vattenytan tycktes
krusa sig i takt med vra toner. Varje ton jag skapade spred sig som en ring frn strandkanten
dr jag satt. Vgorna som swamin skapade mtte de vgor som skapats av Bonnie och mig,
men istllet fr att ta ut varandra tycktes de smlta ihop och bli strre. Vra toner slog emot
varandra kraschande och splashande i form av vgor p sjn, konstant kande i intensitet. Det
som nyligen varit ett jam dr jag mest fokuserat p mig sjlv blev allt mer interaktivt. Jag,
Bonnie och swamin spelade snabbare och snabbare, hrdare och hrdare, fr att f vgorna
att n s hgt som mjligt.
Mitt ute p sjn dr vgorna slog som hgst var det som om det kokade av energi. Vgorna
skummade och sprakade allt hgre och rtt som det var knde jag ett ryck. Utan att sluta spela
tittade jag p de andra, de hade ocks knt det. Fr i vgornas vilda bubblande fanns det nu

37
ngot mer, ngot som rrde sig av sig sjlv. Som om musiken vore linor och rep frskte vi
tillsammans tmja den ryckande kraften med vr musik. Det var inte lngre bara sjn som
rrde sig med musiken, det fanns ngot under ytan. En fisk eller nej, den var inte under
vattnet. Den var vattnet, den var sjlva sjn! Sjn blev vildare och vildare, och vi fljde med
hela tiden, msom lugnande den vilda besten och msom retande. Det magiska vattendjuret
vi jammat fram och som nu framtrdde allt tydligare fortsatte att sprattla och slita, vildsint av
brinnande raseri. I vgorna av vr musik tyckte jag mig d och d kunna se ett par lysande
gon, en sprattlande svans, och vid ett tillflle en gapande mun med rad efter rad av sylvassa
huggtnder.
Ge inte efter! Hrde jag swamin ropa. Hans rop lt onaturligt avlgset, som om han var
p andra sidan en djup dal nr han i sjlva verket bara satt ngon meter ifrn mig. Tappa inte
taget! Det behvde han inte sga tv gnger, jag var fast besluten om att tmja sjns vgor.
Vi spelade lnge. Ju lngre vi spelade, desto mer kunde jag knna hur vidundret som var
sjn fljde vra rrelser. Kraften i dess vildsinta rrelser avtog aldrig, men vi lrde oss hela
tiden mer och mer hur vi skulle flja den, och samtidigt lrde den sig att flja oss. Det var som
en dans. Nr den hgg mot oss vek vi undan, och nr den blottat sin sida fr oss motade vi
den med vra spjut av musik. Denna stridsdans blev mer och mer synkroniserad, som en
koreografi, och s smningom spelade vi helt i takt med sjbestens rrelser. Vi spelade i takt
med dess rrelser och den dansade skvalpande till musiken. Tre hade blivit fyra, fyra hade
blivit en.
Striden var ver, men dansen fortsatte. Nr vi nu inte lngre kmpade mot sjbesten, och
den mot oss, var det som att den istllet absorberade musiken vi kastade in i den. Utan att
tappa takten en enda gng svalde den rytmiskt vr pulserande musik, och vxte sig med den
strre och strre i takt med smattrandet frn trumman. Sjn svllde som en ballong. Som om
vattenytan vore ett skinn av gummi blstes den upp, fortfarande skvalpande som vatten i takt
med musiken. Nr den svllt till en sdan storlek att den mste varit alldeles klotrund brjade
den med samma rytmiska pulserande krympa ihop igen. Med rrelser som om den vore en
stndigt flsande lunga krympte sjn lngsamt ihop igen. Fr varje andetag blev den lite
mindre n den tidigare varit, tills den var ungefr lika stor som en apelsin, fritt svvande ver
sjns tillflligt torrlagda botten. D vnde den och brjade vxa igen. Med allt hgre intensitet
i andetagen vxte nu sjmonstret igen, fr att sedan krympa ihop igen precis som frut. Detta
upprepades gng p gng, med hgre och hgre hastighet, tills den magiska bestlungan

38
svllde frn apelsinens ynka storlek och upp till trdtopparnas hjd p ett enda andetag.
Pltsligt imploderade sjanden, och hela utrymmet som det precis fyllt med sin storhet
frvandlades till ett vakuum. Men vi hann inte ens upphra med spelandet fr att fundera
ver vart sjn tagit vgen innan den exploderade ut ur vakuumet och fyllde hela swamins dal
och hela skogen som ett svallande hav. Den enorma svallvgen skljde ver mig med en sdan
kraft att jag lttade frn marken och spolades bort som en trasa i en tsunami.

Efter vad som knts som en evighets tumlande hals ver huvud genom virvlande vgor kom
jag upp till ytan, hostande och spottande i takt med musiken som dnade ver det ondliga
hav jag nu befann mig mitt p. Det var som om havet alstrade musiken, fr det gungade och
guppade hela tiden i takt med de frtrollande toner som spreds runt omkring mig. Jag befann
mig s lngt ifrn land att horisonten strckte sig hela varvet runt. Inte ens trdtoppar eller
berg kunde synas frn min position mitt ute p det pulserande havet. Kanske kunde jag ha
simmat, men eftersom jag inte visste t vilket hll det fanns land, eller om det alls fanns ngot
land verhuvudtaget, bestmde jag mig fr att bara flyta med och se vart jag hamnade. S jag
trampade vatten.
Jag trampade i takt med musiken, att gra ngot annat var omjligt. Musiken fanns verallt,
i hela havet, i luften, kring horisonten och till och med i solen som pulserande spred sitt sken
ver mig. Det var den mest fantastiska musik jag ngonsin hrt. Kosmiska toner utan like
forsade genom mig, runt mig och smekte mina ron med verjordiska klanger s vackra att
mina gon trades. Jag blundade och fortsatte trampa. Medan jag trampade i takt med
musiken knde jag hur vattnet fljde mina rrelser och formades efter mig som p
kommando. Jag levde med havet och havet levde med musiken. Havet, himlen och hela
universum var en orkester, och jag var en av musikerna i samma orkester. Ju mer jag flt in i
musiken, fortfarande p havets yta, kndes det som om jag kunde lten vi spelade. Trots att
jag aldrig hrt ngonting liknande tidigare, och inte ens lngre hade ngot fysiskt instrument,
var det som om jag spelade huvudspret i den kosmiska sonaten. Varje ton som strmmade
ur mina trampande ftter var som ett steg i en perfekt plan. En plan som lngsamt smlte ihop
till ett perfekt storverk. Tonerna strmmade ur mig, och jag sg tydligare och tydligare hur
allting skulle leda upp till ett ultimat klimax i slutet p solot. Det hade aldrig tidigare varit s
sknt att spela musik. Tonerna som flt ur mig och som passade ihop lika klockrent som en
trappa upp mot toppen av ett berg smekte min kropp i takt med havet, och framkallade

39
rysningar av vlbehag som for lngs min ryggrad och ut i mina fingrar och tr. Under mina
ftter hade det nu faktiskt formats en trappa, som ledde upp ur havet och rakt upp mot solen.
Fortfarande med musik fldande ur mig brjade jag trampa upp fr trappan i takt med
musiken, det var otnkbart att jag skulle gra ngot annat. I samband med att jag klttrade
upp fr trappan intensifierades ocks solot, och ju lngre jag kom i mitt delikata solo desto
mer kunde jag styra musiken och universum. Jag var inte bara en solist i en orkester, jag var
en orkesterledare, och hela universum fljde min minsta vink. Som i extas klttrade jag
spelande vidare, konstant fljd av min kosmiska orkester, som inte ville ngot hellre n att
tillsammans med allt uppn styckets ultimata kulmen. Taktfast och med skra steg nrmade
jag mig toppen, konstant driven av musikens intensitet och de starkare och starkare sttar av
vlbehag som dunkade ut i kroppen frn mitten av min sjl.
Jag tittade ut ver universum frn min trappa. Jorden, lngt under mig, pumpade som ett
hjrta i takt med musiken. Stjrnor som nu brjade dyka upp p himlen blinkade melodier frn
lngvga galaxer. Hela universum svajade i unison, och med allt starkare och snabbare
rrelser. Jag klttrade vidare uppfr trappan, fortfarande dirigerandes mitt kosmiska
msterverk, och ju hgre jag kom desto mer kade musiken i intensitet. Med musiken kade
ocks rrelserna, precis som de orgasmiska elsttar som framkallades av mina steg uppfr
trappan. Ju snabbare allting rrde sig desto mer flt allting ihop. Jag sg hur jorden under mig
brjade lsas upp i kanterna och mer och mer smlte ihop med den tomma rymden omkring
sig. Stjrnorna smetades ut ver himlavalvet och solen som jag klttrade mot var s stor att
det var omjligt att sga var den brjade och slutade. Det brjade bli s intensivt att jag inte
visste vart jag skulle ta vgen. Totalt vervldigad av allt jag sg, hrde, knde fortsatte jag
trampa uppfr trappan. Vlbehagsknslorna blev starkare och starkare. Jag tittade ner p
mina hnder och ven de hll p att lsas upp i takt med musiken och bli ett med universum.
Ju mer jag lstes upp desto starkare blev ocks behaget. De nstan orgasmiska knslorna fanns
nu inte bara i min kropp utan i hela universum, och jag kunde knna dem hela vgen till
universums slut och tillbaka igen. Jag lstes upp i takt med musiken, och i takt med allting
annat som existerade. Pulsationerna kade i intensitet och snabbhet tills det inte lngre fanns
ngot mellanrum mellan dem. Precis nr den sista molekylen av mig smlte ihop med trappan,
solen, stjrnorna och jorden och blandades ihop till en enda rra satte jag min hgst abstrakta
fot p ett nnu abstraktare fotsteg. Precis d ndde vi styckets klimax. Som en gigantisk
tryckvg frn mitt inre spred sig en interplanetr orgasm, fldande genom den enorma

40
orkester som var jag, och som var hela universum. Jag skrek av njutning, och pltsligt stod
tiden stilla.
Nr allting i hela universum svngde i precis samma takt, p precis samma tonart, och i alla
andra tolkningar av samstmmighet som finns, var det som om allting stod still. Som om alla
molekyler i ett vattenbad pltsligt simultant rrt sig exakt likadant istllet fr att tumla runt
varandra, p samma stt befann jag mig nu i centerpunkten av ett universum i perfekt
harmoni. Eftersom allting rrde sig precis likadant var det som om ingenting rrde sig alls, och
allt var ett med allt. Jag var inte lngre en enhet i universum, jag VAR universum, precis som
allt annat. Tiden stod still, jag stod still, mitt skrik stod still, solen och stjrnorna och
tomrummet emellan oss, allt var ett och samma. Den perfekta harmonin genomsyrade allting.
Jag var inte lngre p jorden, eftersom varken jag eller jorden lngre fanns. Hela universum
var en jmn och slt blandning, en ss av allt som finns och inte finns. Som om den kraft som
skiljer energi frn materia pltsligt hade lsts upp fanns nu inte vare sig rrelse eller atomer.
I ett kort gonblick som varade fr evigt fanns inte lngre ngra skillnader. Det fanns ingen
fast materia, vtska eller gas. Inget ljus eller mrker, inget ljud eller tystnad, ingenting som
rrde sig eller stod stilla. Inte ens d och sen existerade, utan bara ett enda allsmktigt och
ondligt Nu. Hela universum var som en gigantisk, perfekt homogen smet, bara bestende av
en enda sak: Allt.

Efter en underbar gonblickslng evighet separerades jag lngsamt frn resten av universum
och smlte ihop med min kropp igen. Att ter se med hjlp av mina gon fick mig att blinka
mot ljuset som slog emot mig. Lngsamt, lika lngsamt som jag tidigare klttrat upp fr den
lnga trappan sg jag hur solen och stjrnorna delades frn mrkret emellan dem och smlte
ihop till mindre och mindre ljusprickar mot en svart, ondlig tomhet. Fortfarande halvt upplst
svvade jag sakta baklnges tillbaka ner mot jorden, medan jag knde de mma smekningarna
av miljontals atomer som ter slt sig till min kropp likt regndroppar till en vattenpl. Ju
nrmare jorden jag kom och ju solidare min kropp blev tyckte jag mig knna jordens vrme
strlande emot mig. Jag tog mitt frsta andetag p mycket lnge, och vlkomnade med ett
leende vinden som stilla brjat viska i mina ron. Medan jag ntrade atmosfren, fortfarande
med ryggen mot jorden, ljusnade den mrka natthimlen och vergick i bltt. Solen, som jag
nyligen bara uppfattat som en lite nrmare och starkare ljusprick n de andra stjrnorna, spred
nu sitt ljus ver hela mitt synflt och blndade mig terigen med sin sknhet. Mjukt vaggad av

41
den milt tilltagande vinden fll jag som en fjder tillbaka mot jorden. Moln, fglar och s
smningom ven trdtoppar dk upp ur periferin precis innan min rygg mtte marken och jag
sjnk ner i det omfamnande grset med armar och ben rakt utstrckta t varsitt hll.
Jag andades den friska skogsluften och lt de mjuka grsstrna kittla mig i nacken medan
jag blundande lg kvar p rygg och knde p marken. Till skillnad frn i morse d jag vaknat
efter min mardrmslika natt i skogen knde jag mig nu som en ny mnniska. Jag var stark och
utvilad och knde mig ren och mtt, som om jag nyligen tit. Med ett leende satte jag mig upp,
ppnade gonen och tog in vrlden omkring mig. Solen stod fortfarande relativt hgt p
himlen, vinden smekte lngsamt trden i gungning och smakade nedfallna lv nr jag andades.
Sjn lg kvar lika stilla som innan, och jag konstaterade med en road min att mina klder var
helt torra. Jag hade halvt frvntat mig att se Bonnie och swamin liggande p rygg i grset
bredvid mig, men i grset intill mig var det tomt. Ett stilla hoande frn skogsbrynet drog till sig
min uppmrksamhet och jag sg nr jag tittade ditt swamin sitta och spela handfljt utanfr
sin lilla hydda. Bonnie syntes inte till. Jag smg mig fram till swamin och satte mig bredvid
honom medan han blundande blste hoande ljud ur sina kupade hnder. Med hnderna
konstant klistrade vid munnen satt han och gungade fram och tillbaka i takt med sin andning.
Varje utandning blev till ett utdraget klagande ljud, inte alls olikt ljudet frn en uggla. Efter att
ha tlmodigt vntat ett tag och lyssnat p hans monotona blsande fick jag nog och bestmde
mig fr att tilltala honom.
Swami? Hans blsande upphrde och han ppnade ena gat och sg p mig. Jag vaknade
precis. Brjade jag tvekande h ja Jag tror jag r redo fr sista ritualen.
S bra. Svarade swamin, fr att sedan genast sluta gat och spela vidare. Jag rynkade
frbryllat p gonbrynen. Var det inte bst att stta igng med nsta del p direkten?
Okej Fortsatte jag har du sett Bonnie? Swamin ppnade ter ena gat, den hr gngen
med ett lite irriterat ansiktsuttryck.
Sk och du skall finna. Swamin blundade igen och vnde sig demonstrativt bort frn mig,
som ett tjurigt barn. Nu brjade ven jag bli lite irriterad.
Men vilket hll gick hon t d?
Det kan vl inte jag sga! Frste den nu ilskna swamin Det r ju du som mste leta!
Vad i helv Nu hade vl nd swamin blivit knpp p riktigt? Jag reste mig indignerat och
sg mig terigen omkring i dalen. Inte det minsta spr kunde synas av min vn, inte ens ett

42
avtryck i grset vid sjn, trots att konturerna av min och swamins kroppar syntes lika tydligt
som om vi fortfarande legat dr p rygg en meter ifrn varandra.
Bonnie! Jag kupade hnderna kring munnen som en megafon fr att ropet skulle hras s
lngt som mjligt BONNIIIIEE!! men inget svar. Vad fan skulle jag gra? Min mobil var dd
sedan dagar tillbaka och dessutom hade jag skert ingen tckning ute i skogen nd. Skulle jag
hoppas p det bsta och snllt vnta p min bsta vn? S fan heller.
Bonnie r inte hr ju!! Ropade jag till swamin.
Men leta d har jag ju sagt! skrek han tillbaka.
D fick det vara nog. Jag gick till hyddan och samlade ihop vra godelar i den gemensamma
vskan vi haft med oss. Utan att ta farvl av swamin begav jag mig sedan terigen ut i den
mrka skogen, den hr gngen fr att leta upp min bsta vn.

43
5. Att ska och att finna
S fort jag satte min fot bland trdens rtter blev det uppenbart att den senaste ritualen haft
en varande effekt p mig, eller p skogen som slt sig allt ttare runt mig medan jag traskade
djupare in i den. De rrelser som annars existerar obemrkligt omkring oss uppenbarade sig
pltsligt lika tydligt som ljudvgor omkring mig. Vattnets forsande genom marken, in i trdens
rtter och upp i dess grenar hrdes lika klart som vindens susande genom trdgrenarna
ovanfr. Myrornas stndiga arbetande, hackspettarnas hackande och alla andra skogsdjurs
oavbrutna rrelser kndes i marken som ett konstant vibrerande, skonsamt masserandes
mina fotsulor. Hela skogen levde, gungade, andades, i samma takt som mina lungors rrelser
och mitt hjrtas slag.
Fr att hantera alla knslointryck som rusade mot mig satte jag mig ner vid ett trd med
ryggen lutad mot dess stam. Jag hade satt mig mellan tv rtter som stack upp som bjda ben
ur marken, och det kndes pltsligt som jag inte satt mig lutad mot ett trd, utan varsamt
omhndertagen i dess kn. Jag fick pltsligt intrycket att trdet bjd mig att komma nrmare,
s utan att ifrgastta varfr stllde jag mig upp och tog tag i den nedersta grenen med bda
hnderna, sedan hvde jag mig upp p den fr att klttra upp i lvverket. Det var ett hgt trd
jag valt att klttra i, s jag kom upp ovanfr skogens tak innan jag ntt trdets topp. Ovanfr
det hav av lv och barr som nu bredde ut sig under mig kunde jag pltsligt hra lika lngt som
en val under vatten. Jag hrde grvlingarna snarkandes i sina gryt, sorkarna som grvde sina
gngar under jorden, ekorrarna som gnagde p trdens kottar, och i fjrran hrde jag till och
med susandet av en rn som svvade p de varma luftstrmmarna. Det enda jag inte hrde
var ljudet av min bsta vn.
BOOOOOONNIIIIIE! Mitt rop ekade som ett flyglarm ver trdtopparna, och fr ett par
sekunder var de andra djuren i skogen tysta, tills de glmt ropet som nyss skallat genom deras
hem och terupptog sina sysslor. Men att skrika kndes inte rtt. Mitt skrik hrde inte hemma
i den hr skogen. S istllet fr att ropa p min bsta vn kupade jag hnderna till en fljt p
samma stt som swamin gjort, och blste tills den utsttte samma hoande lte fr att kalla p
Bonnie.
De hoande ljuden skt som pilar ut ver trdtopparna och mste ha hrts ver hela skogen.
Jag knep ihop mina gon och blste s hrt jag orkade. Med varje andetag blste jag hrdare
och hrdare tills mina lungor skrek av smrta. Hoandet kade i kraft i takt med mina andetag

44
tills det lt som ett gllt skrik snarare n en ugglefljt. Nr mina andetag trttades ut mattades
det glla skriket ut till ett utdraget, klagande lte och nr svetten frn min panna blandades
med trarna frn mina gon tyckte jag mig hra min egen rst i de klagande tonerna.
Booonnie? Booooooooonniiiiiiiiiiiiiiie? Men hur mycket jag n blste, och hur mnga djur
i skogen som n hrde mig, kunde jag inte urskilja minsta tecken p att min Bonnie skulle
befinna sig i skogen. Det som dremot fngade min uppmrksamhet var ett stillsamt surrande
som lngsamt vxte sig starkare. En liten fluga hade bestmt sig fr att sluta sig till mitt
sllskap. Den surrade frsiktigt och nstan misstnksamt ett par varv runt mig, varsamt
betraktande, innan den stadigt landade mitt p min nsa.
Flugans ansikte pekade rakt mot min panna, och med sina fasetterade gon stirrade den
rakt fram, rakt in i mina. Jag sg mig sjlv som en spegelbild i flugans blick, och fr ett
gonblick, eller kanske en hel livstid, var jag flugan och flugan var jag. Pltsligt vingbekldd
flg jag i sakta mak genom skogens grenverk. Varje vingslag jag tog svoshade stillsamt frbi
och frde mig en liten bit framt, samtidigt som jag med min kaleidoskopliknande blick fick en
klar verblick av vrlden nstan hela varvet runt mig. Jag var p jakt efter en fuktig plats att
lgga mina gg p. Stllet jag nu befann mig p var en mrk och trskig glnta, till synes ostrd
och helt perfekt fr en flugmamma att lgga sina gg. Men det var ngonting som inte stmde.
Trots att det var helt vindstilla nere vid marken, och trsket utan tvekan var obebott, krusade
sig vattnet p dess yta. Trots att jag visste att det borde vara skert hr och att det inte levde
ngot annat n andra harmlsa insekter i trsket kunde jag inte fundera ver vad det var som
orsakat krusningarna p trskets mrka vatten. Min hjrnkapacitet som fluga var helt enkelt
inte tillrcklig fr det. Jag kunde bara observera och skrmt konstatera att ngonting som inte
borde finnas i trsket pltsligt hade intaget det. S jag lmnade trsket bakom mig fr att leta
upp en annan lmplig ggpla-
Jag drogs ur flugans medvetande med ett ryck s vldsamt att jag nstan fll ner ur trdet.
Det var helt klart ngot srskilt med det dr trsket. Ngonting som inte borde vara dr fanns
pltsligt dr, ofrklarligt. Jag kan inte pst att jag ngonsin i livet litat p en fluga tidigare,
men jag hade heller aldrig varit s sker p att ngonting jag sett var sant. Jag frstod ocks
varfr Swamin s ihrdigt blste i sin handfljt hela tiden. Om jag med fljten hade lyckats
kalla hit en fluga och tack vare detta kunnat ta del av flugans erfarenheter, vem vet d vad fr
andra djur jag kunde ta hjlp av fr att hitta min vn? Jag bestmde mig fr att prova min lycka
nere p marken.

45
Jag klttrade ner frn trdet och stllde mig intill det med slutna gon och ena handen p
dess stam. Jag kunde fortfarande knna skogens rrelser lika tydligt som innan, och varje
andetag jag tog tycktes fra med sig information om vad skogens invnare sysslade med.
Fortfarande blundande frde jag hnderna till munnen och blste. Tonerna frn min fljt
fldade mellan skogens trd, runt stammar och genom lvverk, och kallade p bundsfrvanter
som kunde hjlpa mig att ska. Inte lngt senare frnam jag ngot komma glidande ver
rtterna ngra meter framfr mig. Jag ppnade gonen och sg det sicksackrandiga mnstret
av en huggorm slingrande genom riset. I vanliga fall skulle jag ryggat tillbaka vid synen av en
huggorm, men det hr var inget vanligt fall, vilket bde jag och huggormen visste. Istllet satte
jag mig ner p huk med hnderna p mina knn och fixerade min blick p huggormens eldrda
gon.
Jag stirrade ihrdigt p huggormen utan att blinka, och den stirrade tillbaka, lika blickstilla.
Jag stirrade och stirrade nda tills huggormens gon smetades ut ver mitt synflt och min
syn blev alldeles grumlig. Trots att det stang och trar svllde upp i mina gon hll jag kvar
min blick, och samtidigt som min syn frsmrades kades intrycken frn mina andra sinnen.
Skogens lukter framstod allt tydligare, doften av lv, barr, kda och inte minst andra djur.
Markens temperatur och dess vibrationer pulserade behagligt mot min mage, och med min
lnga kluvna tunga knde jag tydligt smaken av hur terrngen sg ut framfr mig. Jag var en
huggorm, och jag visste precis vart jag var p vg; mot skogens mrkaste trsk.
Aldrig hade jag trott att det kunde knnas s naturligt att ta sig fram genom en snrig skog
utan hjlp av armar och ben. Nu gled jag smidigt fram genom terrngen genom att i taktfast
manr bja min kropp fram och tillbaka, alltid totalt medveten om min position i den vldiga
skogen. Utan en massa extremiteter som trasslade in sig och fastnade verallt kunde jag
smidigt glida under rtter och mellan rankor och ormbunkar lika enkelt som om de inte vore
dr alls. Med kraftig beslutsamhet lade jag rakt mot mitt ml, och ju nrmare jag kom desto
tydligare blev dess nrvaro i den mrka skogen. Med ormens sinne kunde jag tydligt knna att
trsket just nu beboddes av ngonting som inte alls borde vara dr. En ondskefull, illaluktande
styggelse som inte hrde hemma p denna jord. Denna dunkla frnimmelse hade jag lrt mig
att knna igen allt fr vl den senaste tiden. Besten fanns i trsket, och jag visste djupt inom
mig att dr besten fanns, fanns ocks Bonnie. Det hade blivit dags att mta den ga mot ga.
Ormen ville inte ta sig nrmare det s uppenbart onda trsket, s jag tog mig ur min trans
och tervnde till min kropp lika hastigt som efter mitt besk i flugans medvetande. Jag visste

46
nu precis t vilket hll jag skulle ta mig, s efter att ha tackat ormen p bsta stt jag kunde
fr dess hjlp begav jag mig raskt av genom skogen. Min frd mellan trd och ver ris kndes
pltsligt oerhrt klumpig och tafatt. Armarna svngde lngs mina sidor som lst hngande
bihang utan funktion och mina steg kndes sttiga och klumpiga jmfrt med ormens smidiga
glidande. Fr att inte tala om mitt lnga hr som fastnade i grenar och barr och ryggscken
som konstant tyngde ner mina axlar. Jag fick ett pltsligt infall att stanna upp och ta av mig
bde vskan och alla mina klder fr att kunna rra mig friare, men den rationella delen av
min hjrna tog ver och jag bestmde mig till slut fr att fortstta som jag var.
Efter bra mycket lngre traskande n vad jag spenderat som orm var jag tillslut framme dr
ormen hade stannat. Jag var terigen djupt inne i den mrka skogen. Trdens grenar slt sig
ovanfr mig s att endast ngra f av solens strlar lyckades leta sig ner till marken, trots att
det fortfarande var tidig eftermiddag. Frn dr jag nu befann mig visste jag att trsket inte var
lngt bort, och i vilken riktning det lg, men d skogen var s mrk och djup var jag nd lite
rdd att tappa bort mig. Jag skulle behva ytterligare lite vgledning. Av den anledningen satte
jag hnderna till munnen och blste terigen.
Jag fick blsa ett bra tag innan jag fick ngot svar. Kanske fr att jag nu var s nra det onda
trsket att de flesta skogens djur inte ville guida mig nrmare. Men efter ngra minuters
ihrdigt blsande mrkte jag en rrelse nere vid mina ftter. Ett tg av myror hade passerat
mellan mina ben och rrde sig taktfast rakt genom buskaget framfr mig. Med beslutsamhet
i blicken frde jag undan grenverket och klev tillsammans med myrorna igenom det. Vi
marscherade som en enad trupp genom skogen, jag och de tusentals myllrande myrorna vid
mina ftter, och det kndes bra att g i trupp mot trsket istllet fr att g dit ensam. Trots
att mina steg var s mycket lngre n myrornas korta kliv var det som att vi marscherade i
takt. Jag var en av de tusentals soldaterna i myrornas arm, tillsammans marscherande som
en enda individ genom skogen. Inom kort glesnade trden och gav plats t en liten glnta med
vt, sankig mark runt ett vattenhl inte mycket bredare n en meter. ver hela glntan lg
ngot osynligt, men nd tydligt nrvarande ondskefullt. Likt en lmsk stank som inte bara
luktar illa utan ocks br med sig hot om sjukdom och budskap av dd. Myrorna stannade i
buskaget, men jag smg frsiktigt fram till vattenhlet och tittade ner i det som jag visste
innehll min fiende och som jag fruktade ocks innehll min bsta vn.
P den mrka vattenytan sg jag min spegelbild. Mitt skrmda ansikte med rufsigt hr
omgivet av vatten s grumligt att det gav hlet en illusion av att vara helt bottenlst. ga mot

47
ga med min spegelbild stirrade jag s lngt ner i vattnets mrka avgrunder som jag bara
kunde. Med blicken fixerad bortom min spegelbild sg jag att ngonting rrde sig nere i
vattenhlet. Djupt, djupt nere i mrkret eller var det i sjlva verket precis vid ytan som
ngonting flt runt i vattnet? Min blick fokuserade ter p ytan av den lilla tjrnen och mitt
hjrta stannade till i halsgropen nr jag sg vad som hade frndrats p ytan. Jag sg inte
lngre min spegelbild, utan istllet ett ansikte med bla gon och rakt blont hr; Bonnies
vettskrmda ansikte. Hennes uppsprrade gon borrade in sig i mina, och jag stirrade tillbaka,
orrlig och i chock tills hon pltsligt ppnade munnen och utsttte ett skrik s hgt och gllt
att det skar i mina trumhinnor. Paralyserad av skrck stod jag kvar vid den skrikande
spegelbilden, maktls att gra ngonting. Bonnie fortsatte att skrika som i ondlig smrta. Den
skrikande spegelbilden av Bonnie lyfte lngsamt sina hnder, frde dem till ansiktet och
borrade sedan in sina naglar djupt i sitt ansiktes skinn. Med ryckande och slitande rrelser
vred hon runt sitt ansikte med hnderna och jag sg med fasa hur hennes skinn brjade lossna
frn huvudet.
Med ett ljud som av blta trasor som rivs itu ppnade sig huden mellan Bonnies klsande
naglar och ppnade sig i ett enormt sr. Sret bldde inte. Istllet fr ktt blottlades en svart
massa av obestmbar materia. I de stndigt skiftande formerna av svarta skuggor visste jag
vad som skulle uppenbara sig redan innan jag sg de gldande gula gonen och gapet med de
sylvassa tnderna dyka upp ur Bonnies kluvna huvud. Dess ohyggliga ansikte flinade t mig
medan Bonnies kropp fll av besten och flt ur sikte i de ltta krusningarna p det mrka
vattnet.
Med ett ryck lpte den emot mig, upp ur vattenhlet men fortfarande ett med vattnet flg
den rakt p mig i en kaskad av grumligt tjrnvatten. Den var ver mig innan jag hann reagera.
Hela vattenmassan frn den nu tomma tjrnen fll p mig med en sdan kraft att jag kastades
till marken. Med dess fulla tyngd ver mig slt sig hundra-, kanske tusentals liter vatten kring
min kropp som en boaorm. Totalt kvvd av vattnets kramande och dess enorma tyngd ovanp
mig pressades jag ihop som en sovsck. Helt inkapabel till att rra mig och med mitt hjrtas
slag dunkande i huvudet knde jag hur sm rnnilar av vattnet sakta men skert sipprade in
genom mina kroppsppningar. Det sprakade i ronen, sved i trkanalerna och min mun- och
nshla fylldes av odrer av sjukdom och dd.
Jag sprattlade som en fisk p land, men med vattnets kande tryck mot min kropp drjde
det inte lnge innan jag hade trttat ut mig helt. Vattnet tryckte s hrt att jag trodde mitt

48
kranie skulle spricka. Yr av syrebrist och utan ngon som helst ork kvar i kroppen knde jag
den sista energin lmna mig. Jag hade knappt ens energi kvar att knna ngon skrck ver att
mitt liv skulle ta slut i denna skog av mardrmmar. Den sista medvetna delen av min hjrna
insg att det inte fanns ngot mer jag kunde gra. Jag hade mtt min verman. Jag sade mitt
sista farvl till livet och accepterade mitt de.
Nr jag s slappnade av och slppte taget forsade vattnet in i mig. Som ur ett vattenfall
strmmade floder av smutsigt trskvatten ner till min magsck och mina lungor och in i mina
blodkrl. Jag knde hur det passerade genom bloddrorna, ut i de tunnaste kapillrerna i hela
min kropp och ndde till varenda levande cell. Med sin forsande energi hll vattenfldet
cellmaskineriet igng. Det passerade genom mitokondriernas elektrontransportkedja, s att
cellerna frsgs med den energi de behvde, och tergick sedan till blodfldet. Frn
blodkrlen strmmade vattnet vidare tillbaks till mina tarmar och njurar, dr det sedan
passerade ut den naturliga vgen, eller till min hud dr det pressades ut genom porerna.
Vattenfldet tog inte slut. Det vatten som forsade ut ur mig forsade runt min kropp i ett
konstant kramande och sedan in igen samma vg som det kommit. Varenda vattenmolekyl
runt om mig och inuti mig var stndigt i rrelse, som ett evigt fldande vattenfall. Men nr
vattnet passerade genom mig var det som om det lmnade kvar ngonting. Ett litet litet spr
av smuts drjde sig hr och var kvar i mina celler. Och medan fler och fler av cellerna i min
kropp smutsades ner blev vattnet omkring mig ocks klarare och klarare. I takt med vattnets
klarnande och nersmutsandet av min invrtes kropp slppte ocks trycket. Med lttnad knde
jag dunkandet avta i tinningarna och trumhinnorna ploppa tillbaka, som nr man stiger uppt
i ett flygplan. Som om en alldeles fr hrt virad turban lngsamt lossades frn mitt huvud avtog
trycket och efter en inte s lng stund knde jag hur vattenytan ndde mitt bakhuvud och
sakta krp nert lngs hrbottnen. Jag ppnade gonen, och sg genom det nu tunna och
nstan klara vattnet hur vattnet som strmmade ut ur mig lmnade min kropp i en svvande
virvelstrm och verkade samla sig i en klump p marken inte lngt frn min sida.
Allteftersom vattnet lmnade mig kunde jag rra mig mer och mer. Jag spretade med tr
och fingrar, blinkade hrt och smackade prvande med tungan. Jag frstod inte hur jag kunde
ha verlevt det som precis hnt, s jag ville noggrant frskra mig om att jag faktiskt hade det.
Jag satte mig lngsamt upp och konstaterade att min kropp verkade fungera som den skulle,
men en mrklig knsla drjde sig nd kvar och vgrade lmna mig. Knslan var olik ngot
annat jag tidigare knt, men det var nd tydligt vad det var jag knde. Smutset som tidigare

49
funnits i vattnet satt kvar i min kropp. Varje cell var frpestad av bestens mrka magi. Jag
knde mig ckligt oren, besudlad, vldtagen, och faktiskt smtt osker p om besten lmnat
min kropp tillsammans med vattnet eller inte.
Med bekymran i sjlen sg jag mig omkring och insg att ngonting hll p att hnda med
det nu klara vattnet som samlat sig i en klump ngra meter bort. Mina gon sprrades upp nr
jag sg hur vattnets oformliga massa fick frg och blev mindre och mindre genomskinligt,
samtidigt som det lngsamt kndade ihop sig till formen av en hopkurad mnniskokropp. Trots
att den lg hukad i fosterstllning och med ryggen mot mig rdde det ingen tvekan om vem
den spinkiga kroppen tillhrde.
S fort som mina utmattade armar och ben tillt kravlade jag ver till min orrliga vn, och
med trarna sprngande i gonen skakade jag hennes kropp i jakt p livstecken.
Bonnie! Lever du? Nstan skrek jag i hennes ra.
Med handen smekandes hennes iskalla kind knde jag sorgen vlla upp inom mig nr s
pltsligt en minimal antydan till hostning lmnade hennes lppar och brstkorgen hjdes
skakande i en svag inandning. Hon ppnade lngsamt sina darrande lppar och yttrade ett
svagt:
Jag vet inte.
Gumman var till en brjan det enda jag fick ur mig. Bonnie sade ingenting medan jag
mt kramade om henne och reste henne upp till en sittande position.
Hur har du hamnat hr egentligen? Fortsatte jag sedan, med armarna fortfarande om
henne, i ffng rdsla ver att hon skulle falla till marken igen.
Jag har ingen aning om det heller. snyftade hon och torkade sig under nsan med
trjrmen. Vi spelade musik och sen var det som allting bara jag lstes liksom upp bara
frsvann. Det var som... som jag aldrig ens existerat Ingenting jag knt eller vetat eller nn
fr den delen nnsin jag hade ingen aning r det alltid s fruktansvrt att inte finnas?
har jag varit i helvetet? jag jag vill aldrig d! Det var som om den sista meningen tagit
med sig all luft ut ur Bonnies lungor. Kraftls sjnk hon ner med ansiktet dolt i mitt kn och
skakade i fortsatta snyftningar.
Sja, sja. Jag klappade tafatt min vn p huvudet och frskte lugna hennes stressade
andning. Bonnie var lika uppriven som jag knt mig efter flykten genom skogen efter frsta
mtet med monstret. S istllet fr att hitta p ngot att sga satt jag tyst och hll om min
bsta vn. Det r nd bst att hlla kften nr inga ord rcker till. Och medan solen gick ner

50
ver den redan mrka skogen satt jag tyst och lyssnade p snyftningarna frn min bsta vn,
tills de lngsamt avtog och vergick i mjuka snarkningar.

Medan jag satt dr och hll om min frtvivlade vn brjade jag fundera p hur jag sjlv mdde.
Jag var vldigt illamende, och knde mig ofrklarligt orolig. Smutsigheten drjde sig kvar inuti
mig likt ett svart fettlager p insidan av min ihliga kropp, och en stank i min nsa gjorde mig
smrtsamt medveten om bestens nrvaro. Stanken, tillsammans med en svrplacerad knsla
av att jag var iakttagen, gav mig bilden av att den hela tiden stod och tittade ver axeln p
mig, precis utom synhll. Jag tror inte att jag ens blivit frvnad om jag pltsligt knt dess kalla
andedrkt i min nacke. Jag ryste till och svepte tjocktrjan ttare omkring mig. Ibland r det
kanske bttre att inte knna efter hur man mr.
Nr Bonnie s smningom vaknat igen och jag efter mycket trugande lyckats f henne att
pressa i sig en pse torkad frukt bestmde vi oss fr att frska ta oss ut ur skogen. Jag fick
bra all packning och dessutom halvt slpa min frstrda vn genom den snriga vildmarken,
men trots det gick det utan ngra strre problem att ta oss ut till vgen. Vl ute p landsvgen
igen darrade det ifrn min ficka. Min mobiltelefon hade tydligen fortfarande batteri kvar och
hade nu nr vi kommit ut ur skogen terftt tckningen och mottagit de sms som inte kommit
fram tidigare. Fjorton obesvarade meddelanden och tre missade samtal, allesammans frn
Agneta och Rolf. Jag struntade i meddelandena och frskte istllet ta reda p var vi befann
oss, men gps:en och kart-appen vgrade fungera. Jag svor och sg mig omkring p den
vergivna lilla vgen som slingrade genom skogen. Bonnie och jag befann oss p en de
landsvg genom obyggden, strax innan soluppgngen, och utan en enda aning om var vi var
ngonstans.
Bonnie, kartorna fungerar inte. Meddelade jag min vn, men fick inget svar. Bonnie hade
s fort vi kommit ut ur skogen sjunkit ihop p marken och satt sig lutad mot vr packning,
fortfarande uttrttad efter dagens upplevelser.
Shitshitshitshitshit. Vad skulle jag gra? Hr kunde vi inte stanna. Att vnta p lift kndes
lnlst, taxi var otnkbart hr ute och vem visste om det ens gick bussar p den hr vgen.
Visst kunde vi g en bit men t vilket hll? Och hur lng tid tills Bonnie gav upp helt och hllet?
Med en utmattad kropp, sjl utan livslust, och hjrnan fortfarande fylld av skrck fr vad
monstret gjort med mig inne i skogen bestmde jag mig fr att tillslut svlja min stolthet. Jag
hade ingen ork kvar, det var dags att gra det jag hatar mest av allt i hela vrlden; Be om hjlp.

51
Modstulet fingrade jag upp mobilen igen och letade upp Agnetas och Rolfs hemnummer i
telefonboken. Sedan vntade jag en lng stund tills luren ntligen lyftes och en smndrucken
och ltt frargad Agneta svarade, frsts irriterad ver att bli strd mitt i natten.
Hej Agneta, det r Kim brjade jag.
Kim? Varfr i all vrlden ringer du shr dags? Agneta svalde en gspning.
Frlt att jag ringer shr sent men jag hade inget val. Jag och Bonnie har varit ute i skogen
sen i frrgr. Vi kom precis ut p vgen igen och har inget stt att ta oss hem
I skogen? Du kunde vl ha berttat fr oss att du skulle ka och campa?
Nja, det var liksom lite spontant bestmt att vi skulle ka, s jag glmde det. Den frsta
halvan var ju sann, men den andra var lgn. Jag hade medvetet struntat i att meddela Agneta
och Rolf bde om mitt mte med psykologen och vr lilla exkursion. Jag bestmde mig drfr
fr att frunna Agneta lite sanning. Frresten har vi inte bara campat, vi har varit och trffat
en shaman.
En shaman?! Vad i all sin dar Agneta visste uppenbarligen inte vad hon skulle sga.
Jaa men nu rkar det falla sig s att vi har tappat bort oss lite. Vi vet inte alls var vi befinner
oss och det r inte en kotte p vgarna. Jag tnkte att ni kanske jag drog lngsamt efter
andan. Bort med all din stolthet, Kim. Erknn dig besegrad. kunde komma och plocka upp
oss..?
Jaha men ungefr var tror du att ni r d? En gnutta hopp tndes i mina gon.
Vrmland! Svarade jag. Antagligen ngonstans i trakterna runt en by som heter -
Men, n Kim. Jag avbrts av Agneta. Besvikelsen i hennes rst var s tjock att man kunnat
skra i den med kniv. Att ha mage att oanmlt ka ut till ingenstans fr att vandra i skogen
och sedan ringa och begra skjuts hem? Frn Vrmland! Om du nu som den vuxna mnniska
du r ser det som en bra id fr du faktiskt ta dig hem sjlv! Agnetas rst innehll en
blandning av en del moderlig bekymran och nio delar blint raseri.
Vad har flugit i dig p senaste tiden? Fortsatte hon nr jag inte kom med ngot svar. Frst
rusar du ut ur vr lgenhet mitt under en middag som om du blivit tokig, sen r du inte
verhuvudtaget nbar p flera dagar och nu ringer du mitt i natten och sger att du varit ute
i skogen i vrmland och trffat en shaman!? Till rga p allt tillsammans med den
mytomspunna Bonnie, som vi fortfarande inte har en enda aning om vem det r, trots att du
pratat om henne i flera r! Vad r det som hnder med dig egentligen?!?

52
Vid hrandet av dessa ord var det ngot som brast i mig. terigen det frdmda
pstendet att Agneta och Rolf aldrig skulle ha trffat Bonnie. Jag visste inte om jag skulle vara
frvirrad, frtvivlad eller frbannad. Jag valde det sistnmnda.
Ni har ju fr helvete trffat henne! Skllde jag tillbaka i luren. Jag har ju knt henne sen
hgstadiet! Hon var med nr jag tog studenten, och nr jag fyllde nitton! Hon bakade den dr
frjvliga trtan som ingen i familjen t av!
Agneta pausade en stund, och jag hrde hur hon svalde i andra nden av linjen.
Men lskling fortsatte hon sen du bakade den trtan. Sen satt du i en halvtimme och
frskte vertyga resten av oss om hur god den var medan du smrtsamt tvingade i dig en
fjrdedel av den.
Men, men
Lilla du Jag ville inte behva sga det till dig shr men finns Bonnie verkligen p
riktigt?
Jag hade inte energi att svara p ett sdant pstende. Med tomma gon lade jag p luren
och stoppade ner telefonen i fickan, dr den sedan fick ligga medan den fortsatte vibrera av
Agnetas ihrdiga teruppringningar. Med tankarna rusande runt i huvudet brjade jag stappla
lngs vgen.
Frn brjan av mitt liv har jag mtt dligt, sen hela dealen med monstret och nu detta. Vem
r det som tvingar p mig allt lidande? Varfr gr de shr? Hatar de att se mig lycklig? Hur
kan de ens komma p idn att frga ngon om dess bsta vn finns p riktigt?!?
Men Kim, du mste ju frst- Snlla Bonnie, hll inte p och avbryt just nu! Vi fr fortstta
imorgon, jag mste verkligen sova.

53
6. Vgen hem
Vi kom s smningom till en liten ppning i trden lngs vgkanten och jag satte utan Bonnies
hjlp upp vrt tlt en liten bit ifrn vgen. Jag lade ut Bonnies sovsck och hjlpte henne in i
den och inom kort hrdes terigen hennes lugna snarkningar. Men jag lg vaken. Trots den
enorma trtthet som slet i min kropp efter tv smnlsa dygn i vildmarken vgrade mitt huvud
att slappna av. Kanske fr att jag var hungrig, kanske fr att jag var rdd, kanske fr att jag var
besviken p att upplevelserna hos swamin inte frt oss det minsta nrmare lsningen p
problemet eller ens givit ngra svar, utan snarare gjort allting vrre. Jag borrade huvudet
djupare ner i den hoprullade handduk som figurerade som kudde och svepte ttare om mig
med sovscken, blundade och tog ett djupt andetag.
Kom igen Kim, du kan sova intalade jag mig sjlv. Det r mrkt och tyst hr och du r
varm och trygg. Men av uppenbara anledningar kunde jag inte tro mina egna ord. Monstrets
nrvaro var lika tydlig som hret p mitt huvud. Kanske smg det omkring utanfr tltet,
kanske hade det gjort sig litet och gmt sig i vr packning, och kanske jag ryste av tanken;
Kanske fanns det inom mig. Jag knep ihop gonen s hrt jag kunde som om det skulle hjlpa
fr att stnga monstret ute. Det kolsvarta mrkret innanfr mina gonlock lugnade mig, men
sinnesintrycken var nd fr starka fr att jag skulle kunna slappna av. Trots att det i tltet var
lika tyst som om Bonnie och jag inte varit dr fylldes mitt huvud av en kakofoni av rster som
gjorde det fullstndigt omjligt att somna. Rster nra och lngt borta, rster jag knde igen
och inte kunde placera fyllde mitt kranium som om jag befunnit mig mitt i en sorlande
folkmassa. Genom det brusande sorlet av otydliga samtal var det enda klara jag kunde hra
att folk i massan med jmna mellanrum ropade mitt namn. Jag visste inte vad rsterna ville
mig men jag brydde mig inte. Jag ville inte ha med ngon att gra just nu. Allt jag nskade var
att rsterna skulle sluta ropa p mig och lta mig sova. Men rsterna slutade inte. Ihrdigt
pockande p mitt undernrda psyke fortsatte oknda mnniskor som inte fanns att ropa mitt
namn. Om jag tidigare undrat ifall bestens ml var att gra mig galen blev jag nu i takt med
rsternas kande mer och mer sker p att den hade lyckats.
Genom de mnga rsterna var det s smningom en rst som stod ut och tycktes nrmare
och tydligare n de andra. En gurgligt vsande rst, som av ngon som viskade till mig genom
en strupe full med slem.
Kiim viskade den vsande rsten Kiiiiiim

54
Jag hll fr ronen fr att stnga ute ljuden. Men istllet fr att tystna blev ljuden starkare,
och lngsamt brjade bilder uppenbara sig innanfr mina gonlock. Flimrande bilder av
ansikten uppenbarade sig svagt och avlgset, fr att sedan bli allt tydligare och klarare. Mitt
ansikte, Bonnies ansikte, mitt igen, Bonnies igen, fortare och fortare flimrande och staplandes
ovanp varandra som om jag tittade ner p en stor folkmassa av Bonnie och mig, allesammans
med ansiktena vnda uppt. Ansiktena skrattade, hnfullt och elakt. Och genom skratten
hrdes fortfarande den gurglande rsten.
Kiiim Jag lskar dig Kiiim
Som om den smugit sig in i mitt synflt frn baksidan av min hjrna dk den upp i
folkmassan. Den svarta besten masade sig fram mellan de mngtaliga ansiktena, den ocks
med blicken riktad mot min, medan den med klofrsedda hnder fste sig fram mellan de
skrattande fejsen.
Kom till mig Kim Uppmanade besten. Hll om mig. Jag r din fr evigt.
Att monstret ftt en rst och nu kunde tala gjorde inte att jag tyckte mer om det n innan.
I panik sprrade jag upp mina gon och satte mig upp i sovscken, och upptckte till min
frskrckelse att jag inte lngre var kvar i tltet. Eller, jag var kvar i tltet, men tltet var
annorlunda. Det var strre. Jag befann mig mitt p golvet i tltet som tidigare bara precis
varit stort nog fr tv personer med packning. Taket som nyligen varit mindre n en meter
frn min nstipp vlvde sig nu ver mig, stort som en katedral. Jag sg mig omkring och
konstaterade frfrat att Bonnie inte lngre lg i sin sovsck bredvid mig p tltgolvet. Ljudet
av en skugga i gonvrn fick mig att titta upp, och under det vlvda taket sg jag hennes
silhuett hngande. Stilla svajande, med den bjda nacken i en snara runt halsen.
Jag skrek i frtvivlan och sjnk ihop p tltgolvet. Efter att ha terhmtat lite av min fattning
tog jag ngra djupa andetag och slog mig sjlv i ansiktet fr att se om jag drmde, men jag
visste att jag var vaken. Anledningen till att det hr hnde var ju att jag inte hade kunnat
somna.
Stndigt nrvarande i denna vakna mardrm var frsts ocks besten. Den hade betraktat
mig frn tltets hrn och smg nu nrmare med lngsamma steg. Med dess lnga armar
hngande lngs sidorna och klorna slpandes i marken skapades ett ljud nr den gick som av
spikar mot en griffeltavla.
ntligen r det bara vi tv Kim. Monstrets blick var fixerad vid min och dess mun var krkt
i ett naivt, lngtande leende, som om den vore frlskad. ntligen r det bara du och jag.

55
Jag hasade baklnges ver tltgolvet, ofrmgen att gra ngonting annat. Besten fortsatte
lugnt att g mot mig medan den malde p med sin hemska, gurglande rst.
Jag har lngtat efter dig Kim. Saknat dig. Min rygg sttte emot tltduken och jag insg att
jag hade hasat mig baklnges in i tltets ena hrn.
Varfr hatar du mig Kim? fortsatte besten Jag lskar ju dig.
Jag sg frskrckt p medan besten kom nrmare och var vid det hr laget s frstenad av
skrck att jag inte ens stretade emot nr den satte sig grnsle ver mina ben. Den tittade mig
i gonen och smekte mig ver kinderna med sina klor. Smekningarna skar som rakblad.
Slpp in mig Kim. Monstret lutade sig framt och viskade i mitt ra. Jag vill bara komma
in i dig. Jag knep ihop mina gon s hrt jag kunde i vntan p vad som skulle komma. In i
dig.
In i dig.
Med vidundrets ord ringande i mina ron tog jag min tillflykt till det enda stllet jag fortfarande
kunde fly, in i mitt eget huvud. Med mitt kranium och mina gonlock som en vgg mellan mig
och monstret lyckades jag stnga det ute. Med ren viljestyrka slppte jag taget om min kropp,
backade frn mina gon och frsvann lngre och lngre in i mitt eget mrka medvetande.

Befriad frn kttets bojor kunde jag ntligen koppla av. Smn var frsts omjligt, men smn
behvdes heller inte riktigt lngre nr jag nu kopplat bort medvetandet frn kroppen. Trots
att jag p ngot stt stngt in mig sjlv i mitt eget huvud knde jag mig oerhrt fri. Att slippa
lgga koncentration p sinnesinput frn kroppen gjorde det mjligt fr mig att tnka helt utan
distraktioner. Men ett sinne hade jag fortfarande kvar. Synen.
Jag insg nmligen sakta att det inte var helt mrkt dr jag nu befann mig. Tvrtom. I fjrran
syntes frgstarka mnster av ljus i abstrakta former, och trots att ingenting frestllde ngot
konkret kunde jag koppla delar av mnstret till tillfllen i mitt liv. De komplexa motiv som
utgjorde vggarna i mitt innersta sanktum bestod av mina minnen och fantasier. Var det allts
shr det sg ut lngst in i min egen hjrna?
Smtt konfunderad kunde jag ocks konstatera att jag inte var ensam. P varsin sida om mig
hade tv varelser uppenbarat sig. Tv varelser som jag sett frut. P min vnstra sida; skinande
som en sol och vacker som en ngel, en bedrande tingest som sjng till mig med Bonnies
underbara stmma. Och till hger; en avskyvrd skrmmande klump av ngest och skrck,
som lngsamt gurglande vste ut sitt hat.

56
Innan jag hunnit samla mina tankar och kommit underfund med vad varelserna gjorde hr
stals min koncentration av ngot annat. En tunnel hll p att ppna sig rakt framfr mig, och
ur den snurrande, vridande och kosmiskt magiska tunneln kom ngon svvande mot mig.
Hpnare n jag trott att det var mjligt att bli insg jag sakta vem det var som kom svvande
genom tunneln. Det var Jag. Jag sg p nr den lilla avbilden av mig som dykt upp ur tunneln
frbluffat betraktade mig. Jag betraktade frundrat tillbaka. S det var allts shr det var att
se sig sjlv i tredje person? Sjlvklart ville jag ta detta unika tillflle i akt, s jag studerade noga
mig sjlv. Jag blev mer och mer intresserad, och ju nrmare jag betraktade mig sjlv desto mer
drogs vra blickar mot varandra, tills de mttes och vi kopplades samman.
Nr jag s tittade in i mina egna gon var det som att allting bara fll p plats. De bitar av
mig sjlv som tillsammans bildade detta enorma rum som var mitt inre passade pltsligt ihop
lika tydligt som hur bokstver passar ihop till ord. Platser, personer och tankar som tidigare
suttit ihop till synes helt utan inbrdes koppling fick pltsligt en glasklar mening, som varit lika
sjlvklar hela tiden. Nu, nr jag p riktigt sg mitt innersta inre genom min egen hjrnas
metaforiska gon slts cirkeln och allt som frut tyckts avlgset och ouppneligt blev pltsligt
inte bara frsteligt utan helt sjlvklart.
Med ett ryck slets jag ur den intima kontakten med mig sjlv. Sanningen jag sett i mina egna
gon hade inte bara svidit. Den hade skurit som en kniv. Det var alldeles fr hemskt, vrre n
ngonting jag kunnat frestlla mig att knna ratal av frnekelse smulas samman. Men jag
visste vad som mste gras. Jag hade ju till och med sett det hnda med egna gon en gng
tidigare. Samma gon som nu frbluffat betraktade mig frn andra sidan av min hjrna.
Vad skulle jag gra? Att acceptera sanningen framstod ven i detta upphjda tillstnd som
vrre n dden. Men jag hade inget val. Fantasier r och kommer alltid att frbli just det.
Det var dags fr mig att gra slut p dem en gng fr alla.
Jag behvde knappt ens tnka tanken fr att de bda varelserna som jag knde s starkt
infr skulle nrma sig, och redan innan de vidrrde min hgt metaforiska kropp knde jag
deras verkan p mig, som magneter av krlek och hat.
S fort de vidrrde mig strmmade de frsta knslorna in. Frn ena sidan, skam, avsky, sorg,
och frn den andra, lttnad, gldje, hopp. Knslorna blandade ihop sig inom mig som en storm,
och alltmedan stormen kade i intensitet kom flera knslor. Smrta, avund, hat, njutning,
engagemang, krlek. Knslor frn ett helt liv som jag i ratal stngt ute fldade emot mig och
skljde genom mig som svallvgor. Att knna alla knslor jag borde knt under min livstid inom

57
loppet av ngra minuter var s vervldigande att det gjorde ont. Samtidigt, som spjut genom
stormen; en ondlig lttnad ver att aldrig igen behva oroa mig fr monstret, och en
stickande smrta som av en nl genom hjrtat; Jag skulle aldrig heller terse min Bonnie.
Jag kommer sakna dig. Tnkte jag genom knslostormen. Och hade jag varit i kontakt med
min kropp hade jag knt trarna som rann frn mina gon d alla fantasier med Bonnie
pusslades om till vad som varit verkligt.
Fr det var verkligen vad som hnde; Stormen pusslade om inuti mig. De saker som jag
verkligen upplevt separerades frn saker jag konstruerat i efterhand. Ett tydligt minne av min
nittonrsdag flt upp till ytan. Hur jag sjlv kladdat ner hela kket med min kokkonst och sedan
vgrat acceptera att jag fatalt misslyckats med att baka en trta mindes jag nu tydligt. Men
minnet som fabricerats i efterhand, minnet av dagen med Bonnie, fanns ocks kvar. Skillnaden
var att jag nu var medveten om att jag skapat det sjlv.
Detsamma gllde alla minnen med Bonnie, och alla minnen med Besten. Alla utom de
mrkliga strapatser jag varit med om sedan jag kommit till swamins skog. De minnena frblev
minnen.
I takt med att jag frstod mer och mer av vad som varit min verklighet den senaste tiden
och ren avtog knslostormen. Varje minne som passades samman av tidigare undertryckta
knslor lmnade efter sig ett lugn, likt en bt lmnar efter sig en rnnil av stilla klvatten dr
den farit.
Nr hela mitt liv pusslats samman frn brjan till Nu fanns bara lugnet kvar. Ett lugn skapat
av en harmoni av knslor som nu fick samexistera ostrt i mitt inre.
Det var tydligt nr jag var frdig med min sjlvrannsakan. Ingenting alls kndes faktiskt
otydligt lngre. S med sjlen fylld av harmoni skickade jag tillbaka den beskande versionen
av mig sjlv till sin sng fr ett par dagar sedan, och stngde tunneln som mjukt smlte ihop
med bakgrunden. Jag ppnade lngsamt gonen, och dr tunneln nyss befunnit sig ppnades
istllet en springa i ondligheten. Likt en rid som dras ifrn en bioduk blottades omvrlden
fr mina inre gon. Inom kort fyllde den enorma bioduken hela mitt synflt och jag sg
terigen den yttre vrlden.

Jag blinkade mot solljuset som illuminerade tltets tunna vggar och satte mig upp. Jag var
frsts ensam i tltet. Jag hade ju alltid varit det. Det frvnade mig hur lite sorg jag knde

58
infr detta faktum. P ngot vis hade jag lrt mig av min drm att om jag kunnat ha det s
trevligt helt p egen hand i s mnga r, d kan jag utan problem fortstta med det. I sjlva
verket var det ju ingen skillnad.
Medan jag plockade ihop tltet och gjorde det fint efter mig funderade jag ver drmmen
som jag precis terkommit frn. Drmmen som lst allting. Var det mitt undermedvetna och
mitt vermedvetna som hade mtts? Hade jag rest i tiden? Varje svar ger som alltid nya frgor.
Jag frstod att jag kanske aldrig skulle f ngot svar p dessa frgor, som s mnga andra av
de frgor livet bestr av, men jag visste att om det fanns ngot stlle p jorden som jag hade
mjlighet att hitta fler svar s var det Skogen.
Dessa ord fr avsluta min berttelse, hr dr jag sitter vid skogsbrynet och gr mig mentalt
redo fr mitt nya liv. Agneta, Rolf; inga ord r tack nog fr allt std ni givit mig. Det r min
enda frhoppning att den text jag lmnar efter mig ska sknka er klarhet och trst. Jag ber er
att inte leta efter mig, jag vill inte bli hittad. Jag tar med mig mina ndvndigaste kldesplagg,
mitt elddon och min kniv, mer behver jag inte. Nr jag lter pennan vila frn skrivandet och
istllet blser i min handfljt knner jag skogens svar djupt inom mig. Den vlkomnar mig,
kallar mig. Det r hr i skogen dr jag ftts p nytt jag ska spendera mitt nya liv.

Farvl.
Farvl fr alltid.

Kim Land, 2015

verfrt till dator av Theodor Pipping (), 2016

59

You might also like