p o l m a g a s i n e t

TIDSKRIFT FÖR UPPSALA POLITICES MAGISTER-STUDERANDE

2|04

film jack black noir deppig novell

sydafrika

martin luther king

schwarzenegger nemi

klubb svart FN-rollspel

fyra nyanser av svart

www.polmag.com
Adress c/o Lovisa Högberg Rackarbergsgatan 34: 334 752 32 Uppsala Telefon 0733608505 E-post polmagasinet@hotmail.com Ansvarig utgivare Emma Johansson Redaktörer Lovisa Högberg Emma Johansson Redaktion Sophia Olofsson Shen Gao Lotta Segerström Marcus Engström Sanna Jansson Grafisk form Emma Johansson Lovisa Högberg Layout Redaktionen Dessutom medverkar Olof Hermansson, Erik Åstedt, Christian Wohlert, Tobias Lindström, Anna Gedda, Kristina Yngwe, Maria Harrysson Foto & Illustrationer Sanna Jansson, Lotta Segerström, Sophia Olofsson Print Nina Tryckeri, Uppsala Upplaga 260 ex
p o l m a g a s i n e t är en politiskt obunden tidning som utkommer med fyra nummer per år. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material och tar inget ansvar för ej beställt material. Skriv dock gärna!

svart på vitt
Svart är avsaknaden av färg. Som tomhet. Så såg vårt Polmagasin ut när vi i början av terminen startade arbetet medan mörkret låg tungt över Uppsala. I takt med att solen återvänt att värma våra kinder och fylla oss med ny energi har nyanserna blivit klarare i redaktionen. De tomma sidorna har fyllts och vi håller inte riktigt med om att svart inte är någon färg, i alla fall inte att det skulle vara avsaknad. För visst finns det flera nyanser av svart, konnotationerna är många – allt är inte bara svart eller vitt… Apropå konnotationer blir det tydligt hur ett ord, en kombination av några bokstäver på ett papper, kan rymma ett brett spektra av känslor och reaktioner. Är det diskriminerande att kalla bakverket negerboll? Kan man vinna stöd för politiska förslag bara genom att använda rätt ord? Hur mycket strategi ligger bakom begreppet social turism? Som skribenter är det just vad vi gör, dribblar med ordkombinationer och formuleringar för att få till stånd en reaktion. Orden vi väljer kan skapa glädje, irritation, trivsel, förvirring, ilska, beundran, inspiration och säkert mycket mer. Det går kanske aldrig att exakt föra fram den idé som finns i huvudet med hjälp av ord och bilder men uppgiften för skribenten är att komma så nära som möjligt. Ett superbra ämne blir ingenting utan rätt ord lika lite som pretentiösa formuleringar kan rädda ett uselt innehåll. Därför har vi känt oss skyldiga att inte bara leka med orden utan även vrida på ämnet och se nya infallsvinklar just för att skapa nyanser. För oss är svart inte tomhet så länge vi kan fylla det med något. Som fyra nyanser av svart. Puss och kram Emma och Lovisa

svart

2

polmagasinet 2|04

polmagasinet

ordföranden orerar
Ohoj! Efter tre terminer på programmet behärskar jag nu till fulländning en alldeles enastående egenskap – pluggsmitning. Att uppehålla sig med annat när man egentligen borde studera är givetvis ett instinktivt studentbeteende, och ju fler terminer som går, desto mer förfinade blir de metoder och undanflykter som befriar studenten från dess böcker. Tänk om man kunde kanalisera all den kreativa energi som går åt att tänka ut och göra viktigare saker än att läsa den där boken om nordiskt samarbete eller skriva klart den där PM-en i utvärdering och implementering som ska in nästa vecka, och istället använda den energin till att faktiskt få uppgifterna gjorda. Den professionelle pluggsmitaren måste lära sig proportionalitetsprincipen för att döva sitt samvete – ju viktigare arbete, desto viktigare smitning. Mindre viktiga studieuppgifter kan undvikas genom till exempel mailskrivande eller kaffedrickande, medan B-uppsatsen kräver mycket mer raffinerade svepskäl. Samtidigt gäller det att inte ta i för mycket – man får låta dammsugaren stå tills den verkligen behövs. Är pluggsmitning egentligen endast av ondo? Är tiden verkligen bortkastad? För det inte något gott med sig? Även om smitningen kan få det att kännas lugnare för stunden, måste jag tillstå att stressen efteråt ökar. Men det har sagts att människan arbetar bättre under (måttliga grader av) stress. Visst är det bra. Jag har nu visat att pluggsmitning ökar studieeffektiviteten. Vi kallar teorin ”Olofs teori om det kontrafaktiska positiva förhållandet mellan pluggsmitning och ineffektivitet”. Försök förkasta den om ni kan! Man bör inte föra mer än en tes i samma text, men det tänker jag göra ändå. Är pluggsmitning egentligen endast av ondo? Är tiden verkligen bortkastad? För det inte något gott med sig? Är det inte bättre att titta på Farmen Afrika än på multikolorerade grafer ritade av amerikanska professorer? Eller kanske gå på ett möte FoKet anordnar. Eller på modern dans. Eller på ett spinningpass på Stallet. Eller en torsdagskväll på Stocken. Det är snarare så att det är pluggsmitningen som skapar den kreativa energi som tidigare nämnts. Tiden i Uppsala är så mycket mer än bara böcker. ”O gamla klang och jubeltid” innehåller en strof där studentlivet beskrivs som ”vin och sång” i motsats till ”vardagslivets tråk och tvång”. Förutom att den visar att redan de gamle förstod vikten av pluggsmitning, påminner den oss också om att ha kul. Nu är det åter vår i Lärdomsstaden, titta upp från böckernas skugga och njut av solen ibland… Memento vivere/ Olof polmagasinet

2|04

Martin Luther King Sydafrika

Lever kampen ännu?................

6 8 9

En resa bland kåkstäder............

Schwarzengger Film Noir Nemi

En terminerande guvernör.......

Polmagasinet kollar video....

10

Intervju med Lise Myhre.....

12

3

De kallar dig galen
Svartsint novell....................

13 Klubb svart En legend återuppstår..........14
Black Jack
Dealern förklarar.................

16

FN-rollspelet

- en sammanfattning...........

17

I varje nummer
Ledare ......................................... 2 Ordförande ................................ 3 Utskottsrapporter...................... 4 Kameravinkel Paparazzo........ 18 Sista Ordet................................ 19

polmagasinet 2|04

Utskottsrapporter
utbildning Utvärderingar och sektioner Utbildningsrådet har på sistone arbetat med sammanställningen av kursutvärderingarna till Medborgare, stat & politik på Statskunskap A. Vi samarbetar med de ansvariga lärarna för att kunna tillmötesgå studenternas åsikter från utvärderingarna. Vidare kommer vi med anledning av de nedskärningar som väntas inom Nationalekonomi A att granska kursen, bl.a. genom egna studentundersökningar. Vi arbetar även aktivt med “sektionsfrågan”, huruvida Pol Mag ska bilda en sektion eller ej. Mvh, Utbildningsrådet Livsviktigt En bra historia man varit med om börjar ofta med ”Den där gången då…”. Under terminen har nya sådana historier blivit till, tack vare Spolen. T ex kan man numera höra folk säga ”den där gången då vi gick vilse i skogen på väg till Lunsentorpet och höll på att frysa ihjäl…” och ”den där gången då vi fastnade i skidliften i timmar och höll på att frysa ihjäl…”. Framledes kommer vi förhoppningsvis kunna bidra med nya livshistorier som t ex ”den där gången då alla skar sig på TP-korten och höll på att blöda ihjäl” eller ”den där gången då Fritt Fall på Grönan gängade ur högst upp och vi höll på att slå ihjäl oss…”. Genom Spolens aktiviteter (som t ex TP-turneringar) får vi alla chansen att leva på gränsen genom att ta lite risker. Och precis som det är med kärleken är det ju med livet, det är evigt så länge det varar. Och visst kan det göra ont under tiden nåt varar, vare sig det är livet eller ett äckligt sår. Men det är ju det som kan vara meningen ibland. Ett av våra mål är därför att när det har varat klart ska man kunna sätta sig och tänka: ”Oj, vilken tur att jag gick på alla Spolens evenemang, då levde jag verkligen livet…”. /Christian

sport & lek

svart

4
kontakt

Vissa har väldigt mycket pengar! Kontaktutskottet var givetvis på plats på Kontaktdagarna som representanter för UPS. Förvånansvärt många var intresserade av Pol Mag, dock inte så många att alla 100 exemplaren av informationsbroschyrerna vi fått gick åt. Några veckor senare fick UPS och Kontakten stå värd för besöket av ambassadör Åke Karlsson från Saudiarabien. Han höll en mycket intressant föreläsning för en tapper skara åhörare. En del som nämndes under föreläsningen skulle förmodligen vara användbart i TP-sammanhang, t ex att den saudiska kungafamiljens totala förmögenhet uppskattas vara omkring US$1000 miljarder, eller att arbetslösheten bland landets kvinnor är ca 95%. /Tobias

Våren är här och in ska den festas! Med ytterligare ett generationsskifte bakom sig, då vi tyvärr fick säga hejdå till sådana festlegender som Lena och Olof, fortsätter vi i Foket att kämpa mot vardagens tristess och helgernas lamhet genom att sätta lite festlig guldkant på tillvaron. Och till våren har vi laddat med extra mycket gott i godispåsen. Pub mag, club mag, vårgasque, teater, utflykter, ja, kort sagt en massa tillfällen att träffa fest-och-kultur-sugna pol magare, svepa en öl, diskutera Strindberg och slå klackarna i taket. Så bort med vinterjackan och broddarna, fram med sandaler och solhattar. Grillpinnarna ska svarvas, sommardrinkarna ska testas och årets musikaliska sommarplåga ska utses. Kom och var med och gör våren 2004 till den festligaste någonsin! Foket – din discokula i mörkret

fest & kultur

internationellt

Vidga dina vyer Så har UPS äntligen fått ett utskott som sköter föreningens kontakter med omvärlden. Det känns väldigt spännande att vi får bygga upp ett nytt utskott från grunden, men det är samtidigt en utmaning att få till ett aktivt och fungerande arbete som tål att byggas vidare på. Vi tjuvstartade vårt arbete redan i höstas då vi såg till att utbytesstudenterna på Statsvetenskapliga institutionen fick möjlighet att träffa UPS:are under diverse aktiviteter. Detta arbetsår hade vi tänkt utveckla vårt arbete och försöka inleda någon form av utbyte med utländska universitet, samt se till att pol magarna får möjlighet att komma utanför Uppsalas gränser och vidga sina vyer på en resa. Aktiviteterna med utbytesstudenterna kommer dock fortsätta så se till att dyka upp och utöka ditt kontaktnät, för vem vet - fransmannen du pratar med kommer kanske vara din framtida nyckel till det där toppjobbet inom EU (och om EU inte lockar så är utbytesstudenterna väldigt trevliga, så kom ändå…). /Internationella Utskottet genom Stina

polmagasinet 2|04

polmagasinet

5

polmagasinet 2|04

text: Emma Johansson, T2; Marcus Engström, T2; Shen Gao, T2. bild: Sanna Jansson, T2

6

Mannen med en dröm Få personer i kampen för mänskliga rätttigheter har fått ett sådant genomslag som Martin Luther King. 35 år gammal mottog han, som den dittills yngste i historien, Nobels fredspris. Han har fått gator, platser och monument uppkallade efter sig världen över. I många länder firas Martin Luther King-dagen den tredje måndagen i januari; i USA är dagen en National Holiday. Hans mest berömda tal, ”I have a dream...”, känner de flesta igen. Men vad var det han drömde om egentligen? Uppvuxen i en djupt religiös familj var det det kristna kärleksbudskapet som låg till grund för Kings kamp. Som sexåring tvingades han sluta träffa sin vita lekkamrat, och bestämde sig för att hata vita människor, men föräldrarna förklarade att det tvärtemot var hans plikt som kristen att älska de vita. Under tiden i college mötte han vita studenter som också kämpade mot rasism och segregation, och motsättningarna övergick i samarbete. King var som student av uppfattningen att situationen enbart kunde förändras genom väpnad revolt, tills han hörde tala om Gandhi och hans ickevåldsmetoder. Berättelserna om Gandhi gjorde djupt intryck, och det centrala inom Martin Luther Kings kamp växte fram: en tro på att kärlekens kraft kan förändra samhället. King deltog i bojkotterna av bussar i Montgomery som tog fart efter Rosa Parks enkla men välkända manifestation mot segregationslagen 1955. Bojkotterna gav resultat ett år senare, då högsta domstolen förklarade bussegregationen vara i strid med konstitutionen. King blev ordförande i Southern Christian Leadership Conference och frontfigur för den ickevåldspräglade medborgarrättskampen. 1965 ledde han en fyra dagars marsch för rösträtt för svarta; ett år senare prisade president Johnson de svartas mod och undertecknade the Voting Rights Act. I slutet av sitt liv kom Martin Luther King att fokusera allt mer på fattigdom och krig - problem han ansåg också kunde bekämpas genom ickevåld. Han sade bland annat att ”En nation som år efter år spenderar mer pengar på militärt försvar än på sociala program närmar sig en spirituell död”- en tanke som kanske kan anses vara alltför aktuell i USA av idag... Många ansåg att King borde hålla sig till segregationsfrågan, men han stod fast. Den 4 april 1968 mördades han på ett hotell i Memphis. n

arvet efter Ma
Svartas situation i dagens USA ”Är det fler svarta män i USA som suttit i fängelse än som läst på universitet?” Så löd TP-frågan som jag ställdes inför under ett parti hemma hos familjen. Svaret, som kom att kantstöta den känsla av välmående som infunnit sig som en följd av det gemytliga sällskapsspelandet, löd kort och gott: Ja… I dagens USA bor ca 280 miljoner invånare varav 12-13 % är svarta (år 2000). Mycket har gjorts för att förbättra svartas situation sedan protestmarscherna under medborgarrättsrörelsen på 1950 och 60-talen. Svarta har numera samma lagstadgade rätt till att delta i samhällets alla sfärer som förut varit förunnad endast vita. Den amerikanska konstitutionens fjortonde tillägg garanterar alla amerikanska medborgare likhet inför lagen. Rassegregerade skolor är idag en otänkbarhet och varje plats på bussen står numera till var och ens förfogande. På papperet ter sig alltså det amerikanska samhället jämlikt, men verkligheten förmedlar en annan bild. • Svarta är klart överrepresenterade bland de 32 miljoner amerikaner som klassificeras som fattiga enligt den gällande definitionen. (Länder i fickformat USA, Utrikespolitiska institutet) Trots att ett omfattande regelverk för positiv särbehandling med syfte att underlätta för svarta att få utbildning och skaffa jobb upprättats efter medborgarrättsrörelsen påtryckningar på 1960talet, så är arbetslösheten dubbelt så hög för svarta som för vita.(år 2001) (Länder i fickformat USA; Principles of Economics, Mankiw) En rikstäckande opinions-undersökning som gjordes av National Opinion Research Center 1990, visade att en majoritet vita ansåg att svarta var mer våldsbenägna än vita, mer benägna än vita att leva på socialbidrag och latare än vita. Hela 29% ansåg att svarta var av naturen mindre intelligenta än vita. (Rasrisk, Mattias Gardell) • Endast 4% av den svarta befolkningen har en akademisk examen. Motsvarande siffra för vita är 9%. (Stupid White Men, Michael Moore)

Det amerikanska samhället kan sägas karaktäriseras av dess oerhörda mångfald. Livsstilar så diametralt olika som den trygga villaförortstillvaron som många vitas vardag utgörs av, möter det hårdare, fattiga innerstadslivet som är många svartas vardag. Nu är bilden självklart inte så entydig. Det finns många svarta läkare och advokater likväl som det finns många vita som är arbetslösa, men statistiken talar sitt tydliga språk. Så vad blir då sensmoralen av dessa lösryckta episoder och siffror? Ja, kanske att diskriminerande attityder som en gång skapades under tiden då svart man var vit mans slav på något sätt kvarstår i det amerikanska samhället i uttunnad light-form, trots att snart 40 år förflutit sedan Martin Luther King stolt förde fram sitt budskap om jämlikhet. Han får nog finna sig i att tålmodigt vänta ytterliggare en tid i sin himmel. ”The table of brotherhood” är ännu inte dukat och färdigt för servering. n

svart

Turist i din stad Monumentet Befrielsen av Olof Hellström vid Martin Luther Kings plan bakom Universitetshuset. Något att visa vänner på besök.

polmagasinet 2|04

artin Luther King
Drömmarnas Land Första gången jag hörde talas om Martin Luther King Jr Day var på schemat i high school där den 19 januari var markerad som en helgdag. Detta var tydligen en stor händelse eftersom det var första året då dagen ansågs som helgdag på statliga skolor i Maryland, och i många ögon lyste en glädje över denna befrielse. Men för många var det viktigaste med MLK Jr Day inte ledigheten utan rean i affärerna. Dagarna innan den 19 januari fylldes brevlådan med reklam som affischerade att det var ”Martin Luther King Jr Day Sale! 50% Off Storewide!” När jag till slut befann mig i den stora gallerian såg jag ett spektakel som King skulle ha varit förvånad över. Allt möjligt folk från gamla till unga och svarta till vita stod och trängdes i affärerna utan att det hela kunde tyckas märkligt. Den enda som stack ut var en dåligt klädd svart kvinna som stod utanför en klädesplaggsaffär och predikade om ”The Reverend.” Alla målmedvetna shoppare undvek henne och tyckte mest att hon var en plåga, och ett välklätt svart par råkade titta åt mitt håll just då och i deras ögon verkade det nästan som om de bad om ursäkt för kvinnans beteende. Till slut kom två ordningsvakter och tog med kvinnan ut ur gallerian och spektaklet kunde återigen fortsätta utan störningar. Februari är Black History Month i USA, då den afro-amerikanska kulturen och politiska kampen lyfts fram i rampljuset och den främste figuren som mycket av aktiviteterna struktureras kring är givetvis Martin Luther King Jr. I skolan sattes affischer upp på väggarna och varje dag så visades olika reportage om de svartas historia i USA på skolans egen TV-kanal. Den mest omtalade händelsen under Black History Month var att gruppen Young Black Leaders skulle anordna en mässa i skolans aula vid slutet av månaden, och alla såg fram emot vad som skulle visas. Men redan från början fick gruppen reda ut ett stort problem, för i en skola där det fanns omkring
polmagasinet 2|04

500 svarta elever så kunde man inte ens hitta tio frivilliga till en pjäs om Martin Luther King Jr: s liv. Mässan hotades att ställas in, men till slut fick arrangörerna tag på aktörer (mestadels vänner och släktingar) och mässan fortsatte som planerat. Föredragen om kulturen och politiken samt pjäsen höll på i närmare två timmar och till slut sov nästan hälften av publiken. De som arrangerade detta hade nog räknat med publikens brist på tålamod och vid slutet spelades en kort hiphop-konsert som väckte alla sovande elever och mässan avslutades således med dunder och brak. En rörelse som nyligen har fått stor uppmärksamhet i USA förklarar att de svartas problem i samhället till stor del beror på dem själva. Rörelsen hänvisar till King som deras föregångare och drivs till stor del av framgångsrika svarta män inom universitet och medie-branschen. En av dessa män skrev en bok för inte så länge sedan där han tog fram ett intressant exempel på den skadliga politiska kulturen i USA. Mannen reflekterade över två våldsbrott begågna under samma vecka i slutet av 1990-talet, ett i Texas och det andra i Detroit, som fick vitt skild publicitet i media. Det första brottet begicks i Texas då en anhängare av KKK kedjade fast en svart man vid sin bil och körde omkring på gatan med mannen bakom bilen. Den svarte mannen dog av sina skador och det blev en skandal där media bevakade det hela med alla möjliga reportage och olika rättighetsorganisationer klagade på att den amerikanska kulturen var rasistisk. Samma vecka råkade tre vita ungdomar hamna vilse i det ”svarta” området i Detroit och stötte på medlemmar av gangstergänget ”Crips”, som bestod av unga svarta män inom gangsterrapbranschen. Dessa unga män var inte glada över att vita hade gått in i deras område och svarade genom att avrätta de två vita männen med nackskott och våldtog kvinnan tills hon hamnade i koma. Till skillnad från brottet i Texas fick denna händelse nästan ingen nationell uppmärksamhet alls, vilket kan tyckas lite underligt eftersom båda brotten

var av ungefär samma grova natur. Författaren menar i boken att det inte är ”politiskt korrekt” att skildra de svarta negativt i amerikansk media, och att sedan Los Angelesupproret så har de svarta i USA varit irrationellt känsliga för det ”vita samhällets” förtryck. Och författaren menar att den nutida afroamerikanska samhällets agerande strider mot allt som King advocerade under frigörelserörelsen, och att man inte längre betonar integration och samlevnad utan separation och avvärjande av alla värderingar (både gott och ont) i det stora amerikanska samhället. På denna kritik svarar många rättighetsorganisationer att författaren och andra anhängare av denna rörelse är ”Oreos” (en chokladkex med vanilj och socker inuti) och förrädare av rättighetsrörelsen. Baltimore är en av de mest ökända städerna i USA som alltid hamnar högt på Mord-Toppen och det skämtas ibland att om man i ett uppslagsverk slår upp ordet ”ghetto” så står Baltimore i förklaringen. Men mitt inuti all denna fattigdom ligger Johns Hopkings University, världen främsta institut för medicin och fysikforskning vars årliga budget ligger runt 38 miljarder dollar och som varje år får mer än 4 miljarder dollar i stöd från den centrala staten i forskningssyfte. Första gången jag besökte universitetet åkte jag i en buss chartrad särskilt för att de universitetsanställda skulle kunna parkera utanför stan och slippa sätta fot i slummen. Det var en konstig känsla att beskåda två världar separerade endast av en tunn skiva vindruta där kirurger åkte förbi i en luftkonditionerad buss medan folk satt på gatorna i 40-gradig värme för att husen saknade luftkonditionering. Väl vid själva sjukhuset fanns det ett bås med skottsäkert glas vid varje gathörn där en vakt satt inuti med M-16 gevär i händerna, och vid en sidogata på en av korsningarna spelade några pojkar amerikanskt fotboll på asfalten. Vakterna lade inte märke till pojkarna och pojkarna verkade omedvetna om att en man stod tio meter bort med ett dödligt vapen i händerna och det hela var som en dröm från 1968 då kravaller bröt ut i olika amerikanska städer efter Kings död. Och gatan i Baltimore som bussen körde på? Den heter Martin Luther King Jr Boulevard. n

polmagasinet

7

sydafrika
text & bild: Lotta Segerström, T2, som nyligen besökt Sydafrika
Sydafrika är ett otroligt land på många sätt. Otroligt vackert. Otroligt segregerat. I år är det tio år sedan de rasistiska apartheidlagarna avskaffades, men fortfarande är det en lång väg kvar till ett jämställt samhälle. Under apartheidtiden gick politiken i mycket ut på att dela upp raser på olika geografiska områden, inom vilka de fick äga mark och röra sig fritt. Folk delades upp enligt rangordningen: vita, asiater, blandras och svarta. Den ras man tillhörde avgjorde var man skulle bo. För detta ändamål ödelades hela stadsdelar och nya, så kallade townships, byggdes utanför storstäderna, dit folk tvångsförflyttades. Bland de utraderade stadsdelarna kan nämnas Sophiatown i Johannesburg och district six i Kapstaden. Nya områden upprättades, där små box-liknande hus i långa rader bildade nya stadsdelar. I vissa områden närmast städerna upprättades vandrarhemsliknande huslängor, där varje enhet hyste 16 unga män. Allt för att billig arbetskraft skulle finnas nära till hands. Något som visar på det absurda i ideoloBerättelsen om det nya Sydafrika är en fascinerande historia om personligt mod och styrka. Nelson Mandela var 71 år gammal när han släpptes ut efter 27 år i fängelset, och två år senare blev han den förste demokratiskt valda presidenten i Sydafrika. Det som hållit hans mod uppe var övertygelsen om att han tillsammans med andra av de politiska medfångarna en dag skulle sitta i Sydafrikas regering, i ett enat land där demokrati och jämlikhet rådde. Mandela tog de första grundläggande stegen mot ett jämlikt land, men fortfarande finns det mycket kvar som behöver göras. Idag saknar ca 6 miljoner sydafrikaner en fast bostad, och antalet invånare i slummen ökar hela tiden. De townships som växte fram under apartheidtiden växer för var dag, och hyser nu fler än någonsin. De arbetskraftshotell som förr härbärgerade 16 män är nu hem för 16 familjer. Om just detta skrev årets Dag Hammarskjöldsföreläsare, Mamphela Ramphele, sin doktorsavhandling (A bed called Home). Situationen i kåkstäderna är på sina håll outhärdlig. Fattigdom, arbetslöshet och våld hör till vardagen. På vissa ställen delar flera tusen på en och samma vattenpump. Ett poliskontor per flera hundratusen invånare gör att folk tar lagen i egna händer, och att grannskapen står för bestraffning av brottslingar. ANC har byggt 1,5 miljoner små hus sedan de kom till makten men behovet är ännu större än kapaciteten. Det krävs mer genomgripande reformer om svarta och vita ska kunna närma sig varandra. För det första måste man komma åt de skriande problemen med arbetslösheten, som ligger kring 45 %. Idag premieras företag som anställer svarta, som en form av kvotering, men fortfarande är det de svarta som jobbar som passopp på en bensinmack medan vita har de högre uppsatta positionerna. Det som gör situationen så makaber är att detta förekommer i ett land som är framgångsrikt och välutvecklat på andra områden, och att det finns så mycket rikedom i landet. Vita samhällen lever ett otroligt rikt liv, för Sydafrika är ett fantastiskt land på många sätt. Böljande vinodlingar, utvecklade storstäder och bra infrastruktur gör att Sydafrika i många aspekter är som vilket västerländskt land som helst. De flesta vita skulle aldrig drömma om att besöka kåkstäderna, kanske för att göra det lite lättare att blunda för orättvisorna. Inom den första generationen är det kanske för optimistiskt att tro att en djupt rotad inställning ska göra kunna göra en helomvändning, och om gränserna av idag består kan segregationen fortsätta frodas. För att Sydafrika ska bli det land Nelson Mandela drömmer om måste först den ekonomiska apartheiden bekämpas.
n

svart

8

gin är att myndigheterna hade svårigheter med att särskilja raserna, till exempel för att bestämma vart folk skulle skickas. Blandras var inte alltid lätt att skilja från svarta. Ett knep som användes var att sticka in en penna i håret, och se om den stannade kvar. Gjorde den det betydde det att man var svart. En annan metod var att nypa någon i armen för att höra vad denne använde för ord, något som menades påvisa rastillhörighet. Sydafrikas historia är inte bara dyster. En fantastisk kamp som fördes av framförallt en man lyckades avväpna det rasistiska styret och istället för att utkräva hämnd arbeta för försoning.

polmagasinet 2|04

text: Shen Gao, T2

intervju med en terminerande guvernör
När man går uppför dessa ljusa trappor omgivna av vältrimmade träd och gräsmattor kan man för ett ögonblick nästan kunna tro att man befinner sig i Washington DC mitt utanför den legendariska Capitol Building som har gjort uppträdanden i oändligt många Hollywood filmer. Att man helt plötsligt översvämmas av intriger och världskriser och allt annat som finns i filmerna. Men snart inser man ändå att detta inte är Washington utan Sacramento och att det inte är hippien som blev president man skall möta utan en österrikare som hade fräckheten att bli vald till Kaliforniens guvernör. Det är först när jag har klättrat uppför dessa trappor och står vid portarna till State Capitol Building som de första tecknen på att allting inte är ”business as usual” dyker upp. En svärm Terminators iklädda falska metallkostymer vinglar omkring med några Kindergarten Cops och en grupp Japanska turister står och tar foton med Conan The Barbarian (som är en medelålders överviktig man…). Med denna nya bild av politiken stiger jag in i själva byggnaden och befinner mig bland en blandning av tjänstemän och turister som varken verkar ha någonstans att gå eller någonting att göra. Snart hittar jag dock min kontaktperson Steve och vi beger oss in för att möta guvernören. Men han är inte på sitt kontor och vi yrar omkring i en halvtimme för att försöka få tag på denne Mr Olympia. Under tiden pratar Steve om allt möjligt som har med Kalifornien att göra från befolkningens ”nyvunna ekonomiska möjlighet att genomsnittligt äga tre bilar per familj”, till statens sysselsättningsmotto: ”We Keep People Busy”. Till sist hittar vi guvernören i en liten salong med tre livvakter utanför. Han har på sig en mörk kostym med en väldigt ljus slips och med en cognac i ena handen och en cigarr i den andra signalerar han att jag kan börja. Q: How difficult was it for you to make the decision to run for the office of Governor? A: It’s the most difficult decision I’ve made in my entire life. Except the one I made in 1978 when I decided to get a bikini wax. Q: Uhh… You mean when you were a bodybuilder? A: Yes. Q: What are your feelings about bodybuilding today? A: Pumping iron is a great feeling. Like coming, but coming continuously. Q: Okay… So bodybuilding is something that changed your life for the better then? A: Yes, but bodybuilders’ (manligt könsorgan) are the same size as everyone else’s. You can’t make it bigger through exercise, that’s for sure. Q: Yes right… You always say that your mother influenced you in becoming the successful person you are today, in what way?
polmagasinet 2|04

A: My mother would spend time with me, saying, ’Read out loud.’ When I stopped, she would hit me over the head with a yardstick. Do you know how fast I read again? I was reading so fast, let me tell you. Q: Is that how you’re going to treat state politicians in Sacramento if they misbehave? A: They are addicts and they should go to an addiction place. Q: Do you mean their past indiscretions? A: Yes. I think that the only way you can keep it a secret is by not telling anyone. Q: What about the accusations made against yourself ? A: I think that the only way you can keep it a secret is by not telling anyone. Q: Yet the accusations of you groping women on moviesets are no longer a secret… A: It was only a handful. I never know if my wife Maria’s watching. I’ll tell her it was a stuntman. Q: So the problem isn’t the groping but the fact that they’re all women? A: Yes. If I see a girl with big tits, I’m going to stare and stare. And I’m going to think in my mind what I am going to do with her if I would have her. Q: Lifestyle of the moviestar huh? A: Yes. How many times do you get away with this – to take a woman, grab her upside down and bury her face in a toilet bowl? I wanted to have something floating in there. The thing is, you can do it because, in the end, I didn’t do it to a woman – she’s a machine! Q: Uhh… You’re talking about Kristanna Loken and her role as the Terminatrix? A: Yes. Q: Do you think your stance on women and multiculturalism is part of the reason why you were received as Governor by being egged by a political detractor? A: Ha ha! That guy owes me bacon! And I don’t understand how they can call me anti-Latino. I’ve made four movies in Mexico. Q: Yes… you’re also quite controversial in your opinion of gay marriage. A: I think that gay marriage should be between a man and a woman. Q: Ok… what about the environment? A: Don’t worry about that! Q: Oh… and what is your response to critics who say your election is a onetime affair? A: I’ll be back… n Reds anm: Intervjun är konstruerad – men Arnolds svar är alldeles äkta, hämtade från olika intervjutillfällen.

polmagasinet

9

text & illustration: Sophia Olofsson, T4

film noir

Polmagasinet ser

En mörk onsdagskväll i mars samlades tre av polmagasinets medarbetare för att undersöka film noir. En trio med ett uppdrag: att utforska genren och förmedla upptäckterna till andra oupplysta själar. Fördomarna och vanföreställningarna var flertaliga. För Emma och Marcus (T2) var detta första kontakten med film noir. Sophia (T4), som har en förkärlek för gamla svartvita filmer, hade däremot varit inne och nosat på området förut. Här är resultatet av hennes research och redaktionens recensioner av ett par klassiker… Om man översätter ”film noir” direkt från franskan finner man betydelsen svart eller mörk film. Men vad är det egentligen: en filmgenre, svartvita deckare från första hälften av 1900-talet? Inte direkt. Begreppet skapades i efterhand av franska filmkritiker om en viss typ av Hollywoodfilmer från 1940- och 1950-talet vars gemensamma nämnare är bildstilen och stämningen. Filmerna är svarta både fysiskt och psykiskt. Nattscener, djupa skuggor, storstadsmiljöer, sneda kameravinklar. Undergångsstämning, en värld full av svek och tvivelaktig moral. Film noir kan sägas vara en subgenre och omfattar alltså inte bara en sorts filmer: många av filmerna var kriminalthrillers, men även melodramer, skräckfilmer, västernfilmer och till och med musikaler finns representerade. Världen som skildras i filmerna är mörk, korrumperad – både moraliskt och materiellt. Karaktärerna befinner sig i lagens utkanter, svek, mord och dubbelspel är stående inslag. Hjältarna – eller snarare antihjältarna – beskrivs bäst med de inte så smickrande karaktärsdragen cyniska, alienerade, desillusionerade, skamfilade och lömska. Kvinnorna i film noir kan delas in i två kategorier som kan ses som varandras motsatser. Å ena sidan har vi de plikttrogna, pålitliga och tillgivna. Å andra sidan finns de mystiska, falska, kärlekslösa, opålitliga, manipulativa och slående vackra (även om det är få av endera kategori som är något annat än tilldragande i dessa filmer). De senare går under den famösa benämningen les femmes fatales. Nationalencyklopedien ger följande beskrivning: ”erotiskt förföriska hondjur” som förleder (anti)hjälten in i en härva av brott. Personligen finner jag les femmes fatales mer intressanta då dessa i större utsträckning tillåts vara mänskliga, med fel och brister. Även om de representerar höjdpunkten av hatiska kvinnoporträtt inom hollywoodfilmen. Bland moderna film noir:s finner man filmer som Polanskis Chinatown (1974), David Lynchs Blue Velvet (1986) och Mulholland Drive (2001), Curtis Hansons LA Konfidentiellt (1997) och bröderna Coens The man who wasn’t there. Det har även uppkommit ett nytt begrepp för futuristiska film noir: tech noir. n

Sophia rekommenderar dessutom: Utpressningen (the Big Sleep), regi Howard Hawks, 1946 Den tredje mannen (the Third Man), regi Carol Reed, 1949 (Klassiska film noir) Blade Runner, regi Ridley Scott, 1982 Dark City, regi Alex Proyas, 1998 (Tech noir) Vill du veta mer? Nationalencyklopedin Internet Movie Database, www.imdb.com The Greatest Films, www.greatestfilms.org Vill du se film noir? Leta på videouthyrningsställen, eller gå till statsbiblioteket.

I asfaltens djungel (The Asphalt Djungle)
Regi: John Huston Release: 1950 Skådespelare: Sterling Hayden, Louis Calhern, Sam Jaffe, Marilyn Monroe m.fl. Handling: Doc Riedenschneider (Sam Jaffe), just utsläppt ur fängelset, har planer på att genomföra ”stora stöten” som ska generera storslagna summor pengar. Medhjälpare anlitas: chaufför, kassaskåpsexpert, råskinn samt en finansiär. Till en början går allt enligt planerna men små misstag leder till en oönskad vändning. Girighet får gangstrarna att försöka blåsa varandra på pengarna och en katt-och-råtta-lek med poliserna inleds.

Notorious
Regissör: Alfred Hitchcock Release:1946 Skådespelare: Ingrid Bergman, Cary Grant, Claude Rains, Louis Calhern m.fl. Handling: Alicia Huberman (Ingrid Bergman) är en kvinna som gillar alkohol och män. Hon är dotter till en tysk spion i USA och för att rentvå sig själv tvingas hon infiltrera en grupp nazister, vänner till hennes far, som flytt till Rio de Janeiro. Alicia och hennes kontaktman, agenten T. R. Devlin (Cary Grant), faller för varandra men stolthet och deras olika syn på livet driver dem ifrån varandra. För att göra sin täckmantel vattentät gifter sig Alicia med en av nazisterna, Alexander Sebastian (Claude Rains). Men kan hon dölja känslorna för Devlin för sin make, kommer hon att bli upptäckt som en amerikansk agent och vad är det för något som pågår i vinkällaren? Markus: En bra film som i sina bästa stunder var oerhört spännande. I och med att den utspelade sig i det soliga Brasilien gör att den går lite utanför den stereotypa bild av film noir-genren som man kanske föreställer sig den: gangstermiljö, män i mörka rockar rökandes en cigarr i regnig nattsvart storstadsmiljö. Emma: Härligt att se Ingrid Bergman i ett så pass komplext kvinnoporträtt, något som var ganska sällsynt på den tiden. Det är hon som står i centrum och är filmens hjältinna; den manlige huvudrollen står helt klart i hennes skugga. Sophia: Det är skönt, till skillnad från den andra filmen, att få se ett mer mänskligt kvinnoporträtt. Man kan nästan säga att det är ombytta roller jämfört med det vanliga: Grant är ingen kvinnojägare utan det är Bergman (som jagar män). Dessutom är hon borderline-alkoholist. Emma: Ja, hon är långt ifrån stereotyp. Utan att vara oskuldsfull, blåögd, sockersöt och genomsnäll tror jag att hon vann publikens sympatier när det begav sig. Markus: Spänningsmomenten låg ganska mycket i det underförstådda. Det var så att säga mer hemlighetsmakeri och spioneri än vapen och biljakter. Romantiken tilläts ta stor plats, vilket kanske var något oväntat Emma: Dessutom är filmen på flera ställen riktigt rolig, på ett sofistikerat, sarkastiskt sätt. Huruvida det är en klockren film noir kan man väl sedan diskutera, men en skön film är det helt klart! n

Markus: Gillade denna rulle skarpt. Detta var min allra första kontakt med Film noir- genren och det var ett synnerligen gott första intryck. Emma: Jodå, nog var det svart alltid. Avsaknad av dagsljus, korrupta tjänstemän, brottslighet, och inte en antydning till att någon levde happily ever after… Sophia: Det enda jag tyckte var lite tråkigt var de platta kvinnoporträtten. Mindre våp och mer femme fatale! Markus: Jag gillade särskilt slagsmålscenerna som var så långt ifrån dagens tre-minuters misshandelsscener man kan komma. Här var det en smäll som gällde sen var det klart. Knytnävsslagen hade ganska mycket ”serietidningssmocka” över sig. En faktor som verkade som spänningsförhöjare var den nästintill totala avsaknaden på filmmusik. Den kompakta tystnaden fick en att sitta som på nålar. Det var ganska skönt att inte i varje scen behöva höra filmmusik som skall berätta när det är spännande, sorgligt eller dramatiskt. Emma: Jag tycker däremot att mer filmmusik skulle ha kunnat skapa mer engagemang och känsla. Det förstärker alltid intrycket, åtminstone för mig. Slutligen kan sägas att testpatrullen är enig om att ”I asfaltens djungel” är ett bra exempel på film noir och en film väl värd att se. n

text: Emma Johansson, T2

– en modern hjältinna
Nemi, den svartklädda, kaxiga tjejen som tecknas av norska Lise Myhre, har funnit sin plats i den svenska folksjälen genom sin stående publicering på DN: s seriesida, i seriemagasinet Larson och på sistone i en egen tidning. Nemi borde tilltala de flesta studenter som någon att identifiera sig med; hon sover till fram på eftermiddagen, jobbar i princip aldrig, dricker gärna och mycket och engagerar sig enbart i lösa förbindelser. Polmagasinet har intervjuat Lise Myhre, som började teckna Nemi 1997. Hon berättar att Nemi var hennes första försök att teckna en människa; innan dess hade det mest blivit krokodiler och råttor. Serien publicerades till en början i norska Larson. Jag frågar hur mycket av Nemi som i själva verket ”är” Lise, och hur mycket av serien som är själbiografisk? – Inte mycket. Vi har nog väldigt olika personlighet, egentligen, men de första striparna är självbiografiska. Det har också hänt att bekanta har blivit arga sedan de ofördelaktigt porträtterats i serien – men då har de förtjänat det. Lise, liksom Nemi, ogillar frågan om vad som utmärker gothkulturen, eftersom hon inte tycker att man kan summera en subkultur i några meningar – folk vill gärna göra det men det går helt enkelt inte. Däremot kan hon rekommendera det svenska gothbandet Drakonian. Annars gillar Lise (och Nemi) band som Warrior Soul, Lamented Souls, Red Harvest och Korn. När hon är ute och svirar dricker Nemi gärna öl eller rödvin; ”Tror inte hon är så kräsen”. Jag undrar om Nemi kommer att bli film? I mitt tycke är hon nämligen bra mycket coolare än spindelmannen & co (dessutom behövde man inte en så stor budget, eftersom filmen skulle kunna vara svartvit). Lise tror inte det är någon film på G, men vi får se. Vad gäller andra projekt har hon många, men just nu ligger de på is eftersom Nemi tar upp all tid. Nästa Nemi-album kommer i april, och då kommer Lise till Stockholm och signerar, troligtvis 23 april. Slutligen (den obligatoriska frågan) – några råd till andra aspirerande serietecknare? – Det lönar sig att se efter vad man själv har eller kan som ingen annan har, tror jag. Om man gör något personligt, blir det originellt – och i regel bra. Annars är det bara att teckna som f-n och inte ge upp om man blir refuserad några gånger – gudarna ska veta att jag blev det i början! n

svart

12

polmagasinet 2|04

anonym novell

de kallar dig galen
Du kände det en vecka innan det hände, gjorde du inte? Innerst inne visste du och du hatar att veta, hatar att känna. En vecka i förväg började tankarna riva svidande rispor inom dig, så djupa att när det nu hände, märkte du ingen skillnad. Men du var starkare än jag kunde tro, intalade dig in i det sista att du hade fel, och inte en tår fällde du. Duktig flicka. Du ligger i din säng. Lakanet har som vanligt slitits upp från sidorna, blivit obekvämt och fuktigt. Du orkar inte ordna till det. Med huvudet under täcket, i säkerheten, försöker du få klarhet i vad du har drömt. Du har alltid haft svårt att komma ihåg sådant, eller hur? Svårt att förstå vad som är dröm, vad som är verklighet, vad som är fantasi. Du har drömt en mardröm igen. Fullt med människor runt omkring dig vars armar och ben knäcktes på mitten. Döden pekade rakt mot dig med en vit pilbåge, stirrade med lysande röda ögon, hånfullt leende. Naiv som du är försökte du gömma dig och lura döden, men du vaknade. Du måste stiga upp nu, men du vill inte. Illamåendet fyller dig upp till halsen, men du måste ändå. Långsamt reser du dig, ryser till när kylan från det dunkla rummet slår emot dig. Ni har inte råd att värma upp ett så stort hus. Med fötterna i tofflorna och blicken i spegeln börjar meningslösheten rinna genom dig. Vad hade du trott egentligen? Vad hade du väntat dig? Fast egentligen så var du ju inte lycklig, för det är du aldrig. Men du kände dig lite lätttare, pratade utan problem, skrattade högt och mycket. Du hade något att vara stolt över. Ända tills sanningen blev för högljudd för att ignorera, sanningen som du trängt undan hela tiden. Nog blev du bränd av den bittra sanningen? Håll dig till din låtsasvärld, lilla vän, där allt går som du vill, så slipper du bli besviken. Som en bortglömd docka sitter du i skolans stora stentrappa och söker med blicken efter barnet som tröttnat på att leka med dig. Du har blivit smutsig och grå av bitterhet, men försöker ändå hålla kvar den sista aning till hopp som finns inom dig. Du måste fortfarande hoppas för att orka sitta kvar och vänta. Men du brukar ju tycka om att plåga dig själv. Varför springer du inte din väg och drar ut på det hela en stund till? Varför förlänger du inte väntan på orden som måste komma? Orden kommer att hugga av ditt huvud och få dig att försvinna ner i mardrömmarna igen, det borde du väl njuta av? Då kommer kanske de andra att tycka synd om dig i alla fall. Tio minuter försenad skyndar domedagen nedför backen. Du ler för dig själv en sista gång medan du fortfarande kan. Du tänker att du aldrig mer kommer att le när du ser honom. Du kan se rakt igenom honom nu, läsa varje ansiktsuttryck, tolka varje rörelse. Du vet allting, du är så otroligt intelligent, ändå följer du honom en bit på vägen. Hans spruckna röst ber dig att inte hata honom. Du svarar inte för du hatar redan hela världen. Med resterna av en förtvivlad sista kyss på läpparna går du därifrån. Du som trodde du skulle kunna hålla honom kvar. Din dumma jävel.. Visst vände det väldigt snabbt? Över en natt fick du igen ditt medvetande och förstånd. Över en natt skärpte han sig och började förbereda sig på vad som måste göras. Hahaha, och där stod du ditt fån, och försökte acceptera. Alla visste från början hur det skulle gå, det sa de till dig i alla fall. Det borde du ju ha förstått, det var vad de sa. Med en filt som försvar mot omvärlden ligger du och värmer dig i hennes soffa. Hon som förstår dig utan att fråga. Du håller hennes hand och ser upproriskt dina demoner rakt i ögonen, dina förbannade hjärnspöken. När du för glaset mot munnen känner du hur alkoholen fyller alla tomma hålor i din kropp och du är inte längre rädd. Snart har du glömt att han försvunnit och sedan har du glömt vem du är. Ikväll är du en av dem. Du är en av de roliga, gapskrattande, påhittiga människorna utanför dig, en av människorna med framåtblickande ögon och ovetande fingrar. Och de välkomnar dig gärna som medlem i klubben, för de är lika berusade som du. Med hjälp av sprit och cigaretter lyckas du få din hjärna att sluta fungera, ända tills du med en van rörelse sticker fingrarna i halsen och utmattad sjunker ihop på badrumsgolvet. Det var ditt eget fel. Du är tillbaka i sängen. Du blöder, men smärtan biter inte på dig längre. Du släcker lampan. Mörkret är inte lika farligt nu som när du var liten, det finns inga monster under din säng. Bara ibland. Du sjunger hela natten. Tillsammans med Freddie Mercury, John Lennon och David Bowie sjunger du, för de vet hur du tänker och hjälper dig uttrycka det. Du vill tillbaka till tiden då din pappa var en månskensbonde och du var ett åkerbarn som skar dig på de hårda delarna av sädesstrået. Nu är du vuxen, sägs det, och du skär dig på allt vasst du kan hitta. Vad skulle du bry dej om det? Du är förvirrad, minst sagt. Du vet inte längre om det är du eller jag som tänker. Du tror att det är du som bestämmer, men det gör du inte. Det är försent, säg det till din terapeut. Jag kommer sakta att kunna bryta ner dig, nu när han också har lämnat dig. Du visste om det, men du gjorde ingenting åt det, du hjälpte mig och förstörde för dig själv. Men det förstår du inte. De kallar dig galen, vad ska de annars kalla dig? n

13

polmagasinet

polmagasinet 2|04

klubben, myten... den
I oktober år 2000 startade något som skulle växa långt bortom upphovsmännen Björn Berglunds, Johan Larssons och Theodor Tolstoys föraningar. Då fick GH sin klubb som än idag är det första studenter tänker på om man pratar om utgång där. Då fick Uppsalastudenterna klubb Svart. Polmagasinet träffar Björn för att reda ut varför Svart var så bra. – Jag var fikavärd på GH som då saknade utgång men hade potential. Vi var sugna på att arrangera klubb och det fattades en svart nisch bland Uppsalas nationer. Det var något gryende över den svarta musiken, vi var inte ensamma som upptäckte den, men det fanns ett hål att fylla. Vi startade klubb Svart som kom att växa fram med det svarta musikintresset bland svenskar i gemen. Killarna fick startkapital och det hela började med en provperiod och prestationskrav. En gång i veckan samt ett Storsvart en gång per termin med lite ambitiösare akter och längre öppettider. Johan var kvar ett år och ersattes så småningom av Per Mårtensson. GH hade inte behövt oroa sig. Trots att ingen av killarna hade arrangerat klubb förut och bara Tedde hade dj:at drog Svart fullt varje onsdag i två år. – Det fanns ingen förebild till Svart, det var ett hopkok av den musik vi själva gillade: hiphop, soul, reggae, disco och house. Mycket av anledningen till att det blev så stort var eftersom det var så Uppsalaförankrat. Tack vare att hiphop och reggae redan var etablerade genrer här kunde vi ta in mycket folk från trakten, inte alltid etablerade gäster, utan bättre: folk som verkligen brinner för det. De Uppsalarappare och dj:s som var jämnåriga med oss då hängde ofta på och fick ett forum på Svart. Det var någon av oss som kände en i nätverket och så spred det sig. Från början hade vi bara gäst-dj:s men allteftersom tiden gick kände vi att visionen höll på att glida oss ur händerna. Därför började vi även spela själva på ena golvet medan det andra gästades av mer celebra akter. De snygga affischerna fastnar i minnet och sitter ännu kvar i korridorer över Uppsala. – Jag fick kontakt med Alexis Holmqvist av en slump som jag bad göra dem, berättar Björn. Det var mycket tack vare dem det blev så stort. Åtminstone var det tack vare dem vi fick en sådan start. Sedan bytte vi motiv på dem inför varje termin så folk blev nyfikna på hur de nya skulle se ut, det blev en grej. Och det var inte bara affischerna som byttes ut. – Planen var ständig förnyelse. Vi spelade aldrig samma musik från vecka till vecka på de båda golven. Vi försökte att aldrig bjuda in samma dj två gånger även om man till slut var tvungen eftersom vi körde så ofta. Vårt mål var mer än musik i ett hus. Det skulle kännas att någon hade ansträngt sig när man kom dit så det krävdes mycket planering: som svarta skynken överallt och projektorn som var ännu ett sätt att särskilja huset från annars. Svart lyckades bra och det var alltid fullt, bara enstaka dippar då det inte var ”sjukt mycket folk”. – Det var inte så utstuderad publik, det fanns ingen press på att se tillhörig ut. Jag tror att de flesta kom för stämningen mer än för tillhörighet till andra på Svart,

svart

14

”Det var något gryende över den svarta musiken”

polmagasinet 2|04

text: Lovisa Högberg , T2

svarta legenden
men jag vet inte, det kanske är en efterhandskonstruktion. Klubben var både för publikens och för vår skull. En klubb blir inte bra om man kör det bara för sig själv och bara kör sitt eget. Visionen får inte gå ut över publiken samtidigt som inte publiken ska få bestämma allt, någon slags jämvikt blir alltid bäst. Men varför är den svarta musiken så bra? – Att Svart funkade så bra var väl för att den drevs samtidigt som det blev så stort med svart musik i allmänhet. Man ska passa sig för rasbiten, att ”svarta har rytmen i blodet”, det är snarare beatet som är viktigt. Funken: trummorna och basen är den minsta gemensamma nämnaren snarare än etnicitet och det är det som är så tacksamt att göra klubb på och som all riktigt bra dansant hiphop exempelvis bygger på. Men sagan tog slut. Våren 2002 var Svarts sista regelbundet återkommande. Är den svarta musiken inom klubbvärlden döende? – Nej, men det har väl ändrats. Svart var dåtidens Stones och det är ingen tillfällighet att Beatbombing & Haddock har ett ”svart” och ett ”vitt” golv. Men det släpps fortfarande mycket bra svart musik, mycket bra hiphop. Istället var det fåfängan tillsammans med praktiska problem som satte stopp för succén. – Vi hade gjort allt som gick att göra med lokalen, vi hade livegrejer både uppe och nere när det var som allra värst och utvecklingsmöjligheterna höll på att ta slut. Vi försökte att göra Svart en gång i månaden stort och flög in P Brothers från England men det bar sig inte. När det inte funkade att ta nästa steg lade vi hellre ner än att upprepa oss. Vi hade tömt alla möjligheter och dessutom gick GH sönder i samma veva. Men känns det inte bra att ha slutat på topp med den kultstatus Svart har fått? – Jag vet inte hur det blev så, sådant ligger bortom påverkan, det är ingenting man kan planera. Om jag saknar att göra klubb? Både och. Jag vet att jag inte skulle kunna göra något med lägre ambitionsnivå än att det skulle bli sjukt jobbigt. Intresset finns absolut kvar så vi får se vad som händer, sen måste ju studierna bedrivas någotsånär seriöst också. Däremot är det en bra merit, det var till exempel mycket tack vare Svart vi fick göra Sabotage, dessutom gjorde vi allt själva: riggade, möblerade, bokade akter och dj:ade, det är också en mycket bra erfarenhet. Svart återuppstår årligen, en andra chans för oss som missade undret då det begav sig eller för dem som vill uppleva nostalgitripp. – Det ska bli sjukt kul att återvända ”näst sista april”. Förutom oss själva så har vi bokat Fast Forward Soundsystem som vi också bokade på sommarklubben Mon förra sommaren. Det blir reggae och jungle i en ohelig allians och dessutom blir det live-element, effekter och syntar. Det blir också nya spännande filmer på projektorn samt naturligtvis gamla Svart-anthems! Legenden Svart lever vidare…

”Vårt mål var mer än musik i ett hus”

15

polmagasinet

n

polmagasinet 2|04

text: Emma Johansson, T2. bild: Sanna Jansson, T2

black jack
Helen, T2, extraknäcker som dealer på krogarna i Uppsala. Polmagasinet kliar sig i huvudet och undrar försynt hur det går till, egentligen, när man spelar Black Jack? – Någon slänger fram en sedel i valfri valör som växlas mot marker. Marker läggs i valfritt antal av bordets nio rutor, spelet spelas sedan mellan varje valfri ruta för sig mot dealern. Alla rutor får två kort var, dealern ett. Sedan får alla rutor dra så många kort som önskas. Korten har sina vanliga värden förutom knekt till kung som är tio och ess som är ett eller elva. Över 21 innebär att ”bli tjock” och insatsen går förlorad. Fås en tia och ett ess på de första korten är detta en ”Black Jack” vilken ger en och en halv gånger insatsen (observera att detta gäller bara på de första två korten och alltså inte efter sådant som split eller dubbling, då räknas det som tjugoett och är värt mindre än en Black Jack). Då alla sitter nöjda med sina kort drar dealern. Dealern har ingen egen bestämmanderätt utan måste följa en regel, så viktig att den står skriven på bordet: ”Dealer must stand on 17, and draw on 16”. Dealern drar alltså tills den får något över 16. Då jämförs varje ruta med dealerns, den som har högst vinner (vid lika på sjutton till nitton vinner dealern annars ligger insatsen kvar). Vinsten är lika stor som insatsen. Helen berättar att hon som dealer nästan alltid vinner – någon enstaka gång har det hänt att hon gått med förlust en kväll. Hon poängterar att hon som dealer inte spelar aktivt utan bara följer tydliga förhållningsregler. Många som förlorar blir sura och tror att dealern spelar själv och försöker lura av dem pengarna. De kan skrika både det ena och det andra. Oftast skriker de dock ”åt korten”, de blir förbannade på korten och glömmer att dealern existerar överhuvudtaget. Folk kan utan att blinka förlora tusentals kronor på en kväll. Egentligen är det dock inte mängden som förloras som Helen tycker är problemet, det är snarare avsaknaden av en gräns. Har man de resurser som krävs för att spela bort en femhundring är det helt ok. Har man inte pengar till bussen hem när man spelar bort etthundratjugo kronor är det inte ok. Helen spelar själv bort en del enligt henne själv när hon är ute (hävdar att det roligaste vissa krogkvällar är att spela). Tycker man att det är värt de pengarna så är det ju som att lägga dem på vilken annan förlustelse som helst. Tips från dealern: 1) Dubbla på elva men aldrig på sju (beror lite på dealerns kort). 2) Stanna aldrig på sjutton om du har ett ess. 3) Ta aldrig sista rutan om bordet är fullt och du är osäker på att spela, den rutan används ofta som ”offer”. 4) Var alltid uppmärksam på vilket kort dealern har, mycket av taktiken avgörs av vilket detta är. Allmänt tips: Spela aldrig Jack Vegas eller chokladhjulet (roulette). Helt utan tankeverksamhet men beroendeframkallande. n

svart

16

polmagasinet 2|04

sommarplaneringsångest anslagstavleockupanter hyckleri om öppenhet inom EU fotsvett

våren - såklart! rättvisemärkt stundande festligheter påskgodis när&fjärran-spelet

UF leker rädda världen
polmagasinet På medeltiden drog man svärd när konflikter skulle lösas. Fortfarande är det möjligt för den som vill att dra ut i skogen och strida, på medeltidslajv. Idag använder man dock allt oftare pennan och samtalet som enda vapen, vilket man kan man öva sig på under ett FN-rollspel. Helgen den 7-8 februari hölls förhandlingar i Linnéskolans aula. Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala anordnade FN-rollspel med bekämpningen av HIV/ AIDS på dagordningen. Lördagen inleddes med att gästtalaren Ingrid Pineiro, vice ordförande i svenska FN-förbundet, påminde om FN:s Millenniedeklaration från år 2000 där mål för bekämpningen av HIV/ AIDS fastställdes. Nästa inledningsanförande hölls av Lennarth Hjelmåker som är en av världens två HIV/AIDS-ambassadörer. Han skildrade olika regioners förutsättningar vad det gäller smittospridning samt resurser för att hejda spridningen. Standarden var alltså hög redan från början och nästa tal stod Generalsekreteraren Ola Pettersson för. Innan mötet förklarades öppnat manade Generalsekreteraren till samarbete och hans uppmaning återkom i flera av de inledande uttalandena från de 13 delegationerna. Trots starka inledande ord från de 26 deltagarna krävdes det ett uppehåll för informella överläggningar innan debatten kom igång på allvar. Målet, en eller flera resolutioner, nåddes inte under lördagen men många av talen var väl förberedda, vilket lade en god grund för söndagens förhandlingar. På lördagkvällen anordnades en diplomatfest så att delegaterna kunde umgås på ett mer avslappnat sätt. Sedan vässades pennorna för resolutionsskrivande dagen efter. Söndagen startade även den med ett intressant tal. Per-Olov Pehrson, ordförande i svenska sektionen av Läkare utan gränser talade om sanningar och myter kring spridningen av HIV-smittan. Efter ett antal kafferaster, överläggningar mellan delegater i slutna rum och skickande av lappar mellan delegationerna presenterades så slutligen flera resolutionsförslag. Många storstilade tal handlade nu om det finstilta i förslagen och alla fick en aning om hur det kan gå till i den riktiga Generalförsamlingen. Ordföranden, Johanna Hemmingsson, höll hårt på reglerna och
polmagasinet 2|04

förhöjde rollspelets verklighetskänsla. Några resolutionsförslag föll på vad som kunde tyckas vara petitesser men så äntligen klubbades en resolution efter 13 timmars förhandlingar. 23 minuter efter den godkändes nästa. Slutspurten innebar att det tredje resolutionsförslaget röstades igenom endast 11 minuter senare. Kanske hade delegationerna fått in snitsen på resolutionsskrivande och förhandlande, kanske berodde det på det faktum att klockan började närma sig 16 då förhandlingarna skulle avbrytas. De resolutioner som klubbades igenom innehöll bland annat påpekanden om hur viktiga insatser från det privata näringslivet är, behovet av att engagera de HIV-smittade själva så att de inte alieneras samt vikten av nationella handlingsplaner och finansiering av dessa. Efter avslutade förhandlingar kunde konstateras att förhandlingar i FN är tungrodda men givande. Delegaterna, ordföranden med bisittare, Generalsekreteraren, sekretariatet och givetvis inledningstalarna gjorde alla sitt bästa för att rollspelet skulle hållas på en seriös nivå. Det lyckades mycket väl och förhoppningsvis kan förhandlingarnas resultat sägas vara en seger över svärdet. Nästa FN-rollspel anordnas år 2005. Vad tyckte deltagarna, och kommer de vara med igen? Emil Antonsson, Frankrikes delegation: ”Det var roligt och lärorikt. Ja, jag kommer kanske vara med igen nästa år.” Thomas Engblom, The Arab League: ”Det var kul. Ämnet var lite segt eftersom det var ganska svårdebatterat, men det tog sig på slutet och man lärde sig att det kanske faktiskt tog sådan lång tid att förhandla i FN. Jag är kanske med nästa år igen, det beror lite på ämnet. I så fall kommer jag vara ett land. Att organisationer finns representerade är kanske bra för att göra rollspelet realistiskt, men man får inte så mycket att göra.” n

17

text: Maria Harrysson och Lotta Segerström, T2

kameravinkel

paparazzo

18

Den 28 februari fylldes V-dala nation av tjusiga, politiskt insatta pensionärer. Efter en trevlig middag som avrubdades med kaffe och mandelkubb sopade de banan med övriga V-dalagäster på dansgolvet. They never knew what hit them...

svart

pressgrannar

(Notis i UNT på alla hjärtans dag.) Trots allt arbete UPS’ sekreterare Jonas “Plupp” Lauri lägger ner på att anteckna på styrelsemöten och skicka ut flashar finns det visst tid för annat...
polmagasinet 2|04

Varför läsa svenska?
Sista Ordet
Harald Enoksson

betraktelse

Hej! Jag är i Japan. I måndags, på internationella kvinnodagen, var Göran Persson här också. Han kom för att befria de förtryckta geishorna från sina trånga kimonos och ge dem praktiska långbyxor och kurser i självförsvar. Jag fick den stora äran att prata politik på svenska med kvinnan som skulle översätta, så att hon sen skulle förstå vad Göran Persson sa. Det verkar ju förnuftigt eftersom jag och Göran säger ungefär samma saker. Men så visade det sig att samtalen skulle gå på engelska, så jag behövdes inte. Istället fick jag hjälpa till med att översätta en intervju av f.d. socialminister Bo Könberg. Översättaren hade lite problem med ”livsinkomstprincipen”, ”följsamhetsprincipen”, ”hjärte-fråga” och ”raka rör”. Och hur uttalar man egentligen ”Könberg”? Intervjun handlade om det svenska pensionssystemet och kommer på tv nästa vecka. Det verkar som om pensionssystemet är det sexigaste vi har i Sverige, det var också ämnet för förra veckans ”avancerad svenska”-lektion. Vi skulle diskutera fördelar och nackdelar med det nya systemet. Det kunde man ju inte föreställa sig när man satt och tentapluggade att man skulle få förklara alltihop för japaner. För 560 kr i timmen! (500 efter skatt). En sak som jag alltid frågar mina elever är hur det kommer sig att de läser svenska. Youko pratar svenska med svenskarna på Exportrådet, vilka äter salt lakrits, skär spaghettin med kniv och har ketchup på allting. De kan äta en hel påse godis på en eftermiddag, fast de är vuxna. En annan elev pluggade engelsk litteratur, träffade bröderna Lejonhjärta och vill nu läsa Astrid Lindgren på svenska. För en tjej var det Muminböckerna som blev

”Det verkar som om
pensionssystemet är det sexigaste vi har i Sverige”

inkörsporten. Taksi blev förälskad i den svenska skogen när han paddlade kanot i Värmland. Och när man ska konversera tallarna och granarna kommer ju svenska väl till pass. Masumi läser svenska för att svenskar är så ”tysta, snälla och blyga”. Jag har dock inte sett henne på ett halvår nu, så jag skrämde nog bort henne med min skräniga personlighet. Förmodligen läser hon finska nu. En tjej berättade att det var de fina prickarna over å, ä och ö, som avgjorde valet av tredje språk. Men den bästa anledningen finner man nog ändå hos vara två socialdemokrater som läser svenska av ideologiska skäl. Och det är ju klart, precis som koranen läses bäst på arabiska, så försvinner ju också mycket av Göran Perssons rika poesi helt i översättning. Å andra sidan kanske högervridna svenskar kan vända sig till Japan för inspiration. Mätt enligt Gini-koefficienten sa har Japan nämligen uppnått en högre jämlikhet än Sverige, och det utan en bråkdel av den inkomstomfördelning som vi ägnar oss åt. Hur det kommer sig? Ja, det ska jag fundera på sen, nu ska jag förbereda kvällens lektioner. Nybörjarna ska lära sig klockan och de avancerade ska diskutera vårdprioriteringar på ett äldreboende med begränsade resurser.

19

polmagasinet

n

polmagasinet 2|04

polmagasinet

c/o Lovisa Högberg Rackarbergsgatan 34:334 75232 Uppsala

B-POST

�����������

��������������