Kaktusen som leder till Gud

AV

ANDERS HAAG

sticker upp sitt huvud ur sanden vid Rio Grande i Mexiko, kaktusarten peyote. Men förtär man den blir man hög. Och den har givit upphov till en egen religion — peyotekulten — och en egen kyrka för indianer: Native American Church, NAC. "Gud gav Jesus till den vite mannen. Den röde mannen gav han Peyoten." Så tror man i denna kyrka. En höstnatt fick jag vara med på ett av deras möten. Det var gamle Arthur, en återställd alkoholist, som stod som värd för den nattens möte, för att ge styrka åt honom och hans familj. Mötesplats: tipin utanför byn Hominy i norra Oklahoma, Osageindianernas land. Skymning. Mitt i tipin flammade elden, som sammanbinder himmel och jord. Öppningen i öster var stängd. Bakom altaret i väster satt den ålderstigne "prästen" - the roadman, "vägmannen" - och ledde ceremonin. Den täta röken gjorde att jag mer hörde än såg den vänligt plirande mannen. Han klargjorde ceremonins innebörd för oss 25, varav två kvinnor, som satt på filtar i en cirkel runt elden. Om och om igen betonade han att ritualen skulle fortsätta till gryningen. Och att alla regler måste hållas. Gång på gång påpekade han: — Alla de här sakerna är till för er välsignelse. Använd detta tillfälle. Ta för er, sa han, och pekade på tingen, som låg framför honom på altaret. Hans fingrar nuddade den fjäderprydda ledarstaven framför honom; därefter trumman, kalebassrasslan och paketet med tobak. Sedan sträckte han ut fingret mot altarets centrum: den övre delen av en peyotekaktus - en peyoteknapp, som det kal-

D

EN

SER

UT

SOM

EN

GRÖN

MOROT

DEN

las. Den gröna grytan till vänster därom innehöll ett te bryggt på peyote. Till höger stod en kristallskål fylld med torkad och pulveriserad peyote blandad med vatten. Där stannade hans hand. Det var dags för nattvard. — Bered nu peyoten, sa han till sin högra bisittare. Peyoten är vårt bröd och vin. Det är Kristi kropp. Små bollar av blandningen i skålen rullades. Andäktig tystnad. Bollarna lades på en sådan där billig serveringsbricka som man kan köpa på Åhléns. Brickan sändes runt. Kladdiga klumpar. Försiktigt och misstänksamt tog jag små tuggor. Bittrare än malört. En kvinna kräktes. Det gjorde inte jag, men jag hade en tom kaffeburk i beredskap. Det var dags för begynnelsesången. Kalebassrasslan och ledarstaven skickades medsols till den förste i cirkeln som kunde de traderade peyotesångerna. Det var Arthur. Också trumman, gjord av en stor urholkad kalebass och delvis fylld med vatten, lämnade altaret. Den trumkunnige Steve satte sig till höger om sångaren; vände på trumman för att blöta trumskinnet och började bänka frenetiskt. Arthur sjöng fyra sånger. Om skymningen, om peyoten, om Jesus, sjöng han på osage och på comanchespråk. Sedan lämnade han över staven till nästa sångare i cirkeln. Och trumspelaren följde med. Proceduren upprepades natten igenom. Drogen började långsamt verka. Först bara ett illamående; sedan en lätt berusning. Större var effekten när jag slöt ögonen. Trumpinnens entoniga dunkande mot det våta trumskinnet omvandlades till mångfärgade prickar som studsade i kosmos. Likt en schaman kunde jag segla iväg över smaragdgröna ängar och azurblå hav. Men jag var inte där för att njuta. Vi var där för att be; be för oss själva, för andra, för världen. Det gjorde vägmannen klart för oss. Kände man behov av att lätta på sitt hjärta och få hjälp i sin bön av vägmannen, kunde man be bisittaren rulla en korsformad cigarett av tobak och majsblad. Sedan fick man ställa sig framför elden och altaret och tala ut. Cigarretten tändes på el-

den och röktes puffande av vägmannen - schamanen - som med rökens hjälp sände sin bön upp till Herren. - De vita använder tobaken för sin njutnings skull. Det är fel. Det får man bara igen. Våra förfäder sa att man bara ska använda tobaken i ett heligt syfte, som ett sakrament, för att få kontakt med Gud. Också peyoten är ett sakrament. Det berättade delawareindianen Billy Skye för mig före mötet, då han invigde mig i ceremonins mysterier. - En indian skulle aldrig komma på tanken att använda den utanför den heliga ritualen. Peyoten är en gåva. Den helar och hjälper oss att tänka och handla rätt. Men bara om man använder den rituellt. Peyoten är inte ens till för att ge visioner. Att söka visioner är annars något fundamentalt i indianska religioner. - Det finns indianstammar nere i Mexiko som använder peyoten för att få visioner, sa Billy Skye. Men strävar man efter en uppenbarelse måste man vara säker på att den är äkta - inte bara en hallucination! Äkta och heligt kändes det då comancheindianen Tom biktade sitt kluvna sinne. Dagen innan hade varit en stor och ljus dag. Hans dotter hade gift sig med en apache. Men nästan ensam bland de många bröllopsgästerna bar han på hemligheten att äktenskapet skulle bli barnlöst, hans dotter var inte fruktsam. — Hjälp min dotter att finna en väg; hjälp mig att finna en väg, genom detta svåra liv, o allsmäktige Herre! Hans tårar blev mina och hela församlingen försjönk i intensiv bön. Jag gled in i ett slags vaket drömtillstånd där jag tyckte jag fick kontakt med dem jag älskar, och som jag visste behövde stöd. Varje tanke skapade livliga bilder. Vissa var mörka, andra ljusa, beroende på vad jag tänkte på och hur jag kände. Gudomlig nåd kom till mig. Midnattssången sjöngs då natten var som tätast. Eftersom den heliga örnen dricker vatten då, fick också vi vatten. Utanför

glimmade tusentals stjärnor på en klar himmel. Några koyoter gläfste ute på prärien. Det upptäckte jag då naturen tvingade mig ut. Man kunde inte gå ut när som helst. Det gällde att passa på under de pauser som uppstod efter varje sångrundas fullbordan. När något heligt föremål lämnat altaret bildades det en kraftlinje mellan föremålet och altaret. Den linjen fick man inte överskrida — en linje som jag tyckte mig kunna se under ruset. När vi lämnat midnatt bakom oss kändes det som om magin började släppa. Kanske det berodde på att jag inte var nog flitig med att dricka från grytan med peyote-te; kanske det berodde på att andra drack för mycket. Framemot småtimmarna började jag upptäcka att den unge Dave, och några andra, var där i ett mindre sakralt syfte – de gillade berusningen. Kopp efter kopp med te hävde de i sig. Och försvann allt oftare ut i natten utan att vara särskilt noga med reglerna. De mer seriösa i samlingen höll god min. Eller skämtade med fyllbultarna. Det var i alla fall bättre att de fick tag i peyote än alkohol - en drog som är förbjuden bland peyotister - tycktes de mena. När gryningen kom gick alla ut och hälsade solen. En del med vördnad. Andra tände en cigg, kopplade av och pratade om dittan och dattan. Alla var på gott humör. Efter värdfamiljens frukost, bestående av majs, frukt och kött, offrad till Gud och peyoten, var jag tvungen att ge mig av. Jag fick mängder av välsignelser och gåvor. Samt en förmaning: - Skriv nu om dina upplevelser så att ditt folk förstår något av vårt sätt att tänka och leva. Jag vidrörde peyoteknappen på altaret och tänkte: Det blir nog omöjligt.

"ALKOHOL VÅRT PROBLEM"
Användandet av peyote i USA är strängt reglerat och bara lagligt för medlemmar i Native American Church, med undantag för några delstater där det förbjudits helt. Oreglerad är däremot hanteringen av alkohol - och den tar kål på fler indianer än

något annat. Det berättar delawareindianen Billy Skye, peyotist och socionom med alkohol- och narkotikafrågor som specialitet. Han pekar på en skrämmande statistik som visar att det genomsnittliga dödstalet med alkohol som orsak är sex gånger högre bland indianer än rikssnittet i USA. — Det finns flera orsaker till varför vi super ihjäl oss, varför vi råkar ut för olyckor eller slår ihjäl fruar och barn under alkoholens inflytande. Vi har ingen historisk vana att hantera spriten, vi är överlag fattigare, kanske vi tål den sämre. Men den viktigaste orsaken är inte fysisk, den är själslig! Indianerna har inte bara decimerats numerärt, utan även psykiskt och kulturellt, sedan de vitas ankomst. Han kallar det folkmord. Detta folkmord är ett kollektivt trauma för ursprungsbefolkningen, som bara kan helas med själslig behandling. —På det yttre planet måste vi få de rättigheter som USA:s regering lovat oss i århundraden. Nu får vi inte ens bestämma själva över de få tillgångar vi fått genom olika avtal. Regeringen tror att vi inte kan sköta dem på grund av vårt utbredda alkoholmissbruk! —På det inre planet måste vi gå tillbaka till våra rötter. Hitta tillbaka till vår egen kultur och religion. I sitt arbete som alkohol- och narkotikaterapeut blandar Billy Skye AA:s metoder, som han menar har sin grund i indianernas traditioner, och ännu äldre metoder såsom det indianska reningsbadet, Sweatlodge, samt örtbrygder. Vad det är för örter han ger vill han dock inte tala om. Det lovade han att hålla hemligt för alla utomstående då han fick kunskapen om örternas verkningar från "de gamle".