Litet E med enorm betydelse

Kommer eurosamarbetet att överleva? Facit från förra veckans dramatiska utveckling och förhandlingar (se kort sammanfattning i slutet av artikeln) blev - i alla fall på papperet - en mer hårdsittande finanspolitisk tvångströja, ökad överstatlig övervakning och samordning av, samt inflytande över, länders finans- och reformpolitik. ”Vi förbinder oss att arbeta mot en gemensam ekonomisk politik” slog euroländernas stats/regeringschefer fast i slutkommunikén den 9 december. Frågan kvarstår: hur långt räcker detta? Men det är ändå dags att utropa: Äntligen! Europas haltande Ekonomiska och Monetära Union EMU har i den elfte timmen börjat bygga på E:et. Naiva slutsatser som att det aldrig har varit något fel på ”fordonet” EMU utan felet har berott på ”förarens” bristande manöverförmåga (läs: politikerna) har kostat eurosamarbetet mycket trovärdighet, förvärrat situation och gett Europa sin egen problembubbla i den globala bubblan. Under de 12 år som euron funnits har EMU varit blott MU: en monetär union med en ränta, en valuta och en centralbank. Nu fortsätter bygget och det är viktigt att euromedborgarna är med på tåget. Lika naturligt och logiskt som det är att euroländerna tar dessa integrerande steg, lika logiskt och konsekvent är det att länder som Storbritannien och Sverige säger nej till den nya europakten. Arbetet kring E:et syftar ju till att stadga upp EMU. Att säga ja till den ekonomiska pelaren i EMU är ju som att gå halvvägs in i EMU, vilket Sverige sa tydligt nej till i euroomröstningen för åtta år sedan. Den senaste SCB-mätningen av eurosympatier ger inte stöd för att svenska eurovindar ändrat riktning. Utanförländerna kan ju vid ett senare tillfälle ansluta sig till den nya europakten, men det förutsätter att det finns folkligt stöd. Sveriges ekonomiska läge skulle – med en anslutning till den nya finanspolitiska pakten – heller knappast ändra innehåll och inriktning för den ekonomiska politiken. Vårt finanspolitiska regelverk är tuffare än det som nu ligger på euroländernas bord. Med balans i budgeten och en statsskuld kring 30 procent av BNP har andra länder och EUkommissionen svaga argument för att försöka påverka och styra inriktningen på vår finans- och strukturpolitik. Vägen tillbaka till ekonomisk, finansiell och politisk eurostabilitet kommer att bli lång och krokig och

MÅNDAG 12 DECEMBER 2011

startar i en brant förtroendemässig uppförsbacke. ”Lutningen” beror på tidigare tandlösa stabilitetspakter som fått alltför generös tolkning när läget blivit skarpt, att tidigare ingångna avtal brutits av politikerna inom bara några månader, att politiska beslut varit reaktiva och inte proaktiva och att euron och unionen ”föddes” på tok för tidigt och med för många länder trots att ekonomiska argument talade emot detta. Bland de s k marknadsaktörer som visar skepsis kring eurosamarbetet ingår centralbanker, statliga fonder och pensionsbolag. Det är inte bläcket på papperet som ger trovärdighet utan faktiskt handlande. Att marknadsreaktionen i fredags blev positiv förklaras tyvärr inte av att det finns en politisk enighet; tvärtom finns en risk för växande politiska sprickor som en följd av att bl a Storbritannien valt att ställa sig utanför pakten. Men marknaden tog fasta på två saker:  EU:s centralbanker kommer att ge lån till Internationella valutafonden IMF på uppemot 200 miljarder euro som kan bli lån till eurokrisländer;  rykten finns om att bl a Kina ska skapa nya fonder för placeringar i Europa och USA. ”Fordonet” EMU måste byggas säkrare och detta måste ske under pågående vingliga färd. Förarens kördulighet måste fortsätta att ifrågasättas; euroledarna av i dag är födda ett decennium efter andra världskrigets slut och de verkar befinna sig i ett slags ingenmansland; att dels föra arvet vidare från sina föregångare om samarbete för att bygga fred, dels blicka framåt in i ett nytt globalt ekonomiskt, finansiellt och politiskt landskap. Samtidigt är slutmålet för det fördjupade eurosamarbetet osäkert även om det finns konturer: hur långt sträcker sig den senaste finanspolitiska unionen/pakten innan den övergår till att bli en mer regelrätt politisk union? Med inriktning mot den politiska unionen, som ger större tyngd för folkrika länder, försvåras t ex Turkiets närmande till EU och EMU; Tyskland och Frankrikes ekonomiska roll skulle förminskas. En varning är befogad för att 2012 kan bli ett ”annus horribilis” för eurosamarbetet. Det är uppenbart att ett växande antal aktörer – industriföretag och finansiella bolag – har börjat stress-

Veckans Tanke

testa sina verksamheter för möjligheten att euron i sin nuvarande form upphör i framtiden. Att även privatpersoner numera kontrollerar bokstaven framför eurosedelns sifferkombination ger oro i magen och signaler om grundläggande förtroendeproblem: gärna en X-sedel (Tyskland) i plånboken men helst inte en Y-sedel (Grekland). EMU står inför fyra nyanser av osäkerhet: ekonomisk, finansiell, politisk och institutionell. Svag tillväxt och stigande arbetslöshet kommer att sätta de politiska systemen under press samtidigt som presenterade sparprogram sannolikt inte helt kommer att följa plan (t ex Grekland). Risken är också stor att varierande arbetslöshet inom EU kommer att skapa växande migration som kan bli en källa till spänning mellan länder. Det finansiella systemet har kvardröjande fickor av svagheter i en miljö där stora lån ska refinansieras och balansräkningar byggas om och stärkas som ett resultat av nya regleringar och en ny riskmiljö. De politiska systemen måste visa på att man förmår hantera såväl nationella som internationella problem. Förhoppningen är att Danmark som ny EU-ordförande från 1 januari och Mexiko som ny ledare för G20 ska samarbeta för att hjälpa också euron. Den kanske viktigaste faktorn för att se något slags ljus i den fortfarande mörka eurotunneln är om konjunkturkurvorna börjar peka uppåt. Det faktum att USA under hösten visat alltfler uppmuntrande tillväxtfaktorer ger anledning för Europa att känna en viss lättnad. Mycket av den politiska kraften det senaste halvåret har fokuserat på frågan hur likviditetsproblemet ska lösas. Den tillfälliga (EFSF) liksom den permanenta krismekanismen (ESM) löser dock inte det fortsatt akuta solvensproblemet liksom det faktum att konkurrenskraftsgapet mellan euroländerna är stort. Krismekanismerna har dessvärre inte heller lyckats mobilisera tillräckligt förtroende hos internationella investerare när det gäller utformning och tillräcklig likviditetskapacitet. Därmed ligger återigen huvudansvaret hos centralbankerna att 1) använda sina valutareserver för att stärka upp IMF:s utlåningskapacitet och skapa lån för euroländerna och 2) köpa upp (ECB) krisande länders statspapper i andrahandsmarknaden. Sammanfattningsvis: I och med förra veckans beslut om den finanspolitiska stabilitetsunionen tar EMU ett logiskt steg i rätt riktning, men det har inte skingrat osäkerheten kring vart eurosamarbetet är på väg. Det är en osäkerhet som fortsätter att erodera tillväxtkraft från Europakonjunkturen. De ekonomiska, politiska, finansiella och institutionella euroutmaningarna 2012 är mycket stora. Att Sverige säger nej till E:et i EMU är lika logiskt som att vi stått utanför M:et i unionen de senaste tolv åren.

”9:e decemberöverenskommelsen”
--------------------------------------------------------------------Euroländernas stats- och regeringschefer enades den 9 december 2011 om dels en tuffare finanspolitisk pakt, dels utökat finansiellt skyddsnät som kan fånga upp krisländer. Finanspolitisk pakt:  Den offentliga sektorns underskott (strukturellt) får inte överstiga 0,5 procent av BNP; budgetmålet ska lagfästas i grundlag eller liknande.  Automatiskt budgetstraff (0,2 procent av BNP) utdöms om underskottet överstiger 3 procent av BNP. Notera dock att det krävs kvalificerad majoritet (85 procent) för att detta ska kunna ske. Eurozonens stats- och regeringschefer ska träffas minst två gånger per år för att diskutera det aktuella ekonomiska läget och koordinera reformpolitiken. Finansiellt skyddsnät:  Europeiska Stabilitetsmekanismen ESM startar i juli 2012, ett år tidigare än planerat, och har en utlåningskapacitet på € 500 miljarder.  Den tillfälliga stabilitetsmekanismen (EFSF), med en utlåningskapacitet på € 440 miljarder, ska kunna a) garantera en del av en obligationsemission, b) investera tillsammans med privata investerare i speciella fonder, samt c) köpa värdepapper i andrahandsmarknaden.  Via centralbankerna tillskjuter euroländerna upp emot € 150 miljarder och andra EU-länder uppemot € 50 miljarder; exakt belopp ska fastställas inom de närmaste dagarna.  Den privata sektorn involvering i eventuella förluster ska följa IMF-regelverket och inget annat.

Robert Bergqvist, robert.bergqvist@seb.se, 070-445 1404

2