You are on page 1of 28

1 SIGFRIDSSON

FJÄRDE
HÖRNSTENEN

GOTSALA 49

MÅLERIER OCH FOTOGRAFIER: 1 S

ALLA RÄTTIGHETER: 1 S

FJÄRDE HÖRNSTENEN. 978-91-984008-6-1 E-BOK, 978-91-984008-4-7 TRYCKT UPPLAGA
ÅTERSE LIVETS HJÄRTA
Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.

Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen
snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen

och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.

(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)

Vandrar upp stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,

står uppå blommande åkeröar,
lämnande mina falnade fotspår

och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:

Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.

Så återvänd, kom ni vilka har lyssnat, känn kvalen renhjärtade;
på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas
med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar

Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.
KLAR MED DÖDEN I LIVET
(En omärklig skymt under lövvalvet: Gryningsimman rinner på stenarna.)

Skrider undanskymd genom (hithörande nategräs)

Kliver över en regnbäck (innanför ett mjukt dimregn)

Läser i regndroppar (på nyponblom; min egendom)

Är klar. Klarare än källvattens megin.

Är klar över det döda med detta liv.

Klar. Hårdare än sorgens första tårar
Klar. Renare än äktad glädjes näring

Klar.
VADSTÄLLET
Blåser ner pudersnö från en grangren
till kalla, ljusgråa skuggor; i vildmarken

(Markens gräns minner om hur Vi samlats.)

Givmilt skänkte Vattnet och Vinden livet till molnet
medan snön färdades till ärendet att kvardröjas
uppå skogsbackens stenar; att sneglas bort mot brynet

(Hittar Nuet i stillheten,
i en flyktig rörelse:
All lämnad och kommande tid.)

Något dröjande bryter rännilar genom isen,
något närgånget frågande: När når Vi Hem?

Denna så smärtsamt älskvärda klarhets Vinterglänta
lämnar säkerligen sina Svar i dunkelheten
likt strömsmekta stenar över bäckarna har stannat

i de isande åren

Kräv vår nya frihet, ty all annan tid är slagen.
REMONTERA.
Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.

(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)

Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.

Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.

(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)

Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår

(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)

Rättar här denna världs nattståndna åsikter.

Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet

Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.
SOLGRENAR
Hårt ristad i en gömd vrå fram till Ragnarök.

Hämtar en till oälskbar sträcka att älska:

Grenarna väntade här, alltför blickstilla
innan, som rönt är; Vi kan sällas till mullen
likt kärleks döende äring: Infångade,
medan sjörök stiger inom björklövsregnen

Löv nere i slasket dämpar hårda stegen.

Saknaden; rot till krona, tär denna värld svårt.

Men, vissnad blom minns att den segrat mot mörkret!

VI ÄR HÄR! KAN EJ NOG ÄLSKA ELLER ÄLSKAS!

Välkomna, till vårt rikliga lägers enhet
där Solen skänker oss sin väna ödmjukhet
ur skogskyssta skyar fria från ovisshet
inne i dagbräckning och skymning, kära Ljus!

VÄRDEFULLT LIV FINNER DEN HÖGSTA FRAMTIDEN,
SÅ SKYNDA ― STÄRK NYA DAGARNA PÅ STIGEN!

RÄTTEN TILL KLARHET ÄR VÄRLDARNAS LÖSTA SVAR:

GUDARNA ÄR KVAR!
ETT FASTSLAGET ÖDE
Uppreser ett minnesmärke

över ett undantag i övermått och långt däröver,
en vilken vägrat äga fel, men blev fråntagen långt mer

Nå, det står tydligt att Man hamnat här; dit världar ser

“Är efter ryktet verksam annorstädes
och det är väl mer än en aning häromkring…

Mig tog åren för tidigt inifrån samtidens framtider
däri sannsynerna levde när nära var;
men aldrig riktigt levdes.”

Vi är överens om att äcklande delar i helheten vägra,
så dömt är oss det främmande: Alla de påtvingade vägarna.

UPPSPÅRA ATT NUMER TILLHÖR ÄVEN NATTSIDAN NÖDVÄRNET
OCH ÖPPNA ÖGON LÖNAS MED GODHET OCH SANNING. TA IN DET!

RÄTA VRIDNA TANKEGÅNGAR HOS SKYGGLAPPADE MED HATET!

STAMPA UT SISTA TILLITEN TILL SVIKARNA! FINN HÄR SVARET!

… I LJUSET. Återgäldar min död med fiendens död.

… I MÖRKRET. Blir en undvikande nattgångare.

… I LIVET. Är en segerdrucket nöjd.
DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR
Det var innan tystnaden ändrades ―

just när dagsranden kom gående över trakten
medan molnskuggorna svepte fram ― iakttagande.

Och världen låg i Dumheten; de oräkneliga såren
där oskäligt skräp sökte efter att vara intagande…

(Själv? Vandrade fri där daggen aldrig torkar
och Livets alla stigar visade fram till Oden.)

Vi mindes vagt trygghet och ärligt ägda överflöd,
äkta liv i sköna äran ― längtan hem till Asgård;
att rotfast Odla värde endast Godheten Oss bjöd.

(Lyder mina steg. Lämnar barmarken öppnande spår
innan den första snön återkommer som ett hot.)

Skickligt, säkerligen alltför väl, svarar Sanningen:

“Slit ner skenbara trösten ― den är falheten: döden.

Vi har fiender att rättas; botdräpas, i blickfånget,
ty intet står mer fagerväxt än dödade livslögner.”

Låt skingra mardrömsåren. Ge Sanning till hat och bot.

VAR EN ÄRAD! MAKT OCH GLÄDJE! SÄTT DIN LIVSROT!
ÖGONMÖTET (TILL EN VÄN.)
“Men säg, vill du inte låta dumhet roa,
luras till att sakna ansvar för dig själv
och vara slagen död i resten av ditt liv
som vi andra? Vi normala dårhushjon?”

Bänkar mig barskt ner och svarar:

Finn här ditt hårdaste ögonmöte.

Vilseledd, nere i kvalm och vånda vräkt,
trattar du trälbunden i dig allt oätligt.

Vet du att varje dumhet får ditt medhåll,
men slöddrets skräp är allt slödder blir i behåll?

Letas det inom efter något intetsägande att yttra?
Lindas lättsinne runtom störda och styrda åsikter?
Fånleende överseende när oegentligheter framträder?

Ditt grummel griper nu efter tvivel
i ett ansträngt leende lurat från vett,
så överväg att harhjärtat är fel
och smutsen alltid har härdat din fulhet.

Du har redan nog att lida med;
att tankar räknas dina gärningars frihet
och att nöd stärker eller nedbryter,
men blir till insikten om en inre oföränderlighet.

Fienden konstruerar hinder mot Livet vi äger,
sätter in och leder ovärdiga felstegen i dig,
knyter fast ruttet mjäk i din “fria vilja” som faller,
vrider önsketänkandet och gnager ner vilja och lust,
hugger fram ditt “självbedrägeri” till Livets kostnader
där “öppna sinnen” blir fortast möjligt rejält inskränkta
när “acceptans” betyder att täljas andras defekter.

Visst är att dina inre och yttre lyten är ett lagt murbruk.

Gråt mina tårar en stund,
men granska nu att du är orsaken.
TIDENS BLOD
SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.

BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.

FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.

STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.

TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.

TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.

ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:

MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;

ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.
TVINGAD VILJA VALD
Tillkännager min ära och sötaste andryghet;
upphör översläta välförtjänt odräglighet:

Hånler åt frånstötande; odugliga i världen,
kvar i lösta frågor och gåtor vilka härdats.

Håller instämmande med i truismer och folkvett
när detta framsynt och storsint har mig åtgärdats.

Krokar dött meningslösa åsikter!
Yxar ner struntviktiga svepskälen!
Lämnar vettet mot illdåd och fånar!

Inhämta tänkvärt gods:

Vet att Sanning, Ära och Makträtten,
duger fienden föga till vapen,
eftersom allt här nu tillhör Viet.

Orsakerna till ärbart liv är Livets krav:

Minns att rik äger Ljuset:
Vårdande Livets Godhet,
stigen till insikt och käraste livsvärdet.

Sanningen är vår tillräckliga vara.
PÅ TIDENS ENDA VÄG
(Solen kastar bort imman ― stärker Klarheten.)

Årens tankar återvända lika träd vilka lagts att multnas,
länge grävande i färdigblommat och Vinterbonat
att ur markens vishet ― från Världarnas krav ― återlämnas.

Rotas. En stam har alltid medvind och motvind. Håller fast.

Tar upp mer värde.

Tidens enda väg är Stigen där tagna steg tar sitt ansvar
intill uppresta vallar; bräddfyllda Löv, Vatten och Vind,
och föga glest är mellan att få trugas med Gudarnas Svar.

Är nästgårds nu.

Sänder i förtid ner Edert botande kärleksverk
att enligt Naturen omforma våra tillgångar:

Äger ännu hjärtat som vägrat Livet vara ett fuskverk;
och fick höra att Viljan satt uppe i trädtopparna
så slitsamma att nå ― få överkliva ― bli till mitt livsverk.

Vill till sist med blodet hugga fram Heiliga Vetandets Bro,
finna värdiga Viet vara samlade i vår värld
där vi rastlösa kan hämtas hem till Asgård; sann frid och ro.
EN LÖVRESA
Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark

där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:

Vinner att fortsätta vara framsynt.

(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)

Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.

Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:

Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker

och denna värld saknar makt över mitt döende liv.
I VÄRLDARNAS SPRICKOR
SKRIVET OCH OSKRIVET ÄR SIAT, LÄNGE OSS VRIDET
DÄR DEN DEFEKTA SKRÄPKULTUREN ÄR NEGATIONEN
ATT STULET UR MIG STÄNDIGT PÅVERKA ILLUSIONEN.

VET, SÅ NI TAR LÄRA.
SÖRJ, SÅ NI FÅR INSIKTEN OM STRIDENS KRAFTER.

SÄLJ DIG ALDRIG. INTE ENS FÖR UNIVERSUM TILL LÖN.

VET, SÅ NI KAN LEVA.
VAKNA, SÅ NI BLIR GILTIGA, LAGLIGA LIV.

FORMA DITT LIV FULLVÄRDIGT, VÄLFÖRTJÄNT OCH LEVANDE.

VET, SÅ VI VILL SEGRA.
VET, SÅ VI NÅR TILL ATT BLI DEN ENDA MAKTEN.

SANNINGEN ÄR RÄTTAD VISHET ATT ÄGA OCH LEVA.

VALDA TILL VALHALL ÄR VI DE HÖGST VÄRDIGA LIVET;
VÄRNANDE GOTFADER ODENS ÄGOR FRÅN FIENDEN
STRIDER VI TILLSAMMANS MED GUDARNA OM VÄRLDARNA.

ÖVERBLICKA VERKAN I DE KOMMANDE TIDERNA:

ALLTET FÖRÄLSKADE OCH ALLT FÖR ÄLSKADE
KOMMER VIET ATT HAMNA DÄR RÄTTEN OCH ÄRAN ÄR LAGEN.
ATT HÄRDAS
Veknade. Stärktes. Veknade. Stärktes.

Undkom mycket… Endast till onyttigheten
att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet
när min kärlek skänktes bort för att få känna;
väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;
klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik
från upprivande flagnade minnesbilder
där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks. (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,
inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―
märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;
närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.
MED FRI SIKT
Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt
invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.

Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.

Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,
efter trevande vintersolen över granranden
med blick flyende bort från denna plats nedanför...

(Ligger tankfull kvar i sluttningen,
ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)

Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,
säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;
att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.

En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:

(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara
när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)

I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå
spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―
instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.

Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.
SOM EN FROSTFJÄRIL I DAGSMEJAN
Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.

Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.

Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.

Känner känslorna kallna.

Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:

Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.
ODLADE STENKAST
När minnen livnär,

framtvingar det oförklarade att vara självklart.

Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.

Så lite det krävs att ge liv.

*

Men när minnen illa skär:

Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.

Så lite det krävs att ge död.

*

Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:

Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.

Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.

Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.

Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!

Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:

Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.
LAGENLIG SMAKRENING
Ni, med ruttnade hjärtan…

bortvräkta från Livets värdiga att få kunna vara odlingsbara,
vill likna hägn till våra hotade liv vara hat… Ni är sinnessvaga
vilka har det livgivande förnuftet kasserat likt en dödsfara…

Ni kan sluta att låtsas kunna älska;

hatat skrämda bort från renhet; kärlek och Verklighet,
fastnat kring invändningar utan att kunna tänka;
skockat kring ytlighet och värdelös erfarenhet…

Fienden för sina raskrig med bluffande “religioners” vridna lögner,
med sina frånstötande ideologier och mördande “mångkultur”,
med hjärntvättens hot, hets, terrorism, övergrepp, plundring, våldtäkter och droger;
dessa orena “människor” kan inte ens mäta sig mot det lägsta djur.

Dömda till icke-liv där tillvaron smått och grått ägnas åt oönskat skräp
i meningslösa åsikterna styrda efter de flyktiga känslorna
så överfyllda med futtigt nonsens; allt dumt, korttänkt och osockrat fel.

De deformerade, tillverkade varelser med okunnigt lättsinne;
fullständigt maktlösa, utslagna existenser lurade från allting högt
alltmedan glädjen där Stigen till Livet: Sanningen och Äran, skrämmer…

Och bränslet till verklighetsflykten påstås vara motstridande tankesätt
ingen frisk, eller ens halvt rubbad, skulle kunna röra utan blygsel.

Helt sant är att slöddret krälar omkring där ingenting kan kallas för rätt.

Vi låter fiendens tårar äckla oss;
alltmedan de vill sälja in ännu mer falsk tröst med stulna ord.

Dödsdömd är våra fienders revolt.
Nu tar Viet övertaget:
Inställer väntan efter Den Nya Tiden
och ger vad Verkligheten kräver i Livet:

Skräpkulturens villospår ska utrotas i vår värld.

Vi har ensamrätten
att vara till anfall och nödvärn;
att skänka fagraste dödshugg för mothugg.

Neka det hopplösa!

Var omättligt visa inom allt högt och sant.

Bli tillräckligt intelligenta och välmenande.

Gudaspelets lagda kort ligger alltid visade:

Det tillfaller oss upplysta att trygga och uppbygga
hemvisten till allt vilket förtjänar existens i Världarna.

Dessa omtankar sänds er inte gratis,
Gudarnas rena Folkslag har sitt livsval:

VI INSER ATT SMUTSIG OKUNNIGHET ÄR DÖDLIG DUMHET!

VI SNÄRJER MOTVILJAN OCH LEVER MED SEGERVILJANS FRIHET!

VI VERKSTÄLLER ATT URVALET I VÅR VÄRLD OMFATTAR FLERTALET!
Igenkänn hur Vinden tar fäste i Vattnets vågor,

vaksamt ― tåligt men, otåligt ― vilsamt,
och just så såras ideligen det ömtåliga

i skimret inifrån skogarna lagt min blick

igenfinnande alla återvägarna och motgångarna
i skrymslen; in över Livets grumliga vattenbryn.

Ville alltid vara en orörd källa;

En itänt det Tiden har hitsänt.

Hämtar härdad livslust. Striden är kvar.