Bibltcums småskrifter nr 7

De fem Moseböckerna - en översikt
Seth Erlandsson

STIFTELSEN BIBLICUM UPPSALA

INNEHAT L Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Benämning, innehåll och plan . Moseböckernas ursprung och ålde Mose (1526—1406 f. Kr.) ... Moseböckernas historiska karaktä ................... ................... ................... .................... .................... 5 7 8 10 13 19 19 20 21 22 23 24 24 26 27 28 31

GENESIS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Genesis' uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kronologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Något om Teras följdhistoria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Post-Mosaicum? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . EXODUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kap. 1—15:21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kap. 15:22—40:38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . LEVITICUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett konungarike av präster, kap. l—17 . . . . . . . . . . . . . . . Föreskrifter för ett heligt folk, kap. 18—27 . . . . . . . . . . . . NUMERI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förberedelser för Israels uppbrott från Sinai, 1:1—10:10 31 Ökenvandringen i dess tre stadier från Sinai till Pisga. 10:11—21:35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Vad som hände på Moabs hedar samt de där givna lagarna, kap. 22—36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 DEUTERONOMIUM . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

Första talet: l :6—4:40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 Andra talet, kap. 5—26 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 Avslutande tal, kap. 27—30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Slutet på Mose liv och verk, kap. 31—34 . . . . . . . . . . . . 40
© Stiftelsen Biblicum

Exkurs: NÄR ÄGDE UTTAGET UR EGYPTEN RUM? 42

Inledning

Gamla testamentets heliga Skrifter innehåller den gudomliga frälsningsuppenbarelse, som förbereder återlösningen genom Kristus av det från Gud avfallna människosläktet. Man kan indela den gammaltestamentliga uppenbarelsen i tre stadier: a) tiden för förberedelsen av det gammaltestamentliga Israel, en teokratisk nation b) tiden för dess grundande genom Mose c) tiden för dess fortsatta historia och undervisning genom profeterna. Under samtliga tre stadier har Gud uppenbarat sig och sin frälsning för människosläktet i handlingar och i ord. Grundandet av den teokratiska nationen Israel förbereddes genom kallelsen av Abraham och utkorelsen av honom till folkets stamfader. Med Abraham ville Gud upprätta sitt nådesförbund till salighet för alla jordens släkter (Gen. 12:1—3). Det första stadiet av frälsningshistorien sträcker sig fram till början av uppfyllelsen av det ofta upprepade löftet till fäderna om att de skulle bli ett stort folk, Israels tolv stammar i Egypten. Det andra stadiet börjar med kallelsen av Mose, Israels räddning ur träldomen i Egypten och grundandet av det gammaltestamentliga gudsriket genom förbundet vid Sinai. Riket fick en normerande konstitution, en riksförfattning (Herrens "rätter"). I denna riksförfattning, som ligger till grund för Guds hushållning i gamla förbundet, kommer de eviga sanningarna och det sanna andliga gudsrikets väsen till uttryck i jordisk form och i yttre nationella institutioner. De yttre formerna och inrättningarna är skuggbilder av andliga sanningar. Bestämmelserna

i detta rike förebildar och förbereder den fulla gudsuppenbarelsen i Nya testamentet och det nytestamentliga Israel (se vidare S. Erlandsson, Guds folk Israel och grunden för dess existens, Biblicums småskrifter nr l, Uppsala 1974). Dess institutioner och ordningar har en övervägande lagisk karaktär för att därigenom skapa en djup och sann kunskap om såväl människans synd som Guds helighet och väcka ett levande behov av återlösning från synd och död och behov av saligheten i Guds frid. Gamla förbundets lag och ordning lade inte bara en rad fordringar på folkets hjärta utan predikade också om Guds nåd och försoning, ur vilken kraft flyter till att vandra i rättfärdighet inför Gud. En helgedom hade grundats mitt bland folket och den var uppfylld av Guds nådesnärvaro. Där fanns ett offeraltare, till vilket Israel kunde träda fram för att genom offerblodet mottaga försoning för sina synder och fröjda sig över nådesgemenskapen med sin Gud.

dandet av det nya förbundet, det nytestamentliga Israel under gudamänniskan Immanuel, Jungfruns Son, Herren Kristus. Så går under gamla förbundets hushållning Guds handlingar hand i hand med hans uppenbarelse i Ordet. Liksom gamla förbundets uppenbarelse kan indelas i tre stadier, så kan också urkunderna för denna uppenbarelse, Gamla testamentets heliga skrifter, indelas i tre skriftgrupper: Tora "lagen" (= Moseböckerna), Nebiim "profeterna" och Ketubim "skrifterna". Dessa tre delar motsvarar dock inte de tre stadierna i den gammaltestamentliga uppenbarelsen.
Benämning, innehåll och plan för de fem Moseböckerna De fem Moseböckerna kallas ofta för Pentateuken utifrån deras grekiska benämning ha pentäteuchos (= femrullen). I GT:s hebreiska text möter vi beteckningen s ef är hat-tora "lagboken" eller "läroboken" (Deut. 31:26, Jos. 1:8 etc.) eller helt kort

Det tredje stadiet i den gammaltestamentliga frälsningshistorien omfattar tiden från Mose död (c. 1406 f. Kr.) till utslocknandet av profetian efter den babyloniska exilen (Malaki c. 430 f. Kr.). Under denna långa tidrymd uppenbarade sig Gud som sitt rikes Förbundsgud, Frälsare och Konung på ett utomordentligt sätt. Han beskyddade sitt folk när det vände sig till honom i sin nöd. När de avföll från honom, straffade han dem, men när de åter vände sig till honom och sökte hans hjälp, hjälpte han dem mot hotande världsmakter. Han uppväckte stridbara hjältar och gjorde många allmaktsunder. Han sände profeter, som han utrustade med sin Andes kraft. De förehöll folket Guds lag och vittnesbörd, förkunnade det avfälliga släktet domen och profeterade för de förkrossade och slagna om den messianska frälsningen. När det var nödvändigt bestyrktes profetens gudomliga sändning genom under. Sedan de tio stammarna brutit sig loss från Davids hus (931 f. Kr.), avföll folket mer och mer från Herren och den gammaltestamentliga yttre gudsstaten gick med allt raskare steg mot sin undergång. Då förökade Gud antalet profeter för att genom Ordet bereda vägen för den fulla uppenbarelsen av sin frälsning i och med grun-

hat-tora "lagen, läran" (på grekiska ho nåmos) (Neh. 8:2, 7, 13 etc.). Ordet torä kommer av den kausativa verbformen hord "undervisa' lära" och betyder alltså "undervisning, lära, lag". Tora är alltså undervisningens bok, som Herren har givit folket genom Mose. Därför kan den också benämnas torat JHWH "Herrens undervisning" (2 Krön. 17:9; 34:14, Neh. 9:3) och torat Moshä "Mose undervisning" (Jos. 8:31, 2 Kon. 14:6, Neh. 8:1) eller sefär Moshä "Moses bok" (2 Krön. 25:4; 35:12, Esra 6:18, Neh. 13:1). Dess innehåll utgöres av gudomlig uppenbarelse i handlingar och ord, och förvisso den grundläggande uppenbarelsen, genom vilken Herren har utkorat Israel till sitt egendomsfolk och givit det dess livsordning (nömos), dess teokratiska riksförfattning. Detta femdelade verk utgör ett enhetligt, planmässigt ordnat och i sig avslutat helt, som börjar med världsskapelsen och slutar med Mose död, gamla förbundets medlare. Med skapelsen av himmelen och jorden har grunden och marken för den gudomliga uppenbarelsen beretts. Den av Gud skapade världen är skådeplatsen för frälsningshistorien, platsen för Guds rike i dess jordiska och timliga form. Allt vad som berättas i första boken om människosläktets urhistoria (Gen. l—11) och Israels

förhistoria (Gen. 12—50) står i direkt eller indirekt förhållande till det gudsrike (Israel), vars grundande beskrivs i de övriga böckerna. I andra boken berättas om dess upprättande vid Sinai, i tredje boken om dess andliga ordningar, i fjärde boken om dess organisation och ökenvandring. Femte boken sammanfattar och upprepar hela Guds verk och innehåller förmaningar, historia och laggivning, som läggs på folkets hjärta inför besittningstagandet av Kanaan för att skapa en rätt förbundstrohet och hålla tron vid liv. Härmed hade den gammaltestamentliga nådeshushållningen upprättats och "Lagbokens" uppenbarelse slutar med laggivarens hädanfärd. Indelningen av verket i fem böcker gav sig naturligt utifrån innehåll och plan. De tre mellersta böckerna innehåller historien om det gammaltestamentliga gudsrikets grundande, den första boken dess förhistoria och den femte dess befästande. Denna femdelning är alltså inte ett verk av en senare redaktör utan ingår som en omistlig del i Moseböckernas hela komposition och uppläggning och bör betraktas som ursprunglig. Den mellersta boken, den tredje, är klart avskild från den andra genom Lev. 1:1 och från den fjärde genom slutformeln i Lev. 27:34.
Moseböckernas ursprung och ålder Mose femdelade lagbok intar första rummet i kanon, inte bara till följd av dess grundläggande betydelse och normativa innehåll, utan också därför att den är den äldsta skriften i kanon och grundläggande för hela den gammaltestamentliga litteraturen. All eftermosaisk historieskrivning, profetia och poesi i Israel har Mose lagbok (lärobok) som sin urkälla och förebild. I de följande historiska böckerna i GT föreligger ingen vidareutveckling och förändring av de lagar som givits av Mose. Berättelserna om vad som hände på Josias tid (2 Kon. 22 och 2 Krön. 34) och på Esras och Nehemjas tid visar vilken giltighet och auktoritet Mose lag hade. Den stod oföränderligt fast. Fastän man på många sätt mycket snart kom att bryta mot Guds lag (lära); var ändå torans föreskrifter avgörande för inrättandet av gudstjänsten. Under domartidens oroliga och oordnade tid ("var och en gjorde vad honom behagade", Dom. 21:25) in-

rättade man likväl gudstjänsten vid Silo med levitiska präster i enlighet med Mose lag och de fromma vallfärdade till de årliga högtiderna vid Guds hus för att tillbedja och offra inför Herren (Dom. 18:31) ( j f r Jos. 18:1, l Sam. 1:1—4:4). Vid införandet av konungadömet (l Sam. 8—10) förfar man helt i enlighet med kungalagen i Deut. 17:14 ff. Av konungarna David och Salomo blir prästtjänsten och gudstjänsten reorganiserad efter Mose lag. Konung Josafat ser till att folket blir undervisat i Mose lag och att domstolsväsendet förbättras efter Mose föreskrifter (2 Krön. 17:7 ff, 19:4 f f ) . Av konung Hiskia och konung Josia blir inte bara, så som redan tidigare under konung Åsa (l Kon. 15:12 f, 2 Krön. 15:8 f f ) , avgudakulten avskaffad, den som deras företrädare hade infört, utan gudstjänsten till Herren blir återinförd och påskfesten blir firad i enlighet med lagens föreskrifter under deltagande av hela folket (2 Krön. 29—31, 2 Kon. 23 och 2 Krön. 34—35). Till och med i de tio stammarnas rike, som hade avfallit från Davids konungadöme, ägde Mose lag från början giltighet. Även senare kom Mose lag att äga giltighet inte bara för de borgerliga rättsförhållandena utan också för de frommas liv, fastän Jerobeam I infört en lagstridig gudstjänst. Dessutom innehåller alla de historiska böckerna en rad anspelningar på och citat från Mose lagbok. Också profeterna utgår ifrån Mose undervisning. De förehåller sina landsmän lärans bud och förbud och dömer folket efter lagen som rättesnöre. Lärans hotelser lyftes fram, likaså dess löften som ytterligare förklaras och fylles med ytterligare konkret innehåll. I synnerhet hotelserna och löftena i Lev. 26 och Deut. 28 aktualiseras ofta. Slutligen har vi den under David och Salomo blomstrande poesin, som också har sin rot i uppenbarelsen genom Mose. Psalmernas beskrivningar av troslivets olika skiften avtecknar sig mot lagens lära och i Ordspråksboken återspeglas lagens ord i vad som sägs om det borgerliga livet. Också i Jobs bok och i Höga Visan ser vi spår av lagen och t. o. m. i Predikaren blir lagen anbefalld som summan av den rätta levnadsvisheten (Pred. 12:13).

Också Moseböckernas språk och sakliga innehåll röjer detta verks mosaiska ursprung. Ett närmare studium av de s. k. eftermosaiska ställena visar, att inga sådana förekommer. Allt vad den moderna bibelkritiken framfört om sena inslag i Moseböckerna grundar sig på missförstånd och feltolkningar, eller på okunnighet om den semitiska historieskrivningens egenart eller på naturalistiska förutsättningar, ett aprioriskt förnekande av den gudomliga uppenbarelsens övernaturliga karaktär, dess under och förutsägelser.

Mose och Moseböckerna röjer en mycket exakt kännedom om
Egypten, dess seder och bruk: att män bar korgar på huvudet (Gen. 40:16), att man lät raka sig (41:14), att man spådde i bägare (44:5), att man balsamerade döda och lade dem i kistor (50:2, 3, 26), kistor av papyrusrör, bestrukna med jordbeck och tjära (Ex. 2:3), förbudet för tidelag (Ex. 22:19, Lev. 18:23; 20:15 f ) och andra onaturliga laster, som var mycket vanliga i Egypten, notisen att Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten (Num. 13:23), omnämnandet av i Egypten vanliga och älskade grönsaker (Num. 11:5), omnämnandet av den egyptiska bevattningsmetoden (Deut. lT:10f), hänsyftningen på det egyptiska prygelstraffet (Deut. 25:2 f ) etc. Moseböckerna skiljer sig från GT i övrigt genom språkets ålderdomliga karaktär. Mose lagbok brukar ord, ordformer och talesätt, som senare försvinner ur det levande språket och som inte förekommer mer eller som först av exiliska och efterexiliska skriftställare återupptas från Moseböckerna. Exempel: hu och naar brukas om både mask. och fem. (senare ht och naaya för fem.), demonstrativpron. lyder hael (senare haellä), inf.constr. av tertie Åe-verben saknar det avslutande -t, plur. för verben i 3. pers. har i regel -un, inte bara i imperf. utan också då och då i perf., som senare försvagats till -u. Också en hel rad av ord förekommer endast i Moseböckerna.
Mose (l 526—1406 f. Kr.) Redan i de mellersta böckerna berättas om att Mose upptecknade enskilda lagar och händelser. Sedan amalekiterna besegrats får Mose följande befallning av Gud: Teckna upp detta till en

åminnelse i boken (d. v. s. i en bok som bestämts för upptecknande av Herrens gärningar i Israel) (Ex. 17:14, hebr. ketob zot zikkaron bassefär "uppteckna detta till åminnelse i boken"). Enligt Ex. 24:3 f skrev Mose förbundsorden (Ex. 20:2—17) och Israels "rätter" (kap. 21—23) i förbundsboken och läste dem för folket. Senare läser vi i Ex. 34:27 om Guds befallning till Mose att teckna upp lagarna för det förnyade sinaiförbundet, vilket han också utan tvivel gjort. Slutligen skrev han enligt Num. 33:2 på gudomlig befallning upp "deras uppbrottsorter, alltefter som de ändrade lägerplats". Dessa angivelser innehåller förvisso inget direkt vittnesbörd om att Mose skrivit hela tora. Men utifrån det faktum att förbundet vid Sinai slöts på grundval av en skriftlig urkund över förbundslagarna och förbundsrätterna, följer med stor säkerhet att Mose tecknade ned alla lagar, som folket hade fått från Gud till oföränderligt rättesnöre. Och ur den omständigheten att Gud befallde Mose att uppteckna dessa båda historiska begivenheter kan vi utan tvivel dra den slutsatsen att Gud ville att alla viktigare händelser skulle bevaras skriftligt för folket, så att de kunde begrunda Guds förbundstrohet mot sitt folk och själva bli grundade i trohet mot sin Gud. Att Mose har känt till denna gudomliga avsikt och inte bara upptecknat alla lagarna utan överhuvud vad Gud gjorde i och med Israel, eller med andra ord att han skrivit hela "lagboken" och före sin död överlämnat den åt sitt folk till bevarande och efterföljelse, det sägs med tydliga ord i slutet av lagboken, i Deut. 31:9 och 24. Sedan han hållit sitt sista tal till folket och insatt Josua till att leda folket in i det utlovade landet, skrev han enligt Deut. 31:9 "denna lag" (hattara hazzot) och överlämnade den åt prästerna och de äldste med befallningen att de vart sjunde år vid lövhyddohögtiden skulle föreläsa den för folket, då det kommer för att träda fram inför Herrens ansikte. I v. 24 ff heter det: "Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en bok (hebr. wajhi kekallot Moshä liktob ät-debri hattora-hazzot al-sefär ad tummam "ända tills de var kompletta"), bjöd han leviterna, som bar Herrens förbundsark, och sade: 'Tag denna lagbok och lägg den vid sidan av Herrens,
11

10

eder Guds, förbundsark så att den ligger där till ett vittne mot dig I Deut. 17:18 f föreligger den förordningen att när konungen "har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han hämta denna lag från de levitiska prästerna och ta en avskrift därav åt sig i en bok. Och den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sina livsdagar, för att han skall lära sig att frukta Herren, sin Gud, så att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör efter dem." I Deut. 28:58, 61; 29:20, 21; 30:10 förekommer uttryck som "alla denna lags ord, som är skrivna i denna bok", "denna lagbok", "all den förbannelse, som är uppskriven i denna bok", "alla de förbannelser som är fästa vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok", "hans bud och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok". Dessa ställen blir begripliga endast under den förutsättningen att Mose alltifrån uppenbarelsen vid Sinai var sysselsatt med avfattandet av "lagboken" och avsåg att före sin död överlämna den i fullständigt skick till folket, eftersom han vid den tidpunkt, då han gav dessa förordningar och talade dessa ord ännu inte hade boken färdig. Av Deut. 31:9 och 24 framgår att Mose först sedan han slutat sina tal till folket kort före sin död gjorde lagboken färdig, d. v. s. han torde ha ordnat och redigerat allt som han redan tidigare tecknat upp (l—4 Mos) och så tillfogat som sitt verks femte del de avslutande talen i Moabs land. Giltigheten av de många vittnesbörden i Deut. om "Mose lagbok" bör man inte bara inskränka till den femte boken. Mose lagbok innefattar alla de fem böckerna eller hela verket. Man kan ej på exegetiska grunder hävda att uttrycket hattara hazzot "denna lag, denna undervisning" varje gång det förekommer i Deut. 1:5—31:24 endast syftar på Deuteronomium och att denna bok nedtecknats före de fyra första böckerna, som den grundar sig på. Inte heller kan man visa att förordningen för konungen att göra en avskrift av lagen och förordningen att föreläsa lagen vid lövhyddohögtiden endast avser Deuteronomium. Jcccphus känner inte till en sådan inskränkning utan talar i Ant. IV, 8, 12 om föreläsandet av lagen i sin helhet (grek. ho archiereus . . . anaginasketa tous nomous pasi), och rabbiner12

na förstår hattara hazzot (Deut. 31:9 och 24) om hela lagen och har endast delade meningar om huruvida Mose nedtecknat hela verket på en gång efter sitt sista tal eller om han successivt efter de olika händelserna skrivit ned det och fulländat det hela med Deut., som tillfogats de redan förhandenvarande fyra böckerna. Man brukar invända att Mose omöjligen kan ha skrivit om sin egen död och begravning (Deut. 34). Men för en profet kan det inte ha varit omöjligt. Emellertid synes Josua, som under hela ökenvandringen biträdde Mose, ha svarat för verkets avslutning. Det heter ju i Deut. 31:24 att "då nu Mose fullständigt tecknat upp denna lags ord i en bok ända till dess slut", överlämnade han lagboken åt leviterna. Uppgifterna om vad Mose sade och vad som hände honom efter detta överlämnande (kap. 31—34) hörde på ett naturligt sätt samman med Mose livsverk och torde därför ha tillfogats lagboken av Josua. I dessa kapitel om slutet på Mose livsverk berättas också om hur Josua insätts i ämbetet som folkets ledare och Guds profet för att föra verket vidare. Även om Mose var unik som profet (Deut. 34:10—12), uppenbarade sig Herren också för Josua och han fick, liksom Mose, delge folket Guds uppenbarelse och uppteckna de viktigaste händelserna fram till sin död (Jos. 24:26).
Moseböckernas historiska karaktär Huruvida man erkänner den historiska sanningen i de berättelser som föreligger i Moseböckerna är i hög grad beroende av om man erkänner verkligheten av Guds övernaturliga frälsningsuppenbarelse. Den inom modern teologi vitt utbredda naturalismen, som söker förklara Gamla testamentets ideologi som ett uttryck för vad människor tidigare tänkt och trott, som en produkt av mänsklig reflektion, måste med nödvändighet på förhand förvisa allt det i Moseböckerna som berättar om Guds övernaturliga uppenbarelser och gärningar till den uppdiktade sagans och mytens område och måste aprioriskt förneka undrens historiska sanning och verklighet. En sådan naturalism, som utgår ifrån att det som övergår det naturliga och saknar inomvärldslig kausalitet ej kan vara historiskt, har avhänt sig möj-

13

ligheten att lära känna sanningen, att förstå Bibeln och dess innehåll. Vi som är intresserade av att försöka tränga in i Bibelns värld, att förstå Bibeln såsom den föreligger, kan omöjligen tänka bort dess egna uppgifter, det som är grundläggande för hela dess innehåll. Vi måste studera Bibeln på dess egna villkor, om vi är intresserade av vad Bibelns böcker menar vara sant och historiskt verkligt. Först därefter kan andra tänkesätt och en naturalism, som bygger på andra utgångspunkter, konfronteras med Bibelns uppgifter. För man in för Bibeln främmande utgångspunkter vid det grundläggande studiet av Bibeln, blir resultatet en förvanskning av Bibelns egna uppgifter. Den prövning av Moseböckernas historiska karaktär som man tror därmed har ägt rum har i verkligheten aldrig kommit till stånd. Ett underkännande på förhand av vissa uppgifter är något helt annat än en prövning av vissa uppgifters historiska halt. För en människa med kristen övertygelse är det givetvis helt uteslutet att utgå ifrån den förutsättningen, att det som hon är övertygad om är sant, verkligt eller möjligt, inte är sant, verkligt eller möjligt. När likväl många teologer i vår tid accepterar en sådan utgångspunkt, visar det att de tillåtit naturalismen att omforma deras kristna tro. Det övernaturliga har förpassats bort från denna världens händelser och deras orsakssammanhang. Moseböckerna berättar om en rad naturunder, om sådana händelser, som har sin direkta orsak i det övernaturliga, i Guds direkta ingripande i vår värld. När Gud planterar sitt nåderike i Israel, är det inte mekaniska och inomvärldsliga orsaker som är grunden för denna plantering. De under som därvid sker framställes som verkliga, historiska händelser mitt i vår värld och inför människors ögon. Det är ögonvittnen som har omvittnat vad som skett. Alla berättelserna om vad som hände på Mose tid, berättelserna om hans kallelse, ja, från hans födelse till hans död, vilar på trovärdiga ögonvittnens berättelser. Vad beträffar lagarna i Moseböckerna, så gäller om de allra flesta av dem att t. o. m. motståndarna till den bibliska uppenbarelsen (jag menar folket i öknen som till större delen stod emot sanningen) måste erkänna dessa lagar som härrörande från Mose. Mose tid är alltså ingen dunkel, mytisk, förhistorisk tid. 14

Vad som hände under denna tid skulle kunna förvanskas, endast om händelserna inte omvittnats av en rad ögonvittnen och om berättelserna om vad som hände inte nedtecknats förrän långt, långt efter händelserna i fråga. Den äldre liberalteologin utgick från att man på Mose tid var främmande för skrivkonsten och att därför Moseböckernas många uppgifter om att Mose kontinuerligt upptecknade de viktigaste händelserna var falska. Först långt efter Mose tid, menade man, gjordes flera försök att på ett naivt och ohistoriskt sätt berätta Israels tidigaste historia (Jahvisten, Elohisten etc.). Idag har denna utgångspunkt för liberalteologin visat sig vara felaktig. Det ligger inget ohistoriskt i att Mose själv skrev. På hans tid var skrivkonsten väl känd och t. o. m. det enklare alfabetiska skrivsättet hade kommit i bruk. De historiska berättelserna i Moseböckerna bär inga spår av omändringar i sagans riktning eller av mytiska utbroderingar. De motsägelser som många senare kritiker påstått föreligger i texten är endast inläsningar i texten av kritikerna själva. En sund exeges av ifrågavarande partier finner sådana motsägelser som skenbara eller konstruerade utan verklig grund i texten själv. Påstådda dubletter är i själva verket händelser med vissa likheter som inträffat vid olika tillfällen. Man har t. ex. pekat på två dubletter, som har med händelser under Mose tid att göra, berättelsen om bespisningen med vaktlar och berättelsen om hur man fick vatten ur klippan. Hur förhåller det sig med detta? Den första berättelsen om bespisning med vaktlar föreligger i Ex. 16. Händelsen ägde rum i öknen Sin före ankomsten till Sinai i andra månaden av det första ökenåret. Den andra berättelsen om bespisning med vaktlar har vi i Num. 11. Denna händelse ägde rum efter avtagandet från Sinai i andra månaden i det andra ökenåret vid "lystnadsgravarna" och blev för folket till en svår dom. De av folket som hade gripits av lystnad begrovs där. Det är alltså fråga om två olika händelser, inte en dublett av samma händelse. På samma sätt är det fråga om två olika händelser, när det kom vatten ur klippan. Den första berättelsen återfinns i Ex. 17. Denna händelse ägde rum i första

15

ökenåret före ankomsten till Sinai vid en plats som sedan kallades Massa u-Meriba. Den andra berättelsen föreligger i Num. 20. Denna händelse ägde rum i Kadesh under fyrtionde ökenåret och vid detta tillfälle försyndade sig Mose och Aron, så att de inte kunde få gå in i Kanaan. När det gäller Genesis' historiska innehåll tycks det förhålla sig annorlunda. Om Genesis har komponerats av Mose, så föreligger mellan patriarkernas tid och Mose tid en tidsrymd på 400 —500 år. Berättelserna om patriarkerna skulle alltså av en historiker kunna bedömas som mera osäkra. Men av denna möjlighet följer ej att dessa berättelser måste vara historiskt osäkra. Vad beträffar berättelserna om urhistorien och patriarktiden, så begränsar sig det bevarade materialet till få, enkla och klara berättelser samt släkttavlor. De sistnämnda klarlägger på det allra nyktraste vis utvecklingsgången från de första människorna på jorden samt folkens härstamning. Dessa texter har en så äkta historisk prägel, att varje historisk forskning om folkens upprinnelse och härstamning bekräftar textens hållbarhet. Detta gäller också om patriarktidens berättelser. 'Ingenting förekommer i dessa berättelser, som kan hänföras till mytens värld, om man bortser från själva gudsuppenbärelsen. Avståndet till hedniska myter och dikter om stamfäders och heroers liv och verksamhet är enormt. Från Abrahams och Isaks liv berättas förvisso om ett bortförande av deras fruar tre gånger (Gen. 12:14 ff, 20:1 ff och 26:7 f f ) . Är det fråga om tre olika utbroderingar utifrån en enda händelse, så som modern bibelkritik påstår? En fördomsfri undersökning av dessa texter ger vid handen, att de närmare omständigheterna vid de tre tillfällena klart vittnar om faktiska händelser vid tre olika tillfällen, inte om ett mångfaldigande av en enda episods tilldragelser. I Genesis finner vi hur Gud i sin ledning av människosläktet alltifrån skapelsen och i synnerhet i sin ledning av de tre patriarkerna genom uppenbarelse förbereder det förbund, som han upprättar med folket vid Sinai. Berättelserna om dessa förberedelser är fria från ohistoriska överarbetningar med inslag från Mosetidens förhållanden och inrättningar. Livet under patriark16

tiden får framträda i dess egenart utan anakronistiska omarbetningar. Allt detta ger läsaren intrycket av en trogen återgivning av vad som faktiskt har förekommit. Det som föreligger i Genesis framträder därför med anspråk på historisk trovärdighet, även om innehållet till större delen skulle ha traderats endast muntligt från släkte till släkte. Traderingen måste ha skett inom patriarkernas familjer, dessa som efter Guds löfte visste sig vara utkorade av Gud. I berättelserna om patriarkerna förelåg de fakta som deras uppdrag och utkorelse grundade sig på. Patriarkfamiljerna var också en sluten enhet, som inte fick släppa in främmande inflytelser, och deras levnadsålder var hög. Man vakade säkert sorgfälligt över att berättelserna hölls intakta. De var ju av grundläggande betydelse för deras existens, för deras gudsförhållande, för deras enhet, för deras historia. Många berättelser i Genesis kan ha upptecknats mycket tidigt, d. v. s. förelegat för Mose som skriftliga dokument. Det som skiljer Bibelns skapelseberättelse från utombibliska kosmogonier och geogonier talar för att bakom Aloseböckerna ligger en enastående uppenbarelse, en Gud som velat uppenbara för människorna sanningen, det som annars skulle ha förblivit okänt för dem. Moseböckerna, Herrens lärobok (tora), kan inte förklaras som en produkt av mänsklig reflektion. Varje försök i den riktningen har misslyckats. Dess innehåll kan inte förstås, om man bortser ifrån Gud och hans övernaturliga ingripande i vår värld. Moseböckernas egna uppgifter får oss att tro att Mose på Guds uppdrag har svarat för det enhetliga verk, som Pentateuken utgör. Han kan förvisso ha biträtts av sina medhjälpare, Aron och de levitiska prästerna, och inte minst av hans ständige följeslagare och efterträdare Josua. När det gäller komponerandet av Genesis, kan Mose till en del ha använt sig av redan föreliggande skrivna dokument ( j f r Astrucs teorier). I den följande översikten över Moseböckernas uppbyggnad och innehåll lämnar vi de bibelkritiska källsöndringsteorierna därhän. En närmare vederläggning av dessa teorier får anstå till ett större arbete om Moseböckerna. Tills vidare hänvisar vi till 17

följande vederläggningar: S. R. Kulling, Zur Datierung der 'Genesis-P-Stiicke (Verlag J. H. Kok N. V. Kampen, 1964); K. A. Kitchen, Pentateuchal Criticism and Interpretation (TSF, 39 Bedford Square, London, 1966); M. H. Segal, The Pentateuch, Its Composition and its Authorship (The Magnes Press, The Hebrew University, Jerusalem, 1967); O. T. Allis, The Five Books of Moses (The Presbyterian and Re formed Publishing Co., Nutley, N. J., 1974); A. H. Finn, The Unity of the Pentateuch (Marshall Brothers, Ltd., London and Edinburgh, 3 uppl. 1928).

GENESIS, 50 kap.

I den hebreiska grundtexten börjar Första Mosebok med ordet Bereshtt (= I begynnelsen). Därför benämns hela l Mos. Bereshit av judarna. Benämningen Genesis (Begynnelsen) kommer från den grekiska översättningen av GT (= LXX). I codex Alexandrinus av LXX möter vi överskriften Genesis Kösmou. Genesis börjar med skapelsen av himmelen och jorden och slutar med patriarkerna Jakobs och Josefs död. Den ger oss kunskap inte bara om världens och mänsklighetens begynnelse och första historia, utan också om Guds första frälsningsåtgärder för att grunda sitt rike. I Guds skapade värld står människan som skapelsens krona, rättfärdig och helig, skapad "i Guds bild" eller till Guds avbild (se nyöversättning och kommentar i Biblicum nr 6/76, s. 165 ff och nr 7/76, s. 200 f f ) . Hon lever på denna jord i Guds paradis, i Edens ljuvliga trädgård. Men hon avfaller från Gud sedan ormen har förfört henne och drar därmed över sig och hela skapelsen död och fördärv. Människans förlossning från döden och förbannelsen sker slutgiltigt först 1 och med de nya himlarna och den nya jorden (Jes. 66:22, 2 Petr. 3:13, Upp. 21:1). Genom synden har människan fjärmat sig från Gud, men Gud har i sin gudomliga barmhärtighet inte skilt sig från människan och från sin skapelse. Han har inte bara förkunnat straffet och domen över synden utan också förlossningen, räddningen därifrån. Om och om igen uppenbarar han sig för människorna för att dra dem från fördärvets avvägar och föra dem in på frälsningens väg. Genesis' uppbyggnad Inledning: skapelseberättelsen, 1:1—2:3 Tema: Den tidigaste historien om Guds frälsande verk för mänskligheten Del I: Guds handlande med hela mänskligheten 1. Himmelens och jordens följdhistoria, 2:4—4:26

18

19

2. 3. 4. 5. Del 6. 7. 8. 9. 10.

Adams följdhistoria, 5:1—6:8 Noas följdhistoria, 6:9—9:29 Noas söners följdhistoria, 10:1—11:9 Sems följdhistoria, 11:10—11:26 II: Guds handlande med patriarkerna Teras följdhistoria, 11:27—25:11 Ismaels följdhistoria, 25:12—18 Isaks följdhistoria, 25:19—35:29 Esaus följdhistoria, 36:1—37:1 Jakobs följdhistoria, 37:2—50:26

Den första delen med dess fem följdhistorier omfattar 2:4— 11:26. Här berättas hur Guds frälsande handlande riktades mot mänskligheten i dess helhet: a. människosläktet som det existerade som Adams avkomlingar före floden b. människosläktets följdhistoria genom Noas söner efter floden Den andra delen med dess fem följdhistorier omfattar 11:27 —50:26. Dessa följdhistorier berättar om Guds frälsande handlande sådant det kommer till uttryck i hans fostran av de tre patriarkerna och i utkorelsen av ett speciellt gammaltestamentligt gudsfolk.
Kronologi

Ahasja, som avlade Joas, som avlade Amasja, som avlade Uzzia." Observera också att i Luk. 3:36 föreligger namnet Kainam, som inte finns nämnt i Gen. 11. Enligt Gen. 11:12 f avlade Arpaksad Sela. Enligt Luk. 3:36 avlade Arpaksad Kainam, som avlade Sela. Sålunda kan vi inte fastställa en kronologi på grundval av släkttavlan i Gen. 11. När det gäller patriarkerna kan vi räkna fram följande årtal, om vi utgår ifrån Salomos regeringstid (971—931) och att uttåget ur Egypten skedde 480 år före Salomos fjärde regeringsår (l Kon. 6:1), d. v. s. c. 966 f. Kr.: Abraham levde i 175 år,'2766—1991. Han kom till Kanaan 2091, bevittnade Sodoms undergång 2067, fick den utlovade sonen Isak med Sara 2066. Isak levde i 180 år, 2066—1886. Han fann sin hustru Rebecka 2026 (Gen. 24). Jakob levde i 147 år, 2006—1859När han var 77 år flydde han till Haran, 1929, när han var 97 år kom han tillbaka till Kanaan, 1909, och då var Josef 6 år. När Jakob (Israel) var 130 år, 7876, drog han ned //'// Egypten. Då var Josef 39 år. 430 år senare ("just på den dag, då de 430 åren hade gått till ända", Ex. 12:41) drog Israels barn ut ur
Egypten. Josef levde i 110 år, 1915—1805.

Han såldes till Egypten 1898, 17 år gammal. Han blev upphöjd av farao 1885, 30 år gammal. De sju ymniga åren i Egypten inföll 1885—1878, de sju hungeråren 1878—1871.
Något om Teras följdhistoria, 11:27—25:11

Sems följdhistoria, 11:10—11:26, omfattar endast 17 verser och anger för oss förfäderna till Frälsaren från Sem fram till Tera, fadern till Abram, Nahor och Haran. Dessa namn återfinns också i genealogin i Luk. 3:34 b—36. Vi kan inte fastslå att genealogin är komplett, att alla led är nämnda, eftersom andra genealogier i Bibeln inte förtecknar alla led. Avgörande synes ha varit att härstamningslinjen blir angiven. I Matt. 1:8 är tre konungar överhoppade. Det står: "Joram födde Uzzia". Det betyder inte att Joram var Uzzias far utan att Uzzia härstammar från Joram. I själva verket är Joram Uzzias farfarsfars far. Om inga led överhoppats skulle det ha stått: "Joram avlade
20

Huvudtemat är här Abrahams liv. Abraham kallades från sitt land och fick ett trefaldigt löfte. Med avseende på de tre löftena blev han svårt prövad: 1. Löftet om ett land: 12:7, 13:15, 17, 15:7, 18, 17:2, 24:7, 28:4, 14. Prövningen: a. Abraham var en främling i landet, 12:10, 17:8, 20:1, 21:23, 24, 23:4.
21

b. Landet var ockuperat av andra, 12:6, 13:7, 15:18—21. c. Han drevs två gånger bort därifrån genom hungersnöd,
12:10 ff, 20:1 ff. d. Hans avkomlingar skulle bli främlingar i ett främmande land, e. Landet invaderades av kungar fjärran ifrån, 14:1 ff. f. Abraham måste köpa en begravningsplats, 23:1 ff. 2. Löftet om en talrik avkomma: 12:2, 13:15, 15:5, 17:2, 4, 16, 18:18, 22:17, 26:4, 28:4, 32:12. Prövningen: 11:30, 15:2, 3, 16:1, 17:17, 22:12. 3. Löftet om att bli en välsignelse för alla folk: 12:3, 18:18, 22:18. Prövningen: a. Två gånger är Abraham anledningen till problem, Kap. 12 och 20. b. Abraham och Löt måste separera, 13:5 f f. c. Utländska kungar strider mot honom, kap. 14. d. Han måste protestera mot Abimelek, 21:22 ff.

EXODUS, 40 kap.

Post-Mosaicum?

I Gen. 12:6 b och 13:7 b möter uttrycket: "Och på den tiden bodde kanaaneerna där i landet" resp. "Tillika bodde på den tiden kanaaneerna och perisseerna där i landet". Man har menat att uttrycket "på den tiden", hebr. az, anger att dessa ord nedskrivits i en tid då kanaaneerna inte längre fanns i Palestina. Men denna mening vill endast understryka storheten i Guds löfte. Landet hade utlovats åt Abraham, men närvaron av kanaaneerna gjorde att detta löfte syntes otroligt. Trots kanaaneernas närvaro när löftet gavs och Abraham tog landet i besittning, så trodde Abraham. Fastän kanaaneerna bodde i landet vid denna tid (hebr. az), lovade Gud att ge landet åt Abrahams säd. I Gen. 13:7 b är poängen den, att det inte fanns rum för både Abrahams och Lots boskap, ty landet hyste vid denna tid också andra folk.
22

Judarna kallar denna bok ive'elld shemot eller endast shemot efter inledningsorden. LXX kallar den efter dess centrala tema för Exodos (ordet föreligger i Ex. 19:1) och Vulgata har namnet Exodus. Denna bok berättar om början av uppfyllelsen av de gudomliga löften, som givits till patriarkerna, om befrielsen från träldomen i Egypten av Israels söners släkt, som nu vuxit till ett talrikt folk, och hur detta folk antogs till att bli Guds egendomsfolk vid Sinai. Boken omfattar en tidrymd på 360 år, från tiden för Josefs död år 18 05, varmed också Genesis slutade, till upprättandet av förbundstältet eller uppenbarelsetältet, i början av det andra året efter uttåget ur Egypten, 1445 (Ex. 40). Större delen av boken, kap. 3—40, behandlar de två sista åren, 1446—45. De 430 åren i Egypten skildras sålunda ytterst litet. Under denna tid utvecklades den invandrade familjen under Guds välsignelse och beskydd till ett stort folk. Kap. l och 2 berättar i korthet om folkets tillväxt och hur någon gång efter Josefs död (kanske i och med hyksos' välde omkring 1720) "en ny konung över Egypten" uppstod, "en som icke visste av Josef" (Ex. 1:8) och att i och med denne konungs tillträde israeliterna blev trålar i Egypten. Vidare berättas om Mose födelse (1526), hur det kom sig att Mose blev utbildad vid hovet och hur han sedan blev landsflyktig i 40 år (1486—1446). Mose levnadstid kan beräknas till 1526—1406. Han blev 120 år. Först mot slutet av de 430 åren tar förverkligandet av Guds frälsningsrådslut sin början i och med kallelsen av Alose, kap. 3. Med Mose som medlare grundades en teokratisk nation vid Sinai. Israel befriades ur träldomen i Egypten och som ett från människoträldom befriat folk antogs det av Gud, hela jordens Herre, till hans egendomsfolk. Dessa båda stora händelser med vittgående världshistoriska och frälsningshistoriska följder utgör kärnan i Exodus.
23

Dell: kap. 1—15:21

1) Förberedelsen av Guds frälsningsverk: Israels förökande till ett stort folk och dess träldom i Egypten (kap. 1), den utkorade befriarens födelse och uppfostran (kap. 2). 2) Mose kallelse och utrustande till befriare och ledare av Israel (kap. 3—4). 3) Mose sändning till farao (kap. 5—7:7). 4) Mose förhandlande med farao om Israels befrielse genom ord och gärningar, under och tecken (kap. 7:8—kap. 11). 5) Israels vigning till Herrens förbundsfolk genom instiftandet av påsken och Israels uttåg ur Egypten, frisläppandet verkat av att Herren dödade alla Egyptens förstfödda (kap. 12— 13:16). 6) Tåget från Succot till Röda Havet (kap. 13:17—14:4). 7) Israels övergång över Röda Havet, egyptiernas undergång mitt i havet och Israels triumfsång med anledning av sin förlossning (kap. 14:5—15:21).

I och med invigningen av tabernaklet (kap. 40) var det förbund upprättat, som Herren hade slutit med patriarken Abraham (Gen. 15). När molnskyn övertäckte det färdigställda tabernaklet och Herrens härlighet uppfyllde det hade nationen Israel upphöjts till Herrens kyrka och församling och i och med tabernaklet hade detta gudsrike tagit konkret gestalt i Israel, ty Herren själv bodde nu mitt ibland sitt folk i det allraheligaste.

Del II: kap. 15:22—40:38

1) Israels vandring från Röda Havet till Guds berg (15:22— 17:7). 2) Hedningarnas hållning gentemot Israel, sådan den kom till uttryck genom Amaleks fiendskap och midjanitern Jetros vänliga tillmöteskommande (17:8—kap. 18). 3) Upprättandet av förbundet vid Sinai genom Israels utkorelse till Herrens egendomsfolk, genom utfärdandet av grundlagen och grundordningen för den israelitiska gudsstaten och det högtidliga förbundsslutandet (kap. 19—24:11). 4) Den gudomliga befallningen om upprättandet av en boning åt Herren mitt ibland hans folk (24:12—kap. 31). 5) Berättelsen om israeliternas förbundsbrott och förnyelsen av förbundet (kap. 32—35:3). 6) Byggandet av tabernaklet (Guds boning) samt tillverkandet av de heliga tillbehören för gudstjänsten (35:4—kap. 39). 7) Tabernaklet sättes upp och helgas (kap. 40).
25

3) Renhetslagar, kap. 11—15 Redan på Noas tid skiljer man mellan rena och orena djur. Här klargöres närmare vad som skall betraktas som rent och orent: Rena och orena djur, med kolofon i 11:46—47, kap. 11 Barnaföderskors rening, kap. 12 Spetälska, med kolofon i 14:54—57, kap. 13—14 Flytning, med kolofon i 15:32—33, kap. 15 4) Försoningsdagen, kap. 16

Mina stadgar skall ni hålla, 19:19—37 Straffbestämmelser, kap. 20 Observera att perfektformen i 18:25 är profetiskt eller logiskt perfektum ( j f r par.stället i 20:22—24). 2) Rätta präster och rätta offer, kap. 21—22

Ren och helig, 21:1—15
Utan lyte, 21:16—24

Om ätandet av de heliga gåvorna, 22:1—16 Offrets beskaffenhet, 22:17—33
3) Festkalender, kap. 23

Redan i 2 Mos. 30:10 anspelas på en Försoningsdag en gång om året: Överblick, v. l—10 Arons syndoffer, v. 11—14 Folkets syndoffer, v. 15—19 Asaselbocken, v. 20—22 Slutceremoni, v. 23—28 Folkets högtidlighållande av Försoningsdagen, v. 29—31 Fullgörandet genom översteprästen, v. 32—34

Fyra tal till israeliterna: v. l—8, 9—22, 23—32, 33—44. Efter lövhyddohögtidens sju festdagar följer en helig sammankomst på den åttonde dagen, 23:36 b; 4 Mos. 29:35. Själva lövhyddohögtiden omfattar endast sju dagar, då folket skall glädja sig inför Guds ansikte, Lev. 23:36 a, 39, 40, 41, 42 ( j f r också minskningen av offerdjurens tal i 4 Mos. 29:12 f f ) . 5 Mos. 16:15 motsäger sålunda inte Lev. 23.

5) Om användningen av blod, kap. 17
Detta kapitel avslutar verkningsfullt lagarna om offren, där blodet spelar en sådan avgörande roll. Många vill föra kap. 17 till det följande kap. 18—26, den s. k. "helighetslagen", men kap. 17 saknar den för helighetslagen typiska terminologin. Föreskriften i 17:3 f f förutsätter ökentidens lägerliv och är endast genomförbar under denna tid. Efter intagandet av Kanaan ändras denna stadga så att inte all slakt räknas som ett offrande. Endast de föreskrivna offren måste föras till helgedomen, 5 Mos. 12:10—16, 20—28.

4) Den dagliga gudstjänsten, kap. 24 Den gyllene ljusstaken, v. l—4 Skådebröden, v. 5—9 Hädaren, v. 10—14 Straffet för hädelse och vedergällningens lag, v. 15—23 V. 10—14 och 15—23 står i sakligt samband med det föregående på så sätt, att hädelse och missbruk av Guds namn är motsatsen till ett rätt dagligt anropande av Guds namn. Ljusstaken och skådebrödsbordet stod i det heliga. Där stod också rökelsealtaret, som vittnade om den dagliga bönen till Gud. 5) Sabbatsår och jubelår, kap. 25
I 2 Mos. 23:10 f anspelas på sabbatsåret. Här ges närmare regler för ett heligt folks sabbatsår och jubelår.

Del II: Föreskrifter för ett heligt folk, kap. 18—27

1) Gudsfolkets separation från hedningar och hedniska bruk,
kap. 18—20

Förbud, kap. 18 Ni skall vara heliga, 19:1—18
28

6) Välsignelse och förbannelse, kap. 26 Guds grundfordringar, v. l—2 Guds välsignelse, v. 3—13 Guds förbannelse, v. 14—39
29

Israels syndabekännelse och Guds förbarmande, v. 40—45 Kolofon, v. 46 7) Hur värdet skall bestämmas vid löfteslösen och tionde, kap.
27.

NUMERI, 36 kap.

Människor, v. l—8

Boskap, v. 9—13 Hus, v. 14—15 Ett stycke åker, v. 16—25 Det förstfödda, v. 26—27 Det tillspillogivna, v. 28—29 Tionde, v. 30—33 Kolofon: "Dessa är de bud, som Herren på Sinai berg gav Israels barn genom Mose", v. 34.

Denna bok benämnes av judarna antingen wajdabber "Och han talade" efter inledningsordet eller bammidbar "i öknen". LXX brukar benämningen Arithmoi och Vulgata Numeri (eng. Numbers). Den omspänner tiden 1445—1406, från andra månaden i andra året till tionde månaden i 40: e året efter uttåget ur Egypten. Dock griper 7:1 tillbaka på dagen för uppenbarelsetältets invigning den 1/1 i andra året (Ex. 40:17) och 9:1—5 berättar om påsken den 14/1 i det andra året. Också 9:15 griper tillbaka på dagen då uppenbarelsetältet sattes upp. Sedan de andliga livsordningarna hade fastställts i Leviticus' lagar skulle Israel anträda sin färd mot det utlovade landet. Färden från Gösen till Sinai hade varit en förberedelse för det utvalda folkets upptagande i ett förbund med Gud. Färden från Sinai till Kanaan blev en förberedelse för besittningstagandet av det utlovade landet — som en teokratisk nation bunden till ett bestämt geografiskt område. Under ökenvandringen fick Israel erfara sin Guds trogna omsorg om sitt folk och nåderika hjälp i all nöd och fara. Man fick erfara hur allvarligt det är att förakta den helige Gudens ord och hur viktigt det är att i allt förtrösta på Herren, att först av allt sätta Guds rike och hans rättfärdighet. Gud gav dem också ytterligare lagar, lagar för Israel som en nation och gudsstat vid sidan av andra nationer och stater.
Del I: Förberedelser för Israels uppbrott från Sinai, 1:1 — 10:10

1) Mönstringen och grupperingen av de tolv stammarna runt deras Guds helgedom (kap. l—2), och förordningen att leviterna i stället för folkets förstfödda skall tjänstgöra vid helgedomen (kap. 3—4).

31

2) Den inre eller andliga ordningen av folket som Herrens församling genom lagar om lägrets renhet, orättrådighet, värnande av äktenskaplig trohet, uppfyllande av nasirlöftet och den prästerliga välsignelsen (kap. 5—6). 3) Den sista tiden vid Sinai efter upprättandet av tabernaklet: stamhövdingarnas gåvor till helgedomen (kap. 7, obs. v. 89). Herrens ord om lamporna, om leviternas invigning (kap. 8) och om påskhögtiden (9:1—14, obs. v. 8—9). 4) Herrens tecken under ökenvandringen: Molnstoden (9:15— 23), trumpeterna (10:1—10).
Del II: ökenvandringen i dess tre stadier från Sinai till Pisga, 10:11—21:35

skrifter för prästernas och leviternas åligganden och rättigheter och i kap. 19 lagen om rening från dödsorenhet.

3) Israels vandring under det fyrtionde året från Kades till Kanaans gräns: Från Kades till berget Hor vid gränsen till Edoms land och Arons död (kap. 20). Strid med kanaaneer i Sydlandet, från berget Hor åt Röda Havet till för att kringgå Edoms land, missnöje över denna omväg och straff genom giftormar, ankomst till Pisga (21:1—20). Seger över amoriterkonungarna Sihon och Og och intagande av deras riken i Gilead och Basan (21:21—35).
Del III: Vad som hände på Moabs hedar samt de där givna tagarna, kap. 22—36

1) Från Sinai öken till Parans öken (10:11—36). Olika försyndelser med åtföljande straff under denna vandring: vid Tabeera (11:1—3), vid Lystnadsgravarna (Kivrot-Mattaava) (11:4—35), Mirjams och Arons synd i Haserot (kap. 12). Folkets synd kulminerar i avfallet vid Kades i Parans öken; det mot Gud upproriska folket dömes till fyrtio års kringirrande i öknen till dess att den generation som dragit ut ur Egypten hade gått under (kap. 13—14). 2) Lagar givna under den 38-åriga ökenvandringen samt två exempel på avfall. Från tiden för Herrens dom över det avfälliga folket vid slutet av det andra året till församlingens återsamlande i Kades vid början av det fyrtionde året berättas inte så mycket. Endast två exempel på avfall: en sabbatsbrytares straff (15:32—36) och Koras hops uppror och straff (kap. 16). Detta föregås av lagar om hur folket skall offra och handla i trohet mot Guds ord, när man kommit in i Kanaans land (15:1—31), och mellan de båda exemplen på avfall från Gud föreligger ett stycke om åminnelsetecken på kläderna, "för att ni, när ni ser därpå, skall tänka på alla Herrens bud och göra efter dem" (15:37—41). Efter Koras, Datans och Abirams uppror mot Mose och Aron, stadfästes det aronitiska prästadömet (kap. 17). I kap. 18 följer före32

1) Moabiternas och midjaniternas försök att fördärva Israels folk, först genom Bileams förbannelser, som dock måste välsigna Israel mot sin vilja (kap. 22—24), sedan genom Moabs döttrar, som inbjöd folket till sina gudars offermåltider och sexualkult (kap. 2 5 ) .

2) Ny mönstring av Israels stammar (kap. 26), förordning om arvsbesittning åt döttrar (kap. 27:1—11) och Herrens förordnande av Josua till Mose efterträdare (27:12—23).
3) Lagar om dagliga offer, sabbatsoffer och högtidsoffer (kap. 28—29), och vikten av att åt Herren givna löften hålles (kap. 30).

4) Seger över midjaniterna (kap. 31), fördelningen av det erövrade transjordanska landet på Ruben, Gad och halva Manasse (kap. 32) samt förteckningen över lägerplatserna (kap. 33:1—49). 5) Förordningen om fördrivandet av kanaaneerna (33:50—56), Kanaans land såsom Israels arvedel, dess gränser och fördelningen på Israels stammar (kap. 34), leviternas städer, fristäderna och lagar angående dråpare (kap. 35) samt Herrens bud angående Selofhads döttrar (kap. 36). Den sista versen är en kolof on till kap. 2 5 f f. Liksom Lev. avslutas med
33

orden "Dessa är de bud, som Herren pä. Sinai berg gav Israels barn genom Mose" (27:34), så avslutas Num. med orden "Dessa är de bud och rätter som Herren genom Mose gav Israels barn på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko" (36:13).

DEUTERONOMIUM, 34 kap.

Denna bok börjar med de hebr. orden ellä haddebarim och kallas därför helt kort i den hebreiska Bibeln för Debarim. Hellenistiska judar och flera rabbiner kom att bruka uttrycket Mishne hattara, som återfinns i kap. 17:18 (på latin repetitio legis, i KB 1917 "en avskrift av denna lag"). Ordagrant står det i Deut. 17:18: "Han skall skriva åt sig i en bok en kopia av denna lag (mishne hattara hazzot) från den som är hos de levitiska prästerna." Genom att LXX felaktigt översatte detta uttryck med Deuteronomion (= den andra lagen), kom Vulg. att använda namnet Deuteronomium för 5 Mos., och så kom denna benämning in i den kristna kyrkan.
Syfte: Deuteronomium innehåller inte bara en summarisk upprepning av de viktigaste lagarna och händelserna från de tidigare böckerna. Deut. utgöres främst av förmanande predikningar, i vilka Mose förklarar och inskärper det väsentligaste innehållet i förbundsuppenbarelsen och förbundslagarna. Vidare klarlägger Mose ytterligare de ordningar som gäller för gudstjänsten, domsväsendet, staten och familjen, ordningar som är grundläggande för folkets välsignelse i Kanaans land. Det är alltså inte fråga om en ny eller andra laggivning. Deut. innehåller, bortsett från kap. 31—34, Mose tal till folket, i vilka han i enlighet med vad som står i l: 5 avser att framlägga läran för folket på ett tydligt sätt (hebr. be'er = "göra tydlig, förklara"). Ordagrant står det i 1:5: "På andra sidan Jordan, i Moabs land, började Mose att tydligt framlägga denna lära, i det han sade." Upprepningarna av dekalogen (= Tio Guds bud) och många andra lagar, som Gud genom Mose givit åt folket vid Sinai och under ökenvandringen, har till syfte att tydliggöra och inprägla hos hela folket innehållet i de givna förbundslagarna. Likaså har de lagbestämmelser, som endast föreligger i Deut., inte till syfte att komplettera de redan givna lagarna utan att förklara och belysa vad de redan givna lagarna innebär i den nya

34

35

situation, som kommer att uppstå i och med besittningstagandet av Kanaans land. Deuteronomiums huvuddel, kap. l—30, består av flera tal, som Mose enligt överskriften 1:1—4 höll för hela Israel den 1/11 år 40 efter uttåget, d. v. s. 1406, i Moabs land. Därefter följer kap. 31—34, som skildrar slutet på Mose liv och verk. Dessa kapitel avslutar hela det väldiga verk, som de fem Moseböckerna utgör.
I. Första talet, 1:6—4:40

Detta tal förbereder den efterföljande utläggningen, förklaringen och inskärpningen av lagen genom att Mose påminner om de viktigaste momenten under de gångna fyrtio åren i öknen under Herrens beskydd och nådiga ledning (1:6—3:29). Till denna tillbakablick knytes 'inträngande förmaningar att folket alltid skall hålla fast vid den givna uppenbarelsen, inte glömma Guds ord utan alltid i sitt hjärta säga amen till, att Herren allena är Gud i himmelen och på jorden, och hålla hans bud och rätter, så att de får länge leva och det går. dem väl i Kanaans land (4:1—40). På detta tal följer 4:41—43, som innehåller uppgiften om att Mose vid denna tid avskilde tre tillflyktsstäder i östjordanlandet för dem som utan vett och vilja dödat någon.
II. Andra talet, kap. 5—26

te bara avstå från att ingå något förbund med kanaaneerna, när de intagit deras land, utan de måste också fullständigt utrota dem och förinta deras altaren och gudabilder. Ty Herren har av sin fria kärlek till fäderna (7:7—8) ut korat just dem till ett heligt folk. Han vill bevara dem i sitt nådesförbund och ge dem rik välsignelse, om de iakttar hans bud (kap. 7). De skall också, när de tagit landet i besittning och får njuta av landets goda, alltid komma ihåg hur Gud under ökenvandringen tuktade dem, sörjde för dem och räddade dem, så att de inte blir självsäkra och högmodiga och glömmer alla de nådesgärningar som Herren bevisat dem (kap. 8). De skall alltid komma ihåg att det inte är deras rättfärdighet som är deras grundval och styrka utan endast och allenast Herrens barmhärtighet och förbundstrohet. Det är endast Herrens förtjänst att de kan inta och besitta landet (kap. 9:1—10:11). De skall ivrigt söka att i sann gudsfruktan och kärlek tjäna Herren och uppfylla hans bud, så att de får ärva den utlovade välsignelsen och inte hemfaller åt den förbannelse, som kommer att träffa överträdarna och avgudatjänarna (10:12—11:32).
B. Den speciella delen, kap. 12—26

I denna del framlägger Mose tydligt för hela folket de viktigaste förbundslagarna, som det skall följa i arvedelslandet:
1) Föreskrifter för Israels förhallande till Herren, kap. 12— 16:17 De skall bära fram offergåvor och fira offermåltider endast på "den plats, som Herren, eder Gud utväljer inom någon av edra stammar" (12:5). Endast där Herren uppenbarar sitt namn får ett altare byggas ( j f r Ex. 20:24). Observera att ingenstädes i Deut. nämns Jerusalem som den enda legitima orten för ett altare. Det fanns också andra platser, t. ex. Silo ( j f r också upprättandet av altaret på berget Ebal, 27:5 f f ) . Kap. 12:10 ff klargör att offertjänsten grundar sig på Herrens verk för sitt folk och skall vara en tacksägelsegudstjänst för att Herren har låtit folket få bo i trygghet i arvedelslandet. Lev. 17:1 ff lärde att alla slaktdjur måste föras till uppenba-

Detta långa tal har en inledning, 4:44—49, där detta tal anges som "den lag, som Mose förelade Israels barn". Det andra talet kan indelas i en allmän och en speciell del.

A. Den allmänna delen, kap. 5—11

Här upprepar Mose de tio förbundsorden, som Herren talade från Sinai ur elden, liksom de åtföljande händelserna (kap. 5). Därefter förklarar Mose innehållet i de bada första buden, att Herren ensam är den sanne och absolute Guden som av folket kräver kärlek av allt hjärta och all själ, och som därför inte kan tåla dyrkan av andra gudar (kap. 6). Därför skall israeliterna in36

37

relsetältets ingång. Denna lag var tillämplig under ökentiden, då det var möjligt att praktisera den. I Deut. 12:15 f f sker en decentralisering (bibelkritikernas tal om en centralisering stämmer inte med det föreliggande materialet), i och med att folket skulle komma i en annan situation, när de tagit Kanaans land i besittning. Där skulle det inte bli möjligt för alla att komma till uppenbarelsetältet eller templet och där låta slakta sina slaktdjur. "Du får, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som Herren, din Gud, giver dig" (12:15). "Om den plats, som Herren, din Gud, utväljer till att där fästa sitt namn, ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med vad jag bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den småboskap som Herren har givit dig och äta därav hemma inom dina portar, så mycket dig lyster"
(12:21).

Inför mötet med kanaaneerna i Kanaans land var risken stor att israeliterna skulle låta sig förföras. I kap. 13 klargör Mose att alla som förför till avgudadyrkan måste utrotas, det gäller både profeter som uppträder med tecken och under och nära blodsförvanter, ja, hela städer, om de avfallit till avgudadyrkan. Israeliterna måste också undvika kanaaneiska sorgebruk liksom oren mat (14:1—21). Genom att avskilja tionde av all avkastning skall de ha mat att ge åt leviten, likaså åt främlingen, den faderlöse och änkan (14:22—29). I kap. 15 talar Mose om friåret, om barmhärtigheten mot de fattiga, om frisläppande av slavar efter sex år, om hur man skall förfara med det förstfödda av fäkreaturen och småboskapen. Betydelsen av de tre årliga festerna och hur de skall firas inskärpes i kap. 16:1—17.
2) Lagar om den teokratiska statens organisation, 16:18—

3) Förordningar om hur Israel som ett heligt ju*,*, la och alltid skaffa bort ifrån sig vad som är ont, 18:9—ka^. Israel skall hålla sig fritt från "hedningarnas styggelser" (18. 9—14) och lyssna till den sanne profeten (18:15—19). Den falske profeten skall dö (18:20—22). Lagbestämmelser om inrättandet av fristäder för sådana som dödat sin nästa utan vett och vilja (19:1—13), om att inte flytta landområdesgränser och om förebyggande av falska anklagelser från nästan (19: 14—21), om krigföring med skonande av såväl de egna krigarna som värnlösa fiender och deras städer (kap. 20), om sonande av mord som begåtts av en okänd gärningsman (21:1—9), om mild behandling av kvinnlig krigsfånge som tas till hustru (21:10—14), om rätt utövning av den faderliga myndigheten (21:15—21), om begravning av en avrättad förbrytare (21: 22—23). Förpliktelser till kärleksfull omsorg om nästans egendom och att inte överge Guds skapelseordning (22:1—11). Tofsarna i de fyra hörnen på överklädnaden skall vara en påminnelse om Herrens bud (22:12, jfr Num. 15:3—40). Skilda föreskrifter om helgandet av det äkta ståndet (22:13—30) och av den teokratiska församlingsgemenskapen (23:1—25), av hemlivet och det borgerliga livet i dess mångfaldiga förhållanden (kap. 24—25).

4) Föreskrifter om hur Israel skall tacka Herren och bära fram förstlingsfrukt och tionde, sedan man tagit det utlovade landet i besittning (26:1—15).
I 26:16—19 följer så en avslutande sammanfattning till hela kap. 1—26.

18:8 Om insättande av domare och tillsyningsmän (shoterim) i alla städer, det rättsliga förfarandet mot avgudatjänare och illgärningsmän i lägre och högre instans (16:18—17:13), kungavalet i framtiden och kungens plikter (17:14—20), prästernas och leviternas underhåll (18:1—8).

III. Avslutande tal, kap. 27—30

Detta avsnitt visar tillbaka till kap. l—26 och inskärper om och om igen hur hela Israels existens är beroende av Herren och hans ord:

1) Mose och de äldste ger föreskrifter om hur "alla denna lags
38

39

ord" skall upptecknas på stora stenar efter övergången av Jordan och resas på berget Ebal och att ett altare skall bygas där för brännoffer och tackoffer (27:1—8). 2) Mose och de levitiska prästerna förmanar hela Israel till hörsamhet mot Herrens ord (27:9—10). 3) Mose ger föreskrifter om hur folket skall välsignas och förbannas från berget Gerizim och berget Ebal (27:11—13) och vilka förbannelser som leviterna skall uttala "inför var man i Israel" (27:14—26). Utifrån denna befallning förkunnar nu Mose utförligt vilka välsignelser det för med sig om folket lyssnar till Herrens röst och vilka förbannelser det för med sig, om de inte lyssnar därtill (kap. 28). 4) Till sist följer förbunds-förnyelsen, som består i att Mose än en gång på ett högtidligt sätt förehåller hela folkförsamlingen allt som Herren har gjort för dem, och under hänvisning till välsignelserna och förbannelserna uppfordrar han och besvär han folket att inträda i Herrens förbund, det som han idag sluter med dem, och av den förelagda välsignelsen och förbannelsen, livet och döden, välja livet (kap. 29—30).
IV. Slutet på Mose liv och verk, kap. 31—34

3 ) 1 kap. 32 föreligger den sång, som Herren uppenbarade för Mose och Josua (31:19) och som Mose upptecknade (31: 22) och föredrog inför Israels hela församling (31:30; 32:44). Den inramas av 31:28—30 och 32:44—47, där Mose framhåller den stora olycka som det innebär att avvika från Guds ord. 4) Herren kungör samma dag för Mose att han skall dö på berget Nebo, sedan han därifrån fått se in i Kanaans land
(32:48—52).

5 ) 1 kap. 33 följer den välsignelse som Mose gav israeliterna före sin död. 6) Berättelsen om Mose död (kap. 34). Moseböckernas avslutningsord får också bilda avslutningen på denna översikt av det första stycket i den bibliska kanon, Mose femdelade lärobok: "I Israel uppstod inte mer någon profet sådan som Mose, med vilken Herren hade umgåtts ansikte mot ansikte — ingen, om man tänker på alla de tecken och under som Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans tjänare och med hela hans land, och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade och på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför hela Israel" (Deut. 34:10—12).

Josua, som under hela ökenvandringen stått vid Mose sida och som vid denna tid insattes i sitt ämbete som folkets ledare och som förmedlare av Guds uppenbarelse, har förmodligen redigerat denna avslutande del till Moseböckerna. Det som Josua upptecknade var lika mycket Guds ord som det som Mose upptecknat, vilket framgår av Jos. 24:26. Innehåll: 1) Josua förordnas att överta Mose ämbete och föra Israel in i Kanaans land (31:1—23). 2) Sedan lagboken skrivits färdig överlämnas den av Mose till prästerna för att bevaras och föreläsas för folket vid den lövhyddohögtid som infaller under friåret vart sjunde år (31:24—27).
40

41

Exkurs:

När ägde uttåget ur Egypten rum?

har vi först en tid på 40 år för ökenvandringen, därefter tiden för Josuas ledarskap, kanske 20 år. Vidare omfattade Samuels ledarskap före Saul c.
20 år. Det innebär att från tiden för uttåget fram till c. 1050, när Saul blev konung, måste det finnas utrymme för 80 år plus domartiden. Ägde uttåget

rum c. 1446 f. Kr. blir domartiden drygt 300 år lång (1446—1050 = 396
—80 = 316). En datering av uttåget till 1200-talet erbjuder mindre än 150

år för domartiden. Det är närmast omöjligt att pressa samman domartiden
till 150 år, även om man måste räkna med att vissa domare utövade sitt äm-

bete parallellt. Om man summerar alla tidsuppgifterna om domarna och lägger

Få historiska frågor som hänför sig till Gamla testamentet har blivit så omdiskuterade som frågan om tiden för Israels barns uttåg ur Egypten. För inte så länge sedan dominerade den s. k. tidigare dateringen, d. v. s. att uttaget ägt
rum på 1400-talet f. Kr. För närvarande är det den s. k. senare dateringen

därtill de tider av lugn som också infann sig under domartiden, får man to-

talt 410 år, vilket är 94 år mer än de 316, som den tidigare dateringen medger. Men domarboken själv innehåller flera antydningar om samtidig domarverksamhet. 316 år synes sålunda vara en sannolik .siffra för domartidens

som mera allmänt läres ut, d. v. s. att uttåget ägde rum på 1200-talet f. Kr. I det följande skall vi något låta olika argument komma till tals. Först och främst intresserar oss de bibliska texternas egna data, sedan hur dessa data
förhåller sig till utombibliska vittnesbörd.

längd och den harmonierar med såväl l Kon. 6:1 som Dom. 11:26.
D. Historiska sammanhang I 2 Mos. berättas att en ny farao, "som icke visste av Josef" (v. 8), gav order om att hebréerna skulle förtryckas och som slavtjänst bygga åt farao "förrådsstäder, Pitom och Raamses" (v. 11). Anhängarna av den senare dateringen identifierar vanligtvis Rameses II (1304—1238) med både den farao som gav denna order (några anger i stället Seti I, 1316—04) och uttågets farao. Om denna identifiering är riktig kan ordern om slavtjänst inte ha föregått själva uttåget med någon längre tid, högst 30 år. Vanligtvis förläggs uttåget inte senare än c. 1275 f. Kr., bl. a. med tanke på att farao Merneptah (1238—28) på en segerstele uppger att han i ett fälttåg besegrat libyerna och skilda folk i Kanaan, bl. a. Israel. Med tanke på tiden för ökenvandringen kan sålunda uttåget inte gärna förläggas senare än c. 1275 f. Kr. Den bibliska berättelsen förutsätter emellertid att avsevärt längre tid än 30 år förflutit från det att ordern om .byggandet av Pitom och Raamses utfärdades fram till uttåget. I 2 Mos. l nämns ordern om byggandet av förrådsstäderna i samband med den nye faraos införande av sin slavtjänstpolitik. Denna politik fick emellertid inte avsedd effekt (v. 12), varför ytterligare tvångsarbeten pålades hebréerna. Till följd av att hebréernas tillväxttakt likväl inte avtog utan bara ökade vidtogs ytterligare åtgärder av direkt natur. De hebreiska barnmorskorna fick order att se till att alla gossebarn dödades. Men barnmorskorna lydde inte denna order och folkmängden fortsatte att öka. "Då bjöd farao allt sitt folk och sade: 'Alla nyfödda gossebarn skolen I kasta i Nilfloden, men alla flickebarn mån I låta leva' " (v. 22). Därmed är vi framme vid tidpunkten för Mose födelse. Med hänsyn till de olika åtgärder som farao vidtog mot hebréerna torde det ha förflutit en viss tid från det att ordern om byggandet av förrådsstäderna utfärdades fram till Mose födelse. Men framför allt står det klart att det därefter förgick 80 år, innan uttåget blev av. Ty Mose var 80 år när han återkom till Egypten för att leda uttåget. Följaktligen måste den farao som gav order om att förrådsstäderna Pitom och Raamses skulle byggas ha levt minst 80 år före uttåget, förmodligen mer än 100 år dessförinnan, och kan sålunda inte ha varit densamme som uttågets farao. Ansluter man sig till den senare dateringen kan man inte räkna med en så lång tid, eftersom ett avgörande argument för den senare dateringen är att Rameses II var den farao, som gav order om byggandet av staden som bär hans namn, Raamses (ang. Pitom och Raamses, se nedan). Accepterar man den tidigare dateringen av uttåget blir uppgiften om en längre tidrymd mellan begynnelsen av slavtjänsten och uttåget inget problem. Några identifierar den farao som började förtrycket av hebréerna med Ahmose (1584—60), den förste härskaren av den 18:e dynastin, som inledde en helt

I. BIBLISKA VITTNESBORD

A. l Kon. 6:1 I l Kon. 6:1 ges en direkt tidsangivelse under hänvisning till uttåget ur Egypten. Konung Salomo började -bygga templet i det 480: e året efter uttåget, och detta år var Salomos fjärde regeringsår, d. v. s. c:a 966 f. Kr. Genom att addera 480 till 966 får vi sålunda fram datum för uttåget ur Egypten nämligen år 1446 f. Kr. . '
Om man vill försvara den senare dateringen av uttåget måste uppgiften

i l Kon. 6 : l uppfattas på något annat sätt. Talet 480 får inte uppfattas bokstavligt. Det kan i stället tänkas att det vill ange en period av 12 generationer
ä 40 år. 12X40 blir ju 480. Eftersom man för en generation kan reducera talet 40 till 25 innebär 480 _år i själva verket 300 år och då får man l Kon.

6:1 att harmoniera med den senare dateringen. En sådan reduktion blir
emellertid godtycklig.

Ett annat försök att reducera talet 480 redogör K. A. Kitchen för (se Ancient Orient and Old Testament, London 1966, s. 74). Han menar att 480
år kan avse 480 regentär. Och eftersom vi då och då måste räkna med sam-

regentskap blir summan av regentåren större än den faktiska tid som förflutit. Kitchen hämtar exempel på detta från egyptiska texter.
B. Jeftas påstående ^ . 11:26 återges ett påstående av domaren Jefta, som innebär att Israel på hans tid bebott transjordanien i 300 år. Jeftas tid kan med ledning av andra uppgifter i GT ganska säkert beräknas till c. 1100 f. Kr., d. v. s. precis 300 år efter 1400, den tid då erövringen enligt den tidigare dateringen skall ha ägt rum. Det ställer sig mycket svårt att få Jeftas påstående att harmoniera med den senare dateringen. Det är också påfallande att de båda direkta tidsuppgifter som ges i GT med avseende på uttåget ur Egypten och erövringen av Kanaan, l Kon. 6:1 resp. Dom. 11:26, är i harmoni med varandra så länge de uppfattas naturligt utan några specialtydningar. C. Domartidens längd Hur lång tid förgick från Josuas död fram till Samuels tid? En analys av GT:s samtliga uppgifter synes ge vid handen att den tiden var mycket längre än vad den senare dateringen kan ge utrymme åt. Efter uttåget ur Egypten

42

43

ny politik och utdrev hyksos från Egypten. Andra har tänkt på den förste

av hyksosregenterna o. 1730 f. Kr.
En annan fråga gäller vem den farao var som dog medan Mose ännu var

i Midjan (2 Mos. 2:23—25). Omnämnandet av att "konungen i Egypten dog" avser tydligen att klargöra att den landsflyktige Mose nu har möjlighet att återvända till Egypten. Enligt denna text är det sålunda uteslutet att
uttågets farao är densamme som den som gav order om slavtjänst. När än

svårt att dra säkra slutsatser om förhållandena i Jeriko och dess undergång till följd av den kraftiga erosion, som staden utsatts för under den långa tid den legat i ruiner. Kenyon s resultat har också medfört att den slutsats Garstang dragit och de argument han fört fram för sin slutsats kommit i skymundan. Låt oss därför närmare konfrontera Garstang och Kenyon med varandra.
1. Gar stängs argument De skäl som Garstang framförde för sin datering av erövringen av Kanaan kan sammanfattas i fyra punkter:

uttåget har ägt rum, så bör en farao som regerat i nästan 40 år ha avlidit kort före Mose återkomst till Egypten och uttåget. Är den tidigare dateringen riktig har en sådan död just ägt rum. Thutmosis III dog nämligen c. 1450 f. Kr., alltså kort före uttåget 1446, och han hade regerat en lång tid. Först samregerade han med sin berömda styvmoder Hatshepsut (1504—1482), sedan ensam i 32 år. Menar man att den senare dateringen är den riktiga, hår man ingen farao med lång regeringstid och som dött strax före uttåget att hänvisa

till. Seti I (1316—04), den närmaste företrädaren till Rameses II, regerade bara i 12 år. Dessutom innebär den senare dateringen att uttåget ägde rum långt in på Rameses II:s regeringstid. Enligt Ex. 2 : 2 3 kan inte uttågets farao
ha regerat så länge vid tiden för uttåget.

Med hänsyn till l Kon. 6:1, Dom. 11:26, domartidens längd, 2 Mos. l
och 2:23—25 måste vi konstatera att den tidigare dateringen av uttåget ur

a) Både på själva teilen (ruinhögen) och i gravarna hade G. påträffat en stor mängd lerskärvor och skalbaggsformade egyptiska amuletter. De sistnämnda hänförde sig till tiden från farao Thutmosis III (1504—1450) och fram till farao Amenhotep III (1414—1378). b) Varken på teilen eller i gravarna påträffade han några föremål, som kunde dateras till Farao Eknatons tid (1378—67), Amenhotep Ill:s efterträdare. Ändå har man på andra platser i Palestina gjort rikliga fynd av föremål, som är typiska för Eknatons tid. c) Några få lerskärvor, som kunde dateras till "sen brons II" (c. 1400—
1200), från och med Seti I (1316—04), påträffades i anslutning till en enda

Egypten är mest i harmoni med de bibliska uppgifterna. Låt oss nu se något
på utombibliska vittnesbörd och deras förhållande till Bibelns uppgifter.

byggnad, den s. k. "mellersta byggnaden", vilken tycks ha stått ganska ensam
när den existerade.

d) I två gravar (nr 4 och 13) av de 43 som genomsöktes, påträffades några få lerskärvor av senare keramik, som kunde dateras till "sen brons II" och
"tidig järn I" (c. 1200). Garstang menade att punkt a) och b) tyder på att Jeriko förstördes någon

II. UTOMBIBLISKA VITTNESBÖRD
Den datering man givit av uttåget ur Egypten, 1440-talet eller c. 1280, har
på ett avgörande vis påverkats av utombibliska vittnesbörd, och då i första hand sådana som kan sättas i förbindelse med israeliternas erövring av Kanaans land. Man har menat att arkeologin bör kunna fastslå, om denna eröv-

gång under Amenhotep III:s tid (1414—1378), eftersom egyptiska amuletter hade påträffats, som härrörde från tiden fram till hans tid men inte från tiden för hans efterföljare Eknaton. Lerskärvorna lät sig också bäst
dateras till 1400-talet. Det ringa antal lerskärvor, som han påträffade i den

ring ägt rum c. 1400 eller c. 1240, eftersom flera städer i Palestina skall ha förstörts av Josuas trupper. Arkeologiska utgrävningar i Jeriko, Lakish, Debir
och Hazor har stått i centrum för intresset, liksom den bild man haft och har av förhållandena i Transjordanien på Mose tid. Vidare har vi att ta hänsyn till Amarnabrevens vittnesbörd och till vittnesbörd om förhållandena i Egypten vid de olika tidpunkterna i fråga. Vi skall nu i tur och ordning lyssna till dessa vittnesbörd.

ensamma "mellersta byggnaden" enligt p. c) trodde han vittnade om den moabitiske kungen Eglons kortvariga ockupation av Jeriko enligt Dom. 3: 12—14. Garstang menade att denna slutsats stöddes av det faktum att liknande lerskärvor saknades i gravarna. Följaktligen skulle de som bott i den "mellersta byggnaden" inte ha begravt sina döda på Jerikos gravplats, vilket är naturligt, om det var fråga om moabiter. Vad slutligen lerskärvorna enligt
p. d) beträffar, drog han den slutsatsen att de härrörde från människor, som

A. Jeriko Vittnesbördet från Jeriko har länge varit av avgörande betydelse men är numera synnerligen omtvistat. En entydig tolkning av de arkeologiska fynd som gjorts i det gamla Jeriko, det nuvarande Tel es-Sultan, har ej kunnat presenteras. Låt oss se närmare vad saken gäller. John Garstang ledde en arkeologisk expedition på Tel es-Sultan åren 1930—36. Han kom därvid till det resultatet att Jeriko hade fallit för Josua c. 1400 (se John Garstang och J. B. E. Garstang, The Story of Jericho, 2 uppl. London 1948, s. 125—30). Åren 1952—58 ledde Miss Kathleen Kenyon en annan utgrävning av samma plats, och hon kom till det resultatet att staden föll mellan åren 1350 och 1325 (se Kathleen Kenyon, Digging up Jericho, New York 1957, s. 262). Denna nya slutsats ledde till att många forskare kom att övergiva den tidigare dateringen för uttåget ur Egypten. Fastän hennes slutsats varken stämde med den tidigare eller den senare dateringen, kom likväl den senare dateringen att vinna allt fler förespråkare. Miss Kenyon hade också upprepade gånger understrukit att det var mycket
44

senare i smärre grupper tillfälligt slog sig ner här. Som skäl härför strök han under att det rörde sig om få skärvor av främmande karaktär och att de påträffades i endast två gravar och inte uppe på själva teilen.
2. Kenyons slutsatser a) Garstangs välkända "dubbelmur", som han trodde var den mur, som föll för Josua, var ingen dubbelmur alls utan två skilda murar från skilda tider, och båda mer än 500 år före Josuas tid. b) Själva teilen har kraftigt eroderats och därigenom berövats på alla lämningar från en eventuell "sen brons"-bebyggelse (d. v. s. efter år 1500 f. Kr.) med undantag för höjden ovanför vattenkällan. Denna erosion kan förklaras av att teilen låg obebodd från Josuas erövring fram till Ahabs tid på 800talet (se l Kon. 16:34 och Jos. 6:26). c) De lerskärvor som Garstang påträffade, antingen på denna del av teilen eller i gravarna, som han menade härrörde från tiden fram till Amenhotep III c. 1400 f. Kr., är enligt Kenyon inte yngre än "mellan brons II", förmodligen c. 1550 f. Kr. Detta betyder att Kenyon förbinder det asklager som täcker dessa fynd, med en bränning av staden på 1500-talet och inte, som Garstang hävdat, med Josuas bränning av staden c. 1400.

45

d) De fåtaliga lerskärvor som Garstang påträffat i den "mellersta byggnaden" ovanför källan (Kenyon fann ytterligare en skärva i ett närliggande

plötsligt slut genom att staden brändes. Garstang tillskriver denna förstörelse
Josua. Kenyon tillskriver den egyptierna, som hon tror kan ha härjat här i samband med att hyksosfolken utdrevs från Egypten i mitten av 1500-talet.

rum) och som han förknippade med moabiterna under Eglon, är enligt Miss
Kenyon de enda kvarvarande spåren av den stad som Josua förstörde. Hon menar att den staden var ganska liten och förstördes c. 1325 f. Kr.

Hur är det möjligt att arkeologer av facket kan datera keramiken så olika?
En förklaring är den, som vi skall ytterligare belysa längre fram, att arkeologerna alltjämt är ganska osäkra i bedömningen av keramiken från denna tid. När Garstang 1947 utgav sin bok om Jeriko i en andra upplaga, hade han grundligt tagit del av utgrävningsresultaten från Megiddo och han hade haft möjlighet att jämföra keramiken från Megiddo med fynden i Jeriko. I förordet till andra upplagan hävdar han att denna jämförelse givit vid han-

e) De lerskärvor som Garstang fann i de båda gravarna är enligt Kenyon från samma tid som de som påträffades i den "mellersta byggnaden".
3. Värdering Med både Garstangs och Kenyons fynd och slutsatser framför oss, är en värdering möjlig. Miss Kenyons slutsatser enligt p. a) och b) är förmodligen riktiga. De fynd hon gjort med avseende på "dubbelmuren" övertygar om att Garstang på denna punkt misstagit sig. "Dubbelmuren" spelar emellertid ingen roll i Garstangs argumentering för att staden brändes c. 1400. Miss Kenyon torde också ha rätt i att en hel del vittnesbörd från staden närmast före dess fall har spolats bort från teilen. Också Garstang nämner i förbigående att teilen utsatts för erosion. Både Garstang och Kenyon har grundat sina slutsatser på material som påträffats på höjden ovanför källan. Vad Kenyons p. e) beträffar, står hennes tolkning mera i konflikt med den senare dateringen än med den tidigare. Garstang ansåg att dessa lerskärvor, som påträffades i endast 2 av 43 gravar, härrörde från 1200-talet och vittnade om sporadisk vistelse av mindre betydelse. Miss Kenyon bedömde dem som samtida med de skärvor Garstang funnit i den "mellersta byggnaden" från senare delen av 1300-talet. Anhängarna av den senare dateringen föredrar att datera dem på samma sätt som Garstang, ty de betraktar dem som åtminstone ett visst stöd för förekomsten av en 1200-tals stad, som de tror måste vara den som Josua förstörde (se f. ex. W. F. Albright, The Biblical Period from Abraham to Ezra, New York 1963, s. 100 n. 59, och i hans efterföljd K. A. Kitchen, som skriver: "Positiva vittnesbörd för att en bebyggelse existerade på 1200-talet kommer från gravarna, vilka erbjuder mykensk keramik och imitationer av sådan", Ancient Orient and Old Testament, London 1966, s. 63 n. 2 2 ) . Går vi över till punkterna c) och d) finner vi avgörande skillnader mellan Garstang och Kenyon. Dessa båda punkter är avgörande för huruvida man daterar Jerikos undergång genom brand till c. 1550 eller till c. 1400 f. Kr. Vad först p. d) beträffar, kan man utan att vara orättvis, slå fast, att Garstangs förklaring mycket bättre stämmer med föreliggande vittnesbörd än Kenyons förklaring. Saken gäller ju de lerskärvor, som Garstang påträffat i eller nära den "mellersta byggnaden" ovanför källan. Både Garstang och Kenyon daterar dessa skärvor till senare delen av 1300-talet, men Miss Kenyon tror att de representerar den stad, som Josua förstörde, och som därför inte kan ha varit en stad av den betydenhet som Josuaboken 6 vittnar om. Eftersom fynden vittnar om en begränsad bebyggelse och dessutom härrör från just den tid, då moabiterna enligt Dom. 3:12—14 nyttjade Jeriko (nämligen c. 1327— 1309 enligt den bibliska kronologin), har Garstang förbundit dessa vittnesbörd med denna tidsbegränsade bebyggelse. Miss Kenyons skäl är endast att detta är den enda bebyggelse som kan hänföras till en tid då Josua kan ha levat, eftersom den tidigare bebyggelsen upphörde redan c. 1550 f. Kr. enligt henne. Den direkt avgörande punkten är c), som avser de lerskärvor (320 bitar), som påträffats på såväl själva teilen ovanför källan som i gravarna. Garstang menade att dessa fynd kan dateras till 1400-talet och fram till c. 1400 f. Kr., medan Kenyon menar att de inte kan dateras senare än c. 1550 f. Kr. Det tjocka asklagret visar att den bebyggelse som dessa fynd vittnar om fick ett

den att han inte kan övergiva sina tidigare slutsatser om Jerikos fall. De fynd som tycks ha varit särskilt avgörande för Garstang är de tidigare
nämnda skarabéerna, egyptiska amuletter med inskriptioner, som hänför dem till bestämda faraoner. De föreligger i en kontinuerlig tidsföljd, som slutar

exakt med Amenhotep III (c. 1400). Med hänsyn till dessa amuletter anmärker endast Miss Kenyon att amuletter inte är säkra vittnesbörd för dateringen, ty de "är av det slaget som är benägna att bli släktklenoder" (Kenyon,

Digging up Jericho, New York 1957, s. 260). Det kan nog vara riktigt, allmänt sett, men i detta fall kan dessa "släktklenoder" sättas i en kontinuerlig
tidsföljd fram till just den tid, då erövringen enligt den tidigare dateringen

bör ha ägt rum. Därefter upphör de. Detta sammanträffande kan svårligen bortförklaras. Garstang fäster också stor uppmärksamhet vid den cypriotiska keramiken, som påträffades tillsammans med skarabéerna. Liknande cypriotisk keramik har påträffats i Megiddo, flertalet i stratum VIII—VII, som kan dateras till tiden 1479—1150 f. Kr. Miss Kenyon själv skriver: "Importerad cypriotisk keramik är sällsynt under mellanbronstiden . . . Men under övergångstiden, som Megiddo stratum IX vittnar om, blev den vanligare, och under "sen brons" påträffas nästan lika mycket cypriotisk keramik som inhemsk" (Archaelogy in the Holy Land, New York 1960, s. 200). Detta vittnar till förmån för Garstangs uppfattning. Det är därför egendomligt att Kenyon, vad

Jeriko beträffar, placerat denna keramik till tiden före 1550 f. Kr. I Jeriko saknas emellertid en särskild typ av keramik, som man har menat markerar övergången mellan mellanbronstiden och "sen brons" för hela landet. Kenyon har lagt avgörande vikt vid detta. Det gäller den tvåfärgade ke-

ramik med röda och svarta geometriska linjer, som innesluter stiliserade figurer av fiskar, fåglar och andra djur (se närmare C. Epstein, Palestinian Bichrome Ware, Leiden 1966). Denna typ av keramik har påträffats i både
norra och södra Palestina.

Emellertid föreligger starka skäl att betvivla att frånvaron av sådan keramik på någon plats i landet, t. ex. i Jordandalen, utgör ett tillräckligt kriterium för att platsen var obebodd under tiden närmast efter c. 1550 f. Kr. Ty de fynd som hittills gjorts av denna keramik visar, att den hade ett ganska begränsat utbredningsområde under tiden c. 1575—1475 f. Kr. Fynden tyder

på att den utbrett sig från två huvudcentra, nämligen Megiddo i norr och Tell el-'Ajjul nära kusten i söder. Från Megiddo har den nått Jisreelsslätten öster ut till Taanach och norrut till Hazor. Från Tell el-'Ajjul har den nått många platser, men aldrig längre österut än där Juda bergsbygd tar sin början. Inga fynd av denna keramik har gjorts i centrala Palestina, inte heller i Jordandalen. Dessa begränsningar ger anledning att betvivla att tvåfärgad keramik någonsin nådde Jerikoområdet. Någon har framhållit att platserna i Palestinas bergsområde och i Jordandalen inte tillräckligt har utgrävts för att erbjuda ett klart bevis för att denna keramik aldrig nådde dessa områden. Emellertid har flera platser i dessa områden utgrävts lika grundligt som platser där

46

47

denna keramik påträffats, vilket får en att undra varför ingen enda plats

ver i The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol. I & II, 1971, s. 28:
"Utgrävarna hävdade att 'staden C-2' varade ända till c. 1230 f. Kr. och för-

i centrala Palestina och i Jordandalen visat sig innehålla den, om den verkligen har kommit till användning där. Den slutsatsen synes ligga närmast till hands att denna ganska specifika keramik helt enkelt aldrig nådde de mindre
tillgängliga bergsområdena och den mera avlägsna Jordandalen. T. o. m. staden Bet-Shan, som ligger där vägarna från Jordandalen och Jisreelslätten korsar

stördes av de invaderande israeliterna. På grundval av komparativt material,
som nu är tillgängligt, tycks emellertid keramiken ej ge stöd åt en så sen datering." Kenyon förbinder keramiken ifråga med tiden för grupp D och E (d. v. s. 1350—20 och 1325—1275). Hazor har kunnat identifieras med Tell ed-Qeday norr om Galileiska sjön.

varandra, har visat sig sakna egentlig tvåfärgad keramik, men den uppvisar
tillräckligt med keramik som ger vid handen att staden utan avbrott var bebodd under den tid vi här behandlar.

Utgrävningarna där började 1955 under ledning av Yigael Yadin. Det är en mycket stor tell, som vittnar om att Hazor var den största staden i det gamla
Palestina. Utgrävningarna gav bl. a. vid handen att en våldsam förstöring ägt rum någon gång på 1200-talet. Yadin fann dock ingenting som tydde på en brand i samband med denna förstöring. De som förespråkar den senare dateringen för israeliternas uttåg ur Egypten har satt denna förstöring i förbindelse med Josuas erövring.

B. Lakish, Debir och Hazor Ett av de mera avgörande skälen för att många forskare har kommit att förkasta en datering till c. 1400 f. Kr. för Jerikos fall och invandringen i Kanaan är det, att man menat, att andra städer i Palestina, som Josua skall ha erövrat, uppvisar ett raseringslager, som kan dateras till en tid, som harmonierar med den senare dateringen. Det är i huvudsak utgrävningsrapporterna från städerna Lakish, Debir och Hazor som här har spelat in. Enligt Josuaboken erövrade Josua Lakish och Debir under sitt södra fälttåg (Jos. 10:32, 39) och Hazor under sitt norra fälttåg (Jos. 11:10). Miss Kathleen Kenyon har nyligen sökt sammanfatta vad vi kan veta om olika städer i Palestina för tiden 1570—1200 på basis av de utgrävningsrapporter som nu föreligger. Hon rycker därvid i stor utsträckning undan grunden för den senare dateringen och presenterar i stället flera vittnesbörd, som stöder den tidigare dateringen (se K. M. Kenyon, Palestine in the Time of the Eighteenth Dynasty. The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol. I & II, Cambridge 1971). Hon framhåller bl. a. att man måste indela fynden i olika grupper av likartad keramik, som sedan kan ges en ungefärlig tidsbestämning. Keramik som hon hänför till grupp A menar hon inte vara senare än 1550 f. Kr. Keramik tillhörig grupp B kan inte vara senare än c. 1480. Keramik tillhörig grupp C omfattar tiden 1475/50—1400 och keramik tillhörig grupp D placerar hon till tiden 1350—20 etc. Vad Lakish beträffar framhåller hon att "det föreligger ett mycket tydligt avbrott mellan grupp C och grupp D" (s. 6). Man har kunnat konstatera att det s. k. tempel I var i bruk till c. 1400. En plakett med Amenhotep III:s bild påträffades nämligen i fyllningen mellan detta tempel och det därpå följande. Staden har således förstörts c. 1400.
1. Förödelse i Palestina pä 1200-talet f. Kr.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Lakish har förstörts genom eld
under senare delen av 1200-talet eller under början av 1100-talet. Om Tell Beit Mirsim är lika med Debir, har Debir förstörts genom eld, enligt Albright c. 1230 f. Kr., enligt Kenyon c. 50 år tidigare. Hazor har drabbats av stor

förödelse någon gång på 1200-talet, dock ej genom eld. Några arkeologiska
bevis för en samtidig förstöring av Lakish, Debir och Hazor c. 1230 f. Kr.

föreligger inte. Jämför vi nu arkeologins vittnesbörd om en förstöring i Palestina talet med Bibelns vittnesbörd om Josuas invasion, finner vi bl. a. Enligt Jos. 11:11 brändes Hazor av Josua. När Hazor förstördes talet brändes inte staden. Däremot hävdar arkeologerna att Lakish

på 1200följande: på 1200och Debir

brändes, när de förstördes på 1200-talet (angående dateringen, se ovan), men

Bibeln säger ingenting om att dessa städer brändes av Josua. När Josua ödelade städer genom brand, såsom Jeriko (Jos. 6:21) och Ai (Jos. 8:28),

poängteras detta särskilt. I Jos. 11:13 framhålles att de städer som "lågo på
sina höjder, ingen av dessa brände Israel, förutom Hazor, som Josua brände".

Visserligen är det här främst tal om städerna i norra Palestina. Men det finns
ingen anledning att tänka att denna praxis skilde sig från den som tillämpades

i södra Palestina. Både Lakish och Debir låg på höjder. Beträffande dessa städer heter det endast, att Josua intog (hebr. laqad) dem och slog dess invånare med svärdsegg.
2. Vad är orsaken till förödelsen i Palestina på 1200-talet f. Kr.? Om Josua intagit Palestina c. 1240 f. Kr., så som företrädarna för den senare dateringen förutsätter, borde de arkeologiska utgrävningarna i Jeriko, Lakish, Debir och Hazor vittna om, att Jeriko och Hazor bränts vid denna tid och att Lakish och Debir härjats, förmodligen utan brand (angående Ai, se S. Erlandsson m. fl., Det står skrivet, 2 uppl. 1972, s. 47 f f . ) . Något sådant vittnesbörd har, som vi sett, arkeologin inte kunnat ge.
Vad kan då ha orsakat de bränder och den förödelse, som ägt rum i Pale-

Lakish (som identifierats med Tell ed-Duweir) utgrävdes 1932—38 under ledning av J. L. Starkey. Man påträffade bl. a. en krossad skål i ett asklager, som vittnade om förstöring genom eld. Skålen har allmänt förlagts till c. 1230 f. Kr. och sålunda har en förstöring av Lakish genom eld daterats till samma tid. Dateringen är dock något oviss, eftersom en amulett från farao Rameses III (1198—1166) också påträffats i detta asklager. Förstöringen kan sålunda ha ägt rum först i början av 1100-talet (se O. Tuffnell, Lachish IV, The Bronze Age, 1957,. s. 97, och hennes artikel "Lakish" i D. W. Thomas, Archaeology and the Old Testament Study, Oxford 1967, s. 302). Debir (Kirjat-Sefer, Jos. 15:15) har identifierats med Tell Beit Mirsim, men denna identifiering är osäker. Bl. a. Martin Noth har ifrågasatt den (se Journal of the Palestine Oriental Society 15, 1935, s. 48). Tell Beit Mirsim utgrävdes 1926—32 under ledning av W. F. Albright och M. C. Kyle. Ett bränt lager, vittnande om förstöring genom eld, påträffades också här. Det
har daterats till c. 1230 f. Kr., eftersom det påträffades på den nivå, där

stina vid olika tidpunkter under 1200-talet och början av 1100-talet? Flera tänkbara svar kan ges. En orsak kan ha varit de krig, som under dessa århundraden ständigt pågick mellan städer i Palestina. En annan orsak kan farao Mernephtah vara. Hans här drog fram i Palestina c. 1234 f. Kr. Åter en annan, och kanske den sannolikaste orsaken till dessa bränder och härjningar, är invasionen av de s. k. "sjöfolken". Dessa krigiska grupper svepte
ned längs kusten och förödde en rad städer hela vägen mot Egypten. Vid Egypten slogs de till slut tillbaka, en anfallsvåg av Mernephtah (1238—28)

material av sen brons-typ upphörde (tiden "sen brons" upphör c. 1200 f. Kr.). K. M. Kenyon ställer sig emellertid skeptisk till denna datering. Hon skri-

under hans femte regeringsår, en annan av Rameses III (c. 1198—66) från hans femte till hans elfte regeringsår. Om dessa invandrande folkgrupper förödde en rad kuststäder, varför inte också Lakish, Debir och Hazor? Mar-

48

49

tin Noth förespråkade denna förklaring (The History of Israel, 2 upp!. London 1958, s. 82).

3. Förödelse i Palestina c. 1400 f. Kr. Hur förhåller sig arkeologins vittnesbörd till den tidigare dateringen av Josuas och Israels invasion i Palestina, nämligen c. 1400 f. Kr.? Vi har redan påtalat att arkeologins vittnesbörd för tiden "sen brons" (1550—1200) är omtvistade. Men mycket tyder på att Lakish har raserats c. 1400 f. Kr. (se Biblicum 4/73, s. 211), likaså att Jeriko brändes vid samma tid (se Biblicum 4/73, s. 208 f f . ) . Vad Hazor beträffar fann Yadin vittnesbörd om brand i stratum III, som han daterar till 1400-talet f. Kr. Han hävdar att den stad, som stratum III representerar, "effektivt förstördes av eld, sannolikt genom en av det egyptiska nya likets faraoner, Amenophis II (1450—24) eller mera

troligt Tuthmosis III (1504—1450)" (The Biblical Archaeologist 20, 1957, s. 44). Att Yadin föreslår någon av dessa faraoner som orsak till branden
hänger samman med att för en sådan förstöring på 1400-talet endast dessa två kan komma ifråga, om man bortser från Josua. Miss Kenyon framhåller nu att det i Hazor förekommer en mycket påtaglig lucka mellan keramik av grupp B-typ (fram till c. 1480 f. Kr.) och keramik av grupp D-typ (1350—20 f. Kr.) (Palesine of the Eighteenth Dynasty, 1971, s. 12 f . ) . Någon gång mellan 1480 och 1350 bör således Hazors undergång genom eld ha ägt rum. Uppfattningen att Josua brände Hazor (Jos. 11:11) c. 1400 f. Kr. är följaktligen inte oförenlig med arkeologins vittnesbörd.

C. Amarnabreven I samband med frågan om tiden för Josuas erövring av Kanaan måste man också ta Amarnabreven i beaktande. De första av dessa brev eller lertavlor påträffades av en egyptisk bondkvinna år 1887 vid Tel el-Amarna, farao Eknatons huvudstad. Det totala antalet brev uppgår nu till 378, av vilka c. 300 är skrivna av kanaaneiska skrivare i Palestina, Fenicien och södra Syrien.
1. Vittnesbördet Tavlorna utgöres av brev, som skrivits mellan c. 1400 och 1367 f. Kr. till

Amenophis III:s (1417—1379) och Eknatons (1379—1362) egyptiska hov,
mestadels av kanaaneiska stadskonungar. Breven uppenbarar kaotiska förhållanden, revolter och motrevolter samt motstridiga anklagelser från dessa kanaaneiska furstar. Av särskilt intresse är det vanliga omnämnandet av härjningar från folk som kallas chabiru. De kallas också apiru, särskilt i Kanaan, och ofta användes idiogrammet SA.GAZ. Eftersom det finns en möjlig likhet i namnet mellan chabiru och ibri "hebré", och eftersom de härjningar som chabiru gjort är nära nog samtida med hebréernas erövring av Kanaan (enligt den tidigare dateringen), har det lett till att många identifierat

chabiru med Josuas invasionsstyrkor.
På senare tid har emellertid en sådan identifiering blivit mindre attraktiv med tanke på textfynd som visar att chabiru nämns också i många andra texter, påträffade så långt bort som i Boghazköi, Mari, Nuzi och Babylon, och som kan dateras så långt tillbaka i tiden som till c. 2000 f. Kr. Ett närmare studium av Amarnabreven visar också att breven talar om att chabiru ställer till med besvär inte bara i södra Palestina utan också i nordkanaaneiska städer, där Josua inte härjade. Vidare tycks termen chabiru inte vara en etnisk term. Den beskriver i stället ett socialt förhållande. Chabiru avser kring-

2. Försök till förklaring a) Också Josuas hebréer kunde betecknas som chabiru. Många anhängare av den tidigare dateringen menar fortfarande att Amarnabreven stöder deras uppfattning (t. ex. Merrill F. Unger, Archaeology and the Old Testament, Grand Rapids 1954, s. 124—125, 145—156). De identifierar de chabiruelement, som härjade i södra Kanaan med hebréerna. Andra chabiru-gtupper, på andra håll och vid andra tider, var uppenbarligen inte hebréer, men de chabiru-element, som härjade i södra Kanaan kan ha varit det. De ansatta stadskonungarna i detta område kan ha betecknat Josuas styrkor som chabiru, eftersom de saknade hemland och försökte erövra Kanaans land. Till stöd för denna uppfattning kan anföras det faktum, att de sydkanaaneiska amarnabreven skrivits främst från de städer, som sent erövrades av israeliterna, bland dem Megiddo, Gezer, Ashkelon och Acko, vilket stämmer med den omständigheten att alla breven förmodligen skrivits efter tiden för Josuas inledande segrar. b) En annan förklaring: chabiru syftar pä erövrare som kom efter hebréernas inledande erövring. Meredith Kline har kraftfullt fört fram denna teori med avseende på hebréernas förhållande till chabiru (se Kline, "The Ha-BIRU — Kin or Foe of Israel? — III", The Westminster Theol. Journal 20, 1957, s. 54—61). Han identifierar inte de båda utan placerar Josuas erövring kort före de chabiru, som omnämnes i Amarnabreven. Om erövringen började 1406 f. Kr. (40 år efter uttåget ur Egypten 1446), är det troligt att den avslutats i sitt inledande skede c. 1400 f. Kr. Amarnabreven antyder emellertid att det största hotet från chabiru. kom c. 20 år senare. Kline framhåller att termen "hebré" aldrig används i GT för att ange en social status (så är emellertid fallet med chabiru), utan "hebré" är i GT en etnisk term, som går tillbaka till Eber, en förfader till Abraham. Vidare är det svårt att etymologiskt sammanföra chabiru med "hebréer". Det föreligger också uppenbara skillnader mellan det sätt på vilket chabiru går till väga enligt Amarnabreven och sättet för hebréernas erövring under Josua. Kline gör en rekonstruktion av det historiska förloppet, som han tror bäst gör rättvisa åt alla föreliggande fakta. Han hävdar att Josuas huvudrader var avslutade, när vissa chabiru trängde ned i södra Kanaan. Han hävdar vidare att dessa sydliga inkräktare förmodligen utsänts av en större grupp chabiru, som redan slagit sig ned i norra Kanaan. Amarnabreven talar ju också om chabiru i norr, där Josuas hebréer aldrig härjade. Så länge hebréerna inte hunnit få något fastare grepp om södra Kanaan, tror Kline att chabiru inte tog någon större notis om dem. Men när hebréerna något senare blev starkare, angrep chabiru inte bara kanaanéerna utan sökte också tvinga hebréerna till underkastelse. Detta, menar Kline, stämmer väl med Dom. 3:8, där det heter: "Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i KusanRisataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år (enligt den tidigare dateringen c. 1375—67 f. Kr.)." Det är fullt möjligt att såväl Kusan-Risataims mesopotamier som hebréerna av de kanaaneiska konungarna betecknades som chabiru, d. v. s. kringflackande erövrare eller banditer. En kombination av de båda försöken till förklaring kan därför också tänkas.

D. Krigstågen under Seti l och Rameses II De krigståg genom Palestina, som gjordes av de egyptiska faraonerna Seti I (1316—04) och Rameses II (1304—1238), visar enligt förespråkarna för den senare dateringen att Israel ej befann sig i Palestina vid denna tid. Hade Israel varit i landet, borde dessa fälttåg ha omnämnts i Domarboken, menar

flackande folk utan medborgarskap, t. o. m. banditer och rövare.

man, en bok som till större delen behandlar militär aktivitet. Men Domarboken tiger om dessa fälttåg.

50

51

1. Vittnesbördet Seti I drog norrut redan under sitt första regeringsår (c. 1316 f. Kr.). Han drabbade samman med fiendestyrkor i norra Palestina och ännu längre norrut. I ett senare fälttåg trängde han fram så långt norrut som till Kadesh vid floden Orontes, där han ingick ett fördrag med den hetitiske konungen Muwatallis. Rameses II genomförde ytterligare fälttåg, främst under sitt femte och tjugonde regeringsår. Under det sistnämnda ingick han det berömda fredsfördraget med hetiten Hattusilis III (1283 f. Kr.). Vid alla dessa fälttåg måste den egyptiska hären marschera genom hela Palestina. Vidare tycks både Seti I och Rameses II ha varit inbegripna i krigshandlingar i Palestina självt. Båda har efterlämnat var sin stele i Bet-Shan, och Seti I berättar på sin stele om en drabbning med apiru nära staden, förmodligen åsyftande hebréerna. Dessa aktiviteter i Palestina gör frågan befogad, varför Domarboken tiger om detta, om nu Israel redan befann sig i landet och Domarboken sålunda skulle omspänna tiden c. 1375—-1050 f. Kr., vilket den tidigare dateringen förutsätter. 2. Förklaring Två ting bör observeras. 1. Domarboken tiger också om de senare fälttågen i Palestina av Mernephtah (1238—28) och Rameses III (c. 1198—66). Deras fälttåg inträffade ju efter det att Israel erövrat Kanaan, också enligt den senare dateringen. Mernephtah gör anspråk på att ha tillfogat folken i Palestina ett stort nederlag, "Israel har lagts öde, hans säd existerar ej mer; Hurru ( = Syrien, som innefattar Palestina) har blivit en änka för Egypten". Rameses III skryter med att ha förvandlat "tjeker (tkr) och filistéer (prst)" till aska (tkr är namnet på ett av "sjöfolken", som till en del slog sig ned i Palestina till-

sammans med prst). Egyptiern Wen-Amon'-(1100 f. Kr.) talar om att tkr ockuperat kuststaden Dör, strax söder om berget Karmel. Han har också låtit avbilda sitt fälttåg i Palestina på väggarna i det berömda templet i Medinet Habu. Han tycks främst ha varit intresserad av Bet-Shan-området, liksom Seti I och Rameses II. Ty han återuppbyggde staden, inklusive ett fint tempel, och gjorde staden till en.gränspostering. Det är tydligt att dessa båda senare faraoner attackerade själva Palestina och inte bara passerade igenom landet, vilket huvudsakligen var fallet med Seti I och Rameses II. Men ändå innehåller Domarboken ingenting om deras aktiviteter. Av detta kan man dra den slutsatsen, att när deras fälttåg inte nämns, fastän Israel förvisso var i landet, är tystnaden inget säkert bevis för att Israel inte var i landet vid tidpunkterna i fråga. 2. Man bör också fråga efter den troliga orsaken till att vare sig de tidigare eller de senare egyptiska fälttågen omnämns i Domarboken. Därvid är att märka att Domarboken inte erbjuder historia som sådan för den tid som boken omspänner. Den redogör i stället för Israels avfall från sin Gud och vilka straffdomar det drar med sig. Följaktligen redogöres endast för de militära tilldragelser, som tjänade som straff och tuktan till följd av folkets avfall. De krigståg som inte medförde att Israel straffades med förtryck har ingen funktion i texten och omnämnes därför inte. Men de yttre makter som besegrade Israel och förtryckte det, tills en domare uppstod som befriade landet, omnämnes: mesopotamier (Dom. 3:8), moabiter (Dom. 3:12), kanaanéer (Dom. 4:2), midjaniter och andra beduinfolk (Dom. 6:1), ammoniter (Dom. 10:7) och filistéer (Dom. 10:7; 13:7). Egypten omnämnes inte. Ty Egyptens militära aktivitet i Palestina ledde inte till förtryck och ockupation av Israel. Att Domarboken sålunda tiger med egyptiernas fälttåg kan inte användas som stöd för uppfattningen, att Israel inte fanns i Kanaan
vid tiden för dessa fälttåg.

E. Transjordanien Förespråkarna för den senare dateringen brukar också hänvisa till att Transjordanien saknade bofast bebyggelse mellan c. 1900 och 1300 f. Kr. Nelson Gluecks välkända presentation av sina ytundersökningar i Transjordanien har lagt grunden för denna uppfattning. Ändå talar de bibliska texterna om 1) att Israel vägrades att marschera igenom Edoms land av dess konung (4 Mos. 20:14—21) 2) att stora amoritiska nationer existerade öster om Jordan, nämligen Ogs och Sihons rike, och att de besegrades av israeliterna (4 Mos. 21:21—35) samt 3) att Moabs konung Balak konspirerade mot israeliterna med hjälp av profeten Bileam (4 Mos. 22—25). Alla dessa händelser ägde rum i Transjordanien-området, vilket tyder på att där fanns en bofast befolkning vid tiden för Israels ökenvandring. Förespråkarna för den senare dateringen argumenterar med hänsyn till detta, att israeliterna därför måste ha tågat genom detta område någon gång efter 1300 f. Kr., då Transjordanien hunnit få en bofast bebyggelse. Emellertid har Nelson Gluecks slutsatser ifrågasatts på senare tid. Hans arbete baserades nästan uteslutande på ytundersökningar. Nu har några utgrävningar kommit till stånd, varvid fynd påträffats som givit vid handen att Gluecks uppfattning måste revideras. Lancaster Harding påpekar att åtminstone i Ammanområdet fanns en bofast befolkning under hyksostiden, ty man har påträffat en grupp gravar som måste dateras till tiden före 1550 f. Kr. Han hävdar att sådana gravar "är inte nomaders verk". Han talar också om ett litet tempel, som påträffades när man byggde Ammans nya flygplats, och som innehöll keramik och egyptiska stenvaser, som är typiska för tiden 1600 —1400 f. Kr. Vid utgrävningar i Deir Alla har man funnit ett tempel, som förmodligen kan dateras till 1500-talet f. Kr. Magnus Ottosson har i sin doktorsavhandling från 1969 sammanställt en rad data, som kullkastar Nelson Gluecks uppfattning (se Gilead, Tradition and History, 1969, s. 178 ff.). Vi kan sålunda sammanfatta att Transjordanien av allt att döma haft en bofast amoritisk befolkning också efter 1900 f. Kr. och före 1300 f. Kr. Ytterligare utgrävningar i detta område är emellertid ett angeläget önskemål. F. Egypten vid tiden för uttåget ur Egypten Det starkaste stödet för den senare dateringen av uttåget ur Egypten erbjuder några historiska data, som vi nu skall belysa. 1. Pitom och Raamses Dessa båda städer skall enligt 2 Mos. 1:11 ha byggts av de förslavade israeliterna. Kan dessa båda städer identifieras och tiden för deras existens fastställas? Den frågan är av vital betydelse. Vad först Pitom beträffar identifieras den vanligen med Tell er-Retabeh, men identifieringen är osäker. Den äldsta kungliga byggnad som påträffats i Tell er-Retabeh är ett tempel, som säges ha byggts av Rameses II. Om de förslavade israeliterna har byggt detta tempel, kan inte uttåget ha ägt rum före denna tid, d. v. s. före c. 1300 f. Kr. Men också den senare dateringen av uttåget till c. 1280 f. Kr. blir då problematisk, eftersom den slavtjänst som 2 Mos. 1:11 talar om skett minst 80 år före uttåget (se Biblicum 1/73, s. 29). Fäster man avseende vid det bibliska vittnesbördet, får man inte godtyckligt välja vissa uppgifter och vraka andra. Det bibliska vittnesbördet ger inte bara vid handen att hebréerna måste bygga åt farao förrådsstäderna Pitom och Raamses (2 Mos. 1:11), utan också att detta slavarbete tog sin början långt före tiden för uttåget och under en annan farao än uttågets farao (2 Mos. 2:23). Man hävdar också att det var Rameses II som gav den gamla hyksoshuvudstaden Avaris namnet Pi-Ramesse ("Rameses' hus"). Om identifieringen av Pitom är osäker, så är omnämnandet av Raamses

52

53

av desto större betydelse. Rameses II tycks nämligen vara den förste som gav den gamla hyksoshuvudstaden Avaris namnet Pi-Ramesse ("Rameses' hus"). Detta är ett starkt argument, oavsett vilken plats som nu svarar emot platsen för det gamla Avaris (kanske det gamla Tanis eller Qantir är platsen för Avaris). M. Ungcr, som företräder den tidigare dateringen, menar att namnet Raamses kan vara en modernisering av ett arkaiskt platsnamn, som gjorts av någon senare avskrivare. Men också i l Mos. 47:11 förekommer termen Raamses, nämligen i uttrycket "Raamses' land" som en beteckning på landet Gösen. Det är emellertid inte otänkbart att namnet Raamses redan använts av
hyksoskonungarna långt före den XIX:e dynastin (1320 f. Kr.). Om uttåget

ur Egypten skedde 1446 f. Kr. och israeliterna vistades i Egypten i 430 år, kom Jakob och hans söner till Gösen redan 1876 f. Kr. Cirka 150 år senare invaderades Egypten av hyksos (egyptiska beku shoswet, senare uttalat hy ku shose ~ "regenter över främmande länder"). Enligt 2 Mos. 1:8 "uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef, och därmed började förtrycket. Denne nye konung måste ha varit den förste i en kedja av nya härskare, utan anknytning till dem som tidigare behandlat israeliterna väl och låtit dem bo i Gösen. Allt talar för att denne nye konung var en hyksosfurste. Hyksos intog staden Avaris c. 1720 och därmed kunde inte israeliterna få behålla sin fria ställning. Den nya konungen säger enligt 2 Mos.

1:9 f : "Se, Israels barns folk är större och mäktigare än vi. Nu väl, låtom oss gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig, och
om ett krig så komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna

krig mot oss och sedan draga bort ur landet. Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem så med trälarbeten." Uttrycket "större och mäktigare än vi" vore en stor överdrift om jämförelsen gällde egyptierna, men
helt naturligt om "vi" är lika med hyksos, som var en liten styrande minori-

tet, "regenter över främmande länder". Om talaren är en hyksos, blir också uttrycket "kunde förena sig med våra fiender" helt förståeligt, ty fienderna var nära till hands, nämligen egyptierna, vars egna härskare höll stånd i södra Egypten och de hade stått i vänskapsförbund med israeliterna för Josefs skull. Kan då hyksoskonungarna ha använt namnet Raamses? Låt oss i korthet anföra följande. Det är känt att den XIX:e dynastin spårade sina förfäder till hyksos. I linje med detta gjorde denna dynasti den gamla hyksosstaden Avaris till sin norra huvudstad. Vidare byggde Rameses II där ett tempel åt hyksosguden Seth, en gud som hyksos tidigare upptagit från egyptierna. Rameses II: s fader antog också som sitt officiella namn namnet Sethi efter hyksosguden Seth. Också namnet Raamses (egypt. Ra-amessu), som betyder "född av Ra", var ett passande namn för hyksos, ty hyksos vördade såväl guden Ra som guden Seth, vilket omvittnas av att elementet Ra förekommer i skilda personnamn bland hyksos. Liksom den XIX:e dynastin anknöt till hyksos ifråga om huvudstaden och guden Seth, kan också bruket av namnet Raamses för huvudstaden ha skett-i anknytning till en benämning som också hyksos använt. Vi vill emellertid betona att detta endast är en möjlighet, inget bevisat faktum.
2. Platsen j or den egyptiska huvudstaden

Avaris ånyo togs i bruk. Eftersom den bibliska berättelsen förutsätter att uttågets farao befann sig nära Gösen, när Mose åter och åter besökte honom i samband med plågorna, bör farao ha haft sitt centrum i norr vid tiden för uttåget och sålunda måste uttåget ha ägt rum under den XIX:e dynastin. Följande omständigheter hör emellertid också med till bilden, innan definitiva slutsatser dras. Fastän den XVIII:e dynastin hade sin huvudstad i söder, ledde flera av dess faraoner en omfattande verksamhet i norr och t. o. m. residerade där under längre tidsperioder. Det gäller i synnerhet om de båda faraoner, som kommer ifråga i samband med den tidigare dateringen för uttåget, nämligen Tuthmosis III (1504—1450) och hans son Amenophis II (1450—25). Vad först Tuthmosis III beträffar, utnämnde han en vizier för norra Egypten i Heliopolis vid sidan om vizieren i Thebe. Det kan endast betyda att han hade ovanligt stora intressen i norr. Vidare lät vizieren- i norr kalla sig "Heliopolis' herre" på två röda granitobelisker, som restes i staden. Av en skarabé framgår det att Tuthmosis' son Amenophis II föddes i Memphis, alltså i den gamla nordliga huvudstaden. Det är signifikativt, ty åtminstone modern måste ha residerat där ett antal månader, och troligtvis också fadern. Vidare kan nämnas att Tuthmosis III företog omfattande fälttåg mot hetiterna och Mitanniriket långt uppe i norr. Under sexton fälttåg på aderton somrar flyttade han Egyptens gräns t. o. m. till andra sidan Eufrat. Sålunda måste han ha upprätthållit förrådsbaser i norra Egypten för att göra detta möjligt. Dessa fälttåg kunde knappast ha utgått från Thebe långt nere i söder. Vad Amenophis II beträffar gjordes ett viktigt fynd redan 1887—89 vid Tell Bastå, den gamla staden Bubastis. På en röd granitplatta med två graverade paneler framträdde denne farao i gudsdyrkan framför Amon-Ra, "han som bor i Perunefer". Amenophis II hade nämligen som yngling utsetts att tjäna som befälhavare vid Perunefer, ett skeppsvarv nära Memphis, och vi vet att han vistades där ofta. William Hayes skriver om Amenophis II att han "tycks ha upprätthållit en stor administration" i närheten av Perunefer, där inte bara han utan "hans efterträdare tycks ha residerat för en längre tid" (W. C. Hayes, The Scepter of Egypt U, Cambridge 1959, s. 141). Detta understrykes ytterligare av upptäckten av ett tempel, som hans sonson Amenophis III upprättat på samma plats. Allt detta tyder på att Amenophis II, uttågets farao enligt den tidigare dateringen, förmodligen residerade i norr c. 1446 f. Kr., den tid då Mose uppsökte farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla högtid åt mig i öknen" (2 Mos. 5:1).

Sammanfattning För att söka besvara frågan "När ägde uttåget ur Egypten rum?", har vi först låtit det bibliska vittnesbördet komma till tals (se Biblicum 1/73, s. 27 ff.). Vi kunde därvid konstatera att den vanliga "sena" dateringen av uttåget till c. 1280 f. Kr. inte kan bringas i harmoni med bibliska data. De bibliska uppgifterna talar entydigt för att uttåget ägde rum c. 1446 f. Kr. och invandringen i Kanaan sålunda c. 1406 f. Kr. I två artiklar (se Biblicum 4/73, s. 205 ff och här ovan) har vi tagit del av de utombibliska vittnesbörden. Därvid har vi funnit att dessa vittnesbörd inte motsäger de bibliska uppgifterna, så som man ofta har framställt saken. Tvärtom kompletterar i regel de utombibliska vittnesbörden de uppgifter, som Bibeln ger. I flera fall kan emellertid inga säkra slutsatser

En annan fråga i samband med dateringen av uttåget ur Egypten gäller lokaliseringen av huvudstaden. Under den XVIII :e dynastin (1567—1320), som regerade vid tiden för uttåget enligt den tidigare dateringen, var huvudstaden lokaliserad till Thebe, långt söder om deltat. Men under den XIX: e dynastin (1320—1200), som kommer ifråga enligt den senare dateringen, hade en nordlig huvudstad upprättats, i och med att den gamla hyksoshuvudstaden

54

55

dras av de utombibliska data som för närvarande är tillgängliga. Några vetenskapliga skäl för en datering av uttåget ur Egypten till någon annan tid

än c. 1446 f. Kr. föreligger dock icke.
(Ur Biblicum 1/73, s. 27—30, 4/73, s. 205—211 och 5/73, s. 123—134)

GLÖM INTE BORT att Stiftelsen Biblicum, som utgivit denna skrift, är en ideell stiftelse, som är i stort behov av frivilliga gåvor. Dess postgiro är 22 65 61-9 och dess bankgiro 110-9412. Adressen till Stiftelsen Biblicums expedition och bibelforskningsinstitution är Södra Rudbecksg. 6, 752 36 Uppsala.

56

L

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful