You are on page 1of 9

Ena Lucía Portela

ORKAN
Översättning från spanska (Kuba) av Johan von Boisman (johan@ordtrogen.se)

Det är mitt beslut. Mitt, bara mitt och ingen annans. Jag tänker inte diskutera det med någon. Det har jag väl rätt till, eller hur? Jag fattade det i slutet av nittiotalet när jag var tjugotvå eller tjugotre, jag minns inte riktigt. Däremot vet jag att jag fattade det vid mina sinnens fulla bruk och att jag inte var berusad eller drogpåverkad. Det är klart att man blir misstänksam mot en person som helt sonika fattar ett sådant beslut utan att det tycks finnas några motiv. Just därför tänker jag inte diskutera det med någon. Jag är så trött på att bli kallad knäppskalle. Det första tillfället dök upp i oktober 2001 när orkanen Michelle passerade. Vid den tiden hade mamma redan gått bort (hjärtat, all förtret …). Tack vare insatsen från någon internationell människorättsorganisation, vilken det nu var, hade pappa till slut släppts ur fängelset … och körts direkt till flyget. Idag bor han i L.A, Kalifornien. Min äldre bror Nene hade de satt ett skott i nacken på, Gud vet varför. Helt obegripligt. Eftersom El Nene, såvitt jag vet, aldrig blandade sig i något. Varken politik eller narkotika eller andras fruar. Han var bara en smula tankspridd, lite frånvarande precis som mamma. Han läste mycket. Framför allt poesi. Han älskade W. H. Auden. Han var en bra kille. Jag antar att han blev dödad för att han, så att säga, var på fel plats vid fel tillfälle. Eller så kanske de förväxlade honom med någon annan. Som sagt, jag vet inte. I vårt hus i Vedado, som redan var ganska nedgånget även om det fortfarande höll ihop, var det nu bara min lillebror Bebo och jag kvar. Klockan var strax efter tre på morgonen i början av oktober det där året. El Bebo låg och sov i sitt rum och jag satt uppkrupen i soffan i vardagsrummet och såg på teve. De sänder nästan aldrig något så där dags om det inte är Olympiska Spel eller världscupen i baseboll när de hålls i fjärran länder, eller nyhetssändningar om någon förskräcklig orkan som far runt på närmare håll. Och där var hon. Michelle. Som beatleslåten. Michelle, ma belle … Ett glamoröst namn på något som var ett monster av kategori 5 på SaffirSimpson-skalan, vilket innebär ihållande vindstyrkor på över 250 km/h. Och i byarna kan det bli värre, upp mot 300 km/h eller ännu mer. Det värsta man kan föreställa sig när det gäller orkaner. Så låg det alltså till, och huvudstaden och hela västra och centrala delarna av den stora ön, tillsammans med Isla de Pinos och några angränsande cayos, hade försatts i högsta beredskap. Om några timmar skulle orkanen komma in i det kubanska kustbandet. Men ingen visste längs vilken väg. Den skulle komma in och så var det med den saken. Varken på observatoriet i Miami eller i Casablanca vågade man sig på att ge någon närmare prognos än så om dess färdväg. På teven, vid sidan om satellitbilderna (lika gåtfulla som alltid, jag har aldrig förstått dem) och några väderkartor, stod chefen för det meteorologiska institutet och talade oavbrutet. Han sa: »Nuvarande position: si många grader nordlig latitud och så många grader östlig longitud. Förflyttningshastighet:

närmast att betrakta som långsam … Hmm! Det ser inte bra ut …» – han torkade svetten ur pannan med skjortärmen. »Nederbörd: si och så många millimeter. Atmosfäriskt tryck: si och så många hektopascal. Vindstyrka: orkannivå … Uff! Mycket stark, otroligt stark … Vi har inte sett något liknande på decennier! Men behåll nu lugnet» – han torkade sig i pannan igen. »Det gäller att behålla lugnet, ärade tevetittare, och följa de direktiv som civilförsvarets centrala stab har utfärdat för tillfällen då det inträffar en ka… ka… katastrof …» Stackars kille. Det syntes på långt håll hur rädd han var, hur gärna han ville be den förbannade centralstaben dra åt fanders med sina förbannade direktiv, och själv lägga benen på ryggen och ge sig av fortare än kvickt. Självklart tjänade det inte något till att springa. Han skulle inte komma någon vart. Därefter dök bilderna från spanskspråkiga CNN upp i rutan. Så långsamt och sävligt att det gav kalla kårar hade Michelle följt Centralamerikas karibiska kust, och journalisterna följde efter den (eller efter ”henne”, va?) med sina kameror och mikrofoner. På behörigt avstånd, förstås. Bilderna var skräckinjagande. Översvämmade floder, hus som kollapsat, träd som ryckts upp med rötterna, människolik och djurkadaver som flöt i det smutsiga vattnet: de överlevandes ögon tycktes uttrycka all misär och allt lidande i världen och till råga på allt elände handlade det om fattiga människor vars regeringar, som några av dem själva berättade, inte ägnade dem en tanke och inte skulle erbjuda någon hjälp med räddningsarbetet, och så vidare. Några indianer, som kanske inte ens talade spanska, stod tysta, gravallvarliga med pannorna i djupa veck. Fast i själva verket var det inte så många intervjuer. Många områden var isolerade av översvämningarna. De var omöjliga att nå via land så bilderna (total förödelse) var tagna från en helikopter. En speakerröst redogjorde i dramatisk ton: »det här är i Nicaragua … detta i Honduras … detta i Guatemala … I höjd med Belize», sa speakerrösten, »har den väldiga orkanen vänt ut igen mot Karibien där den kommer att tillta i styrka och intensitet. Nu beger den sig mot Kuba …» Och precis då, just i det ögonblicket, när rösten nätt och jämnt hade uttalat ordet ”Kuba” – poff! – så gick strömmen. Jag kan föreställa mig hur de ärade tittarna måste ha känt sig sådär strax efter tre på morgonen – förmodligen var de miljontals – inför detta mörker. Jag tror att jag hörde några gälla skrik på avstånd. Jag vet inte. Inte ens Stephen King skulle kunna hitta på något lika skräckinjagande. Själv var jag däremot inte det minsta rädd. Inte så att jag skulle vara särskilt modig av mig, tusan heller. Redan som liten flicka var jag rädd för allt möjligt. Det var både det ena och det andra. Jag gick jämt omkring och var ängslig, bet på naglarna, hade alltid en klump i halsen … Men efter att jag hade fattat mitt beslut, då i slutet av nittiotalet, gick allt över som i ett trollslag. Poff! Det var som en sorts exorcism. Till och med mardrömmarna försvann. Men nu på grund av strömavbrottet var jag orolig för att min lillebror skulle vakna av värmen. För natten var tung, varm och fuktig, och han hade ingen fläkt … El Bebo var ingen liten parvel. Inte alls. Han var bara tre år yngre än jag och skulle inte ha några problem att sabotera mina planer. Vilket han förstås skulle försöka göra. Det gjorde han alltid. Jag menar inte att han var våldsam, att han slog mig eller något sådant, nej då. Men han hade drag av Aljosja Karamasov som ärligt talat var outhärdliga. När han satte igång med det där om att Herren älskar oss alla och att vi borde söka våra själars räddning och jag vet inte allt så var det ingen hejd på honom. Jag brukade säga: »Nej

Bebo, snälla, lämna mig i fred …» Men han svarade bara: »Men vad är det du säger, Mercy? Lämna dig själv ifred, istället! Låt Herren komma in i ditt hjärta …» Och så vidare. Jag hoppades att han inte skulle vakna. I mörkret gick jag bort och satte mig på fönsterbänken som vetter mot entréverandan. Tystnaden var total. Inte ens syrsorna i trädgården sjöng. Kanske hade de gett sig av någon annan stans med sin musik. Jag har hört att smådjur kan känna av en annalkande naturkatastrof mycket bättre än vi, som utan satelliter och radarstationer inte uppfattar ett smack. Vem vet. Faktum var att ännu kändes inte den minsta vindpust. Natten var klar och molnfri med måne och stjärnor och så vidare. Om det inte hade varit för teven hade ingen misstänkt att en orkan var på väg över oss och att den var av det mest apokalyptiska slaget. Mina ögon (”kattlika” brukade El Nene säga) vande sig snabbt vid mörkret. Jag tände en cigarrett. Ännu hade det inte blivit dags så det fanns ingen anledning att skynda. Jag satt kvar där i flera timmar och rökte och betraktade natten. Jag tänkte inte på något. Jag hade inget att tänka på. Och El Bebo vaknade som tur var inte. När det började gry klev jag ner från fönsterbänken och sträckte på benen. Enligt mina beräkningar var det nu dags att skrida till verket. Förstulet och mån om att inte krocka med något begav jag mig till min lillebrors rum längst in i huset. Där låg han, intrasslad i lakanen och med öppet fönster. Han sov som en stock, omedveten om hettan, om att Michelle just skulle komma på besök och om mina föresatser. Just en vacker sömn, tänkte jag. Varken El Bebo eller jag hade något jobb. Med våra bakgrunder hade ingen gett oss anställning annat än i jordbruket eller på något bygge. Det var inga kriminella bakgrunder; vi hade inte begått några brott. Eller det hade vi kanske gjort. Det beror på hur man ser det. Det finns handlingar, eller underlåtelser, som är lagliga i vissa länder men inte i andra beroende på vilket politiskt system som styr. Så vi överlevde ekonomiskt, på gott och ont, tack vare de remesas som en bekant till pappa skickade från USA. Tanken var att någon gång i vår tidsålder skulle vi gå i exil för att familjen, eller vad som återstod av den, skulle återförenas. Men det krävdes utresetillstånd från ett ministerium, Inmigración, som aldrig kom (det har ännu inte kommit). El Bebo var med sina ryggbesvär inte duglig för militärtjänsten. Vilket var tur eftersom han i så fall skulle ha vapenvägrat och då vete sjutton hur det hade gått för honom. I mitt fall … låt oss säga att jag knappt existerade, att jag knappt existerar. Alltså, jag väger inte ens femtio kilo. Enligt männen i det här landet, som är så besatta av vikt och volym, består jag av gröna ögon, långt hår och inget mer. Vilket intresse skulle någon ha av att hålla mig kvar någonstans? Inget alls, så jag förstår inte varför utresetillståndet dröjer så. Men det gör mig detsamma. Ja, faktiskt. Redan då gjorde det mig detsamma. Det är mycket här i livet jag inte förstår. El Bebo förstod inte heller. Men han tog det verkligen hårt. Under en period var han mycket, och jag menar verkligen mycket, ångestfylld och kunde inte koncentrera sig på något. Han var helt besatt av det här med att vi skulle komma iväg någon jävla gång, sa han, vart som helst, om det så vore till Timbuktu. För han kände dessutom på sig att de spionerade på oss, att de hade kopplat in sig på vår telefonledning för att avlyssna våra privata samtal, att de strök runt huset (klädda som lantisar, förstås, för att snuten i dem inte skulle synas; som om någon skulle gå på det!), kort sagt att de försökte tillintetgöra oss. Jag brukade frågade vilka han menade, och han svarade ”de”. Vilka skulle det annars vara? De. Hundarna. Skitstövlarna. Desamma som alltid. Jag undrade om han verkligen

var säker eller om han inte bara inbillade sig, jo för när allt kommer omkring var det en smula absurt … Då tittade han på mig med skräckslagen blick och sa: »En smula vadååååå? María de las Mercedes Maldonado! Du är dig lik, du svävar alltid i det blå, i Babylons hängande trädgårdar! Du är mer galen än …» På grund av detta och El Nenes så oförklarliga död befann sig min lillebror på gränsen till ett nervsammanbrott. Så en vacker dag kom han på bättre tankar. Det vill säga att han bestämde sig för att det nu fick räcka med katolicism, vilket enligt honom var liktydigt med att vara överdrivet förnuftig, att sakna passion, att sakna äkta religiös glöd. Istället gick han och blev protestant. Jag tror att det var evangelist han blev. Fast jag är inte säker. Det kanske var lutheran eller baptist eller pingstvän … Jag vet faktiskt inte. Det var någon sekt där medlemmarna ägnade sig åt att skutta omkring och yla. Ibland föll de i trans och sprattlade runt på golvet, vände ögonvitorna utåt och till och med tuggade fradga. Det var inte klokt, det var som om de hade epileptiska anfall och alla tyckte de att detta var fantastiskt andligt och spirituellt. Jag respekterar andra människors tro, det gör jag faktiskt. Men de där sprattlande, högljudda religiösa typerna fick håret att resa sig på mig. Jag klarade inte av dem. När de kom hem till oss brukade jag stänga in mig på mitt rum. Jo, för att de inte skulle få möjlighet att anklaga mig för att ha ett tortyrredskap hängande runt halsen. Herre Gud, ett tortyrredskap! De galningarna syftade på ett aldrig så oskyldigt litet guldkrucifix. Och om de började med sitt ylande och bölande så gick jag till parken runt hörnet och satte mig att läsa på min favoritbänk under ett flamboyantträd. Där läste jag förresten en bok som jag just nu inte minns vad den handlade om eller vem som skrev den men som jag gillade mycket på den tiden, jag vet inte varför. Jag tror att den hette Den Isländska Bjällran. Visst är väl det en vacker titel? Men tillbaka till evangelisterna eller vad de nu var. Saken är att de trots allt ståhej faktiskt på sätt och vis hjälpte min bror. Det måste man erkänna. Med sina upptåg höll de honom sysselsatt, borta från alkoholen, ångesten och de sömnlösa nätterna. Visserligen blev han väldigt tjatig med allt snack om Herren som älskar oss alla, men han sov åtminstone lugnt någon gång ibland. Som den här gryningen när orkanen Michelle stod för dörren och jag försiktigt smög mig in i hans rum. Jag plockade åt mig ficklampan och nyckelknippan som låg på nattduksbordet. Vinden hade nu blivit lite starkare men fortfarande var det en kvävande hetta på grund av lågtrycket. Det skulle inte bli svalare förrän regnet började falla. Jag tvekade ett ögonblick om jag skulle stänga fönstret eller inte men bestämde mig för att lämna det öppet. Jag ville inte att El Bebo skulle vakna ännu. Varför inte? Han skulle ju ändå vakna lite senare, när situationen verkligen blev allvarlig. Jag funderade också på om jag inte borde lämna ett meddelande till honom. Människor som fattar samma beslut som jag brukar lämna ett brev efter sig innan de sätter planen i verket. De skriver något i stil med "Det är inte någons fel …" eller tvärtom: "Det är den-och-dens fel …" eller vad vet jag. Jag har alltid tyckt att allt det där är ganska patetiskt. Alltså, som om de ville göra en stor sak av en handling som om vi ser det objektivt inte har någon betydelse. Jag vet att det finns andra åsikter i frågan, men nå ja. Det spelar ingen roll vilket ämne man tar upp så finns det alltid någon som har en annan åsikt. Om det är något det finns för mycket av bland folk så är det just det: åsikter. I vilket fall skulle jag inte veta hur jag skulle skriva mitt brev så att det inte lät falskt eller löjligt. El Nene sa alltid till mig att jag har talang för litteratur, men jag vet inte, jag tror inte det. Hela min litterära gärning (ha, min gärning!) är begränsad till fem eller sex berättelser och det är bara en av dem som har

blivit publicerad och det var i en mexikansk tidskrift. Så därför lämnade jag inget brev till El Bebo. Idag undrar jag om inte händelserna hade tagit en annan vändning ifall jag hade gjort det. Vem vet? Jag tror inte det. I mina tankar gav jag brorsan en puss. Och en kram. Och en massa pussar till. Även om jag inte är särskilt passionerad eller lidelsefull så är jag heller ingen sten. Jag hade velat röra vid honom på riktigt. Men det gällde att inte ta några risker. Så därför tog jag farväl bara i mitt eget huvud. Jag sa att jag tyckte mycket-mycket om honom trots allt evangeliskt tjat (det var faktiskt sant). Att han förhoppningsvis inte skulle sakna mig alltför mycket. Jag önskade honom lycka till med utresetillståndet, att han snart skulle få det och att han skulle kunna återförenas med pappa. Och så gav jag mig av, innan vinden blåste upp och fönsterrutorna började skallra. Det var sista gången vi sågs. När jag kom ut på entréverandan hade dagen redan börjat gry även om det knappast var ljust ute. Himlen var så mulen, så grå, att den hade gjort vem som helst deppig. Det kändes en stark, fuktig lukt. Strax skulle de första dropparna börja falla. Och sedan, nästan direkt därefter, skyfallet. Av vädret att döma var det tydligt att Michelle nu hade anlänt till den stora ön. Vilken väg hade hon kommit? Det är inte lätt att veta. Om orkanens öga passerade Havanna, som redan var så förstört, skulle det vara den största katastrofen på femtio år. För ett ögonblick kände jag något som liknade patriotism. Jag hatade Michelle. Från entrén gick jag mot passagen som leder till garaget. Fönstren längs sidan på huset bredvid var stängda allihop. Perfekt, tänkte jag. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag öppnade porten till garaget. Därinne var det mörkt som i en säck. Det luktade rost, mögel och bensin. Med tänd ficklampa klättrade jag upp i pickupen, som för övrigt var en Ford, och försökte starta den. Det var inte lätt men det lyckades på tredje försöket. Jag kollade inte bensintanken för det hade jag gjort kvällen innan. Den där pickupen var en gammal klenod, ett verkligt museiföremål. Varenda turist som såg den ville genast köpa den. Eller åtminstone ta en bild tillsammans med den. Eller filma den i trafik. Det var verkligen ett mirakel att den fortfarande gick att köra för inte en enda del hade bytts ut på mer än fyra decennier. Och om inte det platsar i Guinness rekordbok så måste det ändå vara ganska nära. När jag kommit ut på gatan tittade jag i backspegeln. Garageporten var fortfarande öppen. Man jag tänkte inte kliva ur för att stänga den. Tusan heller. I garaget fanns det inget som var värt att stjäla och kanske kunde det tjäna som skydd åt någon. Det finns så många vagabonder, tiggare, fyllon och gamla psykfall som gett sig av hemifrån och sedan inte har någonstans att ta vägen när orkanerna kommer. Dessutom stryker det omkring många hundar och katter på gatorna. Nåja, allt jag ville var att ta mig därifrån så fort jag kunde. Vid det här laget hade det redan börjat regna och vinden skakade trädkronorna som om den ville bryta isär dem. Därför tryckte jag gasen i botten … nja, nästan i botten, med en tyst bön om att dinosaurien till Ford inte skulle sätta sig på tvären precis nu. Jag måste ha kört flera kilometer utan egentligt mål. Jag svängde av lite då och då och kom fram till järnbron över Almendares. Sedan vände jag och körde tillbaka längs en annan väg. Jag ville inte ta mig till något speciellt ställe utan bara körde och körde. Regnet blev allt starkare. Vinden gjorde att det föll än åt det ena hållet, än åt det andra. Regnet bildade virvlar, spiraler, tromber. Jag körde ganska långsamt men utan att stanna. I början var det en viss sikt. Jag minns vagt Vedados gator: mörka, övergivna utan vare sig fordon eller fotgängare. Gatlyktorna var släckta. Pickupens lyktor likaså. Jag var som

ett spöke som körde genom en spökstad. För första gången på flera år kände jag mig lycklig. Landskapet avtecknade sig allt suddigare genom vattenridån. Det var som man kunde vänta sig. En halvsekel-gammal vindrutetorkare kan inte stå emot ett skyfall. Det sista jag lyckades urskilja var siluetten av en människa. Jag kom körande i godan ro i mitt skrälle längs 23e gatan och någon, osäkert om det var en kvinna eller en man, kom gående till fots i gränden Montero Sánchez. Eller om det var vid Crecherie. Jag vet inte. Det var en tvärgata till 23e i alla fall. Personen vinglade till, föll på knä, reste sig med stor möda som det såg ut och tog några steg till. Föll igen, den här gången framstupa, reste sig igen. Gick på nytt, haltande på ena benet … Ända tills vattenridån blev till en mur av vatten och jag inte längre kunde se något alls. Vad kan det ha blivit av den där personen? Det fick jag aldrig veta. Jag körde vidare i blindo, nu lite snabbare. Något skulle väl hända med mig, eller hur? Det var jag säker på. Och något hände faktiskt. Plötsligt gjorde pickupen liksom ett skutt och stannade. Jag hade givetvis inget säkerhetsbälte och höll på att flyga rätt in i vindrutan. Och mycket riktigt fick jag en rejäl snyting i pannan av ratten, eller av något, jag vet inte. Vad tusan hade hänt? Motorn var fortfarande igång men pickupen stod stilla. Jag försökte backa men det gick inte heller. Aldrig hade man sett maken till stillastående pickup. Inte ens en åsna hade kunnat sätta sig lika mycket på tvären! Förutom ett ”helvete” så muttrade jag några andra ännu grövre svärord. Normalt är jag inte grov i munnen. Om man använder svordomar för ofta förlorar de sin effekt. Det är bättre att spara dem till högtidliga tillfällen. Under tiden rann en ljummen vätska ned för ansiktet på mig. Jag kände efter. Det var blod. Jag tittade mig i backspegeln. Jacket i pannan såg inte speciellt trevligt ut. Vad konstigt att det inte gjorde ont. Även om det inte spelade så stor roll. Jag försökte köra igen men inget hände. Motorn var död. Om jag hade klivit ur hade jag kanske haft mer tur. Men det gjorde jag inte. Jag satt kvar där i pickupen. Runt omkring mig var allting bara vatten. Regnet piskade infernaliskt mot vindrutan. Jag hade inte blivit förvånad om den hade slagits ut, tänkte jag, och tanken gav mig lugnet tillbaka. Det som hänt var att pickupen hade kört ner i en grop i gatan. Inget märkvärdigt i sig när allt kommer omkring. Det är allmänt känt att gatorna i Vedado precis som många andra gator i Havanna är fulla av hål, en del mycket stora, och farliga för vilket fordon som helst. Det var i ett av dessa jag hade kört ned. Det hade behövts en lyftkran för att få loss pickupen. Och problemet med de där hålen, förutom att man fastnar och får punktering, är att de fylls av vatten så fort det kommer ett kraftigt regn. Ett vanligt tropiskt skyfall får dem att svämma över, för att inte tala om en orkan. Så vattennivån steg och steg ända tills den nådde motorn som då förstås stannade. Men det fick jag inte reda på förrän långt senare. Just då förstod jag inte ett skvatt. Instängd i pickupen besvärades jag av den koppartunga lukten av blod och den kvävande värmen. För det var mycket blod och mycket varmt. Det är i alla fall så jag minns det. Jag tänkte att det kanske vore smart att veva ner rutorna för att den unkna luften skulle ge sig av och det vanvettiga regnet och all den där blåsten som tjöt som tusen demoner skulle komma in … Då kände jag den andra smällen. Den här gjorde verkligen ont. Fruktansvärt ont. Men bara i någon sekund, eller kanske inte ens det. Efter smärtan kom stillheten. En konstig känsla av fullkomlighet, av välbefinnande. Visst kunde jag höra regnet och

vinden men bara mycket svagt, som om de var tusentals kilometer bort. Till sist kom sömnen. Bit för bit omslöts jag av ett stort mörker. Jag hade otur. Jag vaknade på akuten på Fajardosjukhuset. De hade gett mig blodtransfusion, dropp, en syrgasmask och lindat bandage runt huvudet på mig och jag vet inte allt. De hade till och med bytt min klänning mot en sorts grå sjukhusrock! Jag kände ilskan välla upp i mig. Min första tanke var att slita av mig alla de där prylarna inklusive rocken. Men jag kunde inte röra ett finger. Jag kände mig så svag och yr och hade en fruktansvärd huvudvärk. Knappt hade sköterskan sett att jag var vaken förrän hon rusade ut ur rummet. Strax därefter dök en läkare upp. Han var en tjockis i femtioårsåldern med en lustig uppsyn. Det första han sa var: »Aha! Här har vi har de gröna ögonen!» Och så böjde han sig över mig för att studera dem med en liten ficklampa. Sedan tog han av mig syrgasmasken och frågade hur jag kände mig. Han frågade också efter mitt namn, min adress, mitt telefonnummer, närmast anhöriga etc. Jag svarade ingenting. Jag hade ingen lust att tala. Han tog denna tystnad som den mest naturliga sak i världen och frågade istället om jag kunde höra honom. Jag bekräftade med ögonen (att spela döv är mycket svårare än att spela stum, åtminstone för mig). Då satte han på mig syrgasmasken igen och så talade han. Jag minns inte allt han sa, bara några enstaka saker. Det var en alm som hade fallit över pickupen. Den hade självklart inte fått in en fullträff med stammen för i så fall hade den gjort mos av mig. Alltså, den som har sett en alm vet att den kan bli högre än ett tvåvåningshus. När den här föll krossade den först ett staket, några buskar, en bil, och träffade till sist bara pickupen med en av grenarna. Jag hade legat medvetslös i tre dagar. Förutom jacket i pannan, som de hade behövt sy igen, hade jag inga andra synliga skador. De hade tagit några röntgenbilder och prover men inte hittat något. Allt tycktes vara i sin ordning. Men det gällde att inte vara alltför säker. Chocken hade varit mycket kraftig. Jag skulle behöva stanna kvar här på observation några dagar till. När det gällde det här med att tala … – han log – så var det ingen brådska. Jag skulle nog tala så småningom. För ögonblicket vore det bäst om jag befann mig i total stillhet. När tjockisen gett sig av såg jag mig omkring. På akutavdelningen fanns det andra sängar och andra patienter, familjer till patienterna och vänner till patienterna och familjerna, sjuksköterskor och sjuksköterskornas pojkvänner, hon som sopar golvet, hon som kokar kaffe, han som säljer godis … Kort sagt såg det ut som i Bröderna Marx' hytt. Alla pratade, grälade, ventilerade sina åsikter och talade i mun på varandra. Uppe på en vägg, mitt emot raden av sängar, var en teve igång. På högsta volym, förstås. Skulle detta vara ”total stillhet”, eller? Jag började titta på teve. Michelles äventyr fortsatte att stå i centrum. Efter att ha lämnat oss hade hon fortsatt sin resa nordväst via Mexikanska Golfen och nu gjorde hon pinan kort med Louisiana eller Florida, jag minns inte så noga. I Kubas fall hade orkanens öga passerat genom de inre delarna av ön. Huvudstaden hade bara nåtts av de yttre banden. Det vill säga den ”slappaste” delen av fenomenet. Det jag hade sett på min olycksdrabbade åktur, allt detta raseri av vatten och vind, var ingenting i jämförelse med det som hade dragit över de centrala delarna av den stora ön, det som UNESCO senare officiellt skulle förklara som ”katastrofområde”. Det var dit som en stor del av den nationella och internationella pressen hade begett sig. De bilder som tagits från luften och som nu dök upp i rutan var precis så hemska som man kunde vänta sig. Ren totalförstörelse precis som längs den karibiska kusten i Centralamerika.

Sedan sände de ett reportage om en liten by vid namn Jícara i den centrala regionen. Det var en av de där betydelselösa sockerbyarna som inte ens finns med på kartan. Att jag överhuvud taget minns namnet beror på att jag tyckte det lät så roligt att de kallade sig själva för ”jicaraiter”. Michelle hade verkligen gått hårt åt det där stället. Det fanns inte en hydda, en enda bohío, som var hel, inte en palm, ingenting. Jicaraiterna var mycket lika de som drabbats i Centralamerika. Det fanns inga indianer bland dem. Bara negrer och mulatter. För övrigt så såg man direkt deras misär, hunger och hjälplöshet. Och nu till råga på allt hade de fått en orkan över sig. Trots det, när journalisten frågade hur de kände sig så svarade de att jo tack, bara bra. Oh, ja. Fantastiskt bra. Vem som helst hade utgått ifrån att de var ironiska eftersom frågan ju var rätt idiotisk när allt kommer omkring. Men inte då. Jicaraiterna menade allvar. De var på strålande humör! De hade stått emot orkanen, jajamän! Och de skulle stå emot allt de var tvungna att stå emot för fosterlandet och revolutionen! Och de skulle slåss mot jänkarnas imperialism, jodå! Ända till sista blodsdroppen! Och leve den odödlige Comandante en jefe! Allt detta skrek de ut för full hals medan de hötte frenetiskt med nävarna för att det inte skulle råda något tvivel om hur bra de hade det. Bevare mig väl, tänkte jag, och så säger de att jag har en skruv lös … På akutavdelningen hördes några gapskratt: »Kolla där, har du sett något liknande? De är ju inte kloka de där korkade lantisarna! Ha, ha, ha!» Jag tror inte att det var någon som tillrättavisade lustigkurrarna. Det vet man ju att folk i staden brukar vara ganska nedlåtande mot folk på landet. Om tjockisen verkligen trodde att jag skulle berätta något om mig själv för honom så tog han verkligen miste. Jag sa ingenting, inte ens mitt namn. Varför skulle jag det? Det hade inte han med att göra. Jag höll mig tyst i flera dagar, tystare än en mussla på havets botten. För varje gång han försökte lirka ur mig något blev han mer och mer nervös när jag höll tyst. Han sa att anonyma patienter inte var tillåtna, att han minsann inte var min barnflicka och inte behövde stå ut med mina nyckfullhet. Han hotade till och med att skicka mig till psykiatern. Men han fick inte ur mig något. Så fort jag kunde stack jag från sjukhuset. Först då fick jag reda på det andra. Som bekant orsakade Michelles yttre band en massa skador i Havanna. Hus som rasade ihop, vågor som slog in från havet, stora delar av elledningssystemet som föll till marken tillsammans med telefonledningarna, träd och alla möjliga saker som normalt inte kan flyga men som vindarna skickade till väders. Dessutom lämnade hon ett tiotal dödsoffer efter sig. Det är inte så mycket i en stad med över tre miljoner invånare så det räknades inte som en humanitär katastrof. Men ett av dessa offer var min bror Bebo. De hittade hans kropp ute på gatan några kvarter från huset. Han var helt sönderslagen, med en massa frakturer varav en i bakhuvudet. Exakt vad som hände vet jag inte. Det tror jag aldrig att jag kommer att få reda på. Med tanke på omständigheterna är jag rädd för att det kommer bli mycket svårt, kanske omöjligt att ta reda på det. Och vad tjänar det till att spekulera, undrar jag, eftersom han ändå aldrig kommer tillbaka … Nu är jag ensam i vårt hus i Vedado. Jag vet inte ens längre varför jag säger ”vårt” hus. Det måste vara av gammal vana. Tillståndet från Inmigración har fortfarande inte kommit. Pappas bekant fortsätter att skicka en slant varje månad och med det hankar jag mig fram. Efter olyckan och väggropen och almen gick Ford-pickupen som väntat till sällare jaktmarker. Jag har ett fult ärr i pannan men det struntar jag i. Jag gömmer det bakom en pannlugg för att inte dra till mig uppmärksamhet på gatan. Jag tål inte att främlingar glor på mig; jag har alltid gillat att kunna passera obemärkt. Jag tänker inte gå

till någon plastikkirurg, om jag nu hade haft möjlighet till det, av samma anledning som jag inte tänker skaffa hund eller börja göra i ordning trädgården eller försöka skriva en roman … Inget av detta har någon betydelse för mig. För jag står fast vid mitt beslut. Jag står orubbligt fast vid det. Varje år under orkansäsongen, från den 1:a juni till den 30:e november, sitter jag som klistrad framför tevenyheterna. Så kan jag hålla mig underrättad om hur illa det står till i världen och hur bra vi har det här i mitt land. Men det som intresserar mig mest är väderrapporten. Oh, ja. Jag missar inte en enda. Som Penelope väntar på sin Odysseus väntar jag på en orkan. © Ena Lucía Portela