You are on page 1of 55

1

Prolog

I detta arbete ges förslag om en helt ny idé- och tankegrund för i första hand fysiken och matematiken. Denna nya idé- och tankegrund är primärt tänkt att ersätta de traditionella bestämningarna av materian i förhållande till rum och tid och till rumtiden. Den direkta förutsättningen och grunden för detta förslag ligger i att begreppen rum och tid ersätts med helt nya innebörder och betydelser. Dessutom har fenomenet och begreppet rörelse här ersatts med en alltigenom ny skepnad och ny plats alternativt nya skepnader och nya platser som i sin tur gett upphov till ett helt nytt fenomen- och begreppskomplex. Den nya skepnaden och den nya platsen benämns tills vidare som den outrotliga fixpunkten som befinner sig i ett kontinuum överallt i eller tvärsigenom hela den sk kosmiska totalrymden; och då avses samtliga rymder, volymer och rum i den sk kosmiska totalrymden. Alltså och sammanfattningsvis: I första hand fysiken och matematiken ges här en helt ny idé- och tankegrund. Fenomenen och begreppen rum, tid och rumtiden får här helt nya innebörder och betydelser. Fenomenet och begreppet rörelse tilldelas här en alltigenom ny innebörd och betydelse.

2

Den andra boken - primäridén
Kunskapsteoretisk inställning………………………………………………….. Naturens tre minnesnivåer……………………………………………………… Ur ingenting skapades allt……………………………………………………… Rummets och tidens länkning till varandra…………………………………….. Den grundläggande och ständigt återkommande okunskapen om naturen…….. Motsatser/dualism……………………………………………………………… Människans manipulationer av vissa minneskoder……………………………. Inledande om fenomenet rörelse……………………………………………….. Ett rörelseexempel med ett höstträd……………………………………………. Minnesbilder av naturen………………………………………………………... Tinget/saken/materialiteten i sig är en omöjlighet……………………………... Några fenomen i våra medvetanden……………………………………………. Primäridén och urminnet……………………………………………………….. Hur urminnet relaterar till oss idag och i den allra närmaste framtiden……….. Spelplatsen - sinnevärlden……………………………………………………… Dagsaktuella fenomen i våra medvetanden……………………………………. Den fenomenella/fenomenologiska världen; den verkliga världen……………. Förutsättningen och grunden för allt……………………………………………

3

4 6 9 11 14 18 19 20 22 26 29 30 32 33 34 39 40 42

Epilog…………………………………………………………………………… 51 Noter och biografiskt material; Mach, Descartes och Kant……………………. 52

3

Den andra boken
___________________________________________________________________________

Primäridén

Allt som kan sägas existera föddes eller skapades för ungefär 14 miljarder år sen, och det hände helt plötsligt och ur absolut ingenting. Så lyder, enkelt uttryckt, en av grundhypoteserna i bigbangteorin som numera även kallas standardmodellen. Ledande forskare inom exempelvis astrofysik, kosmologi och astronomi har kommit överens om att standardmodellen utgör en korrekt teoretisk beskrivning av universums s.k. evolutionära historia, och överenskommelsen beror främst på att den empiriska forskningen ger stöd åt modellen. De forskare och vetenskapsmän som var engagerade i den aktuella teoretiska och empiriska forskningen var starkt påverkade av ett underliggande fenomenologiskt tänkande som dock ingen av dem var riktigt medveten om. Exakt vad denna omedvetenhet bestod av, vad den åstadkom på de personliga idé- och tankeplanen och vilka direkta effekter den hade på den aktuella forskningen behandlas mycket ingående i den här skriften. Men det här arbetets egentliga mål har ändå varit att försöksvis teckna en så tydlig och klar bild som möjligt av primäridén; namnges på vissa ställen i den löpande texten även som grund- och basidén eller den inre naturen eller världen och några gånger också som idévärlden.

___________________________________________________________________________

4

Kunskapsteoretisk inställning

Vi människor kan aldrig nå utanför vårt språk. Språket är absolut internt eller av ren inre natur. Vi kommer aldrig att få någon grundläggande kunskap om något enda naturfenomen som inte i första hand är en grundläggande kunskap om vår inre natur eller idévärlden. Säger sig någon veta att hon eller han nått fram till en ny grundläggande kunskap om något aktuellt naturfenomen replikeras här: Den kunskapen är i så fall primärt en ny grundläggande kunskap om idévärlden eller vår inre värld eller natur. Det jag just gett uttryck åt vill jag benämna som det enda vi med absolut visshet vet om vårt grundläggande vetande om vår dubbla tvåsamma natur eller värld. Vilken kunskapsteoretisk inställning har de flesta av oss naturuttolkare eller -forskare till fenomenet det enda vi med absolut visshet vet om vårt grundläggande vetande om vår dubbla tvåsamma natur eller värld? Svar: Ingen alls. Därför kommer jag här helt kort att försöka beskriva vad det är jag uppfattar som det mest utmärkande hos de generella situationerna av tolkning av naturen. Vad dessa situationer består av, vilka faktorer det är som styr och reglerar dem mm. Det är möjligt för vem som helst att upptäcka att det i grunden bara finns två allmänt vedertagna och djupt rotade sätt att tolka naturen/världen på.

5

Båda dessa sätt att tolka naturen på har sina premisser förlagda i en grund som bla utgår från den felaktiga tanken/idén att människan kan inta en sk objektiv roll i sitt tolkande av världen eller naturen. Som en slags spegeleffekt från denna felaktiga tanke har de inblandade parterna dragit ytterligare ett antal felaktiga slutsatser. Bla den att forskningsmetoderna som hon eller han utnyttjar eller använder sig av är oberoende i förhållande till deras tolkningar av sina respektive naturer. Även om de här tolkningsmetoderna utgår från missvisande premisser orsakade av bla verkningarna från felaktigheterna ovan kan intuitionen leda fram den enskilda naturuttolkaren till det i grunden nästan giltiga om något aktuellt naturfenomen. Men det mest korrekta att säga om det jag just framfört och som gäller generellt oavsett allt annat exempelvis de aktuella felaktigheterna är ändå att människan i sin roll som naturuttolkare ständigt har detta helhetsperspektiv på tillvaron: Hon uttolkar oavbrutet sina naturfenomen ur ett rent inre perspektiv eller - inifrån. Det är dock ett förhållande som hon generellt sett fortfarande är i det närmaste helt omedveten eller ovetande om. Liksom hon ännu också är ovetande eller omedveten om att allt det hon försöker tolka primärt är tolkningar av och ur den inre naturen eller idévärlden.

6

Naturens tre minnesnivåer

Fenomenet minne är relaterat till oss på tre olika nivåer. På den första av de tre minnesnivåerna återfinns bla de biologiska processernas genetiska koder eller de minneskoder som exempelvis styr och reglerar de autonoma eller självständiga funktionerna hos våra kroppar. Bla dem som styr och reglerar vår hjärnas centrala nervsystem, vår hjärt- och lungverksamhet och vår kroppsliga tillväxt i den fysiologiska/biologiska bemärkelsen, från embryo till fullvuxen individ. Visserligen kan vi idag med hjälp av olika tekniska hjälpmedel direkt se vissa av de yttre materiella formerna på denna minnesnivå, såväl hos den egna kroppen som hos flera andra organismer och fysiska/materiella fenomen i sinnevärlden, och till en del kan vi även manipulera dem. Men primärgrunden för exempelvis de autonoma eller självständiga fysiologiska och biologiska processernas minneskoder och för minneskoderna hos de fysiska objekten är dock fortfarande intellektuellt dold eller ännu inte synliggjord för oss på den här första minnesnivån. Den minnesnivå jag här vill kalla den andra och som människan via sin dubbla natur också är relaterad till, är den som hennes intellekt och sinnesintryck blir eller görs aktiva på. På den här minnesnivån fungerar människans hjärna som en ”in- och utgångscentral” som i vissa hänseenden kan liknas vid den inom datorteknologin. I analogi med datorteknologin kan vår hjärna liknas vid en persondator med dess relativt begränsade minneskapacitet och funktionsmöjligheter. Med stöd av denna datoranalogi kan man också säga att det som på ett både medvetet och omedvetet sätt och via bla intellektet och sinnesintrycken programmerats i vårt datorminne kan sen visas på dataskärmen.

7

Det vi ser i bildform på dataskärmen är analogt jämförbart med tex våra idéer, tankar, åsikter och insikter om olika fenomen. Eller i princip allt det som vi bla genom våra sinnesintryck, intellekt och känsloliv upplevt och skaffat oss erfarenheter av och som vi tänker på och talar om och som vi ibland också skriver om. Det språk som vår hjärna arbetar med genom sin minnesfunktion är ett bildspråk vars grundläggande former eller idéer är direkta speglingar av de bilder som våra sinnen och intellekt förmedlat om olika fenomen. Våra ord, begrepp och andra språksymboler kan i grunden betraktas som minibilder av de hela bilder som sinnesintrycken har förmedlat till oss och som intellektet format åt oss. I jämförelsen mellan datorns och vår hjärnas språk är datorns språk via dess minneskod relaterat till det som inom matematiken kallas det binära talsystemet medan hjärnans språk från dess minneskod är relaterat till minibilder av olika fenomen i form av framförallt ord och begrepp. Hos varje människa utvecklas ett alldeles unikt personligt språk eller en alldeles unik terminologi eller begreppsapparat som inte liknar någon annan människas språk eller terminologi. Därför skissar och tecknar eller tänker och uttrycker varje människa, som fått möjligheten till det, sina alldeles unika hela bilder som hans eller hennes intellekt sedan tidigare format eller för stunden formar från minibilder av bla ord och begrepp. Men. Och jag har fortfarande datoranalogin framför ögonen.

8

Förutom att varje människa har en för henne både medveten och omedveten tillgång till den egna persondatorns begränsade minneskapacitet har hon dessutom tillgång till den inre naturens eller idévärldens obegränsade minne.

Genom människans direktförbindelse med den inre naturens eller idévärldens gränslösa minne är hon ständigt utsatt för verkningarna av fenomen som hon uttrycker i ord och begrepp som exempelvis tid, oändlig, evig, kontinuerlig och intuition.

Vi har via våra persondatorer en ännu omedveten direktrelation till centraldatorns eller idévärldens obegränsade minneskapacitet som inbegriper samtliga av naturens fenomen och deras allra mest ursprungliga och primära idé, form eller bild.

Den inre naturen eller idévärlden innefattar tillvarons tredje minnesnivå. Den här tredje minnesnivån förutsätter och grundlägger samtliga minnesspår, -funktioner, koder, -bilder mm som är verksamma på det två förstnämnda minnesnivåerna.

9

Ur ingenting skapades allt

Sedan ganska länge har framförallt naturvetarna påverkats av tesen att bla de fenomen som existerar i sinnevärlden genom ett ögonblicks verk skapades ur ett något som kan uttryckas som ett intet eller absolut ingenting. Troligen som ett utslag av den moderna tidens verkningar så kallades i förstone den hypotesens teoretiska moder för bigbangteorin, som numera även fått namnet standardmodellen. I och med denna förskjutning i namnet antyds kanske inte bara en något mindre dramatisk innebörd hos det aktuella födelseögonblicket utan även att i princip alla dem som idag är sysselsatta med frågor och problem som rör det fenomenkomplex som kallas universums utvecklingshistoria kommit överens om att standardmodellen ur det materiella perspektivet är att betrakta som allmängiltig. Varför? Hittills har alla relevanta empiriska forskningsresultat entydigt pekat i en riktning som bekräftar standardmodellens grundhypoteser. Eftersom detta förhållande råder finns det numera knappt någon människa som betvivlar standardmodellens giltighet för de fenomen den är avsedd att förklara och beskriva. Men anlägger vi det aktuella fenomenologiska perspektivet på hela det sammanhang som standardmodellen omfattar och inbegriper, kan här för det första hävdas: Den påtalade hypotesen är korrekt om de fenomen den innefattar tolkas på ett rent materiellt vis. Detta gäller dock:

10

Det materiella sättet att tolka naturens fenomen på är i sin tur förutsatt av och grundlagt i det fenomenologiska sättet att göra det på. Därför finns det också mycket starka skäl att förutsätta att den aktuella hypotesen ur den fenomenologiska synvinkeln är missvisande. Men om förhållandet råder att den standardmodellerade aktuella hypotesen i sin mest grundläggande och fenomenologiska mening är ogiltig, vad är den i så fall primärt ett antagande om eller en tolkning ur? Svaret på frågan bör självklart bli att den är en fenomenologiskt omedvetet framtagen hypotes om idévärlden eller den inre naturen. Men vad vinner jag på det svaret? Vinner jag överhuvudtaget någonting alls på det? Och om jag gör det. Vad består den vinsten av och vad betyder den om den betraktas ur ett fenomenologiskt perspektiv? Låt mig undersöka saken!

11

Rummets och tidens länkning till varandra

Via naturvetenskapernas och matematikens terminologi är den ögonblickshändelse som den aktuella hypotesen kortfattat beskriver den händelse som föregick ögonblicket när gravitationens växelverkan med materian eller materians ekvivalensfenomen energin var av en sådan extremt stark intensitet att bla rumtiden då befann sig i den mest kraftfulla singularitet som naturen överhuvudtaget kan skapa. Det är dock svårt att förlika sig med sådana och likvärdiga uttryck, för hur det nu än är så för de faktiskt inte med sig något enda allmänmänskligt användbart betydelse- eller innebördselement. Men trots det, är jag intuitivt förvissad om att de i sina innersta väsen bär på något som helt och hållet skiljer sig från deras ännu enbart naturvetenskapliga och matematiska innebörder. Med avsikten att klargöra vilken väg du måste gå för att skapa möjligheten att kunna klä av bla dessa matematiska väsen och sen beskriva vad som då visar sig - är det lika bra att jag också nämner varför jag överhuvudtaget här fokuserat standardmodellen och varför jag alldeles strax tänker ifrågasätta dess idégrund. Min utgångspunkt för detta klargörande förlägger jag i ett accepterande av att såväl rummet som tiden primärt är två fenomen av ren inre natur och att de förutsätter och grundlägger samtliga övriga fenomen i naturen. Från samma utgångspunkt: Rummet och tiden föddes eller skapades inte i det aktuella ögonblicket. Ur ett efterled till dessa två uttalanden: På den ursprungliga eller absolut mest primära inre minnesnivån är rum och tid länkade till varandra i en oupphörligt verkande kraft- och energikälla.

12

Rummets och tidens gemensamt grundlagda inre idé eller form existerade m.a.o. såväl innan, under som efter det aktuella födelseögonblicket. Så vad standardmodellen bla alltså visar oss är en klar och tydlig begränsning hos det materialiserande sättet att utforska naturen på. Den begränsning jag först och främst avser har sin premiss förlagd i den hittills så starkt verkande tanken eller idén att rum och tid enbart existerar i sinnevärlden. Det är också därför som rum och tid inom bla de så kallade exakta vetenskaperna hitintills uteslutande behandlats som två fenomen i sinnevärlden och under det senaste seklet och av dessa vetenskapers företrädare även tilldelats självständiga matematiska egenskaper av ren yttre art. Till den aktuella begränsningen hör även att de som utnyttjar det materialiserande sättet att tolka naturen på sedan länge vidmakthållit skenbilden av att rum och tid är förutsatta av och grundlagda i materian - och inte tvärtom. Men det är detta tvärtom som gäller: Det är rummets och tidens gemensamma inre form eller idé som förutsätter och grundlägger såväl materian/vår hjärna som våra materiella tankar och idéer om rum och tid.

Jag vill som hastigast även nämna en annan omständighet i frågeform: Hur kan rum och tid i deras primärt gemensamma inre form eller idé vara något som ger grund åt de yttre formerna och alla de övriga såväl yttre kvalitativa som yttre kvantitativa egenskaperna hos tingen eller det materiella? I sammanhanget är även den här frågan relevant: Hur kan rum och tid genom deras gemensamma inre idé eller form förutsätta och grundlägga de fyra naturkrafterna gravitation, elektromagnetism och stark och svag kärnkraft?

13

Om standardmodellen betraktas som en korrekt teoretisk beskrivning av det som kallas universums utvecklingshistoria är den i första hand något som rör de mest basala formerna hos idévärlden. I en förlängd mening leder en sådan slutsats också till att standardmodellens empiriskt bekräftade hypoteser antyder den inre formen hos det fenomen som återspeglas med ordet och begreppet rumtiden. Med avstamp här vill jag utföra den manöver som gärna får kallas den fenomenologiska förskjutningen av innebörden hos fenomenet och begreppet rumtiden. Jag vill betona att den manövern inte på minsta vis sker utan att jag mycket noga övervägt konsekvenserna av den, eftersom jag tveklöst avfärdar naturvetenskapernas tillämpningar av och syn på fenomenet och begreppet rumtiden - som i grunden helt felaktiga och direkt missvisande.

På den inre och den mest primära minnesnivån saknar rummet helt existens. Rummet har heller aldrig existerat där. Det enda som existerar på den mest primära minnesnivån är minne. Därför är tiden på denna den mest primära minnesnivån enbart minne.

14

Den ständigt återkommande bristen på grundläggande kunskap om naturen

Tankebilden: Här ingår de tre personerna A, B och C. A levde för ca 5000 år sen, B lever nu och C kommer att leva sitt liv om ungefär 5000 år. I den här tankebilden har jag tilldelat A, B och C rollerna att de var och en representerar sin tids samlade och grundläggande naturkunskap. Min fråga är: Vem av A, B och C tror jag och ni hade eller har den mest grundläggande kunskapen om naturen om vi samtidigt tänker oss att vi ställer oss den frågan som om vi har tillgång till C:s framtidsperspektiv redan idag. Som svar på frågan gissar jag att vi alla tror att det är eller blir C. Men varför tror vi det? Jo vi gör det därför att vår erfarenhet säger oss att det förhållande som för närvarande råder mellan A och B i någon likvärdig form även kommer att råda mellan B och C när det om 5000 år kan bli dags att återigen göra en historisk återblick. Men, frågar jag mig genast, vad siade jag just om? Det var sannolikt väldigt mycket. Därför undviker jag detta myckna för att istället uppmärksamma ett fenomen som direkt anknyter till min ABC-bild och som ryms i denna fråga: Vill människan veta allt om allt? Eller för att avgränsa:

15

Vill t.ex. vetenskapsmännen/forskarna eller de professionellt verksamma naturuttolkarna veta allt om allt? Jag avgränsar även denna fråga: Vill den enskilda naturuttolkaren eller vetenskapsmannen veta något om den genuina grunden för det som hon eller han sysslar med när de ägnar sig åt naturuttolkning? Som svar på dessa frågor påstår jag att ingen enda professionellt verksam naturuttolkare alltså ingen enda nu verksam vetenskapsman/forskare vill vare sig - veta allt om allt - eller få kunskap om vad naturuttolkning i grunden är för något. Genom den utsagan kan jag kanske uppfattas som en som vill begrava mänsklighetens möjligheter att kunna nå fram till någon genuin form av grundläggande kunskap om naturen. Det som vi idag påstår oss ha grundläggande kunskap om, kommer om måhända tvåhundra år och alldeles säkert om fyra- eller femtusen år och av dessa tiders naturuttolkare att uppfattas som inget annat än skenbilder av eller illusorisk kunskap om naturen. M.a.o. likvärdig den inställning vi idag har om A:s naturkunskap. Numera uppfattar vi ju tex jordens platthet som en skenbild av eller illusorisk kunskap om världen/naturen. De flesta av oss säger alltså att det knappast kan vara någon idé att tro att vi här i nuet har möjlighet att nå fram någon form av grundläggande kunskap om vare sig de inre psykiska eller de yttre fysiska naturfenomenen. Och inte heller till något som kan liknas vid något grundläggande vetande om det vi sysslar med när vi försöker tolka fenomenen i vår dubbla/tvåsamma natur. Är det en sund inställning hos oss? Ja!

16

Men ur min synvinkel kan jag inte längre rekommendera den. Jag anser nämligen att jag fått vetskap om att denna möjlighet redan finns tillgänglig: Vi kan alltså i vilket ögonblick som helst få insikt om det jag här en stund försökt aktualisera. Eller har vi redan bestämt oss för att det är omöjligt? Hursomhelst. Vad jag här menar är att människan generellt sett och mer eller mindre definitivt verkar ha bestämt sig för att det inte är möjligt att nå någon kunskap om det genuint grundläggande för fenomenen i naturen/världen. Åtminstone inte inom överskådlig tid och absolut inte idag. Utan den möjligheten tycks hon fortfarande betrakta som en punkt som hon teoretiskt gärna vill tro att hon närmar sig men som hon samtidigt även uppfattar som en punkt hos en för henne evigt bortflyende horisont. Det som än idag bygger upp människans påstådda grundläggande kunskap om naturen/världen och dess fenomen består enbart av illusioner/skenbilder. Med den bilden i ryggen ställer jag frågan: Finns möjligheten att kunna synliggöra den metod hon använt sig av då hon utvecklat sin ständigt återkommande och bristfälliga grundläggande kunskap om naturen och dess fenomen? Vidare: Kan det finnas någon fast gemensam form hos de i sammanhanget ständigt föränderliga skenbilderna/illusionerna, så att det ur denna form skulle kunna gå att bilda sig någon uppfattning om varför vi människor vårdat och försvarat dessa skenbilder/illusioner på de envisa och ibland brutalt kompromisslösa sätt som vi gjort genom nästan alla tider och ända fram till den dag som idag är?

17

Motsatser/dualism

Samtliga naturfenomen som människan under århundradenas lopp ägnat sitt forskningsintresse åt har sina fenomenologiska ursprung förlagda i den tvåsamma/binära primäridén och dess totalminne. För mig gäller om denna tvåsamma/binära primäridé att den bl.a. ger sig till känna inom de fenomensammanhang som uttrycks i motsatser som exempelvis kvinna-man, ljus-mörker, vitt-svart, krig-fred, glädje-sorg, kärlek-hat, noll-oändlighet, plus-minus och så vidare. Ur min fenomenologiska synvinkel kan jag se att den binära primäridén inte enbart avtecknar sig eller finns återskapad i bla de aktuella motsatserna utan även i större eller mindre grad hos alla de, som våra sinnesintryck i materialiserad mening säger oss, diskret ordnade naturfenomenen. Om tex motsatsfenomenet man-kvinna delas upp i dess två avgränsade motpolsfenomen i sinnevärlden; den enskilda kvinnan och den enskilde mannen, försvinner inte primäridéns inre binära basform eller yttre fysiska avpeglingar hos vare sig mannen eller kvinnan. Det går ju enkelt att upptäcka att varje man i princip bla bär på kvinnans yttre fysiska former och motsatsen. M.a.o. den inre binära/tvåsamma primäridén hos varje fenomen som uppfattas som enskilt i sinnevärlden finns alltid, på olika sätt återspeglad i den motpol som existerar för varje sådant fenomen .

Det finns inga enskilda fenomen i den dubbla naturen eftersom den binära primäridén omöjliggör det.

18

Människans manipulationer av vissa minneskoder

Människan har fått möjligheten att manipulera minnesformerna på den minnesnivå där bl.a. de fysiska fenomenen befinner sig. Exempelvis: När människan klyver atomkärnor i en atombomb av tex anrikat kärnmaterial skyndar hon på nedbrytningsprocesserna hos de naturliga minnesformerna i detta material och som den inre själsliga primäridén och dess totalminne tidigare återskapat och återspeglat i sinnevärlden.

Det som naturligt skulle ske med det aktuella materialet under en sinnevärldslig tid av förslagsvis en miljon år kan vi människor nuförtiden och genom tidigare verkningar från vår direktrelation med primäridén och dess totalminne manipulera genom att under några sinnevärldsligt baserade sekunder klyva dess atomkärnor och därmed utnyttja tryck-, energi-, värme-, strålnings-, och krafteffekterna från primäridéns tröga eller låsta yttre fysiska materiella tillstånd.

Fenomenologiskt menar jag sammanfattningsvis att det människan primärt sysslar med när hon ägnar sig åt kärnklyvning i såväl det krigiska som fredliga sammanhanget är att utnyttja effekterna av den energi som hon kan medskapa när hon manipulerar primäridens obegränsade minne på naturens första minnesnivå eller där tex de fysiska eller materiella fenomenens kodade minnen finns lagrade.

19

Inledande om fenomenet rörelse

Fysikern och filosofen Ernst Mach framförde på sin tid några viktiga och mycket kritiska synpunkter mot Newtons antaganden om de fenomen som Newton kallade absoluta rum och absolut rörelse. Mach förslog i det sammanhanget att det bla inte finns någon absolut rörelse, utan att all rörelse måste hänföras till de samlade massorna av materia i universum. Med hänvisning till detta förslag av Ernst Mach kan man bla slå fast att om vi tänker bort alla andra materiella objekt i universum utom jorden och de fysiska fenomen som finns på jorden skulle jorden som vi ju normalt anser snurrar eller rör sig runt sin egen axel inte längre kunna göra det eftersom det då inte längre finns något att relatera dess egenrörelse till. Det existerar alltså ingen rörelse i sig, inte ens i någon sekundär materiell mening. All rörelse mellan de fysiska fenomenen i sinnevärlden uppkommer först när minst ett fysiskt fenomen i sinnevärlden kan relateras till minst ett annat fysiskt fenomen i sinnevärlden. För så måste vi intellektuellt eller i tanken förhålla oss till rörelsen om vi menar att den i den absolut mest primära meningen existerar i sinnevärlden. Om jag ansluter mig till Machtankegången att egenrörelsen hos jorden försvinner under de ovan givna premisserna. Var befinner sig i så fall den betraktande människan i den? I konsekvens av det som redan skrivits här måste hon befinna sig på jorden i den.

20

Men genom den utsagan dyker omedelbart flera andra frågor upp, exempelvis: Om livet på jorden flyter på i samma spår som nu, alltså att vi bla får förutsätta att även solen kan fortsätta verka trots att även solen är borträknad i den extremt idealiserade aktuella tankegången, hur förhåller det sig då med rörelserna hos fenomenen på jorden? Har de också försvunnit i den aktuella tanken? Nej det har de inte, om vi intellektuellt och ensidigt låter oss påverkas av det rena materialiserande sättet att se och tolka naturen på. Varje rörelse hos och mellan de fysiska fenomenen i människans omedelbara närhet - alltså även hos den egna kroppen - saknar primärt också direktexistens i sinnevärlden.

21

Ett rörelseexempel med ett höstträd som släpper sina löv

Det är höst och jag står framför ett träd som just är i färd med att släppa sina löv. Genom att omvandla denna inre tankebild till en verklig händelse anser de flesta som tittar på den att de med hjälp av sina yttre fysiska/biologiska sinnesorgan ögonen direkt ser trädet och dess som löv som faller till marken. Därtill anser de flesta människor om denna händelse att de via sina synintryck av den direkt ser att händelsen primärt orsakas av något vars grundläggande natur är av yttre materiell och biologisk art. Detta deras sätt att se på trädet innebär ur det fenomenologiska perspektivet också att de är övertygade om att trädet helt saknar beröring med deras egen naturs inre särart. Men att enbart tolka dessa och andra fenomen på detta slentrianmässiga och materialiserande utanförsätt är i grunden alltigenom fel när jag betraktar detta utanförsätt ur den fenomenologiska synvinkeln. Jag håller självfallet med om att det i ett strikt kroppsligt hänseende är livsnödvändigt för oss tolka vår sinnevärld och dess natur på det materialiserande utanförsättet. Ett sådant medhåll från min sida innebär ändå inte att jag automatiskt även håller med om att vi är intellektuellt medvetna om att vi i praktiken använder oss av detta utanförsätt när vi tolkar vår sinnevärld och dess fenomen. Något så enkelt hos mitt höstträd som dess grenrörelser är inget som jag primärt eller i absolut först hand ser med hjälp av mina ögon. Utan det är ur mitt fenomenologiska perspektiv något som jag intuitivt och i främsta rummet inser hos idévärlden och dess helhetsminne.

22

I den allra mest primära meningen kan rörelsen endast hänföras till något som inbegriper förutsättningen och grunden för såväl de fysiska fenomenen som våra skenbildade sinnesintryck av dessa fysiska fenomen.

Därför vill jag försöka visa vad det är som i grunden gäller i det generella sammanhanget av tolkning av naturen via min tankebild av trädet som fällt sina höstlöv.

Kan vi hitta en gemensam bas för alla naturfenomen? Generellt sett, misslyckas vi med det därför att vi fortfarande vilseleds av bilder som vuxit fram ur materialismens idéer och tankegångar och som bla är grundade i skenbilden av att verkligheten ständigt och jämt måste värderas och mätas med hjälp av våra sinnesintryck.

Tillbaka till höstträdet som genast kopplas till materialismens idéhistoria och en av dess förgrundsgestalter Descartes´ och en av de tankar som han en gång uttryckte: Jag tänker, alltså finns jag! Här kan omedelbart fastslås: Hans uttalande härstammar ur såväl renodlad materialism som renodlad fenomenalism. Men hans uttalande kan också uttryckas i en annan mer förklarande form:

23

Jag minns att jag tänker, därför minns jag att jag finns och jag minns då exempelvis att jag tänker på ett träd som fällt sina löv

Naturligtvis är det ett otal sinnevärldsliga minnesformer som befinner sig i samverkan med varandra när vi ser trädet som fällt sina höstlöv. Men ur fenomenologisk synvinkel är det primäridén som gör det möjligt eftersom den skapar grundvalarna för samtliga minnesformer hos samtliga fenomen i vår dubbla natur.

Jag ber er nu fästa blicken mot ett enda av dessa löv, från det att det släpper från sin gren och tills det når marken. Vad är det vi anser oss veta om de fenomen som ingår i det aktuella skeendet? Generellt sett skapar ingen enda av oss ett enda av de intryck vi anser oss ha av en sådan händelse.

Kan höstlövet beskrivas på ett enkelt och fenomenologiskt acceptabelt sätt? För vem som helst kan ju utan vidare omsvep avfärda det just förda resonemanget med att hävda att det inte har ett dugg med verkligheten att skaffa, via den empiri som ligger i att gå fram till lövet, ta upp det i handen och bla hävda dess plats i sinnevärlden.

24

Skulle dessutom någon ha utnyttjat ett stoppur och mätt den tid det tog för lövet att falla från sin gren ner till marken, måste det självklart också finnas något i sinnevärlden som man har rätt att kalla tid! Det kan väl ingen enda normalt rustad människa protestera mot, inte sant? För det är ju ungefär så här som folk i allmänhet och de professionella naturuttolkarna tänker om rum och tid i sammanhang som det här.

25

Minnesbilder av naturen

Intuitivt uppfattar vi vår dubbla natur och alla dess fenomen i första hand genom vår relation till primäridén - och vi gör det bla via våra inre mentala bilder. Ingen enda av dessa inre bilder skapar vi på egen hand. Det är vårt intuitiva inre förhållande med primäridén som gör detta skapande av bilder möjligt. Det sker överallt i kontinuumet hos det fenomen som vi primärt anser existerar i vår hjärnas volym, i rymden, i kosmos eller i universum. Primäridéns bildskapande påminner också i allt väsentligt om vårt egna inbillade personliga inre bildskapande, som vi brukar ange i relation med ord och begrepp som fantasi och känsla. Inom ramen för vårt egna inbillade bildskapande existerar faktiskt redan idén, även hos vissa renodlade materialister, att vårt inre bildskapande inte i någon egentlig mening kräver något utrymme eller någon volym.

Primäridén med dess oavbrutna verkningar i vårt inre skapar i grunden våra mentala bilder av naturens fenomen. Fanns inte denna ständigt förekommande inverkan skulle vi inte kunna uppfatta en enda mental bild av naturens fenomen.

26

Primäridéns verkningar genom exempelvis de aktuella sensationerna av bilder upplever vi på två sätt. Antingen direkt, via sinnena, som absolut omedelbara sensationer eller upplevelser i nuet, och som vi intuitivt uppfattar som omedelbara erinranden av primäridén och dess totalminne. Eller på ett indirekt minnesanknutet eller återerinrande sätt, och oftast då som associationer ur bilder, känslor, lukter, smaker och stämningslägen från tidigare skeden i livet.

De renodlade materialisterna har refererande till sina sinnesintryck mestadels hävdat: Det är i sinnevärlden som allting existerar. Detta påstående är i grunden missvisande. Men det är inte vi människor som primärt skapat den illusionen. Den är, liksom alla illusioner som vi fortfarande är under starkt inflytande av, i första hand ett resultat av verkningarna från primäridén och dess totalminne.

Åter till höstträdet. Genom min inre intuitiva direktrelation med primäridén befinner jag mig på samtliga platser som mitt löv under hela dess biologiska livscykel befunnit sig på. Mitt fallande höstlöv kan alltså inte smita från mig i min roll som intuitiv uttolkare av naturen. För hur det än faller, till exempel från punkten A till punkten B, finns jag, innan den rörelsen ens påbörjats i såväl A som B trots att vare sig mina sinnen eller min hjärna i materiell mening finns eller har funnits där.

27

Idén om fenomenet rörelse tycks vara cementerad/fastgjuten hos oss. Vårt extremt materiella sätt att betrakta och uppfatta fenomenet rörelse på är troligen någonting som sen urminnes tider härstammar från den renodlade materialismen.

Ur ett fenomenologiskt perspektiv eller på det mest grundläggande planet är vår materialiserade syn på rörelsen illusorisk.

Det är kanske den starkast verkande illusionen av alla dem som vi fortfarande påverkas av när vi uttolkar fenomenen i vår dubbla natur.

Att upptäcka eller se något i naturen är att - om och om igen - i varje ögonblick - återerinra sig primäridéns samtliga möjligheter att exponera sina yttre former, utfall och utvecklingar i sinnevärlden - såväl under den aktuella just pågående cykeln av naturomvandling som under det evighetsförlopp som denna cykel beskriver.

28

Tinget/saken i sig är en omöjlighet

Immanuel Kant klargjorde att vi aldrig kan få någon kunskap om ”tinget i sig”, eftersom ”tinget i sig” är en omöjlighet. Kant: “Det är enbart i medvetandet som vi kan få kunskap om fenomenen”.

Vetenskaperna ger oss enbart kunskap om fenomenen i medvetandet. Vetenskapen kommer inte åt det mest primära/grundläggande hos tex tingen, sakerna eller det materiella. Tingen, sakerna eller det materiella berättar inget i detalj och i grunden för oss - om sig själva.

Det är endast vi människor som kan berätta något - om oss. Bla om det som finns i vårt medvetande om tingen, sakerna eller det materiella och som hamnat där genom vår intuition och via den fenomenologiska andan.

29

Några fenomen i vårt medvetande

Görs det anspråk på att det finns svarta hål i universum innebär det att det är skeenden hos fenomen som först och främst existerar i, genom eller via vår inre värld. Alltså inte enbart i de inre världarna hos de kosmologer med flera som först skapade teorier om dessa svarta hål och sedan hittade dem, utan hos alla nu levande människor. Det som händer i yttre rymden är något som i första hand sker i, genom eller via allas vår gemensamma inre värld. När universum utvidgas, är det inte något som primärt händer någonstans i universum. Denna utvidgning sker i främsta rummet i, via eller genom allas vår gemensamma inre värld.

Du kan inte hitta något därute som inte redan finns tillgängligt i den inre värld som du i första hand och oupplösligt alltid står i direktförbindelse med.

För att komma ifrån det mystiska i till exempel den mörka energin (dark energi) måste du om du vill förstå dig själv i rollen som naturuttolkare inse att det finns olika minnesnivåer i naturen.

Befinner du dig på den minnesnivå där allting; alla ting och icketing, i grunden avslöjas för dig, på den intuitiva fenomenologiska minnesnivån, är det felaktigt att samtidigt och på ett materiellt vis räkna med till exempel tid och rum alternativt rumtiden, eftersom dessa fenomen saknar existens här.

30

Det är klart att du då kan räkna fram något som på olika sätt berör vissa yttre fenomen. Men du kan inte med de aktuella matematiska metoderna beräkna något som rör de genuint inre fenomenen - som rum och tid, som gemensamt utgör den absolut mest primära eller ursprungliga förutsättningen och grunden för samtliga naturfenomen.

31

Primäridén och urminnet

Saknade vi våra personliga/mänskliga varianter av primäridén och tex. bara hade tillgång till dess djurvarianter, skulle vi i likhet med djuren enbart kunna handla instinktivt ur den. Och helt följdriktigt. Då vi människor genom vårt dubbla naturväsen också är djur, handlar vi också precis som alla andra djur instinktivt ur primäridéns totalminne. Men i och med att vi genom den oavbrutet pågående process av omvandling i naturens som utvecklas ur totalminnet f.n. har tillgång till de personliga varianterna ur det, kan vi inte enbart handla instinktivt ur det utan också intuitivt och intellektuellt tolka, tänka, tala, minnas och handla ur det.

Med ledning av dessa ord kallar jag från och med här primäridéns totalminne för urminnet.

32

Hur urminnet relaterar till oss idag och i den allra närmaste framtiden

Vad innebär vår intellektuellt ännu omedvetna intuitiva förmåga att ha denna direktrelation till primäridén och dess urminne - om relationen överförs till och tillämpas på de förhållanden som f.n. råder och som inom en snar framtid kommer att råda för oss?

Vi har numera börjat återerinra oss att förmågan att minnas är en direkt avledd mänsklig form av primäridéns urminne. Vi kommer än en gång att erinra oss och inse att egenskapen att intuitivt förnimma primäridén i de ständigt pågående processerna av förändringar i naturen är det som direkt avgör vår förmåga att kunna se och tolka naturens fenomen på de sätt vi gör. Det dröjer heller inte länge innan många av oss återigen minns och inser att den process som naturfenomenen kontinuerligt förändras/utvecklas/omvandlas i genomlöper en cykel utan något egentligt slut och utan någon egentlig början. Snart framträder också möjligheten för många av oss att vi återigen erinrar oss att denna hela cykel beskriver ett förlopp av evig återkomst.

Då varje människa intuitivt och oftast omedveten om det använder sig av det fenomenologiska sättet att se och tolka naturfenomen på, är sinnevärldens yttre rum eller rymd inget annat än en enda sammanhållen fixpunkt som förekommer överallt i den sk kosmiska totalrymden.

33

Spelplatsen - sinnevärlden

De renodlade materialisterna har via sina sinnesintryck hittills signalerat till sina materiellt dominerade intellekt att såväl det fenomen de kallar yttre rum som de volymer som sakerna eller tingen ockuperar i främsta rummet existerar i sinnevärlden. Dessa rumssignaler är refererande till det som redan anförts här i grunden felaktiga och missvisande. Till saken hör att det primärt inte är vi människor som skapat den illusionen. Inte ens den mest närgångna fenomenologiska studien skulle kunna ge något annat till resultat än att den aktuella illusionen om rummet helt enkelt måste få fortsätta att verka. Fick den inte det skulle vi inte kunna vara verksamma i sinnevärlden på de sätt vi är och som vi kommer att vara det på. Vår spelplats är och förblir sinnevärlden. Det är också här som alla de personligt utspelande instrument vi tolkar naturen med i alla dess yttringar används och utvecklas och kommer att användas och utvecklas. Trots allt detta råder den faktiska omständigheten att allt detta är förutsatt av och grundlagt i urminnet. Urminnet utgör verklighetens genuina och primära grund, som inte är att förväxla med de verklighetsgrunder som de renodlade materialisternas företrädare fortfarande letar eller söker efter via sina “materiella” sätt att tolka naturen på.

34

Genom vår inre intuitiva förmåga befinner sig, var och en av oss: In - ut - i urminnet som i sin tur befinner sig i absolut stillhet i förhållande till bla de fysiska fenomen som vi i vår renodlade materialism primärt anser som enbart existerande i sinnevärlden. Alltså: Bla fenomenet rörelse förmedlas till oss då vi kroppsligt enbart äger en enda i sinnevärlden baserad synvinkel, fastän vi intuitivt inser att denna i sinnevärlden baserade synvinkels genuina grund är knuten till den fixpunkt som befinner sig i en absolut kontinuitet tvärsigenom hela den sk kosmiska totalrymden.

35

De fenomen vi uppfattar olika verkningar av som tex solen, gravitationen, kärnkraften, glädjen, hatet, vreden, aggressiviteten, skammen, skulden, sorgen, rädslan, föraktet eller vår längtan, evigheten och vår förmåga att kommunicera med stöd av ord och begrepp existerar i fenomenologisk mening inte i någon volym eller något rum hos vår hjärna, inte i något yttre rum, inte i någon yttre rymd och inte heller i något universum/kosmos eftersom alla dessa rum helt saknar primärexistens i sinnevärlden.

Vår fenomenologiska inställning till den dubbla naturen och dess fenomen kan primärt endast relateras till primäridén och urminnet. Därför är det också omöjligt att relatera dessa fenomenologiska inställningar till bla de innebörder som vi hitintills och via vår materialism uteslutande lagt in i begreppen rum och tid.

P.g.a. det skede i den totala processen av förändringar som pågår i vår natur och som bla och f.n. våra tanke- och idéliv utvecklas och är verksamma i och som mycket väl skulle kunna beskrivas som fasen när materialismens världsbild klingar av i dess slutfas samtidigt som fenomenalismens världsbild tonar fram i dess begynnelsefas - bör vi inse att vi sannolikt måste lära oss leva med en bild av rum och tid som säger att rum och tid rent materiellt ger stöd åt våra upplevelser i sinnevärlden trots att rum och tid i fenomenologisk mening saknar existens i sinnevärlden.

Vem vet, det kanske redan står skrivet i stjärnorna vad gäller människans framtid här på jorden att hon kommer att bli tvungen att lära sig leva med bla denna kluvna uppfattning om fenomenen och begreppen rum och tid?

36

Då materialisten påstår, antar eller tror att rummet och tiden skapades eller föddes ur ett ingenting, betyder detta ingenting bla det som det i en av dess underliggande omedvetna fenomenologiska meningar ger besked om, nämligen att primäridén och dess urminne helt saknar tingets karaktär. Då rum och tid ur fenomenologisk synvinkel saknar existens i sinnevärlden, kan det i det allra mest primära hänseendet, vare sig existera någon plats och tidpunkt för eller någon materiell form i detta ingenting. Rent fenomenologiskt gäller därför detta om det aktuella födelseögonblicket: Det pågår än!! Primäridén och urminnet kommer att fortsätta föda, skapa och utveckla ur det, ”och ur sitt rena inre icke materiella naturtillstånd utföra sina”: Återskapelser - avspeglingar - projektioner av: De ordnade Icke ordnade Kaotiska Materiella Ickemateriella Formerna, skepnaderna och gestalterna.

37

Traditionen har fått oss att tro att vår materialism kan ge oss välgrundade teorier om den dubbla naturen. En teoriverksamhet som bla ett stort antal vetenskapsmän och filosofer ägnat sig åt under den sinnevärldsliga tidens fyra senaste årtusenden. Det går numera att konstatera att detta gigantiska företag saknar möjligheter att utvecklas vidare om inte de aktuella materialiserande idé- och tankepremisserna ersätts med sådana som bättre svarar mot den nya tidens krav. Vilka sin tur går att härleda till de alltmer uppenbara paradoxer som i grunden motsäger de naturteorier som ännu frodas på den moderna tidens marknad av naturteorier. Utnyttjande materialismens begreppsapparat kan även skjutas in i sammanhanget att företrädarna för exempelvis modern fysik och psykologi nuförtiden och i högre grad än någonsin tidigare tycks känna sig manade att i ontologisk mening försöka blottlägga de egna fenomenens allra innersta former, substanser eller väsen alternativt att försöka synliggöra de metafysiska grunderna för sina naturfenomen. Varför ser vi en sådan utveckling just i dagsläget? Vi gör det, då vi intuitivt börjat inse att det inte längre är möjligt att räkna bort oss själva som de dubbla naturväsen vi är i den ständigt fortgående processen av förändringar i naturen och som vi i vår materialism hittills bara kallat utveckling eller evolution.

38

Dagsaktuella fenomen i vårt medvetande

Kosmologerna och astronomerna mfl är idag bla intresserade av och fokuserade på de två och som de säger yttre fysiska fenomenen mörk energi (dark energi) och mörkt flöde (dark flow).

De upptäcktes ganska nyligen och nästan omedelbart skapades miniteorier om dem, inom ramen för standardmodellen.

___________________________________________________________________________

Fenomenen “dark energi” och “dark flow” bekräftar empiriskt att primäridén och urminnet existerar och är i full verksamhet - och i den fixpunkt som befinner sig i en absolut kontinuitet överallt i eller tvärsigenom hela den kosmiska totalrymden. ___________________________________________________________________________

39

Den fenomenella/fenomenologiska världen; den verkliga världen

Det yttre rummet i alla dess materiella tappningar i sinnevärlden har i fenomenvärlden som sagt - helt försvunnit. Här finns inget rum, ingen rymd, inget kosmos, inget universum. Här finns heller inte något rum eller någon volym för vår hjärna. Här finns heller ingen yttre tid alternativt sinnevärlds- eller klocktid. Här finns inget annat än primäridén och dess urminne. Jag kan tveklöst säga att de yttre rummen, den yttre tiden och rörelsen saknar berättigande i fenomenvärlden. Rum, tid och rörelse är i den materiella världen eller i sinnevärlden avspeglade som illusioner och därför saknar de från verklighetens verkliga verklighetssynvinkel både mening och innehåll. Naturligtvis vill jag inte förringa våra kroppsliga synvinklar och våra materialiserande synsätt i sinnevärlden. Vi måste självklart och som redan påtalats ha tillgång till vår materialism för att såväl kunna överleva som leva i den kroppsliga bemärkelsen. Men därmed behöver vi inte försvaga eller förinta vår inre natur. Eller vår fenomenvärld - eller den domän vari alltings förutsättning och grund befinner sig.

40

Fenomenvärlden är den primära världen Den materiella världen är den sekundära världen

Vilken verklighetssyn bör få råda? Den som utgår från fenomvärldens förutsättning och grund? Eller den som utgår från den materiella världens förutsättning och grund?

41

Förutsättningen och grunden för allt

Vad betyder i klartext ordalydelsen? ” fastän vi intuitivt inser att denna i sinnevärlden baserade synvinkels genuina grund är knuten till den fixpunkt som befinner sig i en absolut kontinuitet tvärsigenom hela den sk kosmiska totalrymden”(citat från sid. 34 här i skriften). Problemet med denna nedteckning är att den i flera av sina detaljer är framställd i den materiella världens ord- och begreppsformer. Jag lägger därför fram samma innehåll även i den här formen: Den fenomenologiska synvinkeln befinner sig i en enda punkt. Punkten finns överallt i alla ytor och volymer och också överallt i hela den största volymen; den kosmiska rymden. Och dessutom i allt materiellt, i människans hjärna, i allt biologiskt liv på jorden, i alla planeter, i alla solar och i alla andra kosmiska storheter mm. Den fyller alltså i en absolut kontinuerlig mening ut helheten i varje liten atom och subatomär partikel, ja i det allra minsta som överhuvudtaget finns och som det ännu inte ens uppfunnits något namn för. Hur är detta möjligt?? I något - som är absolut kontinuerligt - och som det inte kan skönjas vare sig något slut på eller någon början av - är detta faktiskt möjligt!

42

I den rena matematiken är det möjligt. Den rena matematiken kan faktiskt tillämpas i fenomenvärlden, alltså inte enbart i den materiella världen. I den rena matematiken existerar en väsensordning som inte är av den här världen (den materiella världen). Den rena matematiken är när den är som mest form- och utvecklingsbar, direkt återspeglad/återskapad/ från primäridén och dess urminne; och helt utan några mellanhänder.

43

En morgon ser du upp mot himlen och utbrister, titta solen lyser igen! Görs en mycket aktuell och kort fenomenologisk solanalys kan den inledas: Att t.ex. kunna säga, tänka och minnas något om solen är förmågor som ständigt är närvarande i de rum eller volymer som finns bla i din hjärna, i dina ögon, i avståndet mellan dina ögon och solen, i solen, inklusive i solens alla atomära och subatomära partiklar - och i hela den övriga yttre totalrymden. I samtliga dessa rymder, volymer eller rum interagerar primäridéns urminne med oss människor. Här pågår den ständigt närvarande verksamhet som genom sin inneboende och obegränsade kraft av energi driver på urminnet och dess primäridé.

Vi skulle inte kunna ha några idéer om solen eller någon vetenskaplig syn på solen - ja faktiskt ingen kunskap alls om solen - om förhållandet ovan saknade existens.

Det är den här relationen som är förutsättningen och grunden för våra liv och allt annat som ingår i livet.

44

Fenomenen och begreppen dimension, storlek, tyngd och vikt.

Med dimension avses i första hand något som har materiell utsträckning, tex en yta och ytan har i de flesta fall något som vi kallar bredd och längd. Alltså, bredd och längd utgör här den första och den andra dimensionen. Ingen bör ha problem med detta vare sig man befinner sig i fenomenvärlden eller i den materiella världen eller i båda samtidigt, som i praktiken nästan alla människor gör. Men så fokuserar vi den tredje dimensionen och här finns vissa problem. Många känner ju till det här med spädbarn, att de inte kan se eller uppfatta den tredje dimensionen, djup. Varför kan de inte det? Vårt svar har ständigt varit deras brist på livserfarenhet. De uppfattar inte djupdimensionen därför att de ännu inte hunnit undersöka djupet eller det bakomliggande i tillvaron. Det späda mycket unga barnet kan enbart uppfatta bildytan hos sin omgivning. Hon eller han uppfattar världen i två dimensioner

45

Jag betraktar härmed dessa två dimensioner ur primäridens och urminnets ”perspektiv”, och inleder så här:

Om avsikten vore att föda fram eller skapa det materiella ut i sinnevärlden, alltså en ”ny bigbang”, vilka former skulle då passa bäst för detta syfte?

Självklart ytorna, eftersom de utan några som helst problem tex kan komprimeras till nästan absolut ingenting.

Därutöver behövs och krävs det en extremt liten öppning - mellan den inre och den yttre världen - som knappast ens kan betraktas som en öppning överhuvudtaget. Denna lilla lilla öppning kan fördelas mellan de två världarna som en enda kosmiskt oändligt stor öppning samtidigt som den även kan fördelas som en enda öppning i det oändligt lilla formatet Härigenom skapas en helt naturlig transformation från det oändligt lilla till det oändligt stora och motsatsen.

Från idévärldens eller primäridéns och urminnets gemensamma inre värld föddes eller skapades - i ögonblicket för den ”stora smällen” - den yttre världen och alla dess naturfenomen - ur en äkta infantil idéform eller ur ytans form - och den lever fortfarande kvar i såväl vår dagsaktuella inre som yttre värld.

46

Men hur är det med de i sinnevärlden baserade fenomenen och begreppen tyngd och vikt? Likadant här! De blir ”kvar” i sina naturliga inre former. Här inverkar istället de fyra kända naturkrafterna. De har därför tilldelats alltigenom skenbildade “ingjutningar” i den materiella världen. Alltså: I en av dessa “ingjutningar” befinner sig gravitationen, den tunga och den viktiga kraften; hittills den universella bas- eller grundkraften i materiellt hänseende. Elektromagnetism är också “ingjuten” med bla dess materiellt så uppenbart nyttiga sociala, ekonomiska, politiska och samhällsbyggande krafter. Till dessa ingjutningar hör även kärnkraften; den svaga och den starka, vars materiella nyttoeffekter det ibland råder delade meningar om.

47

Vi har hitintills i stort sett framlevt vår gemensamma tillvaro som om vi enbart består av kropp.

Vi har också i stort sett låtit denna kropp och denna kropps synvinkel förutsätta och grundlägga allt vårt vetande om oss själva och de andra naturfenomenen runt omkring oss.

Vi har även låtit vetenskapsvärlden och dess företrädare inneha monopolet över att få bestämma allt vårt naturvetande och -kunnande via detta kroppsliga/materiella sätt att tolka världen/naturen på.

Alla har vi ett litet barn inom oss. Det glömmer vi mycket ofta. I vår gemensamma dubbla natur gäller och verkar det lilla barnet i oss.

48

Om vi tänker bort allt det som tidigare här fenomenologisk anda försvunnit ut ur sinnevärlden eller den materiella världen; alltså, bla det yttre rummet; i synnerhet den tredje dimensionen, den yttre tiden och rörelsen, tyngden och vikten, vad blir då kvar av primäridén och dess urminne?

I stort sett ingenting annat än: Bilden i två dimensioner Som överhuvudtaget inte tar någon plats Den befinner sig i absolut stillhet Den väger ingenting och har ingen som helst tyngd Men trots det existerar den.

Det är den här bilden eller samtliga de aktuella bilderna som i den allra mest primära meningen får och kan uppfattas som det genuint mest ursprungliga i vår gemensamma tillvaro.

49

Vi är allesammans barn av vår tid och samtliga människor före oss var också barn av sina tider. Varje fas i alltets cykliska förlopp av förändringar i naturen får med nödvändighet sina speciella naturuttolkare; bla sina olika vetenskapsmän. Inget konstigt i det. Än så länge har dock naturuttolkarna av just vår tid haft svårt att smälta eller acceptera de bilder som målas upp i exempelvis ett skriftligt sammanhang som det här. Då kan det vara på sin plats med en påminnelse om det direkt felaktiga och missvisande som döljer sig i fenomen och begrepp som exempelvis ”rumtiden” alternativt ”den fjärde dimensionen tiden” och de ”nya dimensionerna”. Dessa pinsamheter har det nu skyltats med i många decennier utan reaktioner från vare sig ineller utsidan. Jag vill påstå att detta är i paritet med kejsarens nya kläder. Det kanske behövs ett litet barn för att kunna se och uppfatta vad det här egentligen och i grunden handlar om.

50

”Det hela” är uppbyggt från skenbilderna av: De fyra kända fysiska naturkrafterna, den materiella rörelsen, det yttre rummet och den yttre tiden; de materiella objekten; sakerna, tingen, atomerna mm Och allt detta och mycket mer därtill har urminnet och dess primäridé i sin allra innersta och form kunnat skapa eller föda ut i sinnevärlden med alla dess för oss människor olika yttre materiella och ickemateriella gestalter och skepnader.

___________________________________________________________________________

Varifrån härstammar primäridéns obegränsade kraft- och energikälla, och varifrån härstammar urminnets obegränsade minneskapacitet? Och varifrån härstammar primäridén och urminnet?

___________________________________________________________________________

51

Epilog

När jag så här i efterhand betraktar den här skriften, kan jag till viss del hålla med en av de första läsarna av den som uttryckte med emfas: ”För det första är den alldeles för lång och för det andra har den en alldeles för dogmatisk karaktär - och filosofiska resonemang bör innehålla enklare problem och argument”.

För vissa är den naturligtvis för lång. För mig personligen känns det ibland som att den är för kort då den är en avsevärd förkortning av ett mer omfångsrikt textmaterial.

Varför den föreligger här som denna förkortning beror helt enkelt på att det enligt min uppfattning är nog med information och argument för att kunna inse och förstå vad det hela egentligen handlar om Jag accepterar att här ha presenterat en ”dogmaskrift” om framförallt de tre mycket speciella fenomenen och begreppen rum, tid och rörelse, som hitintills inom framförallt vetenskapen använts och utnyttjats på ett i grunden helt felaktigt och direkt missvisande sätt.

I synnerhet den s.k. moderna fysikens och den modern matematikens företrädare bör göra vissa radikala förändringar i sina aktuella idé- och tankepremisser.

Detta uttalande/denna uppmaning gäller även för den traditionella logiken eller logikern. Den äkta logikern känner på sig eller vet intuitivt i sitt allra innersta att jag här rört vid eller berört något som retar, gnager, skaver, kittlar m.m. - och antagligen forsätter det ända tills dess mitt infantila frö slagit rot på ett ordentligt sätt.

52

Noter och biografiskt material; Mach, Descartes och Kant

Ernst Mach Född 18 februari, 1838 i ChirlitzTuras, Moravia, österrikiska imperiet. Dog den 19 februari 1916 i Haar, Tyskland.

Via sin bok; ”Analys av förnimmelser” (1897) hävdade Mach att all kunskap kommer från sensationerna. Därför kan fenomenen i det naturvetenskapliga sammanhanget enbart förstås i termer av upplevelserna, eller förnimmelserna eller det som finns i observationen av de aktuella fenomenen. Detta synsätt leder till ståndpunkten att inget inom naturvetenskapen kan tas upp till prövning om det inte är empiriskt verifierbart. Mach förkastade sådana metafysiska begrepp som absolut tid och rum. Tröghet, hävdade Mach, gäller endast som en funktion av samspelet mellan en kropp och andra kroppar i universum, även på stora avstånd.

René Descartes

53

René Descartes; latin Renatus Cartesius; på svenska även Kartesius), född 31 mars 1596 i La Haye en Touraine (nuvarande Descartes) i Touraine i Frankrike, död 11 februari 1650 i Stockholm i Sverige, var en fransk matematiker, filosof, vetenskapsman, präst och jurist. Descartes är känd för sin filosofiska sats Cogito, ergo sum ("Jag tänker, alltså finns jag"). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till. Ungefär år 1605 började han i en jesuitisk internatskola vid La Flèche i departement de la Sarthe, där han studerade matematik och, framför allt, skolastisk aristotelisk filosofi. Skolastiken, som inte tillfredsställde hans kritiska sinne, gjorde honom utled på lärdom från böcker. Den kritiska halten av sitt filosoferande röjer Descartes då han, för att grundligt reformera den filosofiska vetenskapen, börjar med att proklamera ett universellt tvivel. Han ställer sig tvivlande till inte bara alla äldre filosofiska auktoriteter, vilka han finner varandra motsägande och föga tillfredsställande, utan även och framför allt mot den sinnliga erfarenheten - detta i rak motsats till John Locke, vars filosofi blev utgångspunkten för den motsatta riktningen, empirin. Descartes nöjer sig inte med att framhålla att våra sinnen ofta bedrar oss och därför inte kan ge oss full visshet. Hans tvivel avser ytterst själva möjligheten till kunskap över huvud taget utifrån sinnena. Han ifrågasätter all sådan kunskap som ett bedrägligt sken eller, som han uttrycker det: "Frågan är om inte möjligen sinnesintrycken av någon mäktig ande frambringas i människans själ, utan att de motsvaras av några föremål utanför?" Av detta sitt tvivel på den sinnliga erfarenheten drevs han att vända blicken inåt, och han upptäckte då, i förnimmelsen av sig själv såsom en tänkande varelse, en kunskap vars sanning icke kan dras i tvivel, emedan tvivlet, som själv är en yttring av tänkande, endast skulle tjäna att ytterligare bekräfta densamma.

Immanuel Kant

54

Immanuel Kant, född 22 april 1724 i Königsberg (nuvarande Kaliningrad), död 12 februari 1804 i Königsberg, var en tysk filosof och grundare av den kritiska filosofin. Kant skrev banbrytande verk, bland annat inom områdena etik och kunskapsteori. Ett av hans viktigaste arbeten är Kritik av det rena förnuftet. Kant är den filosof i vars kunskapsteori en sammanjämkning kunnat ske mellan den rationalistiska traditionen, med Descartes i spetsen via Spinoza och Leibniz, samt den empiristiska traditionen med Locke i spetsen via George Berkeley och David Hume. Rationalisterna menade att själen eller förnuftet, oberoende av all erfarenhet, var bärare av fundamental kunskap om verkligheten, medan empiristerna hävdade att all giltig kunskap (om den inte var analytiskt sann) måste gå att återföra på sinnesintryck. Den senare uppfattningen hade fått sin, gentemot vetenskapen utmanande, spjutspets i David Humes skepticism. Hume hade visat att den världsbild som företräddes av Newton och Locke, och verkade såväl vetenskapligt demonstrerbar som tilltalande för det sunda förnuftet, var uppbyggd på A: induktiva slutledningar som inte gick att berättiga logiskt (av att solen till exempel gått upp alla tidigare dagar följer inte med nödvändighet att den också gör det i morgon) samt B: antaganden om orsakssamband som inte gick att demonstrera. Att säga "händelsetyp A orsakar händelsetyp B" är att säga att det finns ett nödvändigt samband dem emellan. Men ett sådant kan vi aldrig konstatera, då det enda vi vet är att A hittills har åtföljts av B. I sitt verk Kritik av rena förnuftet går Kant till botten med den erfarenhetsoberoende förnufts- eller förståndsförmågan. Hans uttalade mål är att fälla ett avgörande i den synbara konflikten mellan rationalister och empirister angående kunskapens ursprung, och resultatet blir en medelväg: det finns rena förnuftsidéer, men endast som regulativa principer i erfarenhetens tjänst. Han konstaterar att tid, rum, orsakssamband och andra för den empiriska världen obligatoriska element inte kan existera som oberoende verklighet, utan endast som former för möjlig erfarenhet. Om man antar att den värld vi upplever, med de former den nu har, är något som existerar som en oberoende realitet, så ger detta upphov till en rad självmotsägelser. När det gäller till exempel tiden och rummet, ställer Kant den rationalistiska tesen "världen är begränsad med avseende på tiden och rummet" mot den empiristiska antitesen "världen är obegränsad med avseende på tiden och rummet", och visar att argumenten för de båda ståndpunkterna är jämnstarka! Det blir därmed lika möjligt, eller omöjligt, att tänka sig att tiden och rummet är begränsade som att de inte är det, trots att bara ett av alternativen kan vara sant, enligt motsägelselagen. Detta beror enligt Kant på att vi gör ett fundamentalt misstag, då vi tar tingen som de ter sig för oss (fenomen) för tingen som de är i sig själva.

55

Vi måste ha klart för oss att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet, utan bara just erfarenhet, och som sådan formad av det subjekt som vi uppfattar. Utgår vi från att den empiriska världen visar oss tingen såsom de är i sig själva, blir den empiriska världen en paradox, som på samma gång måste vara både ändlig och oändlig, både måste bestå ytterst av enkla delar och inte göra det etc. Betraktar man däremot den empiriska världen som en tolkning, som subjektets sätt att bilda sig en upplevelse, försvinner detta problem, eftersom tid, rum, orsakssamband, ting etc. då endast blir ett (nödvändigt) mönster för denna tolkning. Hade vår kunskapsapparatur varit beskaffad på ett annat sätt, hade också mönstret varit ett annat. Det är således endast i den fenomenella världen som det existerar tidsliga, rumsliga och kausala relationer etc. I den noumenala, det vill säga det som existerar genom sig självt oberoende av om det upplevs, kan inte dessa relationer finnas, menar Kant. Det är därmed endast den fenomenella världen, vår egen upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet kan ha kunskap om.

Tinget i sig Kant är den förste som använder uttrycket ”tinget i sig” om det ”ting” som han menar vara orsak till vår empiriska värld. Från detta ”ting” hämtar subjektet de sinnesintryck som det gör till sin upplevelse, genom att bl.a. använda sina två åskådningsformer tid och rum. Att vi inget kan veta om hur detta ”ting” är beskaffat, innebär för Kant inte att det skulle kunna vara ickeexisterande. Ty de framträdelser som den empiriska världen utgörs av måste, menar han, motsvaras av något som existerar oberoende av den. Det kan inte finnas framträdelser utan ”något” som framträder, och som i sig är något annat än själva framträdelsen. När Kant benämner detta ”något” som ett ting eller föremål, ska detta emellertid inte förstås bokstavligt. Eftersom ”ting” är en av förståndskategorierna, kan ett sådant endast existera som fenomen, och absolut inte tillkomma det noumenala. Inte desto mindre måste vi tänka oss framträdelsernas noumenala motsvarighet på detta sätt, om vi över huvud taget ska kunna tänka oss den. Enligt Otfried Höffe ska Kants ”ting i sig” inte ens förstås som ett metafysiskt begrepp, eftersom det inte närmare kan definieras, utan enbart som ett metodologiskt. Det finns en "medspelare" som tillhör varken den empiriska subjektiviteten eller den aprioriska subjektiviteten. Detta av subjektet oberoende moment, förutan vilket ingen kunskap är möjlig, är något som måste förutsättas som sådant, utan att man på något sätt kunde bestämma det närmare. För det teoretiska förnuftet är tinget i sig "blott ett gränsbegrepp" - det är den fullständigt obestämda grunden för förnimmelserna, det blotta x:et. (Ur Immanuel Kant, s. 128.)