You are on page 1of 389

e BOKLAGRET

Jenny Ödmann

Vålnaden
på Tyresö

Omnibus
e BOKLAGRET

Jenny Ödmann
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se

ISBN 91-7301-748-5
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se

Omnibus
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

INNEH Å L L

I ”Vita frun” 5
II Gregor Saltykov 16
III Tsarens onåd 23
IV I landsflykt 32
V Moder och syster 37
VI Den livegna 44
VII Frestelsen 60
VIII Övervunnen 67
IX Masja 73
X På Tyresö 81
XI Vem var hon? 93
XII Ethel Wilderbrand 98
XIII Ethel Wilderbrands historia 113
XIV På Kumla 150
XV Väninnan 156
XVI Guvernanten 167
XVII Närmare målet 178
XVIII Vid målet 186
XIX Åter upptagen 197

3
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XX Kärlek och svek 219


XXI Forrådd 229
XXII Ansiktet på kyrkfönstret 254
XXIII Lotsberget på Dalarö 263
XXIV Vålnaden 280
XXV En objuden gäst 292
XXVI Mor och son 295
XXVII Försmådd 301
XXVIII Saturninus 330
XXIX Mor och dotter 356
XXX Nemesis 363
XXXI Svek 376

4
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

” V ITA FRU N ”

V id en av Östersjöns vackraste vikar reser de väldiga


tornen av en gammal borg sina spetsiga gavlar över
skogstopparna. Det är Tyresö herresäte, beläget på
en höjd mitt i fägringen av en underbart rik natur, på
samma gång vild och kraftig, som mjuk, leende och vek.
Mörka, djupa furuskogar, doftande av barr och ljung,
mosslupna klippsprång, där vårsol smälter vinterdrivan
i sorlande vattenfall och skuggiga dalar omväxlar med
solbelysta höjder, täcka lövdungar, fruktbara fält och
blomhöljda ängar.
På vägen från Stockholm till Tyresö red två ryttare,
ömsom i sakta skritt, ömsom i starkt trav, såsom det
för ögonblicket föll dem in. Den ene av dem var ägaren
till Tyresö, greve X., som trots sin höga ålder hade ridit
hela den två mil långa vägen till sitt gamla gods. Hans
följeslagare var en helt ung man, på sin höjd trettiofem
år. Änskönt hans växt var hög och oklanderlig, hans
ansiktsdrag vackra och regelbundna, hans blonda hår
och skägg, med en svag skiftning i rött, tätt vuxna, låg

5
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

en viss levnadströtthet i alla hans rörelser. Man kunde


misstänka, att han ibland kvävde en hemlig gäspning.
”Du skulle se dessa skogar och dalar, Saltykov, i sin
fulla grönska och belyst av sommarens sol. Vad tycker
du själv? Är inte mitt Sverige fullt av underbar skönhet?”
yttrade den gamle greven med ungdomlig hänförelse
och på flytande franska.
Det var första gången Saltykov befann sig i Sverige.
Han hade genom en händelse sammanträffat med greve
X. i Paris och av denne låtit övertala sig, att utsträcka sin
resa till Sverige. Nu återstod endast att gästa Tyresö, där
greven likväl mycket sällan vistades, eftersom hans gre-
vinna inte rätt väl trivdes där för en egendomlig orsaks
skull, som dock inte länge förblev någon hemlighet för
den simplaste dagsverkare vid slottet.
Hon var nämligen starkt vidskeplig och hade, liksom
alla andra, hört den sagolika sägnen om vålnaden på
Tyresö, eller den ”vita frun”, som ibland där visade sig.
Somliga hade sett henne i den långa slottskorridoren
utanför de numrerade gästrummen. Hon kom alltid från
rummet n:r 11, stannade ett ögonblick utanför dörren n:r
14 och så försvann hon med ens längst bort i gången.
Det var en gång en afton, då skymningen redan föll
in genom slottsfönstren, som grevinnan ämnade sig ut i
parken. Hon hade kommit ned på borggården, då hon av
någon oförklarlig maning vände sig om och tydligt fick

6
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

se ”vita frun” sväva fram genom portalen och utför den


vänstra sidotrappan. Skepnaden gled dimlikt fram ned-
för sluttningen, över kyrkvallen, och försvann slutligen
genom kyrkogårdsgrindarna. Greven skrattade tvivlande
åt vad hans grevinna förtäljde honom, men kunde inte
övertyga henne om att hennes syn blott var ett foster av
en uppjagad fantasi.
”Vad jag med mina egna ögon har sett, kan inte vara
någon fantastisk synvilla,” svarade hon, djupt sårad av
sin makes skämt. Sedan dess hade hon inte och skulle
inte heller mera sätta sin fot inom Tyresö område.
”Är detta Tyresö?” frågade Saltykov, pekande på slot-
tet, som skymtade fram bortom skogen.
”Ja, det är Tyresö, mitt vackra Tyresö, som jag aldrig
skulle vilja lämna, om jag kunde få min familj att vistas
där.” Därpå berättade han om vålnaden och hur oför-
klarligt det var, att förnuftiga människor kunde sätta tro
till dylika amsagor.
De hade nu hunnit fram till kyrkan och red uppför
vägen.
Den gamla oldfrun, Ursula, som bodde i den övre
våningen en trappa upp bredvid gästrummen, hörde
travet av hästarna. Hon såg ut genom fönstret och gav
till ett gällt rop av överraskning.

7
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Det är ju själve den nådige greven,” utbrast hon och


skyndade ut i förstugugången och bultade på en dörr.
”Är du inne, Saturninus?”
Saturninus var en dvärg, vederstyggligt ful, med små,
korta ben och på de uppskjutande axlarna ett stort,
klumpigt huvud, tätt bevuxet med toppigt hår, fordom
lingult, nu grånat. Han var född på godset och kom i
grevens tjänst, då denne genom arv tillträdde Tyresö.
Han fick fortfarande stanna, sedan den grevliga familjen
tycktes på allvar ha övergivit slottet. Han övervakade,
att inte rost och mal förtärde slottets dyrbarheter, dam-
made och vädrade de stora rummen, så att de alltid stod
redo att kunna mottaga sin ägare och dennes gäster.
”Greven har kommit,” ropade Ursula.
”Greven? Å, tokprat . . . greven?”
Han linkade likväl efter oldtfrun. Men innan det värda
paret hunnit ned på borggården, hade redan greven och
hans gäst blivit mottagna av förvaltaren.
Den gamla oldfrun gick ända ned till högra trappans
sista steg, där hon gjorde en djup, sirlig nigning.
”God dag, min kära Ursula,” hälsade greven helt vän-
ligt och skakade hand med gumman. ”Ni blev överras-
kade, inte sant? Nå, vem kunde vänta mig just nu? Jag
för med mig en gäst, som du ser, Ursula. Det är en furste,
en mäkta förnäm herre,” skämtade han.

8
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”En furste? Ingen kunglig person heller?” Hon såg på


främlingen, om hon skulle i honom känna igen någon
av den kungliga familjen.
”Å, nej, det är en rysk furste. Du har väl hört talas om,
att det finns ryska furstar, som inte hör till det regerande
kejserliga huset?”
Ja, det hade hon nog både läst och hört talas om. Men
hon häpnade över, att grevens gäst var en ryss. Att han
var vacker och ståtlig, det var inte tu tal om, men att han
var en ryss, det ville hon inte förlika sig med, när hon
betraktade honom i smyg.
Greven förklarade för sin gäst, vem den gamla frun
var och i vilken egenskap hon hade plats på godset. Sa-
turninus hade också fått några vänliga ord av greven. Då
fursten fick se den fule dvärgen, var han nära att brista
i skratt, så löjlig föreföll denne, där han struttade med
sina små ben uppför trappan, för att skynda att öppna
dörren till stora salen.
Greven förde fursten in i det bredvid gränsande så
kallade förmaket. Här slog de sig ned till vila under det
oldfrun bestyrde om de förfriskningar greven hade
befallt.
Det var beslutat, att fursten skulle stanna flera dagar
på Tyresö. För att förströ honom, hade greven inbjudit
ett utvalt sällskap, som skulle anlända redan följande

9
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

dag. Man skulle segla ut till havs, jaga älg i skogarna och
bese traktens naturskönheter.
Den ryske fursten var mycket förvånad över det enkla
sätt, på vilket greven mottogs av sina underhavande.
Annorlunda brukade det gå till på hans gods i Ryssland,
där både fria och livegna strömmade till, för att i slavisk
ödmjukhet kyssa hans händer och kläder. Han yttrade
dock ingenting, han gav endast akt på allt och tänkte
inom sig, att det gick bra mycket ståtligare och värdigare
till i Ryssland, än i detta lilla land med sina självsvåldiga
seder. Men då han fick se den lille dvärgen, hur beskäf-
tigt han slog sina lovar omkring sin herre, kunde han
inte längre hålla sig tyst:
”Är det en dvärg eller en narr?”
”Vi brukar inga narrar i Sverige. Jag tänkte, att de inte
heller nu längre fanns i Ryssland.”
”Å jo, de finns allt. Vore jag i ditt ställe, skulle jag
hänga narrkåpan på denne lille dvärgs axlar. Han är
mig just en lustigkurre.”
Saturninus förstod av furstens min, att denne gjorde
narr av honom. Han hade också ett hjärta i sitt bröst,
ett verkligt varmt, vekt hjärta, så mycket mottagligare
för smärtans nålstyng. Han drog sig till dörren och
försvann.
Emellertid gjordes två gästrum i ordning för den
furstlige främlingen. Den stora sängen bäddades med

10
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ejderdunsbolstrar och ett av de gamla paradtäckena


togs fram.
Saturninus höll just på att ta fram silvret till toaletten,
då husbondens klocka kallade honom ned i våningen.
”Tänd ljusen,” tillade greven på sitt alltid lika vänliga
vis.
Fursten hade svårt att hålla sig för skratt, då dvär-
gen klängde upp på en hög pall, för att komma åt att
tända de tjocka vaxljusen i de höga silverarmstakarna.
”Varifrån har det där trollet kommit?” frågade han sin
värd.
”Han är född på Tyresö, och jag tror, att han aldrig
har varit ens utom socknen. Stackare, han är djupt att
beklaga . . .”
”Å, det tvivlar jag på. Han har det säkert mycket bra
här. Om jag rådde om honom, denne lille tomtenisse,
skulle man snart få se på annat . . .”
Greven sade ingenting. Han tyckte inte om sin gästs
hjärtlösa skämt. ”Är furstens rum i ordning?” frågade
han sedan.
”Det fattas inte mycket, endast några små nödvändig-
hetsartiklar.”
”Låt mig för all del få ligga i den dar spökkammaren
du talade om, min vän.”
”Fursten har ju fått n:r 11?”
”Ja, nådig herre.”

11
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Gott, du får sova i spökrummet, Gregor.”


”Den där tomten tror väl också på vålnaden? Kanske
han har sett henne? Fråga honom! Det vore lustigt att
hora.”
”Fursten undrar, om du, Saturninus, har sett ’vita
frun’?”
”Har fursten reda på henne?” Saturninus blev för-
bluffad.
”Jag har talat om den där barnsligheten.”
”Säg då fursten, nådig herre, att jag har sett henne
med mina egna ögon. Det var en gång, som hon snud-
dade tätt förbi mig däruppe i korridoren. Jag försökte få
fatt i hennes vita klänning, men jag grep i tomma luften.
Säg honom också,” tillade han med djupaste allvar, ”att
i samma rum, där han skall sova, har ett mord blivit
begånget, när, vet jag inte, men det var nog för mycket
länge sedan, eftersom mördaren och hans offers namn
fallit i glömska. Det sägs, att det var själve slottsherren,
som med ett dolkstyng mitt i hjärtat dödade sin unga
dotter. Hon hade blivit kär i en ofrälse, en mycket låg-
boren man, och hennes stränge fader hade fått en vink
om, att hon ämnade rymma med sin älskare. Han över-
raskade henne, då hon just var i begrepp att fly genom
fönstret på en silkesstege, säger man. Det var då han
inte skonade sitt eget kött. Hennes hjärtblod har lämnat
outplånliga fläckar efter sig på golvet. Man kan se, hur

12
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

det har runnit och stannat i en pöl. Det har sugit sig så
fast i golvtiljorna, att det inte kan skuras bort, om man
också skurade till domedag, då alla hemliga gärningar
skall bli uppenbarade. Säg fursten det — och må han
inte skratta, ty det är dagsens sanning.”
Greven upprepade för fursten allt vad dvärgen med
sådan naiv övertygelse hade berättat. De skrattade
bägge, till Saturninus stora harm.
”Ja, ja, bli inte stött,” sade greven och klappade honom
välvilligt på axeln. ”Är detta alltsammans du vet om vita
frun?”
”Ingen vet, om det är den mördade unga frökens vål-
nad, som går igen, men man antar det. Om hennes ben
bara påträffades och fick en kristlig begravning, så fick
också hon ro, stackars själ. Fadern dolde sin brottsliga
gärning genom att mura in dotterns lik i något av käl-
larvalven.”
Greven omtalade nu i sin tur för fursten det befängda
slutet på den gamla sägnen som bevarades av folket och
gick i arv från far till son.
Då den enkla supé, som Ursula i hast kunnat åstad-
komma, var slutad, sade greven: ”Du kan nu behöva gå
till vila, Gregor. Jag känner mig själv ganska trött. Om
du önskar, skall jag skicka upp någon lektyr till dig.
Då Saltykov kom in i gästrummet, sedan han först
givit akt på nummer 11 över dörren, såg han sig omkring.

13
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Rummet var inte stort, men antikt och ytterst praktfullt


möblerat.
”Men blodfläckarna? Var finnas då blodfläckarna?”
sade han och sparkade undan den turkiska matta, som
Ursula hade löst utbrett över golvet. Ja, fursten såg verk-
ligen några stora, mörka fläckar, som mycket väl kunde
vara blod. Men det berörde honom inte det ringaste, han
endast skrattade.
Det smakade ljuvligt, att få sträcka ut sig på dessa
mjuka bolstrar. Han kände sig verkligen något medtagen
av den långa ritten, och skulle säkert inte länge orka
läsa. Han försökte ändock. Det gick bra i början, men
så blev ögonen småningom slappa och allt oftare avlöste
gäspningarna varandra. Då han släckte ljuset, låg han
en stund och kämpade mot sömnen. Han hade lagt sig
på rygg och ville nu vända sig åt väggen, men omöjligt;
det var, som om han förlorat all sin viljekraft. Han kände
sig liksom förlamad och något tungt tryckte på hans
bröst, så att han med möda kunde andas. Han öppnade
ögonen och tyckte sig se en kvinnlig skepnad stå böjd
över honom. Han såg inte hennes ansikte, ty hela ge-
stalten var insvept i något tätt, men ändå genomskinligt
tyg, inte olikt en lätt spindelväv, fastän bländande vit.
Han ville ropa, men hans tunga låg som stelnad i hans
mun.

14
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Denna syn och detta tillstånd varade mycket länge.


Men plötsligt drog sig vålnaden bort och tycktes
upplösas i månskenet i rummets bakgrund. I samma
ögonblick återfick han krafter och rörelseförmåga. Han
satte sig upp i bädden och torkade svetten ur pannan.
Han kände sig ruskig till mods, slog i ett glas vatten och
tömde det till bottnen.
Sedan låg han länge och lyssnade, men allt förblev
lugnt och stilla. Slutligen somnade han tungt.
Då han vaknade, stod solen redan högt på himlen.
Han ringde.
”God morgon,” hälsade greven muntert. ”Du har sovit
länge och gott. Nå, har natten varit ostörd+” tillade han
skalkaktigt.
”Jag har ridits av maran,” svarade fursten, skrattande.
”Det händer mig ibland. Högst obehagligt! Man har då
så galna fantasier. Det var ett riktigt spektakel! Jag tyckte
mig se den där ’vita frun’. Hon stod böjd över mig och
nästan kvävde mig. Inte tänkte jag dock på den där be-
fängda historien, sedan jag lagt mig. Det är en fördömd
sak, att ridas av maran.”

15
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

II

GR EGOR SA LT Y KOV

G regor Saltykov härstammade från en av de mest


ansedda furstliga ätter i Ryssland. Den Saltykovska
ätten delar sig i fyra grenar, av vilka den första utgörs
av den inte titulerade ätten Saltykov, den andra av ätten
Saltyk i Polen, vars förfäder emigrerat från Ryssland i
början av sjuttonde århundradet, den tredje av grenarna
och den fjärde grenen av furstarna Saltykov.
Det var den sistnämnda, som Gregor Saltykov till-
hörde. Han hade således mycket gamla anor att åberopa.
Och som han var ende sonen av en man, som stod i syn-
nerlig gunst hos kejsaren och var gärna sedd vid hovet,
blev hans uppfostran med omsorg fulländad. Då Gregor
hade gått ut från l’Ecole de droit, blev han också genast
kallad till kejsarens adjutant. Men han hade tidigt visat
dåliga anlag och fört ett liv, som inte särdeles anstod en
ädling. Den åldrige fadern hade ofta haft stora bekym-
mer för den lättsinnige, oförsiktige sonen och darrat mer
än en gång för hans framtid. Han visste väl, att kejsaren
blundade för hans skull och ännu inte lånat sitt öra åt

16
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

allt det skvaller, som beskäftiga hovmän burit fram till


honom. Men hur länge skulle detta fortfara?
Efterhand befordrades dock Gregor från den ena höga
posten till den andra. Men detta gav inte den gamle
mera lugn. Han visste, att det var lika lätt att falla från
den höjd, dit kejserlig gunst hade upplyft hans son.
Gregor låtsade med djup vördnad lyssna till sin fars
råd och varningar, men så fort han var utom hem-
mets tröskel, försyndade han sig på nytt. Han hade ju
egentligen ingenting att frukta för, tänkte han, då han
var den plikttrognaste undersåte och sin kejsare upp-
riktigt tillgiven. Några galanta äventyr kunde väl inte
störta honom från hans höga samhällsställning. Men
det berodde dock på, hurudana dessa äventyr var, och
det reflekterade han inte över. Han nöjde sig inte med
vanliga kurtisaner, på vilka han slösade enorma sum-
mor, utan han lyfte sina ögon högre och till olovligt
område: det var hustrur till män av rang och som stod
kejsaren nära, som han ville söka förföra. Det var en
farlig lek, men frestelsen var för stark, ty han visste, att
han var en stor gunstling hos kvinnorna och att han
endast behövde sträcka ut sin hand, för att plocka av
den förbjudna frukten. På det sättet förskaffade han sig
mäktiga fiender, som spionerade på honom och endast
sökte efter passande tillfällen, för att kunna lägga fram
bevis på hans brottslighet.

17
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Så kom den dagen, då den gamle fadern kände sitt slut


nalkas. Han kallade sonen till sin dödsbädd. ”Tag dig i
akt, Gregor,” sade han, ”ty du går annars din undergång
till mötes. Man har varit skonsam mot dig för min skull,
men då jag inte längre är till, skall mitt minne snart
glömmas och då . . .”
”Var lugn, min far,” svarade Gregor, inte utan rörelse,
då han såg fadern på dödsbädden, ”en Saltykov vågar
ingen . . .”
”Lita inte på det,” avbröt fadern häftigt. ”Intet namn,
vore det än aldrig så stort, skall kunna skydda dig för
dina fiender. Vill de mäktiga bringa dig på fall, skall de
alltid finna medel till det. Akta dig! Jag har varit en svag
far, din moder ännu svagare, och dåliga kamrater har
gjort resten. Överge spel och kvinnor. Gift dig, skapa dig
ett hem . . . se där, den enda räddningen för dig, din mor
och din syster, vilka jag nu lämnar i dina händer.”
Gregor kände sig ovanligt uppskakad, och en tår smög
sig fram i hans öga. ”Jag lovar, att aldrig överge min
mor och min syster,” han böjde sig ned och kysste den
gamles händer. ”Skiljs härifrån med frid, och förlåt mig
alla mina fel!”
Den döende fadern lade sina händer på sonens hu-
vud och bad Gud beskydda honom. Två timmar därefter
drog den gamle fursten sin sista suck.

18
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Under den första sorgetiden förhöll sig Gregor stilla


och ställde inte till några skandaler. Han hade full sys-
selsättning med att ordna sina affärer och betala sina
stora skulder med det arv, som tillfallit honom. Han var
skuldsatt över öronen, det gick löst på miljoner, men han
visste, att han kunde komma ifrån dem med heder. Hans
mor och syster, som var till ytterlighet svaga för honom,
och till vilkas öron inte hälften av hans äventyr hade hit-
tat fram, överlämnade till honom med blint förtroende
förvaltningen av deras arvslotter.
Det dröjde dock inte länge, förrän Gregor återföll i
sina gamla vanor. Han besökte åter det hemliga spelhu-
set och på samma gång han kränkte de äkta männens
heder, strödde han guld åt sina älskarinnor.
En afton gick han till Michelteatern. Då han trädde in
i sin loge, var nästan varje plats i salongen redan besatt.
Gregor var alldeles ensam. Han hade föredragit det fram-
för varje sällskap. Han ville vara så obemärkt som möjligt
och drog sig för den skull tillbaka längst in i logen. Han
hade kommit dit för att uppsöka en främling, som hade
gjort ett starkt intryck på honom. Men han ville, att inte
någon skulle veta det — det föll honom ibland in, att inte
ge någon förtroende av sina hjärtehemligheter.
Skulle hon månne komma? Han hade sett henne tre
aftnar i rad i samma loge och han hade ännu inte kunnat
utgrunda, vem hon var. Men inte förrän ridån drogs upp,

19
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

darrade det purpurfärgade draperiet i den lilla logen


vid inträdandet av två damer, av vilka den ena var av
en mera framskriden ålder, hade ett mycket distingerat
utseende samt bar en enkel, men dyrbar toalett. Hon
tog först plats, innan hennes följeslagerska satte sig till
vänster om henne. Denna var i blomman av sin ungdom
och ojämförligt skön. Hennes höga, smärta gestalt var
majestätisk i sina rörelser och de stora svarta ögonen
kastade omkring sig strålar av lidelse och otålighet. Det
låg något trotsigt, något retande, men på samma gång
inbjudande till vördnad i hela hennes väsen.
Gregor blev alldeles bländad. Ingen kvinnas behag
hade förut så kunnat helt och hållet fängsla honom.
Han stirrade på henne, som om han mistat förståndet.
Vem var hon? En främling naturligtvis, ty för honom
var alla Petersburgs skönheter bekanta. Kanske hon var
en ädelboren dam eller någon ny demimondens stjärna,
som trodde sig kunna vinna något i Petersburg av de
ryska adelsmännens frikostighet? Men Saltykov svor
inom sig, att han innan aftonens slut skulle ha reda på
hennes person. Han släppte henne inte ur sikte, och då
han innan sista aktens slut trodde sig obemärkt kunna
försvinna från teatern, såg han, hur hon och den gamla
damen hastigt lämnade logen. Det var ett ögonblicks
verk för honom att skynda ned på gatan. Han väntade
och drog sig så mycket i skuggan som möjligt. Det dröjde

20
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

inte många minuter förrän två kvinnor, insvepta i dyr-


bart pälsverk, syntes nalkas. De stod ett ögonblick stilla
och gav något tecken åt en vagn att köra fram.
Gregor kastade sig i en åkardroska, som just i det-
samma tom körde förbi. ”Följ efter den där vagnen,” be-
fallde han. ”Släpp den inte ur sikte . . . jag lovar hederliga
drickspengar.”
Det var en ganska lång väg de båda damerna åkte. Men
slutligen stannade vagnen utanför ett lågt, enstaka hus
med järngrindar och omgivet av en liten plantering. Det
var vid en avlägsen, folktom gata. Han hade hoppat ur
droskan, som höll på något avstånd, och han såg, hur de
gick in genom gallergrindarna och över den lilla gången,
som ledde rakt fram till huset, vars port låstes igen efter
dem. Då skyndade han fram till kusken, som hade kört för
dem och som ännu inte hunnit bort med vagnen.
”Säg mig,” sade han, ”vem som bor här?” Gregor
tryckte något i handen på honom.
”Nej, inte ens för det,” svarade karlen och släppte
pengarna på gatan.
Innan Gregor hann att vidare fresta honom, var han
redan borta. ”Besynnerligt,” mumlade han och kastade
en lång blick på huset, vars fönsterrader var mörka. ”Jag
måste veta, vilka de är, kosta mig vad det vill.”
Andra dagen stod han åter därutanför. Han kunde
inte upptäcka en skymt av någon levande varelse. De

21
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

var, som om huset stod öde och obebott. Slutligen kunde


han inte längre lägga band på sig. Han beslöt sig för ett
djärvt tilltag: han skulle helt enkelt lämna sitt kort och
anmäla sig för ett besök. Han visste alltid att finna upp
någon förevändning för sin djärvhet. Han var så van
att umgås med kvinnorna — de skulle just tas på detta
oförskräckta vis.
Han öppnade grinden och gick käckt fram till huset,
där han ringde på portklockan. Portvakten öppnade
och såg på honom en smula förvånad. Gregor aktade
sig att falla ur sin roll och fråga, vem som bodde där.
Han låtsade i stället, som om han var bekant och räckte
fram sitt kort.
”Anmäl mig,” sade han på ett sätt, som tydligt gav till-
känna, av vilken hög rang han var.
Portvakten lämnade kortet åt en person, som med
detsamma kom tillstädes, men släppte inte in Gregor.
Han fick stå utanför på trappan. Om några ögonblick
återlämnades hans kort. ”Man känner inte här i huset
till någon furst Saltykov,” och därmed slogs porten i lås
mitt framför hans näsa.
”Hon vet inte, vem jag är, det är sant,” tänkte Gregor,
med en hastigt uppflammande vrede, ”men hon skall
snart få lära känna mig.”
Därmed avlägsnade han sig långsamt, en smula kväst
i sin stolthet.

22
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

III

T SA R ENS ONÅ D

F rån den aftonen upphörde Gregor inte att förfölja


den okända, som dock så väl förstod att dölja sin
anonymitet, att han förgäves forskade och utströdde sitt
guld, för att få veta, vem hon var.
”Hon måste vara en ovanlig kvinna, som kunnat skaffa
sig så trogna tjänare,” tänkte han. ”Men vartill denna
hemlighetsfullhet? Om jag också nödgas vända mig till
själva polischefen, så skall jag ta reda på, av vilket skrot
och korn hon är. Trotsar hon mig länge, så måste det
vara något annat än blott vanlig kvinnonyck, som driver
henne att stänga in sig så där.”
Ja, vem var hon? Även detta var för honom en hemlig-
het. Men hade han haft den minsta aning om det, skulle
hans enträgenhet ha svalnat. Att hon hade märkt, hur
han förföljde och spionerade på henne, förstod han, och
dessutom hade nog hennes tjänare burit fram till henne
alla hans misslyckade försök att muta dem.
Det var i skymningen. Gaslyktorna höll på att tändas,
då Gregor, som åter givit sig ut på spaning, lät sin kusk

23
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

stanna i trakten av den okändas bostad och befallde


denne köra hem igen och inte vänta på honom, såsom
annars brukade vara fallet.
”Nu eller aldrig måste jag lyckas,” tänkte han med en
iver, som brände inom honom och som gjorde honom
halvt ursinnig. ”Att hon inte är någon dam av börd, är
jag förvissad om, ty då skulle hon någon gång ha visat
sig inom våra aristokratiska kretsar. Hon är helt säkert
en parveny, som nog till sist inte blir någon ointaglig
fästning, bara jag visste, på vilken väg jag skulle bäst
anfalla henne. Men jag måste ta det första steget i kväll,
jag måste lyckas . . .”
Då han hunnit fram till grindarna, såg han en karl stå
därinnanför, med ansiktet tryckt mot gallret, liksom om
han spejade efter någon. Skulle han tilltala honom? Han
ville våga försöket.
”Om du upplyser mig om, vem som bor i detta hus, ger
jag dig hundra rubel.” Karlen spratt till och stirrade på
honom. ”Ja, jag menar allvar med vad jag säger.” Gregor
tog fram sin börs och skramlade med den.
”Förrådde jag det, skulle det kosta mig mera än denna
summa, kanske min frihet eller mitt liv.”
”Bah, inte om du har mitt beskydd! Jag har makt att
undandra dig varje straff, ifall något sådant verkligen
skulle komma i fråga. Men det där är bara ett tomt
skrämskott . . . Hur skulle väl den damen, som bor där-

24
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

inne, kunna ha makt över ditt liv och din frihet?” tillade
han hånleende.
”Jag förstår, att ni är en mycket hög herre, men, ers
excellens, det kan väl dock finnas någon, som står högre
än ni.”
”Inte hon heller därinne?”
”Inte hon, men någon annan . . .”
”Hennes beskyddare, med andra ord sagt?”
”Jag vet inte, vad han är för henne, men . . . fråga mig
inte mer. Det är redan för mycket talat om saken.”
”Se, där har du dina hundra rubel.”
Karlen tvekade ett ögonblick, men frestelsen blev
honom för övermäktig. Hastigt stack han sina fingrar
ut genom gallret och nappade efter börsen.
”Och vad skall jag nu göra?” frågade han och gömde
hastigt pengarna i sin ficka.
”Säg mig blott din härskarinnas namn, eller släpp mig
ännu hellre in i huset. Jag skall inte förråda dig . . .”
I samma ögonblick hördes vagnsbuller. Förskräckt av
det, höll karlen på att slå igen grinden, som han öppnat
för Gregor. Men denne hade fått ett fast tag och skyn-
dade hack i häl efter honom, som sprang in i huset, vars
port stod öppen.
”Du är kanske portvakt här?” frågade Gregor sakta.

25
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja, jag kom hit i går, men tyst . . .” han öppnade en


dörr till höger i förstugan. ”Gå in här . . . jag kommer
strax efter.”
Gregor steg in i det lilla portvaktsrummet. Han såg
sig omkring och upptäckte genast en annan dörr än den,
genom vilken han kommit. Han kände efter, om den var
läst, men den gav genast vika. Där utanför ledde en smal
spiraltrappa upp till den övre våningen. Han skyndade
genast uppför densamma, ty om han inväntat portvak-
ten, förlorade han ju tid. Han befann sig i en lång väl
upplyst, mattbelagd förstuga. Flera dörrar låg framför
honom. Han var nog djärv att öppna den, som var när-
mast, och avhöll sig heller inte från att stiga in. Det var
en tambur, till höger ledde ingången till våningen. Inte
ett ögonblick hejdade han sig, utan gick raskt på, men
på samma gång försiktigt lyssnande.
Men han varken såg eller hörde någon mänsklig var-
else. Han kände endast de mjuka mattorna under sina
fötter, såg speglar och förgyllningar skymta förbi i skenet
från vaxljusen, som var tända i takkronorna. Slutligen
kom han till en nedfälld portier av tung, purpurröd
sammet. Han var just på väg att helt oförsynt dra den
åt sidan då en mjuk kvinnorost träffade hans öra.
”Han måste snart vara här,” talade hon därinnanför
och hennes stämma var klangfull och behaglig. ”Oroa
dig inte, lilla mamma, om han också skulle dröja något

26
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

över tiden. Inte överger han mig, därtill älskar han mig
för högt . . .”
Hon var ensam. Modern hade lämnat henne och, till
all lycka för Gregor, avlägsnat sig ur rummet genom en
annan dörr. Han kände sitt hjärta bulta och blodet steg
honom åt huvudet. Vem var väl denne älskare, som
hon hade hängivit sig åt, och som ännu tycktes ha en
så märkvärdig makt att kunna bevara sin hemliga kär-
lek? Och varför skulle denna kärlek vara så undandold?
Gregor gjorde sig dessa frågor, där han fortfarande stod
kvar på tröskeln.
”Jag skall nog slå honom ur brädet,” tänkte han. ”Då
han lämnar henne, blir det min tur. Jag skall dröja här,
vore det också hela natten. Jag hittar nog på något göm-
ställe.”
Men just som han ämnade se sig om efter en passan-
de plats för sitt förehavande, trängde ett ljud till hans
öra, som isade blodet i hans ådror. Han ville fly, men
han kunde inte — han stod förlamad, stel av fasa. Han
hade känt igen rösten av — tsaren. Det var således kej-
saren själv, som var Lucretias älskare. Och han, Gregor
Saltykov, hade vågat kasta sig i hans väg, utforskat hans
hemlighet och vågat förfölja henne, som hade det mäk-
tigaste beskydd i Ryssland.
”Detta skall komma att stå mig dyrt, om jag blir upp-
täckt, vilket alla helgon förbjud.”

27
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Har du väntat länge på mig, älskade?” frågade kej-


saren därinne.
”Länge, mycket länge,” svarade hon och Gregor tyckte
sig förnimma ljudet av en eldig kyss. ”Varje minut, som
överskrider den av min härskare bestämda timmen, är
en evighet för mig. Jag grips då av en outsäglig oro och
ängslan, ett förfärligt kval, ty . . .”
”Ty, säger du?”
”Jag fruktar, att någon annan har trängt ut mig i min
avguds hjärta.”
”Lucretia!”
Gregor hade nu återfått så mycket välde över sig själv,
att han kunde dra sig undan. Men han hade inte gått
många steg, förrän han hörde kejsaren fråga:
”Vi är väl alldeles ensamma, min älskade?” och i
samma ögonblick drog han portiären åt sidan och gick
ut i nästa rum, ur vilket Gregor ännu inte hunnit fly. Han
var upptäckt — förlorad. ”Ah, man spionerar på oss, ser
jag. Stanna . . . vem är ni?”
Gregor vågade inte annat än lyda. Dödsblek, skamsen
och skälvande, vände han sig om, med sänkt panna.
”Du? Du här! ” skrek kejsaren med flammande vrede.
”Det är du, Gregor Saltykov.”
Lucretia hade sprungit upp från divanen och skyndat
ut, häpen, förskräckt, anande något förfärligt, då hon
hörde kejsarens vredgade utrop. Men då hon kom ut i

28
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

rummet, stannade hon stel och orörlig. Hon stod som


en bildstod, med uppspärrade ögon och den ena armen
utsträckt. Kejsaren betraktade först henne och sedan
honom, som hade djärvts att tränga in dit. Var det något
samband emellan dem? Hur skulle han väl eljest kunnat
vara där, denne beryktade kvinnoförförare?
”Ni båda har drivit ett högt spel, som jag nog skall
veta att näpsa,” sade kejsaren dovt och nära nog lika
blek som de.
”Jag känner inte denne man, vet inte ens, vem han
är,” kunde Lucretia slutligen utbrista. ”Han har förföljt
mig, spionerat på mig, mutat mina tjänare att förråda
mig; han har ingenting skytt och kränker nu mitt eget
hem . . .” Var detta förställning hos henne, tänkte tsaren,
då var hon den mest slipade, listiga kvinna i världen.
Men då hon såg hans ovisshet, hans misstanke, sjönk
hon på knä och brast i gråt. ”Tro mig på mina ord, ers
majstät! Jag känner inte alls denne man, men han har
länge plågat och oroat mig. Låt förhöra mina tjänare
— de skall vittna om min oskuld.”
Kejsarens panna ljusnade. Han böjde sig ned och
reste henne vänligt upp från golvet. ”Jag tror dig. Du
skall inte heller förgäves ha anropat mig om hjälp och
mitt beskydd mot denne man. Ingen lag i Ryssland till-
låter våldgästning i en kvinnas hus. Denna dam åtnjuter
min ynnest, Gregor Saltykov. Det skall inte dröja länge

29
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

förrän både du och alla skall få veta, vem hon är. Jag
ämnar upphöja henne i adligt stånd. Förstår du mig,
Gregor Saltykov?”
Gregor förstod alltför väl, att han ohjälpligt fallit i
kejsarens onåd. Han böjde knä, men hade ännu inte
fått fram ett ljud över sina läppar.
”Har du intet ord till ditt försvar?”
”Nej, intet,” viskade Gregor.
”Du spionerar på mig?” kejsarens ögonbryn drog sig
fruktansvärt tillsammans.
”Nej, ers majestät, vid Gud och alla helgon, nej! Jag
hyser en stor beundran för denna dam . . . jag ville veta
vem hon var. Jag lyckades komma in . . . en lycklig slump
lät porten stå öppen.”
”Men en sådan oförsynthet, som du lagt i dagen, är
ovärdig ditt stånd,” fortfor kejsaren. ”Mycket har jag
hört talas om din djärvhet, men aldrig trodde jag hälf-
ten av det. Min nåd har du för alltid förverkat.”
”Ers majestät, förlåt . . .”
”Bod henne om förlåtelse,” befallde kejsaren och pe-
kade på Lucretia, som drog sig tillbaka.
”Förlåt,” tiggde Gregor och kröp fram till henne, djupt
förödmjukad i all sin stolta högfärd.
”Jag förlåter,” svarade hon lågt, ”men rör mig inte,”
tillade hon häftigt, då han räckte ut sin hand efter
henne.

30
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Därpå försvann hon bakom portiärens tunga veck.


Det dröjde inte många minuter, förrän kejsaren gick in
efter henne, sedan han kastat en sträng, föraktfull blick
på Gregor, som ännu låg böjd i stoftet.
Så fort Gregor såg sig ensam, sprang han upp och,
sökande efter utgången, störtade han ned för trappan.
”Förlorad!” ropade han inom sig. ”Förlorad!”
Han hade glömt sin hatt och stod nu barhuvad under
den stjärnklara himlen, men han kände det inte. Han
tänkte endast på det djupa fall han hade gjort, och vil-
ket fadern så många gånger förutsagt. Han visste, att
han hade spelat ut sin roll i Ryssland. Hur skulle livet
hädanefter gestalta sig för honom, sedan han fallit i
tsarens onåd?

31
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

IV

I L A NDSF LY K T

D å Saltykov kommit hem, stängde han in sig i sin


sängkammare, sedan han tillsagt om att inte bli
störd. Han behövde varken någon hjälp av kammar-
tjänaren, inte heller ville han ha någon supé serverad,
endast några flaskor iskyld champagne, för att svalka
sig med. Han kände en vild feberglöd i sina ådror och
kunde räkna vart pulsslag. Detta ångestfulla tillstånd var
outhärdligt, så mycket mer som hans hjärna inte kunde
pressa fram en enda redig tanke.
Det blev för honom en lång natt. Klockan förkunnade
med dova slag de trögt framskridande timmarna. Slut-
ligen sjönk hans huvud tillbaka mot stolens ryggstöd och
han somnade. Men det var ingen välgörande vila denna
sömn, den var full av oro och kvalfulla drömmar.
Han var rov för en förfärlig skräck, en gränslös för-
tvivlan, vilken tilltog i så ytterlig grad, att han plötsligen
vaknade. Han stirrade omkring, i första ögonblicket inte
viss på, om drömmen var verklighet. Just som han skulle
se, vad klockan kunde vara på morgonen, hörde han

32
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sin kammartjänare klappa på dörren till sängkammaren


och ropa:
”Öppna, ers excellens, hans majestäts generaladjutant
är här å kejsarens vägnar.”
Gregor hoppade till, som om han fått en häftig stöt.
Han blev likblek och förmådde inte göra en rörelse. Kej-
sarens generaladjutant! I vilket ärende kom denne och
vid en sådan tid? Var hans öde således redan avgjort
eller . . . Gregor öppnade dörren och gick ut i salongen,
där generaladjutanten kom emot honom.
”Gregor Saltykov, kejsaren har givit mig i uppdrag
att . . .”
”Jag anade det,” avbröt Gregor, ”och nu vill kejsaren
säga mig, att han har förhastat sig och önskar, att den
bagatellen faller i glömska . . .”
Generaladjutanten kastade en på samma gång förvå-
nad och harmfull blick på honom. ”Ni har tagit saken
alltför lättsinnigt, Gregor Saltykov. Man spionerar inte
ostraffad på sin kejsare och utletar hans hemligheter.”
”Men jag visste ju inte, att det var hans majestät, som
besökte den unga damen,” svarade Gregor, avkyld. ”Ni
vill inte förkunna mig, att jag verkligen inte har någon
förlåtelse att vänta mig av kejsaren?”
”Jag har just kommit för att säga er det.”
”Men för en sådan struntsak kan jag väl inte straffas?
Jag har släktingar och vänner . . .”

33
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Då man förverkat tsarens nåd, har man varken


släktingar eller vänner mera,” generaladjutanten stötte
honom tillbaka med en sträng och kall åtbörd, ty Gregor
gjorde ett försök att lägga sin hand på hans axel.
”Men, min gud, vad ämnar man då göra mig?” Gregor
insåg nu att han var förlorad.
”Hans kejserliga majestät låter genom mig förkunna er,
Gregor Saltykov, att ni för ert namns skull och för min-
net av er allmänt aktade fader skall slippa undan med
ett lindrigt straff.”
Gregors ansikte ljusnade. Åter fick han ett svagt hopp.
”Jag visste väl, att hans majestät inte så hårt skulle straffa
en sådan obetydlig förseelse,” han försökte småle och
läsa i generaladjutantens ansikte bekräftelsen av denna
förmodan.
Men denne stod där lika kall, sträng och oåtkomlig.
”Ni tar fortfarande denna sak allt för lättvindigt, Gregor
Saltykov. Ni har blivit gripen på bar gärning med att
spionera på hans majestät. Vet ni, hur det kan tydas? Är
ni då så viss på, att kejsaren tror er på ert blotta ord, att
det endast var av nyfikenhet att få göra bekantskap med
den okända damen, som ni trängde in i hennes boning?
Det kunde ju också vara i andra avsikter ni följde hans
majestät i spåren.”
”Men det är omöjligt, att man kan tro mig vara någon
konspiratör . . . Ah, jag förstår,” han slog sig förtvivlat

34
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

för bröstet, ”mina fiender har begagnat sig av denna


lapprisak, för att störta mig. De har ingivit kejsaren
misstroende mot mig . . . man vill göra mig till en sam-
mansvuren, kanske en nihilist . . . jag, en Saltykov, en
av Rysslands trognaste undersåtar? Ah, det är oerhört!
Man skall kanske ställa till en process för att få mig fälld
genom en hopdiktad anklagelse?”
”Nej, hans majestät är mera nådig än ni anar. Ni blir
varken arresterad eller skickad till Sibirien; han befaller
er endast att lämna Ryssland.”
”Således i landsflykt?”
”Ja, i landsflykt, tills hans majestät behagar hemkalla
er. Av nåd får ni stanna i Petersburg, tills ni hinner ar-
ragera era affärer, och vill ni resa till ert gods utanför
Moskva, i fall ni där har något att beställa om, innan ni
lämnar Ryssland, så är även detta er inte förvägrat. Men
inom sex veckor bör ni vara på väg, förstår ni. Trotsar
ni denna befallning och på något sätt bryter emot hans
majestäts nådiga vilja, kan ni vänta, att ert straff blir
betydligt skärpt.”
”Och detta är allt vad ni har att förkunna mig?” frå-
gade Gregor med darrande, klanglös stämma.
”Jag har intet vidare att tillägga,” generaladjutanten
vände honom ryggen.
”Min mor och syster . . . skall även de drabbas av mitt
sorgliga öde?” ropade Gregor efter honom.

35
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Generaladjutanten stannade ett ögonblick. ”Nej,” sva-


rade han. ”Kejsaren är rättvis och de oskyldiga skall inte
lida för den brottsliges skull. Men de skall aldrig synas
mera i Vinterpalatset, för att inte påminna kejsaren om
er.”
”Således skall de ändå drabbas av min olycka. Arma
moder . . . beklagansvärda syster, jag vet vad det vill säga,
denna förvisning från kejsarens hov.” Han höjde ned
sitt huvud och brast ut i en snyftning. Hans lättsinne
hade fört honom till fordarvets brant. För sent ångrade
han nu att inte ha följt faderns råd och förmaningar. Då
han åter höjde sin panna, var han allena. ”I landsflykt,”
mumlade han och knöt fingrarna så hårt tillsammans,
att naglarna skar djupt in i köttet.

36
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

MODER O CH S YS T ER

D et smärtsammaste av allt återstod för Gregor, då


han skulle ge modern del av sin olycka. Denna
svaga och eftergivna kvinna älskade honom till avgu-
deri och såg i honom en representant av hela släktens
ära och anseende. Och om också Gregor otaliga gånger,
henne ovetande, bedragit och missbrukat hennes kärlek,
så var hon för honom dock dyrbar. Hon hade ju alltid
betraktat honom med den mest moderliga stolthet,
aldrig tvivlat på hans ord samt blott med misstroende
och förakt lyssnat till de rykten, som någon gång hittat
fram till hennes öron om sonens tygellösa liv. Till all
lycka vistades hon och systern inte för närvarande i Pe-
tersburg, utan några verst därifrån hos en släkting, en
gammal dam, som där ägde ett lantgods, som hon aldrig
lämnade. Gregor beslöt att fara dit, det vore det bästa, så
att modern inte skulle återvända till Petersburg, alldeles
oförberedd på den förändring i känslor och sympatier,
som hon numera hade att vänta inte blott inom societe-
ten, utan även inom sin närmaste omgivning.

37
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Men har jag då inte mera någon vän?” Han räknade


upp i tankarna namnen på alla dem, vilka han stått
närmast. ”Nej, helt säkert ingen . . . De är fega uslingar
allesammans. De skall inte våga röra ens ett finger för en
fallen gunstling. Men mina släktingar? Åtminstone för
mitt namns skull borde de väl försöka något. Ja, kanske
borde jag dock inte ge allt hopp förlorat. Jag har ju ännu
ingenting försökt . . .”
Så började han åter tro på möjligheten av en rädd-
ning ur sin olyckliga belägenhet. Han lät klä sig och
åkte ut för att uppsöka några mäktiga, inflytelserika
anförvanter. Men dessa var redan underrättade om, att
någonting hade passerat, som för alltid slutit tsarens
dörrar för Gregor Saltykov, att någonting, man visste
inte precis vad, tvingade honom att gå i landsflykt — ett
mycket nådigt, milt straff för vad han hade förbrutit. Att
dessa anförvanter inte längre ville veta av någon släkt-
skap med den i onåd fallne, skulle Gregor genast erfara,
så snart han stod utanför deras dörrar. Betjäningen ville
inte släppa in honom och visade tydligt, att den vörd-
nad, med vilken man förr hälsat honom välkommen, var
alldeles försvunnen.
Då slapp vreden lös inom Gregor Saltykov. ”Slyngel,”
utbrast han vid ett dylikt misslyckat besök och tog kam-
martjänaren i kragen, ”du skall bemöta mig, som om jag
vore din herre, eller . . .” han lyfte sin andra hand och

38
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

lät den falla med all kraft på den av rädsla hopkrupna


mannens kind.
Därpå öppnade han själv dörren och trädde in i vå-
ningen. Hans släkting, den gamle, grånade generalen,
steg häpen upp från sitt skrivbord.
”Man har således, trots mitt förbud, vågat släppa in
dig, Gregor Saltykov.”
”Ni är min närmaste, tillgivnaste släkting,” utbrast
Gregor, ”och vad är då naturligare, än att jag sökt upp er,
för att anropa er bemedling och barmhärtighet. Rädda
mig, för mitt namns skull, för minnet av min far, från
den skymf man vill tillfoga mig!”
”Till och med minnet av din far, vilkens varningar du
alltid föraktade, kan inte bli något hjälpmedel för din
räddning. Du är förlorad och mitt råd är blott, att du
försvinner så fort som möjligt, ty eljest, märk väl, eljest
skall du komma att ångra dig ännu mera. Du är nu
omöjlig här — världen är stor, du är väl inte så ohjälpligt
fallen, att du inte åter kan upprätta dig.”
”Ni vill således inte lägga ett gott ord för mig hos
kejsaren?”
”Nej.”
”Vet ni då, vad min förbrytelse består i?” hånlog Gre-
gor, var hela trots ånyo hade vaknat.
”Jag är förbjuden att forska efter det. Tyst, jag vill
ingenting höra.”

39
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Men ni skall det ändock,” Gregor närmade sig gene-


ralen och sänkte rösten, ty hur uppretad han än var, sa
hade han dock kvar tillräcklig besinning för att förstå,
att hans ord inte borde komma utom rummets väggar.
”Det är för den största bagatell i världen; jag har olyck-
ligtvis upptäckt, att kejsaren har en älskarinna gömd i
en avlägsen trakt av Petersburg och utan min egen vilja
har jag överraskat honom hos henne. Är då detta brott
så stort, att det förtjänar landsflykt?”
”Jag äger varken lust eller befogenhet att klandra
kejsarens dom, som helt säkert inte kan vara annat än
rättvis. Alltså, Gregor Saltykov, är det bäst för dig, att
du genast lämnar mitt hus.”
Gregor betraktade ett ögonblick sin anförvant med ett
föraktligt leende. ”Fege krypare!” utbrast han och lade
i rösten den djupaste avsky. ”Men,” han dröjde något
på orden, ”i dag mig och i morgon dig. Så går det till i
Ryssland, och på det sättet skapas konspiratörer.”
Generalen bleknade vid denna oerhörda fräckhet.
Med skälvande hand grep han i ringklockan, som stod
bredvid honom på skrivbordet. Han ringde häftigt och
kammartjänaren kom instörtande, som om någon
olycka hade hänt. ”Följ fursten till porten,” befallde
generalen. ”Gå inte efter mig i hälarna, usle slav,” röt
Gregor åt kammartjänaren, förbittrad över denna för-
ödmjukelse. ”Jag hittar nog vägen själv,” hans ögon

40
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

gnistrade av raseri och han spottade kammartjänaren i


ansiktet. Några ögonblick därefter lämnade han palatset.
Då han återkom hem till sig, överlämnade han sig inte
vidare åt någon onödig förtvivlan.
Han anförtrodde utredningen av sina affärer åt en
lagkunnig person, som skulle sälja hans palats med dess
dyrbara möblemang, hans åkdon och hästar. Skulderna
var ofantliga och moderns och systerns arv smälte näs-
tan helt och hållet samman vid uppgörelsen, men han
kunde dock komma ifrån saken med heder, och i det
låg ju det väsentligaste. Han hade på klubben spelat så
djärvt och högt under den sista tiden, att man trodde
honom vara galen. Men han hade endast skrattat och
vågat ännu mera, för att tillfredsställa sin fåfänga.
Han vände nu Petersburg ryggen, förbannande sin
fosterjord och de mäktiga, som styrde och ställde där.
Men inom honom rörde sig en känsla, som hans vrede
fåfängt sökte kväva, känslan av skam och förnedring
och ångern över att han själv förspillt sin lycka. Han be-
gav sig till sin mor med ett tillkämpat lugn, som kostade
mycket på honom. Hans unga syster kom emot honom,
glad och skalkaktig som vanligt. Det stack till i hans
hjärta, då han såg, hur hon fröjdades över att han sökt
upp dem, men han bjöd till att inte förråda sig.
”Låt mig genast få träffa mamma,” bad han och höll
systerns båda händer i sina.

41
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Hon förde honom in till modern, vars hela ansikte


ögonblickligen återspeglade hennes själs glädje. ”Gre-
gor, Gregor,” ropade hon och öppnade sin famn. ”Inte
väntade jag dig nu . . . det måste vara något särskilt,
något utomordentligt, som fört dig hit? Jag ser det på
dina ögon.”
”Ja, min mor, det förhåller sig verkligen så,” han kas-
tade en betydelsefull blick på systern. Modern förstod
hans vink om att han ville vara allena med henne. ”Olga
kan lämna oss ensamma,” sade hon åt dottern, som
hade märkt broderns ögonkast och därför blev ytterst
nyfiken.
”Ah, jag börjar förstå,” skrattade Olga och vinkade på
ett förtjusande sätt. ”Det är giftermålsaffärer som skall
avhandlas. Jag har länge väntat på, att min bror ville ge
mig en svägerska. Det skall bli mycket roligt, bara jag
tycker om henne,” därmed försvann hon.
Det är bäst att dra ett täckelse över den scen, som
sedan följde mellan mor och son.
Plötsligt kom Gregor ut. Olga sprang emot honom.
Hans dystra, nedslagna min sade henne genast, att nå-
gon olycka hade hänt.
”Gregor, vad du skrämmer mig! Det har bestämt något
inträffat, som, som . . . Varför får jag inte veta det?”
”Du skall få veta det, Olga, men lugna dig, olyckan är
inte så stor,” han förde henne till dörren av moderns

42
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

rum. ”Gå in till henne nu och,” han talade i viskande ton,


”bli för henne en god dotter. Jag måste resa.”
”Resa? Men vart?”
”Det får du nog veta sedan,” han gjorde sig lös från
henne och kysste henne på pannan. Olga hade inte
längre makt att hålla kvar honom.
Han svepte kappan tätt omkring sig, kröp tillsam-
mans i åkdonet och försjönk i dystra tankar, blandade
med känslor av bitterhet över den grymma orättvisa,
han ansåg sig ha lidit.

43
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

VI

DEN LI V EGNA

P å vägen, några verst från Moskva, syntes mitt i


middagsstunden en ensam ryttare rida i sakta
skritt. Han stirrade rakt framför sig, försjunken i tankar,
alldeles oberörd av naturens uppvaknade liv och skön-
het. Det var Gregor Saltykov, som för flera dagar sedan
hade anlänt till sitt gods, för att där ordna och ställa
för sin mor och syster, vilkas hemvist det hädanefter
skulle bli. Han red omkring i byarna, arrendegårdarna
och nybyggena och höll en skarp räfst med förvaltarna,
som skulle redovisa för de skatter, vilka bönderna var
skyldiga att ge honom. Han sammanräknade alla de
själar, över vilka han var herre, och ämnade utpressa
en ännu större summa för den teg, som de brukade i
sitt anletes svett för sitt dagliga knappa bröd. Han hade
alltid varit en sträng husbonde, men de stackars livegna
fann honom nu värre än någonsin. Redan första dagen
han kom till godset, lät han för en obetydlig förseelse
piska en av sina tjänare, en gammal grånad kosack, som
varit i hans fars tjänst. Det rörde honom inte det minsta

44
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

till medlidande, då den stackars mannen kastade sig ned


för hans fötter och vätte dem med sina tårar, anropande
honom om nåd och förbarmande. Det gjorde honom
endast ursinnigare och ögonen gnistrade, då han i stolt
härskarton befallde några livegna, att föra bort den av
ångest redan halvdöda slaven och binda honom, i fall
han skulle försöka fly. En livegen dräng betydde mindre
för honom än hans sämsta kreatur.
Invid vägen, just där den krökte sig, låg ett busksnår.
Då Gregors häst upphann detta, höjde han plötsligt
huvudet och spetsade öronen. Därpå gjorde han några
oroliga rörelser och tog ett språng åt sidan. Gregor, upp-
märksammad av det, betraktade närmare busksnåret
och upptäckte då en röd trasa som hängde, fladdrande
för vinden, på kvistarna. Slutligen, då han fick någon
bukt på hästen, såg han, att det var en liten gosse som
sprungit över vägen och nu stod vid busken, sträckande
ut handen efter den röda trasan. Genast uppflammade
vreden inom Gregor.
”Det är då du, som skrämmer min häst, din lymmel,”
utropade han. ”Jag skall lära dig mores, du ormyngel,”
och blixtsnabbt kastade han sig ned från hästen och
sprang fram till barnet. Det var en liten barfota gosse,
blek, utmärglad och med kläder, som knappast skylde
hans spensliga lemmar. Han skälvde av förskräckelse
som ett asplöv, och allt det lilla blod han hade kvar i

45
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sina ådror, isades och stannade i sitt lopp. Gregor fat-


tade honom häftigt i armen och släpade honom upp
på vägen, där hästen märkvärdigt nog stod stilla med
uppsträckt hals och vädrande näsborrar. Den röda tra-
san hade gossen hunnit ta bort.
”Vad heter du och vilka är dina föräldrar, som låter dig
lättjefullt springa omkring på vägarna och göra odygd.
Du skrämde med flit min häst . . . du såg mig på avstånd
och hängde upp det där fördömda skynket.”
Utan att invänta något svar, — gossen hade helt visst
inte kunnat svara honom — höjde han sitt ridspö och
började piska honom. Vid första slaget uppgav den lille
inte ett ljud, men vid det andra och tredje frampressade
hans strupe det smärtsammaste skrik.
”Håll! I alla helgons namn, sluta!”
Varifrån kom denna röst? Den lät på samma gång
ödmjukt bedjande och skälvande av förtrytelse. Gregor
släppte barnet och lät handen med ridspöet sjunka
ned.
Framför honom stod en ung flicka, så hänförande
skön, att Gregor först inte märkte, hur tarvlig hennes
dräkt var. Häpnad och fasa stod målade i hennes an-
sikte och det kanske gjorde, att hennes drag framstod i
en ännu mera rörande fägring. De stora, mörka ögonen
hade en underbar glans och återspeglade en obefläckad
själ, men så full av sorg, att Gregor för första gång i sitt

46
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

liv kände sig gripen av en mänsklig varelses lidande. De


tjocka, bruna hårflätorna hade glidit ned över axlarna,
till en del upplösta, och några små lockar ringlade sig
kring tinningarna. Hennes kinder hade färgats mörkröda
av den smärtsamma sinnesrörelsen och detta förhöjde
ännu ytterligare hennes behag. Gregor hade aldrig trott,
att det kunde finnas en så skön flicka på hans gods.
”Slå honom inte,” bad hon, ”han är min lille bror,
mammas käraste barn.”
”Vad heter du?” frågade han, helt och hållet avväp-
nad.
”Vanja, dotter till Katinka . . .”
”Ah, jag kommer nu ihåg, man har nämnt ditt namn
en gång för mig.”
Gregor betraktade henne så länge och uppmärksamt,
att hon började känna sig underlig till mods. Hon hade
hört så mycket talas om honom och om hans vilda, ty-
gellösa levnadssätt, att hon var alldeles skrämd. Hon var
nitton år och hade fullt klart för sig, hur dessa förnäma
herrar brukade gå tillväga för att locka en stackars fattig
flicka i sina garn. Hon hade haft en väninna och denna
hade just Gregor försatt i sådant där elände, som en
stackars kvinna kan råka ut för. O, vad hon hade avskytt
och fruktat honom!
”Jag skall väl låta nåd gå för rätt den här gången,” sva-
rade Gregor. ”Men hade du inte kommit, Vanja, skulle

47
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

jag piskat honom, så att han aldrig glömt det, det kan du
vara viss om.” Han kastade sig upp på hästen, vinkade
åt henne med handen och red bort.
Vanja stod en lång stund och såg efter honom. ”O,
varför skall han vara så grym?” tänkte hon. ”Jag skulle
eljest helt visst kunna hålla av honom. Var han inte
mycket elak, Ivan?” frågade hon gossen, som nu först
tordes släppa hennes kjol.
”Jo, hade du inte kommit, snälla syster, så hade han
nog slagit ihjäl mig med sitt ridspö. Varför är alla dessa
höga herrar så elaka? De har ju allt så bra och vi arbetar
ju alla så flitigt för dem?”
”Ja, varför, Ivan? Jo, kanske därför att de har det för
mycket bra. Om de fick lida som vi och inte ens vara
fria människor, utan svälta, frysa och försaka all livets
glädje . . . då kanske var de bättre.”
Morgonen därpå kom ett ridande bud till Vanja med
befallning från Gregor Saltykov att genast infinna sig
hos honom på slottet. Vanja bleknade och rodnade om
vartannat. Vad ville fursten henne? Hon var en livegen,
helt och hållet hans tillhörighet, och han hade makt att
rycka henne från far och mor.
”Det bådar intet gott, Vanja,” sade modern, bedrö-
vad. ”Vakta dig för honom . . . Din fägring är en farlig
skatt . . . men stöt honom bort, ty hellre döden än — du
förstår?”

48
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja nickade tyst. Hon förstod modern och hon


skulle veta att akta sig.
Hon var av naturen en god flicka, något vek kanske,
och lät därför helt och hållet leda sig av sitt känslofulla
hjärta. Det slumrade hos henne egenskaper, vilka, om
de bringats i dagen och utvecklats, hade kunnat höja
henne över den klass hon tillhörde; men hon hade växt
upp utan uppfostran, utan den minsta underbyggnad
i andligt hänseeende, en härlig, sällsynt blomma, mitt
bland råhet och barbari. Hon visste inte av någonting
annat än att tillbe helgonen, dyrka gud och tsaren samt
i slavisk ödmjukhet lyda sin husbonde, vilken kunde
befalla över henne såsom över sin hund. Men likafullt
hade en aning om hennes eget människovärde smugit in
i hennes själ, som kom henne att på sitt sätt reflektera
över den grymma orättvisa som rådde människorna
emellan.
Då Vanja nu måste lyda och gå till fursten, som
hade kallat henne, kände hon egentligen ingen rädsla.
Modern kände dock en plågsam ångest, då den unga,
vackra dottern stod färdig att bege sig till slottet. Men
hon måste släppa henne, det fanns ingen annan utväg,
och då hon kysste henne till avsked, anropade hon hel-
gonens beskydd.
Då furst Gregor Saltykov hade skilts från Vanja, kun-
de han inte tänka på annat än den sköna flickan. ”Klä

49
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

henne i sammet och siden, pryd henne med guld och


pärlor — hur överlägsen, hur strålande över alla skulle
hon inte vara! Och de ögonen sedan . . . sådana ögon . . .”
Han försökte slå bort den fagra bilden, som oupphörligt
svävade för hans inre syn, men det gick trögt.
”Bah,” utbrast han slutligen och manade på hästen,
”jag bör inte sysselsätta mig nu med kvinnor. Jag har så
mycket annat och viktigare att beställa. Hade jag sett
henne några månader förr, skulle jag upptagit henne
bland betjäningen i mitt hus, så att jag dagligen hade
kunnat fröjda mig vid åsynen av denna vilda blomma
och kanske gjort henne till min älskarinna. Det hade
varit pikant, men nu,” han rynkade ögonbrynen, ”bort
med alla dåraktiga älskogstankar! Jag skall nu börja ett
nytt liv — men var?”
Och nu föll han i djupt grubbel över, på vilken plats i
Europa han skulle slå sig ned för att begynna detta nya
liv. Vad skulle väl sedan bli av honom? Så pass förstånd
hade han, att han insåg, att de spillror han hade kvar av
sitt stora arv, inte skulle räcka länge. Men världen var ju
stor och hans framtid kunde gestalta sig bättre än det
nu såg ut. ”Det är allra bäst, att ingen har reda på, vart
jag styr min kosa. Jag skall försvinna på en tid, kanske
också för alltid.” Han kunde inte förekomma den suck,
som arbetade sig fram ur hans bröst. ”Alla ha övergivit
mig, alla . . . och likväl hade jag så många vänner. Rika

50
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

släktingar kunde ännu hjälpa mig, men jag är för stolt


att vända mig till dem.”
Då uppstod ett minne hos honom, som kom hans
ansikte att ljusna. Han tyckte sig se ett gammalt slott,
beläget i en sällsynt vacker natur, med rika jaktmarker
och där det inte var långt till havet. Han mindes så väl
den aftonen för fyra år sedan, då han red till detta gods
i sällskap med en angenäm äldre man. Han log vid detta
minne, som levde upp så friskt bland alla hågkomsterna
av hans resor utom Ryssland.
”Kunde Tyresö bli en fristad för den landsflyktige?”
mumlade han vemodigt. ”I Sverige känner ingen min
historia och den skall kanske aldrig hitta dit. Skulle
jag trivas på detta slott i ensamheten och med mina
minnen? Ja, kanske bättre där än annanstans. Jag skall
skriva till greve X. och fråga honom, om han på någon
tid vill låta mig vistas på Tyresö? Han bor ju aldrig där
med sin familj för den ’vita fruns’ skull . . . det kommer
jag nu ihåg. Men mig skrämmer inga vålnader, tvärtom,
det vore helt visst angenämt att kunna få se en vit fru
hos sig, jag som aldrig kunnat leva utan kvinnor,” tillade
han skrattande.
Han hade nu hunnit fram till slottet. Ingen på hela
godset visste ännu något om hans onåd hos tsaren. Men
alla anade, att någon stor olycka hade träffat deras herre
och att det var detta som försatt honom i en så dyster,

51
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

retlig sinnesstämning. Han hade med så brådskande


iver ordnat sina affärer med förvaltaren och givit en
så sträng befallning åt husets tjänare att vara beredda
på att vilken dag som helst mottaga hans mor, furstin-
nan, som han sade hädanefter skulle vara den ensamt
rådande på platsen och att det skulle dröja mycket länge,
innan de fick återse honom.
Mycket tidigt följande morgon ringde Gregor på sin
kammartjänare, som undrade, om hans herre hade häf-
tigt insjuknat, ty fursten var eljest mycket sen av sig.
”För hit Vanja,” ropade Gregor emot denne, där han
satt upprätt i sängen under en baldakin av guldfransad
röd sammet. ”Vet du inte, vem Vanja är? Känner du inte
den vackraste flickan på mitt gods, du usla kräk?”
”Katinkas dotter, ja, ja, nådig herre, nog vet jag, vem
Vanja är, den vackraste och bästa flickan i hela Ryss-
land.”
Kammartjänaren rapporterade efter en stund:
”Vanja är här.”
Den unga flickan släpptes in. Gregor Saltykov gick
emot henne, såg henne rätt i ögonen och studsade. Det
var i sanning märkvärdiga ögon, sådana som han aldrig
förr i sitt liv hade skådat. Det låg någonting drömmande,
gåtlikt i denna blick, som med blyg förvåning fästes på
honom.

52
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Vanja,” sade han vänligt och räckte henne sin hand.


”Jag har kallat dig, flicka, eftersom du på mig har gjort
ett mindre vanligt intryck. Du är min livegna, det är sant,
men jag vill inte begagna mig av min makt, för att tvinga
dig till vad du inte själv vill.”
”Jag visste ju det,” Vanja fattade mod och gick ett steg
närmare honom. ”Jag har alltid tänkt att ni var ädel,
rättvis, fastän vilseledd av förvaltaren . . .”
”Vilseledd?” Gregors ansikte mulnade.
”Ja, vilseledd. O, ni vet inte,” här knäppte Vanja ihop
sina händer, ”hur förvaltaren far fram med oss ert namn.
Man piskar oss, svälter oss och har mera barmhärtighet
med de oskäliga djuren än med oss — allt i ert namn;
men inte är ni grym och orättvis, det är endast ert hus-
bondvälde man missbrukar.”
Gregor hörde på henne med samma misslynta min.
”Se så,” sade han, ”sluta då upp med din klagan. Jag har
inte skickat efter dig för att höra på sådant där. Det kan
ju hända, att min förvaltare någon gång går för långt
och, som du själv säger, missbrukar den makt jag lagt i
hans hand. Jag reser nu härifrån och överlämnar åt min
mor att skipa rättvisa. Hon skall göra det, var övertygad
om det. Vanja,” han tog hennes av arbete hårdnade, men
välbildade hand i sin, ”jag vill göra dig lycklig, om jag
kan,” han såg med ömhet på henne, som förlägen drog

53
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sig tillbaka. ”Kan jag på något sätt göra dig glad? Vill du
det . . . säg bara själv?”
”Varför ensamt mig, nådig herre?” svarade hon, dar-
rande på rösten, ”Det finns så många gamla, orkeslösa,
som lider nöd, så många små stackars barn, som behöver
ert beskydd, då jag däremot är ung, frisk och stark och
kan arbeta . . .”
”Men det är just dig, Vanja, som jag först vill tänka på.
Dina föräldrar, din lille bror . . .”
”Vill ni hjälpa och göra dem lyckliga?” inföll Vanja,
strålande glad. ”För allt, som kommer dem till del, tackar
jag er av hela mitt hjärta.”
Han förvånades över hennes vackra uttryckssätt. Det
kom så enkelt och träffande fram över hennes läppar.
”Du är en ovanlig flicka, Vanja,” han släppte hennes
hand, ”och jag unnar dig en bättre lott än det tunga
arbetsamma liv du nu lever. Har du aldrig önskat dig
något bättre?”
Hon rodnade och ögonlocken med sina långa fransar
föll långsamt ned.
”Säg mig, har du aldrig önskat dig något bättre, Van-
ja?” upprepade han åter. ”Var uppriktig, ty jag skulle
vilja göra mycket för dig.”
”Jag har nog gjort det ibland. Det är, som om en inre
röst ropat åt mig, att jag inte är sämre än någon annan,
ja, till och med inte sämre än ni, furste,” hon slog åter

54
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

upp ögonen mycket hastigt och kände inte längre nå-


gon försagdhet. ”Jag är ju lika mycket som ni och själve
tsaren . . . vi ber till Gud alla, men varför, säg mig, varför
ringaktas vi, arma livegna, varför läggs en så tung börda
på oss så att intet av livets glädje någonsin kommer oss
till godo? Hur skall jag kunna tydligt förklara mig — jag
känner något här,” hon lade handen på sitt bröst, ”som
gör uppror inom mig.”
”Vanja, du skall inte längre ha skäl att klaga. Du skall
få stanna här och du skall få smaka livets glädje, var
viss på det,” hans ögon strålade, då han med mildhet
sade detta.
”Jag . . . nej, så var inte min mening med det jag sade,”
hon drog sig baklänges ifrån honom. ”Det är for oss
alla jag ber om ert förbarmande. Tag själv reda på hur
vi lider, fryser, svälter, pinas.”
”Men jag har inte tid till det. Jag reser om några dagar
härifrån och kommer kanske aldrig mera igen.”
”Reser och kommer aldrig mera igen,” upprepade
Vanja förvånad.
”Ja, det är sanning; men jag skall låta min mor, furstin-
nan, som kommer att vistas här i mitt ställe, få en vink
om allt vad du sagt mig. Är du då nöjd, Vanja?”
”Ja,” svarade hon sakta, ”men jag trodde, att ni inte
skulle överge oss.”
”Vill du då, att jag skall stanna kvar?”

55
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”O ja, varför skulle jag inte vilja det!”


”Tack, Vanja, du är en god flicka och ännu en gång
— jag vill göra allt för dig. Stanna här hos mig på slottet
eller,” tillade han, då han såg hennes förvirring, ”jag skall
skaffa dig en plats hos min mor. Du har väl ingenting
emot att komma till henne?”
”Visst inte,” svarade Vanja käckt, ty hon tänkte, att
om hon kom furstinnan så nära, skulle hon kunna verka
någonting gott för alla de stackars livegna på godset.
”Flytta då hit genast i morgon, Vanja, ty du behöver
väl inte längre tid till det.”
”Och ni reser således bestämt, furste?”
”Skulle du då vilja ha mig kvar?” han närmade sig
henne. ”Du kommer att sakna mig litet, kanske tänka
på mig ibland, Vanja?”
”Ja, varför skulle jag neka till det,” svarade hon med sin
naturliga, enkla uppriktighet. ”Jag har väl sällan sett er,
men jag har alltid tänkt, att ni inte är så grym och elak,
som man påstått.”
”Jaså, man har sagt åt dig, att jag är grym och elak?”
”Ja, och alla tror det. Jag har likväl tvivlat och tänkt, att
ni har blivit vilseledd . . . men,” här vaknade minnet av
hennes väninna, som fursten hade gjort så olycklig.
”Men? Fortsätt, du ser ju att jag inte är så farlig,” upp-
muntrade han henne och fann allt mera behag i det
unga, okonstlade naturbarnet.

56
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag kan ingenting säga mera,” tillade hon sorgset och


med en suck.
”Kan du inte?” Han log. ”Ah ja, det är också överflö-
digt. Jag förstår dig ändå . . .”
”Jag visste det, åh, jag visste ju det,” hon kysste hans
hand, under det att två stora tårar långsamt rullade ned
för hennes kinder. ”Ni skall inte längre tillsluta ert hjärta
för oss . . . Ni skall uppväcka furstinnans medlidande. Vi
begär ingenting annat än rättvisa.”
Han ville inte höra, att hon talade så mycket om an-
dra, han önskade, att hon endast skulle tala om sig själv.
Men han aktade sig för att skrämma henne och därför
nickade han, leende. ”Ni skall få rättvisa . . . för din skull,
Vanja, endast för din skull, förstår du.”
”För min skull,” uprepade hon med häpnad. ”Nej, för
själva sakens skull.
”Ja, ja, för själva sakens skull,” slog han ifrån sig lätt-
sinnigt. Hon hade ingen erfarenhet av dessa höga her-
rars sätt; men hon anade, hon kände, att han borde ha
sagt detta annorlunda. ”Du kommer således hit i mor-
gon och stannar då, förstår du,” återtog han hastigt, för
utplåna det obehagliga intryck, han märkte, att hans ord
hade gjort på henne. ”Du bör ha litet tid på dig för att
sätta dig in i varjehanda, som min kammartjänare skall
underrätta dig om.”

57
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Han fann inte vidare skäl att uppehålla henne, hur


gärna han än skulle velat det. Det låg i hennes väsen
någonting så kyskt och oskuldsfullt, att det avväpnade
all hans djärvhet. Denna flicka fick inte tas med pock,
hur livegen hon än var, nej, han måste använda alla för-
förelsekonstens medel för att få henne i sitt våld, om
han satte något värde på, att även hennes hjärta skulle
komma honom tillmötes, och det ville han, märkvärdigt
nog; han ville bli verkligt älskad av denna simpla flicka
och trodde sig även kunna vinna detta mål, bara han
fick tid till det. Då han blivit ensam, gick han några varv
över golvet i djupa tankar. Plötsligt stannade han och for
några gånger med handen över pannan.
”Om jag skulle göra det? Ja, om jag skulle ta henne
med mig till Sverige, så att hon på det tysta Tyresö måtte
förljuva mitt dystra liv. Jag skulle ge henne uppfostran,
och vem vet, vad hon då kunde bli, ty hon är inte någon
vanlig slavinna. Bara jag kunde övertala henne till det!
Jag vill inte använda min makt över henne och befalla
henne att följa mig. Nej, hon bör göra det av fri vilja, av
kärlek . . . hon bör av sig själv be att få göra det. Hade
jag bara tid på mig, skulle jag nog lyckas att dra henne
till mig, liksom alla andra kvinnor, vilka jag gjort till min
egendom. Ingen har hittills motstått mig och jag behöver
således inte tvivla på, att denna lilla, obetydliga flicka
också skulle komma att tillhöra mig. Men jag måste här-

58
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ifrån om två dagar, jag vågar inte stanna längre. Alltså,


bort med denna dåraktiga tanke! Jag måste lämna Vanja,
liksom allt annat här, men något vill jag dock göra för
den vackra flickan. Min sista handling i mitt fosterland
skall åtminstone bli ädel; skada blott, att ingen får veta
av den. Hennes välsignelse skall följa mig och kanske ge
mig lycka, i fall det lönar mödan att tro på den högstes
ingripande i våra små jordiska bekymmer.”

59
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

VII

FR E S T EL SEN

G regor hade sagt till Vanja, att han skulle resa om


några dagar och aldrig mera återkomma, men
många dagar hade förflutit, sedan Vanja kom till slottet,
och ännu var fursten kvar. Det var, som om en oemot-
ståndlig makt höll honom kvar hos Vanja. Hon kallades
gång på gång in till honom, för att hjälpa honom än med
ett, än med ett annat. Han ville ha henne i sin närhet,
gav henne ständigt ny sysselsättning och förstod så väl
att locka till sig hela hennes förtroende.
Detta rörde sig dock endast omkring, hur hon sörjde
över sina föräldrars, sin lille broders och alla livegnas
olyckliga ställning på godset. För att vinna henne måste
Gregor lyssna till hennes klagan, med lugn min mot-
taga hennes knot, ja, rent av gilla hennes upproriska
tänkesätt. Då hon såg, att han tycktes behjärta hennes
sak, fattade hon allt mera mod och gav sig ingen ro, för-
rän han genast verkställde någon förbättring. Vad hon
då jublade, stackars liten! En känsla av stolthet vaknade

60
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

inom henne, ty ännu hade ingen kunnat förmå fursten


till att visa medlidande med sina slavar.
”Men kom ihåg, Vanja,” yttrade han alltsomoftast, ”att
jag fordrar erkänsla för allt vad du begär.”
”Jag är ju så innerligt tacksam,” svarade hon då med
en ödmjuk blick på honom.
”Det är inte nog att säga det, du måste visa det
också.”
”På vad sätt? O, vad kan en stackars livegen flicka göra
för er?”
”Jo, ganska mycket.” Han var frestad att tilllägga något
mera, men det oskuldsfulla uttrycket i hennes ansikte
avväpnade honom helt och hållet.
Han hade skickat efter från Moskva nya, vackra kläder
åt Vanja, men inga sådana, som kunde på något sätt
väcka hennes misstankar. Han gick mycket slugt tillväga.
”Du måste värdigt mötta furstinnan,” sade han endast,
då han lät överlämna denna skänk åt henne. ”Men
se här, vad du skall bära till minne av mig själv,” han
hängde en guldkedja omkring hennes hals.
Hon blev så överraskad, så glad, att hon med förtjus-
ning i hans närvaro tryckte den underbara klenoden till
sina läppar. ”Jag förtjänar inte all denna nåd,” utbrast
hon, rörd till tårar.
Han böjde sig hastigt ned och tryckte en kyss på
hennes mörka vågiga hår. ”Du förtjänar mycket mera,

61
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja,” sade han häftigt och ville dra henne intill sig,
men hon vred sig skrämd undan hans omfamning. Hon
sade ingenting, hon endast stirrade på honom med halv-
öppna läppar och onaturligt stora ögon. ”Är du kanske
rädd för mig din lilla toka? Det bör du inte vara, flicka,
ty det finns ingen, mot vilken jag varit så god som mot
dig. Se så, ge mig nu din hand.”
Men hon räckte honom inte handen.
Hon vände sig endast hastigt om och sprang med ett
svagt skri ur rummet.
”Vilket omak jag gör mig för detta fjolliga naturbarn,”
mumlade han.
Vanja skyndade in i sitt rum, kastade sig framstupa
på sin bädd och brast i gråt. Hon grät, så att hjärtat
höll på att brista därunder. ”Vad skall det bli av mig?”
klagade hon i sin förtvivlan. ”Men han reser . . . allt blir
då en dröm, och jag skall söka glömma honom. Denna
kedja, varför gav han mig den, och varför vill han att jag
skall minnas honom? O, vad kan väl en slavinna vara för
honom!” Hon kysste kedjan lidelsefullt, sprang så upp
och sjönk på knä framför helgonbilden, som stod i ett
hörn av rummet med en brinnande lampa.
Plötsligt spratt hon till och vände sitt ansikte mot dör-
ren. Den hade öppnats och fursten kom in. Han hade
sökt upp henne i hennes lilla kammare, vilken hon, en-
ligt hans befallning, ensam förfogade över. Vad ville han

62
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

henne, efter han kunde nedlåta sig ända därhän? Hon


steg långsamt upp från bönpallen och vågade knappast
se på honom. Hon var dödsblek och skälvde.
”Vanja, jag vill inte se dig så där rädd för mig,” sade
han strängt och ett djupt veck lade sig emellan hans
ögonbryn. ”Du har inte rönt annat än godhet av mig
och hur kan du därför tro, att jag vill dig något illa,” han
tog hennes båda händer i sina och drog henne till sig.
Hon hade inte längre makt att slita sig lös, och då han
lyfte hennes ansikte upp mot sitt och såg henne rätt in
i ögonen, kunde hon inte heller nedslå sin blick. ”Du har
gråtit, ser jag, men över vad? Jag kunde ju befalla dig att
följa mig, flicka, så långt jag ville, och om jag såg, att du
svek mitt förtroende, kunde jag låta piska dig som en
hund. Du vet det . . . är det kanske därför du är rädd för
mig? Var lugn, jag skall inte kröka ett hår på ditt huvud,
och ve den som vågar göra det. Jag vill inte heller tvinga
dig att resa bort med mig härifrån, jag önskar blott, att
du gör detta av egen fri vilja. Säg mig, Vanja, vill du följa
mig?”
”Ni kan ju befalla mig till det, jag vet det,” svarade hon,
häftigt upprörd.
”Jag sade ju, att jag inte vill tvinga dig. Du skall inte hel-
ler längre vara min livegna, jag skänker dig friheten.”
”Min Gud!” Hon slet sig lös och slog ihop sina händer
över sitt huvud. ”Jag skulle inte längre vara slavinna . . .

63
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

min far och min mor och min lille bror skulle kanske
också befrias ur livegenskapens fjättrar?”
”Ja, jag vill utsträcka min välvilja även till dem, så-
vida . . .”
”Vad?” Vanja vågade knappast andas.
”Såvida du av egen vilja följer mig, tillhör mig, som
jag önskar, och älskar mig, som jag begär,” utstötte han,
med glödande blickar, och slog sin arm lidelsefullt kring
hennes liv. ”Jag har dig nu fast, Vanja. Jag har väntat
länge nog efter den stund. Du älskar mig, neka inte,
flicka, att ditt hjärta klappar för mig.”
”Nej, nej!” skrek Vanja och försökte frigöra sig från
honom. ”Jag följer er inte . . . jag stannar . . . vad vill ni
mig? Vart skall vi resa?”
”Du följer mig, förstår du,” inföll han bestämt. ”Vad
jag vill dig? Älska dig, flicka. Vart jag reser, frågar du?
Till ett främmande land, där ingen vet, att du varit min
slavinna, och där jag skall göra dig livet skönt och härligt.
Du skall förljuva min ensamhet, vara min tröst i min
sorg, och din kärlek skall där ersätta mig allt vad jag
här har förlorat.”
”Ni förnedrar er mycket, furste, som på detta sätt talar
till er livegna. Era ord bedårar mig,” utbrast hon redan
vacklande.
”Vanja . . .”

64
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Nej, nej, jag följer er inte!” utropade hon ståndaktigt,


med lågande ögon. ”Följa er, för att förnedras, förskju-
tas och sedan glömmas! O, jag vet, att ni har gjort så
förut.”
”Men det var inte med dig, Vanja. Du skall hålla mig
fast, du skall göra mig ädel, god, mild . . .”
”Jag, en fattig livegen flicka? Ni narrar mig blott,” hon
skakade misstroget på huvudet.
”Vanja, du vill väl inte reta mig?” Passionen kom ho-
nom att glömma försiktigheten. ”Du är ännu inte fri . . .
vet du vad jag kunde göra?” Han fäste på henne en vild,
hotande blick.
”Ni kan göra mig olycklig, på många sätt, jag vet det,”
svarade hon, samlande hela sitt mod. ”Ni kan låta era
slavar piska mig till döds och er vrede kan tillintetgöra
dem, som är mig kärast i världen; men,” det var nu hon,
som gick tätt inpå honom och sänkte rösten i nästan
viskande ton, ”ni skall ändå inte göra det. Ni vill ju den
stackars Vanja inte något ont? Låt mig få stanna här hos
furstinnan, jag skall tjäna henne troget, och jag skall be
Gud för er lycka.”
”Nej, vid himmel, nej, du skall följa mig,” han sade
dock detta mildare. ”Du ser ju själv, vilken makt du äger
över mig. Är då min kärlek inte en heder för dig? Är den
ingenting värd?”

65
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Hellre döden än förnedring,” svarade Vanja lågt. ”Om


ni tvingar mig, furste, skall jag nog veta att försvara mig.
Jag är visserligen blott en simpel slavinna, jag vet det,
men jag kan därför vara ärbar, och jag skall förbli det,”
tillade hon med högre röst. ”Tro mig, det finns heder
även hos oss, livegna.”
”En sådan liten satunge!” tänkte han och bet sig i läp-
pen. Vem kunde föreställa sig ett sådant motstånd? Men
just därför skall hon bli min genom vilka medel som
helst. ”Vanja,” sade han högt, ”jag högaktar dig, men du
kan inte neka till, att du älskar mig? Då jag är härifrån,
skall du ångra dig, flicka . . .”
”Nej, jag skall inte ångra mig.”
”Du håller då inte något av mig?”
”Jo, såsom min herre och husbonde.”
”Om jag ger dig betänketid tills i morgon, Vanja, så
skall du få se, att du ger med dig och följer mig utan
tvång.”
”Jag skall i morgon svara detsamma.”
”Vi får väl se. Tänk dig litet mera för ändå! Lyssna till
ditt hjärtas röst, ty endast till den bör en sann kvinna
vädja.”

66
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

VIII

ÖV ERV U NNEN

G regor Saltykov gick nedslagen från Vanjas rum.


Hennes motstånd gjorde honom dock mera
nedstämd än vredgad. Det hade varit något för honom,
att kunna få henne med sig i landsflykten. Hon var en
präktig leksak, som han kunde vara stolt över, i fall han
fick henne att godvilligt följa honom.
”Hade jag bara mera tid på mig,” mumlade han, där
han gick genom rummen för att komma in i salongen.
”Ers nåd,” sade kammartjänaren, som trädde mycket
hastigt fram till honom, djupt bugande, ”ett bud, som
kommit direkt från Petersburg, har lämnat detta brev
och säger, att ni genast bör läsa det.”
”Från Petersburg,” utbrast Gregor, överraskad, och tog
brevet ur tjänarens hand. ”Min mors stil, vad kan hon
vilja säga mig?” tänkte han och gick in i salongen, där
han bröt brevet. Alltefter som han läste den långa skri-
velsen, antog hans anletsdrag en märkbar förändring.
Han rodnade och bleknade om vartannat och bet sig
hårt i läpparna. ”Åh, jag skall på vad sätt som helst veta

67
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

att hämnas,” utbrast han slutligen och slungade brevet


ifrån sig. ”Mina högförnäma släktingar skall kanske än
en gång få höra av mig!”
Furstinnan hade skildrat den stora förändring, som
hennes liv hade tagit genom sonens onåd hos tsaren.
Hennes salonger var övergivna, det fanns inte en av alla
forna vänner, som gjorde henne ett besök. De inflytels-
erika släktingarna hade stängt sin dörr för henne, liksom
för sonen. Furstinnan var helt och hållet förkrossad av
sin olycka. Hon klagade ömsom med bittra, ömsom med
ömma ord, förebrådde sonen hans tygellösa levnadssätt
och upprepade hans fars ord, som alltid förgäves hade
blivit förspillda. För sent, allt var nu för sent, utbrast
hon i förtvivlan, och hon och hennes unga dotter var
störtade från makt och härlighet till vanära och ett intet.
Hon hade varit alltför blind och svag för sonen. Slutligen
tillade hon, att han, Gregor, inte hade ett ögonblick att
förlora för att hinna över Rysslands gränser. Någon hade
varit nog barmhärtig och givit henne en vink om att, ifall
Gregor inte så fort som möjligt rättade sig efter kejsa-
rens befallning, att ofördröjligen bege sig ur riket, något
kunde inträffa, som var ännu värre än landsflykt.
Gregor insåg mycket väl vikten av dessa ord. Det kos-
tade på honom att blint lyda, han, som alltid varit van
att behandlas av tsaren med nåd och vänskap. Han slog
sig för pannan med knuten hand och tog långa steg över

68
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

golvet. Hans ögon irrade vilt omkring, utan att fästa sig
vid något bestämt föremål; men plötsligt stannade han,
slagen som av en blixt. Han kom att höja blicken, som
träffade ett skönt, retande kvinnoansikte, mästerligt
målat och infattat i en bred, förgylld ram, över vilken
den kejserliga örnen spände ut sina vingar. Det var ett
porträtt av Peter den stores gemål, Katarina I, från hen-
nes ungdomsdagar.
”Ah, jag vet nu, hur jag skall kväsa dessa släktingars
högmod!” utbrast han med ett högt skratt. ”Jag vet nu,
ty hur man än må bjuda till att inte låtsas om mig, så
skall det slag, jag vill ge dem, ändock träffa och såra
dem djupt . . . Och vem vet, om jag inte ändå en gång
kan komma tillbaka, återvinna kejsarens ynnest och,
mitt forna inflytande då . . . ja, då skall de få böja sig
för henne, som är min maka, furstinnan Saltykov. Vad
de skall känna sig förödmjukade, då de tvingas att visa
vördnad för en f. d. livegen. Och kommer jag aldrig mera
hit igen, så skall de dock få veta av släktskapen . . . åh,
jag vet, vad det skall kosta på dem! . . .”
Han ringde häftigt. Kammartjänaren kom inrusande
så fort, som om han stigit upp ur golvet.
”Vanja skall genast komma in till mig.”
Med djupt nedböjt huvud stod Vanja på tröskeln till
furstens salong. Men Gregor skyndade mot henne och

69
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

drog henne, med ett triumferande leende, med sig fram


till Katarinas porträtt.
”Vet du, vem detta är?” frågade han och tvingade
henne att se upp på bilden. ”Nej, du vet det inte. Har
du hört talas om Peter den Store, han, som en gång var
Rysslands självhärskare och tsar. Denna sköna kvinna
var hans gemål och kejsarinna. Katarina den första har
du säkert också hört talas om? Nå väl, vet du, vad hon
var, innan kejsaren lyfte henne till sin sida på tronen?
Hon var lika obetydlig som du. Är du sämre för mig,
Vanja, än denna Katarina var för Peter? Nej, och kejsa-
ren själv kände sig inte förnedrad av en hemlig vigsel
tills han fann för gott att offentligt förklara henne för
sin gemål och låta kröna henne i Moskva till kejsarinna.
Vanja,” fortfor han och med armen omkring hennes liv,
drog han henne tätt intill sig, ”är jag väl förmer än en
kejsare, och är du inte tillräckligt skön för att vara mig
värdig som maka?”
Han sade detta med en så varm och öm stämma, att
Vanja bävade av sällhet och tårar, stora och glindrande,
rullade häftigt, den ena efter den andra, över hennes
kinder.
”O, min nådige herre, upphör att bedåra mig?” viskade
hon med skälvande läppar.

70
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Nej, jag skall bedåra dig hela livet igenom. Du skall


följa mig, Vanja, men som min maka. Vi skall låta viga
oss redan i dag.”
”Redan i denna dag?” Vanja såg upp häpen.
”Ja, min flicka . . .”
”Men furstinnan, er höga moder?”
”Skall sinom tid få underrättelse om, att hon i dig
har en dotter Vanja. Vi måste dock gå klokt till säga, ty
vissa omständigheter fordrar försiktighet . . . vi viger oss
i hemlighet, reser genast från Ryssland och sedan börjar
vår lyckas dagar.
”Men jag är inte värdig denna stora lycka och ära,”
svarade Vanja och såg med blyg skygghet upp till ho-
nom.
”Du är det och skall bli det ännu jag låtit dig inhämta
samma bildning, mera, sedan som de förnämsta damer.
Du hör ju, Vanja, att jag menar uppriktigt med dig? Tror
du mig nu?” han lutade sitt ansikte mot hennes.
”Ja,” svarade hon övervunnen, ”jag tror er, fastän det
är, som om jag hörde er i en dröm.”
”En dröm, som är verklighet,” hon hann inte dra sig
tillbaka förrän en glödande kyss brann på hennes läp-
par.
Ja, Vanja var övervunnen. Hennes kärlek hade slut-
ligen besegrat henne, då hon övertygades om, att Gregor
inte tvekade att göra henne till sin ärbara maka. Och

71
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

överallt annat svävade för Vanja i denna lyckliga stund,


vilken makt skulle läggas i hennes hand, då hon blev
furstinnan Saltykov. Vad hon skulle vara god mot sina
livegna, deras olyckliga dagar skulle äntligen vara förbi
och . . . hennes föräldrar sedan! O, hon vågade inte tänka
längre, det gjorde henne alldeles yr i huvudet.
”Är jag verkligen vaken?” utbrast hon och tryckte sina
händer mot tinningarna.
”Ja, Vanja, om några timmar reser vi till popen, som
skall helga och välsigna vårt förbund. Du hör, hur all-
varligt jag menar.”
Han gjorde det verkligen. Det hade kommit så hastigt
på honom detta beslut, att göra den livegna flickan till
sin hustru och upphöja henne i sitt furstliga stånd. Då
kvällsskuggorna började falla, åkte fursten bort med
Vanja. Vart, visste ingen, tordes ingen heller fråga, och
man skulle kanske aldrig få veta det, ty fursten hade, be-
synnerligt nog, ingen betjäning med sig och körde själv
hästen med egen hög hand. Det var någonting mycket
ovanligt och värt att fundera över.
Men så kom de igen efter några timmars bortovaro.
Vanja strålade av glädje, nickade vänligt åt alla, men
sade inte, var hon hade varit. Det förblev en hemlig-
het, att hon hade blivit vigd framför Guds altare, och
Gregor hade skäl att lita på den präst, som förrättat
vigselakten.

72
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

IX

M A SJA

I ett av de små hörnrummen på furst Saltykovs slott föll


dagern dämpad in mellan de täta och i tunga festoner
uppfästade fönsterdraperierna.
Gregor halvlåg på en med sammetsdynor överlas-
tad divan, och på en låg pall vid hans fötter satt Vanja,
hans unga maka. Hennes ögon, som strålade i en fuktig
glans, hängde fast vid hans läppar och hon lyssnade
uppmärksamt till vad han sade.
”I morgon reser vi, Vanja,” återtog han efter en stunds
tystnad. ”Är du beredd på det?”
”Ja, vilken stund som helst. Säg mig endast vart. O, jag
ber, ha förtroende för mig,” hon knäppte sina händer
bedjande tillsammans.
”Till Sverige. Du har kanske aldrig hört talas om
Sverige?”
”Jo, många gånger.”
”Vem har kunnat tala vid dig om detta lilla obetydliga
land? ”
”Masja. Hon har vistats där i tio år.”

73
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ah, jag erinrar mig nu, att jag hört något om det, men
det har alldeles gått ur mitt minne. Det där hände under
min fars tid; hon fick tillåtelse av honom att ta tjänst hos
en familj i Moskva . . .”
”Och vilken flyttade till Sverige, där Masja blev gift
med en svensk lots. Då hon blev änka och även hennes
enda barn hade dött, längtade hon tillbaka till Ryssland
och kom så åter hit.”
”För att uppträda som profetissa,” skrattade Gregor.
”Ah, jag har hört berättas, hur hon kan spå både i kort
och i händer.”
”Hon är mycket märkvärdig,” inföll Vanja, allvarsam.
”Jag vet, att hon förutsagt mycket.”
Kanske att hon även spått dig, lilla toka?”
”Ja, en enda gång har jag låtit henne säga mig mitt
framtida öde,” Vanja rodnade. ”Hon sade, att en oför-
modad lycka väntade mig. Den skulle komma mycket
hastigt,” fortfor Vanja att berätta, ”alldeles plötsligt, men
hon sade också, att denna lycka skulle lika hastigt för-
svinna. Mera ville hon inte säga, kunde hon inte heller,
ty det var något som skymde hennes ögon.”
”Bah, du satte väl inte tro till detta prat?” Gregor
sträckte ut sin arm, lade den om hennes hals och drog
henne intill sig och fortsatte: ”Om den där Masja kunde
bli dig till någon nytta, Vanja? Den tanken föll mig just
nu in, att hon, som så länge vistats i Sverige, ovillkor-

74
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ligen måste känna landets språk. Om vi skulle ta henne


med oss? Vad säger du om det? Du har väl inte hört
något illa om henne?”
”Nej, inte annat än att hon har ett starkt begär efter
brännvin och är mycket girig. Penningen är hennes gud
och hon har allt många rubler hopsparade genom sin
spådomskonst. Eljest håller hon sig helst för sig själv,
och då hon är drucken, är hon inte heller oregerlig, som
de flesta bruka vara; hon endast sover, som om hon var
död.”
”Det där betyder mindre, Vanja, och vi skall nog ha
ögonen på henne. Huvudsaken är, att hon kunde bli oss
till nytta, i synnerhet dig. Det är avgjort, vi tar henne
med oss. Men intet förtroende om vårt förhållande får
du ge henne, Vanja, det förstår du väl. Hon bör leva i den
föreställningen, att du följer mig som min tjänarinna,
du har ju gått in på det, tills den dagen stundar, då jag
kan yppa vår hemlighet. Vi måste vara försiktiga . . . min
mor, furstinnan, måste småningom beredas på saken,
förstår du.”
”Ja, jag förstår och är nöjd med allt vad min älskade
herre och man beslutar,” svarade Vanja ödmjukt och
tillitsfullt.
”Rätt så,” han kysste hennes kind. ”Hon blir den
undergivnaste varelse jag kunnat önska,” tänkte han
förnöjd i sin själviskhet. ”Och trogen skall hon bli, ren

75
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

och kysk, så länge hennes hjärta klappar. Jag kan inte


mera begära. Inga nycker, intet självsvåld skall störa mitt
lugn. Slavinnan skall aldrig gå ur henne och det är bäst
för mig. Min vilja skall alltid förbli hennes lag. Så vill jag
också ha det.”
”Om vi skall resa i morgon,” påminde Vanja, ”önskade
jag att ta avsked av min moder. Jag får ju er tillåtelse till
det?” Hon hade så svårt för att kalla honom du, som
han så mycket bett henne om, då de var så här mellan
fyra ögon.
”Gör det, medan jag besöker Masja.”
Vanja gick genast att ta avsked av far och mor och
den lille brodern, som hon höll så kär. Då hon såg på
avstånd den lilla kojan, stannade hon och en känsla av
sorg grep henne.
”Kanske att jag aldrig mera får återse dem,” viskade
hon för sig själv. ”Men jag vet dock, att deras dagar skall
bli lyckliga och att de aldrig skall komma att lida hunger
eller nöd, om jag också inte kan återvända hit. Furstin-
nan skall inte våga göra annat än vad Gregor Saltykov
befaller, knotar hon än aldrig så mycket över hans äk-
tenskap med en livegen flicka. Hon måste finna sig, har
fursten sagt, och hans vilja skall inte ens hon sätta sig
upp emot.”
Hon sköt upp den låga dörren och gick sakta in under
det trånga taket. Den kvava luften ångade mot henne,

76
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

och från grytan som modern höll på att lyfta från elden,
spred sig lukten av den tarvliga föda Vanja förut hade
varit van att mätta sig med.
Hur mycket det kostade på Vanja att överge föräld-
rarna, visste de inte, och hon ville heller inte, att de
skulle ha en aning om det. Hon gick efter avskedet
med raska steg från kojan och vände sig inte on enda
gång om för att se tillbaka. Hon hade inte mod till det.
Men då hon kommit långt bort, så långt, att hon inte
kunde skönja deras tårdränkta ansikten eller höra deras
sorgsna röster, stannade hon, drog en lång, djup suck
och sände en sista blick mot hemmet. Hon såg, hur de
viftade med vita dukar — det var det sista minne hon
tog med sig av de kära. Hon stod länge stilla på samma
plats och uppsände i sitt hjärta en varm, brinnande bön.
Därpå gick hon långsamt vägen fram till slottet.
Gregor Saltykov hade emellertid genast uppsökt
Masja. Hon bodde ensam i en liten koja, så trång och
liten, att hon inte hade kunnat dela den med någon. I
det grå halvdunklet, ty dagsljuset silade mycket spar-
samt in genom fönstergluggen, upptäckte han en liten
hopkrupen varelse. Hon visste inte något tecken till, att
hon hört honom komma, och likväl hade han trätt in
mycket bullersamt.
”Masja, hör du inte, att du inte är ensam?”

77
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vid denna röst gjorde hon en häftig rörelse. Hon hade


hört den några gånger förr och den hade inte gått ur
hennes minne. Hon rätade upp sig och höjde ögonen.
”Min nådige herre,” sade hon och, nästan krypande
fram till honom, kysste hon hans kläder. ”Helgonen
välsigna er!”
Gregor betraktade ett ögonblick hennes gula hop-
skrumpna ansikte med det vita håret. Hon såg av-
skräckande ut i de smutsiga paltor hon hade på sig.
”Masja,” sade fursten, ”jag har hört, att du vistats
i Sverige i tio år. Du lärde dig väl då att tala svenska
och har väl inte heller glömt det, sedan du kom hit
tillbaka?”
”Masja glömmer ingenting. Jag talar svenska lika bra
som ryska. Ja, jag har varit i Sverige och jag hade kunnat
stanna där, ty där har jag varit lycklig. Men så grep mig
hemlängtan och jag var nog dum att låta den behärska
mig.”
”Men du föder dig nu på att spå, har jag hört! Kan du
säga mig något om min framtid,” fursten kunde inte an-
nat än skratta, då han räckte sin hand åt henne.
Hon tog mycket varsamt i den vita, fina ringprydda
handen. Men hon betraktade mycket länge dess linjer.
”Min nådiga herre är mycket bekymrad. Någon oför-
modad olycka har träffat er och som förändrat hela
edert liv. Får jag säga mera?” frågade hon.

78
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Gå på, du, det är mycket lustigt.”


”En kvinna har kommit i er väg. Tro henne, ty hon har
ett hjärta av guld och skulle kunna gå i döden för er. Ni
älskar henne, men ni skulle kunna älska henne högre, ty
det förtjänar hon,” därmed släppte hon handen.
”Inte så illa. Var det allt?”
”Ja, för den här gången.”
”Men det var inte för att begagna mig av din spådoms-
konst, Masja, som jag kom hit. Jag ville veta, om du har
lust att följa med mig till Sverige? Jag vill ha några av
mitt ryska folk med mig.”
”Till Sverige,” Masja stirrade på honom, öppen mun.
”Åh, till Sverige . . .”
”Tror du dig kunna vara mig till någon nytta där? Jag
fordrar inte något strängt kroppsligt arbete, ty där blir
förhållandena så olika. Det är endast för att du kan tala
svenska, som jag behöver dig. Jag tar också med mig
Vanja. Hon skulle inte kunna reda sig i det främmande
landet utan dig. Vill du?”
”Som nådig herrn befaller . . .”
”Du skall inte komma att ångra dig, Masja, men du
måste vara färdig redan i morgon, förstår du. Jag skickar
dig med Vanja till Moskva, där du får köpa dig kläder
och vad du behöver.”
Masja strålade av glädje. Hon kastade sig på knä och
Gregor hann inte dra sina händer tillbaka, förrän hon

79
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

fattade hans fingrar och kysste dem. ”Jag får då komma


till Sverige igen. Jag får be på min mans och mitt lilla
barns gravar. Åh, ni vet kanske inte, att jag varit gift
med en svensk man, men att döden ryckte honom bort
från mig.”
”Jag känner till litet av din historia, Masja. Men det är
inte sagt, att du kommer till de trakter i Sverige, där du
varit gift.”
”Men någon gång kan ni väl tillåta mig att fara dit.
Den jordfläcken är mig så kär och dyrbar . . .”
”Det beror helt och hållet på ditt uppförande.”
Masja kunde inte finna ord för sin överraskning. Hon
jublade, hon sjöng, ja, hon dansade, sedan fursten läm-
nat henne. Av ålderdomskrämpor kände hon inte till det
minsta, hon blev liksom ung på nytt; hon var seg och
hade en kraftig hälsa, som skulle, om det gällde, tillåta
henne att uthärda mycket.
”Men varför tar han Vanja med sig?” tänkte hon. ”Han
nämnde inte om, att någon manlig tjänare skulle följa
honom, utan endast jag och Vanja. Vanja är ung och
vacker,” återtog hon efter en stunds fundering. ”Stackars
flicka, om han skulle? . . . Åh, jag har väl hört talas om
honom . . . men vad rör det där mig; bara han är god mot
mig, skall jag blunda och tjäna honom troget.”

80
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

PÅ T Y R E S Ö

R esan till Sverige hade inte gjorts utan åtskilliga


besvärligheter. Men för Vanja hade den inte varit
till något obehag. För henne var allting så nytt och
kärleken till hennes make kom henne att förbise allt
annat. Hon levde liksom i en dröm. Gregor var så öm,
så uppmärksam, och kunde i flera timmar tala endast
kärlekens språk till henne. Hon hade för Masjas skull
önskat, att han varit mera försiktig, eftersom han själv
sagt henne, att deras förhållande måste tills vidare
hemlighållas, men han tycktes ha glömt allt detta. Han
kunde nu i stället dra henne ned på ätt knä i den gamla
kvinnans närvaro, kyssa hennes händer och ge henne de
mest smekande kärleksnamn. Vanja rodnade, och fastän
hon ingenting hade att förebrå sig, kände hon ändock
en djup blygsel i Masjas närvaro.
”Vanja,” sade Masja en gång till henne, då de båda
kvinnorna var ensamma, ”jag börjar nu förstå, varför
fursten vill ha dig med till Sverige. Neka inte,” hon plira-
de på den förlägna Vanja; ”jag tänker inte heller göra dig

81
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

någon fråga . . . men akta dig, jag har sett i korten och
framtiden ligger så mörk för dig.” Vanja kunde ingenting
svara. ”Du blir blott en förnedrad varelse och bortkastad
som en leksak, sedan han tröttnat vid dig, flicka.”
Vanja höjde sin sänkta panna mot Masja och fäste en
klar, öppen blick på henne, en sådan blick, som endast
det rena samvetet kan ge. Hon var frestad att säga henne,
att hon var furstens lagligt vigda maka och att kyrkan
hade helgat deras förbund, men hon teg — hon måste
tiga än så länge, hur svårt det än var och skulle bli.
Vad som dock mest bekymrade Gregor Saltykov var,
att hans förmögenhet hade smält så betydligt tillhopa.
Han visste, att det skulle bli påkostande för honom att
försaka alla de livets njutningar och bekvämligheter,
vid vilka han varit van, och att det skulle bli bittert
att nödgas beräkna varje utgift, han, som slösat med
miljoner. För hans mor och syster skulle också allt bli
annorlunda hädanefter, men de skulle åtminstone inte
komma att sakna vad han måste göra, ty han hade i allt
sitt lättsinne likväl inte haft hjärta att beröva dem mera,
än vad han redan förut hade gjort. Skulle inte lyckan
vara honom ännu en gång bevågen, så såg det mörkt ut
för honom.
Det var en solklar dag, då Gregor med Vanja och
Masja anlände till Stockholm. Han tog in på ett av hu-
vudstadens förnämsta hotell och visste så ställa till, att

82
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ingen kunde ha en aning om, i vilket förhållande Vanja


stod till honom. Hennes enkla klädsel antydde också
mera en tjänarinnas än en makes ståndpunkt, och hen-
nes sätt mot honom var sådant, utan att hon behövde
förställa sig, att man kunde ta henne för hans slavinna.
Gregor dröjde inte länge, förrän han sökte ta reda på
några släktingar till greve X., om vilken han visste, att
de hade anställning vid hovet. De mindes mycket väl
den ryske fursten och mottog honom, såsom det anstod
hans börd. Greve X. var död för två år sedan och Tyresö
hade övergått till hans arvingar. Detta kunde dock inte
hindra Gregor Saltykov att få bo där som hyresgäst, ty
det gamla godset stod öde och obebott. Gregor fick såle-
des tillåtelse, att när det behagade honom, ta slottet i be-
sittning. Ett enda förbehåll gjordes dock, och det var, att
en gammal trotjänare fick behålla sitt rum till döddagar.
Så hade greve X. uttryckligen bestämt i sitt testamente,
och detta varken kunde eller ville arvingarna förändra.
Denne tjänare var Saturninus, dvärgen, som Gregor
Saltykov inte hade glömt. Det gjorde honom också det-
samma, om han bodde där, sade Gregor och frågade
till och med efter oldfrun, som han också mycket väl
mindes. Men Ursula var död, endast för några veckor
sedan, och vilade i Tyresö kyrkogård.
Således blev hyreskontraktet uppsatt och under-
skrivet. Ingenting hindrade Gregor att genast flytta till

83
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Tyresö. Gregor lät beställa en bekväm vagn och reste


tidigt en morgon med Vanja till Tyresö, sedan han da-
gen förut skrivit ett långt brev till sin mor. Masja hade
han skickat flera timmar i förväg med en mängd saker,
som hon skulle övervaka, så att fursten besparades allt
besvär.
Masja kom ned på borggården för att mottaga sin
herre. Saturninus stod bakom henne, djupt bugande,
men med mörk uppsyn. Underrättelsen om, att ”den
där ryssen” skulle komma till Tyresö, hade slagit ned på
honom som en bomb.
Vanja säg sig nyfiket omkring. Den gamla byggna-
den med sina taklösa torn tilltalade hennes romantiskt
stämda sinne.
Hon hade, liksom alla, som första gången såg Saturni-
nus, blivit en smula överraskad, men hennes medfödda
finkänsla avhöll henne från att röja någon större förvå-
ning över hans vanlytthet, så att han därigenom skulle
på något sätt känna sig sårad. Fursten däremot kunde
inte avhålla sig från att dra på munnen, och gjorde Vanja
uppmärksam på dvärgens små smala ben, hans höga
axlar och stora klumpiga huvud.
Vanja gav Saturninus en vänlig blick, som han förstod.
Han såg efter henne, där hon gick efter fursten genom
rummen. Saturninus försökte att utforska Masja, som
redan berättat för honom sin historia, och att det inte

84
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

var första gången hon satte foten på Tyresö mark. Hon


hade visserligen aldrig haft någon bekant på Tyresö,
men hon hade ofta seglat dit med sin man från Dalarö.
”Vem den unga flickan är, som fursten är så vänlig
emot?” sade Masja, plirande småslugt på dvärgen. ”Hon
är endast en tjänarinna, liksom jag, en livegen, om ni vill
ha reda på det.”
”Åh, är hon det? Kan en så stolt herre som fursten
nedlåta sig till att sällskapa med henne.”
De första dagarna blev mycket oroliga på Tyresö, in-
nan fursten fått våningen ordnad efter sina vanor och sin
bekvämlighet. Han gick omkring i slottet med Vanja och
Saturninus som ciceroner, medan Masja fick tolka allt
vad dvärgen hade att upplysa om. De djupa källarvalven,
som sträckte sig under slottsvåningen besågs. Där fanns
en tjock, järnbeslagen ekdörr, vars stora, rostiga nyckel
satt i det antika, väldiga låset. Med stort besvär kunde
dörren öppnas och innanför syntes en liten mörk håla
med en smal, till hälften nedrasad trappa, som sträckte
sig under jorden. Saturninus talade även om, att där
skulle finnas underjordiska gångar, men de hade störtat
in och var farliga att beträda. I det västra tornet fanns
en kammare, visserligen ljus och rymlig, men som dock
gjorde ett dystert intryck genom de gamla, mörknade
målningar, som helt och hållet betäckte väggarna. De
flesta var porträtt av förnäma personer, bland dem en

85
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ung dam, vars namn inte blivit inristat på den breda,


förgyllda ramen. Fursten betraktade detta sköna kvinno-
ansiktes fina oval och den fylliga, högbarmade bysten,
som var till hälften blottad och draperad i blodröd sam-
met. Hon påminde honom en kvinna, den enda kvinna,
som han hatade och förbannade, eftersom hon vållat
hans olycka.
”Lucretia,” mumlade han mellan tänderna, ”det är,
som om det var hennes egen bild.”
Vanja, som stod tätt bredvid Gregor, hörde förvånad,
hur han bittert framväste dessa ord. ”Lucretia,” upp-
repade hon nyfiket. ”Vem är Lucretia?”
”En kvinna, som jag skulle vilja trampa till döds un-
der mina fötter,” svarade Gregor hatfullt och hans ögon
gnistrade av mordlusta.
Ett sådant skräckinjagande intryck hade Vanja ald-
rig förr sett i hans ansikte. Hon kände sig skrämd och
vågade inte fråga honom något vidare, men hon fick en
aning om, att hans vrede måste vara förfärlig, då den
kom till utbrott.
”Se här,” Saturninus visade på en mycket liten knapp
i tavelramens upphöjda sirater och vilken var nästan
osynlig, åtminstone kunde endast ett invigt öga upp-
täcka densamma, ”om jag trycker på denna knapp,
skall något högst märkvärdigt inträffa”. Han tryckte på
knappen. Ögonblickligt rörde sig tavlan åt sidan och det

86
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

visade sig en lönndörr i väggen. Saturninus gav plats


åt fursten, som trädde fram, och varseblev bakom dör-
ren en mörk öppning och en trappa med breda, flata
stenar.
”Vart leder denna trappa? Vågar man gå ned?” frågade
han.
Saturninus gav ett tecken, att alla kunde följa efter ho-
nom. De kom ned i ett rum, inte olikt ett fängelse, med
välvt tak, orappade murar och en smal fonsterglugg,
innanför vilken var anbragt en järnplåt, som kunde
skjutas till och utestänga varje skymt av dagsljuset. En
låg spisel fanns med en liten lucka till spjäll, genom vil-
ken röken kunde drivas ut. Invid ena väggen höjde sig
från tegelgolvet en bred stenhäll, antagligen avsedd till
plats för en bädd eller halmkärve.
Vanja kände sig beklämd och gick bort till fönsterglug-
gen och försökte att se ut. Hon såg den klara, blåa him-
len och terrasserna djupt nedanför. Hade verkligen något
hjärta klappat och förtvinat i detta dystra fängelserum?
Hade verkligen ett tårat öga sökt den blåa himlen genom
denna trånga glugg? Och kunde verkligen någon olycklig
här dömd till fångenskap, varit med en kedja fastsmidd
vid den stora, tjocka, rostiga järnringen, som satt hårt
fastnitad i golvets stenläggning? Det kunde vara möjligt,
tänkte Vanja, smärtsamt berörd.

87
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja, nog har mången olycklig fånge försmäktat där


nere,” sade Saturninus, då han låtit tavlan med den
sköna damen åter inta sin plats i väggen.
”Jag vill aldrig mera sätta min fot i det där hemska
tornet,” sade Vanja, då hon kom in i de vackra, ljusa
slottsrummen och blivit ensam med fursten.
”Du skall slippa det min älskling,” och Gregor log åt
hennes förskrämda min. ”I sådana hålor trivs inte ett
litet fagert blomster som du. Men om jag ändock skulle
få lust att spärra in dig där?” tillade han plötsligt och
såg på henne med en underlig blick.
”Spärra in mig där nere i tornet?” Vanja ryste och över
hennes kind for ett lätt snödoft.
”Ja, om? . . .” Han drog henne intill sig och strök de
mörka lockarna ur hennes panna. ”Jag kunde ha lust
att bli svartsjuk . . .”
”På vem?”
”På ingen, men,” återtog han efter en sekunds tystnad,
”om det föll mig in, att inte unna solen att kyssa dig, el-
ler vinden att smeka dig, eller någon annan mänsklig
varelse än jag att höra din tjusande röst?”
Så han bedårade henne! Och hon lyssnade till honom
i hänryckt sällhet. Hon slog sina armar omkring honom.
Hur ljuvt för henne, att känna sig vara så högt, så gräns-
löst tillbedd. Skulle detta förbli för alltid så, eller var inte

88
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

alltsammans blott en dröm, ur vilken hon vilken stund


som helst kunde vänta ett smärtsamt uppvaknande?
Det var dagar av översvinnlig lycka, som Vanja fram-
levde vid Gregor Saltykovs sida på Tyresö. Mild, älsklig,
undergiven, så fann han henne alltid och alltid färdig att
tjäna honom, forskande i hans blick efter hans minsta
önskan. Hon hade aldrig försökt, vilken makt hennes
kärlek kunde ha över honom, annat än då hon bad för
sina föräldrar och för alla livegnas bästa på hans gods
invid Moskva.
Hade han emellertid uppfyllt allt, vad han hade lovat
henne, då hon gav sig åt honom? Han sade, att han gjort
det, och att han visste, att hans mor fullgjort hans vilja.
Hon litade ändå på honom i sin oerfarna oskuld och
anade inte, att allt vad han sade henne, var idel osan-
ningar. Inte hade han gjort några förbättringar till de
livegnas fördel, och han frågade föga efter, hur hans mor
behandlade dem. Inte tyngde det på hans samvete, om
han bedrog henne. Gregor hade nu fått sitt hus ställt
efter sitt sinne. Masja var en god hjälpreda åt Vanja, så
länge hon inte kunde svenska språket, men Gregor hade
tillika anskaffat en lärare, som nu bodde i slottet, och för
vilken Vanja dagligen tog lektioner i de nödvändigaste
bildningsämnena. Sedan skulle hon lära sig musik och
sång, eftersom Gregor upptäckt, att hon var begåvad
med en sällspord vacker röst. Vanja var också mycket

89
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

flitig och gjorde så snabba framsteg, att hon förvånade


sina lärare. Det gladde Gregor, att han skulle få heder
av henne. Han kände sig ibland till och med en smula
stolt över, att fullkomligt äga i sitt våld ett så skönt och
ofördärvat väsen som Vanja. Det kunde bli något av
henne med tiden — han skulle inte komma att blygas
över att ha gjort henne till furstinna Saltykov. Den dag,
då han ansåg henne värdig att presenteras för hans mor
och hans släktingar skulle få veta av hans giftermål, ville
han inte rodna över hennes brist på bildning. Hans mor
och syster hade lovat, att de en gång skulle komma till
Sverige, men det fick inte ske förrän Vanja hade tillägnat
sig den yttre polityr, som var nödvändig för att hon på
ett fullt tillfredsställande sätt skulle kunna uppträda
som värdinna i hans hus och vid hans bord.
I hans nuvarande omständigheter ansåg han det
för en lycka att kunna förströ sig med hennes sällskap.
Vanja var en riktig skatt för honom. Hon satt ständigt
hos honom under de långa skymningsstunderna och
han lyssnade till hennes barnsliga språk, medan han
betraktade det sköna ansiktet med dess milda, all-
varliga, mörka ögon, som var till hälften slutna, då hon
talade. I sådana ögonblick trodde han, att han aldrig
skulle tröttna på henne och på detta kärleksliv, vilket
ändock var så enahanda dagarna igenom. De gick ofta
tillsammans ut i den omgivande härliga naturen, förir-

90
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

rade sig många gånger i de djupa skogarna och dröjde


flera timmar, innan de åter hittade på den rätta stigen.
Men ibland överföll honom en häftig längtan, ja, rent av
en obetvinglig trånad efter det lysande liv han hade fört,
och då föll han i sådan dysterhet, att Vanja fruktade för
att opåkallad närma sig honom. Makt och rikedom hade
han ju för alltid förlorat — och detta låg i djupet av hans
själ och grämde bittert.
På detta sätt förflöt den ena dagen efter den andra,
tills sommaren var förbi. Gregor hade inte sökt göra
några bekantskaper eller skaffa sig några vänner. Ännu
kunde han härda ut i ensamheten, ännu hade han inte
behov av någon annan än Vanja. De brev hans mor
skickade honom, andades fortfarande samma svårmod
och sorg över deras olycka. På kejsarens nåd var inte mer
att hoppas. Gregor hade för många och mäktiga fiender,
som uppbjöd allt för att förlänga hans landsflykt. Det
var således endast ledsamma och dystra underrättelser,
som han mottog från Ryssland.
Vanja hade genom träget arbete lyckats förvärva sig
så mycken färdighet i svenska språket, att hon rätt bra
förstod det. Det roade henne och Gregor att tala med
varandra på detta språk. Det lät mycket lustigt till en
början och många misstag gjordes, men det gick så
småningom och slutligen kunde vem som helst begripa
dem.

91
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja gladde sig mest över att kunna meddela sig


även med andra än Masja, som var ett allt annat än
angenämt sällskap för henne. Masja vågade visserligen
inte annat än visa Vanja tillbörlig respekt, men det
kunde dock understundom hända, att hon glömde sig
och grovt sårade henne, så att blygselns rodnad steg upp
på Vanjas panna. Hon låtsade dock om ingenting och
var nog ädelmodig att inte klaga för fursten. Hon visste,
att Masja hade många fula egenskaper, att hon stal, vad
hon kunde komma över, och hade även överraskat henne
några gånger drucken, men hon höll detta hemligt och
fruktade blott, att andra kunde göra samma upptäckt
och bära fram skvaller för deras herre.
Mot alla, som kom i beröring med Vanja, var hon
vänlig och tillvann sig därför allas sympatier. Mången
osämja ställde hon till rätta mellan tjänarna och av-
styrde mången förargelse, som kunde haft svåra följder.
Hon var således allas goda genius, älskad och tillika be-
klagad av alla, ty ingen var längre okunnig om, att hon
var furstens älskarinna.

92
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XI

V EM VA R HON?

B land Gregor Saltykovs förströelser på det tysta Ty-


resö var jakten det som mest tillfredsställde honom.
Ofta gick han ensam och förirrade sig då så långt bort
och så djupt in i skogarna, att det ibland hände, att han
inte återvände förrän sent på aftonen. Han hade försökt
att inviga Vanja i jaktens ”ädla nöje”, men för denna
grymma sport kände hon inte den ringaste böjelse.
”När allt kommer omkring, är hon ändå ett litet pjåk,”
tänkte han. ”Dock tycktes hon vara så modig ibland, då
det gäller annat.”
Ja, Vanja ägde verkligen ett mod, som blott få kvinnor
kunde berömma sig av, men inte det modet att mörda
och förstöra något av Guds skapade varelser. Hon skulle
utan tvekan med egen livsfara sökt rädda en nödställd
människa, om detta kommit i fråga; hon skulle, utan att
dagtinga med sin egen fördel, kunnat ta den oskyldigt li-
dande i försvar och ge sig själv till offer, om det behövts,
för ett ädelt värv.

93
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Således hade fursten intet annat sällskap än sina hun-


dar, då han en eftermiddag kastade bössan över axeln.
Trakten var rik på fågel, och om han inte händelsevis
överraskade någon ståtlig älg, ämnade han försöka sin
lycka på skogens bevingade byte. Nu gick han med lätta,
försiktiga steg in i skogsdunklet. Hundarna var avkopp-
lade och hade sprungit framför honom, vädrande och
lyssnande.
Sedan började han att mörda fågel på fågel, ratande
att ta dem hem. De ilade längtansfullt till sina bon, ty
aftonen var i annalkande. Gregor hade nu kommit ut på
landsvägen. Han gick raskt, ty han ville snart komma
hem, eftersom han kände sig hungrig och middagen
långt ifrån hade varit i hans smak. Han kunde inte låta
bli att tänka på och berömma sitt eget tålamod att så
länge ha kunnat trivas i ensamheten på Tyresö med
endast Vanja till sällskap.
”Besynnerligt, att jag så länge har kunnat leva på
detta sätt, utan att rent av ådra mig en sjukdom av idel
ledsnad. Men lilla Vanja är dock mycket täck; det var
tur, att jag hittade på henne just i sista ögonblicket. Och
när jag en gång kommer tillbaka till Ryssland, till hovet
med min livegna flicka, vad dessa kvinnor, som med
sina blickar och leenden tiggt om min kärlek, men som
nu fegt förnekar det, skall känna sig sjuka av avund över

94
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

den ömhet, som jag skall visa henne!” Så invaggade han


sig i djärva och lyckliga drömmar.
Plötsligt hördes snabba hovslag bakom honom. Han
stannade och lockade hundarna för att visa, att han
inte fäste någon uppmärksamhet vid den kommande.
En dam i elegant och retande amazondräkt sprängde
fram på en vit, frustande häst. Hon satt, som om hon
var gjuten vid sadeln, hennes gestalt var hög och ståtlig,
hennes hållning kanske något för stel och högdragen,
men full av värdighet. Hon red inte förbi Gregor, utan
vek av på en sidoväg strax invid skogsbrynet. Hastigt
höll hon in det ädla djuret, då hon upptäckte, att grin-
den framför henne var stängd. Hon höjde sig djupt ned
över hästens hals för att nå klinkan och öppna, men det
lyckades inte. Just som hon ämnade kasta ifrån sig tyg-
larna, hade Gregor hunnit fram. Han lyfte av sig hatten
och öppnade grinden.
”Tillät mig att få vara er till tjänst,” sade han på
svenska och lät henne passera.
Hon hade vänt sitt ansikte mot honom och ett par
stora, klara, grå ögon mötte hans. Hennes blick uttryck-
te den högsta förvåning över, att en så artig kavaljer så
oväntat dök upp mitt på landsvägen. Ett halvt leende
krusade hennes ovanligt välformade mun och de små,
jämna tänderna glänste som äkta pärlor. Hon gjorde en

95
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

behaglig höjning med huvudet och framviskade ett tack.


Därpå red hon bort i starkt trav.
Gregor stod kvar på samma plats, fastän hon för länge
sedan hade försvunnit ur hans åsyn. ”Vem var hon?”
tänkte han. ”Troligtvis en av mina grannar. Jag har inte
ens frågat efter vilka de är, som bebor egendomarna här
omkring. Men vem var hon? Att hon är en bildad dam,
kan jag anta, en dam av värld, ty så kan ingen parveny
föra sig. Ah, det är ändock en bra stor skillnad mellan
lilla Vanja och dessa ädelborna damer, som ända från
vaggan fått tillägna sig en världsvana och en hållning,
som röjer sig i deras minsta rörelser. Skall jag någonsin
få Vanja till att anta en sådan air och ett sådant skick?
Näppeligen,” suckade han. ”Slavinnan skall aldrig gå ur
henne, fruktar jag, och det simpla blodet skall säkerligen
alltid förråda sig.”
Då han kom hem, fann han bordet i matsalen dukat
och hans älsklingsrätter bars fram av betjänten, som
hela tiden stod bakom hans stol, väntande på en vink att
fylla den höga silverbägaren med det ädlaste vin.
”Vanja,” ropade Gregor. Hon skyndade genast fram till
honom. ”Drick mig till!”
Betjänten hade genast till hands en annan bägare,
som han fyllde och räckte på en silverbricka åt Vanja.
”Du må tro,” han lade sin arm omkring hennes liv och
gick med henne in i våningen, ”att jag i dag haft ett litet

96
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

äventyr, om jag så kan kalla det. Då jag var på hemvägen,


kom en dam ridande på en ypperlig, mjölkvit häst. Hon
skulle genom en grind, som var stängd, och jag var nog
artig att öppna den för henne.”
”Var hon alldeles ensam?” frågade Vanja nyfiket.
”Ja, alldeles ensam. Hon var ett charmant fruntimmer,
om ock långt ifrån så ung och vacker som du, Vanja, men
hon hade att sätt och en hållning, som sade mig, att hon
var en dam av värld. Det är just som jag vill ha dig, men
det är svårt, då du inte har något exempel för ögonen.
Antag, att denna dam är lika god och älsklig, som hon
är bildad, och att vi kan komma i beröring med henne.
Vore det inte bra för dig, Vanja, så att du kunde lära dig
något av henne?”
”Kanske, men vem är hon?”
”Ja, vem är hon? Fråga Saturninus, han känner nog
till saken.”
”Jag skall göra det. Men är det väl sagt, att denna dam
vill sällskapa med mig? Jag är ju ansedd endast som en
tjänarinna här i huset?”
”Men om jag säger henne, att du är värdinna i mitt
hus,” avbröt han missnöjd, ty han tålde aldrig en mot-
sägelse, ”resten får hon veta, då tiden är inne för det.
Du förstår? Jag skall göra visit hos henne och hon skall
återgällda mitt besök. Kom ihåg, vad du har att bereda
dig på!”

97
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XII

E THEL W IL DER BR A ND

V anja var verkligen ivrig att ta reda på, vem den


främmande damen kunde vara, som fursten hade
mött, och om hon bodde i grannskapet. Gregor hade
beskrivit hennes utseende på ett mycket livligt sätt,
så att hon måste ha gjort ett starkt intryck på honom.
Vanja kände dock ingen avund över det, ty han hade ju
sagt, att den obekanta var varken så ung eller så vacker
som hon själv.
Vanja klappade sakta på Saturninus dörr, som genast
öppnades av dvärgen. ”Det vore roligt att få språka litet
med er, Saturninus,” sade hon på svenska, vilket gick
tämligen bra, om hon ock under samtalets lopp gjorde
en och annan bock mot språket.
”Var så god och sitt ned, ni gör mig ett stort nöje med
det, mamsell Vanja.”
Vanja gick fram och satte sig vid fönstret.
”Trivs ni verkligen här på Tyresö?” frågade Saturninus
vänligt.
”Ja, jag trivs mycket bra.”

98
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ni är då verkligen lycklig?”


”Ja, jag är lycklig och lyckligare blir jag för var dag som
går. Det där förstår ni inte, Saturninus.”
”Nej, jag förstår det inte,” sade dvärgen. ”Då jag såg
er första gången, fäste jag mig genast vid ert väsen. Jag
trodde aldrig, att Ryssland kunde frambringa något så
älskligt, som ni.”
”Ni smickrar, Saturninus . . .”
”Jag är en gammal man, en stackars vanlytt människa,
som man gör narr av, och som därför blivit bitter mot
hela världen. En sådan ynkling kan inte smickra. Jag
håller av er, mamsell Vanja, och därför talar jag så här
uppriktigt.”
”Men jag har ju alldeles glömt bort det ärende, jag
hade till eder. Fursten har i dag mött i skogen en obe-
kant dam, ridande på en vit häst. Hon var högväxt och
mycket ståtlig, sade han, och hon måste vara en förnäm
dam. Kan ni upplysa mig om, vem hon är, och om hon
bor här i trakten?”
”Ah, jag förstår, det är friherrinnan på Kumla. Ja, hon
är mycket ståtlig, det är sant, men inte alls vacker, tycker
jag, fastän det sägs, att hon fortrollar alla karlar och gör
dem olyckliga. Kumla ligger inte långt härifrån och det
är hennes egendom. Hon lever där alldeles ensam, sedan
hon skilt sig från man och barn.”
”Är hon skild från sin man?”

99
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja, tyvärr, och hon har nyss kommit hem från en


utländsk resa. Det är mycket prat om henne; om allt är
sant, vet jag inte, men hon är inte någon god människa.
Hon är högfärdig . . .”
”Vad heter hon?”
”Ethel Wilderbrand!”
”Ethel Wilderbrand,” upprepade Vanja långsamt. ”Jag
kan således upplysa fursten om det?”
”Ja, och säg honom tillika, att han aktar sig för henne,
ty hon snärjer honom snart i sina garn och då . . .”
”Nej, det vågar jag inte säga,” skrattade Vanja. ”Hon
snärjer honom inte, ty han låter inte så lätt snärja sig.
Men här har jag nu suttit och pratat så länge. Tack,
Saturninus, för den här gången.” Vanja skyndade ned
till Gregor och berättade för honom, att hon nu visste
namnet på den okända.
”Då skall jag i morgon göra henne min visit, och jag
hoppas, att hon motsvarar de förväntningar, jag gjort
mig om henne. Hon skall kanske bli din läromästarinna,
Vanja, och då skall du noggrant studera henne, så att
också du kan anta det nobla sätt, som ovillkorligen er-
fordras för en furstinna Saltykov.”
”Jag vill försöka,” svarade Vanja ödmjukt, men kände
sig dock inte riktigt nöjd.
Straxt efter frukosten dagen därpå lät fursten spänna
för sin vagn och begav sig till Kumla. Vanja stod vid ett

100
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

fönster och åsåg avfärden. Hon kände sig inte glad till
sinnes. Hon kunde inte låta bli att tänka på, vad dvär-
gen hade sagt henne om friherrinnan Wilderbrand, att
hon var känd för att bedåra alla män. Därtill var denna
kvinna en förnäm, bildad dam, som kunde föra sig med
den elegans och säkerhet, vilka Gregor så mycket talade
om och fordrade hos Vanja.
”Han har måhända rätt,” suckade hon, ”jag behöver ett
exempel för ögonen, så att det kan gå lättare för mig att
ombilda mitt medfödda, simpla väsen? Men kanske hon
blir det rätta mönstret?” Det grubblade Vanja på.
Emellertid dröjde det inte länge, förrän Gregor var
framme vid Kumla. En betjänt skyndade att öppna
vagnsdörren och gjorde en djup bugning för fursten.
”Tar friherrinnan emot?” frågade denne. Betjänten gav
ett jakande svar och bad honom stiga in. Efter att ha
passerat förstugan och ett kabinett, ornerat i ljusa och
glada färger, trädde Gregor in i en salong, vars väggar
var klädda med mattblå sidentapeter. På ett konstnärligt
arbetat bord med en snövit marmorskiva syntes i en
dyrbar ram ett porträtt av friherrinnan Ethel Wilder-
brand.
Detta porträtt fäste först och främst Gregors upp-
märksamhet. Men denna bild måste vara väl träffad,
tänkte han, ty den var målad med mästarhand, och så
mycken själ och liv andades i varje penseldrag, att det

101
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hela framstod som verkligt kött och blod. Hon var inte
vacker, det var sant, men ju uppmärksammare han be-
traktade detta ansikte, ju mera intresse tilldrog det sig.
Det låg någonting på samma gång retande och impo-
nerande i denna bild med sin bara, bländande hals och
yppiga byst. Hyn var blek, men inte sjuklig, utan en fin,
egendomlig blekhet, som gav åt hennes ansikte en stolt,
något högdragen prägel. Ögonen var stora och av ljusgrå
färg, med ett underligt, gåtfullt uttryck, medan kring
de ovanligt välformade läpparna lekte ett gäckande löje.
Ett mörkblont hår föll i små, mjuka lockar så djupt ned
i pannan, att de nästan vidrörde de raka, alltför breda
ögonbrynen.
Det dröjde ganska länge innan Gregor såg en skymt av
ägarinnan till denna prakt. Slutligen syntes friherrinnan
Wilderbrand komma långsamt gående genom våningen.
Hon var iklädd enkel, pärlgrå sidenrobe, av ett snitt, som
lät hennes ståtliga växt på det fördelaktigaste framträda.
Gregor bugade sig med en fulländad hovmans säkerhet
och behag.
”Jag har väntat er, furst Saltykov,” sade hon i en ton,
som om de redan länge känt varandra. ”Här på landet
uppsöker man gärna sina grannar och blir snart bekant
med dem. Vi kan ju lämna alla ceremonier åsido,” log
hon och visade sina vackra tänder. ”Var hjärtligt väl-

102
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

kommen,” hon räckte ut sin fin, vita hand. ”Ni förstår


väl svenska, furst Saltykov?”
”Ja, jag förstår rätt bra svenska.”
”Ni har nog rätt i vad ni nyss yttrade, att man gärna
uppsöker sina grannar på landet, men jag trodde dock
knappast, att jag skulle komma att göra det. Jag har till-
bringat hela sommaren på Tyresö utan något egentligt
sällskap.”
”Hur kan något sådant vara möjligt!” utbrast friher-
rinnan med uppriktig förvåning. ”Ah, jag skulle för min
del ha förgåtts av ledsnad.”
”Men jag lever ändock,” log Gregor, ”och ämnar inte
heller härefter skaffa mig någon umgängeskrets. Jag
trivs bäst ensam och tänker fortfarande förbli det. Dock
skulle jag anse det för en lika stor ära som nöje, om jag
någon gång fick uppvakta er. Ni tillåter ju det och förlå-
ter mig, att jag vågar framstalla en så djärv bön?”
”Förlåta er,” upprepade han med en lätt rodnad. ”Jag
borde ju tvärtom känna mig mycket smickrad över att
kunna rycka er ur ert enstöringsliv, furst Saltykov. Ni är
alltid välkommen på Kumla, var övertygad om det.”
”Ni är mycket god, alldeles för god mot en obekant
främling. Det var ju en märkvärdig ödets skickelse, att
jag kom att sammanträffa med er i går afton . . . Jag
kunde aldrig ana, att jag var nära granne till en så inta-
gande dam.”

103
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Friherrinnan upptog hans artigheter med stort väl-


behag. Den förnäme furst Saltykov slog an på henne
och hon kände i luften, att han skulle bli en av hennes
beundrare. Hon beslöt att söka tjusa honom, utan att
därvid begagna sig av vanligt koketteri. Hon kunde
konsten att bedåra, utan att Gregor visste på vad sätt
det gick till.
Hon förstod att underhålla sin gäst så väl, att tiden
hastigt flög framåt.
Hon bjöd honom in i det utmärkta orangeriet, av-
plockade med egen hand och räckte honom en knippe
av de utsöktaste och sällsyntaste blommor i hela sam-
lingen.
”Ett litet minne av Kumla,” sade hon, ”till en vänlig
erinran om mig.”
Han kunde inte motstå frestelsen att kyssa hennes
hand. Han gjorde det med både beundran och vörd-
nad.
”Jag kan inte uttrycka min tacksamhet så, som jag
känner den, åtminstone inte på ert språk. Ni skulle må-
hända bättre förstå mig på franska eller ryska, om ni
vore invigd i dem.”
”Nej, nej,” avbröt hon. ”Jag har intet språksinne och
har därför aldrig brytt min hjärna med att plugga i mig
något främmande språk. Och ryskan . . . bevara mig väl

104
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

för ett så barbariskt tungomål . . . ah, förlåt, att jag ut-


tryckte mig på sådant sätt,” tillade hon skälmaktigt.
”Det tål kanske vid att ursäkta,” svarade han leende,
”men då det kommer från så täcka läppar, förlåter man
och glömmer.”
”Vi har så underliga begrepp här i landet om Ryssland,
furst Saltykov. Vi kallar alla ryssar barbarer, men sedan
jag träffade er, måste jag tänka annorlunda.”
”Och jag hoppas, att er tanke inte skall komma på
skam,” svarade han hänryckt.
De gick en stund tysta på den smala gången mellan
de doftande blomsterborden.
”Om jag vågade hoppas att få se er, fru friherrinna,
någon gång på Tyresö?” upptog han åter samtalet. ”I er
mans sällskap kanske . . .”
Han viste inte, om hon var änka eller inte, och hade
ingen aning om, att hon var skild från sin man och sitt
barn samt bodde alldeles ensam på Kumla utan ens ett
kvinnligt sällskap, ty Vanja hade inte sagt något om vad
Saturninus berättat för henne om friherrinnan Wilder-
brand.
”Min man?” avbröt hon med isande köld och med en
så föraktfull ton, att Gregor kände sig underligt berörd.
”Ni har då ingenting hört? Jag tänkte annars, att skvallret
hade hittat fram till er.”

105
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor kände sig i högsta grad brydd. Han visste inte,


på vad sätt han skulle dra sig ur sin förlägenhet.
”Högst besynnerligt,” fortsatte hon, ”att ni, furst Sal-
tykov, som hela sommaren vistats på Tyresö, inte hört
talas om Ethel Wilderbrand. Och jag som trodde, att
folket här i trakten skulle mycket sysselsätta sig med
mig. Nå, det var då märkvärdigt . . .”
”Jag känner ingen i trakten,” svarade slutligen Gregor.
”Jag sade det ju nyss. Och till mig,” tillade han något
strängt, ”vågar ingen bära fram något skvaller. Jag har
aldrig hört talas om friherrinnan Wilderbrand och hen-
nes husliga förhållanden.
”Men era tjänare då? Det brukar ju vara så vanligt,
att de bär fram allt vad som händer och sker för sin
husbonde.”
”Inte mina tjänare, om jag inte själv gör dem någon
fråga, och det befattar jag mig aldrig med.”
”Ni måste ha ovanliga tjänare, furst Saltykov. Då för-
modar jag, att ni fört dem med er från Ryssland, kanske
era ägna livegna?”
”Nej, jag har fått mina tjänare genom en kommissionär
i Stockholm.”
”Jag tycker mig likväl ha hört, att ni hade någon med er
från Ryssland, att ni inte kom alldeles ensam till Tyresö,”
hon betraktade honom forskande från sidan.

106
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Det är sant, jag hade en rysk kvinna med mig, gamla


Masja, som förr varit bosatt och gift i Sverige. Jag tog
henne med därför att hon kunde obehindrat tala språ-
ket.”
”En gammal kvinna,” avbröt friherrinnan med ett
egendomligt leende. ”Då har man farit med osanning för
mig, ty man har sagt, att på Tyresö finns en ung, ovan-
ligt vacker flicka, som ni fört med er från Ryssland?”
”Det äger också sin fullkomliga riktighet,” svarade Gre-
gor lugnt, utan att visa minsta tecken till den förlägenhet,
hon ville framkalla hos honom. ”Jag tog en livegen flicka
med mig från mitt gods utanför Moskva. Hon är vacker,
det är sant, och hon har en medfödd takt och begåvning,
som gör att jag vill höja henne ur hennes simpla stånd.
Hon är mycket mottaglig för en finare bildning.”
”Och det är därför ni för hennes skull antagit en gu-
vernör,” inföll friherrinnan, under det hon bröt några
vissna blad från trädgruppen bredvid sig. ”Ni hör, att
jag är väl underrättad.”
”Ni skulle säkert fatta tycke för min lilla Vanja, om ni
såg henne. Hon är så god, så mild och undergiven.”
”Naturligtvis måste hon vara det, då hon är er livegen.
Men akta er bara, ge henne inte alltför stora friheter . . .
hon blev kanske sedan allt annat än mild och under-
given. Åtminstone brukar det vara fallet med sådana
varelser, som man drar upp ur intet.”

107
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ni säger det där med en så bestämd övertygel-


se . . .”
”Ja, men tag inte mina ord så allvarligt, jag känner inte,
hur förhållandet är med det ryska folket. Men otack är
ju alltid världens lön.”
”Och människorna är och förblir alltid desamma över
hela världen,” inföll han livligt. ”Men jag fruktar ingen
otack av min Vanja. Hon skulle vilja ge sitt liv för min
lycka.”
”Såå?” hon fäste på honom en lång, forskande blick.
”Jag är mycket nyfiken att få se den där Vanja. Hon måste
vara ett särdeles egendomligt väsen.”
”Om jag djärvdes be er komma till Tyresö? Men jag
har ingen värdinna vid mitt bord och det vore kanske
för mycket begärt, att en dam, sådan som ni, gjorde mig
ett besök.”
”Bah, i den saken gör jag som jag vill. Här på landet
fäster jag ingen vikt vid sådana småsaker, som etikett.
Ni hör, att jag är mycket fördomsfri. Det torde alltså
hända, att det en vacker dag föll mig in att anta er vän-
liga inbjudning.”
”Ni gjorde mig därmed en stor ära.”
”Och ni, furste, kunde också ta er livegna flicka med
er till Kumla. Det skulle vara rätt roligt att närmare få
lära känna er slavinna.”

108
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag skall göra det och Vanja skall säkert finna nåd för
era ögon.”
”Men vad är er mening med den där flickan, eftersom
ni ger henne en guvernör och klär henne som en dam
av stånd? Förlåt, min fråga är kanske för mycket indis-
kret.”
”Jag skall uppriktigt besvara den. Mitt beslut är vis-
serligen att leva alldeles för mig själv på Tyresö, men
jag behöver någon, som tjänar mig troget och som jag
kan lita på, och framför allt måste jag ha en värdinna
vid mitt bord.”
”Ah, jag förstår och gillar er.”
”Jag tänkte det och jag påräknar ert bistånd i ett
fall.”
”Mitt bistånd?”
”Ja, att hjälpa mig att bilda Vanja till en dam, som kan
uppfylla en värdinneplats i mitt hus.”
”Åh, hur skall det gå till?” skrattade Ethel.
”Det är mycket djärvt begärt av mig, jag vet det, men
jag tror, att ni äger ett gott hjärta och har medlidande
med min övergivna ställning på Tyresö. Hjälp mig härför
att få Vanja sådan som ni själv är,” han fattade hennes
hand och bad med verklig värme.
”Nå, min gud, furste, kan jag vara er till någon tjänst
i det, så gör jag det gärna.”

109
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Om bara Vanja fick se er ofta och vara i er närhet,


skall hon småningom förstå att anta ert sätt och vä-
sen.”
”Tror ni det? Beror det på ingenting annat, så skicka hit
er lilla favorit. Få se, vad jag kan göra av henne,” tillade
hon med en beskyddande ton.
Gregor dröjde ännu en stund kvar på Kumla. Då han
slutligen lämnade friherrinnan, gick hon fram till ett
fönster och såg efter hans vagn, som rullade hastigt
bort över vägen.
”Den där mannens förnämsta svaghet är — kvinnan,”
tänkte hon och log. ”Det är säkert någon kvinna, som
gjort honom olycklig och som varit orsaken till att han
kommit hit över till Sverige och lever så här isolerat på
Tyresö. Om jag bara kände hans historia — han intres-
serar mig på det högsta. Men att han inte hade hört talas
om mig, var någonting högst märkvärdigt. Således är jag
inte en visa i var mans mun, såsom min man yttrade till
mig i sitt vredesmod. Gud ske lov, att det en gång gick
därhän, att jag blev fri.”
Då Gregor kom tillbaka till Tyresö, uppsökte han
genast Vanja i hennes rum. Gregor gick därpå fram till
bordet, som stod framför ett av fönstren och på vilket
det syns att Vanja hade varit sysselsatt med skrivning.

110
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Minsann skriver du inte en ganska vacker stil. Du har


då varit bra flitig och tagit tiden väl i akt. Fortsätt bara
på detta sätt, så att jag får heder av dig.”
”Jag håller på att skriva mitt första brev,” inföll Vanja
blygt.
”Ditt första brev? Till vem då?”
”Naturligtvis till mina föräldrar.”
”Men det är inte försiktigt gjort av dig, Vanja. Dina
föräldrar har fått underrättelse om dig genom min mor,”
försäkrade han och inte ett drag i hans ansikte förrådde,
att han uttalade en grov lögn.
”Men jag lovade . . .”
”Du skriver inte, förstår du.”
”Det är grymt av dig, Gregor, att neka mig det,” utbrast
hon, med tararna störtande utefter hennes kinder.
”Då du gav dig åt mig, Vanja,” han drog henne intill sig
och smekte henne, ”så hade du på samma gång övergivit
allt annat i världen.”
”Det visste jag inte,” snyftade hon.
”Men nu vet du det. Du skickar inte av något brev,
förstår du. Vi får se, hur det kan bli i en framtid. Du
kan vara lugn för dina föräldrar. De har det bäst av alla
under min mors hägn.”
”Tack, jag tror på dig,” hon kysste hans hand.
”Var nu glad, ty du har verkligen skäl att glädja dig. Jag
kommer nu från friherrinnan Wilderbrand på Kumla.

111
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Hon är en mycket god och behaglig dam, och hon lovade


att ta hand om dig.”
”Lovade hon det redan? Går det så fort att bli bekant
emellan de förnäma?”
”Du skall få följa med mig till Kumla. Hon har inbjudit
dig.”
”Även det har hon gjort . . . Hon måste då vara mycket
god, ty hon vet ju ingenting annat, än att jag endast är
en tjänarinna.”
”Men jag har sagt henne, att jag vill att du skall få en
bildad dams sätt, så att du kan vara värdinna i mitt hus.
Akta dig bara för att yppa något annat! Alla kvinnor är
nyfikna och ett enda oförsiktigt ord av dig, Vanja, skulle
väcka hennes aning om, att någonting finns emellan oss,
som vi döljer.”
”Jag skall nog akta mig.”
”Ja, ty ännu måste vårt giftermål vara hemligt. Den
dag jag finner dig vara fullt värdig att uppträda som
furstinnan Saltykov skall hela världen få veta det. Men
jag vill inte blygas över din brist på världsvana, förstår
du.”
”Jag skall bjuda till, så att du inte behöver skämmas
alltför mycket för min skull,” svarade hon, djupt rod-
nande.

112
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XIII

E THEL W IL DER BR A NDS


HIS TOR I A

V id endast sex års ålder hade Ethel förlorat sin far,


överste vid X. regemente. Så fort sorgeåret var slut,
lämnade modern den ort, i vilken hon varit den tongi-
vande, och flyttade till Stockholm med sin unga dotter.
Med Ethels uppfostran besvärade hon sig föga. En gu-
vernant antogs för det, i vilkens händer Ethel helt och
hållet överlämnades. Ethel var, vad man kallar, lillgam-
mal och till moderns stora glädje redan mycket försig-
kommen, så i ett som annat, en liten dam i korta kjolar.
Hon var knappast över konfirmationsåldern, förrän hon
visade sig fullt mogen att kunna delta i det liv modern
förde dag ut och dag in. Hon kunde oklanderligt föra en
lätt och innehållslös salongskonversation, med en viss
säkerhet uttala sitt omdöme över gästernas toaletter
och lade i dagen en smak och ett tycke för allt, som var
elegant och comme il faut, att det satte alla i förvåning.
Hennes kunskaper var däremot mycket ytliga och ringa.
Guvernanten hade inte varit mäktig att bibringa henne

113
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

något grundligt eller att förkväva hennes lättjefulla och


njutningslystna anlag.
Då Ethel blivit konfirmerad och de korta kjolarna av-
lagda, ansågs hon vara mogen för att göra sitt inträde
i ”den stora världen”. Guvernanten avskedades med en
vacker present, såsom ett minne av Ethel, vilken kallt
och känslolöst skildes från den, som hon hade plågat så
mycket och förorsakat så stora bekymmer.
Överstinnan bar sina år väl och betraktades ännu som
en skönhet. Men hon var nog klok att inse, att hennes tid
ändock snart skulle vara förbi och hon bli undanträngd
av de yngre. Hon ville därför leva upp igen i sin dotter.
Ethel hade inte hennes blandande skönhet, det var sant,
men moderns behag och tjusningsförmåga besatt hon
i ännu högre grad. Hon hade ännu inte fyllt nitton år,
då hon redan hade krossat många hjärtan och lockat
till många bekännelser, åt vilka hon sedan skoningslöst
hånskrattade.
Hon vistades en sommar på landet. Hennes läkare
lade rått henne till det, för att hon skulle kunna hämta
krafter och vila efter alla de ansträngande nöjena under
den förflutna vintern, vilka hade hållit på att alldeles
förstora hennes hälsa. Hon hade intet annat sällskap än
modern och den unga pastorn i församlingen, som på
något sätt kommit i beröring med de båda damerna och
till deras förströelse ofta blev inbjuden till dem. Ethel

114
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

kunde inte låta bli frestelsen att även bedåra denne unge
man. Det mötte ett hårt motstånd i början, ty den unge,
anspråkslöse pastorn förbisåg inte det sociala avstånd,
som skilde honom från Ethel, och kände mycket väl till
de båda damernas åsikter om sin adliga börd och hans
ofrälse stånd. Pastorn kom då på den tanken, att det
endast var en felaktig uppfostran, som hade gjort den
unga fröken stolt och fördomsfull.
Denna stolthet smälte emellertid alltmera bort i pas-
torns sällskap. Ethel trodde först, att hon endast lekte
med honom, och att hon som vanligt blott bedrev ett
falskt spel, för att förmå även honom, liksom alla andra,
att böja knä för henne.
Men det kom en stund, då hon till sin förskräckelse
upptäckte, att hon älskade för första gången i sitt liv. Ja,
hon älskade denne obetydlige lantpräst, som var långt
ifrån så vacker och ståtlig som mången av de högättade
tillbedjare, hon visat ifrån sig. Hur kom sig detta? Ja,
detta var en av livets gåtor, en karlekens mystär. Hon
älskade med värme, med passion. Hennes dittills så kalla
hjärta kunde således fatta eld — hon kände, att hon var
helt och hållet kvinna. Hur skulle detta sluta?
Det återstod endast få dagar för Ethels och hennes
mors avresa till Stockholm. Sommaren var slut. Hon
hade blivit mindre nyckfull, mindre fordrande, mera
fördragsam och mild samt kunde överlämna sig åt ett

115
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ljuvt svärmeri. Kärleken hade här gjort ett underverk.


Det var en vändpunkt i hennes liv till det bättre och hon
hade möjligen kunnat bli en annan kvinna, än hon sedan
blev, om hon fortfarande fått leva under inflytelsen av
en sann kärlek. De satt, han och hon, ensamma under
de skuggiga träden i parkens avlägsnaste del. Han hade
talat till henne, visserligen inte om kärlek, men han hade
i sina ord inlagt en värme, som, utan att han själv visste
det, förrådde hans hjärtas känslor.
Ethel avbröt honom inte en enda gång, hon endast
lyssnade till hans röst och överlämnade sig helt och
hållet åt stundens lycka. Hon satt med hopknäppta
händer och bart huvud, som blottade all sin rikedom
av mörkblonda lockar.
”Det blir mycket tomt härefter,” sade slutligen den
unge pastorn.
”Jag hoppas, att ni besöker oss i Stockholm? Mitt hem
står alltid öppet för er,” svarade Ethel sakta, utan att
lyfta upp ögonen till honom.
”Tack för er vänliga inbjudning, men jag tror, att jag
inte passar för er mors salong.”
”Å, säg inte det . . . säg inte det, det gör mig mycket
bedrövad.”
”Talar ni uppriktigt?” frågade han allvarligt.

116
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja,” Ethel höjde sina stora, grå ögon med ett uttryck,
som de aldrig förr haft. ”Ni får inte glömma bort oss,
herr pastor, ni måste lova mig det.”
”Jag kan inte lova något, som jag inte kan hålla.”
”Jag förstår er inte,” hon blev blek och hon kände sitt
hjärta isas.
”Ni förstår inte, säger ni,” han borrade sina ögon djupt
in i hennes. ”Jo, min fröken, ni förstår allt för väl, varför
jag inte kan återse er. Jag har inte mod till det — Gud
skall ge mig krafter att bära mitt öde.”
Han steg hastigt upp och tryckande hennes händer,
viskade han ett avsked.
”Nej, ni får inte lämna mig på sådant sätt,” bad hon.
”Bedåra mig inte längre,” sade han med bruten röst,
”låt mig gå . . . ni skall snart glömma mig, men jag . . .”
han lämnade henne hastigt och var snart försvunnen
mellan träden.
Hon böjde ned sitt huvud och grät, grät för första
gången i sitt liv för att en man övergivit henne.
Ethel hade gått till sängs. Hon ville somna och dröm-
ma om honom. Hon bemödade sig om det, men ingen
vila kom över henne. Hon låg och tänkte på hans mys-
tiska samtal mod henne, mindes så väl tonfallet i hans
röst och blicken i hans öga, då han sade henne farväl.
Hon satte sig plötsligt upp ur bädden och strök undan
lockarna, som fallit ned över hennes panna.

117
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Han behöver ju inte stanna här för alltid och förbli


en fattig, obemärkt lantpräst. Genom ett giftermal med
mig kan hans utsikter helt och hållet förändras. Jag skall
driva igenom det, om också många skall skratta åt mig.
Men jag skall förvåna världen . . . det är ändå sant, att
ingen kvinna köper sig någon lycka, utan det är hjärtat
ensamt, som skall bestämma . . . Ingen skulle ha trott det
om mig, men jag vill visa det,” hon log glatt, ty vad be-
hövde hon sörja och offra den ädlaste känslan i sitt liv.
Och tidigt på morgonen gick hon ut, ännu med hu-
vudet fullt av den genomvakade nattens lyckliga tankar.
Hon gick genvägen genom skogen och över fältet, där
hennes klänningsfåll blev våt av dagg, i vilken sedan
landsvägsdammet fäste sig. Men vad brydde hon sig
om det! Hon gick djärv framåt, men ju närmare hon
kom till det lilla pastorsbostället, som med sitt röda tak
skymtade fram mellan träden, desto mera sjönk hennes
mod. Hon stannade gång på gång, tryckande handen
mot sitt hårt bultande hjärta.
”Nej, jag kan inte . . . vad skulle han tänka . . . det vore
oblygt, okvinnligt,” och så drog hon sig tillbaka. ”Å, jo,
jag kan nog,” återtog hon strax därpå, hämtande mod.
”Min börd är mitt försvar och förklarar honom allt. Det
är väl jag, som skall räcka honom handen, då han själv
är för blygsam att göra det,” och så fattade hon ett raskt
beslut och gick vidare.

118
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Den unge pastorn satt verkligen därinne, lutad över


sitt skrivbord, med ryggen vänd mot dörren. Han hörde
sannolikt att någon kom in till honom, men det bekym-
rade honom föga. Men då ett par fina, mjuka varma
fingrar sakta lade sig över hans ögon, då förskräcktes
han, ty sådant var inte hans mors händer och någon an-
nan skulle inte ha dristat sig till detta. Han vågade inte
röra sig, han kunde knappast andas. Han hade somnat
vid sin predikan och drömde han nu, att hon kom så här
älskligt, så här ljuvligt till honom, ty att det var hon, det
kände han på den violdoft, som strömmade omkring
honom, och som han alltid hade insupit från hennes
kläder, då han suttit bredvid henne.
”Herr pastor,” andades hon fram, så sakta, att det ljöd
för hans öra som ett avlägset sus. Han rörde sig inte.
Det var ju alltsammans en dröm, en bedårande dröm
eller yrsel.
”Herr pastor,” upprepade hon med samma tonfall,
men drog bort händerna från hans ögon och böjde sig
ned intill honom, så djupt och nära, att han såg henne
rätt in i det unga ansiktet med de, efter den långa mor-
gonpromenaden, friska och rodnande kinderna.
”Ni kom då? Ack, det var, som om jag väntade er,” han
skälvde på målet, och då hennes mun kom så nära hans,
kysste han dess frestande, glödande purpur. Han var nu

119
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ingenting annat än en människa, en älskande, passione-


rad man, som höll i sina armar den kvinna han tillbad.
”Ethel ” ljöd det plötsligt från hans läppar.
”Filip!” svarade hon.
”Jag vågade inte säga dig, hur högt jag älskade . . .”
”Jag anade det, och därför kom jag,” ifyllde hon och
lade sitt huvud vid hans bröst. ”Dig eller ingen, Filip; det
var det jag ville säga dig, och därför har du mig här.”
”Din mor, Ethel?”
”Du misstror då min makt? Nej, ingenting i världen
kan nu skilja oss åt. Jag tar detta med mig, Filip, såsom
ett minne av denna stund, då jag vilat så nära ditt hjär-
ta,” hon drog ur hans halsduk en nål, som fallit henne i
ögonen, ett enkelt silverkors med törnekrona.
”Min far gav mig det på sin dödsbädd. Ethel, bevara
den väl . . . han bar den hela sitt liv från sin första natt-
vardsgång. Om du skulle ångra denna stund, så ge mig
den tillbaka . . . då vet jag, att alltsammans var endast
en dröm eller ett infall av dig, och jag skall förlåta och
glömma.”
”Aldrig, Filip, skall du få den tillbaka,” svarade hon
och kysste silverkorset med törnekronan. Hon gled ur
hans armar och i nästa stund var hon borta, i samma
ögonblick som en bred solstråle halkade in genom fönst-
ret och rann i hennes spår över golvet. Han stod blän-

120
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

dad, som om en av himlens änglar hade gästat honom


— Guds klara sol betecknade ju den väg hon gått.
Då Ethel kom hem, gick hon strax in till sin mor, som
förgäves hade sökt henne i hennes rum och förvånats
över, att hon redan så tidigt på morgonen var ute på
promenad.
”Du överraskar mig verkligen, min kära flicka,” sade
överstinnan och granskade Ethels av landsvägsdammet
nedsölade klänning. ”Jag känner inte igen dig. Först och
främst denna tidiga utflykt, du som annars visst inte
brukar vara uppe med solen, och så denna vårdslösa
toalett . . . ja, du förvånar mig verkligen.”
”Min toalett!” utbrast Ethel och kastade en hastig blick
i spegeln. ”Anar du inte, älskade mamma, varför jag inte
mera är densamma som förr?” Så förtroligt och kärleks-
fullt hade hon aldrig förr talat till modern, men hennes
hjärta var så fullt, att hon inte kunde motstå att ge luft
åt sina känslor. ”Jag älskar och är älskad tillbaka . . .”
”Du älskar . . . vem?” Överstinnan reste sig så häftigt,
att Ethel var nära att falla till golvet. ”Du är väl vid dina
fulla sinnen . . . vem skulle den mannen kunna vara, om
jag får fråga?”
”Filip Birgersson.”
”Pastorn?” Överstinnan blev dödsblek och stirrade
på Ethel, som stod framför henne med nedslagna ögon
och hopknäppta händer. ”Den där bondkaplanen, son

121
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

av en bonde och en torparflicka! Å, Ethel, du har mistat


förståndet, du vet inte, vad du säger.”
”Men, mamma, är det allvar? Vi är så gott som trolo-
vade, mamma. Han behöver väl inte stanna här på landet
för alltid. Han kunde en gång bli biskop, mamma . . .”
”Såå,” överstinnans mulna ansikte började att klarna,
”låter det på det viset, då är, Gud ske lov, ingenting ännu
förlorat. Du nöjer dig således inte med en koja och ett
hjärta. Men blev han än biskop, ja, ärkebiskop, så har
han dock blodet emot sig. Jag vill således inte vidare
höra talas om denna galenskap,” hon vände dottern
föraktligt ryggen.
”Men, mamma, jag har sagt honom att han får komma
och hämta mig som hans brud, när han själv finner
stunden till det vara inne.”
”Det var enfaldigt gjort av dig, Ethel, och det skall du
en gång komma att skratta åt, såvida du inte känner
lust att rodna över din dumhet,” svarade överstinnan
i en lättsinnig, men profetisk ton. ”Se så, inte ett ord
mera om denna löjliga sak, gör dig beredd på att resa
härifrån redan i morgon,” därmed lämnade modern
henne ensam.
Ethel brast i tårar. Hela den återstående dagen stäng-
de hon in sig på sitt rum och gav fritt lopp åt sin smärta.
Gång på gång kysste hon bröstnålen, som hon hade fäst
innanför sin klänning.

122
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Så fort överstinnan återvänt till Stockholm och flyttat


in i sin magnifika våning, började åter uppvaktningarna
av dotterns beundrare. Men Ethel var sig inte mera lik.
Modern undskyllde hennes förändrade sätt med det,
att hon ännu inte blivit fullt återställd till sin hälsa. Så
började säsongen och Ethel lät småningom övertala sig
att delta i dess nöjen. Hon tänkte ännu lika varmt på sin
älskare där borta på det undangömda landet, men hon
hade inte mod att kalla honom till sig, ty hon visste, att
modern skulle vara i stånd till att visa honom på dör-
ren. Överstinnan vakade emellertid omsorgsfullt över
sin dotter, så att denna inte fick överlämna sig alltför
mycket åt sig själv.
Ethels fåfänga natur, som inte hunnit alldeles för-
kvävas av hennes romantiska tycke, vaknade snart till
liv igen, och då föremålet för hennes kärlek var så långt
borta, började minnet av honom allt mera att blekna.
Överstinnan gladde sig i tysthet över att Ethel åter
var densamma som förr. Då hon sedan verkligen såg,
att hon inte vidare behövde frukta, att Ethel skulle begå
någon ”dumhet”, framkastade hon en gång ett skämt
över hennes ”borgerliga svärmeri”.
”Mamma,” svarade Ethel och vände sig långsamt om,
ty hon stod bortvänd och ordnade smyckena i sitt juvel-
skrin, ”jag trodde mig inte behöva be dig om, att inte
mera vidröra detta ömtåliga ämne.”

123
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

En kort tid därefter träffade Ethel i sin väg en man,


mycket olik de kurtisörer som fladdrade omkring
henne. Hans stilla, allvarliga väsen överensstämde inte
med hennes glättiga sinne, men det smickrade henne,
att även han visade henne sin beundran. Det påstods
eljest, att han tillbringade sin tid mest för sig själv med
allvarliga sysselsättningar och att sällskapslivet hade
föga behag för honom. Denne man var Hugo Wilder-
brand, friherre och rik godsägare, en verklig jorddrott
och bosatt på en av sina lantegendomar. Han fängslades
av Ethels bedårande sätt och inbillade sig, att den be-
hagliga, ståtliga flickan vore något synnerligen värt att
vinna. Ethel såg, vilket intryck hon gjorde på honom, och
förstod i grund konsten att även fånga denna man och
lägga honom för sina fötter.
Några dagar därefter var hon också Hugo Wilder-
brands trolovade. Sedan levde hon i ett hav av beru-
sande nöjen och den förblindade fästmannen följde
henne outtröttligt som skuggan. Det hem han ordnade
åt henne var överdådigt praktfullt och så olikt alla an-
dras. Hon skulle leva som en prinsessa i sagan — deras
framtid skulle bli ett stycke ur tusen och en natt.
Ethel, upptagen av allt det underbara och förtrollande,
som hennes trolovade fängslade henne med, hade inte
en enda tanke åt det förflutna. Hon hade glömt allt, och
om någon hade uttalat Filip Birgerssons namn, skulle

124
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hon tyckt sig ha hört det i drömmen, men aldrig i verk-


ligheten. Borta var allt — till och med minnet av honom,
som kanske troget bidade den stund, som hon talat så
hjärtevarmt om, då han skulle komma och hämta henne
som sin brud. Var fanns silverkorset?
Bröllopsdagen kom, festlig och storartad. Ethel bar
upp sin furstelika bruddräkt med oförliknelig värdighet.
Hon hade ett ögonblick blivit ensam, sedan modern fäst
brudkronan på hennes hjässa och gick ett steg tillbaka
från spegeln, men kände i samma ögonblick något hårt
föremål, som hon trampade på. Hon drog undan foten
och såg på mattans mörka botten det bortglömda
silverkorset. Det glimmade matt mot henne. Hon tog
upp det med en häftig rörelse och en glödande rodnad
lade sig över hennes panna. Hon hade ännu inte glömt
att rodna.
”Var har det kommit ifrån? Jag har ju alldeles glömt
bort att skicka det tillbaka. Jag borde dock göra det, för
att inte ha något att förebrå mig.” Hon fick tag i en liten
tom ask, slog ett papper omkring och hann nätt och
jämt försegla den samt med några penndrag skriva Filip
Birgerssons namn och adress, då kammarjungfrun kom
in och förkunnade, att bruden väntades. En kort stund
därefter var hon friherrinna Wilderbrand.
Ethel lämnade sitt hem utan minsta rörelse. Hon
gjorde endast ett bättre utbyte, tyckte hon, och log helt

125
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

kallt, då modern med tårad blick tog avsked av henne i


det ögonblick hennes brudgum förde henne bort.
Filip Birgersson hade, liksom Hugo Wilderbrand, en
helt annan uppfattning av Ethel, än hon var förtjänt av.
Hennes förställningsförrnåga hade alldeles förvillat dem.
Hon måste vara god, varmhjärtad och olik alla andra
kvinnor, sådan var deras föreställning om henne.
Den ena postdagen följde efter den andra — intet brev.
Hon hade likväl sagt, att hon skulle skriva. Han vågade
inte komma förrän hon gav honom lov till det. Ännu
tvivlade han inte på hennes trohet; hur skulle han kunna
göra det? Men ju mera vintern led mot sitt slut, desto
oroligare blev han, han visste inte varför. Var den stolta,
högmodiga modern skuld till det? Naturligtvis. Vad
tänkte Ethel på? Så frågade sig Filip Birgersson ständigt
i sin ensamhet. Han hade, utan att själv märka det, blivit
grubblande, tungsint, och fann till och med inte längre
någon tröst i sin moders sällskap. Slutligen kom dock
något från Ethel. Det var inte ett brev utan ett litet paket,
förseglat med hennes adliga vapen. Filip vände det i sina
händer med en nervös oro. Han anade ännu ingenting.
Då vecklade han upp omslaget — en liten simpel ask, vad
betyder det? Han öppnade locket — där låg silverkorset
med törnekronan. I första ögonblicket kunde han inte
tänka, men så småningom klarnade det i hans själ: han
mindes mycket väl betydelsen av detta, och han mindes

126
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

också, att om hon skulle skicka denna relik tillbaka, ville


han förlåta och glömma. Långsamt tog han korset och
betraktade det länge, mycket länge. Så kysste han det
slutligen, suckade, sade ingenting, utan sjönk ned på en
stol och dolde ansiktet i sina händer.
Från den dagen blev Filip Birgersson en annan män-
niska. Hans liv tillhörde helt och hållet det kall, åt vilket
han hade invigt sig. På Ethel tänkte han inte mera; det
var, som om han haft en ond dröm, en frestelse av satan,
såsom modern yttrade. Han hörde aldrig talas om henne
vidare och själv forskade han inte, men ingen kvinna
kunde sedan bedåra honom.
Under den allra första tiden av sitt äktenskap var Ethel
själva älskvärdheten mot sin man. Men det dröjde inte
länge, förrän hon började tröttna vid hans sällskap. Han
var så allvarsam, tyckte hon, och deras liv så enformigt.
En sådan skiftande natur som hennes behövde ständig
omväxling. Men här på landet — de tillbringade nämli-
gen sommaren på ett av hans vackraste och ståtligaste
gods i mellersta Sverige — var inte så mycket ombyte,
som hon önskade. Han trivdes däremot så väl i denna
stilla omgivning och ville rå om henne helt och hållet för
sig själv, men det kunde hon inte finna sig vid i längden.
Hon ville visa sina toaletter, fortfarande tjusa och väcka
beundran. Därför blev hösten välkommen, ty han hade

127
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

måst lova henne, att de skulle tillbringa den stundande


vintern i Stockholm.
Denna vinter blev också en tid av triumfer för Ethel.
Man ävlades om att få på alla sätt visa den unga, rika
friherrinnan sin beundran och vinna hennes gunst. Hen-
nes baler och supéer var de yppersta under säsongen,
hon var den förnämsta i societeten och den som gav ton
åt allt. Hon utvecklade en häpnadsväckande lyx, spa-
rade ingenting och slösade med sin mans pengar, som
om hans skatter varit outtömliga. Hugo Wilderbrand
var ännu allt för mycket förälskad, för att strängare be-
döma sin hustrus fåfängliga liv. Hon var ju så ung och
han hade ju själv en gång sagt henne, att om hon blev
hans hustru, behövde hon därför inte ta avsked av livets
glädje. Han var dessutom tillräckligt rik, för att kunna
tillåta henne en och annan extravagans, men han kände
sig dock trött av att ständigt följa henne på alla dessa
fester, se henne omfladdrad av sina gamla beundrare,
och därtill nya, som oupphörligt kom inom hennes
trollkrets, han visste knappast varifrån.
”Hon skall få dansa sitt lystmäte. Det kommer nog en
annan tid, då hon blir förändrad . . .”
Så sjuknade hon plötsligt, inte häftigt och feberartat,
men hon kände sig kraftlös och mycket besynnerlig,
oförklarligt illamående. Hon snäste modern, snäste sin
man, snäste tjänarna och kunde till och med i sin vre-

128
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

des utbrott ge kammarjungfrun en ganska duktig örfil.


Ingen vågade sätta sig upp emot henne. Överstinnan
erinrade sig i tysthet, att sådan hade också hon en gång
varit under särskilda omständigheter. Hon gick igen
i dottern. Om även det barn, vilket Ethel antagligen
snart skulle ge livet, skulle få detta elaka sinne i arv och
så undan för undan, led för led? Att det kunde vara en
följd av dålig, förvänd uppfostran, tänkte inte modern
ett ögonblick på.
Den skickligaste läkare som Hugo Wilderbrand kunde
finna, uppsöktes och rådfrågades. Då han återkom från
unga fruns sängkammare och gick in till den bekymrade
äkta mannen, log han mycket betydelsefullt.
”Ethel är då inte allvarsamt sjuk?” utbrast Hugo, då
han såg doktorns leende ansikte.
”Å, nej, det beror på, hur man tar det . . . men vi skall
hoppas det allra bästa. Herr baron, ni har väl ingenting
emot, om ni en vacker dag överraskades av en liten ar-
vinge?”
”Å, min käre doktor, vad säger ni! Står det till på det
viset, kan ingen vara lyckligare än jag.”
Då Hugo blivit lämnad ensam, lät han sin glädje få
fria tyglar. Han jublade högt, skrattade och svarade på
sina egna tankar, som om han blivit alldeles förryckt.
”Härefter skall allt bli annorlunda,” sade han bland an-
nat. ”Det är ett nytt skede i Ethels liv, som även skall

129
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

göra henne till en ny människa. Hon skall få helt andra


intressen än att uteslutande överlämna sig åt tomma,
själlösa nöjen . . . hon skall bli helt och hållet moder.
Att få äga ett litet barn, ägna det alla sina omsorger och
älska och omhulda detsamma! Ah, det skall bli andra
dagar . . . mitt äktenskap skall bli sådant, som jag drömt
mig det. Min son, — återtog han efter en stunds tystnad
med ett stolt leende — min son . . . naturligtvis blir det
en gosse.”
Ingenting kunde emellertid trösta Ethel eller göra
henne nöjd och leda henne på glada, förhoppningsfulla
tankar. Hennes man, outtröttlig i sin kärlek och sitt tå-
lamod, funderade ut alla möjliga förströelser, men alla
hans försök strandade emot hennes nycker och envisa
föresats att ogilla allt vad han föreslog. Läkaren hade
sagt, att hon för närvarande var nästan otillräknelig,
och att hon måste behandlas som ett kärt, bortskämt
barn.
Hugo Wilderbrand fick åtminstone glädja sig åt att
se sina önskningar uppfyllda. Ethel gav honom en son.
Det efterlängtade barnet upptog alla hans tankar och
alla hans omsorger. Ingen hade sett en så öm och lycklig
fader. Ethel däremot var mycket lugn, hon tyckte väl, att
den lille var obeskrivligt näpen där han låg i sin siden-
omhöljda vagga, men hon visste, att hon inte skulle ha
tålamod att dag ut och dag in vårda sig om honom.

130
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Sedan dröjde det inte länge förrän hon återtog sina


gamla vanor. Barnet blev henne inte till det minsta
hinder, hon visste ju knappast av det, då hon hade
en präktig, pålitlig amma. En visit gjordes då och då
i barnkammaren. Alldeles som hennes egen mor hade
fostrat henne, fostrade hon nu i sin tur sin son. Då gos-
sen blev större, kände hon sig stolt over honom, ty han
var ett ovanligt vackert barn, vackrare än både far och
mor, men detta kunde likväl inte förmå henne till att
allvarligare ägna sig åt sina modersplikter. Balerna och
nöjena betydde mera för henne, än att vinna sitt barns
tillgivenhet. Också blev gossen främmande för modern,
men inte så för fadern, som omsorgsfullt vakade över
hans uppfostran.
Hugo hörde till de uppriktiga naturer, som inte kan
förställa sig och visa, vad de inte längre känner. Hon blev
härom likgiltig och han fann inte vidare något behag i
hennes sällskap. Han undvek henne till och med, för att
slippa höra hennes tomma, innehållslösa pladder. Han
gav henne helt och hållet sin frihet, men det hindrade
honom inte därför att inom sig djupt klandra hennes
tycken och smak. Hela hennes fåfänga natur hade han
nu klar för sig; alla hennes fel och själslyten var han inte
längre blind för. O, hur hade han någonsin kunnat vara
det? Men han var inte den ende eller förste och siste
man, som passionen förvillat.

131
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

I första början lade Ethel inte något egentligt märke


till hans förändring, men så småningom insåg hon, att
hon ingenting vidare betydde för honom och att den
ömhet, som han fordom slösat på henne, nu var helt och
hållet borta. Hon grämde sig över det, men hon gjorde
sig dock ingen förebråelse för, att hon själv förverkat
hans kärlek, som hon för allt i världen inte ville förlora,
om hon ock inte själv bjöd till att behålla den. Hon hörde
till dem, som fordrar allt, men ger intet tillbaka.
Hon hade hittills fått sin vilja fram och förmått Hugo
att vistas över vintern i huvudstaden; men hädanefter
blev han omöjlig och vägrade bestämt. Ethel försökte att
använda sina vanliga konstgrepp, men hennes tjusnings-
förmåga hade numera ingen makt över honom. Först
blev hon verkligen ledsen och gråt bittra tårar, men så
övergick denna sorg till en ytterlig vrede.
”Du har således blivit lika med alla andra äkta män,”
utbrast hon. ”Först avgudar ni och skämmer bort era
hustrur, men sedan, då ni då ni tröttnat vid dem, blir
ni tyranner. En kvinna är inte något annat än en leksak
för er . . . o, det är därför det finns så många olyckliga
äktenskap till i världen.”
Han tänkte svara och fråga henne, om inte det var hon,
som haft honom endast till en leksak, och vilkendera av
dem var egentligen orsaken till, att deras äktenskap hade
förlorat all lycka och solljus. Men hon skulle haft tusen

132
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sofismer till sitt försvar och därför ansåg han klokast att
tiga. Hans tystnad retade henne än ytterligare och hon
förgick sig så, att hon till och med begagnade uttryck,
som var långt ifrån ”comme il faut”.
”Gossen har tagit all tillgivenhet ifrån mig,” sade hon
bland annat, ”det är endast honom, som du har hjärta
för.”
”Är du avundsjuk på din egen son?”
”Ja, det vore inte heller underligt, ty frågar du efter
någonting annat i världen än Will?”
”Det är min lycka och tröst, att jag har honom. Jag
står i stor tacksamhetsskuld till dig, Ethel, som skänkte
mig honom.”
”Såå,” hon hånlog, ”och likväl sätter du dig emot den
allra minsta av mina önskningar. Du säger, att Will är
din lycka. Således finner du dig med inte lycklig mig?
”Hur tycker du själv?”
Han sade detta, utan att se på henne.
Detta svar var nog för att bringa utom Ethels vrede
alla gränser. Han betraktade henne lugnt och upptäckte,
att hon verkligen var ful i detta ögonblick. Hennes bleka
hy fick en skiftning i gult och de stora grå ögonen ut-
tryckte en hejdlös elakhet. Det låg någonting så kallt,
så bittert i hennes ansiktsdrag, att han kände rent av
vämjelse för henne. Han steg upp från sin plats och gick

133
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

mot dörren, men där stannade han på tröskeln och sade


lugnt:
”Jag nekar dig inte att vistas i Stockholm i vinter. Du
må gärna sköta dina nöjen, eftersom du inte kan leva
dem förutan, och du har din mor, som är ett passande
sällskap för dig, men jag stannar här med lilla Will.”
Därmed gick han.
Ethel kastade sig handlöst ned på soffan. Hon grät
inte, ty hon hade inga tårar i sin ilska, men hon bet i
näsduken för att kväva det skrik, som pressades fram
ur hennes bröst.
”Jag skall också visa, att det är mig likgiltigt, om han
följer med eller inte. Jag reser . . . han hade rätt, jag har
ju min mor.”
Hugo hindrade henne inte i hennes många bestyr med
inpackningen av en hop mer och mindre värdefulla sa-
ker, som hon inte kunde undvara och nödvändigt ville
ta med sig till Stockholm. Och då stunden var inne för
hennes avresa, visade han sig, som om ingenting rörde
honom. Hon hade väntat på, att han skulle be henne
stanna hos honom och att få höra honom klaga över,
hur ensam han skulle bli utan henne. Inte därför att
hon kände någon ånger eller ämnade låta övertala sig,
att stanna hos honom på det tråkiga landet, men det
retade hennes fåfänga, att han inte det minsta tog sig av
att förlora henne för en hel vinter. Hon fick dock vänta

134
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

förgäves. Kanske när allt kom omkring, fann han sig


allra helst med att vara befriad från henne.
”Jag kommer för att bjuda dig avsked, Hugo,” sade hon,
då hästarna redan var förspända för att föra henne till
ångbåtsstationen. ”Adjö,” hon räckte honom med ett
uttryck av tillkonstlad vänlighet sin hand, men rösten
förmådde hon inte behärska; den skälvde, om av förtry-
telse eller sinnesrörelse, var svårt att avgöra.
”Adjö, Ethel,” svarade han och tog helt hastigt hennes
hand i sin. ”Lycka till”.
Mera hade han inte att säga. Han kysste inte hennes
läppar, som fordom, och inte en skymt av oro eller sorg
förnams i hans korta avsked. Hon dröjde ett ögonblick,
liksom hon väntade på något. Därunder föll hennes
ögon på lilla Will, som satt vid faderns skrivbord och
bläddrade i en bilderbok. Hastigt gick hon fram till gos-
sen, strök lockarna ur hans panna och kysste honom.
”Adjö, Will, tänk ofta på mamma!”
Barnet tog emot moderns kyss mycket kallt och visade
intet tecken till sorg över att hon lämnade honom med
det knapphändiga yttrandet, att det skulle dröja mycket
länge, innan han åter fick se henne.
”Adjö,” sade gossen endast och försjönk åter i betrak-
tandet av planscherna. ”Adjö, mamma, jag skall nog
tänka på dig.”

135
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Hon gick ur rummet med korta, hastiga steg. En


tyngd lade sig över henne och hon visste inte, hur det
kom sig, att tårarna trängde fram i hennes ögon. Ett
sådant avsked från man och barn, så kallt och kärleks-
löst! Hon hade varit van vid något helt annat. Men inte
var det hennes fel, hon hade naturligtvis ingen skuld till
denna kallsinnighet.
Det dröjde över en hel månad, innan Ethel skrev
till Hugo. Då hennes brev slutligen kom, fanns intet
ord övrigt för man och barn, sedan hon beskrivit sina
”förtjusande nöjen” och sin ”utomordentliga trevnad i
Stockholm”. En kort hälsning till lilla Will samt en för-
modan, att han fortfarande var frisk, slutade hennes i
största hast hoprafsade skrivelse.
”Ert besynnerlig kvinna,” mumlade Hugo och kramade
ihop hennes brev i handen. ”Och hon, som dock gjorde
ett sådant hjärteintryck på mig första gången jag såg
henne.” Han satt länge tyst och försjunken i sorgliga
betraktelser.
En dag kom ett brev till Hugo Wilderbrand. Det var
från en värderad vän, en ungdomskamrat, med lika åsik-
ter och stark hederskänsla. Han var Hugos förtrogne och
visste således, vilken olycklig vändning dennes äkten-
skap hade tagit. Många goda råd hade han givit Hugo,
stärkt hans tålamod och fördragsamhet mot den flyktiga,
hjärtlösa makan. Han skrev nu och sökte övertala Hugo

136
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

till att ofördröjligen komma till Stockholm och hindra


något, som kunde bli en skandal för hans namn. Det
hade länge viskats om, att Ethel allt för mycket lyssnade
till sina beundrares smicker och allt för mycket lade sitt
tycke för dem i dagen, men ingen kunde dock med viss-
het säga, att hon var sin man otrogen eller hade glömt
sina äktenskapliga plikter. Emellertid hade Hugos vän
kommit underfund med, att Ethel hade en förbindelse
med en ung man, en förbindelse, som möjligen kunde
sluta illa. Han var till en början inte fullt besluten, hur
han skulle handla, om han skulle ge Hugo en vink om
saken eller inte; men han tänkte sedan att, om han lät
Ethel blint drivas fram av sin passion, kunde följderna
bli ganska vådliga. Alltså fattade han pennan och skrev
till Hugo i grannlaga och försiktiga ordalag om förhål-
landet. Naturligtvis var alltsammans bara en barnslig
lek av Ethel, men denna lek borde dock Hugo snart göra
ett slut på. — Hugo kände allt för väl sin vän, för att inte
genast lyda hans råd. Han tog sin lille son med sig och
överraskade sin hustru, utan att hon hade den minsta
aning om det.
”Men du borde väl dock ha underrättat mig om din
ankomst,” sade hon med en ton och en min, som bjöd
honom allt annat än välkommen.

137
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag tänkte inte, att det skulle behövas,” svarade Hugo


kallt och betraktade henne längre än hon fann sig väl
av.
”Varför ser du på mig så där?”
De var alldeles ensamma. Will hade blivit avlägsnad
av fadern. Det oskyldiga barnet borde allra minst bli
vittne till den scen, som kunde komma att uppföras
mellan föräldrarna.
”Varför jag ser på dig,” upprepade Hugo bittert. ”Du
är så förändrad.”
”Förändrad? Jag . . . tycker du det?” En glödande rod-
nad betäckte hennes ansikte och hon undvek mannens
blick.
”Ethel, jag trodde aldrig, att det skulle gå därhän . . .”
”För vad anklagar du mig då?” sporde hon i trotsig
ton.
”Sök inga undanflykter . . . Jag vet allt!”
”Men, Hugo! Drömmer du, eller . . .” Hon steg häftigt
upp och fäste på honom en djärv blick.
”Spela ingen roll, det lyckas inte längre att föra mig
bakom ljuset,” svarade han mycket lugnt.
”Någon har således beljugit mig?”
”Nej, men en vän har varskott mig . . . må det bara inte
vara för sent! Ethel, det är inte nog med, att du inte det
minsta frågat efter mig och vårt barn för dina tomma
nöjens skull; du bedrar mig också och kränker kanske

138
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

en vacker dag mitt hederliga namn. Detta är vad jag vill


förhindra och därför har jag kommit hit.”
”Ah, jag förstår,” hon satte sig åter ned i soffan, inga-
lunda nedtyngd av blygsel, utan tvärtom antagande en
ton av sårad stolthet, ”du lyssnar således till onda tungor
och dömer din hustru ohörd. Vad har jag väl felat?”
”Och den frågan kan du göra? Vad säger ditt eget sam-
vete? Men vi skall inte slösa med en mängd onödiga ord
och plåga oss bagge; vi skall i stället gå rakt på saken:
du har givit till spillo din kvinnliga värdighet och glömt
dina plikter både som maka och mor. Du mottager i
hemlighet en ung man och du ger honom möten i smyg.
Vad betyder detta?”
”Vem har sagt det?” Hon blev dödsblek.
”Någon, som noga givit akt på dig för min skull.
Jag trodde dig en gång oskyldig, men jag gör det inte
mera . . .”
”Din sagesman?”
”Är jag inte rädd för att yppa, om du därigenom kan
lyckas bevisa din oskuld.”
”Säg hans namn! Jag fordrar detta först och främst.”
Hugo nämnde ett namn, som gjorde Ethel bestört.
Hon satt en stund tyst, med händerna slutna over ögo-
nen. ”Det trodde jag inte om honom,” viskade hon för sig
själv. ”Jag visste att han var din vän, Hugo, men inte min
fiende. Vad vill du nu?” frågade hon, utan att se upp.

139
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Veta, vem det är, som har förfört mitt barns moder?
Och jag vill veta, vem han är, för att sedan kunna avgöra
om han en gång kan upprätta din heder, då du blivit en
frånskild hustru.”
”Du ämnar såldes yrka på en skilsmässa; men något
sådant går jag inte in på, ty jag är inte en brottslig maka,”
hennes röst skälvde.
”Giv gud, att du sade sanning! Brottslig eller inte,
fordrar jag dock, att du i morgon dag reser med mig
härifrån.”
”Om jag efterkommer din önskan, hur skall man väl
då tyda det?”
”Det bekymrar mig föga . . .”
Han lämnade henne ensam, för att fundera på saken.
Hon sprang upp och slog ihop händerna av förtvivlan.
”Aldrig, aldrig följer jag honom nu, sedan hans miss-
tanke blivit väckt . . . Jag skall nog hitta på någon utväg,
för att komma undan.”
Hon log och satte sig ned att skriva en biljett. Men
innan denna biljett blivit avskickad, hade det redan
blivit skymning. Att Hugo hade gått ut i staden, visste
Ethel. På Will hade hon inte ens tänkt. Han hade fått en
mängd leksaker, och hon trodde, att han var sysselsatt
med dessa, då kammarjungfrun anmälde ett besök, som
kom Ethel att spritta till.

140
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

En ung man i uniform hade blivit insläppt i salongen.


Det var en hög, reslig gestalt, med svart, krusigt hår och
med ett ansikte, vars drag hade förtrollat flera kvinnor
än Ethel.
Hon skyndade emot honom, talade mycket lågt och
hastigt samt röjde i alla sina ord och rörelser ett ont
samvetes hela ängslan och oro. Han kysste hennes hän-
der och lugnade henne, ty vad kunde väl hända? Vilka
bevis fanns väl för, att han på ett olovligt sätt besökte
henne mer än alla andra? Hon lät invagga sig i säkerhet
och blev trotsig. Måtte Hugo gärna komma — han skulle
blott göra sig löjlig, om han trodde sig bedragen. Ethel
kände sig dock inte fullkomligt trygg. Hon bad därför
sin tillbedjare att genast lämna henne. Han ville inte
göra henne emot, bara hon gav honom en kyss, innan
de skildes. Hur kunde hon neka honom det? Med hans
arm om sitt liv, lutade hon sitt ansikte mot hans.
Det var ett ögonblicks verk, men hur hastigt det än
hade skett, hade likväl två ögon bevittnat denna scen.
Så stark skymningen än var i rummet, hade dock lille
Will, som plötsligt kommit in, sett alltsammans. Han
blev först litet häpen och höll sig så stilla, att ingendera
av dem upptäckte honom. Men då den vackra löjtnanten
hade gått och Ethel gick genom salongen, för att komma
till sin budoar, sprang barnet emot henne.

141
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Är du här? När kom du hit?” utbrast Ethel för-


skräckt.
”Will stod där. Mamma hörde inte Will. Will kom
in och såg, hur mamma kysste den där främmande
herrn . . .”
”Du såg orätt, Will,” avbröt Ethel häftigt. ”Säg att du
inte såg det!”
”Det säger inte Will, Will såg det,” försäkrade gos-
sen.
”Om du talar om det för någon annan, så skall jag
straffa dig. Mamma har aldrig förr slagit Will, men då
skall Will få mycket smäll.” Gossen drog sig skrämd till-
baka. I nästa ögonblick sprang han ur rummet. Sedan
lät han klä av sig, utan att vilja äta något. Modern gick
in till honom och trodde att han sov, ty gossen blundade.
”Skall han förråda mig?” tänkte hon ångestfullt. ”Ah nej.
Jag skrämde honom nog från det.”
Då fadern kom hem, gick han efter sin vana strax in
till sin lille son, vars bädd befann sig tätt invid hans egen
säng. Han betraktade honom en stund och trodde, att
han var försjunken i sömn.
”Gud ske lov, att han ännu är så ung. Jag skall söka
bevara honom för alla bittra minnen . . .”
Han strök sakta med handen bort gossens lockar. ”Sov
i frid,” viskade han och tänkte gå.

142
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Pappa!” ropade då barnet och satte sig upp i bädden.


”Pappa, var det bara du; jag trodde, att det var mamma,
och därför blundade jag. Gå inte från mig, pappa, Will
är så rädd!” Fadern dröjde och började ana något. Na-
turligtvis kunde han inte veta vad. ”Will är rädd för
mamma,” fortfor gossen och såg sig ängsligt omkring i
rummet. ”Men pappa är här, då är Will inte längre rädd,”
och så berättade han på sitt barnsliga, oskuldsfulla sätt
hela den scen, ban varit vittne till.
Hugo satt stum och lyssnade. Han kunde inte över-
tyga gossen om att han sett orätt, fastän han önskade
det. ”Sov, Will, sade han endast, då gossen hade slutat,
och kysste honom på pannan. ”Sov! Mamma skall inte
röra dig, hon skämtade bara.”
Gossen lade sitt lilla huvud tryggt ned på kudden. Det
dröjde inte länge, förrän han somnade. Hugo väntade
blott på det. Sedan gick han in till Ethel. Nu hade han
henne verkligt fast. Skulle hon längre kunna försvara sig,
då hon hade sitt eget barn till anklagare?
Ethel var just på väg till sin sängkammare, då Hugo
kom och hejdade hennes steg.
”Är du redan hemma?” sade hon och försökte att le.
”Vill du supera strax eller dröja med det?” frågade hon,
som inte visste, vad hon egentligen skulle hitta på att
säga.

143
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Det brådskar inte med supén. Vi kan i stället nu med


ens fatta ett avgörande beslut om den viktiga sak, för
vars skull jag kommit till Stockholm, och som gäller
bådas vår framtid.”
”Kan vi inte uppskjuta ett så allvarsamt ämne tills i
morgon?” Hon gjorde min av att gå förbi honom. ”Jag
befinner mig inte riktigt bra, Hugo . . .”
”Dock inte värre än att du mycket väl kan höra på, vad
jag har att meddela dig,” han ställde sig mellan henne
och sängkammardörren.
”Du är grym,” suckade Ethel konstlat och sjönk ned
på stolen bredvid sig.
”Begagna inte ett sådant ord, Ethel. Jag vill bara säga
dig, att du slipper resa med mig i morgon. Jag far ensam
med Will, men inte längre än till Kumla, du vet, min
egendom utanför Skanstull. Jag måste uppehålla mig
mycket nära Stockholm för ordnandet av mina affärer.
Sedan har vi ingenting mera att beställa med varandra.
Det är endast det jag vill låta dig veta, och att jag ingen-
ting hellre önskar, än att allt snart måtte varda slut emel-
lan oss. Jag skänker dig gärna din frihet. Var fri, Ethel,
och bli lycklig,” han räckte henne sin hand, men hon
mottog den inte.
”Du tror då, att det är så lätt att upplösa ett äktenskap?
Men om jag inte vill gå in på allt det dar?” hon sneglade
på honom i smyg.

144
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jo, du måste finna dig i det. Du kan väl inte vara nog
djärv att vidare betrakta dig som maka, då du redan
givit dig åt en annan. Eller vad är då din nya kärlek av
för slag? Jag trodde åtminstone, att det var ett verkligt
tycke. Du vill väl inte, att jag skall tyda det till något an-
nat och sämre?”
Han såg på henne med en blick, som tvingade hennes
ögon att sänka sig. ”Jag vet mycket väl, vem den man-
nen är, som inkräktat på mina rättigheter,” fortsatte han.
”Måtte han bara också vilja upprätta dig, då stunden
därtill kommer.”
”Nu har jag inte längre tålamod att höra på dina
galenskaper,” Ethel reste sig upp, stolt och rak. ”Du är
svartsjuk, Hugo, det är alltihop.”
”Svartsjuk?!” Den ton, med vilken han sade detta, av-
väpnade henne helt och hållet och lät henne ana det
gränslösa förakt han hyste för henne. ”Du har tagit
emot din älskare, medan jag varit borta. Jag har inte
lust att spela narr inför honom eller dig. Kan du neka
till, att han varit här, att du till och med kysst honom
i närvaro av ditt eget barn, som du inte trodde fanns i
rummet? Gossen borde åtminstone ha blivit besparad
att bli vittne till sin faders skymf. Var övertygad om, att
han aldrig skall glömma att ha sett sin mor i en främ-
mande mans armar. Han är tillräckligt gammal för att
minnas detta bevis på din vanära. Ingenting skall kunna

145
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

utplåna detta intryck hos honom. Det är för att befria


honom, det oskyldiga barnet, från ett upprepande av
dylika scener, som jag begär skilsmässa från en otrogen
maka,” slutade Hugo med en stämma, som kom Ethel
att helt och hållet förstummas.
Men då han tystnat, skyndade hon förbi honom
och kastade sig med ett vilt språng på den motsatta
dörren, som Hugo hade tillslutit efter sig. Han sprang
blixtsnabbt efter henne, anande, vad hon ämnade göra.
Blek, men lugn, lade han handen på låsvredet och sköt
henne tillbaka.
”Du går inte in till Will! Han sover. Vad kan du dess-
utom vilja honom?”
”Jag skall rycka upp honom ur hans sömn och skrika
en förbannelse i hans öra,” utbrast hon besinningslöst,
ett rov för den häftigaste vrede.
”Jag skulle verkligen kunna tro dig om det, Ethel, du
är dåligare än jag tänkte. Men jag förbjuder dig att
närma dig gossen! Du har hädanefter ingen rätt över
honom.”
”Du vill då skilja mig från mitt barn?” hennes ögon
gnistrade och hennes kinder var gulbleka.
”Han skall en dag välsigna mig för det. Jag hoppas,
du nu begriper, att jag har fullt giltiga skäl för vår skils-
mässa. Du har i ditt eget barn en anklagare.”

146
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag skall inte glömma det,” mumlade Ethel och satte


sig skälvande på närmaste stol.
”Du skall vidare få höra de anordningar, jag ämnar
göra, för att så mycket som möjligt undvika skandal. Du
skall inte heller behöva frukta för, att jag skall beröva
dig en anständig förmögenhet. Jag skall så mycket som
möjligt komma ihåg, att du är min sons moder.”
Därmed lämnade han henne ensam.
Således hade det slutligen gått därhän, att de var
skilda — lagen skulle nu bekräfta det. Ethel visade sig
inte så länge han ännu fanns kvar i våningen. Han hade
skickat bud till Kumla, att rummen skulle eldas upp och
i största hast ställas i ordning för hans och gossens mot-
tagande.
Så reste han tidigt en morgon, utan att bevilja svärmo-
dern ett samtal, som hon utbad sig. Han hade ingenting
otalt med henne, gav han till svar, ty han ville undvika
alla onödiga uppträden. Hugo besöktes endast av sin
vän, som hjälpte honom tillrätta med ordnandet av hans
affärer och alla de obehag, som åtföljer en skilsmässa.
Ethel hade mycket funderat, på vad sätt denna skils-
mässa skulle komma att ske, ty hon vågade inte längre
motsätta sig densamma och var nu själv hågad för den,
sedan hon anförtrott sin älskare, vilken vändning hen-
nes öde hade tagit. Hon trodde på hans trösteord och
hans löfte att, så fort hon blivit löst från sin äktenskap-

147
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

liga förbindelse med Hugo Wilderbrand, genast gifta


sig med henne. Pratet skulle snart tystna och hennes
anseende troligtvis inte det minsta ta skada, då hon åter
skulle få bära ett lika så gott namn som Hugos.
Hur mycket än Ethel försökte att känna sig glad och
belåten med den vändning hennes öde hade tagit, över-
fölls hon dock i ensamheten av ett visst svårmod. Hon
erfor mycket snart, att hennes anseende var i sjunkande
och att hennes så kallade vänner så mycket som möjligt
undvek att komma i beröring med henne. Hon drog sig
därför tillbaka och beslöt att med sin mor leva alldeles
isolerat på Kumla, tills det olyckliga ”inom natt och år”
blivit överstökat, som gällde den offentliga efterlys-
ningen av hennes ”förrymda” man.
Detta betydelsefulla år i Ethels liv gick mycket fortare
till ända, än hon föreställt sig. En sorg träffade henne
likväl därunder, då hennes mor dog mycket hastigt efter
endast några dagars sjukdom. Ethel sörjde visserligen,
men inte tröstlöst; det låg inte i hennes natur. På sin
älskares inrådan reste hon till Paris för att finna ombyte
av förströelser. Hon stannade där något längre än hon
först ämnade, flitigt skriftväxlande med sin fästman,
som dock snart nog utan minsta anledning upphörde
att besvara hennes brev. Ethel väntade tålmodigt en
tid på någon underrättelse från honom. Slutligen gav
hon sig inte längre någon ro, utan reste från Paris. Vid

148
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sin återkomst till Sverige lyckades hon på omvägar få


närmare besked om honom och möttes då av den över-
raskande nyheten, att han — redan var gift med en ung
dam i en familj, som varit bland de första, som stängt
sina dörrar för henne. Detta grep henne mycket. Hon
var en lång tid förändrad och levde i dyster ensamhet på
Kumla. Hon ville inte ha något sällskap, som spionerade
och utforskade henne.
Glömd och föraktad, tillbringade hon sina dagar i
lättjefull sysslolöshet. Hugo hade till all lycka gjort
henne tillräckligt rik för att kunna inrätta sitt liv efter
eget behag. Var hennes son och man vistades, det hade
hon aldrig försökt att utforska. Helst ville hon inte veta
det, och det förblev också för henne en hemlighet. Nu
skulle hennes tillvaro gestalta sig på ett helt annat sätt.
Detta skedde i samma stund Gregor Saltykov kom i
hennes väg.

149
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XIV

PÅ KU ML A

G regor hade ingen ro, förrän han fick föra Vanja till
Ethel. Detta ensamma liv blev dock tråkigt i läng-
den. Det erbjöd sig nu ett ombyte genom den nya be-
kantskap han gjort i den förtjusande friherrinnan. Och
hon hade ju varit så förekommande mot honom och på
det vänligaste sätt tillmötesgått hans önskan, att Vanja
skulle få komma till henne.
”Du skall klä dig enkelt, men med smak,” uppmanade
han Vanja.
Vanja förstod honom mycket väl. Hon kände hans
smak och hon klädde sig ju för hans skull, för att han
skulle finna henne vacker. Hon tog den vita klänningen
och band upp de mörka, tunga härflätorna med ett
mörkrött band. Denna dräkt var mycket enkel och
klädde henne förträffligt.
Gregor hade sagt, att han skulle fara i förväg till Kum-
la, för att bereda friherrinnan på Vanjas besök. Vanja
dröjde emellertid i det längsta att följa efter honom. Hon

150
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

visste inte varför, men denna visit gjorde henne ängslig


till mods.
Ethel hade mottagit Gregor på ett sätt, som hon visste
skulle vara till hennes fordel. Hon såg mycket väl, att han
inte var svår att bedåra, ja, kanske till och med lättare än
de flesta män att fånga. Om hon bara vore riktigt säker
på vem denne furst Saltykov var, och vilken ställning
han innehade i Ryssland! Och varför hade han kommit
till Sverige och dröjde dar? Allt detta trodde hon sig
kunna utforska av Vanja, och det var därför hon var så
ivrig att få den unga flickan i sina händer.
Vinddraget genom den öppna dörren kom dem båda
att hastigt vända sig om. Ethel blev överraskad och
steg till hälften upp, men satte sig åter på en vink av
Gregor.
Något blyg, men dock långt ifrån tafatt, tog Vanja
plats på den anvisade stolen bredvid Ethel. Enkelt och
utan bryderi besvarade hon alla de frågor, som ställdes
till henne. Hon hade i själva verket undergått en så stor
förändring i sitt sätt, att Gregor var på det högsta för-
vånad.
Ethel hade blivit mycket överraskad av Vanjas skönhet.
Det förtjusande, naturliga behaget i den ryska flickans
hela väsen väckte strax hennes avund. Men hon höll god
min och uppbjöd allt, för att vinna sin unga gästs till-
givenhet, och lyckades slutligen med det, ty den känsla

151
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

av obehag, som överföll Vanja vid första anblicken av


denna kvinna, försvann helt och hållet under samtalets
gång.
Ethel bevakade mycket noga varje blick och leende,
som fursten gav Vanja, utan att han själv visste det. Hon
kunde dock inte bringas att tro, att han ägnade sin liv-
egna några varmare känslor, ty hans satt mot henne var
därtill alldeles för mycket husbondens. Han var vänlig,
mycket vänlig mot Vanja i Ethels närvaro, det var vis-
serligen sant, men hans ton och språk röjde dock det
stora avstånd, som fanns mellan herren och tjänaren.
Ethel kände sig således lugn.
”Du skall sjunga något för friherrinnan,” sade Gregor,
sedan de gått in i salongen.
”Sjunger Vanja?”
”Ja, men ännu utan någon egentlig utbildning. Jag
tänkte just begära ert råd i avseende på hennes sång,
och om det vore skäl att låta henne få någon grundligare
musikalisk undervisning.”
Ethel rodnade, medveten om, att hon vore den allra
sista, med vilken han kunde rådgöra i detta ämne. Hon
var inte begåvad med några talanger och allra minst var
hon musikalisk eller ens road av musik.
Utan att göra någon invändning var Vanja genast
villig att sjunga. Hon stod långt ifrån Gregor och Ethel,
som satt på samma divan mitt i den strålande ljuskrets,

152
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

som bildades av den nyss tända kristallkronan i taket.


Hon höll sig i rummets bakrund, dit skenet inte trängde
så starkt. Hon sjöng en rysk sång, vemodsfull och kla-
gande, såsom alla ryska folksånger mestadels är, men
hon föredrog den så som blott få kan göra. Hon gav inte
blott åt varje ord dess rätta uttryck och betydelse, utan
hon gjorde det med toner så djupa, fylliga och med en
sådan metallisk klang, att hennes sång utövade den ut-
omordentligt tilldragande och sympatiska verkan. Ethel
häpnade över den stora begåvningen hos Vanja. Hon log
mot fursten och gav honom ett hemligt tecken, att hon
var tillfredsställd och överraskad, men kastade i smyg
en blick på Vanja, som stod där borta i halvdunklet i sin
vita klänning, med hopknäppta händer och ögonen mer
än till hälften slutna. En av de mörka hårflätorna hade
glidit ned och föll över bröstet, som knappast märkbart
höjde sig, då hon liksom andades fram de trollska to-
nerna. Hon var skön, ovanligt skön, det var Ethel nödgad
att erkänna och tänkte på, hur underlägsen hon själv
måste ta sig ut vid hennes sida.
Ethel aktade sig likväl att förråda sina känslor, utan
fortfor att vara själva älskvärdheten. Hon var till och
med så nedlåtande mot Vanja, att hon en gång under
aftonens lopp drog henne intill sig och kysste henne på
pannan. Det var en judaskyss, men Vanja ansåg sig inte
ha skäl att vara annat än tacksam för så mycken godhet.

153
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Den svartsjuka hon hade känt, då Gregor första gången


talade om den ståtliga friherrinnan, var nu alldeles borta.
Vanja trodde, att hon av hela sitt hjärta kunde sluta sig
till Ethel och att hon verkligen borde ta henne i allt till
sin föresyn. Så hade Ethel förstått att bedåra den oer-
farna flickan. Den ädelborna friherrinnan bemötte ju
Vanja som en jämlike, och likväl visste hon ju ingenting
annat, än att Vanja var furstens livegna.
”Jag skulle så gärna behålla Vanja hos mig någon tid,”
sade Ethel till fursten. ”Skulle ni vilja tillåta det?”
”Vad säger du själv, Vanja? Skulle du ha någonting
emot en så vänlig inbjudning?”
”Jag blev tvärtom mycket tacksam,” svarade Vanja.
”Jag är så ensam,” fortfor Ethel, ”att Vanjas sällskap
skulle bli mig riktigt kärt. Jag tänkte eljest i mina be-
drövade stunder,” hon suckade och tog på sig en mycket
olycklig min, ”att helt och hållet överge Kumla och bo-
sätta mig i Paris.”
”Men ni ämnar väl inte så snart göra allvar av detta
beslut? I era bedrövade stunder, sade ni? Är ni då verk-
ligen så olycklig, att ni har sådana?”
”Min historia är ännu okänd för er, furste,” hon talade
mycket lågt, ”och väl är det, ty eljest hade den nog blivit
så framställd, att ni skulle allt annat än beklaga mig.”
”En annan gång skall jag berätta för er mina öden,”
fortsatte Ethel med samma dämpade stämma, ”ty jag

154
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

önskar, att ni skall ha fullt klart för er, vem jag är, furste.
Jag vill ingalunda vara misskänd av er.”
”Det skall ni aldrig behöva frukta, var övertygad om
det,” svarade Gregor med värme.
Ethel gav honom en tacksam blick och ett leende,
som uttryckte mer än ord. Hon hade verkligen i sitt
väsen något mäktigt tilldragande och oemotståndligt
fängslande, som Vanja, trots all sin skönhet, aldrig skulle
kunna tillägna sig, och i det låg också hennes välde och
farligaste vapen.
”Men låt mig inte göra er alltför mycket nedstämd,”
sade hon plötsligt och steg upp från sin plats. ”Jag har
inte inbjudit er, furste, för att dela min sorg, utan för att
få njuta nöjet av ert angenäma sällskap.”
Med en behaglig böjning på huvudet gjorde hon ett
tecken åt honom och Vanja att ta plats vid tebordet, som
blivit serverat. Hon betjänade själv sina gäster och upp-
fyllde en värdinnas plikt på ett älskvärt, enkelt sätt.
Då Gregor och Vanja slutligen bröt upp, bad Ethel
på det enträgnaste, att de skulle snart göra om besöket.
Hon skulle nog också snart komma till Tyresö för att
hämta Vanja till Kumla.
Hon hade följt sina gäster ända ut på gården och stod
nu och vinkade ett farväl med sin näsduk. Hon kunde
inte vara mera enkel och anspråkslös.

155
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XV

VÄ NINNA N

V anja kunde under hemresan till Tyresö inte nog be-


römma Ethels vänliga uppförande mot henne.
”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att den förnäma
damen skulle vara så god och nedlåtande,” sade hon.
”Jag kände mig i hennes sällskap som hennes jämlike.”
”Det är du ju redan som min hustru och blir det också
en gång offentligt som furstinna Saltykov. Du kommer
då att i rang till och med stå över friherrinnan Wilder-
brand,” inföll han med en viss stolthet.
Gregor hade aldrig varit en kvinna så länge trogen-
som den livegna flickan. Om ock hans känslor emellanåt
svalnade något och han ibland på en hel dag inte upp-
sökte Vanja, så hade dock hans tillgivenhet för henne
inte ännu undergått någon väsentlig förändring och
han hade ännu aldrig ett ögonblick ångrat, att han låtit
i hemlighet viga sig vid henne.
”Vad tänker du på, Gregor, du ser så allvarsam ut?”
frågade Vanja, sedan samtalet dem emellan hade av-
stannat och han satt försjunken i tankar.

156
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Åh, inte just på någonting särskilt. Du tycker såle-


des mycket om friherrinnan. Det gör också jag. Hon
är mycket älskvärd och jag tror, att jag lämnar dig i
goda händer, då jag låter dig vistas en tid hos henne på
Kumla.”
”Men på mig gjorde hon däremot inte något gott in-
tryck, då jag först såg henne,” inföll Vanja livligt. ”Jag
skulle inte kunna beskriva den känsla, som grep mig, då
hon fäste sina stora, grå ögon på mig. Det erinrade mig
om en mycket förskräcklig stund i min barndom. Jag var
ensam ute på steppen. Det var en het sommardag och
jag gick barfotad som vanligt. Plötsligt hörde jag något
väsa i gräset och jag såg en orm mitt framför mig med
utsträckt gadd och ett par hemskt brinnande ögon. Jag
blev stel av fasa, och då jag slutligen kunde springa, var
ormen ett långt stycke efter mig i hälarna. Jag förstår
inte orsaken, men denna händelse rann mig i minnet,
då jag såg friherrinnan Wilderbrand. Jag tyckte, att hon
hade ormens ögon . . . alla hennes rörelser påminde mig
om odjurets slingringar i gräset. Jag vet, att allt detta
var mycket dumt tänkt av mig, men jag kunde inte rå
för det.”
”Du ser, vilka misstag man kan begå, Vanja. Friher-
rinnan skall bli din bästa vän. Likvisst påminner jag dig
om, att vara försiktig i ditt umgänge med henne. Tala
framför allt inte om någonting, som låter henne ana

157
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

vårt förhållande, och låt henne inte locka ur dig vår


hemlighet.”
”Jag har en gång givit mitt ord på, att jag skall akta mig,
och jag skall inte bryta det.”
Vanja började att långsamt klä av sig. Men innan hon
gick till sängs, föll hon på knä framför helgonbilden och
bad en bön, som hennes moder hade lärt henne i hennes
späda barndom.
Morgonen därpå träffade hon Saturninus i trappan.
Hon stannade, som hon alltid brukade göra, då hon träf-
fade dvärgen, och sade några vänliga ord åt honom.
”Men, min käre Saturninus,” yttrade hon omedelbart
därefter med allvarlig min och höjde högra handens
pekfinger hotande mot honom, ”du talade inte sanning,
då du berättade de där fula sakerna om friherrinnan
Wilderbrand. Hon är en mycket älskvärd dam, det fann
jag vid mitt besök i går, och hon och jag kommer att bli
goda vänner.”
”Tag sig i akt, mamsell Vanja,” svarade Saturninus,
som inte kände sig på minsta sätt slagen av hennes före-
bråelse. ”Friherrinnan Wilderbrand är inte att lita på
och inte något passande sällskap för er. Ni är alldeles
för god för henne.”
”Men är det inte en stor synd att tala illa om henne
och tro henne vara en så dålig kvinna?”

158
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Stor synd, sade ni? Ja, hon har begått stora och svåra
synder. Men låt mig gå. Fursten tycker helt säkert inte
om, att mamsell Vanja talar så här vänligt med mig.
En gång skall ni ändå minnas min varning.” Därmed
gick han utför trappan, med handen glidande utefter
ledstången.
Vanja såg förvånad efter honom. Utan att kunna
göra sig reda för, av vilken orsak hans ord gjorde ett så
mäktigt intryck på henne, kände hon sig nedslagen och
sorgsen till mods. Hon gick mycket långsamt uppför de
återstående trappstegen.
Vanja aktade sig att för Gregor omtala något av vad
dvärgen hade sagt. Saturninus hade rätt, då han yttrade,
att fursten säkert inte tyckte om hennes vänlighet mot
honom. Vanja hade hört Gregors missnöje och avsky för
dvärgen, som ”bara strök omkring och spionerade”; men
hon hade ett gott hjärta och ömmade för alla olyckliga.
Hon tillrättavisade tjänarna, som gjorde narr av Satur-
ninus vanskaplighet, bad Masja på det bevekligaste att
vara god och hjälpsam mot honom. Han stod ju alldeles
ensam i världen och kände sig säkert dubbelt olycklig i
sin vanlytthet bland alla dessa människor, som endast
hånade honom.
Gregor tänkte oupphörligt på Ethel Wilderbrand. Hon
var i hans tycke en mycket intagande kvinna, och han
längtade efter hennes sällskap och han red dit ganska

159
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tidigt på förmiddagen, så att Ethel ännu gick i sin mor-


gondräkt, en förtjusande spetsprydd klänning av vitt,
mjukt tyg, som på ett mycket kokett sätt visade hennes
vackra former. Ingen kunde mera förekommande mot-
taga sin gäst, än vad hon nu gjorde.
”Det är, som om vi redan vore mycket gamla bekanta,”
sade hon, sedan de första hälsningarna utbytts, ”och
därför ber jag er inte om ursäkt för, att jag tar emot er
så här utan alla ceremonier.
Han uttryckte sin glädje över, att bli så vänskapligt
mottagen. Ingen kunde känna sig mera lycklig än han.
Ethel skänkte honom ett leende, som gav honom djärv-
heten att trycka en kyss på hennes arm, strax ovan den
vita, runda handloven. Man kunde rent av bli förryckt
i denna kvinna.
”Vilken lycklig slump det var, som lät mig komma i er
väg, utbrast han och betraktade henne med ögon, som
uttryckte den livligaste beundran. ”Jag känner mig så
ensam och det ensliga livet på Tyresö börjar bli allt mera
nedtryckande.”
”Men, furste, varför stannar ni då där? Hela världen
ligger ju öppen för er och jag antar, att ni spelar en
betydande roll i ert eget fädernesland?” Hon ville så
gärna forska i hans liv för att få veta, vilka hemligheter
det gömde, ty hans isolerade vistelse på Tyresö var ju i
hög grad mystisk.

160
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Friherrinna,” han lade sin hand över hennes och,


medan ett veck grävde sig allt djupare in mellan hans
ögonbryn, tillade han dovt: ”Jag ber er på det bevekli-
gaste, spörj mig inte om något! Jag kan ändå inte svara
er.”
”Tillge mig då min närgångna fråga, men jag vet ju
ingenting . . . En stor olycka måste ha drabbat er,” hon
lutade sig häftigt fram mot honom, ”ni lider? . . . Ack,
även jag har sorger,” hon sjönk med en suck tillbaka mot
kuddarna. ”Just därför,” fortfor hon med öm, smäktande
röst, ”deltar jag i er olycka. Jag kan förstå er, tro mig, jag
förstår er så väl . . .”
”Jag är er tacksam för det och vet att uppskatta er
vänskap.”
”Alltså, furste, betrakta mig som en väninna, men då
måste ni också ha fullt förtroende för mig. Vem vet, om
mina råd är så att förakta. Jag kunde kanske vara er till
någon nytta.”
”Det är ju därför jag har vänt mig till er. Ni har ju själv
åtagit er Vanja. Ni tycker ju om henne?”
”Ja, hon är ganska täck. Hon är ju endast en livegen?”
”Ja, men det talar vi inte om. Vanja har höjt sig ur sitt
låga stånd och visat sig ovanligt läraktig.”
”Lita på mig, att flickan skulle ha största fördelen av
att få en skicklig guvernant. Denna guvernant kunde
då undervisa henne i alla de ämnen, som fordras för en

161
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

bildad dam. Jag skall anskaffa en passande sådan och


låta henne och Vanja en tid vara under mina ögon.”
”Jag gillar det fullkomligt.”
”Ni skickar Vanja hit? Om ni längtar efter hennes säll-
skap,” hon betraktade honom med en forskande blick,
”så är det ju inte långt till Kumla. Ni håller mycket av
Vanja, efter vad jag sett.”
”Ja, jag håller av henne,” han undvek hennes blick.
”Hon är mig sant tillgiven . . . det är en stor lycka att
finna någon verkligt trogen varelse här i världen.”
”Ni säger det där alldeles som om ni hade blivit bedra-
gen av någon. Ni har väl dock prövat Vanja tillräckligt,
kan jag förstå, och ni har nog skäl,” fann hon för gott att
tillägga, ”att sätta fullkomlig tillit till hennes trohet . . .
Men kanske ni har någon annan plan med den unga
flickan? Vad vet jag,” hon sade detta sista i en mycket
väl spelad, likgiltig ton.
”Ni har missuppfattat mig,” inföll Gregor.
”Jag vet inte, vad som fordras för att i Ryssland dana
dugliga hushållerskor, men hos oss är fordringarna
inte så stora. Förlåt mig,” återtog hon hastigt, då hon
förgäves hade väntat att han skulle säga något, ”men
allt beror ju på, vad ni egentligen vill ha Vanja till? Hon
tycks mig alltför ung, för att rätt förstå att fylla en vär-
dinneplats.”

162
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag medger det, och det är just därför jag har bett er
att hjälpa mig.”
”Ja, det är sant, jag har ju redan lovat er, att söka göra
er lilla slavinna till en bildad kvinna. Måtte jag bara
lyckas.”
”Att ni skall lyckas, det är intet tvivel om. Då Vanja väl
en gång kommit under er ledning, skall vi ytterligare tala
om henne.”
”Ni har rätt, furst Saltykov, varför sysselsätta oss
så mycket med Vanja? Det var om mig själv jag skulle
önska att tala,” tillade hon med sänkt röst.
”Jag skulle också hellre lyssna till det,” inföll han liv-
ligt.
”Ni vill då höra min historia? Ack, den är så lång och
så sorglig . . . men hellre än att ni får höra den förvrängd
från någon annans läppar, må jag så gärna först som
sist låta er veta, att mitt äktenskap varit högst olyckligt.
Min moder tvingade mig att gifta mig med en man, som
jag aldrig älskade,” ljög hon helt fräckt, utan att ens för-
ändra en min. ”Jag vill inte plåga er med beskrivningen
om denne mans lågsinnade svartsjuka, hans vanvettiga
begrepp om en hustrus plikter . . . nog av, han var en
tyrann, och då jag slutligen inte längre kunde leva un-
der hans despotiska välde, berövade han mig mitt enda
barn och tvingade mig till en förnedrande skilsmässa.
Jag begär inte, att ni skall kunna fatta allt det obehag

163
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

och all den förödmjukelse, som ett sådant steg innebär,”


hon tryckte näsduken till ögonen.
”Gråt inte, era tårar plågar mig. Jag förstår mycket väl
ert lidande.”
”Men ni vet inte, hur misskänd jag blivit. Mitt ryckte
besudlades och jag blev föraktad, såsom en frånskild
hustrus lott alltid är, och dock var jag i det hela oskyl-
dig.”
”Jag tror er, friherrinna. I mig skall ni alltid finna en
sant deltagande vän.”
De fortsatte ännu en stund att samtala med varandra.
Hon hade lyckats att väcka hans intresse. Det var redan
tillräckligt, för att han skulle finna det svårt att dra sig
tillbaka från henne. Men slutligen reste hon sig upp på
ett kokett och behagfullt sätt, gick fram till spegeln och
strök några lockar ur sin panna.
”Ni kommer ju med till Tyresö?” sade han, som stod
bakom henne.
Frukosten var snart serverad, utsökt och läcker. Sedan
försvann Ethel för att göra toalett. Då hon ovanligt fort
visade sig igen, var hon iklädd en förtjusande riddräkt.
”Nu följs vi åt till Tyresö,” sade hon. Han bjöd henne
armen och de gick, tätt tryckta intill varandra, utför
trappan till terrassen. Sedan lät han henne lägga sin
lilla, högvristade fot i sin hand, då hon svingade sig upp
på hästen. Han hade ännu aldrig kunnat förmå Vanja

164
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

till att rida. Hon var då ett litet sjåp, det var då visst
och sant. Hade hon bara ägt Ethels stolta grace, hen-
nes djärvhet och koketteri, skulle han inte kunnat göra
någon jämförelse mellan henne och denna kvinna, som
nu var honom så nära. Men trots Vanjas ungdom och
ovanliga fägring, blev han lätt frestad av Ethel, som så
väl förstod att tjusa honom.
Vägen till Tyresö från Kumla tycktes vara kort för
båda. De red under livligt samspråk och höll hästarna
så nära varandra som möjligt. Vanja såg dem redan på
avstånd från ett av slottsfönsterna. Hon skyndade ut, för
att mottaga fursten och hans gäst.
Hon var verkligen road av att Ethel kom till Tyresö.
Det var ett livligt avbrott i hennes ensamhet och så
kände hon ju en så stor dragningskraft till den älskliga,
nedlåtande friherrinnan Wilderbrand.
”Hur har ni kunnat trivas här så ensamma?” utbrast
Ethel, sedan hon kommit in i våningen.
Vanja växlade med Gregor en blick, vilken inte undgick
Ethel, men som hon dock inte kunde förklara. Kärleken
hade varit dem nog i deras ensamhet, tänkte Vanja, och
Gregor förstod henne, men kände sig för första gången
förlägen.
”Vi har ju kommit hit som främlingar,” skyndade han
att svara. ”Vi måste således trivas . . . hur skulle vi kunna
göra annat?”

165
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Men jag skall komma hit en dag och ordna åt er, fur-
ste, så att ni kan få det en smula hemtrevligare. Jag tycker
verkligen, att ni behöver det. Eller vad säger ni, Vanja.”
”Ni förstår helt säkert bättre än jag, hur det skall vara,”
svarade hon okonstlat.
”Jag skall gärna ge er goda råd i avseende på bästa sät-
tet att göra hemmet trevligt för fursten. Han skall sedan
tacka oss båda och ni ensam skall få hedern, Vanja.” Så
sökte hon att med sitt smicker bedåra den omisstänk-
samma flickan.

166
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XVI

GU V ER NA N T EN

E thel gav sig ingen ro, förrän hon fick Vanja till sig på
Kumla. Den unga flickan kunde inte annat än känna
sig smickrad av all den vänlighet och allt det intresse,
som slösades på henne. Ethel förstod att helt och hållet
dra henne till sig och det stod inte länge på, innan hon
vann hela hennes förtroende. Vanja måste tala om sitt
hem och sina föräldrar i Ryssland och allt vad hon visste,
som rörde furst Saltykov. Men som Vanja inte var invigd
i hans hemliga förhållanden, hade hon i det hela inte
mycket att meddela. Ethel var otålig och kunde inte få i
sitt huvud annat, än att Vanja måste ha reda på, varför
han så där huvudstupa hade lämnat Ryssland.
En dag drog hon Vanja intill sig och frågade plöts-
ligt: ”Har du fursten mycket kär? Säg mig — älskar du
honom?”
Vanja var inte beredd på att dölja sina känslor. Hon
drog liksom efter andan, under det en hög rodnad be-
täckte hennes ansikte.

167
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Neka inte,” log Ethel, ”du älskar honom. Det vore inte
heller underligt, då han varit så god mot dig och höjt dig
ur din ringa ställning. Han måste ha någon mening med
detta . . . jag anar, att han har det, Vanja.”
Hon kunde ingenting svara, utan stod framför Ethel
med nedböjt huvud.
”Du ser så förlägen ut, som om du kände blygsel över
den kärlek, som inkräktat ditt hjärta.”
”Ni gör mig så besynnerliga frågor,” sade slutligen
Vanja.
”Jag har ju sagt, att jag håller av dig. Vad är då natur-
ligare, än att jag vill ha hela ditt förtroende. Stackars
liten,” hon smekte hennes kind, ”du behöver nog ett och
annat gott råd, du, som står så ensam och skyddslös.”
Dessa ord träffade Vanjas hjärta. Hon kände sig verk-
ligen mycket ensam och hade stort behov av en kvinnlig
vän att utgjuta sig för.
”Jag bör väl inte känna mig ensam och skyddslos, då
jag har fursten till mitt stöd,” suckade hon, med en upp-
stigande tår i ögat. ”Jag håller så mycket av honom.”
”Det tror jag nog och det anade jag från första ögon-
blicket,” Ethels ögon glimmade på ett besynnerligt sätt,
men Vanja gav inte akt på det. Hon kände rent av hat
mot Vanja, som vågade tillstå, att hon höll av fursten.
Den simpla slavinnan gick henne i vägen, men hon
skulle inte låta henne längre göra det. Hon hade satt sig

168
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

i sinnet att bli furstinna Saltykov, för att komma sig upp
igen — en livegen flicka vore väl inte svårt att besegra.
Ethel steg hastigt upp. Vanja skyndade förbi henne
mot dörren, i akt och mening att gå honom till mötes.
”Vanja,” hejdade henne Ethel strängt, ”det hör inte
till god ton att springa emot en man på det där viset,
om du inte är hans trolovade, men jag har aldrig hört
fursten tala om dig annat än som hans tjänarinna. Du
får ursäkta denna lilla tillrättavisning, men fursten har
ju överlämnat dig åt min ledning.”
Vanja kände först ett styng i sitt hjärta, men i sin oer-
farenhet tänkte hon, att Ethel hade rätt och inte kunde
tala på annat sätt, då hon ju inte visste annat än att Vanja
endast var en tjänarinna. Hon stannade därför och vänta-
de på, att fursten skulle komma in. Ethel gick däremot ut
i salongen, för att som artig värdinna mottaga sin gäst.
Fursten såg mycket glad ut, ovanligt glad till och med.
Han kysste Ethel och sade henne en smickrande artighet.
De kände sig båda, som om de hade varit bekanta i hela
sitt liv.
”Jag har fått glada nyheter från Ryssland,” sade han
och berättade nu, att hans unga syster blivit förlovad
och att det inte skulle dröja länge med bröllopet.
”Det är ett mycket gott parti, hon gör.”
”Ni reser naturligtvis till bröllopet?”

169
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Nej, det gör jag inte,” svarade han och vände sig häf-
tigt om på klacken. ”Det blev allt för besvärligt för mig.
Jag har nu vant mig att leva på Tyresö och lämnar det
ogärna.”
Portiären vek sakta åt sidan av Vanja, som obemärkt
kom in i salongen. Hon hade slutligen inte kunnat lägga
band på sin längtan, oaktat den vink Ethel givit henne,
att i stillhet vänta, tills hon kallades.
”Ja så, du kom ändå så snart, Vanja,” sade Ethel, anta-
gande vänlig ton.
”Ja, jag kom. Förlåt mig, men jag måste hälsa på min
herre.”
Gregor tryckte hennes framsträckta hand och hälsade
henne nådigt med en nick, för att vilseleda Ethel.
Det sätt, Gregor iakttog mot Vanja i andras närvaro,
hade inte hittills haft någon betydelse för henne, men nu
kände hon smärta över det. Hon kunde visserligen inte
själv redogöra varför hon så illa tog upp hans likgiltiga
hälsning — de hade ju kommit överens om att bevara sin
hemlighet — men hon satte sig att gråta i det lilla rum,
som Ethel hade upplåtit åt henne och vilket hon skulle
bebo, så länge hon vistades på Kumla. Hon grät egentli-
gen över ingenting, men tårarna rann strida utför hennes
kinder. Hon tyckte sig vara så ensam, så övergiven, och att
Gregors kärlek hade undergått en inte obetydlig föränd-
ring. Men kanske var det blott en inbillning av henne?

170
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor hade nu beslutat, att Vanja fortfarande skulle


stanna på Kumla under Ethels och guvernantens vård.
Han blev ju därigenom i tillfälle att ofta göra besök hos
Ethel. Att detta väsentligen skedde för Vanjas skull sökte
han väl fortfarande inbilla sig själv, men överraskade
sig dock ibland med den upptäckten, att Ethel var den
egentliga dragningskraften och att han tänkte mera på
henne, än på sin unga hustru.
Vanja hade flera gånger sökt att bli ensam med Gregor,
men förgäves. Slutligen gynnade henne slumpen. Hon
hade en afton begivit sig ut i trädgården och satt där
orörlig, tunnklädd och barhuvad. Hon började att frysa
och återkom därigenom till sig själv.
Då fick hon se någon komma borta på gången. Det
var Gregor, som av ett infall hade tagit denna bakväg.
Han fick se Vanja. Hon steg upp och räckte ut sina båda
händer mot honom.
”Äntligen,” utbrast hon med en skymt av glädje i sitt
sorgsna ansikte, ”får jag då träffa dig ensam!”
”Du har då något särskilt att säga mig?” svarade han
och satte sig på bänken bredvid henne.
”Hur oförsiktigt av dig att sitta här så tunnklädd, Vanja,”
sade han. ”Du ser heller inte glad ut. Vad fattas dig?”
”Gregor,” hon talade mycket lågt, ”och det frågar du.
Ack, jag har haft en så häftig längtan efter dig . . . det är,
som om allt emellan oss blivit helt annorlunda.”

171
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Du inbillar dig bara en mängd galenskaper. Är jag då


inte lika mot dig som förr? Du gör mig förebråelser, vilka
jag inte förtjänar,” han såg missnöjd ut. ”Du bör har
mera sysselsättning och du skall få det, ty guvernanten
kommer redan i morgon.”
”Jag behandlas ju, som om jag vore ett litet barn. Fri-
herrinnan är mycket vänlig, det är sant, men jag känner
mig så obetydlig mot henne. Du tycker också detsamma,
Gregor, ty jag har märkt, att i hennes närvaro finns jag
inte till för dig.”
”Vilken fantasi!” han såg på henne, förvånad. ”Du har
bestämt anlag för svartsjuka. Jag tycker att en svartsjuk
kvinna är det obehagligaste som finns i världen. Tag dig
därför till vara för sådant otyg, min lilla älskling. Du har
inte skäl till det.” Han vände hennes ansikte mot sitt och
tvingade henne på detta sätt att se honom in i ögonen.
”Du har gråtit och ser riktigt avtärd ut. Och jag som
menade så väl med dig, Vanja.”
”Ack, jag tror det nog, Gregor, men jag trivs inte riktigt
här. Jag vill tillbaka till Tyresö . . . Jag håller av friher-
rinnan, ty hon är god mot mig, men . . . förlåt mig, jag
rår inte för mina känslor.”
”Stackars liten,” han försökte själv att se glad ut, men
det ville inte riktigt lyckas. Det var, som om någonting
hade stått emellan dem, något osynligt, tungt, som inte
kunde skjutas bort. ”Du måste stanna i vinter på Kumla,”

172
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

återtog han. ”Hur skulle friherrinnan eljest uppta det?


Det vore att såra henne och att för alltid förverka hennes
vänskap, men det vill jag inte, då du kan ha så stor nytta
av hennes sällskap och i vår skall du göra ditt inträde på
Tyresö inför alla som furstinna Saltykov. Det är då tid
på att vi gör ett slut på detta hemlighetsmakeri,” tillade
han, skrattande. ”Du hör, Vanja, att du är mig lika kär
och att du inte behöver vara svartsjuk.”
Vanja kände sig verkligen något lugnad. De steg upp
och gick framåt byggnaden. Ethel, som satt vid ett föns-
ter i sin sängkammare, såg dem komma. Hon blev något
förvånad över att se Vanja i trädgården och kände en
hemlig förtrytelse över, att hon haft en ensam stund
med fursten.
Dagen därpå kom guvernanten. Hon var ett långt,
magert fruntimmer, något stel, med högtidliga drag. Den
skarpa blicken antydde dock mycken klokhet. Hon hade
naturligtvis blivit underrättad om, att det inte gällde att
ta hand om ett litet barn, utan att bilda en ung dam, vars
uppfostran blivit mycket försummad, såsom Ethel hade
skrivit. Men då hon fick se Vanja, blev hon en smula
häpen, inte allenast över hennes ovanliga skönhet, utan
även över hennes taktfulla och blygsamma väsen, som
långt ifrån förrådde bristande världsvana. Det var så-
ledes blott fråga om att odla hennes kunskaper, tänkte
guvernanten, som hade föreställt sig, på friherrinnan

173
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Wilderbrands beskrivning, en alldeles bortkommen,


okunnig varelse med simpla fasoner.
Vanja hade snart låtit henne ana, att hon i den unga
flickan skulle få en uppmärksam och tacksam lärjunge.
Det första intrycket den vackra ryska flickan gjorde på
henne, var dock medlidande. Vanja såg sorgsen och
trött ut.
Då Ethel blivit ensam med guvernanten, berättade
hon i korthet Vanjas historia. Att hon lade till ett och
annat på sanningens bekostnad, bekymrade hon sig inte
om. Lögnen hade blivit hos henne en inrotad vana, som
smält samman med hennes väsen.
Guvernanten såg tankfullt efter henne. ”Varför har
hon åtagit sig den ryska flickans uppfostran? Inte är det
av något varmare intresse, det förråder hennes eget tal.
Hon har helt säkert någon dold plan med Vanja, men
vilken?”
Den brinnande lust och iver för inhämtandet av kun-
skaper, vilken Vanja först hade visat, då hon stod under
guvernörens ledning på Tyresö, fanns numera inte kvar
hos henne. Hon försökte väl att lyssna till sin lärarinna
och besvara en och annan fråga, men hon gjorde det
helt maskinmässigt, med ansträngning, och försjönk
alltsomoftast i ett slags slöhet eller i ett drömmande
tillstånd, som gjorde henne liksom döv och totalt oe-
mottaglig för den yttre världen.

174
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ni måste inte vara angelägen om att vinna de kun-


skaper, fursten vill att ni skall inhämta.”
Vanja fäste på sin lärarinna en sorgsen blick, till
hälften beslöjad av någonting fuktigt, som långsamt
formade sig till en tårpärla och halkade ur ögat ned på
det yttersta av de långa ögonfransarna.
”Mamsell Rehn,” viskade hon sakta fram, ”ni är väl
inte ond på mig? Jag vet, att jag är en mycket dålig lär-
junge, men jag rår inte för det.”
”Likvisst sade fursten åt mig, att ni hade en ovanlig
fattningsförmåga och att ni på ovanligt kort tid hade
inhämtat, vad ni redan lärt er. Ni måste ha förändrat er
mycket sedan dess. Är ni kanske inte frisk? Ni ser inte
frisk ut,” mamsell Rehn lade med ömt deltagande sin
hand på Vanjas axel.
”Kanske är jag inte riktigt frisk,” Vanja for med handen
tankfullt över pannan. ”Jag känner verkligen, som jag
inte vore det, som om en förändring inträtt med mig.”
”Jag skall inte plåga er längre för i dag. Det förefaller
mig också bra löjligt att behandla er, som om ni vore en
liten skolflicka,” guvernanten skrattade, för att få Vanja
glad.
Men inte en skymt av det svagaste leende krusade
Vanjas läppar. Hon satt kvar i samma ställning och såg
både blek och lidande ut.

175
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Alltsedan guvernanten kom till Kumla, hade Ethel


mycket litet, om ens något sysselsatt sig med Vanja. Hon
överlämnade henne helt och hållet åt mamsell Rehns
sällskap, hindrande henne på alla upptänkliga sätt från
att bli ensam med fursten, men var mild, vänlig och god
mot Vanja i hans närvaro och talade med största intresse
om, att en älskligare värdinna, än vad Vanja lovade att
bli, kunde fursten aldrig önska sig på Tyresö.
Vanja var alltså nästan helt och hållet överlämnad
åt sig själv. Förgäves väntade hon på att fursten skulle
komma och hämta henne till Tyresö eller att söka en
ensam stund med henne. Då hon träffade honom, var
det alltid i Ethels närvaro. Han var visserligen vänlig,
men hans sätt var mera beskyddarens än älskarens. Han
visste knappt själv, att han hade så förändrat sig, men
Vanja såg det, och fastän hon i det längsta ville tro, att
han endast spelade en roll för att bevara deras hemlighet
för Ethel. Vanja kände verkliga kval, men teg ännu och
visade sig lugn till det yttre. I sin ensamhet däremot lade
hon inte band på sin smärta.
”I vår, i vår,” upprepade hon ständigt hans löfte som
hon varken kunde eller ville tvivla på, då de ju redan var
man och hustru. ”Få se, hur hon upptar detta, då hon
får veta, att jag ensam äger rätt att behaga honom,” hon
kunde inte undertrycka sina misstankar, att Ethel ville
vinna fursten.

176
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja kände alltmera sympati för sin lärarinna och


började förstå, att mamsell Rehn, endast hon, vore
den rätta att leda henne. Det tröstade henne något då
guvernanten uppmanade henne att sjunga, och kände
hon ett verkligt nöje att göra det. Hon sjöng med hela
sin själ och sitt hjärta. Mamsell Rehn hade rätt: Vanjas
egentliga naturliga begåvning låg åt musiken. Hennes
stämma hade en sällspord klang och hon skulle utan
tvivel med en god undervisning kunnat uppnå en inte
vanlig talang. Vanja sjöng sång på sång och tycktes inte
tröttna. Hon var alldeles ensam med sin lärarinna och
all förlägenhet var borta, då hon visste, att ingen lyss-
nade på henne.
Då uppträdde helt plötsligt Ethel. Mot sin vilja hade
hon lyssnat till Vanjas sång.
”Jag tycker, att du sjunger onödigt länge, Vanja, du
tröttar ju alldeles ut dig,” sade hon, utan att stanna i sin
gång genom rummet. ”Jag trodde eljest, att du behövde
förkovra dig mera i dina andra ämnen,” och utan att
vänta på svar, gick hon förbi dem.
Det var, som om hon lämnat en kyla efter sig. Båda
kände det, lärarinnan och lärjungen, och tyckte sig frysa.
Men de sade ingenting, de växlade endast en blick, som
uttryckte mera än ord.

177
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XVII

NÄ R M A R E M Å L E T

E thel behövde inte längre anstränga sig särdeles


mycket för att förekomma varje förtroligare när-
mande mellan Gregor och Vanja. Han var numera själv
tämligen liknöjd att träffa henne ensam, åtminstone
bjöd han till att undvika det. Ethel hade så till den grad
lyckats tjusa honom, att hennes sällskap redan blivit
honom nästan oumbärligt.
Om han hade vågat, skulle han ha skickat Vanja till-
baka till hennes hem med någon lämplig gåva såsom
ersättning för brytningen mellan dem, men han tordes
inte detta, ty hon skulle möjligen i känslan av sin be-
svikna kärlek kunna förråda deras hemlighet. Dessutom
levde popen, som hade vigt dem, och vittnena vid deras
vigsel skulle också kunna bli Vanja behjälpliga att skaffa
henne rättvisa. Så fanns för övrigt vigselattesten. Vis-
serligen hade han den själv i sin ägo, men han var dock
inte fullt säker på, om det inte hade kunnat falla popen
in att föra in deras namn i kyrkans vigselbok, fast denne
lovat honom att inte göra det.

178
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Men det är nu en gång så och kan inte förändras,”


sade han många gånger till sig själv, där han i ensam-
heten gick fram och tillbaka i slottets salar. ”Vanja älskar
mig och skall bli mig trogen intill sitt sista andedrag,
jag vet det fullkomligt, men det är mig inte nog . . . Jag
vantrivs likafullt.”
Han var bunden vid Vanja — hans religion förbjöd
äktenskapets upplösande. Han måste således under-
kasta sig det ok, han självvilligt påtagit sig. Hur kunde
han i sin vrede rusa åstad och göra sitt öde ännu värre,
än det var?
Han började bli dyster och tungsint. Flera dagar kun-
de förflyta, utan att han syntes till på Kumla. Han ville
inte se Vanja, fastän det gjorde honom ont om henne.
Det var Ethel han trådde efter, och då han inte kom till
henne, sökte hon upp honom. Utan att på minsta sätt
känna sig förlägen eller tänka på det opassande i det,
kom hon ensam till Tyresö och stannade hos Gregor hela
dagen tills mörkret inbröt. Hennes toalett var alltid be-
räknad på att tjusa honom, hennes leende, hela hennes
sätt och väsen blev allt tydligare.
Det smickrade hans fåfänga att se, hur Ethel snart
sagt bjöd ut sig åt honom. Han behövde bara sträcka
ut handen, så kunde han plocka den förföriska frukten,
men han djärvdes inte — för Vanjas skull. Det var första
gången i sitt liv, som han inte vågade göra vad han ville,

179
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

och därtill var en så obetydlig varelse, som hans ryska


livegna, skulden. Han nästan vredgades på Vanja, men
han fruktade henne på samma gång.
En dag gjorde Ethel ett av sina vanliga besök på Ty-
resö. Folket fick prata och viska vad som helst om hen-
nes täta visiter hos fursten, det bekymrade henne inte
det minsta. Hon hade kommit så långt, att hon satte sig
över all anständighet. I förstugan stötte hon på dvärgen.
Det hörde alltid till hennes otur, att Saturninus kom i
hennes väg. I dag vek han inte tyst förbi henne, utan
stannade och frågade efter Vanja.
Ethel ämnade inte bevärdiga honom med ett svar.
Hon fann honom i högsta grad djärv och kände vrede
över hans närgångenhet. Men Saturninus följde så tätt
efter henne, att hon tvingades att stanna.
”Vad har du med Vanja att beställa? Jag trodde inte,
att du och hon hade någon bekantskap med varandra,”
snäste hon.
”Jag vill endast fråga, om jag kunde få besöka mamsell
Vanja på Kumla? Hon har alltid varit så god mot mig och
jag saknar henne mycket.”
”Jag vill inte se dig, din fuling, på Kumla,” Ethel vände
honom föraktfullt ryggen.
”Låt mig då bara få veta, om mamsell Vanja och ni
har bytt plats hos fursten,” vågade dvärgen modigt säga,
retad av hennes högdragenhet. ”Det ser besynnerligt ut,”

180
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tillade han, ”och folket börjar prata ett och annat. Men
det vet ni bäst själv, friherrinna, om det är sant. Ingen
makt i världen kan hindra mig att tycka om mamsell
Vanja och vara henne till tjänst, i fall det behövs.”
Ethel hörde mycket väl vart ord dvärgen långsamt
och med eftertryck uttalade, men hon låtsade, som om
hon inte lade någon vikt vid dem, utan gick rakt fram
till dörren och öppnade den.
Gregor kom emot henne. Han såg genast, att hon var
mycket upprörd.
”Ni är inte glad? Vad har hänt? Har någon förnärmat
er?”
”Ja, men jag borde inte ta mig något därav; den där in-
fame dvärgen inger mig dock rent av vämjelse. Jag träffar
honom alltid i min väg; hans skygga, lurande väsen är
högst obehagligt och så djärvdes han i dag fråga mig
efter Vanja och tala så förtroligt om henne, som om de
var i kamratskap med varandra. Hennes simpla börd
förråder sig onekligen, då hon har smak att sällskapa
med en sådan där otäcking.”
”Det tjänar till ingenting att tala om det. Det är inte
ens värdigt någondera av oss att sysselsätta sig med ett
så simpelt föremål. Låt oss hellre tala om Vanja.”
Han hade inte på länge frågat efter henne och det
överraskade därför Ethel på ett högst oangenämt sätt.
”Vanja,” stammade hon litet förlägen, ”åh, med Vanja

181
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

är det nog bra. Hon trivs så väl med sin guvernant. Ni


behöver inte oroa er för hennes skull.”
Han hade skjutit undan en länstol, så att hon kunde
komma fram till soffan. Hon sjönk ned bland dess kud-
dar på ett sätt, som hon visste skulle ta sig charmant
ut.
”Jag har tänkt så mycket på er, sedan vi sist skildes.
En lång vinter stundar och ni ämnar fortfarande leva
så här isolerat?”
”Ja, varför inte. Jag finner mig mycket bra, allra helst
nu, då jag vet, att ni inte överger mig,” han förde hennes
hand häftigt till sina läppar. ”Jag borde aldrig släppa er
från mig, om det gick an,” återtog han. ”Stod det bara
i min makt, skulle jag be er stanna hos mig för alltid.”
Det var första gången han talade på detta sätt, men
han kunde inte längre behärska sig. En blixt sköt fram
ur Ethels öga. Hon hade länge ruvat på en sådan stund.
”Men jag kan det inte,” fortfor han med allt mera glöd i
sin stämma. ”Jag borde i stället be er att aldrig komma
åter till Tyresö.”
”Och varför det?” viskade hon, anande, att någon hem-
lighet låg under hans ord, men inte någon sådan, som
kunde skada hennes intressen. ”Ni har allt i er makt,
furste,” uppmuntrade hon honom djärvt. ”Ni borde ha
sett, att ni endast behöver säga ett ord, för att jag skulle
förstå er.”

182
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”O, om ni bara visste . . .” hans ansikte fördystrades


och han såg verkligen mycket olycklig ut. ”Det kan och
får inte längre förbli så här,” han steg häftigt upp och
gick av och an över golvet. ”Ni vet ingenting och måtte
ni aldrig få veta det . . . Min fru,” han ställde sig framför
henne, ”jag tackar för all er godhet mot mig, men här-
efter kan jag inte mottaga er, för er egen skull, förstår
ni. Det kunde bli er olycka — och även min,” tillade han
dovt.
Ethel hade lindrigt bleknat. Det fanns således någon-
ting, som stod i vägen för hennes planer? Men hon var
fast besluten att trotsa och övervinna det.
”Men om jag inte lydde er, furste? Om jag tillstod, att
er vänskap är för mig omistlig?”
”Ni älskar mig,” utbrast han hejdlöst och kastade sig
på knä bredvid henne. ”Jag har länge anat det, om ni
ock inte själv vill tillstå det. Ni älskar mig, och jag . . . Jag
avgudar er . . . men ändå måste vi skiljas!”
”Är det för Vanjas skull?” viskade Ethel, gripen av en
plötslig misstanke. ”Ni har bedårat den stackars flickan,
frestad av hennes ungdom och skönhet? Ni flydde med
henne från Ryssland för någon stor olyckas skull? Ni
hade ingen annan än hon, som tröstade er? Ah, jag för-
står alltsammans. Det är ju så naturligt, men inte därför
ohjälpligt . . . neka inte — ni måste ha förtroende för mig,
om jag skall kunna hjälpa er.”

183
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Kan ni då det,” sade han och steg långsamt upp ur sin


knäböjande ställning.
”Ge Vanja tillräckligt med pengar och låt henne äter-
vända hem till sitt Ryssland. Hon tärs av hemlängtan
och där är hon på sin plats.”
”Nej, inte det . . . det kan inte gå för sig,” avbröt fur-
sten.
”Såå, ni fruktar för, att hon skulle utkräva hämnd,
uppsöka era anhöriga och skämma ut er? . . .”
”Ja, just det.”
”Nå väl, befall henne då att tiga,” Ethels ögon gnistrade
av raseri över hans fega rädsla för den simpla flickans
skull. ”Trotsar hon er, så har ni väl någon vän i Ryssland,
som kunde bestraffa henne å era vägnar? Hon är ju er
livegna, det skall ni inte glömma, och sådana piskar man
till lydnad, har jag hört sägas.”
”Det kan inte vara er mening, Ethel, att jag skulle göra
så med Vanja? Inte därför att jag är hjärtnupen av mig.
Jag är ryss och vet att hålla på mina husbonderättigheter.
Jag vågar dock inte för något pris i världen släppa Vanja
ifrån mig.”
”Låt då bli det,” Ethel nästan sprang upp ur soffan.
”Är ni missnöjd med mig?” Gregor försökte hålla
henne kvar.
”Nej, men jag beklagar er,” svarade hon och drog sig
från honom. ”Dock, jag skall ändock inte överge er. Jag

184
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

får väl hitta på något medel att göra vägen jämn och
fri,” hon log på ett mycket besynnerligt vis, men blek
och upprörd var hon.
”Vad menade hon?” tänkte Gregor, då han åter blivit
ensam igen. Han trådde efter hennes kärlek och han
ville inte släppa henne. Men om han också kunde av-
lägsna Vanja, skulle han dock inte våga ingå något nytt
äktenskap. Sådant blev alltid upptäckt och bestraffat.
Men så inträffade något, som bestämde hans hand-
lingssätt, något alldeles oförväntat, som med ens av-
gjorde Vanjas öde. Han fick inte sky några medel för att
förmå Vanja att för evigt hålla tyst med deras hemliga
förbindelse. Hela hans välfärd och framtida lycka be-
rodde på det. Äntligen hade hans sorgliga öde tagit ett
slut — livet skulle åter kunna erbjuda glädje och fröjder
för honom. Denna isolerade tillvaro kunde han sluta, när
han ville, och åter uppträda värdigt en furst Saltykov.
Men allt detta berodde endast på Vanjas tystlåtenhet.
Gick hon inte godvilligt in på hans förslag, kunde han
nog göra hennes tunga stum. Passionen och egennyttan
var hos honom mäktigare än alla ljuva minnen av deras
forna kärlek.

185
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XVIII

V ID M Å L E T

G regor hade haft en orolig natt, hans sömn hade


avbrutits av vilda drömmar, och han steg därför
inte upp i vanlig tid.
”Ett brev,” sade kammartjänaren plötsligt i dörren och
lämnade det åt fursten på en silverbricka.
”Lägg det här på bordet,” Gregor kände sig inte det
minsta nyfiken, fast han inte hade någon annan skrift-
växling än med sin mor.
Hon skrev aldrig om något glatt, endast bedrövelse
och klagan uppfyllde hennes brev. Han led av det, ty
moderns kärlek värderade han ändock, och om han
ibland kände någon ånger över sitt förspillda liv, så var
det mest för hennes skull.
Brevet låg en god halvtimme orört på nattduksbordet.
Slutligen greps han av en viss nyfikenhet och började
likgiltigt läsa den långa skrivelsen, men hans intresse
stegrades, ju längre han fördjupade sig i dess innehåll.
Det var märkvärdiga nyheter, som han aldrig hade kun-

186
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

nat föreställa sig ens i sina djärvaste drömmar, om vilka


hans moder denna gång skrev.
Äntligen hade helgonen förbarmat sig över henne och
låtit en händelse inträffa, som skulle, om inte helt och
hållet ta bort olyckan från hennes son, likväl göra hans
öde ljusare och mera glatt. En mycket nära anhörig hade
avlidit och med kejsarens medgivande testamenterat
hela sin förmögenhet åt Gregor Saltykov. Det gällde
miljoner rubel och det var endast för minnet av hans
aktade far, som man handlade på detta ädla sätt mot
sonen. Dock hade ett uttryckligt förbehåll gjorts, för
att Gregor skulle komma i åtnjutande av detta arv. Han
förbjöds att göra något försök att åter bli rysk undersåte
eller att sätta sin fot på rysk mark; i vilket fall han blev
förlustig det stora arvet, som då tillföll kyrkan och några
namngivna barmhärtighetsanstalter. Men inte nog med
detta förbehåll. Man hade också iakttagit ett annat för-
siktighetsmått. Man ville nämligen gifta bort honom
för att göra honom till en stadgad man. Om han fick
familj, skulle han möjligen förändra det oregelbundna
och tygellösa levnadssätt hall hittills hade fört. Hans val
av maka var emellertid fritt, blott det inte föll på någon
ofrälse dam, utan på en av adlig börd, på det att släktens
sköldmärke måtte förbli fläckfritt. Avvek han på minsta
sätt från dessa förbehåll, förlorade testamentet all kraft
och verkan.

187
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Han gnuggade händerna av förnöjelse och kände sig


så lycklig, som en dödlig kunde vara. ”Bekymra dig inte,
moder, för mitt val, det skall bli gott och namnet värdigt,”
fortsatte han jublande i sina tankar. ”Man kastar inte
bort flera miljoner för ett sådant nonsens, som hjärtats
böjelse, om det berodde på det; nu älskar jag inte längre
Vanja och jag är inte hågad att göra ett så stort offer för
hennes skull. Hur klokt av mig att hålla vår förbindelse
hemlig! Det låg alltid något emot att yppa den . . . det
var min lyckliga stjärna, som vakade över mig; det var
helgonens nåd, skulle min mor säga i sin fromhet,” till-
lade han skrattande.
Han ringde på kammartjänaren och, sedan han var
klädd, gick han och funderade på något lämpligt sätt
för att befria sig från Vanja.
Han ville förtro sig åt Ethel, utan att förråda sitt hem-
liga giftermål. Hon skulle hjälpa honom, hon var listig
och förslagen, det anade han, och då det gällde hennes
egen lycka, skulle hon nog hitta på något, som Vanja
måste underkasta sig.
Ethel hade ridit från Tyresö till Kumla i vilt galopp.
Hennes hat och svartsjuka kände inga gränser. Hon
var till ytterlighet ursinnig. Då hon uppnådde sitt hem,
kastade hon sig nästan handlöst ur sadeln och störtade
in i sängkammaren, efter att ha givit befallning om, att

188
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ingen fick störa henne. Här gav hon i ensamheten luft


åt sitt raseri.
”Så nära mitt mål,” utbrast hon med skälvande läp-
par och knöt ihop händerna så hårt, att de vitnade och
naglarna trängde djupt in i köttet. ”Och så glider allt-
sammans ifrån mig som en skugga . . . Jag hade honom
fast, så säkert fast, tänkte jag, och så vågar han likväl
ingenting göra bara för den där slinkans skull. Å, det är
harmligt, förnedrande för mig? Jag, en kvinna av värld,”
hon rätade stolt på sin höga gestalt och kastade en blick
i spegeln — ”skulle låta uttränga mig ur hans gunst av
den där föraktliga varelsen. Nej, aldrig . . . Jag skall bli
furstinna Saltykov, om jag också skall våga allt,” sade
hon och stampade med foten.
Några vemodiga ackord från pianot i salen trängde
in till henne. Strax därpå hördes Vanjas silverklara
stämma i ömma bortdöende toner. Detta retade ännu
mera Ethel. Hon fattade ringklockan på toaletten och
ringde häftigt.
”Framför min hälsning till mamsellerna, att de genast
skall sluta med sin musik. Jag tål inte höra något skrik,”
sade hon åt kammarjungfrun.
Det blev också genast tyst, hur mycket Ethel än lyss-
nade. De vågade minsann inte trotsa henne. Hon nästan
önskade, att de hade gjort det för att få något skäl att
vredgas på Vanja.

189
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja hade fått tillsägelse från Ethel att hålla sig med
mamsell Rehn hela dagen på sitt rum, där deras middag
också skulle serveras. Friherrinnan var sjuk, förklarade
kammarjungfrun. Men hennes listiga leende hade inte
undgått mamsell Rehn. Hon anade, att någonting helt
annat låg under detta, samt att friherrinnan hade någon
dold orsak att låta dem leva som i ett slags fångenskap.
Gregor hade blivit införd i Ethels budoar. Hon var
verkligen illamående efter en genomvakad natt. Matt
och blek, låg hon till hälften utsträckt på en låg vil-
soffa.
”Förlåt mig,” sade Gregor sakta och närmade sig
henne. ”Jag kommer och stör er, men jag måste se er . . .
det var snällt, att ni inte nekade ta emot mig.
”Jag kunde inte annat,” svarade hon och gjorde ett
svagt försök att le. ”Men det kostade så mycket på mig
att lämna er i går.”
”Det sista ni sade, da ni gick, var ju att ni skulle göra
vägen jämn och fri . . .”
”Ja, jag sade det, och jag skulle ha lust att upprepa det
även nu, men det är så löjligt . . . Kan ni då inte ensam
befria er från den där flickan utan min hjälp?” log hon
föraktligt.
”En man bör alltid gå försiktigt till väga, då det gäller
dylika saker. Men om jag måste det, om jag tvingas till
det, så — hjälp mig, Ethel,” han kallade henne första

190
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

gången vid hennes namn. ”Jag har kommit hit,” han


drog en stol tätt intill hennes viloplats, ”för att ge er ett
förtroende om hela mitt föregående liv. Jag tror, att ni
är den enda varelse i världen, som kan uppfatta mig rätt
och som kan älska mig,” tillade han ömt och böjde sig
ned över henne.
Hon såg upp till honom och sträckte ut sin hand. ”Jag
visste väl, att Vanja betydde ingenting för er. Jag förlåter
så gärna och glömmer denna flyktiga förbindelse, som
kunnat bli skadlig för er. Vi gifter bort Vanja helt tvärt,
så är saken på det klara. Jag har en passande man för
henne i min inspektor. Det måste väl vara ett parti, som
kan duga för en sådan som Vanja,” hon krökte läppen
föraktfullt.
”Vanja skall aldrig låta gifta bort sig. Hon skulle hellre
dö, än tillhöra en man, som hon inte älskar.”
”Såå, ni tror det. Nå väl, låt henne då dö,” inföll hon
lättsinnigt.
”Ja, Ethel, om jag bara visste på vad sätt,” han grep
efter hennes hand och det var inte något skämt han ut-
talade. ”Jag anser det vara bäst att döda henne, ifall hon
inte godvilligt vill tiga.”
Han såg så förskräcklig och hemsk ut, att Ethel kände
sig rädd. ”För Guds skull, ni kan inte mena allvar med
vad ni säger? Att döda henne? Hu . . . ett mord, nej, nej,
jag skulle inte kunna leva en dag då tillsammans med

191
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

er. Jag skulle ständigt se hennes vålnad . . . Fruktar ni då


henne så mycket?”
”Hon kunde göra mig stor skada . . . hon kunde resa till
Ryssland och säga mycket, som inte är sant. Jag älskar
min mor högt och jag vill bespara henne den sorgen
att veta, att jag stått i kärleksförhållande till en av mina
livegna.
”Är det då så ovanligt i Ryssland?” Ethel förstod ho-
nom inte riktigt.
Ӂ nej, men jag vill det inte. Av en svartsjuk kvinna kan
man vänta vad som helst.”
”Jag visar henne på dörren . . . så brukar man göra med
dylika varelser. Ni är verkligen rädd för Vanja, tror jag?
Hon förefaller mig dock så orimligt enfaldig. Men oroa
er inte. Jag skall tänka ut bästa sättet för att hon skall
låta er vara i fred. Ni talade om, att ni ville förtro mig er
levnadshistoria. Gör det, men sätt er här, Gregor,” hon
kallade också honom fortfarande vid namn.
Han tog plats mycket nära henne och hon stödde sig
mot honom. Han berättade i förmildrad form allt vad
han upplevt, utom sina föraktliga kärleksförbindelser.
Han lät henne veta, varför han blev driven i landsflykt.
”Jag anade, att det var för en kvinnas skull,” mumlade
Ethel. Så tog han slutligen fram brevet från modern och
översatte dess innehåll för henne. ”Jag lyckönskar er,

192
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor, sade hon glättigt. ”Vad har ni väl nu att känna


er olycklig över?”
”Och ni vill bli en landsflyktings maka?”
”Ja, vad kan hindra mig därifrån? Ert Ryssland föraktar
jag, ty ni har lidit orättvist. Vore jag i ert ställe, skulle jag
inte längre vara någon rysk undersåte. Visa ert förakt
genom att helt och hållet skudda av er det ryska oket,
överge er religion — allt, allt borde ni trampa i stoftet!”
”Jag borde det, ty det förtjänar inte något annat,”
svarade han, eldad av hennes tal. ”Med er hjälp, Ethel,
skall jag bli en ny människa,” han tryckte henne intill
sig, ”från denna stund är ni min trolovade. Vi måste
dock iaktta den största försiktighet, så länge Vanja finns
i vår närhet.”
”Åter igen den där flickan,” Ethels panna mulnade.
”Men hon skall undan . . .”
”Ni måste hjälpa mig till det, älskade.”
”Ja, det skall bli min sak. Tala inte vidare om henne, det
retar mig och gör mig missnöjd.”
De trodde sig ha varit ensamma i den lilla hörnsoffan,
som stod i den mörkaste vrån i salongen, där lampske-
net föll svagt och otydligt. Portiären var till hälften från-
dragen och där ute i det mörka rummet stod mamsell
Rehn liksom fastnaglad vid golvet och bevittnade hela
kärleksscenen. Hon hade inte gått dit för att spionera,
utan endast för att hämta en bok, som hon glömt på pia-

193
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

not i salen. Då hon passerade förbi salongsdörren, hörde


hon furst Saltykovs röst och vad var naturligare, än att
hon överraskades och stannade. Nu gick hon tyst och
med sänkt huvud därifrån in till Vanja. Hon kände sig så
upprörd, att hon inte förmådde säga något åt den unga
flickan, som satt där så ensam, lidande och övergiven.
”Stackars liten,” sade hon och kunde inte låta bli att
tillägga: ”Jag beklagar er på det högsta, Vanja.”
Vanja vände sitt ansikte mot henne och höjde lång-
samt sina mörka, beslöjade ögon.
”Varför beklagar ni mig? Finner ni mig verkligen så
olycklig, mamsell Rehn?”
”Ja, Vanja,” hon tog hennes hand i sin och tryckte den
lika innerligt, som om Vanja varit en mycket nära an-
förvant till henne. ”Res hem till era föräldrar i Ryssland,
Vanja. Glöm allt, vad ni här upplevt, och om ni någon
gång tvingas att tänka på det, så gör det, som då man
minns en sorglig dröm. Tacka gud, att ni vaknat ur den
drömmen.”
”Om jag kunde . . . om jag bara kunde,” suckade Vanja.
”Men ni förstår inte . . . ni vet inte . . . Tyst, fråga mig ing-
enting . . . o, jag ber er, mamsell Rehn, säg inte ett ord
vidare.”
Hon knäppte ihop sina händer, hennes röst lät så för-
tvivlat bedjande, att mamsell Rehn inte hade hjärta att

194
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

göra henne emot. Hon uppmanade henne i stället att gå


till vila mycket tidigt, ty hon såg verkligen sjuk ut.
”Jag skall göra som ni säger, men inte kan jag sova. Jag
har inte sovit på många nätter.”
”Jag skall be till gud för er, Vanja.”
Sedan talade de inte något vidare. Vanja gav tydligt
tecken till, att hon ville vara ensam, och mamsell Rehn
drog sig därför snart tillbaka till sitt rum. Den kvällen
hade hon svårt att somna. Hon tänkte med harm och
blygsel på friherrinnan Wilderbrand, vars uppförande
var i högsta grad tvetydigt. Hon hade helst velat lämna
Kumla redan följande dag, men Vanjas öde rörde henne
på det ömmaste. Kunde hon rycka den unga flickan ur
fördärvet, skulle hon göra det. Men hur skulle allt detta
sluta? Vad var furstens mening? Friherrinnans planer
fordrades det ingen klyftighet att utforska.
Hastigt vaknade hon. Ett lätt buller hade ryckt henne
ur hennes lätta sömn. Det var dörren till Vanjas rum
som hade öppnats. Mamsell Rehn såg Vanja stå i sin
nattdräkt på tröskeln. Slutligen gick hon över golvet mitt
i månskenet fram till mamsell Rehns säng.
”Sover ni?” frågade Vanja sakta och böjde sitt bleka,
avtärda ansikte ned över henne.
”Nej, Vanja. Men hur är det fatt?” Mamsell Rehn satte
sig upp i bädden. Vanja sjönk på knä bredvid henne och
brast ut i en lång, klagande snyftning. ”För guds skull,

195
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja, vad har hänt?” Mamsell Rehn strök med handen


hennes långa, mörka hår, som föll i glänsande vågor över
hennes axlar. ”Gråt ut . . . gråt! Men ni förkyler er. Stig
upp i min bädd . . . lägg er bredvid mig, ni känns så stel
och kall.”
”Ni vet något, mamsell Rehn, eftersom ni har talat
om ett och annat med mig. Ni vet något, säg mig vad?”
Vanja grep med nästan vild häftighet om hennes arm.
”Dölj ingenting för mig! Ni tror inte, att fursten älskar
mig? Han bedrar mig kanske?”

196
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XIX

ÅT ER U PP TAGEN

M amsell Rehn satt stum av förskräckelse över den


förtvivlade smärta, som avspeglade sig i Vanjas
ansikte. Hon visste först inte, om hon skulle våga svara.
Men vore det inte så gott att låta henne veta, att hon
var besviken? Varför skulle hon hålla detta hemligt för
Vanja? Hon ville rädda henne och övertala henne att fly
från Kumla. Hon skulle hjälpa henne att komma över till
Ryssland. ”Ni har kanske inte mod att höra sanningen,
Vanja?”
”Jo, tillräcklig styrka. Vet ni något, måste ni yppa det
för mig. Jag anar, att ni genomskådat mycket . . . Jag äls-
kar med hela min själ och hela mitt liv min herre, furst
Saltykov. Säg mig, varför kommer han aldrig till mig
mera? Säg mig, ni vet det, någonting säger mig, att ni
vet det.”
Hon talade häftigt med flämtande andedräkt, under
det tårarna, en och en, rann över hennes kinder.
”Ja, en dålig vän vore jag verkligen, om jag nu förhöll
sanningen för er. Men ni måste ha mod att bära en stor

197
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

olycka, för att sedan kunna tacka gud, som räddade er,
medan det ännu var tid . . . Ni är bedragen, nedrigt be-
dragen, Vanja . . .”
”Jag anar det, men jag vågar inte tro på min
aning . . .”
”Varför vill friherrinnan avlägsna er från fursten? Var-
för kom ni från Tyresö? Varför hålls ni kvar här? Varför
är hon ständigt med honom, ständigt, hela dagarna
igenom? Förstår ni då ingenting, enfaldiga barn? Är då
kärleken verkligen så blind?”
”Nej, nej, men jag vill tro på honom i det yttersta,” kla-
gade hon, liksom hon ännu ville gripa efter ett halmstrå
för att rädda sin goda tanke om honom. ”Han har nog
någon annan mening kanske . . .”
”Olyckliga barn,” mamsell Rehn häpnade över så
mycken bedårelse. ”Vad är ni för honom? En leksak
blott, som han kastar bort i vilket ögonblick som helst.
Han har säkert varit er ovanligt länge trogen. Er ungdom
och skönhet frestade honom, men ni är dock inte annat
än hans livegna, tänk på det . . . ni har kanske invaggat
er i dåraktiga föreställningar om att han skulle ta er till
sin hustru och att han därför ville göra er till en bildad
dam? Men ni är alldeles för god att offras för hans usla
passioner.”

198
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Håll!” Vanja var likblek. Vart och ett av mamsell


Rehns ord träffade hennes hjärta som dolkstyng. ”Ni vet
ingenting . . . Var det bara detta ni hade att säga mig?”
”Något annat också,” fortfor lärarinnan, som tyckte,
att rätta ögonblicket nu var inne att låta Vanja få full
klarhet om sin ställning. ”Fursten ämnar gifta sig och
den som ordnat våningen på Tyresö, för att underlätta
ert besvär, Vanja, har rett sitt eget hem. Friherrinnan
Wilderbrand ger sig inte med mindre än att hon blir
furstinna Saltykov. Hon blir sålunda en ansedd mans
hustru och reparerar sitt skadade rykte. Hos furstinnan
Saltykov skall man nog glömma friherrinnan Wilder-
brands dårskaper.”
Vanja hade, under det mamsell Rehn talade, höjt sitt
ansikte och stirrade på henne med en blick så stel och
onaturlig, att lärarinnan trodde, att en hjärtförlamning
hade gjort ett plötsligt slut på hennes liv.
”Vanja,” hon grep henne förskräckt i armen. ”Vanja . . .
ni dör?.”
”Nej, inte ännu,” stönade Vanja fram. ”Friherrinnan
skall aldrig bli hans hustru, eftersom hon aldrig kan bli
det!”
”Kärleken förvirrar er, Vanja. Hur smärtsamt det än är
för mig att döda ert hopp, måste jag dock göra det, för
att bespara er en ännu större smärta: jag har med egna
ögon sett en öm kärleksscen mellan fursten och friher-

199
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

rinnan. De satt tillsammans som två trolovade och han


kysste henne. Tror ni även nu, att ni kan hindra henne
att bli furstinna Saltykov.”
Vanja sprang upp så hastigt, som om man tryckt på
en fjäder. Hon skälvde och kunde inte genast få fram
ett ord.
”Tack, mamsell Rehn,” sade hon dock slutligen, ”det var
jag, som bad er yppa vad ni visste. Alltså tack, men nu
må ni veta, att jag ändock kan hindra ett äktenskap emellan
dem, och att jag skall göra det! Den fattiga, livegna flickan
kan och skall uppträda med rättigheter . . .”
Vanja gick långsamt ifrån henne, dröjande på varje
steg. Innan hon gått över tröskeln till sitt rum, vände
hon sig om och stannade ett ögonblick. Täcket, som
mamsell Rehn svept omkring henne, gled ned från
hennes axlar och föll på golvet vid hennes nakna fötter.
Aldrig glömde mamsell Rehn den stunden, då Vanja stod
i månljuset i sitt långa, vita nattlinne, underbart skön i
sin blekhet och med sitt utslagna mörka här. Det var
sista gången hon såg henne i sitt liv och sista gången
hon hörde hennes klagan av undertryckt förtvivlan.
Och så var hon försvunnen ur rummet, med dörren
stängd efter sig. Mamsell Rehn sprang upp ur sin bädd.
Hon kände en gränslös oro och ångest. En häftig ånger
grep henne över att ha talat så öppet med den olyckliga.

200
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vem kunde veta, vad Vanja kunde ta sig till i sin för-
tvivlan. Rättigheter?
Ah, jag förstår hennes mening! Hon är mera bekla-
gansvärd, än jag anade. Hur skall det sluta för henne?
Men ack, inte ens det skall bli till något hinder för honom
att överge henne. Hon tror det i sin okunnighet . . . Jag
skulle inte heller vilja upplysa henne om hennes miss-
tag. Det är således därför, som hon varit sjuk, så lidande
och trött. Jag borde ha gissat något sådant . . . Olyckliga
varelse! Vanja!” ropade hon svagt och klappade sakta
på dörren, som Vanja hade reglat innanför. ”Öppna,
Vanja!”
Men Vanja svarade inte. Mamsell Rehn hörde, hur hon
gick fram och åter i rummet, och ännu sedan hon krupit
ned i bädden, hörde hon, att Vanja inte gått till vila.
Vanja hade mycket hastigt klätt på sig. Sedan slog
hon upp fönstret och lät den kalla nattluften strömma
in med månljuset.
”O, min mor, att jag aldrig hade övergivit dig! Mitt hem,
mitt kära hem,” hon sänkte huvudet i händerna och
grät. ”Och jag, som älskade honom så högt, ja, högre än
gud och alla helgonen. Det blev mitt straff, att överges
och bedras. Det är inte för min skull jag skall uppträda
mot honom, det för en annans, vars rättigheter jag inte
bör och inte vill förtrampa. Skam och vanära skall inte

201
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

drabba en oskyldig varelse, som lagen och kyrkan skall


skydda . . .”
Så tänkte hon på den falska kvinna, under vars tak
hon andats så länge. Ormen, som förföljt henne ute på
steppen, kom för hennes minne. Hon insåg nu, att det
inte var för ro skull, som hon tänkt på densamma första
gången hon såg friherrinnan Wilderbrand.
”Inte en timme till vill jag stanna under detta tak,”
sade hon och steg upp.
Mamsell Rehn hade slutligen slumrat in mot mor-
gonen. Då hon vaknade, häpnade hon över att ha sovit
ända till klockan nio. Hon skyndade upp och klädde sig.
Det var tyst i Vanjas rum. Hon ville inte störa henne,
utan gick därför ensam till kaffebordet, vid vilket fri-
herrinnan tog emot henne, strålande glad och i utsökt
morgondräkt.
”Jag har länge väntat på er, mamsell Rehn,” sade Ethel.
”Varför kommer inte Vanja?”
”Jag tror hon sover.”
”Sover ännu?” Ethel blev förvånad.
”Hon är inte riktigt frisk. Har ni inte själv sett, friher-
rinna, hur Vanja förändrats?”
”Nej, verkligen inte,” hon skrattade och serverade sig
kaffe på samma gång. ”Ni pjåskar alldeles bort henne,
mamsell Rehn. Ni bör veta, att Vanja inte har några

202
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

bortskämda vanor. Hon har säkert fört ett mycket hårt


och försakande liv i Ryssland såsom furstens livegna.”
”Jag betvivlar inte det, men denna olyckliga tid är ju
förbi och fursten vill ju nu . . .”
”Det är en sak, som inte rör varken mig eller er,” avbröt
Ethel blossande röd. Hon grep häftigt efter ringklockan
på bordet bredvid henne. ”Gå och säg till mamsell Vanja,
att hon genast infinner sig,” befallde hon den inträdande
kammarjungfrun.
Några ögonblick därefter kom kammarjungfrun till-
baka med en biljett i handen. Mamsell Vanja var inte där,
men ett brev låg på nattduksbordet till mamsell Rehn.
Ethels ansikte uttryckte den största förvåning. ”Vilket
tilltag!” mumlade hon och började ana, att någonting
mindre behagligt förestod.
Mamsell Rehn läste emellertid biljetten. Sedan räckte
hon den åt Ethel, som mycket ivrigt ryckte den till sig.
Vanja hade skrivit:

”Min älskade lärarinna!


Tack för allt vad ni har varit för mig! Jag behöver inte
längre era tjänster. Ni är nu fri. Säkert lämnar ni genast
Kumla. Tänk på mig! Be till Gud för mig! Tack och farväl
kanske för alltid!
Vanja.”

203
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Vad skall det här betyda? frågade Ethel och gav bil-
jetten tillbaka åt mamsell Rehn.
”Det betyder, att Vanja har övergivit Kumla. Men hon
måste ha gjort det mitt i natten,” svarade mamsell Rehn,
upprörd.
”Vilken fräckhet, oblyghet och otacksamhet! Eller kan
mamsell Rehn mena något annat?” tillade Ethel hastigt,
då hon mötte en ogillande blick från guvernantens
ögon.
”Jag kan i detta ögonblick inte vara annat än uppriktig
och beklaga Vanja. Hon är värd ett bättre öde, än det
fursten ämnat henne.”
”Såå, ni ogillar således furstens godhet mot henne. Jag
har sagt er, vad Vanja förut har varit.”
”Vanja är för god att offras för furstens lustar,” avbröt
mamsell Rehn med strängt allvar. ”Jag ogillar mycket
hans uppförande mot Vanja.”
”Ni klandrar furst Saltykov?” Ethel tog på sig en stolt
min.
”Ja, jag klandrar honom och det med skäl. Vi skall dock
inte längre byta ord om det. Bättre att ni, friherrinna,
genast lät höra efter, vart Vanja tagit vägen.”
”Hur kan ni understå er att tala till mig i en sådan ton
och ge mig föreskrifter? Vanja . . . vad bryr jag mig om,
vad ett sådant där lättfärdigt stycke tagit vägen!”

204
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Håll inne med era stora ord, friherrinna!” mamsell


Rehns harm började uppnå kokpunkten. ”Vanja är
varken lättfärdig eller falsk. Hennes oskuld har blivit
kränkt och hon har blivit förråd och bedragen av den,
som falskeligen spelat en beskyddares roll.”
”Ni menar mig kanske?”
”Ja, just er, friherrinna Wilderbrand. Ni har lockat
Vanja hit till Kumla och hållit henne kvar här, för att
själv få inta hennes plats på Tyresö.”
”Mamsell Rehn!” Ethel blev dödsblek.
”Ni ser, att jag genomskådat er. Jag behövde inte vara
många dagar här för att göra det. Och jag känner för
övrigt hela ert förflutna liv, friherrinna. Jag har sett er
man, från vilken ni genom ert eget förvållande blivit
skild, och jag har sett ert barn, er lille son, för vilken
ni aldrig haft en moders känslor eller kanske aldrig ett
ögonblick ägnat en allvarlig tanke åt.”
”Detta är för mycket,” Ethel dignade tillbaka mot sto-
lens ryggstöd.
”Ja, detta är sannerligen för mycket . . . måttet är rå-
gat . . .”
”Mamsell Rehn, jag befaller er att tiga! Jag visste inte,
att jag släppt in en orm i mitt eget hus. Det är således
ni, som satt upp Vanja mot mig.”

205
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Nej, detta har jag långt ifrån att förebrå mig. Vanja
har själv kommit och beklagat sig för mig och givit mig
del av sin smärta.”
”Såå, ni hade då hela hennes förtroende?” Den elaka
kvinnans hela själ avspeglade sig i varje av hennes an-
siktsdrag.
”Nej, inte hela, men till en del. Hon öppnade sitt
hjärta för mig i ett ögonblick, då smärtan blev henne
övermäktig. Hon har ju hela tiden varit så glömd och
förbisedd både av er och fursten.”
”Vad fordrar hon då? Och vad äger hon för anspråk
på furst Saltykov?”
”Stora rättigheter, friherrinna . . .”
”Rättigheter? Ah, jag måste säga,” Ethel brast ut i ett
kort, styggt skratt.
”Ni har varit blind, friherrinna, ni som jag . . . Jag visste
inte, hur det stod till med Vanja förrän i natt, då hon i
sorg och förtvivlan lämnade mig.”
”Ah . . . vad säger ni?” Ethel reste sig, slagen av över-
raskning. ”Nå, ja,” återtog hon straxt, ”sådant är ju inte
ovanligt med sådana där slinkor . . .”
”Min gud, friherrinna, ni är obarmhärtigare, än jag
tänkte.”
”Vad vill ni då, att jag skall göra?”
”Ordna för den arma flickan på bästa sätt och såsom
ett gott samvete skulle bjuda. Ni måste söka övertala

206
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

fursten att inte helt och hållet överge henne i hennes


nöd.”
”Kanske ni vill, att jag skall tvinga honom att ta sin
piga till sin hustru?”
”Det vore ingen synnerlig lycka för Vanja. Dessutom
står ni ju själv efter allt utseende i något slags förtroligt
förhållande till furst Saltykov,” ägde mamsell Rehn mod
att tillägga.
”Ni är mera än djärv. Hur vågar ni . . .”
”Jag har själv sett, friherrinna, hur ni haft en mycket
öm tête à tête med honom,” avbröt mamsell Rehn
lugnt.
”Då må ni så gärna först som sist veta, för att ta er ur
all villfarelse, att jag är förlovad med fursten. Vår för-
bindelse skall snart bli eklaterad.”
”Jag tänkte just något sådant. Jag sade det också åt
Vanja.”
”Har ni sagt det åt henne?”
”Ja.”
”Gott, det var den största tjänst, ni kunnat göra mig,
i fall jag det minsta skulle bry mig om att fråga efter
henne.
”Jag vet, att jag inte kan vara Vanja till någon hjälp i
hennes stora olycka. Men ni, friherrinna, var ni god mot
henne! Hon måste behandlas med mycken varsamhet
och ömhet.”

207
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ni är ju själv övertygad om, att hon inte är så skuld-


fri . . .”
”Jo, hon är fullkomligt otillräknelig till den synd, vilken
fursten dragit över henne. Hon har älskat honom, trott
på honom och i sin oskuld, sin oerfarenhet överlämnat
sig åt honom.”
”Man får inte så där blint tro på männen.”
”Ja, det kan ni säga med er stora erfarenhet av sådant,
men inte Vanja, som äger en ofördärvad själ.”
”Gå!” Den häftiga vreden framtvingade i Ethels eljest
så kalla ögon en gnista av eld. ”Gå oförskämda!”
”Med största glädje lämnar jag detta hus . . . Jag skulle
blygas för mig själv, om jag längre stannade här. Farväl,”
mamsell Rehn gjorde en lätt bugning och lämnade rum-
met.
Då Ethel blivit ensam, rusade hon upp från stolen,
slungade den till hälften tömda kaffekoppen på bordet
i golvet, slog därpå händerna över pannan och brast ut
i ett skrik eller rättare sagt ett tjut av ilska. Men snart
behärskade hon sig och lyssnade efter, om någon möj-
ligen hade hört hennes opassande utbrott.
”Gregor har inte varit uppriktig mot mig,” mumlade
hon. ”Men naturligtvis kunde han inte tala om sådana
saker med en dam, i vilken han förälskat sig. Jag borde
dock ha gissat det. Han känner säkert inte själv till följ-
derna av hans intima förhållanden till sin livegna. Nu

208
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

har hon troligen gått till Tyresö och ställt till en scen
med honom. Men det betyder ingenting . . . Hon visas
på dörren, det är alltihop.”
Då Vanja hade lämnat mamsell Rehn, sjönk hon ned
förkrossad, tillintetgjord av sin smärta. Gråta kunde
hon inte mera. Förtvivlan hade hämmat tårarnas ström.
Hennes bleka, skälvande läppar kunde inte heller fram-
stappla någon bön.
”Min gud, min gud . . . hjälp mig i alla helgons namn!”
kved hon endast fram. Småningom återkom hon dock
till sig själv och kastade skyndsamt på sig kläderna och
strök det långa, upplösta håret bakåt nacken, utan att
fläta det samman. Hon sköt rigeln för dörren, så att
mamsell Rehn inte måtte komma och hindra hennes
flykt, ty att fly så skyndsamt som möjligt från detta
ställe, hade hon orubbligt beslutat.
”Jag skulle dö här,” tänkte hon, ”kvävas av att inandas
samma luft som denna falska kvinna, vilken stulit hans
hjärta från mig, under det hon hyste mig under sitt tak.
Må jag gärna dö, förtrampas, men barnet . . . barnet
skall ha sin rätt!”
Tyst, nästan ljudlöst, satte hon sig att skriva avskeds-
biljetten till sin lärarinna. Hon hade inte tänt ljus, ty
månskenet lyste så klart in i rummet, att det blev ljust
som mitt på dagen, och hon hade goda ögon.

209
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Därpå svepte hon sin kappa omkring sig, ett varmt,


pälsfodrat plagg, knöt en duk om huvudet och smög
med tysta steg ut ur rummet. Nu var hon ute under guds
fria himmel, med de strålande stjärnorna över sitt hu-
vud. Hon sprang, sprang, som om en förbannelse följde
henne i spåren. Hon drog tungt efter andan. Det kostade
på henne att springa och det vållade henne en olidlig
smärta. Hon vilade, andades ut, stödd med handen mot
en trädstam, som reste sig utmed vägen. Och äntligen
syntes Tyresö slott skymta fram mellan träden.
Genom vårdslöshet hade slottsporten inte blivit
stängd. Hon gick in i den stora förstugan, alltjämt lyst
av månskenet, som även trängde dit in genom fönsterna
på vardera sidan om ingången. Men dörren var låst till
våningen. Hon kunde inte komma in i sitt rum, som
Gregor en gång med så kärleksfull omsorg hade ordnat
åt henne.
Masja tog aldrig nyckeln ur dörren, då hon sov. Det
var därför lätt för Vanja att komma in till henne. Masja
hade inte vaknat. Hon sov djupt och drog vart andedrag
med ett ljudligt snarkande. Vanja såg hennes grå huvud
djupt nedtryckt i huvudkudden. Hon misstänkte av hen-
nes tunga sömn, att hennes hjärna var omtöcknad av
brännvin, som hon säkerligen vetat att lättare skaffa sig
under Vanjas bortovaro.

210
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja steg upp från sin plats. Hennes själsspänning


tog bort all känsla av trötthet. Nu skulle hon gå ned till
fursten och överraska honom vid hans bädd, ty han
brukade ligga länge, det visste hon. Kammartjänaren
blev mycket förvånad, då Vanja kom emot honom. Mor-
gonskymningen föll svagt in genom fönstren, men då
Vanjas öga hunnit vänja sig en smula vid halvdunklet,
upptäckte hon genast de stora förändringarna, som
friherrinnan Wilderbrand hade anordnat.
Vanja gick in i det rum, vilket hon haft till sin säng-
kammare. Det låg bredvid furstens sovrum. Med sakta
hand låste hon ljudlöst upp dörren till furstens säng-
kammare. Ett nattsvart mörker slog emot henne, ty rull-
gardinerna var nedsläppta och så täta, att det gryende
dagsljuset inte hittade den minsta öppning att tränga
in i rummet. Hon stod stilla på tröskeln och lyssnade
till Gregors jämna, lugna andedrag. Hon gick fram över
golvet, belyst av ljusskenet, som kastade ett brett spår
genom dörren, som hon lämnat öppen efter sig. Hon
sjönk på knä vid sängen och kysste hans hand, som
vilade mot sängkanten. Han gjorde en rörelse i sömnen.
Då reste hon sig, kröp tätt intill honom, slog sina armar
kring hans hals med en så häftig rörelse, att hennes
upplösta hår svallade ned över hans ansikte. Hennes
läppar trycktes ömt, lidelsefullt mot hans kind. Denna
kyss brände honom som en eldslåga och räckte honom.

211
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Han strök häftigt undan hennes lockar och ropade yr-


vaken:
”Vanja?” han kunde inte säga mera av överraskning,
utan låg stilla och hörde på, hur hon talade, upprört
och passionerat.
”Ja, jag kom,” sade hon, ”sedan jag länge och förgäves
väntat på dig. Då jag slutligen fick mina ögon öppna och
såg, hur hon bedrog mig dag från dag, hur hon hindrade
dig från att komma till mig, då flydde jag, för att aldrig
mera återse denna elaka, falska kvinna. Jag vill dock inte
utkräva någon hämnd, jag vill förlåta och glömma all
orättvisa, om blott . . .” Hon sade ännu ingenting. Hon
höll upp ett ögonblick, men fortfor sedan. ”Gregor, om
du också blivit förvillad av hennes förföriska konster, så
vet jag ändå, att du inte alldeles övergivit din Vanja. Du
kan inte slita de band kyrkan välsignat . . . Jag är ju din
hustru, Gregor; men vad är friherrinnan Wilderbrand
och vad kan hon bli för dig? Om jag vore förvissad om,
att du inte längre kan bli lycklig med din trogna Vanja,
skulle jag kunna dö utan en klagan, men jag äger ingen
rätt att dö . . . Jag äger ingen rätt att tillintetgöra en
annans liv, jag menar ditt barns liv, Gregor,” tillade hon
viskande i hans öra.
Han spratt till, som stungen av en orm, men teg ännu,
inom sig begrundande, vad som vore klokast att göra.

212
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Skall vi ännu vänta till våren med yppandet av vår


hemlighet?” frågade hon. ”Det går nu inte mera för sig,
Gregor . . .”
”Tyst, min älskling,” sade han listigt och bemödade sig
att lägga en öm ton i rösten. ”Jag visste inte, att det var
så olyckligt ställt för oss . . .”
”Olyckligt?” avbröt Vanja häftigt. ”Säg lyckligt, Gregor,
ty ingen kvinna skall härefter våga att tränga sig mellan
oss.”
”Det har heller ingen försökt.”
”Men friherrinnan Ethel då?”
”Hon har visserligen bjudit till att fånga mig, men hur
skulle det kunnat lyckas, då jag hade dig?” hycklade
han.
”O, jag visste det, jag visste, att du skulle vara den-
samme!” ropade hon i sitt hjärtas oskuld. ”Hon får då
aldrig komma hit mera?”
”Aldrig, efter du så vill; men du måste lyda mig, Vanja,”
han satte sig upp i bädden, ”du måste underkasta dig
allt vad jag bestämmer, såvida min lycka är dig kär. Ser
du, det finns förhållanden, som tvingar mig att ännu
en tid dölja vår förening. Du skall få veta alltsammans,
men inte nu, det blir för långt . . . Hela min välfärd skulle
sättas på spel, om det blev bekant i Ryssland, att jag
låtit viga mig med min livegna. Jag väntar på något som
säkert kommer att snart inträffa, och då det skett, då . . .

213
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja, skall jag gå ut i världen vid din sida och ingenting


rädas . . . men nu måste jag tills vidare dölja dig . . . du
måste underkasta dig det, älskade, för att sedan bli så
mycket lyckligare. Jag väntar hit min mor, furstinnan;
kanske kommer hon redan i dag,” ljög han fräckt, inte
vetande, vad han skulle gripa till för att tvinga Vanja att
lämna honom. ”Du får inte visa dig för henne . . . göm
dig hos Masja så länge.”
”Som du vill, Gregor, jag gör allt vad du önskar,” sva-
rade hon undergivet, lycklig att veta, att hon åter var
upptagen i hans gunst: ”Din mor, furstinnan, kommer
således hit?”
”Ja, men fråga ingenting mera . . . Det rör en familje-
hemlighet . . . Gå nu, så att ingen har någon aning
om . . .”
”Men kyss mig då först!”
Han kysste henne. Visst hade denna kyss inte samma
glöd som i forna dagar, men hon fick inte fästa sig där-
vid; han var ju så rädd för, att någon skulle överraska
dem. Hon steg därför upp och drog sig tillbaka, lång-
samt, dröjande på varje steg.
”Jag går till Masja,” sade hon.
”Och du stannar där tills jag uppsöker dig,” befallde
han.
”Ja, jag skall inte gå över tröskeln, vad helst det än är,
som frestar mig . . .”

214
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Bra, min lilla Vanja,” skrattade han och tänkte i tyst-


het, att hennes slavnatur aldrig förnekade sig. ”Stäng
dörren!”
Vanja lydde. Nu var han ensam i mörkret.
”Jag gjorde klokt i att bedåra henne,” tänkte han. ”Det
är således inte blott en att göra sig av med, utan två . . .
På vad sätt skall jag tvinga henne till tystnad? Ethel
måste hjälpa mig . . . hon visste ju, hur det bäst skulle
kunna ske.”
Han låg ännu kvar i bädden, förargad, uppretad över
att Vanja hade flytt från Kumla.
”Men det var så gott det,” tänkte han, ”då det står
till på det viset . . . Det var ett förbannat streck i räk-
ningen.”
Gregor gav sig god ro, ty han var övertygad om att
Vanja tålmodigt skulle vänta, tills han uppsökte henne.
Hon skulle nog inte ställa till något uppträde eller för-
råda deras hemliga giftermål, ty hennes kärlek till ho-
nom var fortfarande så stark och brinnande, att hon
helt säkert skulle vara färdig att bringa honom vilket
offer som helst.
Vanja förlät honom också allt, ty han hade ju inte
förskjutit henne, utan tvärtom talat ömma ord och åter
tagit henne till nåder. Hon stannade således kvar hos
Masja, som ansatte henne med en mängd nyfikna frågor,
vilka dock alla blev obesvarade.

215
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Under tiden hade fursten klätt sig, intagit sin frukost


och rökt några cigaretter, vilka Ethel en dag hade roat
sig med att rulla åt honom. Han satt bekvämt i en vil-
stol och kände sig vid gott mod, fastän han visste, att
Vanja längtade och väntade på honom. Men det rörde
honom numera inte alls . . . den där enfaldiga leken var
slutad och hade ingen vidare lockelse för honom. Det var
helt andra vyer han nu hade, än att leva instängd och
undangömd med en livegen, simpel varelse på Tyresö.
Han hade varit länge nog begraven för världen — ett
annat liv skulle nu börja, ett lysande, präktigt liv vid
sidan av en kvinna, som kunde representera och bära
upp hans namn. Ah, andra dagar skulle äntligen randas
— lyckan, som en gång hade svikit honom, hade nu sökt
upp honom igen.
Han satt just och tänkte på det, då dörren, hastigt
slogs upp och Ethel kom in. Hon var uppbragt och frå-
gade i häftiga ordalag, om Vanja var på slottet.
”Att ge sig till att rymma mitt i natten. Hon skämmer
ju alldeles ut sig själv. Jag tänkte ett ögonblick ha med-
lidande med henne, men nu — ingen förskoning. Var är
den oförskämda, otacksamma, fräcka varelsen?”
”Lugna dig, Ethel,” han lade sin arm omkring hennes
liv och ledde henne fram till en soffa och tog plats vid
hennes sida.

216
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Lugna mig . . . Ja, jag borde visserligen inte ta mig så


mycket av en så simpel sak.”
Och så berättade hon om mamsell Rehns djärva
uppträdande samt att hon hade avskedlat guvernanten
och att det var ingen annan än hon, mamsell Rehn, som
hade satt upp Vanja mot dem, ty Vanja var alltför en-
faldig att själv kunna ana något.
”Ingen har någon makt över Vanja, annat än jag,” inföll
Gregor.
”Ja, och den makten har du väl begagnat,” Ethel såg
litet förlägen ut. ”Jag vet allt . . .”
”Och förlåter allt,” Gregor kysste henne på munnen.
”Hjälp mig nu bara att på ett klokt sätt bli Vanja kvitt,
utan någon skandal eller prat . . .”
Ethel måste inse, att fursten hade rätt, fastän hon,
om hon fått följa sitt hårda hjärtan maning, skulle utan
misskund drivit Vanja bort från Tyresö, för att hjälplös
ta vägen vart hon ville. Nu föreslog hon själv, uppfin-
ningsrik som hon var i elaka stycken, att låta Vanja
stanna undangömd på slottet för alla, tills tiden var inne
för henne att föda barnet. Sedan skulle barnet tas ifrån
henne och försvinna, men inte dö, som Gregor Saltykov
ruvade över, ty han ville inte veta av någon avkomma
med en livegen. De behövde inte sätta ihop några vi-
dare planer, tills allt detta skett. Vanja måste bevakas
noga, sade fursten, ty om hon förrådde honom, skulle

217
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

det kunna inverka på utbekommandet av hans stora arv.


Ethel drog öronen åt sig, då hon hörde, att saken var så
allvarsam.
”Här är ingen svårighet att dölja henne,” sade hon
kallt. ”Här finns tjocka murar och ingen besöker torn-
kammaren, förmodar jag. De ligger ju alldeles avskilda
genom korridoren från våningen. Stäng in henne där
— vi får sedan se till, vad som är att göra,” tillade hon
med lättsinnigt lugn.
”Det blir väl bäst så, ty jag skulle inte våga avlägsna
henne från min närhet.”
”Avskeda alla dina tjänare, Gregor, och antag nya. Jag
tror, att Masja kan köpas till trohet mot oss. Vi sätter
henne att vaka över Vanja. Men den där otäcka dvärgen
måste först av alla bort härifrån. Ge honom så mycket,
att han kan köpa sig en stuga; går nog in på det utbytet,
eftersom man inte kan bli av med honom på annat sätt.
Förstår du mig? Är mitt råd så tokigt?”
”Nej, det överträffar allt vad jag förväntat, älskade. Just
en sådan kvinna som du, Ethel passar för mig. Du är min
hjälp i nöden och skall ju alltid förbli det?”
Samma dag skrev Gregor ett brev till sin mor och
underrättade henne om, att han var trolovad med en
ädelboren dam, friherrinnan Ethel Wilderbrand, och
att hon således borde kungöra vederbörande, att intet
hinder fanns för honom att ta sitt arv i besittning.

218
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XX

K Ä R L EK O CH S V EK

E thel hade äntligen vunnit sitt mål. Furst Gregor


Saltykov var nu helt och hållet i hennes våld och
med sin tjusningsförmåga förstod hon att tillvälla sig
fullständig makt över honom. Hon och Gregor hade
nu avgjort den stackars Vanjas öde. Utan minsta med-
lidande hade de beslutat att störta henne i det gruvli-
gaste elände. De talade mycket kallt om, hur de skulle
verkställa sin plan, och skrattade båda åt den list, de
ämnade begagna mot den värnlösa och i sin hängivna
kärlek förblindade flickan, så att hon ännu en lång tid
måtte leva i sin orubbade tro på furstens tillgivenhet.
”Eftersom det kan skada ditt intresse, Gregor, att helt
simpelt visa henne på dörren, så måste vi underkasta
oss allt detta besvär . . .”
Ethel hann inte fullborda meningen. Hon blev avbru-
ten av gamla Masja, som kom ödmjukt in i rummet och
stannade vid tröskeln.

219
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Du kom som om du vore kallad,” utbrast Gregor och


vinkade henne till sig. ”Vi har just nyss talat om dig,
Masja . . .”
Masja böjde sig djupt ned, liksom i begrepp att knä-
böja.
”Kom fram, Masja,” uppmanade Ethel och vinkade
henne vänligt till sig. ”Se så, sätt dig, Masja. Du är gam-
mal och vårt samtal kan bli långt och trötta dig.”
Masja gick några steg fram, fattade Ethels vita hand
och kysste den nästan med tillbedjan. ”Ni är en ängel,
friherrinna. Så god har ingen förr varit mot stackars
gamla Masja. Jag skulle vilja tjäna er till min död.”
”Om jag skulle ta dig på orden?”
”Jag litar fullkomligt på dig,” inföll Gregor vänligt.
Masja såg än på den ene än på den andra. De talade så
gåtfullt — vad menade de? Hon sjönk ned på taburet-
ten, undrande och väntande på, vad som förestod. Då
började Gregor förespegla henne en stor belöning, om
hon ville bevara en viktig hemlighet och aldrig förråda
den. Hon skulle aldrig mera veta, vad försakelse och
fattigdom ville säga, och hennes återstående ålderdom
skulle bli den lyckligaste lott en kvinna i hennes ställning
kunde ernå. Han talade lågt, så lågt, att Masja måste
anstränga hela sin hörselförmåga för att inte förlora ett
ord av vad han sade.

220
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Men om du sviker mig, Masja, då vet du också, att


jag äger makt att straffa. Jag skickar dig då tillbaka till
Ryssland, förstår du, och låter piska dig med så många
slag, att du ger upp andan.”
Då han sade detta, såg han grym och blodtörstig ut.
Vanja hade alltid bävat för detta uttryck i hans ansikte,
som avspeglade hela hans råa, våldsamma natur, men på
Ethel gjorde det inte ett sådant intryck. Hon log, endast
och beundrade den makt han hade över sina slavars liv
och död. Det kunde vara bra ibland att äga ett sådant
välde, tänkte hon.
”Masja skall aldrig handla så, att hon förtjänar att bli
ihjälpiskad. Hon skall förr låta slita tungan ur sin mun,
än hon förråder sin herres hemlighet.”
”Jag tror på din försäkran, men du måste också svärja
vid den korsfästes bild, att inte av någonting låta locka
dig från den plikt, du nu går att iklä dig.”
Gregor höll ett krucifix framför Masja och förestavade
en ed på ryska, för att hon bättre skulle uppfatta bety-
delsen av den förskräckliga hotelse den innehöll. Hon
upprepade eden ord efter ord, med uppriktig föresats att
vara den trogen, men bävade tillika för den förbannelse,
åt vilken hon vore tillspillogiven, om hon svek.
Sedan fick hon veta, att hemligheten rörde Vanja. Hon
skulle bli hennes fångvakterska och vaka över, att hon
inte passade på något tillfälle och rymde. Och det där

221
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

barnet, som skulle komma till världen, skulle Vanja ald-


rig få sluta i sin famn; det skulle genast tas ifrån henne,
bäras ned i lönnfängelset i västra tornet och skötas av
Masja, tills det kunde skickas till någon annan plats,
långt bort från Tyresö. Vanja skulle övertalas att flytta
in i tornkammaren över fängelset där hon kunde hållas
fullkomligt gömd. Masja skulle aldrig lämna henne an-
nars än då hon gick för att hämta mat i köket.
Masja hade blivit häpen över allt det som meddelades
henne. ”Står det till på det sättet,” mumlade hon. ”Var
har jag haft mina ögon?”
”Du förstår ju nu, hur jag vill ha det, Masja?” frågade
fursten.
”Ja, och jag skall troget uppfylla vad ni ålagt mig. Ett
litet barn kan jag nog sköta om och en barnsängskvinna
med; jag har gjort det förr många gånger.”
”Så mycket bättre att du förstår saken. Gå nu till
Vanja och lugna henne. Var god och mild, så att hon
inte misstänker något. Du begriper väl, att hon börjar
bli mig till besvär. Jag vill inte skicka henne tillbaka till
föräldrarna . . . det skulle endast vålla dem sorg.”
”Men se här, innan du går, Masja,” Ethel tryckte en
börs i hennes hand. ”Det är litet till en början. Du skall
få flera sedan och därtill vackra kläder, så att du inte
längre behöver gå och se ut som en vanlig tjänste-
kvinna.”

222
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Masja strålade av glädje. Hon fick ännu några före-


skrifter, hur hon skulle uppföra sig mot Vanja, innan hon
gick. Då hon kommit ur rummet, öppnade hon börsen
och bländades av dess rika innehåll.
Då hon kom in till Vanja, vände denna sitt bleka an-
sikte mot henne. Saturninus satt vid sängfötterna.
”Du dröjde så länge. Du talade väl i all ödmjukhet vid
fursten, Masja?” frågade Vanja vänligt.
”Hur skulle jag våga annat? Han är ju dessutom en så
god husbonde, och jag vördar honom alltför mycket, för
att någonsin kunna brista i ödmjukhet.”
”Tycker du verkligen att han är god?” över Vanjas
lidande drag spred sig ett ljust skimmer. Det fröjdade
henne alltid, då någon talade gott om honom, som hade
blivit hennes hjärtas avgud.
”Han är visst här nu!” utbrast Masja och lyssnade.
Masja hade hört rätt. Det var verkligen Gregor som
kom. Ethel hade funnit för gott att låta honom gå till
Vanja, ty ju förr deras brottsliga plan kom till verk-
ställighet, ju bättre och lugnare var det. Ethel kände
ingen ro, förrän hon visste, att Vanja var inspärrad och
bevakad.
”Hur är det fatt med dig, Vanja?” frågade Gregor, då
han kom in till henne och gick fram till bädden.
”Jag är bara trött, så gruvligt trött,” svarade hon med
ett svagt leende.

223
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor gav Masja en vink om att lämna dem en-


samma. ”Stackars liten,” sade han och smekte Vanjas
hår, som böljade i mjuka, glänsande lockar över hu-
vudkudden. Hon fick fatt i hans hand och kysste den
ömt, häftigt, lidelsefullt. ”Du har en svår prövning att
genomgå,” fortfor han, sakta viskande, ”men din kärlek
skall ge dig mod och styrka . . . Jag kommer och fordrar
ännu ett offer av dig men det blir ock det sista. Sedan
skall du slippa längre att lida för min skull . . . hela värl-
den skall få veta, att du är furstinna Saltykov.”
”Jag skulle gärna offra mitt liv för dig, Gregor. Och så
ville den där elaka kvinnan ändock beröva mig din till-
givenhet! O, att hon kunde ha hjärta till detta! Akta dig
för henne . . . hon är farlig, låt friherrinnan aldrig mer få
komma hit till Tyresö!”
”Var lugn, hon skall aldrig mera förorsaka dig någon
oro. Jag nämnde för dig, att min mor skulle komma till
Sverige, men just nyss mottog jag underrättelse om, att
hennes resa inte blir av. Jag måste dock i stället fara till
Ryssland.”
”Reser du från mig?” Hon satte sig häftigt upp i bäd-
den.
”Ja, Vanja, du måste nu visa, att du är fullt värdig mitt
förtroende. Det är för viktiga orsakers skull jag måste
resa. Kejsaren kallar mig . . . det finns ingen undan-
flykt . . . Jag måste genast lyda.”

224
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor kunde smida ihop vilken osanning som helst,


ty Vanja var fullkomligt okunnig om hans ställning till
sitt fädernesland. Henne hade han aldrig meddelat an-
ledningen till sin landsflykt och sina motgångar.
”Jag förstår,” suckade Vanja och sjönk tillbaka i bäd-
den.
”Men i vår, Vanja, då jag kommer igen, då är alla svå-
righeter övervunna, då reser vi tillbaka till Ryssland, och
jag vill då se den, som inte aktar dig som min hustru.”
”Gregor, stannar du så länge borta?” klagade Vanja
med frambrytande tårar. ”Hur skall jag kunna leva en-
sam ända till våren?” Hon såg så förtvivlad ut, att Gregor
inte kunde undertrycka en känsla av medlidande.
”Du måste, för min skull, övervinna all svaghet, Vanja.
Du vet, att jag håller dig kär över allt . . . Men vi skall
låtsa för alla, som om du reste med mig . . . det är för att
undvika allt prat, förstår du, som jag önskar, att du un-
der min frånvaro inte visar dig för någon människa här
på Tyresö. Det kunde ju falla någon in att förolämpa dig,
medan jag är borta. Sådant vill jag bevara dig ifrån.”
”Men hur skulle jag kunna dölja mig här?” inföll Vanja
undergivet.
”Det går mycket lätt för sig. Du flyttar genast till den
där kammaren i västra tornet, du minns, som du och
jag en gång besökte, då vi först kom hit.”

225
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Där det vackra kvinnoporträttet finns? Ja, jag minns


det rummet och det hemska fängelset därunder.”
”Med fängelset har du ju inte att skaffa. Du vistas i
tornkammaren med Masja, som betjänar dig.”
”Gregor,” kunde hon äntligen säga, ”förlåt mig, att jag
plågar dig med mina tårar. När reser du?”
”I natt.”
”Redan i natt, varför mitt i natten? Och jag skall sitta
inspärrad i tornkammaren och aldrig våga gå ut under
långa månader!”
”Du måste det för din egen lyckas skull och för ditt
barns skull, Vanja, tänk på ditt barn! Ingen får ha en
aning om, att en arvinge föds åt mig på Tyresö. Det
kunde tillintetgöra alla mina planer för framtiden. Du
förstår mig inte nu, Vanja, men du skall sedan få fullt
klart för dig, varför jag fordrar detta offer av dig. Du
tror ju mig?”
Hon slog upp ögonen, som hon hållit slutna, medan
hon talade, och såg på honom med klar, tillitsfull blick.
”Ja, Gregor, ingen i världen skall kunna ta bort min tro
på din kärlek till mig.”
”Då är allt gott och väl,” han kysste hennes mun, för
att riktigt invagga henne i säkerhet om hans trohet.
”Farväl nu,” han steg upp. ”Farväl . . . Jag reser så tidigt
i morgon, att jag inte då vill störa dig.”

226
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Farväl,” sade hon med tillkämpat lugn, ”farväl,


Gregor . . . Glöm inte mina föräldrar. Hälsa dem från
Vanja.”
Han lovade det och gick. Hon stirrade på dörren,
som slutit sig efter honom, satt så en stund stilla, slog
sig därefter med båda händerna för pannan och sjönk
baklänges ned i bädden.
”Borta, borta,” klagade hon. ”Hur kunde han ändå resa
från mig? Men han måste, sade han, och han skulle nog
eljest inte ha gjort det. Ja, jag vill lyda honom i allt. Jag
skulle ju vara lycklig att få dö för honom, om det gällde.”
Hon låg stilla och tårarna trängde fram under de slutna
ögonlocken.
I nattens mörker och tystnad, då slottets invånare låg
djupt försänkta i sömn, flyttade Vanja och Masja in i
tornkammaren. Fursten hade låtit spika ett par luckor
för fönsterna, på det att Vanja inte skulle kunna se ut
och förråda sin vistelse där. Endast de två översta ru-
torna lämnades fria, så att dagern inte helt och hållet
utestängdes. Det var inte olikt ett fängelse, tänkte Vanja
och såg sig omkring vid det osäkra skenet från ljuset,
vilket Masja hade satt ifrån sig på ett bord.
Vanja kände sig dock inte modlös, fastän sorgen och
ensamheten gjorde henne något dyster i början, ty Ma-
sjas sällskap kunde inte bereda henne någon egentlig
glädje. Den gamla kvinnan visade sig emellertid mycket

227
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

vänlig och uppmärksam mot henne, talade ständigt om,


att det var klokt av fursten att laga så, att Vanja var dold,
så att hon slapp lida skam och försmädelse.
Vanja lät Masja styra och ställa bäst hon ville. Den
gamla kvinnan sade öppet åt slottets tjänare, att sedan
mamsell Vanja rest, ville hon innesluta sig tornkam-
maren. Fursten hade givit henne lov till det och hädan-
efter skulle hon leva alldeles för sig själv, förklarade hon,
och ville inte ha beröring med någon.

228
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXI

FOR R Å DD

D et fanns ingen som betvivlade, att Vanja hade läm-


nat Tyresö. Fursten hade varit nog klok att alldeles
ensam och utan kusk bege sig av mitt i natten till Stock-
holm. Men Masja talade om för alla, att det var Vanja,
som fursten själv kuskade för. Hon skulle aldrig mera
komma igen, ty hon fick återvända till Ryssland.
Allt detta hade emellertid gått till så mystiskt, att
någon hemlighet måste ligga därunder, och denna
hemlighet kunde inte vara någon annan, gissade man,
än att fursten utan så liten skandal som möjligt ville bli
av med sin älskarinna, för att gifta sig med friherinnan
Wilderbrand.
Det dröjde inte länge, förrän fursten lät eklatera sin
förlovning med Ethel. Så snart detta skett, fick Ethel till
sin glädje och stolthet bekräftelse på, att hon hade dömt
rätt i sitt antagande, att hennes förbindelse med fursten
skulle åter öppna för henne den ”stora världens” kretsar,
ty den ena lyckönskningen efter den andra sändes till
henne från personer, vilka just hade varit de första att

229
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

öppet bryta med henne och visa den frånskilda makan


sitt förakt. Hon gjorde jämte fursten visiter hos sina
forna vänner och blev mottagen på ett sätt, som till
fullo tillfredsställde hennes fåfänga.
Furst Gregor Saltykov kände sig som en ny män-
niska, sedan han övergivit sitt ensliga liv på Tyresö.
Han förstod inte själv, hur han kunnat vara så enfaldig
och leva så undangömd för världen, som om han varit
en brottsling, utan någon annan förströelse än att leka
kärlek med sin livegna flicka. Han skrattade nu åt sin
egen dåraktighet.
Gregor var förtjust, lycklig och stolt över sin fästmö.
Ett bättre val hade han inte kunnat göra. Ingendera av
dem ägnade en tanke åt den stackars olyckliga, inspär-
rade Vanja. De var så säkra på Masja, att hon vakade
över henne, och säkra på Vanja själv, att hon tålmodigt
bidade den dag, då hon trodde att Gregor skulle åter-
vända från Ryssland. Ethel kunde ibland för sig själv
skratta åt hennes enfald, och likväl tyckte hon, att Vanja
inte var så dum i flera hänseenden.
Gregor måste skriva till henne några rader, vilka han
inneslöt i ett kuvert till Masja.
Vanja hade blivit tyst och fåordig, men visade sig
lugn och gjorde aldrig något försök att sätta sin fot
över tornrummets tröskel. Hon undrade därför mycket,
varför Masja låste igen dörren så omsorgsfullt, då hon

230
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

gick ut. Men Masja menade, att hon inte kunde vara
nog försiktig, ty det kunde ju falla någon in att titta in
av bara nyfikenhet, och sådant ville Masja förekomma.
Var dag, som gick till ända, räknade Vanja, tills hon lade
ihop veckor och månader. Hon trodde så säkert på, att
hennes älskade make vistades i Ryssland, att han helt
och hållet brutit med Ethel Wilderbrand, och att, bara
våren kom, allt skulle bli så lyckligt, ljust och glatt för
dem båda.
Saturninus hade man också lyckats skaffa undan.
Ethel anade en farlig fiende i dvärgen, som helt visst
slutligen skulle vädra upp Vanjas gömställe. Fursten
hade därför erbjudit honom, om han ville lämna Ty-
resö, en penningsumma, tillräckligt stor att han kunde
köpa sig en stuga och få så mycket över, att han kunde
ha sitt torftiga livsuppehälle. Saturninus blev mycket
överraskad, men betänkte sig inte länge, utan mottog
de erbjudna pengarna och flyttade från Tyresö.
Hade han bara kunnat ana, att Vanja fanns inom
samma murar som han! Men han hade intet skäl att
misstänka något sådant. Tidigt en morgon lämnade han
Tyresö för alltid. Han hade skaffat sig ett annat hem, en
stuga, som han köpt på Dalarö. Där skulle han leva i
ensamhet och sluta sina dagar i ro, hoppades han till
Gud.

231
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Om fjorton dagar skulle fursten säkert komma till-


baka. Masja gav därför noga akt på Vanja. Hon hade
gissat rätt, ty den tiden hade precis löpt tillända, då
Vanja förlöstes med en dotter. Det var en natt, som
detta inträffade, och då Vanja vaknade ur den dvala, i
vilken Masja hade försänkt henne, bad hon denna lägga
barnet i hennes famn.
”Ni måste vara lugn, tyst och stilla,” svarade Masja,
som böjt sig ned över henne.
”Barnet?” Vanja försökte resa sig upp, men hennes
krafter var alldeles uttömda, så att hon inte ens för-
mådde lyfta sitt huvud från kudden.
”Barnet sover . . .”
”Låt mig ändå få se det, Masja,” hennes röst blev allt
svagare.
”Sedan,” svarade Masja obevekligt. ”Jag vill inte bära
det hit till er, mamsell Vanja . . . Jag skulle bara oroa både
er och det. Det är en liten stackars flickunge . . .”
I samma ögonblick förlorade Vanja medvetandet. Och
sedan förgick dagar och veckor, innan hon åter kom till
sig själv. Hennes liv hängde på en tråd och Masja be-
redde sig på att få se henne dö; hon önskade det och bad
helgonen om det, då det någon gång av gammal vana
föll henne in att be. Det lilla barnet hade hon burit ned
i fängelset under tornkammaren och pysslade om det
efter bästa förmåga. I första stunden hade hon verkligen

232
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

varit frestad att låta det dö; men då hon höll det i sina
armar, vaknade minnet av hennes eget barn, som hon
hade älskat med den varmaste moderskärlek och som
hon sörjt så bittert över att nödgas bädda ned i den kalla
graven. Hon kunde inte lägga en mördande hand på det
lilla ansiktet och kväva de svaga andepustar, som höjde
och sänkte det späda bröstet. Nej, hon kunde det inte.
I stället tryckte hon det till sitt bröst, vaggade det sakta
på armarna och bäddade det i varma, mjuka kuddar.
Hon eldade spiseln och värmde mjölk, som hon hällde
i barnets mun. Och det sov, sov i dagar och veckor, det
nyfödda barnets medvetslösa, trygga sömn. Hade det
också skrikit och varit oroligt, skulle Vanja dock inte
kunnat höra det, ty murarna var så tjocka, att ljudet
knappast hade kunnat tränga upp genom golvet eller
uppför den långa lönntrappan.
Men en gång överraskades hon av att Vanja ropade på
henne. Om den sjuka var redig och höll på att tillfriskna?
Masja blev liksom ängslig över denna tanke.
”Masja!” upprepade Vanja med kort, flämtande röst.
”Här är jag?”
”Masja, du tror, att jag är en fattig livegen flicka,”
fortsatte Vanja och gjorde en rörelse med händerna i
luften. ”Nej, Masja, jag är furstinna Saltykov, jag har
varit länge Gregors hustru, i hemlighet vigd vid honom.
Popen vigde oss, men jag skulle tiga, ty det skulle vålla

233
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor stor olycka, om hans släkt genast fick veta, att jag
var hans lagliga hustru. Jag teg . . . Masja, hör du mig så
långt bort? Se där är vagnen, som skall föra mig till fur-
stens slott, och där mina livegna, som tar mot mig. Böj
dig, Masja, böj dig i stoftet, jag är furstinna Saltykov.”
Masja skrattade högt. Hon kunde inte göra annat.
”Hon förråder nu sina högmodstankar, som hon ruvat
på,” tänkte Masja. ”Hon inbillar sig vara furstens ge-
mål . . . nå ja, den kostar ingenting, denna inbillning.”
Masja hade blivit befalld att yppa för fursten varje ord
Vanja talade i sin yrsel. Då hon nu berättade allt detta,
skrattade fursten, men tvunget, och kände sig mycket
obehagligt berörd.
”Min nådige herre vill inte se barnet?” frågade Masja,
då hon underrättade fursten om att Vanja givit livet åt
en flicka.
”Nej, jag vill aldrig se det och aldrig höra talas om det,”
svarade Gregor och vände sig bort. ”Är det svagt och
klent?” frågade han därpå hastigt.
”Klent,” svarade Masja. ”Modern och barnet dör nog
båda . . . allt tyder på det.”
”Om så sker, är det bäst för dem. Men frisknar Vanja
till, så vaka noga över henne, om du också måste be-
gagna våld, att hon inte kommer ut ur tornet. Frågar hon
aldrig efter barnet i sin yrsel?”
”Aldrig, besynnerligt nog.”

234
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Gott.”
Fursten besökte sedan inte Tyresö på mycket länge.
Han ville inte komma dit förrän till bröllopet, vilket
skulle firas en dag i början av maj. Han litade på Masja
och oroades inte det minsta över Vanja.
Vanja låg ännu sjuk, eländig till kropp och själ. Öm-
som kom medvetandet tillbaka, om ock endast för några
timmar, men sedan återföll hon i sin yrsel. Dock gav
Masja akt på, att denna yrsel blev allt mindre våldsam
och att ett stilla lugn försänkte den olyckliga i sömn.
Var detta ett dödens eller hälsans förebud? Snarare det
senare, ty Vanja begärde mat och dryck i sina ljusa ögon-
blick. En gång frågade hon till och med Masja, varför
hon inte fick se sitt barn.
”Mamsell Vanja,” Masja satte sig invid bädden, ord-
nade huvudkudden och antog en mycket blid ton, ”hur
länge tror ni, att ni varit sjuk?”
Vanja for med handen över pannan. Hon visste det
verkligen inte; men ju mera tanken ljusnade och min-
net återkom, fattade hon, att det var en lång tid. ”Det
har visst varit mycket länge,” sade hon sorgset. ”Det
förefaller mig åtminstone så.”
”Ja, ni har varit länge sjuk, i veckor, i månader, och jag
beredde mig på att se er dö.”
”Jag känner mig mycket svag, men jag skall nog kom-
ma att leva, Gud och hans helgon bevarade mig för mitt

235
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

barns skull. Du har vårdat barnet, Masja? Ja så, det är


en dotter, himlen skänkt mig. Vad säger fursten om det?
Har han låtit höra av sig?”
”Jag har ett brev till er från honom. Men ni är alltför
svag att läsa det. Jag är strängt anbefalld att vakta er för
varje sinnesrörelse.”
”Men jag är tillräckligt stark att höra vad som kan
glädja mig. Tag hit barnet och sedan furstens brev.”
”Mamsell Vanja,” Masja lade sin hand på hennes
arm, ”jag inser nu mycket väl, att ni återkommit till full
sans efter er långa yrsel, som varit på väg att döda er,
men . . .”
”Säg utan omsvep vad du har på hjärtat, Masja,” upp-
manade Vanja, då hon såg, att den gamla kvinnan drog
sig för att fortsätta.
”Ni är stark nog för att kunna bära glädjen, det tror
jag, men sorgen, mamsell Vanja, den skulle ni inte stå
ut med.”
Vanja fäste sina stora ögon på Masjas ansikte. ”Masja,”
sade hon sakta, ”jag känner, att jag även kan bära
olyckan. Vad du än har att förkunna mig, så säg ut; det
plågar mig mycket mera att sväva i ovisshet, än att få
höra sanningen.”
”Om ni inte skulle ha något barn längre?”
”Masja!” Vanja gjorde en förtvivlad ansträngning för
att sätta sig upp i bädden, men hennes krafter svek och

236
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hon låg där utsträckt, liksom förlamad. ”Du sade ju, att
barnet sover?”
”Ja, det sover — dödens sömn,” och så berättade Masja
dovt och med långa uppehåll, att barnet aldrig haft liv
och att hon begravt det en natt i kyrkogården. Platsen
hade hon valt bakom kyrkan, tätt invid kyrkogårds-
muren. Hon hade grävt graven utan hjälp och intet
levande vittne hade funnits, då hon läst en bön över
det lilla stoftet och lagt mullen över det, som aldrig haft
liv.
Vanja låg tyst och hörde varje ord. Hon gjorde inte en
rörelse, endast tårar, stora, heta tårar kvällde fram under
de slutna ögonlocken och rann långsamt utför hennes
bleka, avtärda kinder, lämnande ett brett spår efter sig.
Några djupa suckar arbetade sig med smärta fram ur
hennes bröst, det var allt vad som kunde förnimmas. Se-
dan låg hon länge tyst. Därpå räckte hon ut sin magra
hand mot Masja.
”Tack, Masja,” viskade hon med darrande röst. ”Du
har gjort mycket för mig.”
Sedan talade hon inte vidare om sitt barn eller gjorde
några frågor. Hon hade intet skäl att misstänka Masja
för lögn och bedrägeri.
Masja gladde sig över att saken avlöpt så lätt. Hon
hade berett sig på tårar, skrik och förtvivlan. Och där låg
Vanja lugn, så undergiven och tålig. Men Masja anade

237
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

inte, hur sorgen sargade hennes hjärta, anade inte, vad


hon i djupet av sin själ utkämpade.
Då Vanja föll i slummer, smög sig Masja genom
lönndörren och gav den lilla sin vård. Hon längtade, att
fursten skulle komma, och väntade på något bud från
friherrinnan Wilderbrand, så att hon fick veta, vad hon
skulle ta sig till. Det kunde inte fortgå på detta sätt i
längden. Kom bara Vanja ur sängen, vore allt upptäckt
och förlorat.
Men Vanja låg där ännu flera veckor, svag och kraft-
lös. Hon var inte mera sig själv, tyckte hon, och det
fanns stunder, då hon kände minnet och tankarna
förslappade.
Gregor Saltykov hade kommit till Tyresö. Ethel och
han hade åkt i samma vagn från Stockholm, men hon
hade fortsatt resan till Kumla. Där skulle hon stanna
tills bröllopsdagen var inne, vilket var redan övermorgon.
Det skulle bli ett storståtligt bröllop med vigsel i kyrkan
och många inbjudna gäster.
Gregor tänkte allra minst på Vanja. Han fick de upp-
lysningar han önskade av Masja. Men att Vanja skulle
friskna till och att det blev svårt att längre hålla henne
fängslad, tänkte han nu på med en viss oro. Dock, det
förorsakade honom i det hela inte så särdeles stora be-
kymmer.

238
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Då Masja samma dag kom ut i förstugan, stod där


lårar och korgar uppstaplade över varandra. De var alle-
sammans överfyllda med läckerheter till det stundande
bröllopet. Hon fick, just som hon skulle smyga sig uppför
trappan, sikte på en buteljkorg. Hastigt sträckte hon ut
handen, grep en butelj och gömde den under sin sjal.
Masja vred mycket försiktigt om nyckeln i låset till
tornkammaren. Vanja hörde henne visserligen komma
in, men hon brydde sig inte om det, utan låg fortfarande
med bortvänt ansikte. Hon lyssnade inte till vad Masja
hade för sig, där hon gick av och an i rummet, sökande
efter en korkskruv, vilken hon lagt ifrån sig på förmid-
dagen. Hon fick slutligen fatt i den och satte den varsamt
i korken på buteljen.
”Det var länge sedan jag smakade en tår, och då var
det brännvin. Det här är visst något bättre upp,” tänkte
hon, under det hon luktade på buteljens innehåll. ”Jag
kan lugnt ta mig ett rus,” fortfor hon i sina tankar. ”Fur-
sten kommer inte hit minsann och barnungen där nere
sover nog, sedan hon blivit mätt och fått varmt, den lilla
Vanja ligger stilla, hon kan inte komma ur bädden.” Den
gamla, ruslystna kvinnan böjde huvudet bakut, under
det hon drack ur buteljen. I stället för att sluta och inte
försämra det tillstånd, hon fann så retande, överskred
hon, liksom alla utpräglade drinkare, måttet i den över-
tygelsen, att om hon inte fyllde på, skulle den sällhets-

239
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

känsla hon erfor i hela sitt väsen, förslappas och snart


upphöra. Alltså drack hon, drack tills buteljen darrade
mellan hennes händer.
Ännu en gång höjde hon buteljen mot sin tandlösa
mun. Hon hade fått nog nu och ställde buteljen ifrån
sig på golvet. Det var tur, att hon inte slog sönder den,
ty hon satte den allt annat än varsamt ifrån sig. Hon
försökte att resa sig upp, men sjönk ned igen på pallen.
Av det buller hon åstadkom rycktes Vanja upp ur sina
drömmar. Hon hade inte längre så svårt att röra sig i
bädden. Sedan föregående dag hade hon känt krafterna
småningom återkomma. Hon hade till och med en gång,
medan Masja var ute, försökt att sätta sig upp, och det
gick verkligen.
”Masja,” sade hon, då hon såg, hur den gamla satt
med nedsjunket huvud och armarna utsträckta ifrån
sig. ”Masja,” ropade Vanja, ”hur är det fatt? Är du sjuk?”
Ett snörvlande ljud hördes endast till svar. ”Åh,” ett ljus
uppgick för Vanja, ”jag förstår, hur det står till: hon är
drucken den arma varelsen.” Vanja lade sig ned igen och
svepte täcket omkring sig. Hon kände ingen oro över att
Masja var drucken, ty hon tog för avgjort, att hon inte
kunde komma ur fläcken, utan skulle sitta där hon satt,
till dess att ruset gick av henne.
”Inbilla sig inte längre några tokerier,” hördes plötsligt
Masja utbrista. Vanja spratt till. Hon hade ju inte klätt

240
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sina fantasier i ord, och likväl svarade Masja på hennes


tankar. Visste hon verkligen inte längre, vad hon gjorde?
Hade hon verkligen talat? Hon kunde således inte längre
styra sig själv. Vanja skänkte först ingen uppmärksamhet
åt Masjas pjoller. Det roade henne dock sedan att lyssna
på det. Hon förstod likväl ännu inte, att Masja i ruset
förrådde en stor hemlighet.
”I kyrkan skall vigseln ske, förstås, eftersom fursten
avsvurit sin religion. Fy tusan,” hon spottade och fräste
som en katt, ”fy tusan, säger jag, att han fallit i djävulens
våld. Hon ville det, förstås, den där stolta friherrinnan
Wilderbrand, för att hon skulle få honom med sig i hel-
vetet också.”
Vanja blev mera uppmärksam. Var det någon mening
i Masjas ord? Kunde inte yrseln inge dylika fantasier hos
henne?
”Hon blir furstinna Saltykov, min nådiga matmor, som
jag skall kyssa stoftet efter. Bara jag vakar över Vanja, så
är allt bra och jag står väl hos det höga fursteparet. Men
hon ut . . . ve då min arma rygg! Fursten piskar ihjäl mig
med egen hand . . . Jag är inte den första av hans livegna,
som varit utsatt för sådant, han har gjort det förr, jag
minns det. Men du, Vanja,” hon höjde huvudet och
fäste sina dimmiga, blodsprängda ögon på Vanja, ”du
håller dig därför beskedligt på mattan, förstår du. Bara
bröllopet blir överstökat, så slipper du ut för att föras

241
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

bort, långt bort på ett dårhus, ty du är tokig. Begriper


du, att friherrinnan Wilderbrand vill ha dig tokig, för
att bli av med dig. Och fursten med dessutom. Din tid
är slut, kärleken också din toka. Nu sitter den förnäma
damen vid hans sida, så präktigt utstyrd och smyckad
med furstediademet. Ah, så grant det strålar! Det var
inte för dig, lilla Vanja . . . Bröllopet,” Masjas röst blev
svagare och mera otydlig, ”du skulle bra gärna vilja vara
med på bröllopet, lilla Vanja . . . va sa? Skynda dig opp
då . . . spring . . . spring till Kumla kanske och klä dig i
brudklänningen! Ah, vad fursten skulle bli lurad, då du
kommer fram till altaret, du, i stället för friherrinnan
Wilderband. Jag skall hjälpa dig på flykten . . . Fursten
ljög, då han sade, att han reste till Ryssland. Han har
aldrig rest . . . han haller som bäst på nu att bädda
brudsängen . . .”
Här försökte Masja att resa sig. Hon stod ett ögonblick
med darrande ben och ämnade just att ta ett steg framåt.
Omöjligt! Hastigt sträckte hon ut båda händerna med
vitt utspärrade fingrar, liksom hon sökte ett stöd. Hon
grep i luften, vaggade framåt och föll tungt till golvet.
Där låg hon nu utan sans och reda.
”Hon har förrått sig,” tänkte slutligen Vanja med en
smygande köld omkring hjärtat. ”Hennes prat har kan-
ske någon betydelse. Om jag skulle vara bedragen och
förrådd? Det är då hon, denna orm, som lockat honom.”

242
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja reste sig beslutsamt upp i bädden. Ångesten och


förtvivlan gav henne krafter. ”Nej, jag skall inte gå till
Kumla och ta på mig hennes bruddräkt, som Masja ma-
nade mig till. Jag skall gå dit ned i slottsrummen, och
om jag finner honom där . . . nej, nej, det kan inte vara
möjligt att så kan vara! Men denna kvinna, denna falska
orm, som sugit sig fast vid hans hjärta och sprutat sitt
gift i hans själ, vad förmår inte hon, medan jag ligger här
inspärrad och hjälplös?” Hon kröp upp ur bädden. Det
var så underligt att stå på fötterna. Det gick runt om-
kring i hennes huvud, men denna svaghetskänsla gick
snart över. Hon sökte rätt på sina kläder. Hon trädde
på sig några vita kjolar och en lång vit tröja. ”Möter jag
någon, skall de gå ur vägen, ty de skall säkert ta mig för
vålnaden. Hu, så blek jag är,” tillade hon, efter att ha
kastat en blick i spegeln på väggen.
Det var tyst, alldeles tyst. Med lätta steg skred hon
långsamt genom förstugan, ibland dröjande, ty hon
kände sig ännu så matt och svag, att benen skälvde
under henne.
Hon hade dock lyckan med sig och kom alldeles obe-
märkt in i furstens våning. Men det var, som om hon
hade inträtt i en helt annan boning, så stor var hennes
häpnad över den förändring, som här hade försiggått.
Hon stirrade omkring sig, likt ett barn, vid åsynen av
en hop granna, oväntade leksaker. Denna främmande

243
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

lyx bländade henne och slog henne med yttersta för-


våning.
Därpå gick hon igenom det ena rummet efter det
andra, tills hon slutligen kom in i den kammare, som en
gång hade varit hennes eget vilorum. Hon stannade på
tröskeln, efter att ha dragit den tunga sammetsportiären
åt sidan, häpen, överraskad av den lyx, som här också
mötte henne. Hon visste ju förut, att hennes säng var
bortflyttad, att varje spår efter henne var utplånat, men
ändock förvånades hon och greps av en djup smärta.
Den luft, som slog emot henne, var nära att kväva hen-
nes livsandar, ty den påminde henne om den kvinna,
hon lärt sig att hata och förakta. Det var samma violdoft,
som Ethel alltid genomdränkte sig med, vilken låg tung
och stark härinne bland mjuka silkestäcken och spets-
prydda kuddar. En förfärlig aning viskade inom henne,
att det var för en annans skull allt detta hade tillkommit.
En annan? Vad Masja i sin yrsel hade förrått, framstod
nu för Vanja i sanningens ljus.
”Nej, nej!” Den olyckliga, unga kvinnan tryckte sina
händer mot tinningarna. ”På sådant sätt kan inte en
man bedra,” mumlade hon, ”inte på sådant sätt,” hon
visste inte själv, vad hon menade, endast upprepade
en mängd klagande, osammanhängande ord. ”Gregor,
Gregor . . .”

244
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Hon störtade in i hans enskilda rum och fram till


den höga, pärlemorinlagda pulpeten, på vilken stod ett
schatull, i vilket hon visste, att Gregor förvarade den
vigselattest popen hade givit honom, då de i hemlig-
het inför Gud blivit man och hustru. Gregor hade visat
henne detta viktiga papper, för att därmed väcka hennes
stolthet och elda hennes kärlek. Och hon var också stolt
över, att ur sin ringhet ha blivit så upphöjd, och lycklig
över att älskas av honom, som förstått att så helt och
hållet inkräkta hennes hjärta och själ. Hon visste inte
egentligen, varför hon ville bemäktiga sig detta papper
— det var liksom hon hade fått en ingivelse, att hon själv
skulle bevara detsamma. Med darrande, men dock säker
hand öppnade hon schatullet, vilket fursten, besynner-
ligt nog, låtit vara oläst, och tog upp från dess botten
vigselattesten, vilken hon mycket väl igenkände. Hon
gömde den invid sin barm, skälvande av rädsla, som om
hon begått ett stort brott. En inre stämma uppmanade
henne att fly bakom den höga eldskärmen framför spi-
seln, ty i samma ögonblick hörde hon steg, väl bekanta
steg . . . Det var Gregor, som kom in, inte anande, att
Vanja bespejade honom.
Gregor såg mycket lycklig ut, obekymrad och lättsin-
nig. Han log till och med, då han stannade framför
spegeln, strök sitt väl vårdade skägg och betraktade
sin bild med självbehag. Han fann sig själv vacker och

245
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ståtlig, och det hade han inte heller så orätt i. Hon drog
ett djupt andetag, störtade sedan fram utan ett ögon-
blicks betänkande. Gregor hörde ett svagt prassel, och
vände sig om. Han såg Vanja, knäböjande, förkrossad
och oigenkännlig i sin avtärda, rörande skönhet.
”Vanja . . . är det du?” sade han, förskräckt, inte tro-
ende sina ögon.
”Förlåt mig,” stammade hennes läppar ännu en gång,
men hon vågade inte se upp till honom; en förfärlig ång-
est hade bemäktigat sig henne och hon grep i sin för-
skräckelse med sina darrande händer om hans ena arm.
”Gregor,” skälvde hennes läppar fram, ”Gregor . . .”
”Vanja,” han stödde henne och bar henne till hälften
till divanen, ”varför kunde du inte invänta mig?”
”Jag kunde inte, Gregor . . .”
”Vanja,” han vågade inte tala hårt till henne, ”du är så
blek och avtärd . . .”
”O, Gregor, hur kan jag vara annat, då jag lidit så
mycket? När kom du tillbaka från Ryssland! I dag kan-
ske?” frågade hon och log, i sista stunden ännu troende,
att han var oskyldig till allt vad hon kommit att miss-
tänka.
”Ja, jag kom i dag,” Gregor visste inte hur han bäst
skulle behandla henne. ”Men varför har du kommit
hit, Vanja? Vet du inte, i vilken farlig belägenhet du kan
försätta mig . . .”

246
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Gregor,” det låg något halvbrustet i den blick Vanja


fäste på honom, ”du kan väl förstå, hur mycket jag läng-
tat efter dig . . . Jag smög mig hit . . .”
”Men Masja? Kunde hon inte avhålla dig från detta
oförståndiga steg?” Gregor begrep, att det var klokast
av honom att dölja sin vrede. Vanja måste föras bort så
fort som möjligt i all tysthet, utan att hon själv visste
varför.
”Vanja,” han fattade hennes hand och tvingade henne
att stiga upp från divanen, ”kom med mig, så skall jag
förtro dig något. Följ mig dit ned i källarvalven, så skall
du få se vilken glad överraskning jag berett dig.”
Gregor höll Vanjas hand sluten i sin. Han kände ett
häftigt begär att krossa och tillintetgöra den svaga,
bräckliga varelse, som släpade sig fram vid hans sida,
men klokheten bjöd honom att vara försiktig. Han skulle
nog veta att bli av med henne för alltid, han hade redan
i sin nattsvarta själ uppgjort en plan, på vad sätt detta
skulle ske. Tanken hade kommit blixtsnabbt över honom,
tanken på att gömma den olyckliga Vanja för alltid, att
låta henne dö utan ett enda vittne, som en gång kunde
förråda och anklaga honom. Men han måste göra det
nu genast, ty hur skulle han eljest kunna befria sig från
henne?
Han erinrade sig de hemlighetsfulla lönngångarna
under källarvalven, om vilka han hade hört talas, men

247
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

vilka ingen närmare hade undersökt. Om han skulle


söka övertala Vanja att stiga ned i de underjordiska
gångarna, locka henne utför trappan och så slå dörren
igen om henne, för att låta henne där dö en svår, kval-
full död? Ah, dödskampen kunde inte bli alltför lång . . .
hon var ju så utmärglad, så ytterst svag, att det säkert
inte skulle dröja länge, förrän hon hade utandats sin
sista suck. Han bävade inte tillbaka för denna grymma,
avgrundslika plan, som plötsligt hade upprunnit i hans
hjärna. Men hur kunna förmå henne att gå ned i käl-
laren.
”Jag har berett dig en glad överraskning, Vanja,” upp-
repade han, bemödande sig att lägga en öm ton i rös-
ten.
”Tack, Gregor . . . men,” hon sjönk åter tillbaka på diva-
nen, ”jag förstår dig inte riktigt . . . Jag känner inte igen
dig, Gregor. Det är, som om du mycket hade förändrat
dig . . . du såg inte så där ut förr . . . dina ögon hade då en
helt annan blick. O, minns du första gången du talade till
mig om din kärlek? Det var helt annorlunda då . . .”
”Det är bara en sjuklig inbillning av dig, Vanja.” Han
böjde sig ned över henne och var nog falsk att smeka
hennes böljande hår.
”Ja, kanske det är en inbillning detta; men jag tyckte,
att Masja sade det i ruset. Hon ligger drucken där-
uppe . . .”

248
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Ett ljus gick upp för Gregor. Han visste nu, hur allt
hade gått till. Men detta skulle stå Masja dyrt, tänkte
han, med av dovt raseri hopbitna tänder. Han skulle
piska henne, så att blodet skulle tränga fram ur huden.
Han stod en stund tyst, försjunken i tankar. ”Vanja,”
sade han sedan mycket lågt, nästan dystert, ”det är uselt
av Masja att inbilla dig sådana där galenskaper. Men du
skall bli befriad från henne . . .”
”När?” Vanja grep häftigt efter hans hand. ”När får jag
slippa ut ur mitt fängelse, den hemska tornkammaren?
Jag längtar så mycket efter både luft och sol.”
”Du skall inte längre behöva vänta.”
”Och barnet,” viskade Vanja med en stämma, som ut-
tryckte den mest rörande och undergivna sorg. ”Hon
dog, den lilla, utan att jag ens fick kyssa henne. Du
vet väl, var Masja begrov henne? Bakom kyrkan, sade
hon.”
”Ja, jag vet det, men tänk inte längre på det . . .”
”Jag skall inte heller göra det, efter du vill det, Gregor.
Men vi skall en gång be tillsammans på hennes grav, vi
skall ju göra det?”
”Ja, om det kan vara dig till någon tröst och lugn. Men,
Vanja, tror du dig inte äga tillräckliga krafter att gå ned
med mig under källarvalven? Jag har låtit öppna dörren
till den underjordiska gången, som leder ned till sjön.
Jag skulle önska, att du gick gången fram . . . Jag har

249
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

berett dig en stor överraskning . . . Jag har låtit uppresa


ett altare för din skull, Vanja. Där kan du ostörd ha din
gudstjänst utan några besvärliga vittnen, som endast
hyser vanvördnad för dina ryska böner.”
”Låt mig genast få gå dit, Gregor,” hennes ögon
flammade upp av ett nytt liv. ”Där vill jag be till helgo-
nen . . . O, vad du är god, som på sådant sätt har tänkt
på mig!”
Han log i hemlighet över den listiga plan han lyckats
så i hast uppfinna. Han hade henne nu i sitt våld.
”Du träffade ju mina föräldrar, Gregor?” fortfor Vanja.
”Min lille bror såg du ju också?”
”Ja, Vanja. De hälsade dig så hjärtligt, alla dina kära.
Du skall snart få återse dem.” Han hjälpte henne upp.
Hon darrade litet, men övervann dock snart sin svaghet.
”Försök att gå före mig,” sade Gregor, ”jag skall snart
komma efter. Möter du någon, så —” han log, ”säg aldrig
ett ord . . . gå blott din väg rakt fram, så kan de ju ta dig
för vålnaden.”
Vanja log också. Ja, de kunde gärna ta henne för ”vita
frun”. Och vitklädd var hon ju också. ”Ge mig dock nå-
got att svepa om mig med. Jag fryser . . .”
Gregor ville inte neka henne detta. Han gick in efter
en rundskuren kappa och kastade den över hennes ax-
lar. Vålnaden kunde mycket väl uppträda på sådant sätt
också, skämtade han.

250
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Med tysta steg skred Vanja genom våningen och ut


i den stora förstugan. Därpå vek hon av till källartrap-
pan. En gång stannade hon. En känsla av förskräckelse,
nästan av dödsångest, grep henne.
”Nej, inte ett steg vidare!” ropade liksom en röst i hen-
nes inre. ”Vänd om, olyckliga!”
Det svartnade för hennes ögon. Hon famlade utef-
ter muren med ena handen för att hålla sig uppe. Ett
ögonblicks svaghet hade kommit över henne, men blott
för ett ögonblick, ty i nästa sekund sträckte hon ut sina
utmattade lemmar.
”Vad har jag väl att frukta för?” tänkte hon.
Vanja stod kvar tills Gregor kom. De sade ingenting,
de räckte endast varandra händerna och försvann under
källarvalven. Vanjas fingrar var kalla som is, medan fur-
stens hand, som höll henne fast, brann, som om blodet
hade förvandlat sig till eld i hans ådror.
Gregor tände en lykta, sedan lyssnade han efter, om
de var ensamma. Inte ett ljud kunde förnimmas.
Då låste han försiktigt och hastigt upp dörren till den
underjordiska gången.
”Skynda dig,” uppmanade han Vanja, ”gå innan vi blir
upptäckta, ty jag vill inte, att någon skall se oss tillsam-
mans här.” Hans röst darrade, han nästan flämtade
fram orden, och detta väckte Vanja till besinning.

251
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Vanja såg ned i mörkret. Hon drog sig skrämd till-


baka. ”Hu, det är, som om jag blickade ned i en grav!
Nej, Gregor, jag kan inte . . . låt mig dröja med det till en
annan gång.”
”Vanja,” han grep henne så hårt i armen, att hon upp-
gav ett svagt skri av smärta, ”inga barnsligheter. Är detta
tacken för den glädje jag har sökt att bereda dig?”
Hon suckade, men ville inte ta ett steg framåt. Hon
skulle helst velat vända om och fly, — varför, kunde hon
inte redogöra. Då drog han henne med våld, först milt,
men sedan med häftig vrede fram till trappan, släppte
i samma ögonblick lyktan, så att ljuset slocknade. Ett
kolsvart mörker omgav dem. Desto bättre för honom,
ty han ville inte se hennes ansikte för att slippa minnas
den sista blick hon fäste på honom.
”Gregor . . .” Men hon hann inte mer än uttala hans
namn, förrän hon kände, hur han kastade henne utför
trappan. Därpå föll dörren tungt igen, nyckeln vreds om
i låset och drogs ur det.
Han stod en stund och lyssnade. Inte ett ljud hördes
nedifrån. Hon hade säkert blivit ihjälslagen.
”Bäst det!” mumlade han och dröjde ännu.
Tystnaden fortfor. Han gick upp i sina rum, men be-
gav sig snart åter ned i källaren och lyssnade vid dörren.
Samma dödstystnad rådde där hela dagen och natten,
ty han gick där oavbrutet fram och tillbaka, gripen av

252
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ångest över, att hon kanske inte var död, utan endast
avsvimmad, och möjligen sedan kunde leta sig uppför
trappan, bulta på dörren och ropa på hjälp i sin nöd.
Men han tycktes ingenting behöva frukta, ty inte det
minsta ljud trängde upp där nedifrån.
Dagen därpå lät Saltykov tillkalla flera murare, som
murade igen dörren och kalkade den tillika med alla
de övriga källarvalven. På så sätt glömdes småningom
bort på slottet, i vilken mur dörren befanns till den un-
derjordiska gången. Och än i dag söker man förgäves
efter den.

253
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXII

A NSIK T E T PÅ K Y R K FÖ NS TR E T

B röllopsdagen, Gregor Saltykovs och Ethel Wilder-


brands bröllopsdag, var inne. Solen lyste klart på
en molnfri, djupblå himmel.
Gregor Saltykov hade stigit mycket tidigt upp denna
dag. Han ville känna sig glad och lycklig, han ville det,
men den hemliga oro, som gnagde i hans själ över Vanjas
ohyggliga död, drog en svart skugga över hans lycka.
Han gick av och an i sitt rum. Han ville glömma Vanja,
han ville slita hennes bild ur sitt minne, men ju mera han
ansträngde sig, desto mera framstod hennes rörande
skönhet för hans inre syn.
Han svepte omkring sig nattrocken av kinesiskt siden,
tände en cigarrett och blossade en stund.
”Masja håller sig undan för mig. Det är bäst för henne.
Men jag vill, att hon grundligt skall sova av sig ruset, så
att hon vid sina fulla sinnen skall känna min vrede. Den
satans käringen höll på att förstöra alltsammans för mig.
Om Ethel visste av detta, skulle hon säkert gilla, att jag
piskade den trollpackan.”

254
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

På en stol hade han kastat sitt ridspö. Dess silver-


beslagna skaft föll honom nu i ögonen. Han grep det
hastigt och klatschade några gånger i luften med det
mjuka, smidiga spöet.
”I brist på knut, så kan det här göra en ypperlig verkan
på Masjas rygg. Jag kan inte i detta usla land låta någon
av mina drängar piska henne, men det hindrar mig inte
att göra det själv . . . Jag skall piska henne, slå henne, så,
att hon skall minnas det för alltid,” tillade han, under det
han retade upp sig själv. Därpå gick han in i tornkam-
maren och bultade på dörren.
”Är det Vanja?” frågade Masja, darrande på målet.
”Öppna!” befallde fursten. Masja vågade inte annat än
lyda. Med skälvande hand vred hon om nyckeln i låset.
Gregor stängde dörren väl efter sig, sedan han kommit
in. Masja hade ögonblickligen sjunkit till golvet. Hon
var fullt redig och fattade hela sin förskräckliga belä-
genhet.
”Slå mig,” sade hon och sträckte sina händer bönfal-
lande upp till honom. ”Slå mig . . . piska mig till döds . . .
Jag förtjänar ingenting annat.” Gregor slog henne också,
slog henne med ridspöet på den nakna, magra skuldran,
som stack fram under linnet. Han sade ingenting, han
endast bet ihop tänderna av raseri och piskade henne
som en hund. Hon skrek inte, hon endast kved och

255
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

suckade. ”Slå, slå mera, nådig herre! Det skall en annan


gång lära mig att inte supa mig full.”
Gregor fortfor också att slå. Blodet sipprade fram och
stänkte honom i ansiktet. Då slutade han och kastade
ridspöet ifrån sig, sparkade henne gång på gång som ett
oskäligt djur. ”Du borde ha bitit tungan av dig i stället
för att bryta din ed,” vrålade han och sjönk utmattad
ned på en stol. ”Vad skall jag nu göra, ditt usla kräk,
sedan du släppt Vanja lös?”
”Förlåt mig,” den sönderpiskade kvinnan kröp till hans
fötter och kysste dem, ”förlåt mig, nådige herre, för det
straff, jag redan fått! Döda mig genast, hellre än att
skicka mig tillbaka till Ryssland.”
”Du skall nog få leva, för att ångra dig,” väste Gregor
av ilska. ”Hela ditt liv skall du få känna av, vad det vill
säga att ha varit mig olydig.”
”Men vart har mamsell Vanja tagit vägen?”
”Ja, vart? Hon är borta, försvunnen, jag vet inte
vart . . .”
”Ni såg då henne, nådige herre?”
”Ja,” han vände ansiktet bort ifrån Masja. ”Det rör dig
för övrigt inte, vart hon har tagit vägen, förstår du,” nu
fäste han sina ögon på henne med en grym, hotande
blick. ”Lever barnet?” han reste sig häftigt, nästan dar-
rande.

256
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Masja hade också stigit upp från golvet. ”Ja, jag kunde
inte döda det, eftersom det blivit mig så kärt. Jag äls-
kar den lilla stackaren, ty det är ert eget blod, nådige
herre . . . Låt mig behålla henne, och jag lovar, att ingen
mänsklig varelse skall ana, att jag vårdar ett litet barn
här i tornet. Det är ju ingen, som kommer hit, och Vanja
är ju glömd . . . de nya tjänarna har ju aldrig sett henne
och de övriga på godset tror, att hon återvänt till Ryss-
land.”
”Nej, detta barn får inte längre finnas till . . .”
Han skuffade undan henne och öppnade lönndör-
ren.
”Stanna!” bad Masja förtvivlad. ”Gör inte den lilla
flickan något ont . . . ni vill väl inte fira er bröllopsdag
på sådant sätt, furst Satykov?”
”Vad pratar du?”
”Ni vill väl inte träda med er brud inför Herrens an-
sikte och ha ett mord på ert samvete?” hade Masja nog
mod att säga. ”Och ni vill väl inte bära hand på ert eget
kött och blod.”
Gregor låtsade inte höra henne. Han gick utför halva
trappan, då barnets gråt hejdade honom.
”Jag vill inte se henne,” sade han och vände om. ”Det
är bra, som det är,” tillade han, då han återkommit in i
tornkammaren och slagit igen lönndörren efter sig.
”Helgonen välsigna er!” utbrast Masja.

257
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Det får vara för den här gången, men vakar du lika
illa över barnungen, så . . . slipper ingendera av er båda
undan, så mycket du vet . . .”
Masja förstod alltför väl, vad han menade. Hans ögon
uttryckte mera än ord.
Då Saltykov hade lämnat henne, drog Masja en djup
suck av lättnad. Därpå sjönk hon ned på en stol och
brast i gråt.
”Barnet skall han inte ta ifrån mig,” mumlade hon, ”jag
skall vårda den lilla flickan, som om hon vore min egen.
Det känns så skönt att ha något att leva för, att ha någon,
som skall älska mig, och lilla Losla skall nog hålla av den
gamla, då hon inte vet av någon annan mor.”
Masja hade snart lugnat sig igen, torkade bort blodet
från sin skuldra och plåstrade så gott hon kunde om
de svidande såren. Sedan gick hon ned till barnet och
skötte om det efter bästa förmåga.
Då Gregor åter trädde in i sina rum, efter att ha ut-
tömt sin vrede på den gamla slavinnan, kände han sig
lugnare till sinnes. Han kastade ridspöet långt ifrån sig
på den ljusa mattan, där det lämnade ett smalt blodspår
efter sig.
Det var ju hans bröllopsdag. Ingenting fick vidare
störa hans lycka. Vanja var glömd och hade helt säkert
redan upphört att lida, det var han fast övertygad om.
Hans hemliga giftermål skulle aldrig bli uppdagat. Po-

258
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

pen, som hade vigt dem, var fullkomligt att lita på och
stod i alltför stor tacksamhetsskuld till fursten, för att
någonsin förråda honom. Vigselattesten hade popen
lämnat Saltykov blott för formens skull och eftersom
denne begärt densamma, men brudparet hade på Gre-
gors begäran inte blivit antecknat i kyrkboken. Således
hade ju Saltykov inga följder att befara av sitt förhastade
giftermål med sin livegna. Popen teg, Vanja var för evigt
stum, och den där onödiga vigselattesten fanns ju i hans
egna händer och kunde förstöras vilket ögonblick som
helst. Han skulle nu göra det, så att inte vidare fanns
något spår av hans vådliga hemlighet.
”Jag skall bränna upp det fördömda papperet,” mum-
lade han och gick för att öppna schatullet, i vilket han
hade gömt det.
Det fanns där inte. Han letade förgäves — det fanns
där verkligen inte. Försvunnet! Bortstulet! Av vem? Av
Ethel kanske? — var hans första, uppskrämda tanke. Nej,
hon hade aldrig ensam varit i detta rum, och hur skulle
hon dessutom kunnat finna den lilla lönnlådan. Hon var
inte den skyldiga. Det var således Vanja, det kunde inte
vara någon annan än Vanja. Han mindes nu, att han en
gång hade visat henne attesten, för att lugna henne i ett
förtvivlat ögonblick, då hon höll på att misströsta om
hans kärlek. Han skulle nog, med Masjas hjälp, finna

259
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

papperet. Hon hade säkert gömt det i tornkammaren?


Var eljest?
Det var nu emellertid inte längre tid att grubbla och
harma sig över det. Han hade som brudgum och värd
på Tyresö mycket att beställa, innan bröllopsgästerna
kom.
Vid det bestämda klockslaget började den ena vagnen
efter den andra köra upp på Tyresö borggård med de
anländande bröllopsgästerna.
Fastän det var mitt på dagen, hade fursten befallt, att
kyrkan skulle ekläreras med ljus. Det var ju ändock en
påminnelse om hans fosterlands gudstjänst; ty hur han
än ville förkväva och stolt sätta sig over alla minnen,
fanns dock en hemlig längtan kvar i hans hjärta efter
allt vad han hade förlorat.
Orgeln började brusa, och nu trädde genom de
uppslagna kyrkportarna in den högreste, smärte furst
Saltykov och vid hans arm den vitklädda bruden med
blixtrande juveler i håret, i vilket myrtenkransen var
inflätad. Hon höll ögonen riktade rakt framför sig på
altaret, fast och lugnt, med ett uttryck av stolthet och
nästan majestätisk värdighet.
Prästen läste vigselformuläret, brudparet växlade
ringar, knäböjde och undfick välsignelsen. Under denna
ceremoni log Ethel vid sin brudgums sida med ett förtju-
sande och förtrollande behag. Gregors blickar halkade

260
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

med hänryckning över hennes formfulländade gestalt,


lycklig och bedårad; men då de båda skulle stiga upp ur
sin knäböjande ställning för att mottaga de församlades
lyckönskningar, kom han plötsligt att se upp mot altar-
tavlan och det närmaste fönstret därinvid. Han ryckte
häftigt till vid den syn, som mötte honom.
Ett blekt ansikte stirrade in bakom kyrkfönstret. Två
stora, svarta, brinnande ögon lyste som eldsflammor
mot honom; endast på honom, brudgummen, var de
fästa. De uttryckte ångest, förtvivlan, ett brustet män-
niskohjärtas alla kval. Såg någon detta ansikte mera än
Gregor Saltykov? Han hann inte göra sig denna fråga,
innan det försvann från fönstret.
Men han hade tydligt känt igen Vanja. Det var hon
eller rättare sagt hennes vålnad, så trodde han. Han
blev blek, orolig och kände något liknande samvetsagg.
Men hans kalla natur segrade ögonblickligen över denna
svaghet. När allt kom omkring, var denna syn säkert
endast en villa hos honom. Vid det höll han fast och var
åter fullkomligt herre över sig själv.
Ethel hade nu uppnått målet för alla sina önskningar
och strävanden. Hon var nu ärad, aktad, firad, och mera
eftersökt, än hon någonsin förr hade varit i sitt liv. Också
var hon stolt och hennes högmod växte allt mera under
dagens lopp, då hon fick mottaga den mest smickrande
hyllning. O, vad hon kände sig lycklig! Hon rent av be-

261
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

rusades av den ära, som tillföll henne. Hon kunde dock


inte undgå att erinra sig sin första bröllopsdag, minnet
av den vaknade hos henne starkt och obetvingligt, trots
att hon bemödade sig om att glömma allt. Hon tyckte
sig se sin förre make, ädel, god och tålmodig, sin lille
son, som hon utan sorg hade lämnat och aldrig saknat.
Var var de nu, dessa bägge, som hon hade så glömt och
åsidosatt? Levde de, och var? Hon ville aldrig veta något
om dem, allraminst nu såsom furstinna Saltykov.

262
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXIII

LOT SBERGE T PÅ DA L A RÖ

”G regor!” var allt vad Vanja hade hunnit utropa, då


hon kände, hur han våldsamt grep om hennes
arm och slungade henne utför trappan.
Hon förlorade ögonblickligen medvetandet och viss-
te om ingenting, där hon låg vid den smala, branta
stentrappans sista avsats. Hennes kropp vilade stel och
kall mot den fuktiga, av en gravlik kyla mättade jorden,
hjärta och pulsar slog så svagt och med långa uppehåll,
som om livsgnistan höll på att slockna. Men ännu dröjde
döden, hon var ännu inte mogen till skörd för dess lie.
Ännu var inte livets strid lyktad för henne — ännu var
inte hennes kalk tömd till sista droppen.
Slutligen vaknade hon upp ur sitt sanslösa tillstånd.
Hon reste sig sakta och kände därvid, att hon låg ut-
sträckt på en kall och fuktig mark.
”Var är jag?” mumlade hon, pressande händerna hårt
mot tinningarna.
Så satt hon alldeles stilla en lång stund, försänkt i
tyst begrundande. Nu erinrade hon sig småningom allt

263
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

— ingenting svävade längre i dunkel för henne. Hennes


älskares och makes oerhörda bedrägeri såg hon nu i
dess rätta ljus. Hon blygdes över sin enfald och mindes
nu ord för ord allt vad mamsell Rehn i sin vänskap hade
sagt och varnat henne för. Ack, att hon då hade flytt eller
bett Gregor öppna sitt hjärta för henne. Hon skulle då ha
förlåtit honom hans svek och frivilligt återgivit honom
hans frihet, ty så högt älskade hon honom verkligen.
Nu hade han trott, att han inte kunde befria sig från
henne på annat sätt än genom ett brott: han ville mörda
henne, tänkte hon med en rysning, som kom hennes
hjärta att skälva och sakta sina slag. ”Och nu skall jag dö,
dö här,” upprepade hon undergivet och knäppte sam-
man händerna om sina knän. ”O, måtte Gud och alla
hans helgon ta min ande till sig! Jag vill inte försöka att
befria mig ur denna rysliga håla, som han utsett till min
grav . . . nej, jag skall här utandas min sista suck, glad
att få komma in i himlens paradis, där mitt arma, lilla
barn skall mottaga mig. Jag skall dö . . . endast döden
kan skänka mig frid! Barmhärtige gud, hjälp mig!” Här
föll hennes huvud ned mot bröstet, som tungt höjde sig
vid vart andedrag.
Så sjönk hon tillbaka på marken, utsträckt i hela sin
längd. Hon var fullt beredd att dö, slöt ögonen och sökte
hämma andedräkten.

264
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Men döden kom inte. Hon kände ingen förändring.


Tvärtom slog hennes hjärta allt friskare slag och den kyla,
som förut hade isat hennes lemmar, vek småningom
bort. Då drog hon en djup suck. Hon kunde inte längre
härda ut i denna plågsamma ställning. Händerna sjönk
ned, men hon hörde ingenting vidare av de underliga
ljuden. Det rådde en fulkomligt gravens tystnad omkring
henne. Hon började bli rädd. En förfärlig ångest grep
henne. Hon reste sig upp, förtvivlad nästan till vildhet.
Hennes livskrafter återkom ju i förfärlig styrka, så att
döden skulle bli så mycket plågsammare. Hon sprang
några steg framåt.
Hon lutade sig mot väggens kalla, slippriga stenar,
höll sig upprätt en stund, men halkade så småningom
ned och föll tillhopa. Där låg hon nu åter igen på jorden,
väntande på den förlossande döden.
Hon kröp ihop, kände sig frusen och svepte instinktivt
kappan omkring sig, Gregors egen kappa, som han kas-
tat över henne. Hon satt länge, hon visste själv inte hur
länge. Hon slumrade slutligen in, men hur länge hon sov,
hade hon inte heller reda på. Då hon nu var fullt vaken,
kände hon hunger och törst. Var detta dödens förebud?
Säkert inte — livets krav, som gjorde sig gällande. Hon
kröp fram ett stycke på marken, vilade sig, kröp så ännu
en gång, rädd för att resa sig upp och stöta sig mot de
låga väggarna. Ett häftigt begär vaknade inom henne

265
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

mot hennes vilja: hon ville leva, hon kände det härliga i
att vara till. Hon ville inte ligga där kall, livlös, för att
slutligen bli maskarnas rov. Hon var så ung ännu och
självbevarelsedriften vaknade allt starkare, ju mera hen-
nes krafter ökades.
”Kristus, min frälsare, förbarma dig över mig . . . låt
mig ännu en gång se himlens sol,” hon höjde sitt ansikte
och stirrade framför sig i det kolsvarta mörkret. Var det
hennes av förtvivlan förvirrade sinnen, som förvillade
henne? Eller var det verkligen en ljuspunkt, som lyste
där långt borta i lönngången? Den svävade inte fram
och tillbaka, utan höll sig fast och stilla, klar och guld-
glänsande. Det var liksom spetsen av en solstråle. Vanja
såg länge på den. Den försvann inte, utan glänste fort-
farande. Hon trängde allt längre in i lönngången. Hon
sträckte ut handen och lade den över den glänsande
ljuspunkten. Besynnerligt, att hennes fingrar inte kunde
skymma den — det var, som om den lyst tvärsigenom
hennes hand.
”Det är solen!” utbrast hon, vild av glädje, ”solen,
som tränger in; men hur kan den komma hit?” Hon
försökte att leta sig fram, alltjämt ledd av solstrålen.
Men ju längre hon lyckades komma, desto svårare blev
hindren. Gräs och buskar hade här växt så tätt tillhopa,
att de bildade en mur. Men hon bröt sig med förtvivlad

266
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

kraft igenom, fastnade ibland med sina kläder och rev


sönder sig, men skred dock småningom framåt.
Luften blev allt renare och lättare att inandas, och
slutligen syntes ett svagt dagsljus skimra mot henne
genom buskarna. Hon gjorde ännu en gång en för-
tvivlad ansträngning för att bryta det sista hindret. Det
lyckades — hon var fri och stod under Guds klara himmel.
Glädjen över att inte finna sig levande begraven, jämte
luften och solljuset, inverkade på Vanjas sinnen så häf-
tigt, att hon förlorade medvetandet. Då hon åter kom
till sig själv, visste hon inte i första ögonblicket, var hon
befann sig. Hon stirrade förvånad omkring på marken,
som tedde sig i vårens första späda grönska. Hon satt
ännu en stund, hämtande krafter, för att kunna stiga
upp. Och då hon slutligen stod på sina fötter, stödd med
handen mot stammen av ett träd, kände hon, att hon
småningom fick styrka och mod.
”Var är jag?” tänkte hon och blickade ännu en gång
omkring sig, men hon såg endast skogens träd. ”Vart
skall jag ta vägen, vart? Saturninus,” hon kom blixt-
snabbt att tänka på honom, ”jag minns nu, vad han
sade åt mig, att han skulle bli en vän i nöden och att
jag kunde räkna på honom, i fall något skulle inträffa.
Det var ju, som om han hade anat, att min lycka skulle
ta ett slut. Ja, jag vill uppsöka honom. Kom jag bara
fram till landsvägen, hittade jag nog till Dalarö. Masja

267
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

har visat mig, åt vilket håll den trakten ligger. Men hur
hitta dit . . .”
Hon gick några steg framåt. Jo, hon hade verkligen
krafter att gå. Men hon kände hunger och törst. Kunde
hon bara träffa på en källa, skulle hon vara lycklig.
Därpå gick hon tyst och följde den smala stigen, som
löpte utmed stranden i parken. Hon såg slottet skymta
fram på höjden och spetsen av kyrktornet höja sig över
trädtopparna på kyrkogården. Men ingen människa
syntes till och allt var tyst och stilla. Försiktigt blick-
ande omkring sig, smög hon sig fram till kyrkogården,
men åt den sidan, som låg bakom kyrkan. Hon lyckades
komma obemärkt dit, men stannade hastigt vid muren,
ty hon såg nu en mängd människor samlade på kyrkval-
len. Det var dock ingen som kastade ögonen åt det håll
där hon stod.
Då hördes plötsligt orgeln spela och det blev en våld-
sam rörelse bland folkmassan, som trängde sig fram för
att komma in i kyrkan. I detta ögonblick passade Vanja
på att klättra över kyrkmuren. Hon stod nu på kyrko-
gården, bakom kyrkan, på den plats, där Masja hade
sagt att hennes lilla barn, som hon aldrig fått se, låg
begravet. Hon sjönk ned på denna mark, vilken, enligt
hennes säkra övertygelse, betäckte det späda, kära stof-
tet, bad en brinnande bön och göt en tåreflod, som blev

268
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

henne till tröst och lisa. Ännu hade hon tårar kvar — det
hade varit värre, om dessa stelnat i hennes hjärta.
Orgeln fortfor att brusa därinne. Det var Gregor Salty-
kovs och Ethel Wilderbrands bröllopsmarsch. Vanja lyss-
nade och blev slutligen häftigt gripen av denna musik.
Hon steg upp ur sin knäböjande ställning och kastade en
blick upp till kyrkfönsterna, som om hon hade för avsikt
att se in i kyrkan. Bågarna till ett av dessa fönster hade
föregående dag blivit reparerade och stegen, på vilken
arbetarna stått, av slarv kvarglömd. Vanja klängde upp
på denna stege och höll sig fast, under det hon tittade
in i kyrkan. Hon såg hela den lysande bröllopsskaran, de
praktfulla blommorna och de otaliga brinnande vaxlju-
sen. Men hennes blick gled snart förbi allt detta för att
uteslutande fästa sig vid den vitklädda, ståtliga bruden
och slutligen stanna på brudgummen. Hon tryckte sitt
ansikte tätt intill fönsterglaset och stirrade honom rakt
in i ansiktet. En gång möttes deras blickar. Hon såg då
tydligt, att han hade känt igen henne. Då gled hon ned
igen utför stegen, hoppade över kyrkmuren och gömde
sig i buskarna, som växte tätt utanför.
Där satt Vanja i timmar på samma plats, hopkrupen,
med Gregors kappa tätt svept omkring sig. Hon ville
slå bort tanken på, hur lycklig hon hade varit; hon ville
inte längre minnas sin kärleks sköna dröm; allt hade nu
förvandlats till hat och bitterhet. Han var inte värd, att

269
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hon tänkte på honom förlåtande och överseende, ty hur


grymt hade han inte bedragit henne? Med vilken falsk-
het hade han inte lönat hennes trohet och allt vad hon
lidit och offrat för hans skull?
”Om jag bara ville, skulle jag kunna bestrida hennes
rättigheter,” mumlade Vanja och trycke handen mot
sin barm, där hon hade gömt vigselattesten. ”Jag skulle
kunna gå in till dem och säga henne, där hon nu sitter
vid hans sida: ’Gå, du är inte hans maka! Det är dig han
bedragit, inte mig . . .’ Ingen lag i världen skall kunna
skydda honom för tvegifte. Ja, jag går,” utbrast hon och
ämnade stiga upp, men så sjönk hon åter ned. ”Ack, vem
skulle tro mig? Man skulle visa ut mig, hans tjänare skul-
le kasta mig på dörren och jag skulle bli behandlad som
en vansinnig. Han kan göra allt . . . det finns intet brott,
som han bävar tillbaka för, och därför,” hon gömde sitt
ansikte i händerna, ”är det bäst, att jag tiger och lider,
tills det behagar en högre makt att straffa honom för
hans synder. Helgonens vrede skall han inte kunna und-
komma, om han också kan undgå min hämnd. Han må
gärna tro, att jag är död . . . Jag skulle inte vilja se honom
mera, inte höra hans röst, inte andas samma luft som
han. Och ändå, ändå älskade jag honom så högt!” Hon
drog en djup, tung suck.

270
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Det låg liksom en blytyngd över hennes bröst, en


kvävande, smärtfull känsla, som plågade henne mycket
och kom hennes hjärta att slå med ojämna slag.
Skymningen hade redan inträtt med sina skuggor.
Hon dröjde ännu, dröjde, tills natten inbrot. Då smög
hon sig bort från sin plats, såg sig försiktigt omkring
och letade sig fram till landsvägen. Var det åt rätta hål-
let hon gick? Hon såg ingen människa, som hon kunde
fråga, och dessutom var hon så rädd att bli igenkänd.
Hon gick in i skogen på sidan om vägen, flätade ihop sitt
utslagna, tilltrasslade hår och ordnade kappan omkring
sina axlar.
Då hörde hon ett buller, likt rullandet av en vagn; det
kom närmare och blev allt starkare. Hon gick hastigt
fram till landsvägen. Om det var någon främling, som
körde förbi, kunde hon ju våga be om att få följa med
ett stycke. Det var en vanlig, simpel kärra, körd av en
arbetsklädd karl. Han kunde antagligen inte vara från
Tyresö. Vanja fattade därför mod och inväntade den
åkande.
”Låt mig få följa med en bit,” sade hon, då hästen kom
alldeles bredvid henne. ”Jag ämnar mig till Dalarö. Är
jag på rätta vägen?”
”Ja,” svarade den okände och stirrade förvånad på den
ensamma kvinnan, som stod där barhuvad mitt i natten
på landsvägen.

271
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Tillåter ni mig att få följa med ett stycke?” bad hon


med en stämma så sorgset rörande, att om han också
hade velat neka henne, skulle han inte ha kunnat det.
”Mycket gärna, om mamsell så vill,” han sträckte ut
handen, för att hjälpa henne upp i åkdonet.
Det fanns god plats vid hans sida. Vanja sade några
vänliga ord till tack och satte sig bredvid honom.
De hade åkt ganska långt, då landsvägen plötsligt kor-
sades av en smal biväg. Här lät karlen hästen stanna.
”Om ni skall till Dalarö,” sade han, ”så vill jag gärna
köra vägen rakt fram. Eljest skulle jag hitåt,” han visade
med piskan på vägen till höger.
”Tack, jag vill inte uppehålla er. Jag går nog fram till
Dalarö. Är det långt kvar dit?”
”Nej, gå endast rakt fram.”
”Tack, ni har gjort mig en stor tjänst,” sade Vanja
vänligt.
Hon steg ur åkdonet, räckte handen åt sin okände
körsven och gav honom en vänlig nick, som han besva-
rade med att hövligt lyfta på mössan.
Vanja gick emellertid fortfarande framåt. Slutligen såg
hon en och annan stuga invid vägen och flera skorstenar
skymta fram mellan bergsklyftorna, vilket antydde, att
där fanns människoboningar. Hon hade en gång seglat
med Masja till Dalarö, då denna besökte sin mans grav
på kyrkogården. Hon började därför småningom känna

272
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

igen sig. Det var en av dessa ljusa, klara sommarnät-


ter, som ingenting döljer. Därför såg Vanja allt tydligt
framför sig och mindes åtskilliga platser, som Masja
hade visat henne under deras korta vistelse på stället.
Hon var således på Dalarö, men var finna rätt på Satur-
ninus? Skulle hon klappa på någonstans och fråga efter
dvärgen? Nej, hon skulle dröja med det till morgonen.
Till höger reste sig ett berg, på vars högsta spets stod en
väldig flaggstång. Det var Lotsberget, det visste Vanja,
som hade varit däruppe med Masja. Dit skulle hon gå
och i någon bergsskreva vila ut och invänta morgonen.
Med tunga, trötta steg skred hon uppför berget, där hon
snart hittade på en inbjudande och bekväm plats. En
förfärlig mattighet grep henne, det svartnade för hen-
nes ögon och hon visste inte själv, hur länge hon suttit
försjunken i ett nästan medvetslöst tillstånd, då hon
kände en hand, som lätt vidrörde hennes skuldra. Hon
öppnade långsamt sina tunga ögonlock och fäste en slö
blick på det ansikte, som lutade sig över henne. Men i
samma sekund hon kände igen detta stora, besynnerliga
huvud, vaknade hennes själskrafter till fullt liv igen. Hon
uppgav ett lätt rop av glädje, ty en högre makt vakade
ju ändock över henne, då hon nu såg framför sig den,
vilken ensamt kunde ge henne skydd.
”Saturninus,” sade hon milt och räckte honom handen.
”Det var just er, som jag ville träffa.”

273
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Mamsell Vanja,” utbrast dvärgen i en ton av den


största förvåning, ”hur har ni kommit hit? Den här ti-
den på året sover jag aldrig bort morgnarna, utan brukar
först göra en promenad, innan jag tar mig till något ar-
bete. Det föll mig in att gå upp på Lotsberget, och så såg
jag en nedlutad kvinnoskepnad. Men inte kunde jag tro,
att det var ni. Ah, mamsell Vanja, hur skall jag rätt kunna
förstå detta? Ni reste ju till Ryssland, sade man?”
”Vem sade det?”
”Masja, och alla trodde henne. Ni har således inte varit
i Ryssland?”
”Jag har inte vistats annanstans än på Tyresö. Jag har
varit sjuk och legat dold i tornrummet.”
”Men varför allt detta bedrägeri?”
”Eftersom jag kunde bli farlig för fursten. Jag måste
bort . . . så långt bort, förstår ni, att jag aldrig skulle kun-
na återvända. Ni lovade mig då att, om jag en gång i livet
behövde någon hjälp, så skulle jag inte glömma bort er.
Jag kommer nu för att be er skydda mig. Jag äger ingen
i hela världen, ingen som skulle vilja göra det minsta för
mig,” tårarna trängde fram i hennes ögon.
”Jo, mamsell Vanja, om den gamle, föraktade Saturni-
nus kan vara er till någon tjänst, så lita på honom! Mitt
torftiga hem står öppet för er, och gud skall ge bröd för
oss båda, i fall ni vill stanna hos mig.”

274
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Tack, Saturninus, tack,” hon kramade hans hand så


hårt hennes späda fingrar förmådde. ”Jag litar på er, som
om ni var min far.”
”Ack, jag är alltför ringa,” inföll dvärgen rörd, ”för att
ni i mig skulle kunna vörda en faderlig vän.”
Vanja såg upp till honom, där han stod framför henne,
ödmjuk, som om han vore hennes tjänare. ”Saturninus,”
log hon mellan tårarna, ”jag var en gång ringare än ni nu
är. Jag var en livegen, som husbonden kunde låta piska
ihjäl som ett djur . . . Jag sade, att jag var ringare; men
jag blev upphöjd över mina olyckliga likar och jag kunde
i denna stund göra mina rättigheter gällande. Men detta
skulle inte medföra någon lycka för mig . . . Vad skulle
det väl då bli av mig? Han skulle kanske strypa mig med
sina egna händer . . .”
”Jag tror honom om det. Han är säkert en grym, blod-
törstig herre. Jag hatar alla ryssar.”
”Saturninus,” hon reste sig upp och stödde sig där-
under mot dvärgen, ”för mig härifrån! Jag behöver vila
och framför allt dölja mig för alla människor. Jag är
rädd för att furst Saltykov skall få en aning om, att jag
lever . . .”
”Han tror då, att ni är död?”
”Helt säkert, och jag hoppas, att han alltid skall tro
det.”

275
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Som ni vill, mamsell Vanja. Hos mig har ni ingenting


att frukta. Ni måste ha varit mycket sjuk, ty ni ser så blek
och avtärd ut,” han ledde henne fram till den lilla stigen,
som förde utför Lotsberget.
Saturninus stöd nu utanför dörren till sitt hem. Det
var en liten, låg stuga, med torvtäckt tak, vilken låg in-
kilad mellan klipporna vid sjöstranden. Bredvid köket
fanns en kammare med två fönster. Detta rum överlät
Saturninus åt Vanja. Där kunde hon vara trygg för all
förföljelse, menade han och pysslade om henne på det
ömmaste. Han tvingade henne att lägga sig i den bädd
han ordnade åt henne, svepte täcket omkring henne
och lade örngottskudden på bästa sätt under hennes
huvud.
”Tack, Saturninus,” kunde Vanja endast säga.
Sedan den dagen syntes alltid nyckeln ur låset till
kammardörren, trots att dvärgen blott sällan mottog
besök, levde alldeles för sig själv och undvek alla män-
niskor, av vilka han endast hade rönt harm och förakt
som ett missfoster. Det hade blott varit några få, som
haft ett vänligt ord för honom och som till följd av hans
vanlytta kropp velat tillerkänna honom människovärde.
Den gamla fru Ursula och Vanja hade varit de enda i
världen som i honom sett sin nästa. Därför vördade han
fru Ursulas minne och därför skulle han nu bli Vanjas
stöd.

276
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Den stackars olyckliga unga kvinnan återhämtade sig


småningom. Men hon var ännu så svag och bräcklig till
själ och kropp, att det inte skulle behövas mycket för att
helt och hållet tillintetgöra henne. Saturninus vakade
dock omsorgsfullt över henne, gissade sig till alla hennes
önskningar och försökte skaffa vad hon behövde. Hon
var som ett barn i hans händer och likt ett gott barn,
som ser sig älskat, var hon honom lydig i det minsta.
Vanja hade verkligen fått en god fristad. Visserligen
fanns inte ett spår av den lyx och de bekvämligheter,
med vilka furst Saltykov hade omgivit henne i hennes
lyckas dagar, men hon hade dock sitt dagliga bröd, om
ock det än var av tarvligaste slag, och hon kände sig här
trygg och lugn samt behövde inte bäva för sitt liv. Så
länge Saturninus levde, skulle hon bli kvar på Dalarö,
det var hennes fasta beslut, och även om han dog, kunde
hon stanna där som hans arvinge. Ingen kunde utforska,
vem hon var, ingen kände henne, och varje dag som gick,
förändrade hennes ansiktes ursprungligen så sköna drag.
De blev mera stela, bestämda och fick ett nästan skarpt
uttryck. Sorgen hade gjort henne äldre än tiotal av år
kunde ha gjort, den hade gått tiden i förväg och kom-
mit hennes hår att gråna invid tinningarna. De otaliga
tårar hon ljöt i nattens tystnad, släckte ungdomselden
i hennes ögon och grävde djupa spår i hennes kinder.

277
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Hela hennes väsen blev omdanat: gången förlorade sin


spänstighet och formerna sin smidighet, sitt behag.
Det fortgick en ganska lång tid, innan någon hade
en aning om, att dvärgen inte längre bodde ensam i sin
stuga.
Saturninus hade vunnit Vanjas oinskränkta förtroende.
Det var en stor tröst för henne att äga någon mänsklig
varelse, vilken hon kunde delge sina sorger. Hon berät-
tade för honom om sin barndoms alla lidanden och det
fanns slutligen ingen händelse i hennes liv, som han inte
kände till. Han lyssnade till hennes ord och torkade då
och då bort en tår ur sitt öga och mumlade ohörbart:
”O, vad det finns mycket elände.”
”Tycker ni, att jag borde hämnas, Saturninus?” frå-
gade Vanja en gång mitt under det hon förtäljde sitt livs
sorgliga historia.
”Nej, lämna hämnden åt Gud! Denna grymma man
skall nog en gång träffas av hans rättvisa.”
”Ni har rätt. Vad skulle jag också vinna på det — intet!
Nu har jag funnit friden — jag vill behålla den till min
dödsstund.”
Så förflöt tiden år efter år. Vanja hade kommit till
mera lugn och tänkte numera på det förflutna som på
en dröm, vilken slutligen upphört att plåga henne.
Hon forskade aldrig efter vad som hände och skedde
på Tyresö. Hon visste inte ens, om furst Saltykov vis-

278
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tades där fortfarande. Hon ville aldrig mera uttala hans


namn, ännu mindre höra det nämnas. Allt var dött och
begravet hos henne. Saturninus teg visligen, glad över
att hon kommit till lugn och frid med sig själv.

279
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXIV

VÅ LNA DEN

D et furstliga paret på Tyresö tycktes vara de allra


lyckligaste makar. De syntes helt och hållet leva för
sin kärlek och de förlustelser och tidsfördriv rikedomen
kunde skänka dem. Ethel frossade rent av i nöjen och
tycktes, liksom förr, aldrig tröttna, utan jagade ständigt
efter nya fröjder, nya påhitt, liksom hon vore rädd för
att vara ensam med sig själv. Den ena storartade festen
avlöste den andra på Tyresö, där Ethel ständigt var om-
given av en hop beundrare och var en utmärkt värdinna.
Erfarenheten hade dock lärt henne att vara mycket för-
siktig, så att hon inte, liksom förr en gång, måtte förlora
den präktiga fågel hon slutligen fångat.
Några dagar efter bröllopet föll det likväl Ethel in att
fråga efter Vanja. Gregor hade noga undvikit att själv
påminna om den olyckliga, övergivna flickan.
”Vanja,” upprepade han, där han satt i en fåtölj bred-
vid Ethel. ”Åh, jag har ju alldeles glömt bort att säga dig,
att hon inte längre finns på Tyresö.”
”Hur? Är Vanja inte längre i tornet? Var är hon då?”

280
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”I Ryssland,” svarade Gregor mycket lugnt. ”Jag fann


för gott att skicka henne dit.”
”Det var det klokaste du kunde göra, Gregor. Inte för
att jag skulle fästa mig vid, om hon fanns här eller inte,
men det var bäst för din skull, att hon kom härifrån. Är
du dock riktigt säker på, att hon är i Ryssland?”
”Fullt säker. Vanja kan inte bedra . . .”
”Du litar då fullt och fast på henne. Nå ja, det är väl,
om så är. Men barnet, Gregor, kan Masja vaka över
det?”
”Jag förlitar mig fullkomligt på henne. Hon vet, vad
det skulle kosta, att bedra mig eller begå någon dum-
het. Jag skulle visserligen kunna skicka bort dem båda,
men . . .”
”Gör inte det,” avbröt Ethel mycket ivrigt. ”Låt flickan
stanna här! Vi kan då bättre vaka över henne. Hon slip-
per inte ur tornet; jag skulle inte vilja, att något rykte
kom ut, att du ägde ett barn, Gregor. Vi skall hoppas,
att detta instängda liv skall småningom försvaga hennes
livskrafter, så att hon slutligen dör . . . åtminstone kan
hon inte uppnå någon högre ålder.”
Men gud vakade över den oskyldiga, som växte
upp i det mörka lönnrummet. Luckan för gluggen var
ständigt tillskjuten, och öppnades den någon gång, så
att dagsljuset fick strömma in, var alltid Masja inne
och passade på, att den lilla inte kröp upp till gluggen

281
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

för att se ut. Masja var dock inte sträng mot flickan;
tvärtom vårdade hon henne med den största ömhet.
Barnet älskade henne också. Hon hade ju ingen annan
att hålla av och hade aldrig sett ett annat ansikte än
den gamla fula, skrynkliga kvinnans. Men trots denna
ensamhet och detta glädjelösa liv, var den lilla flickan
frisk, munter och glad, och allt eftersom åren gick, blev
hon allt mera livlig och vetgirig. Masja kunde inte följa
med hennes utveckling, inte tillfredsställa alla hennes
frågor, men hon talade om, så gott hon kunde, att det
fanns en värld utom detta torn, andra människor och
allt som kunde locka och fresta den lilla, att känna en
längtan efter frihet.
”Men, Masja, varför får jag inte slippa ut härifrån?”
frågade hon i menlös okunnighet om sin fångenskap.
Masja ångrade då, att hon sagt så mycket. Men det var
inte gott att hålla detta barn i okunnighet om allt. Vad
skulle hon ha att tala om, om inte livet utanför dessa
murar? Det var mycket dumt gjort av henne, men hon
hoppades, att fursten en gång skulle tillåta henne att få
dra bort från Tyresö med barnet.
”Det finns elaka människor, som kan göra lilla Sonja
mycket ont, om hon kom ut,” svarade Masja och smekte
barnet, som kröp förtroendefullt intill henne.
”Men Sonja skall vara snäll, och då vill de ingenting illa.
Får fler små flickor vara så här instängda?”

282
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja, säkert många.”


Men Masja vände hennes tankar på annat håll och
med Sonjas livliga sinne blev det snart helt annat, som
upptog hennes tankar. Masja talade om solen, om blom-
morna och ängarna. Sonja hade satt sig vid hennes fötter
och lagt sitt huvud i den gamlas knä. Hon var obeskriv-
ligt täck och de fina ansiktsdragen lovade utveckla sig till
en ovanlig fägring. Detta lilla bleka, fina ansikte var helt
och hållet moderns och det var som om Vanja hade sett
på Masja, då Sonja lyfte upp sina stora, mörka, strålande
ögonglober. Håret var dock helt olika, lockigt och skif-
tande i mild guldglans, ett arv från Saltykovska släkten,
dock inte det minsta stötande i rött såsom faderns.
”Låt mig få se solen, Masja!” bad hon och knäppte
ihop sina små händer. ”Du har låtit mig få det ibland,
neka mig det inte heller nu!”
”Stackars liten, jag skulle inte kunna neka dig något.”
Masja slog upp luckan, drog gallret från fönstret, vilket
hon öppnade.
”Stå här, liten! Någon kunde få se dig och då blev du
olycklig. Man skulle döda dig och mig.”
”Du, Masja,” Sonja grep fast i Masjas kjortel och
sträckte sig varsamt framåt, för att uppfånga de strå-
lar, som aftonsolen kastade in genom gluggen. ”O, så
vackert . . . Hör, hör!” utbrast hon och lyssnade till en
liten fågel, som hoppade i trädet nedanför på terrassen.

283
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Känn, Masja, känn,” sade hon straxt därpå och insöp


i fulla drag den ljumma, doftande vinden, som trängde
in. ”Kan du inte ta mig med dig ut, då det är natt och
alla sover, som vill oss ont?”
”Nej, Sonja, nej, be mig inte om det, barnet mitt! Ack,
min lilla Losla,” hon begagnade detta smeknamn mera
sällan, sedan flickan växt upp, ”be mig inte . . . jag blir så
olycklig. Jag skall i stället skaffa dig vackra blommor.”
”En liten fågel också, Masja. Nej,” återtog hon hastigt,
”här skulle inte någon liten fågel kunna sjunga.”
”Den måste ha sol och ljus,” inföll Masja.
”Ja, den måste ha sol och ljus.” Flickan sjönk ned på
en liten träpall och brast i gråt. Hon hade nu hunnit till
den ålder, då hon kunde fatta olyckan av sin fångenskap.
Hennes förstånd var också ovanligt tidigt utvecklat ge-
nom den ständiga vanan att vara med en gammal kvinna
och i saknad av jämnåriga.
”Gråt inte, liten! Masja går nu efter blommor.”
”Gå, men stäng inte för luckan. Låt mig se solen litet
till . . .”
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det förr. Lovar
Sonja att inte titta ut?”
”Jag lovar det.”
Masja trodde på barnets ord och gick uppför den
smala stentrappan. Då Sonja hörde, hur hon stängde
lönndörren, sprang hon upp.

284
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Om jag ändå skulle gå ut?” tänkte hon. ”Nej jag vill
inte vara olydig. Masja kan lita på mig.”
Hon satte sig igen, orörligt stilla, väntande på blom-
morna. Lampan brann borta i ena hörnet framför en
helgonbild, som Masja hade lärt henne att ställa sina
böner till. Hon stirrade nu dit bort och bad en tyst bön
till helgonet, att det måtte hjälpa henne att skaffa bort
de elaka människor, som ville henne och Masja så illa.
Masja gick ut i parken, plockade en massa vildbloms-
ter, band dem tillsammans och stack här och där ett
darrgräs i knippan. Då hon kom in till Sonja, satt den
lilla flickan kvar på samma plats, där hon hade lämnat
henne. Solstrålen hade alltmera smält tillsammans, dra-
git sig allt längre bort i lönkammarens vrå och slutligen
slocknat.
”Se här, Sonja,” sade Masja muntert och lade blom-
morna i hennes knä.
”Tack,” Sonja vinkade med ett matt leende, tog blom-
morna och njöt av deras doft. ”Du är lycklig, du, Masja,
som får gå ut i skogen.”
”Det är just ingen stor lycka, liten. Vem vet, om inte
du är allra lyckligast, som får vara ifrån allt ont i värl-
den. Smyger du dig ut, skulle du kanske önska dig hit
tillbaka igen.” Masja tröstade så gott hon kunde. Hon
tänkte skjuta till luckan för fönstret, men hölls tillbaka
av Sonja.

285
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Låt luckan vara en liten stund ännu, Masja,” bad hon.


”Jag har inte tittat ut och skall inte heller göra det, i fall
det skulle vålla dig någon förargelse.”
Masja gjorde, som Sonja bad om. Flickan skulle nog
inte vara olydig. Från den stunden fick också den lilla
gluggen vara fri och dagsljuset fritt strömma in. Fursten
kom ju aldrig i lönkammaren och frågade ytterst sällan
efter Sonja. Han var ju dessutom så säker på, att hon var
väl gömd och bevarad.
Alltsedan Masja blev piskad av fursten, hade hon
varit ytterst försiktig att inte berusa sig till övermått, då
hon fick fatt i någon spritvara. Men hon söp dock fort-
farande i smyg, helst nattetid då Sonja sov. En gång låg
dock flickan vaken och iakttog, att Masja inte stängde
dörren till tornkammaren. Den gamla låg i en låg säng i
lönnrummet alltsedan den dagen Vanja försvann.
”Sover du, lilla Sosla?” frågade hon barnet. Det föll
flickan in att tiga. Då Masja inte fick något svar, över-
tygades hon om, att Sonja sov. Hon drog då fram en
butelj under huvudkudden och satte den för sin tandlösa
mun.
Sonja fann detta högst märkvärdigt och det var
ännu för henne en gåta, varför Masja fortfor att tömma
buteljen, vilken slutligen föll ur hennes hand ned på
golvet.

286
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Se så, nu är det slut,” hörde Sonja henne sluddrande


viska. ”Jag skall akta mig och vara försiktig, så att hon
inte en vacker dag försvinner härifrån liksom mo-
dern.”
Sonja lyfte varsamt huvudet från kudden, för att
bättre kunna se, vad den gamla kvinnan tog sig till.
Men nu var Masja tyst; endast tunga, jämna andedrag
förkunnade, att hon försjunkit i djup sömn.
Sonja satte sig upp, kastade sitt långa hår tillbaka över
axlarna och var med ett hopp ur sängen. Hon drog på
sig strumporna, knöt en kjol om livet, men behöll den
långa nattröjan, som, illa sydd, föll i djupa veck omkring
hennes fina, späda gestalt. För första gången i sitt liv
ville hon trotsa Masjas förbud, att aldrig gå uppför lön-
trappan. Hon måste se, vad som fanns utom detta rum;
hon hade länge längtat efter det, och nu skulle det sä-
kert lyckas henne. Med ljudlösa steg sprang hon uppför
trappan och in i tornkammaren genom den öppna dör-
ren. Hon såg sig omkring och överraskades av det stora
fönstret, varifrån hon hade utsikt över borggården. Men
hon stannade inte länge på samma plats. Dörren mitt
emot henne väckte hennes nyfikenhet.
Försiktigt vred hon om nyckeln i låset och såg ut i den
mörka korridoren där utanför. Hon stod en stund stilla
och allteftersom ögat vande sig vid mörkret, skönjde hon
till slut en trappa, som förde högre upp i tornet. Hon

287
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

kröp uppför den, ty den var smal, mörk, och väggarna


tryckte inpå henne.
Hastigt stannade hon, slagen av den största häpnad.
Hon hade inte längre något tak över huvudet, inte längre
några väggar att stöda sig emot, utan stod på de yttersta
tinnarna av tornet och skådade långt ut över vidsträckta
skogar och marker. Sommarnattens himmel välvde sig
ljus och klar över henne och där långt ned i djupet
blänkte den stilla havsviken. Hon knäppte samman
sina händer i stumt betraktande av den härliga natur,
som första gången uppenbarade sig för henne. Inte ett
utrop gick över hennes läppar, hon stod orörlig som en
bild, med det fladdrande ljusa håret över den långa, vita
nattröjan. Sedan sprang hon ned igen i lönnrummet och
lade sig stilla i sin bädd.
Dagen därpå var hon uppe före Masja, som sov ovan-
ligt länge. Sonja var mera tyst än annars och det gick
en lång tid om, innan hon kunde språka som förr med
Masja. Längtan och sorg hade gripit henne — längtan
efter friheten och sorgen över sin fångenskap, men hon
sade ingenting, endast suckade i smyg och bad i sin
oskuld helgonet om hjälp.
Det var sällan någon av slottets tjänstepersonal till-
talade Masja. Hon kom aldrig till köket på andra tider,
än då hon hämtade sin matportion, som alltid stod redo
för henne. En dag kom hon in i köket utan att någon

288
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hade märkt henne. Kocken, kusken och betjänten samt


några av tjänstflickorna hade samlat sig där och var
inbegripna i ett mycket livligt samtal.
”Så visst som jag står här,” sade kusken med trovärdig
min, ”såg jag vålnaden. Hon stod uppe i tornet på de yt-
tersta tinnarna, alldeles stilla, orörligt stilla. Natten var
så ljus, att jag kunde tydligt se hennes långa, ljusa hår.
Hon var så liten som ett barn . . . Tror ni mig inte?”
”Jag tror inte på någon spökhistoria förrän jag själv får
se någon ande,” svarade kocken.
”Det var i samma torn, som den gamla ryska markat-
tan vistas,” fortfor kusken. ”Hon har säkert mera reda
på vita frun, än vi anar . . .”
”Tyst!” viskade någon och knuffade honom i si-
dan. ”Ser han inte Masja? . . . Då man talar om trollen,
så . . .”
Masja hade slutligen blivit bemärkt och kom nu fram.
Ingen sade dock något åt henne. Kocken endast sköt till
henne den mat, som redan stod avlagd.
”Tack,” mumlade hon och gick. ”Vad menade han med
vålnaden?” tänkte hon under vägen till tornkammaren.
”Han hade sett ett litet barn med ljust hår högt uppe i
tornet. Jag skulle kunna misstänka, att det var Sonja, om
jag inte var säker på att det vore en omöjlighet.”
Emellertid spred sig ryktet om att vålnaden hade sitt
hemvist i västra tornet, och man fick slutligen en panisk

289
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

förskräckelse för att nalkas detta, så fort natten brutit


in.
Ryktet om vålnaden kom också fram till furst Saltykov.
Han anade emellertid, att den lilla flickan på något sätt
kommit ut, trots att Masja heligt bedyrade, att något
sådant aldrig kunnat ske. Ethel tog saken mycket lätt
och sade, att barnet gärna kunde gälla för vålnaden;
desto säkrare vore det, att flickan inte blev upptäckt.
Då Masja hörde det, tänkte hon, att hon gärna kunde
förunna Sonja litet mera frihet. Hon sade henne det en
afton, då de satt tillsammans vid den öppna gluggen.
Men då kunde Sonja inte längre dölja sitt bedrägeri. Hon
slog sina armar om gamla Masjas hals och kysste hennes
vissnade hand och berättade allt.
Masja satt stum av förvåning, men hon hade dock inte
något hårt ord åt flickan. ”Där har vi det,” sade hon en-
dast. ”Det var vålnaden, som de inbillade sig ha sett.”
Masja berättade sedan den gamla sägnen om vålna-
den på Tyresö. Sonja klappade händerna av förtjusning
och tyckte, att det var mycket lustigt, att hon fick spela
vita fruns roll.
”Då är det inte något farligt, kära Masja, om de får se
mig. De tar mig för en ande och kan således inte göra
mig något illa.”

290
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja, men akta dig, Sonja! Det kunde finnas någon, som
inte lät skrämmer sig, utan tog reda på att vålnaden
uppe i tornet var en liten flicka med kött och blod.”
”Men i tornet skall väl ingen komma in . . .”
”Nej, jag tror mig kunna hindra det. Dock är det bäst
att vara försiktig. Du vet, vad det gäller, barn . . . kanske
bådas våra liv.”
Masja sade detta så allvarligt, att Sonja verkligen
kände rädsla.
Tiden gick emellertid fortfarande framåt, men den
fångna flickans öde undergick inte någon förändring.
Det tycktes inte det minsta bekomma fursten att veta,
hur grymt han berövade ett barn friheten och förbitt-
rade dess första ungdom. Han kände långt mera intresse
för sina hundar och hästar än för Vanjas dotter. Sådan
var även hans maka. Ethel förstod denna kalla, lättsin-
niga karaktär och beundrade honom, om hon också
inte kände någon ömmare kärlek. Hon var ju honom
mycken tack skyldig, därför att han hade höjt henne ur
hennes förnedring och hon genom honom kommit ur
sin förra falska ställning i societetslivet. Det låg därför i
hennes intresse att fortfarande behaga honom och visa
sig älskvärd.

291
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXV

EN OBJU DEN GÄ S T

F ursten och furstinnan Saltykov hade kringskickat


en mängd bjudningskort till den bal, som de gav
för att fira furstens föräldralösa systerdotters ankomst
till Sverige och upptagande som styvdotter i deras hem.
Fröken Olga var mycket före sina år och tycktes inte ha
det minsta att lära för att kunna föra sig som en ung
dam på sin första bal. Hon hade redan erfarit, att det
betydde något att vara furst Saltykovs adoptivdotter
och arvtagerska. Det var liv och glädje på Tyresö slott
denna afton och långt därutanför sträckte sig det glada
bullret.
Uppe i tornet satt Sonja, lyssnande till musikens kling-
ande toner, och blickade ut i den månljusa natten. Varför
var hon dömd att leva en fånges liv? grubblade hon. Vad
ont hade hon väl brutit? Skulle hon aldrig få lösning på
denna gåta, som ständigt kvalde hennes unga liv? Vem
var det som ville henne så illa?
Plötsligt hörde hon vagnsbuller och kort därefter såg
hon ett åkdon köra upp på borggården och stanna. En

292
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

av betjäningen skyndade att öppna vagnsdörren. En


herre hoppade ur och sedan han talat några ord med
betjänten, syntes han hastigt försvinna i slottet.
”En gäst, som kommer för sent,” sade Sonja och kröp
ned, för att inte bli bemärkt av kusken, som körde till
stallbyggnaden.
Det var verkligen en gäst, men inte någon som kommit
för sent till furstens och furstinnans fest, utan en obju-
den gäst, en som aldrig var väntad till Tyresö. Det var en
ung man, som frågade betjänten på bruten svenska, om
han kunde få träffa furstinnan. Betjänten lät främlingen
förstå, att han kom mycket olägligt, eftersom furstinnan
var upptagen av sina gäster. Den unge mannen log och
frågade, om det inte fanns något gästrum ledigt, så att
han kunde få göra toalett, innan han lät presentera sig.
”Jag är en nära släkting till furstinnan Saltykov,” sade
främlingen slutligen. ”Jag vill helst anmäla mig själv.”
Betjänten vågade inte göra någon vidare invändning,
utan gick förut och visade honom vägen till gästrum-
men en trappa upp. Där fanns till all lycka ett ledigt,
vilket hade nummer 11. Betjänten tände ljusen på natt-
duksbordet och frågade, om den främmande önskade
något.
”Nej, ingenting annat än din tystlåtenhet. Jag vill över-
raska furstinnan Saltykov. Visserligen kunde jag vänta
med det tills i morgon, men det skall säkert bereda

293
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

henne större glädje om jag redan innan balens slut ger


mig tillkänna.”
Då han blivit ensam, kastade han hastigt av sig sin
överrock, sköljde ansikte och händer med friskt vatten,
som stod tillreds, samt kammade sitt hår och ordnade
på bästa sätt sin klädsel. Därpå såg han sig omkring i
rummet med en lång, dröjande blick på vart föremål.
”Således är jag då här under samma tak som hon,” sade
han med sakta röst. ”Jag tänkte aldrig komma, aldrig,
ty jag ville inte se henne, men det var hans sista bön . . .”
Han sänkte huvudet och lade händerna över ögonen,
som om han krossade några tårar.
Därnere fortfor man att dansa, som om man aldrig
tröttnade. Fursten stod lutad mot en dörrpost och fröj-
dade sig åt sina gästers glädje. Furstinnan satt elegant
och stolt och utdelade lik en drottning sitt leende nådigt
åt dem hon behagade samtala med. Då kom hon en gång
att lyfta sina ögon mot dörröppningen mitt framför hen-
ne. Hon spratt till och häpnade. Där stod en främling
på tröskeln. Vem var han? Varifrån hade han kommit?
Hennes bestörta min ryckte allas ögon dit. De dansande
stannade mitt i salen. Musikanterna upphörde att spela.
Det blev en plötslig tystnad, som om döden på ett enda
ögonblick hade stelnat allas lemmar.

294
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXVI

MOR O CH SON

F urst Saltykov gick fram till främlingen, gjorde en


knappt märkbar bugning och frågade, vem som
gjorde honom äran av ett så opåräknat besök. Den ton,
med vilken han sade detta, var full av hån, och den blick,
med vilken han mötte den objudne gästen, uttryckte
missaktning.
”Jag söker furstinnan Saltykov,” svarade han med hög,
klar röst.
”Ert uppträdande förefaller mig högst besynnerligt,”
fortfor fursten med samma röst och gick främlingen in
på livet. ”Vem ni än är, borde ni väl först ha låtit pre-
sentera er, innan ni trängde in här.”
”Jag ger er fullkomligt rätt,” avbröt främlingen lugnt.
”Det är ju med furst Saltykov jag har den äran tala? Men
jag tänkte, att den frihet jag tog mig, kunde ursäktas, då
jag är en så nära anhörig till furstinnan . . .”
Ethel hade rest sig upp i sin fulla längd. Hennes ögon
lyste av en underlig glans, ju mera hon betraktade denne
främling. Hon tyckte sig igenkänna dessa sköna, rena,

295
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ädla drag och likväl var han obekant för henne. Vem var
han? Sade inte hennes hjärta det?
”Mitt namn,” fortfor den okände, ”är Wilhelm Wilder-
brand.”
”Min son!” ropade Ethel och gjorde en rörelse för att
störta fram, men hon kunde inte lyfta sin fot från golv-
tiljan.
”Hennes son!” gick en viskning genom den stora bal-
salen. Därpå drog sig gästerna hastigt undan till sido-
rummen. Fursten stod som bedövad, men återhämtade
sig i nästa minut och gick fram till furstinnan och fat-
tade hennes hand.
”Ethel, käraste Ethel, låt inte överraskningen så helt
och hållet bemäktiga sig dig! Hälsa din son välkommen,
fastän han överrumplat oss på detta sätt.”
Men Ethel stod där fortfarande liksom fastväxt vid
golvet, med stirrande ögon, blek, tillintetgjord och för-
krossad. Det var således hennes son, som hade kommit,
han, för vilken hon under alla de gångna åren inte haft
någon plats i sitt hjärta. Så vacker han hade blivit, och
han stod nu framför henne som en ung, ståtlig man.
Hon mindes honom endast som en liten gosse, och det
föreföll henne därför så besynnerligt att i denna främ-
ling skåda sin son. Varför hade han kommit? Kärleken
till modern kunde inte ha någon del i det eller manat
honom att uppsöka henne.

296
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Wilhelm Wilderbrand gick med fasta, lugna steg fram


till sin mor, men hon slöt inte honom i sina armar eller
han tryckte en kyss på hennes hand. Han gjorde endast
en djup bugning, kall, högtidlig, som han skulle gjort för
vilken annan främmande kvinna som helst. Han hyste
inte någon varmare känsla för henne; den hade hon själv
utplanat ur hans hjärta.
”Förlåt mitt uppträdande, jag finner det verkligen vara
tanklöst av mig att så här komma och störa en glad fest,
men jag hade så bråttom att träffa er, min mor, att jag
glömde konvenansens fordringar.”
Ethel lade sin hand mekaniskt i hans och såg honom
rätt in i ögonen med en spörjande blick, men hon kunde
inte ännu säga något.
”Jag skall inte längre störa glädjen omkring er, utan
dra mig tillbaka. Jag har redan fått ett gästrum. I morgon
skall jag närmare förklara, varför jag har kommit.”
”Wilhelm,” stammade Ethel slutligen. ”Min son. Ni är
min son?”
”Ja, er son, som ni kanske trott vara död? Men jag skall
inte längre uppehålla er . . .” han gjorde en lätt bugning
för fursteparet och försvann hastigt ur salen.
På något avstånd stod Olga i en fönstersmyg och
betraktade denna scen. Hon följde noga den unge
mannens varje rörelse, under det hon lyssnade till hans
välljudande stämma. Hans uppträdande var så roman-

297
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tiskt och slog högeligen an på hennes unga, sextonåriga


sinne.
Ethel återkom småningom till sig själv, men hennes
stolthet hade fått en svår knäck. Och då fursten efter en
flyktig förklaring manade sina gäster att fortsätta den
avbrutna dansen och de unga åter trädde ut i balsalen,
var det inte med samma värdighet hon kom emot dem.
Med ett stelt leende mottog hon gästernas lyckönskning-
ar över hennes sons hemkomst. Hon talade lågt, nästan
osammanhängande, men man tolkade dock hennes ord
så, att hon följande dag skulle presentera sin son, som
var trött efter en lång resa och nu behövde vila.
Wilhelm Wilderbrand hade direkt från balsalen gått
upp till det rum, som anvisats honom av betjänten. Han
stängde inte dörren och lade sig inte genast, utan gick
några varv över golvet.
”Måhända gjorde jag dumt i att på det där sättet upp-
träda? Det väcker bara prat och undran, men det kan
också göra detsamma,” han svängde sig om på klacken
och gick bort till fönstret. Sedan klädde han av sig has-
tigt.
Med slutna ögon halvslumrade han och drömde
därunder om en långt avlägsen barndom, vars min-
nen inte helt och hållet var utplånade hos honom. Så
föresvävade honom en afton, då hans mor stod i en
lysande baldräkt framför en spegel. Han ville till henne,

298
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sträckte mot henne sina små händer och fick fatt i hen-
nes dyrbara klänning, obekymrad om han skrynklade
det fina sidenet, bara hon ville ta honom på sin armar.
Men han kastades våldsamt åt sidan, föll baklänges och
slog sitt huvud mot ett av kaminens hörn. Han mindes
det så livligt, fast såsom i en dröm, och så mindes han,
hur hans far bar honom och skötte och vårdade honom
med den ömmaste kärlek. O, denne far! Det var hans
sista önskan han nu uppfyllde. ”Res till din mor,” hade
han sagt, ”underrätta henne om min död och säg henne, att
jag förlåtit allt vad hon brutit” . . . Det var endast för detta
han hade begivit sig från Schweiz till Sverige.
Han ville nu sova, det hade han behov av, och för den
skull ville han vända sig mot väggen. Han kom i det-
samma att se utåt rummet. Vad var det? Han stirrade
med vidöppna ögon mot dörren, som stod uppslagen
och såg på dess tröskel en skepnad, vitklädd och med
ett långt utslaget hår, som glänste i månskenet som
guld. Han gjorde en häftig rörelse för att sätta sig upp i
bädden, men då försvann den sköna uppenbarelsen och
dörren slogs igen.
”Vem kunde det vara?” tänkte Vilhelm och sjönk åter
ned i bädden. ”Kanske någon av balgästerna, som gått
vilse? Men det var en underlig toalett.”
Han hade ingen aning, han liksom alla andra, att en
stackars flicka satt fången på Tyresö slott, plundrad på

299
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sin ungdoms glädje och berövad alla mänskliga rättig-


heter. Sonja hade gått ned ur tornet och ut i förstugan,
för första gången trotsande alla förbud. Av ett infall
öppnade hon rummet n:r 11. Men just som hon hade
öppnat dörren, såg hon i månljuset, att någon redan låg
i sängen och att dess omhängen häftigt drogs åt sidan.
Hon skyndade bort, skrämd och ängslig för att någon
skulle komma efter och gripa henne.

300
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXVII

F Ö R SM Å DD

D å Ethel hade tagit farväl av gästerna och dragit


sig tillbaka till sin sängkammare, kastade hon sig
genast ned i en kåsös, som var hennes vanliga älsklings-
plats. Hon steg häftigt upp, slet nästan med raseri av sig
sina juvelsmycken, vilka hon slungade långt bort.
”Jag har aldrig tänkt återse honom . . . varför kom han?
Jag anar, att det bådar intet gott . . .”
”Förlåt, att jag oroar dig,” hördes plötsligt furstens
stämma bakom henne.
”Ah, är det du!” ropade Ethel, litet överraskad. Hon såg
på honom med en öm blick, i vilken hon lade en fråga,
som han mycket väl förstod.
”Ethel,” sade han och tryckte hennes bara arm, ”du
är mycket upprörd, men varför? Din son syns vara en
hygglig ung man och har ett mycket distingerat utse-
ende . . .”
”Tycker du det?”
Hon drog ett andetag av lättnad.

301
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ja, min älskade, och om han vill stanna någon tid


hos oss här på Tyresö, skulle jag inte ha något emot det.
Olga blev särdeles förtjust i honom. Han var så vacker
och elegant . . .”
”Såå,” Ethel visste inte vad hon skulle säga.
”Jag tänkte,” Gregor drog sin hustru ned bredvid sig
på soffan, ”att, om din son, Ethel, verkligen är förtjänt
av någon större lycka i världen, kunde han finna den
här . . .”
”Har du redan tänkt ut detta, Gregor? Jag trodde, att
du skulle känna dig mycket missbelåten över att så
plötsligt få mottaga en styvson . . . Jag finner det för
min del allt annat än behagligt att så här bli påmint om
ett sorgligt förflutet.”
”Vi skall först höra, varför han har sökt upp dig. Det är
säkerligen något av högsta vikt, som han har att med-
dela. Gå nu till vila och var lugn,” han kysste henne.
Ethel fann för gott att hörsamma uppmaningen. Men
då hon vaknade på morgonen, beslöt hon att skicka bud
efter sin son, för att komma på det klara med honom,
innan hon presenterade honom för sina gäster.
Wilhelm Wilderbrand lät inte länge vänta på sig. Han
släpptes in i furstinnans budoar, där hon satt utstyrd i
en dyrbar, lysande morgontoalett. Hon gjorde knappast
någon rörelse, då han trädde in, utan pekade endast stelt
med handen på en stol bredvid sig. Den unge mannen

302
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

mätte henne med en kall blick och satte sig sedan på


den plats hon anvisat honom.
”Det förvånar mig inte alls, att ni blivit i högsta grad
överraskad av mitt oväntade besök,” yttrade slutligen
Wilhelm, utan att se på henne. ”Jag kommer från min
far!”
”Jag tänkte, att er far och jag inte vidare hade något
gemensamt med varandra,” inföll hon isande kallt.
”Det har ni fullkomligt rätt i,” furstinna, höll han på att
tillägga, men sade i stället ”min mor.”
Ethel spratt till. Det kändes så besynnerligt i hen-
nes hjärta, denna ljuva benämning, men hon gav intet
tecken ifrån sig, att hon var det minsta berörd av det.
”Min far bad mig, innan han dog, att söka upp er . . .”
”Han är således död?” avbröt Ethel och böjde sig häf-
tigt framåt.
”Ja, för fyra månader sedan.”
”Död,” upprepade hon och sjönk åter tillbaka mot
stolens ryggstöd.
”Ja, död,” inföll Wilhelm, rörd till tårar. ”Han var för
mig den kärleksfullaste och ädlaste far. Jag har aldrig
vetat av någon mor.
”Håll upp!” Ethel såg befallande ut. ”Är det för att göra
mig förebråelser, som han skickat er hit?”
”Nej, han talade aldrig om er, men jag kände ändock
till hans livs sorgliga historia. Jag har inte kommit hit

303
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

för att riva upp gamla sår, ty allt är ju nu glömt och


förlåtet . . . Men, då han dog, talade han om er, min mor,
och bad mig inte tänka på er med någon slags bitterhet.
Jag lovade honom att resa till Sverige för att uppsöka er
och säga, att han drog sitt sista andedrag utan någon
förbannelse över er och att han förlät allt vad ni brutit
mot honom.”
”Var det inte för något annat, som ni har gjort er långa
resa hit?”
”Nej, för ingenting annat, men var detta inte nog?” till-
lade han och fäste på henne en blick av förvåning.
”Det var mycket vackert av honom. Vila han i frid, och,”
hon lade sin hand på sonens arm, ”lova mig att aldrig
mera vidröra detta ömtåliga ämne. Även jag har förlå-
tit,” tillade hon djärvt. ”Ni kanske inte tror det, men jag
har också lidit . . . en kvinna lider alltid, lider grymt, då
hon upptäcker, att hon begått ett stort misstag med sin
kärleksförbindelse . . . Er far var en ädel man, jag måste
medge det, men vi passade inte för varandra . . .”
Just som Ethel hade rest sig från stolen, trädde fursten
in. Han räckte vänligt sin hand åt Wilhelm och bad ho-
nom inte glömma, att han ägde en sons alla rättigheter
i hans hus. Ethel rodnade lätt, men sade intet.
”Jag hoppas, att ni stannar någon tid hos oss på Ty-
resö?” frågade fursten.
”Jag tackar er för er vänliga inbjudning, men . . .”

304
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Vi släpper er inte så lätt,” inföll Gregor leende. ”Er


mor har så ofta talat om er,” tillade han med en lögn,
som jagade blodet upp på hans hustrus kinder, ”att jag
blivit i hög grad nyfiken att få lära känna min styv-
son.”
Ethel hade ingen aning om, att Olga hade ansatt sin
morbror med böner om att han skulle övertala den unge
mannen att stanna.
Wilhelm stod förvånad framför fursten. Denne främ-
ling, som äktat hans mor, tycktes hysa stort intresse för
honom. Han visste knappast, hur det kom sig, att han
mottog den vänliga inbjudningen och stannade på Ty-
resö.
Det förflöt inte många dagar, förrän den unge Wil-
helm Wilderbrand blev omtyckt av alla. Hans nobla och
älskvärda väsen vann de varmaste sympatier och, trots
alla obehagliga minnen, måste Ethel känna sig stolt över
att äga en sådan son.
Furst Saltykov gjorde allt vad han förmådde, för att
hans styvson skulle trivas på Tyresö. Han föranleddes
till det inte allenast av Olgas påtryckning, utan av egen
böjelse, ty han hade verkligen fattat tycke för Wilhelm.
Ingenting skulle ha kunnat bereda honom större glädje,
än om han fått se sin systerdotter förenad med en så god
och på samma gång så rikt begåvad man.

305
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Inom sig tänkte Ethel, att hon för sin del ingalunda vil-
le hålla kvar sin son på Tyresö. Hon kände sig inte riktigt
fri i hans närvaro; det kom alltid liksom ett tvång över
henne, något som lät henne erfara en känsla av skam
och samvetsförebråelse. Vilken mor hade hon väl varit
för honom? Hur betraktade han väl henne? Och hur
hade hennes livs historia blivit framställd för honom?
Dessa frågor kunde hon inte annat än göra sig själv.
Fäste då Wilhelm sina ögon på henne, kände hon, hur
hon bleknade och rodnade. O, det måste ha varit bittert
för en mor att nödgas rodna inför sin egen son! Ethel
hade haft kraft att sätta sig över mycket i livet, men här
blev hon helt och hållet kuvad och besegrad.
Wilhelm Wilderbrand tänkte emellertid själv på ingen-
ting mindre än att stanna på Tyresö. Han hade beslutat
sig att, innan hösten kom, åter bege sig därifrån, för att
fortsätta sina studier i det främmande land, som blivit
honom så kärt.
En dag gick Wilhelm och Olga fram och tillbaka på
den allra nedersta terrassen under västra slottstornet.
Han hade bjudit henne armen och hon lutade sig tätt
intill honom. På avstånd kunde de tas för ett förlovat par,
åtminstone kunde inte en fästmö visa sig innerligare och
förtroligare än vad Olga gjorde. Wilhelm begrep dock
ingenting, eftersom hans hjärta var så långt avlägsnat
från den känsla, som besjälade henne. Olga var för ho-

306
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

nom ingenting annat än en glad, vänlig flicka. Han hade


dessutom aldrig i livet tänkt på något kvinnligt väsen
med en varmare känsla, aldrig tryckt en kvinnohand
eller med sin mun vidrört ett par kvinnliga läppar.
Han var fullkomligt oskyldig och oerfaren som ett
barn — ordet kärlek hade aldrig grumlat hans tankar.
”Det är ju i det här tornet, som vålnaden grasserar?”
frågade han och stannade.
”Ja, man säger så,” log Olga. ”Jag har till och med
själv sett henne en gång, men det var kanske bara en
inbillning, ett foster av min egen uppskrämda fantasi.
Jag gick en afton i korridoren och lyste mig med ett ljus,
ty jag var nyfiken och ville ta reda på ’vita frun’. Morbror
har visserligen förbjudit mig att störa gamla Masja, men
jag tänkte verkligen den gången vara honom olydig. Men
så fick jag ock mitt straff. En vit skepnad kom emot mig
mycket hastigt, jag hörde till och med hennes steg. Men
så stannade hon och stirrade mig mitt i ansiktet, vände
om och sprang bort i korridoren . . . Jag blev rädd och
skyndade åt mitt håll.”
”Besynnerligt,” mumlade Wilhelm.
”Kanske, när allt kommer omkring, har du också sett
henne, Wilhelm?”
”Jag kan inte neka till det . . .”
”Ah, berätta, när såg du vålnaden?” Olga var i högsta
grad nyfiken.

307
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag är inte tillräckligt vidskeplig för att tro på spöken,


men första natten jag låg här på slottet, visade sig verk-
ligen någonting besynnerligt för mig. Dörren till mitt
rum öppnades och en vit skepnad ställde sig på tröskeln.
Jag hann likväl inte se mera än hennes långa, blonda hår,
då hon helt hastigt försvann.”
”Du finner således, att man inte längre kan tvivla på,
att det är en ande, som oroar slottet.”
”Men andar kan väl inte åstadkomma materiella ljud.
Jag hörde, hur hon slog igen dörren efter sig, och en an-
nan gång såg jag henne i förstugan utanför gästrummen,
och även då hörde jag mänskliga ljud: hon sprang och
varje av hennes steg, hur lätta de än var, kunde tydligt
förnimmas.”
”Du tror då inte, att andar kan åstadkomma några
ljud? Och dock har jag hört så många trovärdiga his-
torier om hemlighetsfullt, nattligt buller och . . .”
Wilhelm log och klappade henne sakta på handen.
”Vem vet, vad den där gamla ryskan kan ha för hem-
lighetsmakeri däruppe i tornet,” svarade Wilhelm och
kastade en blick dit upp. ”Jag ville bra gärna göra henne
ett besök. Kan det inte gå för sig?”
”Jag tror det knappast, åtminstone har jag aldrig hört,
att någon vågat besöka henne. Du bör inte heller göra
det, Wilhelm.”
”Men varför? Masja skrämmer inte mig . . .”

308
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Om du lyckas komma in till henne, så tala sedan om


för mig, hur hon har det,” bad Olga ivrigt.
”Hur kommer man lättast dit?”
”Bakom stora salen finns en korridor och i den hittar
du lätt på en dörr, som går till tornkammaren.”
”Jag skall nog lyckas komma in. Låt oss bara ha denna
hemlighet för oss själva, Olga, eftersom fursten inte
tycker om, att man sysselsätter sig med vålnaden.”
Wilhelm fann emellertid inte så snart tillfälle att
obemärkt komma ut i korridoren. Han övergav dock
inte sin plan, utan passade endast på ett ögonblick, då
detta kunde ske utan upptäckt. Det hände sig emellertid
en gång, att Wilhelm befann sig alldeles ensam, under
det att fursten, furstinnan och Olga gjorde ett besök på
Kumla. Då fick han plötsligt idén att försöka komma upp
i tornet. Det kunde inte finnas något lägligare tillfälle
till det.
Med snabba steg gick han genom den stora salen, dit
den återstående dagern föll knappt och sparsamt in
mellan de tjocka sidengardinernas tunga veck. Han drog
sakta ifrån rigeln till den smala tapetdörren i väggen och
smög sig försiktigt ut i korridoren. Här var det till en
början nästan alldeles mörkt, men längre bort ljusnade
det och månen skimrade genom det lilla fönstret under
taklisten. Var fanns väl dörren till tornkammaren? Om

309
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

han gick längre fram i korridoren, så fick han nog rätt


på den.
Plötsligt hördes då ett svagt knarrande ljud, såsom av
en dörrs öppnande. Han höll sig alldeles stilla, tryckte
sig tätt intill väggen och vågade knappast andas, för att
inte förråda sig. Någonting rörde sig längst bort i gången,
snabba lätta steg kom allt närmare och i halvmörkret
gled någonting vitt snabbt framåt.
”Vålnaden,” tänkte han och beredde sig på att fånga
henne, i fall hon kom nära intill honom. ”Jag måste ha
reda på detta underliga väsen, som åstadkommer så
mycken oro.”
Han såg tydligt konturerna av en kvinnlig skepnad,
huvud, armar och fötter. Då hon kom under fönstret,
stannade hon tvärt i det bleka månljuset, som föll ned
på hennes ansikte, ett blekt, skönt ansikte, men präglat
av en så djup smärta i varje drag, att det gjorde ont i den
unge mannens hjärta, då han betraktade det. Ett långt,
guldgult hår föll upplöst över hennes skuldror och gav
henne utseende av ett överjordiskt väsen. Om Wilhelm
hade trott på andar, skulle det varit mycket naturligt, om
han tagit henne för en sådan, men, tack vare hans sunda
förnuft, lät han inte skrämma sig eller inge sig någon
barnslig inbillning.
Hon stod ännu kvar med sänkt huvud och samman-
knäppta händer. Hon suckade så djupt, som om en bly-

310
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tyngd legat på hennes bröst och hämmat vart andedrag.


Sedan gick hon långsamt fram åt det håll, där han stod,
utan en aning om att hon var bespejad. Hon strök allde-
les tätt förbi honom, så tätt, att hennes kjortel snuddade
vid hans kläder. I samma ögonblick sträckte han ut sin
arm och fångade henne. Förskräckelsen frampressade
ett ångestrop från hennes läppar, men i nästa sekund
blev hon alldeles stum, stel av fasa. Wilhelm höll henne
fast med milt våld. Han kände ett mjukt, smärt liv mot
sin arm och en ljuv, varm andedräkt, som flämtade fram
över hennes skälvande läppar.
”Ni har ingenting att frukta för,” viskade han. ”Men jag
släpper er inte, förrän ni säger, vem ni är och varför ni
låter alla människor tro er vara en vålnad. Jag har hört
så mycket talas och berättas om vålnaden på Tyresö, att
jag beslutat att ta reda på henne. Och nu har jag henne
i mina armar,” tillade han i munter ton. ”Jag kunde just
tro, att det var en sådan här vålnad . . .”
”Släpp mig . . . för guds skull släpp mig,” bad den för-
skrämda Sonja och försökte göra sig lös.
Han lät henne glida ur sina armar, bad henne så vack-
ert, att hon inte skulle vara rädd, och viskade en bön om
förlåtelse för hans djärvhet. Tonen i hennes rost hade
slagit an på honom och rört honom till medlidande, ty
den var så klagande, så undergiven, men på samma gång
så mjuk och silverklar.

311
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Vem är ni?” frågade han ånyo.


”Jag vet det inte själv,” svarade hon med sakta darran-
de röst. ”Låt mig få gå . . . Jag vet ju inte, vem ni är. Om
Masja kom och överraskade oss, vore jag förlorad. Aldrig
mera skulle hon då förunna mig någon frihet, aldrig! Ni
kan inte ana, hur olycklig jag är,” suckade hon. ”Ingen
vet, att på Tyresö slott finns en fånge som lider år ut och
år in utan hopp om befrielse. Man dansar och fröjdar
sig, medan jag väntar på min förlossare döden.”
”En fånge!” upprepade Wilhelm. ”Hur kan det finnas
en fånge här, utan att någon vet om det?” Han sade
detta långsamt, dröjande på varje ord, medan den tan-
ken ock fick insteg hos honom, att det möjligtvis kunde
vara någon vansinnig, som furst Saltykov hade sett sig
nödsakad att dölja.
”Jag måste väl betrakta mig som en fånge,” återtog
Sonja, ”då man håller mig instängd och nekar mig att
gå ut ur tornet, ja, nekar mig allt annat umgänge än den
gamla Masja.”
”Vem nekar er det?”
”Ja, vem? . . . Den frågan har jag gjort många gånger,
men inte fått något upplysande svar.”
”Hur kom ni hit till Tyresö?”
”Hur jag kom hit? Jag är född här, säger Masja, och
mer vet jag inte.”

312
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Hade han verkligen en mindre vetande framför sig?


Det kunde inte vara möjligt och likväl . . .”
”Vill ni berätta mig er historia?” han sökte och fick fatt
i hennes hand, en liten fin hand, som han inte genast
ville släppa. ”Säg mig allt och dölj ingenting, ty måhända
kan jag göra något för er.”
Liksom hennes stämma hade gjort ett djupt intryck
på honom, gjorde nu hans röst detsamma på henne. Det
var någonting i hans ord, som ljöd så förtröstansfullt,
ingivande hopp och glädje, att hennes hjärta började
slå med fördubblad fart.
”Jag vet inte, vem ni är,” viskade hon, ”och om ni vill
mig ont eller inte . . .”
”O, frukta ingenting av mig!” bad han och tryckte hen-
nes små fingrar. ”Slumpen har fört mig hit . . . Det var
säkert en skickelse av gud, att vi råkades,” tillade han
med fast övertygelse, ty att han hade en dåre för sig, ville
har inte längre tro; någonting sade honom tvärtom, att
en förfärlig hemlighet var förknippad med denna unga
flicka.”
”Tyst!” sade plötsligt Sonja och lyssnade. ”Masja kan-
ske letar efter mig. Hon har visserligen givit mig tillåtelse
att gå här i korridoren och hon litar på, att jag inte skall
missbruka hennes förtroende, men hon brukar ändock
komma och se efter, om jag verkligen finns här. Hon
är så misstänksam, men hon är ändock snäll mot mig,”

313
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tillade Sonja suckande. ”Tyst!” upprepade hon åter och


höll andan, för att lyssna. ”Kom,” tillade hon hastigt
och förde honom med sig bort i gången under fönstret,
där det fanns en liten soffa. ”Här brukar jag sitta,” hon
satte sig och drog honom ned bredvid sin sida. ”Ni har
givit mig hopp om befrielse. Ja, försök att rädda mig
härifrån, jag har lidit nog,” och så berättade hon allt
vad hon visste om sin barndom och sitt hemlighetsfulla,
instängda liv.
Det var inte mycket upplysande, men av allt vad hon
sade honom, blev det fullkomligt klart för den unge
mannen, att Sonja inte var berövad sitt förnuft. Hon
hade talat med en sådan gripande värme, så livligt
beskrivit sin barndoms besynnerliga öden och sitt nu-
varande liv, att han mycket väl förstod, att hon var offer
för någon brottslig gärning, som furst Saltykov hade alla
skäl att dölja. Om hon hade blivit galen, skulle det inte
varit underligt; det var mycket märkvärdigare, att hen-
nes förstånd inte blivit rubbat i den förfärliga ensamhet,
som hon blivit dömd att leva i.
”Stackars flicka,” sade Wilhelm medlidsamt gång på
gång.
”Hjälp mig härifrån!” bad Sonja. ”Ni skall inte ångra
det.”

314
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Allt vad jag kan, skall jag göra för er. Var nu bara lugn
och oroa er inte!” tillade han nästan faderligt. ”Hur
skulle jag kunna få träffa Masja?”
”Det blir svårt . . .”
”Låt mig få komma in till henne, om inte i dag, så i
morgon. Laga blott, att dörren till tornkammaren står
öppen, så att jag kan överraska henne.”
”Ja, om jag blott vågade . . .”
”Ni måste våga det. Säg mig endast, innan vi nu skiljs,
vad jag får kalla er?”
”Sonja, kalla mig Sonja!”
”Nå väl, Sonja, låt oss invänta morgondagen! Försök
att vid samma tid, som nu, låta dörren till tornkam-
maren stå öppen!”
”Jag skall försöka.”
Han hade stigit upp för att gå. ”Jag kommer igen i mor-
gon,” sade Wilhelm plötsligt. ”Farväl till dess, Sonja.”
Sonja kunde inte längre hålla kvar honom. Hon satt
fortfarande på soffan och såg, hur han försvann i kor-
ridorens mörker; hon hörde, hur hans steg dog bort, och
så blev det åter alldeles tyst.
”Vem var han?” upprepade hon för sig själv. ”En ängel,
sänd från helgonen,” hon knäppte samman sina händer
och grät sakta mycket länge.
Så stod hon upp och gick in i tornkammaren, där
Masja satt i mörkret och halvsov, men genast vaknade,

315
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

då Sonja stängde dörren efter sig. Hon satte sig bredvid


sin säng och grubblade över, vem det kunde vara, som
hade fångat henne i korridoren. Hans klangfulla stäm-
ma ljöd ännu i hennes öron och hon tyckte sig se hans
vackra ansikte, som månljuset hade upplyst. Hon kände,
att han skulle bli hennes räddare, hennes befriare; men
vem han var, visste hon inte. Under natten drömde hon
om honom och på morgonen, då hon vaknade, var han
hennes första tanke. Den dagen talade hon inte mycket,
sysselsatte sig inte heller med något, utan satt blott och
tänkte på den första mänskliga varelse, som hon hade
talat vid utom Masja.
Då skymningen kom och innan Masja hunnit tända
på lampan, öppnade hon oförmärkt dörren till korri-
doren. Sedan satt hon och stirrade framför sig, väntande
och lyssnande. Plötsligt förnam hon ett svagt ljud, likt
dämpade, försiktiga steg i korridoren. Hon höjde på
huvudet, en purpurflamma flög över hennes ansikte, ty
där stod redan på tröskeln i den öppnade dörren den
unge mannen och hälsade henne med ett stumt tecken.
Han syntes henne nu långt skönare, och den blick och
det leende han gav henne, träffade henne rakt i hjärtat.
Hon rörde sig likväl inte, utan satt orörligt stilla.
Wilhelm stängde dörren nästan ljudlöst efter sig och
gick fram till Masja, som satt med ryggen vänd åt ho-

316
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

nom, sysselsatt med att spå i korten, som hon hade brett
ut framför sig i dubbla rader.
”En okänd kommer i er väg, en okänd ung man, som
för med sig allt annat än sorg och bedrövelse. Inte sant?
Ni tyder ju det i korten?” sade Wilhelm sakta och vän-
ligt, böjande sig över Masjas skuldra.
Masja hoppade till, på det högsta skrämd och överras-
kad. Hon fäste sina ögon på honom, som om hon hade
sett en andesyn, och sökte därefter med sin blick Sonja,
som ännu inte rört sig ur stället, liksom hon ingenting
hade märkt. ”Sonja,” skrek Masja, ”ser du inte? Vem är
härinne? Vem står bakom mig?”
”Någon, som beslutat att hälsa på gamla Masja och
göra sig bekant med vålnaden på Tyresö. Bli inte för-
skräckt,” tillade Wilhelm och lade sin hand på Masjas
skuldra, ”ni ser ju, att jag inte är farlig eller vill er något
ont.”
”Men, Sonja, kom då hit!” ropade Masja, om kände sig
rädd. Sonja steg långsamt upp och kom fram, Wilhelm
gjorde en djup bugning för henne.
”Jag visste inte, att det fanns en så intressant hemlighet
här, som en ung flicka,” sade han leende. ”Ingen har
nämnt något om det för mig.)
”Man har sina skäl för det, men jag råder er, unge
herre, vem ni än må vara, att genast lämna oss, ty eljest
tillställer ni en stor olycka.”

317
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag förstår er inte,” inföll Wilhelm. ”Ingen vet, att jag


är här, och ingen skall heller få veta det; alltså har ni
ingenting att befara. Jag är en tillfällig gäst på Tyresö
och har hört så mycket talas om, att det spökar i västra
tornet, att jag beslutat mig för att göra min uppvaktning
för vålnaden.”
”Fursten borde ha förutsett detta,” mumlade Masja för
sig själv. ”Vålnaden, säger han, vålnaden . . . det är ingen
annan än Sonja, som man sett uppe i tornet. Helgonen
vare mig nådig, om fursten får veta, att hans gäst trängt
sig hit upp!” sade hon högt och darrade vid varje ord.
”Fursten skall inte få veta det,” inföll Wilhelm, lug-
nande.
Masja fäste sina blickar på Sonja, som stod där lugn,
nästan med ett leende på sina läppar.
”Men ni vet inte, hur ni kan skada mig, herre,” nästan
viskade Masja fram. ”Fursten äger större makt över mig,
än ni anar . . . Jag är hans livegna; vet ni, vad det betyder,
herre?”
”Jag vet nog, vad det kunde kosta er i Ryssland, men
här i Sverige har ni ingenting att frukta av furstens
makt.”
Masja betraktade honom förvånad. Kunde han verk-
ligen beskydda henne och göra något för henne? Hon
hade tröttnat på det instängda livet i tornet och tillika
känt, att hon med varje dag förlorade allt välde över den

318
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

unga flickan. Den unge mannen hade verkligen rätt i,


att detta hemlighetsmakeri inte kunde bestå i längden
utan upptäckt. Att fly från Tyresö med Sonja, mötte
visst ingen svårighet, då fursten och furstinnan tog så
liten del av dem. Det var mer än underligt, att de så blint
litade på Masja, men så hade hon ju också i många år
troget vakat över Sonja. Men hur okunnig Sonja än na-
turligtvis var, hade naturen i stället utrustat henne lika
rikt på själens som på kroppens vägnar. Hon förstod så
väl att på ett fintligt vis locka ur Masja allt vad denna
visste om hennes sorgliga öde, och fastän det kunde fat-
tas en och annan länk i hennes bedrövliga historia, så
anade Sonja dock, att den största orättvisa begicks mot
henne och att någon hade mycket på sitt samvete vis à
vis hennes grymma fångenskap.
”Säg mig, hur kom ni hit in, herre?” frågade Masja
slutligen Wilhelm, som fullt och fast hade beslutat att
vinna henne på sin sida.
”Dörren stod öppen . . .”
”Du har öppnat den, Sonja?” skrek Masja med upp-
brusande vrede.
”Ja, jag gjorde det, eftersom jag väntade min befriare.
Han kom till mig i drömmen, och lovade att föra mig
från Tyresö, långt bort härifrån. Jag hälsar er därför väl-
kommen,” sade hon och räckte Wilhelm blygt handen.

319
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Gör er beredd att när som helst följa mig,” svarade


Wilhelm, helt varm om hjärtat, då han nu kunde fullt se
den unga flickans underbara fägring.
Aldrig hade något kvinnligt väsen gjort ett så djupt
intryck på honom, som Sonja. Han hade hittills aldrig
ens i drömmen erfarit den känsla, som nu med hela sin
kraft bemäktigade sig hans själ; men det var någonting
så ljuvt, så översällt lyckligt, att han önskade, att denna
stund måtte räcka hela livet igenom.
Hans ögon vilade oavbrutet på Sonja, som, ömsom
rodnande, ömsom bleknande, lika fast besvarade hans
blickar. Ingendera av dem förstod att förställa sig — de
visste så väl båda, att de älskade varandra och att detta
ögonblick avgjorde hela deras framtida öde.
”Masja,” sade Wilhelm plötsligt, brytande den förtroll-
ning, som hans hastigt uppflammande kärlek hade för-
satt honom i, ”ni bär ansvar för ett förfärligt brott . . . Ni
äger ingen rätt, trots furstens befallning, att hålla denna
unga flicka inspärrad här. Det skall komma en dag, då ni,
liksom fursten, skall anklagas och straffas . . .”
”Håll!” avbröt Masja och steg upp, men skälvde så
häftigt, att hon måste stödja sig mot bordsskivan. ”Väl
vet jag, att jag inteäger någon rätt över Sonja, men min
husbonde är den som befaller över mig, och jag har
aldrig lärt annat än slavens lydnad. Vad kan man väl då
straffa mig för?”

320
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Det skall ni nog få erfara i sinom tid.” Wilhelm talade


så strängt, att Sonja började, liksom Masja, att frukta
det värsta.
”Nej, nej,” utbrast Sonja och grep honom om armen,
”inte vill ni gamla Masja något illa? Hon har alltid varit
god mot mig . . . hon kunde ha varit stygg, och mitt li-
dande hade då kunnat vara långt värre.”
”O, Sonja, varför har du gjort mig detta?” utbrast
gumman och sjönk ned igen på stolen, lutade ansiktet i
händerna och brast i tårar.
Wilhelm rördes av hennes sorg och fruktan. Han
klappade henne sakta på axeln, lugnande och trös-
tande.
”Ni har visst ingenting att frukta för, Masja, då Sonja
inte vill anklaga er; men hon skulle kunna göra det en
dag, det var bara det jag ville låta er veta. Se så, låt mig
nu få höra allt, som rör Sonja. Jag har ju sagt, att jag skall
göra allt för henne och er.”
”Men vem är ni då?” frågade Masja. ”Låt mig åtmins-
tone få veta, vem ni är, om jag skall kunna ha förtroende
till er?”
”Mitt namn är Wilhelm Wilderbrand.”
”Wilderbrand?” Masja spände ögonen i honom. ”En
släkting således till furstinnan?”
”Ja, en så nära släkting som möjligt; jag är furstinnan
Saltykovs egen son.”

321
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Är ni hennes son, och dock så olik henne? Det tycks


vara en guds skickelse, detta,” tillade hon, mumlande.
”Ja, ni må då få veta allt, vad som rör Sonja, ty jag inser
allt för väl, att ni inte låter nöja er med mindre. Men för
mig genast bort ur furstens närhet, jag ber er det på
mina knän, ty han skulle eljest med egen hand piska
ihjäl mig. Dock, nej, jag kan inte säga något — en ed bin-
der min tunga, och bryter jag denna ed, blir helgonens
vrede ännu större.”
Wilhelm växlade ett ögonkast med Sonja.
”Fursten har således avtvingat er en ed?”
”Ja.”
”Nå väl, jag behöver inte höra något mer, än jag redan
fått veta. Sonja kan nog själv tala om sitt livs historia.”
”Du har själv talat om min stackars olyckliga mor,
Masja,” inföll nu Sonja. ”Hon levde här hos dig, men
lyckades ju rymma.”
Masja svarade med en stum nick.
”Kanske lever hon än, Masja? Fursten skickade henne
ju till Ryssland?”
”Vad vet jag?” viskade den gamla, rörd. ”Men helgo-
nen förbarmade sig nog över henne; hon är säkert död,
Sonja; tro, att din mor är död, ty det vore lyckligast för
henne.”
Wilhelm hade satt sig på en bänk, som stod invid ena
väggen. Han hade dragit Sonja ned vid sin sida. Masja

322
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hörde, hur hon med sakta, mild röst förtäljde historien


om sitt enformiga, olyckliga liv. Sonja visste mera än
Masja anade, och talade om händelser, som denna inte
velat yppa för Vanjas dotter. Men Sonja hade uppsnap-
pat så många ord, som undfallit Masja, då denna någon
gång berusat sig, och så hade ju Masja även själv ofta
pratat bredvid mun, trots den ed hon höll så helig. Slut-
ligen hade Sonja ingenting vidare att tillägga.
”Se där har ni mitt förflutna livs historia,” sade hon
med en smärtfull suck. ”Ni kan väl inte undra på, att jag
gripits av en oemotståndlig längtan efter friheten.”
”Nej, men det förvånar mig blott, att ni kan vara sådan
ni är, och att inte ert förstånd blivit rubbat. Stackars
liten,” kunde han inte annat än tillägga, inte längre
mäktig att tillbakahålla en frambrytande tår.
”Men ni skall bli hämnad . . .”
”Nej, jag fordrar ingen hämnd!
”Men rättvisa, och det skall jag utkräva åt er!”
”Ack, jag begär endast friheten — och den skaffar ni
ju mig?” Hon visste inte själv, med vilken ton hon sade
detta, men han hörde, hur hon ensamt till honom satte
all sin lit, allt sitt hopp.
”Ja, så sant det finns en gud, skall jag befria er,” till-
lade han lidelsefullt och drog henne intill sig, helt nära
intill sitt hjärta. ”Farväl, Sonja, tänk på mig! Jag måste
nu gå . . .”

323
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Kom snart tillbaka! Ack, jag ber er om det,” sade hon


med ett barns uppriktighet.
Masja släppte honom ut genom den dörr, som ledde
till förstugan, där gästrummen var belägna. Den första
Wilhelm mötte, var Olga, som passade på ett tillfälle att
möta honom.
”Nåå!” sade hon och gick tätt inpå honom. ”Vad fann
du i tornet? Vålnaden kanske?” skrattade hon, men var
dock nog barnslig och fördomsfull att tro på en sådan.
”Nej, ingenting. Jag sökte igenom varje vrå, men fann
intet.”
”Ser du således, att allt är sanning, som sagts om vita
frun.”
”Kanske, men tala ingenting om det, Olga; jag skall nog
utforska, vem hon är . . .”
”Ja, vi får väl se,” läspade Olga, koketterande för ho-
nom.
Wilhelm fann det vara klokast att visa Olga all möjlig
uppmärksamhet, för att riktigt kunna dölja den upp-
täckt, han hade gjort.
Dagen därpå fann Wilhelm inte något tillfälle att
smyga sig upp i tornet till Sonja. Han hade Olga, som
vakade över varje hans steg. Han måste tillbringa varje
timme med henne, fursten och sin mor.
Detta kändes olidligt för honom och med bästa vilja
hade han svårt att hålla sitt humör i jämvikt.

324
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Wilhelm hade under dagens lopp fällt ett och annat


ord om sin förestående resa till Schweiz och att han
kanske aldrig mera skulle återse Sverige. Olga visade så
uppenbart sin bedrövelse över det, att hennes morbror
föresatte sig att redan samma kväll tala vid den unge
mannen.
Wilhelm fick sålunda genom kammartjänaren ett
särskild kallelse att infinna sig i furstens rum. Det var
nästan med förvåning, som Wilhelm inställde sig hos
honom. Hans mor var närvarande. Vad kunde allt detta
betyda? En viss högtidlig stämning kändes i själva luf-
ten, då han trädde in i det upplysta gemaket.
Fursten, som han ändock på sätt och vis måste be-
trakta som sin styvfar, kom emellertid emot honom
mycket vänligt, ja, nästan kärleksfullt. Wilhelm såg på
honom förvånad, nästan häpen. Ethel gjorde endast en
vänlig, inbjudande rörelse med handen, ingenting vidare.
Wilhelm satte sig, bidande vad som skulle komma.
”Du har i dag så tydligt omnämnt din avsikt att lämna
Tyresö,” började fursten, ”att vi inte kunnat annat än ta
dina ord för allvar. Men inte skall du lämna oss, utan att
tänka på ett återseende, Wilhelm. Har inte din mor och
jag bevisat dig all möjlig godhet och vänskap?”
”Jo, helt visst, och jag tackar er hjärtligt för det,” sva-
rade Wilhelm och räckte dem sin hand.

325
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag vill inte hindra din resa, min son,” fortfor fursten,
vilkens ord gjorde ett smärtsamt intryck på Wilhelm, ty
detta intryck min son påminde honom om hans älskade,
oförgätlige fader, vars kärleksfulla stämma döden för
evigt hade tystat. ”Res, skapa dig den framtid, vilken jag
tror dig fullt vuxen, men tag även lyckan med dig . . .”
Wilhelm förstod ännu ingenting.
”Tag lyckan med dig . . . i min systerdotter,” återtog fur-
sten efter det uppehåll han med beräkning hade gjort.
”Åt ingen annan man än dig, Wilhelm Wilderbrand, son
åt min egen maka, vill jag överlämna mina rikedomar.
Olga älskar dig. Hon är visserligen ännu ung, men er
ålder passar bra tillsammans. Alltså välsignar jag ert
blivande äktenskap, mina kära barn!”
Ethel hade betraktat sin son och ögonblickligt upp-
fattat hans tänkesätt. Hon drog en suck av lättnad, ty
hon önskade för allting i världen inte detta giftermål.
Hennes eget barn var ständigt hennes onda samvete
— han måste därför bort, så att hon kunde återta sitt
förra lättsinniga levnadssätt och få lugn och frid.
Furst Saltykov, som hade gjort sig den föreställningen,
att den unge, tjugutreårige mannen med uppräckta hän-
der skulle mottaga hans storartade anbud, blev inte så
litet förvånad över, att Wilhelm satt tyst, orörlig, med
blicken sänkt mot golvet, utan att komma sig för med
något svar.

326
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Wilhelm lyfte hastigt upp sina ögon, vilka uttryckte


allt annat än glad överraskning. Det låg något mycket
allvarligt och bestämt i hans ansiktsdrag, som kom ho-
nom att se ett tiotal år äldre ut, än han var.
”Jag känner mig oändligt smickrad av den ära, som
vederfares mig, och jag vet sannerligen inte, på vad
sätt jag gjort mig förtjänt av den, men,” han talade lågt,
sökande efter ord för att rätt kunna uttrycka sig, ”jag
är ännu allt för ung, för att tänka på att gifta mig och
skapa mig ett hem.
”Bah!” avbröt fursten. ”En rik man gifter sig aldrig för
tidigt . . .”
”Men jag vill inte överge mitt levnadsmål . . . Jag vill
inte avsluta mina studier . . .” fortfor han, ”ännu återstår
mycket, innan jag blir en självständig man. Min lycka
ligger inte i rikedomen; den lycka jag söker, är en helt
annan: ett mödosamt, strävsamt liv ligger framför mig,
jag vet det, och det skall bli min sanna ära, att söka
göra mig vuxen mitt kall. Jag är ännu alldeles för ung
att binda mig vid en kvinna, och jag tror inte heller, att
Olga skulle bli lycklig med en man, som inte får mycken
tid övrig för henne.”
”Se så, är det ingenting annat, så kan nog Olga rätta
sig efter det,” avbröt fursten, en smula avväpnad, efter-
som han önskade, att Wilhelm skulle slå alla studier ur
hågen och endast leva rikedomens bekymmerslösa liv.

327
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Det är åtskilligt annat också,” fortfor Wilhelm, som


tyckte, att det var bäst att göra slut på detta samtal så
fort som möjligt. ”Måhända är Olga inte för ung att gifta
sig, det beror ju alldeles på, hur ni och hon uppfattar
denna viktiga sak, men,” tillade Wilhelm lugnt och med
eftertryck, ”jag älskar inte Olga. Om jag någonsin gif-
ter mig, kommer det att ske av kärlek, verklig, innerlig
kärlek, ty att leva tillsammans med en varelse hela mitt
liv utan denna känsla, det har jag sannerligen inte mod
till.”
Han hade stigit upp, under det han talade, kastade sitt
huvud stolt tillbaka och fäste en genomträngande blick
på modern. Varpå han med en bugning avlägsnade sig.
”Jag borde ha följt ditt råd, Ethel,” sade Gregor endast,
där han gick med tunga steg över golvet. ”Att tänka Olga
försmådd av en sådan där spoling, som ännu inte har
skapat sig en ställning i livet, det är verkligen harmfullt!
Varför bjöd jag ut henne åt honom, då vilken annan man
som helst, med rang och anseende, skulle skatta sig lyck-
lig över att bli befryndad med mig.”
”Ja, varför gjorde du det?” inföll Ethel. ”Jag sade ju, att
det inte skulle lyckas.”
”Han må väl vara nog klok och lämna Tyresö med
allra första.”

328
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Min son skall inte låtsa om detta för någon, lita på


det; allra minst skall han låta Olga ana, vad som före-
fallit.

329
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXVIII

SAT UR NINU S

W ilhelm måste nu lämna Tyresö, innan han hun-


nit göra något för den stackars fångna, olyckliga
flickan. Han kände sig djupt bedrövad över det. Ju mera
han tänkte på Sonjas sorgliga belägenhet, desto dystrare
blev han till sinnes, ja, rent av förtvivlad.
Nej, han kunde inte på detta sätt lämna henne, denna
älskliga varelse, vars rörande skönhet så mäktigt hade
gripit honom. Han måste rädda henne, kosta vad det
ville, och han skulle i grund och botten utforska hennes
historia.
”Jag måste tala med Sonja redan i afton,” sade han
till sig själv, där han stod vid fönstret och säg ut över
landskapet. ”Vi kunde komma överens om att träffas
i Stockholm. Det borde inte vara någon svårighet för
Masja att bege sig härifrån med henne nattetid.”
Han smög sig försiktigt genom förstugan till den dörr,
genom vilken han kunde komma in i tornet och till vil-
ken Masja hade lämnat honom nyckeln. Det var sent på
kvällen, nära midnatt, och alla i slottet tycktes ha gått

330
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

till vila. Han lyssnade dock några gånger, men han hörde
inte något misstänkt ljud.
Masja vände sig genast om, då han trädde in. Hon
hade väntat honom och undrat över, att han inte hade
kommit. ”Jag trodde, att ni glömt ert löfte, herre,” sade
hon, vänligare stämd mot honom nu, än då han sist
skildes vid henne.
”Jag har inte kunnat komma förr, ty jag måste vara
försiktig, om jag skall kunna föra er bort härifrån utan
furst Saltykovs vetskap.” Han tog en stol och satte sig
bredvid henne. ”Men var är Sonja?” frågade han.
”Hon sover där nere. Stanna här, jag skall gå och väcka
henne.” Masja gick ned utför trappan. Lampan framför
helgonbilden brann med så matt låga, att den nätt och
jämnt upplyste det dystra fängelserummet så mycket,
att hon kunde treva sig fram till Sonjas bädd.
”Vakna, Sonja! Klä dig fort och kom upp . . . han har
kommit nu.”
”Äntligen!” utbrast Sonja och hoppade ur bädden.
Några ögonblick därefter stod hon framför Wilhelm,
blyg, leende, fagrare än någonsin med sina stora, sömn-
druckna ögon, vilka, frågande och undrande, nästan
skyggt fästes på honom.
”Sonja,” sade han och tog hennes båda händer i sina,
”jag reser, jag måste lämna Tyresö redan i morgon.”

331
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Nej, det får ni inte!” utbrast Sonja med verklig för-


tvivlan.
”Jag överger dig inte därför, Sonja, du skall följa mig,
och för det övriga svarar jag.”
”Och mig ämnar ni lämna åt furst Saltykovs vrede?”
Masja skälvde vid varje ord.
”Nej, Masja, ni skall båda komma härifrån under mitt
beskydd.”
Masja knäppte ihop sina händer i stum glädje. Sonja
hade även tagit händerna från sitt ansikte, strukit det
långa, böljande håret från sina kinder och stod så en
stund och såg på honom. Wilhelm höll henne fast intill
sitt bröst, böjde sig ned och kysste henne. Han behövde
inte tala om sin kärlek — de förstod varandra så väl
ändå.
Masja blev en smula häpen. ”Sonja, vad tar du dig
till?” sade hon strax därpå i en förebrående, men tillika
förlägen ton.
Sonja spratt till och drog sig rodnande ur Wilhelms
armar. ”Hon gör ingenting orätt, Masja, ty från denna
stund är Sonja min trolovade brud.”
”Helgonen beskydda er!” kunde Masja inte annat än
framstamma. ”Men vad skall fursten säga om detta?
Han skall piska mig till döds, om han får rätt på mig.
Låt oss genast komma härifrån,” bad hon häftigt och
med stor ångest. ”Jag vet ett ställe, dit vi kan fly och

332
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

dölja oss för en tid. Visst är han sträv och otillgänglig,


men för Sonjas skull skall han nog förbarma sig över oss.
Jag menar den fulingen Saturninus, dvärgen.”
Wilhelm bad Masja förklara sig tydligare, eftersom
han inte visste om vem hon talade. Masja beskrev då
Saturninus och hans tillgivenhet för Sonjas mor. Hon
berättade också, att hon en gång gjort honom ett besök
på Dalarö, samt hur ogästvänlig och besynnerlig han
då hade varit.
”Det låter just inte mycket hoppfullt för ert motta-
gande.”
”För att förvissa mig om, att ni hos honom kan finna
en fristad, skall jag först fara till Dalarö och söka vinna
den där dvärgens välvilja.”
”Det vore kanske bäst,” tyckte också Masja.
Wilhelm stannade ännu en stund hos Sonja och talade
med henne om den framtid han ville bereda sig själv och
henne. Hon skulle följa honom till Schweiz som hans
trolovade, men inte förrän han hade avslutat sina studier,
skulle de bli man och hustru. Till dess skulle hon vistas
hos hans vänner, för att uppfostras till en bildad kvinna.
Sonja satt tyst och lyssnade till honom. Hon hade lagt
sitt huvud mot hans arm och såg upp till honom ibland
med den mest hänryckta beundran.

333
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Min älskling,” sade han till sist, då han skildes vid


henne, ”jag skall ge dig ersättning för allt vad du har
lidit . . . Var nu lugn och gå till ro igen. God natt.”
Han kysste hennes mun, panna och kinder.
Wilhelm seglade emellertid från Tyresö. Han hade
intagit en bekväm ställning i båten och satt försjunken
i tankar. Innan Tyresö slott försvann för hans ögon kas-
tade han en avskedsblick mot västra tornet.
”Vilken hemlighet finns i furst Saltykovs liv?” tänkte
han. ”Att låta detta stackars barn växa upp som en
fånge är mycket grymt och måste vara förenat med
något brott, vars upptäckt fursten fruktar. Han ser
hård och elak ut . . . stackars liten Sonja! Du önskar din
plågoande intet straff, men jag borde inte släppa saken
så lätt. Dock, vad är hämnden för en upprättelse? Sonja
har rätt — ingen hämnd, ty guds rättvisa skall nog en
gång träffa honom.”
Då Wilhelm landat på Dalarö, blev det ingen svårighet
för honom att få rätt på Saturninus. Vem kände inte till
den fule dvärgen? En liten gosse visade Wilhelm stugan,
där han bodde. Han gick därpå fram till stugan och då
han inte såg till någon, klappade han på dörren. Det
var inte i brådkastet, som Saturninus öppnade. Ingen
brukade bulta på hans dörr, ty han hade inga besök, och
därför dröjde han i det längsta. Det var också bara till

334
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hälften, som han öppnade dörren. Wilhelm lät dock inte


skrämma sig av hans sträva väsen.
”Jag kan inte stå här utanför och säga er mitt ärende.
Se så, låt mig få komma in till er. Jag skall inte oroa er
länge . . .”
Saturninus måste således släppa in främlingen. Dör-
ren till kammaren var stängd och Vanja skulle nog veta
att inte förråda sin närvaro. Hon hade vant sig vid detta
instängda liv och blivit med åren människoskygg, lik-
som Saturninus.
”Jag kommer från Tyresö,” sade Wilhelm och tog plats
på den stol, som dvärgen sköt fram åt honom.
Saturninus spratt häftigt till. Han kom från Tyresö.
Vad betydde det?
”Ni känner ju gamla Masja?” fortfor Wilhelm.
”Det är således hon, som skickat er?” Dvärgens ansikte
mulnade. ”Jag vet mig inte ha något att beställa med det
där gamla trollet.”
”Ni låter, som om ni vore mycket förbittrad på henne,
men jag tror, att ni inte har något skäl till det. Hon talade
gott om er, och jag har kommit för att be er ge henne
en fristad . . .”
”Herre, vem helst ni än är, så . . .” han gjorde en ut-
trycksfull rörelse med handen mot dörren.

335
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Ni höll ju så mycket av den olyckliga ryska flickan,


som furst Saltykov förde med sig till Tyresö?” skyndade
Wilhelm att säga, för att blidka dvärgen.
”Vem talar om henne? Hon är glömd, död . . .” han
vände sig bort, så att den främmande inte skulle se hans
ansikte.
”Hon försvann på ett mycket besynnerligt sätt; det är
därför inte så alldeles säkert, att hon är död.”
”Men man kan anta det,” inföll Saturninus. ”Vem har
berättat er Vanjas historia?”
”Masja.
”Masja var inte alltid så snäll mot den stackars ryska
flickan.”
”Men inte så elak heller. Hon är ju furstens slavinna
och vågar inte annat än blint lyda honom. Jag har emel-
lertid lovat att dra försorg om henne och beskydda
henne på gamla dagar, så att hon inte behöver frukta
för att fursten skickar henne till Ryssland. Här i Sverige
vågar han inte piska ihjäl sina slavar. Dessutom står han
under svensk lag, då han blivit svensk undersåte. Alltså
har han inte längre några livegna.”
Saturninus såg på den unge mannen, som i så för-
bittrad ton talade om furst Saltykov.
”Jag förstår er inte riktigt,” mumlade han och skakade
på sitt stora klumpiga huvud. ”Om ni vill beskydda
Masja, så är det er egen sak, men sök inte hos mig någon

336
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

fristad åt henne. Det är en elak käring, den där Masja,


och super gör hon också.”
”Kan väl hända, men . . .” Wilhelm dröjde något, innan
han fortsatte. Han anade, att dvärgens kärva sätt inte
härledde sig från ett hårt sinne. Han hade ju visat Sonjas
mor en gränslös tillgivenhet, och fick han blott veta, att
det var för hennes dotters skull, som främlingen bad
om en fristad, skulle han nog inte kunna neka. ”Vet ni
verkligen inte, vart Vanja tog vägen?” återtog Wilhelm.
”Hon försvann så plötsligt
”Hon reste till Ryssland, det är allt vad jag vet.”
”Ja, jag vet det, men Masja, och jag vet inte allt . . .
Vanja reste ju bort i den tron, att hennes lilla barn låg
begravet i Tyresö kyrkogård?”
Saturninus, som stod vänd från Wilhelm, vände sig
hastigt om, med ett besynnerligt uttryck i sitt ansikte.
”Ni vill väl inte påstå, att barnet inte var dött?”
”Masja var strängt befalld av fursten att uppge för
modern, att barnet hade dött, men detta var inte sant.
Barnet lever och doldes i lönnrummet i tornet.”
”Kan ni stå för vad ni säger, herre?” Saturninus gick
fram till honom och såg på honom med en till hälften
tvivlande och bedjande blick. ”Vem är ni? Låt mig veta
det, om jag skall kunna tro er.”
”Mitt namn är Wilhelm Wilderbrand. Jag är son till
furstinnan Saltykov.”

337
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Saturninus tog ett steg tillbaka. Den ena överrask-


ningen avlöste den andra. ”Hennes son!” mumlade han,
”hennes son . . .”
”Ni känner min mors historia, förmodar jag?”
”Ja, tyvärr.”
”Nåväl, vi må då tala öppet med varandra och ing-
enting dölja. Min far uppmanade mig på sin dödsbädd,
att bära fram hans sista hälsning till min mor och un-
derrätta henne om hans död. Jag reste till Tyresö och
skulle ha stannat där en mycket kortare tid, om inte
en händelse hade inträffat, som höll mig kvar. Ni har
väl, liksom alla andra, hört talas om vålnaden eller vita
frun?”
”Jag har till och med sett henne,” inföll Saturninus,
som hade satt sig ned på en pall invid spiseln.
”Har ni sett henne?!” Wilhelm log. ”För mig uppen-
barade sig också en vit skepnad, vilken visserligen has-
tigt syntes mig som ett andeväsen; men som jag inte
tror på något övernaturligt, beslöt jag att göra närmare
bekantskap med den där vålnaden.” Wilhelm berättade
nu för dvärgen om hur han upptäckt Sonja och slutade
med att fråga: ”Kan ni gissa, vem vålnaden var?”
”Inte den vålnaden, som jag menar,” svarade dvärgen.
”Där finns en annan, en verklig . . .”
”Det är inte gott för mig att ta er ur er övertygelse. Jag
släppte emellertid inte min fångst ifrån mig med mindre,

338
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

än att hon sade mig, vem hon var. Hon visste det knap-
past själv en gång. Hon hade blivit född i tornet och
ingen människa kände till, att en ung flicka växte upp
och dvaldes där i många år. Det låter osannolikt, men
det är dock en verklighet. Det var gamla Masja, som vår-
dade henne och som ensam var invigd i furst Saltykovs
hemlighet. Denna unga flicka är Vanjas dotter. Masja har
sagt mig allt, eftersom jag tvingat henne till det.”
Saturninus satt stum, med hopknäppta händer, och
stirrade framför sig.
”Det är för att skaffa detta olyckliga barn en fristad,
som jag nu kommit hit. Hon skall inte behöva stanna
här länge, ty jag ämnar föra henne med mig till Schweiz,”
fortfor Wilhelm. ”Jag kan ta mig denna rättighet över
henne, eftersom hon är min trolovade.”
”Gud, din barmhärtighet är stor!” utbrast äntligen
Saturninus, med tårade ögon. ”Barnet var således inte
dött . . . Efter så många års lidande skall Vanja ändock
bli lycklig!”
”Kan Sonja få träffa sin mor? Har ni då haft någon
underrättelse från henne?”
Dvärgen vände sitt ansikte mot den stängda kammar-
dörren och lyssnade. Hörde Vanja, med vilket glatt bud-
skap denne främling hade kommit? Intet ljud kunde för-
nimmas därinifrån. Kanske hon sov, ty hon hade legat

339
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

sjuk på den senaste tiden och det var inte mycket bevänt
med hennes krafter.
”Jag vet, var Vanja vistas,” sade Saturninus lågt. ”Furst
Saltykov tror, att hon är död, att han har mördat henne,
men gud beskyddade den olyckliga,” och så berättade
dvärgen Vanjas hela historia från början till slut.
”För hit Vanjas dotter och må Masja följa med, efter
hon så vill,” sade Saturninus. ”Hon fruktar för fursten
och jag undrar inte på det. Hon har således inte varit
hård mot det stackars barnet?”
”Nej, Sonja beklagar sig inte över henne.”
”Gud välsigna henne för det! Mycket kan då glömmas
och förlåtas.”
”Jag har lovat, att Masja inte skall lida någon nöd. Hon
skall få en stuga här på Dalarö och dö i ro. Jag seglar nu
tillbaka till Tyresö för att hämta Sonja och fora henne
hit. Ni bör dock försiktigt bereda den stackars modern
på det.”
Han hade knappast hunnit säga detta, då kammar-
dörren gled upp och på dess tröskel stod Vanja. Hen-
nes gestalt var böjd av de förflutna årens sorger och
bekymmer, hennes ansikte fårat och blekt som döden,
hennes hår vitt som snö. Detta var Vanja, den fordom
så sköna, blomstrande flickan.
”Jag har hört allt,” sade hon med sakta, darrande röst.
”Jag ville inte störa er, och därför kom jag inte förrän i

340
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

detta ögonblick. Min gud,” hon sträckte ut sina magra,


sammanknäppta händer, ”du har dock slutligen bön-
hört mig! Mitt barn lever, mitt barn, som jag aldrig fick
skåda, aldrig sluta till mitt hjärta . . . Masja var ändock
grym . . .”
”Förlåt henne,” inföll Wilhelm och gick fram till Vanja.
”Hon var ju helt och hållet i furstens våld . . . förlåt henne,
ty hon har inte behandlat er dotter grymt.”
”Jag förlåter henne, ja, jag förlåter alla, som förorättat
mig, för guds barmhärtighets skull, som låtit mig leva
till denna stund. Låt mig endast få se mitt barn . . . o,
skynda, skynda!”
Wilhelm tryckte hennes händer och bad henne vara
lugn och lita på honom.
”Och ni är son till denna elaka kvinna, som varit or-
saken till alla mina lidanden?” Vanja såg på honom med
skygga blickar.
”Ja, jag är hennes son, och just därför vill jag försona
allt vad hon brutit mot er,” svarade han, skälvande på
varje ord.
Saturninus hade sakta skjutit Vanja åt sidan, där hon
stod kvar på tröskeln, och gått in i kammaren. Då han
kom tillbaka, räckte han ett papper åt Wilhelm.
”Tag detta, det torde behövas, i fall furst Saltykov
skulle våga hindra er att föra Sonja från Tyresö. Vem
vet, vad han kan finna upp för skäl att hålla henne kvar.

341
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Det är furstens och hans livegnas vigselattest,” tillade


han, då Wilhelm gömde papperet på sig.
Då Wilhelm Wilderbrand återkom till Tyresö, kände
han sig ett ögonblick frestad att uppsöka sin mor och fö-
rebrå henne hela hennes syndiga, brottsliga leverne, men
på samma gång jubla över, att hans faders alla lidanden
nu äntligen blivit hämnade. Ty vad var väl numera hans
fars frånskilda maka, då hon aldrig varit någon furstinna
Saltykov? Och vad skulle komma härefter, då den lag-
gifta hustrun gjorde sina rättigheter gällande? Den hög-
modiga Ethel skulle nödgas lämna Tyresö inte olik en
avskedad mätress. Ah, det var ett rättvist straff åt detta
kalla, hårda hjärta, detta oböjliga, stolta sinne!
Wilhelm avstod dock från att gå in till modern. Han
gick in men inte med ängslig försiktighet eller forskande
efter, om någon såg eller hörde honom. Han hade inte
kommit för att föra bort Sonja i smyg, utan öppet inför
alla skulle han ta henne med sig från Tyresö. Fursten
skulle helt säkert inte hindra honom därifrån eller be-
gagna sig av sina faderliga rättigheter, ty en offentlig
skandal skulle han inte våga underkasta sig.
Ethel, som satt vid ett fönster, hade sett sin son
komma över borggården. Hon ryckte till. En häftig oro
grep henne, så att hon inte längre kunde sitta stilla. Be-
synnerligt . . . varför behövde hon känna denna oro? Hon
visste det inte själv och likväl blev hon inte lugnare. Med

342
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tunga, dröjande steg gick hon genom våningen, rum ef-


ter rum. Var fanns fursten, hennes man? Hon kände
liksom ett behov att söka skydd hos honom, alldeles som
om någon överhängande fara hotade henne.
Plötsligt hördes steg i rummet utanför. Den nedsläpp-
ta portiären sköts raskt åt sidan och Wilhelm trädde in.
Hans hållning var allvarlig, nästan högtidlig, och gjorde
honom äldre än han var. Han fäste sina ögon med ett
djupt, strängt uttryck i blicken, först på modern och
sedan på fursten.
”Du kommer för att säga oss farväl?” yttrade fursten,
litet förlägen, och räckte fram sin hand.
Men Wilhelm låtsade inte märka denna hand. ”Ja,”
svarade han långsamt. ”Jag har redan framburit min
tacksamhet för bevisad gästfrihet. Men innan vi skiljs,
önskade jag att med er vilja få ta med något från Tyresö,
något som blivit mig kärt och dyrbart, s ja, så kärt, att
jag inte skulle kan leva utan det.”
Fursten tänkte ögonblickligt, att den unge mannen
hade ångrat sig och nu ville begära hans systerdotters
hand.
”Jag kunde visserligen, utan att fästa mig vid ert för-
bud,” fortfor Wilhelm med samma lugna röst, ”föra
henne härifrån. Men jag vet inte, varför jag inte skulle
handla öppet, såsom det anstår en hederlig man. Alltså

343
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

vill jag ha er tillåtelse att få föra henne med mig som min
trolovade brud.”
Hade Wilhelm blivit galen? Ethel stirrade på honom
och fursten kunde inte få fram ett ord av den yttersta
häpnad. Vad menade han? Om vilken talade han?
”Av vad jag sagt finner ni, furst Saltykov, att jag har
reda på den viktiga hemlighet, som i så många år blivit
dold på detta slott. Det är ofattligt, att ett barn kunnat
bli i tysthet fött här och sedan växa upp till en ung, skön
flicka. Ofattligt, att hennes förstånd inte blivit rubbat;
men det finns en barmhärtig gud, som vakar över de
sina. Ni ser så förskrämda ut,” Wilhelm gick dem när-
mare. ”Ni har dock ingenting att frukta av mig. Jag skall
inte fordra någon räkenskap för ert grymma handlings-
sätt mot den stackars oskyldiga flickan. Jag vill endast
skänka henne friheten och göra henne lycklig.”
”Om vem talar du?” viskade fursten, som inte ville
låtsas förstå honom.
”Om er dotter, furst Saltykov.”
”Om hans dotter?” inföll Ethel, dödsblek. ”Hur vet du,
att hon är hans dotter?”
Wilhelm log. Han såg nästan med medömkan på det
värda paret, som, oaktat allt, sökte spela en roll inför
honom.
”Jag känner hela historien om vålnaden på Tyresö,”
sade han, utan att låta rubba sig ur sitt lugn. ”Detta

344
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

barn blev fött i hemlighet och doldes sedan i tornet un-


der Masjas bevakning. Jag upprepar ännu en gång, att
det är förundransvärt att någonting sådant har kunnat
ske utan upptäckt. Jag har på ett mycket naturligt sätt
kommit den stackars flickan på spåren och — jag säger
er det uppriktigt — förälskat mig i henne. Mitt beslut, är,
att föra henne härifrån, med er tillåtelse förstås,” tillade
han med en lätt bugning för fursten.
Gregor Saltykov hade sjunkit tillbaka i stolen. Med
den största ansträngning hade han återkommit till sig
själv och satt där nu, stolt och kall, med ett uttryck av
den yttersta hårdhet.
”Du har tagit dig många friheter, märker jag, Wilhelm
Wilderbrand, bakom min rygg. Men varför kommer du
först nu och talar om, att du upptäckt flickan i tor-
net?”
”Eftersom jag haft mina skäl att tiga tills nu.”
”Jag har också haft mina skäl att hålla henne inspär-
rad . . . du vet säkert inte, att hon är tokig. En vansinnig
låter man inte ha sin frihet, det kunde ha vådliga följ-
der.”
En häftig rodnad sprang upp på Wilhelms kinder.
Han gick ända fram till fursten och fäste på honom en
blick av det djupaste förakt.
”Försök inte att utge henne för vansinnig. Ni har gjort
henne nog olycklig förut och berövat henne all barndoms

345
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

och ungdoms glädje. Ni kunde bli anklagad, om jag ville;


men hon har bett mig att inte utkräva någon hämnd. För
hennes skull, märk väl, blott för hennes skull, skall jag
lämna er i ro; men hur har ni kunnat handla på detta
grymma sätt mot ert eget kött och blod?”
”Vem har sagt dig, att hon är min dotter? Kanske
Masja?” Gregor Saltykov bet ihop sina tänder av ilska.
”Stackars Masja, hon vågar inte yppa något av fruktan
för er vrede. Men även hon har ingenting att frukta, ty
jag har svurit att försvara henne. Jag vet mycket mer
än att Sonja är er dotter — jag känner också hennes
olyckliga mors historia. Det är tid på, att hon får den
upprättelse, hon har att fordra.”
Ethel hade långsamt rest sig från sin plats. Den för-
ändring, hon undergått alltefter som Wilhelm talade,
uttryckte den största förtvivlan.
”Jag anade då rätt, då jag fick se dig, min son,” väste
hon fram, ”att du skulle komma med sorg och olycka.”
Ingen av de tre hade observerat, att Olga trädde in och
stannade förvånad framför portiären. Hon sjönk ljudlöst
ned på en närstående stol, där hon till sin stora häpnad
blev ett osynligt vittne till vad som här avslöjades.
”Wilhelm,” fortfor Ethel och utsträckte sin hand mot
honom, ”gå — låt det nu vara slut!”

346
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Jag skall gå, men inte förrän furst Saltykov ger mig
sin tillåtelse att få medföra hans dotter. Det tjänar ju till
ingenting att förneka hennes börd.”
”Nå väl, om hon också skulle vara furstens dotter, så
betyder det ingenting, vill jag tro,” inföll Ethel med stolt
förakt. ”Och att hon blivit inspärrad, kan vi försvara.
Hon har varken svultit eller frusit.”
”Att ni skall hitta på ett försvar för ert brottsliga hand-
lingssätt, tvivlar jag inte på. Ni har alltid visat er slug i
det fallet,” kunde han inte låta bli att tilllägga. ”Men
furstens dotter, har större rättigheter, än ni kan ana, min
mor. Eller hur?” Wilhelm vände sig till fursten.
”Jag vill ingenting vidare höra.” Gregor Saltykov bör-
jade känna sig på allvar orolig. ”Jag förbjuder dig att föra
flickan härifrån. I stället skall jag bestyra om, att hon
blir inspärrad på ett dårhus.”
”Usling!” skrek Wilhelm, som inte längre kunde be-
härska den harm, som stormade inom honom.
Ethel gav till ett rop och sjönk åter ned i soffan. Men
Olga satt blek, uppskakad, med sammantryckta läppar,
orörligt stilla. Furst Saltykov steg till hälften upp i stolen,
knöt sin hand och skakade den framför Wilhelm, som
likväl inte lät skrämma sig eller tog ett steg tillbaka.
”Hur vågar du, pojkvalp, så förolämpa mig? Usling,
sade du!” hans ögon gnistrade med en skiftning i grönt.
”Jag kunde krossa dig, men,” han drog flämtande efter

347
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

andan, ”du har att tacka din mor för, att jag inte kröker
ett här på ditt huvud.”
”Jag vill helst ingenting ha henne att tacka för. Hon är
uslare, än jag trodde — ja, uslare, än min egen far anade.
Ah, att så hjärtlöst kunna behandla detta barn, såsom ni
båda gjort!” utbrast Wilhelm, upprörd till det yttersta.
”Kände världen denna sorgliga historia, skulle tusenden
uppträda till försvar för min stackars flicka, men den
kan få veta det . . . och ert förflutna livs historia kan en
gång bli bekant . . .”
”Wilhelm,” framviskade Ethel. ”Du borde ha något
förbarmande och väga dina ord bättre. Vi har haft våra
skäl att hålla henne avstängd från världen,” försökte hon
säga så lugnt som möjligt. ”Ingen skall döma oss hårt,
då saken blir förklarad i sitt rätta sammanhang. Du har
fått en falsk och grumlig uppfattning av detta sorgliga
förhållande, vi ursäktar dig därför.”
”Försök inte längre att leda mig bakom ljuset,” utbrast
Wilhelm. ”Jag känner mycket väl till er brottsliga delak-
tighet i detta svarta dåd, att hålla en oskyldig varelse i
åratal fången; min mor, ni har ingen aning om, att jag vet
ännu mer. Ni har själv blivit bedragen, kanske mest och
beklagligast av alla. Ni är inte någon furstinna Saltykov.”
Ethel gav till ett genomträngande skri och pressade
sina händer mot tinningarna.

348
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Är jag inte furst Saltykovs lagliga gemål?” upprepade


hon med en förfärlig aning om en stor, förkrossande
olycka. ”Vem är då furstinnan?”
”Den inspärrade fångens moder — den olyckliga
Vanja,” svarade Wilhelm med klar och stadig röst.
Gregor Saltykov ville tala, men endast några oarti-
kulerade ljud trängde över hans läppar. Han satt nästan
stel av förskräckelse, helt och hållet förlorande förmågan
att längre behärska sig.
”Vanja,” utbrast Ethel med ett hånlöje. ”Du vill väl
inte söka inbilla mig, att den där livegna flickan, som
fursten förde med sig från Ryssland, är den rätta furstin-
nan Saltykov? Hur vet du detta, Wilhelm? Ah, du pratar
galenskaper,” skrattade hon vansinnigt i sin förtvivlan
och ångest över att detta kunde vara en sanning.
”Jag talar sanning, fullkomlig sanning,” fortfor Wil-
helm. ”Innan furst Saltykov kom till Sverige, var Vanja
redan hans lagliga maka. Således är Sonja hans äkta dot-
ter och arvtagerska till sin fars rikedomar. Inte därför att
jag vill mottaga ett öre av dem,” tillade han föraktfullt.
”Jag vill endast lita er veta att Sonja och hennes mor en-
samt innehar de rättigheter, ni tror er äga.”
”Hur känner du hennes mor, Wilhelm? Har du varit
i Ryssland och träffat henne där?” Ethel såg tvivlande
på honom.

349
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Nej, inte i Ryssland har jag träffat henne. Det är an-


nanstans . . .”
Gregor Saltykov blev allt blekare. Stora svettpärlor
pressades av ångest fram på hans panna. Men han för-
lorade inte ett ord av vad Wilhelm sade. Hur kunde han
ha träffat Vanja? Hon var ju död för hans egen hand,
för länge sedan förmultnad i den underjordiska slotts-
gången. Och likväl talade denne unge man om, att han
träffat henne. Vad betydde det?
”Furst Saltykov trodde sig kunna bli lättast befriad
från sin olyckliga unga hustru genom att utan skonsam-
het mörda henne. Sedan skulle ni, min mor, bli hans
maka,” fortfor Wilhelm. ”Vanja lockades för den skull
ned i källarvalven och utan barmhärtighet stöttes hon
ned utför den branta trappan till den underjordiska
gången. Vanja var emellertid försvunnen och alla trod-
de, att hon hade rest tillbaka till Ryssland, utom hennes
man, som inbillade sig, att hon var död. Men guds hand
var beskyddande utsträckt över den övergivna. Hon räd-
dades . . . hon fann en utgång ur denna underjordiska
håla och kom så undan en ohygglig död. Det var på
själva er bröllopsdag, min mor, och hon såg genom ett
av kyrkfönstren, hur ni inför guds altare blev vigd vid
hennes egen make och mördare.”
Här höll Wilhelm upp, ty hans mor hade segnat till-
baka, som om hon förlorat medvetandet. Men då hon

350
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

åter gjorde en rörelse och höjde sina ögon stumt mot


honom, fortsatte han ända till slutet att avslöja furst
Saltykovs bedrägeri.
”Och nu,” tillade han, ”har Vanja funnit en fristad hos
den där vanskapliga dvärgen, vilken ni nog minns. Jag
visste inte själv, att hon ännu fanns i livet och så nära
sitt barn, som man grymt nog låtit henne förstå vara
dött och begravet.”
Gregor Saltykov vände sitt dödsbleka ansikte mot
Wilhelm Wilderbrand.
”Det är mig en fullständig gåta, hur du kunnat smörja
ihop denna långa historia, som du nu vill inbilla din
stackars mor att tro,” stötte han fram med korta, av-
brutna ord. ”Men, var har du också beviset på sanningen
av dina ord, beviset på, att min livegna var min hustru!”
”Ja, beviset?” upprepade Ethel, skälvande, nästan
bedjande.
Wilhelm stack långsamt handen innanför rocken och
drog fram ett papper. ”Se här beviset,” sade han och
vecklade upp det.
Fursten kände genast igen det förlorade dokumentet.
Han hade långt ifrån gissat, att Vanja tagit detsamma.
Nu ångrade han, fast för sent, att han inte tvingat henne
att ge det ifrån sig. Hur hade han så liknöjt kunnat be-
handla en så viktig sak? Han förbannade i tysthet sig
själv och sin egen dumhet. Med darrande hand sträckte

351
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

han sig fram efter papperet, som Wilhelm höll framför


honom.
”Jag lämnar det inte ifrån mig, förstår ni, furst Salty-
kov,” log Wilhelm svagt. ”Vanja gav mig det, men hon
har inte uppmanat mig att kräva rättvisa åt henne. Hon
endast fordrar sitt barn. Kan ni även nu neka mig att
föra Sonja härifrån?”
”Nej, tag henne!” mumlade fursten dovt, skylande an-
siktet med sina händer. ”Du har överlistat mig och — du
har dragit skam och elände över din egen mor.”
Ethel hade ryckt det viktiga papperet ur Wilhelms
hand. Hon stirrade på de stora bokstäverna, som där
var skrivna på ryska språket och därför omöjliga för
henne att tyda. Men namnet Vanja kunde hon läsa, det
stod där inristat liksom med eld. Förskräckt, släppte
hon dokumentet, som Wilhelm genast tog upp, vek till-
sammans och åter gömde i sin rockficka.
”Jag skall lämna det tillbaka åt Vanja, ifall hon vill
begagna sig av det. Vet ni, vad detta papper har för
betydelse, min mor?”
Ethel svarade ingenting. Hon var helt och hållet förbi
— hon led i detta ögonblick för alla sina synder.
”Det är furst Saltykovs och hans livegnas vigselattest.
Tvivlar ni längre, så kan ni resa till Ryssland och ta reda
på den präst, som vigt dem i hemlighet. Vanja kan nog
upplysa er om, var denne man kan påträffas.”

352
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Det blev en dödstystnad, sedan Wilhelm slutat att


tala. Han gick då till tapetdörren i väggen, drog från
regeln och såg ut i den långa, halvmörka korridoren.
”Sonja!” ropade han.
Han hade uppmanat henne att hålla sig tillreds i
gången och framför allt inte vara rädd, då hon skulle
stå ansikte mot ansikte inför dem, som hade förstört
hela hennes unga liv. Sonja hade lytt honom och trots
Masjas stora ängslan satt sig på bänken i korridoren,
beredd på det värsta. Men vad ont kunde man väl göra
henne i Wilhelms närvaro? Hon kände sig således trygg
och då han ropade hennes namn, steg hon genast upp
och gick fram till honom. Han tog henne vid handen och
ledde henne in i salongen.
Sonja kastade först en förvånad blick omkring på
salongens alla praktfulla föremål, men sedan fäste hon
sina ögon på fursten och furstinnan. Hon tryckte sig
närmare intill Wilhelm, som om hon fruktade, att de
ändå skulle göra henne något illa.
”Är det dessa människor, som hållit mig fången?” vis-
kade hon.
”Ja, Sonja, där ser du dina plågoandar, som så grymt
låtit dig lida. Vem vet, vad de ämnat dig för ett öde!”
Där stod nu Sonja framför dem, blek, upprörd, men
obeskrivligt skön i sin enkla, vita dräkt, med det gyllene
håret tillbakastruket från pannan och upplöst i lockar,

353
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

som föll ända ned till midjan. Hennes stora, mörka ögon
strålade i en fuktig glans. Det var, som om Vanja hade
stått framför dem, tyckte Ethel, som stum stirrade på
den unga flickan. Fursten hade inte mod att lyfta upp
sina ögonlock, utan höll dem envist slutna. Han fann
ingenting till sitt försvar och därför teg han. Olga hade
däremot stigit upp och närmade sig Sonja.
”Vålnaden,” sade hon för sig själv, men tillräckligt högt
för att uppfattas av alla.
”Ja, här ser du vålnaden på Tyresö,” inföll Wilhelm och
vände sig hastigt om mot furstens systerdotter.
Olga såg ännu en gång på Sonja, men sade ingenting
vidare, utan gick ur rummet, sedan hon kastat en flyktig
blick på sin morbroder och sin tant. ”Jag förmodar, att
ni nu inte har något att invända, om jag för Sonja med
mig?” fortfor Wilhelm. ”Ni har ingenting att frukta av
oss, eller hur, Sonja? Du begär ju ingenting annat än
din frihet?”
”Nej, ingenting annat,” upprepade hon milt. ”Jag vill
endast slippa se dem, Wilhelm,” tillade hon viskande åt
honom.
”Vi skall inte besvära er längre. Farväl!”
Men varken fursten eller hans mor gav något svar.
De fann inte ord att uttrycka sig med i detta ögonblick.
Deras tunga låg liksom förlamad bakom deras färglösa
läppar.

354
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Wilhelm höll Sonja vid handen, då de lämnade rum-


met. De mötte sedan på vägen till sjön den ena tjänaren
efter den andra. Dessa stannade och stirrade på det
unga paret, inte kommande sig ens för med att hälsa på
sin matmors son. Vem ledde han vid handen? De trodde
först, att det var vålnaden, och en av dem, som en gång
helt flyktigt hade sett Sonja uppe på tinnarna av tornet,
blev stel av fasa. Men denna unga flicka rörde sig ju som
en vanlig människa. Det var ju en verklig mänsklig ge-
stalt och hon talade ju också. Hur skulle de förstå detta?
Ingen vågade närma sig Wilhelm eller följa efter dem,
där de gick ned i parken och försvann bland träden.
Masja väntade dem på stranden, där samma båt som
Wilhelm hade begagnat, låg redo att föra dem till Da-
larö. Den gamla kvinnan hade flytt från slottet, nästan
halvdöd av förskräckelse, oupphörligt spejande efter, om
inte fursten skulle upptäcka henne eller skicka någon
av sina tjänare för att ta fast henne. Skulle hon ännu en
gång komma inför furstens ögon, visste hon, vad hon
hade att vänta sig.
Wilhelm hjälpte Sonja i båten, beredde henne en
bekväm plats och svepte henne in i ett varmt plagg,
som Masja hade fört med sig. Sedan stöttes båten från
land, vinden fyllde seglen och förde dem snabbt ut på
de dansande vågorna.

355
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXIX

MOR O CH D OT T ER

S olen gick ned. Skymningen föll på och kastade djupa,


breda spår emellan bergsklyftorna. Den friska vind,
som hade blåst hela dagen, mojnade av och de ystra
vågorna lade sig i drömmande ro.
”De kommer inte innan natten,” tänkte Saturninus,
som gått ända ned till stranden.
Men då sköt just en segelbåt fram bakom udden.
Den gled stilla över vattnet, kryssande tvärs över,
vände så åter och kryssade igen. Hur långsamt allt detta
gick för den väntande Saturninus!
Då Wilhelm hjälpte Sonja att komma i land, tog dvär-
gen henne i betraktande. Ja, han fann henne lik Vanja
i forna dagar, då han första gången såg henne komma
med fursten till Tyresö. Wilhelm lade Sonjas hand i
dvärgens. ”Se här, Sonja, ser du honom, som skänkt
din moder en fristad. Han har varit för henne mera än
en far.”
”Sedan jag fick veta allt, har jag inneslutit er i mina bö-
ner,” viskade Sonja och tryckte Saturninus händer. ”Låt

356
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

mig nu få se min stackars mor,” bad hon och kastade en


längtande blick bortåt stugan.
Saturninus hade nyss sett Vanjas ansikte skymta fram
vid fönstret, men nu syntes hon inte till. ”Glädjen måtte
väl inte ha helt och hållet bedövat henne? Men hon var
ju beredd.”
”Följ mig inte,” tillade Sonja hastigt och gav en vink
om, att de skulle låta henne gå ensam in och utan vitt-
nen få se sin mor för första gången. Sakta öppnade hon
dörren och blickade inåt rummet.
Där borta vid spiselelden stod Vanja och värmde sina
händer, som om hon frös. Sonja såg henne så tydligt,
såg det bleka, lidande ansiktet, drag för drag. Svaga
spår syntes väl ännu av hennes flydda skönhet, men
Sonja kunde inte av det ens få en föreställning om hen-
nes forna fägring. Tiden, men allra mest sorgen hade
lämnat grymma härjningar efter sig. Det grånade håret
stack fram under en liten tillknuten huvudduk och gick
djupt ned i pannan.
Då gick Sonja ljudlöst fram och slog sina armar kring
moderns hals. ”Jag är er dotter, ert förlorade barn, som
har kommit för att aldrig mera skiljas från er,” och hon
tryckte sig intill modern, medan glädjetårar strömmade
utför hennes kinder.
Vanja överfölls först av en häftig frosskakning, sedan
strömmade blodet som eld genom hennes ådror. Gläd-

357
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

jen, överraskningen kunde lätt ha dödat henne, hur


beredd hon än var på detta ögonblick. Hon kunde inte
tala, inte frampressa ett ljud. Hon tog endast med sina
händer om Sonjas huvud och vände hennes ansikte så,
att det helt och hållet belystes av skenet från spiselelden.
Hon betraktade länge detta bleka, vackra ansikte med
sina stora, strålande ögon, och så strök hon med sin
ena hand över det mjuka, långa, guldlockiga håret. Det
var hennes egen flicka! Hon kunde inte vara så djupt
bedragen, man kunde inte ha varit nog obarmhärtig och
ljuga för henne, att barnet fanns i livet och vuxit upp till
en ung jungfru.
”Min mor!” utbrast Sonja och kysste henne. ”Tala,
tala . . . du skrämmer mig med din tystnad.”
Då lossades tungans band och en ström av ord flö-
dade över Vanjas läppar. Alla lidanden och orättvisor
var glömda i detta ögonblick, sade hon och välsignade
oupphörligt den unge mannen, som förlossat dem båda
från så många kval.
”Kommer du ensam, mitt barn? Var är han, att jag på
mina knän må tacka och välsigna honom.”
Sonja slog upp stugdörren och gav dem där utanför
stående en vink att komma in. Då Vanja såg Wilhelm,
störtade hon fram, sjönk på knä och omfattade honom
med sina armar.

358
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Välsignad vare du, som himlen själv sände!” ropade


hon i sitt hjärtas glädje.
Wilhelm lyfte upp henne och yttrade, att hon ingen-
ting hade att tacka honom för. Vilken annan som helst
hade kunnat befria Sonja. Han hade varit nog lycklig
att få göra det. Och nu hade han kommit hit, för att be
modern ge honom sin dotter för hela livet.
Vanja betraktade ömsom sin unga dotter, ömsom
den unge mannen, som stod där så ödmjukt bedjande
henne om sin lycka. Hon såg, hur kärlekens flamma
lyste i Sonjas ögon, hur blyg och förvirrad denna känsla
gjorde henne, och Vanja mindes sig själv i sin ungdom
och sin inbillade lycka. Men här var det inte fråga om
någon falskhet eller något bedrägeri. Vanja tog Sonjas
hand och ledde henne till den unge mannen. ”Tag henne,
älska och beskydda henne! Allt detta är Guds verk. Mina
böner var inte förgäves,” viskade Vanja, djupt rörd.
Wilhelm slöt Sonja intill sitt hjärta själs värme. Nu
var de trolovade — moderns välsignelse skulle bereda
dem lycka.
”Tiden har läkt mitt hjärtas sår och min ungdoms
kärlek är helt och hållet utblommad, förtärd ända intill
rötterna,” fortsatte Vanja vänd mot dem alla. ”Svart-
sjuka och hämnd känner jag inte till. Det är endast till
försoning och frid jag inviger mitt återstående liv. Du
trodde mig inte, Masja, då jag under min sjukdom för-

359
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

rådde, att jag var furstinna Saltykov. Nu må du veta, att


jag talade sanning, och att mitt barn inte föddes i skam.
Hon är laglig dotter till furst Saltykov och kunde göra
anspråk på sin börd och sitt namn.”
Wilhelm räckte henne vigselattesten.
”Jag finner ingen ära i att vara furstinna Saltykov och
min dotter skall aldrig känna saknad efter en sådan fa-
der. Av oss har han ingenting att frukta. Må han fortfa-
rande leva i ro, om han kan, på Tyresö med sin bedragna
maka. Jag unnar dem gärna all lycka.”
Hon sträckte ut handen över den flammande elden
i spiseln och släppte papperet i lågorna. Det förtärdes
och krympte samman till en svart aska, som föll ned och
blandade sig med de glödande kolen.

Så fort Wilhelm Wilderbrand hunnit förskaffa Vanja


och Sonja en passande garderob, reste han med dem
till Schweiz. Det var en djupt gripande stund, då Satur-
ninus skulle skiljas från Vanja, som han inte hade något
hopp om att återse. Hon omfamnade honom flera gånger
och grät av verklig sorg, ty hon hade lärt älska honom
som en far. Vad hade inte han varit för henne under alla
dessa långa år! Och vilka uppoffringar och försakelser
hade han inte måst underkasta sig, för att det torftiga
brödet skulle räcka åt dem båda. Visserligen fick han nu

360
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

riklig ersättning av Wilhelm Wilderbrand, men det finns


något här i världen, som inte kan ersättas eller kvitte-
ras med pengar. Vanja sade också i avskedets stund, att
hon för hela livet stod i tacksamhetsskuld till honom. Då
grep Saturninus hennes händer, kysste och vätte dem
med sina tårar.
”Gud välsigna och bevara dig,” viskade Vanja och slet
sig från honom.
Hon kunde inte dröja längre. Wilhelm och Sonja hade
redan gått ned till sjön och ångaren, som skulle föra
dem bort från Sveriges kuster, låg därute på fjärden
och inväntade de passagerare, vilka genom Wilhelms
ombestyrande skulle få plats ombord.
Vad är väl mera att tillägga om dessa människors
lycka? Föga eller intet! Wilhelm redde åt dem ett hem,
där inte något av detta livets goda saknades. Sonja, vars
anlag var mindre vanliga, bildades och uppfostrades till
en talangfull kvinna, och då hon sedan blev Wilhelms
maka, var hon den älskligaste värdinna i sitt hus, ärades
och aktades av alla. Vanja åldrades dag från dag och dog
slutligen i stilla lugn i sin dotters armar.
”Jag fick dock dö i frid,” var hennes sista ord. ”I frid!”
viskade hon fram i dödsryckningarna.
En dag kom ett brev till Saturninus från Vanja. Det
var en högtidsstund. Han vågade knappt bryta kuvertet.
Vanja skrev om sitt hem, sin dotter och allt det goda

361
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

hon nu njöt. Hon bad honom också känna sig nöjd, vara
god och överseende mot Masja, om det någon gång
fordrades.
En morgon överraskades Masja av att Saturninus inte
steg upp i vanlig tid. Hon väntade att få höra någon
rörelse från honom, men ingenting förnams. Då greps
hon av en oförklarlig oro och gick till hans bädd. Där
låg han stilla, med händerna hopknäppta över bröstet,
och med brustna ögon. Döden hade kommit alldeles
oväntad och varsamt släckt hans livslåga. Han hade
somnat in i frid.
Stoftet jordades på Dalarö kyrkogård i skuggan av
ett par väldiga, urgamla ekar. Masja vårdade torvan
lika omsorgsfullt som den grav, vilken gömde hennes
egna kära. Där tillbringade hon sina dagar. I ur och skur
syntes hon på kyrkogården. Då hon själv sedan skattade
åt förgängelsen, fanns det inte längre någon vårdande
hand, som ryckte bort ogräset på Saturninus gravkulle,
som prydde den med friska kransar och pysslade om
de små blommor, som blivit planterade i ring omkring
den lilla kullen, vilken slutligen trampades jämn med
jorden.

362
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXX

NEME SIS

S edan Wilhelm och Sonja hade lämnat Tyresö, satt


fursten och furstinnan länge tysta på samma plats.
Slutligen steg Gregor Saltykov upp. Det kostade honom
en verklig kraftansträngning att göra det, men han
återvann dock småningom sitt lugn och sin vanliga
kallblodighet.
”Ethel,” sade han för den skull i mycket vänlig ton,
”skall vi låta denna händelse förändra vår tillgivenhet
för varandra?”
Ethel lyfte upp sitt sänkta huvud och fäste sin blick
stolt på honom.
”Rör mig inte!” skrek hon och kastade sig häftigt till-
baka. ”Gå bort, genast bort,” hennes röst lät onaturligt
hes.
”Ethel, besinna dig. Om jag bedragit dig,” fortfor han,
utan att förlora sitt lugn, ”så var det av kärlek till dig. Jag
älskade dig, Ethel, och ingen annan än du kunde göra
mig lycklig, men jag kunde inte få äga dig med mindre

363
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

än jag bedrog dig. Du måste förlåta mig och underkasta


dig ett grymt öde . . .”
”Du erkänner således, att allt vad min son berättade,
var sanning? Och jag som ännu tvivlade.”
”Han gav ju dig bevis på min skuld. Gör därför som jag,
Ethel, tag dig ingenting av detta och låt oss fortsätta vårt
liv i rikedom och glans. Vårt liv behöver inte undergå
den minsta förändring.”
”Och detta vill du, att jag skall gå in på?” Hon rätade
stolt på sin böjda gestalt. ”Det vill med andra ord säga,
att jag hädanefter är din mätress,” tillade hon med
blixtrande ögon.
”Jag skall aldrig betrakta dig annat än som min maka.
Du behöver inte hysa några samvetsskrupler . . . Ethel,
ännu en gång besvär jag dig att ta ditt förnuft till fånga.
Betrakta alltsammans som en elak dröm.”
”Och fortfarande stanna här på Tyresö?” hånskrat-
tade hon.
”Ja, det är det bästa för dig. Hurudant skulle väl eljest
ditt liv gestalta sig.”
”Åh, bekymra dig inte om mig! Det fanns en tid, då jag
ville offra allt för att vara bland de förnämsta, men jag
ville också verkligen vara det — jag skulle vilja bibehålla
denna plats ännu, men inte skenbart, ty jag ville också
veta, att jag var furstinna Saltykov, inte blott och bart
din mätress. Nej, nej, jag vill inte stanna hos dig längre.

364
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Världen må tro, vad den behagar, men vi måste skiljas,


Gregor.”
”Och du åter igen utsätta dig för en hård dom?”
”Hellre det, än att leva i denna falska ställning. Åh, jag
kan inte . . . nej, jag kan inte stanna här!”
”Nå väl, du har själv avgjort ditt öde. Men, Ethel,” han
kramade hårt hennes arm, ”kasta inte all skuld ensam
på mig. Jag har bett dig stanna och bett dig glömma. Du
gör det inte! Välan, skyll dig själv. Jag tigger inte om en
kvinnas kärlek, allra minst nu vid min ålder. Vad som
nu hänt, är kanske ditt straff, i fall vi verkligen skall tro
på försynens ingripande i vårt öde.”
”Om guds dom kommer över mig, skall den inte hel-
ler skona dig!” utbrast Ethel och reste sig upp i sin fulla
längd. ”Jag kan inte förlåta, att du bedragit mig!”
”Liksom du föraktar mig, föraktar jag dig,” svarade
han med vredens flamma på sin kind. ”Eländiga,” även
han hade stigit upp och stod framför henne.
”Eländiga,” upprepade hon, bemödande sig att behålla
sin stolta ton och hållning.
”Ja, eländiga!” skrek han rått. ”Jag kunde säga mera
om jag ville,” han gick häftigt framåt golvet.
”Jag ser nu tydligt, att du är en ryss, en simpel barbar,”
vågade hon slunga honom hånande i ansiktet. ”Du har
inte ens vanlig takt och belevenhet. Du talar i en ton,

365
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

som bäst passar en vilde och som du är van att begagna


mot dina slavar.”
”Och du är inte bättre än någon av mina livegna!” sva-
rade han, retad till ursinne. ”Du? . . . vad är du? Furstinna
Saltykov, kanske? Nej, min mätress är du och har aldrig
varit något annat. Du säger ju det själv.” Han stod henne
så nära, att hans heta, flämtande andedräkt flög över
hennes ansikte.
”Usling,” sade hon endast och vände sig bort med
avsky.
Då blev vreden honom övermäktig. Han sträckte ut
sin hand och gav henne ett så våldsamt slag, att hon
dignade till golvet. Därpå drog han portiären så häftigt
åt sidan, att den slets sönder, och gick ut med hårda,
snabba steg.
Gregor hade just stigit över tröskeln till sitt kabinett,
då hans kammartjänare räckte honom postväskan. Han
tänkte slunga den ifrån sig, ty den kunde inte innehålla
några brev, vilkas innehåll var nödvändigt att genast
läsa. Gregor gick av och an över golvet. Ibland stannade
han, stampade med foten och gnisslade med tänderna.
”Åh, det skulle hon inte ha sagt,” utbrast han, med
händerna hårt knutna. ”En ryss, en simpel barbar . . .
Hon skall kväsas! Hon skall få sin vilja fram och leva
ensam, begraven för hela världen. Det skall kosta på
henne, den stolta, fåfänga damen.”

366
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Han fick se postväskan. Mekaniskt sträckte han ut


handen efter den och öppnade den.
”Ah!” ropade han, nästan glad, och höll upp ett brev
framför sig. ”Från Ryssland! Vem kan det vara ifrån?
Från min kusin, Peter Saltykov, ja, det är från honom.”
Vad kunde kusinen ha att skriva till honom? Denne släk-
ting var just arvtagaren till den rikedom, som Gregor
kommit i besittning av. Visste man något? Hade popen
slutligen förrått honom, trots den stora belöning Gregor
givit honom? Ju längre Gregor läste, desto ljusare blev
hans panna. Hans mulna blick klarnade och ett leende
krusade hans läppar.
”Ah, det är ett budskap från själva himmeln!” utbrast
han, jublande av glädje. ”Aterkallad till Ryssland! Jag har
tsarens förlåtelse . . . Allt skall vara glömt, försonat, och
jag åter bli densamme mäktige man som förr! Det är,
som om jag drömde? Men han skriver ju så tydligt om
saken,” han läste åter igenom brevet. ”Det är således
full verklighet.”
Han reste sig upp. All vrede, all bitterhet var för-
svunna hos honom.
”Visste du, Ethel, vad du kastat bort genom din falska
stolthet, skulle du vid mina fötter tigga om min gunst.
Men du skall ingenting få veta. Jag skall resa från Tyresö,
från Sverige, utan att ta avsked eller ens se dig. Den
simpla ryssen skall inte besvära — den råa barbaren

367
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

skall skudda det svenska stoftet av sina fötter och ånger-


fullt åter upptas i sin förra religion.”
Han vek långsamt ihop brevet och lade det i sitt scha-
tull. Ja, han skulle resa och det genast.
Han hörde inte, hur dörren öppnades och Olga trädde
in. Hon stod en lång stund orörligt stilla. Slutligen hörde
han frasandet av hennes klänning, vid den rörelse hon
nödgades göra för att bli bemärkt.
”Är det du, Olga?”
”Ja, morbror, du ser, att det är jag,” hon gick fram till
honom och, häftigt upprörd, kastande sig i hans armar.
”Här ha inträffat sorgliga ting. Vad kommer nu att ske?
Vad ämnar du ta dig till, dyre morbror?”
”Resa härifrån . . . till Ryssland . . .”
”Och lämnar mig kvar här?”
”Du skall endast stanna en liten tid hos tant, tills jag
hinner skriva från Ryssland och bestämma dagen för
din resa dit.”
”Men tant? Skall hon inte följa dig?”
”Hon vill det inte,” han smekte Olga ömt. ”Jag ber
dig att stanna hos henne tills vidare några veckor eller
högst några månader, och du får sedan komma efter till
Ryssland.”
”Tack, morbror, jag skall ha tålamod och stanna hos
tant. Men jag är glad över, att hon inte skall komma till
Ryssland.”

368
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Hon skall aldrig besvära oss, lita på det, Olga! Du får


inte hindra mig nu, mitt barn, jag har mycket bråttom,
som du ser.”
Olga kysste honom, innan hon gick ur rummet. Det
var med en viss stolthet hon gick in till sin tant. Hon
kände nu en del av hennes historia och att Ethel inte
var någon furstinna Saltykov. Innan hon trädde över
tröskeln, stannade hon och betraktade förvånad den
sönderslitna portiären. Förskräckt tog hon ett steg till-
baka, då hon fick se sin tant ligga utsträckt på golvet i
en onaturlig ställning. Hon skyndade fram och, böjande
sig ned över henne, betraktade hon ett ögonblick det
bleka ansiktet, med dess slappa, smärtfullt förvridna
drag, de hårt tillslutna ögonen och de blåvita läpparna.
Var hon död?
”Tant,” ropade Olga och skakade henne i armen,
”tant!”
Ethel förblev ännu stel och orörlig, men hon andades
dock. Olga ryckte till sig en flaska eau de cologne, som
stod på konsolbordet, och slog över hennes ansikte. Den
avdånade spratt till, spärrade upp ögonen och drog en
djup suck.
”Nå gud ske lov, ni var då inte död, tant! Ni höll på att
skrämma livet ur mig.”
”Död,” mumlade Ethel och reste sig till hälften, ”död
. . . var jag död?”

369
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Skall jag ringa på kammarjungfrun? Ni behöver hen-


nes hjälp. Ni är sjuk, tant,” sade Olga, ängslig över det
underliga uttrycket hos Ethel.
”Olga . . .”
”Låt mig hjälpa upp er, tant,” Olga gjorde ett försök att
få henne upp från golvet.
”Låt mig ligga, tills de kommer och begraver mig,”
svarade Ethel oredigt. ”Olga,” hon slet upp sitt hår,
”har du sett honom? Han är så god och mild och jag har
länge sett, att det är för min skull han kommer. Han är
för blyg att säga, att han älskar mig, och han kan det
inte i sin ringa ställning. En fattig lantpräst vågar inte
närma sig en högvälboren fröken, men jag skall gå till
honom, Olga, och själv erbjuda honom min hand och
mitt hjärta. Hjälp upp mig . . . Jag vill genast gå till Filip
Birgersson.”
Yrade hon eller hade hon blivit galen?
Olga kallade på tjänstfolket och bad dem skyndsamt
skaffa läkaren till Tyresö. Hon gick sedan med kammar-
jungfrun in till Ethel, som kom emot dem, lugn, blek och
med ett svagt leende på läpparna.
”Jag går till honom nu och då jag kommer hem, så skall
han vara med,” sade hon och ämnade gå förbi dem.
”Tant,” Olga fattade henne i armen och tvingade
henne att stanna, ”vart skall ni gå?”

370
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Till Filip Birgersson,” svarade hon och såg med en


glasartad blick bort åt fönstret. ”Där bor han,” hon pe-
kade åt skogen, ”där bor han . . . släpp mig, Olga, han
har nog länge suckat och sörjt. Han skall nu bli lycklig . . .
Jag försakar gärna allt världens guld och glans för hans
trogna kärlek. Släpp mig!”
Olga måste släppa henne och låta henne gå. Hon gick
ur våningen och ut genom förstun ned till borggården,
där hon stannade en stund, liksom för att överlägga med
sig själv, vilken väg hon skulle välja. Därunder kastade
hon huvudet med det upplösta håret bakåt och såg upp
mot de långsamt seglande molnen.
”Filip . . . Ja, det var honom jag sökte,” viskade hon.
”Han gav mig bröstnålen och bad mig gömma den. Ja, jag
gömde den, gömde det där korset med törnekronan. Det
var en dyr klenod, ett heligt minne, sade han. Filip, Filip,”
upprepade hon gång på gång, under det hon långsamt
skred fram över parkgångarna. Hon gick, oupphörligt
gick, utan rast eller ro, vek av över små skogsbackar, över
gärden och fält och in i lövdungar.
Den efterskickade läkaren och några av slottets tjä-
nare träffade på henne i en skogsbacke, där hon hade
klättrat upp på en hög, mossbelupen sten.
”Jag önskar tala med furstinnan Saltykov,” sade lä-
karen och gjorde en djup bugning för henne.

371
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Furstinnan Saltykov,” svarade hon, förvånad. ”Vem


är furstinnan Saltykov? Inte jag. Jag är pastorskan Bir-
gersson. Jag har visserligen gjort en mesallians, men han
hade hjärtats adel förstår ni.”
Läkaren såg genast, att hon hade blivit fullt vansinnig.
”Behagar ni komma ned till mig?” fortfor han.
”Har då Filip skickat er?”
”Ja.”
”Nå, det var en annan sak.”
Hon klängde ned från stenen och kom fram till lä-
karen. Hur han bar sig åt, lockade han henne slutligen
in i slottet. Men vad kunde han egentligen göra? Han
ville rådbruka med fursten om bästa behandlingssättet
att få henne frisk igen. Hon hade genom någon förfärlig,
överväldigande sorg hastigt mistat förståndet, men allt
hopp var inte ute, att hon inte skulle kunna bli klok igen.
Han ville trösta fursten med det; men fursten ville inte
låta tala vid sig, han visade sig inte. I hela slottet rådde
en besynnerlig oreda och underliga rykten gick bland
tjänarna om att fursten ämnade resa från Tyresö.
Han gjorde det också, utan att ta avsked av Ethel. Det
var endast Olga han bjöd farväl. Hon skulle också snart
få lämna detta ställe, som blivit så dystert och öde. Han
hade givit kammartjänaren i uppdrag att betala tjänste-
personalens löner, samt ålagt honom att avskeda alla,
sälja slottets möblemang och utdela summan för det åt

372
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

socknens fattiga, till ett minne av honom. Han utövade


sålunda åtminstone någon barmhärtighet, men det kos-
tade honom så ringa, så rik som han var, och ett gott
namn var ju alltid värt något att lämna efter sig.
Olga förlitade sig säkert på, att det inte skulle dröja
länge, förrän hon skulle bli kallad av morbrodern att
komma till Ryssland. Och det var också hans allvar med
den saken; men till dess måste hon stanna hos sin tant,
vars affärer ordnades av en avlägsen manlig släkting.
Ethel flyttade till Kumla, som var hennes obestridliga
egendom, men vid vars skötande hon numera inte alls
fäste sig i sin galenskap. Hennes vansinne fortfor utan
minsta skymt av förbättring, ett stilla, lugnt vansinne,
som aldrig bröt ut i våldsamhet.
Led hon? Ja, förskräckligt, eftersom hon aldrig fick fatt
i denne Filip Birgersson, som hon ständigt sökte. Då hon
hade gått sig trött i timmar, satte hon sig ned och grät, så
att hjärtat höll på att brista i hennes bröst. Hon ropade
hans namn, tills hennes stämma av heshet svek henne.
Hon sökte och plockade i sina gömmor efter korset med
törnekronan, men hon fann det inte och slet sitt hår under
skrik och förtvivlan.
På detta sätt förflöt Ethels hela återstående liv. Och
det blev långt nog, ty vansinnet dödar inte; det tärde väl
och marterade henne, men hon levde tills hon blev en

373
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

gammal gumma, svag, stapplande, in till sin sista stund


vårdad av främmande, lejda händer.
Olga hade länge väntat på någon underrättelse från
morbrodern, men någon sådan kom aldrig. Han hade
således glömt henne, trodde hon först i sin sorg; men det
kunde han omöjligt ha gjort. Han var säkert i stället död.
Hon stod således ensam och övergiven i hela världen,
helt och hållet beroende av den svagsinta Ethels släkting,
som av barmhärtighet lät henne stanna på Kumla. Hon
skulle vara Ethels sällskap och vaka över henne. Vad
kunde hon göra annat, än med tacksamhet underkasta
sig detta, då morbrodern inte hade lämnat henne ens
så mycket som ett öre. Ful, fattig och beroende! Detta
grämde henne ofantligt och gjorde henne många gånger
ända till ytterlighet ursinnig. Det var i sådana stunder
som hon pinade och marterade Ethel. Hon nöp och slog
henne, då ingen såg det, och hade alla möjliga upptåg
för att plåga den arma varelsen. Mest roade det Olga, då
hon kunde narra henne att springa till skogs halvnaken
och söka efter Filip Birgersson.
”Jag träffade honom nyss,” sade hon skrattande. ”Han
väntar tant . . .”
”Var?” frågade Ethel och sprang upp ur bädden, ”var
väntar han?”
”I skogen.”

374
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”I skogen,” upprepade den vansinniga och skyndade


ut i blotta linnet.
Ibland, då detta hände, låg snön på marken och hon
sjönk ned i den med sina bara fötter och ben. Men
hon kände ingen köld, ingen väta, hon sprang, endast
sprang, tills någon medlidsam människa tog fatt henne
och hjälpte henne tillbaka till Kumla.
”Filip,” klagade hon då under tårar, ”varför kommer du
inte? Kommer du kanske aldrig?”

375
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

XXXI

S V EK

E n kejsare, som förlorat, men återvunnit sin makt och


sin purpur, kunde inte känna sig mera triumferande
och stolt än furst Gregor Saltykov, då han åter trampade
rysk jord. Helst hade han genast velat ila till kejsaren i
Petersburg, för att kasta sig för hans fötter och nedkalla
alla helgons välsignelser över hela det kejserliga huset
för den nåd, som äntligen vederfarits honom. Men han
måste lyda sin kusins i brevet gjorda vink om att först
resa till sitt gods utanför Moskva. Där skulle allt vara
ordnat till hans värdiga mottagande, hade Peter Saltykov
ju skrivit.
Hur förvånad blev därför Gregor, då han vid fram-
komsten till det gamla slottet fann detta stängt och öde.
Säkert hade kusinen trott, att Gregor inte så skyndsamt
kulle lämna Sverige, och därför inte hunnit göra några
som helst anstalter.
Gregor måste gå ned till byn, för att få upplysning
om, under vilkens uppsikt slottet blivit lämnat efter
hans mors död. Vid en krökning av vägen mötte han en

376
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

undersätsig karl i en dräkt som antydde, att det var en


av godsets livegna. Det hårda arbetet och den stränga
försakelsen gav hans anletsdrag en nästan gubbaktig
prägel. Ögat uttryckte sorg och lidande och mungiporna
ryckte spasmodiskt, som om han grät, fast utan tårar.
”Hallå!” ropade Gregor, stannade och vinkade slaven
till sig. ”Du är hemma här, förstår jag?”
Den livegne hade stannat tvärt vid ljudet av denna
röst. Den lät inte främmande för honom. Var hade han
hört den förr? Och detta ansikte sedan? Han mindes
det så väl. Det hade förföljt honom i alla hans drömmar
under hela hans ungdomstid, alltifrån han var en liten
gosse. Han visste så väl, vem den förnäme mannen var,
som stod framför honom.
”Vad stirrar du på? Känner du igen mig, kanske?” sade
fursten något otåligt.
”Ja, jag känner igen er, far lille,” svarade den livegne
på sitt ryska uttryckssätt. ”Hade än hundra år förflutit,
sedan första gången jag såg Gregor Saltykov, skulle jag
känt igen honom.”
”Såå!”
”Det har jag särskilda orsaker till. Minns ni Vanja?
Hon var min syster och det var just här på denna plats
ni mötte henne första gången. Jag var en liten parvel då,
men det aktade ni inte stort, utan piskade mig obarm-
härtigt med ert ridspö. Minns ni det? Å, den stunden

377
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

har aldrig gått ur mitt minne. Jag känner ännu liksom


svedan av vart slag.”
Fursten ryckte till och drog sig ett steg tillbaka. Det
var just inte något angenämt möte att träffa Vanjas bror,
hur litet han än tog sig därav.
”Vanja följde er. Hon har kanske kommit tillbaka?”
”Vanja är död.”
”Död?” Brodern räddes inte för att ta fursten i armen.
”Hon är död, säger ni? De är således döda alla, som jag
höll kära. Far och mor sörjde sig till döds över henne. O,
vad ni dragit för sorg och elände över oss!”
”Hur vågar du beklaga dig inför mig,” avbröt fursten
med rynkade ögonbryn. ”Min frånvaro har gjort dig
djärv. Kanske jag återfinner alla mina slavar sådana
som du . . . då må ni akta er!”
”Piska ihjäl mig, ifall det lyster er, herre, men min
mun stoppar ni inte till, barbar och kvinnoskändare!
Man sade, att ni fallit i onåd hos vår gode tsar och blivit
landsflyktig. Ni fick således ert välförtjänta straff . . .”
”Tig!” Gregor gick honom in på livet, men Vanjas
olycklige broder tog inte ett steg tillbaka. Han ville nu
hämnas, om det än kostade hans liv. Efter detta ögon-
blick hade han längtat. Hade han haft en kniv på sig,
skulle han stött den i hjärtat på fursten, men nu hade
han ingen sådan och att slå honom till marken, var inte
så lätt. I stället spottade han honom i ansiktet och gick

378
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

därefter bort, stolt och segerdrucken över att ha haft


mod att förnedra den förnäme och mäktige furst Sal-
tykov.
Gregor blev så överrumplad och förbluffad, att han
inte kom sig för att skynda efter och bestraffa honom.
Vad skulle han också göra åt den livegne mitt på lands-
vägen, ensam och utan vapen som han var.
”Fördömde slav!” gnisslade han, dödsblek av vrede.
”Du skall knutas ihjäl innan aftonen.”
Efter inte så litet besvär fick han slutligen reda på för-
valtaren, som inte alls tycktes bli överraskad av furstens
ankomst. Det föreföll Gregor, som om han ändå var vän-
tad, ty hos ingen väckte hans uppträdande förvåning.
Hur skulle han förstå detta, då ingenting var ordnat för
hans mottagande? Han gjorde dock ingen fråga, utan
delade ut åtskilliga befallningar, för att göra så bekvämt
som möjligt åt sig i det öde slottet. Sedan skickade han
kusinen i Petersburg underrättelse om sin ankomst.
Endast några få tjänare valde han ut till sin uppassning.
Han skulle ju inte stanna så länge där.
Han hade inte glömt att ge befallning om Vanjas brors
bestraffande. Man sade honom, att denne blivit knutad,
men att han dött under exekutionen.
”Det var meningen, det,” svarade Gregor och gnuggade
händerna av tillfredsställd hämndlusta.

379
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Det undgick honom helt och hållet, att de bägge tjä-


narna, som var närvarande, växlade ett hemligt ögon-
kast med varandra.
Det måste dröja någon tid, innan Gregor Saltykov
kunde vänta något svar från Petersburg.
Vem kände sig mera stolt och lycklig än Gregor!
Han blev lika övermodig som i forna dagar, grym och
nyckfull mot sina underhavande, som likvisst inte tyck-
tes fästa sig vid hans despotism.
En natt, då hans sömn var som djupast och hans
drömmar var de mest ljusa och glädjefulla, väcktes
han av ett häftigt buller. Han satte sig yrvaken upp i
bädden. Ett bländande sken skar i hans sömndruckna
ögon, så att han hastigt drog ögonlocken tillsammans
igen, men så öppnade han dem åter med förskräckelse.
Hans sovgemak upplystes av två brinnande facklor, som
bars i händerna av två gendarmer, som gick rakt fram
till hans bädd.
”Gregor Saltykov!” ropade de till honom. ”Stig genast
upp och klä er fort!”
”Vad vill ni mig? Och vad betyder det, att ni tränger in
hit mitt i natten?” frågade Gregor, anande en förfärlig
olycka.
”Vi är inte skyldiga er något svar. Vi komma i kejsarens
namn för att arrestera er.”

380
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Arrestera mig?! För vilket brott? Kejsaren har ju kallat


mig tillbaka?” utbrast Gregor, dödsblek och skälvande.
”Ni har fem minuter på er. Hinner ni inte klä er på dem,
så får ni följa med oss oklädd.”
”Ah!”
Gregor tryckte händerna hårt mot pannan. Men det
var inte tid till några reflektioner. Han måste skynda.
Han visste, vad de betydde, sådana häktningsorder.
Således var han ändock förrådd och besviken. Men
av vem? Han kastade på sig sina kläder, stoppade oför-
märkt en börs med guld i sin ficka och försökte sedan
tillkämpa sig lugn.
Några minuter därefter reste han från sitt gods
såsom fånge. En mängd av hans livegna hade samlat
sig omkring honom, men ingen enda syntes visa något
deltagande för hans öde. De stod endast och stirrade
på honom, somliga hade dock ett triumferande leende
på läpparna. En av slavarna trängde i sista ögonblicket
ända fram till vagnen, där Gregor satt bevakad av gen-
darmerna.
”Nu är det din tur att knutas, far lille!” ropade han.
”Lycka till . . . vi önskade bara, att vi fått se ditt blod
rinna för nagalka (knutpiska). Du skall skrika och vråla
värre än vi, ty ditt skinn är finare, förstås. Fursteskinn . . .
fursteblod!” och så skrattade han, så att alla de andra
började fnissa.

381
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor låtsade inte höra något, men denna röst, som


ljöd så rå och hämndfull, var honom bekant. Han sneg-
lade åt sidan på den livegne och kände genast igen Van-
jas bror. Således hade man inte verkställt hans befallning
och knutat denne. Svek överallt omkring honom.
Man förde Gregor Saltykov direkt till Petersburg. Det
var en solljus morgonstund han återsåg den kejserliga
staden. Det var sabbat och klockornas klang hördes vida
omkring. Med vilka andra, högt flygande förhoppningar
hade inte Gregor tänkt återkomma dit! Och nu for han
som en fånge genom gatorna.
Han öppnade inte ögonen, förrän han hörde dånet av
fästningsportarna, som hastigt tillslöt sig efter honom.
Han drog en smärtfull suck, då han såg, på vilket ställe
han befann sig. Han var fånge i den dystra fästningen
Petropavlovsk, denna hemska stengrav, som sällan eller
aldrig återgav sina olyckliga offer. Hit hade Gregor i sin
makts och lyckas dagar skickat mången, som stått i vä-
gen för honom eller gjort sig på något sätt misshaglig.
I slutet av en lång gång låg en liten cell, med välvt tak,
fuktiga murar och gyttjigt tegelgolv. Det lilla, trånga,
förgallrade fönstret hade endast utsikt över Nevans
dyiga vatten, som tungt flöt därutanför. Det var i denna
fängelsehåla Gregor skulle försmäkta en lång tid. Hans
sorg och förtvivlan kände inga gränser. Det var således
därför man hade narrat honom tillbaka till Ryssland.

382
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Han var sanningen mycket nära, då han grubblade över,


av vilken orsak man begagnat detta svek mot honom.
Han gick igenom hela sitt stora skuldregister och måste
erkänna sina synder.
En dag öppnades celldörren och hans kusin, Peter
Saltykov, trädde in. Gregor störtade fram till honom.
”Vad betyder allt det här?” flämtade han.
”Det betyder,” svarade Peter med en min och ett sätt,
som tydligt lät Gregor förstå avståndet emellan dem,
”att du straffas välförtjänt för dina svåra brott. Du har
bedragit kejsaren och är ohjälpligt förlorad. Ett enda
ord kan upplysa dig om allt: den präst, som i hemlighet
vigde dig vid en av dina livegna, är död. På sin döds-
bädd bekände han för mig det bedrägeri du begått mot
din släkt. Genom detta giftermål har du förverkat din
arvsrätt.”
”Men varför narrade du mig hit, Peter?” klagade Gre-
gor.
”Eftersom jag vill ha ett skriftligt erkännande av dig,
att du vigd dig vid din livegna. Du förstår väl, att denna
sak är av vikt för mig, som är den rätte arvtagaren.”
”Men om jag inte vill ge dig detta skriftliga erkän-
nande?”
”Så skall du gömmas här i denna håla, ruttna bort och
dö . . . ätas upp av fästningens råttor. Sådant har hänt
förr med bortglömda fångar, det har du nog reda på.”

383
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

”Hellre Sibirien,” mumlade Gregor, som tumlat tillbaka


mot väggen.
”Du skall få följa ditt val,” fortfor Peter med oblidkelig
köld. ”Du skall få slippa ut härifrån och skickas till Sibi-
rien, eftersom du tycker, att detta är angenämare.”
”Men kejsaren?” upprepade Gregor, ”är det på hans
befallning man behandlar mig så här grymt?”
”Hans kejserliga majestät har blivit underrättad om,
att du vågat åter sätta din fot på rysk jord. Du var ju
dömd landsflyktig hela ditt liv och ändå vågar du trotsa
hans mäktiga beslut. Varför har du kommit hit? Natur-
ligtvis för att konspirera . . . Kejsaren känner för övrigt
dina bedrifter i Sverige, ditt tvegifte och avsvärjandet
av din tro.”
”Ah,” skrek Gregor, ”jag har låtit narra mig i fällan
av ditt svek, Peter. Du har således anklagat mig hos
tsaren?”
”Inte jag, Gregor, utan . . .” Peter viskade fram ett
namn, som kom Gregor att spritta till.
Det var namnet på en mäktig person, som stod kej-
saren mycket nära och vars hustru Gregor Saltykov en
gång hade förfört.
Peter hade fått det skriftliga erkännande han önskade.
Gregors förtvivlade böner och knäfall hade slutligen
förmått honom att lova, att han skulle mildra dennes

384
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

ohyggliga öde. Gregor var ju straffad nog genom sin van-


ära, sin fattigdom och sina livegnas förolämpningar.
”Vilket oerhört svek!” utbrast Gregor, helt och hållet
tillintetgjord.
Sedan väntade han på sin befrielse, väntade i dagar,
veckor och månader, men ingenting hördes av.
Äntligen öppnades hans cell. Fångvaktaren utlämnade
Saltykov åt två gendarmer. Gregor sade inte ett ord, gjor-
de ingen fråga, ty det lönade sig ju inte. Han syntes vara
undergiven sitt öde, böjde med en suck ned sitt huvud
mot bröstet. Sedan gjorde han inte minsta rörelse för
att sätta sig till motvärn, då han kopplades tillsammans
med andra fångar; grova brottslingar och kanske även
oskyldigt dömda fanns bland de åtta offer, som skulle,
längsta vägen till fots, tillryggalägga det förskräckliga
avståndet till Sibirien. Deras händer var bundna bakom
ryggen och gendarmerna, som skulle bevaka och ledsaga
dem, sparade inte på att med piskan driva dem framåt
som en vanlig, oskälig oxdrift.
Gregor Saltykov dukade snart under. Hans ben svik-
tade och fötterna ömmade och blödde ur många sår.
Den korta vila, som förunnades honom under nätterna
på en hård träbänk i någon vaktstuga invid vägen, gav
honom ingen lindring i hans gräsliga lidanden.
En natt hade man löst fångarna. En av dem lyckades
då rymma. Hur sådant kunde ske nästan under fångvak-

385
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

tarnas ögon, var obegripligt, men det hade likväl skett.


Fångarna förhördes, men de visste ingenting om kam-
raten. Å, de hade nog reda på, hur han kommit undan.
De var säkert i komplott allesammans, tänkte gendarm-
översten, och han skulle nog få fram sanningen, bara de
fick smaka litet knut. De ställdes upp allesammans och
sist Gregor Saltykov, som bleknade förfärligt.
”Nåd,” viskade han vid den förskräckliga fara, i vilken
han svävade. ”Det är väl inte meningen att knuta mig
heller, ”mig, furst Saltykov?” försökte han att imponera
på gendarmöversten.
Men denne skrattade honom mitt upp i ansiktet.
Någon furste visste översten ingenting om, han hade
endast fångar framför sig, den ene varken bättre eller
sämre än den andre. ”Och just därför att du skryter med
din furstliga värdighet, just därför, Saltykov, skall vi först
börja med dig,” hånade gendarmöversten och gav ett
hemligt tecken åt profosserna, som alltid fanns till hands.
De kastade sig över Gregor, slet av honom kläderna och
band honom med läderremmar framstupa över en bänk.
”Hundra slag!” ljöd befallningen.
Sådana befallningar hade Gregor många gånger givit
med lika stor grymhet och köld, som den nu gällde ho-
nom. Han tänkte på det med ånger och fasa och han
tänkte framför allt på Vanjas bror, som förespått honom
detta. Hundra slag visste han skulle ta bort köttet från

386
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

benen, samt att ingen dödlig kunde uthärda femhundra


slag.
Profossen vecklade ut sin nagalka. Piskan ven och då
den föll på Gregors blottade rygg, lämnade den efter sig
en bred, svartblå strimma. Gregor utstötte ett ohyggligt
skrik. Han bet krampaktigt i bänken och släppte den
inte. Å, det var en förfärlig smärta han utstod.
”Döda mig, uslingar,” vrålade han.
”Nej, vi skall spara dig till bättre ändamål,” svarade
gendarmöversten, som hade satt sig och tänt en cigar-
rett. ”Du vet nog, på vad sätt kamraten rymde, och
bekänn därför, att du också haft samma planer!”
Gregor kunde inte svara. Piskan fortfor att vina över
det olyckliga offret. Det behövdes inte många slag till,
förrän blodet frustade fram och knutarna slet bort stora
köttslamsor. Kanske Vanjas bror hade rätt, att furste-
skinn tålde mindre än slavhud.
Med ett tecken befallde gendarmöversten profos-
sen att avsluta bestraffningen. Han såg, att Gregor inte
längre skulle kunna härda ut. Den arme fången löstes
från bänken, men han kunde inte stå på sina ben, utan
dignade ned på den snöbetäckta marken, som färgades
av hans blod. Hans ögon var fyllda med tårar . . . o, att
han hade fått dö!
”Min Gud,” suckade han med hopknäppta händer.
”Förharma dig över mig, Herre, allsmäktige Gud!”

387
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

Gregor förmådde inte att stiga upp, hur mycket än


gendarmerna sparkade och ryckte i honom. Slutligen
vältrade man honom bakom en buske och där fick han
ligga natten om. Vilken natt av lidande och kval! Men
han utkämpade den ändock. Man lämnade honom kvar,
utan minsta eftersyn och medlidande. Han kunde följa
med nästa fångtransport, som skulle där förbi. Rymma
kunde han ju inte, så mycket insåg man.
Andra natten kom, dimmig och bister och kall. Blodet
på hans sönderpiskade kropp hade stelnat till is och det
vitnade håret hade frusit fast vid marken, så att han inte
kunde göra den minsta rörelse, för att få en bättre vila
åt sitt huvud. Hur det värkte och sved i hans lemmar!
Hur ångern kvalde hans själ! Hela hans förflutna liv med
alla dess onda gärningar gick förbi honom, där han låg
utsträckt på rygg, oförmögen att hjälpa sig själv. Till slut
var hans kroppsliga krafter uttömda och livsverksam-
heten slappades allt mer. Pulsslagen blev mattare, hjärtat
gjorde långa uppehåll vid varje slag och andhämtningen
blev allt tyngre och rosslande. Bröstet höjde och sänkte
sig, höjde sig åter igen, långsamt, pinande, men då sjönk
det tillsammans och — dödskampen var slut! Då brast de
tunga molnen och snöflingorna började falla och fortfor
att falla.
Förgäves söktes efter hans lik, ty levande hade han
inte kunnat undkomma, fastän platsen var tom, dit man

388
VÅLNADEN PÅ TYRESÖ e BOKLAGRET

kastat honom. Snön var genomdränkt av hans blod och


en del av huvudsvålen med sitt vita, långa, hoptovade
hår hittades ett stycke därifrån. Tätt intill och på en lång
sträcka syntes vargspår. Vargarna hade således vädrat
upp hans lik, slitit sönder det lem för lem och frossat av
dess stelnade kött.
Så slutade Gregor Saltykov, fordom en självhärskares
gunstling.

389