ovvv~:iox xovuvixu

Köp boken här:
Adlibris
Bokia
Bokus
Ord & Bok
Kaj Karlsson
OPERATION NORDVIND
alda bergr
H
människosläktets beskyddare
aldabergr.se
operationnordvind.se
facebook.operationnordvind.se
E-post : kaj@aldabergr.se
Twitter : @aldabergr
Omslag : Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Fotograf : Mattias Bardå
Sättning: Niclas Holmqvist
Stella Borealis
isnx :vvcx: u:c~v~ µ,î-µ.-6¸¸-,¸a.-¸
isnx v-nox µ,î-µ.-6¸¸-,¸aa-c
© Kaj Karlsson, ac..
Med hänsyn till det arbete som ständigt pågår och för att inte försvåra
för operatörerna vid SOG eller polisens insatsstyrka att utföra sitt
dagliga värv, har vissa detaljer kring tekniker, metoder, prestanda och
materiel utelämnats eller förvanskats. Syftet är inte att uppnå helt
korrekta detaljer på bekostnad av operatörernas säkerhet.

,
Prolog – åtta år tidigare
Han skulle aldrig glömma den söta lukten av brinnande människokött.
Överallt låg kroppar utslängda i den upptrampade leran mellan skjulen
och på kassavafälten intill. En del saknade armar eller ben medan
andra skurits upp från magen genom bröstkorgen. Svart rök svepte
in den omgivande djungeln och gjorde den tryckande luften ännu
svårare att uthärda.
Gustav Sterner justerade kikarsiktet och lät hårkorset följa kom-
mendanten för den styrka som fått till uppgift att pacincera området.
Majoren var mörkröd av blod hela vägen från axelklaßen till macheten
i vänster hand. Lutad mot ett rostigt oljefat satt en äldre man, märkt av
ärrbildningar, med en naken ßicka i famnen som inte kunde ha varit
mer än ett par veckor gammal. Hennes armar och ben trevade i luften.
Majoren betraktade dem ett ögonblick och högg sedan av mannens
huvud med en distinkt rörelse. Det sjungande ljudet när machetens
stål träßade oljefatet hördes tydligt.
”Fan ! Ta den jäveln. Avstånd trehundrafemtio, vind rakt höger två.”
Katarina Wallin målgav utan att tveka. Hon var Gustavs kollega vid
Särskilda skyddsgruppen, SSG, sedan tre år tillbaka.
”Målet taget.”
Han anpassade andningen för ett skott och övervägde situationen.
Deras order löd att enbart observera, men vem skulle få veta ? De
behövde båda en liten seger, hur obetydlig den än var i det stora hela.
Hämnd för alla oskyldiga som råkat odla fel mark och inte kunde
försvara sig.
î
Majoren grep barnet och kastade det ovanpå en hög med staplade,
sönderbrända kroppar. Flickan skrek när hettan från elden förkolnade
huden och tystnade först när kroppsfettet började smälta.
”Fy fan.” Utan att skjuta sänkte Gustav sin Dragunov, ett ryskt
prickskyttevapen, och lutade pannan mot kolven av trä. I (ärran hördes
sporadisk skottlossning. En oändlig trötthet kom över honom, som
om ondskan till slut trängt ända in.
Han behövde kräkas.
Att inte kunna hjälpa och skydda de oskyldiga som behövde det
mest nck kroppen att värka, som om varenda cell reagerade på över-
greppen. Kunde han senare återvända hem och låtsas att allt var som
vanligt ? Blunda för de liv som varje dag slogs i spillror.
Omkring dem prasslade skogen av insekter och ßugor ansatte dem
ständigt. Gustav slog mot en mygga i nacken. Ännu en sak att hata
med den här kontinenten.
En ny kolonn av fordon rullade in i byn, men till skillnad från mi-
lisens gamla GAZ-lastbilar var dessa av ett nyare datum. Mörkgröna
Land Rover Defenders trängdes med svarta Mercedes Geländewagen
på den sönderkörda ytan framför byns största byggnad.
”Heads up, vi har besök”, sa Katarina.
Gustav placerade kolven mot axeln och kikade åter genom siktet.
Storväxta och snaggade män i klunga kring två personer med betyd-
ligt exklusivare klädsel talade sitt vanliga språk. ”VIP :are med eskort.
Fan, de har till och med pressveck på kakiskjortorna. Inte en ßäck.”
Flera dagars smuts och myggmedel låg i tjocka lager på huden och
han kliade sig i hårbotten. Stridsselens remmar och nckor skavde
och den begagnade syriska uniformen i tjock bomull klibbade fast
på kroppen av svetten och fukten.
Vapen och utrustning kom från den lokala marknaden för att inte
sticka ut och om de blev upptäckta skulle de försöka passera som
legosoldater. Kängornas sulor var av samma typ som milisens och
plåtklockan med den röda stjärnan var lika pålitlig som den president
som för tillfället satt vid makten. Men här spelade tiden ändå ingen
roll. Gustavs enda egna persedel var en svart SOG SEAL-kniv som
hängde i bältet. Den var hans livförsäkring.
µ
Katarina grymtade, fattade den digitala systemkameran som var
försedd med teleobjektiv och knäppte ytterligare en serie bilder.
En av männen i kaki stannade intill ett hus med lerklädda väggar
och tak av rostig, korrugerad plåt och såg sig sakta omkring, som för
att njuta av alla intryck. Gustav noterade att mannen hade en onormal
stelhet i ena skuldran när han sträckte på kroppen och att höger hand
saknade pek- och långnngret.
I utkanten av byn dök en grupp soldater upp anförda av en omcer.
Mellan dem släpades en ung kvinna i en mönstrad azurblå klänning
med broderier av guld. På huvudet bar hon en smaragdgrön kangas, den
traditionella huvudbonaden som fortfarande användes på landsbygden.
Hennes fruktan uppfattades även utan kikarsikte eller teleobjektiv.
”Jävla manssvin.” Katarina greppade hårt om dolken i stridsselen.
Gustav tvivlade inte på var hon ville placera den. I den här delen av
världen var det ett vanligt nöje att tortera och våldföra sig på kvinnor,
gärna i grupp. Gravida nck även brösten avskurna för att inte kunna
ge barnen mat. De tursamma nck lindring i döden.
Kvinnan försökte slita sig fri, men pressades ner på rygg och bands
vid träpålar i en spretande ställning. Med van hand skar mannen som
saknade nngrar bort klänningen och exponerade hennes slanka kropp.
Metodiskt lossade han kangasen och knöt den som strypsnara kring
hennes hals.
Spasmer for genom kroppen och den mörka, svettiga huden glänste
i solen.
Runt kvinnan placerade sig sju soldater som åskådare inför den
föreställning som började. Katarina dokumenterade med skälvande
händer hur mannen tryckte in olika avlånga föremål i anus och slida,
det ena större och vassare än det andra, samtidigt som snaran drogs
åt mer och mer runt kvinnans hals. Blod blandades med avföring på
den bruna jorden.
Hennes skrik ekade över djungeln.
Gustav grep krampaktigt om vapnet och nck använda all viljestyrka
till att inte förinta mannen med ett välriktat skott. Ett förtärande
begär att rädda världen från dessa djävlar brann inom honom och
nck ögonen att tåras.
Den mänskliga själen hade en förmåga att alltid tro på en väg ut, en
räddning som lät en liten strimma av hopp lysa. Genom kikarsiktet
tyckte han sig se hur hennes ögon släcktes när förtröstan ersattes av
uppgivenheten hos någon som förstod att livet faktiskt tog slut.
När Gustav förberedde sig på att skjuta, först kvinnan för att stoppa
lidandet och sedan hennes plågoande, lade Katarina en hand på hans
axel och höll tillbaka impulsen.
Mannen verkade upphetsad av lidandet och njuta in i det sista.
När han till slut ställde sig upp fanns enbart tillfredsställelse i hans
hållning. Han lyfte sakta en pistol. Kvinnans bröstkorg rörde sig i
snabba, ytliga andetag.
Han kramade avtryckaren och skickade kulan rakt igenom hennes
hjärna. Den gråaktiga vätskan absorberades av Afrikas törstiga jord,
som så många gånger förr.
Först när mörkret omslöt dem packade Gustav och Katarina ihop
sina saker och smög iväg som två skuggor i natten. En stor, ärrad
måne hängde lågt på himlen, då och då skymd av rök från de eldar
som fortfarande brann.
Över dem blickade miljarder stjärnor ner på en sargad kontinent.

..
1
Beethovens (ortonde pianosonat svepte över det mörka havet, snirk-
lade sig upp mot himlen och omfamnade den väldiga månen. När
den tredje satsens presto agitato var färdig hade Tarkhan Gakaevs
män befriat motorbåten från sin tunga last och staplat lådorna av
trä i en lång rad bredvid det gula huset. Lådorna var paketerade i
hermetiskt tillsluten plast som skydd mot vätan under den långa
färden över Östersjön.
Han plockade ut hörlurarna, stängde av musiken och vände sig till
sin främsta trotjänare. Timur Gochiyayev gjorde en ansats till honnör
men kom på sig själv och bromsade rörelsen.
”Överste, allt klart för inspektion.”
Var gång Tarkhan såg sin gamle vän högg sorgen till. En del av
hans storhet försvann samtidigt som handen, örat och ansiktet på
vänster sida stympades. Och glöden slocknade. Alla bombmakare blev
förr eller senare oßer för sina egna skapelser.
”Tack. Glöm inte att vi från och med nu har lagt bort titlarna, min
vän.”
Resten av den tio man starka gruppen höll sig på avstånd när han
skar sönder plasten med en mattsvart kniv och kontrollerade innehållet,
ett emballage åt gången.
Tjugo minuter senare reste han sig nöjd. Det var dags att resa vidare
till ett annat hus på en mer isolerad plats som Martin, deras lokala
samverkansman och takr, hyrde åt dem. Han fäste håret i en häst-
svans och log förväntansfullt mot Tarkhan, som en hund åt sin herre.
.a
Bakom en fasad av att assimilera sig i västerländska samhällen
levde dessa Al Takr wa al-Hijra som kufar – otrogna – för att vid
rätt tillfälle kunna utföra Jihad inifrån. Men Tarkhan litade inte på
någon som inte stod för den han var.
”Chorosjije, bra. Lasta.”
Gruppens nyaste medlemmar högg in på lådorna. En av dem, en
väldig algerier vid namn Fahd, greppade en avlång grönmålad låda
som vägde minst etthundra kilo, placerade den under armen och gick
iväg mot stadsjeeparna.
Fahd hade obstruerat ända sedan han anlände till gruppen och
kunde bli ett problem framöver. Men inte lika mycket som den här killen.
Tarkhan betraktade algerierns landsman, en obestämbar man med
nötbruna ögon och ett vagt leende. Halim höll sig ofta vid sidan av
och Tarkhan nck aldrig grepp om hans drivkrafter – hans innersta var
dolt och Tarkhan höll honom därför alltid utanför den innersta kretsen.
Men nu visste han.
Utan förvarning vecklade han ut en teleskopbatong med en snärtig
handledsrörelse och slog Halim över knän och ansikte med kraft.
Knäskålarna knakade när de krossades. Han föll till marken och
försökte skrika ut smärtan, men nck bara fram ett stönande bakom
en sönderslagen käke.
All verksamhet avstannade.
Timur och hans bror Mukhit var direkt framme och slet upp man-
nen på fötter vilket nck honom att kvida på nytt. De övriga i gruppen
stirrade avvaktande på sin chef samtidigt som bröderna Gochiyayev
utan frågor släpade iväg Halim till skogspartiet intill.
Mest ställd var Fahd, men förvåningen släppte snart. ”Vad i helvete !”
Han tog tag om kragen på Tarkhans jacka i ett strypgrepp med händer
stora som tallrikar och lyfte upp honom från marken. Hans engelska
gjorde inget för att dölja den Nordafrikanska uppväxten.
”Han är en förrädare”, sa Tarkhan lugnt utan att kämpa emot, och
växlade även han över till gruppens arbetsspråk.
Orden hejdade den algeriska jätten, men ingen verkade mer förvånad
än den tredje och äldste nordafrikanen, Abou Bakr. Den läderartade

huden stramade när han spärrade upp ögonen mot Tarkhan som visade
upp det krypterade meddelande han fått under resan dit.
Algerierna turades om att läsa och sjönk ihop i takt med att de
tog till sig innehållet. Resten av gruppen gick iväg till den liggande
Halim och tände varsin cigarett i väntan på fortsättningen, fortfarande
utan att säga något.
”Jag tog honom under mitt beskydd”, sa Abou Bakr till Fahd med
förtvivlan i blicken, ”jag bjöd in honom till mitt hem och förklarade
Guds väg och belöning …” Han tystnade. Läpparna rörde sig omärkligt
när han läste böner med stöd av radbandet runt halsen, en kula i taget.
När nordafrikanerna anslöt till resten av gruppen i skogen fanns
bara hat i deras hållning. Tarkhan gick sist och läste av gruppens
reaktioner. Om någon svek under press eller inte accepterade hans
beslut ville han veta det nu, innan operationen.
”Överste, låt mig ta den jäveln.”
Mukhit slutade diskutera med sin bror när Tarkhan närmade sig
och pekade på Halim med en lång stilett.
”Nej, det är mitt ansvar.”
Tarkhan övervägde ett kort ögonblick att blåsa av operationen, men
han hade inte lagt ner sex månader på att samla ihop en grupp, träna
den köpa vapen och genomföra en riskabel innltration där en bulgarisk
gränsvakt nck plikta med livet bara för att se allting omintetgöras
av en enda person, även om han var en förrädare som arbetade för
israelerna eller någon västmakt.
Dessutom skulle han svika sin mentor och gå miste om andra
halvan av de sexhundra tusen euro som skulle deponeras på hans
konto i Zürich så fort uppdraget var avslutat.
Tarkhan studerade mannen samtidigt som han skruvade fast en
ljuddämpare på den tjeckiska pistolen. Halim gjorde ingen ansats att
be för sitt liv vilket gjorde Tarkhan besviken, men han kände igen
stoiskheten hos en man som trodde på det han gjorde och tog kon-
sekvenserna. Halim såg föraktfullt på Tarkhan när han höjde pistolen.
*

Enstaka segelbåtar skymtade i farleden mot Öja och värmen som
funnits under dagen trängdes snabbt undan i kvällningen. Gustav
huttrade i den kortärmade tröjan och tunna vindjackan, men satt ändå
stilla i havskajaken och lät handen släpa i det kalla vattnet.
Ett svanpar gled längs en vägg av gulnad vass som snart skulle
brytas av vinterns köld och till vänster, knappt synlig genom den
glödfärgade vegetationen, kilade en räv fram med nosen mot marken.
Att paddla och tälta utanför Nynäshamn blev med tiden en nöd-
vändighet. Då nck han distans till alla tankar som trängde sig på
och kunde för en gångs skull sova ostört. Dessutom var det här han
kände sig riktigt hemma, som om själen svängde i harmoni med de
urgamla klipporna. Han hoppades att vågornas regelbundna slag mot
klipporna och sjöfåglarnas rop skulle ge honom ro även denna gång.
Men så fort han vaknade fanns Emilia vid hans sida.
Trots att det gått över fem år sedan hennes begravning och hans
efterföljande avsked som omcer, kände han ibland hur hon drog
handen genom hans hår eller lade en hand på hans arm. Saknaden
nck skärgården att förlora något av sin lyster.
I området fanns tidigare fast kustartilleri som skyddade inloppen
till Nynäshamn och på hans högra sida höjde sig Torös tornradar på
en smal mast. Han skolkade från gymnasiet en dag för att kunna sitta
på ett högt berg med utsikt mot en av pjäserna i Järßottabatteriet
under en övning. Trots det långa avståndet var tryckvågen tydlig och
eldkraften imponerande.
Han synade de omgivande landmassorna samtidigt som han lossade
kapellet och urinerade i en avskuren PET-ßaska som satt fastknuten
i kajaken med ett snöre. Var hade nenden bästa läge för anfall ? Var
fanns det dolda grupperingsplatser ? Om något hände, vad gjorde
han och var fanns närmaste skydd ? Beteendet satt i ryggmärgen och
rutinen skänkte trygghet. Flaskan var nästan full när han tömde ut
innehållet över sargen och gjorde fast kapellet.
Mörkret kröp allt närmare och han behövde hitta en lägerplats innan
allt ljus försvunnit. Han häktade loss paddeln från hållaren och fort-
satte vidare söderut. Vattnet påminde om kvicksilver i skymningsljuset

och i öster syntes redan månen vid horisonten, stor och guldskimrande
i solens kvardröjande strålar. Himlen var molnfri och natten skulle
bli kylig.
Tvärs över vattnet lyste det i fönstren hos ett långsmalt, gult trähus
i en skyddad vik på Torö. Ljuset spillde ut genom rundade fönster,
trängde undan en bit av mörkret och lade sig över en RIB som låg
förtöjd vid en smal, utskjutande brygga av trä. Båten var av en större
modell med två utombordare som måste ha kostat en mindre förmö-
genhet. Den hade inte funnits där under tidigare paddlingar.
Kajaken gled makligt med strömmen samtidigt som Gustav orörlig
njöt av stillheten och lät blicken svepa fram och tillbaka. De enda
ljuden kom från en ßock ejdrar som simmade mot sina nattkvarter.
Efter några minuter såg han en samling skuggor i skogen intill huset
som rörde sig tillräckligt mycket för att uppfattas som levande. När
han gled närmare såg han att det var människor och bilden kunde
inte längre misstolkas.
En grupp i halvcirkel framför en hukande individ. En av dem siktade
med ett mindre, avlångt föremål. I den stilla kvällen hördes bara tre
korta pußanden och det metalliska ljudet av pistolens mekanism som
rörde sig fram och tillbaka. Den hukande försvann.
Instinktivt famlade Gustav efter sitt vapen men insåg att han var
både obeväpnad och oskyddad i en vitmålad kajak ute på öppet vat-
ten. Såg han verkligen någon mördas ? På den plats han vuxit upp ?
Tankarna rusade men avbröts av rop och ßera skuggor rörde sig
snabbt åt hans håll.
Gustav såg en man som tittade i någon form av kikare med en stor,
rund anordning ovanpå och insåg ögonblicket senare att det var ett
tredje okular – en bildförstärkare som mångdubblade det benntliga
ljuset och gjorde det möjligt att se i mörker. Med månljuset och den
stjärnklara himlen rådde det ingen tvekan om att han var upptäckt.
Någon halkade på en klippa och föll hårt. Gustav hörde en grov
mansröst och vad han förmodade var en svordom.
Han började paddla med full kraft bort från land, men kajaken var
inte lastad för sprintlopp och snart värkte musklerna av mjölksyran.
.6
Några utombordare startade och gick snabbt upp i varv – ljudet skar
genom kvällen och våldförde sig på lugnet. Han behövde överge
kajaken och söka skydd, men klipporna på den närmaste ön stupade
rätt ner i vattnet och medgav ingen landstigning.
Motorljudet växte sig starkare samtidigt som han närmade sig nästa
ö och några ögonblick senare ökade det till ett vrål när båten rundade
klippön. Lanternorna reßekterades i vattnet och ett sökarljus ßackade
över vattenytan, hittade Gustav och badade honom i ett kallt, vitt sken.
Skit, hann han tänka innan båtens förstärkta kolnberskrov ram-
made kajaken.
Helvetes satan !
Mörker omslöt Gustav och kylan från vattnet sköt upp i hjärnan
som en blixt. I samma stund som han förstod att han inte skulle
komma undan tippade han kajaken och tryckte ifrån mot skrovet,
rakt ner i djupet.
Ögonblicket senare kände han trycket från båtens skrov som svepte
förbi och krossade kajaken av tunn glasnber. Propellrarna passerade
med ett kraftigt väsande från bladen.
En hopfällbar såg sjönk mot botten åtföljd av den utrustning som
inte var förpackad i täta säckar. Båten närmade sig på nytt samtidigt
som han kämpade för att hålla sig kvar under ytan och skar loss ßyt-
västen med SOG SEAL-kniven som alltid hängde i bältet.
Syrebristen sprängde i lungorna och musklerna började domna av
kylan. Instinktivt simmade han i en riktning där land borde nnnas,
men stressen gjorde att han förbrukade sitt sista syre. När han inte
längre kunde hålla emot paniken tvingades han upp till ytan och
kroppen sög girigt i sig luften.
Sökarljuset svepte över spillror av glasnber och utrustning som ßöt
på ytan, men männens uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll.
Gustav tog några djupa andetag samtidigt som han hittade riktningen
mot land. Därefter sjönk han ner under ytan på nytt och satte sig i
rörelse, den här gången med armarna rakt fram och lugnare benrörelser.
Han simmade med slutna ögon, försökte räkna avstånd och hålla
riktningen, men kölden gjorde det svårt att tänka och han nck kämpa
mot den starka strömmen som förde honom med sig.
Tid och rum luckrades upp när nerkylningen blev svårare. Han
förstod att det fanns en möjlighet att han inte skulle klara sig. Att det
kalla vattnet skulle börja fylla lungorna och dra ner honom i djupet.
Till slut orkade han inte hålla tillbaka tröttheten och nck svårt att
kontrollera armar och ben. Då slog huvudet i något hårt och gjorde
honom tillfälligt närvarande.
När han öppnade ögonen och såg klippor som övergick i land nck
han förnyade krafter att släpa sig över de hala stenarna. Spasmer
for genom kroppen när han stapplade upp från vattnet och genast
kyldes ner av luften. Han höll armarna runt kroppen för att dämpa
konvulsionerna. Dimman i huvudet tog gradvis över igen.
Snart skulle skakningarna minska och en dvala krypa sig på där
han inte längre var medveten om vad som pågick, men hjärnan fort-
farande autonomt gav order till musklerna. Innan det gick så långt
var han tvungen att agera, annars skulle medvetslösheten ta över helt
och han skulle frysa ihjäl.
Med sin sista viljestyrka tvingade han sig längre in i skogen för att
skära till en bädd av granris och tända en eld, trots risken för upptäckt.
Utan den skulle han inte överleva natten. Långt i (ärran såg han som
i ett töcken sökarljuset röra sig fram och tillbaka, men kunde inte
fokusera blicken eller känna något särskilt inför hotet.
Efter en lång stund satte båten rak kurs bort från platsen och ökade
hastigheten. När motorljudet försvann i (ärran hade Gustav redan
krupit ner bland riset och domnat bort.


2
”Tursam jävel, va ?” sa en av poliserna när Gustav över en kopp hett kaße
berättade vad som hänt. Så fort de kastat loss och återgått till att köra
båten förbarmade sig maskinisten över honom och plockade fram en
nästan tom Lord Calvert och fyllde upp resten av muggen till kanten.
”Tack som fan.”
Gustav svalde blandningen i stora klunkar och lät vätskan riva
i strupen. Maskinisten log och tog trappan upp till däck i dubbla
kliv. Alkoholen och värmen ombord var välkommen och krafterna
återvände gradvis när koßeinet gjorde sitt jobb.
Han hade vaknat under en vidbrättad tall i takt med gryningen. Det
sista minnet var av en kall och våt sten i ett vattenbryn. I skrevet och
armhålorna låg stenar som han måste ha hettat upp i den slocknade
eldstaden intill för att få värme.
Efter att ha fått ordning på huvudet ställde han sig upp och såg
sig omkring. Ön han siktade på under simningen missade han grovt.
Istället befann han sig på Järßottas spets som sköt ut i havet likt en
sista utpost i ytterskärgården. Om strömmen varit kraftigare skulle han
ha missat land helt och kroppen inte återfunnits förrän den spolades
upp i Tyskland eller Polen.
Sjöpolisen anlände ett par timmar senare. Vrakdelar från kajaken
hade ßutit ut mot farleden med strömmen och morgontidiga örings-
nskare larmade sjöräddningen. Polisen konstaterade att han blivit ram-
mad, men någon kropp eller spår efter en avrättning fanns inte. Det
ac
gula huset var igenbommat. En anmälan skrevs och de släppte sedan
av honom på gästbryggan vid segelsällskapets klubbhus i Nynäshamn.
Gustav betraktade avmätt polisbåten när den lade ut och gled förbi
kanotbryggan där hans fem år äldre bror Peter en sommardag i mitten
av åttiotalet simmade ut bland båtarna i gästhamnen med Gustav i
släptåg, båda i brandgula ßytvästar. Vågorna hade kluckat mot båtarnas
välvda skrov och västens remmar stramade hela tiden i grenen.
Tillsammans simmade de med en självklarhet mellan segelbåtarna,
under bryggan och ut igen nedanför den största träbåt Gustav någon-
sin sett. Det skrovliga, tjärade skrovet höjde sig över deras guppande
huvuden och försvann mot himlen.
De tog omvägar runt oljiga ßäckar och höll sig i de röda bojarna,
slemmiga av alger, när de nåddes av svallvågorna från passerande
motorbåtar på väg till en egen badklippa någonstans i havsbandet.
Sältan från havet blandade sig med bensinångorna.
”Kolla där då, Gustav !” Peter pekade mot en punkt på andra sidan
viken. En dörr låg uppspolad på en liten stenstrand och med den
under sig ßöt de med benkraft förbi kallbadhuset ut mot Gårds(ärden.
I den trankerade farleden nck Gustav svårt att andas när svallen
sköljde in över deras tillfälliga ßotte. Båtarna passerade nära och han
undrade om de syntes nere vid vattenytan.
”Hörru, har du sett så många svanar.”
Peter pekade mot en grupp klippor längre bort samtidigt som han
lade han en arm om Gustav och drog honom närmare. Peter var oftast
avståndstagande, men Gustav märkte att han alltid höll ett vakande öga.
Men det var i ett annat liv.
Gustav såg ut över viken en sista gång och följde sedan bryggan upp
mot land, passerade det gråblå klubbhuset till parkeringen där hans
Ford Ranger väntade. Trots tjugo år på nacken hade den mattsvarta
pickupen fortfarande samma råa kraft under karossen. När han gick
ner på knä för att plocka fram de gömda nycklarna från ett plåtfack
under förarplatsen ringde varningsklockan i bakhuvudet.
Någonting stack ut från det normala.
Han ställde sig upp och skannade metodiskt av området bakom sig
a.
utan att upptäcka något avvikande bland uppallade båtar, Volvobilar
och förrådsbyggnader.
Samtidigt som han låste upp dörren sökte han av området på
andra sidan bilen. Längst bort på den halvfyllda parkeringen stod
en mörkblå Chevrolet Suburban. Nedanför det tonade fönstret på
förarsidan låg en liten hög med cigarettnmpar och en glipa var till-
räcklig för att förhindra uppkomsten av kondens inne i bilen under
en nattlig bevakning.
Någon tillbringade tid. Väntade.
Det måste vara hans vänner från föregående kväll. Hur i helvete
hade de hittat hit ? Adrenalinet gjorde honom på helspänn och han
tvingade sig att inte stirra.
Innan han öppnade bildörren undersökte han insidan efter försåt-
mineringar, men såg ingenting. Kanske var den preparerad på annat
sätt ? En bomb kopplad till startmotorn ? Eller fartgivaren så att
den sprängdes vid en viss hastighet ? Eller efter ett visst avstånd ?
Fjärrstyrning ? Var bilen riggad med en sändare ?
Frågetecknen var lika många som alternativen och han hade själv
planterat både det ena och det andra i sina dagar. Endast genom en
noggrann undersökning kunde han säkerställa att bilen var ren, men
det tog minst ett par timmar och väckte uppmärksamhet. Han måste
i detalj belysa och studera underredet, motorrummet samt varenda
skrymsle inne i kabinen och bagageutrymmet. Anordningar kunde
även gömmas bland bilens elektronik.
Men de kunde inte rimligtvis veta vilket fordon som var hans. Han
bestämde sig för en enklare variant, sökte genom bilens insida med
blicken och hoppade sedan in. Efter någon sekunds tvekan blundade
han och vred om startnyckeln. V6 :an mullrade till liv.

Bilen gled längs den slingrande vägen intill vattnet. Enstaka båtar
låg kvar vid ßytbryggorna som sköt ut i Fagerviken mot de ansenliga
trävillorna på andra sidan. De uppfördes i början av nittonhundrata-
let för att härbärgera överklass och kungligheter som reste med den
nylagda järnvägen till Havsbadet och Casinot. Vassen som gungade
aa
i solen och träden med sina sprakande lövkronor lyckades inte lätta
hans sinnesstämning.
När han passerade hamnen och avfarten till Gotlandsfärjan låg
stadsjeepen fyra bilar bakom, hela tiden förskjuten i sida i förhållande
till den övriga tranken som om föraren ville ha visuell kontakt med
målet. Gustav tände en Joya de Nicaragua, ökade farten och gjorde
ett par omkörningar för att känna lite på motståndet. De kontrade
och behöll avståndet.
Han undrade var deras vänner tagit vägen, den grupp han hade mött
rymdes inte i en enda bil. Gustav sög på cigarren utan att släppa dem
med blicken i backspegeln. Vägen var fortsatt smal och han sjönk ner
i det röda skinnsätet och anpassade farten till den omgivande tranken.
Så länge han inte var ensam på vägen vågade de förmodligen inte
göra något, men han kontrollerade att ingen bil uppträdde onaturligt
och var vaksam på varje omkörning.
Under tiden han lämnade Nynäshamn bakom sig och susade förbi
Västerhaninges hästhagar och åkrar funderade han över det senaste
dygnets händelser. Av en tillfällighet hade han blivit involverad med
individer av utländskt påbrå som inte tvekade att döda.
Röken låg tung i bilen och när han öppnade fönstret fylldes kupén
även av fartvinden och larmet från tranken som tätnade närmare
Stockholm. Stadsjeepen varierade skickligt avståndet i takt med
motorvägens kurvatur så att Gustav aldrig försvann ur deras synfält.
Han behövde en handlingsplan men visste ingenting om vilka han
hade emot sig eller hur deras agenda såg ut. Några bevis fanns inte
heller. Men först behövde han ta hand om förföljarna.
I sista stund trängde han sig före en lastbil på avfarten mot
Hökarängen, accelererade i den snäva kurvan och påbörjade den
första i en serie undanmanövrar.
*
Katarina Wallin stegade över kullerstenarna på Bellmansgatan och
öppnade porten till ett av de många artonhundratalshusen. En ung
manlig receptionist, hjälpligt maskerad till Securitasvakt, glodde

halvhjärtat på hennes id-kort genom glaset och släppte in henne.
Däremot ägnade han hennes kropp betydligt större uppmärksamhet
och hon kände hans blick på väg till hissarna.
Hon valde (ärde våningen och lade i spegelväggen omedelbart
märke till att de nna linjerna låg djupare än vanligt runt de rödsprängda
ögonen. Sedan två veckor tillbaka slet hela gruppen med att följa
Somaliaspåret och hon var bara hemma för att byta kläder och få
några timmars sömn. Svaren undvek dem fortfarande.
Utanför hissarna fäste hon hjälpligt upp håret samtidigt som hon
vände tvärt åt höger och sökte sig mot den bortre delen av huset. Trots
den tidiga morgonen var våningsplanet fyllt av män och kvinnor i
mörka kontorsuniformer i bås avgränsade av ljuddämpande skärmar.
Klappret av nngrar mot tangentbord och surret från lågmälda samtal
över dagens första kopp hördes i den instängda luften. Ingen ägnade
henne någon uppmärksamhet. Efter trettio meter och ytterligare en
högersväng stod hon framför en omärkt dörr.
Lysrören bländade henne när hon gick in i ett vitmålat rum och
möttes av två uniformerade vakter, även de i svart kostym, vit skjorta
och slips. Över deras bröst hängde kompakta FN Herstal Pµc auto-
matkarbiner med hög eldhastighet.
Utan att släppa beredskapen vid avtryckaren pekade en av dem
på en anordning vid den bortre väggen. När hon placerade ansiktet
i gummimasken startade en biometrisk kontroll som läste av hennes
näthinna och registrerade frekvensmönstren i hjärnans alfavågor. En
mild kvinnoröst bad henne sedan om en röstigenkänning och en kod.
”Katarina Wallin. Martin Urban Adam Tvåa Sexa Tvåa.”
En ny dörr öppnades och avslöjade ännu ett hisschakt. I en enkel
panel av plast började knapparnas numrering med -a och fortsatte
sedan nedåt. Hon tryckte på -¡ och for åtta våningar ner i underjorden.
Efter tjugo sekunder öppnade sig hissdörrarna mot en lång korridor
och hon klev ut i ett bländande ljussken. Det var en kompensation
för frånvaron av solljus och för att mildra intrycket av den bunker
hon befann sig i, djupt nersprängd i Södermalms urberg. Huset
byggdes om till stabsbunker efter andra världskriget för att användas

i försvaret av huvudstaden. Beslutet fattades på den tiden Stockholm
fortfarande omgavs av skyttegravar, kulsprutenästen och taggtråd.
Luftreningsanläggningens mer moderna biovapennlter eliminerade
eßektivt alla dofter.
Korridoren kantades av rum varvat med större utrymmen som vilket
kontor som helst, om det inte vore för frånvaron av glasväggar och
namnskyltar, de konstant stängda dubbeldörrarna samt rum märkta
med nv:iic: :o:v v~c~v. Cellindelningen var total.
Hon nickade åt bekanta ansikten, fångade en kopp java i förbifarten
och tog den sista chokladkakan från Lions betallåda. Kaßemaskinen
och den sunkiga smaken på drycken avslöjade att arbetsplatsen var
statlig, sitt nna yttre till trots.
Ultima Capital arbetade omciellt med diskret kapitalförvaltning åt
stora anonyma klienter och ägdes i sin tur av ett företag med intetsä-
gande namn på Saint Kitts i Västindien. Den öppna verksamheten be-
drevs ovan jord samtidigt som den egentliga höll till i bunkersystemet.
Företaget var en front för underrättelseverksamhet utanför de
vanliga ramarna – och därmed utan de vanliga begränsningarna.
Frågan om hur riksdagen skulle ställa sig till verksamheten, om man
kände till den, var inget som bekymrade. Initialt kom nnansieringen
från den militära underrättelsetjänsten vars budget var ett under av
mörkläggning, men idag var de självnnansierade som vilket vinstdri-
vande företag som helst.
De fångade upp och analyserade nnansiella betalningsströmmar som
passerade genom systemen hos myndigheter och aktörer på bank- och
nnansmarknader världen över. Med hjälp av nlter baserade på erfaren-
het och information, eller mer nnmaskigt på enkla sökord, försökte
de se vart pengarna tog vägen och för vilka ändamål de användes.
Arbetet var som att nska där den kapten som visste att läsa havet
och ekolodet lyckades bäst. Målet var att identinera de fall där medlen
härrörde från kriminalitet eller användes för att nnansiera terrorism.
Ofta gick de hand i hand. Eftersom Ultima Capital opererade utanför
den vanliga myndighetsvärlden och inte existerade omciellt samarbe-
tade de inte öppet med andra – inom eller utom landet.

Så de åkte snålskjuts istället.
Under Stockholm låg tiotals mil med tunnlar och kulvertar, många
av dem aldrig utmärkta på en karta och sedan länge bortglömda. I en
av dem löpte dedikerade optiska kablar som förmedlade krypterad
datatrank mellan militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must,
i Högkvarteret på Lidingövägen, Försvarets radioanstalt, FRA, på
Lovön, regeringskansliet i Rosenbad och Säkerhetspolisen, Säpo, på
Kungsholmen.
I samband med att en underentreprenör till Must :s IT-avdelning,
med högsta säkerhetsskyddsklassning, nck i uppdrag att utföra re-
parationer av kablarna hade Ultima Capital en man på insidan. Hur
säker en försvarsanläggning än ansågs vara släpptes alltid hantverkare
och tekniker in – ofta utan mer än en pliktskyldig kontroll. För att
innltrera räckte det med en efterfrågad spetskompetens, ett rent
brottsregister och svenskt medborgarskap.
En av deras yngre förmågor drog gladeligen på sig den gula overallen
och gav sig in i berget för att montera en (ärrsändare som skickade
informationen vidare via ständigt nya proxyservrar så att spåret aldrig
kunde följas till bunkern.
De satt helt enkelt och tjuvlyssnade.
Katarina passerade en grönmålad ståldörr tjock nog att stå emot
tryckvågen från en kärnvapenexplosion samtidigt som Edvard Laajala,
även kallad Den gode, klev ut i korridoren med blodsprängda ögon
och det glesa håret på ända. Bakom honom löpte dussintals färgade
kablar i buntar kopplade till serverhallens rackmonterade hårdvara
från golv till tak, där all inkommande data automatiskt lagrades och
dekrypterades.
”Tjena. Hur är vädret ? Och vad är det för dag förresten ?”
Han kliade sig på magen som spände ut tröjan, trots den generösa
passformen.
”Har du fått sova ?”
”Har inte lämnat Hålan på en vecka, tjejen börjar snart undra.”
Katarina stirrade ner i golvet och nickade. Jobbet krävde sin tribut.
”Men viker oss gör vi aldrig.”
a6
Han log åt henne och vaggade vidare till ett rum intill där gruppens
övriga två IT-assistenter satt, kallade Den onde och Den fule efter
Sergio Leones nlm och vars plansch hängde på väggen bakom dem. De
tillhörde eliten bland hackare, och i fallet med Den onde även bland
crackare som gillade att bryta sig in i system av mindre etiska skäl.
Edvard, som var lite äldre än de övriga, agerade som inomciell chef.
Katarina öppnade dörren till sitt rum med ett passerkort, tände
ljuset och stängde sedan både ytterdörren och den inre ljuddämpande
ordentligt. Hon satte sig tungt i skrivbordsstolen och släppte i samma
rörelse den mörkbruna portföljen på golvet.
Fåtöljen knarrade när hon lutade sig bakåt och smuttade på den
svarta drycken. Ända sedan hon lämnade det militära livet hade hon
arbetat med inhämtning och analys av underrättelser i någon form,
först som analytiker hos den militära underrättelsetjänstens dolda
verksamhet med fokus på OSS-området, där hon utvärderade de
säkerhetspolitiska förhållandena.
När sedan Ultima Capital skapades två år senare såg hon chansen
att få mer ansvar. Tjänsten gav intellektuell stimulans, men att leva
med en fasad som karriärkvinna i nnansbranschen tärde. Dess vär-
deringar var inte hennes.
Hon tog av scarfen och slängde den på bordet. Ibland var det
plågsamt att inte komma framåt, inte nå resultat eller aldrig se utfallet
av alla långa timmar bakom kulisserna. Hon anade att Somaliafallet
skulle gå samma väg och till slut lämnas orört i arkivet. Kanske borde
hon ha satsat på civila studier istället och förkovrat sig i något helt
annat. Litteratur. Samhälle. Eller bara nlmvetenskap.
Hon föll in i de vanliga morgonrutinerna. Slet av skyddspapperet
runt chokladen, aktiverade den ena datorn som var ansluten till in-
ternet och tillbringade sedan de kommande två timmarna med att
läsa e-post, nyheter och annan öppen information. Till skillnad från
många kollegor i de mer rumsrena underrättelseorganisationerna
ansåg hon att öppna kanaler var guldgruvor att gräva i.
Analysarbetet vid tidningar som Te Economist och Forbes, en-
gagemanget hos grävande organisationer som Human Rights Watch
a,
eller individer som journalister eller aßärsmän med fokus på enskilda
länder eller regioner skulle inte underskattas.
Det här var anledningen till att hon släpade sig ur sängen varje
morgon, att med hjärnan som vapen göra skillnad i kampen mot
världens alla antagonister. Men hon och kollegorna var ständigt efter
och tvingades hela tiden jaga ikapp.
När hon skulle påbörja det tunga arbetet på den andra skyddade
datorn med att sätta tänderna i den hemliga information som passerat
genom kablarna under natten nck hon ett meddelande på skärmen.
Gustav Sterner ville starta en chatt. Förvånad stirrade hon på det lilla
fönstret. Ingen av dem hade hållit kontakten mer än sporadiskt under
de senaste åren. Hon accepterade.
*
Gustav blickade ut över parken åtta våningar längre ner på andra
sidan gatan. Blommorna hade för länge sedan krupit tillbaka under
marken, och gräset gav ett urvattnat intryck trots solskenet.
Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och lade upp benen på skriv-
bordet. Han förväntades arbeta men kunde inte uppbåda tillräckligt
med intresse. Det fanns viktigare problem att fokusera på och han
förstod inte vad han egentligen gjorde här. Någon hade försökt döda
honom, men istället för att hantera det problemet satt han och kon-
struerade en beräkningsmodell för leasing av infrastrukturinvesteringar.
Tack vare avledande manövrar via rondeller, skolgårdar och gång-
vägar i Högdalen, Rågsved och Örby lyckades han göra sig av med
förföljarna. Men det var bara en tidsfråga innan de skulle hitta honom
igen. Bilregistret var som de ßesta andra databaser öppet för allmän-
heten. Kanske hade det redan skett. Han blev inte av med känslan
att vara iakttagen.
Han plockade fram SOG SEAL-kniven, testade eggen mot nageln
och drog nngertopparna över sågtänderna. Det japanska stålet var re-
pat och nött, men kunde fortfarande skära igenom trä och senor med
lätthet. Handtaget i rämad, glasförstärkt nylon skänkte en trygghet
som bara vapen kan göra.
Han höll den alltid slipad.

Ett hummande från korridoren nck Gustav att vrida på huvudet.
Chefen stod och blängde med två prickar som ögon i ett uppsvällt
ansikte. Blicken ßackade mellan kniven och Gustav tills han med
händerna på höften öppnade munnen för att säga något.
Gustav slängde igen dörren med en smäll och fortsatte med att
pilla bort skräp under naglarna.
Pappskalle. Han hade inte mycket till övers för Mats, eller några
andra chefer heller för den delen. Kontoret i det smutsgula tegelhuset
vid S :t Eriksplan var som vanligt fullt av liv där alla skyndade fram och
tillbaka, rädda för att visa sitt rätta jag. De gömde sig bakom vitskjor-
tade fasader och mörka kostymer och vågade inte sticka ut hakan och
avvika från normen. Livet handlade om nästa projekt, dyrare klocka,
högre bonus och efternamnen i mobiltelefonens långa kontaktlista.
Den som fogade sig bäst belönades med en karriär i pyramidspelet.
Gustav vågade avvika och hans popularitet hos det välrenommerade
konsultföretaget dalade i takt med att han vägrade låta sig formas och
anpassas. Han förstod än idag inte varför han satsat tid och pengar
i fyra år för att bli ekonom när han ändå bara betraktades som en
produktionsresurs som utnyttjades. Det moderna samhällets dräng.
Han behövde tankemässig frihet och rörlighet.
Han övervägde starkt att tända en cigarr men lade undan kniven och
greppade tangentbordet istället och fokuserade på webbläsaren. BBC
World News kablade återigen ut nyheter om fortsatta konßikter och
övergrepp i Afrika och att Herrens befrielsearmé var på frammarsch
i norra Uganda. Vissa tillstånd ändrades aldrig.
Ibland tyckte han att Afrika kunde lämnas åt sitt öde. Konßikterna
upphörde aldrig och korruptionen frodades. Så länge det fanns natur-
tillgångar, pengar att tjäna och status att få upprepade sig historien.
Men någon behövde stå upp för dem som inte kunde skydda sig på
egen hand.
Nyheterna påminde honom om Katarina. Att hon hamnade i under-
rättelsetjänstens mörka garderober efter SSG förvånade honom inte.
Hon var skarp och behövde alltid en större intellektuell utmaning än
vad livet i Karlsborg erbjöd.
Han behövde få ventilera helgens händelser med någon som förstod

vad det innebar och som befann sig inne i systemet. Dessutom sak-
nade han hennes sällskap. Hon förstod hur han tänkte och var ett
bra bollplank.
Han letade fram hennes kontaktuppgifter.
Hon var online och han öppnade en chatt med Rollergirl¸a via
Skype. Sitt eget användarnamn, alda bergr, valde han efter dess forn-
nordiska betydelse ”människosläktets beskyddare”.

<alda bergr> Hej. Upptagen ?
<Rollergirl¸a> Hej ! Länge sen… inte farligt. Läget ?
<alda bergr> TARFU :(
<Rollergirl¸a> ?
<alda bergr> Berättar mer ftf… :x, vad sägs om att träßas ?
<Rollergirl¸a> Långa Raden ?
<alda bergr> Ja, torsdag .¸cc ?
<Rollergirl¸a> Ses… ta hand om dig ! :S

Klockan var bara tjugo över fyra när han reste sig från skrivbordet,
lossade selen framför prontens plog och lämnade kontoret. I skug-
gan av höghusen kröp den råa kylan innanför rocken och han ökade
takten för att få upp värmen.
När han skyndade på stegen längs Torsgatan mot tunnelbanan vid
S :t Eriksplan svepte blicken fram och tillbaka. Känslan av att vara
påpassad var fortsatt stark. Han greppade om kniven i rocknckan.
Överallt fanns parkerade bilar och människor i rörelse och det var
inte svårt för en bevakare att försvinna i mängden.
Trots livvaktsutbildningen och alla timmar han övat på strid kände
han sig inte längre trygg i den normala, civila omgivningen. Ett råkallt
Stockholm med ett svagt ljus som silade ner från den tunna skyn
bättrade inte på humöret.
Han drog åt halsduken och tänkte på Peter som gav honom den då
de fortfarande umgicks. Han hade aldrig accepterat Gustavs yrkesval
som omcer och gratulerade honom inte när han blev antagen till SSG.
Peter förstod inte viljan att riskera livet för någon eller något, vare sig
på svensk mark eller längre bort.
Föräldrarnas mantra om betydelsen av solidaritet, rättvisa och att
självuppoßrande hjälpa andra gjorde inte intryck på honom. Men
Gustav intalade sig att det mer handlade om oro. En rädsla för att
förlora någon han älskade och behövde.
När Gustav tog trapporna ner till tunnelbanan i dubbla steg vibre-
rade telefonen i bröstnckan. Han nskade upp den i farten och läste ett
meddelande samtidigt som han passerade spärren och fortsatte ner
i rulltrappan. Mattias påminde om lördagens gemensamma middag.
De senaste dagarnas händelser hade fått Gustav att helt glömma bort
att han varje månad brukade träßade tre närmaste vännerna – samtliga
reservomcerare, två vid Kungliga ßottan och en vid kustjägarna – som
han lyckats behålla trots den isolerade tiden vid SSG.
Tillställningarna var starkt präglade av marinen. Tradition och
etikett spelade en central roll samtidigt som de ventilerade livet i
detalj – utmärkta tillfällen för att stärka vänskapen.
Gustav kände sig lättare till sinnes när han klev på tåget och sjönk
ner på en fönsterplats. Han var trots allt inte ensam.


¸.
3
Katarina slokade mot skrivbordet fyllt av papper med kaßeßäckar och
smulor från den pistagelängd hon räddat från nkarummet. Stövlarna
låg på golvet tillsammans med merparten av arbetsglädjen. Hon hade
jobbat hela natten utan att nå vidare framgång. Svaret undvek henne
fortfarande.
Ibland tyckte hon att hon hörde vinden och om hon koncentrerade
sig riktigt mycket trodde hon sig även känna hur den rörde vid ansiktet.
Hon fortsatte att blunda för att njuta av frihetskänslan, öppnade sedan
ögonen och var tillbaka på kontoret i underjorden med dess kliniskt
rena luft och fyra väggar. Dofterna kom bara från kaßet och hennes
otvättade kropp. En begynnande huvudvärk smög sig dessutom på.
Besökslampan tändes och innan hon hann svara öppnade Den gode
båda dörrarna och stack in huvudet. ”Hej, genomgång med Draken …
Nu”, lade han till när han noterade att hon inte gjorde någon ansats
till att resa sig.
”Edvard”, hon suckade, gnuggade sig i ögonen och klamrade sig
desperat kvar vid känslan av frihet, ”vad vill kärringen nu då ?” Utan
att vänta på svar skickade hon ut honom i korridoren och följde
sedan ryggtavlan med en urtvättad Linux-pingvin till det närmaste
sekretessrummet.
Gruppen var redan på plats och även de såg medtagna ut. Alla
utom Draken. I högsätet närmast den vitputsade väggen med sex
bildskärmar runt en projektorduk satt avdelningschef Omnisciens
¸a
Magnus, Viveca Bosin, som vanligt behängd med färgglada smycken
till stor variation och stort antal.
Hon förkroppsligade enligt Katarina allt som var fel med den stat-
liga och privata världen på en och samma gång : den stela byråkratens
brist på ßexibilitet i tanke och handling och kapitalistens enkelspåriga
förmåga att sätta ekonomin först.
Den gode fyllde munnen med två skivor brun sockerkaka från fatet
mitt på bordet, satte sig vid den bortersta änden och började arbeta
på en dator medan smulor regnande ner över tangentbordet.
”Wallin ?” sa Viveca och knackade med handen så att armbanden
rasslade mot bordsskivan.
Först när Katarina sjönk ner i den närmaste karmstolen lade hon
märke till ett nytt ansikte vid bordet. Till höger om Roland – deras
expert på globala transfereringssystem – satt en ung kvinna och stirrade
ner i bordsskivan. Trots en tanig kropp och anemisk hy trodde Katarina
att män uppskattade den smala näsan och det naturligt blonda håret
som lade sig i vågor ner mot axlarna. Teet framför henne hade kallnat.
”Som ni alla vet har vi arbetat hårt med det spår som fröken Wallin
hittade för några veckor sedan …”, Viveca tittade på Katarina med
skadeglädje i blicken, ”… utan påtagligt resultat.”
Bitch ! Du har inte gjort ett skit. Katarina korsade armarna och blängde
tillbaka. Draken gjorde redan för fyra dagar sedan under ett enskilt
samtal klart att undersökningen fortgick på nåder.
”Så, för att komma framåt under den kvarvarande tid vi allokerar
till detta projekt har vi fått förstärkning …”, Viveca satte på sig de
röda läsglasögonen som hängde runt halsen, läste innantill på en
fusklapp, tog av glasögonen och tittade ut över församlingen ”… av
Ylva Larsson från … FRA.”
Katarina suckade inombords. Med det här tempot blev de aldrig
färdiga. Ytterligare två minuter av hennes liv som hon inte nck tillbaka.
I ögonvrån kikade hon på Ylva som minutiöst plockade bort nagel-
banden en millimeter i taget och inte gjorde en ansats till att hälsa.
”Hon ska hjälpa oss med att strukturera och korsreferera data, och
därigenom hitta eller eliminera samband och mönster”, sa Viveca
¸¸
med monoton röst när hon läste innantill. ”Därför får jag nog börja
med att summera var vi står idag. Spåret …”
”Tack, jag kan ta över”, sa Katarina och reste sig. Hon klev fram i
strumplästen och vände sig mot publiken. En del energi kom tillbaka.
Att trotsa Draken brukade ha den eßekten.
Viveca såg på henne. Olika känslor spelade över ansiktet, inga av
dem bra. Hon satte sig ner.
”Okej, spåret startade med en röd ßagg i systemet för en Somalisk
lokalavdelning till Heifer International, en NPO – Non Pront
Organization – som sysslar med humanitärt bistånd i samarbete
med det kollektiv av NGO :s – Non Governmental Organisations –
som nnns på plats.”
Hon tog ett djupt andetag.
”De öppnade konton i en bank i Sudan som är uppsatt på Listan.”
Hon syftade på en internationell lista över särskilt intressanta länder
att bevaka när det gällde penningtvätt och nnansiering av terror.
De högupplösta bildskärmarna bakom henne vaknade till liv och
visade långa rullande listor med namn, kartor, fotograner och kopior
av dokument. Den gode gjorde tummen upp bakom datorn. Katarina
tackade honom med ett leende.
”Trots den tillfälliga invasionen av kristna etiopiska trupper är Sudan
fortfarande en del av det islamiska Afrika som med stor säkerhet
huserade individer, grupper och träningsläger med kopplingar till ter-
rorism…” Så fort Katarina vände sig om och riktade uppmärksamheten
mot kartan över östra Afrika tog Draken chansen.
”Men … Wallin, att bara öppna ett konto i en bank kan väl inte
vara skäl för misstanke. Jag menar, det kan ju vem som helst.” Hon
plirade över kanten på glasögonen.
Katarina kände mer medlidande över bristen på insikt än ilska
över det korkade avbrottet. Draken fattade fortfarande inte ett skit.
”Först gjordes en mängd små insättningar strax under gränsen
på tiotusen dollar, och därefter enstaka större donationer, så kallade
zahats, från oßshorebolag och rika privatpersoner. Även dessa främst
från länder på Listan. Dessutom hade bistånd erhållits bland annat
¸¡
från Sverige genom Sida. Då hade ßaggorna redan börjat dyka upp.
Sen blev det värre.”
Hon kom upp i varv och ßyttade deras fokus till ett antal markerade
transaktioner genom att peka med hela handen.
”De började plocka ut pengar på ett sätt som inte stämde med
verksamheten. Beloppens storlek, tajmingen och på de sätt pengarna
försvann var inte förenliga med arbetet att lämna humanitärt bistånd.”
Hon var torr i halsen och såg sig om efter vatten, men fann inget. Hon
hade nu deras fulla uppmärksamhet.
”Höga löner till okvalincerade lokalanställda, stora enskilda ban-
köverföringar till ßera länder på Listan samt privata donationer
som istället för att brukas direkt slussades vidare. Dessutom ändra-
des nrmatecknarna och redovisningen var obenntlig. Merparten av
pengarna som plockats ut har transfererats till Dubai, sannolikt via
hawala och kurir.”
Hon tystnade och lät dem smälta informationen. Draken ritade
ngurer i sitt anteckningsblock och sörplade ljudligt på en kyld Loka.
”Vad är hawala ?” sa Ylva och studerade skärmarna ingående.
Katarina missade nästan den ßyende rösten.
”Va ? Jo, öh, det är ett sätt att ßytta pengar över världen utanför
de vanliga systemen. Kräver inte mer än en telefon och två ombud
… Roland ?”
Roland slätade till överkamningen, satte ihop händerna, harklade
sig och tog tillfälligt över ordet. Katarina tyckte alltid att han lät så
lidande. Han nck klämma fram orden och slutet av varje mening
försvann oftast i ohörbarhet.
”Hawala är …”
Draken fnissade utan att ta blicken från sitt klottrande. Katarina
svor tyst. Hon behövde göra något åt henne.
”… är ett system, eller metod om man vill, som har funnits sedan
långt före Kristus och som kan gå under olika namn. Principen är
dock densamma. Den som vill föra över pengar går till en ansluten
kontakt, kallad hawaladar, och lämnar in pengarna i utbyte mot en
kod. Hawaladars nnns över hela världen, även i Sverige, och avgiften
¸¸
är typiskt fem procent. Koden meddelas sedan till mottagaren som
går och hämtar ut pengarna. Allting kan ske med pseudonymer om
så önskas. Kontakterna gör senare upp inbördes …”
Katarina ßyttade vikten från ena foten till den andra. Det här tog
lite längre tid än hon avsett. Roland var som alltid noga med detaljerna.
”Metoden efterlämnar inga spår då inga pengar faktiskt ßyttas, inga
elektroniska system används och dokumentationen är knapphändig.
Det är i princip omöjligt att spåra vart pengarna tar vägen. Bara från
Gulfstaterna till Pakistan transfereras årligen fem till sex miljarder
dollar, vilket är fyra gånger mer än via vanliga banköverföringar.”
”Okej, tack”, sa Draken och lyfte huvudet från blocket. Det var redan
fullt. Hon lät glasögonen falla mot bröstet. ”Jag tror bestämt det räcker
så, och tack till Wallin.” Blicken uttryckte allt annat än tacksamhet.
”För all del”, sa Katarina och satte sig. Bildskärmarna slocknade.
”Ja, då så. Hoppas jag att du känner dig välkommen, Ylva. Gruppen
sätter in dig i det praktiska. Frågor ?”
Det fanns inga.
Draken samlade ihop sig och troppade raskt av. Kvar fanns ett moln
av parfym och en hopknölad fusklapp. Katarina vände sig mot Ylva
och försökte le uppmuntrande.
”Välkommen till underrättelsevärldens svar på Fawlty Towers. Vi
behöver skarpa hjärnor här. Uppenbarligen.”
*
Fem dagar efter att Gustav bevittnat avrättningen korsade han
Skeppsholmsbron och lät blicken svepa över Amiralitetshuset, kyr-
kans vita rondör och Galärßottans gamla tyghus på höjden. Han tog
in alla fartyg av trä, inslaget av hav i den klara luften och de historiska
byggnaderna som vittnade om den örlogsbas som en gång legat här.
Tillfredsställd noterade han blickarna som kvinnorna kastade på
den marinblå uniformen, dekorerad med guld och med en gyllene
treudd på bröstet – utbildningstecknet för kustjägarna. SSG :s utbild-
ningstecken nck inte bäras av sekretesskäl. Han hoppades att kniven
innanför byxlinningen i korsryggen inte syntes.
¸6
Med en cigarr i höger hand gick han längs Svensksundsgatan mot
Långa Raden där de avlånga gula byggnaderna ursprungligen uppför-
des som kaserner åt Karl XII :s drabanter, men sedan . bland annat
hyste Sjöomcerssällskapet. Han var en kvart tidig, blåste ut röken och
stampade sönder cigarrstumpen mot en kullersten.
I omcersmässen serverades regelbundet lunch för omcerare med
gäster och den var en populär plats att träßa gamla och nya kollegor
på. Nätverket mellan reservomcerare var starkt och förgrenade sig in i
samhällets alla olika sfärer, såväl privata som oßentliga. En vapenbroder
litade man på och många aßärer och rekryteringar gjordes den vägen.
Gustavs kollegor och bekanta arbetade inom militären, polisen och
statsförvaltningen där representationen inom den hemliga branschen
var stor. Reservomcerare fanns dessutom på de ßesta ambassader,
konsulat och beskickningar.
En blå port i trä öppnade mot en liten, vitmålad hall med ßagnande
färg på väggarna. Han följde en trappa uppåt och smet förbi kön
med betalande in i en smal korridor med en rad fönster mot parken
utanför. När han sedan klev över tröskeln till mässen gjorde han ett
diskret taktsteg och hälsade med en kort nick i enlighet med etiketten
inom Amnbiekåren. Flottan var mer avslappnad och brydde sig föga.
Hälsningen besvarades inte.
I taket fanns mindre lampor med dekorationer i kristall och fönst-
ren som vette mot Kastellholmen inramades av tunga, guldfärgade
brokadgardiner. På väggarna hängde målningar av amiraler och kom-
mendanter ur det förßutna infattade i förgyllda ramar. Mitt i rummet
fanns ett stort antal runda och rektangulära bord utplacerade med
någorlunda exakta mellanrum och salen var till hälften fylld av gäster,
främst i de övre åldersgrupperna. Bakom ett piano satt en man som
med råge måste ha passerat åttio och spelade en lugn melodi Gustav
inte kände igen.
Han fortsatte in i lokalens bakre delar till sällskapsrummen.
Väggarna var klädda med målningar av svenska konungar, diverse
örlogsfartyg och minnessaker från olika eskadrar och sällskapets
verksamhet genom åren. Men inga mörka, knarrande läderfåtöljer.
¸,
Han satte sig i en vit trästol och klämde missnöjt på det blå sätestyget.
En mäss skulle vara fylld med slitna skinnmöbler där cigarrer röktes
och världsproblem löstes med en konjakskupa i handen.
På hans vänstra sida hängde ett stort porträtt av kung Oscar II,
från vilken Marinen fått den traditionsenliga Oscarssupen. Idag var
han dock inte här för nöjes skull. Katarina kom alltid i tid och det
fanns ännu några minuter tillgodo. Han funderade igenom vad han
skulle säga.
Sedan åren vid SSG under operationer i Sverige och utomlands
visste han att hon lyssnade utan att döma. Att svettas tillsammans i
en centralafrikansk djungel och se blod torka på Afghanistans karga
jord skapade ett samförstånd som vanliga civila inte förstod. Katarina
visste hur bräckligt det mänskliga livet var och hur det kändes att
avsluta det i förtid.
En välkänd ngur avtecknade sig i korridoren med en halvfull
plastmugg i handen. Katarina rörde sig med kontrollerade steg och
kavajen och den svarta knälånga kjolen gjorde inget för att dölja
hennes atletiska kropp. Det eldröda håret var strikt uppsatt i en knut
som framhävde den spetsiga hakan och de höga kindbenen med lätta
fräknar. En Rolling Stones-brosch i form av en röd mun med utsträckt
tunga sade Gustav att hon fortfarande var den person som en gång i
tiden hängde på hotellet i Karlsborg i ßanellskjorta och lyssnade på
Scorpions och Pearl Jam.
Hon sörplade i sig den sista apelsinjuicen, sjönk ner i soßan intill
och lät händerna vila i knät utan att korsa benen. Han visste att hon
valde den positionen eftersom den tillät snabbast agerande om något
inträßade. Antagligen var det omedvetet.
”Röker du fortfarande de där cigarrerna ?” Hon snißade åt hans
håll och rynkade på näsan.
Han tittade ner på händerna.
”Hur är det med dig ? Och vad är det som är så viktigt ?” Hon lade
huvudet på sned på det sätt han mindes, ett uttryck för äkta omtanke.
Han betraktade henne bekymrat och övergick sedan till sin be-
rättelse utan att utelämna några detaljer om de senaste dagarnas
¸î
händelser. Rynkan mellan hennes ögonbryn djupnade och hon
nickade då och då.
När han var färdig satt hon tyst och frånvarande som alltid när
hennes analytiska hjärna gick på högvarv och han visste bättre än att
störa. Efter några minuter drog hon ett djupt andetag och naglade
fast honom med de klarblå ögonen. ”Du är väl helt civil numera ?”
Det berodde på hur man såg det. Han mindes ett tillfälle under
ekonomistudierna när han cyklade från Stockholms Universitet mot
Roslagstull längs motorvägen, när avgassystemet hos en bil smällde
två gånger precis utanför synfältet. Ljudfrekvensen hos knallarna och
tiden mellan dem påminde om ett dubbelskott från en nio millimeters
pistol. Gustav svepte reßexmässigt jackan åt sidan och försökt dra en
pistol ur ett hölster han inte längre bar på samtidigt som han kastade
sig av cykeln i farten.
”Så mycket man kan efter tio år i Rikets tjänst.”
”Det innebär att du inte är sekretessklassad.” Hon såg på honom
avvaktande, men mjuknade. ”Hur som helst. Du känner till den ökade
hotbilden mot Sverige ?”
Det gjorde han. Fler och ßer konßikthärdar hade blossat upp runt
om i världen de senaste åren och i takt med dem Sveriges exponering.
De svenska regeringarna tog oavsett partifärg allt tydligare politiska
ställningstaganden och den nuvarande moderata utrikesministern
gjorde allt för att placera Sverige på den internationella kartan. Sverige
befann sig idag i samma kategori som USA, Storbritannien och
andra västländer som aktivt stred mot terrorismen och blev därmed
en tydligare måltavla.
”Svenska och andra västerländska underrättelseorganisationer har
sett en ökad aktivitet av extremister i Europa sedan USA blev mer
stängt. Och ofta är det medborgare som redan är i landet som greppar
vapnen.” Hon ßyttade sig närmare.
Gustav studerade hennes ben i det skarpa solljus som fönstren
formade till rektanglar över möbler och golv. Kjolen hade glidit bakåt
och exponerade mer hud. Han föreställde sig hur den skulle kännas
mot handen. Mjuk och len.
¸µ
”Hur passar det in i mitt läge ?”
”Oklart, men hur ofta tror du att det inträßar en kallblodig avrätt-
ning omedelbart åtföljd av ett mordförsök och sedan en förmodad
skuggning och bevakning ?”
Hon hade en poäng. Kniven skavde i ryggen och han skiftade
position åt hennes håll.
”Du vet lika väl som jag att vi ofta måste agera med bristfälligt
underlag. Ibland har vi bara indicier, eller en maggropskänsla, men
vet ändå att något är på gång.”
Han nickade. Så var det allt som oftast. Därför var erfarenhet
ovärderlig och varför han vänt sig till Katarina först. Båda satt tysta
och tittade på varandra. De såg mönstret och visste att det fanns en
helt annan värld därute. En mörk och ond sådan.
”Jag uppskattar om du håller mig informerad.”
”Visst, självklart.” Hon reste sig som en signal att mötet var över.
”Jag hör av mig igen. Sköt om dig nu.”
Efter att hon lämnat promenerade han planlöst och hamnade
till slut vid Kastellet med utsikt över en glittrande Saltsjön. Vilken
roll spelade han i denna händelseutveckling ? Hur skulle han agera ?
Solskenet reßekterades i Södermalms fönster och plåttak på andra
sidan vattnet och en Djurgårdsfärja stävade förbi i en av många turer.
Men vid horisonten hopade sig mörka, byiga moln och den tilltagande
vindstyrkan avslöjade att en front drog in från havet.
Av detta märkte Gustav ingenting. Han var förlorad i sin egen
tankevärld.
*
Jag är tio år och vaknar av att blåsan spränger. Väggarna gnisslar och
vrider sig i det gamla huset. En transistorradio står på i en annan del av
huset. Den hjälper faster att sova, och jag vill inte väcka henne när jag
försiktigt lämnar sängen och går ner för den breda trätrappan, noga med
att inte sätta ner fötterna där jag vet att den knarrar.
’Ytterdörren är tung, men jag skjuter upp den med hela kroppen och
kliver ut på farstutrappan, med marken långt därnere. Utandningsluften
¡c
blir till moln som driver iväg i den stjärnklara natten. Tystnad. Stillhet.
Månskenet glimmar i snön och rimfrosten, men jag känner ingen kyla
genom pyjamasen.
Jag ställer mig på det nedersta trappsteget och stirrar på marken där
strålen av urin träar, blundar ibland när tröttheten tar nytt grepp, men
tvingar upp ögonlocken.
Något får mig att lyfta huvudet. Två armlängder bort på gårdsplanens
frusna grus står en varg med sidan mot mig, den täta, gråspräckliga pälsen
skimrar. Huvudet är vridet åt mitt håll och den stirrar, betraktar, utvärde-
rar. Mina ögon är en portal genom vilken den kan blicka in i mitt innersta.
Kanske ser den min framtid ? En människovalp på väg att bli man.
Jag känner den instinktivt, som vore vi fränder fångade i olika världar,
en gemensam ättelinje som länkar oss samman. Den talar till mig på ett
språk jag uppfattar, men inte förstår.
Jag kliver ner från trappan, känner knottrigt grus under fötterna, går
fram och sträcker fram handen. Jag rör nästan vid den fuktiga nosen och
andedräkten värmer ngrarna. Vargens gula ögon ser fortfarande rakt
igenom mig.
Månen rullar över himlavalvet när vargen plötsligt vrider på huvudet
och tassar vidare utan ytterligare ord. Omärkligt försvinner den bland
granarna bredvid huset och uppslukas av vintern.

När Gustav vaknade var sovrummet redan fyllt av grådaskigt ljus och
ljuden av lekande barn i parken utanför letade sig in genom en öppen
springa i fönstret. Han låg en stund och försökte samla sig genom att
studera en ekorre i tallen utanför, men livet trängde sig på, som alltid.
Han ville att Emilia skulle ligga intill, röra vid honom och säga att
allt blev bra. Halvt om halvt väntade han sig att få höra slammer i
köket vilket ögonblick som helst, men bredvid var lakanet bara kallt
och lägenheten tyst.
Välkommen till en ny jävla dag.
Han huttrade i den kyliga luften och tog på pyjamasbyxor och
en svart t-tröja och såg sig om efter vattenßaskan och en Ipren. De
fanns här, någonstans. Därefter hände ingenting. Han hovrade mitt
¡.
i sovrummet och betraktade sig i kroppsspegeln på väggen. Håret
stod åt sidan, tillplattat av kudden, skäggstubben var otrimmad och
ringarna runt de grönblå ögonen mörkare.
Han såg henne överallt. I soßan de egentligen inte hade råd med,
i de vita muggarna som inte längre fylldes med jasmin te, i böckerna
med dikter av Karlfeldt och Boye som hon älskade att bläddra i och
uppfyllas av men inte faktiskt läsa. På väggarna hängde deras fotograner.
Han förmådde sig inte att plocka ned dem. Emilia var meningen och
innehållet i hans liv, hans livskamrat.
Nu fanns hon bara i minnet.
Hon var en av många han försakade. När han rekryterades till SSG
tvingades han säga upp bekantskapen med alla utom de närmaste
vännerna – gärna på ett otrevligt sätt så att de inte hörde av sig igen
– och tilläts inte berätta för familjen vad han skulle göra.
Först när Emilia dog insåg han vidden av sin uppoßring, som om
livet pågått runt omkring utan hans medverkan. Han var en idiot som
inte hade tillbringat mer tid hemma.
Han satte sig på en pall i garderoben och drog handen över hen-
nes kläder, plockade ner en tunn ljusblå sidenblus och höll den mot
ansiktet. Han kände fortfarande magnoliadoften från hennes parfym.
Blusen hängde i en Guccibutik när han mellanlandade på Schiphol
utanför Amsterdam på väg hem från ett uppdrag. Han visste direkt
att hon skulle älska den och slog till utan att tveka, trots att den tog
en ansenlig del av hans patetiska lön.
Den blev plötsligt tung och han lade tillbaka den på en hylla med
tröjor.
Han visste att det var dags att rensa ut hennes saker, men kunde
ännu inte skilja sig från dem. Föregående sommar hade han samlat
ihop en del av hennes kläder och skänkt dem till Stadsmissionen –
bara för att omedelbart be att få tillbaka dem.
I hallen skymade han kläder åt sidan och noterade att mobiltele-
fonen på hallbordet var stum. Inga meddelanden. En trist fredag där
den täta himlen hotade med regn. Han stannade hemma från jobbet,
visste inte om han någonsin ville dit igen.
¡a
Travar av disk längs hela bänken med doft av gammal konjak, släckt
tobak och kompost välkomnade honom i köket. Han letade efter en
tom yta att släppa glasen och tallrikarna han plockat med sig på vägen
dit, men lade dem till slut ovanpå de andra.
Han bestämde sig för en sockerfrukost – juice från koncentrat, kaße
och rostat vitt bröd med marmelad – tillsammans med kylskåpskall
pizza från någon eller några dagar tidigare, men orkade bara lägga
upp pulverkaße i en mugg och fylla på med varmt vatten från kranen.
På köksfönstret ritade regnet långa streck.
Det var en typisk mellandag – eller var det en vanlig dag ? Han var
inte riktigt säker.
*
Solen passerade zenit över Imam Khomeini-moskéns minareter och
det var dags för salat-ul-zuhr, middagsbönen. Utroparens kallelser
drunknade i larmet från tusentals djur och människor som levde sina
liv i världens största basar. Matoset låg som en hinna över huden och
luften stank av pront och materialism.
Ahmed föraktade dem. De var svaga och fruktade inte Allah som
de borde. Irans nya generationer föll långt ifrån sin religion och sitt
arv och ägnade mer tankekraft åt hur de skulle kringgå regimens
rättfärdiga regler om alkohol och umgänge mellan man och kvinna
– för att inte tala om homosexualitet – än åt studier av koranens ord.
Han torkade av kanten på koppen med en näsduk och smuttade
på det starka kaßet med kardemumma. Han frös i värmen trots den
tredelade polyesterkostymen och kroppen tog tacksamt emot drycken.
Fickuret i silver visade att det var tio minuter kvar. Han sträckte
försiktigt på höger ben som omedelbart protesterade. Kroppen var
stel sedan länge men hjärtat hade inte åldrats en dag sedan Al-Nakba,
Katastrofen, när han sju år gammal såg lekkamraterna sprängas i bitar
av sionisternas bomber vid busstationer och marknader.
”Livet vände som en ßod byter riktning”, brukade han säga till
dem som fortfarande orkade lyssna. Familjen ßydde från hembyn
utanför Haifa när staten Israel bildades år .µ¡î. Sedan dess tillhörde
¡¸
han stolt den palestinska diasporan och bekämpade judarna på alla
sätt han kunde.
Försiktigt, som om varje droppe var dyrbar, svepte han det sista av
kaßet och tackade caféägaren med en darrande vinkning. Ostadigt tog
han stöd mot bordskanten och ställde sig upp med en viljeansträng-
ning. Han fattade väskan som stod på golvet med den vänstra handen
och gick sedan lutad mot käppen till sitt avtalade möte med banken.
*
Gustav kunde nästan ta på den kvardröjande, främmande energin i
luften. Någon hade varit här. Saker hade blivit ßyttade och vidrörda
– subtila detaljer som störde helhetsbilden i det undermedvetna. Små
gruskorn som inte borde nnnas, en skugga som föll fel då hallbordet
vridits, jackor som hängde i fel vinkel, den inbördes ordningen på
nycklar som rubbats.
Planlösningen gav honom ögonblicklig koll över samtliga rum och
han var ensam. Kniven nck vila i nckan, men han lossade spännet som
höll fast den i fodralet och greppade om handtaget, stängde sedan
ytterdörren och gick in i det kombinerade sov- och arbetsrummet
med ytterkläderna på.
Rummet dominerades av ett två gånger en meter stort skrivbord
framför det enda fönstret, omgivet av bokhyllor sprängfyllda med
pocketböcker, pärmar och datorutskrifter. En ensam Strindbergslampa
kastade ett grönt skimmer över bruna krukväxter, högar med pennor,
anteckningar och tidningsklipp. I hörnet stod dubbelsängen med
täcken och kuddar i en hög.
Intill skrivbordet hängde ett fotogran med Gustav och några kol-
legor vid SSG som tagits på Vitsgarn utanför Berga Örlogsskolor
en februaridag många år tidigare. Ögonen på samtliga doldes under
ett tjockt, svart streck.
En del militärer skiljde helt på jobb och fritid och hade inga på-
minnelser hemma. Andra gjorde tvärtom och fyllde bostaden med
tomma ammunitionslådor, patronhylsor och begagnade uniformer
från andra världskriget.
¡¡
Gustav nöjde sig med detta enda fotogran tillsammans med kustjä-
garnas utbildningstecken, treudden, och det mynt han nck i samband
med examen från grundkursen vid SSG i en ram på väggen. Båda
tavlorna hängde dammfria och perfekt horisontellt. Ännu en avvikelse.
I en av bokhyllorna stod ett träskrin inköpt i Tunisien. Där förva-
rades något viktigare. Utbildningstecknet för SSG, som innehades
av ett ytterst fåtal, var ett stående svärd mot en fond av ett ankare, en
fallskärm och en vinge. Även detta hade studerats. Om hans motstån-
dare förstod vad det innebar blev hans situation svårare. Och farligare.
De jävlarna menade verkligen allvar. Frustrationen över att hela
tiden ligga i underläge, att reagera istället för att agera, tog överhanden
men han trängde undan ilskan. Kränkningen som våldgästningen
innebar var redan fullbordad.
Insikten att det kunde nnnas avlyssningsanordningar eller spräng-
laddningar utplacerade nck honom att skifta fokus. Han saknade
utrustning för att upptäcka dold apparatur med (ärrsändande mikro-
foner eller detonatorer som vilade i väntan på en utlösande signal, men
gick ändå metodiskt igenom lägenheten med början i arbetsrummet.
Det var först i köket han tjugo minuter senare fann den sista ano-
malin. Lutad mot en vissen krukväxt på fönsterbrädan stod ett omärkt,
vadderat kuvert utan frankering. Av vikten att döma var innehållet
substantiellt. Han studerade förslutningen för att upptäcka en eventuell
försåtsminering, öppnade sedan försiktigt och hällde ut innehållet.
Det han såg nck håren på armarna att stå rakt upp. Numrerade
fotograner av hans familj låg utspridda över köksbordet. Fadern,
Einar, i den röda träningsoverallen med vita revärer på promenad
med labradoren. Hans bror som vanligt ensam med en gin och tonic
framför teven. Men det var det sista fotogranet, märkt med en etta,
som gjorde mest ont.
En man vars ansikte inte syntes hukade bredvid modern och drack
kaße med dopp. Gunilla vinkade glatt in i kameran. Gustav kände väl
igen den virkade bordsduken och ljusstaken han hjälpligt svarvade i
träslöjden i sjätte klass.
En maskinskriven papperslapp innehöll ett kort meddelande på
¡¸
felfri svenska. Familjen bevakades. Om Gustav gick till polisen, el-
ler försökte ta kontakt med familjen, skulle de dödas. En i taget. I
nummerordning.
Han satte sig tungt i en stol och lade huvudet i händerna och
blundade så att världen skulle snurra lite mindre. När rädslan började
krypa uppåt längs ryggraden och sorgen slog en järnring kring hjärtat
tog han några djupa andetag för att fokusera.
Situationen var inte ny. Risken för vedergällning mot anhöriga
hade alltid kastat en skugga över tillvaron. Av den anledningen var
identiteten på dem som arbetade vid SSG mest sekretessbelagd av allt.
När operatörerna rörde sig i samhället, reste eller bodde på hotell
nyttjades falska namn. Internt användes smeknamn. Det riktiga
namnet brukades sällan, inte ens när kollegialiteten övergått i vänskap.
Han studerade bilderna igen och kunde inte hålla tillbaka paniken,
reste sig och vankade av och an mellan diskbänken och matbordet som
om den fysiska rörelsen kunde stilla kylan som spred sig i kroppen.
Han nck svårt att andas och tog fram telefonen för att varna dem
ändå, men vågade inte trycka på knappen.
Familjen informerades tidigt om riskerna, men han trodde aldrig
att det skulle bli verklighet. Det här hade tagit för stora proportioner.
Tröttheten tog istället över och han sjönk ner i stolen på nytt.
Vid femton års ålder vaknade ett begär att bli omcer vid kustjä-
garna. Ett behov av utmaningar och viljan att värna samhälle och
familj (ättrade själen till en lina förankrad i en militär framtid som
sedan drog honom genom tillvaron mot detta enda mål. Människorna
omkring blev till kulisser och statister i en föreställning som bara
handlade om honom.
Sju år senare nådde han sitt mål efter åratal av träning, femton
månaders värnplikt och ytterligare ett år på Omcershögskolan. Som
värnpliktig rankades han högst och nck den enda platsen till omcers-
utbildningen, där han sedan gick ut med toppbetyg bland trehundra
kadetter.
Priset var ett förstört förhållande, inga vänner kvar från uppväxten
och en oklar relation till familjen som inte kände den person han blivit.
När han sedan rekryterades till SSG blev det värre och kontakten
under det senaste tiotalet åren var minimal. När han glömde bort
Gunillas födelsedag för tredje året i rad berättade hon om tomheten av
att ha oßrat en son för fosterlandet, trots att Gustav fortfarande levde.
Han grät länge efter det telefonsamtalet.
Mest tyngd var han av den infekterade relationen med Peter. En
gång i tiden var de oskiljaktiga, men det ändrades när Emilia dog. De
stod varandra nära där han ställde upp för henne när Gustav var ute
på operationer, ofta ßera månader i taget. Hennes död var ett hårt
slag för Peter som själv alltid drömt om det som Gustav och Emilia
delade : äkta och innerlig kärlek.
Men då var det värt det.
Han fann en plats i livet där hans egenskaper kom till användning
för att skydda oskyldiga och svaga. Att veta det var tillräcklig belöning
i sig. Ett tag. Utan att bry sig om ßäckarna som de smutsiga kängorna
lämnade på köksgolvet hämtade han ner en ßaska single malt ur ett
skåp, hällde upp i ett dricksglas och tömde det i stora klunkar.
Värmen som fortplantade sig i kroppen höll för en stund borta
det mörker som ofrånkomligen ansatte hjärtat. De här killarna visste
verkligen hur man förstörde en lördagskväll.
Därefter samlade han ihop fotogranerna, gick in i vardagsrummet
med ßaskan och glaset och sjönk ner i soßan. Lera smetades ut i det
beigea tyget.
I garderoben stod en Hewlett Packard-server som laddade ner, lag-
rade och strömmade nlm, teve och musik till hemmabioanläggningen
och plasmateven. Men runt om i lägenheten fanns även videokameror
kopplade till servern trådlöst. Lika stora som en halv tumme gav de
en nlm med hyfsad bildkvalitet, även i dåligt ljus.
Med fotogranerna utspridda på det låga bordet framför sig slog han
på nytt upp i glaset och studerade männen som brutit sig in. Kanske
nck han äntligen den öppning han behövde.
¡,
4
Kvällen var blåsig och de bestämde sig för att äta inne. Gustav, Ulf
och Mattias tog motorbåten till den senares sportstuga vid Årsta
Havsbad. Ossian jobbade sent och föredrog – trots att han var omcer
i ßottan – att resa landvägen. Han vurmade för den tid när livet höll
ett lugnare tempo och reste därför helst med lokalbuss.
”Gustavovich, för satan, skål !” Ulf, som delade Gustavs bakgrund
vid kustjägarna, räckte honom en av de kalla ölen och svepte en egen
utan att vänta på svar. Flaskan såg ut som en miniatyr i den väldiga
näven och försvann in i ett stort skägg, som tillsammans med en
tjock, blond kalufs hjälpligt dolde kraftiga ärr som löpte över ansiktet.
Gustav mindes fortfarande dagen han passerade genom grindarna
till regementet KA! på Rindö utanför Vaxholm, ivrig och nervös, utan
en aning om vad som egentligen väntade.
”Varje timme är ett tillfälle för en snus”, sa Ulf första gången de
möttes. ”Ta gärna en rejäl en, men det är den sista du får. Fan, dags-
lönen på det här stället räcker knappt till en ny dosa.”
Ulf kom sedan att ligga i bingen ovanför Gustav de gånger de nck
några timmars sömn, alltid med en bula under läppen. Under den
veckolånga strapats som avslutade det första halvåret och resulterade
i att de nck bära den gröna baskern och treudden infördes snusför-
bud, med följd att Ulf utvecklade en särskild förmåga att göra egna
blandningar av mossa och torv med olika grader av förruttnelse och
fuktighet.
¡î
Som stridsparskamrater gjorde de allt tillsammans och var oskilj-
aktiga även under permissionerna, där de iklädda uniform gick till
Lilla Köpenhamn för några öl och annan fägring än tanterna i sol-
datbespisningen och sedan övernattade i ett trapphus, på en parkbänk
vid Tekniska Högskolan eller i ett rum hos Örlogshemmet Victoria
för en femtiolapp.
Gustav tog en klunk och dukade bordet. Han studerade Mattias
som passerade till och från köket med servis och tyckte att han såg mer
gänglig och blek ut än vanligt. Av de tre vännerna stod han Gustav
närmast, kanske för att de delade värderingar och syn på livet. Mattias
fanns oavbrutet vid hans sida efter Emilias död.
”Pastorn, ta en öl för djävulen”, sa Ulf och grävde på nytt i hinken
med is.
Mattias rodnade och tog emot ßaskan. Ulf upphörde aldrig att
påminna honom om den frikyrkliga uppväxten. Hans syster arbetade
fortfarande i Livets Ord. Utan att någonsin sluta le fyllde Ulf snaps-
glasen med Svarta Döden, det isländska brännvin han gärna smakade.
Bordet dignade av gubbröra, rådjurssadel, rödvinbärsgelé, kokt
potatis och fyllda dryckesglas när Ossian ramlade in med svettpärlor
i pannan och andan halsen. Ett runt ansikte kröntes av ett vågigt, väl-
kammat hår i desperat behov av en klippning efter långa arbetsveckor
som advokatnskal vid Kammarkollegiet. Under dubbelhakan hängde
en handknuten, röd ßuga och i nckan på den putande tweedkavajen
tronade en näsduk i blågrått paisleymönster.
”Förlåt … vi hade en mindre kris på jobbet. Många ansökningar
om permutationer just nu.”
Ulf himlade med ögonen.
”Mina herrar, välkomna till bords !” Mattias avbröt tillfälligt all
diskussion. De bänkade sig, fattade snapsglasen med höger hand och
väntade. ”Kungssången.”
De reste sig unisont och sjöng gladlynt med ton och takt efter
förmåga, svepte glasen och satte sig ner igen. Ulf fyllde på. Så avlöpte
middagen på sedvanligt sätt, där stämningen ökade i takt med att
ßaskorna tömdes.
¡µ
Alla tankar som brukade tränga sig på stillades för stunden och den
tomma lägenheten som väntade Gustav hemma blev alltmer avlägsen
när han vaggades av alkoholen och vännernas sällskap.
Mattias betraktade som vanligt omgivningen utan att aktivt delta
i diskussionerna och besvarade frånvarande Gustav skål.
”… det är fan det bästa som hänt på evigheter !” Ulf kom upp i varv.
”Ut med sossepacket, det säger jag bara. Drönare som förvandlat stolta
svenskar till bidragstagare.”
Omcerskåren, som av gammal hävd var borgerligt orienterad, kunde
inte nog njuta av det faktum att socialdemokraterna missat reger-
ingsmakten för andra gången i valet. Gustav delade inte den glädjen.
Ossian avbröt den infekterade diskussionen genom att klinga i
ett av sina många glas, ställa sig upp och utbringa en skål enkom
skriven kvällen till ära. Han harklade sig och blickade ut mot havet
när han reciterade.
Låtom oss höja våra skummande stop
för framtids vänskap och levnad lång
för fosterjord och hjältars hop
för den strålande taßeln, än en gång !
Kamrater,
För det rena och ädla som glömts
för Svea rikes stolta själ,
för borgruinen som i djupa skogar gömts
för våra fränders friska väl.
– Skål, till sista droppen tömts !
Efter att de tömt glasen besvarades han med rungande bifall och
applåder. Han satte sig med ett leende i mungipan och lät hakan
sjunka mot bröstet. Kvällens insats nådde avsedd verkan.
”Gustav, hur har du haft det sedan sist ?” Mattias skymade i sig av
en mäktig chokladtårta under ett berg av vispad grädde.
Gustav lade ner besticken utan att de vidrörde duken. För ett ögon-
blick övervägde han att låtsas som ingenting, att som vanligt raljera
¸c
eller vara ospecink. Han gillade inte riktigt att dela med sig av sitt
allra innersta. Men det vore inte rätt att undanhålla dem sanningen.
”För ganska exakt sju dygn sedan såg jag en man avrättas.” Han
märkte hur orden slirade. ”Omedelbart efteråt körde mördarna över
mig med en motorbåt. De jävlarna bröt sig in i lägenheten, de hotar
min familj till livet och jag är övertygad om att de håller mig under
bevakning. Kanske står de här utanför just nu.”
En tystnad lägrade sig kring bordet och husets ensliga läge blev
påtaglig. Utanför kröp skymningen närmare och temperaturen föll
snabbt. Deras ansikten avslöjade förvåning, chock och misstro som
om de inte kunde bestämma sig för om han menade allvar eller inte.
Ossian stirrade ner i bordet.
”Det var som fan.” Berättelsen verkade väcka Ulfs stridslust och
hans ärr ßammade röda i dunklet. Som polis vid Piketen brukade han
tycka att problem som inte innefattade en fysisk lösning var extremt
tråkiga. ”De asen borde steglas. Vad sa kollegorna ?”
Gustav fnyste. ”De kan inte hitta någonting utan detaljerad karta,
lysväv och snitslar. Ärendet är avskrivet.” Beslutet att utredningen
var nedlagd i brist på spaningsunderlag daterades samma dag som
de släppte av honom på bryggan i Nynäshamn.
Han hade öppnat det vita kuvertet med den välbekanta blå logoty-
pen från Polismyndigheten i Stockholms län och sedan direkt kastat
det. Beslutet kunde överklagas. Gustav vred och vände på allting så
länge att han inte längre orkade engagera sig i polisens göranden. ”Jag
har inte kontaktat dem igen.”
Förlamningen kring bordet bröts av att Ossian ßydde ut i köket
och den tunga stämningen luckrades upp. Mattias betraktade honom.
”Du vet att vi nnns här för dig om du behöver oss, oavsett vad.”
Gustav nickade. Det visste han mycket väl. De hjälpte varandra
genom allt, precis som de gjort ända sedan de fann varandra på of-
ncershögskolan i Karlskrona över ett decennium tidigare. På den
tiden var Ossian och Mattias vana vid att äta laxsnittar i fartygets
stridsledningscentral samtidigt som Gustav och Ulf låg under en
gran i piskande regn.
¸.
”Ja, för fan, räkna in mig också. Du, jag kan nxa en del grejer, så
åker vi ut och skjuter av deras jävla knäskålar !” Ulf dunkade näven
i bordet. Avståndet mellan tanke och handling var kort och Gustav
tyckte att det ibland inte blev så mycket bevänt med det förstnämnda.
Men han gillade Ulfs entusiasm och lojalitet.
Ossian återvände efter en stund från köket.
”Jag är med.” Rösten avslöjade en nyfödd beslutsamhet såväl som en
inre rörelse. Gustav log tillbaka, tackade, men var samtidigt medveten
om att det löftet kunde väga lätt i en pressad situation.
På Mattias kommando greppade de ßaskor och glas och satte sig
på verandan invirade i nltar med utsikt över Hårs(ärden. Enstaka
ljus från sjömärken glimmade till och försvann och i kvällsbrisen
fanns en stark antydan till vinter. De diskuterade Gustavs upplevelser
samtidigt som askpelarna på cigarrerna växte sig längre och stjärnorna
lade sina mönster.
”Som sagt, vad som än händer nnns vi här för dig.” Mattias drack
av likören och blickade ut över vattnet. ”Vi är ju reservomcerare. Hur
svårt kan det vara ?”
Såsom det anstod vapenbröder skålade de för sin gemensamma tro-
hetsförklaring och beslutsamhet mot det yttre hot som förenade dem.
*
”Det är något du måste se !”
Katarina var på väg tillbaka från ett spinningpass på SATS när Den
gode mötte henne utanför hissen. Han joggade med andan i halsen
mot ett av sekretessrummen och hon skyndade efter. Under de tre
år de arbetat tillsammans hade hon aldrig sett honom så uppspelt.
I rummet satt redan Den fule och Den onde försjunkna i arbete vid
varsin bärbar dator. Hackarna utgjorde en udda trio med bristande
hygien, tatueringar, svartfärgat hår och ständiga variationer av urtvät-
tade t-tröjor. Men så länge de gjorde sitt jobb – och inte ägnade sig åt
för mycket subversiv verksamhet på arbetstid – var hon nöjd.
”Vi väntar på några till”, sa Den gode och gick fram och tillbaka i
det lilla rummet samtidigt som han hela tiden kliade sig i hårbotten.
¸a
På väggarna hängde särtryck av svenska örlogsfartyg med segel och
fanor vajande i vinden bredvid gravallvarliga beredskapsbilder från
andra världskriget. ”Landet behöver gummi”, var Katarinas person-
liga favorit. Planscherna skulle förmodligen försätta personalen i rätt
patriotisk sinnesstämning. Hon tog en näve pepparkakor från ett fat
och tuggade i sig dem i väntan på de andra.
Roland och Ylva passerade genom dörrslussen och satte sig intill
varandra utan ett ord. Katarina kom på sig själv med att studera honom.
Trots två havererade äktenskap och vissa brister i framträdandet ägde
han en mogen charm och ett starkt självförtroende som hon visste
fungerade väl på de yngre kvinnor han alltid hade omkring sig.
”Okej, nu får du ta och berätta vad som har hänt”, sa Katarina med
munnen full.
Den gode stannade i steget med en skärrad blick hon tidigare aldrig
sett. ”Vi fångade nyss upp trank i kablarna som …”
Han avbröts av att Draken stormade in i rummet så att läsglasö-
gonen studsade och satte sig i ett dis av eau-de-parfume som stack
i ögonen. ”Nästa gång vill jag att du hämtar mig direkt, förstått ? Jag
hoppas verkligen det här leder någonstans.”
Edvards blick lämnade aldrig Katarina och med en nick uppmanade
hon honom att fortsätta. Motvilligt nck hon erkänna att Draken
förmodligen hade rätt, om de inte snart kom vidare var de tvungna
att prioritera andra ärenden.
”Regeringskansliet har vidarebefordrat ett meddelande från DGSE
till Must daterat igår, tisdag.” Han syftade på Frankrikes säkerhets-
tjänst, Direction Generale de la Securite Exterieure. ”De meddelade att
det med stor sannolikhet nnns en terroristcell på plats i Sverige, i
syfte att slå till här !”
Rummet nck genast liv.
”Hur vet DGSE detta ? Och vilka är terroristerna ?” Analytikern i
Katarina tog över.
”De har tydligen haft en agent på insidan.”
”Haft ?” sa Ylva försiktigt, utan att få svar.
Ett allvar lägrade sig i rummet. Det här var något annat än sißror
¸¸
på en datorskärm eller anonyma bankkonton i ett land de aldrig be-
sökt. Konceptet med ett terroristattentat på svensk mark riktad mot
svenska medborgare kändes overkligt.
”Något mer ?” sa hon och borstade bort smulor från antecknings-
blocket för att kunna skriva.
Den onde tog ordet. Med nitbälte, armar täckta av tatueringar från
handleden och uppåt, iklädd en ärmlös svart t-tröja med tryck från
en konsert med Manowar var han en udda ngur och passade väl in i
den socialt missanpassade gruppen.
”Meddelandet innehåller en hänvisning till Tjetjenien”, han läste
på datorskärmen innan han fortsatte, ”fullt av militanta klaner och
extrema grupper. Även om en del av dem idag samarbetar med nenden
Ryssland älskar de fortfarande att slåss när tillfälle ges. Alla går väl att
köpa.” Han ryckte lätt på axlarna och lutade sig tillbaka.
Ett fotogran trädde fram på den stora skärmen. De mötte en
karismatisk man med rakat huvud, buskiga ögonbryn och en näsa
som verkade ha brutits mer än en gång. Blicken trängde ut i rummet
och Katarina anade en obeveklig kraft under ytan. Klumpen i bröstet
vägrade försvinna. Den gode fortsatte genomgången av läget genom
att läsa i den ßersidiga utskriften.
”Bilden är den senaste och är cirka tio år gammal. Tarkhan
Gakaev, ¡¡ år uppges av DGSE vara cellens ledare. Bördig från
Ingusjien men hamnade hos rebeller i Kurchaloiregionen i de
Tjetjenska bergen. Grundläggande träning och stridserfarenhet med
Mujaheddin i Afghanistan under åttiotalet”, han bläddrade vidare
utan att släppa texten med blicken, ”tros ligga bakom dödandet av
över trehundra lärare och skolbarn i Beslan och vara arkitekt bakom
ßera bomb- och våldsdåd i Ryssland, Tjetjenien och angränsande
republiker.” Den gode pausade och tittade ut över rummet. ”En
inte alltför trevlig ngur. Ryssarna har satt ett pris på hans huvud,
tvåhundrafemtiotusen euro.”
Han ögnade igenom de kvarvarande sidorna.
”Det verkar dessutom ngurera en NGO vid namn CPD – Center
for Peacemaking and Development. ”
¸¡
”Men”, sa Ylva. Ingen lade först märke till den svaga rösten. ”Jag
trodde NGO :s arbetar för bra saker, jag menar hjälper folk, och så.”
”Jo, förvisso”, sa Roland, ”men de kan också vara en front för andra
verksamheter med dolda agendor. Som vi redan sett i Somalia. När de
väl lyckats etablera sin status och skaßa kontakter hos givarländerna är
det egentligen ingen som på allvar kontrollerar hur pengarna används.”
Han skakade på huvudet.
Draken började tala, men Katarina lyssnade inte längre. Hjärnan
gick på högvarv när hon strukturerade problemet på papperet framför
henne. Först när det var fullt av inringade namn sammankopplade
med linjer, boxar och punktlistor bestämde hon sig för nästa drag.
”... därmed bedömer jag att detta inte påverkar oss. Om det inte
var något mer går vi tillbaka till viktigare saker.” Viveca tittade på
klockan och reste sig hastigt.
Utan att dröja gick Katarina med snabba kliv till ett rum intill.
Det fanns ingen tid att förlora. I kammaren stod ett sfäriskt bås av
plast som användes för särskilt känsliga telefonsamtal. Materialet i
väggarna släppte inte ut några som helst ljudvågor och var därmed
omöjligt att avlyssna.
Hon brukade låtsas att hon var i en rymdstation, berövad på intryck
från omvärlden. Hon slog numret på kryptotelefonen ur minnet och
bestämde träß redan samma kväll.
*
Gustavs tankar svävade fritt när han gick ner mot kolonilotterna vid
Vinterviken för att påbörja kvällens löpning. Kniven satt otympligt
i korsryggen innanför jackan, men han försökte ändå koppla av och
ventilera ut alla intryck från de senaste dagarna. Efter att pliktskyldigt
ha töjt musklerna mot ett elskåp joggade han förbi de gamla tegelhusen
som bevarats från Nobels dynamitfabrik. Platsen hade en aura av rustik
tidlöshet och gångvägen kantades av höga, gröna gatlyktor i gjutjärn.
Rundan förde honom längs Mälaren där hängbjörkarna och alträden
speglade sig i vattnet. Gula löv skimrade i skenet från enstaka lyktor
och kontrasterade mot det annars kompakta mörkret. I (ärran svävade
¸¸
lanternor på ett lastfartyg som gled fram i farleden förbi Solviksbadet.
Luften var skarp.
I Vinterviken låg fortfarande den smutsvita segelbåten av plast
förtöjd vid en boj, trots isen som snart skulle komma. Den påminde
alltid om Peter som drömde om en egen båt som förde honom dit
vindarna bar. Obunden och fri. Gustav hade länge tänkt föreslå att
de skulle köpa en ihop. Då kunde de tillbringa mer tid tillsammans
och kanske hitta tillbaka till den vänskap de en gång delade.
Djupt försjunken i sin egen tankevärld sprang han förbi öde bo-
stadsområden där det enda tecknet på liv var ßaddrande ljus från
teveapparater. En bris gjorde trädens kronor levande i mörkret och
dämpade tillfälligt suset av bilar från den avlägsna motorvägen.
Andhämtningen var tung när han följde den smala gångstigen längs
vattenbrynet och han hade för länge sedan insett att de bästa åren
låg bakom honom. Tobaken och alkoholen gjorde inte läget bättre,
men själen skulle ha sitt.
I de ödsligare delarna av Örnsberg skymtade Båtsällskapets gula
klubbhus intill ett system av ßytbryggor och taggtråd. En rostig,
blåmålad mastkran stod reslig i kanten av den plana grusytan, där
motor- och segelbåtar radade upp sig på slipar och pallar i skenet
från brygglampor ute på vattnet och enstaka lyktstolpar i ändarna av
uppläggningsplatsen.
Plötsligt saktade kroppen in som hindrad av en osynlig hand. En
obestämbar känsla nck hjärnan att omedelbart lämna sitt meditativa
tillstånd.
Sedan klarnade allt.
Känslan hade han upplevt ßera gånger tidigare, ute på uppdrag.
Varenda cell i kroppen skrek varning ! och indikerade att det fanns
en närvaro som ville honom ont. Intuitionen hade räddat honom vid
upprepade tillfällen, men hade tidigare inte behövts hemma.
Kroppen anpassade sig automatiskt. Adrenalinet strömmade till,
synen och hörseln skärptes och varenda cell i kroppen likriktades
till att bli snabb, farlig och aggressiv. Som om allting i livet lett fram
till denna enda punkt i tiden där all erfarenhet, kunskap och energi
kanaliserades och användes. Utgången av en strid berodde till mycket
stor del på den mentala inställningen.
Gustavs omställning tog inte mer än ett par sekunder.
Han tog kniven i höger hand och fortsatte framåt. Klippet i stegen
förstärktes av den sjudande aggressiviteten. Musklerna var som spända
(ädrar, redo att arbeta med en förlösande kraft.
Känslan av fara blev mer påtaglig och sedan blockerades stigen av
en storväxt man intill en sopcontainer.

¸,
5
Gustav kände genast igen honom från övervakningsnlmen i lägenhe-
ten. Långt svart hår i hästsvans, köttigt ansikte. I höger hand vilade
en stilett. En jävla hallick. Blicken var ofokuserad och han sluddrade,
men utgjorde ändå ett hot. Gick han på droger kunde han dessutom
ta en hel del smärta.
Intill en segelbåt på vänster sida framträdde ytterligare en person i
dunklet. Mannen var i Gustavs storlek och bar en utfälld ASP batong
som kunde göra mycket stor skada. Hans lugna uppträdande och det
deformerade ansiktet visade att han inte var främmande för att bruka
våld. En betydligt svårare motståndare som liknade en typisk Ivan.
Trots det bristfälliga ljuset såg Gustav ryska fängelsetatueringar på
händerna och halsarna på de två männen.
Bakom sig upplevde han en tredje närvaro.
Ivan såg ut som om han tänkte säga något, men Gustav struntade
fullständigt i det. Situationen kunde ändå inte misstolkas. Nu jävlar !
Han valde det svagaste målet och vräkte sig fram mot Hallicken med
all kraft och snabbhet han kunde uppbåda. Men istället för att fokusera
på den farliga knivhanden gick han direkt mot halsen.
Knivbladet trängde genom halsen vid struphuvudet och mot-
ståndaren ryckte till som om han fått en elstöt. Han sjönk ihop och
famlade med den fria handen mot snittet i halsen. Blodet täckte
snabbt den vita skjortan och det kom ett väsande ljud från den
punkterade luftstrupen.
¸î
Trots att det gått många år sedan Gustav sist slogs för sitt liv svarade
kroppen upp som om den aldrig gjort något annat.
Övriga motståndare befann sig bara ett par hjärtslag bort.
Gustav parerade Ivans batongslag mot huvudet med lätt böjd
vänsterarm så att slaget rann av honom och kontrade simultant med
ett hårt och rakt slag med knytnäven mot ögonen, fortfarande med
kniven i handen.
”Kiaaai !” Han kanaliserade aggressiviteten och rädslan. Ett krasande
sade att slaget träßade rätt och blödningen var omfattande. Ivan
backade och förde händerna mot ansiktet. Ett brutet näsben gjorde
ont och det pulserande blodet från spruckna ögonbryn gjorde det
svårt att se. Men det varade bara temporärt.
Adrenalinet skärpte sinnena och gjorde Gustav extremt medveten
om omgivningen. Kall luft som värkte i näsan, det hårt packade gruset,
träden med spökarmar i mörkret omkring dem.
Men sparkarna uppfattade han för sent.
Den första träßade i njurarna och skickade en våg av smärta genom
kroppen. Gustavs muskulatur var tränad för att ta emot stryk, men
kraften nck honom att sjunka ihop och kippa efter andan. Helvete !
Den andra sparken träßade höger hand och han kunde inte längre
hålla i kniven som försvann.
När Den Tredje Mannen tog sats för en tredje spark mot huvudet
skymtade Gustav ett knogjärn, oroväckande stort, som en slagham-
mare på väg mot sitt städ. Det måste ha specialtillverkats för de
väldiga händerna.
Gustav kände panik och agerade reßexmässigt. Han stod kvar i
knästående och blockerade sparken som nck hela kroppen att göra
märken i gruset när den trycktes bakåt och slog sedan mot skrevet
med full kraft.
Den Tredje Mannen undslapp ett kvidande och gav Gustav en
tillfällig respit. Han lyckades tillkämpa sig tid och handlingsutrymme
och utnyttjade det för att hämta andan och leta efter kniven, men
han såg den ingenstans.
Ivan ställde sig upp och vevade häftigt med batongen, men blod
¸µ
rann fortfarande från pannan och han rörde sig som i en dimma av
smärta. Slagen träßade tom luft, men tekniken var god.
Gustav parerade och duckade men nck till slut ett slag över bröst-
korgen. Den brännande smärtan i revbenen eldade på ilskan. Han
greppade runt handleden på batongarmen och tog ett steg snett
framåt mot Ivans högra sida, samtidigt som han använde kroppen
som hävstång i en högervridning. Rörelsen nck avsedd eßekt. Ivan
släppte batongen med ett vrål av smärta när handleden vreds om och
Gustav greppade vapnet i samma rörelse.
Han måttade ett slag mot Ivan men Den Tredje Mannen vräkte
sig framåt på nytt och nck Gustav ur balans. Slaget missade nacken
och träßade istället Ivan över knäna. Huden på Gustavs knogar
skrapades av när han tumlade runt i gruset med Mannen, och
andhämtningen stod som ett tjockt dimmoln omkring dem. Tunga
knytnävsslag landade i mellangärdet och på axlarna, men Gustav
lyckades skydda huvudet och kanaliserade alla kvarvarande krafter
till ett strypgrepp.
Kampen tog ut sin rätt och hans kropp skrek efter vila. Tydligen
kände de likadant. Utan förvarning reste sig Den Tredje Mannen och
sprang iväg efter bästa förmåga. Ivan befann sig tjugo meter längre
bort intill en vändplats med en livlös manskropp över axlarna.
Luften rev i halsen i takt med ßämtningarna och Gustav reste
sig för att jaga ifatt, men kroppen ville annorlunda. Han stod istäl-
let ßämtande kvar med händerna på knäna och stirrade på två röda
baklyktor som försvann i hög fart mot Hägerstensvägen.
Han linkade bort till sopcontainern och kollapsade på det hårda
gruset. Ett stön undslapp honom och det blottade köttet på knogarna
sved.
Deras teknik och förmåga vittnade om både utbildning och erfa-
renhet. De verkade brutaliserade på ett oåterkalleligt sätt och hade
med all säkerhet dödat tidigare. Att de var slaver rådde det heller
ingen tvekan om och två av dem hade spenderat tid på en sovjetisk
eller rysk anstalt.
Gustav lutade huvudet mot den kalla plåten och såg med halvslutna
6c
ögon hur utandningsluften kondenserades i kylan. Kroppen var tömd
på energi och musklerna sved av mjölksyran.
Händerna darrade av adrenalinet och anspänningen släppte i takt
med att andhämtningen saktade ner. När hjärnan hann ikapp och
började bearbeta hur nära döden han varit kom chocken som en ny
spark i mellangärdet. Han kunde ha försvunnit för alltid utan att ha
träßat Peter en sista gång för att ställa saker till rätta. Och mamma, vad
skulle hon tänka när hon slutgiltigt förlorade en son för fosterlandet
utan att de någonsin fann varandra igen ?
Han grät, ensam i natten.
*
Fahd tog ner kroppen från axlarna och placerade den på marken. Alla
stod tysta och betraktade kroppen i leran. I skogen intill knäcktes tunna
kvistar på marken när vaktposten patrullerade. Timur undslapp sig
ett svagt jämmer när han sjönk ner på knä intill sin bror och vaggade
hans huvud i armarna.
”Hur i helvete gick det här till ?” sa Tarkhan och tittade in i Mukhits
döda ögon som sedan länge förlorat sin lyster. Ett tragiskt bortfall och
en onödig motgång i operationen. Men knappast mer än så. Mukhit
var aldrig som sin bror : intelligent, modig och med den rätta känslan
för kampens nödvändigheter.
”Ni underskattade honom”, sa Fahd och tog av den nerblodade
tröjan. Kantiga, grova ärr – upphöjda sår som läkt dåligt – sicksackade
över hela ryggen och bröstet.
Tarkhan hade hört historien om hur Fahd Khalouf slogs tillsammans
med kurdiska Peshmerga-trupper i det autonoma Irakiska Kurdistan.
En natt överraskades de av turkiska kommandosoldater och han erhöll
”frihetskampens adelsmärken” under tortyren i fängelset.
”Du menar vi …”, sa Tarkhan. ”Hur fan kunde ni misslyckas med
att döda en enda individ ?”
Algeriern ryckte på axlarna och gick mot huset. Lutad mot en
vägg stod hans vän och förde radbandets kulor mellan nngrarna i
takt med bönerna utan att släppa den döde med blicken. För Mukhits
själ, antog Tarkhan.
6.
Abou Bakr Chouaki innehade rangen av mufti och gick alltid
omkring med boken Ma’alim al-Tariq, Milstolpar, av mästaren
Sayid Qutb under armen. Ett resultat av att hans far övergav honom
på busstationen i Karachi när han var åtta år med enbart en koran
i handen.
Han hade berättat hur han hamnade på en madrassa, koranskola,
med salanstisk inriktning där han stannade i nära tio år innan nåddes
av nästa kall : att strida mot sionister och amerikaner i Bekaadalen
och An Nasiriyah.
Och det gjorde han bra.
Tarkhan skruvade frånvarande på en klackring med dess svarta
infällning av obsidian och tog ett djupt andetag. Luften kändes syre-
fattig, men han var tacksam över att regnet tog en tillfällig paus. Var
det någonsin klart väder i det här gudsförgätna landet ?
Han var inte trygg med denne Gustav Sterner. Den mannen upp-
visade kyla och kontroll, och längst inne närde Tarkhan en oro för
att inte hela bilden av mannen var klar. Att behålla kontrollen och
försvara sig mot tre motståndare var inget annat än världsklass. Det
bekräftade hans uppfattning att Sterner inte var en vanlig soldat.
De militära symbolerna och diplomen i lägenheten visade att han
var utbildad vid ett militärt förband som tillhörde eliten. Efter att själv
ha gått igenom kommandoträning förstod han den inre styrka som
krävdes för att klara en sådan utmaning. Han tänkte inte underskatta
Sterners förmåga en andra gång, eller utmana den lättvindigt. Vad
den andra militära utmärkelsen de funnit stod för lyckades de inte
ta reda på, vilket spädde på hans oro.
Tarkhan nck även en känsla av att bostaden var en plats för sorg.
Det kunde vara både bra och dåligt. Kanske besatt svensken inte de
krafter som behövdes för att orka kämpa, fast han kunde å andra
sidan göra det utan att vara rädd för döden. Fatalistiska människor
var farliga både för sig själva och för andra. Det visade om inte annat
de sovjetiska respektive ryska trupperna i Afghanistan och Tjetjenien.
Han tände två cigaretter och gav den ena till en av soldaterna.
Tobakssmaken var en välkommen paus från markens unkna dunster.
6a
Några ur hans kärntrupp – lojala tjetjener allihop – satt på fallfärdiga
trädgårdsstolar intill en vattenfylld eka och rökte och spelade kort.
Männens bekymmerslösa attityd skänkte honom faderlig glädje. Så
unga, men redan full(ädrade kämpar.
De hade varit barn när Tarkhan bevittnade Dudajevs självständig-
hetsförklaring från Ryssland i början av nittiotalet, men alla förlorade
de familj och släkt i ryssarnas summariska utrensningar under de två
självständighetskrig som sedan följde.
Ingen blev någonsin sig själv igen.
”Överste ...” Timur såg ner i marken och skakade i hela kroppen,
som om han tänkte falla ihop vilket ögonblick som helst.
Tarkhan granskade honom genom tobaksröken. ”Jag vet, min vän.
Jag vet.”
Timur stövlade iväg genom leran och tecknade åt några av männen
att hjälpa till. Kroppen behövde rengöras och en djup grav grävas i
skogen bakom huset. Mukhit skulle jordfästas så snart som möjligt.
För att islam krävde det, men också för att moralen inte skulle skadas
av påminnelsen om riskerna med deras uppdrag.
Sedan kunde de utkräva hämnd.
*
Efter att ha satt nyckeln i låset med darrande händer stod Gustav i
hallen och samlade sig. Smärtorna tilltog i takt med att adrenalinet
försvann och han linkade hem så fort kroppen tillät. Han måste
omedelbart ge sig av för att formera sig på nytt och reda ut den här
jävla härvan. Men var skulle han ta vägen ? Och mer primärt, vad
skulle han ta med sig ? Han var tvungen att resa lätt – ett rörligt mål
var alltid svårare att fånga.
Utan att tända lamporna slet han fram en stor ryggsäck och kastade
ner kläder, pass, bankkort, mobiltelefon och den bärbara datorn. Efter
viss tvekan tog han även ner ett inramat fotogran av Emilia från väg-
gen. Det var viktigt att ha henne med på den resa som förestod. Han
kanske aldrig skulle återvända.
Därefter bytte han om till ett par mjuka jeans som inte hindrade

rörligheten om han behövde springa, svart t-tröja med en ßeecetröja
över för värme, en lätt mossgrön regnjacka av PacLite material samt
samma vita löparskor som han nyss använt. Klädseln var tillräckligt
mångsidig för att han skulle smälta in i en stadsmiljö såväl som att
kunna leva och agera i naturen om så krävdes.
Som sista åtgärd stoppade han på sig de viktigaste föremålen av
alla : en mattsvart Suunto Core-klocka med kompass, barometer och
höjdmätare, en decimeterlång Maglite ncklampa och ett multiverktyg
från Leatherman. SOG SEAL-kniven placerade han vid korsryggen.
Med handen på dörrhandtaget tittade han för sista gången på den
plats som under så många år varit förbunden med glädje och sorg.
Utan tvekan eller ånger gick han sedan ut, stängde dörren, låste och
gick ner för trapporna.
Utanför var kvällen lika tyst och kylslagen som femton minuter
tidigare. Han slängde upp packningen på ryggen och styrde stegen
mot gångvägarna i avsikt att promenera in till centrala Stockholm
via Gröndal och Liljeholmen. Han visste inte vilka resurser nenden
hade tillgång till, men de kunde inte vara överallt samtidigt.
När han gick från lägenheten bestämde han sig istället för att ta
pickupen. Även om den var känd erbjöd den en oöverträßad mobilitet.
Hyra en bil ville han inte göra då den lätt kunde spåras och stjäla en
var inte aktuellt. Samröret med polisen hade redan varit tillräckligt.
Bilen stod i skuggan mellan två gatlyktor, men när han närmade
sig lösgjorde sig en skepnad längre fram bland träden som kantade
trottoaren och rörde sig åt hans håll.
Gustav märkte att han slutade andas och tvingade kroppen att dra
några djupa andetag och slappna av. Det kunde vara ett samman-
träßande, men för säkerhetsskull ßyttade han kniven till jacknckan
och lossade spännet på fodralet.
Han upptäckte inga andra rörelser i närheten och nxerade personen
med blicken. Avståndet mellan dem minskade snabbt och Gustav
bedömde av kroppsrörelserna att det var en man. Ansiktet var skymt
av en uppfälld huva och händerna var instoppade i nckorna på en
mörkblå dunjacka som inte gav några ledtrådar till vad som fanns under.

Tjugofem meter senare saktade Gustav in på stegen precis innan
ljuset från gatlyktan träßade honom. I höjd med bilen lyfte personen
på huvudet, mötte Gustavs blick och tog fram höger hand ur nckan.
Gustav slog med knytnäven mot ansiktet så att mannen föll bakåt
och följde direkt efter med att sätta sig grensle över honom med
kniven mot strupen.
Den fodrade jackan dämpade stöten mot asfalten. ”Öh, va ? Fan…”
Mannen stirrade på Gustav. Därefter märkte han kniven och blodet
som rann från nästan. ”Shit… chilla, va.”
”Håll käften.” Gustav tryckte utanpå mannens nckor och bröstkorg
och letade efter vapen, men fann inga. I handen höll han en pappers-
lapp. Gustav sänkte kniven utan att lägga tillbaka den. Vid det här
laget litade han inte på någon. ”Försvinn, nu.”
Han reste sig från mannen som inte verkade nödbedd utan kravlade
sig upp och sedan sprang runt bilen i en vid cirkel innan han försvann
mot bostadsområdet. Så mycket för att undvika polisen. Gustav stop-
pade tillbaka kniven, låste upp och kastade in ryggsäcken i utrymmet
bakom sätena. Motorn startade direkt.
Först när han passerade över Liljeholmsbron och såg stadens ljus
breda ut sig sjönk han tillbaka i sätet och slappnade av. Knogarna
sved där huden skavts av och köttet stelnat. Vid rödljuset på andra
sidan bron drog han upp värmereglaget och lät luften tränga undan
den fuktiga kyla som klängde på kroppen. Trots den sena kvällen
var det mycket liv och rörelse på Södermalms gator och molntäcket
sprack upp.
Trankljuset slog om och han rullade vidare in på Hornsgatan utan
något egentligt mål, utan en riktig plan. Hur förväntades han agera ?
Kunde de följa elektroniska spår från korttransaktioner och övervak-
ningskameror, eller var de bara en liten grupp med begränsad räckvidd ?
Tankarna malde och han behövde samla sig. Fokusera och ladda om.
Då kunde han bättre analysera vad som hänt innan han beslutade om
nästa steg. Just nu handlade det om att undvika ßer misstag.
Greppet om ratten hårdnade när han såg sig omkring för att
hitta någon eller något att slå på. Han ville tillfoga skada, känna

tillfredsställelsen när knogarna bearbetade mänsklig vävnad och
musklerna fylldes med mjölksyra av ansträngningen. Utkräva hämnd.
Han svängde av och stannade halvvägs upp på trottoaren. Fotgängare
hoppade åt sidan och ropade ilsket. Han vevade ner sidorutan och sög
girigt in den friska luften trots smärtan i revbenen.
Svalkan nck honom att tänka klarare. Han grävde i nckan på
jeansen och hittade en bunt skrynkliga sedlar och i bilens askkopp
fanns några mynt. Det räckte för åtminstone ett par nätter under tak.
På nytt styrde han ut i tranken, svängde direkt in på Ringvägen och
fortsatte förbi Zinkensdamms idrottsplats som badade i ljuset från
höga strålkastare till parkeringen vid Tantolunden. Parkens träd stod
på parad med de kvarvarande löven svagt silverfärgade i månskenet.
Under tiden han promenerade på mörklagda gångvägar mot
Zinkensdamms vandrarhem undrade han vad Katarina gjorde. Han
behövde henne mer än någonsin.
*
Katarina skyndade på stegen på den raka infarten till Skogskyrkogården.
Alla vilseledande åtgärder tog tid och vid två tillfällen vände hon till-
baka i en halvcirkel för att se om någon följde efter. Det röda håret
dolde hon hjälpligt med en gråsvart, stickad mössa och den mörka
klädseln skilde sig inte från alla tiotusentals människor som oavbrutet
pulserade fram genom staden. Hon hade valt en två storlekar större
rock för att dölja kroppens konturer.
Över det stora korset och den vida gräsmattan vilade ett tungt
oktobermörker endast uppbrutet av gatlyktor och enstaka gravljus i
lunden på kullen intill. Då och då bröt månen igenom slöjor av moln
och lyste tillfälligt upp hennes väg. Hon var ensam.
Med bestämda kliv passerade hon de närmaste kapellen och den
lilla dammen där bruna stänglar vittnade om näckrosor som sedan
länge vissnat. Gräs växte otuktat mellan gångens stenplattor, en stark
livskraft i dödens vilorum. Kyrkogårdar gjorde henne alltid lugn. Hon
uppskattade tidlösheten och mådde bra av påminnelsen om att vad
hon än gjorde i livet slutade det bara på ett sätt.
66
Hon hamnade i en allé kantad av högstammiga tallar, lågt klippta
granbuskar och ändlösa rader av gravar. Variationerna på utsmyck-
ningar av sten och trä verkade oändlig. Men en grav stod ut.
Ett ensamt ljus i en lykta kastade sitt sken över rosa och gula tyg-
(ärilar, mjukisdjur och ett inramat fotogran på ett litet barn, kanske
fem år gammalt. Blommorna var färska. Platsen låg som en ö av ljus
i ett hav av kyla och mörker. All den kärlek som visades barnet väckte
en avundsjuka som slumrat och hon gick genast vidare.
Knastret från gruset under sulorna försvann i suset från motorvägen
intill. Utan förvarning reste sig håren på armarna, som om luften
elektrinerades. Ett hundratal meter bort dök en skugga upp, gled
viktlöst mellan stammarna och försvann.
Katarina stannade omedelbart upp intill en tall och stirrade in
i det hål av mörker skepnaden rört sig. Hon behövde vara säker
på att ingen följde efter henne ikväll. Om hon sågs tillsammans
med sin kontakt kunde flera års arbete äventyras. Efter tio mi-
nuter av tystnad gick hon försiktigt vidare i den mjuka kanten
bredvid vägen.
I dunklet framträdde Uppenbarelsekapellets pelarvalv och massiva
bronsdörr som hon rundade och fortsatte in på en asfalterad gång-
väg. Gatlyktor lyste upp i början och slutet, men de trettio metrarna
däremellan var höljda i mörker. Halvvägs visste hon att det stod en
grönmålad bänk.
En cigarett glödde i mörkret för att lika hastigt försvinna.
När hon närmade sig var lukten av inpyrd tobak det första hon
märkte. Därefter framträdde en skugga vars ansikte lyste upp i takt
med blossen. Hon förundrades alltid över hans förmåga att kedjeröka
tre paket om dagen.
”Vous êtes en retard.” Han använde sitt modersmål, som hon inte
förstod, för att markera sin irritation över hennes sena ankomst. Hon
svarade på engelska.
”Lägg av. Du vet hur det är, att kolla skuggor är svårt.”
”Nåväl. Cigarett ?” Engelskan hade en tydlig accent, som om han
ville markera ett avstånd till landet på fel sida kanalen. När hon inte
6,
svarade tog han ut cigarettstumpen mellan läpparna och satte dit en
ny Camel utan nlter i en enda rörelse.
”Det är en ovana, sedan tiden i Afrika. Mitt enda nöje på den där
gudsförgätna kontinenten.”
Hon förstod vad han menade.
Trots dunklet såg hon hans djupt fårade, snart femtioåriga ansikte
med de buskiga ögonbrynen som sköt fram över ögonen. Det var
märkt av stora doser nikotin och kisande i starkt solsken och hans
gråsprängda hår var i samma ton som gravstenarna omkring dem.
Ménard arbetade som Kulturattaché på den franska ambassaden
och var därmed deras spionchef i Norden.
”Har du något mer om våra vänner ?”
”Självklart.” Han gav henne en dossier av brun arkivvärdig papp. På
omslaget fanns en uppsjö av röda stämplar och myndig, varnande text.
Det såg vederhäftigt ut men hon tog inget för givet, allra minst
från en fransman. Hon öppnade pärmen och möttes av ett par ge-
nomträngande, nötbruna ögon och ett svagt leende. I övrigt hade
personen ett utseende som ingen någonsin mindes, vilket var perfekt
för vissa sorters jobb. Fotogranet var av dålig kvalitet och att döma
av bakgrunden taget någonstans i Nordafrika.
”Berätta.”
”Maurice Goussand blev tjugoåtta år, tror vi. Han slutade höra av
sig för några dagar sedan. Allting pekar på att han avslöjats och röjts
ur vägen.” Ménards röst avslöjade inga känslor.
”För tre år sedan rekryterades han direkt från Sorbonne i Paris.
Framgångsrika Mellanösternstudier i kombination med ett Algeriskt
påbrå och språkligt arv gjorde honom intressant för oss. Vi har
länge haft problem med växande radikalism i tidigare kolonier i
allmänhet och i Algeriet i synnerhet.” Han böjde huvudet bakåt
och blåste ut rök.
”Efter en grundkurs hos DGSE i Marseille skickades han till
släktingar i Alger, omciellt repatrierad. Familjen hade extremisterna
redan dödat. Uppdraget var att genom nätverk av vänner och kontakter
hitta en väg in i GSPC.”

Katarina kände väl till Groupe Salaste pour la Prédication et le
Combat, den mest radikala av alla islamistiska grupper i Afrika. Hon
nickade åt honom att fortsätta.
”Idag har de bytt namn till al-Qaida i Maghreb för att tydliggöra
kopplingen. Hur som helst”, cigaretten tog slut och han tände en ny,
”efter cirka ett halvår rapporterade vår resurs en liten framgång. Han
hittade en väg in i den närmaste kretsen. Problemet var att den gick
via centralfängelset i Alger, ökänt som rekryteringsgrund för extrema
grupper men också för den hårda attityden mellan fångarna. Lösningen
…”, han tystnade tillfälligt när lyktorna från en passerande bil svepte
över området, ”… var enkel. Vi lät mörda en oppositionspolitiker och
skyllde det på Goussand.”
”Med sådana vänner behöver man inga nender”, sa Katarina.
Statsmaktens intresse för operatörernas välbennnande var tydligen
låg även i Frankrike. Men DGSE :s långa historia av framgång i
Afrika kom inte utan oßer.
Ménard fäste inget avseende vid avbrottet. Hans blick befann sig
i (ärran som om han återkallade gamla semesterminnen.
”Väl där var det en smal sak att få inträde. Han hamnade i tränings-
läger i södra Sahara. Vi tappade honom ur sikte i ett halvår på grund
av viss byråkrati, men räknade med att han skulle klara sig.”
Hon lät blicken skifta från cigarettens långa askpelare till ansiktet.
Han verkade oberörd av ordens innebörd. Med egen erfarenhet av att
arbeta som operatör sympatiserade hon med Goussand. Att försöka
överleva långt ute i den brännande öknen, omgiven av fanatiker som
hela tiden testade hans lojalitet måste ha varit helvetiskt.
”Han dök upp igen på radarn i Oran i Algeriet, en väl använd
transitpunkt för terrorister till Europa via Alicante, som du redan vet.
Andra delar av cellen färdades via de spanska enklaverna Ceuta och
Melilla till Algeciras och Malaga. Därefter tog de sig på olika sätt till
den Tjetjenska landsbygden, ett laglöst land med gott om gömställen
och en tradition att härbärgera motståndsmän av alla sorter. Deras
nationalsport kan man säga.”
Katarina såg den första antydan till ett leende, som snabbt försvann.

Ménard kunde beskrivas på många sätt, men humor ingick inte i
vokabulären.
”Intressant”, sa hon. ”Men varför hamnade delar av cellen i en helt
annan gruppering, som dessutom verkar sprida sin terror för mam-
mon och ingen annan ?”
”En mycket bra fråga, ma chérie.” Hon kände en sur andedräkt när
han vände sig mot henne och blåste ut blå rök. ”När skall du äntligen
tacka ja till min inbjudan om en helg i Montpellier ? Du och jag och
en ßaska Château Martet.”
Hon ryggade ofrivilligt tillbaka av att han kände till hennes favorit-
vin. Vad visste han mer ? Och varför ? Hon ångrade genast att hon
visat svaghet, fann sig och låtsades som ingenting. Men hon skulle
aldrig underskatta honom igen.
”Vad hände sen ?”
Han tittade på henne med road blick.
”Det är inte som förr när de slogs för ideal och visioner. Men
fenomenet är inte nytt. Tamilska tigrarna på Sri Lanka sålde un-
der åttiotalet självmordsbombare till Afghanistan i kampen mot
Sovjetunionen. Och att beställa en vägbomb mot valfritt allierat mål
i Irak idag kostar cirka hundra till trehundra dollar. En attack med
granatgevär är betydligt dyrare.”
”Terror som en handelsvara”, sa Katarina. Orden lämnade en sur
eftersmak.
”Och vår vän Gakaev är inte sämre.”
Klumpen i bröstet formade sig på nytt.
”Ja, vem fan är han ?”
Ménard ryckte på axlarna, snurrade cigaretten mellan nngrarna
och sköt tillbaka den mellan tänderna. ”Det gamla vanliga. Ung, fattig
pojke utan framtidsutsikter söker respekt. Kanske var det därför han
tidigt antog Todor Alexandrov som sitt nom du guerre, efter bulgaren
som åttio år tidigare kämpade för självständighet på samma sätt som
tjetjener i modern tid.”
Han tecknade mot månen med händerna i en vag gest Katarina
inte kunde tolka.
,c
”Gakaev upptäckte tydligen sin talang att tillfoga smärta tidigt.
Ryktet säger att han som sjuttonåring torterade en hög rysk omcer till
döds genom att skära loss en bit i taget, bara för nöjes skull. Otrevlig
kille, den där.”
Katarina märkte hur händerna darrade. ”Jag måste gå.” Hon reste
sig hastigt och gick planlöst ut i mörkret.
Ménard följde hennes försvinnande rygg med blicken, drog åt yl-
lerocken tätare i halsen och nmpade.
*
Sjöhistoriska museet var en bra plats för att stimulera tankearbete
och den marina miljön tilltalade honom. Gustav blickade ut över
glasmontrar fyllda med mörsarbarkasser, galärer och torpedkryssare
från olika sekel tillsammans med redskap för navigation i form av
kompasser, sextanter och ett sjöastrolabium. Dessutom var det lätt att
observera eventuella förföljare då klientelet på fredagseftermiddagar
mest bestod av skolbarn och kufar som han själv.
Efter att ha tömt hela lönekontot via en bankomat på Götgatan
vid Slussen avslutades föregående kväll i den mjukt upplysta baren
på Marie Laveau med två åttor Laphroaig och vodka. Spriten hade
gjort sitt jobb och mjukade upp musklerna. Efteråt somnade han med
kläderna på och stannade sedan kvar i sängen för att oavbrutet titta
på teve. Allt för att slippa möta verkligheten. Han insåg att det var
dags att rycka upp sig när kläderna kliade och hungern rev i kroppen.
Efter en halvtimmes dusch, ett lass ostfrallor och en kanna svart
kaße från ett hak på Hornsgatan satte han sig på tunnelbanan och
sedan bussen mot Blockhusudden och klev av vid museet. Han var
hela tiden uppmärksam på förföljare, men lämnade bussen ensam och
ingen annan uppehöll sig på den stora grusytan och gräsmattan vid
museet under de fem minuter han väntade vid porten. Endast ßanö-
rer och joggare passerade som vanligt förbi längs vattnet en bit bort.
Vad skulle han göra ? Förr hade han en anonym identitet och för-
svarsmaktens ekonomiska och materiella resurser i ryggen. Nu kunde
han bara förlita sig på sig själv. Mördarna visste vem han var, var han
,.
bodde, hur hans rutiner såg ut. Om han spelade korten fel kunde det
sluta illa. Dessutom föreföll de ha ordentliga resurser.
En skolklass stormade in i norra ßygeln och ersatte stillheten med
upphetsade rop, tappade tetraförpackningar med juice och bråk om
vem som nck trycka igång videonlmen med en historisk exposé över
Marinens fartyg. Gustav blängde ilsket på en särskilt högljudd kille
som utnyttjade sin storlek för att få igenom sin vilja. Vuxna med
glansiga blickar föste snart ihop skocken och förde den vidare in i
nästa sal.
Att han riskerade sitt eget liv var inget nytt, men terroristerna hade
kniven riktad mot hans familj och tvekade inte att verkställa hotet
om han gick till polisen. Det var han säker på. Kanske stannade det
inte där, alla han kände kunde vara i fara.
Men gjorde han ingenting dog oskyldiga istället.
En man i tjugoårsåldern med svart skinnjacka och snaggat hår
spatserade målmedvetet in i salen och hovrade mellan montrarna.
Gustav öppnade jackan för att få snabbare tillgång till kniven. Utan
att stirra använde han montrarnas reßekterande ytor för att följa
mannens rörelser.
Han studerade ingående ett linjeskepp, antecknade i en bok och
rörde sig vidare. Först efter att noggrant ha inspekterat samtliga
montrar gav han Gustav en ßyktig blick och passerade till nästa del
av museet.
Gustav såg länge åt det håll mannen försvunnit samtidigt som han
omedvetet strök knivens handtag. I helvete att han tänkte ge upp.
Honnörsorden initiativ, handlingskraft och ansvar vägledde honom
genom livets utmaningar. Han hade självförtroendet, kunskapen och
erfarenheten som krävdes. Genom att sätta sin lit till sin utbildning
och förmåga kunde han segra. Men han behövde uppträda oßensivt
och okonventionellt.
Det var dags att kontakta Clint.
På vägen ut från salen fångade svaga snyftningar hans uppmärksam-
het. Bakom en monter med ßygplanskryssare, ubåtar och ett modernt
stealth-fartyg satt en ßicka och grät med böjt huvud. Blod från ett
sår i ena handen droppade på den rosa täckjackan. I nckorna fann
han en gammal pappersservett och satte sig på huk framför henne.
”Får jag se ?” Han log försiktigt.
Flickan såg på honom med rödgråtna ögon och tvekade.
”Vad heter du ? Jag är Gustav.”
Till slut putade hon med underläppen och sköt fram handen.
Han tog den varsamt, lade om servetten och tryckte till hårt. Hon
ryckte först till och såg ut att börja gråta igen, men lät honom hållas.
Han bibehöll trycket på såret när de gick åt det håll skolklassen
försvunnit. Oljudet gjorde det lätt att hitta. När han vände sig om
för att gå uppfattade han en försiktig viftning med hennes friska
hand. Han vinkade tillbaka, en märklig handling givet vad han just
nu gick igenom.
En bänk stod intill fasaden och han satte sig med solen i ansiktet,
öppnade ryggsäcken och plockade fram den bärbara datorn. Under
uppstarten kopplade han in en USB-nyckel och satte tummen mot
nngeravtrycksläsaren som var inbyggd i chassit.
För extra säkerhet var hårddisken krypterad med ett program från
israeliska PointSec som uppfyllde militära krav. Han chansade inte
med säkerheten, även om krypteringen inte stoppade någon med
resurser. Det var dessutom ett krav från Clints sida. Anslutningen till
internet sköttes med ett bredbandsmodem med kontantkort.
Han komponerade ett e-brev skyddat av en PGP-kryptering som
han anonymiserade genom att skicka brevet via en proxyserver i
Guatemala.
Bollen var satt i rullning.

6
Solen bröt fram i en glipa i molnen och speglade sig i den krusade
vattenytan. Olikheten mot det fönsterlösa kontoret där Katarina
spenderade merparten av tiden kunde inte vara större. Telefonen
vibrerade och hon svarade med förnamn.
”De försökte mörda mig igen, för tre dagar sedan.”
Det tog ett ögonblick för henne att förstå. ”Gustav ? Vad fan säger
du”, rösten gick upp några oktaver, ”och varför i helvete berättar du
det först nu !” Hon ville strypa på honom på egen hand och bespara
nenden besväret. ”Var är du ?”
”Med utsikt över vatten. Faktiskt riktigt vackert.”
Hon blickade mot Djurgården på andra sidan utan att slå av på
takten. Visst var det en härlig dag, men hur fan kunde han vara så saklig.
”Var inte orolig, jag klarar mig”, sa han. ”Har jag någonsin förlorat
i strid ?”
Det hade han inte.
”Jag har mer information till dig, men vill inte ta det över telefon.
Vi borde ses”, sa hon till slut. Hon hade bestämt sig långt tidigare att
dela med sig av alla uppgifter. En tid bestämdes till nästa dag. Inte
helt övertygad lade hon tillbaka telefonen i nckan och styrde stegen
mot Kemals café på Storgatan mittemot Historiska museet.
På vägen mötte hon tre värnpliktiga tjejer som promenerade i
armkrok i den avtagande höstsolen, till synes nöjda med uppstån-
delsen de skapade hos Östermalmskillarna. Att döma av emblemen

på uniformerna och de gröna baskrarna tillhörde de militärpolisen i
Kungsängen. Det kunde ha varit Katarina i samma ålder – bortsett från
att hon var ensam tjej i sitt kompani och inte åkte in till Stockholm
på permissionerna.
Hon ångrade inte att hon omedelbart efter gymnasiet valde den
militära banan. Den erbjöd en gemenskap där bakgrund och status
inte spelade någon roll och gav henne distans till sitt tidigare liv. Hon
och hennes kamrater tvingades att tugga grus för att ta sig fram i ett
system som byggde på likformighet. En fostran hon aldrig glömt.
Faktum var att hon hittat på olika förevändningar för att få stanna
kvar på logementet. Hon hade ändå ingenstans att ta vägen. Ingen
som frågade efter henne, som hon kunde ty sig till. Sin far bröt hon
med så fort hon blev myndig och de hade än idag ingen kontakt.
En liten bjällra plingade när hon öppnade dörren och klev in i caféet
där gästerna trängdes med tända stearinljus av olika storlek och form.
Gröna växter slingrade sig över plana ytor, uppåt längs tegelklädda
väggar och runt mörkbruna takbjälkar högt ovan sorlet.
Kemal log åt henne från andra sidan rummet med famnen full av
disk samtidigt som Fadime arbetade febrilt framför kaßemaskinerna
för att hinna med alla beställningar. Det hindrade henne dock inte från
att glatt vinka åt Katarina och på sitt sedvanligt tydliga sätt gestikulera
mot en stol vid ena änden av den breda bardisken.
Katarina satte sig och utan att fråga ställde Fadime fram en dub-
bel espresso med en kanelbulle vid sidan av. Egentligen var Katarina
inte sugen – koßein nck hon tillräckligt av på jobbet – det var mer
känslan av att vara som alla andra. Att få sitta inbäddad i en bekväm
tillvaro utan en tanke på den grymhet och smärta som människor
utsattes för där ute.
Gustavs upplevelser var konkreta bevis på att något dennitivt var i
görningen, men Draken ignorerade styvnackat Katarinas indiciekedja.
Hon gick från deras möte i fast övertygelse om att ingen eller inget
nck komma mellan henne och lösningen. Nu fanns ett nytt mål i
strävan efter att hitta ßer svar : att hålla Gustav vid liv.
Sannolikt hamnade han av en slump mitt i en pågående operation

som redan skördat sitt första oßer i form av en avrättad fransk agent
på svenskt territorium. Hon kände fortfarande Gakaevs intensiva
blick och tanken på att Gustav riskerade att dö för hans hand lade
ett tryck över bröstet.
Men hon visste att Gustav kunde ta hand om sig själv, det fanns
ingen med samma känsla för stridens komplexitet eller samma per-
sonliga förmåga att hantera den.
Kaßets rostiga arom och sorlet av röster skapade ett separat uni-
versum med en illusion av trygghet. Hon satte tänderna i bullens
sockerfyllda vetedeg med extra smör samtidigt som hon såg sig
omkring i lokalen. Unga människor satt nedsjunkna i soßor och
fåtöljer med huvudena tätt ihop, kanske involverade i diskussioner
om sommarens gångna fester, vinterns kommande och trista ten-
tor däremellan. Ett medelålders par rörde vid varandra i en stilla
ömhetsbetygelse, eller kanske gjorde allt för att upprätthålla en yta
av normalitet och lycka. Människor med vardagliga problem som
krävde vardagliga lösningar.
Ingen som riskerade att våldtas av soldater varje gång de gick för
att hämta vatten.
Hon slickade bort lite pärlsocker ur mungipan, drack upp det sista
i koppen och torkade sedan av händerna och munnen med en servett.
”Vill du ha mer ?” sa Fadime och överröstade väsandet från
mjölkskummaren.
Katarina nickade och pressade fram ett leende.
Hon satt gärna kvar i bubblan av normalitet en stund till. Genom
åren hade hon försökt sig på förhållanden, men de höll aldrig. Antingen
arbetade hon för mycket, tjänade för bra eller var för intelligent – alla
tre en eßektiv kastrering.
I perioder sökte hon på krogen och lockade med männen hem,
men när hon vaknade upp fanns det bara en bitter eftersmak kvar.
Hon klarade sig ändå brukade hon intalade sig, men upplevde ändå
en saknad.
Hon slöt ögonen och tänkte på Gustav. För första gången sedan hon
var tolv år höll hon på att släppa in någon. Att göra sig sårbar. Han
,6
lyckades slinka in genom hennes stängda dörrar och sätta diskreta
avtryck i hennes innersta rum.
Med darrande ben klättrade hon upp på den barrikad som alltid
varit hennes värn och blickade ut över en annan värld. Den tedde sig
både lockande och spännande samtidigt som hon skrämdes över vad
det innebar att beträda ny mark.
Hon skakade på huvudet. Alla dessa idéer som ständigt jävlades.
*
Katarina stannade i steget utanför dörren till Hålan. Under mäss-
singsskylten med ”IT” satt ett klistermärke med Chuck Norris for
President ! i fet stil. Utan att knacka sköt hon upp dörren och snubb-
lade rätt in i en omgång Counter Strike. Hennes killar tävlade i lag
mot personalavdelningen två våningar upp över det lokala nätverket.
Koncentrationen var total.
Hon visste bättre än att störa och avvaktade vid dörren. Om hon
drabbades av deras onåd skulle hennes e-post sluta fungera och
inpasseringen bara släppa in henne ett slumpmässigt antal gånger
per månad.
Rummet var nedsläckt och det enda ljuset kom från dussintalet
bildskärmar, ljusslingor längs taket och neonsken i olika pastellny-
anser från de genomskinliga, modinerade datorerna. Hålan var som
ett ständigt pågående Dreamhack-konvent.
Trion framhävde imagen av socialt utstötta rebeller genom att ald-
rig städa undan omkringslängda McDonaldspåsar och lektyr i form
av serietidningar, tekniska manualer och Slitz. Däremot låg ßottiga
pizza kartonger och Jolt Cola-burkar staplade i prydliga högar utan att
hon kunde se logiken. Luften var unken med en syrlig basnot. Någon
hade klippt av kablarna till ventilationen. Förvånad skymtade hon en
tom salladsskål från Panini i ett hörn, främmande och ensam i detta
alternativa universum.
Tjugo minuter av konstant rasslande och klickande från möss och
tangentbord senare var turneringen över. De förlorade och Den onde
försvann in i en angränsande skrubb med en dator i släptåg.
,,
”Bry dig inte om honom. Han ska bara bearbeta förlusten.” Den
gode vände sig mot Katarina.
”Och vad innebär det ?”
”Vill du ha kaße ?” Han pekade mot en punkt bakom hennes rygg.
Hon ignorerade bytet av ämne. Bryggaren verkade inte ha rengjorts
på länge. Innehållet påminde om tjära och luktade likadant. Hon
avstod. ”Kan vi sätta oss ?”
”Visst, visst.” Han sjönk ner framför datorn igen och hon hängde
över hans axel.
”Hur långt har de kommit ?”
”Lansering borde ske inom den närmaste månaden. Räkna sedan
med ett par månader till för bearbetning i säljleden och för ordet att
sprida sig.”
Det var goda nyheter. Hon nickade gillande och begrundade fakta.
Ultima Capital hade ett hemligt vapen som få visste om, inte ens alla
i gruppen. Risken att någon ville skryta för den där söta tjejen på
krogen eller glömde ett USB-minne i en taxi var alltför stor.
Snart gav vapnet dem fritt tillträde till ytterligare ett stort antal
företag och nnansiella institutioner i Asien och Kina och därmed
täckte de slutligen in hela världen. Hon förmodade att även Nordkorea
följde storebror på andra sidan gränsen och stal programmet. Den
fule hade gjort det tillgängligt för olaglig nerladdning på torrentsajter
runt om i världen.
Vapnet var Katarinas och Rolands skapelse från början. De satt
några kvällar på Riche och luftade idéer om hur den gordiska knuten
– att få ordentlig tillgång till ekonomisk information av betydelse – en
gång för alla kunde lösas.
Första steget bestod i att låta Ultima Capitals moderbolag på Saint
Kitts förvärva en kontrollerande aktiepost i ett mjukvaruföretag som
var ledande på valideringsverktyg som användes av programmerare
för att hitta säkerhetshål i programmen de utvecklade.
I andra steget nck Den onde modinera verktygets källkod efter deras
egna syften. När det sedan gav klartecken till programmeraren att den
utvecklade applikationen var säker hade det i själva verket installerat

en bakdörr förbi alla säkerhetsspärrar. Med kännedom om hur dör-
ren öppnades nck Ultima Capital fri tillgång till värddatorn – och
under rätt betingelser alla andra datorer anslutna till samma nätverk.
Idag var verktyget bästsäljande i sin klass och utnyttjades av tiotu-
sentals programmerare världen över. Antalet oskyddade datorer växte
logaritmiskt med särskilt stort tillträde till företag och institutioner
verksamma inom bank- och nnanssektorn. Snart släpptes ännu ett
program, säkrat med deras verktyg, som skulle få stort genomslag på
de nnansiella marknaderna.
Informationen användes sedan för att byta till sig gentjänster från
andra länders underrättelsetjänster, som fortfarande inte visste hur
Katarina kom över uppgifterna.
”Man kan bli religiös för mindre”, sa Den gode.
*
Gustav var tidig till mötet klockan sex. Först när han satte sig på den
gröna parkbänken insåg han att Katarina valt en av Emilias favoritplat-
ser. Hon älskade Djurgården med gångvägarna längs vattnet, Rosendals
trädgårdscafé och de små gräsplättarna där de fann en avskild plats.
Lång tid hade passerat, men minnet var ändå livligt som om ödet
ville hålla honom tillräckligt levande för att dränera hans energi och
livsglädje, men inte så stark att han ßydde ur dess grepp.
Det var över fem år sedan den tidiga söndagsmorgonen när mala-
riaprofylaxen och kackerlackorna höll honom vaken i ett hotellrum
i Bukavu. Gustav mindes fortfarande hur morgonbrisen förde med
sig doften från hyacinterna utanför fönstret när telefonen ringde och
chefen berättade nyheten.
I höjd med Fagersanna hamnade en man med dryga promillen i
blodet i vägrenen och körde ihjäl tre personer : Emilia och hennes
föräldrar. Mannen dömdes senare för grovt rattfylleri och vållande
till annans död med straßpåföljden fängelse i ett år.
Under resan hem från Kongo via Kigali och Addis Abeba önskade
Gustav att han fortfarande låg under myggnätet samtidigt som solen
gick upp över Kivusjön.

”Det är för jävligt”, sa chefen och lade en hand på Gustavs axel.
”Men sådant är livet.”
På det fann han inget svar.
Hur skulle han kunna fortsätta utan Emilia ? I sina mörkaste stunder
övervägde han att skipa egen rättvisa och ge mördaren en ståplats i
Vättern. Resurser saknades inte. Istället lämnade han in personsökaren
och tog avsked.
Katarina log när hon stegade längs vattnet från Djurgårdsbron.
Hennes strikta corporate outnt var för kvällen ersatt av blåa jeans,
svarta skinnstövlar och en mossgrön tweedjacka. Håret var utsläppt
och ramade in det varsamt sminkade ansiktet.
När hon kom närmare möttes deras blickar och luften fylldes av
en energi som drog dem till varandra. Hon strök bort lite hår från
ansiktet och Gustav fann sig nxerad av handens nätta rörelse.
Två löpare svepte förbi och bröt förtrollningen. Gustav tog ett
djupt andetag när Katarina satte sig och gav honom en hård kram,
fortfarande med ett hjärtligt leende.
”Härligt att se dig igen.” Hon sköt fram axlarna mot den kyliga
höstvinden.
Han besvarade leendet. Hennes sällskap gjorde honom lugn – och
glad på ett sätt han glömt var möjligt. Mycket hade hänt sedan de
arbetade tillsammans vid SSG. En slöja av allvar skymtade bakom
hennes ögon samtidigt som en vit sightseeingbåt gled förbi på vattnet
med säsongens sista turister.
”Berätta igen om vad som hände.”
Han återgav mordförsöket under löpningen så som han mindes
det och lade särskild vikt vid att förmedla allt han kom ihåg om var
och en av förövarna vad gällde utseende och uppträdande samt att
åtminstone en blev dödligt sårad. Betoningen låg på igenkännings-
tecken som placerade dem geogranskt eller etniskt. När han var färdig
föll tystnaden mellan dem. Hon verkade bekymrad. Efter en stund
slätades rynkan mellan ögonen ut.
”Jag är glad att du klarade dig. Tre angripare ! Shit, det är fan inte
lätt. Du verkar ha hållit dig i form.” Hon böjde sig fram och daskade
till honom på magen.
îc
Han ändrade ställning och märkte hur det stramade och ömmade
i kroppen som påminnelse om hur nära döden han varit.
”Det här innebär att vi har ett problem”, sa hon.
”Jo, tack, jag har märkt det.”
Hon verkade inte uppskatta ironin, blicken avslöjade bara oro och
han kände sig mindre väl till mods.
Hon tog fram en bunt papper och lämnade över dem utan att
släppa honom med blicken.
Han öppnade den bruna dossiern och tittade nynket på fotogranet.
”Maurice Goussand var den franske agent som du förmodligen
såg avrättas.”
”Varifrån har du fått detta ?”
”Skulle en riktig dam aldrig avslöja”, sa hon och fortsatte direkt. ”Vi
nck information att något är i görningen. Någon har placerat Sverige
i siktet. Lägger man pusslet nnns det pengar och militär utbildning.
Men mål, motiv, tid och plats är oklart.” Hon lät frustrerad. Några
sjöfåglar drev med strömmen bort mot Kaknästornet som reste sig
mot en blygrå himmel.
”Det nnns en besvärande omständighet till. DGSE rapporterar att
de troligtvis förlorat en man på insidan.” Hon nickade mot fotogranet.
”Genom en helt annan operation nck de nys om en krets individer
som befann sig i utkanten av spaningsradarn. Eftersom de saknade
tydliga kopplingar till Mellanöstern fäste ingen någon större vikt vid
dem i början.”
Han tecknade åt henne att fortsätta.
”Agenten lyckades tydligen. Senaste rapporten indikerade att nå-
got var i görningen. Han påstod dessutom att de hade ett nordiskt
land i åtanke. Idioterna på DGSE avfärdade först påståendet, men
bestämde sig till slut för att meddela oss. Därför visste vi ingenting
förrän nyligen.” Hon rullade med ögonen.
Modlösheten kröp sig på. Gustav befann sig mitt uppe i något
stort. Illasinnade män med nentliga avsikter och internationella
kopplingar. Halvt frånvarande tog han fram kniven och kände på
eggen med tummen.
”Finns det mer ?” sa han sedan med låg röst.
î.
Hon nxerade honom med de klarblå ögonen igen.
”Deras ledare är en tjetjen, Tarkhan Gakaev.” Hon och lämnade
över en utskrift med några fotograner. ”Han har ett skrämmande track
record. Gustav, du måste vara försiktig.”
Han granskade bilderna, en efter en. Den mänskliga hjärnan kände
lättare igen en person i verkliga livet om den fotograferats från olika
vinklar, och det här var en person han behövde komma ihåg.
Över ett par breda axlar satt ett långsmalt rakat huvud med en
något krokig näsa, troligtvis på grund av våld, inte olikt en del mål-
ningar han sett av Karl XII. Ansiktet klövs av ett självsäkert leende
och på en av bilderna tittade objektet rakt in i kameran. Blicken var
genomträngande och frånvarande på en och samma gång som hos
någon som varit i strid och sett människor dö – och dödat.
”Tack, det betyder mycket att du hjälper mig.” Han lade en hand på
hennes arm och märkte hur en stilla rysning fortplantade sig genom
hennes kropp.
Hon tittade ut över vattenytan, störd i sin vila av byiga vindar, men
drog inte undan armen. Fler gula löv blåste ner från träden runt om-
kring och lade sig ovanpå övriga som redan täckte grusgången och
gräsmattan bakom dem. Människor kom och gick längs grusvägen.
”Hur mår du annars, jag menar i livet och så ?”
Han petade undan några löv med foten. Inte sedan begravningen
hade hon frågat om Emilia. Vad skulle han svara på det ? Att han
fortfarande ville ge hennes mördare vad han förtjänade ? Visste han
själv hur han egentligen mådde ?
”Tja, du vet … vissa dagar är bättre än andra.” Svaret var menlöst
och helst ville han slippa från ämnet. Det var för privat.
”Du, om du inte kan försona dig med vad som hänt kommer det bara
att gå utför, och en dag är det för sent. Då kommer du aldrig tillbaka.”
Han ryckte på axlarna och grävde en liten grop i gruset med klacken.
”Hur är det själv ?”
Efter en viss tvekan berättade hon om vilsenheten och ensamheten.
Att hon instinktivt visste att hon inte levde sitt liv som hon borde,
men samtidigt inte såg någon lösning.
îa
Han skiftade position och vände sig mot henne. Det här var en
sida han aldrig sett, trots att de känt varandra länge. Hon var inte
typen som öppnade sig för andra och han förstod att han förärats en
ynnest. Han var utvald, men förstod inte riktigt varför.
Hon rodnade lätt och tittade ut över vattnet och Nobelparken på
andra sidan, som om hon drog sig för att fortsätta, men såg sedan
bestämt på honom igen.
”Du kanske borde ßytta in hos mig ett tag ?”
Han granskade henne noga, uppriktigt förvånad.
”Jag menar, tills det här har lagt sig … eller nåt. Äsch, jag vet inte
…” Hon tittade bort igen och täckte den rödßammiga halsen med
jackans krage.
Hoppsan. Någonting hade dennitivt förändrats. Hon strålade.
”Tack, men det är nog bättre att jag håller mig borta från allt och alla,
av säkerhetsskäl … men jag uppskattar verkligen erbjudandet. Tack.”
Han vek ihop den tjocka dossiern och utskriften med bilderna och
stoppade dem i innernckan.
”Du vet att jag kan ta hand om mig.” Han stoppade tillbaka kni-
ven och klappade på den innanför jackan. ”Och jag har börjat vidta
åtgärder.”
”Bra.” Hon verkade inte övertygad. ”Då håller vi kontakten ?”
Han nickade.
De reste sig samtidigt. Han rös till när hon kramade honom och
försiktigt rörde vid hans hår.
*
När Gustav promenerade tillbaka till bilen undrade han vad som
påverkade honom mest, den nya informationen eller den lilla glöd
som väckts av Katarinas tillgivenhet. Han visste att hon skulle göra
allt för att hjälpa honom. Hon kunde vara obeveklig och ta i med
hårdhandskarna om hon ville.
Hennes smeknamn vid SSG var Ball Breaker efter en incident i
en biljardhall i Skövde. En berusad raggare avsåg lära henne spränga,
utan att i enskild ställning anhålla om lov. När han tryckte upp höften
î¸
mot henne bakifrån gjorde hon en svepande rörelse med kön och slog
honom i skrevet, med den tunga änden först.
Dessutom tog hon inte skit från någon.
Han tände en cigarill samtidigt som han korsade Strandvägen och
gick vidare in på Narvavägen med sikte på Oscarskyrkans höga spira.
Gatorna var väl trankerade och han släppte förbi barnvagnar på den
smala trottoaren. Innan han nådde fram till bilen kom det underkylda
regn som hängt i luften och överallt skyndade människor fram och
tillbaka för att undvika blötan.

Staden hukade under regnets tyngd. Tankarna var fortfarande på an-
nat håll när han körde norrut parallellt med den långa trädallé som
delade vägen och ramade in parkeringsplatserna i dess mitt. Regnet
hamrade mot bilens plåttak som i en resonanslåda och världen utanför
suddades ut bakom ridåer av vatten. Han var blöt ända in på kroppen
och vred upp värmen.
I höjd med Historiska museet stannade han vid ett övergångs-
ställe för att släppa över några tonåringar som skrikande hoppade
i vattenforsarna längs gatan. När han på nytt satte sig i rörelse
ringde varningsklockan återigen i bakhuvudet. Det undermedvetna
uppfattade någonting. Han stirrade stint ut genom rutan utan
att se något särskilt, dubbelparkerade och klev ur. I det hällande
regnet fällde han upp regnjackans huva och sökte av omgivningen
med blicken.
En ngur som haltade på höger ben korsade gatan mot parkeringen.
Gustav kände direkt igen Ivan, den här gången med något vitt i an-
siktet. Vad har du för dig då din jävel ? Ivan hoppade in i en gammal
Saab och startade motorn.
Gustav kastade resterna av cigarillen i en fors av regnvatten, satte
sig i bilen igen och följde sakta efter mot Karlaplan, parallellt med
den långa parkeringen där Ivan letade efter en väg ut. Efter hundra
meter körde han mot enkelriktat och svängde ut i gatan mitt framför
Gustav. Manövern var oväntad och Gustav var rädd för att hans bil
var igenkänd, men Ivan verkade upptagen av att hitta rätt.
î¡
Var han ensam ? Och vad gjorde han här ? Gustav följde efter, förbi
den torrlagda fontänen i rondellen där en ensam korvkiosk stod för det
enda ljuset och in på Karlavägen. Efter att till synes ha tvekat utanför
Tössebageriets neonröda skylt körde Ivan vidare in på Artillerigatan.
Normalt krävde en skuggning stora resurser i form av ßera individer
och bilar då möjligheterna att byta färdväg och färdsätt var många,
särskilt i en storstad. Om Ivan misstänkte att han var förföljd och
vidtog motåtgärder genom att bryta trankmönstret med ett onormalt
beteende skulle Gustav få problem. Genom att följa samma mönster
röjde han sig direkt. Han behövde koncentrera sig och vara försiktig.
Han ökade avståndet.
Motåtgärden kom i höjd med Hedvig Eleonora kyrka. Ivan dröjde
i korsningen utanför Ciao Ciao Grande, där kypare i vita förkläden
hastade mellan fullsatta bord samtidigt som Gustav saktade in bakom
en dubbelparkerad silverfärgad Mercedes. Valet att stanna istället för
att köra förbi i strömmen av bilar kunde ha röjt honom, men han
hade inget val. Han ville inte riskera att förlora sin enda konkreta
möjlighet att komma åt nenden.
Ivan startade på nytt och svängde genast höger. En Range Rover
tvärnitade och blinkade med helljuset när Gustav kastade sig ut i
tranken och rullade efter. Med bultande hjärta följde han Ivan i en
vid högersväng runt kvarteret, tillbaka till Artillerigatan och sedan
vidare mot Nybroviken.
Han bad en innerlig bön om att han inte var upptäckt.
Längs kajen låg skärgårdsbåtarna uppradade, mörka och tomma i
väntan på vårens ankomst och på hans högra sida saknade Dramatens
guldklädda kolonner sin glans. En dåsighet kröp på, men Gustav
vågade inte låta den ta överhanden. Ett sådant här tillfälle återkom
inte. Nu var det hans tur att jaga.
Han höll ett öga på bensinnivån och såg hela tiden till att ligga så
pass långt bak att han försvann i den tätnande tranken på Strandvägen,
men tillräckligt nära för att följa med i Ivans rödljusintervaller.
De avverkade kvarteren i maklig takt, särskilt de gånger Ivan verkade
osäker på nästa vägval. Efter Klaratunneln svängde han till Gustavs
î¸
förvåning upp på Centralbron och fortsatte rakt in i Söderledstunneln.
Ivan verkade inte ana oråd och vidtog inga ytterligare åtgärder mot för-
följare genom att svänga av vid Medborgarplatsen eller Gullmarsplan.
Ett avvaktande lugn lägrade sig i bilen och Gustav tillät sig själv
att slappna av. De höll hög fart söderut längs väg ,¸ mot Nynäshamn
och passerade förorter och köpcentrum som reste sig mot en grantgrå
himmel där regn rörde sig i stora sjok. Värmeanläggningen kämpade
mot imman på insidan av rutan och vindrutetorkarna piskade fram
och tillbaka. Ett riktigt jägarväder.
Till slut svängde Ivan av motorvägen och fortsatte i gles trank mot
Dalarö. Ibland glimmade det till på fälten från ögonen på rådjur och
räv, men för det mesta träßade helljusen bara ett kulligt landskap där
enstaka skjul lurade i skogskanten.
När Ivan svängde av mot Gålö valde Gustav att köra förbi kors-
ningen, släcka lyktorna, backa tillbaka och återuppta jakten. Han
färdades sedan osynlig i mörkret, vägledd av asfaltens något svartare
kontrast mot den omgivande terrängen. Enstaka upplysta hus låg
utspridda i landskapet.
Efter tio minuter svängde Ivan höger på nytt in på en mindre enskild
väg och de röda baklyktorna försvann djupt inne i skogen. Gustav
stannade på avstånd och stängde av motorn. Regnet hade övergått i
ett strilande, men en tjock molnbas blockerade fortfarande allt ljus.
Han kontrollerade att utrustningen var på plats. Fleecetröjan och
den tunna, gröna regnjackan var idealiska för det som skulle följa
samtidigt som jeans i bomull och löparskor inte stod mot elementen
som han önskade. Som sista åtgärd satte han sig på huk i ett dike och
smetade våt lera över ansikte och händer.
Oavsett om Ivan sett Gustav eller inte kunde det nnnas vakter
utplacerade, och var de militärt utbildade använde de antagligen
larmanordningar och minor. Såvida de inte var övertygade om att
den avlägsna platsen var helt säker. Det var i så fall ett misstag. Han
drog kniven och följde vägen åt det håll bilen försvunnit.
Till en början höll han ett högt tempo för att vinna tid och genom
att gå i kanten kunde han gömma sig bland granarna om det behövdes.
î6
Eventuella varningslinjer skulle ligga närmare den plats Ivan var på
väg till, någonstans därute i mörkret.
Efter femton minuter sänkte han farten, gick in i skogen och sjönk
ner i ljungen. Nedfallna träd och grenar täckta av mossa låg mellan höga,
täta stammar. Fukten som droppade från träden dämpade alla småljud.
Han hukade och smög i sicksack mellan träd och stenar och stan-
nade ibland för att lyssna. En faktor besvärade honom stort. Mannen
som sett honom under paddlingen var utrustad med en bildförstärkare
för att kunna se i mörker. De kunde upptäcka honom långt innan
han fann dem.
En kompakt, kantig skugga skymtade mellan träden. Han satt en
stund och spanade och lyssnade, men hörde bara droppandet från
granarna. Vägen fortsatte framför bilen och var uppkörd. En hög
markfrigång krävdes för att ta sig fram och Gustav förstod varför
Ivan parkerat den gamla bilen här.
Spåren var djupa och vattenfyllda. Jorden och växterna som kantade
vägen visade att avtrycken var färska. Skogen i området var dock inte
avverkad på länge, vilket uteslöt en skogsmaskin. Alltså måste någon
ha transporterat tung last nyligen i någon form av lätt lastbil med
bredare hjulspann och högre frigång än normalt.
Gustav slogs av lugnet och stillheten. Det rytmiska ljudet av fallande
vatten mot träd och mjuk mossa var hypnotiskt. Mörkret som slöt
sig mot huden gav en känsla av tidlöshet. De hade verkligen lyckats
välja en ostörd plats.
Han satte sig på nytt i rörelse.
*
Katarina tappade räkningen på hur många gånger hon hade gnug-
gat sig i ögonen och koßeinet lämnade vid det här laget bara en frän
eftersmak. Efter mötet med Gustav gick hon tillbaka till kontoret för
att arbeta, men vaknade efter två timmar med avtryck från tangent-
bordet i ansiktet och intorkad saliv över kinden. Hon hade släpat sig
till vilorummet, men sömnen infann sig inte igen. Istället ältade hon
tankar och minnen.
î,
Ibland brukade mamma ta med henne ut i skogen bakom hyreshuset
till deras alldeles egna gömställe, där tallar som försvann i molnen stod
på vakt och väldiga stenblock med mossa blev en mur mot omvärlden.
”Titta, mitt hjärta, vilka röda bär”, sa hon när de plockade vilda
smultron i solen och trädde upp dem på grässtrån. Efteråt satt Katarina
i hennes knä och åt under tystnad medan mamma strök hennes hår.
En ljusglimt i det mörker som var hennes barndom.
Resignerad betraktade hon skrivbordet och de två datorskärmarna
igen. Samtidigt som de nck allt större tillgång till information var de
också tvungna att bearbeta den. Att lägga pussel med hjälp av särskilt
utvecklad mjukvara eller bara penna, papper och miniräknare var alltid
ett krävande jobb. Hon sorterade och strukturerade bara för att göra
om allting igen. Något undgick henne, men hon kunde inte riktigt
sätta nngret på vad.
Trots att deras hemliga vapen även spridit sig till länder i Afrika
och Mellanöstern fanns det stora luckor. Många banker arbetade
fortfarande utan datorer. Dessutom letade Ultima Capital ofta efter
mindre belopp som lätt förbisågs eller vars bruk enkelt kunde mo-
tiveras. För en vanlig, mindre terroroperation räckte det med några
tusen dollar. Attentatet i New York bedömdes ha kostat mindre än
en halv miljon dollar allt som allt.
Spåret de arbetade med slutade för tillfället i Dubai med en syn-
nerligen svag lagstiftning inom det nnansiella området och som var
ett stort internationellt centrum för nnansiering av terrorism och
kriminalitet. Hennes utmaning låg i att binda ihop två ändar i en
tråd som sannolikt brutits av att pengar transfererats via hawala eller
fysiskt via kurir. Lyckades hon var de tillbaka i matchen.
Intuitionen sade att hon var rätt ute.
Hon lutade sig tillbaka i stolen med händerna knäppta bakom
nacken. Med slutna ögon syresatte hon hjärnan genom djupa andetag.
Insikten kom så plötsligt att hon tappade balansen och ramlade av
stolen. Ett återkommande mönster. Hon reste sig, tog fram linjalen
och läste av en rad i taget.
”Yes !”
Hon rafsade ihop alla papper från skrivbordet, struntade i skorna
och rusade längs korridoren. Trots den sena timmen visste hon att Ylva
var på jobbet, precis som alla andra utom Draken. Katarina knackade
och öppnade de båda dörrarna utan att vänta på svar.
”Förlåt… åh, tjena Roland.”
Han backade snabbt två steg från Ylva och slätade till skjortan och
slipsen, som om de behövde en plötslig justering.
Hon tittade på händerna och sade ingenting.
Katarina förstod med tiden att Ylva hade Aspergers syndrom. Det
gjorde henne bättre i jobbet, då hon tänkte och kommunicerade som
en dator, men något hopplös i sociala sammanhang.
”Okej, jag bryr mig inte om vad ni har för er”, sa Katarina. ”Jag har
hittat en grej, kolla här.”
Hon lade omsorgsfullt ut papperna i exakt samma ordning som
tidigare. Roland ställde sig lite närmare.
”Då vi inte hittade en fortsättning från Dubai utgick jag från en
hypotes att pengarna ßyttats vidare med kurir. De har mängder av
ßighter till destinationer runt om i världen, men om pengarna skall
användas för terrorism är det sannolikt att nästa destination låg i ett
land i Mellanöstern eller Asien som misstänks uppmuntra terrorism
eller i vart fall har svaga rättsliga system.” Luften tätnade i det trånga
rummet.
”För att börja någonstans valde jag tre länder – Syrien, Iran och
Pakistan – och studerade kontoutdrag från deras samtliga banker.
Först såg jag inget särskilt, men efter att ha gått tillbaka långt i tiden
fastnade jag för en återkommande notering.” Hon log brett.
”Ja men för djävulen ut med det då”, sa Roland.
”Titta själva.” Hon markerade samma personnamn med en
överstrykningspenna.
îµ
7
Några posterade vakter eller mineringar fanns inte. Passiv teknisk
övervakning var inte utesluten, men den kunde han ändå inte göra
något åt för tillfället mer än att hålla en låg pronl och försöka smälta
in i bakgrunden.
Efter drygt en timmes försiktig framryckning genom skogen skym-
tade Gustav svaga ljus och en stund senare framträdde konturerna av
ett hus mellan träden. Det var av trä med mörkare partier av alger på
den ßagnande, bruna fasaden och det betonggrå eternittaket täcktes
av mossa. Enstaka panelbrädor var ruttna och knäckta.
Som många andra hus och sportstugor var det förmodligen byggt
på femtio- eller sextiotalet som fritidsboende och nck med tiden dåligt
anpassade tillbyggnader. Platsen var återinvaderad av den omgivande
skogen och präglades av en sumpig förruttnelse.
De sista sjuttiofem meterna ålade han med långsamma rörelser. I
luften hängde en orörlig dimma från papirossicigaretter – en billig
öststatsprodukt med högt tjärinnehåll. Ivan stod med ryggen åt hans
håll och pratade med en man. Vaksamheten var lika med noll, men
Gustav tänkte inte underskatta dem och kröp närmare.
Han uppfattade bara enstaka ord, men de hetsiga gesterna och
tonläget sade Gustav att stämningen mellan dem inte var den bästa.
Han ville inte komma för nära utan sjönk ner i en liten sänka mellan
två stenar täckta av mossa.
Fukten omslöt honom, trängde in överallt och jeansen lade sig tätt
µc
mot kroppen när de sög upp vätskan. Även om kroppen värmde upp
vattnet så länge han inte rörde sig såg han inte fram emot att behöva
ställa sig upp senare. Vägen tillbaka till pickupen skulle kännas lång
när allt som var blött kyldes ner i natten.
Minuter senare öppnades dörren och en lång man fyllde dörröpp-
ningen så att inget ljus kunde ta sig ut. De andra stramade upp sig.
När mannen gick ner för trappan och ställde sig under lampan på
fasaden kände Gustav direkt igen honom från Katarinas fotograner.
Tarkhan Gakaev. Chefen hade anlänt med ytterligare sex beväpnade
män i släptåg. En av dem var Gustavs väldige motståndare från
mordförsöket, men han såg inte till Hallicken.
Gustav studerade Tarkhan noga och memorerade utseende, klädsel
och kroppsspråk : hur han förde sig och hanterade sina män och vapen,
allt för att utröna karaktären hos den person som fattade besluten och
avgjorde vem som nck leva och inte.
Tarkhan sade något till Ivan som slog ut med armarna och gick in
i huset. Övriga stod kvar och det dröjde inte länge förrän cigaretterna
togs fram på nytt. Ett jävla bolmande. Gustav skiftade position och
började genast frysa när de blöta delarna av kroppen exponerades
för luften.
Äntligen hade han funnit dem, men fortfarande saknades bevis på
att något var i görningen, utöver de vapen som bars öppet. Han tog
fram papper och penna ur en plastpåse för att dokumentera obser-
vationerna samtidigt som han fortsatte spaningen.
*
Analysprogrammen strukturerade informationen med den nya faktorn
inkluderad och Ylvas nngrar rörde sig över tangenterna som om hon
aldrig gjort något annat.
”Ofta tenderar människor att hitta samband som är elementära
och linjära, men många gånger är de istället synnerligen komplexa
och icke-linjära”, sa hon utan att släppa skärmen med blicken. ”Så
länge data ryms i en databas kan vi med hjälp av särskilda algoritmer
nnna även dessa.”
µ.
Katarina hade aldrig sett henne så talför tidigare. Konkreta arbets-
uppgifter verkade få henne att glömma bort alla sociala begränsningar,
men så handlade det också om ett datorprogram.
”Modellen bygger på mjukvara som forskare inom olika vetenskaper
använder för att få fram samband från stora mängder rådata, inte
minst inom biologin som kanske är det mest komplexa området av
alla. Ursprunget är de algoritmer som användes för att robotar skulle
lista ut …”
Roland lade mjukt en hand på hennes skuldra.
Hon såg på honom över axeln och log blygt. ”Programmet börjar
med att söka efter samband i en grupp med data och föreslår sedan
enklare ekvationer som beskriver kopplingarna. Dessa fallerar oftast
i det efterföljande testet, men en del är mindre fel än andra. De bästa
lösningarna skiljs ut, justeras automatiskt och testas mot datan på
nytt.” Ylva talade snabbt utan paus med blicken fastnaglad på bild-
skärmarna. ”Analysprogrammet repeterar cykeln om och om igen tills
den nnner ett samband som håller. Ibland behövs mer data än vad
som är tillgängligt för att nnna ett svar. Då kan systemet identinera
luckorna i informationen.”
Katarina höll andan. Mängder av data ßimrade förbi på de båda
bildskärmarna på skrivbordet och Ylva tolkade koder och förkort-
ningar i realtid.
”Ahmad Al-Basyouni Male har återkommande rest en gång per
månad med Iran Air mellan Dubai International Airport och Teheran.”
Hon pekade så att de andra kunde följa. ”Namnet dyker upp regel-
bundet på kontoutdrag hos Lloyds Bank i Dubai och Bank Saderat i
Teheran. De har slarvat. Genom att hela tiden använda samma banker
skapas ett mönster i uppträdandet. Men beloppen skiljer sig åt.”
Roland såg det först. ”Summorna har minskat med exakt tio pro-
cent under färden till Iran. Säkerligen provision eller liknande. En
mindre del brukar gå till kuriren och resten till den eller de som utövar
inßytande över den mottagande banken.”
”Hrm, det nnns en fortsättning”, sa Ylva fortfarande utan att släppa
tangentbordet.
µa
Hennes tonläge nck klumpen i Katarinas bröst att göra sig påmind.
Ylva pekade och fortsatte att förklara en stund till. Först när de skrivit
ut all information på papper och lagt den på bordet bredvid den övriga
förstod de innebörden.
Alla tre satt tysta och tillbakalutade, Ylva med huvudet mot Rolands
axel. Han nynnade en melodi Katarina inte kände igen. Hon sörp-
lade på en Cola och begrundade fakta. Lättnaden över att äntligen
ha lyckats binda ihop Somaliatråden förbyttes i uppgivenhet av den
bild som Ylvas resultat målade upp.
Inte nog med att en terroristgrupp enligt fransmännens informa-
tion satts samman i Tjetjenien med individer från olika globala grup-
peringar. Deras eget separata penningspår fortsatte från Teheran till
Groznyj i Tjetjenien. Sex miljoner dollar transfererade i fyra omgångar
till CPD – samma organisation som DGSE satt i samband med den
terroristcell som med stor sannolikhet fanns i Sverige. En vecka senare
fördes fyra miljoner vidare till ett bankkonto för en privatperson i S :t
Petersburg. Fortsättningen var oklar.
”Någon som anar oråd ?” sa Katarina.
*
Gustav satt avklädd under en ensam lampa i ett annars mörkt rum
och studerade sitt senaste vapen – en fuktskadad skiss. Vatten och lera
droppade från ansiktet och smetade punktvis ut bläcket. Han behövde
halva natten för att slutföra rekognoseringen av den omgivande ter-
rängen och huset. De blöta kläderna hängde på tork i badrummet och
utanför fönstret lyckades gryningen ännu inte skingra de tjocka molnen.
Han fyllde en kopp med pulverkaße, hett vatten och en ansenlig
mängd tolvårig Caol Ila och böjde sig åter över skrivbordet. Huset
omgavs av tät skog på tre sidor, där avståndet till träden vid baksidan
var obetydligt, och i nordväst gränsade tomten till havet med en hop-
fallen brygga i strandkanten. Samma mörkblåa Chevrolet Suburban
som hade följt efter honom från Nynäshamn stod parkerad tillsam-
mans med två svarta GMC Yukon. Samtliga av olika årsmodell och
i använt skick.
µ¸
Enligt Lantmäteriets Gröna karta och Google Maps låg huset vid
en havsvik med långt till närmaste granne. Tre hundra meter ut fanns
en ö med vegetation. Några posteringar, minor, larm eller teknisk
övervakning upptäckte han inte. Under tiden han rörde sig kring
huset uppvisade de dessutom en dålig disciplin och nyttjade för få
och ljudliga vaktposter med tanke på att det var natt.
Men att anta att nenden var korkad kunde vara farligt.
Han tillbringade ytterligare en timme med att bedöma husets om-
givningar utefter minne och karta, fundera på vägar in och ut, beräkna
tider för framryckning med kompensation för terrängens beskaßenhet,
hotbild och om-fall – vilka åtgärder som vidtogs om något gick fel
– samt vad han behövde för utrustning för ßera dagars spaning och
strid. Till slut var han nöjd med nattens resultat och avslutade med
några övningar för att stretcha ut musklerna.
Planen var formad redan innan han somnade in.
*
Vänthallen sjöd av rörelse. Miljön var neutral med en påfallande brist
på dofter och ljud, som om Centralstationens väldiga volym slukade
alla intryck. Gustav uppfattade bara ett dovt, susande bakgrundsljud
från människor i mörka kläder som rörde sig i bestämda riktningar över
den stora ytan. Då och då färdades ett barnskrik eller högtalarutrop
fritt under det välvda taket tillsammans med duvorna.
Han lutade sig mot väggen under en gul Forexskylt med en tyg-
kasse i handen, tydligt exponerad mot den stora vänthallen. För den
som letade. Klockan visade att det var nittio sekunder kvar. Efter att
ha utväxlat långa blickar med en brunett i kön till caféet intill rörde
han sig lugnt mot biljettkassorna i den södra änden av byggnaden.
På utsatt tid korsade han havet av kroppar förbi ringen som öpp-
nade sig mot våningen under, som vanligt omgärdad av grupper av
människor och individer som väntade planlöst och ibland kastade en
blick mot tavlan med avgångs- och ankomsttider.
En ensam man lösgjorde sig ur massan och rörde sig mot Gustavs
högra sida med blicken i (ärran, som om han var på väg mot ett
µ¡
bestämt mål utanför huvudingången på Vasagatan. Gustav förvånades
över hans unga ålder – han nck nog inte ens handla på Systembolaget
– och gick sedan vidare.
I kassan köpte han en enkel biljett till Malmö med tretåget och
sjönk sedan ner på en ledig bänk utanför med uppsikt mot vänthallen.
Intill satt en blek man i övre medelåldern med mörk rock och glest hår
framför en hälften så stor kvinna i rullstol. Hon gav Gustav en ßyktig
blick och återgick till att sortera tidskrifter i en röd Kånkenryggsäck.
Efter en stund öppnade han påsen och tog upp den pocketbok som
inte funnits där femton minuter tidigare. Innanför pärmen till en
tummad Coq Rouge låg ett kvitto. Grabben var skicklig. Ytterligare
tio minuter senare tog sig Gustav genom trängseln i riktning mot
förvaringsboxarna under rulltrapporna till Klarabergsviadukten.
Clint hade fått hans meddelande fyra dagar tidigare. De hade
träßats i tjänsten på den tiden han jobbade i vapenlabbet hos FOA
i Ursvik, innan han gick under jorden och blev frilans. Smeknamnet
kom av hans passion för stora revolvrar. Vid det här laget hade ingen
av dem koll på vem som var skyldig vem en tjänst, men brydde sig
egentligen inte heller. Clint ställde inga frågor, han visste att Gustav
inte hörde av sig i onödan.
Mitt emot en öde Pizza Hut stannade Gustav till och betraktade
människorna som rörde sig i en aldrig sinande ström över det smutsiga
golvet till och från Uppsalapendeln och Arlanda Express. Främmande
språk och bruten engelska blandades med mullret från rullväskor. En
man i säckiga kamoußagebyxor vid en informationsdator granskade
honom ingående, men återgick sedan till skärmen.
Gustav gick fram till en panel, knappade in den niosißriga koden
från kvittot och gick bort till boxen. Inuti låg en stor, svart ishockey-
väska med Team Sportias logga på båda sidor. Väskan skiljde sig inte
nämnvärt från de tusentals modeller som passerade genom stationen
varje dag, förutom att den var tung som ett as. Han hivade upp väskan
på ryggen, svor mellan sammanbitna läppar och gick mot tunnelbanan.
*
µ¸
Draken sammankallade omedelbart till ett möte. När Katarina gick
in i rummet stod chefen framme vid duken med benen brett isär
och händerna på höfterna i ett försök att visa någon form av pondus.
Redan innan alla hunnit sätta sig knackade hon i sitt tomma
vattenglas med en penna och tog till orda. ”Enligt säkra källor har
dansk polis idag slagit till mot en terroristcell i Odense. Kopplingar
till Tjetjenien har klarlagts.” Hon höll upp en kvällstidning och vi-
sade framsidan med rubriker i fet stil över en ung man i taqiyah, en
traditionell rund hatt, med jagad blick.
Tystnaden blev snart besvärande. Katarina stönade inombords.
”Nja, kvällspressen pekade väl bara på republiker i forna
Sovjetunionen …” sa Roland och nngrade på slipsen.
Ylva vågade sig på en nick.
”Och de så kallade terroristerna har trots allt bara publicerat lite
information om Jihad på en webbsida”, sa Den gode och mötte
Katarinas blick. Hon såg hur han skämdes å Vivecas vägnar.
Hon lyfte handen i en cesarisk hälsning – en annan kraftfull gest
– och fortsatte som om hon inte hört. ”Fransmännen var fel ute. Det
var ett annat nordiskt land terroristerna hade i åtanke. Dessutom är
det inte sannolikt att någon skulle ge sig på oss. Vi har ett gott rykte.
Se bara på Palme.”
”Men det är inte uteslutet”, sa Katarina från platsen längst bort i
rummet och ansträngde sig för att tala lugnt, ”våra und…”
”Nå ! Ingen har rapporterat ett ökat hot. Dessutom, hur kan du vara
så säker på att de är här ?”
”Det är jag inte, men indikationerna tyder på det, och min mag-
gropskänsla. Det är inga skolpojkar vi har att göra med.”
”Känsla ? Jag förväntade mig mer än så, Wallin. Kanske är du inte
rätt person för det här jobbet ändå.”
Övriga i rummet duckade undan de knivskarpa blickarna som skar
genom luften.
”Lär dig av min erfarenhet. Mitt beslut är fattat. Vi återgår till
normalläge. Somaliaspåret är utagerat.” Hon slog demonstrativt ihop
tidningen.
µ6
Katarina begravde händerna i ansiktet. Det är fan inte möjligt.
Precis när de nck fram något konkret. Och Gustav, hur skulle det gå
med honom ?
Viveca marscherade iväg mot sitt rum som ett tecken på att mö-
tet var över. Bakom sig lämnade hon en grupp mycket nedstämda
medarbetare.

Krigsrådet samlades i Hålan bland högar av strömkablar och kretskort.
Katarina stod mitt i rummet ßankerad av hackartrion på ena sidan
och Roland på den andra. Han frigjorde en yta för att kunna sitta
utan att förstöra de vinröda mollskinnsbyxorna.
”Det här suger” sa Den onde och kastade en hårddisk tvärs över
rummet.
”Okej, den nuvarande situationen är helt jävla oacceptabel.” Katarina
gick fram och tillbaka. Inte fan tänkte hon acceptera att en kretin utan
analysförmåga – eller någon förmåga överhuvudtaget – förtog allt
arbete och dessutom utlämnade Gustav tillsammans med oskyldiga
svenska medborgare till nenden på nåd och onåd. Drakens arrogans
gjorde henne farlig. Katarina var tvungen att hantera situationen på
sitt sedvanliga sätt. Med kraft.
”Ja, hon vrider och vänder på fakta som hon vill … eller ignorerar
dem helt”, sa Den fule och rätade till skjortan utan att se att den
knäppts ojämnt. Han hade spenderat natten på soßan och väcktes
abrupt inför Drakens genomgång.
Hackertrion började tala i munnen på varandra. Roland avvaktade.
”Det ska vi lösa, men ni tre”, hon borrade in blicken i trion, ”måste
se till att hålla käften om det här, förstått ?” Hennes kroppsspråk
lämnade inget utrymme för tolkningar.
De förstod.
”Okej, att bara sitta och glo är tjänstefel. I Tjetjenien kommer vi
inte vidare, vi kan bara konstatera att en stor mängd pengar san-
nolikt hamnat i händerna på några av världens farligaste och mest
hänsynslösa människor.”
Hon återupptog vankandet och funderade. ”Det logiska är att
µ,
fokusera på S :t Petersburg. Vi har ett konto som tillhör en okänd
privatperson … vi har en bank, PSB, med ökänt hård säkerhet och
stark sekretess.”
”Varför inte åka dit och gräva på plats ? Köra lite old-school istället
för allt det här tekniska … så får vi se vad som dyker upp ?” sa Roland
och viftade med handen mot datorerna.
Trion gav honom surmulna blickar tillbaka.
”Det kan fungera. Okej, du bedömer bäst själv, men var försiktig.”
Katarina visste att Roland arbetade med underrättelseinhämtning en
gång i tiden, men han berättade aldrig några detaljer. När hon frågade
försvann han alltid i tankarna.
Han markerade en honnör och lämnade rummet med ett leende,
mer levande än vad Katarina sett tidigare. Han verkade se fram emot
att återvända till fältet. Typiskt Roland att ha en plan för allting.
Hon vände sig mot de kvarvarande medbrottslingarna. De såg
uppspelta ut som om det här var ännu en spelturnering där en förlust
lätt botades med pizza och Cola. Tyvärr var det inte så enkelt.
”Okej, killar. Jag känner på mig att vi har ont om tid, och jag brukar
ha rätt.”
Deras hållning visade att hon hade deras fulla uppmärksamhet
och förtroende.
”Ni måste bearbeta allt ni kan kring det här kontot. Vi måste veta
mer om hur pengarna ska användas, till varje pris.”
”Till varje pris ?” sa Den onde.
Den gode stelnade till. ”Du tänker väl inte …”
Men Den onde var redan på språng. På väg mot skrubben stannade
han vid ett säkerhetsskåp med sißerkod som Katarina inte sett förut,
låste upp, plockade ut ett litet föremål, stängde mycket noggrant igen
och försvann.
”Jaha, lycka till då”, sa hon.
De satte sig vid terminalerna och försjönk direkt i arbete. Den fule
svepte en Jolt Cola och öppnade direkt två nya som han ställde intill
varandra, en decimeter från vänster hand.
Hon visste att de tog uppgiften på mycket stort allvar och med en
µî
hel del stolthet. Många människors öden vilade i deras händer. Den
gode tryckte igång musiken på stereon och Sonata Arctica dånade i
rummet när hon stängde dörren.
*
Jerker Magnusson, även kallad Den onde, såg fram emot att få bryta
mot ännu en av Drakens order. Inte för att han någonsin brydde sig
om dem. Han ßyttade två tomma datorchassin åt sidan med foten för
att komma fram och sjönk ner i en karmstol under en ensam lampa
full av rostßäckar och hål. Rummet var litet och bortglömt och här
skapade han som bäst. Mörkret och isoleringen skärmade av den
fysiska verkligheten.
På ett vitlaserat skrivbord trängdes lödkolvar, oscilloskop och gamla
målarburkar fyllda med tänger, skruvmejslar och blyertspennor tillsam-
mans med en uppslagen bärbar dator. Den var ständigt uppkopplad
mot omvärlden med en egen nberkabel. Han väckte datorn och
stoppade in ett USB-minne med operativsystemet Linux i en version
minimerad enbart för att hantera styrprogrammet för Corvus, hans
eget botnet med ett nätverk av kapade slavdatorer, och för att dölja alla
spår av aktiviteterna i datorn och på internet. Namnet kom från latinet
för korpen, vishetens fågel, lika svart och skicklig som honom själv.
Idén till Corvus nck han under forskarstudierna i datalogi för
sin teknologie licentiatexamen vid Kungliga tekniska högskolan i
Stockholm, och nätverket var i full drift i tid för disputationen. Under
de följande åren byggdes det upp genom att han infekterade datorer
i oßentliga miljöer varthelst han reste, en smitta som sedan spreds
vidare av efterföljande användare när de skickade e-post eller tog
med sig dokument hem.
Om ett e-brev med hans virus hamnade i en dator utan skydd –
vilket var det vanligaste – spred det sig sedan vidare på egen hand.
Idag fanns datorer i hans våld i tiotusentals bostäder, oßentliga termi-
naler, ßygplatser, hotell, bibliotek, kopieringsbyråer och internetkaféer.
Tyngdpunkten hos Corvus låg på den europeiska kontinenten, men
förgreningarna sträckte sig till stora delar av världen.
Nätverket var en av hans bäst bevarade hemligheter och en källa
till den upphöjda status han åtnjöt i hackerkretsar.
Arbetet hos Ultima Capital var sekundärt. Merparten av arbetstiden
gick åt till egna projekt, men han såg till att kasta till dem ett köttben
då och då för att hålla dem glada. Det var dessutom ett eßektivt sätt
att minimera risken för upptäckt.
Han skulle behöva allt datorkraft han kunde uppbåda. Efter att ha
anslutit till internet genom ett antal proxyservrar skickade han aktive-
ringskoder till samtliga datorer i Corvus – en dryg miljon vid senaste
räkning. Det skulle dröja upp till en timme innan status rapporten
över hur många datorer som var tillgängliga och användbara var klar.
Han behövde datorer med tillräcklig bandbredd för att hantera större
mängder datatrank. Sedan skulle de sättas i arbete med att enligt ett
förbestämt schema testa och dokumentera skyddet hos Promyshlenno-
Stroitelny Bank i S :t Petersburg.
Historien med terroristerna gjorde honom irriterad. Även om han
inte betalade en krona i skatt så var han inte helt utan sympatier för
konceptet samhälle. Det han skulle göra var ett klart brott mot na-
tionella såväl som internationella lagar. Inget nytt med det, förutom
att ßer öden än hans eget stod på spel den här gången.
I skrivbordets lådor förvarade han nödvändiga tillbehör för långa
nätter i Hålan. Han grävde fram en Snickers och tryckte i sig den
samtidigt som han visualiserade en strategi med om-fall.

.cc
8
Åsynen av all militär materiel och de välbekanta dofter av skog som
den fortfarande bar med sig förde Gustav i ett slag tillbaka i tiden till
ett liv han lagt bakom sig. Med händerna i byxnckorna granskade han
utrustningen som låg utspridd över sängen och upptog all golvyta i
det lilla rummet på vandrarhemmet.
Efter att ha hämtat väskan på Centralstationen vågade han sig hem
till Aspudden för att hämta de militära persedlar han förvarade i käl-
laren. För säkerhets skull parkerade han långt därifrån och närmade
sig i skydd av mörkret. Han uppfattade inte någon bevakning.
Då han inte använt utrustning och vapen på länge tog han god tid
på sig och såg till att allting var i rätt skick vad gällde maskering och
funktion. Att plocka upp, känna på och lägga ner de olika persedlarna,
vapnen och verktygen var dessutom en viktig ritual. Genom hand-
påläggningen nck han en fysisk känsla för varje del i det maskineri
som inte nck fallera. Tillsammans ingick de en dödlig symbios. I strid
fanns ingen andraplats.
Han hade skickat Clint en varierad lista med önskad utrustning
för att kunna möta olika typer av situationer och hot. Innehållet från
den svarta sportväskan lade han i en särskild hög med vapen och
teknisk utrustning.
En Bushnell bildförstärkare av enögsmodell som bars på huvu-
det, en Heckler & Koch SD¸-k-pist med integrerad ljuddämpare
och sex magasin, en Glock .,-pistol med två magasin, två svenska
.c.
spränghandgranater modell accc, två amerikanska M¸¡ rökhandgra-
nater, ett maskeringsnät som dämpade kroppens infraröda signatur,
en antireßexbehandlad marinkikare från Zenith samt en torrdräkt
för ytsim med tillhörande fenor.
Därtill nck han ettusenfemhundra stycken µx.µ millimeters kulor
som passade till både pistolen och k-pisten. En urgröpning i spetsen
på kulorna gjorde att de deformerades i kroppen på den som träßades
och att all rörelseenergi hamnade i målet.
Totalt var det ett litet men fullt tillräckligt urval av den utrustning
han var van vid. I övrigt förlitade han sig på den gamla kamoußageu-
niformen, Altbergkängorna, stridsvästen med pistolhölster, vätskepåsen,
nckorna för magasin och granater, en utfällbar stavbatong modell
ASP och som alltid SOG SEAL-kniven.
Det var viktigt att ha en ändamålsenlig utrustning som var rätt
packad och bokstavligen genom transpiration anpassad efter krop-
pen. Då blev den en naturlig del av honom själv och all fokus och
energi lades på att lösa uppgiften och inte på att justera bärremmar
eller svära över skavsår.
Sannolikheten att lösa uppgiften och komma hem levande ökade
under rätta omständigheter.
Därför bar han aldrig Goretex under en operation eller använde
kardborreknäppningar. Det förstnämnda prasslade och var i värsta
fall självlysande när det betraktades genom en bildförstärkare och
det sistnämnda lät som godispapper i en biosalong när situationen
istället påkallade total tystnad.
Han såg till alla ljusa ytor gjordes mörka och att metalldelar inte
lät med hjälp av svart eltejp och färg på sprayburk. Efter att sedan
ha packat Tridentryggsäcken och stridsvästens nckor, krängde han på
sig allting och hoppade och sprang omkring för att se om någonting
skramlade eller hindrade rörelsefriheten. Det satt som gjutet och
han var nöjd.
Slutligen fyllde han på magasinen och laddade vapnen. När han
såg sig själv i spegeln föll ett lugn över honom som stillade bruset
av tankar. Efter fem år bar han på nytt uniform och höll i ett vapen.
.ca
Han betraktade pistolen i handen, visste exakt hur mycket den
vägde, vilken kraft som krävdes för att avtryckaren skulle röra sig
inåt. Dofter av metall, vapenfett, läder och kanvas var alla bekanta
och trygga : hans rätta natur.
Hudens kontakt med den sträva plasten i pistolens handtag trig-
gade något djupt begravt – en instinkt – och när han siktade mot
spegeln blev vapnet en förlängning av hans kropp. Komplementet
för att skapa en helhet.
Inom honom vaknade vargen på nytt ur sin långa dvala, kutade
rygg och förberedde sig ånyo för jakt.
*
Katarina klev ur hissen med hjärtat i halsgropen och joggade mot
Hålan. Så fort hon nck Den godes telefonsamtal om att ”nu jävlar
händer det grejer” klev hon ut i gatan framför en taxi och satte fart
tillbaka mot Söder. Den här tiden på kvällen var avdelningen tom
och Draken garanterat inte på plats.
Hjärnan gick på högvarv och bearbetade möjliga utfall och alter-
nativ när hon klev in i Hålan och möttes av en dämpad belysning.
Den gode var på plats framför sin terminal och erkände bara hennes
närvaro med en grymtning. Hon släppte portföljen i ett hörn och
greppade en Dr Pepper från ett nästan tomt ßak.
”Vi kör med rött för att behålla mörkerseendet”, sa Den fule och
log. Ljuset gav honom en glåmigare uppsyn än vanligt och de gula
tänderna såg ännu smutsigare ut i dunklet.
Katarina tänkte fråga varför de behövde ett mörkerseende när en
dörr öppnades och Den onde släntrade ut med hasande steg och
blodsprängda ögon. ”Vad vet vi ?” sa hon till alla tre och försökte lägga
band på otåligheten.
Den onde muttrade och kastade sig över kaßebryggaren. Efter att
ha tömt en mugg och påbörjat en andra sjönk han med en suck ner i
en Finnlandiasoßa med minst tjugo år på nacken. Det svarta skinnet
knarrade när han lade upp benen på en pall och verkade se Katarina
för första gången.
.c¸
”Hey, boss-woman.”
Alla tre ställde sig nära honom i en halvcirkel och väntade. Katarina
upplevde hur luften tjocknade och nck henne att svettas. Gruppen
hade nått långt i sitt sökande efter svar – oavsett vad Draken ansåg
– men den fortsatta utvecklingen berodde helt på om killarna hade
lyckats. De behövde en framgång efter allt arbete, och beroende på
vad Den onde funnit kunde de rädda liv.
”Ut med det för fan”, sa hon till slut.
”Banken har ett system utöver det vanliga.” Den onde smuttade på
kaßet till synes ointresserad av uppmärksamheten.
”Vi snackar ßera skikt av adaptiva brandväggar med artinciell intel-
ligens, multipla HIPS :ar, kontroll av trankloggar och rotcertinkat i
realtid, starkt krypterade hårddiskar, cellindelat intranät …”
Tydligen var kaßet inte tillräckligt sött, men när han gjorde en
ansats till att resa sig för att hämta mer socker placerade Katarina en
hand på hans axel och tryckte bestämt honom tillbaka i soßan.
”Kom till saken.”
Han såg på henne förvånat. ”Jo, alltså, det är helt omöjligt att knäcka”,
ansiktet klövs av ett leende, ”men hur väl försvaret än är uppbyggt nnns
det alltid en svaghet.” Han sörplade på nytt och verkade glömma sig
tills Den gode petade honom på smalbenet. ”VPN”, sa han till slut.
De övriga hackarna såg på varandra och nickade. Den fule drog
handen genom det okammade håret och torkade av den mot jeansen.
”Förklara”, sa Katarina.
”Virtual Private Network används för att ge användare (ärråtkomst
till en server i form av en bakdörr eller hemlig passage, exempelvis
om en anställd sitter hemma och arbetar men vill koppla upp sig mot
en dator på kontoret. Omöjligt att skydda fullt ut.” Han skruvade på
sig samtidigt som de väntade på fortsättningen.
”Alltså, jag skulle behöva det där sockret. Kan skjuta in det om du
vill, eller freebase, men dricka verkar enklare.”
Katarina suckade, slet åt sig lådan med bitsocker och gav den till
Den onde som utan brådska släppte ner åtta bitar i den halvfulla
muggen och rörde om. Han tömde halva koppen innan han fortsatte.
.c¡
”Alla fyra miljoner dollar har slussats vidare till ett annat konto i
samma bank. Mottagaren var ett företag, Global Trading Limited.”
Han hällde i sig resten av sörjan och grimaserade.
Katarina nickade och gjorde en mental notering. ”Och vad vet vi
om det ?”
”Hrm, inte mycket, tyvärr”, sa Den gode och tittade ner på fötterna.
”Köper och säljer kolonialvaror. Te, kaße, konserverade och inlagda
varor importerade från Sydamerika och Mellanöstern via ombud i
Montevideo och Jaipur. Det ingår i en koncern med företag inom
logistik och förvärv. Annars inga särskilda träßar i register eller Google.
Men vi jobbar på det.”
Äntligen kom de framåt. Trots den begränsade informationen
ville hon krama dem alla tre av lycka över att de fått en ny ledtråd.
Samtidigt hängde tidspressen och risken för svenska liv över henne
som en bila redo att falla. Terroristerna var fortfarande här och något
var på gång. Företaget sysslade uppenbarligen med annat än mat. För
varje liten bit upplysning kom de närmare gåtans lösning och kunna
stoppa individerna bakom. ”Bra jobbat, Jerker”, sa hon och klappade
Den onde hårt på benet.
”Jag vet.”
Känslan av maktlöshet och att inte kunna påverka skeendet löstes
sakta upp och ersattes av en kittling längs ryggraden. Nu var de på
rull igen. Det påminde henne om SSG och det handfasta alterna-
tivet, att med vapen i hand göra en skillnad. Åren tillsammans med
Gustav var bra trots att de nck se och uppleva människans mörkare
sidor, egna såväl som andras.
”Okej, skicka det du har till Roland”, sa hon vänd mot Den gode.
”Jag ringer honom och inriktar arbetet, så får vi se vad han kan gräva
fram. Och killar ? Bra jobbat !”
De sträckte på sig, alla tre.
*
Gustav parkerade i slutet av en liten väg och klev ur bilen. Han böjde
huvudet bakåt och tog ett djupt andetag. Luften gav tankarna en
.c¸
tydlighet de bara ägde om natten. Granskogen stod tät och ångan
från andedräkten var ett skimrande moln i det kraftiga månskenet.
Den kompakta tystnaden bröts enbart av ett djur som rörde sig genom
vegetationen långt borta.
Han tog på sig en svart polyestermössa och skinnhandskar, krängde
på sig stridsvästen och greppade k-pisten och packningen. Lågt
hängande grenar slog mot kroppen när han gick femton meter rakt
ut i skogen. Där satte han sig ner på ryggsäcken vänd från bilen
och fällde upp spegellocket på syftkompassen. Därefter maskerade
han ansikte, läppar, tänder, öron, hals, nacke, händer och handleder
i grönt och svart med den mörka färgen på utstickande delar och
tvärtom.
Följande tio minuter ägnade han åt att insupa dofter, ljud och
energier från den omgivande naturen. Han visualiserade sig själv att
bli en del av den. En skugga i natten. När mörkerseendet infunnit
sig hängde han på sig ryggsäcken och satte sig i rörelse med vapnet
i gående färdigställning.
Kartan var memorerad och låg i en benncka. Till vattnet var det cirka
två kilometers förßyttning genom varierad terräng, men höjdkurvorna
erbjöd inget motstånd. Av det han sett om säkerhetsarrangemangen
– eller bristen på desamma – runt huset på andra sidan viken föreföll
det inte troligt att nenden hade någon form av förvarning här. Han
höll därför ett högt tempo för att vinna tid till de mer känsliga fa-
serna av innltrationen, men undvek att gå alltför nära granarna för
att minimera det svischande ljud som uppstod när grenarna släpade
mot kroppen och ryggsäcken.
Efter en stund nck han upp värmen och öppnade vapenrocken i
halsen för att ventilera ut fukt, utan att slå av på takten. Trots det höga
tempot var han noga med var han placerade fötterna, annars skulle
han liksom djuret höras över långa avstånd.
Ansträngningen påminde om de hundratals timmar med tung
ryggsäck han spenderat i skog, berg, öknar och på landsvägar under
marschträningspass, övningar och operationer. Kroppen var fylld av
energi och tyngden av vapnet i handen, det åtstramande pistolhölstret
.c6
på höger lår och stridsutrustningen på kroppen gav en känsla av
kontroll.
Nu var det han som hade initiativet och satte agendan.
Luften blev gradvis kyligare och fuktigare allteftersom han närmade
sig havet, och efter att ha passerat runt krönet på den sista höjden såg
han vattnet glittra i månskenet mellan stammarna.
I skydd av träden gick han ner på knä, krängde av sig ryggsäcken
och plockade fram den svarta torrdräkten, viktbältet, simfenorna och
ansiktsmasken med snorkeln. Ute på vattnet låg ön svart i mörkret
med tät växtlighet ända ner till vattenbrynet och skymde huset på
fastlandet på andra sidan.
Efter att ha dragit på sig dräkten och tömt den på överskottsluft
hängde han på sig stridsvästen och vapnen och stapplade ner till vat-
tenbrynet med ryggsäcken i ena handen, fastsurrad vid kroppen med
en två meter lång nylonlina, och simfötterna i den andra.
Gummiförslutningarna pressade mot halsen och handlederna och
när han försiktigt gled ner i det kalla vattnet hoppades han att Clint
vårdat dräkten ordentligt. Den lade sig tätt mot huden av trycket.
Han spände på sig simfenorna och lade sig i ryggläge.

Efter att ha simmat till ön krängde han snabbt av sig ytsimutrustningen
och satt sedan stilla på knä i mörkret under en tät gran och lyssnade.
Månljuset kastade silver över vattenytan utanför.
När han var säker på att han var ensam rörde han sig hukande uppför
en mindre höjd. På krönet lade han sig på mage och såg sig omkring
i bildförstärkarens grönaktiga ljus. Han letade efter ett lämpligt läge
att upprätta en observationsplats från vilken han ostörd kunde stu-
dera huset, i syfte att skaßa mer information om nenden under en
längre sammanhängande tid. Den skulle sedan utgöra en viktig del
av beslutsunderlaget för hur han skulle gå vidare.
Längre fram till höger låg en sänka under en tät gran, med till-
räcklig höjd över vattnet för ett ge överblick. Den nck duga. Efter att
ha bildat sig en uppfattning om terrängen på resten av ön ålade han
tillbaka samma väg och hämtade utrustningen.
.c,
I observationsplatsen lossade han maskeringsnätet från ryggsäcken,
lade det över sig i liggande ställning och fäste det i trädens grenar
så att det bildade en kupol under vilken han skulle spendera all sin
tid. Nätets färgkombinationer passade in bra i omgivningen och han
behövde inte komplettera maskeringen.
Slutligen drog han ut ett vattentätt sovsäcksöverdrag med ett lig-
gunderlag instoppat samt kikare, penna och papper. Han påbörjade
arbetet direkt och skulle inte lämna platsen förrän den fasta, statiska
spaningen var över.
*
Luften var rå och en kompakt morgondimma låg tung och orörlig.
Gustav hörde nästan hur fukten lade sig över träd och klippor. Nattens
dagg droppade från trädens grenar och tystnaden var intensiv, utan
ens ett vingslag från en fågel. Han gäspade, strök av näsan mot ärmen
på uniformen och gnuggade ögonen.
Han var för gammal för att ligga vaken i stridsberedskap dygnet runt.
Efter värnplikten vid kustjägarna tog det ett helt år innan kroppens
ämnesomsättning var återställd och han vande sig vid en mjuk säng
och en varm dusch. Men han kunde fortfarande vakna upp med en
känsla av panik när han famlade efter ett vapen som inte längre fanns
inom armlängds avstånd.
Skogen runt huset bestod till största del av varierande lövträd och
han var glad att det inte var senare på säsongen. Snart var marken
täckt av fuktiga blad som av nattens kyla förvandlades till tunna,
spröda ßagor – som att kliva på stora cornßakes på ett parkettgolv. De
oregelbundna ljud som uppstod när regndroppar träßade grenar och
bladverk gjorde det dessutom lättare att försvinna in i bakgrunden
under en framryckning.
Naturen var på hans sida.
Under de senaste timmarna räknade han till nio stycken nender där
Hallicken saknades, men han borde inte ha överlevt kniven i halsen.
Två stod hela tiden på vakt runt huset eller patrullerade i skogarna
inom synhåll från huset. Övriga passerade in och ut för rök- och kis-
spauser. Vaktavlösning skedde exakt var tredje timme.
.cî
Överlag var de utrustade med stridsvästar av modernt snitt, ett
extravapen i form av en pistol samt automatkarbiner i olika varianter.
I västarna hängde olivgröna nckor som kunde innehålla bildförstär-
kare eller granater. Flertalet bar på israeliska Galil som var ett robust
och pålitligt vapen, men även den modernare Heckler & Koch G¸6
förekom. Båda vapnen använde ammunition av NATO-standard.
En av vaktposterna bar en kompakt Ingram MAC .c som med sin
eldhastighet spred kulorna över närområdet och tömde ett magasin
på tre sekunder. Dess eßektiva stridsavstånd i meter räknades på ena
handens nngrar. En annan verkade föredra en halvautomatisk Benelli
som huvudbeväpning, vilket i Gustavs ögon var en trubbig lösning
som även den fungerade bäst på nära håll.
Summerat gav de ett halvseriöst intryck – han noterade en del
konßikter på låg nivå och att sammanhållningen kunde ha varit
bättre. Den informationen sade Gustav mycket. Missförhållandena
reßekterade Tarkhans egenskaper som ledare och enhetens eßektivitet
under stress, till exempel vid strid. Utrustningen vittnade om pengar
och kontakter, deras uppträdande om en militär skolning även om
vissa snarare verkade ha gått den kriminella vägen.
Att samtliga var vana vid att bruka våld rådde det ingen tvekan
om, där talade Gustavs upplevelser under två veckor sitt tydliga språk.
Men avrättningar eller planerade överfall i stadsmiljö var en sak, strid
i skog mot en förberedd motståndare en helt annan. Den här gången
var dessutom det viktiga överraskningsmomentet på Gustavs sida.
Han fortsatte den fasta spaningen under det kommande dygnet.
*
Roland tog lokaltåget till stantsija Izjori och klev av på en övergiven
perrong i en typisk förort till S :t Petersburg. På ena sidan järnvägen
låg bostäderna längs ßoden Nevas stränder och på den andra sidan
industrierna. Röken från skorstenarna vek av tvärt när den träßade
kallare luftlager på den klara himlen.
Han betraktade det gula gräset som slagit sig fram genom sprucken
betong och tände en Yava. Han hade inte rökt cigaretter på åratal,
men de var en del av fasaden tillsammans med slitna stentvättade
.cµ
jeans, bruna kängor och en svart skinnjacka över en grå stickad tröja.
Nikotinet lugnade dessutom nerverna.
Telefonsamtalet med Katarina störde honom djupt. Allting i den
här historien tog för stora proportioner och insikten att det verkligen
fanns ett överhängande hot mot svenska medborgare var tung att bära.
Han måste få fram mer information, snabbt. Oavsett risken.
Han kände S :t Petersburg som de egna hemmakvarteren i Vasastan
i Stockholm, även om det tillkommit nya områden i spåren av den
ekonomiska utvecklingen som tog fart i takt med stigande oljepris.
Området var det (ärde han besökte på två dagar och han hop-
pades att ingen ännu såg något misstänkt i hans uppträdande och
rörelsemönster.
Han fällde upp den pälsbrämade kragen, slätade till håret och gick
mot industriområdet Metallostroj där Global Trading enligt det
lokala registret ägde ännu en fastighet. Det kostade honom mycket
hårdvaluta att först få fram uppgifterna och sedan undvika att bli
anmäld till FSB, den ryska federala säkerhetstjänsten. Värden i hu-
set där han hyrde en lägenhet ställde inga frågor så länge det fanns
tillgång till eurosedlar.
Åldrande lastbilar, bussar och sönderrostade personbilar modell
Lada och Vaz slirade genom grå snömodd förbi människor som
skyndade på stegen med sänkta huvuden och uppdragna axlar. Alla
kämpade mot kylan och molnen av avgaser som drev in över trot-
toarerna. Roland passerade ett grustag på sin högra sida och bullret
från en krossmaskin överröstade en kort stund allting annat.
Under tågresan studerade han en knapphändig karta över om-
givningarna samt några utskrifter från Google Maps. Det avsnitt av
Metallostroj som intresserade honom var ett rektangulärt område på
en kvadratkilometer, genombrutet av igenvuxna järnvägsspår och tyd-
ligt avgränsat av större vägar. Ett utbrett skogsparti i mitten särskilde
området i två delar. Han noterade vattendraget som rann genom en
våtmark intill målet.
Enligt minnesbilden skulle han snart nå nästa kvadrant av området
med vanliga industribyggnader. Utan att se sig omkring tände han
..c
en ny cigarett, körde ner händerna djupt i nckorna och fortsatte med
bestämda steg. Han saknade beväpning och det bästa skyddet bestod
i att sköta sig själv och skita i andra.
Efter fyrahundra meter dök det upp grupper av låga, fallfärdiga
byggnader. Rostiga armeringsjärn stack fram ur vittrande betong
där växtligheten återtog förlorad mark och duvor ßyttade in. Sotiga
skorstenar i tegel reste sig mot himlen. På hans vänstra sida bredde
skogen ut sig och när han trodde att ingen såg lämnade han vägen,
genade över två järnvägsspår som nästan helt täcktes av grönska och
försvann in bland granarna.
Genomfrusen ljung knastrade under sulorna. När han inte längre
syntes från vägen kastade han cigaretten och ökade farten. Snart
närmade han sig vattnet som porlade under ett lager av is och följde
den söderut genom våtmarken mellan grästuvor och glesa dungar
av gul vass.
Femton minuter senare skymtade han målet mellan träden på
andra sidan det fyra meter breda vattendraget. Han tog sikte på en
omkullfallen tall och balanserade på grästuvor, men sjönk trots det
ner i gropar med vatten.
Med kroppsvikten mot tallen sköt han sedan ena foten framför sig
och gled försiktigt en decimeter i taget. Vattnet forsade förbi under
fötterna och isskorpan knakade oroväckande, men gav inte vika. Stänk
syntes mot isens undersida som ßäckvis var tunn som papper. Håret
låg stelt mot pannan där svetten frusit och skjortan klibbade mot
kroppen. Han ßämtade efter luft, men vågade inte stanna.
Med ett krampaktigt grepp om trädet gled han sakta vidare. Även
om det fanns folk i närheten som kunde hjälpa till vid en olycka
förlitade han sig inte på den ryska gästvänligheten. Dessutom vill
han undvika frågor om vad han hade där att göra.
Till slut närmade han sig den andra stranden och anspänningen
löstes sakta upp – när isen utan förvarning gav vika och han sjönk
ner till knäna i iskallt vatten. Helvete ! Kängorna fylldes omedelbart
och han stapplade genom issörjan och hävde sig upp hur vattnet med
hjälp av en låg gren.
...
Faran i att bli genomblöt vintertid skulle inte underskattas, men
han kunde inte bekymra sig om det nu. Han behövde lösa uppgiften
och tömde skorna på vatten.
Staketet stod intill skogen och nervositeten uppblandad med ångest
tilltog för första gången sedan han anlände till S :t Petersburg. Sist han
gjorde något liknande fanns det fortfarande ett Östtyskland.
Som nymuckad tjugoåring från Norrlands dragoner rekryterades
han vid sjuttiotalets slut till IB – av vissa kallad Informationsbyrån
– för att som innltratör i Kommunistisk ungdom rapportera inifrån
vänsterorganisationer och resa till Sovjetunionen. Sedan stannade
han med avdelningen genom hela åttiotalet, då han fortfarande hade
någon form av familj, när den bytte namn till Sektionen för särskild
inhämtning. Arbetet medförde ofta fara för eget liv i nationens namn,
men han bar ansvaret och riskerna med stolthet.
Han väntade i utkanten av skogen och stampade med fötterna sam-
tidigt som han studerade området innanför staketet. Huvudbyggnaden,
som var en del av ett större komplex, bestod av stålbalkar klädda med
prefabricerade moduler av lättbetong i ett plan och han bedömde
höjden till tio meter. Under den svagt lutande taknocken löpte en
rad fönster för ljusinsläpp.
Utspridda till synes på måfå över nedskräpade asfaltsytor stod
stålcontainrar, en del med uppslagna dörrar, och han såg verktyg och
arbetsmaskiner. Längs hela sidan av byggnaden låg demonterade
byggnadsställningar staplade intill väggen tillsammans med annan
bråte. Lastbilar och truckar som anlände genom huvudgrinden runt
hörnet ett par hundra meter längre bort hördes tydligt.
Området kringgärdades av ett tre meter högt staket utan rostßäckar,
krönt av skinande ny taggtråd i dubbla lager. I övrigt syntes inga
vakter, hundar eller kameror men det betydde inte att de inte fanns.
Han plockade fram sitt multiverktyg med olika redskap i nckformat
och ett stycke bomullstyg som skulle dämpa ljudet när han klippte
ståltrådarna.
Efter att ha kontrollerat för elektricitet och vibrationslarm öppnade
han upp en enda lodrät rad intill en stolpe, vek stängslet åt sidan, kröp
..a
igenom och fäste det temporärt på plats. Ingen kunde på avstånd se
att det blivit uppklippt.
Han övervägde alternativen, bestämde en inledande observations-
plats och tog sig mödosamt uppåt längs ställningarna. Klättringen
var tung och han nck stanna ßera gånger för att skaka mjölksyran
ur armarna. Handßatorna sved av kylan från stålrören och kroppen
darrade av ansträngningen. När han kom upp satte han sig på huk
med händerna djupt inkörda i armhålorna innanför jackan och kisade
in genom det smutsiga glaset. Lädret i kängorna var redan fruset och
fötterna kände han inte längre.
Först såg han inte mycket. Gaßeltruckar och människor skyndade
kors och tvärs över den stora cementerade ytan runt containrar och
högar med lastpallar med emballage av olika form, färg och storlek.
Till höger stod en rad lastbilar mot ramper och lastade och lossade.
När han hjälpligt fått tillbaka värmen i nngrarna tog han fram en
minikikare ur ena innernckan. I den andra vilade en enkel digitalka-
mera från Olympus med blandade bilder av Global Tradings industrier,
kontorslokaler samt de fordon och människor som trankerat dem.
Efter att ha svept den stora hallen några gånger förstärktes ner-
vositeten. Han såg inga tydliga tecken som kopplade den pågående
verksamheten till företagets omciella, att handla med konserver och
torrvaror. Olustkänslan förstärktes när en gaßeltruck dök upp med
en europapall med sex avlånga emballage av grön hårdplast med
˰ˣƘƢˢ˱ tryckt med gul färg på sidorna.
En annan typ av kyla trängde ända in i benmärgen och kängornas
metallspännen klingade mot stålrören när han slant och tillfälligt
tappade balansen.
Lastbilen fylldes med en ny generation pansarvärnsgranater med
tandem-stridsspets som kunde slå ut moderna stridsvagnarna med
både aktivt och passivt pansar.
Granaten var lätt att bära och avfyrades med benntlig utrustning
från sextiotalet och framåt som fanns i stort utbud. En dröm för vilka
frihetskämpar som helst, och ett farligt vapen i fel händer. De här
grabbarna var inga vanliga knegare.
Innerst inne hoppades han på att inte nnna någonting kompromet-
terande och att hela historien med en terroristgrupp i Sverige visade
sig vara ett misstag. Men erfarenheten sade något annat.
Och nu fanns det bevis. Han tog fram kameran och började fotogra-
fera, noga med att lådornas beteckningar syntes i bild. Trovärdigheten
i tipset om ett attentat i Sverige ökade radikalt och han behövde
arbeta snabbt.
Katarina och grabbarna måste hjälpa honom att komma Global
Trading in på livet – var huvudkontoret fanns och vilka säkerhets-
system han kunde möta. Men sådant arbete tog tid.
Trots livsfaran plockade han fram mobiltelefonen och den extra
Sectradosan med kryptot. Katarina behövde få besked omedelbart.
Innan han lyckades aktivera telefonen kände han en skarp smärta
som växte och blev till ett glödgat stålspett som trängde in i högra
skuldran och fortsatte ner genom buken. Med ett stön sjönk han ihop
på plattformen och när en ny smärta i höger lår fortplantade sig och
tilltog i styrka insåg han att han blivit skjuten. Två gånger.
Han överväldigades av svaghet och kunde inte hindra kroppen från
att falla hela vägen ner i asfalten.
..¸
9
Roland hade inte varit borta länge, men borde ändå ha hört av sig vid
det här laget. Men hon var inte orolig, än. Han kunde ta hand om sig
själv. Katarina tog en tugga av en mikrad pizzaslice och fokuserade
på högen med anteckningar i knäet.
De saknade fortfarande ett fullständigt svar på varför någon gjort
sig besväret med att skicka fyra miljoner dollar från Somalia hela den
långa vägen till Global Trading Ltd i S :t Petersburg via Tjetjenien.
Eller om delar av pengarna använts för att nnansiera en terroristcell
som avsåg att slå till mot svenska mål. Bara indicier.
Därför bestämde hon sig för att inkassera en gentjänst.
I (ärran kröp Kronborgs slott utanför Helsingör närmare alltef-
tersom torsdagsfärjan arbetade sig över Öresund. Kaskader av ljus
reßekterades i vattnet och fyllde henne med den energi hon så väl
behövde. Sömnskulden var stor vid det här laget.
Känslan av frihet var starkare än på mycket länge och innan tåget
hade gått till Helsingborg drog hon bara nngrarna genom det långa
håret och sminkade sig lätt. Kjoldräkterna lämnades orörda och hon
bar istället vita sneakers, svarta byxor och en ljusblå, ärmlös blus som
framhävde hennes biceps.
”Nå, där är du ju.”
Katarina vände sig om och mötte Mette Nyrup Poulsens kolsvarta
ögon. Trots namnet hade hennes familj invandrat från Marocko bara
en generation tidigare, vilket inte kunde ha varit lätt i ett land som
inte direkt välkomnade nydanskar.
..6
Kanske var det därför hon lät sig rekryteras till den amerikanska
underrättelsetjänsten CIA :s kontor i Köpenhamn. Katarina hade
försett sin nästan jämnåriga kollega med information vid ett ßertal
tillfällen som hade givit hennes karriär en skjuts framåt. Mette stod på
tur för befordran och var satt i skuld, något hon inte verkade uppskatta.
Katarina svarade med att ßytta sin väska från stolen intill.
Mette satte sig och slängde över en plastncka fylld med omaka
papper, som om hon klippt och klistrat information från olika källor.
”Varför är ni intresserade av Tjetjenien och Ryssland ? Har det att
göra med DGSE :s rapport ? Vad har du fått fram ?”
Katarina var inte förvånad över att hon visste om rapporten. CIA
kilade in nngrarna lite varstans. ”Här är det jag som ställer frågorna.”
Hon ögnade igenom bunten och beordrade Mette att sammanfatta
innehållet med egna ord. Kanske gjorde Katarina ett misstag i att odla
henne som en kontakt.
”Center for Peacemaking and Development har länge fungerat som
en civil arm för Tjetjenska rebellgrupper. Genom att hjälpa bybor med
infrastruktur och skolor lyckas man upprätthålla ett visst stöd, och
genom statusen som NGO kan aktivisterna röra sig mer fritt. För
bankärenden till exempel.”
”Jaha. Var det allt ?”
Mette blev om möjligt än mörkare i blicken. ”Ditt företag i Ryssland,
Global Trading, ägnar sig omciellt åt handel med kolonialvaror med
S :t Petersburg som bas …”
Berätta något som jag inte redan vet.
”… men inomciellt pysslar det med den grövsta sortens vapen-
handel. Och då snackar vi tunga grejer. Stridsvagnar, sprängmedel
i storpack, ßygplan, attackhelikoptrar, bepansrade limousiner, den
senaste vapenteknologin. You name it.”
Aha !
”Kärnvapen ?” sa Katarina.
”Kan inte uteslutas.”
Kommentaren var avsedd som ett skämt.
”Det är en sak till”, sa Mette.
..,
Katarina väntade otåligt.
”Företaget används av Kreml som en front för egna intressen till-
sammans med företag inom logistik, jordbruk och ßygfrakt.”
Blodet lämnade hjärnan och Katarina behövde lägga sig ner, men
greppade om armstöden och ansträngde sig för att verka oberörd.
”Flygbolaget ägs tillsammans med Pjotr Belanov, en vapensmugglare
som frekvent ßyger gamla Iljushin och Antonovplan mellan vapen-
fabrikerna i frihandelszonen Burgas i Bulgarien och Sierra Leone,
Jemen och Pakistan.”
”Tack. Du kan gå.” All ny energi var som bortblåst och Katarina
behövde inte höra mer.
Mette reste sig och försvann någonstans till en annan del av färjan
i väntan på ankomsten.
Katarina stirrade ut över vattnet. Glädjen över framstegen i utred-
ningen upplöstes i en dimma av tvivel. Hur fan skulle de hantera den
ryska regeringen ? Situationen var fullständigt urspårad.
Och varför hörde inte Roland av sig ?

Nu var hon orolig. Katarina hade försökt nå Roland på telefon i ßera
timmar och bad till och med killarna att försöka pejla hans position
med hjälp av mobiltelefonen, allt utan framgång. Inte heller Gustav
hade hört av sig på länge och hon ville inte tänka på vad som kunde
ha hänt honom – eller hur det påverkade henne.
Ända sedan de fortsatt undersökningen på egen hand tillbringade
hon mer och mer tid med hackarna, och satt nu tillbakalutad med
fötterna på några uttjänta bildskärmar och bet stora stycken ur en
kebabrulle med allting på. Killarna slog ihjäl tid med att diskutera
potentiella attackvektorer mot det Nordkoreanska nnansministeriet
och lät henne vara. Den onde propagerade högljutt för en ny SQL
injection han utarbetat.
En promemoria som sammanfattade allt de grävt fram låg på bordet.
Den tog hela ßygresan hem från Köpenhamn att författa. Alla lösa
trådar irriterade henne och det fanns alldeles för många formuleringar
med ”troligtvis”, ”sannolikt” eller ”torde”.
..î
Till slut pekade Den fule på den blå plastnckan och avbröt hennes
tankar. ”Du, vad står det i den där egentligen ?”
Övriga spetsade öronen.
Hon vägde skriften i handen innan hon svarade, som för att hitta
rätt tyngd i orden. ”Sammanfattningsvis har någon – troligtvis med
benäget bistånd av den ryska regeringen – nnansierat en internationellt
sammansatt terroristcell i Tjetjenien samt köpt en okänd mängd vapen
från en handlare i S :t Petersburg. Cellen bennner sig i Sverige med
en dödlig, ännu inte känd avsikt. En fransk underrättelseagent har
likviderats.” Hon såg dem i ögonen. ”Men det är förstås bara en teori.”
I rapporten inkluderade hon även en redogörelse för hur Gustavs
upplevelser passade in i bilden, utan att nämna honom vid namn.
”Men varför skulle tjetjenerna ge sig i lag med ärkenenden – rent
hypotetiskt ?” sa Den gode.
”De vet kanske inte vem uppdragsgivaren är. Gamla KGB har
alltid haft krokar i olika extremgrupper. Frågan är nu främst hur vi
går vidare. Egentligen vet vi inte det vi vet.”
Draken skulle bli förbannad över att de fortsatt att arbeta med
spåret, oavsett vad de funnit, och vägra föra informationen vidare.
Dessutom har hon redan lagt karriären i vågskålen genom att pro-
klamera faran över.
Hackartrion diskuterade en lösning, men den handfasta världen
utanför bunkern låg inte inom deras expertområde. Nu krävdes det
andra former av nätverk.
*
Det var den välbekanta, bedrägliga känslan av frid innan striden. Vinden
svepte genom vassen och träden, vattnet slog mot strandens stenar och
i (ärran lockade fåglar. Skogen uppvisade en färgprakt från björkarnas
kraftigt gula löv till pilarnas sakta grånande stammar och solens värme
förmådde inte längre tränga undan nattens kyla i klipporna.
Gustav tyckte det var overkligt att han var här i helt andra syften
än att njuta av naturen. Men doften av svett och jord och nattens
kondens som klibbade på kroppen var verklig.
..µ
Hans enda källa till värme var en isolerad jacka från Snugpak, och
två dygn utan sömn gjorde att han inte kunde sluta huttra. För att
undvika upptäckt gjorde han inte upp en eld eller startade sitt gaskök
och levde därför på Flap Jacks, nötter och vatten. Toaletten bestod av
en plastpåse i en grop i marken tre meter längre bort.
Till skillnad från vad många trodde var livet vid kustjägarna och
SSG högst oglamoröst. Det var tungt, jobbigt och rutinmässigt.
Under ett utlandsuppdrag på Balkan en tidig vinter låg han orörlig
i ett delvis vattenfyllt dike i fyra dygn i väntan på att målet dök upp.
Det gav gott om tid att fundera över tillvaron.
Aktiviteten på andra sidan viken tilltog och han greppade kikaren.
En grupp på fem man lämnade huset och samlades vid dess norra sida.
När Tarkhan anlände satte de spadarna i jorden och började gräva.
Efter en stund baxade de upp en stor låda av metall med sidor på
cirka en meter. Tarkhan slog in en kod och fällde upp locket. Han
måste ha varit nöjd med vad han såg, då han smällde igen det och gick
in i huset med lådan i släptåg mellan de fyra soldaterna som kämpade
med bördan. Vaktposterna som följde skådespelet var märkbart spända.
Något var i görningen.
Gustav sänkte kikaren, lutade pannan mot underarmen och släppte
ut luften ur lungorna. Han behövde avlasta de ömmande nackmuskler-
na och fundera. Hur passade den nya informationen in i bilden ? Och
vad var så viktigt eller känsligt att det måste gömmas under marken ?
Baserat på erfarenhet, intuition och vad han hade sett dittills drog
han två slutsatser : de tänkte bruka någon form av våld och avsåg att
göra det snart.
Med djupa, långsamma andetag tömde han för ett ögonblick sinnet
på känslor för att kunna tänka objektivt och väga sina styrkor och
svagheter. Han var välutbildad om än ringrostig, de visste inte att han
var där och utrustningen var tillräckligt för att kunna bedriva strid
mot en eller ett par i taget.
Men vädret var långt ifrån optimalt och han tog en stor risk genom
att simma i dagsljus, hur utspätt det än var av tunna molnslöjor. En
frisk vind gjorde dock vattnet rörligt och dämpade ljud.
.ac
Han var tvungen att ta chansen innan den försvann och stoppa dem
en gång för alla innan ßer kom till skada. Ett ögonblick övervägde
han på nytt att kontakta polisen, men slog bort tanken. De hade redan
visat sin oförmåga och kunde hur som helst inte sätta in rätt resurser
i rätt tid, det vill säga omedelbart. Han visste inte heller om familjen
var under fortsatt bevakning. Tanken på fotogranet där Gunilla vin-
kade in i kameran var det han slutligen behövde för att bestämma sig.

Han tömde blåsan en sista gång. När kroppen väl befann sig i kallt
vatten skulle den snart göra sig påmind. Urinera i dräkten var ett
alternativ men det blev iskallt när vätskan sedan kyldes ner.
Som skydd mot vattnets låga temperatur tog han på sig ett extra
lager värmekläder under uniformen och klev därefter i den svarta
torrdräkten. Överst bar han stridsutrustningen och ett viktbälte med
blystenar. Runt halsen fäste han ett tillklippt stycke maskeringsnät.
Det drog han sedan över huvudet ner till bröstet för att bryta den
skarpa kontur huvudet bildade mot vattenytan.
Ryggsäcken gömde han under en gran. Utrustningen han behövde
ha med sig placerades i nckor och innanför torrdräkten. Han gjorde
en sista kontroll av ansiktets maskering och smög sedan hukande ner
till strandkanten på motsatt sida av ön sett från huset. Samtidigt som
han steg ner i vattnet intill en utskjutande klippa täckt av svarta lavar
startade ett strilande regn.
*
Katarina satte sig på knarrande läder och avböjde kaße. Hon note-
rade att försvarsminister Per Moheds fötter inte nådde ner till golvet
bakom skrivbordet. Lustig ngur.
Till skillnad från i Arvfurstens palats intill tog Försvarsdepartementet
mer intryck av sina militära kollegor i Högkvarteret när det gällde val
av inredning. Samtliga möbler var av hårdlackad bok och väggarna
var tomma, sånär som på anslagstavlor och ett djärvt inslag med en
reproduktion av Bruno Liljefors med spelande orrar. Mattan i beige
ton förstärkte intrycket av medelmåtta.
.a.
”Tack för att ni kunde träßa mig med kort varsel.” Hon kände sig
smutsig, men kunde inte avgöra om det berodde på de långa arbets-
dagarna eller sällskapet.
Ministern tog fram en tandpetare och bearbetade tandköttet med
stor noggrannhet. ”Så, vem är ni ?”
I en karmstol intill satt ministerns politiske sakkunnige Rolf
Baumgarten och fumlade med ett fodral. Han satte på sig glasögo-
nen och nskade upp en tjock bunt papper ur en ännu större hög från
bordet framför honom. Innan Katarina hann svara tog han till orda.
”Katarina Wallin, trettiosex år, född Jekaterina Nikolajevna Jusjenko
som dotter till Nikolaj och Ingrid …”
”Va, en ryss ?” Ministern stirrade på Katarina samtidigt som en
rodnad spred sig från halsen upp till de pojkaktiga kinderna.
”Fadern är från Ukraina och modern var från Sverige”, fortsatte
Rolf med tydlig hänvisning till ministern och tittade upp. ”Hon begick
självmord .µî¡. Wallin föddes i Ukraina men växte upp i Järfälla.”
Det angår fan inte dig ! Självmordet var Katarinas sak, ingen annans,
och hon var frestad att avbryta men bet sig i tungan. Hon behövde
dem på sin sida.
”Byter namn vid arton års ålder och söker militärtjänst. Klarar
mönstringen med glans och placeras vid Militärpolisen i Kungsängen.
Antas till Militärhögskolan i Karlberg femton månader senare, i
januari .µµ¸, med goda vitsord.” Han tystnade och skummade igenom
de kvarvarande sidorna.
”Nå ?” sa ministern och ställde undan en tom kaßekopp.
”Öh, jag vet inte … sedan får jag inte ihop kronologin.” Han såg
på Katarina för första gången under mötet. ”Du verkar ha arbetat hos
Försvarsmakten i några år … examen från Tolkskolan. Det är som
om vissa delar saknas …”
”Det är kvalincerat hemligt och inget för era ögon”, sa Katarina
till slut. ”Nog för att det är trevligt med ett bonding moment, men
plocka inte fram gitarren och grillkorven riktigt än.” Trots att hon
hade funderat på ett upplägg inför mötet var hon osäker på var hon
skulle börja. Men tiden var knapp.
.aa
Ministern lade ifrån sig tandpetaren på bordsskivan, drog ett varv
över tänderna med tungan och skred myndigt till handling. ”Så, vad
har du på hjärtat ?”
Ännu ett jävla manssvin. Utan att svara sköt hon den blå plastnckan
över bordet till ministern som tog emot den och skickade vidare i
samma rörelse. Rolf plockade ut sidorna och bläddrade, utan att till
synes läsa.
”Det nnns starka indikationer på att en terroristcell just nu bennner
sig i Sverige.” Katarina vecklade koncist ut hela den långa indiciekedjan.
Budskapet möttes av tystnad och blanka, oförstående blickar.
”Ett terroristattentat kan inträßa vilken ögonblick som helst …
här, i Sverige !”
Båda ryggade tillbaka, såg på varandra för att sedan luta sig framåt
igen. Hennes ord hade inte nått avsedd verkan.
”Varför har inte detta gått den vanliga vägen ?” sa ministern.
”Ja, det nämndes inte på veckomötet”, sa Rolf.
”Veckomöte ? Det händer ju nu för fan !” Hon ville greppa om båda
deras kycklingnackar och skaka om dem. Satans politruker. Kanske
gjorde ministern skäl för smeknamnet Tomhylsan i alla fall.
”Jag träßade chefen för underrättelsetjänsten igår. Han nämnde
inget om detta”, sa ministern och satte nngrarna mot varandra.
”Jag arbetar inte åt dem”, sa Katarina.
Rolf bleknade.
”Men herregud Rolf, släpper du in vem som helst !”
”M…m… men du sa ju att …”
Katarina tyckte lite synd om den nyttiga idioten.
”Nå, det är inte helt osant, men skit i det nu för fan ! Det här är på
riktigt. Svenska medborgare riskerar att dödas … samma personer som
har placerat dig i just den där stolen för att tillvarata deras intressen.”
”Nu ska vi inte hetsa upp oss min kära”, sa ministern. Han tryckte
på en knapp vid telefonen.
”Ja, det nnns inga rapporter från NCT att hotbilden mot Sverige har
ökat och försvarsberedningens bedömning är en annan”, sa Rolf. Han
syftade på Nationellt centrum för terrorhotsbedömning som försåg
regeringen med samlade bedömningar från Säpo, FRA och Must.
.a¸
Katarina ville på nytt kasta sig över dem, men sjönk istället ihop.
Med hjärnor som dessa var allt förlorat. Dörren öppnades och en
stressad Securitasvakt närmade sig henne med försiktiga steg.
Den blåa färgen i hennes ögon frös till is.
”Rör du mig så skadar jag dig.” Hon reste sig så snabbt ur stolen
att alla tre ryggade tillbaka, vände på klacken och slog igen dörren
på vägen ut.
*
”Jaha, nu när alla är här”, sa Tarkhan och hukade i den låga källaren
där en naken glödlampa erbjöd det enda ljuset.
”Vi bennner oss söder om Stockholm.” Han pekade på kartan över
Sveriges ostkust och Åland som hängde på en av anslagstavlorna på
stenväggen bakom honom. Intill stod fällbord uppradade med alla
nödvändiga underlag för detaljstudier.
Av säkerhetsskäl hade gruppen dittills inte fått veta vilket objekt
de skulle slå till mot. Men nu var det dags. Förutom två kvarlämnade
vakter utanför huset satt alla på plats i vita plaststolar.
”Vårt mål ligger just nu förtöjt i en av huvudstadens hamnar.” Ingen
sade ett ljud och Fahd nickade bara stilla och utbytte en blick med
landsmannen som satt med sin bok uppslagen i knät.
”Fartyget heter Silja Symphony och är en av de passagerarfärjor
som regelbundet trankerar Östersjön mellan Sverige och Finland, i
det här fallet av rederiet Silja Line. Avgången är satt till ., :cc och då
ska vi vara ombord. Min klocka är nu .¡ :¡..”
De synkroniserade klockorna.
”Jag reste under två dygn med systerfartyget Silja Serenade, identiskt
i alla väsentliga avseenden, och det kan jag säga mina herrar, att där
möter vi inga hinder !”
Den sista kommentaren var ett försök till att ingjuta mod, men han
talade sanning. Säkerhetstänkandet i terminalen och ombord var i
det närmaste noll. Han gick fram till den första anslagstavlan och tog
upp en pekpinne. Tavlan innehöll koncisa punktlistor.
”Först något om säkerheten. Ni kan ta del av listan på egen hand
efteråt. Färjan kan ta a î¸a passagerare plus besättning och är fullbokad
.a¡
under överresan. Det ger gott om varierande grupper av turister som vi
kan smälta in i. Dessutom brukar det vara en del tattare som reser och
de drar såklart till sig merparten av uppmärksamheten i terminalen.”
Kommentaren möttes av skrattsalvor.
”Inpasseringen erbjuder inga problem. Timur plus tre man tar en
av bilarna med den tunga utrustningen.” Han pekade på en låda som
stod i ena hörnet. ”Ni behöver bara en giltig biljett, det sker ingen
passkontroll, genomsökning eller röntgen. Tacka Schengenavtalet
för det.”
Timur nickade klentroget, som om det var svårt att tro. Ett lugn
spred sig i rummet och den spänning som ofelbart infann sig innan
strid luckrades sakta upp. Alla verkade inse att målet inte erbjöd
några svårigheter.
”Okej, nu till det viktiga. Fartyget är stort och har breda genomgå-
ende trapphus och korridorer som tillåter snabb förßyttning. Ungefär
en tredjedel av utrymmena är avspärrade för vanliga passagerare. Sex
hissar är parvis fördelade i för, midskepp och akter och transporterar
mellan våningarna ovan bildäck. En sjunde hiss vid sidan av går till
hytterna under bildäck.”
För att inte tappa tempo backade han ett steg och slog ljudligt med
pekpinnen på anslagstavla nummer två.
”Kommandobryggan skyddas av en låst dörr på plan tolv, övervakad
av en kamera i väggen. Dörren är förstärkt och försedd med kodlås,
men det är inget som en riktad sprängladdning inte kan hantera.” Han
såg på Timur som i egenskap av gruppens sprängämnesexpert hade i
uppgift att förse dem med nödvändiga laddningar.
Han nickade tillbaka.
”Men, och det här är min personliga favorit. Bryggan, som i sig
bara ligger drygt två meter ovanför det stora promenaddäcket, har
en till ingång från utsidan intill helikopterplattan i form av en vanlig
trädörr. Den nås via en trappa från promenaddäcket blockerad av en
endast halv meter hög grind. Det borde inte ta mer än fem sekunder
att kliva över grinden, springa uppför trappan och nå bryggan … Och
den som behärskar bryggan äger fartyget.”
.a¸
En kort paus nck budskapet att sjunka in. Till och med Fahd lät
undslippa ett leende.
”Kan någon hindra oss ? Vad händer om de tar till vapen ?” sa en av
de yngre tjetjenerna.
Tarkhan funderade igenom sitt svar. Trots att kaminen var tänd
gick den råa kylan rakt in i benmärgen.
”Kom ihåg att det enbart är en civil besättning. Säkerheten ombord
fokuserar enbart på snattare och berusade passagerare. Det nnns en
handfull obeväpnade vakter utspridda vid varje given tidpunkt. Skjut
dem. Det är dessutom viktigt att ingen får tillfälle att skicka ut ett larm.”
Abou Bakr reagerade på det sista påståendet. ”Förslag. Vad sägs
om att jag placerar ut störsändare på promenaddäck efter att vi gått
ombord ? De aktiveras vid anfallet och slår ut mobiltelefoner och de
frekvensintervaller fartyget använder. Så vinner vi tid innan någon
fattar misstankar.”
”Bra ! Gör så.” Utan uppehåll pekade han på en uppförstorad spräng-
skiss av fartyget. ”Övervakningskameror nnns på det etthundrafyrtio
meter långa shoppingdäcket på plan sju, riktade mot butikernas in-
gångar, vid inpasseringen till bryggan på plan tolv samt”, han kunde
inte låta bli att särskilt markera det sista påståendet, ”i den sjunde
hissen – enbart ! Det är riktigt, de sex hissarna som matar mellan
huvudplanen är inte övervakade.”
”Vi har Gud på vår sida”, sa Abou Bakr och nickade djupt åt sitt
eget påstående. Tarkhan tyckte han liknade en gam med vaggande
huvud på den långa halsen. Men han var benägen att hålla med.
Högre makter måste verkligen vara på deras sida – eller så hade hans
uppdragsgivare bra informationskanaler.
Värmen från alla kroppar höjde temperaturen och luften mättades av
stickande cigarettrök som inte hade någonstans att ta vägen. Männen
började bli otåliga, likt stridshundar som ryckte i sina koppel när de
nåddes av nendens vittring.
Tarkhan pekade på nytt mot sprängskissen. ”Fahd plus fyra man
fokuserar på gisslan. Ni har full handlingsfrihet så länge ni agerar med
kraft och övertygelse. Vi vill inte ha hobbyhjältar. Sätt er i respekt.”
.a6
Tarkhan såg på Fahd när han uttalade det sista, men kunde inte utläsa
någon reaktion.
Den algeriske jätten satt orörlig som en staty med smala, halvt
stängda ögon. Endast ett litet leende i mungipan avslöjade att han
fortfarande var vaken.
Vid det här laget skruvade folk på sig i stolarna och Tarkhan valde
att avrunda. ”Mina herrar, det här kommer att gå smärtfritt !”
Väckelsen smittade av sig på tjetjenerna, men Abou Bakr verkade
inte övertygad. ”Insha’Allah, om Gud vill”, sa han fortfarande med
pannan i djupa veck och slog ihop boken som ett konstaterande att
det var dags att gå från ord till handling.
*
Gustav rörde sig långsamt mot huset i en halvcirkel med vapnet
mot axeln i hög eldberedskap. Han behövde vara mycket försiktig.
Adrenalinet och faran skärpte sinnena som likt känselspröt reage-
rade på varje ljud och rörelse. När han närmade sig huset lade han
sig ner på marken och övergick till ålning för att minska risken
för upptäckt.
Simningen hade gått utan dramatik. Han hade valt en uppgångs-
plats tvåhundra meter från huset, där träden erbjöd bäst skyl. När han
varken hörde eller såg något misstänkt tog han sig snabbt ur vattnet
och slet av torrdräkten.
Snart fann han vaktposterna. De stod tillsammans och pratade
och rökte. Amatörer. Några minor eller larmanordningar hade de
fortfarande inte besvärat sig med att sätta upp. Han märkte inte av
resten av gruppen. De uppehöll sig förmodligen inomhus.
Då han var underlägsen till antalet fanns inte lyxen att ta fångar.
Det ökade risken för problem, tog längre tid och var betydligt farligare.
Vaktposterna var därför tvungna att dö.
Han kröp sakta till en bättre position norr om huset där skotten
från den ljuddämpade k-pisten skulle höras minst inne i huset. Att
åla var tidsödande, påfrestande och obekvämt. Marken var blöt och
svetten rann längs ryggen. Det tog alldeles för lång tid.
.a,
Granarna stod tätt runt huset och i skydd av en av dem reste han
sig upp i knästående, strök barr och spindelnät från ansiktet och
studerade männen. Eftersom de kunde ha skyddsvästar på sig och
för att eliminera risken att de anföll honom i ryggen bestämde han
sig för huvudskott.
Han bedömde situationen en sista gång och placerade sedan röd-
punktssiktet på det närmsta bakhuvudet. Pulsen dunkade i öronen och
han trodde att de när som helst skulle höra den och upptäcka honom.
Fingret tvekade på avtryckaren.
Han hade inte dödat på många år och ville inte slå in på den vägen
igen. Det blev aldrig rutin och varje gång slets en liten del av själen
bort, som om den dog i takt med oßren. Att ta livet av en annan
människa var det mest dennitiva av allt mänskligt handlade.
Ett rop från andra sidan huset nck vaktposterna att omedelbart
kasta nmparna på marken och springa runt hörnet. Gustav kände sig
både lättad och förbannad. Det gick inte som han tänkt sig, det tog
för lång tid och han agerade tafatt. Åren i det civila hade förändrat
honom mer än han förstått och han hade legat av sig.
Samtidigt som han fortfarande tvekade om sitt nästa drag hördes
nya röster på andra sidan huset och bildörrar som smällde. Kort där-
efter startade tre kraftiga motorer och bilarna rullade mot skogsvägen.
Tarkhan skymtade bakom en ruta i den första bilen som passerade.
Gustav var tvungen att fatta ett snabbt beslut. Om han skulle anfalla
måste det ske här och nu, men han var underlägsen och terrängen
var inte till hans fördel. I bästa fall tog han ut tre-fyra man innan de
hann avge moteld. Därefter nck han kämpa för sitt liv – och skulle
antagligen förlora – utan att det förändrade någonting.
Han valde bittert att avstå.
Efter en stund försvann billjuden och skogen tystnade åter. Han
var i form för strid men hade inte längre någon motståndare.
En vindpust förde med sig doften av vedeld. Någon dröjde kvar
och en eld var tänd inne i huset. Gustav rörde sig till det närmaste
fönstret och kikade försiktigt in över karmen.
Rummet var bitvis upplyst, liksom resten av huset. Möbleringen
.aî
förde honom bakåt i tiden till uppväxtens brunmurriga tapeter med
medaljonger, lackade furumöbler och franslampor i plysch.
Han rörde sig motsols runt huset. Ytterdörren stod på glänt och
i tamburen skymtade han en ensam stövelknekt av metall i form av
en skalbagge. Väl inne stod han blick stilla för att ta in omgivningen.
Tystnaden var påtaglig och bröts endast av en moraklocka i ett an-
gränsande rum. Unken luft letade sig in genom den öppna dörren
och blandades med lukten av mögel. Bruna korktapeter slokade på
väggarna.
Då korridoren var trång och rummen små valde han att hänga k-
pisten på ryggen och istället dra pistolen. Innan han fortsatte skruvade
han fast en ljuddämpare som fördubblade dess längd.
Han gick försiktigt med öppen mun för att dämpa andningsljuden,
noga med var han satte ner fötterna då han var rädd för att det gamla
huset skulle avslöja hans närvaro.
Vargen avvaktade med öronen på helspänn, redo för ett språng.
Genom sprickor i väggarna hördes en tilltagande vind och hjärtat
slog hårt när han passerade en öppen dörr på vänster sida. Han upp-
fattade ett svagt surrande från ett kylskåp och på en diskbänk i det
mörkbruna köket låg odiskade kastruller och tallrikar i travar.
Pistolen svepte framför honom, alltid i den riktning där en nende
kunde dyka upp : dörrar öppna eller på glänt, garderober, en stängd
vindslucka. Varenda knäppning i huset lät som ett piskrapp och hjärtat
stannade varje gång en bräda i det ojämna golvet knarrade till.
Han stod blickstilla igen och väntade på att någon upptäckt honom.
Genom rummen formades små stigar av leriga fotspår. En av dem
slutade vid en trappavsats ner till källaren. Ett nytt, annorlunda, ljud
nck honom att rycka till.
Han var dennitivt inte ensam.
På darriga ben tog han ett steg i taget och bad mellan sammanbitna
tänder att trappan inte lät. Om han hamnade i strid var han helt
oskyddad. Han böjde sig framåt med pistolen i beredskap för att se
in i utrymmet nedanför.
Tre meter till vänster om trappan intill utspridda vita plaststolar
.aµ
stod en man i hästsvans med ryggen åt hans håll, fullt upptagen med
att fösa ihop högar av papper, plastnlm och vad som liknade ritningar.
En ensam glödlampa hängde i taket och vid motstående vägg stod
en tänd kamin med öppen lucka. Mest markant var stanken av tobak
och nu förstod han var resten av gruppen varit. När Gustav nådde
foten av trappan vände sig mannen om med famnen full av papper.
”Helvete !” Han tappade lasten, backade och slog i ett bord.
Gustav log åt mannens uppenbara chock och att han lyckats över-
raska honom. Han ville se resultat och vargen vädrade ett lätt byte.
”Två steg fram och ner på mage. Långsamt. Händerna synliga.”
Han upprepade instruktionen på engelska och ryska.
Mannen stirrade med öppen mun utan att röra sig.
Gustav upprepade ordern. Redan när han gett den första gången
började han tyst att räkna. Om inte motståndaren gjort som han
blivit tillsagd inom några sekunder gjorde han det inte senare heller.
På fyra hände det.
Mannen slängde sig åt sidan och försökte samtidigt dra ett vapen.
Det var ett svårt drag och hans första skott missade Gustav med god
marginal och fastnade i trätaket.
Skiftningen i mannens kroppsspråk förvarnade Gustav om rörelsen
och han sköt samtidigt ett dubbelskott mitt i målet. Mässingshylsorna
klingade när de landade på betonggolvet. När mannen stannade den
rullande rörelsen var han redan död. Kulorna hade gjort sitt jobb där
den ackumulerade rörelseenergin bokstavligen sprängt bort hans
bröstkorg.
Helst hade Gustav velat ta honom levande för förhör.
Han hölstrade pistolen utan att bry sig om de blodiga kvarlevorna.
En livlös kropp besatt en stillhet som ingen levande kunde föreställa
sig. Glödlampan spillde ett skarpt ljus över anslagstavlor och bord i
ett hörn med materiallistor, fotograner, glättiga broschyrer och högar
med anteckningar, kopplingsscheman och ritningar på ett sprödare
skisspapper.
På ett av borden stod en äldre dator med en laserskrivare intill. När
Gustav tryckte på en tangent möttes han av en inloggningsruta, testade
.¸c
ett par lösenord utan att lyckas och lät den vara tills vidare. Men han
avsåg att ta med sig hårddisken när han lämnade huset.
Han spred ut materialet och skapade sig en överblick.
Mängden detaljer och noteringar visade att de gjort grundliga
efterforskningar. De verkade även ha kommit över material som
inte var oßentligt, en i sig inte alltför svår uppgift för någon med ett
utgiftskonto. Han sorterade efter bästa förmåga i tre högar.
Den första innehöll reklambroschyrer, däckslayouter, sprängskisser
och utrymningskartor över en Finlandsfärja. Reklamen bar Silja Lines
bekanta logga och fartyget var Silja Symphony eller Silja Serenade.
Papperna var fullklottrade med anteckningar. På en uppförstorad
sprängskiss var en dörr på babords sida markerad, strax ovanför den
utskjutande kant som löpte längs fartygets långsida.
Informationen om att färjan tog nästan tretusen passagerare ringa-
des tydligt in med en kraftig penna. Helvete ! Med besättning blev
det ßer än i New York acc. och tre-fyra gånger så många som följde
med Estonia ner i djupet.
Han hade fått svar på vilket målet var.
Och var samtidigt imponerad. Just Finlandsfärjorna spelade en
särskild roll genom den folkliga förankringen och Estonias förlisning.
Om de lyckades skulle attentatet sända en chockvåg genom samhället
i decennier framöver.
Sedan tiden vid SSG visste han att det dessutom var ett lätt mål.
En kapad Finlandsfärja var ett av de värsta scenarierna som Polisen
och Försvarsmakten planerade för. Färjorna var inblandade i tre tänkta
situationer. I det första kördes de som ßytande bomber rakt in i centrala
Stockholm. I det andra – idag mindre realistiska – urlastade ryska
pansarförband i Värtahamnen med samtidiga luftlandsättningar på
Uppsalafälten, och i det tredje – mest realistiska – togs passagerare
som gisslan. Samtliga scenarier hade statsmakten svårt att hantera
och att frita en gisslan var svårt.
I den andra högen låg utskrifter från webbsidor, Bolagsverket och
Gula Sidorna över speditions- och transportföretag. Han såg även
informationsbroschyrer om olika lastbilsmodeller och detaljerade
.¸.
ekonomiska utdrag om enskilda individer från Skatteverket och ßera
större banker. Underlagen sade honom inget särskilt.
Det var innehållet i den tredje högen som gjorde honom riktigt
bekymrad.
*
Gustav kunde inte tyda alla noteringar men kände igen en ladd-
ningsberäkning när han såg den. Tabellerna visade verkan för olika
typer av militära och civila sprängmedel. Deras särskilda egenskaper
påverkade mängden som användes, hur den förpackades och inte
minst anbringades till det som skulle förstöras.
I samma hög låg detaljerade beskrivningar av hur lastbilssläp av
standardmodell på tolv och en halv meter fyllts med tjugofyra stycken
kubikmeterstora vattenbehållare i stålburar, av den sort som användes
av jordbruk över hela världen och därmed var enkla att få tag på. Var
och en innehöll en dödlig blandning av dieselolja, ammoniumnitrat,
aluminiumpulver, diskmedel av industrigrad samt tvålßagor och
vägde drygt ett ton.
Huvudet snurrade och han var tvungen att sätta sig på en av plast-
stolarna som vinglade till på det ojämna golvet.
De två förstnämnda ingredienserna var billiga och lätt tillgäng-
liga standardkomponenter i enkla bomber som brukats i långa tider.
Aluminiumpulver tillsattes i militära granater och projektiler för
att öka verkningsgraden, särskilt om de användes under vatten i
minor eller torpeder, och tvålßagor ökade viskositeten och gav en
geléliknande substans som hos napalm. Diskmedlet gav i sin tur en
intensivare brand med högre temperaturer, lämpligt vid förstöring
av stålstrukturer.
Behållarna täcktes med två ton Semtex, ett plastiskt sprängämne
som lätt kunde formas och hanteras, vilket sedan sammankopplades
med pentylstubin som i sig bestod av ett sprängämne och gav en
momentan antändning.
Det var viktigt för att optimera explosionen, annars fanns det en
risk för att laddningarna motverkade varandra, eller inte detonerade
alls. Skisserna visade även på ßera anslutningspunkter för detonatorer
utifall att en inte fungerade.
Ett par kilo Semtex åstadkom mycket stora skador, men här hand-
lade det om två ton – tillräckligt med sprängkraft för att rasera en
tvåvåningsbyggnad femtiotusen gånger om – plus all den kraft som
fanns i över tjugofyra ton ßytande bränsle och kemikalier. Och då
gällde det bara en lastbil.
Och hur mycket drivmedel innehöll egentligen fartyget ?
Vad han kunde uttyda avsåg de att placera fyra lastbilar i interval-
ler längs bildäcket från för till akter. Det innebar att passagerarna
ombord på färjan satt på en krutdurk som inte bara blåste ut för- och
akterportarna och sänkte fartyget – som med Estonia fast värre – utan
även förintade det fullständigt tillsammans med allt och alla inom
en stor radie.
Han var tvungen att erkänna det genialiska i att använda stan-
dardiserade komponenter som var lätta att få tag på utan att väcka
uppmärksamhet. Lastbilssläp var ideala att inreda, hade stor kapacitet
och kunde transporteras vart som helst i världen, precis som contain-
rar. Terroristernas egna byggklossar. Dessutom lastades de med god
marginal under maxvikten för att inte åka fast i kontroller.
Bland underlagen fanns gott om detaljer kring fartygets planlös-
ning och elektronik. Han förmodade att de dessutom gav sig på att
kapa fartyget. Det var djärvt och fullt genomförbart, men samtidigt
mer riskfyllt.
Han nck inte ut mer av materialet men trodde intuitivt att han
ännu inte sett hela bilden. Eftersom samtliga befunnit sig i källaren
– förmodligen för en genomgång – och sedan lämnat huset hade de
uppenbarligen inlett nästa fas. Han såg inga noteringar om datum
eller tid, men utgick från att det var bråttom så in i helvete. Han måste
kontrollera när färjorna avgick.
Och skicka en varning.
Köp boken här: Adlibris, Bokia, Bokus, Ord & Bok

Köp boken här: Adlibris Bokia Bokus Ord & Bok

Kaj Karlsson OPERATION NORDVIND .

alda bergr människosläktets beskyddare aldabergr.se operationnordvind.se Twitter : @aldabergr Omslag : Niklas Lindblad. Mystical Garden Design Fotograf : Mattias Bardå Sättning: Niclas Holmqvist Stella Borealis .© Kaj Karlsson. - ..operationnordvind.se E-post : kaj@aldabergr.se facebook..

prestanda och materiel utelämnats eller förvanskats. Syftet är inte att uppnå helt korrekta detaljer på bekostnad av operatörernas säkerhet. metoder.Med hänsyn till det arbete som ständigt pågår och för att inte försvåra för operatörerna vid SOG eller polisens insatsstyrka att utföra sitt dagliga värv. har vissa detaljer kring tekniker. .

.

Majoren betraktade dem ett ögonblick och högg sedan av mannens huvud med en distinkt rörelse. ”Fan ! Ta den jäveln. hur obetydlig den än var i det stora hela. Hon var Gustavs kollega vid Särskilda skyddsgruppen. med en naken icka i famnen som inte kunde ha varit mer än ett par veckor gammal. Överallt låg kroppar utslängda i den upptrampade leran mellan skjulen och på kassavafälten intill. . Lutad mot ett rostigt oljefat satt en äldre man.Prolog – åtta år tidigare Han skulle aldrig glömma den söta lukten av brinnande människokött. Gustav Sterner justerade kikarsiktet och lät hårkorset följa kommendanten för den styrka som fått till uppgift att paci cera området. Majoren var mörkröd av blod hela vägen från axelkla en till macheten i vänster hand. SSG. ”Målet taget. men vem skulle få veta ? De behövde båda en liten seger. En del saknade armar eller ben medan andra skurits upp från magen genom bröstkorgen. sedan tre år tillbaka. Det sjungande ljudet när machetens stål trä ade oljefatet hördes tydligt. Hennes armar och ben trevade i luften. märkt av ärrbildningar. Svart rök svepte in den omgivande djungeln och gjorde den tryckande luften ännu svårare att uthärda.” Han anpassade andningen för ett skott och övervägde situationen. Hämnd för alla oskyldiga som råkat odla fel mark och inte kunde försvara sig.” Katarina Wallin målgav utan att tveka. Avstånd trehundrafemtio. vind rakt höger två. Deras order löd att enbart observera.

En oändlig trötthet kom över honom. som om varenda cell reagerade på övergreppen. vi har besök”. Stridsselens remmar och ckor skavde och den begagnade syriska uniformen i tjock bomull klibbade fast på kroppen av svetten och fukten. Kängornas sulor var av samma typ som milisens och plåtklockan med den röda stjärnan var lika pålitlig som den president som för tillfället satt vid makten. Men här spelade tiden ändå ingen roll. sönderbrända kroppar. och lutade pannan mot kolven av trä. men till skillnad från milisens gamla GAZ-lastbilar var dessa av ett nyare datum. Mörkgröna Land Rover Defenders trängdes med svarta Mercedes Geländewagen på den sönderkörda ytan framför byns största byggnad. I ärran hördes sporadisk skottlossning. ”Heads up. Fan. ett ryskt prickskyttevapen. Ännu en sak att hata med den här kontinenten. ”Fy fan. Gustav slog mot en mygga i nacken.” Flera dagars smuts och myggmedel låg i tjocka lager på huden och han kliade sig i hårbotten. Omkring dem prasslade skogen av insekter och ugor ansatte dem ständigt. ”VIP :are med eskort. En ny kolonn av fordon rullade in i byn. Att inte kunna hjälpa och skydda de oskyldiga som behövde det mest ck kroppen att värka. Inte en äck. Vapen och utrustning kom från den lokala marknaden för att inte sticka ut och om de blev upptäckta skulle de försöka passera som legosoldater.Majoren grep barnet och kastade det ovanpå en hög med staplade. de har till och med pressveck på kakiskjortorna. Den var hans livförsäkring. Gustav placerade kolven mot axeln och kikade åter genom siktet.” Utan att skjuta sänkte Gustav sin Dragunov. Kunde han senare återvända hem och låtsas att allt var som vanligt ? Blunda för de liv som varje dag slogs i spillror. Han behövde kräkas. Flickan skrek när hettan från elden förkolnade huden och tystnade först när kroppsfettet började smälta. . som om ondskan till slut trängt ända in. sa Katarina. Gustavs enda egna persedel var en svart SOG SEAL-kniv som hängde i bältet. Storväxta och snaggade män i klunga kring två personer med betydligt exklusivare klädsel talade sitt vanliga språk.

En av männen i kaki stannade intill ett hus med lerklädda väggar och tak av rostig. Mellan dem släpades en ung kvinna i en mönstrad azurblå klänning med broderier av guld. Hennes fruktan uppfattades även utan kikarsikte eller teleobjektiv. samtidigt som snaran drogs åt mer och mer runt kvinnans hals. Gustav tvivlade inte på var hon ville placera den. Spasmer for genom kroppen och den mörka. Gravida ck även brösten avskurna för att inte kunna ge barnen mat. Gustav grep krampaktigt om vapnet och ck använda all viljestyrka till att inte förinta mannen med ett välriktat skott. men pressades ner på rygg och bands vid träpålar i en spretande ställning. I utkanten av byn dök en grupp soldater upp anförda av en o cer. Ett förtärande begär att rädda världen från dessa djävlar brann inom honom och ck ögonen att tåras. ”Jävla manssvin.” Katarina greppade hårt om dolken i stridsselen. gärna i grupp. Med van hand skar mannen som saknade ngrar bort klänningen och exponerade hennes slanka kropp. . det ena större och vassare än det andra. Katarina dokumenterade med skälvande händer hur mannen tryckte in olika avlånga föremål i anus och slida. Gustav noterade att mannen hade en onormal stelhet i ena skuldran när han sträckte på kroppen och att höger hand saknade pek. I den här delen av världen var det ett vanligt nöje att tortera och våldföra sig på kvinnor. fattade den digitala systemkameran som var försedd med teleobjektiv och knäppte ytterligare en serie bilder. Kvinnan försökte slita sig fri. Metodiskt lossade han kangasen och knöt den som strypsnara kring hennes hals. svettiga huden glänste i solen. som för att njuta av alla intryck.Katarina grymtade.och lång ngret. den traditionella huvudbonaden som fortfarande användes på landsbygden. Blod blandades med avföring på den bruna jorden. korrugerad plåt och såg sig sakta omkring. Runt kvinnan placerade sig sju soldater som åskådare inför den föreställning som började. Hennes skrik ekade över djungeln. De tursamma ck lindring i döden. På huvudet bar hon en smaragdgrön kangas.

först kvinnan för att stoppa lidandet och sedan hennes plågoande. då och då skymd av rök från de eldar som fortfarande brann. ytliga andetag. Han lyfte sakta en pistol.Den mänskliga själen hade en förmåga att alltid tro på en väg ut. ärrad måne hängde lågt på himlen. När Gustav förberedde sig på att skjuta. Mannen verkade upphetsad av lidandet och njuta in i det sista. När han till slut ställde sig upp fanns enbart tillfredsställelse i hans hållning. Över dem blickade miljarder stjärnor ner på en sargad kontinent. lade Katarina en hand på hans axel och höll tillbaka impulsen. Han kramade avtryckaren och skickade kulan rakt igenom hennes hjärna. En stor. som så många gånger förr. Den gråaktiga vätskan absorberades av Afrikas törstiga jord. Först när mörkret omslöt dem packade Gustav och Katarina ihop sina saker och smög iväg som två skuggor i natten. Genom kikarsiktet tyckte han sig se hur hennes ögon släcktes när förtröstan ersattes av uppgivenheten hos någon som förstod att livet faktiskt tog slut. en räddning som lät en liten strimma av hopp lysa. Kvinnans bröstkorg rörde sig i snabba. .

1
Beethovens ortonde pianosonat svepte över det mörka havet, snirklade sig upp mot himlen och omfamnade den väldiga månen. När den tredje satsens presto agitato var färdig hade Tarkhan Gakaevs män befriat motorbåten från sin tunga last och staplat lådorna av trä i en lång rad bredvid det gula huset. Lådorna var paketerade i hermetiskt tillsluten plast som skydd mot vätan under den långa färden över Östersjön. Han plockade ut hörlurarna, stängde av musiken och vände sig till sin främsta trotjänare. Timur Gochiyayev gjorde en ansats till honnör men kom på sig själv och bromsade rörelsen. ”Överste, allt klart för inspektion.” Var gång Tarkhan såg sin gamle vän högg sorgen till. En del av hans storhet försvann samtidigt som handen, örat och ansiktet på vänster sida stympades. Och glöden slocknade. Alla bombmakare blev förr eller senare o er för sina egna skapelser. ”Tack. Glöm inte att vi från och med nu har lagt bort titlarna, min vän.” Resten av den tio man starka gruppen höll sig på avstånd när han skar sönder plasten med en mattsvart kniv och kontrollerade innehållet, ett emballage åt gången. Tjugo minuter senare reste han sig nöjd. Det var dags att resa vidare till ett annat hus på en mer isolerad plats som Martin, deras lokala samverkansman och tak r, hyrde åt dem. Han fäste håret i en hästsvans och log förväntansfullt mot Tarkhan, som en hund åt sin herre.

Bakom en fasad av att assimilera sig i västerländska samhällen levde dessa Al Tak r wa al-Hijra som kufar – otrogna – för att vid rätt tillfälle kunna utföra Jihad inifrån. Men Tarkhan litade inte på någon som inte stod för den han var. ”Chorosjije, bra. Lasta.” Gruppens nyaste medlemmar högg in på lådorna. En av dem, en väldig algerier vid namn Fahd, greppade en avlång grönmålad låda som vägde minst etthundra kilo, placerade den under armen och gick iväg mot stadsjeeparna. Fahd hade obstruerat ända sedan han anlände till gruppen och kunde bli ett problem framöver. Men inte lika mycket som den här killen. Tarkhan betraktade algerierns landsman, en obestämbar man med nötbruna ögon och ett vagt leende. Halim höll sig ofta vid sidan av och Tarkhan ck aldrig grepp om hans drivkrafter – hans innersta var dolt och Tarkhan höll honom därför alltid utanför den innersta kretsen. Men nu visste han. Utan förvarning vecklade han ut en teleskopbatong med en snärtig handledsrörelse och slog Halim över knän och ansikte med kraft. Knäskålarna knakade när de krossades. Han föll till marken och försökte skrika ut smärtan, men ck bara fram ett stönande bakom en sönderslagen käke. All verksamhet avstannade. Timur och hans bror Mukhit var direkt framme och slet upp mannen på fötter vilket ck honom att kvida på nytt. De övriga i gruppen stirrade avvaktande på sin chef samtidigt som bröderna Gochiyayev utan frågor släpade iväg Halim till skogspartiet intill. Mest ställd var Fahd, men förvåningen släppte snart. ”Vad i helvete!” Han tog tag om kragen på Tarkhans jacka i ett strypgrepp med händer stora som tallrikar och lyfte upp honom från marken. Hans engelska gjorde inget för att dölja den Nordafrikanska uppväxten. ”Han är en förrädare”, sa Tarkhan lugnt utan att kämpa emot, och växlade även han över till gruppens arbetsspråk. Orden hejdade den algeriska jätten, men ingen verkade mer förvånad än den tredje och äldste nordafrikanen, Abou Bakr. Den läderartade

huden stramade när han spärrade upp ögonen mot Tarkhan som visade upp det krypterade meddelande han fått under resan dit. Algerierna turades om att läsa och sjönk ihop i takt med att de tog till sig innehållet. Resten av gruppen gick iväg till den liggande Halim och tände varsin cigarett i väntan på fortsättningen, fortfarande utan att säga något. ”Jag tog honom under mitt beskydd”, sa Abou Bakr till Fahd med förtvivlan i blicken, ”jag bjöd in honom till mitt hem och förklarade Guds väg och belöning …” Han tystnade. Läpparna rörde sig omärkligt när han läste böner med stöd av radbandet runt halsen, en kula i taget. När nordafrikanerna anslöt till resten av gruppen i skogen fanns bara hat i deras hållning. Tarkhan gick sist och läste av gruppens reaktioner. Om någon svek under press eller inte accepterade hans beslut ville han veta det nu, innan operationen. ”Överste, låt mig ta den jäveln.” Mukhit slutade diskutera med sin bror när Tarkhan närmade sig och pekade på Halim med en lång stilett. ”Nej, det är mitt ansvar.” Tarkhan övervägde ett kort ögonblick att blåsa av operationen, men han hade inte lagt ner sex månader på att samla ihop en grupp, träna den köpa vapen och genomföra en riskabel in ltration där en bulgarisk gränsvakt ck plikta med livet bara för att se allting omintetgöras av en enda person, även om han var en förrädare som arbetade för israelerna eller någon västmakt. Dessutom skulle han svika sin mentor och gå miste om andra halvan av de sexhundra tusen euro som skulle deponeras på hans konto i Zürich så fort uppdraget var avslutat. Tarkhan studerade mannen samtidigt som han skruvade fast en ljuddämpare på den tjeckiska pistolen. Halim gjorde ingen ansats att be för sitt liv vilket gjorde Tarkhan besviken, men han kände igen stoiskheten hos en man som trodde på det han gjorde och tog konsekvenserna. Halim såg föraktfullt på Tarkhan när han höjde pistolen. *

Enstaka segelbåtar skymtade i farleden mot Öja och värmen som funnits under dagen trängdes snabbt undan i kvällningen. Ett svanpar gled längs en vägg av gulnad vass som snart skulle brytas av vinterns köld och till vänster. kände han ibland hur hon drog handen genom hans hår eller lade en hand på hans arm. Då ck han distans till alla tankar som trängde sig på och kunde för en gångs skull sova ostört. Gustav huttrade i den kortärmade tröjan och tunna vindjackan. men satt ändå stilla i havskajaken och lät handen släpa i det kalla vattnet. Saknaden ck skärgården att förlora något av sin lyster.aska som satt fastknuten i kajaken med ett snöre. som om själen svängde i harmoni med de urgamla klipporna. Men så fort han vaknade fanns Emilia vid hans sida. Att paddla och tälta utanför Nynäshamn blev med tiden en nödvändighet. Flaskan var nästan full när han tömde ut innehållet över sargen och gjorde fast kapellet. Dessutom var det här han kände sig riktigt hemma. Trots att det gått över fem år sedan hennes begravning och hans efterföljande avsked som o cer. Han hoppades att vågornas regelbundna slag mot klipporna och sjöfåglarnas rop skulle ge honom ro även denna gång. Var hade enden bästa läge för anfall ? Var fanns det dolda grupperingsplatser ? Om något hände. Han häktade loss paddeln från hållaren och fortsatte vidare söderut. Han skolkade från gymnasiet en dag för att kunna sitta på ett högt berg med utsikt mot en av pjäserna i Jär ottabatteriet under en övning. Trots det långa avståndet var tryckvågen tydlig och eldkraften imponerande. kilade en räv fram med nosen mot marken. I området fanns tidigare fast kustartilleri som skyddade inloppen till Nynäshamn och på hans högra sida höjde sig Torös tornradar på en smal mast. Mörkret kröp allt närmare och han behövde hitta en lägerplats innan allt ljus försvunnit. vad gjorde han och var fanns närmaste skydd ? Beteendet satt i ryggmärgen och rutinen skänkte trygghet. Han synade de omgivande landmassorna samtidigt som han lossade kapellet och urinerade i en avskuren PET. Vattnet påminde om kvicksilver i skymningsljuset . knappt synlig genom den glödfärgade vegetationen.

Såg han verkligen någon mördas ? På den plats han vuxit upp ? Tankarna rusade men avbröts av rop och era skuggor rörde sig snabbt åt hans håll. men kajaken var inte lastad för sprintlopp och snart värkte musklerna av mjölksyran. Ljuset spillde ut genom rundade fönster. . Någon halkade på en klippa och föll hårt. Med månljuset och den stjärnklara himlen rådde det ingen tvekan om att han var upptäckt. trängde undan en bit av mörkret och lade sig över en RIB som låg förtöjd vid en smal. stor och guldskimrande i solens kvardröjande strålar. En grupp i halvcirkel framför en hukande individ. Båten var av en större modell med två utombordare som måste ha kostat en mindre förmögenhet. gult trähus i en skyddad vik på Torö. Kajaken gled makligt med strömmen samtidigt som Gustav orörlig njöt av stillheten och lät blicken svepa fram och tillbaka. När han gled närmare såg han att det var människor och bilden kunde inte längre misstolkas. Den hukande försvann. rund anordning ovanpå och insåg ögonblicket senare att det var ett tredje okular – en bildförstärkare som mångdubblade det be ntliga ljuset och gjorde det möjligt att se i mörker.och i öster syntes redan månen vid horisonten. Efter några minuter såg han en samling skuggor i skogen intill huset som rörde sig tillräckligt mycket för att uppfattas som levande. Gustav såg en man som tittade i någon form av kikare med en stor. Den hade inte funnits där under tidigare paddlingar. Han började paddla med full kraft bort från land. Gustav hörde en grov mansröst och vad han förmodade var en svordom. Tvärs över vattnet lyste det i fönstren hos ett långsmalt. I den stilla kvällen hördes bara tre korta pu anden och det metalliska ljudet av pistolens mekanism som rörde sig fram och tillbaka. En av dem siktade med ett mindre. De enda ljuden kom från en ock ejdrar som simmade mot sina nattkvarter. Instinktivt famlade Gustav efter sitt vapen men insåg att han var både obeväpnad och oskyddad i en vitmålad kajak ute på öppet vatten. avlångt föremål. Himlen var molnfri och natten skulle bli kylig. utskjutande brygga av trä.

Sökarljuset svepte över spillror av glas ber och utrustning som öt på ytan. Därefter sjönk han ner under ytan på nytt och satte sig i rörelse. När han inte längre kunde hålla emot paniken tvingades han upp till ytan och kroppen sög girigt i sig luften. Motorljudet växte sig starkare samtidigt som han närmade sig nästa ö och några ögonblick senare ökade det till ett vrål när båten rundade klippön. hann han tänka innan båtens förstärkta kol berskrov rammade kajaken. Båten närmade sig på nytt samtidigt som han kämpade för att hålla sig kvar under ytan och skar loss ytvästen med SOG SEAL-kniven som alltid hängde i bältet.Några utombordare startade och gick snabbt upp i varv – ljudet skar genom kvällen och våldförde sig på lugnet. men kölden gjorde det svårt att tänka och han ck kämpa mot den starka strömmen som förde honom med sig. Propellrarna passerade med ett kraftigt väsande från bladen. Helvetes satan ! Mörker omslöt Gustav och kylan från vattnet sköt upp i hjärnan som en blixt. vitt sken. Ögonblicket senare kände han trycket från båtens skrov som svepte förbi och krossade kajaken av tunn glas ber. Han simmade med slutna ögon. I samma stund som han förstod att han inte skulle komma undan tippade han kajaken och tryckte ifrån mot skrovet. . försökte räkna avstånd och hålla riktningen. men stressen gjorde att han förbrukade sitt sista syre. Instinktivt simmade han i en riktning där land borde nnas. rakt ner i djupet. Skit. Han behövde överge kajaken och söka skydd. Lanternorna re ekterades i vattnet och ett sökarljus ackade över vattenytan. men klipporna på den närmaste ön stupade rätt ner i vattnet och medgav ingen landstigning. den här gången med armarna rakt fram och lugnare benrörelser. men männens uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. Gustav tog några djupa andetag samtidigt som han hittade riktningen mot land. Syrebristen sprängde i lungorna och musklerna började domna av kylan. hittade Gustav och badade honom i ett kallt. En hopfällbar såg sjönk mot botten åtföljd av den utrustning som inte var förpackad i täta säckar.

Efter en lång stund satte båten rak kurs bort från platsen och ökade hastigheten. Han höll armarna runt kroppen för att dämpa konvulsionerna. Långt i ärran såg han som i ett töcken sökarljuset röra sig fram och tillbaka. Då slog huvudet i något hårt och gjorde honom tillfälligt närvarande. Med sin sista viljestyrka tvingade han sig längre in i skogen för att skära till en bädd av granris och tända en eld. När han öppnade ögonen och såg klippor som övergick i land ck han förnyade krafter att släpa sig över de hala stenarna. Dimman i huvudet tog gradvis över igen. Innan det gick så långt var han tvungen att agera. Att det kalla vattnet skulle börja fylla lungorna och dra ner honom i djupet. När motorljudet försvann i ärran hade Gustav redan krupit ner bland riset och domnat bort.Tid och rum luckrades upp när nerkylningen blev svårare. annars skulle medvetslösheten ta över helt och han skulle frysa ihjäl. Snart skulle skakningarna minska och en dvala krypa sig på där han inte längre var medveten om vad som pågick. . men kunde inte fokusera blicken eller känna något särskilt inför hotet. Till slut orkade han inte hålla tillbaka tröttheten och ck svårt att kontrollera armar och ben. men hjärnan fortfarande autonomt gav order till musklerna. Utan den skulle han inte överleva natten. trots risken för upptäckt. Spasmer for genom kroppen när han stapplade upp från vattnet och genast kyldes ner av luften. Han förstod att det fanns en möjlighet att han inte skulle klara sig.

.

Om strömmen varit kraftigare skulle han ha missat land helt och kroppen inte återfunnits förrän den spolades upp i Tyskland eller Polen. men någon kropp eller spår efter en avrättning fanns inte. Det . Det sista minnet var av en kall och våt sten i ett vattenbryn. Efter att ha fått ordning på huvudet ställde han sig upp och såg sig omkring. Alkoholen och värmen ombord var välkommen och krafterna återvände gradvis när ko einet gjorde sitt jobb.2 ”Tursam jävel.” Gustav svalde blandningen i stora klunkar och lät vätskan riva i strupen. ”Tack som fan. Sjöpolisen anlände ett par timmar senare. I skrevet och armhålorna låg stenar som han måste ha hettat upp i den slocknade eldstaden intill för att få värme. Vrakdelar från kajaken hade utit ut mot farleden med strömmen och morgontidiga öringsskare larmade sjöräddningen. Maskinisten log och tog trappan upp till däck i dubbla kliv. Så fort de kastat loss och återgått till att köra båten förbarmade sig maskinisten över honom och plockade fram en nästan tom Lord Calvert och fyllde upp resten av muggen till kanten. Istället befann han sig på Jär ottas spets som sköt ut i havet likt en sista utpost i ytterskärgården. va ?” sa en av poliserna när Gustav över en kopp hett ka e berättade vad som hänt. Han hade vaknat under en vidbrättad tall i takt med gryningen. Polisen konstaterade att han blivit rammad. Ön han siktade på under simningen missade han grovt.

En dörr låg uppspolad på en liten stenstrand och med den under sig öt de med benkraft förbi kallbadhuset ut mot Gårds ärden. Peter var oftast avståndstagande. Någonting stack ut från det normala. har du sett så många svanar. Vågorna hade kluckat mot båtarnas välvda skrov och västens remmar stramade hela tiden i grenen. passerade det gråblå klubbhuset till parkeringen där hans Ford Ranger väntade. Men det var i ett annat liv.” Peter pekade mot en grupp klippor längre bort samtidigt som han lade han en arm om Gustav och drog honom närmare. De tog omvägar runt oljiga äckar och höll sig i de röda bojarna. när de nåddes av svallvågorna från passerande motorbåtar på väg till en egen badklippa någonstans i havsbandet. Tillsammans simmade de med en självklarhet mellan segelbåtarna. ”Kolla där då. När han gick ner på knä för att plocka fram de gömda nycklarna från ett plåtfack under förarplatsen ringde varningsklockan i bakhuvudet. Båtarna passerade nära och han undrade om de syntes nere vid vattenytan. under bryggan och ut igen nedanför den största träbåt Gustav någonsin sett. Han ställde sig upp och skannade metodiskt av området bakom sig . båda i brandgula ytvästar. Det skrovliga. Gustav såg ut över viken en sista gång och följde sedan bryggan upp mot land. Gustav !” Peter pekade mot en punkt på andra sidan viken. En anmälan skrevs och de släppte sedan av honom på gästbryggan vid segelsällskapets klubbhus i Nynäshamn. slemmiga av alger. Sältan från havet blandade sig med bensinångorna. tjärade skrovet höjde sig över deras guppande huvuden och försvann mot himlen. Trots tjugo år på nacken hade den mattsvarta pickupen fortfarande samma råa kraft under karossen. ”Hörru. men Gustav märkte att han alltid höll ett vakande öga. I den tra kerade farleden ck Gustav svårt att andas när svallen sköljde in över deras tillfälliga otte.gula huset var igenbommat. Gustav betraktade avmätt polisbåten när den lade ut och gled förbi kanotbryggan där hans fem år äldre bror Peter en sommardag i mitten av åttiotalet simmade ut bland båtarna i gästhamnen med Gustav i släptåg.

Enstaka båtar låg kvar vid ytbryggorna som sköt ut i Fagerviken mot de ansenliga trävillorna på andra sidan. Någon tillbringade tid. Endast genom en noggrann undersökning kunde han säkerställa att bilen var ren. Det måste vara hans vänner från föregående kväll. V :an mullrade till liv. Nedanför det tonade fönstret på förarsidan låg en liten hög med cigarett mpar och en glipa var tillräcklig för att förhindra uppkomsten av kondens inne i bilen under en nattlig bevakning. Anordningar kunde även gömmas bland bilens elektronik. Vassen som gungade . Han måste i detalj belysa och studera underredet. Bilen gled längs den slingrande vägen intill vattnet. Samtidigt som han låste upp dörren sökte han av området på andra sidan bilen. Efter någon sekunds tvekan blundade han och vred om startnyckeln. Hur i helvete hade de hittat hit ? Adrenalinet gjorde honom på helspänn och han tvingade sig att inte stirra. Volvobilar och förrådsbyggnader. Längst bort på den halvfyllda parkeringen stod en mörkblå Chevrolet Suburban. sökte genom bilens insida med blicken och hoppade sedan in. Kanske var den preparerad på annat sätt ? En bomb kopplad till startmotorn ? Eller fartgivaren så att den sprängdes vid en viss hastighet ? Eller efter ett visst avstånd ? Fjärrstyrning ? Var bilen riggad med en sändare ? Frågetecknen var lika många som alternativen och han hade själv planterat både det ena och det andra i sina dagar. Väntade. motorrummet samt varenda skrymsle inne i kabinen och bagageutrymmet. Men de kunde inte rimligtvis veta vilket fordon som var hans. Han bestämde sig för en enklare variant. men såg ingenting. Innan han öppnade bildörren undersökte han insidan efter försåtmineringar. men det tog minst ett par timmar och väckte uppmärksamhet.utan att upptäcka något avvikande bland uppallade båtar. De uppfördes i början av nittonhundratalet för att härbärgera överklass och kungligheter som reste med den nylagda järnvägen till Havsbadet och Casinot.

Några bevis fanns inte heller. Så länge han inte var ensam på vägen vågade de förmodligen inte göra något. * Katarina Wallin stegade över kullerstenarna på Bellmansgatan och öppnade porten till ett av de många artonhundratalshusen. En ung manlig receptionist. Stadsjeepen varierade skickligt avståndet i takt med motorvägens kurvatur så att Gustav aldrig försvann ur deras synfält. I sista stund trängde han sig före en lastbil på avfarten mot Hökarängen. Gustav tände en Joya de Nicaragua. De kontrade och behöll avståndet.i solen och träden med sina sprakande lövkronor lyckades inte lätta hans sinnesstämning. Gustav sög på cigarren utan att släppa dem med blicken i backspegeln. men han kontrollerade att ingen bil uppträdde onaturligt och var vaksam på varje omkörning. Han undrade var deras vänner tagit vägen. den grupp han hade mött rymdes inte i en enda bil. Röken låg tung i bilen och när han öppnade fönstret fylldes kupén även av fartvinden och larmet från tra ken som tätnade närmare Stockholm. ökade farten och gjorde ett par omkörningar för att känna lite på motståndet. Vägen var fortsatt smal och han sjönk ner i det röda skinnsätet och anpassade farten till den omgivande tra ken. hjälpligt maskerad till Securitasvakt. accelererade i den snäva kurvan och påbörjade den första i en serie undanmanövrar. Under tiden han lämnade Nynäshamn bakom sig och susade förbi Västerhaninges hästhagar och åkrar funderade han över det senaste dygnets händelser. hela tiden förskjuten i sida i förhållande till den övriga tra ken som om föraren ville ha visuell kontakt med målet. Han behövde en handlingsplan men visste ingenting om vilka han hade emot sig eller hur deras agenda såg ut. glodde . När han passerade hamnen och avfarten till Gotlandsfärjan låg stadsjeepen fyra bilar bakom. Men först behövde han ta hand om förföljarna. Av en tillfällighet hade han blivit involverad med individer av utländskt påbrå som inte tvekade att döda.

Klappret av ngrar mot tangentbord och surret från lågmälda samtal över dagens första kopp hördes i den instängda luften. Martin Urban Adam Tvåa Sexa Tvåa. djupt nersprängd i Södermalms urberg. Sedan två veckor tillbaka slet hela gruppen med att följa Somaliaspåret och hon var bara hemma för att byta kläder och få några timmars sömn. även de i svart kostym. När hon placerade ansiktet i gummimasken startade en biometrisk kontroll som läste av hennes näthinna och registrerade frekvensmönstren i hjärnans alfavågor. Lysrören bländade henne när hon gick in i ett vitmålat rum och möttes av två uniformerade vakter. Över deras bröst hängde kompakta FN Herstal P automatkarbiner med hög eldhastighet. Utanför hissarna fäste hon hjälpligt upp håret samtidigt som hon vände tvärt åt höger och sökte sig mot den bortre delen av huset. I en enkel panel av plast började knapparnas numrering med . Hon valde ärde våningen och lade i spegelväggen omedelbart märke till att de na linjerna låg djupare än vanligt runt de rödsprängda ögonen. ”Katarina Wallin. Efter trettio meter och ytterligare en högersväng stod hon framför en omärkt dörr. Däremot ägnade han hennes kropp betydligt större uppmärksamhet och hon kände hans blick på väg till hissarna. Hon tryckte på . Trots den tidiga morgonen var våningsplanet fyllt av män och kvinnor i mörka kontorsuniformer i bås avgränsade av ljuddämpande skärmar. Det var en kompensation för frånvaron av solljus och för att mildra intrycket av den bunker hon befann sig i. Utan att släppa beredskapen vid avtryckaren pekade en av dem på en anordning vid den bortre väggen. Efter tjugo sekunder öppnade sig hissdörrarna mot en lång korridor och hon klev ut i ett bländande ljussken.halvhjärtat på hennes id-kort genom glaset och släppte in henne. En mild kvinnoröst bad henne sedan om en röstigenkänning och en kod.” En ny dörr öppnades och avslöjade ännu ett hisschakt.och fortsatte sedan nedåt. Ingen ägnade henne någon uppmärksamhet. vit skjorta och slips.och for åtta våningar ner i underjorden. Huset byggdes om till stabsbunker efter andra världskriget för att användas . Svaren undvek dem fortfarande.

. eller mer nmaskigt på enkla sökord. Eftersom Ultima Capital opererade utanför den vanliga myndighetsvärlden och inte existerade o ciellt samarbetade de inte öppet med andra – inom eller utom landet. Beslutet fattades på den tiden Stockholm fortfarande omgavs av skyttegravar. Den öppna verksamheten bedrevs ovan jord samtidigt som den egentliga höll till i bunkersystemet. sitt na yttre till trots. Ofta gick de hand i hand.och nansmarknader världen över. Arbetet var som att ska där den kapten som visste att läsa havet och ekolodet lyckades bäst. försökte de se vart pengarna tog vägen och för vilka ändamål de användes. Korridoren kantades av rum varvat med större utrymmen som vilket kontor som helst. Företaget var en front för underrättelseverksamhet utanför de vanliga ramarna – och därmed utan de vanliga begränsningarna. Frågan om hur riksdagen skulle ställa sig till verksamheten. fångade en kopp java i förbifarten och tog den sista chokladkakan från Lions betallåda. Ultima Capital arbetade o ciellt med diskret kapitalförvaltning åt stora anonyma klienter och ägdes i sin tur av ett företag med intetsägande namn på Saint Kitts i Västindien. Målet var att identi era de fall där medlen härrörde från kriminalitet eller användes för att nansiera terrorism. om man kände till den. men idag var de själv nansierade som vilket vinstdrivande företag som helst. de konstant stängda dubbeldörrarna samt rum märkta med .i försvaret av huvudstaden. Initialt kom nansieringen från den militära underrättelsetjänsten vars budget var ett under av mörkläggning. De fångade upp och analyserade nansiella betalningsströmmar som passerade genom systemen hos myndigheter och aktörer på bank. kulsprutenästen och taggtråd. Luftreningsanläggningens mer moderna biovapen lter eliminerade e ektivt alla dofter. var inget som bekymrade. Ka emaskinen och den sunkiga smaken på drycken avslöjade att arbetsplatsen var statlig. Cellindelningen var total. Hon nickade åt bekanta ansikten. om det inte vore för frånvaron av glasväggar och namnskyltar. Med hjälp av lter baserade på erfarenhet och information.

ck i uppdrag att utföra reparationer av kablarna hade Ultima Capital en man på insidan. Must. Bakom honom löpte dussintals färgade kablar i buntar kopplade till serverhallens rackmonterade hårdvara från golv till tak. regeringskansliet i Rosenbad och Säkerhetspolisen.och säkerhetstjänsten. Jobbet krävde sin tribut. Säpo. ”Men viker oss gör vi aldrig. De satt helt enkelt och tjuvlyssnade. klev ut i korridoren med blodsprängda ögon och det glesa håret på ända.” . I samband med att en underentreprenör till Must :s IT-avdelning. med högsta säkerhetsskyddsklassning. Hur är vädret ? Och vad är det för dag förresten ?” Han kliade sig på magen som spände ut tröjan. tjejen börjar snart undra. Under Stockholm låg tiotals mil med tunnlar och kulvertar. ett rent brottsregister och svenskt medborgarskap. även kallad Den gode. ”Tjena. där all inkommande data automatiskt lagrades och dekrypterades. Katarina passerade en grönmålad ståldörr tjock nog att stå emot tryckvågen från en kärnvapenexplosion samtidigt som Edvard Laajala. I en av dem löpte dedikerade optiska kablar som förmedlade krypterad datatra k mellan militära underrättelse. FRA. i Högkvarteret på Lidingövägen. För att in ltrera räckte det med en efterfrågad spetskompetens. trots den generösa passformen. ”Har du fått sova ?” ”Har inte lämnat Hålan på en vecka. på Lovön. En av deras yngre förmågor drog gladeligen på sig den gula overallen och gav sig in i berget för att montera en ärrsändare som skickade informationen vidare via ständigt nya proxyservrar så att spåret aldrig kunde följas till bunkern. många av dem aldrig utmärkta på en karta och sedan länge bortglömda. på Kungsholmen.” Katarina stirrade ner i golvet och nickade. Försvarets radioanstalt.Så de åkte snålskjuts istället. Hur säker en försvarsanläggning än ansågs vara släpptes alltid hantverkare och tekniker in – ofta utan mer än en pliktskyldig kontroll.

men att leva med en fasad som karriärkvinna i nansbranschen tärde. och i fallet med Den onde även bland crackare som gillade att bryta sig in i system av mindre etiska skäl. som var lite äldre än de övriga. Hon satte sig tungt i skrivbordsstolen och släppte i samma rörelse den mörkbruna portföljen på golvet. Dess värderingar var inte hennes. Slet av skyddspapperet runt chokladen. tände ljuset och stängde sedan både ytterdörren och den inre ljuddämpande ordentligt. engagemanget hos grävande organisationer som Human Rights Watch . Edvard. Hon tog av scarfen och slängde den på bordet. kallade Den onde och Den fule efter Sergio Leones lm och vars plansch hängde på väggen bakom dem. Fåtöljen knarrade när hon lutade sig bakåt och smuttade på den svarta drycken. Hon föll in i de vanliga morgonrutinerna. agerade som ino ciell chef. Litteratur. Analysarbetet vid tidningar som e Economist och Forbes. Till skillnad från många kollegor i de mer rumsrena underrättelseorganisationerna ansåg hon att öppna kanaler var guldgruvor att gräva i. De tillhörde eliten bland hackare. där hon utvärderade de säkerhetspolitiska förhållandena. inte nå resultat eller aldrig se utfallet av alla långa timmar bakom kulisserna. Ibland var det plågsamt att inte komma framåt. Hon anade att Somaliafallet skulle gå samma väg och till slut lämnas orört i arkivet. Kanske borde hon ha satsat på civila studier istället och förkovrat sig i något helt annat. aktiverade den ena datorn som var ansluten till internet och tillbringade sedan de kommande två timmarna med att läsa e-post. Tjänsten gav intellektuell stimulans. först som analytiker hos den militära underrättelsetjänstens dolda verksamhet med fokus på OSS-området. När sedan Ultima Capital skapades två år senare såg hon chansen att få mer ansvar. Ända sedan hon lämnade det militära livet hade hon arbetat med inhämtning och analys av underrättelser i någon form. Katarina öppnade dörren till sitt rum med ett passerkort. Samhälle. Eller bara lmvetenskap.Han log åt henne och vaggade vidare till ett rum intill där gruppens övriga två IT-assistenter satt. nyheter och annan öppen information.

Förvånad stirrade hon på det lilla fönstret. att med hjärnan som vapen göra skillnad i kampen mot världens alla antagonister. Han höll den alltid slipad. Men det var bara en tidsfråga innan de skulle hitta honom igen. Han förväntades arbeta men kunde inte uppbåda tillräckligt med intresse. Det här var anledningen till att hon släpade sig ur sängen varje morgon. När hon skulle påbörja det tunga arbetet på den andra skyddade datorn med att sätta tänderna i den hemliga information som passerat genom kablarna under natten ck hon ett meddelande på skärmen. Det fanns viktigare problem att fokusera på och han förstod inte vad han egentligen gjorde här. * Gustav blickade ut över parken åtta våningar längre ner på andra sidan gatan.eller individer som journalister eller a ärsmän med fokus på enskilda länder eller regioner skulle inte underskattas. Rågsved och Örby lyckades han göra sig av med förföljarna. testade eggen mot nageln och drog ngertopparna över sågtänderna. skolgårdar och gångvägar i Högdalen. Handtaget i rä ad. Någon hade försökt döda honom. Kanske hade det redan skett. glasförstärkt nylon skänkte en trygghet som bara vapen kan göra. Han blev inte av med känslan att vara iakttagen. Men hon och kollegorna var ständigt efter och tvingades hela tiden jaga ikapp. Blommorna hade för länge sedan krupit tillbaka under marken. och gräset gav ett urvattnat intryck trots solskenet. . Han plockade fram SOG SEAL-kniven. Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och lade upp benen på skrivbordet. Det japanska stålet var repat och nött. Bilregistret var som de esta andra databaser öppet för allmänheten. Gustav Sterner ville starta en chatt. men kunde fortfarande skära igenom trä och senor med lätthet. Hon accepterade. Tack vare avledande manövrar via rondeller. men istället för att hantera det problemet satt han och konstruerade en beräkningsmodell för leasing av infrastrukturinvesteringar. Ingen av dem hade hållit kontakten mer än sporadiskt under de senaste åren.

Pappskalle. Han behövde få ventilera helgens händelser med någon som förstod . Vissa tillstånd ändrades aldrig. BBC World News kablade återigen ut nyheter om fortsatta kon ikter och övergrepp i Afrika och att Herrens befrielsearmé var på frammarsch i norra Uganda. Chefen stod och blängde med två prickar som ögon i ett uppsvällt ansikte. Hon var skarp och behövde alltid en större intellektuell utmaning än vad livet i Karlsborg erbjöd. Blicken ackade mellan kniven och Gustav tills han med händerna på höften öppnade munnen för att säga något. Men någon behövde stå upp för dem som inte kunde skydda sig på egen hand. dyrare klocka.Ett hummande från korridoren ck Gustav att vrida på huvudet. eller några andra chefer heller för den delen. Han hade inte mycket till övers för Mats. Att hon hamnade i underrättelsetjänstens mörka garderober efter SSG förvånade honom inte. Kontoret i det smutsgula tegelhuset vid S :t Eriksplan var som vanligt fullt av liv där alla skyndade fram och tillbaka. Ibland tyckte han att Afrika kunde lämnas åt sitt öde. Det moderna samhällets dräng. pengar att tjäna och status att få upprepade sig historien. Kon ikterna upphörde aldrig och korruptionen frodades. Nyheterna påminde honom om Katarina. Han behövde tankemässig frihet och rörlighet. Gustav vågade avvika och hans popularitet hos det välrenommerade konsultföretaget dalade i takt med att han vägrade låta sig formas och anpassas. Livet handlade om nästa projekt. De gömde sig bakom vitskjortade fasader och mörka kostymer och vågade inte sticka ut hakan och avvika från normen. Gustav slängde igen dörren med en smäll och fortsatte med att pilla bort skräp under naglarna. högre bonus och efternamnen i mobiltelefonens långa kontaktlista. Han övervägde starkt att tända en cigarr men lade undan kniven och greppade tangentbordet istället och fokuserade på webbläsaren. Så länge det fanns naturtillgångar. Han förstod än idag inte varför han satsat tid och pengar i fyra år för att bli ekonom när han ändå bara betraktades som en produktionsresurs som utnyttjades. rädda för att visa sitt rätta jag. Den som fogade sig bäst belönades med en karriär i pyramidspelet.

lossade selen framför pro tens plog och lämnade kontoret. Hon var online och han öppnade en chatt med Rollergirl via Skype. Trots livvaktsutbildningen och alla timmar han övat på strid kände han sig inte längre trygg i den normala. I skuggan av höghusen kröp den råa kylan innanför rocken och han ökade takten för att få upp värmen. Han drog åt halsduken och tänkte på Peter som gav honom den då de fortfarande umgicks. valde han efter dess fornnordiska betydelse ”människosläktets beskyddare”. Upptagen ? <Rollergirl > Hej ! Länge sen… inte farligt. Han hade aldrig accepterat Gustavs yrkesval som o cer och gratulerade honom inte när han blev antagen till SSG. alda bergr. <alda bergr> Hej.vad det innebar och som befann sig inne i systemet. När han skyndade på stegen längs Torsgatan mot tunnelbanan vid S :t Eriksplan svepte blicken fram och tillbaka. Ett råkallt Stockholm med ett svagt ljus som silade ner från den tunna skyn bättrade inte på humöret. Sitt eget användarnamn. Peter förstod inte viljan att riskera livet för någon eller något. Hon förstod hur han tänkte och var ett bra bollplank. Han letade fram hennes kontaktuppgifter. civila omgivningen. Läget ? <alda bergr> TARF U :( <Rollergirl > ? <alda bergr> Berättar mer ftf… :x. Känslan av att vara påpassad var fortsatt stark. vad sägs om att trä as ? <Rollergirl > Långa Raden ? <alda bergr> Ja. Han greppade om kniven i rock ckan. Dessutom saknade han hennes sällskap. vare sig . Överallt fanns parkerade bilar och människor i rörelse och det var inte svårt för en bevakare att försvinna i mängden. torsdag ? <Rollergirl > Ses… ta hand om dig ! :S Klockan var bara tjugo över fyra när han reste sig från skrivbordet.

Han skade upp den i farten och läste ett meddelande samtidigt som han passerade spärren och fortsatte ner i rulltrappan. två vid Kungliga ottan och en vid kustjägarna – som han lyckats behålla trots den isolerade tiden vid SSG. . De senaste dagarnas händelser hade fått Gustav att helt glömma bort att han varje månad brukade trä ade tre närmaste vännerna – samtliga reservo cerare. Föräldrarnas mantra om betydelsen av solidaritet. rättvisa och att självuppo rande hjälpa andra gjorde inte intryck på honom. Tradition och etikett spelade en central roll samtidigt som de ventilerade livet i detalj – utmärkta tillfällen för att stärka vänskapen.på svensk mark eller längre bort. Men Gustav intalade sig att det mer handlade om oro. Tillställningarna var starkt präglade av marinen. När Gustav tog trapporna ner till tunnelbanan i dubbla steg vibrerade telefonen i bröst ckan. Gustav kände sig lättare till sinnes när han klev på tåget och sjönk ner på en fönsterplats. En rädsla för att förlora någon han älskade och behövde. Mattias påminde om lördagens gemensamma middag. Han var trots allt inte ensam.

Ibland tyckte hon att hon hörde vinden och om hon koncentrerade sig riktigt mycket trodde hon sig även känna hur den rörde vid ansiktet. Dofterna kom bara från ka et och hennes otvättade kropp. Gruppen var redan på plats och även de såg medtagna ut. lade han till när han noterade att hon inte gjorde någon ansats till att resa sig. En begynnande huvudvärk smög sig dessutom på. ”vad vill kärringen nu då ?” Utan att vänta på svar skickade hon ut honom i korridoren och följde sedan ryggtavlan med en urtvättad Linux-pingvin till det närmaste sekretessrummet. Svaret undvek henne fortfarande. I högsätet närmast den vitputsade väggen med sex bildskärmar runt en projektorduk satt avdelningschef Omnisciens . Hon hade jobbat hela natten utan att nå vidare framgång. Hon fortsatte att blunda för att njuta av frihetskänslan. Stövlarna låg på golvet tillsammans med merparten av arbetsglädjen. hon suckade. ”Edvard”. ”Hej. öppnade sedan ögonen och var tillbaka på kontoret i underjorden med dess kliniskt rena luft och fyra väggar. genomgång med Draken … Nu”. Besökslampan tändes och innan hon hann svara öppnade Den gode båda dörrarna och stack in huvudet. Alla utom Draken. gnuggade sig i ögonen och klamrade sig desperat kvar vid känslan av frihet.3 Katarina slokade mot skrivbordet fyllt av papper med ka e äckar och smulor från den pistagelängd hon räddat från karummet.

sa Viveca . satte sig vid den bortersta änden och började arbeta på en dator medan smulor regnande ner över tangentbordet. Viveca satte på sig de röda läsglasögonen som hängde runt halsen. Ytterligare två minuter av hennes liv som hon inte ck tillbaka. Hon förkroppsligade enligt Katarina allt som var fel med den statliga och privata världen på en och samma gång : den stela byråkratens brist på exibilitet i tanke och handling och kapitalistens enkelspåriga förmåga att sätta ekonomin först. Med det här tempot blev de aldrig färdiga. för att komma framåt under den kvarvarande tid vi allokerar till detta projekt har vi fått förstärkning …”. ”… utan påtagligt resultat.Magnus. tog av glasögonen och tittade ut över församlingen ”… av Ylva Larsson från … FRA. ”Som ni alla vet har vi arbetat hårt med det spår som fröken Wallin hittade för några veckor sedan …”. Viveca tittade på Katarina med skadeglädje i blicken. ”Wallin ?” sa Viveca och knackade med handen så att armbanden rasslade mot bordsskivan. ”Så.” Katarina suckade inombords. Viveca Bosin. Till höger om Roland – deras expert på globala transfereringssystem – satt en ung kvinna och stirrade ner i bordsskivan.” Bitch ! Du har inte gjort ett skit. Den gode fyllde munnen med två skivor brun sockerkaka från fatet mitt på bordet. som vanligt behängd med färgglada smycken till stor variation och stort antal. Katarina korsade armarna och blängde tillbaka. läste innantill på en fusklapp. och därigenom hitta eller eliminera samband och mönster”. I ögonvrån kikade hon på Ylva som minutiöst plockade bort nagelbanden en millimeter i taget och inte gjorde en ansats till att hälsa. ”Hon ska hjälpa oss med att strukturera och korsreferera data. Trots en tanig kropp och anemisk hy trodde Katarina att män uppskattade den smala näsan och det naturligt blonda håret som lade sig i vågor ner mot axlarna. Först när Katarina sjönk ner i den närmaste karmstolen lade hon märke till ett nytt ansikte vid bordet. Teet framför henne hade kallnat. Draken gjorde redan för fyra dagar sedan under ett enskilt samtal klart att undersökningen fortgick på nåder.

en NPO – Non Pro t Organization – som sysslar med humanitärt bistånd i samarbete med det kollektiv av NGO :s – Non Governmental Organisations – som nns på plats. De högupplösta bildskärmarna bakom henne vaknade till liv och visade långa rullande listor med namn. Katarina kände mer medlidande över bristen på insikt än ilska över det korkade avbrottet. Katarina tackade honom med ett leende. Spåret …” ”Tack. Den gode gjorde tummen upp bakom datorn. sa Katarina och reste sig. spåret startade med en röd agg i systemet för en Somalisk lokalavdelning till Heifer International. ”De öppnade konton i en bank i Sudan som är uppsatt på Listan. från o shorebolag och rika privatpersoner. Även dessa främst från länder på Listan. Hon klev fram i strumplästen och vände sig mot publiken.” Hon syftade på en internationell lista över särskilt intressanta länder att bevaka när det gällde penningtvätt och nansiering av terror. grupper och träningsläger med kopplingar till terrorism…” Så fort Katarina vände sig om och riktade uppmärksamheten mot kartan över östra Afrika tog Draken chansen. En del energi kom tillbaka. ”Okej. jag kan ta över”. och därefter enstaka större donationer. inga av dem bra.” Hon tog ett djupt andetag. Jag menar. Att trotsa Draken brukade ha den e ekten.med monoton röst när hon läste innantill. ”Därför får jag nog börja med att summera var vi står idag. Viveca såg på henne. Hon satte sig ner. ”Men … Wallin. Olika känslor spelade över ansiktet. så kallade zahats. ”Först gjordes en mängd små insättningar strax under gränsen på tiotusen dollar. fotogra er och kopior av dokument. det kan ju vem som helst.” Hon plirade över kanten på glasögonen. Dessutom hade bistånd erhållits bland annat . att bara öppna ett konto i en bank kan väl inte vara skäl för misstanke. kartor. Draken fattade fortfarande inte ett skit. ”Trots den tillfälliga invasionen av kristna etiopiska trupper är Sudan fortfarande en del av det islamiska Afrika som med stor säkerhet huserade individer.

även i Sverige. ”Vad är hawala ?” sa Ylva och studerade skärmarna ingående. ”Höga löner till okvali cerade lokalanställda. Kräver inte mer än en telefon och två ombud … Roland ?” Roland slätade till överkamningen. men fann inget. Hon behövde göra något åt henne. som har funnits sedan långt före Kristus och som kan gå under olika namn. Katarina missade nästan den yende rösten. tajmingen och på de sätt pengarna försvann var inte förenliga med arbetet att lämna humanitärt bistånd. ”De började plocka ut pengar på ett sätt som inte stämde med verksamheten. öh.från Sverige genom Sida. Den som vill föra över pengar går till en ansluten kontakt. ”… är ett system. Hon hade nu deras fulla uppmärksamhet. Beloppens storlek.” Hon tystnade och lät dem smälta informationen. ”Va ? Jo. kallad hawaladar. och avgiften . ”Hawala är …” Draken fnissade utan att ta blicken från sitt klottrande. det är ett sätt att ytta pengar över världen utanför de vanliga systemen. satte ihop händerna. och lämnar in pengarna i utbyte mot en kod. Draken ritade gurer i sitt anteckningsblock och sörplade ljudligt på en kyld Loka. sannolikt via hawala och kurir. Då hade aggorna redan börjat dyka upp. Sen blev det värre.” Hon kom upp i varv och yttade deras fokus till ett antal markerade transaktioner genom att peka med hela handen. Principen är dock densamma.” Hon var torr i halsen och såg sig om efter vatten. harklade sig och tog tillfälligt över ordet. Katarina svor tyst. Dessutom ändrades rmatecknarna och redovisningen var obe ntlig. Han ck klämma fram orden och slutet av varje mening försvann oftast i ohörbarhet. eller metod om man vill. Merparten av pengarna som plockats ut har transfererats till Dubai. Hawaladars nns över hela världen. stora enskilda banköverföringar till era länder på Listan samt privata donationer som istället för att brukas direkt slussades vidare. Katarina tyckte alltid att han lät så lidande.

Bildskärmarna slocknade. Ylva. Allting kan ske med pseudonymer om så önskas. Draken samlade ihop sig och troppade raskt av. vilket är fyra gånger mer än via vanliga banköverföringar. Roland var som alltid noga med detaljerna. Katarina vände sig mot Ylva och försökte le uppmuntrande.” * Fem dagar efter att Gustav bevittnat avrättningen korsade han Skeppsholmsbron och lät blicken svepa över Amiralitetshuset. Koden meddelas sedan till mottagaren som går och hämtar ut pengarna.” Blicken uttryckte allt annat än tacksamhet. Han tog in alla fartyg av trä. inslaget av hav i den klara luften och de historiska byggnaderna som vittnade om den örlogsbas som en gång legat här. ”Välkommen till underrättelsevärldens svar på Fawlty Towers. inga elektroniska system används och dokumentationen är knapphändig. tack”. ”Jag tror bestämt det räcker så. Kvar fanns ett moln av parfym och en hopknölad fusklapp. Gruppen sätter in dig i det praktiska. Kontakterna gör senare upp inbördes …” Katarina yttade vikten från ena foten till den andra. Vi behöver skarpa hjärnor här. sa Draken och lyfte huvudet från blocket. och tack till Wallin.” ”Okej. Det här tog lite längre tid än hon avsett. Hon lät glasögonen falla mot bröstet. då så. SSG :s utbildningstecken ck inte bäras av sekretesskäl. ”Ja. Bara från Gulfstaterna till Pakistan transfereras årligen fem till sex miljarder dollar. Han hoppades att kniven innanför byxlinningen i korsryggen inte syntes. sa Katarina och satte sig. Uppenbarligen. Frågor ?” Det fanns inga. ”För all del”. Det är i princip omöjligt att spåra vart pengarna tar vägen. .är typiskt fem procent. Hoppas jag att du känner dig välkommen. ”Metoden efterlämnar inga spår då inga pengar faktiskt yttas. kyrkans vita rondör och Galär ottans gamla tyghus på höjden. Det var redan fullt. Tillfredsställd noterade han blickarna som kvinnorna kastade på den marinblå uniformen. dekorerad med guld och med en gyllene treudd på bröstet – utbildningstecknet för kustjägarna.

Med en cigarr i höger hand gick han längs Svensksundsgatan mot Långa Raden där de avlånga gula byggnaderna ursprungligen uppfördes som kaserner åt Karl XII :s drabanter, men sedan bland annat hyste Sjöo cerssällskapet. Han var en kvart tidig, blåste ut röken och stampade sönder cigarrstumpen mot en kullersten. I o cersmässen serverades regelbundet lunch för o cerare med gäster och den var en populär plats att trä a gamla och nya kollegor på. Nätverket mellan reservo cerare var starkt och förgrenade sig in i samhällets alla olika sfärer, såväl privata som o entliga. En vapenbroder litade man på och många a ärer och rekryteringar gjordes den vägen. Gustavs kollegor och bekanta arbetade inom militären, polisen och statsförvaltningen där representationen inom den hemliga branschen var stor. Reservo cerare fanns dessutom på de esta ambassader, konsulat och beskickningar. En blå port i trä öppnade mot en liten, vitmålad hall med agnande färg på väggarna. Han följde en trappa uppåt och smet förbi kön med betalande in i en smal korridor med en rad fönster mot parken utanför. När han sedan klev över tröskeln till mässen gjorde han ett diskret taktsteg och hälsade med en kort nick i enlighet med etiketten inom Am biekåren. Flottan var mer avslappnad och brydde sig föga. Hälsningen besvarades inte. I taket fanns mindre lampor med dekorationer i kristall och fönstren som vette mot Kastellholmen inramades av tunga, guldfärgade brokadgardiner. På väggarna hängde målningar av amiraler och kommendanter ur det för utna infattade i förgyllda ramar. Mitt i rummet fanns ett stort antal runda och rektangulära bord utplacerade med någorlunda exakta mellanrum och salen var till hälften fylld av gäster, främst i de övre åldersgrupperna. Bakom ett piano satt en man som med råge måste ha passerat åttio och spelade en lugn melodi Gustav inte kände igen. Han fortsatte in i lokalens bakre delar till sällskapsrummen. Väggarna var klädda med målningar av svenska konungar, diverse örlogsfartyg och minnessaker från olika eskadrar och sällskapets verksamhet genom åren. Men inga mörka, knarrande läderfåtöljer.

Han satte sig i en vit trästol och klämde missnöjt på det blå sätestyget. En mäss skulle vara fylld med slitna skinnmöbler där cigarrer röktes och världsproblem löstes med en konjakskupa i handen. På hans vänstra sida hängde ett stort porträtt av kung Oscar II, från vilken Marinen fått den traditionsenliga Oscarssupen. Idag var han dock inte här för nöjes skull. Katarina kom alltid i tid och det fanns ännu några minuter tillgodo. Han funderade igenom vad han skulle säga. Sedan åren vid SSG under operationer i Sverige och utomlands visste han att hon lyssnade utan att döma. Att svettas tillsammans i en centralafrikansk djungel och se blod torka på Afghanistans karga jord skapade ett samförstånd som vanliga civila inte förstod. Katarina visste hur bräckligt det mänskliga livet var och hur det kändes att avsluta det i förtid. En välkänd gur avtecknade sig i korridoren med en halvfull plastmugg i handen. Katarina rörde sig med kontrollerade steg och kavajen och den svarta knälånga kjolen gjorde inget för att dölja hennes atletiska kropp. Det eldröda håret var strikt uppsatt i en knut som framhävde den spetsiga hakan och de höga kindbenen med lätta fräknar. En Rolling Stones-brosch i form av en röd mun med utsträckt tunga sade Gustav att hon fortfarande var den person som en gång i tiden hängde på hotellet i Karlsborg i anellskjorta och lyssnade på Scorpions och Pearl Jam. Hon sörplade i sig den sista apelsinjuicen, sjönk ner i so an intill och lät händerna vila i knät utan att korsa benen. Han visste att hon valde den positionen eftersom den tillät snabbast agerande om något inträ ade. Antagligen var det omedvetet. ”Röker du fortfarande de där cigarrerna ?” Hon sni ade åt hans håll och rynkade på näsan. Han tittade ner på händerna. ”Hur är det med dig ? Och vad är det som är så viktigt ?” Hon lade huvudet på sned på det sätt han mindes, ett uttryck för äkta omtanke. Han betraktade henne bekymrat och övergick sedan till sin berättelse utan att utelämna några detaljer om de senaste dagarnas

händelser. Rynkan mellan hennes ögonbryn djupnade och hon nickade då och då. När han var färdig satt hon tyst och frånvarande som alltid när hennes analytiska hjärna gick på högvarv och han visste bättre än att störa. Efter några minuter drog hon ett djupt andetag och naglade fast honom med de klarblå ögonen. ”Du är väl helt civil numera ?” Det berodde på hur man såg det. Han mindes ett tillfälle under ekonomistudierna när han cyklade från Stockholms Universitet mot Roslagstull längs motorvägen, när avgassystemet hos en bil smällde två gånger precis utanför synfältet. Ljudfrekvensen hos knallarna och tiden mellan dem påminde om ett dubbelskott från en nio millimeters pistol. Gustav svepte re exmässigt jackan åt sidan och försökt dra en pistol ur ett hölster han inte längre bar på samtidigt som han kastade sig av cykeln i farten. ”Så mycket man kan efter tio år i Rikets tjänst.” ”Det innebär att du inte är sekretessklassad.” Hon såg på honom avvaktande, men mjuknade. ”Hur som helst. Du känner till den ökade hotbilden mot Sverige ?” Det gjorde han. Fler och er kon ikthärdar hade blossat upp runt om i världen de senaste åren och i takt med dem Sveriges exponering. De svenska regeringarna tog oavsett partifärg allt tydligare politiska ställningstaganden och den nuvarande moderata utrikesministern gjorde allt för att placera Sverige på den internationella kartan. Sverige befann sig idag i samma kategori som USA, Storbritannien och andra västländer som aktivt stred mot terrorismen och blev därmed en tydligare måltavla. ”Svenska och andra västerländska underrättelseorganisationer har sett en ökad aktivitet av extremister i Europa sedan USA blev mer stängt. Och ofta är det medborgare som redan är i landet som greppar vapnen.” Hon yttade sig närmare. Gustav studerade hennes ben i det skarpa solljus som fönstren formade till rektanglar över möbler och golv. Kjolen hade glidit bakåt och exponerade mer hud. Han föreställde sig hur den skulle kännas mot handen. Mjuk och len.

” Hon reste sig som en signal att mötet var över. men vet ändå att något är på gång. Sköt om dig nu. En mörk och ond sådan. En transistorradio står på i en annan del av huset. Båda satt tysta och tittade på varandra. Men vid horisonten hopade sig mörka. men hur ofta tror du att det inträ ar en kallblodig avrättning omedelbart åtföljd av ett mordförsök och sedan en förmodad skuggning och bevakning ?” Hon hade en poäng.” ”Visst. Så var det allt som oftast. Kniven skavde i ryggen och han skiftade position åt hennes håll. ”Jag hör av mig igen. självklart. Ibland har vi bara indicier. Den hjälper faster att sova. Väggarna gnisslar och vrider sig i det gamla huset. Vilken roll spelade han i denna händelseutveckling ? Hur skulle han agera ? Solskenet re ekterades i Södermalms fönster och plåttak på andra sidan vattnet och en Djurgårdsfärja stävade förbi i en av många turer.” Efter att hon lämnat promenerade han planlöst och hamnade till slut vid Kastellet med utsikt över en glittrande Saltsjön. noga med att inte sätta ner fötterna där jag vet att den knarrar. med marken långt därnere.”Hur passar det in i mitt läge ?” ”Oklart. Han var förlorad i sin egen tankevärld. ’Ytterdörren är tung. * Jag är tio år och vaknar av att blåsan spränger. Därför var erfarenhet ovärderlig och varför han vänt sig till Katarina först. byiga moln och den tilltagande vindstyrkan avslöjade att en front drog in från havet. och jag vill inte väcka henne när jag försiktigt lämnar sängen och går ner för den breda trätrappan. Av detta märkte Gustav ingenting. eller en maggropskänsla. Utandningsluften . ”Du vet lika väl som jag att vi ofta måste agera med bristfälligt underlag. men jag skjuter upp den med hela kroppen och kliver ut på farstutrappan.” Han nickade. De såg mönstret och visste att det fanns en helt annan värld därute. ”Jag uppskattar om du håller mig informerad.

röra vid honom och säga att allt blev bra. Välkommen till en ny jävla dag. Därefter hände ingenting. men jag känner ingen kyla genom pyjamasen. Den talar till mig på ett språk jag uppfattar. När Gustav vaknade var sovrummet redan fyllt av grådaskigt ljus och ljuden av lekande barn i parken utanför letade sig in genom en öppen springa i fönstret. en gemensam ättelinje som länkar oss samman. utvärderar. Vargens gula ögon ser fortfarande rakt igenom mig. Jag ställer mig på det nedersta trappsteget och stirrar på marken där strålen av urin trä ar. går fram och sträcker fram handen. Två armlängder bort på gårdsplanens frusna grus står en varg med sidan mot mig. blundar ibland när tröttheten tar nytt grepp. Något får mig att lyfta huvudet. känner knottrigt grus under fötterna. Jag rör nästan vid den fuktiga nosen och andedräkten värmer ngrarna.blir till moln som driver iväg i den stjärnklara natten. Han huttrade i den kyliga luften och tog på pyjamasbyxor och en svart t-tröja och såg sig om efter vatten askan och en Ipren. Månen rullar över himlavalvet när vargen plötsligt vrider på huvudet och tassar vidare utan ytterligare ord. betraktar. Månskenet glimmar i snön och rimfrosten. Jag kliver ner från trappan. Halvt om halvt väntade han sig att få höra slammer i köket vilket ögonblick som helst. Huvudet är vridet åt mitt håll och den stirrar. Jag känner den instinktivt. gråspräckliga pälsen skimrar. som alltid. Han ville att Emilia skulle ligga intill. Stillhet. men bredvid var lakanet bara kallt och lägenheten tyst. men livet trängde sig på. men inte förstår. Tystnad. den täta. Han hovrade mitt . någonstans. men tvingar upp ögonlocken. Kanske ser den min framtid ? En människovalp på väg att bli man. Mina ögon är en portal genom vilken den kan blicka in i mitt innersta. De fanns här. Han låg en stund och försökte samla sig genom att studera en ekorre i tallen utanför. som vore vi fränder fångade i olika världar. Omärkligt försvinner den bland granarna bredvid huset och uppslukas av vintern.

plockade ner en tunn ljusblå sidenblus och höll den mot ansiktet. Han förmådde sig inte att plocka ned dem. Föregående sommar hade han samlat ihop en del av hennes kläder och skänkt dem till Stadsmissionen – bara för att omedelbart be att få tillbaka dem. I hallen sky ade han kläder åt sidan och noterade att mobiltelefonen på hallbordet var stum. En trist fredag där den täta himlen hotade med regn. Han visste att det var dags att rensa ut hennes saker. Inga meddelanden. hans livskamrat. Blusen hängde i en Guccibutik när han mellanlandade på Schiphol utanför Amsterdam på väg hem från ett uppdrag. Han kände fortfarande magnoliadoften från hennes parfym. Först när Emilia dog insåg han vidden av sin uppo ring. Han visste direkt att hon skulle älska den och slog till utan att tveka. Han såg henne överallt. trots att den tog en ansenlig del av hans patetiska lön. visste inte om han någonsin ville dit igen. Han var en idiot som inte hade tillbringat mer tid hemma. men kunde ännu inte skilja sig från dem. Nu fanns hon bara i minnet. Han stannade hemma från jobbet. i de vita muggarna som inte längre fylldes med jasmin te. På väggarna hängde deras fotogra er. Emilia var meningen och innehållet i hans liv. Hon var en av många han försakade. som om livet pågått runt omkring utan hans medverkan. Den blev plötsligt tung och han lade tillbaka den på en hylla med tröjor. skäggstubben var otrimmad och ringarna runt de grönblå ögonen mörkare. Håret stod åt sidan. i böckerna med dikter av Karlfeldt och Boye som hon älskade att bläddra i och uppfyllas av men inte faktiskt läsa. I so an de egentligen inte hade råd med. Han satte sig på en pall i garderoben och drog handen över hennes kläder. .i sovrummet och betraktade sig i kroppsspegeln på väggen. När han rekryterades till SSG tvingades han säga upp bekantskapen med alla utom de närmaste vännerna – gärna på ett otrevligt sätt så att de inte hörde av sig igen – och tilläts inte berätta för familjen vad han skulle göra. tillplattat av kudden.

Han letade efter en tom yta att släppa glasen och tallrikarna han plockat med sig på vägen dit. Irans nya generationer föll långt ifrån sin religion och sitt arv och ägnade mer tankekraft åt hur de skulle kringgå regimens rättfärdiga regler om alkohol och umgänge mellan man och kvinna – för att inte tala om homosexualitet – än åt studier av koranens ord. På köksfönstret ritade regnet långa streck. Ahmed föraktade dem. Det var en typisk mellandag – eller var det en vanlig dag ? Han var inte riktigt säker. Han frös i värmen trots den tredelade polyesterkostymen och kroppen tog tacksamt emot drycken. Fickuret i silver visade att det var tio minuter kvar. Familjen ydde från hembyn utanför Haifa när staten Israel bildades år . Han sträckte försiktigt på höger ben som omedelbart protesterade. * Solen passerade zenit över Imam Khomeini-moskéns minareter och det var dags för salat-ul-zuhr. ”Livet vände som en od byter riktning”. Sedan dess tillhörde . men orkade bara lägga upp pulverka e i en mugg och fylla på med varmt vatten från kranen. ka e och rostat vitt bröd med marmelad – tillsammans med kylskåpskall pizza från någon eller några dagar tidigare. brukade han säga till dem som fortfarande orkade lyssna. men lade dem till slut ovanpå de andra. släckt tobak och kompost välkomnade honom i köket. när han sju år gammal såg lekkamraterna sprängas i bitar av sionisternas bomber vid busstationer och marknader. Han bestämde sig för en sockerfrukost – juice från koncentrat. Kroppen var stel sedan länge men hjärtat hade inte åldrats en dag sedan Al-Nakba. Matoset låg som en hinna över huden och luften stank av pro t och materialism. middagsbönen.Travar av disk längs hela bänken med doft av gammal konjak. Han torkade av kanten på koppen med en näsduk och smuttade på det starka ka et med kardemumma. Utroparens kallelser drunknade i larmet från tusentals djur och människor som levde sina liv i världens största basar. De var svaga och fruktade inte Allah som de borde. Katastrofen.

jackor som hängde i fel vinkel. I hörnet stod dubbelsängen med täcken och kuddar i en hög. främmande energin i luften. Andra gjorde tvärtom och fyllde bostaden med tomma ammunitionslådor. . Planlösningen gav honom ögonblicklig koll över samtliga rum och han var ensam. som om varje droppe var dyrbar. Någon hade varit här. Rummet dominerades av ett två gånger en meter stort skrivbord framför det enda fönstret. patronhylsor och begagnade uniformer från andra världskriget. högar med pennor.och arbetsrummet med ytterkläderna på. svepte han det sista av ka et och tackade caféägaren med en darrande vinkning. * Gustav kunde nästan ta på den kvardröjande. Kniven ck vila i ckan. Han fattade väskan som stod på golvet med den vänstra handen och gick sedan lutad mot käppen till sitt avtalade möte med banken. Intill skrivbordet hängde ett fotogra med Gustav och några kollegor vid SSG som tagits på Vitsgarn utanför Berga Örlogsskolor en februaridag många år tidigare. stängde sedan ytterdörren och gick in i det kombinerade sov. en skugga som föll fel då hallbordet vridits. Saker hade blivit yttade och vidrörda – subtila detaljer som störde helhetsbilden i det undermedvetna. svart streck. pärmar och datorutskrifter. den inbördes ordningen på nycklar som rubbats. Ostadigt tog han stöd mot bordskanten och ställde sig upp med en viljeansträngning. En del militärer skiljde helt på jobb och fritid och hade inga påminnelser hemma. Försiktigt. Små gruskorn som inte borde nnas. omgivet av bokhyllor sprängfyllda med pocketböcker. men han lossade spännet som höll fast den i fodralet och greppade om handtaget.han stolt den palestinska diasporan och bekämpade judarna på alla sätt han kunde. En ensam Strindbergslampa kastade ett grönt skimmer över bruna krukväxter. anteckningar och tidningsklipp. Ögonen på samtliga doldes under ett tjockt.

Han saknade utrustning för att upptäcka dold apparatur med ärrsändande mikrofoner eller detonatorer som vilade i väntan på en utlösande signal. Kränkningen som våldgästningen innebar var redan fullbordad. En maskinskriven papperslapp innehöll ett kort meddelande på . Där förvarades något viktigare. Han studerade förslutningen för att upptäcka en eventuell försåtsminering. Frustrationen över att hela tiden ligga i underläge. Ännu en avvikelse. Och farligare. Även detta hade studerats. Det han såg ck håren på armarna att stå rakt upp. Gunilla vinkade glatt in i kameran. men gick ändå metodiskt igenom lägenheten med början i arbetsrummet. Av vikten att döma var innehållet substantiellt. som gjorde mest ont. vadderat kuvert utan frankering. öppnade sedan försiktigt och hällde ut innehållet. Om hans motståndare förstod vad det innebar blev hans situation svårare. och det mynt han ck i samband med examen från grundkursen vid SSG i en ram på väggen. I en av bokhyllorna stod ett träskrin inköpt i Tunisien. märkt med en etta. en fallskärm och en vinge. Lutad mot en vissen krukväxt på fönsterbrädan stod ett omärkt. att reagera istället för att agera. Utbildningstecknet för SSG. som innehades av ett ytterst fåtal. Einar. Fadern. De jävlarna menade verkligen allvar. Det var först i köket han tjugo minuter senare fann den sista anomalin. tog överhanden men han trängde undan ilskan. Båda tavlorna hängde dammfria och perfekt horisontellt. Gustav kände väl igen den virkade bordsduken och ljusstaken han hjälpligt svarvade i träslöjden i sjätte klass. Men det var det sista fotogra et. Insikten att det kunde nnas avlyssningsanordningar eller sprängladdningar utplacerade ck honom att skifta fokus. Hans bror som vanligt ensam med en gin och tonic framför teven. var ett stående svärd mot en fond av ett ankare.Gustav nöjde sig med detta enda fotogra tillsammans med kustjägarnas utbildningstecken. i den röda träningsoverallen med vita revärer på promenad med labradoren. En man vars ansikte inte syntes hukade bredvid modern och drack ka e med dopp. treudden. Numrerade fotogra er av hans familj låg utspridda över köksbordet.

. Familjen bevakades. Sju år senare nådde han sitt mål efter åratal av träning. Han studerade bilderna igen och kunde inte hålla tillbaka paniken. En i taget. femton månaders värnplikt och ytterligare ett år på O cershögskolan. Internt användes smeknamn. Det riktiga namnet brukades sällan. inga vänner kvar från uppväxten och en oklar relation till familjen som inte kände den person han blivit. Om Gustav gick till polisen. Människorna omkring blev till kulisser och statister i en föreställning som bara handlade om honom. Han ck svårt att andas och tog fram telefonen för att varna dem ändå. Familjen informerades tidigt om riskerna. När operatörerna rörde sig i samhället. men vågade inte trycka på knappen. När rädslan började krypa uppåt längs ryggraden och sorgen slog en järnring kring hjärtat tog han några djupa andetag för att fokusera.felfri svenska. men han trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Det här hade tagit för stora proportioner. Situationen var inte ny. inte ens när kollegialiteten övergått i vänskap. skulle de dödas. I nummerordning. Risken för vedergällning mot anhöriga hade alltid kastat en skugga över tillvaron. eller försökte ta kontakt med familjen. Vid femton års ålder vaknade ett begär att bli o cer vid kustjägarna. Av den anledningen var identiteten på dem som arbetade vid SSG mest sekretessbelagd av allt. reste sig och vankade av och an mellan diskbänken och matbordet som om den fysiska rörelsen kunde stilla kylan som spred sig i kroppen. där han sedan gick ut med toppbetyg bland trehundra kadetter. reste eller bodde på hotell nyttjades falska namn. Ett behov av utmaningar och viljan att värna samhälle och familj ättrade själen till en lina förankrad i en militär framtid som sedan drog honom genom tillvaron mot detta enda mål. Priset var ett förstört förhållande. Tröttheten tog istället över och han sjönk ner i stolen på nytt. Han satte sig tungt i en stol och lade huvudet i händerna och blundade så att världen skulle snurra lite mindre. Som värnpliktig rankades han högst och ck den enda platsen till o cersutbildningen.

Kanske ck han äntligen den öppning han behövde.När han sedan rekryterades till SSG blev det värre och kontakten under det senaste tiotalet åren var minimal. ofta era månader i taget. Lika stora som en halv tumme gav de en lm med hyfsad bildkvalitet. teve och musik till hemmabioanläggningen och plasmateven. men det ändrades när Emilia dog. Mest tyngd var han av den infekterade relationen med Peter. Ett tag. Med fotogra erna utspridda på det låga bordet framför sig slog han på nytt upp i glaset och studerade männen som brutit sig in. Värmen som fortplantade sig i kroppen höll för en stund borta det mörker som ofrånkomligen ansatte hjärtat. Utan att bry sig om äckarna som de smutsiga kängorna lämnade på köksgolvet hämtade han ner en aska single malt ur ett skåp. Hennes död var ett hårt slag för Peter som själv alltid drömt om det som Gustav och Emilia delade : äkta och innerlig kärlek. I garderoben stod en Hewlett Packard-server som laddade ner. . Han fann en plats i livet där hans egenskaper kom till användning för att skydda oskyldiga och svaga. hällde upp i ett dricksglas och tömde det i stora klunkar. trots att Gustav fortfarande levde. Men runt om i lägenheten fanns även videokameror kopplade till servern trådlöst. Lera smetades ut i det beigea tyget. även i dåligt ljus. De stod varandra nära där han ställde upp för henne när Gustav var ute på operationer. lagrade och strömmade lm. Han grät länge efter det telefonsamtalet. De här killarna visste verkligen hur man förstörde en lördagskväll. Att veta det var tillräcklig belöning i sig. gick in i vardagsrummet med askan och glaset och sjönk ner i so an. När han glömde bort Gunillas födelsedag för tredje året i rad berättade hon om tomheten av att ha o rat en son för fosterlandet. Men då var det värt det. En gång i tiden var de oskiljaktiga. Därefter samlade han ihop fotogra erna.

dagslönen på det här stället räcker knappt till en ny dosa. Under den veckolånga strapats som avslutade det första halvåret och resulterade i att de ck bära den gröna baskern och treudden infördes snusförbud. räckte honom en av de kalla ölen och svepte en egen utan att vänta på svar. . sa Ulf första gången de möttes. för satan. blond kalufs hjälpligt dolde kraftiga ärr som löpte över ansiktet. Ulf och Mattias tog motorbåten till den senares sportstuga vid Årsta Havsbad. med följd att Ulf utvecklade en särskild förmåga att göra egna blandningar av mossa och torv med olika grader av förruttnelse och fuktighet. Han vurmade för den tid när livet höll ett lugnare tempo och reste därför helst med lokalbuss. alltid med en bula under läppen. Flaskan såg ut som en miniatyr i den väldiga näven och försvann in i ett stort skägg. Gustav mindes fortfarande dagen han passerade genom grindarna till regementet KA på Rindö utanför Vaxholm. ”Ta gärna en rejäl en.4 Kvällen var blåsig och de bestämde sig för att äta inne.” Ulf kom sedan att ligga i bingen ovanför Gustav de gånger de ck några timmars sömn. ”Varje timme är ett tillfälle för en snus”. utan en aning om vad som egentligen väntade. skål !” Ulf. som tillsammans med en tjock. Fan. som delade Gustavs bakgrund vid kustjägarna. Gustav. men det är den sista du får. Ossian jobbade sent och föredrog – trots att han var o cer i ottan – att resa landvägen. ivrig och nervös. ”Gustavovich.

kanske för att de delade värderingar och syn på livet. välkammat hår i desperat behov av en klippning efter långa arbetsveckor som advokat skal vid Kammarkollegiet. ”Kungssången. sa Ulf och grävde på nytt i hinken med is.” Ulf himlade med ögonen. ta en öl för djävulen”. på en parkbänk vid Tekniska Högskolan eller i ett rum hos Örlogshemmet Victoria för en femtiolapp. där de iklädda uniform gick till Lilla Köpenhamn för några öl och annan fägring än tanterna i soldatbespisningen och sedan övernattade i ett trapphus. röd uga och i ckan på den putande tweedkavajen tronade en näsduk i blågrått paisleymönster. Ett runt ansikte kröntes av ett vågigt. svepte glasen och satte sig ner igen.Som stridsparskamrater gjorde de allt tillsammans och var oskiljaktiga även under permissionerna. där stämningen ökade i takt med att askorna tömdes. Under dubbelhakan hängde en handknuten. Ulf upphörde aldrig att påminna honom om den frikyrkliga uppväxten. Utan att någonsin sluta le fyllde Ulf snapsglasen med Svarta Döden. det isländska brännvin han gärna smakade. fattade snapsglasen med höger hand och väntade. . Många ansökningar om permutationer just nu. välkomna till bords !” Mattias avbröt tillfälligt all diskussion. Så avlöpte middagen på sedvanligt sätt. De bänkade sig. Ulf fyllde på. kokt potatis och fyllda dryckesglas när Ossian ramlade in med svettpärlor i pannan och andan halsen. Han studerade Mattias som passerade till och från köket med servis och tyckte att han såg mer gänglig och blek ut än vanligt. rådjurssadel. Mattias rodnade och tog emot askan.” De reste sig unisont och sjöng gladlynt med ton och takt efter förmåga. Gustav tog en klunk och dukade bordet. ”Mina herrar. rödvinbärsgelé. ”Förlåt … vi hade en mindre kris på jobbet. Hans syster arbetade fortfarande i Livets Ord. ”Pastorn. Av de tre vännerna stod han Gustav närmast. Bordet dignade av gubbröra. Mattias fanns oavbrutet vid hans sida efter Emilias död.

ställa sig upp och utbringa en skål enkom skriven kvällen till ära. För det rena och ädla som glömts för Svea rikes stolta själ. Låtom oss höja våra skummande stop för framtids vänskap och levnad lång för fosterjord och hjältars hop för den strålande ta eln. det säger jag bara. Gustav lade ner besticken utan att de vidrörde duken. Han satte sig med ett leende i mungipan och lät hakan sjunka mot bröstet. Mattias betraktade som vanligt omgivningen utan att aktivt delta i diskussionerna och besvarade frånvarande Gustav skål. hur har du haft det sedan sist ?” Mattias sky ade i sig av en mäktig chokladtårta under ett berg av vispad grädde. Gustav delade inte den glädjen. Kvällens insats nådde avsedd verkan. ”Gustav. Ossian avbröt den infekterade diskussionen genom att klinga i ett av sina många glas. ”Ut med sossepacket. För ett ögonblick övervägde han att låtsas som ingenting.” O cerskåren. att som vanligt raljera . som av gammal hävd var borgerligt orienterad. till sista droppen tömts ! Efter att de tömt glasen besvarades han med rungande bifall och applåder.Alla tankar som brukade tränga sig på stillades för stunden och den tomma lägenheten som väntade Gustav hemma blev alltmer avlägsen när han vaggades av alkoholen och vännernas sällskap. kunde inte nog njuta av det faktum att socialdemokraterna missat regeringsmakten för andra gången i valet. ”… det är fan det bästa som hänt på evigheter !” Ulf kom upp i varv. Han harklade sig och blickade ut mot havet när han reciterade. Drönare som förvandlat stolta svenskar till bidragstagare. för borgruinen som i djupa skogar gömts för våra fränders friska väl. – Skål. än en gång ! Kamrater.

Som polis vid Piketen brukade han tycka att problem som inte innefattade en fysisk lösning var extremt tråkiga. ”De asen borde steglas. Men det vore inte rätt att undanhålla dem sanningen.” En tystnad lägrade sig kring bordet och husets ensliga läge blev påtaglig. .” Gustav nickade.eller vara ospeci k.” Förlamningen kring bordet bröts av att Ossian ydde ut i köket och den tunga stämningen luckrades upp. ”För ganska exakt sju dygn sedan såg jag en man avrättas. Kanske står de här utanför just nu. chock och misstro som om de inte kunde bestämma sig för om han menade allvar eller inte. ”Du vet att vi nns här för dig om du behöver oss. oavsett vad. ”Det var som fan. Han hade öppnat det vita kuvertet med den välbekanta blå logotypen från Polismyndigheten i Stockholms län och sedan direkt kastat det. Han gillade inte riktigt att dela med sig av sitt allra innersta.” Han märkte hur orden slirade. Det visste han mycket väl. Gustav vred och vände på allting så länge att han inte längre orkade engagera sig i polisens göranden. De jävlarna bröt sig in i lägenheten.” Beslutet att utredningen var nedlagd i brist på spaningsunderlag daterades samma dag som de släppte av honom på bryggan i Nynäshamn. Ossian stirrade ner i bordet. Mattias betraktade honom. lysväv och snitslar. Ärendet är avskrivet.” Berättelsen verkade väcka Ulfs stridslust och hans ärr ammade röda i dunklet. ”De kan inte hitta någonting utan detaljerad karta. Beslutet kunde överklagas. Vad sa kollegorna ?” Gustav fnyste. De hjälpte varandra genom allt. På den tiden var Ossian och Mattias vana vid att äta laxsnittar i fartygets stridsledningscentral samtidigt som Gustav och Ulf låg under en gran i piskande regn. Deras ansikten avslöjade förvåning. ”Jag har inte kontaktat dem igen. precis som de gjort ända sedan de fann varandra på ofcershögskolan i Karlskrona över ett decennium tidigare. de hotar min familj till livet och jag är övertygad om att de håller mig under bevakning. Utanför kröp skymningen närmare och temperaturen föll snabbt. ”Omedelbart efteråt körde mördarna över mig med en motorbåt.

I rummet satt redan Den fule och Den onde försjunkna i arbete vid varsin bärbar dator. ”Som sagt. Du.”Ja. ”Jag är med. Men han gillade Ulfs entusiasm och lojalitet. ”Vi är ju reservo cerare. Enstaka ljus från sjömärken glimmade till och försvann och i kvällsbrisen fanns en stark antydan till vinter. sa Den gode och gick fram och tillbaka i det lilla rummet samtidigt som han hela tiden kliade sig i hårbotten. Avståndet mellan tanke och handling var kort och Gustav tyckte att det ibland inte blev så mycket bevänt med det förstnämnda. svartfärgat hår och ständiga variationer av urtvättade t-tröjor. tackade. men var samtidigt medveten om att det löftet kunde väga lätt i en pressad situation. räkna in mig också. för fan. * ”Det är något du måste se !” Katarina var på väg tillbaka från ett spinningpass på SATS när Den gode mötte henne utanför hissen. Under de tre år de arbetat tillsammans hade hon aldrig sett honom så uppspelt. ”Vi väntar på några till”.” Rösten avslöjade en nyfödd beslutsamhet såväl som en inre rörelse. jag kan xa en del grejer. De diskuterade Gustavs upplevelser samtidigt som askpelarna på cigarrerna växte sig längre och stjärnorna lade sina mönster. Han joggade med andan i halsen mot ett av sekretessrummen och hon skyndade efter. Men så länge de gjorde sitt jobb – och inte ägnade sig åt för mycket subversiv verksamhet på arbetstid – var hon nöjd. Gustav log tillbaka. På Mattias kommando greppade de askor och glas och satte sig på verandan invirade i ltar med utsikt över Hårs ärden. så åker vi ut och skjuter av deras jävla knäskålar !” Ulf dunkade näven i bordet. . Hackarna utgjorde en udda trio med bristande hygien. tatueringar.” Mattias drack av likören och blickade ut över vattnet. Hur svårt kan det vara ?” Såsom det anstod vapenbröder skålade de för sin gemensamma trohetsförklaring och beslutsamhet mot det yttre hot som förenade dem. vad som än händer nns vi här för dig. Ossian återvände efter en stund från köket.

nu får du ta och berätta vad som har hänt”. tisdag. Trots två havererade äktenskap och vissa brister i framträdandet ägde han en mogen charm och ett starkt självförtroende som hon visste fungerade väl på de yngre kvinnor han alltid hade omkring sig. Katarina kom på sig själv med att studera honom.” Han syftade på Frankrikes säkerhetstjänst. Ett allvar lägrade sig i rummet. var Katarinas personliga favorit. Den gode stannade i steget med en skärrad blick hon tidigare aldrig sett. ”Vi fångade nyss upp tra k i kablarna som …” Han avbröts av att Draken stormade in i rummet så att läsglasögonen studsade och satte sig i ett dis av eau-de-parfume som stack i ögonen. förstått ? Jag hoppas verkligen det här leder någonstans. ”De har tydligen haft en agent på insidan.” Edvards blick lämnade aldrig Katarina och med en nick uppmanade hon honom att fortsätta. Direction Generale de la Securite Exterieure. Planscherna skulle förmodligen försätta personalen i rätt patriotisk sinnesstämning. ”Landet behöver gummi”. Det här var något annat än si ror . Motvilligt ck hon erkänna att Draken förmodligen hade rätt.” ”Haft ?” sa Ylva försiktigt. utan att få svar. ”Okej. i syfte att slå till här !” Rummet ck genast liv. Roland och Ylva passerade genom dörrslussen och satte sig intill varandra utan ett ord. sa Katarina med munnen full. om de inte snart kom vidare var de tvungna att prioritera andra ärenden. ”Regeringskansliet har vidarebefordrat ett meddelande från DGSE till Must daterat igår. Hon tog en näve pepparkakor från ett fat och tuggade i sig dem i väntan på de andra. ”Hur vet DGSE detta ? Och vilka är terroristerna ?” Analytikern i Katarina tog över.På väggarna hängde särtryck av svenska örlogsfartyg med segel och fanor vajande i vinden bredvid gravallvarliga beredskapsbilder från andra världskriget. ”De meddelade att det med stor sannolikhet nns en terroristcell på plats i Sverige. ”Nästa gång vill jag att du hämtar mig direkt.

på en datorskärm eller anonyma bankkonton i ett land de aldrig besökt.” Den gode pausade och tittade ut över rummet. ”tros ligga bakom dödandet av över trehundra lärare och skolbarn i Beslan och vara arkitekt bakom era bomb. han bläddrade vidare utan att släppa texten med blicken. Blicken trängde ut i rummet och Katarina anade en obeveklig kraft under ytan. Klumpen i bröstet vägrade försvinna. De mötte en karismatisk man med rakat huvud. han läste på datorskärmen innan han fortsatte. Den onde tog ordet. Ryssarna har satt ett pris på hans huvud. Med nitbälte. ”Bilden är den senaste och är cirka tio år gammal. buskiga ögonbryn och en näsa som verkade ha brutits mer än en gång. Ett fotogra trädde fram på den stora skärmen. ”En inte alltför trevlig gur. ”Det verkar dessutom gurera en NGO vid namn CPD – Center for Peacemaking and Development. Konceptet med ett terroristattentat på svensk mark riktad mot svenska medborgare kändes overkligt. Tarkhan Gakaev.och våldsdåd i Ryssland. år uppges av DGSE vara cellens ledare. armar täckta av tatueringar från handleden och uppåt. ”fullt av militanta klaner och extrema grupper. ”Något mer ?” sa hon och borstade bort smulor från anteckningsblocket för att kunna skriva. ” . Bördig från Ingusjien men hamnade hos rebeller i Kurchaloiregionen i de Tjetjenska bergen. Grundläggande träning och stridserfarenhet med Mujaheddin i Afghanistan under åttiotalet”. Alla går väl att köpa. ”Meddelandet innehåller en hänvisning till Tjetjenien”. tvåhundrafemtiotusen euro.” Han ryckte lätt på axlarna och lutade sig tillbaka. Tjetjenien och angränsande republiker.” Han ögnade igenom de kvarvarande sidorna. Den gode fortsatte genomgången av läget genom att läsa i den ersidiga utskriften. Även om en del av dem idag samarbetar med enden Ryssland älskar de fortfarande att slåss när tillfälle ges. iklädd en ärmlös svart t-tröja med tryck från en konsert med Manowar var han en udda gur och passade väl in i den socialt missanpassade gruppen.

” Han skakade på huvudet. Först när det var fullt av inringade namn sammankopplade med linjer. Gula löv skimrade i skenet från enstaka lyktor och kontrasterade mot det annars kompakta mörkret. Materialet i väggarna släppte inte ut några som helst ljudvågor och var därmed omöjligt att avlyssna. jag menar hjälper folk. Kniven satt otympligt i korsryggen innanför jackan.. * Gustavs tankar svävade fritt när han gick ner mot kolonilotterna vid Vinterviken för att påbörja kvällens löpning. gröna gatlyktor i gjutjärn. berövad på intryck från omvärlden. Efter att pliktskyldigt ha töjt musklerna mot ett elskåp joggade han förbi de gamla tegelhusen som bevarats från Nobels dynamitfabrik. Det fanns ingen tid att förlora. ”men de kan också vara en front för andra verksamheter med dolda agendor. och så. därmed bedömer jag att detta inte påverkar oss.”Men”.” ”Jo. men han försökte ändå koppla av och ventilera ut alla intryck från de senaste dagarna. Hon brukade låtsas att hon var i en rymdstation. Platsen hade en aura av rustik tidlöshet och gångvägen kantades av höga. Rundan förde honom längs Mälaren där hängbjörkarna och alträden speglade sig i vattnet. ”.. I kammaren stod ett sfäriskt bås av plast som användes för särskilt känsliga telefonsamtal. sa Roland. När de väl lyckats etablera sin status och ska a kontakter hos givarländerna är det egentligen ingen som på allvar kontrollerar hur pengarna används. boxar och punktlistor bestämde hon sig för nästa drag. Draken började tala. Om det inte var något mer går vi tillbaka till viktigare saker. Utan att dröja gick Katarina med snabba kliv till ett rum intill. Hjärnan gick på högvarv när hon strukturerade problemet på papperet framför henne. Ingen lade först märke till den svaga rösten. I ärran svävade . förvisso”.” Viveca tittade på klockan och reste sig hastigt. men Katarina lyssnade inte längre. ”Jag trodde NGO :s arbetar för bra saker. Hon slog numret på kryptotelefonen ur minnet och bestämde trä redan samma kväll. sa Ylva. Som vi redan sett i Somalia.

Adrenalinet strömmade till. Då kunde de tillbringa mer tid tillsammans och kanske hitta tillbaka till den vänskap de en gång delade. synen och hörseln skärptes och varenda cell i kroppen likriktades till att bli snabb. Luften var skarp. Gustav hade länge tänkt föreslå att de skulle köpa en ihop. trots isen som snart skulle komma. men hade tidigare inte behövts hemma. I de ödsligare delarna av Örnsberg skymtade Båtsällskapets gula klubbhus intill ett system av ytbryggor och taggtråd. kunskap och energi . Obunden och fri. Kroppen anpassade sig automatiskt. Intuitionen hade räddat honom vid upprepade tillfällen. Plötsligt saktade kroppen in som hindrad av en osynlig hand. Den påminde alltid om Peter som drömde om en egen båt som förde honom dit vindarna bar. Varenda cell i kroppen skrek varning ! och indikerade att det fanns en närvaro som ville honom ont.lanternor på ett lastfartyg som gled fram i farleden förbi Solviksbadet. men själen skulle ha sitt. ute på uppdrag. Känslan hade han upplevt era gånger tidigare. Som om allting i livet lett fram till denna enda punkt i tiden där all erfarenhet.och segelbåtar radade upp sig på slipar och pallar i skenet från brygglampor ute på vattnet och enstaka lyktstolpar i ändarna av uppläggningsplatsen. Tobaken och alkoholen gjorde inte läget bättre. Sedan klarnade allt. blåmålad mastkran stod reslig i kanten av den plana grusytan. I Vinterviken låg fortfarande den smutsvita segelbåten av plast förtöjd vid en boj. Djupt försjunken i sin egen tankevärld sprang han förbi öde bostadsområden där det enda tecknet på liv var addrande ljus från teveapparater. Andhämtningen var tung när han följde den smala gångstigen längs vattenbrynet och han hade för länge sedan insett att de bästa åren låg bakom honom. farlig och aggressiv. En rostig. En obestämbar känsla ck hjärnan att omedelbart lämna sitt meditativa tillstånd. En bris gjorde trädens kronor levande i mörkret och dämpade tillfälligt suset av bilar från den avlägsna motorvägen. där motor.

Gustavs omställning tog inte mer än ett par sekunder. . redo att arbeta med en förlösande kraft. Klippet i stegen förstärktes av den sjudande aggressiviteten. Musklerna var som spända ädrar.kanaliserades och användes. Han tog kniven i höger hand och fortsatte framåt. Känslan av fara blev mer påtaglig och sedan blockerades stigen av en storväxt man intill en sopcontainer. Utgången av en strid berodde till mycket stor del på den mentala inställningen.

Blodet täckte snabbt den vita skjortan och det kom ett väsande ljud från den punkterade luftstrupen. I höger hand vilade en stilett. Intill en segelbåt på vänster sida framträdde ytterligare en person i dunklet. Långt svart hår i hästsvans. Situationen kunde ändå inte misstolkas. Hans lugna uppträdande och det deformerade ansiktet visade att han inte var främmande för att bruka våld. En jävla hallick. Knivbladet trängde genom halsen vid struphuvudet och motståndaren ryckte till som om han fått en elstöt. Mannen var i Gustavs storlek och bar en utfälld ASP batong som kunde göra mycket stor skada. Blicken var ofokuserad och han sluddrade.5 Gustav kände genast igen honom från övervaknings lmen i lägenheten. Han sjönk ihop och famlade med den fria handen mot snittet i halsen. . Gick han på droger kunde han dessutom ta en hel del smärta. men utgjorde ändå ett hot. En betydligt svårare motståndare som liknade en typisk Ivan. Bakom sig upplevde han en tredje närvaro. köttigt ansikte. men Gustav struntade fullständigt i det. Ivan såg ut som om han tänkte säga något. Trots det bristfälliga ljuset såg Gustav ryska fängelsetatueringar på händerna och halsarna på de två männen. Nu jävlar ! Han valde det svagaste målet och vräkte sig fram mot Hallicken med all kraft och snabbhet han kunde uppbåda. Men istället för att fokusera på den farliga knivhanden gick han direkt mot halsen.

Den Tredje Mannen undslapp ett kvidande och gav Gustav en tillfällig respit. Gustav kände panik och agerade re exmässigt. Men det varade bara temporärt. Helvete ! Den andra sparken trä ade höger hand och han kunde inte längre hålla i kniven som försvann. Övriga motståndare befann sig bara ett par hjärtslag bort. det hårt packade gruset. Det måste ha specialtillverkats för de väldiga händerna. Adrenalinet skärpte sinnena och gjorde Gustav extremt medveten om omgivningen. Ett brutet näsben gjorde ont och det pulserande blodet från spruckna ögonbryn gjorde det svårt att se. Men sparkarna uppfattade han för sent. Ivan ställde sig upp och vevade häftigt med batongen. träden med spökarmar i mörkret omkring dem. Den första trä ade i njurarna och skickade en våg av smärta genom kroppen. Gustavs muskulatur var tränad för att ta emot stryk. Gustav parerade Ivans batongslag mot huvudet med lätt böjd vänsterarm så att slaget rann av honom och kontrade simultant med ett hårt och rakt slag med knytnäven mot ögonen. Kall luft som värkte i näsan. men han såg den ingenstans. oroväckande stort. Han lyckades tillkämpa sig tid och handlingsutrymme och utnyttjade det för att hämta andan och leta efter kniven. Ivan backade och förde händerna mot ansiktet. ”Kiaaai !” Han kanaliserade aggressiviteten och rädslan. fortfarande med kniven i handen. Han stod kvar i knästående och blockerade sparken som ck hela kroppen att göra märken i gruset när den trycktes bakåt och slog sedan mot skrevet med full kraft.Trots att det gått många år sedan Gustav sist slogs för sitt liv svarade kroppen upp som om den aldrig gjort något annat. som en slaghammare på väg mot sitt städ. men blod . När Den Tredje Mannen tog sats för en tredje spark mot huvudet skymtade Gustav ett knogjärn. Ett krasande sade att slaget trä ade rätt och blödningen var omfattande. men kraften ck honom att sjunka ihop och kippa efter andan.

rann fortfarande från pannan och han rörde sig som i en dimma av smärta. Slagen trä ade tom luft, men tekniken var god. Gustav parerade och duckade men ck till slut ett slag över bröstkorgen. Den brännande smärtan i revbenen eldade på ilskan. Han greppade runt handleden på batongarmen och tog ett steg snett framåt mot Ivans högra sida, samtidigt som han använde kroppen som hävstång i en högervridning. Rörelsen ck avsedd e ekt. Ivan släppte batongen med ett vrål av smärta när handleden vreds om och Gustav greppade vapnet i samma rörelse. Han måttade ett slag mot Ivan men Den Tredje Mannen vräkte sig framåt på nytt och ck Gustav ur balans. Slaget missade nacken och trä ade istället Ivan över knäna. Huden på Gustavs knogar skrapades av när han tumlade runt i gruset med Mannen, och andhämtningen stod som ett tjockt dimmoln omkring dem. Tunga knytnävsslag landade i mellangärdet och på axlarna, men Gustav lyckades skydda huvudet och kanaliserade alla kvarvarande krafter till ett strypgrepp. Kampen tog ut sin rätt och hans kropp skrek efter vila. Tydligen kände de likadant. Utan förvarning reste sig Den Tredje Mannen och sprang iväg efter bästa förmåga. Ivan befann sig tjugo meter längre bort intill en vändplats med en livlös manskropp över axlarna. Luften rev i halsen i takt med ämtningarna och Gustav reste sig för att jaga ifatt, men kroppen ville annorlunda. Han stod istället ämtande kvar med händerna på knäna och stirrade på två röda baklyktor som försvann i hög fart mot Hägerstensvägen. Han linkade bort till sopcontainern och kollapsade på det hårda gruset. Ett stön undslapp honom och det blottade köttet på knogarna sved. Deras teknik och förmåga vittnade om både utbildning och erfarenhet. De verkade brutaliserade på ett oåterkalleligt sätt och hade med all säkerhet dödat tidigare. Att de var slaver rådde det heller ingen tvekan om och två av dem hade spenderat tid på en sovjetisk eller rysk anstalt. Gustav lutade huvudet mot den kalla plåten och såg med halvslutna

ögon hur utandningsluften kondenserades i kylan. Kroppen var tömd på energi och musklerna sved av mjölksyran. Händerna darrade av adrenalinet och anspänningen släppte i takt med att andhämtningen saktade ner. När hjärnan hann ikapp och började bearbeta hur nära döden han varit kom chocken som en ny spark i mellangärdet. Han kunde ha försvunnit för alltid utan att ha trä at Peter en sista gång för att ställa saker till rätta. Och mamma, vad skulle hon tänka när hon slutgiltigt förlorade en son för fosterlandet utan att de någonsin fann varandra igen ? Han grät, ensam i natten. * Fahd tog ner kroppen från axlarna och placerade den på marken. Alla stod tysta och betraktade kroppen i leran. I skogen intill knäcktes tunna kvistar på marken när vaktposten patrullerade. Timur undslapp sig ett svagt jämmer när han sjönk ner på knä intill sin bror och vaggade hans huvud i armarna. ”Hur i helvete gick det här till ?” sa Tarkhan och tittade in i Mukhits döda ögon som sedan länge förlorat sin lyster. Ett tragiskt bortfall och en onödig motgång i operationen. Men knappast mer än så. Mukhit var aldrig som sin bror : intelligent, modig och med den rätta känslan för kampens nödvändigheter. ”Ni underskattade honom”, sa Fahd och tog av den nerblodade tröjan. Kantiga, grova ärr – upphöjda sår som läkt dåligt – sicksackade över hela ryggen och bröstet. Tarkhan hade hört historien om hur Fahd Khalouf slogs tillsammans med kurdiska Peshmerga-trupper i det autonoma Irakiska Kurdistan. En natt överraskades de av turkiska kommandosoldater och han erhöll ”frihetskampens adelsmärken” under tortyren i fängelset. ”Du menar vi …”, sa Tarkhan. ”Hur fan kunde ni misslyckas med att döda en enda individ ?” Algeriern ryckte på axlarna och gick mot huset. Lutad mot en vägg stod hans vän och förde radbandets kulor mellan ngrarna i takt med bönerna utan att släppa den döde med blicken. För Mukhits själ, antog Tarkhan.

Abou Bakr Chouaki innehade rangen av mufti och gick alltid omkring med boken Ma’alim al-Tariq, Milstolpar, av mästaren Sayid Qutb under armen. Ett resultat av att hans far övergav honom på busstationen i Karachi när han var åtta år med enbart en koran i handen. Han hade berättat hur han hamnade på en madrassa, koranskola, med sala stisk inriktning där han stannade i nära tio år innan nåddes av nästa kall : att strida mot sionister och amerikaner i Bekaadalen och An Nasiriyah. Och det gjorde han bra. Tarkhan skruvade frånvarande på en klackring med dess svarta infällning av obsidian och tog ett djupt andetag. Luften kändes syrefattig, men han var tacksam över att regnet tog en tillfällig paus. Var det någonsin klart väder i det här gudsförgätna landet ? Han var inte trygg med denne Gustav Sterner. Den mannen uppvisade kyla och kontroll, och längst inne närde Tarkhan en oro för att inte hela bilden av mannen var klar. Att behålla kontrollen och försvara sig mot tre motståndare var inget annat än världsklass. Det bekräftade hans uppfattning att Sterner inte var en vanlig soldat. De militära symbolerna och diplomen i lägenheten visade att han var utbildad vid ett militärt förband som tillhörde eliten. Efter att själv ha gått igenom kommandoträning förstod han den inre styrka som krävdes för att klara en sådan utmaning. Han tänkte inte underskatta Sterners förmåga en andra gång, eller utmana den lättvindigt. Vad den andra militära utmärkelsen de funnit stod för lyckades de inte ta reda på, vilket spädde på hans oro. Tarkhan ck även en känsla av att bostaden var en plats för sorg. Det kunde vara både bra och dåligt. Kanske besatt svensken inte de krafter som behövdes för att orka kämpa, fast han kunde å andra sidan göra det utan att vara rädd för döden. Fatalistiska människor var farliga både för sig själva och för andra. Det visade om inte annat de sovjetiska respektive ryska trupperna i Afghanistan och Tjetjenien. Han tände två cigaretter och gav den ena till en av soldaterna. Tobakssmaken var en välkommen paus från markens unkna dunster.

De hade varit barn när Tarkhan bevittnade Dudajevs självständighetsförklaring från Ryssland i början av nittiotalet. ”Överste . pass. Därefter bytte han om till ett par mjuka jeans som inte hindrade . Men var skulle han ta vägen ? Och mer primärt. Han måste omedelbart ge sig av för att formera sig på nytt och reda ut den här jävla härvan. bankkort. men redan full ädrade kämpar. Jag vet. Efter viss tvekan tog han även ner ett inramat fotogra av Emilia från väggen. För att islam krävde det.. Smärtorna tilltog i takt med att adrenalinet försvann och han linkade hem så fort kroppen tillät. * Efter att ha satt nyckeln i låset med darrande händer stod Gustav i hallen och samlade sig. som om han tänkte falla ihop vilket ögonblick som helst. min vän. ”Jag vet. Så unga. Det var viktigt att ha henne med på den resa som förestod. Sedan kunde de utkräva hämnd. Mukhit skulle jordfästas så snart som möjligt. Männens bekymmerslösa attityd skänkte honom faderlig glädje. men alla förlorade de familj och släkt i ryssarnas summariska utrensningar under de två självständighetskrig som sedan följde. men också för att moralen inte skulle skadas av påminnelsen om riskerna med deras uppdrag. mobiltelefon och den bärbara datorn. Kroppen behövde rengöras och en djup grav grävas i skogen bakom huset. Han kanske aldrig skulle återvända. Utan att tända lamporna slet han fram en stor ryggsäck och kastade ner kläder.Några ur hans kärntrupp – lojala tjetjener allihop – satt på fallfärdiga trädgårdsstolar intill en vattenfylld eka och rökte och spelade kort. Tarkhan granskade honom genom tobaksröken.. vad skulle han ta med sig ? Han var tvungen att resa lätt – ett rörligt mål var alltid svårare att fånga.” Timur såg ner i marken och skakade i hela kroppen. Ingen blev någonsin sig själv igen.” Timur stövlade iväg genom leran och tecknade åt några av männen att hjälpa till.

en lätt mossgrön regnjacka av PacLite material samt samma vita löparskor som han nyss använt. en decimeterlång Maglite cklampa och ett multiverktyg från Leatherman. men de kunde inte vara överallt samtidigt. Han visste inte vilka resurser enden hade tillgång till. . Klädseln var tillräckligt mångsidig för att han skulle smälta in i en stadsmiljö såväl som att kunna leva och agera i naturen om så krävdes. Utan tvekan eller ånger gick han sedan ut. Utanför var kvällen lika tyst och kylslagen som femton minuter tidigare. Det kunde vara ett sammanträ ande. Samröret med polisen hade redan varit tillräckligt. SOG SEAL-kniven placerade han vid korsryggen. Gustav märkte att han slutade andas och tvingade kroppen att dra några djupa andetag och slappna av. Han slängde upp packningen på ryggen och styrde stegen mot gångvägarna i avsikt att promenera in till centrala Stockholm via Gröndal och Liljeholmen. Även om den var känd erbjöd den en oöverträ ad mobilitet. Han upptäckte inga andra rörelser i närheten och xerade personen med blicken. Avståndet mellan dem minskade snabbt och Gustav bedömde av kroppsrörelserna att det var en man. svart t-tröja med en eecetröja över för värme. Som sista åtgärd stoppade han på sig de viktigaste föremålen av alla : en mattsvart Suunto Core-klocka med kompass. men för säkerhetsskull yttade han kniven till jack ckan och lossade spännet på fodralet. Ansiktet var skymt av en uppfälld huva och händerna var instoppade i ckorna på en mörkblå dunjacka som inte gav några ledtrådar till vad som fanns under. men när han närmade sig lösgjorde sig en skepnad längre fram bland träden som kantade trottoaren och rörde sig åt hans håll. låste och gick ner för trapporna. Bilen stod i skuggan mellan två gatlyktor.rörligheten om han behövde springa. stängde dörren. När han gick från lägenheten bestämde han sig istället för att ta pickupen. Hyra en bil ville han inte göra då den lätt kunde spåras och stjäla en var inte aktuellt. Med handen på dörrhandtaget tittade han för sista gången på den plats som under så många år varit förbunden med glädje och sorg. barometer och höjdmätare.

nu. Tra kljuset slog om och han rullade vidare in på Hornsgatan utan något egentligt mål. I höjd med bilen lyfte personen på huvudet. Greppet om ratten hårdnade när han såg sig omkring för att hitta någon eller något att slå på. Gustav slog med knytnäven mot ansiktet så att mannen föll bakåt och följde direkt efter med att sätta sig grensle över honom med kniven mot strupen. Knogarna sved där huden skavts av och köttet stelnat. utan en riktig plan. mötte Gustavs blick och tog fram höger hand ur ckan. I handen höll han en papperslapp. va ? Fan…” Mannen stirrade på Gustav. eller var de bara en liten grupp med begränsad räckvidd? Tankarna malde och han behövde samla sig. ”Shit… chilla. Vid det här laget litade han inte på någon. Just nu handlade det om att undvika er misstag.” Gustav tryckte utanpå mannens ckor och bröstkorg och letade efter vapen. Han ville tillfoga skada.” Han reste sig från mannen som inte verkade nödbedd utan kravlade sig upp och sedan sprang runt bilen i en vid cirkel innan han försvann mot bostadsområdet. Gustav stoppade tillbaka kniven. Då kunde han bättre analysera vad som hänt innan han beslutade om nästa steg. Fokusera och ladda om. låste upp och kastade in ryggsäcken i utrymmet bakom sätena. Den fodrade jackan dämpade stöten mot asfalten. Trots den sena kvällen var det mycket liv och rörelse på Södermalms gator och molntäcket sprack upp. Så mycket för att undvika polisen. Hur förväntades han agera ? Kunde de följa elektroniska spår från korttransaktioner och övervakningskameror. Gustav sänkte kniven utan att lägga tillbaka den. Först när han passerade över Liljeholmsbron och såg stadens ljus breda ut sig sjönk han tillbaka i sätet och slappnade av. Därefter märkte han kniven och blodet som rann från nästan. ”Öh. Vid rödljuset på andra sidan bron drog han upp värmereglaget och lät luften tränga undan den fuktiga kyla som klängde på kroppen. va. känna .” ”Håll käften. ”Försvinn. men fann inga. Motorn startade direkt.Tjugofem meter senare saktade Gustav in på stegen precis innan ljuset från gatlyktan trä ade honom.

Det räckte för åtminstone ett par nätter under tak. Han vevade ner sidorutan och sög girigt in den friska luften trots smärtan i revbenen. Svalkan ck honom att tänka klarare. Då och då bröt månen igenom slöjor av moln och lyste tillfälligt upp hennes väg. Han grävde i ckan på jeansen och hittade en bunt skrynkliga sedlar och i bilens askkopp fanns några mynt. Hon var ensam. Under tiden han promenerade på mörklagda gångvägar mot Zinkensdamms vandrarhem undrade han vad Katarina gjorde. . stickad mössa och den mörka klädseln skilde sig inte från alla tiotusentals människor som oavbrutet pulserade fram genom staden. Gräs växte otuktat mellan gångens stenplattor. Alla vilseledande åtgärder tog tid och vid två tillfällen vände hon tillbaka i en halvcirkel för att se om någon följde efter. svängde direkt in på Ringvägen och fortsatte förbi Zinkensdamms idrottsplats som badade i ljuset från höga strålkastare till parkeringen vid Tantolunden. Utkräva hämnd. Han behövde henne mer än någonsin. Kyrkogårdar gjorde henne alltid lugn. Det röda håret dolde hon hjälpligt med en gråsvart. Han svängde av och stannade halvvägs upp på trottoaren. Över det stora korset och den vida gräsmattan vilade ett tungt oktobermörker endast uppbrutet av gatlyktor och enstaka gravljus i lunden på kullen intill. Med bestämda kliv passerade hon de närmaste kapellen och den lilla dammen där bruna stänglar vittnade om näckrosor som sedan länge vissnat.tillfredsställelsen när knogarna bearbetade mänsklig vävnad och musklerna fylldes med mjölksyra av ansträngningen. På nytt styrde han ut i tra ken. Hon uppskattade tidlösheten och mådde bra av påminnelsen om att vad hon än gjorde i livet slutade det bara på ett sätt. Parkens träd stod på parad med de kvarvarande löven svagt silverfärgade i månskenet. en stark livskraft i dödens vilorum. Fotgängare hoppade åt sidan och ropade ilsket. * Katarina skyndade på stegen på den raka infarten till Skogskyrkogården. Hon hade valt en två storlekar större rock för att dölja kroppens konturer.

”Lägg av. som om han ville markera ett avstånd till landet på fel sida kanalen. lågt klippta granbuskar och ändlösa rader av gravar.Hon hamnade i en allé kantad av högstammiga tallar.” Han använde sitt modersmål. När hon inte . som om luften elektri erades. kanske fem år gammalt. Knastret från gruset under sulorna försvann i suset från motorvägen intill. Du vet hur det är.” ”Nåväl. När hon närmade sig var lukten av inpyrd tobak det första hon märkte. Ett ensamt ljus i en lykta kastade sitt sken över rosa och gula tygärilar. ”Vous êtes en retard. Blommorna var färska. mjukisdjur och ett inramat fotogra på ett litet barn. Hon förundrades alltid över hans förmåga att kedjeröka tre paket om dagen. All den kärlek som visades barnet väckte en avundsjuka som slumrat och hon gick genast vidare. för att markera sin irritation över hennes sena ankomst. att kolla skuggor är svårt. I dunklet framträdde Uppenbarelsekapellets pelarvalv och massiva bronsdörr som hon rundade och fortsatte in på en asfalterad gångväg. Variationerna på utsmyckningar av sten och trä verkade oändlig. gled viktlöst mellan stammarna och försvann. Halvvägs visste hon att det stod en grönmålad bänk. Cigarett ?” Engelskan hade en tydlig accent. men de trettio metrarna däremellan var höljda i mörker. Gatlyktor lyste upp i början och slutet. Hon svarade på engelska. Katarina stannade omedelbart upp intill en tall och stirrade in i det hål av mörker skepnaden rört sig. Om hon sågs tillsammans med sin kontakt kunde flera års arbete äventyras. Efter tio minuter av tystnad gick hon försiktigt vidare i den mjuka kanten bredvid vägen. Platsen låg som en ö av ljus i ett hav av kyla och mörker. Men en grav stod ut. Hon behövde vara säker på att ingen följde efter henne ikväll. Ett hundratal meter bort dök en skugga upp. Därefter framträdde en skugga vars ansikte lyste upp i takt med blossen. Utan förvarning reste sig håren på armarna. En cigarett glödde i mörkret för att lika hastigt försvinna. som hon inte förstod.

Det såg vederhäftigt ut men hon tog inget för givet.” Han böjde huvudet bakåt och blåste ut rök. sedan tiden i Afrika. Allting pekar på att han avslöjats och röjts ur vägen. nötbruna ögon och ett svagt leende.” Hon förstod vad han menade. ”För tre år sedan rekryterades han direkt från Sorbonne i Paris. Trots dunklet såg hon hans djupt fårade. ”Det är en ovana. Hon öppnade pärmen och möttes av ett par genomträngande. Han slutade höra av sig för några dagar sedan. ”Har du något mer om våra vänner ?” ”Självklart. ”Efter en grundkurs hos DGSE i Marseille skickades han till släktingar i Alger. Familjen hade extremisterna redan dödat. På omslaget fanns en uppsjö av röda stämplar och myndig. ”Berätta. vilket var perfekt för vissa sorters jobb. Uppdraget var att genom nätverk av vänner och kontakter hitta en väg in i GSPC.” Han gav henne en dossier av brun arkivvärdig papp. Fotogra et var av dålig kvalitet och att döma av bakgrunden taget någonstans i Nordafrika. I övrigt hade personen ett utseende som ingen någonsin mindes. Det var märkt av stora doser nikotin och kisande i starkt solsken och hans gråsprängda hår var i samma ton som gravstenarna omkring dem. allra minst från en fransman.” ”Maurice Goussand blev tjugoåtta år. Vi har länge haft problem med växande radikalism i tidigare kolonier i allmänhet och i Algeriet i synnerhet. Framgångsrika Mellanösternstudier i kombination med ett Algeriskt påbrå och språkligt arv gjorde honom intressant för oss.” Ménards röst avslöjade inga känslor. varnande text.” . snart femtioåriga ansikte med de buskiga ögonbrynen som sköt fram över ögonen. tror vi. Ménard arbetade som Kulturattaché på den franska ambassaden och var därmed deras spionchef i Norden.svarade tog han ut cigarettstumpen mellan läpparna och satte dit en ny Camel utan lter i en enda rörelse. Mitt enda nöje på den där gudsförgätna kontinenten. o ciellt repatrierad.

han tystnade tillfälligt när lyktorna från en passerande bil svepte över området.” Hon lät blicken skifta från cigarettens långa askpelare till ansiktet. Ménard fäste inget avseende vid avbrottet. Att försöka överleva långt ute i den brännande öknen. ökänt som rekryteringsgrund för extrema grupper men också för den hårda attityden mellan fångarna. Andra delar av cellen färdades via de spanska enklaverna Ceuta och Melilla till Algeciras och Malaga. men räknade med att han skulle klara sig. Hur som helst”.” ”Med sådana vänner behöver man inga ender”. Därefter tog de sig på olika sätt till den Tjetjenska landsbygden. ”Idag har de bytt namn till al-Qaida i Maghreb för att tydliggöra kopplingen. Vi lät mörda en oppositionspolitiker och skyllde det på Goussand.Katarina kände väl till Groupe Sala ste pour la Prédication et le Combat. Med egen erfarenhet av att arbeta som operatör sympatiserade hon med Goussand. en väl använd transitpunkt för terrorister till Europa via Alicante. ”efter cirka ett halvår rapporterade vår resurs en liten framgång. sa Katarina. omgiven av fanatiker som hela tiden testade hans lojalitet måste ha varit helvetiskt. Statsmaktens intresse för operatörernas välbe nnande var tydligen låg även i Frankrike. ”… var enkel.” Katarina såg den första antydan till ett leende. ”Han dök upp igen på radarn i Oran i Algeriet. Lösningen …”. ett laglöst land med gott om gömställen och en tradition att härbärgera motståndsmän av alla sorter. Vi tappade honom ur sikte i ett halvår på grund av viss byråkrati. som du redan vet. ”Väl där var det en smal sak att få inträde. Han verkade oberörd av ordens innebörd. Hon nickade åt honom att fortsätta. cigaretten tog slut och han tände en ny. Deras nationalsport kan man säga. som snabbt försvann. Problemet var att den gick via centralfängelset i Alger. Hans blick befann sig i ärran som om han återkallade gamla semesterminnen. Han hamnade i träningsläger i södra Sahara. Han hittade en väg in i den närmaste kretsen. Men DGSE :s långa historia av framgång i Afrika kom inte utan o er. . den mest radikala av alla islamistiska grupper i Afrika.

”När skall du äntligen tacka ja till min inbjudan om en helg i Montpellier ? Du och jag och en aska Château Martet. ma chérie. ”Det är inte som förr när de slogs för ideal och visioner.” Hon ryggade ofrivilligt tillbaka av att han kände till hennes favoritvin. Orden lämnade en sur eftersmak. En attack med granatgevär är betydligt dyrare. snurrade cigaretten mellan ngrarna och sköt tillbaka den mellan tänderna. ”Ja.Ménard kunde beskrivas på många sätt. Men hon skulle aldrig underskatta honom igen. efter bulgaren som åttio år tidigare kämpade för självständighet på samma sätt som tjetjener i modern tid. ”Vad hände sen ?” Han tittade på henne med road blick.” ”Terror som en handelsvara”. vem fan är han ?” Ménard ryckte på axlarna. ”Men varför hamnade delar av cellen i en helt annan gruppering. sa Katarina.” Han tecknade mot månen med händerna i en vag gest Katarina inte kunde tolka. . sa hon. Kanske var det därför han tidigt antog Todor Alexandrov som sitt nom du guerre. fann sig och låtsades som ingenting. Och att beställa en vägbomb mot valfritt allierat mål i Irak idag kostar cirka hundra till trehundra dollar. men humor ingick inte i vokabulären. Ung. som dessutom verkar sprida sin terror för mammon och ingen annan ?” ”En mycket bra fråga. fattig pojke utan framtidsutsikter söker respekt. ”Det gamla vanliga. Men fenomenet är inte nytt.” Klumpen i bröstet formade sig på nytt. ”Och vår vän Gakaev är inte sämre. Vad visste han mer ? Och varför ? Hon ångrade genast att hon visat svaghet. Tamilska tigrarna på Sri Lanka sålde under åttiotalet självmordsbombare till Afghanistan i kampen mot Sovjetunionen. ”Intressant”.” Hon kände en sur andedräkt när han vände sig mot henne och blåste ut blå rök.

bara för nöjes skull. Efter en halvtimmes dusch. Otrevlig kille. * Sjöhistoriska museet var en bra plats för att stimulera tankearbete och den marina miljön tilltalade honom. den där. drog åt yllerocken tätare i halsen och mpade. Spriten hade gjort sitt jobb och mjukade upp musklerna. Allt för att slippa möta verkligheten. Endast anörer och joggare passerade som vanligt förbi längs vattnet en bit bort.” Hon reste sig hastigt och gick planlöst ut i mörkret. men lämnade bussen ensam och ingen annan uppehöll sig på den stora grusytan och gräsmattan vid museet under de fem minuter han väntade vid porten. ”Jag måste gå. Mördarna visste vem han var. Ménard följde hennes försvinnande rygg med blicken. Vad skulle han göra ? Förr hade han en anonym identitet och försvarsmaktens ekonomiska och materiella resurser i ryggen.”Gakaev upptäckte tydligen sin talang att tillfoga smärta tidigt.” Katarina märkte hur händerna darrade. galärer och torpedkryssare från olika sekel tillsammans med redskap för navigation i form av kompasser. Dessutom var det lätt att observera eventuella förföljare då klientelet på fredagseftermiddagar mest bestod av skolbarn och kufar som han själv. Efter att ha tömt hela lönekontot via en bankomat på Götgatan vid Slussen avslutades föregående kväll i den mjukt upplysta baren på Marie Laveau med två åttor Laphroaig och vodka. Ryktet säger att han som sjuttonåring torterade en hög rysk o cer till döds genom att skära loss en bit i taget. Efteråt somnade han med kläderna på och stannade sedan kvar i sängen för att oavbrutet titta på teve. Han insåg att det var dags att rycka upp sig när kläderna kliade och hungern rev i kroppen. sextanter och ett sjöastrolabium. ett lass ostfrallor och en kanna svart ka e från ett hak på Hornsgatan satte han sig på tunnelbanan och sedan bussen mot Blockhusudden och klev av vid museet. Gustav blickade ut över glasmontrar fyllda med mörsarbarkasser. Nu kunde han bara förlita sig på sig själv. Han var hela tiden uppmärksam på förföljare. var han .

Att han riskerade sitt eget liv var inget nytt. kunskapen och erfarenheten som krävdes. tappade tetraförpackningar med juice och bråk om vem som ck trycka igång video lmen med en historisk exposé över Marinens fartyg. hur hans rutiner såg ut. Vuxna med glansiga blickar föste snart ihop skocken och förde den vidare in i nästa sal. En man i tjugoårsåldern med svart skinnjacka och snaggat hår spatserade målmedvetet in i salen och hovrade mellan montrarna. Honnörsorden initiativ. Men gjorde han ingenting dog oskyldiga istället. I helvete att han tänkte ge upp. Bakom en monter med ygplanskryssare. Gustav såg länge åt det håll mannen försvunnit samtidigt som han omedvetet strök knivens handtag. Han studerade ingående ett linjeskepp. Men han behövde uppträda o ensivt och okonventionellt. Han hade självförtroendet. Utan att stirra använde han montrarnas re ekterande ytor för att följa mannens rörelser. Kanske stannade det inte där. handlingskraft och ansvar vägledde honom genom livets utmaningar. En skolklass stormade in i norra ygeln och ersatte stillheten med upphetsade rop. Om han spelade korten fel kunde det sluta illa. Först efter att noggrant ha inspekterat samtliga montrar gav han Gustav en yktig blick och passerade till nästa del av museet. Genom att sätta sin lit till sin utbildning och förmåga kunde han segra. Gustav öppnade jackan för att få snabbare tillgång till kniven. Det var han säker på. antecknade i en bok och rörde sig vidare. ubåtar och ett modernt stealth-fartyg satt en icka och grät med böjt huvud. Gustav blängde ilsket på en särskilt högljudd kille som utnyttjade sin storlek för att få igenom sin vilja. alla han kände kunde vara i fara. men terroristerna hade kniven riktad mot hans familj och tvekade inte att verkställa hotet om han gick till polisen. Dessutom föreföll de ha ordentliga resurser. Blod från ett . Det var dags att kontakta Clint. På vägen ut från salen fångade svaga snyftningar hans uppmärksamhet.bodde.

I ckorna fann han en gammal pappersservett och satte sig på huk framför henne. När han vände sig om för att gå uppfattade han en försiktig viftning med hennes friska hand. Flickan såg på honom med rödgråtna ögon och tvekade. lade om servetten och tryckte till hårt. Det var dessutom ett krav från Clints sida. ”Vad heter du ? Jag är Gustav. Anslutningen till internet sköttes med ett bredbandsmodem med kontantkort. Han chansade inte med säkerheten. En bänk stod intill fasaden och han satte sig med solen i ansiktet. en märklig handling givet vad han just nu gick igenom.sår i ena handen droppade på den rosa täckjackan. Under uppstarten kopplade han in en USB-nyckel och satte tummen mot ngeravtrycksläsaren som var inbyggd i chassit. Oljudet gjorde det lätt att hitta. ”Får jag se ?” Han log försiktigt. Hon ryckte först till och såg ut att börja gråta igen. . men lät honom hållas. öppnade ryggsäcken och plockade fram den bärbara datorn. Han komponerade ett e-brev skyddat av en PGP-kryptering som han anonymiserade genom att skicka brevet via en proxyserver i Guatemala.” Till slut putade hon med underläppen och sköt fram handen. För extra säkerhet var hårddisken krypterad med ett program från israeliska PointSec som uppfyllde militära krav. Bollen var satt i rullning. Han vinkade tillbaka. Han tog den varsamt. även om krypteringen inte stoppade någon med resurser. Han bibehöll trycket på såret när de gick åt det håll skolklassen försvunnit.

”Var inte orolig. Visst var det en härlig dag.” Det tog ett ögonblick för henne att förstå. Inte helt övertygad lade hon tillbaka telefonen i ckan och styrde stegen mot Kemals café på Storgatan mittemot Historiska museet. till synes nöjda med uppståndelsen de skapade hos Östermalmskillarna. jag klarar mig”. rösten gick upp några oktaver. Telefonen vibrerade och hon svarade med förnamn. Vi borde ses”. ”Jag har mer information till dig. Olikheten mot det fönsterlösa kontoret där Katarina spenderade merparten av tiden kunde inte vara större. men hur fan kunde han vara så saklig.” Hon blickade mot Djurgården på andra sidan utan att slå av på takten. ”Har jag någonsin förlorat i strid ?” Det hade han inte. En tid bestämdes till nästa dag. ”Gustav ? Vad fan säger du”. Faktiskt riktigt vackert. ”och varför i helvete berättar du det först nu !” Hon ville strypa på honom på egen hand och bespara enden besväret. för tre dagar sedan. Att döma av emblemen . sa hon till slut.6 Solen bröt fram i en glipa i molnen och speglade sig i den krusade vattenytan. sa han. På vägen mötte hon tre värnpliktiga tjejer som promenerade i armkrok i den avtagande höstsolen. ”De försökte mörda mig igen. ”Var är du ?” ”Med utsikt över vatten. men vill inte ta det över telefon. Hon hade bestämt sig långt tidigare att dela med sig av alla uppgifter.

Egentligen var Katarina inte sugen – ko ein ck hon tillräckligt av på jobbet – det var mer känslan av att vara som alla andra. uppåt längs tegelklädda väggar och runt mörkbruna takbjälkar högt ovan sorlet. Katarina satte sig och utan att fråga ställde Fadime fram en dubbel espresso med en kanelbulle vid sidan av. Ingen som frågade efter henne. Hon ångrade inte att hon omedelbart efter gymnasiet valde den militära banan. men Draken ignorerade styvnackat Katarinas indiciekedja. Gustavs upplevelser var konkreta bevis på att något de nitivt var i görningen. Den erbjöd en gemenskap där bakgrund och status inte spelade någon roll och gav henne distans till sitt tidigare liv. Nu fanns ett nytt mål i strävan efter att hitta er svar : att hålla Gustav vid liv. Det hindrade henne dock inte från att glatt vinka åt Katarina och på sitt sedvanligt tydliga sätt gestikulera mot en stol vid ena änden av den breda bardisken. som hon kunde ty sig till. Det kunde ha varit Katarina i samma ålder – bortsett från att hon var ensam tjej i sitt kompani och inte åkte in till Stockholm på permissionerna. Gröna växter slingrade sig över plana ytor. Kemal log åt henne från andra sidan rummet med famnen full av disk samtidigt som Fadime arbetade febrilt framför ka emaskinerna för att hinna med alla beställningar. Sin far bröt hon med så fort hon blev myndig och de hade än idag ingen kontakt. Faktum var att hon hittat på olika förevändningar för att få stanna kvar på logementet. Att få sitta inbäddad i en bekväm tillvaro utan en tanke på den grymhet och smärta som människor utsattes för där ute. Hon gick från deras möte i fast övertygelse om att ingen eller inget ck komma mellan henne och lösningen. En fostran hon aldrig glömt. Hon hade ändå ingenstans att ta vägen.på uniformerna och de gröna baskrarna tillhörde de militärpolisen i Kungsängen. Hon och hennes kamrater tvingades att tugga grus för att ta sig fram i ett system som byggde på likformighet. Sannolikt hamnade han av en slump mitt i en pågående operation . En liten bjällra plingade när hon öppnade dörren och klev in i caféet där gästerna trängdes med tända stearinljus av olika storlek och form.

drack upp det sista i koppen och torkade sedan av händerna och munnen med en servett.som redan skördat sitt första o er i form av en avrättad fransk agent på svenskt territorium. Han . Ka ets rostiga arom och sorlet av röster skapade ett separat universum med en illusion av trygghet. det fanns ingen med samma känsla för stridens komplexitet eller samma personliga förmåga att hantera den. Antingen arbetade hon för mycket. Ett medelålders par rörde vid varandra i en stilla ömhetsbetygelse. kanske involverade i diskussioner om sommarens gångna fester. Hon satte tänderna i bullens sockerfyllda vetedeg med extra smör samtidigt som hon såg sig omkring i lokalen. För första gången sedan hon var tolv år höll hon på att släppa in någon. vinterns kommande och trista tentor däremellan. ”Vill du ha mer ?” sa Fadime och överröstade väsandet från mjölkskummaren. Unga människor satt nedsjunkna i so or och fåtöljer med huvudena tätt ihop. Hon slöt ögonen och tänkte på Gustav. men upplevde ändå en saknad. Genom åren hade hon försökt sig på förhållanden. Katarina nickade och pressade fram ett leende. Ingen som riskerade att våldtas av soldater varje gång de gick för att hämta vatten. eller kanske gjorde allt för att upprätthålla en yta av normalitet och lycka. men de höll aldrig. Hon satt gärna kvar i bubblan av normalitet en stund till. Hon klarade sig ändå brukade hon intalade sig. Hon kände fortfarande Gakaevs intensiva blick och tanken på att Gustav riskerade att dö för hans hand lade ett tryck över bröstet. men när hon vaknade upp fanns det bara en bitter eftersmak kvar. Att göra sig sårbar. Hon slickade bort lite pärlsocker ur mungipan. Men hon visste att Gustav kunde ta hand om sig själv. Människor med vardagliga problem som krävde vardagliga lösningar. I perioder sökte hon på krogen och lockade med männen hem. tjänade för bra eller var för intelligent – alla tre en e ektiv kastrering.

Med darrande ben klättrade hon upp på den barrikad som alltid varit hennes värn och blickade ut över en annan värld. Utan att knacka sköt hon upp dörren och snubblade rätt in i en omgång Counter Strike. Däremot låg ottiga pizzakartonger och Jolt Cola-burkar staplade i prydliga högar utan att hon kunde se logiken. Trion framhävde imagen av socialt utstötta rebeller genom att aldrig städa undan omkringslängda McDonaldspåsar och lektyr i form av serietidningar. * Katarina stannade i steget utanför dörren till Hålan. Alla dessa idéer som ständigt jävlades. Den tedde sig både lockande och spännande samtidigt som hon skrämdes över vad det innebar att beträda ny mark. främmande och ensam i detta alternativa universum. Hennes killar tävlade i lag mot personalavdelningen två våningar upp över det lokala nätverket. modi erade datorerna. Under mässsingsskylten med ”IT” satt ett klistermärke med Chuck Norris for President ! i fet stil. Luften var unken med en syrlig basnot. De förlorade och Den onde försvann in i en angränsande skrubb med en dator i släptåg. Tjugo minuter av konstant rasslande och klickande från möss och tangentbord senare var turneringen över. . Koncentrationen var total. Rummet var nedsläckt och det enda ljuset kom från dussintalet bildskärmar. ljusslingor längs taket och neonsken i olika pastellnyanser från de genomskinliga. Om hon drabbades av deras onåd skulle hennes e-post sluta fungera och inpasseringen bara släppa in henne ett slumpmässigt antal gånger per månad. Någon hade klippt av kablarna till ventilationen. Förvånad skymtade hon en tom salladsskål från Panini i ett hörn.lyckades slinka in genom hennes stängda dörrar och sätta diskreta avtryck i hennes innersta rum. Hon visste bättre än att störa och avvaktade vid dörren. tekniska manualer och Slitz. Hålan var som ett ständigt pågående Dreamhack-konvent. Hon skakade på huvudet.

Hon nickade gillande och begrundade fakta. Snart gav vapnet dem fritt tillträde till ytterligare ett stort antal företag och nansiella institutioner i Asien och Kina och därmed täckte de slutligen in hela världen. Hon förmodade att även Nordkorea följde storebror på andra sidan gränsen och stal programmet. Första steget bestod i att låta Ultima Capitals moderbolag på Saint Kitts förvärva en kontrollerande aktiepost i ett mjukvaruföretag som var ledande på valideringsverktyg som användes av programmerare för att hitta säkerhetshål i programmen de utvecklade. Ultima Capital hade ett hemligt vapen som få visste om.” Den gode vände sig mot Katarina. Han ska bara bearbeta förlusten. visst. Den fule hade gjort det tillgängligt för olaglig nerladdning på torrentsajter runt om i världen. Vapnet var Katarinas och Rolands skapelse från början.” Han sjönk ner framför datorn igen och hon hängde över hans axel.” Det var goda nyheter. I andra steget ck Den onde modi era verktygets källkod efter deras egna syften. Hon ignorerade bytet av ämne. När det sedan gav klartecken till programmeraren att den utvecklade applikationen var säker hade det i själva verket installerat . ”Hur långt har de kommit ?” ”Lansering borde ske inom den närmaste månaden. ”Kan vi sätta oss ?” ”Visst. Bryggaren verkade inte ha rengjorts på länge. ”Och vad innebär det ?” ”Vill du ha ka e ?” Han pekade mot en punkt bakom hennes rygg. inte ens alla i gruppen. Innehållet påminde om tjära och luktade likadant. Risken att någon ville skryta för den där söta tjejen på krogen eller glömde ett USB-minne i en taxi var alltför stor.”Bry dig inte om honom. De satt några kvällar på Riche och luftade idéer om hur den gordiska knuten – att få ordentlig tillgång till ekonomisk information av betydelse – en gång för alla kunde lösas. Räkna sedan med ett par månader till för bearbetning i säljleden och för ordet att sprida sig. Hon avstod.

Mannen dömdes senare för grovt rattfylleri och vållande till annans död med stra påföljden fängelse i ett år. sa Den gode. Lång tid hade passerat. Med kännedom om hur dörren öppnades ck Ultima Capital fri tillgång till värddatorn – och under rätt betingelser alla andra datorer anslutna till samma nätverk. Först när han satte sig på den gröna parkbänken insåg han att Katarina valt en av Emilias favoritplatser. Under resan hem från Kongo via Kigali och Addis Abeba önskade Gustav att han fortfarande låg under myggnätet samtidigt som solen gick upp över Kivusjön. som fortfarande inte visste hur Katarina kom över uppgifterna. Hon älskade Djurgården med gångvägarna längs vattnet. Idag var verktyget bästsäljande i sin klass och utnyttjades av tiotusentals programmerare världen över. säkrat med deras verktyg. Snart släpptes ännu ett program. * Gustav var tidig till mötet klockan sex. som skulle få stort genomslag på de nansiella marknaderna. Rosendals trädgårdscafé och de små gräsplättarna där de fann en avskild plats. men inte så stark att han ydde ur dess grepp. Informationen användes sedan för att byta till sig gentjänster från andra länders underrättelsetjänster. men minnet var ändå livligt som om ödet ville hålla honom tillräckligt levande för att dränera hans energi och livsglädje. . Gustav mindes fortfarande hur morgonbrisen förde med sig doften från hyacinterna utanför fönstret när telefonen ringde och chefen berättade nyheten.en bakdörr förbi alla säkerhetsspärrar. Det var över fem år sedan den tidiga söndagsmorgonen när malariaprofylaxen och kackerlackorna höll honom vaken i ett hotellrum i Bukavu. I höjd med Fagersanna hamnade en man med dryga promillen i blodet i vägrenen och körde ihjäl tre personer : Emilia och hennes föräldrar. ”Man kan bli religiös för mindre”. Antalet oskyddade datorer växte logaritmiskt med särskilt stort tillträde till företag och institutioner verksamma inom bank.och nanssektorn.

En slöja av allvar skymtade bakom hennes ögon samtidigt som en vit sightseeingbåt gled förbi på vattnet med säsongens sista turister. ”Men sådant är livet.” Hon böjde sig fram och daskade till honom på magen. Gustav tog ett djupt andetag när Katarina satte sig och gav honom en hård kram. ”Härligt att se dig igen. När hon kom närmare möttes deras blickar och luften fylldes av en energi som drog dem till varandra. Hon verkade bekymrad. Du verkar ha hållit dig i form. fortfarande med ett hjärtligt leende.” På det fann han inget svar. Efter en stund slätades rynkan mellan ögonen ut. svarta skinnstövlar och en mossgrön tweedjacka. Mycket hade hänt sedan de arbetade tillsammans vid SSG. Han besvarade leendet. Resurser saknades inte. Tre angripare ! Shit. Hennes sällskap gjorde honom lugn – och glad på ett sätt han glömt var möjligt. sa chefen och lade en hand på Gustavs axel. Hennes strikta corporate out t var för kvällen ersatt av blåa jeans.” Han återgav mordförsöket under löpningen så som han mindes det och lade särskild vikt vid att förmedla allt han kom ihåg om var och en av förövarna vad gällde utseende och uppträdande samt att åtminstone en blev dödligt sårad. det är fan inte lätt. Hon strök bort lite hår från ansiktet och Gustav fann sig xerad av handens nätta rörelse. ”Berätta igen om vad som hände.” Hon sköt fram axlarna mot den kyliga höstvinden. . Betoningen låg på igenkänningstecken som placerade dem geogra skt eller etniskt. När han var färdig föll tystnaden mellan dem. Istället lämnade han in personsökaren och tog avsked. Katarina log när hon stegade längs vattnet från Djurgårdsbron. Hur skulle han kunna fortsätta utan Emilia ? I sina mörkaste stunder övervägde han att skipa egen rättvisa och ge mördaren en ståplats i Vättern. ”Jag är glad att du klarade dig.”Det är för jävligt”. Två löpare svepte förbi och bröt förtrollningen. Håret var utsläppt och ramade in det varsamt sminkade ansiktet.

Men mål. Han påstod dessutom att de hade ett nordiskt land i åtanke. Därför visste vi ingenting förrän nyligen. Illasinnade män med entliga avsikter och internationella kopplingar. Han öppnade den bruna dossiern och tittade ny ket på fotogra et. sa hon och fortsatte direkt. Några sjöfåglar drev med strömmen bort mot Kaknästornet som reste sig mot en blygrå himmel. Halvt frånvarande tog han fram kniven och kände på eggen med tummen. ”Det här innebär att vi har ett problem”. ”Genom en helt annan operation ck de nys om en krets individer som befann sig i utkanten av spaningsradarn. . DGSE rapporterar att de troligtvis förlorat en man på insidan. tack.” Hon rullade med ögonen. Gustav befann sig mitt uppe i något stort. tid och plats är oklart. ”Maurice Goussand var den franske agent som du förmodligen såg avrättas. Modlösheten kröp sig på. ”Agenten lyckades tydligen. sa hon. blicken avslöjade bara oro och han kände sig mindre väl till mods. men bestämde sig till slut för att meddela oss. Någon har placerat Sverige i siktet.Han ändrade ställning och märkte hur det stramade och ömmade i kroppen som påminnelse om hur nära döden han varit. ”Det nns en besvärande omständighet till. Idioterna på DGSE avfärdade först påståendet.” Hon verkade inte uppskatta ironin. ”Finns det mer ?” sa han sedan med låg röst. ”Vi ck information att något är i görningen. motiv.” Hon lät frustrerad.” Han tecknade åt henne att fortsätta. jag har märkt det. Lägger man pusslet nns det pengar och militär utbildning. ”Jo. Eftersom de saknade tydliga kopplingar till Mellanöstern fäste ingen någon större vikt vid dem i början.” Hon nickade mot fotogra et. Senaste rapporten indikerade att något var i görningen. Hon tog fram en bunt papper och lämnade över dem utan att släppa honom med blicken.” ”Varifrån har du fått detta ?” ”Skulle en riktig dam aldrig avslöja”.

” Han ryckte på axlarna och grävde en liten grop i gruset med klacken. . Det var för privat. Människor kom och gick längs grusvägen. ”Hur mår du annars. ”Deras ledare är en tjetjen. troligtvis på grund av våld. Tarkhan Gakaev.” Hon och lämnade över en utskrift med några fotogra er.Hon xerade honom med de klarblå ögonen igen. men samtidigt inte såg någon lösning. Inte sedan begravningen hade hon frågat om Emilia. ”Tack.” Han lade en hand på hennes arm och märkte hur en stilla rysning fortplantade sig genom hennes kropp. Över ett par breda axlar satt ett långsmalt rakat huvud med en något krokig näsa. störd i sin vila av byiga vindar.” Svaret var menlöst och helst ville han slippa från ämnet. ”Hur är det själv ?” Efter en viss tvekan berättade hon om vilsenheten och ensamheten. en efter en. och en dag är det för sent. Hon tittade ut över vattenytan. Fler gula löv blåste ner från träden runt omkring och lade sig ovanpå övriga som redan täckte grusgången och gräsmattan bakom dem. jag menar i livet och så ?” Han petade undan några löv med foten. Blicken var genomträngande och frånvarande på en och samma gång som hos någon som varit i strid och sett människor dö – och dödat. Vad skulle han svara på det ? Att han fortfarande ville ge hennes mördare vad han förtjänade ? Visste han själv hur han egentligen mådde ? ”Tja. men drog inte undan armen. om du inte kan försona dig med vad som hänt kommer det bara att gå utför. Att hon instinktivt visste att hon inte levde sitt liv som hon borde. det betyder mycket att du hjälper mig. Då kommer du aldrig tillbaka.” Han granskade bilderna. Gustav. Den mänskliga hjärnan kände lättare igen en person i verkliga livet om den fotograferats från olika vinklar. ”Du. och det här var en person han behövde komma ihåg. Ansiktet klövs av ett självsäkert leende och på en av bilderna tittade objektet rakt in i kameran. ”Han har ett skrämmande track record. du måste vara försiktig. inte olikt en del målningar han sett av Karl XII. du vet … vissa dagar är bättre än andra.

”Jag menar. ”Du kanske borde ytta in hos mig ett tag ?” Han granskade henne noga. Hoppsan. Tack.” Han stoppade tillbaka kniven och klappade på den innanför jackan.” ”Bra. * När Gustav promenerade tillbaka till bilen undrade han vad som påverkade honom mest. utan att i enskild ställning anhålla om lov. men förstod inte riktigt varför.” Han vek ihop den tjocka dossiern och utskriften med bilderna och stoppade dem i inner ckan. ”Du vet att jag kan ta hand om mig. den nya informationen eller den lilla glöd som väckts av Katarinas tillgivenhet. Äsch. Det här var en sida han aldrig sett. av säkerhetsskäl … men jag uppskattar verkligen erbjudandet. ”Och jag har börjat vidta åtgärder. De reste sig samtidigt. Han rös till när hon kramade honom och försiktigt rörde vid hans hår. uppriktigt förvånad. som om hon drog sig för att fortsätta. trots att de känt varandra länge. Hon kunde vara obeveklig och ta i med hårdhandskarna om hon ville. Hon var inte typen som öppnade sig för andra och han förstod att han förärats en ynnest. ”Tack. ”Då håller vi kontakten ?” Han nickade. När han tryckte upp höften . Hon rodnade lätt och tittade ut över vattnet och Nobelparken på andra sidan. En berusad raggare avsåg lära henne spränga. Han var utvald. tills det här har lagt sig … eller nåt.Han skiftade position och vände sig mot henne. Hon strålade. jag vet inte …” Hon tittade bort igen och täckte den röd ammiga halsen med jackans krage.” Hon verkade inte övertygad. men såg sedan bestämt på honom igen. Någonting hade de nitivt förändrats. Hennes smeknamn vid SSG var Ball Breaker efter en incident i en biljardhall i Skövde. men det är nog bättre att jag håller mig borta från allt och alla. Han visste att hon skulle göra allt för att hjälpa honom.

parallellt med den långa parkeringen där Ivan letade efter en väg ut. När han på nytt satte sig i rörelse ringde varningsklockan återigen i bakhuvudet. Vad har du för dig då din jävel ? Ivan hoppade in i en gammal Saab och startade motorn. satte sig i bilen igen och följde sakta efter mot Karlaplan. men Ivan verkade upptagen av att hitta rätt. den här gången med något vitt i ansiktet. Gatorna var väl tra kerade och han släppte förbi barnvagnar på den smala trottoaren. Efter hundra meter körde han mot enkelriktat och svängde ut i gatan mitt framför Gustav. En gur som haltade på höger ben korsade gatan mot parkeringen. Gustav kände direkt igen Ivan. dubbelparkerade och klev ur.mot henne bakifrån gjorde hon en svepande rörelse med kön och slog honom i skrevet. Dessutom tog hon inte skit från någon. Det undermedvetna uppfattade någonting. Tankarna var fortfarande på annat håll när han körde norrut parallellt med den långa trädallé som delade vägen och ramade in parkeringsplatserna i dess mitt. Manövern var oväntad och Gustav var rädd för att hans bil var igenkänd. I det hällande regnet fällde han upp regnjackans huva och sökte av omgivningen med blicken. Regnet hamrade mot bilens plåttak som i en resonanslåda och världen utanför suddades ut bakom ridåer av vatten. . Han var blöt ända in på kroppen och vred upp värmen. Han stirrade stint ut genom rutan utan att se något särskilt. Staden hukade under regnets tyngd. Gustav kastade resterna av cigarillen i en fors av regnvatten. I höjd med Historiska museet stannade han vid ett övergångsställe för att släppa över några tonåringar som skrikande hoppade i vattenforsarna längs gatan. med den tunga änden först. Innan han nådde fram till bilen kom det underkylda regn som hängt i luften och överallt skyndade människor fram och tillbaka för att undvika blötan. Han tände en cigarill samtidigt som han korsade Strandvägen och gick vidare in på Narvavägen med sikte på Oscarskyrkans höga spira.

Efter Klaratunneln svängde han till Gustavs . Efter att till synes ha tvekat utanför Tössebageriets neonröda skylt körde Ivan vidare in på Artillerigatan. Nu var det hans tur att jaga. Han ville inte riskera att förlora sin enda konkreta möjlighet att komma åt enden. men han hade inget val. där kypare i vita förkläden hastade mellan fullsatta bord samtidigt som Gustav saktade in bakom en dubbelparkerad silverfärgad Mercedes. men tillräckligt nära för att följa med i Ivans rödljusintervaller.Var han ensam ? Och vad gjorde han här ? Gustav följde efter. Ivan startade på nytt och svängde genast höger. Valet att stanna istället för att köra förbi i strömmen av bilar kunde ha röjt honom. Normalt krävde en skuggning stora resurser i form av era individer och bilar då möjligheterna att byta färdväg och färdsätt var många. Ett sådant här tillfälle återkom inte. Om Ivan misstänkte att han var förföljd och vidtog motåtgärder genom att bryta tra kmönstret med ett onormalt beteende skulle Gustav få problem. särskilt de gånger Ivan verkade osäker på nästa vägval. Motåtgärden kom i höjd med Hedvig Eleonora kyrka. En dåsighet kröp på. De avverkade kvarteren i maklig takt. förbi den torrlagda fontänen i rondellen där en ensam korvkiosk stod för det enda ljuset och in på Karlavägen. mörka och tomma i väntan på vårens ankomst och på hans högra sida saknade Dramatens guldklädda kolonner sin glans. Han höll ett öga på bensinnivån och såg hela tiden till att ligga så pass långt bak att han försvann i den tätnande tra ken på Strandvägen. särskilt i en storstad. Längs kajen låg skärgårdsbåtarna uppradade. En Range Rover tvärnitade och blinkade med helljuset när Gustav kastade sig ut i tra ken och rullade efter. tillbaka till Artillerigatan och sedan vidare mot Nybroviken. Med bultande hjärta följde han Ivan i en vid högersväng runt kvarteret. Han behövde koncentrera sig och vara försiktig. Han bad en innerlig bön om att han inte var upptäckt. Han ökade avståndet. Genom att följa samma mönster röjde han sig direkt. Ivan dröjde i korsningen utanför Ciao Ciao Grande. men Gustav vågade inte låta den ta överhanden.

Han kontrollerade att utrustningen var på plats. Ivan verkade inte ana oråd och vidtog inga ytterligare åtgärder mot förföljare genom att svänga av vid Medborgarplatsen eller Gullmarsplan. Oavsett om Ivan sett Gustav eller inte kunde det nnas vakter utplacerade. Ett avvaktande lugn lägrade sig i bilen och Gustav tillät sig själv att slappna av. Det var i så fall ett misstag. Ibland glimmade det till på fälten från ögonen på rådjur och räv. och var de militärt utbildade använde de antagligen larmanordningar och minor. Värmeanläggningen kämpade mot imman på insidan av rutan och vindrutetorkarna piskade fram och tillbaka. Han drog kniven och följde vägen åt det håll bilen försvunnit. släcka lyktorna. Han färdades sedan osynlig i mörkret. Efter tio minuter svängde Ivan höger på nytt in på en mindre enskild väg och de röda baklyktorna försvann djupt inne i skogen. När Ivan svängde av mot Gålö valde Gustav att köra förbi korsningen. De höll hög fart söderut längs väg mot Nynäshamn och passerade förorter och köpcentrum som reste sig mot en gra tgrå himmel där regn rörde sig i stora sjok. men för det mesta trä ade helljusen bara ett kulligt landskap där enstaka skjul lurade i skogskanten. Enstaka upplysta hus låg utspridda i landskapet. . gröna regnjackan var idealiska för det som skulle följa samtidigt som jeans i bomull och löparskor inte stod mot elementen som han önskade. vägledd av asfaltens något svartare kontrast mot den omgivande terrängen. Gustav stannade på avstånd och stängde av motorn. Som sista åtgärd satte han sig på huk i ett dike och smetade våt lera över ansikte och händer. Till slut svängde Ivan av motorvägen och fortsatte i gles tra k mot Dalarö. Fleecetröjan och den tunna. men en tjock molnbas blockerade fortfarande allt ljus. Ett riktigt jägarväder. Till en början höll han ett högt tempo för att vinna tid och genom att gå i kanten kunde han gömma sig bland granarna om det behövdes. Såvida de inte var övertygade om att den avlägsna platsen var helt säker. backa tillbaka och återuppta jakten.förvåning upp på Centralbron och fortsatte rakt in i Söderledstunneln. Regnet hade övergått i ett strilande.

täta stammar. Istället ältade hon tankar och minnen. vilket uteslöt en skogsmaskin. En faktor besvärade honom stort. Han satt en stund och spanade och lyssnade. Han satte sig på nytt i rörelse. Spåren var djupa och vattenfyllda. men vaknade efter två timmar med avtryck från tangentbordet i ansiktet och intorkad saliv över kinden. Efter femton minuter sänkte han farten. men hörde bara droppandet från granarna. De hade verkligen lyckats välja en ostörd plats. Skogen i området var dock inte avverkad på länge. Han hukade och smög i sicksack mellan träd och stenar och stannade ibland för att lyssna. någonstans därute i mörkret. * Katarina tappade räkningen på hur många gånger hon hade gnuggat sig i ögonen och ko einet lämnade vid det här laget bara en frän eftersmak.Eventuella varningslinjer skulle ligga närmare den plats Ivan var på väg till. Nedfallna träd och grenar täckta av mossa låg mellan höga. kantig skugga skymtade mellan träden. En kompakt. Efter mötet med Gustav gick hon tillbaka till kontoret för att arbeta. gick in i skogen och sjönk ner i ljungen. men sömnen infann sig inte igen. En hög markfrigång krävdes för att ta sig fram och Gustav förstod varför Ivan parkerat den gamla bilen här. Vägen fortsatte framför bilen och var uppkörd. Gustav slogs av lugnet och stillheten. . Mörkret som slöt sig mot huden gav en känsla av tidlöshet. Fukten som droppade från träden dämpade alla småljud. De kunde upptäcka honom långt innan han fann dem. Jorden och växterna som kantade vägen visade att avtrycken var färska. Alltså måste någon ha transporterat tung last nyligen i någon form av lätt lastbil med bredare hjulspann och högre frigång än normalt. Mannen som sett honom under paddlingen var utrustad med en bildförstärkare för att kunna se i mörker. Hon hade släpat sig till vilorummet. Det rytmiska ljudet av fallande vatten mot träd och mjuk mossa var hypnotiskt.

men hon kunde inte riktigt sätta ngret på vad. Lyckades hon var de tillbaka i matchen. Hon lutade sig tillbaka i stolen med händerna knäppta bakom nacken. vilka röda bär”. Något undgick henne. Hennes utmaning låg i att binda ihop två ändar i en tråd som sannolikt brutits av att pengar transfererats via hawala eller fysiskt via kurir. Spåret de arbetade med slutade för tillfället i Dubai med en synnerligen svag lagstiftning inom det nansiella området och som var ett stort internationellt centrum för nansiering av terrorism och kriminalitet. Många banker arbetade fortfarande utan datorer. Intuitionen sade att hon var rätt ute. Efteråt satt Katarina i hennes knä och åt under tystnad medan mamma strök hennes hår. papper och miniräknare var alltid ett krävande jobb. mindre terroroperation räckte det med några tusen dollar. Attentatet i New York bedömdes ha kostat mindre än en halv miljon dollar allt som allt. ”Yes !” .Ibland brukade mamma ta med henne ut i skogen bakom hyreshuset till deras alldeles egna gömställe. Insikten kom så plötsligt att hon tappade balansen och ramlade av stolen. För en vanlig. Hon reste sig. Trots att deras hemliga vapen även spridit sig till länder i Afrika och Mellanöstern fanns det stora luckor. mitt hjärta. Hon sorterade och strukturerade bara för att göra om allting igen. där tallar som försvann i molnen stod på vakt och väldiga stenblock med mossa blev en mur mot omvärlden. Ett återkommande mönster. Dessutom letade Ultima Capital ofta efter mindre belopp som lätt förbisågs eller vars bruk enkelt kunde motiveras. tog fram linjalen och läste av en rad i taget. Resignerad betraktade hon skrivbordet och de två datorskärmarna igen. sa hon när de plockade vilda smultron i solen och trädde upp dem på grässtrån. ”Titta. En ljusglimt i det mörker som var hennes barndom. Med slutna ögon syresatte hon hjärnan genom djupa andetag. Samtidigt som de ck allt större tillgång till information var de också tvungna att bearbeta den. Att lägga pussel med hjälp av särskilt utvecklad mjukvara eller bara penna.

som om de behövde en plötslig justering. Först såg jag inget särskilt. precis som alla andra utom Draken. ”Förlåt… åh. men något hopplös i sociala sammanhang. ”Då vi inte hittade en fortsättning från Dubai utgick jag från en hypotes att pengarna yttats vidare med kurir. men om pengarna skall användas för terrorism är det sannolikt att nästa destination låg i ett land i Mellanöstern eller Asien som misstänks uppmuntra terrorism eller i vart fall har svaga rättsliga system. Det gjorde henne bättre i jobbet. då hon tänkte och kommunicerade som en dator. ”Titta själva. Katarina förstod med tiden att Ylva hade Aspergers syndrom. ”För att börja någonstans valde jag tre länder – Syrien. ”Okej.” Hon log brett.Hon rafsade ihop alla papper från skrivbordet. ”Ja men för djävulen ut med det då”. Trots den sena timmen visste hon att Ylva var på jobbet. Katarina knackade och öppnade de båda dörrarna utan att vänta på svar. ”Jag har hittat en grej. men efter att ha gått tillbaka långt i tiden fastnade jag för en återkommande notering. Hon tittade på händerna och sade ingenting.” Han backade snabbt två steg från Ylva och slätade till skjortan och slipsen. sa Roland. . jag bryr mig inte om vad ni har för er”. tjena Roland.” Luften tätnade i det trånga rummet. sa Katarina. Iran och Pakistan – och studerade kontoutdrag från deras samtliga banker. Roland ställde sig lite närmare. De har mängder av ighter till destinationer runt om i världen.” Hon lade omsorgsfullt ut papperna i exakt samma ordning som tidigare. kolla här. struntade i skorna och rusade längs korridoren.” Hon markerade samma personnamn med en överstrykningspenna.

De sista sjuttiofem meterna ålade han med långsamma rörelser. I luften hängde en orörlig dimma från papirossicigaretter – en billig öststatsprodukt med högt tjärinnehåll. Som många andra hus och sportstugor var det förmodligen byggt på femtio.eller sextiotalet som fritidsboende och ck med tiden dåligt anpassade tillbyggnader.7 Några posterade vakter eller mineringar fanns inte. Efter drygt en timmes försiktig framryckning genom skogen skymtade Gustav svaga ljus och en stund senare framträdde konturerna av ett hus mellan träden. Vaksamheten var lika med noll. men den kunde han ändå inte göra något åt för tillfället mer än att hålla en låg pro l och försöka smälta in i bakgrunden. Ivan stod med ryggen åt hans håll och pratade med en man. bruna fasaden och det betonggrå eternittaket täcktes av mossa. Det var av trä med mörkare partier av alger på den agnande. men de hetsiga gesterna och tonläget sade Gustav att stämningen mellan dem inte var den bästa. men Gustav tänkte inte underskatta dem och kröp närmare. Han ville inte komma för nära utan sjönk ner i en liten sänka mellan två stenar täckta av mossa. Fukten omslöt honom. trängde in överallt och jeansen lade sig tätt . Passiv teknisk övervakning var inte utesluten. Han uppfattade bara enstaka ord. Platsen var återinvaderad av den omgivande skogen och präglades av en sumpig förruttnelse. Enstaka panelbrädor var ruttna och knäckta.

Övriga stod kvar och det dröjde inte länge förrän cigaretterna togs fram på nytt. Gustav skiftade position och började genast frysa när de blöta delarna av kroppen exponerades för luften. ”Så länge data ryms i en databas kan vi med hjälp av särskilda algoritmer nna även dessa. En av dem var Gustavs väldige motståndare från mordförsöket. men många gånger är de istället synnerligen komplexa och icke-linjära”. * Analysprogrammen strukturerade informationen med den nya faktorn inkluderad och Ylvas ngrar rörde sig över tangenterna som om hon aldrig gjort något annat. Chefen hade anlänt med ytterligare sex beväpnade män i släptåg. Ett jävla bolmande. men han såg inte till Hallicken. utöver de vapen som bars öppet. Äntligen hade han funnit dem. Vägen tillbaka till pickupen skulle kännas lång när allt som var blött kyldes ner i natten. Gustav studerade Tarkhan noga och memorerade utseende. allt för att utröna karaktären hos den person som fattade besluten och avgjorde vem som ck leva och inte. sa hon utan att släppa skärmen med blicken. Han tog fram papper och penna ur en plastpåse för att dokumentera observationerna samtidigt som han fortsatte spaningen. Tarkhan Gakaev. Minuter senare öppnades dörren och en lång man fyllde dörröppningen så att inget ljus kunde ta sig ut. De andra stramade upp sig. ”Ofta tenderar människor att hitta samband som är elementära och linjära. Tarkhan sade något till Ivan som slog ut med armarna och gick in i huset. Även om kroppen värmde upp vattnet så länge han inte rörde sig såg han inte fram emot att behöva ställa sig upp senare. När mannen gick ner för trappan och ställde sig under lampan på fasaden kände Gustav direkt igen honom från Katarinas fotogra er. men fortfarande saknades bevis på att något var i görningen.” . klädsel och kroppsspråk : hur han förde sig och hanterade sina män och vapen.mot kroppen när de sög upp vätskan.

Då kan systemet identi era luckorna i informationen. De bästa lösningarna skiljs ut. Konkreta arbetsuppgifter verkade få henne att glömma bort alla sociala begränsningar.” ”Hrm.” Ylva talade snabbt utan paus med blicken fastnaglad på bildskärmarna. inte minst inom biologin som kanske är det mest komplexa området av alla. Säkerligen provision eller liknande.” Roland såg det först. ”Modellen bygger på mjukvara som forskare inom olika vetenskaper använder för att få fram samband från stora mängder rådata. En mindre del brukar gå till kuriren och resten till den eller de som utövar in ytande över den mottagande banken. ”Analysprogrammet repeterar cykeln om och om igen tills den nner ett samband som håller. Genom att hela tiden använda samma banker skapas ett mönster i uppträdandet. men så handlade det också om ett datorprogram. De har slarvat. ”Ahmad Al-Basyouni Male har återkommande rest en gång per månad med Iran Air mellan Dubai International Airport och Teheran. justeras automatiskt och testas mot datan på nytt. Men beloppen skiljer sig åt. men en del är mindre fel än andra. ”Namnet dyker upp regelbundet på kontoutdrag hos Lloyds Bank i Dubai och Bank Saderat i Teheran. Ibland behövs mer data än vad som är tillgängligt för att nna ett svar. Ursprunget är de algoritmer som användes för att robotar skulle lista ut …” Roland lade mjukt en hand på hennes skuldra. Hon såg på honom över axeln och log blygt. Dessa fallerar oftast i det efterföljande testet.Katarina hade aldrig sett henne så talför tidigare. . ”Programmet börjar med att söka efter samband i en grupp med data och föreslår sedan enklare ekvationer som beskriver kopplingarna. Mängder av data imrade förbi på de båda bildskärmarna på skrivbordet och Ylva tolkade koder och förkortningar i realtid. ”Summorna har minskat med exakt tio procent under färden till Iran. sa Ylva fortfarande utan att släppa tangentbordet. det nns en fortsättning”.” Katarina höll andan.” Hon pekade så att de andra kunde följa.

Ylva med huvudet mot Rolands axel.Hennes tonläge ck klumpen i Katarinas bröst att göra sig påmind. En vecka senare fördes fyra miljoner vidare till ett bankkonto för en privatperson i S :t Petersburg. Han nynnade en melodi Katarina inte kände igen. Samtliga av olika årsmodell och i använt skick. Fortsättningen var oklar. Vatten och lera droppade från ansiktet och smetade punktvis ut bläcket. . Deras eget separata penningspår fortsatte från Teheran till Groznyj i Tjetjenien. Först när de skrivit ut all information på papper och lagt den på bordet bredvid den övriga förstod de innebörden. Han behövde halva natten för att slutföra rekognoseringen av den omgivande terrängen och huset. och i nordväst gränsade tomten till havet med en hopfallen brygga i strandkanten. Samma mörkblåa Chevrolet Suburban som hade följt efter honom från Nynäshamn stod parkerad tillsammans med två svarta GMC Yukon. Ylva pekade och fortsatte att förklara en stund till. Hon sörplade på en Cola och begrundade fakta. De blöta kläderna hängde på tork i badrummet och utanför fönstret lyckades gryningen ännu inte skingra de tjocka molnen. Inte nog med att en terroristgrupp enligt fransmännens information satts samman i Tjetjenien med individer från olika globala grupperingar. där avståndet till träden vid baksidan var obetydligt. ”Någon som anar oråd ?” sa Katarina. Alla tre satt tysta och tillbakalutade. Lättnaden över att äntligen ha lyckats binda ihop Somaliatråden förbyttes i uppgivenhet av den bild som Ylvas resultat målade upp. Huset omgavs av tät skog på tre sidor. Han fyllde en kopp med pulverka e. hett vatten och en ansenlig mängd tolvårig Caol Ila och böjde sig åter över skrivbordet. Sex miljoner dollar transfererade i fyra omgångar till CPD – samma organisation som DGSE satt i samband med den terroristcell som med stor sannolikhet fanns i Sverige. * Gustav satt avklädd under en ensam lampa i ett annars mörkt rum och studerade sitt senaste vapen – en fuktskadad skiss.

Då och då färdades ett barnskrik eller högtalarutrop fritt under det välvda taket tillsammans med duvorna.Enligt Lantmäteriets Gröna karta och Google Maps låg huset vid en havsvik med långt till närmaste granne. Klockan visade att det var nittio sekunder kvar. Miljön var neutral med en påfallande brist på dofter och ljud. Han tillbringade ytterligare en timme med att bedöma husets omgivningar utefter minne och karta. susande bakgrundsljud från människor i mörka kläder som rörde sig i bestämda riktningar över den stora ytan. som om han var på väg mot ett . * Vänthallen sjöd av rörelse. På utsatt tid korsade han havet av kroppar förbi ringen som öppnade sig mot våningen under. hotbild och om-fall – vilka åtgärder som vidtogs om något gick fel – samt vad han behövde för utrustning för era dagars spaning och strid. larm eller teknisk övervakning upptäckte han inte. Efter att ha utväxlat långa blickar med en brunett i kön till caféet intill rörde han sig lugnt mot biljettkassorna i den södra änden av byggnaden. En ensam man lösgjorde sig ur massan och rörde sig mot Gustavs högra sida med blicken i ärran. beräkna tider för framryckning med kompensation för terrängens beska enhet. Några posteringar. Till slut var han nöjd med nattens resultat och avslutade med några övningar för att stretcha ut musklerna. Planen var formad redan innan han somnade in. som vanligt omgärdad av grupper av människor och individer som väntade planlöst och ibland kastade en blick mot tavlan med avgångs. tydligt exponerad mot den stora vänthallen. minor. Han lutade sig mot väggen under en gul Forexskylt med en tygkasse i handen. Under tiden han rörde sig kring huset uppvisade de dessutom en dålig disciplin och nyttjade för få och ljudliga vaktposter med tanke på att det var natt.och ankomsttider. Men att anta att enden var korkad kunde vara farligt. fundera på vägar in och ut. Gustav uppfattade bara ett dovt. som om Centralstationens väldiga volym slukade alla intryck. För den som letade. Tre hundra meter ut fanns en ö med vegetation.

Mitt emot en öde Pizza Hut stannade Gustav till och betraktade människorna som rörde sig i en aldrig sinande ström över det smutsiga golvet till och från Uppsalapendeln och Arlanda Express. Efter en stund öppnade han påsen och tog upp den pocketbok som inte funnits där femton minuter tidigare. De hade trä ats i tjänsten på den tiden han jobbade i vapenlabbet hos FOA i Ursvik. * . Grabben var skicklig. Intill satt en blek man i övre medelåldern med mörk rock och glest hår framför en hälften så stor kvinna i rullstol. Clint hade fått hans meddelande fyra dagar tidigare. Smeknamnet kom av hans passion för stora revolvrar. Clint ställde inga frågor. men brydde sig egentligen inte heller. förutom att den var tung som ett as. Han hivade upp väskan på ryggen.bestämt mål utanför huvudingången på Vasagatan. Främmande språk och bruten engelska blandades med mullret från rullväskor. Gustav förvånades över hans unga ålder – han ck nog inte ens handla på Systembolaget – och gick sedan vidare. innan han gick under jorden och blev frilans. svart ishockeyväska med Team Sportias logga på båda sidor. Väskan skiljde sig inte nämnvärt från de tusentals modeller som passerade genom stationen varje dag. men återgick sedan till skärmen. han visste att Gustav inte hörde av sig i onödan. En man i säckiga kamou agebyxor vid en informationsdator granskade honom ingående. Innanför pärmen till en tummad Coq Rouge låg ett kvitto. Ytterligare tio minuter senare tog sig Gustav genom trängseln i riktning mot förvaringsboxarna under rulltrapporna till Klarabergsviadukten. knappade in den niosi riga koden från kvittot och gick bort till boxen. Inuti låg en stor. svor mellan sammanbitna läppar och gick mot tunnelbanan. I kassan köpte han en enkel biljett till Malmö med tretåget och sjönk sedan ner på en ledig bänk utanför med uppsikt mot vänthallen. Gustav gick fram till en panel. Vid det här laget hade ingen av dem koll på vem som var skyldig vem en tjänst. Hon gav Gustav en yktig blick och återgick till att sortera tidskrifter i en röd Kånkenryggsäck.

”Och de så kallade terroristerna har trots allt bara publicerat lite information om Jihad på en webbsida”. . och min maggropskänsla. Mitt beslut är fattat. sa Den gode och mötte Katarinas blick. Tystnaden blev snart besvärande. Det var ett annat nordiskt land terroristerna hade i åtanke. ”våra und…” ”Nå ! Ingen har rapporterat ett ökat hot.” ”Men det är inte uteslutet”. Kanske är du inte rätt person för det här jobbet ändå.” ”Känsla ? Jag förväntade mig mer än så. Dessutom är det inte sannolikt att någon skulle ge sig på oss.” Övriga i rummet duckade undan de knivskarpa blickarna som skar genom luften. Katarina stönade inombords. Kopplingar till Tjetjenien har klarlagts. kvällspressen pekade väl bara på republiker i forna Sovjetunionen …” sa Roland och ngrade på slipsen. ”Lär dig av min erfarenhet.” Hon slog demonstrativt ihop tidningen. hur kan du vara så säker på att de är här ?” ”Det är jag inte. Somaliaspåret är utagerat. Redan innan alla hunnit sätta sig knackade hon i sitt tomma vattenglas med en penna och tog till orda. ”Enligt säkra källor har dansk polis idag slagit till mot en terroristcell i Odense. När Katarina gick in i rummet stod chefen framme vid duken med benen brett isär och händerna på höfterna i ett försök att visa någon form av pondus. Ylva vågade sig på en nick. ”Nja. Hon lyfte handen i en cesarisk hälsning – en annan kraftfull gest – och fortsatte som om hon inte hört. Hon såg hur han skämdes å Vivecas vägnar. ”Fransmännen var fel ute. med jagad blick. Wallin. Vi har ett gott rykte. Vi återgår till normalläge. sa Katarina från platsen längst bort i rummet och ansträngde sig för att tala lugnt. Se bara på Palme.” Hon höll upp en kvällstidning och visade framsidan med rubriker i fet stil över en ung man i taqiyah. en traditionell rund hatt. men indikationerna tyder på det. Dessutom.Draken sammankallade omedelbart till ett möte. Det är inga skolpojkar vi har att göra med.

”Det ska vi lösa. Drakens arrogans gjorde henne farlig.” Hon återupptog vankandet och funderade. hur skulle det gå med honom ? Viveca marscherade iväg mot sitt rum som ett tecken på att mötet var över. De förstod. vi kan bara konstatera att en stor mängd pengar sannolikt hamnat i händerna på några av världens farligaste och mest hänsynslösa människor. Och Gustav. hon vrider och vänder på fakta som hon vill … eller ignorerar dem helt”. Precis när de ck fram något konkret. Det är fan inte möjligt. sa Den fule och rätade till skjortan utan att se att den knäppts ojämnt. ”Okej. Katarina stod mitt i rummet ankerad av hackartrion på ena sidan och Roland på den andra. Roland avvaktade. Med kraft. Hackertrion började tala i munnen på varandra. men ni tre”. Katarina var tvungen att hantera situationen på sitt sedvanliga sätt. Bakom sig lämnade hon en grupp mycket nedstämda medarbetare. den nuvarande situationen är helt jävla oacceptabel. I Tjetjenien kommer vi inte vidare. hon borrade in blicken i trion. ”måste se till att hålla käften om det här. ”Det logiska är att . Krigsrådet samlades i Hålan bland högar av strömkablar och kretskort. ”Ja. ”Okej. Han frigjorde en yta för att kunna sitta utan att förstöra de vinröda mollskinnsbyxorna. Han hade spenderat natten på so an och väcktes abrupt inför Drakens genomgång. Inte fan tänkte hon acceptera att en kretin utan analysförmåga – eller någon förmåga överhuvudtaget – förtog allt arbete och dessutom utlämnade Gustav tillsammans med oskyldiga svenska medborgare till enden på nåd och onåd. förstått ?” Hennes kroppsspråk lämnade inget utrymme för tolkningar.Katarina begravde händerna i ansiktet. att bara sitta och glo är tjänstefel. ”Det här suger” sa Den onde och kastade en hårddisk tvärs över rummet.” Katarina gick fram och tillbaka.

Vi måste veta mer om hur pengarna ska användas. killar. låste upp. ”Du tänker väl inte …” Men Den onde var redan på språng. Hon visste att de tog uppgiften på mycket stort allvar och med en . Vi har ett konto som tillhör en okänd privatperson … vi har en bank. Okej. När hon frågade försvann han alltid i tankarna. På väg mot skrubben stannade han vid ett säkerhetsskåp med si erkod som Katarina inte sett förut. De satte sig vid terminalerna och försjönk direkt i arbete. och jag brukar ha rätt. du bedömer bäst själv. ”Jaha. ”Ni måste bearbeta allt ni kan kring det här kontot. Han verkade se fram emot att återvända till fältet. stängde mycket noggrant igen och försvann. Den gode stelnade till.” ”Till varje pris ?” sa Den onde. Jag känner på mig att vi har ont om tid. Typiskt Roland att ha en plan för allting.” ”Varför inte åka dit och gräva på plats ? Köra lite old-school istället för allt det här tekniska … så får vi se vad som dyker upp ?” sa Roland och viftade med handen mot datorerna. men han berättade aldrig några detaljer. men var försiktig. Tyvärr var det inte så enkelt. Hon vände sig mot de kvarvarande medbrottslingarna. en decimeter från vänster hand.” Deras hållning visade att hon hade deras fulla uppmärksamhet och förtroende. PSB. De såg uppspelta ut som om det här var ännu en spelturnering där en förlust lätt botades med pizza och Cola. Den fule svepte en Jolt Cola och öppnade direkt två nya som han ställde intill varandra. plockade ut ett litet föremål. Trion gav honom surmulna blickar tillbaka.” Katarina visste att Roland arbetade med underrättelseinhämtning en gång i tiden. sa hon. ”Okej. med ökänt hård säkerhet och stark sekretess.fokusera på S :t Petersburg. till varje pris. mer levande än vad Katarina sett tidigare. ”Det kan fungera. lycka till då”. Han markerade en honnör och lämnade rummet med ett leende.

Rummet var litet och bortglömt och här skapade han som bäst. Idén till Corvus ck han under forskarstudierna i datalogi för sin teknologie licentiatexamen vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Om ett e-brev med hans virus hamnade i en dator utan skydd – vilket var det vanligaste – spred det sig sedan vidare på egen hand. och för att dölja alla spår av aktiviteterna i datorn och på internet. Mörkret och isoleringen skärmade av den fysiska verkligheten. Den gode tryckte igång musiken på stereon och Sonata Arctica dånade i rummet när hon stängde dörren. Han yttade två tomma datorchassin åt sidan med foten för att komma fram och sjönk ner i en karmstol under en ensam lampa full av rost äckar och hål. . Den var ständigt uppkopplad mot omvärlden med en egen berkabel. ygplatser. såg fram emot att få bryta mot ännu en av Drakens order. även kallad Den onde. Under de följande åren byggdes det upp genom att han infekterade datorer i o entliga miljöer varthelst han reste. Inte för att han någonsin brydde sig om dem. Tyngdpunkten hos Corvus låg på den europeiska kontinenten. skruvmejslar och blyertspennor tillsammans med en uppslagen bärbar dator. kopieringsbyråer och internetkaféer. en smitta som sedan spreds vidare av efterföljande användare när de skickade e-post eller tog med sig dokument hem. o entliga terminaler. men förgreningarna sträckte sig till stora delar av världen. Idag fanns datorer i hans våld i tiotusentals bostäder. Namnet kom från latinet för korpen. och nätverket var i full drift i tid för disputationen. hans eget botnet med ett nätverk av kapade slavdatorer. På ett vitlaserat skrivbord trängdes lödkolvar. * Jerker Magnusson. vishetens fågel.hel del stolthet. Han väckte datorn och stoppade in ett USB-minne med operativsystemet Linux i en version minimerad enbart för att hantera styrprogrammet för Corvus. oscilloskop och gamla målarburkar fyllda med tänger. bibliotek. lika svart och skicklig som honom själv. Många människors öden vilade i deras händer. hotell.

Han behövde datorer med tillräcklig bandbredd för att hantera större mängder datatra k. Arbetet hos Ultima Capital var sekundärt. Det skulle dröja upp till en timme innan statusrapporten över hur många datorer som var tillgängliga och användbara var klar. Sedan skulle de sättas i arbete med att enligt ett förbestämt schema testa och dokumentera skyddet hos PromyshlennoStroitelny Bank i S :t Petersburg. Det var dessutom ett e ektivt sätt att minimera risken för upptäckt. Historien med terroristerna gjorde honom irriterad. men han såg till att kasta till dem ett köttben då och då för att hålla dem glada. Inget nytt med det. Efter att ha anslutit till internet genom ett antal proxyservrar skickade han aktiveringskoder till samtliga datorer i Corvus – en dryg miljon vid senaste räkning. Han grävde fram en Snickers och tryckte i sig den samtidigt som han visualiserade en strategi med om-fall. Han skulle behöva allt datorkraft han kunde uppbåda.Nätverket var en av hans bäst bevarade hemligheter och en källa till den upphöjda status han åtnjöt i hackerkretsar. . I skrivbordets lådor förvarade han nödvändiga tillbehör för långa nätter i Hålan. Merparten av arbetstiden gick åt till egna projekt. Även om han inte betalade en krona i skatt så var han inte helt utan sympatier för konceptet samhälle. förutom att er öden än hans eget stod på spel den här gången. Det han skulle göra var ett klart brott mot nationella såväl som internationella lagar.

Att plocka upp. två svenska . Genom handpåläggningen ck han en fysisk känsla för varje del i det maskineri som inte ck fallera. Han uppfattade inte någon bevakning. Med händerna i byx ckorna granskade han utrustningen som låg utspridd över sängen och upptog all golvyta i det lilla rummet på vandrarhemmet. Han hade skickat Clint en varierad lista med önskad utrustning för att kunna möta olika typer av situationer och hot. Tillsammans ingick de en dödlig symbios. En Bushnell bildförstärkare av enögsmodell som bars på huvudet. en Heckler & Koch SD -k-pist med integrerad ljuddämpare och sex magasin. känna på och lägga ner de olika persedlarna. I strid fanns ingen andraplats. en Glock -pistol med två magasin. Efter att ha hämtat väskan på Centralstationen vågade han sig hem till Aspudden för att hämta de militära persedlar han förvarade i källaren. Innehållet från den svarta sportväskan lade han i en särskild hög med vapen och teknisk utrustning.8 Åsynen av all militär materiel och de välbekanta dofter av skog som den fortfarande bar med sig förde Gustav i ett slag tillbaka i tiden till ett liv han lagt bakom sig. Då han inte använt utrustning och vapen på länge tog han god tid på sig och såg till att allting var i rätt skick vad gällde maskering och funktion. För säkerhets skull parkerade han långt därifrån och närmade sig i skydd av mörkret. vapnen och verktygen var dessutom en viktig ritual.

Totalt var det ett litet men fullt tillräckligt urval av den utrustning han var van vid. en utfällbar stavbatong modell ASP och som alltid SOG SEAL-kniven. Därtill ck han ettusenfemhundra stycken x millimeters kulor som passade till både pistolen och k-pisten. en antire exbehandlad marinkikare från Zenith samt en torrdräkt för ytsim med tillhörande fenor. Då blev den en naturlig del av honom själv och all fokus och energi lades på att lösa uppgiften och inte på att justera bärremmar eller svära över skavsår. När han såg sig själv i spegeln föll ett lugn över honom som stillade bruset av tankar. Slutligen fyllde han på magasinen och laddade vapnen. ckorna för magasin och granater. I övrigt förlitade han sig på den gamla kamou ageuniformen. Det förstnämnda prasslade och var i värsta fall självlysande när det betraktades genom en bildförstärkare och det sistnämnda lät som godispapper i en biosalong när situationen istället påkallade total tystnad. Det var viktigt att ha en ändamålsenlig utrustning som var rätt packad och bokstavligen genom transpiration anpassad efter kroppen. . Därför bar han aldrig Goretex under en operation eller använde kardborreknäppningar. ett maskeringsnät som dämpade kroppens infraröda signatur. En urgröpning i spetsen på kulorna gjorde att de deformerades i kroppen på den som trä ades och att all rörelseenergi hamnade i målet. Han såg till alla ljusa ytor gjordes mörka och att metalldelar inte lät med hjälp av svart eltejp och färg på sprayburk. krängde han på sig allting och hoppade och sprang omkring för att se om någonting skramlade eller hindrade rörelsefriheten.spränghandgranater modell . stridsvästen med pistolhölster. Altbergkängorna. Sannolikheten att lösa uppgiften och komma hem levande ökade under rätta omständigheter. Det satt som gjutet och han var nöjd. Efter att sedan ha packat Tridentryggsäcken och stridsvästens ckor. vätskepåsen. Efter fem år bar han på nytt uniform och höll i ett vapen. två amerikanska M rökhandgranater.

Hon släppte portföljen i ett hörn och greppade en Dr Pepper från ett nästan tomt ak. Inom honom vaknade vargen på nytt ur sin långa dvala. . Hudens kontakt med den sträva plasten i pistolens handtag triggade något djupt begravt – en instinkt – och när han siktade mot spegeln blev vapnet en förlängning av hans kropp. ”Vad vet vi ?” sa hon till alla tre och försökte lägga band på otåligheten. Så fort hon ck Den godes telefonsamtal om att ”nu jävlar händer det grejer” klev hon ut i gatan framför en taxi och satte fart tillbaka mot Söder. vapenfett. * Katarina klev ur hissen med hjärtat i halsgropen och joggade mot Hålan. Hjärnan gick på högvarv och bearbetade möjliga utfall och alternativ när hon klev in i Hålan och möttes av en dämpad belysning. Komplementet för att skapa en helhet. Det svarta skinnet knarrade när han lade upp benen på en pall och verkade se Katarina för första gången. läder och kanvas var alla bekanta och trygga : hans rätta natur. Efter att ha tömt en mugg och påbörjat en andra sjönk han med en suck ner i en Finnlandiaso a med minst tjugo år på nacken. visste exakt hur mycket den vägde.Han betraktade pistolen i handen. Ljuset gav honom en glåmigare uppsyn än vanligt och de gula tänderna såg ännu smutsigare ut i dunklet. Den här tiden på kvällen var avdelningen tom och Draken garanterat inte på plats. ”Vi kör med rött för att behålla mörkerseendet”. Dofter av metall. Katarina tänkte fråga varför de behövde ett mörkerseende när en dörr öppnades och Den onde släntrade ut med hasande steg och blodsprängda ögon. sa Den fule och log. kutade rygg och förberedde sig ånyo för jakt. Den onde muttrade och kastade sig över ka ebryggaren. vilken kraft som krävdes för att avtryckaren skulle röra sig inåt. Den gode var på plats framför sin terminal och erkände bara hennes närvaro med en grymtning.

” Han sörplade på nytt och verkade glömma sig tills Den gode petade honom på smalbenet. boss-woman. sa Katarina. jag skulle behöva det där sockret.” Han såg på henne förvånat. ”Banken har ett system utöver det vanliga. sa han till slut. och beroende på vad Den onde funnit kunde de rädda liv. det är helt omöjligt att knäcka”. sa hon till slut. multipla HIPS :ar.” Han skruvade på sig samtidigt som de väntade på fortsättningen. ”Förklara”. cellindelat intranät …” Tydligen var ka et inte tillräckligt sött. men dricka verkar enklare. De övriga hackarna såg på varandra och nickade. Han tömde halva koppen innan han fortsatte. starkt krypterade hårddiskar. De behövde en framgång efter allt arbete. Katarina upplevde hur luften tjocknade och ck henne att svettas.” Katarina suckade. ”men hur väl försvaret än är uppbyggt nns det alltid en svaghet. ”Alltså. ”Jo. alltså. . ”Vi snackar era skikt av adaptiva brandväggar med arti ciell intelligens. ”Kom till saken. ”Virtual Private Network används för att ge användare ärråtkomst till en server i form av en bakdörr eller hemlig passage. Omöjligt att skydda fullt ut. ”VPN”. ansiktet klövs av ett leende. men när han gjorde en ansats till att resa sig för att hämta mer socker placerade Katarina en hand på hans axel och tryckte bestämt honom tillbaka i so an. Den fule drog handen genom det okammade håret och torkade av den mot jeansen.”Hey. Gruppen hade nått långt i sitt sökande efter svar – oavsett vad Draken ansåg – men den fortsatta utvecklingen berodde helt på om killarna hade lyckats. ”Ut med det för fan”. exempelvis om en anställd sitter hemma och arbetar men vill koppla upp sig mot en dator på kontoret. eller freebase. kontroll av tra kloggar och rotcerti kat i realtid. Kan skjuta in det om du vill. slet åt sig lådan med bitsocker och gav den till Den onde som utan brådska släppte ner åtta bitar i den halvfulla muggen och rörde om.” Alla tre ställde sig nära honom i en halvcirkel och väntade.” Den onde smuttade på ka et till synes ointresserad av uppmärksamheten.

skicka det du har till Roland”. Katarina nickade och gjorde en mental notering. sa hon vänd mot Den gode. Annars inga särskilda trä ar i register eller Google. inte mycket. ”Bra jobbat. * Gustav parkerade i slutet av en liten väg och klev ur bilen. tyvärr”.”Alla fyra miljoner dollar har slussats vidare till ett annat konto i samma bank. Global Trading Limited. Men vi jobbar på det. ”Jag ringer honom och inriktar arbetet. För varje liten bit upplysning kom de närmare gåtans lösning och kunna stoppa individerna bakom. sa Den gode och tittade ner på fötterna. sa hon och klappade Den onde hårt på benet. ”Okej. Te. Trots den begränsade informationen ville hon krama dem alla tre av lycka över att de fått en ny ledtråd. alla tre. Terroristerna var fortfarande här och något var på gång. egna såväl som andras. att med vapen i hand göra en skillnad. Han böjde huvudet bakåt och tog ett djupt andetag. ”Köper och säljer kolonialvaror. Samtidigt hängde tidspressen och risken för svenska liv över henne som en bila redo att falla.” Äntligen kom de framåt. Luften gav tankarna en . Det påminde henne om SSG och det handfasta alternativet.” Han hällde i sig resten av sörjan och grimaserade. Och killar ? Bra jobbat !” De sträckte på sig. Åren tillsammans med Gustav var bra trots att de ck se och uppleva människans mörkare sidor. Jerker”.” Känslan av maktlöshet och att inte kunna påverka skeendet löstes sakta upp och ersattes av en kittling längs ryggraden. Det ingår i en koncern med företag inom logistik och förvärv. ”Jag vet. ”Och vad vet vi om det ?” ”Hrm. så får vi se vad han kan gräva fram. Företaget sysslade uppenbarligen med annat än mat. Nu var de på rull igen. ka e. konserverade och inlagda varor importerade från Sydamerika och Mellanöstern via ombud i Montevideo och Jaipur. Mottagaren var ett företag.

öron. Ansträngningen påminde om de hundratals timmar med tung ryggsäck han spenderat i skog. Där satte han sig ner på ryggsäcken vänd från bilen och fällde upp spegellocket på syftkompassen.tydlighet de bara ägde om natten. Av det han sett om säkerhetsarrangemangen – eller bristen på desamma – runt huset på andra sidan viken föreföll det inte troligt att enden hade någon form av förvarning här. berg. men höjdkurvorna erbjöd inget motstånd. nacke. Lågt hängande grenar slog mot kroppen när han gick femton meter rakt ut i skogen. utan att slå av på takten. krängde på sig stridsvästen och greppade k-pisten och packningen. det åtstramande pistolhölstret . läppar. annars skulle han liksom djuret höras över långa avstånd. Han höll därför ett högt tempo för att vinna tid till de mer känsliga faserna av in ltrationen. ljud och energier från den omgivande naturen. Till vattnet var det cirka två kilometers för yttning genom varierad terräng. tänder. händer och handleder i grönt och svart med den mörka färgen på utstickande delar och tvärtom. öknar och på landsvägar under marschträningspass. Han visualiserade sig själv att bli en del av den. Han tog på sig en svart polyestermössa och skinnhandskar. Trots det höga tempot var han noga med var han placerade fötterna. men undvek att gå alltför nära granarna för att minimera det svischande ljud som uppstod när grenarna släpade mot kroppen och ryggsäcken. Därefter maskerade han ansikte. hals. En skugga i natten. Kartan var memorerad och låg i en ben cka. övningar och operationer. Efter en stund ck han upp värmen och öppnade vapenrocken i halsen för att ventilera ut fukt. Granskogen stod tät och ångan från andedräkten var ett skimrande moln i det kraftiga månskenet. Följande tio minuter ägnade han åt att insupa dofter. Kroppen var fylld av energi och tyngden av vapnet i handen. När mörkerseendet infunnit sig hängde han på sig ryggsäcken och satte sig i rörelse med vapnet i gående färdigställning. Den kompakta tystnaden bröts enbart av ett djur som rörde sig genom vegetationen långt borta.

Månljuset kastade silver över vattenytan utanför. I skydd av träden gick han ner på knä. Luften blev gradvis kyligare och fuktigare allteftersom han närmade sig havet. Efter att ha bildat sig en uppfattning om terrängen på resten av ön ålade han tillbaka samma väg och hämtade utrustningen. På krönet lade han sig på mage och såg sig omkring i bildförstärkarens grönaktiga ljus. Gummiförslutningarna pressade mot halsen och handlederna och när han försiktigt gled ner i det kalla vattnet hoppades han att Clint vårdat dräkten ordentligt.på höger lår och stridsutrustningen på kroppen gav en känsla av kontroll. Han spände på sig simfenorna och lade sig i ryggläge. . Han letade efter ett lämpligt läge att upprätta en observationsplats från vilken han ostörd kunde studera huset. och simfötterna i den andra. krängde av sig ryggsäcken och plockade fram den svarta torrdräkten. Efter att ha dragit på sig dräkten och tömt den på överskottsluft hängde han på sig stridsvästen och vapnen och stapplade ner till vattenbrynet med ryggsäcken i ena handen. i syfte att ska a mer information om enden under en längre sammanhängande tid. Nu var det han som hade initiativet och satte agendan. med tillräcklig höjd över vattnet för ett ge överblick. simfenorna och ansiktsmasken med snorkeln. Den ck duga. fastsurrad vid kroppen med en två meter lång nylonlina. När han var säker på att han var ensam rörde han sig hukande uppför en mindre höjd. viktbältet. Ute på vattnet låg ön svart i mörkret med tät växtlighet ända ner till vattenbrynet och skymde huset på fastlandet på andra sidan. Den lade sig tätt mot huden av trycket. Den skulle sedan utgöra en viktig del av beslutsunderlaget för hur han skulle gå vidare. Längre fram till höger låg en sänka under en tät gran. och efter att ha passerat runt krönet på den sista höjden såg han vattnet glittra i månskenet mellan stammarna. Efter att ha simmat till ön krängde han snabbt av sig ytsimutrustningen och satt sedan stilla på knä i mörkret under en tät gran och lyssnade.

Vaktavlösning skedde exakt var tredje timme. utan ens ett vingslag från en fågel. Snart var marken täckt av fuktiga blad som av nattens kyla förvandlades till tunna. Nattens dagg droppade från trädens grenar och tystnaden var intensiv. . Under de senaste timmarna räknade han till nio stycken ender där Hallicken saknades. statiska spaningen var över. Naturen var på hans sida. men han borde inte ha överlevt kniven i halsen.I observationsplatsen lossade han maskeringsnätet från ryggsäcken. Men han kunde fortfarande vakna upp med en känsla av panik när han famlade efter ett vapen som inte längre fanns inom armlängds avstånd. Skogen runt huset bestod till största del av varierande lövträd och han var glad att det inte var senare på säsongen. spröda agor – som att kliva på stora corn akes på ett parkettgolv. De oregelbundna ljud som uppstod när regndroppar trä ade grenar och bladverk gjorde det dessutom lättare att försvinna in i bakgrunden under en framryckning. penna och papper. Gustav hörde nästan hur fukten lade sig över träd och klippor. Han var för gammal för att ligga vaken i stridsberedskap dygnet runt. lade det över sig i liggande ställning och fäste det i trädens grenar så att det bildade en kupol under vilken han skulle spendera all sin tid. Två stod hela tiden på vakt runt huset eller patrullerade i skogarna inom synhåll från huset. Han gäspade. Nätets färgkombinationer passade in bra i omgivningen och han behövde inte komplettera maskeringen. Slutligen drog han ut ett vattentätt sovsäcksöverdrag med ett liggunderlag instoppat samt kikare. Efter värnplikten vid kustjägarna tog det ett helt år innan kroppens ämnesomsättning var återställd och han vande sig vid en mjuk säng och en varm dusch. strök av näsan mot ärmen på uniformen och gnuggade ögonen. Han påbörjade arbetet direkt och skulle inte lämna platsen förrän den fasta. Övriga passerade in och ut för rök. * Luften var rå och en kompakt morgondimma låg tung och orörlig.och kisspauser.

Den här gången var dessutom det viktiga överraskningsmomentet på Gustavs sida. men de var en del av fasaden tillsammans med slitna stentvättade . Missförhållandena re ekterade Tarkhans egenskaper som ledare och enhetens e ektivitet under stress. deras uppträdande om en militär skolning även om vissa snarare verkade ha gått den kriminella vägen. Summerat gav de ett halvseriöst intryck – han noterade en del kon ikter på låg nivå och att sammanhållningen kunde ha varit bättre. En av vaktposterna bar en kompakt Ingram MAC som med sin eldhastighet spred kulorna över närområdet och tömde ett magasin på tre sekunder. Röken från skorstenarna vek av tvärt när den trä ade kallare luftlager på den klara himlen. där talade Gustavs upplevelser under två veckor sitt tydliga språk. Den informationen sade Gustav mycket. strid i skog mot en förberedd motståndare en helt annan. Flertalet bar på israeliska Galil som var ett robust och pålitligt vapen. På ena sidan järnvägen låg bostäderna längs oden Nevas stränder och på den andra sidan industrierna. I västarna hängde olivgröna ckor som kunde innehålla bildförstärkare eller granater. Han hade inte rökt cigaretter på åratal.Överlag var de utrustade med stridsvästar av modernt snitt. Dess e ektiva stridsavstånd i meter räknades på ena handens ngrar. Att samtliga var vana vid att bruka våld rådde det ingen tvekan om. ett extravapen i form av en pistol samt automatkarbiner i olika varianter. En annan verkade föredra en halvautomatisk Benelli som huvudbeväpning. Han fortsatte den fasta spaningen under det kommande dygnet. Utrustningen vittnade om pengar och kontakter. Båda vapnen använde ammunition av NATO-standard. till exempel vid strid. * Roland tog lokaltåget till stantsija Izjori och klev av på en övergiven perrong i en typisk förort till S :t Petersburg. Han betraktade det gula gräset som slagit sig fram genom sprucken betong och tände en Yava. vilket i Gustavs ögon var en trubbig lösning som även den fungerade bäst på nära håll. men även den modernare Heckler & Koch G förekom. Men avrättningar eller planerade överfall i stadsmiljö var en sak.

Roland passerade ett grustag på sin högra sida och bullret från en krossmaskin överröstade en kort stund allting annat. Ett utbrett skogsparti i mitten särskilde området i två delar. Han kände S :t Petersburg som de egna hemmakvarteren i Vasastan i Stockholm. Alla kämpade mot kylan och molnen av avgaser som drev in över trottoarerna. bruna kängor och en svart skinnjacka över en grå stickad tröja. Han måste få fram mer information. Han fällde upp den pälsbrämade kragen. Det avsnitt av Metallostroj som intresserade honom var ett rektangulärt område på en kvadratkilometer. Under tågresan studerade han en knapphändig karta över omgivningarna samt några utskrifter från Google Maps. Allting i den här historien tog för stora proportioner och insikten att det verkligen fanns ett överhängande hot mot svenska medborgare var tung att bära. Nikotinet lugnade dessutom nerverna. Området var det ärde han besökte på två dagar och han hoppades att ingen ännu såg något misstänkt i hans uppträdande och rörelsemönster. snabbt. Enligt minnesbilden skulle han snart nå nästa kvadrant av området med vanliga industribyggnader. Oavsett risken. den ryska federala säkerhetstjänsten. Åldrande lastbilar. Han noterade vattendraget som rann genom en våtmark intill målet. Utan att se sig omkring tände han . Värden i huset där han hyrde en lägenhet ställde inga frågor så länge det fanns tillgång till eurosedlar. Det kostade honom mycket hårdvaluta att först få fram uppgifterna och sedan undvika att bli anmäld till FSB. slätade till håret och gick mot industriområdet Metallostroj där Global Trading enligt det lokala registret ägde ännu en fastighet. även om det tillkommit nya områden i spåren av den ekonomiska utvecklingen som tog fart i takt med stigande oljepris. genombrutet av igenvuxna järnvägsspår och tydligt avgränsat av större vägar.jeans. bussar och sönderrostade personbilar modell Lada och Vaz slirade genom grå snömodd förbi människor som skyndade på stegen med sänkta huvuden och uppdragna axlar. Telefonsamtalet med Katarina störde honom djupt.

. Genomfrusen ljung knastrade under sulorna. körde ner händerna djupt i ckorna och fortsatte med bestämda steg. Han tog sikte på en omkullfallen tall och balanserade på grästuvor. Helvete ! Kängorna fylldes omedelbart och han stapplade genom issörjan och hävde sig upp hur vattnet med hjälp av en låg gren. men gav inte vika. Han saknade beväpning och det bästa skyddet bestod i att sköta sig själv och skita i andra. Till slut närmade han sig den andra stranden och anspänningen löstes sakta upp – när isen utan förvarning gav vika och han sjönk ner till knäna i iskallt vatten. På hans vänstra sida bredde skogen ut sig och när han trodde att ingen såg lämnade han vägen. Rostiga armeringsjärn stack fram ur vittrande betong där växtligheten återtog förlorad mark och duvor yttade in. Stänk syntes mot isens undersida som äckvis var tunn som papper. Även om det fanns folk i närheten som kunde hjälpa till vid en olycka förlitade han sig inte på den ryska gästvänligheten. Dessutom vill han undvika frågor om vad han hade där att göra. Efter fyrahundra meter dök det upp grupper av låga. Vattnet forsade förbi under fötterna och isskorpan knakade oroväckande. men vågade inte stanna. fallfärdiga byggnader. Han ämtade efter luft. Snart närmade han sig vattnet som porlade under ett lager av is och följde den söderut genom våtmarken mellan grästuvor och glesa dungar av gul vass. genade över två järnvägsspår som nästan helt täcktes av grönska och försvann in bland granarna. Med kroppsvikten mot tallen sköt han sedan ena foten framför sig och gled försiktigt en decimeter i taget. Femton minuter senare skymtade han målet mellan träden på andra sidan det fyra meter breda vattendraget. Med ett krampaktigt grepp om trädet gled han sakta vidare.en ny cigarett. Sotiga skorstenar i tegel reste sig mot himlen. Håret låg stelt mot pannan där svetten frusit och skjortan klibbade mot kroppen. När han inte längre syntes från vägen kastade han cigaretten och ökade farten. men sjönk trots det ner i gropar med vatten.

Sist han gjorde något liknande fanns det fortfarande ett Östtyskland. en del med uppslagna dörrar. krönt av skinande ny taggtråd i dubbla lager. Han plockade fram sitt multiverktyg med olika redskap i ckformat och ett stycke bomullstyg som skulle dämpa ljudet när han klippte ståltrådarna. Huvudbyggnaden. Utspridda till synes på måfå över nedskräpade asfaltsytor stod stålcontainrar. Sedan stannade han med avdelningen genom hela åttiotalet. Som nymuckad tjugoåring från Norrlands dragoner rekryterades han vid sjuttiotalets slut till IB – av vissa kallad Informationsbyrån – för att som in ltratör i Kommunistisk ungdom rapportera inifrån vänsterorganisationer och resa till Sovjetunionen. hundar eller kameror men det betydde inte att de inte fanns. Efter att ha kontrollerat för elektricitet och vibrationslarm öppnade han upp en enda lodrät rad intill en stolpe. vek stängslet åt sidan. men han bar ansvaret och riskerna med stolthet. Han väntade i utkanten av skogen och stampade med fötterna samtidigt som han studerade området innanför staketet. I övrigt syntes inga vakter. och han såg verktyg och arbetsmaskiner. då han fortfarande hade någon form av familj. Han behövde lösa uppgiften och tömde skorna på vatten. Lastbilar och truckar som anlände genom huvudgrinden runt hörnet ett par hundra meter längre bort hördes tydligt. Längs hela sidan av byggnaden låg demonterade byggnadsställningar staplade intill väggen tillsammans med annan bråte. men han kunde inte bekymra sig om det nu.Faran i att bli genomblöt vintertid skulle inte underskattas. Under den svagt lutande taknocken löpte en rad fönster för ljusinsläpp. Området kringgärdades av ett tre meter högt staket utan rost äckar. Arbetet medförde ofta fara för eget liv i nationens namn. när den bytte namn till Sektionen för särskild inhämtning. som var en del av ett större komplex. bestod av stålbalkar klädda med prefabricerade moduler av lättbetong i ett plan och han bedömde höjden till tio meter. Staketet stod intill skogen och nervositeten uppblandad med ångest tilltog för första gången sedan han anlände till S :t Petersburg. kröp .

Granaten var lätt att bära och avfyrades med be ntlig utrustning från sextiotalet och framåt som fanns i stort utbud. Till höger stod en rad lastbilar mot ramper och lastade och lossade. att handla med konserver och torrvaror. Ga eltruckar och människor skyndade kors och tvärs över den stora cementerade ytan runt containrar och högar med lastpallar med emballage av olika form. Klättringen var tung och han ck stanna era gånger för att skaka mjölksyran ur armarna. Han övervägde alternativen. De här grabbarna var inga vanliga knegare. Hand atorna sved av kylan från stålrören och kroppen darrade av ansträngningen. Efter att ha svept den stora hallen några gånger förstärktes nervositeten. I den andra vilade en enkel digitalkamera från Olympus med blandade bilder av Global Tradings industrier.igenom och fäste det temporärt på plats. Först såg han inte mycket. Olustkänslan förstärktes när en ga eltruck dök upp med en europapall med sex avlånga emballage av grön hårdplast med tryckt med gul färg på sidorna. färg och storlek. När han hjälpligt fått tillbaka värmen i ngrarna tog han fram en minikikare ur ena inner ckan. Lädret i kängorna var redan fruset och fötterna kände han inte längre. En dröm för vilka frihetskämpar som helst. En annan typ av kyla trängde ända in i benmärgen och kängornas metallspännen klingade mot stålrören när han slant och tillfälligt tappade balansen. kontorslokaler samt de fordon och människor som tra kerat dem. Lastbilen fylldes med en ny generation pansarvärnsgranater med tandem-stridsspets som kunde slå ut moderna stridsvagnarna med både aktivt och passivt pansar. och ett farligt vapen i fel händer. Ingen kunde på avstånd se att det blivit uppklippt. Han såg inga tydliga tecken som kopplade den pågående verksamheten till företagets o ciella. När han kom upp satte han sig på huk med händerna djupt inkörda i armhålorna innanför jackan och kisade in genom det smutsiga glaset. bestämde en inledande observationsplats och tog sig mödosamt uppåt längs ställningarna. .

Två gånger. Med ett stön sjönk han ihop på plattformen och när en ny smärta i höger lår fortplantade sig och tilltog i styrka insåg han att han blivit skjuten. Han tog fram kameran och började fotografera. Katarina behövde få besked omedelbart. Han överväldigades av svaghet och kunde inte hindra kroppen från att falla hela vägen ner i asfalten. Men erfarenheten sade något annat. Men sådant arbete tog tid. Trots livsfaran plockade han fram mobiltelefonen och den extra Sectradosan med kryptot. Katarina och grabbarna måste hjälpa honom att komma Global Trading in på livet – var huvudkontoret fanns och vilka säkerhetssystem han kunde möta. Innan han lyckades aktivera telefonen kände han en skarp smärta som växte och blev till ett glödgat stålspett som trängde in i högra skuldran och fortsatte ner genom buken. Och nu fanns det bevis.Innerst inne hoppades han på att inte nna någonting komprometterande och att hela historien med en terroristgrupp i Sverige visade sig vara ett misstag. . Trovärdigheten i tipset om ett attentat i Sverige ökade radikalt och han behövde arbeta snabbt. noga med att lådornas beteckningar syntes i bild.

.

9 Roland hade inte varit borta länge. ärmlös blus som framhävde hennes biceps. Sömnskulden var stor vid det här laget. vilket inte kunde ha varit lätt i ett land som inte direkt välkomnade nydanskar.” Katarina vände sig om och mötte Mette Nyrup Poulsens kolsvarta ögon. Katarina tog en tugga av en mikrad pizzaslice och fokuserade på högen med anteckningar i knäet. Därför bestämde hon sig för att inkassera en gentjänst. ”Nå. De saknade fortfarande ett fullständigt svar på varför någon gjort sig besväret med att skicka fyra miljoner dollar från Somalia hela den långa vägen till Global Trading Ltd i S :t Petersburg via Tjetjenien. men borde ändå ha hört av sig vid det här laget. Eller om delar av pengarna använts för att nansiera en terroristcell som avsåg att slå till mot svenska mål. Trots namnet hade hennes familj invandrat från Marocko bara en generation tidigare. där är du ju. Bara indicier. I ärran kröp Kronborgs slott utanför Helsingör närmare allteftersom torsdagsfärjan arbetade sig över Öresund. Men hon var inte orolig. Kaskader av ljus re ekterades i vattnet och fyllde henne med den energi hon så väl behövde. svarta byxor och en ljusblå. Kjoldräkterna lämnades orörda och hon bar istället vita sneakers. Känslan av frihet var starkare än på mycket länge och innan tåget hade gått till Helsingborg drog hon bara ngrarna genom det långa håret och sminkade sig lätt. Han kunde ta hand om sig själv. . än.

”Varför är ni intresserade av Tjetjenien och Ryssland ? Har det att göra med DGSE :s rapport ? Vad har du fått fram ?” Katarina var inte förvånad över att hon visste om rapporten. ”… men ino ciellt pysslar det med den grövsta sortens vapenhandel. Och då snackar vi tunga grejer. ”Det är en sak till”.” ”Jaha. Global Trading. den senaste vapenteknologin. Katarina svarade med att ytta sin väska från stolen intill. attackhelikoptrar. CIA kilade in ngrarna lite varstans. Mette stod på tur för befordran och var satt i skuld. Kanske gjorde Katarina ett misstag i att odla henne som en kontakt. ygplan. sprängmedel i storpack.” Aha ! ”Kärnvapen ?” sa Katarina. . ”Ditt företag i Ryssland. Katarina hade försett sin nästan jämnåriga kollega med information vid ett ertal tillfällen som hade givit hennes karriär en skjuts framåt. Stridsvagnar.” Hon ögnade igenom bunten och beordrade Mette att sammanfatta innehållet med egna ord. sa Mette. ”Center for Peacemaking and Development har länge fungerat som en civil arm för Tjetjenska rebellgrupper. Mette satte sig och slängde över en plast cka fylld med omaka papper.Kanske var det därför hon lät sig rekryteras till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA :s kontor i Köpenhamn. För bankärenden till exempel. ”Kan inte uteslutas. något hon inte verkade uppskatta. You name it. som om hon klippt och klistrat information från olika källor. Genom att hjälpa bybor med infrastruktur och skolor lyckas man upprätthålla ett visst stöd.” Kommentaren var avsedd som ett skämt. ”Här är det jag som ställer frågorna. och genom statusen som NGO kan aktivisterna röra sig mer fritt. bepansrade limousiner. Var det allt ?” Mette blev om möjligt än mörkare i blicken. ägnar sig o ciellt åt handel med kolonialvaror med S :t Petersburg som bas …” Berätta något som jag inte redan vet.

Och varför hörde inte Roland av sig ? Nu var hon orolig.” Blodet lämnade hjärnan och Katarina behövde lägga sig ner. Inte heller Gustav hade hört av sig på länge och hon ville inte tänka på vad som kunde ha hänt honom – eller hur det påverkade henne.” All ny energi var som bortblåst och Katarina behövde inte höra mer. allt utan framgång. ”Företaget används av Kreml som en front för egna intressen tillsammans med företag inom logistik. Ända sedan de fortsatt undersökningen på egen hand tillbringade hon mer och mer tid med hackarna. Den tog hela ygresan hem från Köpenhamn att författa.” ”Tack. Mette reste sig och försvann någonstans till en annan del av färjan i väntan på ankomsten. och satt nu tillbakalutad med fötterna på några uttjänta bildskärmar och bet stora stycken ur en kebabrulle med allting på. en vapensmugglare som frekvent yger gamla Iljushin och Antonovplan mellan vapenfabrikerna i frihandelszonen Burgas i Bulgarien och Sierra Leone. ”sannolikt” eller ”torde”. jordbruk och ygfrakt. Den onde propagerade högljutt för en ny SQL injection han utarbetat.Katarina väntade otåligt. En promemoria som sammanfattade allt de grävt fram låg på bordet. Jemen och Pakistan. men greppade om armstöden och ansträngde sig för att verka oberörd. . Alla lösa trådar irriterade henne och det fanns alldeles för många formuleringar med ”troligtvis”. ”Flygbolaget ägs tillsammans med Pjotr Belanov. Du kan gå. Katarina stirrade ut över vattnet. Hur fan skulle de hantera den ryska regeringen ? Situationen var fullständigt urspårad. Glädjen över framstegen i utredningen upplöstes i en dimma av tvivel. Katarina hade försökt nå Roland på telefon i era timmar och bad till och med killarna att försöka pejla hans position med hjälp av mobiltelefonen. Killarna slog ihjäl tid med att diskutera potentiella attackvektorer mot det Nordkoreanska nansministeriet och lät henne vara.

Till slut pekade Den fule på den blå plast ckan och avbröt hennes tankar. Hackartrion diskuterade en lösning. men den handfasta världen utanför bunkern låg inte inom deras expertområde. ”De vet kanske inte vem uppdragsgivaren är. Skogen uppvisade en färgprakt från björkarnas kraftigt gula löv till pilarnas sakta grånande stammar och solens värme förmådde inte längre tränga undan nattens kyla i klipporna. Egentligen vet vi inte det vi vet.” Hon såg dem i ögonen. utan att nämna honom vid namn. ”Sammanfattningsvis har någon – troligtvis med benäget bistånd av den ryska regeringen – nansierat en internationellt sammansatt terroristcell i Tjetjenien samt köpt en okänd mängd vapen från en handlare i S :t Petersburg. ”Men varför skulle tjetjenerna ge sig i lag med ärke enden – rent hypotetiskt ?” sa Den gode. ”Men det är förstås bara en teori. Nu krävdes det andra former av nätverk. Vinden svepte genom vassen och träden. vad står det i den där egentligen ?” Övriga spetsade öronen. som för att hitta rätt tyngd i orden. och vägra föra informationen vidare. oavsett vad de funnit. Men doften av svett och jord och nattens kondens som klibbade på kroppen var verklig. ”Du. Dessutom har hon redan lagt karriären i vågskålen genom att proklamera faran över. ännu inte känd avsikt. En fransk underrättelseagent har likviderats. Hon vägde skriften i handen innan hon svarade. Gamla KGB har alltid haft krokar i olika extremgrupper. Frågan är nu främst hur vi går vidare.” Draken skulle bli förbannad över att de fortsatt att arbeta med spåret. * Det var den välbekanta. . Gustav tyckte det var overkligt att han var här i helt andra syften än att njuta av naturen. vattnet slog mot strandens stenar och i ärran lockade fåglar. bedrägliga känslan av frid innan striden.” I rapporten inkluderade hon även en redogörelse för hur Gustavs upplevelser passade in i bilden. Cellen be nner sig i Sverige med en dödlig.

En frisk vind gjorde dock vattnet rörligt och dämpade ljud. de visste inte att han var där och utrustningen var tillräckligt för att kunna bedriva strid mot en eller ett par i taget. Tarkhan slog in en kod och fällde upp locket. Under ett utlandsuppdrag på Balkan en tidig vinter låg han orörlig i ett delvis vattenfyllt dike i fyra dygn i väntan på att målet dök upp. Aktiviteten på andra sidan viken tilltog och han greppade kikaren. . Det var tungt. Vaktposterna som följde skådespelet var märkbart spända. För att undvika upptäckt gjorde han inte upp en eld eller startade sitt gaskök och levde därför på Flap Jacks. Men vädret var långt ifrån optimalt och han tog en stor risk genom att simma i dagsljus. då han smällde igen det och gick in i huset med lådan i släptåg mellan de fyra soldaterna som kämpade med bördan. intuition och vad han hade sett dittills drog han två slutsatser : de tänkte bruka någon form av våld och avsåg att göra det snart. Han var välutbildad om än ringrostig. nötter och vatten. och två dygn utan sömn gjorde att han inte kunde sluta huttra. lutade pannan mot underarmen och släppte ut luften ur lungorna. Något var i görningen. Efter en stund baxade de upp en stor låda av metall med sidor på cirka en meter. Till skillnad från vad många trodde var livet vid kustjägarna och SSG högst oglamoröst. Toaletten bestod av en plastpåse i en grop i marken tre meter längre bort.Hans enda källa till värme var en isolerad jacka från Snugpak. långsamma andetag tömde han för ett ögonblick sinnet på känslor för att kunna tänka objektivt och väga sina styrkor och svagheter. Gustav sänkte kikaren. Han måste ha varit nöjd med vad han såg. Det gav gott om tid att fundera över tillvaron. hur utspätt det än var av tunna molnslöjor. Hur passade den nya informationen in i bilden? Och vad var så viktigt eller känsligt att det måste gömmas under marken ? Baserat på erfarenhet. Han behövde avlasta de ömmande nackmusklerna och fundera. Med djupa. En grupp på fem man lämnade huset och samlades vid dess norra sida. jobbigt och rutinmässigt. När Tarkhan anlände satte de spadarna i jorden och började gräva.

Det drog han sedan över huvudet ner till bröstet för att bryta den skarpa kontur huvudet bildade mot vattenytan. När kroppen väl befann sig i kallt vatten skulle den snart göra sig påmind. Lustig gur. Ett ögonblick övervägde han på nytt att kontakta polisen. Till skillnad från i Arvfurstens palats intill tog Försvarsdepartementet mer intryck av sina militära kollegor i Högkvarteret när det gällde val av inredning. Utrustningen han behövde ha med sig placerades i ckor och innanför torrdräkten. Tanken på fotogra et där Gunilla vinkade in i kameran var det han slutligen behövde för att bestämma sig. Samtliga möbler var av hårdlackad bok och väggarna var tomma. Mattan i beige ton förstärkte intrycket av medelmåtta. Urinera i dräkten var ett alternativ men det blev iskallt när vätskan sedan kyldes ner.Han var tvungen att ta chansen innan den försvann och stoppa dem en gång för alla innan er kom till skada. Som skydd mot vattnets låga temperatur tog han på sig ett extra lager värmekläder under uniformen och klev därefter i den svarta torrdräkten. sånär som på anslagstavlor och ett djärvt inslag med en reproduktion av Bruno Liljefors med spelande orrar. men slog bort tanken. Samtidigt som han steg ner i vattnet intill en utskjutande klippa täckt av svarta lavar startade ett strilande regn. Runt halsen fäste han ett tillklippt stycke maskeringsnät. Han gjorde en sista kontroll av ansiktets maskering och smög sedan hukande ner till strandkanten på motsatt sida av ön sett från huset. Han visste inte heller om familjen var under fortsatt bevakning. Hon noterade att försvarsminister Per Moheds fötter inte nådde ner till golvet bakom skrivbordet. Ryggsäcken gömde han under en gran. Han tömde blåsan en sista gång. Överst bar han stridsutrustningen och ett viktbälte med blystenar. De hade redan visat sin oförmåga och kunde hur som helst inte sätta in rätt resurser i rätt tid. * Katarina satte sig på knarrande läder och avböjde ka e. det vill säga omedelbart. .

” Trots att hon hade funderat på ett upplägg inför mötet var hon osäker på var hon skulle börja. Klarar mönstringen med glans och placeras vid Militärpolisen i Kungsängen. ”Så. ”Fadern är från Ukraina och modern var från Sverige”.”Tack för att ni kunde trä a mig med kort varsel. sa Katarina till slut.” Han såg på Katarina för första gången under mötet. i januari . ”Hon begick självmord . jag vet inte … sedan får jag inte ihop kronologin. fortsatte Rolf med tydlig hänvisning till ministern och tittade upp.” Det angår fan inte dig ! Självmordet var Katarinas sak. Wallin föddes i Ukraina men växte upp i Järfälla. ”Nog för att det är trevligt med ett bonding moment.” Han tystnade och skummade igenom de kvarvarande sidorna. vem är ni ?” I en karmstol intill satt ministerns politiske sakkunnige Rolf Baumgarten och fumlade med ett fodral. Antas till Militärhögskolan i Karlberg femton månader senare. ”Öh. Men tiden var knapp. Ministern tog fram en tandpetare och bearbetade tandköttet med stor noggrannhet. ”Byter namn vid arton års ålder och söker militärtjänst. men plocka inte fram gitarren och grillkorven riktigt än. ”Katarina Wallin. och hon var frestad att avbryta men bet sig i tungan. Det är som om vissa delar saknas …” ”Det är kvali cerat hemligt och inget för era ögon”. Hon behövde dem på sin sida. ”Nå ?” sa ministern och ställde undan en tom ka ekopp. Han satte på sig glasögonen och skade upp en tjock bunt papper ur en ännu större hög från bordet framför honom. . född Jekaterina Nikolajevna Jusjenko som dotter till Nikolaj och Ingrid …” ”Va. ingen annans. trettiosex år. med goda vitsord. Innan Katarina hann svara tog han till orda. en ryss ?” Ministern stirrade på Katarina samtidigt som en rodnad spred sig från halsen upp till de pojkaktiga kinderna. men kunde inte avgöra om det berodde på de långa arbetsdagarna eller sällskapet.” Hon kände sig smutsig. ”Du verkar ha arbetat hos Försvarsmakten i några år … examen från Tolkskolan.

Svenska medborgare riskerar att dödas … samma personer som har placerat dig i just den där stolen för att tillvarata deras intressen. utan att till synes läsa. ”Ett terroristattentat kan inträ a vilken ögonblick som helst … här. ”Varför har inte detta gått den vanliga vägen ?” sa ministern. oförstående blickar. sa Rolf. ”Jag trä ade chefen för underrättelsetjänsten igår. Rolf bleknade. ”Ja. Utan att svara sköt hon den blå plast ckan över bordet till ministern som tog emot den och skickade vidare i samma rörelse. .” ”Nu ska vi inte hetsa upp oss min kära”. Budskapet möttes av tystnad och blanka. Hennes ord hade inte nått avsedd verkan. ”Nå. drog ett varv över tänderna med tungan och skred myndigt till handling. Kanske gjorde ministern skäl för smeknamnet Tomhylsan i alla fall. ”Ja. såg på varandra för att sedan luta sig framåt igen. sa Rolf. ”Jag arbetar inte åt dem”. Han nämnde inget om detta”. ”Så. men skit i det nu för fan ! Det här är på riktigt. ”Det nns starka indikationer på att en terroristcell just nu be nner sig i Sverige. Satans politruker.” Katarina vecklade koncist ut hela den långa indiciekedjan. sa ministern och satte ngrarna mot varandra. släpper du in vem som helst !” ”M…m… men du sa ju att …” Katarina tyckte lite synd om den nyttiga idioten. ”Veckomöte ? Det händer ju nu för fan !” Hon ville greppa om båda deras kycklingnackar och skaka om dem. i Sverige !” Båda ryggade tillbaka. vad har du på hjärtat ?” Ännu ett jävla manssvin. sa Katarina. Han syftade på Nationellt centrum för terrorhotsbedömning som försåg regeringen med samlade bedömningar från Säpo. det nämndes inte på veckomötet”. det är inte helt osant. det nns inga rapporter från NCT att hotbilden mot Sverige har ökat och försvarsberedningens bedömning är en annan”. Han tryckte på en knapp vid telefonen.Ministern lade ifrån sig tandpetaren på bordsskivan. sa ministern. ”Men herregud Rolf. FRA och Must. Rolf plockade ut sidorna och bläddrade.

Men nu var det dags. ”Fartyget heter Silja Symphony och är en av de passagerarfärjor som regelbundet tra kerar Östersjön mellan Sverige och Finland. Färjan kan ta passagerare plus besättning och är fullbokad . ”Först något om säkerheten. Ni kan ta del av listan på egen hand efteråt. Avgången är satt till : och då ska vi vara ombord.Katarina ville på nytt kasta sig över dem. Av säkerhetsskäl hade gruppen dittills inte fått veta vilket objekt de skulle slå till mot.” De synkroniserade klockorna. Den blåa färgen i hennes ögon frös till is. och det kan jag säga mina herrar. Säkerhetstänkandet i terminalen och ombord var i det närmaste noll. vände på klacken och slog igen dörren på vägen ut. Min klocka är nu : . ”Vårt mål ligger just nu förtöjt i en av huvudstadens hamnar. Med hjärnor som dessa var allt förlorat. men han talade sanning.” Ingen sade ett ljud och Fahd nickade bara stilla och utbytte en blick med landsmannen som satt med sin bok uppslagen i knät. identiskt i alla väsentliga avseenden.” Hon reste sig så snabbt ur stolen att alla tre ryggade tillbaka. ”Rör du mig så skadar jag dig. nu när alla är här”. Han gick fram till den första anslagstavlan och tog upp en pekpinne. att där möter vi inga hinder !” Den sista kommentaren var ett försök till att ingjuta mod. ”Vi be nner oss söder om Stockholm. ”Jag reste under två dygn med systerfartyget Silja Serenade. Förutom två kvarlämnade vakter utanför huset satt alla på plats i vita plaststolar. Intill stod fällbord uppradade med alla nödvändiga underlag för detaljstudier. i det här fallet av rederiet Silja Line. men sjönk istället ihop. Tavlan innehöll koncisa punktlistor.” Han pekade på kartan över Sveriges ostkust och Åland som hängde på en av anslagstavlorna på stenväggen bakom honom. * ”Jaha. sa Tarkhan och hukade i den låga källaren där en naken glödlampa erbjöd det enda ljuset. Dörren öppnades och en stressad Securitasvakt närmade sig henne med försiktiga steg.

nu till det viktiga. övervakad av en kamera i väggen. Bryggan. men det är inget som en riktad sprängladdning inte kan hantera. Han nickade tillbaka. Det ger gott om varierande grupper av turister som vi kan smälta in i.” Han såg på Timur som i egenskap av gruppens sprängämnesexpert hade i uppgift att förse dem med nödvändiga laddningar. Fartyget är stort och har breda genomgående trapphus och korridorer som tillåter snabb för yttning.” För att inte tappa tempo backade han ett steg och slog ljudligt med pekpinnen på anslagstavla nummer två. Alla verkade inse att målet inte erbjöd några svårigheter.” .” Han pekade på en låda som stod i ena hörnet.” Kommentaren möttes av skrattsalvor. och det här är min personliga favorit. ”Okej. Dörren är förstärkt och försedd med kodlås. ”Ni behöver bara en giltig biljett. har en till ingång från utsidan intill helikopterplattan i form av en vanlig trädörr. genomsökning eller röntgen. Timur plus tre man tar en av bilarna med den tunga utrustningen. Sex hissar är parvis fördelade i för. Det borde inte ta mer än fem sekunder att kliva över grinden. midskepp och akter och transporterar mellan våningarna ovan bildäck. Dessutom brukar det vara en del tattare som reser och de drar såklart till sig merparten av uppmärksamheten i terminalen. Den nås via en trappa från promenaddäcket blockerad av en endast halv meter hög grind. En sjunde hiss vid sidan av går till hytterna under bildäck. det sker ingen passkontroll.” Timur nickade klentroget. ”Kommandobryggan skyddas av en låst dörr på plan tolv. Ungefär en tredjedel av utrymmena är avspärrade för vanliga passagerare. ”Men.under överresan. Ett lugn spred sig i rummet och den spänning som ofelbart infann sig innan strid luckrades sakta upp. Tacka Schengenavtalet för det. som om det var svårt att tro. som i sig bara ligger drygt två meter ovanför det stora promenaddäcket. ”Inpasseringen erbjuder inga problem. springa uppför trappan och nå bryggan … Och den som behärskar bryggan äger fartyget.

”Förslag. Vi vill inte ha hobbyhjältar. riktade mot butikernas ingångar. sa Abou Bakr och nickade djupt åt sitt eget påstående. de sex hissarna som matar mellan huvudplanen är inte övervakade. ”Kan någon hindra oss ? Vad händer om de tar till vapen ?” sa en av de yngre tjetjenerna. Det nns en handfull obeväpnade vakter utspridda vid varje given tidpunkt. Skjut dem.En kort paus ck budskapet att sjunka in. Så vinner vi tid innan någon fattar misstankar.” ”Vi har Gud på vår sida”. ”i den sjunde hissen – enbart ! Det är riktigt. Männen började bli otåliga. Till och med Fahd lät undslippa ett leende. Ni har full handlingsfrihet så länge ni agerar med kraft och övertygelse. vid inpasseringen till bryggan på plan tolv samt”.” Utan uppehåll pekade han på en uppförstorad sprängskiss av fartyget. Högre makter måste verkligen vara på deras sida – eller så hade hans uppdragsgivare bra informationskanaler. ”Kom ihåg att det enbart är en civil besättning. Värmen från alla kroppar höjde temperaturen och luften mättades av stickande cigarettrök som inte hade någonstans att ta vägen. Säkerheten ombord fokuserar enbart på snattare och berusade passagerare. Tarkhan funderade igenom sitt svar. likt stridshundar som ryckte i sina koppel när de nåddes av endens vittring. Men han var benägen att hålla med. Sätt er i respekt. Trots att kaminen var tänd gick den råa kylan rakt in i benmärgen. ”Fahd plus fyra man fokuserar på gisslan.” Abou Bakr reagerade på det sista påståendet. Tarkhan tyckte han liknade en gam med vaggande huvud på den långa halsen.” ”Bra ! Gör så. Det är dessutom viktigt att ingen får tillfälle att skicka ut ett larm. ”Övervakningskameror nns på det etthundrafyrtio meter långa shoppingdäcket på plan sju. Vad sägs om att jag placerar ut störsändare på promenaddäck efter att vi gått ombord ? De aktiveras vid anfallet och slår ut mobiltelefoner och de frekvensintervaller fartyget använder.” . Tarkhan pekade på nytt mot sprängskissen. han kunde inte låta bli att särskilt markera det sista påståendet.

De stod tillsammans och pratade och rökte.Tarkhan såg på Fahd när han uttalade det sista. Vaktposterna var därför tvungna att dö. Vid det här laget skruvade folk på sig i stolarna och Tarkhan valde att avrunda. Han hade valt en uppgångsplats tvåhundra meter från huset. Några minor eller larmanordningar hade de fortfarande inte besvärat sig med att sätta upp. Då han var underlägsen till antalet fanns inte lyxen att ta fångar. Amatörer. Simningen hade gått utan dramatik. Han märkte inte av resten av gruppen. tog längre tid och var betydligt farligare. sa han fortfarande med pannan i djupa veck och slog ihop boken som ett konstaterande att det var dags att gå från ord till handling. De uppehöll sig förmodligen inomhus. påfrestande och obekvämt. Endast ett litet leende i mungipan avslöjade att han fortfarande var vaken. men Abou Bakr verkade inte övertygad. Den algeriske jätten satt orörlig som en staty med smala. halvt stängda ögon. Han behövde vara mycket försiktig. När han varken hörde eller såg något misstänkt tog han sig snabbt ur vattnet och slet av torrdräkten. Han kröp sakta till en bättre position norr om huset där skotten från den ljuddämpade k-pisten skulle höras minst inne i huset. Marken var blöt och svetten rann längs ryggen. det här kommer att gå smärtfritt !” Väckelsen smittade av sig på tjetjenerna. där träden erbjöd bäst skyl. ”Insha’Allah. men kunde inte utläsa någon reaktion. . Att åla var tidsödande. * Gustav rörde sig långsamt mot huset i en halvcirkel med vapnet mot axeln i hög eldberedskap. Det tog alldeles för lång tid. Snart fann han vaktposterna. ”Mina herrar. Det ökade risken för problem. om Gud vill”. När han närmade sig huset lade han sig ner på marken och övergick till ålning för att minska risken för upptäckt. Adrenalinet och faran skärpte sinnena som likt känselspröt reagerade på varje ljud och rörelse.

Att ta livet av en annan människa var det mest de nitiva av allt mänskligt handlade. Därefter ck han kämpa för sitt liv – och skulle antagligen förlora – utan att det förändrade någonting. men han var underlägsen och terrängen var inte till hans fördel. det tog för lång tid och han agerade tafatt. Han hade inte dödat på många år och ville inte slå in på den vägen igen. Någon dröjde kvar och en eld var tänd inne i huset. En vindpust förde med sig doften av vedeld. Gustav var tvungen att fatta ett snabbt beslut. Det gick inte som han tänkt sig. Möbleringen . Tarkhan skymtade bakom en ruta i den första bilen som passerade. Åren i det civila hade förändrat honom mer än han förstått och han hade legat av sig. Det blev aldrig rutin och varje gång slets en liten del av själen bort. Om han skulle anfalla måste det ske här och nu. Eftersom de kunde ha skyddsvästar på sig och för att eliminera risken att de anföll honom i ryggen bestämde han sig för huvudskott. Han bedömde situationen en sista gång och placerade sedan rödpunktssiktet på det närmsta bakhuvudet. Gustav rörde sig till det närmaste fönstret och kikade försiktigt in över karmen. I bästa fall tog han ut tre-fyra man innan de hann avge moteld. liksom resten av huset. Kort därefter startade tre kraftiga motorer och bilarna rullade mot skogsvägen. Han valde bittert att avstå. Pulsen dunkade i öronen och han trodde att de när som helst skulle höra den och upptäcka honom.Granarna stod tätt runt huset och i skydd av en av dem reste han sig upp i knästående. Han var i form för strid men hade inte längre någon motståndare. strök barr och spindelnät från ansiktet och studerade männen. som om den dog i takt med o ren. Rummet var bitvis upplyst. Fingret tvekade på avtryckaren. Ett rop från andra sidan huset ck vaktposterna att omedelbart kasta mparna på marken och springa runt hörnet. Gustav kände sig både lättad och förbannad. Samtidigt som han fortfarande tvekade om sitt nästa drag hördes nya röster på andra sidan huset och bildörrar som smällde. Efter en stund försvann billjuden och skogen tystnade åter.

Genom rummen formades små stigar av leriga fotspår. Han böjde sig framåt med pistolen i beredskap för att se in i utrymmet nedanför. Genom sprickor i väggarna hördes en tilltagande vind och hjärtat slog hårt när han passerade en öppen dörr på vänster sida. noga med var han satte ner fötterna då han var rädd för att det gamla huset skulle avslöja hans närvaro. ljud ck honom att rycka till. Han stod blickstilla igen och väntade på att någon upptäckt honom. Bruna korktapeter slokade på väggarna. Han gick försiktigt med öppen mun för att dämpa andningsljuden. Innan han fortsatte skruvade han fast en ljuddämpare som fördubblade dess längd. redo för ett språng.förde honom bakåt i tiden till uppväxtens brunmurriga tapeter med medaljonger. alltid i den riktning där en ende kunde dyka upp : dörrar öppna eller på glänt. garderober. På darriga ben tog han ett steg i taget och bad mellan sammanbitna tänder att trappan inte lät. Han var de nitivt inte ensam. lackade furumöbler och franslampor i plysch. Då korridoren var trång och rummen små valde han att hänga kpisten på ryggen och istället dra pistolen. Tre meter till vänster om trappan intill utspridda vita plaststolar . Vargen avvaktade med öronen på helspänn. annorlunda. Varenda knäppning i huset lät som ett piskrapp och hjärtat stannade varje gång en bräda i det ojämna golvet knarrade till. Han rörde sig motsols runt huset. Ett nytt. Pistolen svepte framför honom. Ytterdörren stod på glänt och i tamburen skymtade han en ensam stövelknekt av metall i form av en skalbagge. En av dem slutade vid en trappavsats ner till källaren. Unken luft letade sig in genom den öppna dörren och blandades med lukten av mögel. Tystnaden var påtaglig och bröts endast av en moraklocka i ett angränsande rum. Väl inne stod han blick stilla för att ta in omgivningen. Han uppfattade ett svagt surrande från ett kylskåp och på en diskbänk i det mörkbruna köket låg odiskade kastruller och tallrikar i travar. Om han hamnade i strid var han helt oskyddad. en stängd vindslucka.

Händerna synliga. Mannen stirrade med öppen mun utan att röra sig. När Gustav nådde foten av trappan vände sig mannen om med famnen full av papper. Långsamt.stod en man i hästsvans med ryggen åt hans håll. Glödlampan spillde ett skarpt ljus över anslagstavlor och bord i ett hörn med materiallistor. Han ville se resultat och vargen vädrade ett lätt byte. På ett av borden stod en äldre dator med en laserskrivare intill. Mässingshylsorna klingade när de landade på betonggolvet. På fyra hände det. ”Två steg fram och ner på mage. Kulorna hade gjort sitt jobb där den ackumulerade rörelseenergin bokstavligen sprängt bort hans bröstkorg. fullt upptagen med att fösa ihop högar av papper. ”Helvete !” Han tappade lasten. När Gustav tryckte på en tangent möttes han av en inloggningsruta. Gustav upprepade ordern. Han hölstrade pistolen utan att bry sig om de blodiga kvarlevorna. Om inte motståndaren gjort som han blivit tillsagd inom några sekunder gjorde han det inte senare heller. En ensam glödlampa hängde i taket och vid motstående vägg stod en tänd kamin med öppen lucka. En livlös kropp besatt en stillhet som ingen levande kunde föreställa sig. Helst hade Gustav velat ta honom levande för förhör. backade och slog i ett bord. Det var ett svårt drag och hans första skott missade Gustav med god marginal och fastnade i trätaket. kopplingsscheman och ritningar på ett sprödare skisspapper. testade . Mannen slängde sig åt sidan och försökte samtidigt dra ett vapen. När mannen stannade den rullande rörelsen var han redan död. glättiga broschyrer och högar med anteckningar. plast lm och vad som liknade ritningar. fotogra er. Mest markant var stanken av tobak och nu förstod han var resten av gruppen varit. Redan när han gett den första gången började han tyst att räkna.” Han upprepade instruktionen på engelska och ryska. Skiftningen i mannens kroppsspråk förvarnade Gustav om rörelsen och han sköt samtidigt ett dubbelskott mitt i målet. Gustav log åt mannens uppenbara chock och att han lyckats överraska honom.

Bolagsverket och Gula Sidorna över speditions. Och var samtidigt imponerad. Han såg även informationsbroschyrer om olika lastbilsmodeller och detaljerade . Färjorna var inblandade i tre tänkta situationer. Just Finlandsfärjorna spelade en särskild roll genom den folkliga förankringen och Estonias förlisning. Helvete ! Med besättning blev det er än i New York och tre-fyra gånger så många som följde med Estonia ner i djupet. I det första kördes de som ytande bomber rakt in i centrala Stockholm. sprängskisser och utrymningskartor över en Finlandsfärja. Samtliga scenarier hade statsmakten svårt att hantera och att frita en gisslan var svårt. I det andra – idag mindre realistiska – urlastade ryska pansarförband i Värtahamnen med samtidiga luftlandsättningar på Uppsalafälten. På en uppförstorad sprängskiss var en dörr på babords sida markerad. Informationen om att färjan tog nästan tretusen passagerare ringades tydligt in med en kraftig penna. Han hade fått svar på vilket målet var. strax ovanför den utskjutande kant som löpte längs fartygets långsida. Om de lyckades skulle attentatet sända en chockvåg genom samhället i decennier framöver.och transportföretag. Reklamen bar Silja Lines bekanta logga och fartyget var Silja Symphony eller Silja Serenade. I den andra högen låg utskrifter från webbsidor. Han sorterade efter bästa förmåga i tre högar. Men han avsåg att ta med sig hårddisken när han lämnade huset. däckslayouter. De verkade även ha kommit över material som inte var o entligt. Mängden detaljer och noteringar visade att de gjort grundliga efterforskningar. Den första innehöll reklambroschyrer.ett par lösenord utan att lyckas och lät den vara tills vidare. Papperna var fullklottrade med anteckningar. Han spred ut materialet och skapade sig en överblick. och i det tredje – mest realistiska – togs passagerare som gisslan. en i sig inte alltför svår uppgift för någon med ett utgiftskonto. En kapad Finlandsfärja var ett av de värsta scenarierna som Polisen och Försvarsmakten planerade för. Sedan tiden vid SSG visste han att det dessutom var ett lätt mål.

Huvudet snurrade och han var tvungen att sätta sig på en av plaststolarna som vinglade till på det ojämna golvet. Var och en innehöll en dödlig blandning av dieselolja. Underlagen sade honom inget särskilt. Aluminiumpulver tillsattes i militära granater och projektiler för att öka verkningsgraden. Det var innehållet i den tredje högen som gjorde honom riktigt bekymrad. och tvål agor ökade viskositeten och gav en geléliknande substans som hos napalm.ekonomiska utdrag om enskilda individer från Skatteverket och era större banker. aluminiumpulver. särskilt om de användes under vatten i minor eller torpeder. vilket sedan sammankopplades med pentylstubin som i sig bestod av ett sprängämne och gav en momentan antändning. eller inte detonerade . I samma hög låg detaljerade beskrivningar av hur lastbilssläp av standardmodell på tolv och en halv meter fyllts med tjugofyra stycken kubikmeterstora vattenbehållare i stålburar. ett plastiskt sprängämne som lätt kunde formas och hanteras. annars fanns det en risk för att laddningarna motverkade varandra. De två förstnämnda ingredienserna var billiga och lätt tillgängliga standardkomponenter i enkla bomber som brukats i långa tider. hur den förpackades och inte minst anbringades till det som skulle förstöras. ammoniumnitrat. Det var viktigt för att optimera explosionen. diskmedel av industrigrad samt tvål agor och vägde drygt ett ton. Diskmedlet gav i sin tur en intensivare brand med högre temperaturer. Tabellerna visade verkan för olika typer av militära och civila sprängmedel. av den sort som användes av jordbruk över hela världen och därmed var enkla att få tag på. Behållarna täcktes med två ton Semtex. * Gustav kunde inte tyda alla noteringar men kände igen en laddningsberäkning när han såg den. lämpligt vid förstöring av stålstrukturer. Deras särskilda egenskaper påverkade mängden som användes.

Han var tvungen att erkänna det genialiska i att använda standardiserade komponenter som var lätta att få tag på utan att väcka uppmärksamhet. Köp boken här: Adlibris.alls. Bokus. Och då gällde det bara en lastbil. men här handlade det om två ton – tillräckligt med sprängkraft för att rasera en tvåvåningsbyggnad femtiotusen gånger om – plus all den kraft som fanns i över tjugofyra ton ytande bränsle och kemikalier. precis som containrar. Och hur mycket drivmedel innehöll egentligen fartyget ? Vad han kunde uttyda avsåg de att placera fyra lastbilar i intervaller längs bildäcket från för till akter. Ett par kilo Semtex åstadkom mycket stora skador. Och skicka en varning. Dessutom lastades de med god marginal under maxvikten för att inte åka fast i kontroller. Bokia. men samtidigt mer riskfyllt.och akterportarna och sänkte fartyget – som med Estonia fast värre – utan även förintade det fullständigt tillsammans med allt och alla inom en stor radie. Han måste kontrollera när färjorna avgick. Lastbilssläp var ideala att inreda. Ord & Bok . Han ck inte ut mer av materialet men trodde intuitivt att han ännu inte sett hela bilden. Skisserna visade även på era anslutningspunkter för detonatorer utifall att en inte fungerade. hade stor kapacitet och kunde transporteras vart som helst i världen. men utgick från att det var bråttom så in i helvete. Han såg inga noteringar om datum eller tid. Han förmodade att de dessutom gav sig på att kapa fartyget. Terroristernas egna byggklossar. Bland underlagen fanns gott om detaljer kring fartygets planlösning och elektronik. Det var djärvt och fullt genomförbart. Det innebar att passagerarna ombord på färjan satt på en krutdurk som inte bara blåste ut för. Eftersom samtliga befunnit sig i källaren – förmodligen för en genomgång – och sedan lämnat huset hade de uppenbarligen inlett nästa fas.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful