Jämförelse mellan två genrer.

Jag har valt hiphop och europeisk konstmusik.
Vilka musikstycken jag jämför:

Nemo Karlsson Asp, 9LD.

I fråga 1: europeisk konstmusik: Frédéric Chopin ”etyd opus 25 nummer 5 i e-moll” av Murray Perahia. hiphop: EMINEM ”Stan” I fråga 2: europeisk konstmusik: Dimitrij Sjostakovitj ”Leningradsymfonin”. hiphop: Gil Scott Heron ”Re-Ron”

1. Lite om hur det låter och jämförelse av två låtar.
Eminems låt är ganska typisk för hiphop; en takt hålls igenom hela låten och det finns en person som sjunger verser till musiken. Chopins etyd går också efter en takt men i den sjunger ingen utan där får pianot ha huvudrollen. I Eminems musik är ju ändå Eminems röst det viktigaste instrumentet. Och i många andra hiphoplåtar är det också så att en persons röst är i centrum. När det gäller europeisk konstmusik så finns det solostycken, där det bara är ett instrument som spelar, vilket sätter det instrumentet i centrum. Musiken och takten i många låtar inom hiphop brukar vara oförändrad, alltså ett ”beat”, ofta ett ”trumbeat” håller i sig igenom hela låten och ett tema dyker upp igen och igen. I europeisk konstmusik så finns det ofta också ett tema, men ibland inte. Kompositören Schönbergs tolvtonsmusik brukar skilja sig lite ifrån många andra stycken när det gäller tema. I hiphoplåtar, när det gäller innehållet i texten och speciellt sångarens tonfall, så brukar mycket hända. I ”Stan” så trappas Eminems röst upp mer och mer, det blir ett crescendo. I början så låter han ganska lugn men tillslut låter han ilsken och förtvivlad. Intermezzona med Dido ger låten ett återkommande tema. Denna etyd av Chopin börjar nästan lite förtvivlat, med tonerna som dansar efter varandra. Det temat avbryts tvärt och ett nytt tema, olikt de första, dyker upp. Det temat är mer romantiskt. När det romantiska temat har spelats ett tag så avslutas det och förtvivlan återkommer. Styckets sista del är det förtvivlade temat men etyden avslutas med väldigt klara toner i följd. Det finns alltså inget crescendo i hela stycket som det finns i ”Stan”, alltså det trappas inte upp hela tiden utan avbrott. Men båda innehåller teman och man skulle kunna kalla det romantiska temat i etyden för ett intermezzo, dock återkommer det inte som i ”Stan”. I ”Stan” handlar låttexten om en person som är besatt av Eminem och texten är baserad på brev som personen har skickat till artisten. På slutet svarar Eminem på breven och låten slutar tvärt när han inser att Stan har tagit livet av sig själv och hans familj. Vad vill då Eminem förmedla med detta? I just denna låt är det oklart vad han vill förmedla om han ens vill förmedla något. Kanske vill han visa hur en person kan bli väldigt besatt av en annan. Det hela är enligt mig en tragisk berättelse. I hiphopgenren så sjungs det mycket om problem. Det kan vara familjeproblem, om artistens uppväxt men också problem i samhället såsom pengar, mord och våld. Det brukar variera mycket. Chopins etyd är helt fri att tolka, typiskt för den instrumentala delen av europeisk konstmusik. Kanske vill han förmedla förtvivlan och kärlek med de två temana?

”Stan” och etyden har verkligen en sak gemensamt tycker jag; de båda är i grund och bottnen förtvivlade, även om små vackra mellanspel dyker upp ibland. I många andra hiphoplåtar så är det vanligt att artisten säger, alltså på ett mer klart språk, genom snabba meningar med få mellanrum vad denna vill få sagt. Inom europeisk konstmusik så sjunger personer i vissa stycken, tillexempel ”Du bist wie eine Blume” av Franz Liszt och fjärde satsen av Ludvig van Beethovens 9:e symfoni. Här hittar jag en liknelse, temana på texterna inom europeisk konstmusik varierar nämligen också mycket. Liszts stycke tycker jag handlar mer om intim kärlek mellan människor medan Beethovens är baserad på en dikt av Schiller och handlar mer om ”broderlig och systerlig” kärlek mellan alla människor.

2.Politik och samhälle.
En av hiphopens första artister var Afrika Bambaataa. Han bodde i Bronx, ett samhälle i staden New York. Där fanns det mycket gängvåld och mord. Genom att ordna illegala fester på gatorna med hiphop i högtalarna, så drogs gängmedlemmar dit och gjorde upp i ”rap battles” istället. De tävlade alltså i att rappa istället för att slåss med varandra. Här hade alltså hiphop en ganska stor påverkan på samhället. Europeisk konstmusik tror jag inte påverkade samhället så mycket. Dessutom spelades ofta konserter förr i tiden på hov och hos ekonomiskt välställda personer. Hiphop däremot var antagligen en mer ”folkkär” musikstil ända ifrån början, Afrika Bambaataa spelade ju som sagt var på gatorna. Och det är den nog fortfarande. Även om man ibland kan se människor som spelar ett stycke av kompositören Vivaldi på fiol i tunnelbanan, så framförs ofta mestadels av den mer ”officiella” konstmusiken idag på konserthus, i alla fall när det gäller stora orkestrar. De som blir kända under en längre tid är ofta dirigenter som uppträder med sina orkestrar på konserthus och på större evenemang. I hiphop kan folk som uppträder på små klubbar bli ganska kända hos många, i alla fall är det vanligare med små evenemang inom hiphop. Affischer på stan där man ser olika små hiphopevenemang är inte ovanliga. Fast man får inte glömma alla de människor som sitter och spelar konstmusik hemma. Pianon tillexempel står hemma hos många i Sverige och det är inte ovanligt att folk lär sig spela konstmusik. Både hiphop och europeisk konstmusik kan många utöva utan att behöva vara på olika festivaler eller något sånt, det krävs egentligen bara röster eller andra instrument. I hiphop händer det att sångerskan/sångaren vill förmedla något. Det kan handla om något artisten gillar eller ogillar. Ibland är det ett politiskt tema. I europeisk konstmusik är det nog mer ovanligt men det har hänt att symfonier har skrivits på grund av någon speciell händelse i samhället. Låten ”Re-Ron” av Gil Scott Heron refererar till ett presidentval i Förenta Staterna under Ronald Reagans andra presidentkandidat-tid. Det sjungs ”We don't need no re-ron”, alltså de vill inte att Ronald Reagan ska bli omvald till president igen. ”Re-Ron” innehåller trumbeat och röstförvrängning, ett annat vanligt inslag i hiphop, alltså man förvränger rösterna och utvidgar användningsområdet av den mänskliga rösten som instrument. I ”Re-Ron” pratar man ibland mer än man sjunger vilket man ibland gör i hiphop. ”Leningradsymfonin” är en symfoni skriven av Dimitrij Sjostakovitj. Det är en sång utan ord, alltså kan den inte riktigt mena något lika direkt som ”Re-Ron”. Men med detta musikstycke finner jag en likhet. De båda är skrivna på grund av något som händer i samhället; presidentval och den tyska arméns belägring av Leningrad.

3.Musiken.
I den europeiska konstmusiken så brukar det aldrig mixtras med instrument eller ljud och det läggs inte till något ljud i inspelningen. I ”Stan” så läggs det ju bland annat till plaskljud och skrik. I Chopins etyd så läggs det inte till något. Detta är en ganska stor skillnad. I hiphop mixtras det en hel del nämligen med ljud men i europeisk konstmusik vill många ofta få det att låta så ”riktigt” som möjligt, alltså som att ha pianot eller fiolen i högtalarna. I europeisk konstmusik så används en stor variation av instrument. Ibland används hela orkestrar, ibland bara en cembalo. I hiphop är det vanligt med samplade instrument, alltså inte riktiga, utan tillexempel ett fiolliknande ljud som sparats i en dator. Båda genrerna använder sig ofta flitigt av trummor eller trumbeat (som bara brukar vara hiphop). I europeisk konstmusik är det vanligt i med trummor, ibland stora pukor, i orkesterverk. Men då är den inte ensam. Likt hiphop så brukar det ofta vara så att det är minst ett till instrument eller ljud som är med trummorna i stycket. I Europeisk konstmusik spelar det roll vad det är för typ av stycke, det finns nämligen olika benämningar. Stråkkvartett, kantat, symfoni, symfonisk dikt och sonat är några exempel. I en stråkkvartett är det tillexempel bara stråkinstrument, och i en symfoni så är det en orkester. Hur stor orkestern är brukar variera. I hiphop så finns det inte dessa olika uppbyggnader av stycken. En hiphoplåt är bara en låt, och sedan är den slut. Symfonier är uppbyggda i olika satser, 4 eller flera olika stycken som brukar gå i samma tonart. Jag ser också en stor skillnad i en annan kategori: musikteori. Många som utövar europeisk konstmusik måste lära sig enormt mycket musikteori. Allt ifrån skalor till notläsning till harmonilära. Det tror jag beror på att när många lär sig europeisk konstmusik så går de hos någon lärare. De stycken man lär sig finns redan. Jag, som lär mig pianospelande, skriver ju inte riktigt själv stycken utan spelar musik av Chopin som komponerades för mer än 100 år sedan. Och för att lära sig dem så kan det ju vara bra att lära sig musikteori så att man kan läsa noterna, veta hur man ska spela det. Hiphop går mycket ut på att göra musik, inte läsa musik för att lära sig spela den. Det är ju en genre som tillhör ”populärmusiken” och har många artister som gör nya låtar varje månad. Chopin tillexempel är ju död. Han kan inte spela sin egen musik, så det får någon musiker idag lära sig. Många hiphopartister lever idag och kan sjunga sina egna låtar, så att jag eller någon annan inte behöver lära mig att sjunga dem för att få höra dem. Men visst, det är ju självklart att många hiphoplåtar går i skalor och sjunga är ju en träningsfråga, som alla andra instrument så vissa som sjunger hiphop har säkert gått hos någon lärare.

Konserter:
Jag har själv varit på några konserter med europeisk konstmusik och en sak jag direkt kan berätta är att man skall vara så tyst som möjligt när musikerna spelar. Under hiphopkonserter är det vanligt att publiken skriker eller sjunger med. Dessutom så brukar musikerna inom konstmusiken vara klädda i princip likadant, och orkestern brukar inte ha på sig uppseendeväckande kläder (för att då dras uppmärksamheten för mycket till personerna och inte till musiken). Men på hiphopkonserter verkar ibland personerna som sjunger vara viktigare än själva musiken. De har ibland stora guldhalsband och andra glittrande accessoarer. Så musikerna tror jag ofta får större uppmärksamhet under en hiphopkonsert än en pianokonsert. Dessutom så brukar artisterna mellan låtarna ibland prata med publiken, alltså engagera dem mer i låten antar jag. Det händer i princip aldrig på en konstmusik-konsert. Om det tillexempel är en solopianokonsert så skall publiken vara tysta mellan styckena och musikern ska mer bry sig om att spela. Detta kan bero på att i hiphop är mycket av musiken förinspelad på konserterna. Så det behöver inte vara några musiker som måste koncentrera sig på att spela och därför inte kan hålla på och babbla

med publiken. En stor skillnad till är att på hiphopkonserter så rör sig ofta artisterna. De kanske dansar eller diggar till musiken också. Om en artist som spelade fiol på konserthuset började gå runt och dansa samtidigt så skulle nog inte publiken jubla. Jag kan nog sammanfatta det hela med att i den europeiska konstmusiken finns det mycket mer konservatism ”på scen” så att säga, än i hiphopen. Hiphopen är inte så gammal som musikgenre men det är europeisk konstmusik. Jag hör många personer som lyssnar på europeisk konstmusik säga att ”så ska man spela Bach” vilket tyder på att det inte alltid är helt fritt att tolka ett stycke enligt vissa. Hiphop har ju alltid varit en mer folkkär stil och mer ungdomlig tror jag (på de konstmusikkonserter jag varit på så sitter det nästan inte en enda person under 20 år) medan man på hiphopkonserter kan se ungdomar och barn mycket mer. Jag tror nog att hiphop mer lockar till sig ungdomar genom att använda ett ”ungdomligt” språk och i texterna relateras det till problem som ibland unga människor i samhället har såsom relationer, våld med mera. Och så görs det ny musik hela tiden. Vi får se om jag i framtiden kommer att se mer unga på den europeiska konstmusikens konserter. Man vet ju aldrig med vad som är populärt. Annars lär det vara ganska tomt om en 20-30 år på Berwaldhallen.

//Nemo! 2009.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful