You are on page 1of 6

To the Axel of Evil!

Syrien är väl inte direkt det första ställe man åker till men när en vän och kollega berättade att
han skulle dit ned med sin flickvän var jag inte sen att haka på. Anledningen till hans resa kan
vi väl kalla medicinsk, och då kanske inte främst för hans egen del om vi säger så.

Damaskus sade de, får jag haka på frågade jag, lovade att inte vara till besvär, ja svarade de
för att de antagligen aldrig trodde att jag skulle följa med men så vart det. Syrien nästa, bara
att börja höra sig för så man skulle få ut så mycket av resan som möjligt. First stop, Lonley
Planets guidebok, givetvis skulle den precis uppdateras så man fick nöja sig med en äldre
utgåva men den gav i alla fall en bra grund. Konstigt nog verkade inte Syrien vara ett
turistmål, kanske främst för den stämpeln som USA satt på landet som fundamentalt och
ondskefullt. En kompis med persiskt påbrå sade direkt ”du kommer aldrig att komma hem”.
Resten av kommentarerna var mest i stil med ”vad skall du där att göra”, typ samma sa
konstigt nog de som hade varit där. Ännu bättre, dit ingen åker eller vill åka, dit åker jag!

Efter ett snabbt stop i Wien tog planet land i Damaskus, det första som slog emot en var
värmen, helt underbart tyckte jag. Nu skulle det stekas. För vännens och hans tjej var planen
en vecka i Damaskus som för deras del mest skulle innehålla sjukhusbesök samt till viss del
vila och rekreation. Kunde inte räkna med dem så mycket, min första tanke var därför att
lämna Damaskus efter några dagar för stranden i Lattakia men det blev aldrig så. Istället blev
det en intressant och speciell vecka i Syriens huvudstad. Till mestadels på egen hand, även
Malinovski var ensam så vad var problemet?

Det första man omöjligt kan undvika är alla bilder på landets president Bashar al-Assad,
denne var verkligen överallt. Vart man än gick fanns hans ögon på en, trots alla rykten man
hört var väl detta det närmsta man kunde komma panoptikon. Presidenten kallades även för
Dr Bashar av vissa vilket gjorde mig lite nyfiken, vilken utbildning hade denna och det visade
sig att han var utbildad tandläkare. Doktor i all ära men City Akuten kan jag kolla på hemma.

Med lite e-mail trixande ifrån Sverige hade jag lyckats få tag på en svensk boendes i
Damaskus, han hade lovat att visa oss runt lite. Mitt eget ressällskap hade redan ordnat med
boendet, först tyckte jag det var lite off även om det låg centralt, först lång senare visade det
sig vilken guldgruva detta boendeläge var. Redan första kvällen bar det av till den gamla
staden, det som en gång var det gamla Damaskus, hade hört en del om denna förut, basarer,
kyrkor, moskéer och magnifikt det skulle vara. Den gamla staden var den delen av staden jag
främst såg fram emot att få se.

Svårt att beskriva men genast efter att man klivit in genom murarna är det som en ny värld
uppenbaras. Souq al-Hamidiyya, en helt ny värld för mig men i historien har det varit så här i
evigheter. Var bara att försöka att stå still och insupa luften. Lukterna, kommersen som pågick
och bara de Damaskusbor som skulle till eller ifrån något. Detta första intryck var ganska sent
på kvällen och jag började genast undra hur det kommer vara här dagtid. Medan vi går längre
och längre in ser man hur organiserat allt är, det finns en souq för kläder, en för mat kryddor
etc. Vi skulle ju bara gå igenom men kunde inte låta bli fastna vid en affär där verkligen alla
kom ut med glass, det såg alldeles för gott ut så även jag hoppade in där, undvik glass säger
alla om utlandet, få av dessa har nog aldrig sett en glass och hur goda de ser ut att vara utan
den där GB boxen. Jag vill ju knappast själv leva för evigt så givetvis köpte jag mig en glass
med pistagio och var minst lika glad som alla de andra människorna där. Sen den dagen var
Bekdach ett dagligt stop för glass. Sjuk kan man vara när man är hemma, ute på fältet skall
allt testas. Vi ledes i alla fall genom den gamla staden, passerade den stora Umayyad Moskén,
denna moské som är en av världens finaste hade jag lovat mig själv att besöka, mosken är en
viloplats för den store Saladin men även Johannes döparen sägs vara begravd här. När vi
passerade lade jag in en mental not om att hit skall jag återkomma. Istället kom vi längre och
längre in de kristna kvarteren, mindre affärer men desto mer restauranger och barer, vi
stannade till på en restaurang där jag tror vi åt hela resans godaste måltid. Man satt liksom på
en innergård inomhus. De kom in med allt, frukt, mer kött och dryck och till sist en shisha
(vattenpipa) även om den här går under namnet n'arghile. Trodde det skulle bli ganska dyrt
men det var inte många hundralappar vi betalade och då var vi ändå 4 personer. Försökte
analysera hur alla kypare hade koll på alla bord men gav snabbt upp, det funkade så bra ändå.
Efter maten var det dags att ta sig hem, vår guide föreslog taxi, vi befann oss nu i hjärtat av
den kristna delen kallad Bab Touma efter den gamla porten som ännu finns att skåda mitt ute i
en rondell. Så det blev en smidig taxiresa hem för oss alla utan problem, nu med facit i hand
säkert den enda smärtfria taxiresa jag gjorde i Syrien

Detta var mitt första möte med den gamla staden, även om vi var boende i den delen som
oftast refereras till som ”Downtown” var det här i den gamla staden jag kom att spendera mest
tid. Jag sov rätt gott den natten för nu skulle äventyret börja.

Det skall erkännas att jag inte kan ett ord arabiska förutom lite Salaam hit o dit, spelar ingen
roll att folket är oerhört trevliga och tillmötesgående när vi ändå inte förstår varandra. I början
gick mina interaktioner med vanliga syrier inget vidare. Man ställde en fråga vilken ingen
kunde svara på, de insisterade på att jag skulle sätta mig ner och helt plötsligt hade jag en
kopp te i handen och sen satt vi bara och log mest kändes det som. Detta upprepades några
gånger under vistelsen, men teet var alltid gott så man skall väl inte klaga. För att vara ett folk
av en ondskans axelmakt var syrierna väldigt trevliga med undantag av taxichaufförerna,
dessa kunde lika gärna ha varit ondskan själv men mer om dessa senare. Det är en klar fördel
att kunna arabiska om man skall få ut så mycket som möjligt av det syriska samhället. Med
arabiska standard fraser kan du ändå komma ganska eller skall vi säga hyfsat långt.

Det var i den kristna delen av den gamla staden eller området kring Bab Touma som jag oftast
kom på mig själv vandrandes i. Här har tiden stått stilla på något vis, även om majoriteten i
Syrien är muslimer är landet långt ifrån religiöst fundamentalt. Ingenstans är den kristna
identiteten så synlig som på gatorna kring Bab Touma. De flesta besökare kommer in i den
gamla staden ifrån den västra delen vilket är den muslimska delen, men när du börjar se
kyrkor mot himlen vet du att du är i den kristna. Här är det lite mer avslappnat, man ser gott
om kors överallt och folk framför allt kvinnor klär sig mer avslappnat. Även i detta område
som de flesta barer och restauranger med alkohol huserar. De flesta ortodoxa eller
österländska kyrkorna finns representerade i denna del av staden. Vissa vackrare än andra, jag
fann den armeniska kyrkan den finaste. Med en mysig innergård gav den en viss frid och som
i de flesta av kyrkorna var det bara att gå in även om detta skall ske med in viss respekt. Nu
bor det inte så många armenier i Damaskus utan de flesta av landets armenier finns i staden
Aleppo i norra Syrien. Dock var den kyrkan, lokaliserad precis bredvid porten Bab Sharqi den
finaste i mina ögon. Kvarteren mellan Bab Sharqi och Bab Touma andas historia. Lyckas man
nästla sig in i någon av gränderna är det inte ovanligt att man stöter på ikoner längs väggarna,
kors som hänger ner ifrån fönstren. Helt plötsligt springer två barn skrattandes förbi, en
kvinna står och skriker argt i en dörr efter dem. Människor bugar och gör snabba korstecken
när de passerar ikoner. Brödlukt blandades med barnskratt, i vissa hörn står gubbar och hänger
och antagligen pratar om livet precis som generationer gjort innan dem. Ibland kunde dörrar
in till gårdarna vara öppna och man fick sig en snabb glimt av syriskt liv. Nästlandet gjorde
jag till en sport, min annars utmärkta lokalkännedom tog det inte långt tid att göra sig av med.
Var lönlöst att fråga folk om vägen så jag spenderade åtskilliga timmar i alla dessa gränder
som hela tiden utmynnade i nya gränder. Ingen tog ändå någon notis om mig, de få som
gjorde och såg mitt kors kring halsen log, ibland behöver man nog inte säga så mycket.

Oftast kom jag ut på den stora gatan som i den gamla staden leder fram till Bab Sharqi, denna
gata även kallad straight street eller via recta (den är allt annat än rak skall tilläggas) är precis
samma gata Paulos beskriver i bibeln. Tar man denna gata västerifrån Bab Jabiye kommer
man efter den stund att passera den gamla romerska arken, detta var en gång i tiden det
monument som markerade den muslimska delen av staden gentemot den kristna och judiska.
Den gamla staden som är ovalt formad utgörs till hälften av en muslimsk del, enklast för att
man skall förstå, stadens nordvästra och sydvästra delar. Den nordöstra är den kristna delen
vilket går under namnet ”christian quarter”, den sydöstra söder om via recta kallas än idag för
”jewish quarter” även om det inte längre fanns några judar att finna.

Judiskt liv var en gång väldigt rikt, bara i den judiska delen fanns det en 13 synagogor, Syrien
var en gång ett land där judarna levde i fred och genom åren har det sällan varit några
religiösa spänningar. Detta ändrades i samband med sexdagarskriget 1967. Fler och fler judar
fick det svårare att leva i Syrien, de vart förföljda och trakasserade av staten, fick sina
tillgångar frysta och belagdes med reseförbud. Detta ledde till en ”mass Aliyah”. Många
familjer lämnade helt sonika bara deras hem som de i generationer har bebott och lämnade
landet för gott. Än idag finns det gott om öde judiska hem, formellt står de fortfarande som
ägare till husen men inte så mycket de kan göra då de inte kan återvända. Dessa öde hem
känns oftast igen med dess kedjelåsta port. Hur kan man kalla ett kvarter eller område judiskt
när det inte längre fanns några kvar tyckte jag. Det allmänna svaret angående judarna var att
de sedan länge hade lämnat landet. Jag vägrade att acceptera detta svar, på något sätt väckte
det mitt Indiana Jones ego till liv. Fanns det någon form av judiskt liv kvar i Damaskus skulle
jag finna det, var bara att ta på sig hatten. Fick på omvägar höra att det fanns en judisk Rabin
kvar i staden vilket innebär att så länge det finns en Rabin, finns det judar. Denna är den sista
att göra ”Aliyah” och en Rabins närvaro måste vara ett bevis på judisk existens. Det som först
vart en hörsägen vart till ett ovisst faktum, det skulle visst finnas en synagoga kvar även om
knappt någon visste vart. Den judiska gemenskapen i Damaskus utgörs av knappt 60
individer, jag lyckades spåra en av dessa och han berättade om ett paradoxalt liv, visst ville
han flytta som alla andra gjort, Syrien innebar inte någon framtid för honom men det var här
han hade sitt liv. Tänker inte säga vem han är men han är ägare till en av de finaste
turistbutikerna i den gamla staden. Genom honom lyckades jag lokalisera synagogan i hjärtat
av de judiska kvarteren. Gömd bakom en diskret port ligger den ”franjiyah”. Det enda minnet
av den en gång så stora judiska närvaron, förföljelsen av judar har sedan länge upphört men
judiskt liv kommer aldrig att blomstra igen på Damaskus gator. I kvarteren kring synagogan
bor fortfarande en del judiska familjer kvar men de håller en låg profil. Mässorna besöks i
regel av knappt 7 personer, antagligen några av de sista verserna på den melodin jag fick
bevittna.

Vart ganska nöjd med mitt spårande, det stärkte även min tes att Syrien som land är väldigt
öppet vad avser ens religiösa tro. Det går att leva sida vid sida, skall man bråka är inte
religionen det primära man bråkar om. Damaskus religiösa och öppna mångfald var något jag
njöt av och ett av mina starkaste intryck ifrån Syrien.

Damaskus mäktigaste sevärdighet hade jag sparat till den näst sista dagen av min vistelse.
Den stora Umayyad moskén, inte att missa, den skulle förändra min syn på moskéer, Syrien är
varmt skall tilläggas, givetvis hade jag shorts på mig denna dag men det var inga problem,
man försågs med något skynke sen var det bara att gå in. Synen som mötte mig på gården kan
inte beskrivas som annat än mäktig. Man har inte sett en moské om man inte skådat denna, så
vacker den var. Vuxna och barn gick omkring lite som de ville, det var en plats för stillhet och
avkoppling men även för möte. På insidan av mosken finns Johannes döparens viloplats, och
på en närliggande gård vilar den store Saladin. Denna plats ingav mig ett väldigt lugn, man
ville bara lägga sig ner ett efter ett tag vilket jag även gjorde. Låg ett litet barn i ett hörn av
mosken så jag la mig bredvid denne, när jag lite senare vaknade upp låg det ytterligare två
barn till bredvid, tydligen var det fler än jag som fann lugnet på denna plats. Nu är jag inte
muslim själv men denna plats kändes stor på något sätt, finns säkert profana förklaringar till
det men just där och då kändes den helig. Skall tilläggas att platsen för mosken först var en
kyrka, under flera år delade kristna och muslimer på den stora gården. Lätt och glad i sinnet
tågade jag i alla fall ut ur mosken, styrde min kosa direkt mot Bekdach för en kall glass. Min
tid i Damaskus var nu nästan slut men den väckte en del tankar.

I väst får vi oftast en felaktig bild av arabländerna, oftast porträtteras de som ondskefulla
muslimer eller terrorister. Just Syrien skall vara en av de värsta terroriststaterna, var inte alls
den bilden jag fick av mitt besök. Landet må vara totalitärt i den bemärkelsen att det verkar
toppstyrt, såg gott om militärer och poliser på gatorna men dessa var inte direkt aktiva.
Landets säkerhetstjänst är ökänd, säkert är det så och jag är lycklig att jag slapp stifta
bekantskap med dem. Folket verkade hålla sig till sitt. De som kunde frågade hellre om mig
än att berätta något om sig själva. Man talade ogärna om politik, i varje hem i varje affär eller
på varje byggnad fanns en bild på presidenten, det var därför svårt att verkligen veta vad folk
tyckte om denna man, kärlek eller rädsla men respekten var i alla fall stor. Likaså höll jag mig
för att tala om vissa saker, nu underlättade ju språkförbistringen det men det märktes att man
höll hårt på det privata. Även religion var något man höll för sig själv, visst kunde man se att
någon var kristen eller muslim beroendes på krucifix eller en viss klädsel men annars var det
inget man direkt märkte. Tydligen är det landets officiella ståndpunkt att religion inte skall
spela någon roll, får nog till stor del instämma för det var den bilden jag fick. Tiggare var
något jag innan avresa hade varnats för, Damaskus är fullt med irakiska flyktingar som flytt
ifrån kriget utan mat och husrum men detta var heller inget jag märkte av. Vid något korkat
tillfälle fick jag för mig att skulle klippa mig, man blev hjärtligt bemött, helt plötsligt sitter
man där med en kopp te i handen medan barberaren vässar kniven. Ser sig i spegeln och inser
hur dum man måste vara om man försöker sig på en klippning när man inte ens kan språket
eller kan förklara hur man önskar sig det. Lyckligtvis slutade denna incident bra eller skall vi
säga okej, men kunde ha gått bra illa om jag låt säga hade varit lite mer långhårig.

Att kalla landet turistvänligt vore kanske fel men det är långt ifrån turist ovänligt om man får
säga så. Bristen på engelskan gör sig hela tiden påmind men folket är långt ifrån otrevliga, du
får verkligen vara ifred. Ingen stör dig och brottsligheten skall vara lika med noll. Var inga
problem att gå ut närhelst på dygnet. Längre sträckor tog jag taxi men hade tiden funnits där
hade jag lika gärna kunnat gå. Just taxichaufförerna är väl mitt sämsta minne av Syrien.
Vanligtvis tillhör väl inte dessa mina favoriter men den syriska varianten tog priset. Riktiga as
som gjorde allt för att blåsa en, taximetern kunde sluta fungera, de krävde det dubbla, vissa
vägrade att ge tillbaka växeln och en dryg gubbe snodde till och med de sedlar jag hade i
handen. Var bara att gå men något ”guds frid med dig” kunde han glömma. Så het tips, åk
aldrig i en taxi utan ”fungerade” mätare, ha alltid tillräckligt med växel. Stå på dig även om
du inte har en aning om språket, gamla och snälla till utseendet gubbar kan vara as de också.
Vi bodde i området Souq Saroujah, att aldrig taxichaufförerna hittade dit får ses som ett gott
tecken, ett trevligt litet hotell vid namn Hotell Ghazal fick bli vårt hem, detta ställe kan varmt
rekommenderas. Enkelt och billigt men ändå fräscht, tydligen populärt då det var fullt hela
tiden och vissa sov på balkongen. Just området Saroujah visade sig krylla av prisvärda
boenden, internetcaféer, allt man behövde. På grund av läget och priset rådde det ingen brist
på turister, främst den typen jag uppskattar dvs. back-packers och budget resenärer. En liten
vägkorsning kändes precis som på Koh-San road i Bangkok, här möttes folk ifrån hela
världen. Man satt och drack öl, avnjöt en enkel måltid eller en vattenpipa. Utbytte tips om
resemål och trots Syriens isolering var detta så globalt det kan bli. Blev även stunder för att
utbytta intryck och åsikter, om Syrien eller bara världen i största allmänhet, alla hade sina
motiv och anledningar till att vara på plats, själv höll jag en ganska låg profil angående min
egen. Ledare kan alltid hävda en viss ståndpunkt men folket kommer alltid att finna vägar för
att mötas. Vid ett tillfälle var min kollega tillsammans med mig, han har visst intresse för
rollspel och jag fann diskussionen mellan honom och en syrisk kille om bredbandshastighet
och hur man bygger bästa riddarrustningen ganska lustig, men det bevisar bara att vi alla kan
mötas och att avstånd sakta men säkert börjar suddas ut. Blev lite av tradition att bara knata
upp och sätta sig, alltid träffade man någon vilket ledde till en hel del intressant diskussioner
framåt småtimmarna. Återigen ett härligt minne av Syrien vilket sent kommer att glömmas.

Damaskus är mångt och mycket en modern storstad, precis som alla andra metropoler med ett
gammalt centrum, ju längre ut ju nyare områden med stora köpcentrum, besökte dessa vid
några tillfällen, främst för föda, det syriska köket föll mig väl direkt inte i smaken. Denna
sharma alla talat så väl om var ingen höjdare, vart därför väldigt lite av det lokala köket. Kött
innebar nästan uteslutande lamm och jag är mer av en ko kille. Dessa centrum var som vilket
annat köpcentrum som helst, stora med allt du kan tänka dig. Kunde lika gärna ha varit NK
eller PUB var min tanke och då menar jag inte bara utbudet utan även folket såg precis ut som
den vanliga centrumbesökaren, när jag i någon elektronik affär hör tonerna till Basshunters
plåga Boten Anna visste jag direkt att det var kört. McDonald’s fanns inte att finna men min
vän hade i sin hunger efter ”riktig mat” lyckats finna ett KFC vilket gjorde honom
överlycklig, här fanns det även Coca-Cola men annars tror jag nog mest Pepsi var vanligast.
Det mesta av ovan var lokaliserat till stadsdelen Abu Roumana vilken även inhyser de flesta
av alla ambassader och stadens västerlänningar. Pengar fanns det därför gott om men som
vanligt dåligt fördelat mellan folken.

För den festsugna har dock Damaskus en del mer att önska, från vänner som redan besökt
staden var standardfrasen glöm det. Något vidare nattliv kommer aldrig Damaskus att bli känt
för, kunde ju själv ha tagit dem på orden men då det inte är min stil var jag givetvis tvungen
att reda på detta själv. Faktum är väl det om man letar efter fest är väl inte Damaskus någon
höjdare, man måste verkligen vara insatt och ha koll på vad som gäller. Detta hade givetvis
inte jag vilket resulterade i att första ”nattklubben” visade sig vara en bordell, där satt man
kring en scen medan kvinnor dansade magdans och någon sliskig typ sjöng, allt till tonerna av
en riktigt svettig orkester. Har mig själv att skylla kanske, dörrvakten svarar på min fråga om
det är en nattklubb ”dancing, yes dancing”. Inte min grej och min närvaro vart kort även om
det hann svida till i plånboken. De flesta stora hotellen inhyser nattklubbar men dessa beskrivs
bäst med den engelska termen ”seedy”. Kanske inte direkt något för party turisten. Oftast med
dyra entréer vilket inte är annat än fasader för prostitution med flyktingar. De stora hotellens
barer är även de något att hålla sig borta ifrån, rekordet i dumhet måste vara de sextio
kronorna i svensk valuta räknat sett jag betalade för en liten burk Heineken. Precis som
”normala” köpcentrum finns det normala klubbar i Damaskus, främst för de rika men även för
stadens expats. Gäller att veta var bara, flera klubbar tillämpar en ”couples only” policy. Är
drinkarna billiga är inträdet dyrt och vice versa. Jag fann ett par trevliga ställen men då
sökandet efter dem kostade mig en förmögenhet kommer jag inte att berätta vart de ligger.
Sammanfattningsvis skall det väl erkännas att är man ute efter festen skall man nog tänka om
en gång till innan man far till Damaskus.

Ett av mina mål jag hade med min resa var att köpa hem lite linne kläder, och jag var runt
skall tilläggas. Precis på slutet av min resa upptäckte jag att den bästa och typ den enda
affären eller skrädderiet för linnekläder låg precis bakom hotellet, upptäckten av Pepes
Bodega fick en helt ny innebörd för mig.

Syrien är ett land jag gärna åker tillbaka till, älskar ju värmen men för den som är intresserade
av historia är detta en guldgruva. Tyvärr fick jag bara uppleva Damaskus och Syrien är så
mycket mer, närheten till Libanon borde jag även ha tänkt på, taxi resa på någon timma och
du är i Beirut, får bli till nästa gång, för den smarte glöm inte att detta kräver lite mer i visum
väg. Kontroller och byråkrati vid in och utresan fann jag heller inte särskilt krångliga. Skulle
kanske ha köpt med mig lite fler souvenirer hem dock, när jag tänker efter fick jag nog inte
med mig en enda förutom linne kläderna och en vattenpipa jag vart blåst på. Hantverk i så
kallad ”damascene” mönster fanns det gott om, pallar, bord och klockor, en sådan där väg
klocka är något jag ångrar att jag inte fick med hem. Orkade inte pruta när jag hade så få
referensrammar om vad saker verkligen kostade, men skall du shoppa fega inte för att pruta,
sikta på 75 % lägre av utlovat pris och nöj dig om du lyckas med 50 %.

Allt som allt var resan lärorik, Syrien är som alla andra samhällen komplext, bättre att skaffa
sig sin egen bild än att lyssna på andras. Någon ondskans axelmakt är det i alla fall inte, men
kan givetvis bli om det fortsätts att peka ut som en. Bara för att någon har mest att säga till om
är det inte detsamma som att denne alltid vet bäst. För den som vill, go Syrian, gör allt det inte
jag kunde göra på min resa, res bara med ett öppet sinne. Om någon undrar, Syriens läkare vet
vad de gör och jag får väl tacka dem för att jag fick tillfället att åka dit.