You are on page 1of 2

Ronny Lindeborg 2011

Om referenser

Jag vill här bara presentera några principiella resonemang för refererande. Hur du ska
göra i de enskilda fallen finns beskrivet på många andra ställen.

Vi är så lyckligt lottade att det är helt fritt att låna text för att referera eller citera. Den enda
haken är plikten på att ange källan. Frågan om att vara noga med referenserna är alltså
inte bara ett akademiskt självändamål utan också en del i det evigt pågående
demokratiarbetet – att fritt kunna utbyta informationer.

Det finns också en kunskapsfilosofisk sida av detta. ”Var får du allt ifrån” är en fråga som vi
som pedagoger ska kunna svara på. Var har jag fått mina ”sanningar” ifrån? Vi ska inte
förringa den s.k. beprövade erfarenheten, som ju inkluderar även min egna, men där det
finns forskning och klokt formulerade resonemang, där ska vi också söka stöd för våra
argument.

När jag sitter med mitt försök till uppsats och inte ännu har hittat de referenser jag sökt kan
det vara lockande att ge upp. Den fråga som då borde dyka upp i mitt medvetande är: Kan
det vara möjligt att jag skulle vara den förste på jorden att tänka just dessa kloka tankar
som formar mitt uppsatsuppslag. Med största säkerhet är det inte så. Det går inte att
bortse från risken, eller snarare möjligheten, att det funnits lika kloka eller kanske t.o.m.
ännu klokare människor före mig själv. Det gäller alltså att hitta dessa goda kamrater.
Hittar du inga har du förmodligen alldeles för smal sökhorisont. En åtgärd, bland många
andra, är att söka fler och bredare sökord. När jag hittat mina första tio relevanta
referenser brukar problemet snart bli det motsatta: Var ska jag sätta stopp?

Mina referenser gör mig klokare på det område jag har valt att göra min undersökning.
Sådant jag läser för min egen förkovran behöver inga speciella tekniker för redovisning,
även om det är klok studieteknik att föra anteckningar. Något annat är det när våra studier
behöver synas direkt i texten. Då krävs dels en källmarkering i den löpande brödtexten
varje gång jag använder data och dels måste information om vad denna markering står för
finnas med i en källförteckning längst bak i texten. Markeringen i texten ska var så
kortfattad som möjligt medan redogörelsen för källan i källförteckningen ska var
nödvändigt fyllig. Det nödvändiga för markeringen utgörs oftast av ett författarefternamn
och ett tryckår med ett kommatecken emellan (Lindeborg, 2010). Jag har då talat om att
det som just tagits upp är hämtat från en textproducent med efternamnet Lindeborg och att
denna text producerades året 2010. Detta räcker eftersom jag sedan kan kolla upp vad det
är för källa bak i förteckningen.

Om jag känner ett trängande behov av att införa en text som en illustration, d.v.s. citera, är
det dessutom nödvändigt med en sidanvisning (Lindeborg, 2010, s. 10) eller eventuellt
(Lindeborg, 2010:10). Alla citat skall direkt följas av en fullständig referens efter denna
modell.

Källförteckningen kan delas upp under olika rubriker, allt efter de struktureringsbehov som
just din uppsats har, men det finns inget självändamål med att plottra till det med allt för
många rubriker. Den viktigaste åtskillnaden är mellan sådant som är förlagt material och
sådant som är producerat lokalt. Det finns en vits med att veta vad som kan köpas, hittas
på bibliotek och antikvariat eller vad som måste sökas hos institutioner eller enskilda
personer.

1
Ronny Lindeborg 2011

Information från nätet måste behandlas i särskild ordning eftersom hemsidor förändras
oregelbundet. Kravet här är att jag är tydlig med vems sida jag använt, att jag anger hela
adressen och att jag talar om när jag var där.

Några vanliga fel med källförteckningar är att källorna inte redovisas i bokstavsordning och
att man nämner tryckeri istället för förlag.