ALDOUS HUXLEY

berättar i föreliggande lilla arbete om sina personliga experiment med den hallucinationsframkallande drog, benämnd meskalin, som utvinnes ur det gamla indianska kaktusgiftet peyote. Författarens utgångspunkt är att genomsnittsmänniskan aldrig frivilligt kommer att avstå från sina artificiella paradis men att de gifter - tobak, sprit, marihuana, opium och så vidare - som hittills fått tjäna som »portar i muren» vid hennes eskapistförsök, är allt för skadliga för att kunna tolereras. Nya och mindre farliga flyktmedel bör prövas. Meskalinet tycks honom som en av de möjliga befrielseportarna, genom vilken människan kan nå fram till tillfällig lindring i livets plåga och monotoni. Om de praktiskt sociala tolkningar som Huxley ger sitt meskalinexperiment kan man hysa olika uppfattningar. Men man kan inte förneka att hans skildring av sina upplevelser under meskalinruset - vilka han jämställer med de stora mystikernas och de konstnärligt skapande geniernas extas - är gjord med bländande stilkonst och rymmer många elegant formulerade iakttagelser. Hans apemuer över vår tids verbala och intellektuella kultur präglas av ett polemiskt humör och en stridsglädje som visar att satirikern Huxley överlevt yogin. »lysande berättat ... jag kan bara uttrycka min tacksamhet och beundran.»
Laurens van der Post

»slutar med ett 'konkret förslag' till mänsklighetens förbättrande som är bokens kontenta, och detta förslag har onekligen ett både retsamt och skrattretande tycke av Columbi ägg.» Gunnar Ekelöf i Dagens Nyheter »en mycket tankerik bok.»
Erik Frykman i Expressen

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND Pris kr. 7: 50

EN PORT TILL ANDRA VÄRLDEN
Av

Aldous Huxley
"Om förnimmelsens portar renades, skulle allting visa sig för människan som det är, oändligt." WILLIAM BLAKE

1954 WAHLSTRÖM & WIDSTRAND STOCKHOLM

Originalets titel: THE DOORS OF PERCEPTION Översättning av Nills Kjellström

STOCKHOLM 1954 AB GUSTAF LINDSTRÖMS BOKTRYCKERI 4995

EN PORT TILL ANDRA VÄRLDEN

1886 som den tyske farmakologen Ludwig Lewin publicerade den första systematiska studien över peyotekaktusen, Anthalonium Lewinii, som den därefter kom att heta. Den var då ny för vetenskapen. I primitiv religion liksom för Mexikos indianer och folken i sydvästra Amerika var växten däremot en gammal bekant. Och inte bara en bekant; en av de första spanska resenärerna i Nya världen har berättat, att »dessa folk äter rötterna av en växt som de kallar peyote och som de dyrkar som en gudomlighet». Anledningen till att denna ökenkaktus dyrkades som en gudomlighet blev klar när kända psykologer som Jaensch, Havelock Ellis och Weir Mitchell började med sina meskalinunder-sökningar. Meskalin är det aktiva ämnet i peyo-teroten. Konsumerat i lämpliga doser förändrar
VA R ÅR

DET

5

det medvetandets kvalitet på ett mer djupgående sätt än någon annan känd toxin och är samtidigt mindre giftigt. har bedrivits Meskalinforskningar sporadiskt alltsedan Havelocks Ellis' dagar. Kemisterna har lyckats att inte bara isolera alkaloiden; de har också lärt sig att framställa den syntetiskt så att man blivit oberoende av de naturligt begränsade peyoteskördarna. Psykiater har prövat meskalin på sig själva i hopp om att på så sätt komma till en bättre förstahandskunskap om sina patienters mentala processer. Psykologer har, dessvärre i för liten skala och med för få objekt, iakttagit och katalogiserat drogens mera påtagliga verkningar. Nevrologer och fysiologer har lyckats komma på spåren den mekanism, varigenom meskalinet verkar på centrala nervsystemet. Och åtminstone en yrkesfilosof har tagit meskalinet till hjälp för att kasta ljus över sådana gamla olösta gåtor som ande och materia och förbindelserna mellan hjärna och medvetande. Så stod saken tills för två eller tre år sedan, då ett nytt och kanske högst betydelsefullt faktum observerades. Egentligen borde detta faktum redan långt tidigare, för decennier sedan, ha

6

lyst i ögonen på folk som sysslade med problemet. Men slumpen ville att det först för ett par år sedan skulle iakttagas av en ung engelsk psykiater, numera verksam i Kanada. Han blev slagen av den nära överensstämmelse som uppenbart råder mellan meskalinets och adrenalinets kemiska sammansättning. Fortsatta försök gav vid handen, att lyserginsyra, som är en verksam, utomordentligt hallucinationsframkallande biprodukt av ergotin, ett extrakt från mjöldryga, har en biokemisk struktur besläktad med de båda nyssnämnda ämnena. Härtill fogade sig så upptäckten att adrenochrom, en sönderdelnings-produkt av adrenalin, kan framkalla många av de symptom som inställer sig vid påverkan av meskalin. Nu förhåller det sig så, att adrenochrom troligen produceras spontant i den mänskliga organismen. Med andra ord, var och en av oss går kanske omkring och tillverkar ett ämne, som i även obetydliga doser orsakar djupgående förändringar i medvetandet. Vissa av dessa förändringar liknar dem som vållas vid schizofreni, det tjugonde århundradets mest karakteristiska gissel. Är då mentala störningar orsakade av rubbningar i de kemiska processerna? Och är

7

dessa kemiska rubbningar i sin tur orsakade av psykiska störningar som påverkar adrenalinet? Att påstå detta skulle vara förhastat. Allt man kan säga är, att vi står inför ett eller annat prima facie-fall. Detta spår fullföljes nu av forskarna, av biokemister, av psykiater och av psykologer. Genom en serie av för mig ytterst gynnsamma omständigheter blev jag själv på våren 1953 satt på spåret. En av de forskare jag nämnde hade för fortsatta experiment kommit till Kalifornien. Det material, han hade till sitt förfogande, var trots sjuttio års meskalinforskningar orimligt otillräckligt. Han var ivrig att skaffa fram nya rön. Jag befann mig på platsen och var villig, ja, rent av otålig, att få göra tjänst som försökskanin. Så begav det sig att jag en vacker majmorgon svalde fyra tiondels gram meskalin upplöst i vatten och slog mig ner för att invänta resultatet. Vi lever tillsamman, vi påverkar och påverkas av varandra, men i alla livets skiften förblir vi ändå ensamma. Martyrerna går hand i hand in på arenan; de korsfästs ensamma. De älskande famnar varandra i ett förtvivlat försök att smäl-

8

ta samman sina isolerade extaser i en gemensam självförglömmelse. Varje själ bunden till en kropp är till sin natur dömd att fröjdas och lida i ensamhet. Upplevelser, känslor, insikter, fantasier — allt detta är privat och kan inte förmedlas annat än genom symboler och i andra hand. Vi kan samla kunskap om upplevelserna, men vi kan inte samla upplevelserna. Varje mänsklig grupp, från familjen till staten, är ett öuniversum. Men dessa isolerade universa är tillräckligt lika varandra för att på analogibildningens väg en viss ömsesidig förståelse eller till och med »inlevelse» skall kunna åvägabringas. När vi erinrar oss våra sorger och besvikelser, kan vi känna medlidande för andra i liknande omständigheter, vi kan — naturligtvis alltid i lätt pick-wicksk mening — sätta oss i deras ställe. Men i vissa fall är dessa kommunikationer mellan själarnas universa otillräckliga eller till och med obefintliga. Varje själ har sin egen ort, de orter där den sinnessjuke Och den högt begåvade har sina varelser är så, olika dem där vanliga män och kvinnor lever att det inte kan finnas någon gemensam grund för förståelse och samkänsla.

9

Vi stammar fram ord, men de ger ingen upplysning. De ting och händelser, till vilka våra symboler hänför sig, tillhör ömsesidigt exklusiva erfarenhetsriken. Att se oss själva som andra ser oss är en hälsosam gåva. Men det skulle knappast vara mindre hälsosamt för oss att kunna se andra som de ser sig själva. Men hur skall det gå till, om dessa andra tillhör ett främmande släkte och bebor i grunden annorlunda universa? Hur skulle exempelvis en själsfrisk kunna få kunskap om hur det känns att vara sinnessjuk? Hur skulle man, med mindre man pånyttföddes som visionär, som medium eller som musikaliskt geni, någonsin kunna besöka de världar där Blake, Swedenborg och Johann Sebastian Bach kände sig hemma? Hur skulle en ektomorfisk-cerebrotonisk människa kunna förstå känslorna hos en endomorfisk-viscerotonisk eller, annat än inom mycket snäva gränser, hos en mesomorfisk-somatotonisk människa? Jag antar, att för en ren behaviourist måste sådana frågor te sig meningslösa. Men för dem, som teoretiskt tror på vad de praktiskt vet vara sant, är de framställda frågorna verkliga problem, så mycket allvarligare som några av

10

dem är komplett olösliga och andra bara kan lösas under omständigheter och med metoder som inte är tillgängliga för var och en. Det förefaller mig sålunda faktiskt omöjligt att jag någonsin skall få veta hur det känns att vara Sir John Falstaff eller Joe Louis. Men å andra sidan har det alltid för mig tett sig möjligt att genom till exempel hypnotism eller självsuggestion, genom meditation eller genom systematisk intagande av en lämplig drog så förvandla min medvetenhetsart att det skulle bli möjligt för mig att inifrån förstå vad visionären, mediet och till och med mystikern egentligen talar om. Av vad jag läst om meskalinerfarenheter var jag på förhand övertygad om att denna drog åtminstone för ett par timmar skulle ge mig tillträde till den inre värld, som Blake och AE har beskrivit. Men det som jag väntade inträffade inte. Jag hade trott, att jag bakom mina slutna ögonlock skulle få se visioner av mångfärgade geometriska mönster, av besjälad arkitektur, sagolikt vacker och ädelstenssmyckad, av landskap med heroiska figurer, av symboliska dramer som utspelades på gränsen till den yttersta uppenbarelsen. Men det var tydligt att jag inte

11

räknat med min mentala make up och dess idiosynkrasier och inte heller med mitt temperament, min uppfostran och mina vanor. Jag är och jag har alltid så långt jag kan minnas tillbaka varit en klen visuell begåvning. Inga ord, inte ens de mest betydelsemättade ord i en dikt, framkallar någonsin några bilder i mitt inre. Inga hypnagogiska visioner brukar hälsa mig på gränsen mellan sömn och vaka. När jag erinrar mig någonting, framställer minnet sig aldrig som någonting livligt sett. Jag kan genom en viljeansträngning framkalla en inte överdrivet skarp bild av vad som hände i går eftermiddag, av hur Lungarno tedde sig innan ännu broarna var förstörda, av hur Bayswater Road tog sig ut på den tiden då bussarna var gröna och drogs av hästar som gjorde tre och en halv miles i timmen. Men sådana bilder har föga substans och absolut inget eget oberoende liv. De står i samma relation till verkliga och tydligt sedda föremål som Homeros' andar i förhållande till de män av kött och blod, som kom och besökte dem i skuggornas rike. Bara när jag har hög feber lever mina hjärnfoster ett eget självständigt liv. För dem, som är utrustade med

12

visuell begåvning, måste min inre värld te sig märkvärdigt enformig, begränsad och ointressant. Och det var denna värld — torftig men i alla fall min — som jag nu hoppades få se förvandlad till någonting fullständigt olikt sig själv. Den förändring, som i själva verket ägde rum i min privata värld, var på intet sätt revolutionerande. En halvtimme efter det jag druckit drogen blev jag medveten om att ett gyllene ljus började uppföra en långsam dans bakom mina slutna ögon. Något senare varseblev jag praktfullt röda ytor, som växte ut från lysande energiknippen vilka vibrerade i ständigt skiftande, ständigt olikmönstrad aktivitet. Efter ännu någon stund uppenbarade sig på insidan av mina slutna ögon ett komplex av gråa strukturer, innanför vilka blekblåa sfärer utvecklade sig tills de nått en intensiv fasthet, då de ljudlöst gled uppåt och försvann ur synfältet. Inte någon gång såg jag mänskliga eller djurlika ansikten eller former. Jag såg inga landskap, inga väldiga vidder, inga magiskt växande byggnader med drömlikt skiftande former, ingenting som ens avlägset företedde släktskap med ett drama eller en liknelse. Den andra värld, till vilken meskalinet gav mig

13

tillträde, var inte någon visionernas värld. Den existerade utanför mig, i vad jag skulle kunna se med öppna ögon. Den stora förändringen låg på det objektivas plan. Vad som hade hänt mitt privata universum var tämligen oviktigt. Jag hade tagit mitt piller klockan elva på förmiddagen. En och en halv timme senare satt jag i mitt arbetsrum och betraktade med spänd uppmärksamhet en liten glasvas. Vasen innehöll bara tre blommor: en fullt utslagen ros, en »Belle of Portugal», med snäckskalsskära kronblad som djupnade till mera flammande nyanser vid blom-hyllet; en stor nejlika med färger i anilin och grädde; och en svagt purpurfärgad, heraldisk iris med bruten stängel. Blommorna hade satts samman lite vårdslöst och tillfälligt och på ett normalt färgsinne måste buketten verka som en enda utmaning. Jag kom ihåg, att jag redan vid frukosten blivit slagen av hur illa färgerna gick ihop. Men nu hade det där inte längre någon betydelse. Vad jag nu betraktade var inte ett tillfälligt och lite konstigt blomarrangemang. Vad jag såg var detsamma som Adam hade sett i sin skapelses morgon: den från ögonblick till ögonblick födda rena existensens under.

14

»Är det angenämt?» frågade någon. (Under denna del av experimentet togs samtalet upp på diktafon och jag har därför haft möjlighet att friska upp minnet i fråga om vad som blev sagt.) »Varken angenämt eller oangenämt», svarade jag. »Det bara är.» Istigkeit, var det inte det ordet Mäster Eckhart tyckte om att använda? »År-ande», motsvarigheten till den platonska filosofiens varande — utom så tillvida att Platon syns ha gjort det enorma, det groteska misstaget att skilja varandet från blivandet och identifiera det med Idéns matematiska abstraktion. Den stackars Platon kan aldrig ha sett ett knippe blommor lysande med ett eget inre ljus och nästan skälvande under bördan av sin betydelse. Han kan heller aldrig ha sett att denna rosens och nejlikans och iris-liljans intensiva betydelse låg i ingenting mer eller mindre än att de var — förgängliga men av en evig förgänglighet, ständigt bortdöende men på samma gång rent varande, att de var ett knippe obetydliga men unika särskildheter i vilka genom någon outsägbar men ändå självklar paradox alla tings existens hade sin gudomliga källa. Jag fortsatte att betrakta blommorna och i de-

15

ras levande ljus tyckte jag mig upptäcka den kvalitativa motsvarigheten till min egen andhämtning. Men det var en andhämtning som aldrig vände åter till utgångspunkten, den kände ingen tillbakavikande ebb utan blott en ständig flod som steg från skönhet till allt större skönhet, från högre till allt högre meningsfullhet. Ord som Nåd och Förklaring rann mig i minnet och däri låg naturligtvis, bland annat, innebörden i vad jag erfor. Min blick gick från rosen till nejlikan och från dess beplymade glöd till irisliljans lena ametistslinga. Den saliga synen, Sat Chit Ananda, Varande-Vetande-Lycksalighet! För första gången fattade jag, och detta inte bara på det verbala planet, inte bara på avstånd och i ofullständiga glimtar utan helt och fullt innebörden i dessa underbara stavelser. Och sedan erinrade jag mig ett stycke jag läst i Suzuki's essayer: »Vad är Buddhas dharmakropp?» (Buddhas dharmakropp är en annan uppenbarelse av Ordet som blev kött, av d Sådant-varande, av Tomrummet, av Gudomen.) Den citerade frågan blir ställd av en vetgirig men förvirrad novis i ett zenkloster, och med en brist på sammanhang som

16

vore värdig Bröderna Marx ger Mästaren svaret: »Det är häcken vid trädgårdens gräns». »Och vad är den människa som inser denna sanning?», fortsätter novisen tvivlande. Groucho ger honom ett slag över axeln med sin stav och svarar: »Ett guldmanat lejon». När jag läser om det här, förefaller det mig som några rader vagt innehållsrikt nonsens. Men när jag satt där framför blommorna var det hela klart som dagen, självfallet som Euklides. Naturligtvis var Buddhas dharmakropp detsamma som häcken vid trädgårdens gräns. Naturligtvis var den på samma gång de blommor som jag — eller rättare sagt detta välsignade icke-jag, som för ett ögonblick sluppit ifrån min kvävande omfamning — just nu betraktade. Naturligtvis var den allt som jag fick infallet att fästa min blick vid. Böckerna till exempel, som klädde mitt arbetsrums väggar. De glödde som blommorna när jag nu såg på dem, men med ännu klarare färger, ännu djupare betydelse. Röda böcker, lika rubi-ner, smaragdfärgade böcker bundna i vit jade, böcker av agat, böcker av beryll, böcker av gul topas, lapus lazuliböcker så mättade med me-

17

ning att de föreföll i färd med att lämna hyllorna för att påkalla min uppmärksamhet i ännu högre grad. »Hur upplever ni de rumsliga sammanhangen», hörde jag experimentledarens fråga just som jag höll på med att betrakta böckerna. Det var inte lätt att svara på den frågan. Visserligen tedde sig perspektiven en smula underliga och väggarna föreföll knappast att möta varandra i de normala vinklarna. Men i grund och botten betydde det där inte så mycket. Vad som verkligen betydde något var, att de rumsliga relationerna upphört att te sig särskilt viktiga och att jag inte längre tolkade världen i rummets kategorier. I vanliga fall sysslar vårt synsinne med sådana problem som: Var? Hur långt? Hur beläget i förhållande till vad? De frågor, som vårt öga under inflytande av meskalin ger svar på, ligger på ett annat plan. Läge och distans upphör att vara av intresse. Termerna för varse-blivandet blir existensintensitet, betydelsedjup, relationer inom ett mönster. Jag såg böckerna men deras läge i rummet angick mig inte. Vad jag såg och vad som gjorde intryck på mitt sinne var att de alla utstrålade ett eget levande ljus och

18

att denna strålglans var mer påtaglig hos några bland dem än hos andra. I dessa sammanhang blev läget och de tre dimensionerna likgiltiga. Inte så att förstå, att rummets kategori hade upphävts. Jag kunde resa mig och promenera omkring på ett fullständigt normalt sätt utan att fel-bedöma avstånden och utan att törna mot föremålen i rummet. Alltså: rummet fanns, men det hade förlorat sin förstahandsbetydelse. Mitt sinne var inte i främsta rummet upptaget av mått och läge utan av varande och mening. Jämsides med denna likgiltighet för rummet fanns en ännu fullständigare likgiltighet för tiden. »Det förefaller mig att finnas gott om den», var allt vad jag brydde mig om att svara när experimentledaren frågade mig hur jag uppfattade tiden. Gott om den, ja, men hur gott om den? Det var en alldeles meningslös fråga. Jag kunde naturligtvis ha sett på min klocka, men jag visste att min klocka tillhörde ett helt annat universum. Jag hade ömsom känslan av obegränsad varaktighet, ömsom av ett evigt nuvarande byggt upp av kontinuerligt skiftande uppenbarelser.

19

Experimentledaren drog min uppmärksamhet från böckerna till möblerna. Ett litet skrivmaskinsbord stod mitt i rummet, bakom det, från mitt håll sett, hade en gungstol sin plats, och bakom den stod ett arbetsbord. De tre möblerna bildade ett invecklat mönster av horisontaler, vertikaler och diagonaler — ett mönster så mycket mer intressant som det inte kunde tolkas i rumsliga termer. Skrivmaskinsbordet, stolen och arbetsbordet bildade en komposition liknande en målning av Braque eller Juan Gris, ett stilleben, som på ett fullt igenkännligt sätt hörde samman med den objektiva världen, men som återgav föremålen utan djup och utan minsta försök till fotografisk verklighetstrohet. Jag såg på mina möbler, inte som en praktiskt handlande människa som har en stol till att sitta på och bord till att arbeta vid. Inte heller såg jag på dem med en fotografs eller en forskares öga, utan som en ren estet, som bara frågar efter de former som uppenbarar sig inom synfältet eller på dukutrymmet och deras inbördes förhållande till varandra. Men efter en stund gav denna rent estetiska kubistblick plats för ett synsätt, som jag bara kan beskriva som en sakral vision av verk-

20

ligheten. Jag var tillbaka vid blommorna i vasen, tillbaka i en värld där allting lyste med ett inre ljus och hade en oändlig betydelse. Stolsbenen till exempel — hur underbar tedde sig inte deras rörform, hur övernaturlig deras polerade yta! Jag spillde flera minuter — eller var det kanske sekler — på att betrakta dessa bamburörsben, nej inte på att betrakta dem, utan på att vara dem, eller rättare sagt, vara mig själv i dem, eller för att vara ännu mer exakt: då »jag» inte hörde till i sammanhanget, inte heller »de» i en viss mening, så var mitt icke-jag i det icke-jag som var stolen. När jag nu tänker tillbaka på denna min upplevelse, så finner jag att jag måste instämma med dr C.D.Broad, den eminente Cambridgefilosofen, då han skriver följande: »Vi skulle göra klokt i att allvarligare än hittills ta i betraktande Bergsons teori om minnet och sinnesförnimmelserna». Tanken är den att hjärnans, nervsystemets och sinnesorganens funktion är huvudsakligen eliminerande och inte producerande. Var och en är i stånd att i varje ögonblick minnas allt som någonsin har hänt honom, liksom han är i stånd att förnimma allt som allestädes sker i universum.

21

Nu är det hjärnans och nervsystemets uppgift att skydda oss från att bli överväldigade av denna mängd av till större delen onyttiga förnimmelser. Det mesta av vad vi i och för sig skulle vara i stånd att varsebli och minnas blir uteslutet och blott ett litet speciellt urval av nyttigt vetande släpps in i medvetandet. »I överensstämmelse med en sådan teori skulle var och en ibland oss potentiellt vara det Universella Sinnet.» Men vi tillhör nu en gång djuren, och som sådana är det vår enda uppgift att till varje pris överleva. För att göra ett sådant biologiskt överlevande möjligt måste innehållet i det Universella Sinnet slussas genom hjärnans och nervsystemets spärrventil. Vad som slipper igenom denna ventil är ett ynkligt litet flöde av det slags vetande, son. hjälper oss att leva vidare på ytan av denna besynnerliga planet. I syfte att formulera och uttrycka innehållet i det på så sätt reducerade vetandet, har människorna uppfunnit och i oändlighet utbroderat dessa symbolsystem och underförstådda filosofier, som vi kallar språken. Var och en av oss är på samma gång den språkliga traditionens profitör och offer — profitör så långt som språket ger tillgång till den samlade erfaren-

22

hetsskatten och offer såtillvida som språket befäster den enskilde i hans tro på det reducerade vetandet som det enda existerande. Genom denna tro försvagas hans verklighetssinne och han blir böjd att ta föreställningar för fakta och ord för verkliga föremål. Vad som på religiöst språk brukar kallas »denna världen» är det reducerade vetandets värld sådan den kommit till uttryck i och så att säga petrifierats av språket. De skilda »andra världar», med vilka en människa då och då når spridda och flyktiga kontakter, är lika många element i det totala vetandet, som tillhör det Universella Sinnet. De flesta människor har i allmänhet kännedom om blott det som passerar hjärnans och nervsystemets spärrventil och detta erfarenhetsmaterial får i det lokala språkbruket gälla för det genuint verkliga. Men så finns det några människor, som förefaller att vara födda med en biledning som kringgår spärrventilen. Andra åter tycks kunna temporärt förvärva sådana biledningar, antingen spontant eller genom avsiktliga »andliga övningar», hypnotism eller droger. Genom dessa permanenta eller temporära biledningar strömmar om inte »allt som allestädes händer i universum» (ty biledningarna av-

23

skaffar inte spärrventilen utan huvudmassan av innehållet i det Universella Sinnet förblir utestängt) så åtminstone något mer och framför allt något annat än det sorgfälliga urval av »nyttigt» material, som vårt individuella medvetande begränsade betraktar som den fullständiga eller i varje fall tillräckliga speglingen av verkligheten. Hjärnan är försedd med ett antal enzymsystem, som tjänar till att samordna dess arbete. En del av dessa enzymer reglerar tillförseln av druvsocker till hjärncellerna. Meskalin har den egenskapen att det hämmar produktionen av dessa enzymer, och på så sätt hindras de organ, som har konstant behov av socker, att få sin fulla ranson. Vad händer nu när meskalinet reducerar hjärnans normala sockertillförsel? Allt för få fall har iakttagits för att frågan skall kunna uttömmande besvaras. Vad som har hänt de tämligen få människor, som under övervakning konsumerat meskalin, kan summeras på följande sätt: 1) Förmågan att minnas och »tänka rätt» blir på det hela taget oförändrad. (När jag lyssnar till upptagningen av vårt samtal under experimentet kan jag inte finna att jag var dummare då än vanligt.)

24

2) Visuella intryck blir starkt intensifierade och ögat återvinner något av den skarpsynta oskulden från barndomen, då iakttagelsen inte var direkt och automatiskt underordnad föreställningen. Intresset för rummet är begränsat och intresset för tiden nära nog lika med noll. 3) Trots att intellektet förblir oskadat och trots en enorm skärpning av varseblivningsförmågan undergår viljan en enorm försvagning. Meskalin-konsumenten kan inte se någon anledning att göra någonting, och de flesta av de skäl som vanligen får honom att handla och lida ter sig djupt likgiltiga. Han bryr sig inte om dem av det skälet att han har andra och bättre saker att tänka på. 4) Dessa bättre saker kan upplevas — det var mitt fall — som om de hände »där ute» eller »här inne», alltså både i den yttre och den inre världen, antingen samtidigt eller efter vartannat. Att de är bättre förefaller självklart för varje meskalinförbrukare som inte lider av någon leversjukdom och som befinner sig i sinnesjämvikt. Verkningarna av meskalinet är alltså av sådan art, att man kunde vänta att drogen hämmar den cerebrala spärrventilens arbete. När hjärnan har

25

gjort slut på sitt socker, försvagas den undernärda personlighetskänslan och jaget förlorar intresset för allt det handlande och för de rums-och tidsförhållanden, som betyder så mycket för en organism, inriktad på att ta sig fram här i världen. Materialet från det Universella Sinnet sipprar genom den inte längre helt säkra spärrventilen och alla möjliga biologiskt onyttiga saker börjar hända. Somliga människor begåvas med en extrasensorisk varseblivningsförmåga. Andra upptäcker världar av visionär skönhet. Andra åter vinner insikt i den nakna existensens och det begreppslösa skeendets oändliga skönhet, värde och meningsfullhet. I det slutliga skedet av jagbefrielse — om någon meskalinförbru-kare någonsin nått dithän vet jag inte — finns ett »dunkelt vetande» om att Allt är i allt, att Allt är varjehanda. Detta är, skulle jag föreställa mig, så nära ett ändligt sinne kan komma uppfattningen om »allt som sker allestädes i universum». I detta sammanhang måste jag understryka betydelsen av den oerhörda skärpning av färgsinnet som inträffar under ett meskalinrus. För vissa djur är det biologiskt utomordentligt vik-

26

tigt att vara i stånd att urskilja färgnyanser. Men bortom gränserna för detta praktiskt nyttiga spektrum är de flesta varelser komplett färgblinda. Bina till exempel, som ägnar det mesta av sin tid åt att »beröva vårens unga jungfrur deras oskuld» kan inte — som von Frisch påvisat — urskilja mer än ett mycket litet antal färger. Människans högt utvecklade färgsinne är egentligen en biologisk lyx, visserligen oskattbar för hennes intellektuella och andliga varelse men totalt onödig för hennes biologiska fortbestånd. Att döma av de trojanska hjältarnas ordförråd måste deras färgsinne nätt och jämnt ha överträffat binas. Åtminstone på det området förefaller det som om mänskligheten gjort enorma framsteg. Meskalin ger alla färger en högre intensitet och så länge man står under dess inflytande är man i stånd att uppfatta nyanser, för vilka man i vanliga fall är fullständigt blind. Det förefaller som om tingens så kallade sekundärkaraktär skulle ha den största betydelsen för det Universella Sinnet. Till skillnad från Locke förnimmer det att färgen har större betydelse än massan, läget och utsträckningen. I likhet med meskalin-

27

konsumenten varseblir mystikern ofta övernaturligt lysande färger, inte bara med sitt inre öga utan med sitt normala synsinne och i fenomenvärlden runt omkring honom. Meskalinförbrukrens glimtlika färgupplevelser är för vissa medier under långa perioder en daglig och stundlig erfarenhet. Efter denna långa men ofrånkomliga teoretiska utvikning kan det vara på tiden att vi återvänder till det mirakel som jag nyss talade om: de fyra benen på en bamburörsstol i ett vardagsrum. Liksom Wordsworths påskliljor slösade de med sina gåvor, framför allt med den oskattbara gåvan av en ny insikt i tingens sanna natur. Och dessutom med den mera anspråkslösa gåvan av en ny förståelse på speciellt det konstnärliga skapandets område. En ros om en ros är en ros. Men dessa stolsben var stolsben var ärkeängeln Mikael var alla änglar. Fyra eller fem timmar efter det miraklet inträffat och då verkningarna av sockerbristen i hjärnan började släppa, gick jag en liten promenad genom staden. Jag tittade bland annat in i vad som anspråkslöst kallade sig självt Världens Största Drug Store. I ett litet lagerrum i denna

28

V.S.D.S., mitt bland leksaker, gratulationskort, seriealbum och annan bråte, stod överraskande nog en hylla med konstböcker. Jag tog ner första bästa bok och den visade sig handla om Van Gogh. Försättsplanschen var en reproduktion av Stolen, detta förbluffande porträtt av das Ding an Sich, som den galne målaren hade skådat i en stund av tillbedjande skräck och försökt att återge på duken. Men till och med hans geni hade visat sig fullständigt otillräckligt för uppgiften. Den stol, som Van Gogh hade sett, var alldeles uppenbart till sitt väsen densamma som jag hade sett. Men ehuru ojämförligt mycket mer verklig än den ordinära synens stol, förblev stolen på Van Goghs målning blott och bart en ovanligt uttrycksfull symbol för tinget. Tinget självt var manifesterat Sådantvarande; bilden var endast ett emblem. Sådana emblem kan vara källor till sant vetande om tingens natur och kan ge den enskilde insikter i vad som rör honom själv. Men det är allt. Hur uttrycksfull en symbol må vara så är den aldrig identisk med det ting som den föreställer. Det skulle vara intressant att i detta sammanhang ta reda på, vilka konstverk som varit kända

29

för de människor som nått insikt i Sådantvaran-det. Vad sorts tavlor brukade Mäster Eckhart betrakta? Vilka skulpturer eller målningar har betytt något för Juan de la Cruz, för Hakuin, Hui-neng och William Law? Och i vad mån har de färgat deras religiösa upplevelser? Jag misstänker starkt, att de stora kunskaparna i Sådant-varandet haft mycket litet till övers för konsten. En del av dem har avvisat den helt, andra har betraktat den så som ett kritiskt öga skulle se på ett andrarangs- eller kanske ett tionderangsverk. (För ett förklarat och ett förklarande sinne, som förmår se Allt i varjehanda, blir frågan om kvaliteten i även en religiös målning sublimt likgiltig.) Konsten är, antar jag, bara för nybörjare eller för sådana helhjärtade slöfockar som en gång för alla beslutat nöja sig med surrogat för Sådantvarandet. De bryr sig mera om symbolerna än deras betydelse, de fäster sig mera vid det elegant komponerade receptet än vid själva måltiden. Jag ställde tillbaka Van Gogh på hyllan och tog ner nästa volym. Det var en bok om Botti-celli. Jag bläddrade i den. Venus' födelse — det var aldrig min favorit. Venus och Mars, en ljuv-

30

lighet som blev lidelsefullt fördömd av den stackars Ruskin då han befann sig mitt uppe i sitt livs långdragna sexualtragedi. Apelles' förtal, så rik och så intrikat. Och sedan en något mindre känd och inte särskilt bra Judit. fångade min målning, Den uppmärksamhet och jag började hänfört betrakta den. Det var inte den bleka, nevrotiska hjältinnan som fascinerade mig, inte hennes omgivning och inte heller offrets långhåriga huvud eller det vårliga landskapet i bakgrunden. Vad som höll mig fängslad var det pur-purfärgade sidenet i Judits veckade klänningsliv och hennes långa, vindrörda kjol. Detta var något som jag hade sett förut — jag hade sett det just denna morgon mellan upplevelserna med blommorna och möblerna. Vid ett tillfälle råkade jag av en händelse titta neråt mina egna korsade ben. Jag satt som förhäxad. Dessa veck i byxorna — vilken labyrint av oändligt betydelsefull sammansatthet! Och vävnaden i den gråa flanellen — vilken rik, djup, mystik-laddad prakt! Nu återfann jag allt detta i Botti-cellis bild. Civiliserade människor bär kläder och därför kan det inte finnas vare sig porträttmålning eller

31

mytologisk och historisk konst utan framställning av draperade tyger. Den överväldigande plats, som klädtemat upptar i all bildande konst, kan naturligtvis inte förklaras med en hänvisning till själva manufaktureringen av kläderna — hur viktig skräddaren än må vara för deras tillkomst. Det är alldeles tydligt, att konstnären alltid har älskat kläder för deras egen skull, eller rättare sagt för sin egen skull. När någon målar eller skulpterar en dräkt, så målar eller skulpterar han former som är rent nonfigurativa. Han sysslar med det slag av villkorslös form, som varje konstnär också i den mest naturalistiska tradition alltid tyckt om att syssla med. De rent mänskliga, de rent föreställande elementen hos en genomsnittsmadonna eller en genomsnittsapostel i konsten uppgår till ungefär tio procent av samtliga bildelement. Resten består av mångfär-gade variationer på det outtömliga temat: skrynklat ylle eller linne. Dessa nittio procent nonfigurativa element i en madonna eller en apostel måste naturligtvis ha lika stor kvalitativ som kvantitativ betydelse. Det är mycket ofta just dessa element som ger helhetsverkan åt konstverket, de ger temats tonart, konstnärens stil,

32

temperament och livssyn. Den stoiska sereniteten avslöjar sig själv i de glatta ytorna och de breda lugna vecken i Pieros dräktmålningar. Sliten mellan verklighet och dröm, mellan cynism och idealism mildrar Bernini den nästan karikatyrmässiga sanningen i sina ansikten genom att klä figurerna i ett slags dräktens abstraktioner av sten eller brons. Dessa dräktabstraktioner står som uttryck för de evigt giltiga, retoriska allmänsanningar — heroism, helighet, sublimitet — mot vilka mänskligheten ständigt strävar, ehuru oftast förgäves. Tag till exempel El Grecos oroande inälvslika kjortlar och mantlar, eller tag de skarpa, förvridna, flamliknande veck i vilka Cosimo Tura klär sina figurer. Hos den förstnämnde bryts den traditionella andligheten ner i en namnlös fysiologisk trånad, hos den sistnämnde vrider sig en ångestfull insikt om världens absurditet och fientlighet. Eller betrakta Watteau; hans män och kvinnor leker på luta, de gör sig redo för baler och maskerader, de embarkerar på sammetslena gräsmattor och under nobla träd den farkost som skall föra dem till deras drömda Kythera. Deras bottenlösa melankoli och den flådda, torterade sensibiliteten hos deras skapare

33

finner uttryck mindre i handling, gester och ansikten än i reliefen och strukturen hos deras taftkjolar och sidenrockar. Inte en enda tum av jämn yta, inte ett ögonblicks vila och frid utan allt en silkeslen oreda av oräkneliga färgfläckar och former i oupphörliga modulationer. Det är den fullständiga inre osäkerheten återgiven med den fullständiga säkerheten hos en mästarhand. Det brukar heta att människan spår men Gud rår. I konstens rike är det artisten som både spår och rår. Konstverkets motiv bara anger innehållet, det bestäms, approximativt av de skulpterade eller målade definitivt av dräktformerna, artistens temperament. Dessa båda element avgör sinsemellan om en féte galante skall röra till tårar, om en korsfästelse skall te sig fridfull på gränsen till glättighet, om en stigmatisering skall bli nästan outhärdligt sensuell och om ett under av kvinnlig enfald — jag tänker nu på Ingres' ojämförliga »Madame Moitessier» — skall se ut som höjden av intellektualitet. Men det är ändå inte allt. Kläderna är, efter vad jag nu fått klart för mig, inte blott och bart medel att införa nonfigurativa former i naturalistisk målning och skulptur. Vad flertalet av oss

34

under inflytande av meskalin förmår se, kan konstnären varsebli ständigt och jämt. Hans syn är inte begränsad till det biologiskt och socialt nyttiga. En smula av det vetande, som tillhör det Universella Sinnet, sipprar genom hans hjärnas spärrventil in i hans medvetande. Det är vetandet om den inre betydelsen av allt existerande. För artisten som för meskalinkonsumenten är kläderna levande hieroglyfer, som på ett besynnerligt uttrycksfullt sätt uppenbarar det rena varandets oändliga gåta. Mer än stolen, fast kanske något mindre än de övernaturliga blommorna, var mina grå flanellbyxor istigkeit. Varav laddade med detta privilegium kom vet jag inte. Kanske hör det samman med det förhållandet, att de veckade klädernas former är så egendomliga och så dramatiska, att de fångar blicken och därigenom fäster uppmärksamheten på den nakna existensens underbara faktum. Vem vet? Vad som betyder något är mindre orsaken till en upplevelse än upplevelsen själv. Fördjupad i Judits klänning i Världens Största Drug Store insåg jag, att Botticelli — och inte bara han utan många andra — hade sett klädedräkten i samma förklarade och förklarande ljus som jag själv tidigare

35

på morgonen. De hade sett das Istigkeit, Allheten och Oändligheten i en veckad klädnad, och de hade gjort sitt bästa för att återge denna syn i färger eller i sten. Naturligtvis och nödvändigtvis utan framgång. Ty den rena existensens härlighet och under tillhör en annan ordning, som inte ens den högsta konst har makt att uttrycka. Men i Judits klädnad kunde jag tydligt skönja vad jag, om jag varit en genial målare, skulle ha gjort av mina gamla grå flanellbyxor. Inte mycket, det ska Gud veta, i jämförelse med verkligheten. Men tillräckligt för att gripa generation efter generation av åskådare, tillräckligt för att få dem att förstå den sanna innebörden i vad vi i vår rörande enfald kallar »blott och bart ett ting» och som vi ringaktar till förmån för sådant som exempelvis television. »Så här borde man se», upprepade jag ideligen i den stund då jag tittade neråt mina byxor eller kastade en blick på de juvelskimrande böckerna på hyllorna eller begrundade min oändligt mer än Van Goghska stol. »Så här borde man se, så här är tingen i verkligheten.» Och likväl fanns det plats för reservationer. Ty om man alltid såg på detta sätt skulle man aldrig vilja

36

göra något annat. Man skulle bara sitta där och betrakta, bara sitta där och vara detta gudomliga blommornas, böckernas, stolens och flanellbyxornas icke-jag. Det vore tillräckligt. Men vad skulle det i så fall bli av de andra människorna? Vad skulle det bli av de mänskliga relationerna? Hur skulle man kunna förena denna tidlösa insikt i hur man bör se med det världsliga kravet på hur man bör handla och känna? »Man borde», sa jag till mig själv, »vara i stånd att betrakta dessa byxor som något oändligt viktigt och samtidigt kunna betrakta sina medmänniskor som något ännu mer oändligt viktigt.» Man borde, ja, men i praktiken föreföll det omöjligt. Delaktigheten i tingens uppenbarade härlighet lämnade inte rum för vanliga mänskliga hänsyn, framför allt inte för personliga hänsyn. Ty varje enskild människa är ett jag, och i åtminstone ett visst avseende var jag ett icke-jag, på en gång förnimmande och varande de omgivande tingens icke-jag. För mitt nyfödda icke-jag hade mitt jags beteende, uppträdande och sätt upphört att finnas. Själva tanken på det hade slätats ut. De andra jagen, det vill säga mina forna närstående, föreföll om inte motbjudande (ty jag tänkte inte i

37

sådana termer) så utomordentligt ovidkommande. När experimentledaren uppmanade mig att analysera och berätta vad jag nu kände (ack, hur längtade jag inte efter att bli lämnad i fred med evigheten i en blomma, oändligheten i fyra stolsben och det Absoluta i vecken på ett par flanellbyxor!) så upptäckte jag att jag avsiktligt undvek att se på dem som befann sig i rummet och vinnlade mig om att inte lägga märke till dem för mycket. En av dem var min hustru, en annan var en man som jag tyckte mycket om och uppskattade mycket högt; men båda tillhörde en värld som meskalinet just nu hade befriat mig från, en värld av »jag», av tid, av moraliska värderingar och praktiska hänsyn, en värld av självhävdelse (och det var den sidan av mänskligt liv jag framför allt önskade glömma) och av tvärsäkerhet, av övervärderade ord och vidskepligt dyrkade begrepp. I denna fas av experimentet stack man mig i händerna en reproduktion av det välkända självporträttet av Cézanne. Det visar huvudet och axlarna av en man i bredbrättad stråhatt, med röda kinder och röda läppar, med kraftiga svarta poli-

38

songer och skägg och mörka, ovänliga ögon. Det är en magnifik målning. Men det var inte på målningen jag såg. Detta porträtt antog plötsligt en tredje dimension, det fick liv och blev till huvudet på en liten tomtelik man som tittade fram från bladet som genom ett fönster. Jag började skratta. Och när någon av de närvarande frågade mig varför, upprepade jag om och om igen: »Vilka pretentioner! Vem tror han egentligen att han är!» Jag sa det inte med särskild adress till Cézanne, utan till mänskligheten i dess helhet. Vem i all världen tror folk egentligen att de är! »Det liknar Arnold Bennet på vandring i Do-lomiterna», fortsatte jag efter en stund. Ty jag hade plötsligt kommit att erinra mig en scen, dessbättre förevigad i ett snapshot. Det var fyra eller fem år sedan, och fotografiet visade A. B. lufsande fram på vintervägarna i Cortina d'Am-pezzo. Det var strax före hans död. Runt omkring sträckte sig jungfruliga snövidder, i bakgrunden skymtade de röda klippstupens mer än gotiska silhuetter. I denna omgivning strosade den käre, snälle stackars A. B. omkring och spelade eller

39

rättare sagt överspelade sin egen romanhjältes roll. Han var Card* själv. Jag minns honom där han gick i alpsolen, med tummarna i västhålen. Han var klädd i en gul ärmlös tröja, som svällde neråt magen i kurvor så graciösa som fönsterbågarna i ett Brightonhus från Regencen. Huvudet höll han tillbakakastat som om han just stod i begrepp att brösta av någon ordens haubits riktad mot himlakupolen. Vad han verkligen sa vid det tillfället har jag glömt, men hans sätt och hållning och utseende hojtade någonting i den här stilen: »En ann är väl lika god som de där förbaskade bergen!» Och på ett sätt var han naturligtvis till och med mycket bättre, fast inte på det sättet som hans romanhjälte, denne tusan till karl, inbillade sig. Och det visste A. B. själv mycket väl. Mer eller mindre framgångsrikt — vad nu det ordet kan betyda — går vi alla omkring och överspelar våra romanhjältars roller. Man gör det även om man genom en nästan oändligt otrolig slump råkar heta Cézanne. Också den geniale målaren, som ändå hade sin lilla oljeledning till
* "Card", med det borgerliga namnet Denry Machin, är huvudperson i Bennets "En tusan till karl" och "Teaterdirektören", (övers, anm.)

40

det Universella Sinnet förbi hjärnans spärrventil och jagets filter, var i grund och botten bara en liten skäggig tomte med ovänliga ögon. Jag sökte på nytt en stunds vila i vecken på mina byxor. »Så här borde man se», upprepade jag ännu en gång. Och jag skulle ha kunnat till-lägga: »Och det är på den här sortens ting man borde se». Ting utan pretentioner, nöjda med att vara blott och bart sig själva, tillräckliga i sitt Sådantvarande, ting som aldrig försöker spela en roll, aldrig försöker att klara sig på egen hand och inte isolerar sig från dharmakroppen i sataniskt trots mot Guds nåd. »Det som kommer närmast allt det där», sa jag, »skulle vara en Vermeer.» Ja, en Vermeer. Ty denne gåtfulle konstnär var trefaldigt begåvad: han var begåvad med den visionära blick som avslöjar dharmakroppen som häcken vid trädgårdens gräns; han mäktade återge så mycket av denna vision som ligger inom den mänskliga förmågans gränser; och han ägde klokhet nog att bara måla den mera lätthanterliga verkligheten. Ty oaktat Vermeer målade figurer, var han alltid en stillebensmålare. Cézanne, som krävde att hans kvinnliga modeller skulle göra

41

sitt bästa för att se ut som äpplen, försökte att måla porträtt i den andan. Men hans pippinglika kvinnor kommer närmare Platons Idéer än dhar-makroppen i häcken. De är evighet och oändlighet skådade i en högre geometris abstraktioner, men inte i markens grus och blommor. Vermeer begärde aldrig att hans flickor skulle likna äpplen. Tvärtom, han insisterade på att de skulle vara flickor i allra högsta grad. Men alltid med det förbehållet, att de skulle ta sig i akt för att uppträda flickaktigt. De skulle sitta lugnt och stilla och inte fnittra, inte visa sig förlägna, inte läsa böner över sina hjärtevänner eller tråna efter dem, inte skvallra, inte se avundsjukt på andra kvinnors barn, inte flirta och inte vare sig älska eller hata sitt arbete. Om de gjorde dessa förbjudna saker skulle de visserligen otvivelaktigt bli mera sig själva, men de skulle samtidigt förlora sitt gudomliga och essentiella icke-jag. Då skulle för den iakttagande målaren — och med Blakes ord — »förnimmelsens portar vara blott delvis renade», en enda ruta skulle skina men resten av porten skulle vara igengrodd av smuts. Det essentiella icke-jaget kan skönjas mycket klart hos tingen och hos de varelser, som

42

lever sitt liv hinsides gott och ont. Men hos mänskliga varelser blir detta icke-jag synligt blott i stunder av vila, när deras sinnen befinner sig i jämvikt och deras kroppar är stilla. Under de villkoren kunde Vermeer se Sådantvarandet i all dess himmelska skönhet. Han kunde se det och han kunde åtminstone i någon ringa mån återge det i subtila »stilla liv»-målningar. Därför blev Vermeer den obestridligt störste målaren av mänskliga stilleben. Men det har funnits andra, till exempel Ver-meers samtida, bröderna Le Nain. De startade, så vitt jag förstår, sin konstnärsbana med avsikt att bli genremålare, men vad de i verkligheten kom att producera var en serie av mänskliga stilleben. I dessa målningar kom deras renade förnimmelse av alltings oändliga meningsfullhet till uttryck med en nästan förhäxad tydlighet i formen, en upphöjd klarhet och en nästan mono-kromatisk tonalitet. Vermeer försökte att återge samma sak genom en subtil färgrikedom. I våra dagar har vi i målaren Vuillard en konstnär, som i sina bästa ögonblick skapar oförglömliga bilder av dharmakroppen uppenbarad i borgerlighetens sängkammare. I hans verk kan man känna

43

stormilen från det Absoluta blåsa genom trädgården till den burgna förstadsvilla där en börsmäklare och hans familj ger teparty för sina vänner. Ce qui fait que Tanden bandagiste renie Le comptoir dont le faste alléchait les passants, C´est son jardin d'Auteuil, ou, veufs de tout encens, Les Zinnias ont l'air d'étre en tole vernie.* För Laurent Taillade var detta ingenting annat än ett obscent spektakel. Men om den forne affärsmannen i gummivaror bara hade suttit tillräckligt stilla, skulle Vuillard ha sett honom som ren dharmakropp och han skulle i zinniorna, i guldfiskdammen, i de mohriska villatornen och de kinesiska lyktorna ha känt igen och målat ett hörn av paradiset före syndafallet. Men fortfarande stod min fråga om de mänskliga relationerna obesvarad. Hur skulle den renade förnimmelsen kunna
* Vad som får den forne handlaren i gummivaror att glömma / sin disk vars rika sortiment lockade de förbipasserande / är hans trädgård i Auteuil där dessa välluktens änklingar / zinniorna skiner som korrugerad plåt.

44

le man kunna fylla sina dagliga plikter och vad skulle det bli av barmhärtigheten och det verksamma medlidandet? Den uråldriga tvisten mellan handlingens människa och kontemplationens människa stod denna morgon upp på nytt — för mig med exempellös skärpa. Ty ända hittills hade jag bara känt kontemplationen i dess anspråkslösare och mera ordinära former: som dis-kursivt tänkande; som ett hänryckt försjunkande i poesi eller målning eller musik; som en tålmodig beredelse till den inspiration varförutan inte ens den mest prosaiske skribent kan hoppas uträtta någonting; som flyktiga glimtar av naturen, av vad Wordsworth kallade »en långt innerligare sammansmältning»; som systematisk tystnad ibland följd av antydningar om en »dunkel kunskap». Men nu lärde jag känna den högsta kontemplationen. I denna fulltoniga kontemp-lation innefattar Marias väg också Martas, den leder den så att säga upp till sina egna höjder. Meskalinet öppnar Mariavägen, men stänger grindarna till Martavägen. Drogen ger inträde till kontemplation, men det är en kontemplation oförenlig med handling och även med viljan till handling, ja till och med själva tanken på handling.

45

I pauserna mellan uppenbarelserna är meskalin-förbrukaren istånd att känna, att ehuru allting på ett sätt är så upphöjt riktigt som det bör vara, så är det på ett annat sätt fel. Han möter väsentligen samma problem som kvietisten och arahaten samt, fast på ett annat plan, landskapsmålaren och stillebensmålaren i Vermeers mening. Mes-kalinet kan aldrig ge svar på frågan om de mänskliga relationerna. För dem som aldrig kommit i kontakt med problemet kan meskalinet på sin höjd ställa det, och detta på ett kort, uppenbarelsemässigt sätt. Den fullständiga och slutliga lösningen kan endast finnas av dem, som är beredda att genom rätta handlingar och i otvungen beredskap levandegöra den rätta sortens Welt-anschauung. Mot kvietisten står den aktivt kon-templative, helgonet, mannen som med Eckharts ord är beredd att stiga ner från sjunde himlen för att skänka en bägare vatten till sin sjuke broder. Mot arhaten, som fullständigt dragit sig tillbaka från skenets värld till ett transcendentalt Nirvana, står Bodhisattva, för vilken Sådantva-randet och denna världens växlingar är ett och detsamma och för vars oändliga medkänsla dessa växlingar ter sig som inte bara tillfällen till för-

46

klarat vetande utan också som tillfällen till praktisk barmhärtighet. Och i konstens universum står mot Vermeer och de andra målarna av mänskliga stilleben, mot mästarna i det kinesiska och japanska landskapsmåleriet, mot Constable och Turner, mot Sisley och Seurat och Cézanne den alltomfattande konst som är förbunden med namnet Rembrandt. Det är oerhörda namn detta, oåtkomliga högheter. För min del kunde jag endast vara tacksam för denna oförglömliga majmorgons experiment, ty de hade klarare än någonsin visat mig den hotfulla frågans rent timliga natur och gett mig det befriande svaret. Låt mig tillägga innan vi lämnar detta ämne att det inte finns någon form av kontemplation, inte ens den mest kvietistiska, som helt saknar etiska värden. Åtminstone hälften av all moral är negativ och består i att undvika missbruk. Fader vår omfattar mindre än femtio ord och sex av dessa ord rör bön till Gud att inte inleda oss i frestelse. Den ensidigt kontemplative lämnar mycket som han inte bör göra ogjort. Pascal noterade, att summan av allt ont skulle reduceras högst avsevärt om människan bara kunde lära sig att sitta stilla på sin kammare. Men den kon-

47

templativa människan som fått förnimmelsens portar renade, behöver inte sitta stilla på sitt rum. Hon kan fortsätta med sina sysslor, så fullständigt nöjd med att vara en del av de gudomliga tingens ordning att hon aldrig känner sig ens frestad att beblanda sig med vad Traherne kallade denna världens smutsighet. När vi känner oss själva som universums arvtagare, när »oceanen flyter i våra ådror och stjärnorna är våra smycken», när vi förnimmer alltings oändlighet och helighet, vad skulle vi då kunna ha för motiv för lystenhet och självhävdelse, för maktbegär och lust till tomma nöjen? Kontemplativa människor är inte böjda för att bli vare sig spelare eller kopplare eller drinkare, de ställer som regel inte till krig och predikar inte intolerans, de finner det inte nödvändigt att plundra, svindla och utsuga den fattige. Till dessa oerhörda negativa dygder måste vi foga en annan, som ehuru svår att definiera likväl är både positiv och betydelsefull. Arhaten och kvietisten praktiserar kanske inte den fullständiga kontemplationen, men om de alls praktiserar den så sprider de upplysning till sin omgivning och skapar ett slags sinnets transcendenta hembygd. Och skulle så

48

vara att de praktiserar den högsta formen av kontemplation så kommer de att göra tjänst som ett slags rörledningar, genom vilka välsignelse från »det andra riket» strömmar in i de förmörkade jagens land. experimentledarens uppmaning På lämnade jag Cézannes porträtt och betraktade vad som försiggick inom mig då jag slöt ögonen. Den här gången blev behållningen märkvärdigt mager. Det inre synfältet var fyllt med färgstarka, ständigt växlande strukturer som föreföll mig gjorda av plast eller skinande bleck. »Billigt», kommenterade jag. »Trivialt. Ser ut som varor i en billighetsbasar.» Och all denna smörja hade sin plats i ett trångt och slutet universum. »Det är som om man befann sig under däck på ett fartyg», fortsatte jag. »Ett epafartyg.» Efterhand stod det klart för mig, att detta epafartyg hade något att göra med mänskliga pretentioner. Detta kvävande inre av ett hafsigt båtbygge var mitt eget jag. Detta färggranna skrot, i målat bleck och plast, var mitt personliga bidrag till livet. Det var en hälsosam läxa, men jag var inte

49

desto mindre en smula ledsen över att få den i detta ögonblick och i denna form. I regel upptäcker meskalinförbrukaren en inre värld, som ter sig lika uppenbart given, lika självklart oändlig och helig som den förklarade yttre värld, som jag under intryck av drogen hade sett med öppna ögon. Men från första stunden ställde det sig annorlunda för mig. Meskalinet hade tillfälligt gett mig förmågan att se saker och ting bakom slutna ögonlock, men åtminstone just nu uppenbarade min inre syn ingenting som tillnärmelsevis var jämförbart med blommorna och flanellbyxorna »där ute». Vad jag i mitt inre tilläts skönja var inte bilder av dharmakroppen, utan bara mitt eget sinnes bilder. Jag fick inte skåda urbilden av Sådantvarandet, utan bara en uppsättning symboler. Med andra ord, surrogat för Sådantvarandet. De flesta visuellt begåvade människor förvandlas genom meskalinet till visionärer. En del av dem — och de är kanske talrikare än man vanligen tror — kräver ingen drogpåverkan alls; de är visionärer till vardags. Det släkte som Blake tillhörde har tämligen många representanter till och med i våra dagars industriella stadssamhäl-

50

len. Det unika hos poeten-artisten Blake bestod inte i att han — för att citera Descriptive Cata-logue — verkligen såg »dessa underbara ursprungsvarelser som i Den heliga skrift kallas cherubim». Det bestod inte heller däri att han såg »dessa varelser som hundra fot höga... och inneslutande all mytologisk och förborgad mening». Det bestod uteslutande i hans förmåga att i ord och — kanske något mindre lyckat — i färger och linjer ge åtminstone en glimt av sina ovanliga erfarenheter. Den artistiskt obegåvade visionären kan uppfatta en lika väldig, skön och betydelsemättad inre verklighet som Blakes, men han kan inte återge sina syner i litterära eller konstnärliga symboler. Religiösa vittnesbörd och litterära eller konstnärliga minnesmärken visar fullständigt klart, att i de flesta epoker och de flesta länder har människorna fäst större vikt vid den inre världens uppenbarelser än vid de objektivt existerande tingen. De har känt att vad de såg med slutna ögon besatt en andligt högre innebörd än vad som avslöjades för deras vakna ögon. Och förklaringen härtill? Förtrogenhet föder ringaktning, bekymren för uppehället sysselsätter oss dagli-

51

gen, ömsom tråkar de ut oss, ömsom pinar de oss. Till bekymrens och den yttre verklighetens värld vaknar vi upp varje morgon. Vi hinner verkligen vänja oss vid den ort där vi, med eller mot vår vilja, nödgas söka vår dagliga utkomst. I den inre världen möter oss varken arbete eller ledsnad. Vi besöker den bara i drömmen och fantasien, och den är så förunderligt växlande att vi aldrig återfinner samma värld från den ena gången till den andra. Är det sedan att undra på att människorna i sitt sökande efter det gudomliga vanligtvis föredrar att vända blickarna inåt? Vanligtvis, ja, men inte alltid. I sin konst inte mindre än i sin religion gick taoisterna från visionernas värld till tomrummets värld och därifrån till de tiotusen tingens objektivt verkliga värld. De kristna borde, i kraft av sin doktrin om Ordet som blev kött, ha kunnat inta en liknande attityd till det omgivande universum. Men de hindrades av doktrinen om syndafallet. Ännu så sent som för trehundra år sedan var radikal världsför-nekelse och till och med världsfördömelse en både ortodox och begriplig hållning. »Vi skall inte finna något underbart i naturen mer än Jesu Kristi inkarnation.» Denna Lallemant's sats före-

52

föll fullt förnuftig för sextonhundratalet. I dag låter den tokig. Landskapsmålningen blev den främsta av konstarterna i Kina för tusen år sedan, i Japan för sexhundra år sedan och i Europa för trehundra år sedan. Dharmas kropp och trädgårdens häck identifierades först genom zenmästar-na, som förmälde taoisternas naturalism med den buddhistiska transcendentalismen. Det blev därför endast i Fjärran Östern som landskapsmålarna kom att medvetet betrakta sin konstart som rent religiös. I Västerlandet blev religiös konst liktydig med helgonporträtt och illustrering av bibeltexter. Landskapsmålarna där betraktade sig själva som världsliga konstnärer. I dag finner vi i Seurat en överlägsen mästare i vad vi skulle kunna kalla mystisk landskapsmålning. Och likväl, denne konstnär, som mer effektivt än någon annan var i stånd att återge enheten i mångfalden, blev helt indignerad om någon berömde honom för »poesien» i hans verk. »Jag bara tillämpar en stil», snäste han. Med andra ord, han var i sina egna ögon en pointillist och ingenting annat. En liknande anekdot berättas om Constable. På sin ålders dagar träffade Blake

53

en dag Constable i Hampstead och han fick se några av den yngre kollegans skisser. Trots sin ringaktning för naturalismen var den gamle visionären i stånd att känna igen ett gott arbete när han ställdes inför det — med undantag för Rubens' verk, förstås. Inför Constables skiss utropade han: »Det här är inte teckning, det är inspiration!» »Jag hade menat det som teckning», blev Constables karakteristiska svar. Båda två hade rätt. Det var en teckning, exakt och sannfärdig, men på samma gång var det ren inspiration — inspiration av en ordning åtminstone lika hög som Blakes egen. Hedens tallar hade identifierats med dharmakroppen. Skissen återgav, naturligtvis ofullkomligt men likväl djupt verkningsfullt, vad den renade förnimmelsen tidigare hade uppenbarat för den äldre mästarens öppna ögon. Dharmakroppen som trädgårdshäck är ett betraktelsesätt som fullföljs av Wordsworthoch Whitmantraditionen, liksom man återfinner den i Blakes visioner av cherubim. Med denna tradition i minnet har moderna poeter retirerat till det personligt undermedvetna, som de försöker uttrycka i ytterst abstrakta termer, inte som

54

givna objektiva fakta utan som rent vetenskapliga och teologiska begrepp. Något liknande har hänt inom målarkonsten. Här har vi fått bevittna en allmän reträtt från landskapet, som dominerade adertonhundratalets konst. Denna flykt från landskapet har inte skett i riktning mot en inre gudomlig verklighet, som ju de flesta av den äldre traditionens skolor sysslade med, den urtypsvärld från vilken människan i äldsta tider hämtade råmaterial till myter och religioner. Nej, de moderna målarna drog sig från den yttre verkligheten till det privat undermedvetna, till en intellektuell värld, mer eländig och mer sterilt sluten än till och med det privat medvetnas värld. Och där kom jag på det: Denna bråte av grällt målade plåtbitar och plastformer, var hade jag sett den förr? Jag hade sett den på varje utställning där de senaste nyheterna i nonfigurativ konst visades upp. Och nu hämtade någon fram en grammofon och satte på en skiva. Jag lyssnade med nöje, men erfor ingenting jämförbart med mina syner i blommornas och flanellveckens värld. Skulle en begåvad musiker höra de uppenbarelser som hos mig var uteslutande visuella? Det skulle vara in-

55

tressant att göra ett experiment för att få den saken utredd. Den musik, som jag nu fick höra och som inte tedde sig förklarad utan tvärtom var av normal kvalitet och intensitet, bidrog likväl en hel del till min förståelse av vad som hänt mig. De bidrog också till min insikt i de större problem, som dessa »händelser» förde med sig. Instrumentalmusik brukar egendomligt nog lämna mig tämligen likgiltig. Mozarts pianokonsert i c-moll avbröts efter första satsen och ersattes av en skiva med några Gesualdo-madri-galer. »Vilka röster», sa jag uppskattande, »vilka röster — de slår på något sätt en brygga tillbaka till det mänskliga.» Och bryggan höll även då vi spelade några av de mest häpnadsväckande kromatiska kompositionerna i den tokige furstens verk.* Musikflödet fortsatte genom madrigalernas knaggliga fraser, det var aldrig samma tonart två takter i följd. Hos Gesualdo, denne fantastiska figur ur en Webstermelodram, hade den psykiska upplös* Don Carlo Gesualdo, född 1560, var furste av Venoza. (övers, anm.)

56

ning som är inneboende i all formal musik i motsats till den rent tonala, överbetonats och drivits till sin yttersta gräns. De verk, som blivit resultatet, låter som om de hade skrivits av den senare Schönberg. Men medan jag lyssnade till dessa underliga produkter av en motreformationens ande i strid med den senare medeltidens konstformer, kände jag mig tvingad att göra en reservation mot dessa mina allmänna intryck. Jag sa: »Det här är en musik som är krossad i bitar, men i varje enskilt fragment finns en ordning som representerar en högre ordning. Denna högre ordning är rådande i själva upplösningen. Helheten är närvarande även i de brutna bitarna, mer närvarande kanske än i ett fullständigt harmoniskt verk. I Gesualdos musik slipper man åtminstone att känna sig invaggad i en falsk säkerhet som bara är mänsklig, tillverkad. Det finns inget skäl att inte lita på detta intryck av en högre ordning. Kanske förhåller det sig så, att själva upplösningen i viss mening har sina värden. Det är naturligtvis en farlig tanke, fruktansvärt farlig, ty förutsätt att man inte kunde vända tillbaka ur kaos.. . Över en avgrund av tre sekler tog vi ett språng

57

från Gesualdos madrigaler till Alban Berg och hans Lyriska sviter. »Det här kommer att bli en styggelse», förklarade jag på förhand. Men det visade sig att jag hade orätt, åtminstone till en början. Då lät musiken snarast lustig. Men tolvtonsångesten förvandlades till ångest muddrad upp från det undermedvetna. Vad som slog mig var den djupa oöverensstämmelsen mellan å ena sidan en personlighetsupplösning ännu fullständigare än Gesualdos, å andra sidan de makalösa resurser i fråga om både begåvning och teknik som mobiliserats för att uttrycka den. »Vad han ömkar sig själv», sa jag försmädligt. Och sedan: »Katzenmusik, inlärd Katzenmusik». Och efter ytterligare några minuters pina: »Vem bryr sig om hans känslor! Varför kan han inte ägna sin uppmärksamhet åt något annat!» Som kritik av ett otvivelaktigt mycket remarkabelt verk var dessa yttranden både orättvisa och otillräckliga. Jag låter dem stå för vad de kan vara värda och bara därför att de visar hur jag i ett tillstånd av ren kontemplation reagerade för Lyriska sviter. När musiken var över, föreslog experiment-

58

ledaren en promenad i trädgården. Jag gick med på förslaget, och fastän min kropp föreföll att ha skilt sig nästan fullständigt från själen — eller för att uttrycka saken mer exakt, fastän min känsla av vakenhet inför den förklarade yttre världen inte längre åtföljdes av samma känsla inför min fysiska organism, fann jag mig i stånd att gå upp, öppna trädgårdsdörren och promenera ut — och allt detta bara med ett ögonblicks tvekan. Naturligtvis var det underligt att känna att »jag» inte längre var detsamma som de där armarna och benen »där ute» och den där objektiva bålen och nacken och till och med huvudet. Det var som sagt underligt, men man vande sig snart vid det. Och hur som helst, min kropp föreföll i stånd att helt och hållet ta vara på sig själv. I verkligheten är det naturligtvis så att den alltid tar vara på sig själv. Allt vad det medvetna jaget kan göra är att formulera önskningar, som sedan verkställs av krafter som vi mycket litet kontrollerar och inte alls förstår. När jaget gör något därutöver — när det anstränger sig alltför mycket till exempel, när det oroar sig, när det plågar sig för framtiden — så sänks effektiviteten hos dessa krafter och det kan till

59

och med uppstå sjukdomar i den försvagade kroppen. I det tillstånd, vari jag befann mig, var medvetandet inte hänvisat till något jag; det var så att säga »sin egen». Det innebar, att den fysiologiska intelligens, som kontrollerar kroppen, också var sin egen. Den beskäftige nevrotiker, som i vanliga vakna stunder ständigt försökte att sköta ruljangsen, var lyckligtvis ur vägen. Från trädgårdsdörren kom jag ut i ett slags pergola, som delvis var täckt med klängrosor men i övrigt bestod av träribbor, en tum breda och med två tums mellanrum. Solen lyste och träribbornas skuggor kastade ett zebralikt mönster på marken och på en trädgårdsstol, som stod i bortre änden av pergolan. Denna stol — skall jag någonsin glömma den? Skuggmönstret föll på dess stoppade klädsel och bildade dunkelt glödande indigoblå strimmor, avlösta av smala fält så bländande ljusfyllda att de föreföll gjorda av blåa lågor. För vad som verkade att vara en oändligt lång tid fortsatte jag att bara stirra, utan att veta och utan att ens vilja veta vad det var jag såg. Vid varje annat tillfälle skulle jag ha sett en stol randad av ömsom ljus och skugga. Men nu hade den direkta iakttagelsen fullständigt tagit över-

60

hand över den förutbestämda föreställningen. Jag var helt upptagen av att bara betrakta, så slagen av vad jag såg att jag inte hade tid för eftertanke. Trädgårdsmöbler, träribbor, solsken, skuggor, allt detta var bara ord och begrepp, rena verbaliseringar gjorda i efterhand och uteslutande tillkomna för att namnge företeelserna. Företeelsen själv var i det här fallet denna serie av azurflammande smältugnsgap, skilda från varandra av omätliga gentianablåa hav. Det var outsägligt underbart, så underbart att det nästan blev skräckinjagande. Och plötsligt fick jag en aning om hur det måste kännas att bli sinnessjuk. Schizofrenien har sin himmel lika väl som sitt helvete och sin skärseld. Jag kom att erinra mig vad en vän, död sedan flera år tillbaka, en gång hade berättat mig om sin sinnessjuka hustru. En dag på ett tidigt stadium av sjukdomen, då hon ännu hade sina klara stunder, hade han kommit till sjukhuset för att tala med henne om barnen. Hon lyssnade en stund, sedan avbröt hon honom tvärt. Hur kunde han spilla tid på att prata om ett par barn som inte ens var närvarande, då det enda som betydde något just i detta ögonblick, just här, var det outsägligt sköna mönster som

61

han själv, klädd i den där bruna tweedrocken, åstadkom då han rörde sina armar! Ack, detta paradis av renad förnimmelse, av fullständig kon-templation, skulle snart gå förlorat. De lycksaliga ögonblickligen blev sällsyntare och allt kortare tills de slutligen helt försvann. Kvar blev bara skräcken. De flesta meskalinförbrukare upplever bara schizofreniens himmel. Endast för dem, som nyligen haft ett anfall av gulsot eller som lider av depressionsperioder eller kroniska ångesttillstånd, betyder drogen helvetet eller skärselden. Om meskalin i likhet med andra droger av tillnärmelsevis samma styrka vore allmänt giftig, skulle bruket i sig självt vara tillräckligt för att skapa ångest. Men en någorlunda frisk människa kan på förhand vara övertygad om att meskalin för hennes vidkommande är fullständigt oskadligt. Dess verkningar går över efter åtta till tio timmar och efterlämnar inte några kopparslagare, kräver följaktligen inte heller ett förnyande av dosen. Styrkt av denna vetskap ger meskalinvännen sig hän åt experimentet utan fruktan, dvs. utan att vara förhandsinställd på att förvandla en makalös och utanför all mänsk-

62

lig erfarenhet liggande upplevelse till något motbjudande och i verkligheten diaboliskt. Konfronterad med en stol som såg ut som den yttersta domen — eller rättare sagt med en yttersta dom som jag efter en lång stund och inte utan svårighet igenkände som en stol, höll jag på att gripas av panik. Det här, kände jag plötsligt, var att gå för långt. Även om det man gick till var en allt intensivare skönhet, en allt djupare meningsfullhet. Vad jag var rädd för — det står klart sedan jag nu efteråt analyserar min rädsla — var att bli överväldigad, att råka i upplösning under trycket av en verklighet som var för stor för mina sinnen, vana vid att leva i en värld av bekväma symboler. Litteraturen om de religiösa upplevelserna överflödar av exempel på människor som överväldigats av ångest därför att de plötsligt ställts ansikte mot ansikte med någon uppenbarelse av Mysterium tremendum. På teologiskt språk förklaras denna ångest bero på oförenligheten av människans själviskhet och den gudomliga renheten samt på skilsmässan mellan människan och Guds oändlighet, en skilsmässa som förvärrats av henne själv. Enligt Böhme och William Law skulle vi kunna säga, att den opå-

63

nyttfödda själen kan uppfatta det gudomliga ljuset i sin fulla styrka endast som en purgatorisk låga. En nästan identisk doktrin finner vi i den tibetanska Dödsboken, där det skildras hur den avskilda själen i skräck drar sig undan Tomrummets klara ljus och även de mindre och mattare ljusen för att handlöst kasta sig ner i själviskhetens komfortabla mörker såsom återfödd människa eller till och med såsom djur, en osalig ande, en helvetets naturaliserade medborgare. Allting hellre än den sanna verklighetens brinnande klarhet — allting! Den schizofrene är en själ, som inte bara är opånyttfödd utan till på köpet hopplöst sjuk. Hans sjukdom består i att han, till skillnad från den friske, är oförmögen att söka skydd mot den inre och yttre verkligheten i ett hemmagjort universum av sunt förnuft, en strikt mänsklig värld av nyttiga föreställningar, allmänt omfattade symboler och socialt acceptabla konventioner. Den schizofrene liknar en man som står under konstant inflytande av meskalin och därför är oförmögen att utestänga upplevelsen av en värld som han inte är ren nog att leva i. Han kan inte bortförklara den därför att den är det mest påtagliga

64

som finns. Den skrämmer honom därför att den hindrar honom att betrakta världen med blott mänskliga ögon. Så tvingas han till sitt eget försvar att tolka dess egendomlighet, dess brinnande intensitet och betydelse såsom manifestationer av mänsklig eller till och med kosmisk illvilja. Han känner sig tvingad att vidtaga de mest desperata motåtgärder, från mördande våld till katatona kramper eller psykiskt självmord. Har han en gång hamnat i helvetesvägens utförsbacke kommer han aldrig att kunna hejda sig. Allt detta, det förstod jag nu, var bara alltför uppenbart. »Om ni slår in på fel väg», hörde jag mig själv säga som svar på en fråga av experimentledaren, »så kommer allt som händer att bli bevis på konspirationen mot er. Det måste självklart komma att te sig så. Ni kommer inte att kunna dra ett andetag utan att känna att det ingår i komplotten.» »Ni tror alltså att ni nu förstår sinnessjukdomens natur?» Mitt svar blev ett övertygat: »Ja.» »Och den kan inte bringas under kontroll?» »Nej. Om man utgår från fruktan och hat som

65

första premiss så måste man fortsätta till slutsatsen.» Min hustru frågade: »Skulle du kunna hålla kvar din uppmärksamhet vid vad den tibetanska Dödsboken kallar det Klara Ljuset?» Jag svarade att jag tvivlade på att det skulle vara möjligt om jag vore sinnessjuk. »Men om du kunde det, skulle det hålla det onda borta?» Jag tänkte över frågan en stund. »Kanske», svarade jag till sist. »Kanske, men bara om någon berättade för mig om det Klara Ljuset. Man kan inte göra det själv. Det är innebörden i den tibetanska ritualen. Någon sitter där och berättar hela tiden om vad som är vad.» Efter att ha avlyssnat upptagningen av denna del av samtalet, tog jag fram mitt exemplar av Evans-Wentz' upplaga av den tibetanska Dödsboken och slog upp den på måfå. »O, ädelborne, låt icke ditt sinne bli förstrött!» Det var i själva verket problemet, att inte bli förströdd. Inte av minnet av det förflutnas synder, inte av inbillade nöjen, inte av den bittra eftersmaken av gamla oförrätter och förödmjukelser, inte av all den

66

fruktan och allt det hat och alla de krav som vanligen fördunklar Ljuset. Vad dessa buddhist-munkar gjorde för den döende och den döde skulle kanske den moderne psykiatern kunna göra för de sinnessjuka? Låt alltid i deras närhet en röst göra sig hörd som försäkrar dem, vare sig de sover eller är vakna, att trots all terror, all förvirring och all oreda så förblir den yttersta verkligheten själv orubblig och av samma substans som det inre ljuset hos även en grymt torterad själ. Moderna upptagningsapparater, »pil-low speakers» och alla tekniska hjälpmedel som numera står till vårt förfogande, skulle göra det lätt för även de sjukhus som lider av personalbrist att sörja för sådana ständiga påminnelser till de betungade. Kanske skulle några få vilsegångna själar på det sättet kunna få hjälp att i någon mån bemästra en verklighet, som på en gång ter sig alltför skön och alltför plågsam för dem — i varje fall alltid utanförmänsklig och obegriplig. Det var inte för tidigt att jag fördes bort från min trädgårdsstols oroande härlighet. Murgrön-häckens paraboliska bladmönster lyste med ett kyligt, jadeliknande sken och ett ögonblick se-

67

nare exploderade en rosenrabatt i synfältet. Den var så lidelsefullt levande att den föreföll existera på randen av det orimliga; blommorna liksom spände sig upp mot den blå oändligheten. På samma sätt som stolen träribborna påkallade de under uppmärksamheten på ett nästan plågsamt sätt. Jag lutade mig över stjälkbladen och upptäckte en grottliknande labyrint modellerad av grönskimrande ljus och skugga och fylld av olösliga mysterier. Rosor: Blommorna är lätta att måla Bladen svåra. Shikis haiku, som jag citerar efter F. H. Blyths översättning, ger ett indirekt uttryck för just det jag kände: blommornas ytterliga, alltför uppenbara härlighet i motsats till bladmönstrets mera subtila under. Vi gick ut på gatan. En stor bil i mattblå färg stod parkerad vid trottoarkanten. Vid åsynen av vagnen greps jag plötsligt av en överväldigande munterhet. Vilken självbelåtenhet, vilken absurd egenkärlek utstrålade inte från de strömlinjeformade och blanklackerade ytorna! Människan hade verkligen skapat den här tingesten till sin

68

avbild — eller rättare sagt till sin romanhjältes avbild. Jag skrattade så tårarna rann utefter kinderna. Vi återvände till huset. En måltid hade serverats och någon som inte var alldeles identisk med mig själv högg in på maten med glupande aptit. Och jag tittade på, på säkert håll och utan alltför stort intresse. Efter maten tog vi ut bilen och körde en tur. Meskalinverkningarna började släppa. Men fortfarande stod blommorna i trädgården och skälvde på randen till det övernaturliga. Pepparträden och johannesbrödträden längs gatorna hörde alltjämt hemma i någon helig lund. Det var Eden omväxlande med Dodona, Yggdrasil omväxlande med mystikens Ros. Och så befann vi oss plötsligt vid en korsning på Sunset Boulevard, fastkilade i trafiken. Framför oss och vinkelrätt mot vår riktning kom en evinnerlig ström av vagnar, tusentals, alla lysande granna som en annonsörs dröm, den ena löjligare än den andra. På nytt greps jag av ett nästan krampaktigt skrattanfall. Trafikens Röda hav delade sig omsider och vi körde vidare in i en oas av träd och gräsmattor och rosor. På några minuter hade vi nått fram

69

till en utsiktspunkt uppe på en höjd, varifrån vi såg staden utbredd under våra fötter. Jag tittade en smula besviken på den: den var mycket lik den stad jag var van att se. Åtminstone i mitt fall var det tydligen så, att förvandlingen av verkligheten stod i proportion till avståndet. Det näraliggande tedde sig mer gudomligt än det fjärran. Det vidsträckta, töckniga panoramat under mig var inte mycket olikt sig självt. Vi körde vidare och så länge vi höll oss på höjderna, där utsikt följde på utsikt, tedde sig perspektiven helt vardagliga och långt under »förklarings»-nivån. Men magien började verka på nytt när vi körde in i en annan förstad och gled fram mellan husraderna. Trots att arkitekturen var alldeles särskilt avskyvärd, återkom uppenbarelserna från morgonens himmelrike. Tegelskorstenarna och taken glänste i solen som om de hörde hemma i det nya Jerusalem. Och med ens varseblev jag vad Guari hade sett och så ofta — och med vilken ojämförlig skicklighet — återgett i sina målningar: en putsad mur med en sned skugga tvärsöver, en vanlig slät mur men oförglömligt skön, naken men laddad med existensens hela mening och mystik. Uppenbarelsen kom och

70

försvann på bråkdelen av en sekund. Bilen hade rullat vidare och tiden hade avslöjat en ny manifestation av Sådantvarandet. »Inom identiteten finns olikheten. Men att denna olikhet skulle vara skild från identiteten har aldrig någon av buddha-gestalterna menat. De har menat att det finns helhet och särskildhet.» Denna bädd av röda och vita geranier till exempel. Den var fullständigt artskild från den putsade väggen hundra meter bakom oss på gatan. Men dess istigkeit var densamma och deras eviga förgänglighet var densamma. En timme senare var vi åter hemma. Med några mils vägbana bakom mig och besöket i Världens Största Drug Store på betryggande avstånd började jag återvända till det lugna men djupt otillfredsställande tillstånd som brukar kallas att »vara vid sunda vätskor». Det förefaller mycket osannolikt att människor i gemen någonsin kommer att vilja avstå från sina artificiella paradis. De flesta män och kvinnor lever ett liv, som när det är som bäst är långtråkigt, fattigt och begränsat, och när det är som värst är idel plåga. Kravet på eskapism, kravet på att få glömma sig själv för åtminstone några

71

ögonblick, är och har alltid varit och religion, oemotståndligt. Konst karnevaler och saturnalier, dans och oratoriekonserter — allt detta har fått tjäna som »Portar i muren», för att begagna H. G. Wells uttryck. För privat vardagsbruk har man alltid haft tillgång till kemiska gifter. Alla lugnande medel, alla narkotika som växterna förser oss med, alla euforiska och hallucinations-framkallande stimulantia som finns i träd och bärbuskar och som kan extraheras ur rötter, allt detta utan undantag har varit känt och blivit systematiskt utnyttjat av människor från urminnes tid. Till dessa naturliga gifter som förändrar medvetandet har den moderna vetenskapen lämnat sitt bidrag av syntetiska bedövningsmedel, till exempel kloral, benzedrin, bromiderna och alla barbitursyrepreparaten. Flertalet av dessa medel kan inte brukas annat än på indikation av läkare eller eljest illegalt med betydande risker. För obegränsat bruk tilllåter Västerlandet endast alkohol och tobak. Alla andra kemiska »portar i muren» benämnas narkotika och deras hemliga njutare kallas för narkomaner. Vi offrar åtskilligt mera tid på att dricka och

72

röka än på exempelvis uppfostran. Det är på inget sätt överraskande. Behovet att fly från sig själv och omgivningen finns nästan ständigt hos nästan var och en. Behovet att göra något för barnens uppfostran känns tvingande bara hos föräldrar, och hos dem endast under de få år då barnen går i skola. Lika litet överraskande är den vanliga inställningen till drickandet och rökningen. Trots den växande armén av hopplösa alkoholister, trots att hundratusentals människor varje år blir dödade eller lemlästade av rattfyllerister, fortsätter våra komiker och karikatyrister sina skämt om sprit och spritmissbrukare. Och trots att det numera finns bevis för ett samband mellan lungkräfta och cigarrettkonsumtion så betraktas rökningen av de flesta människor som ungefär lika normal och naturlig som ätandet. Från den förnuftiga nyttomänniskans synpunkt kan detta förefalla underligt. För den som betraktar företeelserna historiskt är det precis vad man skulle kunna vänta. Den fasta övertygelsen om helvetets materiella verklighet hindrade inte medeltidens kristna från att göra allt vad deras ambition, begär och lystnad intalade dem att göra. Lungcancer, trafikolyckor och allt det elände som mil-

73

joner alkoholister skapar för sig själva och för andra är ännu påtagligare fakta än helvetet var på Dantes tid. Men alla sådana fakta ter sig avlägsna och tomma i jämförelse med det näraliggande, ständigt och intensivt upplevda kravet på avspänning och bedövning och följaktligen på sprit och tobak. Vi lever i bilens och den växande befolkningens tid. Alkohol är oförenligt med säkerhet på vägarna, och för dess framställning, liksom för tobaksodlingen, avskiljs miljoner tunnland av den bördigaste jorden, som därigenom döms till faktisk sterilitet. Det säger sig självt att de problem, som spriten och tobaken för med sig, inte kan lösas genom förbud. Det universella och eviga kravet på självförglömmelse kan inte undanröjas genom att man helt sonika täpper till »portarna i muren». Den enda förnuftiga politiken vore att man gjorde bättre portar i hopp om att kunna ersätta folks gamla dåliga utbrytningsvanor med nya och mindre riskabla. En del av dessa portar finge bli av social och teknisk natur, andra av religiös och psykologisk och andra återigen röra diet, uppfostran, sport. Men även efter öppnandet av' sådana nya portar kommer otvivelaktigt

74

behovet av kemiska retningsmedel att finnas kvar som vägar till flykt undan det outhärdliga jaget och den motbjudande omgivningen. Vad man därför skulle behöva är ett nytt slags drog, som kunde ge vila och tröst i våra lidanden utan att på lång sikt göra mer skada än vad den på kort sikt gör nytta. En sådan drog måste ha starka verkningar i även obetydliga mängder. Den måste kunna framställas på syntetisk väg. Har den inte dessa egenskaper, kommer den liksom spriten och tobaken att inkräkta på den jord, som behövs för alt bära de oundgängliga livsmedelsskördarna. Den måste vidare vara mindre giftig än opium och kokain, mindre benägen att dra med sig ogynnsamma sociala konsekvenser än alkohol och barbiturater, mindre skadlig för hjärta och lungor än tjärämnena och nikotinet i cigarretter. Och på den positiva sidan: den måste vara i stånd att skapa mer fängslande och mer värdefulla förändringar i medvetandet. Den måste kunna ge något mer än bedövning och tomma drömmar, något annat än illusoriska fantasier om allmakt och frihet från hämningar. För de flesta människor är meskalin nästan fullständigt oskadligt. I olikhet med alkohol

75

tvingar det inte förbrukaren in i en hämningslös handlingsvärld med gräl och våldshandlingar och trafikolyckor som följd. En man som står under inflytande av meskalin fortsätter att lugnt och stilla syssla med sitt eget. Och dessutom: vad han bryr sig om att syssla med är väsentliga ting, och han behöver inte betala för dem med kompenserande kopparslagare. Om följderna på lång sikt av regelbundet meskalinbruk vet vi ytterst lite. Det förefaller inte som om de peyotekonsume-rande indianerna skulle ha tagit fysisk eller psykisk skada av bruket. Men, som sagt, i det hänseendet är det tillgängliga materialet knappt och ofullständigt.*
* I sin monografi, M e n o m i n i P e y o t i s m , publicerad i december 1952 i "Transactions of the American Philo-sophical Society", skriver professor J. S. Slotkin: " . . . Det vanemässiga bruket av peyote förefaller inte att skapa ökad tolerans eller ökat beroende. Jag känner många menomini-indianer som varit peyotister sedan fyrtio, femtio år tillbaka. Den mängd, de förbrukar, beror på de mer eller mindre högtidliga omständigheterna; i allmänhet tar de inte större dos i dag än när de började med vanan. Det förekommer också intervaller på en månad eller mer mellan de rituella festerna, och under dessa perioder håller de sig borta från peyote, utan att känna behov av det. För min egen del har det hänt, att jag deltagit i peyotefester under fyra veckohelger i följd utan att vare sig ha ökat mängden eller känt beroende av giftet." Uppenbarligen är det av goda skäl som "peyote aldrig i någon lagstiftning betecknats som ett narkotiskt medel och aldrig av någon federal regering belagts med förbud. Inte desto mindre har

76

Oaktat meskalin således är uppenbart överlägset kokain, opium, alkohol och tobak, är det likväl inte den idealiska drogen. Den påverkar människor på olika sätt; vid sidan av den majoritet, som blir angenämt berörd, finns det en minoritet som i meskalinet finner bara helvetet eller skärs-elden. Dessutom har det den olägenheten att i likhet med spriten vara alltför långvarigt verkande, vilket är olämpligt för en drog avsedd för allmänt bruk. Men i våra dagar är kemisterna och fysiologerna i stånd att göra det omöjliga. Om psykologer och sociologer kunde enas om defi-nieringen av den idealiska drogen, skulle man tryggt kunna lita på att nevrologerna och farma-kologerna skaffade fram den, eller åtminstone (ty ett sådant ideal kan kanske till följd av tingens natur aldrig förverkligas) skaffade fram nå-

det under den långa tid, indianer och vita haft kontakt med varandra, ideligen hänt att vita tjänstemän försökt avskaffa peyotebruket under förevändning att det skulle gå emot de vitas seder. Men sådana försök har alltid misslyckats." I en fotnot tillfogar dr Slotkin den upplysningen, att man kan få höra "fantastiska skildringar om peyote-verkningarna. Dessa berättelser sprids av vita samt av katolska indianer i Menominireservatet. Ingen av rapportörerna har emellertid, efter vad som visats, haft den ringaste förstahandserfarenhet av drogen eller de religiösa bruk, som knutits till den, fast några av dem inbillar sig vara experter och skriver officiella rapporter i ämnet."

77

got som kom idealet närmare än allt vad finns i vår vinpimplande, som whiskydrickande, marijuanarökande och barbituratsväljande tid. Kravet att nå utöver det självhävdande jaget är, som jag sagt, en av själens främsta aspirationer. När män och kvinnor av vilket skäl det vara må misslyckas i sin strävan att nå självförglöm-melse via religion, goda gärningar och andliga övningar, blir de böjda för att söka sin tillflykt till de kemiska surrogaten, sprit och »nervpiller» i det moderna Västerlandet, sprit och opium i Fjärran östern, haschisch i den muhammedanska världen, sprit och marihuana i Centralamerika, sprit och koka i Anderna och sprit och barbitur-syrepreparat i de mer »civiliserade» delarna i Sydamerika. I Poisons Sacrés, Ivresses Divines, har Philippe de Félice utförligt och med en överväldigande rikedom på källmaterial berättat om den eviga förbindelsen mellan religion och nar-kotism. Här följer, i sammandrag eller i direkta citat, hans slutsats. Bruket av giftiga ämnen för religiösa syften är »utomordentligt omfattande. . . De olika sedvänjor, som beskrivas i detta arbete, återfinns överallt på jorden, bland primitiva folk lika väl

78

som högt civiliserade. Vad vi här sysslar med är alltså inte exceptionella vanor, som man gott skulle kunna bortse ifrån, utan allmänna och i ordets egentliga betydelse mänskliga fenomen. Detta slags fenomen kan inte ignoreras av dem som försöker skaffa sig kunskap om vad religion är och vilka djupa behov den måste tillfredsställa.» Idealet skulle vara, att var och en var i stånd att vinna självförglömmelse på religiös väg. I praktiken förefaller det mycket osannolikt att ett sådant ideal någonsin skall kunna förverkligas. Det finns, och kommer otvivelaktigt alltid att finnas, massor av präktigt kyrksamt folk, både män och kvinnor, för vilka tråkigt nog fromhet inte är nog. Framlidne K. G. Chesterton, som skrev åtminstone lika lyriskt om dryckenskap som om fromhet, var ett vältaligt språkrör för denna grupp. De moderna kyrkorna med undantag för vissa protestantiska sekter tolererar alkoholbruket; men inte ens den mest toleranta bland dessa kyrkor har gjort något försök att så att säga omvända spriten till kristendomen eller helga dess bruk. Den fromme drinkaren är tvungen att ta sin dos

79

religion i ett bås och sin dos religionssurrogat i ett annat. Det är kanske oundvikligt. Dryckenskap kan inte göras till ett sakrament annat än i religioner, som inte bryr sig särskilt mycket om de-korum; dyrkandet av Dionysos och den keltiske ölguden var en bullersam och bråkig historia. Kristendomen är oförenlig med rituell dryckenskap. Det vållar inte brännvinsbrännarna någon skada, men det är mycket illa för kristendomen. Oräkneliga människor längtar efter självförglöm-melse och skulle vara glada att kunna finna den i kyrkan. Men ack, fåren hungra men varda icke mättade. De deltar i sakramenten, de lyssnar till predikningarna, de läser sina böcker. Men deras törst förblir osläckt. Besvikna vänder de sig till flaskan. Det hjälper, åtminstone för en tid och på ett visst sätt. Kyrkorna må fortfarande vara besökta, men bara på samma sätt som den musikaliska banken i Butlers Erewhon. Man bekänner sig fortfarande till Gud, men det är en Gud bara på det språkliga planet, bara i en strikt pick-wicksk mening. Det verksamma föremålet för dyrkan är flaskan och den enda religiösa erfarenheten är detta tillstånd av hämningslös och

80

stridslysten eufori, som följer med inmundigandet av den tredje cocktailen. Vi ser alltså att kristendom och alkohol inte passar tillsamman. Kristendom och meskalin förefaller att gå bättre ihop. Detta har visats av många indianstammar från Texas och så långt upp i norr som till Wisconsin. Bland dem finner man stammar, som tillhör »De inföddas amerikanska kyrka», en sekt vars främsta rit är ett slags kärleksmåltid av samma slag som de första kristnas. Här ersattes det heliga brödet och vinet av stycken av peyoteroten. Denna De inföddas kyrka betraktar kaktusen som Guds speciella gåva till indianerna och den jämställes till sina verkningar med verkningarna av den helige Ande. Professor J. S. Slotkin — en av de mycket få vita män som någonsin deltagit i en peyotekon-gregations riter — uppger att hans meskalinvän-ner varken är »förslöade eller druckna. . . De förlorar aldrig balansen och behöver aldrig söka efter ord som en drucken man måst e göra. . . De är stillsamma, artiga och hänsynsfulla mot varandra. Jag har aldrig i någon vit församlings

81

kyrka råkat på varken så mycket religiös känsla eller så mycket yttre stil.» Man undrar då vad dessa fromma och väluppfostrade peyotister upplever. Ja, säkert inte den milda känsla av dyg-dighet som ger styrka åt den genomsnittlige sön-dagsgudstjänstbesökaren att uthärda nittio långtråkiga minuter vid en högmässa. Och inte heller dessa upplyftande känslor som den fromme erfar då han tänker på Skaparen, Förlossaren, Domaren och Tröstaren. För dessa infödingar är den religiösa erfarenheten något mer direkt, mer brinnande och mer spontant än den hemmagjorda produkten av det civiliserade, självmedvetna sinnet. Ibland ser dessa indianer, enligt de rapporter som sammanfattats av professor Slotkin, visioner av vad som syns vara Kristus själv. Ibland hör de den helige Ande tala. Ibland har de en känsla av Guds egen närvaro och samtidigt av personliga tillkortakommanden, som måste övervinnas om de skall göra Hans vilja. De praktiska följderna av dessa »portar i muren» ut mot den andra världen förefaller att vara i allt välsignelsebringande. Enligt professor Slotkin är den vanemässige förbrukaren av meskalin på det hela taget mer arbetsam, mer måttlig — många mes-

82

kalinkonsumenter avhåller sig fullständigt från sprit — och mer fredlig än den som inte använder peyote. Ett träd med så god frukt bör man inte förbanna. Genom att göra peyotebruket till ett sakrament har De inföddas amerikanska kyrka uträttat en sak, som är på en gång psykologiskt sund och historiskt respektabel. Under kristendomens första århundraden blev många hedniska riter och festbruk så att säga döpta och tagna i kyrkans tjänst. Dessa fester var inte alltid särskilt uppbyggliga, men de stillade en art av psykologisk hunger. I stället för att undertrycka dem, hade de tidiga missionärerna förstånd nog att acceptera dem för vad de var, uttryck för fundamentala behov, och de hade också förstånd nog att införliva dem i det nya religionsbygget. De inföddas amerikanska kyrka har gjort väsentligen samma sak. Den har upptagit en hednisk sedvänja — för övrigt långt mer upplyftande än de råa dryckeslag och gyckelspel som kom från den europeiska hedendomen — och gett den en kristen innebörd. Ehuru helt nyligen introducerad i de norra delarna av Förenta staterna, har peyotismen och

83

den religion som grundar sig på detta bruk, blivit viktiga symboler för den röde mannens rätt till andligt oberoende. En del indianer har reagerat på det vita herraväldet genom att låta amerikanisera sig, andra genom att dra sig tillbaka till en traditionell indianism. Men andra återigen har försökt att göra det bästa möjliga av båda världarna, ja av alla världarna: det bästa av indianismen, det bästa av kristendomen och det bästa av den transcendentala verklighet som hör till »den andra världen», den där själarna är villkorslösa och lika det gudomliga. Ur denna sammansmältning föddes De inföddas amerikanska kyrka. I den förenas två själsliga aspirationer, kravet på oberoende och självbestämmanderätt samt kravet på självförglömmelse. Dessa båda krav blandas med och tolkas i ljuset av ett tredje: behovet att tillbedja, att rättfärdiga Guds vägar till människan och att förklara universum i begripliga teologiska termer. Lo, den stackars indianen vars olärda själ klär på honom framtill men lämnar honom naken bak. I själva verket är det vi rika och väluppfost-

84

rade vita som går omkring nakna baktill. Vår nakna fasad klär vi med skilda filosofiska system, kristendom, marxism, freudianism, men ryggen lämnar vi bar för alla tillfällighetens vindar. Den stackars indianen å andra sidan har haft vett nog att skydda aktern med en klut av transcen-dental erfarenhet som får komplettera det teologiska fikonlövet framtill. Jag är inte så dum att jag jämställer vad som händer under inflytandet av meskalin — eller vilken som helst annan drog som kan komma att framställas i framtiden — med förverkligandet av det mänskliga livets yttersta mål: förklaring, lycksalighet, vision. Allt jag vill söka göra gällande är, att meskalinupplevelsen är detsamma som vad katolska teologer kallar den oförtjänta nåden, inte nödvändigtvis en nåd till definitiv frälsning men potentiellt tjänlig och något som vi tacksamt bör ta emot. Att bli lyft upp ur den vardagliga förnimmelsens hjulspår, att för en tidlös stund få blicka in i den andra inre och yttre världen, inte sådan den framträder för djuret inom oss, förhäxat av kampen för tillvaron, eller för människan inom oss, förhäxad av ord och begrepp, utan så som den uppfattas, direkt och vill-

85

korslöst, av det Universella Sinnet — detta är en ovärderlig erfarenhet för alla och envar men särskilt för den intellektuelle. Ty den intellektuelle är definitionsmässigt och enligt Goethes ord den man, för vilken ordet är det väsentligt fruktbara. Han är människan som känner att »vad vi bara ser med ögonen förblir främmande för oss och behöver inte göra något djupare intryck på oss». Men Goethe var inte alltid överens med sig själv om denna uppskattning av ordet, oaktat han var en intellektuell och en språkets överlägsne mästare. »Vi pratar alldeles för mycket», skrev han då han nått mogen ålder, »vi borde tala mindre och teckna mer. För min personliga del skulle jag gärna helt och hållet avstå från att tala och liksom den organiska naturen meddela allt vad jag hade att säga i utkast. Detta fikonträd, denna lilla snok, kokongen där på min fönsterpost som lugnt väntar sin framtid, allt detta är betydelsefulla tecken. En människa i stånd att riktigt tolka deras mening skulle snart bli i stånd att ge avkall på allt vad det skrivna och talade ordet heter. Ju mer jag tänker på det, desto mer slår det mig att det är något futilt, något medelmåttigt, ja, jag frestas till och med att säga något narraktigt i

86

språket. Och däremot, hur griper inte naturens tystnad och allvar när man oförströdd ställs ansikte mot ansikte med den, till exempel i en ofruktbar bergskedja eller i de uråldriga kullarnas ödslighet.» Vi kan aldrig ge avkall på språket och de andra symbolsystemen, ty det är genom dem och endast genom dem som vi har lyft oss själva upp från djurens ståndpunkt till mänsklig nivå. Men det är lätt för oss att bli dessa systems offer lika väl som dess profitörer. Därför måste vi lära oss att handskas med orden på rätt sätt men på samma gång bevara och om möjligt intensifiera vår förmåga att se världen direkt och inte genom begreppens grumliga synglas. Ty begreppen förvanskar fakta, klistrar vilseledande etiketter på dem och stuvar in dem i abstraktionernas fack. All vår uppfostran, vare sig den är litterär eller vetenskaplig, allmän eller specialiserad, är företrädesvis verbal och därför dömd att misslyckas. I stället för att göra barnen till mogna, vuxna människor gör den dem till naturvetenskapare som står fullständigt ovetande inför naturen, till humanister som inte vet någonting om humanitet och mänsklighet.

87

Gestaltpsykologer sådana som Samuel Ren-shaw har hittat på metoder för att vidga den mänskliga förnimmelsens fält och öka dess skärpa. Men får de stöd av våra uppfostrare? Svaret är nej. Lärare i alla sorters psyko-fysiska färdigheter, från spådomskonst till tennis, från dans på lina till bön, har genom försök och misstag upptäckt villkoren för den maximala prestationen på respektive områden. Men finns det någon miljonfond för ett projekt att samordna dessa empiriska rön och på den grunden bygga upp ett system som bättre kan utveckla vår skapande förmåga? Åter måste svaret såvitt jag vet bli nej. Alla sorters sekterister och konstiga kroppar lär ut alla sorters system för att vinna hälsa, lycka och själsfrid. För många av deras klienter är dessa system påtagligt effektiva. Men har man någonsin sett en aktningsvärd psykolog, filosof eller präst dyka ner till djupet av dessa underliga och, det skall erkännas, ibland illaluktande källor för att åtminstone undersöka om inte på botten av dem döljer sig en liten anspråkslös sanning. Ännu en gång måste svaret bli nej. Se bara på meskalinundersökningarnas histo-

88

ria. För sjuttio år sedan beskrev framstående de transcendentala vetenskapsmän upplevelser som människor med god hälsa under riktiga villkor och i rätt anda blir delaktiga av då de brukar drogen. Hur många filosofer, hur många teologer, hur många professionella uppfostrare har haft djärvhet och nyfikenhet nog att vidga dessa »portar i muren»? Finns det överhuvud taget några som gjort det? Svaret är alltjämt nej. I en värld, där den verbala uppfostran är dominerande, finner högt bildade människor det omöjligt att ägna allvarlig uppmärksamhet åt annat än ord och begrepp. Det finns alltid pengar till lärostolar i den prilliga sortens vetenskap som söker svar på den allt överskuggande frågan: Vem påverkade vem att säga vad när? Även i vår tekniska tidsålder står den verbala humanismen högt i kurs. Den icke verbala humanismen, den konst och vetenskap som består i att vaket iaktta elementära fakta i vår tillvaro är nästan fullständigt ignorerad. En katalog, en bibliografi, en definitiv upplaga av en tredjerangens vers-makares ipsissima verba, ett jättelikt index för att göra slut på alla index — sådana planer liksom varje annat verkligt alexandrinskt projekt

89

är på förhand garanterade allmänt gillande och finansiellt stöd. Men om det gäller att försöka ta reda på hur ni och jag, våra barn och barnbarn skall bli mer mottagliga, mer intensivt vakna för den inre och den yttre verkligheten, mer andligt öppna, mindre benägna att på grund av psykologiska misstag göra oss själva fysiskt illa och bättre i stånd att kontrollera vårt autonoma nervsystem — när det gäller sådana former av icke verbal uppfostran, långt mer fundamental och långt mer ägnad att bli till praktisk nytta än någonsin svensk gymnastik, då hittar man inte en enda aktningsvärd person vid en enda aktningsvärd högskola eller kyrka som vill lägga två strån i kors för saken. Verbalisten är misstrogen mot den icke verbale; rationalisten fruktar det icke rationella fenomenet; intellektualis-ten känner att »vad vi bara ser är främmande för oss och behöver inte göra intryck på oss». Dessutom måste man lägga märke till att en sådan undervisning i icke-verbal humanism inte skulle passa in i något av våra uppfostringsfack. Den skulle inte vara religion, inte neurologi, inte gymnastik, inte filosofi, inte statskunskap,

90

inte ens experimentell psykologi. Under sådana förhållanden blir ur akademiska och ecklesiastika synpunkter frågan obefintlig och kan tryggt ignoreras eller med ett beskyddande leende överlämnas till dem som den verbala ortodoxiens fariséer kallar kvacksalvare, charlataner och dilet-tanter. »Jag har alltid funnit — skrev Blake bittert — att änglar har fåfängan att tala om sig själva som de enda visa. De gör det med den trygga förmätenhet som följer med systematiskt tänkande.» Systematiskt tänkande är något som vi inte kan vara utan, varken som art eller individer. Men vi kan heller inte, om vi vill förbli sunda, vara utan den direkta varseblivningen — ju mer osystematisk desto bättre — av de inre och yttre världar som vi fötts till. Den givna verkligheten är en oändlighet som övergår allt förstånd och som likväl låter sig direkt och på något sätt totalt uppfattas. Den är en transcendens som tillhör en annan ordning än den mänskliga och likväl kan vi känna den närvarande som en immanens, en upplevd delaktighet. Att vara »uppfostrad» eller »upplyst» är att alltid vara medveten om verk-

91

lighetens helhet i dess delar — att vara medveten om detta och ändå bli kvar i djurets villkor med skyldighet att överleva, men därtill samtidigt känna som en mänsklig varelse som närhelst det är nödvändigt kan falla tillbaka på det systematiska tänkandet. Vårt mål är att upptäcka att vi alltid har varit där vi bör vara. Olyckligtvis gör vi uppgiften ytterligt svår för oss själva. Men då och då kan vi genom en oförtjänt nåd partiellt och flyktigt förverkliga oss själva. Under ett mer realistiskt och mindre exklusivt verbalt uppfost-ringssystem skulle alla änglar — i Blakes mening, dvs. vännerna av systematiskt tänkande — bli mottagna och accepterade som söndagsgäster. De skulle övertalas eller om nödvändigt tvingas att då och då företa en utflykt till den transcen-dentala erfarenhetens värld via någon kemisk »port i muren». Om detta förskräckte dem, skulle det vara en olycka men förmodligen en hälsosam olycka. Om det gav dem en kort men tidlös insikt, så mycket bättre. I varje fall skulle änglarna kanske förlora en smula av den trygga förmätenhet som följer med systematiskt tänkande och med vissheten att ha läst alla böcker.

92

Mot slutet av sitt liv upplevde Tomas av Aqui-no den ingjutna kontemplationen. Efter det vägrade han att återgå till arbetet på sin oavslutade bok. Jämfört med detta var allt som han hade läst och tänkt och skrivit om — Aristoteles, Questiones, De veritate, Oposcula och de majestätiska Summae — ingenting annat än hö. För de flesta intellektuella skulle en sådan sittstrejk inte vara tillrådlig, den skulle till och med vara moraliskt fördömlig. Men vår doctor angelicus hade utfört mer systematiskt tänkande än någon av de tolv änglarna och han var redo att dö. Han hade under dessa sista månader av sitt jordiska liv förvärvat rätten att vända sig bort från det blott och bart symboliska höet och smaka det verkliga och substantiella livets bröd. Änglar av lägre ordning och med större utsikter till ett långt liv kommer förr eller senare att återvända till höet. Men den människa, som en gång gått ut genom »porten i muren» kommer aldrig att vara riktigt densamme när han vänder tillbaka. Hon kommer att vara klokare men mindre tvärsäker, lyckligare men mindre självtillfredsställd, ödmjukare i vetskap om sin okunnighet men lik-

93

väl bättre rustad att förstå förhållandet mellan orden och tingen. Och även bättre rustad för att förstå det outgrundliga Mysterium, som det systematiska tänkandet alltid men evigt förgäves är på jakt efter.

ALDOUS HUXLEY
berättar i föreliggande lilla arbete om sina personliga experiment med den hallucinationsframkallande drog, benämnd meskalin, som utvinnes ur det gamla indianska kaktusgiftet peyote. Författarens utgångspunkt är att genomsnittsmänniskan aldrig frivilligt kommer att avstå från sina artificiella paradis men att de gifter — tobak, sprit, marihuana, opium och så vidare — som hittills fått tjäna som »portar i muren» vid hennes eskapistförsök, är allt för skadliga för att kunna tolereras. Nya och mindre farliga flyktmedel bör prövas. Meskalinet tycks honom som en av de möjliga befrielseportarna, genom vilken människan kan nå fram till tillfällig lindring i livets plåga och monotoni. Om de praktiskt sociala tolkningar som Huxley ger sitt meskalin-experiment kan man hysa olika uppfattningar. Men man kan inte förneka att hans skildring av sina upplevelser under meskalinruset — vilka han jämställer med de stora mystikernas och de konstnärligt skapande geniernas extas — är gjord med bländande stilkonst och rymmer många elegant formulerade iakttagelser. Hans apercuer över vår tids verbala och intellektuella kultur präglas av ett polemiskt humör och en stridsglädje som visar att satirikern Huxley överlevt yogin. »lysande berättat... jag kan bara uttrycka min tacksamhet och beundran.» Laurens van der Post »slutar med ett 'konkret förslag' till mänsklighetens förbättrande som är bokens kontenta, och detta förslag har onekligen ett både retsamt och skrattretande tycke av Columbi ägg.» Gunnar Ekelöf i Dagens Nyheter »en mycket tankerik bok.» Erik Frykman i Expressen

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND Pris kr. 7:50