TIO ÅR MED DIG, ÄLVSBORGSBRON

­ett epos på gränsen mellan Högsbo och Majena

Av:

Frithiof Andersson

­ P R O L O G ­
Det   finns   en   dörr   längst   ut   på   mitten   av  Älvsborgsbron men jag kommer nog aldrig gå den  vägen jag har varit där och knackat på två gånger  den ena tog jag till och med i handtaget ljusgrönt  och blött av regn och strävt av salta stänk som  avlagringar   efter   alla   dårar   som   stått   där   före  mig. Som ett minne av de som är kvar som ett  löfte om luft under vingarna om att radera som  aldrig nånsin ha funnits. Och jag sa att jag har dödat men du lyssnade  inte på det örat. Eller så avfärdade du det som ett  pretentiöst   försök   till   metafor   för   livet   eller  relationer.   Eller   nåt.   Men   oavsett   om   du   tolkar  det bildligt eller bokstavligt är det sanningen. Jag  har dödat. Och jag vill att du ska veta det innan  du   fortsätter.   Det   har   nån   sorts   betydelse   även  om jag är osäker på vilken. Ibland tänker jag på dig, fortfarande. Är det så  underligt egentligen? Och får jag tänka på din tid  med vemod med nostalgi då utan att det sviker  tiden som är nu tiden som är ny tiden som är det  enda som kan och bör uppfattas som sann. Tiden som kan sägas börja i 90­tal.

­ ÅR ETT ­
Det   var   Högsbo   industriområde.   Praktik   har  flyttat   ett   helt   kontor   till   detta   medelstora  företags   Klondike   nybyggarland   kommer   vara  norra Europas största kontorslandskap och med  bara händer planerat och organiserat  och pekat  på lådor och flyttgubbar. Nu sitter jag här igen.  Med mössan i hand. Men det är inte så det känns. För   det   var   tal   om   anställning   med  finlandssvensk   chef   som   har   öppna   dörrars  ledarstil.   Vet   inget   om   el   eller   instrumentering  men lär in snabbt och är inte rädd att hugga i och  tidens   melodi   är   allt   som   har   med   datorer   att  göra och ja det kan jag och något av ett wizkid på  AutoCAD. Pappan säger det är bäst att gå in med  låg lön och visa vad du kan och Pappans plan går  så klart i lås och det blir tolvtusenfemhundra och  framfötter men först handen i handen grattis och  välkommen vi är informella här och är det nåt så  är dörren alltid öppen. Det   blir   veckan   innan   skolan   slutar   och  tentaplugg och annan chef som senare blir Chefen  ringer och du det blir Karlstad du skulle vart där  klockan tio kan du åka nu för i början av projekt  måste platser i baracken mutas in för att bäcken  ska rinna åt vårt håll och strax är det framfötter  på   Chefens   deluxbilpedaler   och   dator   fyller  baksätet   med   monsterskärm   21   tum   och   minst  lika   många   kilon   och   två   torra   ögon 

elektronbombade   sönder   och   samman   av  katodstrålerör. Det   blir   en  första   mentor  och   äldre  man   som  förklarar eldrifter och scheman och ge firman inte  en tum de försöker alltid lura dig och lägenhet på  Gruvgången är precis så glamoröst som det låter  och   Olof   som   ingår   i   den   är   fin   men   en   av   de  första i raden klipska men kufiska kollegor. Det  är första riktiga flytten hemifrån och nån eldar  upp en lastbil på Milko utanför sovrumsfönstret  och önskar jag sett det men det märks knappt och  åsikter går för första gången isär vid fikabordet  och det är inte sista på långa vägar.  Fritid blir en  promenad över skivbackar och Uprising är första  steget   mot   en   riktig   samling   och   omläsning   av  Tolkiens böcker och ser språk och historier men  djupare analyser får vänta eller måste vänta till  nån som kommer senare och är mer upplyst som  inifrån som penetrerad av fler idéer som förädlad  av älskare älskande. Karlstad varar tre månader  och   en   Star   Wars­tatuering   och   veckopendling  kommer aldrig igen med  45:ans  spåriga  asfalt  i  backspegeln och helgerna ratar vännerna för det  där nya det där spännande det där som är som  kärlek som en ny familj med sammanhållning. Det blir högsbokontor nummer ett utan fönster  under   jord   men   det   går   bra   för   det   går   bra   att  hänga upp Bob Marley och andra knepigheter på  väggarna och stöka ner hur mycket som helst tills  nån lite skämtsamt säger till på allvar som inte 

biter för då är det väl inte på allvar på riktigt då  heller. * * * Jag minns hur vi åkte genom de här gatorna.  Minns du hur exalterade vi var?  Det var bara att  peka och välja som money's not an object på den  tiden som att allt skulle fixa sig för oss till slut  som   att   bli   klara   eller   iallafall   nöjda   som   att  stagnera. Landshövdingshus eller sten med både  balkong och badkar och gärna en spisfläkt och det  bästa   med   mat   är att   en  skulle  vilja   välja   laga  eget.   Jag   körde   nån   av   våra   föräldrars   bilar  lånade   genom   Kungsladugård   och   vi   visste   inte  att   det   hette   så   på   den   tiden   men   vi   åkte   där  ändå. Du var inte gammal nog för körkort och det  var fortfarande spännande för mig. Det   var   barfota   upp   mot   vindrutan   och   här  skulle en bo. Det var vagnhallen Majena, på huk i  sätet och plaskdammen. Det var Godhemsgatan,  Effkå   och   Toppen.   Hur   skulle   jag   veta   att   jag  snart skulle tagga 414 på handarbeten i barnslig  förtjusning och kreativitet det var en försmak på  hemlängtan   det   var   sanndrömmar   som  superåttafilmer   med   Mormors   skolutflykter   till  Svaleboskogen som bakgrund till ny hembygd fast  vi alla vet att film knappt fanns på Mormors tid. Och   på   nåt   sätt   har   alla   dessa   bilminnen  samma   filter   av   vintersol   på   huk   kikande   ut 

längs   en   alltjämt   annalkande   och   svagt  sepiatonad vägsträcka. Jag visste inte då att jag  kunde och skulle bli nån annan. Jag var den jag  alltid   hade   varit.   Det   går   inte   att   förutspå   hur  den här staden och tio år far fram med en det var  naivitet   på   gränsen   till   ignorans   men   jag   hade  just lärt mig älska. Nu var det bara sorg och ett  par   andra   extremer   kvar   att   bekänna   som   om  nån   hade   en   jävla   aning   hur   de   ska   behärskas  som färg.

­ ÅR TVÅ ­
Äntligen   vegetarian   och  egna   rutiner  som   om  nåt hade hindrat förr  och det blir löneförhöjning  och ekologisk mat  för alla pengarna och det har  aldrig blivit så mycket pengar över som när lönen  var halvokej. Vanan trogen kommer förändringar  som statskupper snarare än allmänna val som om  det fanns en envåldshärskare här men det är ju  trots allt nåt speciellt med att börja från en clean  slate   fresh   start   som   formatera   om   som   nytt  operativsystem som bara kommandoprompt igen  och kompilera allt från grunden. En mammas lagade fisk på ett kustnära land  passar plötsligen inte och jag förargar och är rigid  som  alltid  snarare än diplomatisk och ett förlåt  till alla mammor är väl på sin plats och inte mer  än   rätt   förlåt   då   och   jag   är   inget   annat   än   en  vanlig   pojke   i   svärmorsdrömsskinn  och   jag   har  inte lärt så länge jag levt än så länge men det ska  bli ändring på det som att ta hänsyn respektera  se andra som autonoma varelser som yeah right. LAN   och   Counterstrike   är   det   nya   nu   hos  leverantörer   och   bjudbuffé   och   freeloadervanan  trogen   plockar  allt   och   du  är   väl   vegetarian   nu  och Jens äter upp det och det får jag också göra  och höra det långt efter. Internet på fast lina är  grejen och det är en prenumeration på alla spel  och   filmer   och   all   musik   en   behöver   för   det   är 

bredbandets år i år och äntligen ska det bli sånt  för   nu   är   det   flyttahemifråndags   på   riktigt   och  två   rum   och   kök   och   badkar   och   stor  klädkammare med fönster. På rätt sida stan för jobbets skull säger Pappan  och   det   är   två   timmar   restid   per   dag   bättre  iallafall   och   det   är   cykel   och   det   är   farbrodern  som jobbar på rätt ställe och han går i pension nu  så det känns inte som att göra nåt fel alla gör det  för det är kontakter som gäller och alla gör så alla  gör så. Möbler köps knappt de ärvs mest men en  strykbräda   är   bra   att   ha   tycker   Mamman   på  IKEA är det mycket som är bra att ha jaså jaha  och   då   stryks   det   tydligen   för   lite   i   det   här  hushållet då. Men   det   går   att   välja   inredning   själv   och  husgeråd och muggar med ormar är presenter och  presenter   till   ganska   tomma   hyllor   är   mycket  välkommet   och   det   här   var   på   tiden   då   second  hand i stan fortfarande var överbilligt så det blir  saker som passar lite trasiga lite knasiga och det  är en av varje bland muggar och låt känslan styra  vad   du   ska   dricka   ditt   te   ur   här.   Som   den   där  hemmakänslan  som   skall   råda  som   hemma   hos  nån   där   det   är   hem   snarare   än   saker   som   är  viktigt   men   det   är   sakerna   som   skapar  atmosfären runt ett välkomnande bord från vilket  ingen ska gå hungrig på min vakt.

­ ÅR TRE ­
Kontorsturbulens   och   en   handfull   så   kallade  nyckelpersoner hoppar av startar eget gemensamt  en   konsultfirma   är   bara   sin   personal   som   en  hallick   är   Chefen   förbannad   och   tar   det   för  personligt   för   min   smak   kommer   aldrig   prata  med vissa igen tills vissa ber om det och går att  mjölka pengar ur. Datakillen Italienaren är en av  förrädarna och cheferna tror vi kommer gå under  vi är slavar under maskinerna och Matrix gjorde  starkt intryck trots att de så ut som gothare en  annan   ser   mer   ut   som   en   oldschool   dataguru   i  långt skägg och tofflor och kan saker så det blir  högsbokontor nummer två utan fönster till annat  än trapphus och korridor och utmanande jobb och  framfötterna hade slutat annars med annat jobb i  bakfickan där de ville ha en psykopat för de ville  ha mig men gamla firmans nya jobb var sysadmin  och utan dresscode och psykologer. Jobbet och fritiden är svårt att skilja åt säger  nya nördiga chefen som är lite samma korn men  lyfter kastar mera skrot och lite som storebror om  storebror hade gillat samma saker får leka Linux  på jobbtid och sätta upp i skarpa miljöer så det är  väl   mer   fritiden   som   äter   jobbet   då   och   det   är  familjekänsla   och   hemma   men   utmaning   och  nyinlärning på samma gång som allt är lek utan  täckning   som   en   bubbla   som   IT   som   jobb   över  huvud taget.

Här   kommer   första   riktiga   breakupen   och  krossar allt annat det är lite svårt att ta in för  den   känslomässigt   oerfarne   precis   som   ett  förhållande   trots   att   det   är   en   annan   som   tar  steget tänker på allt i egen sfär ett tag efter ett  fatalt kärleksord utan känsla och avslutar sluter  släpper   ingen   över   tröskeln   till   en   inre   värld  ingen annan ändå kan förstå men dröjer kort tid  innan ånger smyger sig in det var inget guld inga  skogar bara saknad.  Och här nånstans ett par tre år innan poesin  skapas ett första längre diktverk men skrivs som  nåt   sorts   brev   som   med   ett   replängds   avstånds  krumbuktiga   öglor   när   de   krymper   ringlande  genom orden i blandbandets låtlista som genom  ett   famlande   sinnes   orienteringskontroller   och  det   är   kanske   en   summering   av   en   första  inkarnering kanske ett försök till closure kanske  ett   förlåt   kanske   alldeles   säkerligen   patetiskt   i  den vulgärt pejorativa bemärkelsen.

Där finns en idrott som måste börja röra på sig  efter   ett   par   års   sittastillarbetande   som   gör  kroppen krum och slapp som en kontorsslavs och  en kampsport och ett intresse för svärd som Star  Wars redan som liten och japanska svärd och för  stora   byxor   fanns   redan   innan   och   det   kallas  Iaido  och   tränar   till   slut  flera   till   fem  gånger   i  veckan för att slippa annat som lägenhetens för  många   rum   stilla   rum   tomma   rum   och  framfötterna   kan   lika   gärna   satsa   när   det   är  landslagsplats   och   EM   i   Holland   och   strikt  kontrollerade rörelser och strikt och kontrollerat  är   lite   som   en   annans   mellannamn   i   en  träningsgemenskap   med   kampsportare   och  datanördar   manganördar   bara   nördar   från  Chalmers och platsar men känner ändå inte som  svärd i skidan som hemma. Och där bor en man i ett stort vitt hus under  Rambergets ättestupa men det är oklart om han  verkligen   bor   där   men   är   alltid   där   och  brinnerlever   för   karateklubben   för   ungarna   för  jag vet inte vad hörde nåt om att han körde taxi  och han är fattig men har en tjockmage och näsa  som en dansk och har kanske druckit för mycket  förr   som   gissning   men   kan   slå   av   en   träskiva  utan   ansats   och   mystik   en   gång   är   han   i  Stockholm   med   oss   i   landslaget   och   det   är   nån  gala och han och gamle Lennart som vart på sjön  med tiotusen historier och skumma ögon ska få  nåt   pris   angående   livsinsats   för   idrotten   men 

karatemannen har tandvärk som så in i helvete  och   stryker   tandkräm   på   den   ruttnande  söndervittrade tandjäveln som svagaste delen av  muren snart är borgen intagen försvagad som en  gluggande tandrad.

­ ÅR FYRA ­
Inga   vänner   på   djupet   på   livet   på   döden   i  närheten som om extremer skulle vara det viktiga  känns som grått som att det är kväll utanför alla  fönster   som   inte   vetter   mot   lysrör   eller   träning  flera dagar i veckan och jobb och mat i soffan och  två rum är fortfarande ett för mycket eller en för  lite   med   halvfabrikat   inför   TV   och   dator   och  somna i soffan och fortfarande kväll utanför mina  fönster till och med det stora fina som burspråk i  vardagsrummet.  Så   mycket   häng   med   arbetskamrater   på  fritiden som är lite mer jocks och avenynfestare  som väger mer med mindre storlek på tröjor kan  inte   va   nyttigt   och   en   weekendresa   med  arbetskamraterna   i   fjälltrakter   och   snowboard  utan fest för det pajar åkningen alltid så seriös  inställning   som   tråkig   men   en   dag   in   i   helgen  genom  kallvitt   så  rämnar  så  stora  delar  av allt  och   det   är   ett   klippdrop   och   en   glänta   och   en  felberäkning   av   snökvalitet   som   känsla   den   ger  efter mer än väntat vid svängen ut mellan träden  som fluffigt inte fast segt som ett motstånd och  det  är   ett   träd   en   knotig   av   klimatet   krummad  fjällbjörk som står pall mot veka leder och det är  som   att   knäcka   en   ganska   färsk   gren   mot   en  trädstam   i   en  barndom.   Knak  knak  knäck  men  barken fläks inte upp och inte alla fibrer slits av  och grenen fjädrar tillbaka som ett kycklinglår i 

en flottig middag som ett mänskligt knä som böjs  90   grader   mot   det   normala   och   ledband   som  snäpper av och korsband som lämnas sargat med  bara några fibrer sammanhängande uttöjda som  sista trådarna i ett brorep innan den faller.  Det blir en tid av kroppslig instabilitet och en  jävla massa om inte­tankar och scener i huvudet  ger   ticks   ger   ljud   för   första   gången   ljud   som  onomatopoetisering   av   sammanträngda   tankar  muskler krökta fingrar som överslag som buggar  när synapser transistorer kalla det vad ni vill inte  hänger   med   har   beräkningskraften   att   ta   hand  om   materiens  produkt   avfall   överskott   här   inne  finns   ingen   dualistisk   motsättning   bara  undermåliga   busshastigheter   och   översvämmad  cache. Och   då   kommer   tiden   och   ensamheten   ikapp  och slänger sig   över och in i ett jag tränger in i  kompisen  från  förr Ankans  liv och behöver  som  på   en   impuls   från   en   tidigare   kärlek   som  halmstrån behöver vad ankor står redo att ge och  tar   vad   ankor   har   begränsade   förråd   av   och  betalar   inte   alltid   tillbaka   vad   som   ankor  tillkommer   och   det   är   som   vanligt   bara   på  gräshoppornas   villkor   som   om   de   flög   in   och  skövlade som människor och drog vidare. Frågan  är om de är onda eller bara för lågt stående för  att   reflektera   kan   en   annan   undra  postamsterdamskt som rätt åt nåt år efter Ankan  droppar   ost   om   att   du   var   min   allra   vackraste 

ögonsten och jag var bara ytterligare ett i raden  av glashus och först långt senare inser vem som  är stenen. För Ankan är glashuset och Fredde är  glashuset och Agnes är glashuset och Shorty och  hoppas   alla   droppar   över   Älvsborgsbrons   räcke  har   spräckt   min   polerade   fasad   och   alla   törnar  malt flisorna till fint damm att polera och slipa  ned  reporna  i  nuvarande  framtida  växthus.  Det  behövs underhåll så de släpper in maximalt med  ljus   för   en   frodig   inre   djungel   att   använda   som  bränsle   och   utvecklas   och   vildväxa   i   kärlek   och  om   en   ruta   pangas   smält   ned   min   sand   till  ersättningsglas som skydd mot klimatet Ulli och  ta mitt kisel till dina solpaneler och lagra solen  inför vintern Axel.

Och här nånstans mellan  Juni  och  september  dör 90­talet med storheter som Amerikas förenta  stater   och   Göteborgs   gator   återföds   med  tydligheten hos ett klimax för en process som är  20   år   från   hamnstad   till   jippo   så   lägg   ner   att  fråga om att komma över som en farsa.  Det var ljusa sommardagar och fikor på Krazna  för den sura  jäveln  var  fortfarande kvar då  och  svart var välkommet här och jag var turist i egen  stad som de säger en ska vara fast det var ovant.  Svarta   cykelhjälmen   och   hoodie   och   häng   och  ryggsäck gör rum för mängder av spekulationer  och polisen ser spöken mitt på ljusa dan och tar  sig friheter som visitation och olagligt förfarande  och hot och jag är en våg. Aspekter schmaspekter  jag är för fan en våg och Reclaim är ett hav och  bängen går la från drivved till vågbrytare och det  bryter ut och skotten faller i stolpen intill och jag  går från våg till dyning och chockade kids hotas  med nya hårda leksaken som säger katsching som  ur en framtidsfilm och hästarna slänger ur vägen  och är på 1700­talet känns det som och så kastas  sten ur kontext som turister.

­ ÅR FEM ­
Så sitter en då på sängen med Mamman i luren  och så vräker sig alla I have a bad feeling about  this som George Lucas nånsin skrivit över på en  och samma gång och Max är död och Svägerskan  ska föda ut honom och tillägnar honom varenda  saknat pronomen i den här skiten och sikten sugs  in genom munnen som är en avgrund är en vokal  och allt kollapsar som om Einstein hade fel eller  rätt   men   att   allt   färdas   för   fort   och   stumt   och  kroppen   är   en   sträng   i   bristningsögonblicket   är  en   burktelefon   mellan   mig   och   verkligheten   är  svajig  när   Mamman   talar   för  att   inte   båda   ska  gråta. Och i Varberg syns första döda människan men  är   ett   barn   är   en   kropp   är   romeroblå   och   vill  klösa   klösa   halsen   som   värker   ur   kroppen   som  gör så ont av all gråt och rädd och familjen blir  enhet   och   aldrig   har   Storebrodern   varit   såhär  svag och ny och övertygande och det är på riktigt  nu livet.

Utsikten   är   högst   verklig   för   metaforer   finns  här   inga   inte   från   kyrktrappan   är   trygg   och  jordbrukslandskapets   heltäckningsmattor   ner  över stora modermoränen är det enda sannolika  det enda som inte vibrerar är skakigt och spadtag  mot   utmattningsgränsen   för   inte   ens   alla   gäss  över Lygnern kan hjälpa mig nu lyfta mig nu göra  livet   rättvisa   och  folkhem   finns   inte  längre   när  stor bär liten i kista av uran steg för steg utför  sten   på   sten   som   generationer   före   före  sjukvården   före   välfärd   inget   kommer   före   livet  precis   som  efter  döden  med  ärkeängelns  hand  i  stödposition Heldors hand  som  en första  chosen  family   som   hand   på   axel   håller   uppe   som   i   en  förtroendelek   som   plåster   på   såren   finns   inte.  Som   tröst   finns   bara   i   tiden   där   herdemannen  droppar en annan son som bara skapades för att  inte finnas mer som svar där gud  borde ha lite  mer   förståelse   isåfall   som   salva   mot   ont   men  värken   är   där   och   får   vara   där   och   ömma   i  stumhet   lite   till   som   salt   i   såren   som   besk  medicin som inget betyder något förrän livet och  elefanter   i   öknen   leder   till   vatten   och   stå   där  omringad   och   stulen.   Sluten   i   en   cirkel   av  uråldriga minnen i känslan i en feber som gör allt  mer   verkligt   och   kontakt   mer   närvarande   som  trubbiga   föremål   och   skrovlig   hud   där   vill   jag  stanna.

Och   sommaren   blir   en   tågluff   med   gamle  vännen   som   under   uppväxten   var   så   svår   att  förstå sig på och var så olik så ambitiös så driven  men   har   hamnat   i   nån   sorts   kris   och   behöver  finna saker om sig själv som en annan alltid har  behövt   och   åren   ifrån   hemmet   har   närmat   oss  varann   som   magnetfältet   drar   strömsatta  parallella   ledare   med   flytande   inre   samman.  Östeuropa   är   vad   som   lockar   mest   som   nåt  outforskat som nåt gammalt och äkta och det har  just börjat drickas igen så det kommer väl igång  ordentligt igen men framförallt ska det rökas så  första stoppet blir väl Amsterdam då och vi ska  minsann göra det en ska och vännen är måttligt  intresserad men ändå på för det är nåt nytt och  utanför karaktär men en annan går in för det och  hookar och det är så chill så avslappnat som en  nördighet   på   knark   men   ändå   kreativt   och  vackert   som   krasa   bitsocker   som   kolsyrade  diamanter   mellan   tänder   och   tunga   leenden   på  nattåg till Berlin med tappa talförmågan musik i  näsan och oro om att leendet verkligen ska kapa  huvet så det faller han faller bara i sömn så det  blir klart vem som kommer fortsätta. Minnena är att hitta en vän igen eller för första  gången   med   ganska   motsatta   nyliberala   åsikter  och   diskussionerna   blir   dagslånga   och   höga   vid  orientinspirerade bazaarer vi tror olika och olika  pålästa   och   akademiska   men   lär   mig   en   massa  och   tackar   för   det   och   hittar   anarkistiska 

tendenser i hans ideologi och politiska skalan är  inte   linjär   den   är   en   cirkel   eller   kanske   ett  diadem   jag   minns   nåt   om   en   duva   med  vingspetsarna i ändläget nedåt där de nästan når  varann. Minnen är också att träffa nya att rånas  och att genomlida koncentrationslägerturism mitt  i   den   första   bakfyllan   på   år   så   ångestfylld   och  blottlagd för allt som vräker sig över som om det  gick att förstå som nåt som är på riktigt.  Det   är   också   starka   minnen   av   salt   lukt   luft  som slår emot på en perrong som säger som alltid  välkommen hem det är här du hör hemma det är  här   du   landar   det   är   här   du   kan   låta   osmosen  fukta  din   lunga   och   här  är   du  trygg   jag   är  din  mor jag är din stad. Vila nu. Du kommer behöva  det.

­ ÅR SEX ­
Och   det   är   livrädsla   stora   delar   av   Mexiko   och  hemlängtan   för   du   är   min   stad   och   allt   är   så  utsatt här och det är bara bakom den i banandoft  som Panama dränkta plantagen där havet och  El  Paradiso öppnar sig som det går att landa. Allt  annat är tjuvar banditer eller  skitrika  även  om  otryggheten mest kommer inifrån som medelklass  som att ha nåt att förlora som att vara rädd för  nåt en inte vet nåt om som rasism. Hemma blir tryggare som min stad som rör sig  överallt inget rår på här och jämfört med annat  är tryggheten  känslan  trots  allt  andra  råkar ut  för   så   har   Göteborg   fångat   hjärtat   och   det   går  inte   att   lämna   och   vill   förstås   inte   heller.   En  annan har inte varit borta mer än tre veckor åt  gången på flera år sen flytt hit faktiskt och det är  trivsamt det är bofast och hemma som att ankra i  en   läig   naturhamn   och   lära   känna   älska  solklippor   och   snår   runt   omkring   som   om   en  bodde här. Och rökandets tallbarrsdoft har blivit vana inte  som varje dag men som när det finns som att det  inte   finns   på   kartan   att   säga   nej   tack   till  erbjudanden   trots   att   dan   innan   var   paranoida  gripande händer om en magsäck tarmsystem och  hjärnan   säger   sluta   för   du   dödar   mig   så  magvirveln växer sig svartrökigare och snabbare 

tills partiklarna slipar som blästrar och de bästa  stunderna är soliga klara färgade mornar med ett  renhetsbeslut i bröstet så starkt så rent så klart  så nystart så kort tills probleminsikt och samtal  med Peter kommer du har alltid hatat det men  älskat oss mer. Det är fest hos lillcissi  efter en resa till Mexiko  och  det  kan ju  vem  som   helst  räkna   ut  att  där  kommer vankas mescal och tequila och alla vet ju  hur de festerna blir som vimsiga virr av spridda  synintryck   och   andra   och   andras   erfarenheter  blandas upp med nåt som om det verkligen var  nåt helt annat än sprit och olja i de där glasen  som att alla fester var en och samma så flyter de  ihop   som   om   alla   vänner   var   ett   hopkok   av  amerikanska   mexikankarikatyrer   lite   som   en  firmafest lite som skråla med och vimsa på och  vägra linjäritetens konvention i både tid och rum.  Det låter som om det skulle va nåt bra men det  är bara saker som att skjutsas för att inte kunna  framföra egen cykel som knappt kunna hålla sig  fast   på   pakethållaren   som   ett   kolli   utför  sahlgrenskabacken   och   fotohögskolan   har   fest  som arty farty men bättre än HDK iallafall och  det är som att nån bara sätter en öl i näven på en  och en bekant med skunk är bättre och som att  rulla upp skitfull så skiten faller utanför men det  blir rökbart till slut och sen sugs allt genom den  där   konen   som   en   singularitet   och   minnet   blir  som   godtycklig   historieskrivning   bara   punkter   i 

tiden som att stå med cykel och hoppad kedja vid  Linnéplatsen   och   blicka   in   mot   mörka  slottsskogen   och   maskhål   till   vakna   med   kräks  och fortfarande full stukad och utanför huset står  cykeln med kedjan fixad gräs och jord på styret  tiden är inte linjär hur skulle nån kunna lura i  dig det om du levt nåt överhuvud taget lånad bil  till   jobbet   som   dödssynd   inte   som   ovetande   om  olämpligheten med de små vägarna för säkerhets  skull  som plikten framför allt har en vuxit  upp  med   som   protestantism   som   bondesamhälle   och  nu är det som verkligt uppror saknar strategier  och kör inte ens på känn utan är ett desperat fall  ut i ett rock bottom­ögonblick mitt rock bottom­ ögonblick   som   en   bluescreen   som   att   dumpa  fysikt minne till disk. In   kommer   en   ersättning   en   konstform   som  lever   som   i   serieteckningar   och   kan   sällan   fly  ramarna   och   melankolin   och   suger   till   sig   i   sig  allt   som   ett   alter   ego   och   lämpar   över   det   så  endast   färgpennor   dämpar   dämpar   fall   in   i  bordsskivor   som   att   balansera   på   en   spets   och  flöda ut det som känns ur den som om den var en  tratt som om små lappar var patetiska dikter på  kvitton med blommor och skelett.  Och   klistermärkena   finns   överallt   och   stan  perforeras av små hål in i regnbågen och det går  inte att gå utan att ögonen snubblar och kickar  kickar   hjärnan   ner   i   hjärttrakten   och   det   är  klister   och   det   är   papper   och   det   är   färg   och 

sammanhang som ger dem mening det är rop på  hjälp på dig på nån jävla känsla i den här stan  som   bara   sitter   på   forna   vänsterkafét   och  ritarskriver   i   timmar   bland   reklamkaffe   i   jeans  med passform som långkalsonger. Där finns en utbrunnen lampa i ett badrum lite  som   en   glödtråd   som   har   förgasat   sin   sista  volframatom   lika   lättvindigt   som   att   kasta   en  foton och det finns inga fler hemma och hur svårt  är det att köpa nya egentligen men gillar läget så  som   ofta   som   nån   som   har   det   för   bra   för   att  tänka   på   att   laga   grejer   och   lever   i   ett  provisorium   som   att   gilla   läget   och  omständigheter istället för att fixa upp och det är  liksom lite intressantare som en air av nåt annat  att göra de där vardagliga grejerna i stearinljus  och   kaklet   känns   inte   lika   påtagligt   som   ett  halvår   av   påpekanden   vid   varje   sammankomst  och det kan ju va sockeln det är fel på också som  motbevisas   när  nån   kommer  med   ny  lampa  och  det lyser men går sönder också och utan att bytas  är   det   samma   sak   det   är   inte   beroende   av  materialtillgång det är inte ens ovilja det är apati  som förslappad förslavad för bra stadd.

På   helgerna   låter   vi   festandet   ta   oss   dit   vi  egentligen vill som att alkoholen får oss att flyta  som   efter   roderhaveri   på   det   undermedvetnas  strömmar   som   att   låta   sig   styras   av   de   mest  basala   behoven   mot   ära   och   undergång   nåt   så  eftersträvansvärt   som   att   våga   ta   kontakt   att  snudda en annan människa som fyrens ljuskägla  för   en   sjöfarare   ur   kurs   rådbråkad   av   sjöns  obarmhärtighet   men   det   lämnar   en   så   besk  eftersmak en så vidrig känsla och är det ens värt  det den där glimten av ljus som ett leende innan  vi   förliser   den   här   helgen   också   och   slås   till  spillror av storm eller vrakplundrare.

­ ÅR SJU ­
Och det hookas med nån nyligen hemvänd och  det är såklart Peter som hookar för den mannen  är fan en dejtingservice som nån sorts spray date  som en spindel i nån sorts stadsnät där noderna  är   intellektuella   unga   kvinnor   och   män   som  knutpunkter   låser   i   varann   som   den   här   stans  chiffer   som   socialt   spel   som   små   leksaker   med  klickljud eller marionetter och den här gången är  det   en   utpräglad   bourgeois­bohème   och   finskt  troll på ett bra sätt och levande lysande ögon och  hy som ser gammal nej vuxen nej levd ut kanske  som   en   rökare   men   smart   verkar   det   som   och  verkar det viljas att det ska verkas som och ser  det hos en annan så rak och så trött på spelet som  en annan och vi spelar inte då utan ser till att  köra   på   och   det   går   fort   och   lätt   som  överrumplingskyssar   och   hon   har   flyttat   till  mamma   igen   tillfälligt   som   en   ungdom   så   det  tassas smygs i trappan som sjutton år och krydda  till petting och spets första dejten. Och det blir  som  att  kastas  fram  och  tillbaks  mellan det vi trodde vi var och det som inte är och  det   går   inte   att   utesluta   repressiva   pronomen  längre   för   som   sakerna   artar   sig   sliter   vi   ut  varandra som en vackert färgad pappersvimpel i  kuling och den skulle kunna signalera nåt viktigt  som hjälp som kom som håll dig på avstånd och  det går inte att försäkra sig och svängningarna är 

utmattande turbulens. Önskan är att vara mer allmänbildad som nån  som   läser   mycket   som   nån   som   inte   heller   kan  relationer som inte heller kan känslor annat än  att känna dem men ändå kan fakta och anekdoter  att ackompanjera allt som kan komma upp som  det faktum att ett gott och skiftande nyttjande av  metaforer kräver blick för en stor del av nån form  av   informationsspektra.   Och   det   hjälper   inte   i  relationer.   Det   hjälper   inte   relationer   där   all  fakta styrker att förnuft och känsla är som olja  och   vatten   eller   varför   inte   bly   och   vatten   eller  repellerande magneter som kastar straffar ut sig  själva igen när inget längre går att ta tag i som  olja   och   handtag   nej   som   oljade   lås   utan  gränssnitt. Och   det   är   ett   flyg   mellan   Amsterdam   och  Göteborg   och   det   snurrar.   Det   snurrar   så   i  tankarna runt omkring kroppen att turbulensen  bland   dem   skapar   nån   sorts   undertryck   som  suger   ur   allt   vackert   som   ligger   och   skvalpar   i  maggropen   och   det   sprayar   så   finfördelat   ur  varenda en av hudens porer att det närmast kan  beskrivas som förgasning och vetskapen tränger  in   och   tar   plats   som   ett   vädersystem   genom  halsen som om nåt grovt tvingas ner en omvänd  konvulsion  och  det  kommer  inte  bli  nåt   mer  än  det   här   jag   är   inte   längre   praktisk   användbar  som   ett   verkyg   eller   en   kropp   att   njuta   ett  intellekt   att   tillfredställas   bekräftas   av   en 

omtanke   att   landa   i   det   var   bara   i  mellanlandningen.  Så   det   landar   i   en   soffa   åter   igen   för   många  rum   och   toklipar   kippar   efter   andan   till   en  nedladdad sunshine of a spotless mind som att ta  ut   förlusten   i   förtid   som   masochism   som   att  punda denna självmotsägelsens kärna innan nåt  ens   är  sagt   som   förnimmelse  föraning   om   feber  den där trubbiga känslan men den stannar inte  utan   lämnar   som   allt   nuförtiden   som   ett  telefonsamtal från kontinenten med ett du förstår  väl att vi är över nu det funkar ju inte det här och  nej   det   förstår   jag   inte   men   nu   kanske   när   du  äntligen säger det och allt kastar sig över ända  som i en sång som i en storm som i ett hushåll en  bara   måste   ta   sig   ut   ur   för   till   och   med  göteborgshösten är mindre grå än inomhus. Och  ibland brinner den. Och det blir tydligen klart att firman är köpt av  en   konsultjätte   och   det   får   fotfolket   reda   på   i  slutskedet som sig bör i diktaturen jobbet halva  vakna   tiden   i   totalitärism   och   det   ska   bli  synergieffekter men känns som att ätas upp som  att företag bara blir större och större som amöbor  och absorberar de mellanstora men det är skönt  att nåt händer för här är så tråkigt vill inte jobba  kvar vill inte jobba alls har stagnerat och får till  det   bra   manövrerar   ut   mig   själv   som   övertalig  tror de inte behöver tror jag vill va kvar tji fick  dom   och   ett   par   extra   månader   betalt   utan   att 

jobba fick jag. Men sju års verklighet oavsett om de var goda  eller   svåra  eller   allt   som   de  brukar   vara   sätter  sina   spår   formar   blir   en   del   av   och   skapar  ytterligare   känsla   av   förlust   och   otillräcklighet  som   ännu   ett   Amsterdam   som   att   bli   dumpad  uppsagd ratad av  nåt som varit så nära som sorg  trots   den   öppnade   buren.   Det   blir   motstridiga  känslor   men   mest   nya   vindar   i   gamla  universitesbyggnader och dras till de äldsta som  att söka kunskapsrötter som om det konservativa  skulle   ge   nåt   annat   än   förlegade   idéer   och  stagnerade synsätt bara på handelstjejer gör sig  klassiska snitt bra och fetishen odlas väl på det  äldsta   kursbiblioteket   med   värmande   kaffe   mot  pausernas   och   höstens   frysblåst   som   passar  idealiseringen av studenten och sjuk blir en också  som   feberyrsel   och   skakningar   över   utöver  böckerna. Men om kvällarna    eskalerar destruktiviteten  för   trasigt   ska   slitas   sönder   i   slamsor   som  zombies som mycket ska ha mer och helgerna är  lite  när  som   nu  när jobbet  är ur  vägen  och  det  känns som att mest andra bestämmer över våra  liv vi vägrar ta i dem med tång som nån annans  konsekvenser   som   klimatförändringar   drabbar  nån annan men går att glömma ett tag med social  avslappning   som   också   eskalerar   på   fester   som  blir   en   jakt   på   det   dåliga   som   att   få   svina   för  konsekvenser finns inte ge tillbaka på världen är 

det vi emot så andra är inte individer bara del av  nåt   annat   som   är   yrsel   och   fragmenterade  minnen   som   en   sjuttonåring   och   tunga   på   nån  stackenfest   bara   för   att   det   får   en   att   hata   och  knappt   hitta   till   vagnen   och   sammanfallande  Axel. Det   nya   blir   nånslags   förhoppad   själsfrände  utan hopp på helgon för hiphoparna finns knappt  här och whoa är för kidsen känns det som och afk  för första gången när Sole kör på Pustervik och  mindre   än   det   verkade   men   inte   första  internetbekant   som   är   oväntad   som   bekant   så  fikor och lärakännadejter för nördiga skäggpolare  är hard to come by som lika barn. Sen   December   och   komma   tillbaka   till   Götet  efter julafton med familjen och Axel som saknar  en flicka är lättare om det händer nåt hela tiden  så händer fylls med ölglas och kastar i oss för vi  saknar båda nåt förlorat och sen kastar sig hela  Indiska   oceanen   in   genom   TVn   och   slår   oss  stumma   och   blöta   och   fräser   inte   som   katter  snarare   väser   som   dränkt   glöd   och   blir   till   grå  sörja. Det högst personliga ältandet blandas med  fasa   över   stora   ofattbara   och   för   varje  nyhetsrapport dubbleras siffrorna och det känns  hela   vägen   hit   som   om   miljoner   själar   plötsligt  skrek ut i fasa. Så alla fyller hålen med bubblor och etanol och  allt   är   sådär   och   då   dyker   Amsterdam   upp   och 

sliter   bort   sårskorpan   ganska   mycket   för   tidigt  utan att ens ha kliat lite först och verkar totalt  bortkopplad oförstående som det där med känslor  och det ska la gå över så vi baddar med sprit och  Himlen faller och det kräks in revir kring Axels  hus och det är in och ut ur verkligheten som en  sax   i   filmen   om   det   där  livet.  Ett   K   i   en   kedja  runt en hals med stenar som är lillasyster till nån  Axel   var   kär   i   en   gång   får   efter   en   natt   av  tafsande   på   nåt   knappt   fungerande   till   slut  övertalningsligga honom och drar sig ur som nåt  slaknande och lämnar bara svaghet kvar. En annan lämnar in är inte nånstans och irrar  kräks som förgiftad vill kasta ut det som tränger  in i naveln men det är starkare hur mycket en än  sväljer   som   skydd   och   tryckutjämning   och   inga  minnen mäter kvällen som skeva svängda skalor  för maskhål måste tagit mig hem ännu en gång  precis som att teleportering bara är att förstöra  en   uppsättning   och   sätta   ihop   den   nån  annanstans. Orginalet dör alltid även om kopian  inte känner vet om det.
Jag   har   stått   på   den   gröna   halvmilen  mittemellan   Kungsten   och   Färjenäs   och   sett  havet   vandra  in  som   en  här   av  ensambilister  under mig.  Horisonten är ett spöke som bara går att ana i  ögonvrån men den  trycker  på oavsett  vad  jag  tänker   göra.   Både   havet   och  dimman   är   dess  domäner och vägbanan omsluts av salt och lätt 

vatten.  Trafikanter   vägrade   se   annat   än   ett   spöke   i  ögonvrån.   Vinden   skrubbade   min   navels   sår  rent   från   krossade   ölglas   med   renande  mineraler och baddade med låga moln.  Ett räcke och en chosen family från havet.

Det   är   verkligheten   som   slår   tillbaka   till  frukost   på   Kardemumma   och   Axel   skriver  visdomsord som tänder om män och sverige och  ångest   i   anteckningsboken   julklappen   till   mig  själv   som   svar   på   mitt   det   är   nåt   med   höga  höjder.   Och   vi   finner   varandra   på   botten   som  halvor ur gästabudet som passar ihop men söker  varsin   annan   bit.   Det   är   som   om   verkligheten  faller samman här nånstans och sorteras om här  omkring för den här veckan blir faktiskt svår att  pussla   ens   efterhandskonstruera   en   ordning   på  och   dagarna   saknade det  där  linjära   och  minns  ett   mobilsamtal   med   Mamman   mer   som   en  känsla än ord av fånga mig.  Varje kväll orkar vi inte leva med sorgen tror vi  men   dissekerar   den   med   förankring   i   kroppen  varje kväll och nu är hiphopvännen tillbaka och  den har alltid demoner till övers och varje kväll  och   öl   får   vi   billigt   på   Haga   Nygata   och   det   är  spiraler   känns   det   som.   Men   vi   studsar   inte   vi  slår   ut   som   30­talets   börsmäklare   nyårsraketer  nedåt   som   sprider   färg   rök   tungmetaller   som  hjärnsubstans   och   blod   omkring   sig   när   de   två  kompanjonerna   droppar   E   och   världen   blir 

underbar för ett kort tag och alla är så vackra och  nån spanar in och talar och nära som bekräftelse  är bättre än pills och nära och jag lapar som en  hund efter en krossad bilruta på sommaren och  skiter i om det inte är på riktigt eller att där är  lite skärvor i skålen det är vad jag behöver för det  ska   vända   och   vända   ska   det   banne   mig.   Alla  fladdrar isär som vanligt folk och så kommer ett  upprymt   nöjt   slut   trots   diss   för   kanske   måste  förpuppningen ske i ensamhet och Järntorget hör  beslut tas tag i strax innan vagnen. Formatera. Installera. Boota om.

­ ÅR ÅTTA ­
Hiphopvännen   är   sjukskriven   för   depression  efter   vet   fortfarande   inte   vad   för   incident   för  ingen frågar nåt om saker som känns som om en  sten   skulle   rubba   lasten   förskjuta   kasta   allt  bagage i diket över ända och en annan är tydligen  den enda som tror sig vara uppåt nuförtiden men  egentligen   bara   flatline   som   alltid.   Han   har  obetald   räkning   på   räkning   till   nya   höjder   för  livet   tar   ändå   slut   snart   strax   innan   tretti   och  vinyl och TV­spel och film som är det enda som  gör det värt att dra ut på blir vräkning som ett  käckt   blir   du   skuldfri   lille   vän.   Danni   har   sett  shit så hon kan se skit så tacka henne tack som  en   stjärna   för   andra   chanser   blir   det   operation  extraction   från   ett   hål   mitt   över   Baby   Doll   och  packa papperskassar i kapp i natten med frysmat  i   gryning   och   promenad   till   Statiollastbil   och  mota   fogden   i   dörrn   och   rädda   det   som   räddas  kan   och  vamos   a   la  Blåvalsgatan   blir   mindre  ensamt när rummen inte längre är för många.

Och   där   finns   ett   kök   på   Blåvalsgatan   och  golvet är fullt av spårvagnsreklam och den håller  på att bli nymålad ommålad och bättre med färg  och pepp för såna som fortfarande åker vagn när  mina   klockor   numera   sover   och   som   skumögda  ser produkter kastas  över dem  som glåpord och  sju på morron är för tidigt för att behöva freda  värja sig hjärnan som ett barn från sparkar och  slag.  Men   det   här   köksgolvet   på   gränsen   mellan  Högsbo   och   Majena   är   kreativt   motstånd   är   ett  centrum är ett hej är ett jag har haft det som du  och kommer ha det så igen antar jag men du ska  veta   att   vi   har   färgseende   av   en   anledning   och  den anledningen är inte förpackningar den är nåt  annat   nåt   jag   försöker   komma   närmre   nåt   som  svävar strax utom min själs greppradie som ett  snöre som ett mynt som fastnat i en automat som  en   läskburk   när   mina   fingrar   fingrar   samma  automat bakvägen som att dagdrömma i färg som  skydd mot tryckande diskreta skärmväggar i ett  kontorslandskap så hjälp mig utöka greppradien  jag har en hand du kan fatta då ser vi längre som  halva bördan dubbel glädje som spårvagnsreklam  i mitt kök och kaffe.  Och det är roller och färg och schabloner med  Göran   Johansson   och   text   och   tidningsurklipp  som   skulle   kunna   säga   nåt   som   skulle   kunna  måla   öar   av   frihet   i   tjudrad   reklam   och   det   är  knappt   vuxna   på   pinnstolar   och   färg   på   byxor 

som är allt cheap monday inte är som sitter på  knä och målar och det enda som är bra med att  GP   är   så   mycket   papper   är   att   golvet   inte   blir  kladdigt   och   jag   önskar   att   jag   kunde   måla   av  hela köket och spara det i fysisk form men lyckas  bara fånga det i hjärtat och sparar ner det nu och  nu är det ditt att  göra  vad du vill  med  jag har  lämnat över det nu som spårvagnsreklam du kan  kolla   på   under   sjutton   minuter   mellan  Marklandsgatan och Centralen för att sen släppa  eller hålla kvar som en kitschig fabergékopia med  ljus i som ett guldrött strålande motstånd i ditt  enda fria rum bakom bröstkorgen och håll det där  då min vän håll det där tills din tid är inne håll  det där då eller dela med dig av det på ditt sätt  som skriften säger  låt den med mest sving kasta   första stenen.

Kom   försmak   av   våren   kom   ljuset   och  desperation   i   ögonen   i   gesterna   i   allt   för   den  genomsyrar   ju   som   bekant   allt   den   rör   vid   och  den rör vid en varje gång och är en hake en hang  up eller inte bara en så det blir svårt att ta sig ur  och mitt i detta är det en vän en av de äldsta som  förbarmar sig du borde träffa min tjejkompis hon  e het och slampig som du ni borde hooka fixa lite  snusk men tar det bara som mycket snack och lite  whatever lämpligt fysisk aktivitet men visst visst  styr upp den där så får vi se och det blir en en  hemmafest där vi båda styrs dit och nog är Ulli  het   alltid   i   sin   bohemiska   assklänning   och   kan  skaka den som sådär som jag som det är svårt att  värja sig från som om en skulle vilja värja sig ens  då förstås.  Och det hookas upp til dejt på poetry slam­SM  för vi är båda suckers och hur kan en inte vilja ha  den   hetaste   bibliotekariedrömmen   sen   nånsin  men det är alldeles för givet det är så att allt det  där får ge vika för den intellektuella och smarta  mind you nörden där inne och det är sånt sjukt  syskonmaterial som det blir inget snusk här inte  som en syster som sen dag ett så det knappt går  att   erinra   om   hur   kamratskapen   byggdes   upp  under konstiga förhållanden till konstiga vänner  konstiga   dagar   men   sånt   är   ju   helt   normal  sommar.  Det   är   tid   för   fester   på   Blåvalars   gräsmatta  med  soffa och filtar och det är hon som vaknar 

tidigt   och   tar   fönstervägen   till   hjulningar   i  daggbruten morron och stora tankar känslor som  hippie   när   det   är   på   det   viset   med   bredaste  leendet och odla gräs på balkongen och det luktar  hemkomst   men   en   hemkomst   som   knyter   sig   i  magen av tungstickande som barrdoft men det är  fint   ändå   fritt   vi   får   göra   vad   vi   vill   men   trots  friheten ifrågasätts att jag blir vegan som tanken  idealet varit länge nu är tiden nu är steget nu har  aldrig varit lättare eller mer rätt än nu som att  till   slut   komma   i   synk   med   sig   själv   som   ta  konsekvenserna   av   resonemang   som   filosofi   då  alltså.  Hon är där Ulli som nåt som bara finns och det  är   naturligast   i   världen   även   om   det   är   i  hiphopvännens säng då och då för det är på mina  pinnstolar en eftermiddag i min soffa på en fest  och det talas poesi det talas livet familj som om  jag skulle ha nåt att säga om nåt sånt och det är  återigen det där akademiska men den här gången  på ett vänligt sätt och med känslor lite för mycket  känslor kanske men det är okej här för det ska  vara   som   att   komma   hem   att   komma   till   mitt  hem som Göteborg är för mig även för dig. Och   jag   minns   en   festival   i   Johanneberg   där  kvällen   avslutas   i   frågeteckenställning   när   alla  omkring   rämnar   som   skyskrapor   som   deras  världar   omkring   mig   och   en   annan   är   enda  ångestfria   och   nån   gemensam   verklighet   känns  långt   borta   känns   det   som   när   en   flyger   en 

flippar in sig i ett tält och den sista måste fixa  allt   för   alla   utom   sig   själv   och   där   nånstans  gränsar   ett   oförstående   till   okänslighet   som  jobbpsykologen   sa   om   psykopater   och   ufon   vet  inte   vad   det   handlar   om   utan   diagnos   som  medlemsskap   men   som   det   andra   eller   kanske  första   som   det   definierande   som   man   i  subtraktionsdefinitionen när normaltillståndet är  minus.

Och en kan säga som så att det sägs mer än  sanning och framförallt mindre än hela den och  hur skulle nån kunna se allt som rör sig som små  virvlande ålfiskar i kistan som små grumligheter  när det inte rullar som konstiga r över läppar som  ingen nånsin tar sig över och in i det varma våta  sanna där bakom som en kyss som ett kryss i en  enkät   har   du   vänner   du   känner   att   du   kan  anförtro dig dina innersta tankar och känslor och  till och med där slinter in ett kryss i rutan fler än  sju   trots   att   ingen   vet   och   hur   många   du   är  relevant att använda i en mening. Det ingen vet har ingen ont av utom just nån  som   ingen   vet   nåt   om   som   en   apa   alla   känner  eller   ingen   eller   tvärt   om   som   paranoida   drag  talar som talk of the town som nåt sådär bra och  alla säger alltid nåt om men ingen vet för det är  bara de som talar om och det gör de alltid oavsett  om en är med eller inte som luft som vind kanske  som stoftjävel som lite orolig luft dallrande sådär  över asfalten som om rörelse var värme och det  känns som att allt jag upplevt tänkt älskat växer  till ett allt större nu som  nästan börjar kännas  övermäktigt.

­ ÅR NIO ­
Det   här   är   mitt   Marit   Bergman­år   och   nu  kommer saker hända och det var så länge sen det  kändes såhär okej att va singel som dubbel och  bekräftelse   när   det   är   plugg   och   många   vackra  runtomkring som människor och en av de mest  sociala platserna på jorden är Humanistens kafé  där det är religionssamtal med David och kursare  och   intressanta   människor   kommer  och   går  och  det är öppet allting känns det som och microkön  är en kontaktyta allt är en kontaktyta jag är en  kylfläns   mot   omvärlden   och   det   är   den   franska  bibliotekarien det är de stora byxornas vinter och  gemensam njutning är skitmycket större njutning  och   de   andra   stora   byxorna   och   värme   den  kallaste   vintern   i   Blåvalsgatans   historia   är  flytande   och   avslappnad   nästan   helt   och   hållet  och   Ulli   tycker   jag   leker   med   kärleken   lite  förstrött men jag är just about to find it. Det här  är bara inskolning. För   intenetdejting   är   ointressant   sen   ett   par  försök   tillbaka   men   slökollar   ändå   profiler   på  helgon som om en hade nåt där att göra och en  Malla   leder   vägen   vilken   bild   bland   vänner   på  kopparrött som guld på orientaliska statyer och  dreadlocks på hippiealvtroll som fångar slår som  det vackraste du nånsin sett som en mening du  knappt vågar nämna närma dig men måste som  om det var Kärleken och bud vet att föras vidare 

samman som mailsnack jag är kokkaffe nu så du  är norrland lite för långt bort. Och det blir mars och en lite avvaktande Rödräv  som   inte   intresserad   men   fuck   spelet   ännu   en  gång   det   blir   ingen   människa   illegal   bästa  festerna och Underjorden hippies är där så måste  dra dit men ingen vill ingen fattar livsvikten får  med en ny bekant bara för att få med nån vem  går på fest ensam för att bli knackad på axeln av  denna   Malla   som   tar   för   sig   åt   Rödräven   och  dansen tar natten i besittning som reggae i benen  i min röv is on fire ingen har en chans men jag är  redan förlorad funnen har inget annat än leenden  här till dig nu. Demonstrationer är hemmaplan i krigstid och det  behövs   och   de   där   första   röda   kramarna   har  stämplat sig fast med tyngden de förde in som ett  svart hål i en röd dvärgs kropp eller hobbit med  tusen solars gravitation och strålning. Jag   minns   en   morron   en   sovmorron   och  en   räv  som   smet   in   genom   brevinkastet   och   landade  brevid   som   värme   som   somna   om   i   gemensam  försiktighet   om   att  våren  kommer  snart   och  nu  händer   det   som   följsamma   händer   och   ett   löfte  om nåt större. Och det är som att komma hem och  det hemmet är fullt och bebott och det är en familj  och   den   är   funnen   inte   som   förlorad   men  efterlängtad   och   eftersökt   ett   helt   liv   och   alla  tankar och känslor från tidigare liv faller på plats 

som om allt plötsligt var på riktigt igen som att  kärleken kom då tillslut och du är den som  om  den var ditt namn med stor bokstav och sökandet  är över som att hitta gud  som att hitta dig och  omfamna er båda i en kropp. * * * Ganska   snart   känns   universitetet   allt   för  grekiskt för kronologiskt som om tid skulle skapa  samband   eller   logik   utifrån   missuppfattningen  om   tidens   påstått   linjära   struktur   som   om   en  stiliserad   pil   blev   en   rikting   med   utritade  händelser som en primitiv rumslig metafor skulle  överta  betydelsen och  nu  är tiden  vårt   radband  vår  fallos   vår  berättarstruktur   för  förtryck  sker  inte som punkter i tiden utan är inbyggt i själva  konceptet historia.

Då först ett par år efter Ankan plankas det med  en   framtida   version   buskigare   rödlätt   skägg   av  just   den   där   närmast   av   bortrationaliserade  vänner   den   där   som   fångade   allt   från   den   här  som en känslomässig svamp som om det var 25 år  senare och flaxande burkletarögon är vad jag vill  dela med den där och är det tidens fallna familjer  eller   tjuvåkandet   som   skärper   sinnen   eller  projicerar   samvetet   bara   bilder   av   vad   som  förväntades vara min lott på den där så sitt stilla  som   att   spöken   skingras   vid   beröring   som  långsamt utandad rök i projektorfotoner under en  fingerfågels   skugga   som   att   det   här   var   en  gammal   superåttafilm   för   vi   är   bakom   det   där  filtret   igen   och   det   är   så   jag   vill   minnas   dig.  Skrattande   sommarblond   och   folkabuss   och  badstrand   istället   för   tovor   och   slitna  träningsbyxor och plastkassar. Tänk att kunna se  tillbaka på dig sen som om jag verkligen hade fått  barn   och   vi   aldrig   skulle   bli   gamla   eller  åtminstone inte gå sönder.

Och   plötsligt   finns   ytterligare   anledning   att  hälsa på och sova över på landet i hembygden och  hänga med familj och vara nostalgisk och bonda  med Brorsonen som är det stora det enda det som  gör  en  catcher  in  the  rye  av en   och  hösten  den  hösten   den   gör   gott   den   den   vill   fånga   alla  explosioner som om träden levde  bara för den och  som om de drar till sig all näring bara för att få  energi   nog   att   kasta   sig   ut   som   supernovor   i  morronen men snabbspolning på uppväxtbussen  pajar skärpan så här nära källan och där är det  där filtret igen och det här var ju inte ens länge  sen och de finaste minnena görs nog på hösten.  Inte   nödvändigtvis   de   bästa   men   vackraste   är  iallafall nåt.

­ ÅR TIO ­
Och så står vi här igen och det är Röda Stens  svarta   fyrkant   som   en   schablon   under   en   grön  utdragen sammansmältning av M och H som en  hängbro och det känns som att vi alltid kommer  tillbaka hit och blåsten och havet och det känns  som  ett   plagiat.   Men  det   är  vårt   plagiat   det   är  pannhuset  som  var  ödehus  för  målare  som  blev  kulturinstitution med grafittiväggar och finkonst  för kultureliten känner sig street och ett kafé och  gentrifiering   och   svartmåla   målarna   och  svartmåla väggarna och varböld och nolltolerans.  Götets   framsida   måste   vara   sobert   inför   att   vi  också ska kunna få en fallos mitt i kolonilotterna  och Färjenäs är snart lovligt byte och utsatt för  golfspelande kommunalmagars vita kanoneld och  hamnen. Och hamnen. Hamnen är bara småbåtar  och flanörer och olja. Men vi kommer ändå alltid hit Axel och jag och  en vågad horisont och expanderande molnstoder  glöder   som   på   en   gammal   tavla   med   kristna  motiv   och   nån   kanske   skulle   kalla   det   pompöst  men   jag   vet   inte   vad   jag   ska   kalla   det   men   i  kontrast till den solnedgångsbakgrunden och rött  och guld är till och med norra älvstrandens räta  vinklar vackra. Färjenäs är alltid vackert. Axel   saknar   sin   senaste   ögonsten   och   hennes  mamma hans ex och jag med måste jag erkänna 

för varmare flickebarn får en leta efter att laga  pannkakor till som Farmor och han är ett glashus  och   där   växer   så   sköra   plantor   som   kommer  blomma ut i vacker handling för det var aldrig Al  Gore som skulle rädda världen. Om den ens skulle räddas alls så var det alla  Axel   Hållén   och   alla   konduktören   på   tåget   hit  som såg att jag åkte fel dag men sa inget och alla  andra   som   Mamman   och   Pappan   som   försöker  men inte får tillräckligt med cred för de flyger på  semester   så   snart   de   kan   och   behöver   nån  medelålders man för att tro vad en annan sagt ett  tag. En   bänk   på   bryggan   och   en   hund   hälsar   och  Axel pratar bäbisspråk och älskar hundar mer än  människor   och   det   är   inte   så   konstigt   alls  egentligen   och   för   nåt   år  sen  såg  vi   nån   hoppa  från   bron   precis   här   och   nu   känns   det   som   att  hoppa högt ifrån att skriva sig tillbaka till det och  jag   kommer   nog   aldrig   ta   steget   aldrig   ta   i  handtaget aldrig öppna dörren. Jag vet inte om  det är så att Axel har mer känslor än jag eller om  han bara hetsar upp dem mer och agerar ut så  som det var den gången. Kanske är det jag som är  passiv apatisk som att bara ta in och registrera  världen utan att påverka som utifrån. Av nån anledning tänker jag ofta på honom  i  situationer med mat på Blåvalsgatan och det är  det godaste nånsin å wow å jag älskar det här att 

komma å få mat av dej och jag vet inte om det är  att goda matgäster stannar fastnar eller om det  är all munchies eller det att han njuter av livet  mer   än   jag   och   faller   hårdare.   Det   finns   inget  mellanting   där   inne   iallafall   han   har   inget  normalvärde. På vägen hem igen genom rötterna träffar en  som kanske tränade Iaido ett tag innan knät men  minne   minns   inte   just   nu   känner   igen   dig  nånstans ifrån med flickvän sitter på trappan till  ny   lägenhet   gammal   butikslokal   lite   som   Axels  föräldrars och betalar nie tusen och shit va dyrt  och jobbar med reklam och där är de igen de där  jävlarna med smala byxor som gör att vi kommer  få   flytta   härifrån   muttras   på   väg   hemåt   som  gubbar.   Jag   undrar   om   jag   ens   kommer   kunna  komma tillbaka eller vill eller får men hoppas för  det   är   skönt   att   komma   hem   och   hem   är   en  infästningspunkt och vi är inte klara med varann  du och jag och hytter med näven åt en plats som  är en känsla eller en motsägelse som om den var  ett liv. En bortriven hembygd.

­ E P I L O G ­
Varje kväll badar jag naken och varje kväll ser  jag hur Danmark brinner. Varje kväll tänker jag  om det vore så väl och visar snippen för dem. Jag  slänger   min   skrala   verklighet   i   speglingar   av  Ragnaröks   eldregn   över   Köpenhamn.   En  kolröksvart   brandfilt   slängs   över   härden   och  bakom   det;   Gyllne   molntak.   Renhet.   Bumliga  spiror   i   kaskader   strävar   uppåt.   Uppåt   som  snodda sparbanksekmetaforer med silverkantade  hål mellan rötterna. Släpper igenom guldomliga  ljuskonor. I sammetsmatt. Kliver   jag   till   slut   ur   det   kallsvarta.  Saltahavspärlor   rullar   utför   mina   stup.  Miniatyrarmageddnar   bränner   renade   sår,  speglar världens undergång i tusen ögon. Speglas  i frontlinjens tusen parallellogram. Skånes finest  beachfront   resort,   hemma.   Sandcrawlers   i   räta  led håller stranden. Om en flygbrand ändå kunde  ta elden hit. Varje kväll visar jag baksssnippan  för dem där jag står som en ny man, huttrande.  Konvulsioner efter utstötandet  av gift rinner av  mig som reflektioner i bussfönster. Som en drive­by i högblankt.

Ibland blir jag bara så trött på att ha alla de  här jävla åsikterna men inga mål med livet. Jag  är äldre och Göteborg har blivit Stockholm och vi  flyttar ett snäpp ned i listan och landet. Jag är  trettio nånting och skulle kunna säga att vi är på  flykt. Vissa skulle säga att det nog är att ta i men  nåt annat säger mig att det här nog inte var sista  gången.  Det här landet är en centrifug eller flera som  städer och jag är långt ifrån tyngst men känner  redan   hur   krafter   utom   min   kontroll   i   smyg  börjar   skjuta   mig   sakta   men   stadigt  accelererande   ut   i   en   periferi   utan   bevingade  happy thoughts och världsflykt.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful