Institutionen för historiska studier

Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning

En kritisk undersökning av forskningsläge och källsituation
Med introduktion av en fjärde tolkningslinje

Historia: Masteruppsats
HT 2012
Författare: Carl L Thunberg
Handledare: Thomas Lindkvist
Jag vill framföra ett rättmätigt tack till min eminente handledare, professor Thomas
Lindkvist, vilken genom arbetet bistått mig på flera ovärderliga sätt. Det har framstått som ett
privilegium att genom en vetenskaplig undersökning få möjlighet att fördjupa sig i ett sådant
vanskligt och utmanande ämnesfält som ”Slaget på Fyrisvallarna”, med allt vad detta
innebär av komplex problematik på rader av plan.

______________________________________

2
Abstract

Thunberg, Carl L. 2012. Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk granskning av källsituation och forskningsläge. Med
introduktion av en fjärde tolkningslinje. Vetenskaplig uppsats för avläggande av filosofie masterexamen i historia. 30,0 hp.
(The Battle of Fýrisvellir in a new interpretation. A critical examination of the source situation and the research position.
With the introduction of a fourth line of interpretation. Master’s thesis.)

The Battle of Fýrisvellir is a classical historical subject within the field of Swedish history, and also one that can be classified
as a relatively infected area within the scientific community, as well as adjacent icon wise characterized by fundamental
starting points in the debate. That situation seems to mainly have its base in contrasts between older national romantic
historiography and the later critical interpretations from the time of the establishment of the so called ”Weibull School”. And
the source criticism against the early medieval Scandinavian history is undoubtedly justified. A major problem is, though, the
fact that some historical events has become almost dismissed although primary source material seems to point out their
historical factuality. It is, in my opinion, an unfortunate situation if a once very healthy scientific development should result
in a quite locked position for further research in such historic areas. This is hardly an acceptable scholarly situation, and it is
also unethical towards as well historical persons as towards the public. The present investigation implements a considerably
in-depth investigation and critical examination of the research position and the source situation for the Battle of Fýrisvellir,
with the purpose to present a new and more qualified interpretation regarding this particular historical event. According to
various Norse sources and Scandinavian early medieval historians, the event appears to have been a battle between the king
Eric (the Victorious) and his nephew Styrbjörn (the Strong) and their respective forces, at about the end of the tenth century
in the area of Uppsala. As far as the Scandinavian early medieval historians are concerned, their material is on source critical
grounds concerned to have been written down too late to be fully reliable. The relevant sources on source-critical grounds
which are considered relevant for this event consist mainly of two categories: runic inscriptions and Old Norse skaldic
poetry. The source critical historical method introduction by Lauritz and Curt Weibull dismissed the older relatively
uncritical view on the Old West Norse historywriting in the whole, but in the case of the Battle of Fýrisvellir a conflict can be
observed between the interpreting lines of Lauritz and Curt Weibull, a conflict which seemingly had to do with high
principles (Lauritz) versus realistic objectivity (Curt). If one analyze the interpretation of Curt Weibull, it really points out
that he thinks that Lauritz Weibull has gone too far in the particular case of the Battle of Fýrisvellir when it comes to
dismissal of many source aspects. Curt Weibull sees three lines of interpretation in the context: Line 1 is thereby the older
historical interpretation from before the introduction of the source critical “Weibull School” around 1911 and forwards. Line
2 is the interpretation line of Lauritz Weibull, which points out that previous interpretations must be dismissed out of source
critical reasons, and that the early medieval tales of the battle can be proven has grown in details over time. Lauritz Weibull
also suggests that the primary sources of the battle might not speak of the same battle, i e that the Old Norse skaldic poetry
speak of one battle in Uppsala in the end of the tenth century, and that the runic inscriptions speak of another battle in
Uppsala at approximately the same time. Line 3 is the interpretation of Curt Weibull, which differ from the latter in the wiew
on the true original sources, and points out that the Battle of Fýrisvellir at Uppsala was a battle between Svea King Erik the
Victorious and the chiefs Hunding and Toke Gormsson and their respective armies at the end of the 900's. The present study
presents a new interpreting line, a Line 4, which doubtlessly agrees with Line 2 and Line 3 concerning that previous
interpretations (before Line 2) must be dismissed out of source critical reasons, but also strongly believe that the
interpretation of both line 2 and 3 possess a number of shortcomings in question of source interpretation and source
evaluation. A very important source has, for example, been wrongly classified as false by Lauritz Weibull, and then also been
ignored by Curt Weibull. The present study also presents new source material, which in different ways strengthens the basis
for a reinterpretation of the battle in question. The present study points out, briefly expressed, that the total relevant source
material clearly shows that a pronounced hard and uncompromising battle took place at the Fýrisvellir around Uppsala
between the king Eric the Victorious and the chief Styrbjorn and their respective armies at the end of the 900's.

Thunberg, Carl L, Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Box 200, SE-405 30 Göteborg, Sweden.

Key words: The Battle of Fýrisvellir, Viking Age, Uppsala, Eric the Victorious, Styrbjörn the Strong, runestones, runic
inscriptions, Old Norse skaldic poetry, Old Norse literature, Sweden, Denmark, Iceland.

Försättsbladet visar DR 216, Tirstedstenen. Den tidigare delvis (i vitala delar) otolkade runinskriften har tidigare inte
uppmärksammats i avseende av ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”, men introduceras i så måtto genom föreliggande
undersökning. Inskriften från slutet av 900-talet/början 1000-talet meddelar bl a det mycket intressanta att en dansk krigare,
Frede, har mött ”døden i Svitjod og var fursifrikisiaþi”. Föreliggande undersökning föreslår att detta ska tolkas till att
Frede mött döden i Svitjod vid Fyris och möjligen Fyris fästningsgärde. Foto förf.

3
Innehållsförteckning

1. Inledning........................................................................................................................9
1.1. Bakgrund och inledande problemdiskussion……………………..........................9

1.2. Syfte, frågeställningar och definitioner..................................................................11

1.3. Källmaterial, avgränsningar, tvärvetenskaplighet, källkritik och

disposition......................................................................................................................14

1.4. Metod och teori.............................................................................................................17

2. Det källkritiska forskningsläget problematiserat..........................20

3. Undersökning och utredning med diskussion och analys…..30

3.1. Fornvästnordiskt skaldiskt material……….............................................................31

3.1.1. Ynglingatal, vers 6. Tjodolf av Hvin (Þjóðólfr ór Hvini)...............................................33

3.1.2. Lausavísur, vers 6. Björn Ásbrandsson (Bjǫrn Ásbrandsson)........................................35

3.1.3. Lausavísur, vers 1-2. Torvald Hjaltason (Þórvaldr Hjaltason).......................................39

3.1.3.1. Hunding-namnet...........................................................................................................44

3.1.4. Lausavísur, vers 1-3. Anonyma (i Styrbjarnar þáttr Svíakappa).....................................49

3.1.5. Háttalykill, vers 57 & 61. Ragnvald jarl och Hall Torarinsson (Rognvaldr jarl
och Hallr Þórarinsson)....................................................................................................53

3.2. Runinskrifter..................................................................................................................57

3.2.1. DR 131. Års. Års hd. Ålborg amt...................................................................................58

3.2.2. DR 216. Tirsted. Fuglse hd. Maribo amt........................................................................61

3.2.2.1. Tolkningsförslag i sammanfattning.............................................................................63

3.2.3. DR 279. Sjörup. Ljunits hd. Malmöhus län....................................................................64

4
3.2.4. DR 295-297. Hällestad 1-3. Torna hd. Malmöhus län....................................................67

3.2.5. Ög 81. Högby gamla kyrka, Göstrings hd......................................................................71

3.2.5.1. Fyris-namnet (furi, fýri, føri, föret, fyris, føris äng, fyris vall, fyris vallar,
fýrisvellir etc)...............................................................................................................73

3.2.6. Öl 1. Karlevi, Vickleby sn, Algutsrums hd.....................................................................81

3.2.6.1. starkr, ruk, fultars, si(b)(a) mm. Fördjupningar med problematiseringar,

utredningar, hypoteser, analyser och tolkningsförslag.................................................85

3.2.6.2. DR 217. Sædinge. Fuglse hd. Maribo amt...................................................................91

4. Sammanfattande diskussion och utvärdering..................................93

5. Slutsats..........................................................................................................................98

Noter……...........................................................................................................................103

Tabeller.............................................................................................................................119

Bilagor...............................................................................................................................121

Förkortningar...............................................................................................................128

Käll- och litteraturförteckning........................................................................129

5
Figurförteckning
Fig 1. AM 45 fol (F), blad 3 verso. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut,
Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik..................................34

Fig 2. AM 126 folx folio, bl 94 verso. Den arnamagnæanske samlingen. Nordisk forskningsinstitut,
Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik……........................38

Fig. 3. Flygfotovy över del av norra Fyrisområdet i Uppsala. Foto Jan Norrman, 1993-05-24.............................41

Fig 4. GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók, bl 87 verso. Den gamle kongelige samling,
Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.........….43

Fig 5. AM 748 I b 4° (A), bl 17 recto. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut,

Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik..................................48

Fig 6. GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók, bl 87 recto. Den gamle kongelige samling,
Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik…..........52

Fig 7. UppsUB R 683x folio, bl 131 recto. Uppsala universitetsbibliotek; Carolina Rediviva, Uppsala...............55

Fig 8. UppsUB R 683x folio, bl 132 recto. Uppsala universitetsbibliotek; Carolina Rediviva, Uppsala…...........56

Fig 9-10. DR 131. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut Københavns universitet...........58

Fig 11. DR 216. Tirstedstenen. Foto förf……………………................…………………………........……..…..61

Fig 12. DR 216. Tirstedstenen. Detaljbild. Foto förf…………….......................................…………….………..63

Fig 13. DR 279. Sjörupstenen. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,

Københavns universitet….......................................................................................................................................64

Fig 14-15. DR 295. Hällestad 1. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,

Københavns universitet………………………............................................................................…………..…….67

Fig 16. DR 296. Hällestad 2. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,

Københavns universitet………………………….......................................................................…………..….….68

Fig 17. DR 297. Hällestad 3. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,

Københavns universitet……………………………....................................................................................…..….69

Fig 18. Ög 81. Högbystenen. Foto efter Bengt A Lundberg, RAÄ Kulturmiljöbild…..........................................71

Fig 19. Ög 81. Högbystenen. Efter teckning av Erik Brate, ÖGR..........................................................................71

Fig 20. Öl 1. Karlevistenen. Foto efter Bengt A Lundberg, RAÄ Kulturmiljöbild.........................................…..81

Fig. 21-24. Öl 1. Karlevistenen. Efter etsningar av Robert Haglund, ÖLR…........................................................84

Fig 25-26. DR 217. Sædingestenen. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,

Københavns universitet…………………................................…………............................................…….......…91

6
Kartor
Karta 1. Den isländska geografiska uppfattningen av världen vid 1100-talets slut.
Efter A Bjørnbo.........................................................................................................................42

Karta 2. Adams av Bremen geografiska uppfattning avseende Europa (ca 1070-talet).

Efter A Bjørnbo.........................................................................................................................42

Karta 3. Översiktskarta Uppsalatrakten. Genom FMIS 2012-12-20........................................76

Karta 4. Tidigaste uppbringbara mera kompletta ägobild avseende Uppsala närkontext.

Efter Göran Dahlbäck 1978......................................................................................................76

Karta 5. Norra Fyriskontexten. Genom FMIS 2012-12-20.......................................................77

Karta 6. Norra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar. Genom FMIS 2012-12-20........77

Karta 7. Södra Fyriskontexten. Genom FMIS 2012-12-20.......................................................78

Karta 8. Södra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar. Genom FMIS 2012-12-20........78

Tabeller
Tabell 1. Kronologi över undersökningens primärkällor........................................................119

Tabell 2. Kronologi över fornnordisk litteratur som berör slaget på Fyrisvallarna................119

Tabell 3. Kronologi över vetenskapliga tolkningar och tolkningsbidrag avseende

slaget på Fyrisvallarna fr o m Lauritz Weibull 1911..............................................................120

7
Bilagor
Bilaga 1. Karlevistenen (Öl 1) avbildad 1634, med information om två vid tiden
närvarande gravhögar. Efter Johannes Rhezelius (1634), Monumenta Runica
in Ölandia...............................................................................................................................121

Bilaga 2. Ordet ”Eormengrund” i Beowulf. Cotton Vitellius A XV (Cotton Vitellius

A XV) – Beowulf Manuscript. British Library, London........................................................122

Bilaga 3. Ordet ”Endill” i anonyma Þulur. GKS 2367 4° (R) - Codex Regius.
Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och
Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.................................................123

Bilaga 4. Samtliga Sækonunga heiti (vers 1-5) i Anonyma Þulor (ca 1100-talet).................124

Bilaga 5. Ordet ”Foldar” i Ynglingatal (ca 900), vers 26. AM 61 fol (61), bl 78 recto.
Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitet
och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.........................................125

Bilaga 6. Satellitbild över norra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar.

C L Thunberg 2012 genom FMIS system (jfr karta 6)...........................................................126

Bilaga 7. Satellitbild över södra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar.

C L Thunberg 2012 genom FMIS system (jfr karta 8)...........................................................127

8
1. Inledning
Historikerns utgångspunkt är det principiella tvivlet.

i
- Lauritz Weibull i sitt tal till studenterna 1919

1.1. Bakgrund och inledande problemdiskussion

Det så kallade Slaget på Fyrisvallarna (även Slaget vid Fyrisvallarna, Slaget vid Fyrisvall,
Fyrisvallsslaget m fl) är ett klassiskt svenskt historiskt ämnesfält. Tillika ett som torde kunna
betraktas som ett område relativt infekterat inom forskarsamhället, samt intill ikonmässigt
karakteriserat av principiella utgångspunkter i debatten; utifrån ett fundament av främst
kontraster mellan äldre nationalromantisk historieskrivning och senare källkritiska tolkningar
1
fr o m den weibullska skolans etablering. Slaget innebär enligt olika fornnordiska källor och
nordiska tidigmedeltida historieskrivare ett slag som ska ha stått mellan Uppsalakungen Erik
Segersäll (även segersäll) och hans brorson Styrbjörn Starke (även starke), och deras
respektive härar, vid ca mitten av 900-taltets andra hälft i Uppsalatrakten. Slaget ska ha gällt
kungamakten över Sveaväldet. Den mest detaljerade fornvästnordiska berättelsen avseende
bakgrund och händelseförlopp, tillika den av olika skäl källkritiskt möjligen mest ansatta,
utgöres av Styrbjörnståten, Styrbjarnar þáttr Svíakappa, i Flateyjarbók (inom ramarna för
2
sistnämndas version av Olav den heliges saga).
De källor som på källkritiska grunder kan anses vara relevanta primärkällor i fråga om
denna händelse utgöres främst av två kategorier: runinskrifter och fornnordiska skaldedikter.
Vad gäller med forntida händelser samtida fornvästnordiska skaldedikter och runinskrifter
råder inom respektive huvudsakliga forskningsdiscipliner inget eller ringa vetenskapligt tvivel
om deras (relativa) daterbarhet eller att de avhandlar det de utger sig för att avhandla.
Problemet i historiskt hänseende ligger ofta främst i användbarheten, med aspekter som
knapphet och poetiska omskrivningar i fokus. Ett användande av bägge nämnda
källmaterialtyper innebär ett behov av relativt fördjupade tvärvetenskapliga studier,
jämförelser, analyser etc. Vad däremot det fornvästnordiska historiematerialet (isl saga, sögu,
sögur), dvs det historiska prosamaterialet, anbelangar, anses det på källkritiska grunder (bl a)
vara alltför sent nedtecknat för att kunna anses rimligt att utgå ifrån vad gäller förhållandevis
äldre händelser som t ex slaget på Fyrisvallarna, även om stora delar av materialet i stort kan
anses besitta en betydlig kärna av sanning. Sistnämnda är givetvis uppenbart inte minst
avseende händelser som på ett överväldigande sätt bevisas genom andra källor; t ex
företeelser som Danelagen, Normandie, konungariket Dublin, migrationen till Island,
Danagälderna, Sven Tveskäggs erövring av England, Knut den stores erövring av England,
slaget vid Stamford Bridge, slaget vid Hastings etc, mm. För äldre händelser i sagamaterialet
som dock inte finns bekräftade i andra källtyper bör man som historiker iakttaga ett ytterst
försiktigt användande.
Fornnordiskt sagamaterial som innehåller material med anknytning till slaget på
Fyrisvallarna är Odd Snorrassons Óláfs saga Tryggvasonar (ca 1190), Saxo Grammaticus
Gesta Danorum, bok 10 (ca slutet av 1100-talet; sista beskrivna händelse 1186; dock en
notering i förord som rör år 1208), Snorre Sturlassons Heimskringla (Olav den heliges saga)
(ca 1220-talet/1230), Fagrskinna (ca 1220), Hervarar saga ok Heiðreks (1200-talet),
Knýtlinga saga (ca 1250-talet; möjligen av Óláfr hvítaskáld Þórðarson), Eyrbyggja saga (ca
1250-tidigt 1300-tal) och Flateyjarbók (ca 1387-1395).3 Om Erik Segersäll i övrigt finns
uppgifter i relativt många tidigmedeltida sammanhang; i såväl fornnordisk litteratur som hos
Adam av Bremen.4 Uppgifter om Styrbjörn i övrigt är däremot mer sällsynta, men då han

9
omtalas sker detta i ordalag som utpekar honom som närmast den mest berömde av det
relativa fåtal senvikingatida svear som omnämnes i fornnordisk prosalitteratur; och framstår t
o m som en självklar referenspunkt när man talar om t ex Erik Segersäll. Smärre
kompletterande uppgifter om Styrbjörn återfinnes i Snorre Sturlassons Heimskringla (Harald
Hårfagers saga och Harald Gråfälls saga), samt i Yngvars saga víðförla (nedtecknad ca
1400).5 (Sistnämnda meddelas f ö i slutet av sagan som ursprungligen härrörande från Odd
Snorrasson, vilket skulle innebära ca slutet av 1100-talet; en uppgift som forskningen i senare
6
tid alltmer synes acceptera.)
Enligt föreliggande undersöknings mening är sagamaterialet inte i första hand att betrakta
som egentligt ”källmaterial” överhuvudtaget avseende förhållandevis äldre händelser, utan
bör i sådana avseenden, i en principiell mening, ses som historisk litteratur; även om det
också ska betonas att vetenskaplig hänsyn ska tagas till att materialet avseende äldre
angelägenheter bottnar i muntlig tradition. Föreliggande undersökning anser också att ett
sådant synsätt innebär en i egentlig mening starkare position för de tidigmedeltida historiska
skriftställarnas redogörelser avseende äldre händelser, eftersom detta undanröjer
missförståndsrisker i fråga om t ex principiell källstatus. Som historisk litteratur betraktat blir
materialet mindre kontroversiellt, varvid man istället kan sluta sig till att materialet innebär
viktiga, tidiga referenspunkter för studier av ett egentligt källmaterial, och oundvikligen för
förförståelser av sistnämnda. Det kan inte nog betonas att detta gäller redogörelser avseende
händelser av förhållandevis äldre slag, varvid med nämnda skriftställare närtida händelser,
och andra fenomen som beskrivs av dessa, givetvis är att betrakta som egentligt källmaterial.
Vad som är ”närtida” är givetvis också ett ämne för diskussion. För att betraktas som
kvarlevor ska ett källmaterial i princip ha tillkommit mer eller mindre i direkt anslutning till
en händelse (motsv), medan trovärdigheten hos en ”berättande samtida källa” brukar anses
starkast upp till ca ett århundrade; dvs några generationers tidsavstånd.
Vid läsning av diverse översiktslitteratur, uppslagverk (motsv) är det numera inte svårt att
få uppfattningen att bröderna Weibull m fl en gång för alla har förpassat Fyrisvallsslaget till
en historiens soptipp. Detta stämmer dock (vilket de som läst texterna bör vara medvetna om)
ganska illa med vad de faktiskt skriver i sina texter. 7 Den kanske mest vedertagna tolkningen
av händelsen är sannolikt Curt Weibulls. Dennes tolkning anses av föreliggande undersökning
utgöra en realistisk och logisk utvärdering av det av honom använda sammanlagda
källmaterialet.8 Vad som framkommer i dennes text är knappast ett avfärdande, utan en
korrigering av historieskrivningen på strikta källkritiska grunder.
Dock inställer sig hos mig en rad frågor vid studier av såväl Curt Weibulls som andras texter
som avhandlar detta ämnesfält.
Under en tid har jag undersökt möjligheterna att hitta nya infallsvinklar för detta
ämnesområde, inte minst avseende källsituationen, och funnit att mycket intressanta sådana
möjligheter föreligger. Det handlar dels om det källmaterial som tidigare använts vid
källkritiska tolkningar. Till exempel: Finns där brister i tolkningar? (T ex genom
anakronismer, interdisciplinär okunskap etc.) Finns det ytterligare källor av samma kvalitet?
Finns det (obeaktade) källor som inte rör ämnet, men som kan vara ytterst viktiga för
jämförelser med ämnets källmaterial? Andra frågor rör namn på platser, begrepp, företeelser,
personer m m, och inte minst då jämförelser avseende stavning och omskrivningar i olika
sammanhang.

10
1.2. Syfte, frågeställningar och definitioner
Föreliggande undersöknings syfte är att framlägga en ny tolkning avseende ämnesområdet
”Slaget på Fyrisvallarna”, med ambition att vara en mera fördjupad och kvalificerad sådan än
vad som hittills framlagts. Därvidlag är det grundläggande att genomföra en kritisk
undersökning och utredning avseende forskningsläge och källsituation i syfte att utveckla och
fördjupa tolkningsbilden. Detta antas, med en initial förundersökning i åtanke, kunna
utmynna i en ny tolkningslinje. Undersökningens ändamål är dels att utreda huruvida
källkritiska korrigeringar av historieskrivningen avseende detta ämnesområde är korrekta,
dels (vilket naturligen också är en del av förstnämnda) att grundligen utreda källsituationen
för händelsen ifråga, samt dels att framlägga den tolkning som kan göras genom föreliggande
undersökning. Utöver en mera strikt tolkning eftersträvas starkt dessutom även att utpeka
olika i materialet eventuella inneboende (tidigare ouppmärksammade) tolkningsmöjligheter.
Utredningens ambition ska vara att undersöka alla tänkbara relevanta aspekter av det knappa
källmaterial som under alla förhållanden är möjligt att uppbringa. En rad brister har enligt
föreliggande undersökning ansetts föreligga i de föreliggande vetenskapligt accepterade
tolkningsbilderna, vilka i relativt hög grad har ansetts kännetecknas av otillräckliga
källanalyser. I problematiserande analyser kommer här olika nya tolkningsmöjligheter att
diskuteras och framläggas. Alla uppbringbara texter av relevans för ämnet ska kontrolleras i
original och översättningar; enligt liknande mönster som i tidigare undersökningar av
undertecknad.9

Undersökningens huvudsakliga frågeställningar är:

1. Hur ser det källkritiska forskningsläget och dess källsituation ut avseende den historiska
händelse som är känd under namnet ”Slaget på Fyrisvallarna”? a). Är samtliga relevanta
källor beaktade inom ramarna för det källkritiska forskningsläget? b). Har källorna tolkats
på ett fullt ut relevant sätt. c). Vad innebär de eventuella bristerna för tolkningssituationen?

2. Vad kan fastställas avseende ett samlat källmaterials vittnesmål avseende ifrågavarande
händelse samt avseende detsammas kronologi och inbördes relationer, och varför?

Varför just ovanstående syfte och frågeställningar, och vilka större problem kan dessa hjälpa
till med att belysa? Undersökningen är viktig av många orsaker. Vetenskapliga relevanta
motiv som kan anges är:

1. Att historien ska beskrivas så korrekt som möjligt är givetvis en självklarhet. Slaget i fråga
kan anses särskilt viktigt eftersom det utgör den i primärkällor tidigaste dokumenterade
händelsen som kan anses vara sammanhängande med det egentliga Sveriges historia. I det här
fallet finns inom forskningslägets rådande paradigm två vetenskapliga tolkningslinjer med
stora skillnader i ståndpunkterna. Dessa är Lauritz Weibulls och Curt Weibulls respektive
tolkningslinjer. Den förstnämnde menar därvidlag att traditionens slag knappt kan förankras i
verkligheten genom befintligt källmaterial, medan den sistnämnde menar att det definitivt är
fråga om en historisk (dock källfattig) händelse.10 (Sistnämnde är dock helt överens med
förstnämnde om att det inte skulle gå att fastställa huruvida Erik Segersälls kontrahent skulle
ha varit Styrbjörn.)11
Det är givetvis en relativt extrem historievetenskaplig situation med tolkningslinjer av så pass
olika karaktär för ett så pass viktigt ämnesområde. I praktiken innebär dessa således att det i
hög utsträckning råder förvirring kring slaget på Fyrisvallarna. Dessa problem kan enligt

11
föreliggande undersökning inte endast lämnas därhän, varvid vidare och fördjupade
undersökningar i ämnet har ansetts krävas för att om möjligt avlägsna problematik och
förvirring. Föreliggande undersökning avser därvid att genom en fördjupande, kritisk och
problematiserande utredning göra en ny tolkning av slaget på Fyrisvallarna.

2. Att kontrollera om ämnesfältets källmaterial verkligen är uttömt/upptäckt.

3. I fråga om teori och metod finns angelägna nyttor i att utveckla idéer i fråga om analyser av
källmaterial av denna typ, och för denna typ av tidig historia. Detta innebär bland annat att
ingående analysera utifall det förekommer logiska förtjänster som exempelvis kan höja
källornas värde. Exempel på sådant kan vara olika källmaterials relationer till varandra;
huruvida de eventuellt kan anses inbördes oberoende genom korsverkan av t ex subalternitet
och ”close-horizon”-betingelser i koppling till t ex filologiska och/eller lingvistiska element.
Till detta hör också att arbeta i syfte att bidra till att i mera generell mening hitta
användningsområden för den relativt svåranvändbara fornvästnordiska skaldediktningen. 12

4. Viktigt är också (vilket i hög rad anknyter till samtliga punkter ovan) att särskilt betona
allvaret i att klassificeringar, värderingar och tolkningar av ett acceptabelt historiskt
källmaterial utförs med yttersta analytiska och empiriska noggrannhet. Föreliggande
undersökning anser att tidigare forskning ifråga om ifrågavarande tilldragelse har brustit i
källhantering avseende aspekter som identifiering, värdering, tolkning m m. Framförallt dessa
nämnda aspekter har på ett direkt avgörande sätt inneburit brister i resultaten.

Min absoluta uppfattning är att:

1. Det är möjligt att problematiserande tränga in i de vedertagna källorna betydligt mer och på
flera olika plan och sätt än vad som tidigare har gjorts. Detta gäller bl a viktiga aspekter i
fråga om filologiska och lingvistiska tolkningar.

2. Det finns tidigare (helt eller delvis) obeaktade källor, samt även tidigare oupptäckta källor.

3. Genom en undersökning med ovan i beaktande kommer resultaten på vissa olika intressanta
sätt att betydligen skilja sig från tidigare vedertagna resultat.

För klargörande definitioner ska meddelas att föreliggande undersökning kommer att använda
sig av de klassificeringar av tolkningslinjer som Curt Weibull har identifierat och klassificerat
avseende slaget på Fyrisvallarna. Dessa tre tolkningslinjer, hädanefter kallade Linje 1, Linje 2
och Linje 3, kan kortfattat uttryckt beskrivas enligt följande:

Linje 1: Historieskrivningen före Lauritz Weibull, vilken mera okritiskt accepterade den
fornnordiska litteraturen som ett närmast fullt ut godtagbart källmaterial. Denna äldre
tolkningslinje är i princip, i stort sett, avfärdad av forskarsamhället sedan ca 1900-talets första
hälft.

Linje 2: Lauritz Weibulls linje, som på källkritiska grunder avfärdar såväl linje 1 som den
fornvästnordiska historieskrivningen. Linjen godkänner skaldedikter och runinskrifter som
relevant källmaterial i det här fallet (slaget på Fyrisvallarna, eller rättare sagt olika
Uppsalaslag vid 900-talets slut), och i någon mån också toponomastiska forskningsresultat.

12
Linje 3: Curt Weibulls linje, som till sin grundläggande natur är en kritisk hållning till Linje 2
utifrån dennas bristfälliga förståelse, eller alltför negativistiska hållning, inför vikten av
Hjaltasons skaldeverser kopplat till Hällestads- och Sjörupsrunristningarna.

För ytterligare klargörande ska det, vidare, betonas att jag i föreliggande undersökning endast
i egentlig mening kommer att utgå ifrån ett egentligt primärt källmaterial. Därvidlag är det
enligt föreliggande undersöknings uppfattning runinskrifterna och de fornvästnordiska
skaldedikterna som på ett självklart sätt utgör detta källmaterial (se vidare 1.3.). Lika
självklart, enligt föreliggande undersöknings uppfattning, är att de medeltida
historieskriftställarna innebär litteratur i det här fallet (med de förbehåll som redogjorts för i
ovan). Curt Weibull har alltså menat att tolkningarna (fram till hans egen linje) av slaget på
Fyrisvallarna kan sorteras under två tolkningslinjer, och att hans tolkning innebär en tredje
linje.13 Curt Weibull utgår i sin tolkningslinje i betydligt högre grad än de tidigare
tolkningslinjerna från vad föreliggande undersökning definierar som ett egentligt primärt
källmaterial (se 1.1.; 1.3.). Dock sätter han även i någon mån viss tillit till det äldsta
prosamaterialet – Odd Snorrasson och Saxo Grammaticus – i kraft av att dessa kan anses vara
tidigaste kända uppteckningar av muntlig tradition. Man kan därvid mena, att föreliggande
undersökning representerar en fjärde linje, hädanefter kallad Linje 4. Denna tolkningslinje
avser att i egentlig mening utgå enbart ifrån ett primärt källmaterial i tolkningen. Den
tidigmedeltida litteraturen kommer dock att vara ingående i diskussioner osv. Dels eftersom
jämförelser är såväl intressanta som ofrånkomliga, men inte minst också eftersom det framstår
som ofrånkomligt att den inte skulle kunna anses utgöra en påverkande faktor avseende
förförståelser för ämnesområdet. Inget av dess innehåll kommer dock att medtagas inom vare
sig den empiriska undersökningen eller den egentliga analysen av händelsen, och detta är vad
som främst kommer att särskilja föreliggande undersöknings Linje 4 från de tidigare
tolkningslinjerna. (Se f ö även kap 2 och 5 för ytterligare redogörelser avseende
tolkningslinje 1-3 såsom de klassificeras av Curt Weibull.)

13
1.3. Källmaterial, avgränsningar, tvärvetenskaplighet, källkritik och
disposition
Det primära källmaterial som veterligen existerar kan indelas i två grupper:

1. Runinskrifter. Därvidlag har tidigare forskning använt sig främst av DR 279

(Sjörupstenen), DR 295 (Hällestadsstenen 1) och Ög 81 (Högbystenen). I vissa sammanhang
har även DR 131 (Aarsstenen), DR 296 (Hällestadsstenen 2), DR 297 (Hällestadsstenen 3)
och Öl 1 (Karlevistenen) diskuterats. Föreliggande undersökning kommer till dessa att föra
ytterligare två runinskrifter: DR 216 (Tirstedstenen) och DR 217 (Sædingestenen).
Beträffande DR 216 framstår det som relativt anmärkningsvärt att den ej på något sätt tidigare
uppmärksammats för sammanhanget, eftersom inskriftens innehåll (i kombination med
dateringen) framstår som intressant för ämnesfältet även utan föreliggande undersöknings
uppfattningar avseende tidigare otolkade delar av inskriften. Vad gäller DR 217 är det fråga
om betydligt mer komplexa djupförhållanden och relativt icke-uppenbara källsamband (i
förhållande till framförallt Öl 1). Detta gäller även för Öl 1, avseende de nya aspekter som
kommer att diskuteras och problematiseras i föreliggande undersökning.

2. Fornvästnordiska skaldedikter. Därvidlag har tidigare forskning (fr o m den weibullska

skolans inträde) främst använt sig av Torvald Hjaltasons två verser och en av tre av de
anonyma Styrbjörnsverserna. Samtliga dessa nämnda förekommer inlemmade i tåten
Styrbjarnar báttr svíakappa i Flateyjarbók. Lauritz Weibull har dock också (på ett ohållbart
sätt) kommenterat och avfärdat en ytterligare skaldvers: Lausavísur, vers 6, av Björn
Ásbrandsson (se vidare diskussion i 3.1.2.). I föreliggande studie kommer samtliga dessa
nämnda verser att ingå i undersökning och analys, inklusive de två i tidigare forskning
exkluderade anonyma Styrbjörnsverserna. Dessutom ska även ämnesrelevansen diskuteras
avseende ett ytterligare skaldeverk: Háttalykill, främst vers 57 och 61, av Ragnvald jarl och
Hall Torarinsson.

Föreliggande undersökning kommer alltså att utgå från ovan nämnda källor, vilket i förarbetet
har inneburit en omfattande utredning av huruvida det finns fler relevanta runinskrifter
respektive skaldedikter. Detta gäller inte minst runinskrifter, där brister synes ligga i en alltför
ofullständig kontroll av runinskrifter utanför Sveriges gränser.
Ingenstans inom ramarna för forskning (den som brukar anses vara den mer eller mindre
slutgiltiga i ämnesfältet) finns angivet utifall en sådan grundlig undersökning har tillämpats.
Föreliggande undersöknings ambition har därvidlag varit att genom fullständiga genomgångar
av de stora respektive skandinaviska institutionsverken (motsv) göra en långtgående
kvantitativ undersökning i syfte att spåra nya (tidigare ouppmärksammade) för ämnesfältet
intressanta runinskrifter och skaldedikter.14 Genom detta har således DR 216, DR 217 och
Háttalykill kunnat knytas till undersökningens källmaterial.
Tillika har undersökningen haft ambitionen att kontrollera huruvida det kan finnas för
ämnet eventuella förtjänstfulla inslag i skaldematerial och runinskrifter som kan vara av hög
vikt för jämförelser och samband; t ex genom ordförekomster, heitin, kenningar m m.
Det har, som tidigare också omnämnts, ansetts viktigt att bredda sig på ett tvärvetenskapligt
plan för kontroller som kan vara relevanta för resultatet; främst genom arkeologi, lingvistik,
onomastik och toponomastik. Viktiga aspekter rör källornas oberoendestatus gentemot
varandra, liksom hur och varför ett sådant eventuellt oberoende kan påvisas. Vissa i
källmaterialet förekommande ord har ansetts särskilt intressanta i fråga om tidigare obeaktade
aspekter. Dessa ska utredas, problematiseras och analyseras i detalj. Nyckelaspekter ligger
därvid i sammanhangs- och sambandsanalyser. Vissa av dessa ord är redan i tidigare

14
forskning nyckelord; där de dock enligt föreliggande undersöknings uppfattning ej tillräckligt
problematiserats och analyserats. Andra blir till nyckelord först genom föreliggande
undersökning. Till den förstnämnda kategorin hör framförallt ”Fyri” och ”Hunding”, till den
andra ”Foldar” och ”Ruk”. En rad nya källsamband kan redan genom förstudien skönjas
avseende denna del av undersökningen.
Avseende generella källkritiska aspekter ska anföras föreliggande undersöknings absoluta
uppfattning att det vid empiriska undersökningar aldrig går att utesluta brister. Källors
oantastlighet och representativitet är aspekter som noga måste beaktas och analyseras, liksom
risker för felaktiga tolkningar och slutsatser. Strikt källkritik och en strävan efter systematik
och hederlighet i logisk slutledning är aspekter som ständigt måste befinna sig i fokus vid
bedömningar av det empiriska materialet.
Urvalskriterier är givetvis också av hög vikt att reflektera över på olika plan. Vad gäller
källmaterialet har det varit viktigt att göra urvalsanalyser avseende relevansen av konsulterat
källmaterial i tidigare tolkningar av ämnesfältet, och, givetvis, även beträffande föreliggande
undersökning. Av hög vikt är materialets samtidighet med sitt omvittnande innehåll. Detta har
undersökningen ansett sig kunna nå bekräftelse för avseende sitt nyttjade källmaterial. Detta
gäller dock inte i fallet Háttalykill, vilket verk ej kan ses som kvarleva. Háttalykill är dock
möjligen ett gränsfall som samtida berättande källa enligt de bortre gränser som brukar anses
giltiga i avseende av källkritiska tidskriterier för sådana.15 Detta i tidigare tolkningar helt
förbisedda verk äger också vissa kvaliteter som hursomhelst ansetts göra det intressant för
denna undersökning. Bland annat genom det relativt unika förhållandet att det meddelar en
syn på två av undersökningens huvudgestalter sedda genom en relativt närtida gelikes ögon.
Därvid den ca tre till fyra generationer yngre nordiske makthavaren Ragnvald jarls (en
norskfödd Orkneyjarl) ögon under ett tidigt skede av 1100-talet. Undersökningen har ansett
detta vara ett intressant perspektiv att belysa och diskutera, samt även att det torde kunna
anses relativt relevant tidsmässigt.
De fornvästnordiska skaldestyckena är ofta hyllningar till ifrågavarande skalds egen
furste, vilket givetvis måste kunna förväntas bära med sig viss tendensprägel. Fokus för denna
undersökning ligger emellertid inte på hur dessa hyllningar är avvägda, utan på rent faktiska
person- och händelseomnämnanden i mera grundläggande bemärkelse. Av en lång rad skäl
anses det fornvästnordiska skaldematerialet sanningsenligt i så måtto.16
För tillgång till det ingående skaldematerialet har undersökningen vänt sig till samtliga
handskrifter som utgör det i fysisk mening samlade befintliga källmaterialet.17 Materialet är
därvidlag befintligt i fornvästnordiska handskrifter av varierande ålder. Det ska förtydligas att
undersökningen konsekvent kommer att utgå ifrån vedertagna forskningsresultat vad gäller
aspekter som äkthet och datering. Källidentifikationsaspekter, dvs upphovsmanna-
identifikationer, tillkomstsituationer, källäkthet, avsikter och samtidssammanhang, kräver för
skaldematerialet en bred och fördjupad vetenskaplig konsultation. För orientering och insikter
avseende detta, samt olika aspekter av handskriftssituationer etc, har undersökningen anlitat
forskningsexpertis inom ämnesfälten fornnordisk skaldediktning och –litteratur. Däribland
Diana Whaley, Margaret Clunies Ross, Kari Ellen Gade, Theodore M Andersson, samt
forskargruppen bakom det internationella tvärvetenskapliga projektet Skaldic Project.18
För tillgång till runinskrifter har undersökningen i första hand anlitat SRD (Samnordisk
Runtextdatabas), SR (Sveriges Runinskrifter, 1900-), DR (Danmarks Runinskrifter 1941-
1942, 1942), samt likvärdig vetenskapligt accepterad litteratur.
Som referensmaterial för diskussioner och jämförelser på olika plan, förekommer
oundvikligen sekundära källor som Saxo Grammaticus, Odd Snorrasson, Snorre Sturlasson
och annan fornnordisk prosalitteratur. Detta material tillhör alltså inte undersökningens
källmaterial. Det har inte ansetts användbart som egentligt källmaterial avseende slaget på
Fyrisvallarna, eftersom det ansetts för sent nedtecknat i koppling till att kvarlevorna är för

15
magra och fragmentariska för att kunna sammanställas med den fornnordiska prosalitteraturen
i det här fallet. Som även omnämnts i inledningen (1.1.) är det dock min uppfattning att stora
delar av det tidigmedeltida prosamaterialet annars, rent generellt, besitter ett större antal
förtjänster avseende äldre händelser än vad som möjligen vanligen tillräknats dem från och
med den källkritiska skolans avfärdanden av dem. Den uppfattningen bygger givetvis på
källsituationer där det även finns ett starkt övrigt källmaterial.
Det fornnordiska prosamaterialet är också viktigt för föreliggande undersökning av andra skäl
än sitt källvärde. Inte minst, givetvis, som varande det primära målet för den weibullska
källkritiken; men även på grund av sitt närvarande i alla uppfattningar kring ämnet.
Vad dispositionen för föreliggande uppsats anbelangar, så har undersökningen vinnlagt
sig om att låta denna klart framgå genom innehållsförteckningen. I grunden är texten
tematiskt strukturerad utifrån källmaterialet.

16
1.4. Metod och teori
Grundläggande är att:

1. Undersökningen ska vara en kvalitativ analys av ett källmaterial, men även kvantitativ
(med lämplig kronologisk avgränsning) i den meningen att den ska nyttja samtliga kända
källor som förekommit i vetenskapliga diskussioner avseende ämnesfältet, samt hårt eftersöka
andra relevanta, tidigare ouppmärksammade källor.

2. Undersökningen ska vara en empirisk undersökning baserad på källkritik, filologi och

logisk slutledning; med kontext-, tids-, beroende-, sambands- och innehållsanalys i fokus.

Teoretiska element som kommer att diskuteras och användas är teoretisk realism med
identifiering av djupfenomen, subalternitet och close-horizon-perspektiv.19
Historisk-teoretiska diskussioner av mera generell karaktär kan också förekomma inom
diskussioner, jämförelser och problematiseringar.20 Avseende ingående litterära studier, så
kommer dessa att vara kvalitativa, analytiska och komparativa.
Föreliggande undersökning är vidare uppdelad i två delar vad gäller såväl den empiriska delen
som slutsatsdelen. Den empiriska undersökningen kan sägas inledas inom ramarna för kap 2,
med utredning, problematisering och analys av det källkritiska forskningsläge som kan menas
råda för ämnesområdet genom (främst) Lauritz och Curt Weibull.21 Detta kommer också att
vara en utgångspunkt på många sätt för föreliggande undersöknings tolkningsansatser.
Därvidlag kommer undersökningen, för sina egna tolkningar, att lägga större fokus på den
senares tolkningslinje; vilken undersökningen anser relativt korrekt utifrån nyttjat
källmaterial. Dock betydligen bristfällig i avseende av källurval, liksom i avseende av viktiga
fördjupningsaspekter.22 Vad som bör poängteras är också undersökningens uppfattning att
bröderna Weibulls tolkningar på olika sätt synes hänga tätt samman med varandra inte endast
forskningsmässigt, utan kanske också på mera subtila sätt. Undersökningen ämnar ingående
jämföra deras undersökningar och tolkningslinjer, samt kontrollera deras källanalyser och -
användningar liksom deras referenser.
Föreliggande undersökning kommer att parallellt med sina egna resultat göra vissa
analytiska betraktelser av slaget på Fyrisvallarna baserade på Lauritz och Curt Weibulls
tolkningar utifrån olika problematiseringar av dessa. Vad detta, med förundersökning i åtanke,
antas leda till är att kunna utpeka att deras resultat är felaktiga i viktiga delar, även med deras
egen argumentation och metod, när avgörande brister i undersökningar och resultat avlägsnas.
Fokus kommer därvidlag att ligga på Curt Weibulls tolkning, eftersom jag anser den
undersökningen vara en korrigering av Lauritz Weibulls undersökning i en relevant riktning
om än den, enligt mitt synsätt, innehåller betydande brister i tolkningsfördjupningar samt
brister i källurvalet. Föreliggande undersökning kan därvid också i viss mån ses som ett
försök till slutförande av Curt Weibulls analys av slaget på Fyrisvallarna.
Undersökningen kommer att eftersträva att tydligt uppvisa ett kvantitativt källmaterial (se
ovan) och i hög grad låta detta tala för sig självt, och utifrån denna situation också anbringa
problematiseringar, tydlig logisk slutledning och kritisk analys. Undersökningen kommer,
vidare, att i vissa diskussioner komma i kontakt med närliggande akademiska discipliner. Min
uppfattning i det avseendet är att det tillgängliga källmaterial som, utifrån
historiskvetenskapliga kriterier i övrigt, kan anses vara relevant för en historisk undersökning
givetvis också ska kunna tagas i beaktande i diskussion och analys.23
Undersökningen är i olika aspekter också till viss del närstående en teoretisk realism av det
slag som Christer Winberg (1990) har förespråkat. Denne framhåller vikten av att undvika
”ytterlighetsståndpunkter” av den typ som t ex kännetecknar skillnaderna mellan positivism

17
och historism. Winberg utpekar därvid som central teoretisk-realistisk utgångspunkt det
viktiga i att studera och utvärdera både ytfenomen och djupförhållanden i ett källmaterial
genom mera fördjupade observationer. Dvs att utifrån framträdande ytmönster hårt
genomsöka de underliggande strukturer som det mera iakttagbara kan vara uppbyggt av, och
därvid problematisera och analysera dessa komplexiteter i högre utsträckning.24 Skillnaden
mellan en sådan teoretisk realism och annan orsaksanalys kan enligt mitt synsätt menas ligga i
att förstnämnda kan innebära ett utökat perspektiv som inte låser sig vid uppkomna
förklaringar, utan istället innebär en större öppenhet för nya upptäckter av djupförhållanden i
ett visst material; och därmed nya insikter i exempelvis innehåll, samband och
beroendeaspekter. Detta rör också i hög grad de för undersökningen ovan nämnda teoretiska
inslagen som utgöres av diskussioner och problematiseringar kring subalternitet och close-
horizon-betingelser hos källmaterial – aspekter som jag f ö även i tidigare undersökningar har
lagt relativt fokus vid.25 Det är därvidlag undersökningens uppfattning att ett subalternt
element är att definiera som något icke ”uppfattningsbart” utanför sin relativa närkontext i sin
relativa samtid, dvs ej ”uppfattningsbart” inom för dessa nämnda kontexter utomstående
kommunikationsflöden.
Detta för med sig att de utomstående kommunikationsflödena således måste kunna anses
oberoende av de subalterna elementen ifråga. Subalternitet och close-horizon-betingelser kan
sägas vara djupförhållanden som bl a utpekar varför en källa är oberoende av en annan.
Ytterst relevant med en sådan situation är givetvis att materialets källvärde förstärks. Detta
kan ske i en specifik mening, men även i en generell mening. Situationen innebär också
utökade möjligheter att utpeka dolda logiska förtjänster som tidigare inte uppmärksammats i
källmaterialet.
Vad slutledning anbelangar är det undersökningens ambition att tolka så säkra
erfarenhetsdata som möjligt med största möjliga logiska stringens, i linje med resonemang
som formulerades redan av Aristoteles.26 Objektivitet är i sammanhanget ett viktigt element
som noga bör beaktas. Det ska framhållas att det inom humaniora, med alla dess komplexa
variabler, är hart när omöjligt att undvika att objektivitet alltid på något sätt kan ifrågasättas.
Detta har enligt min uppfattning i hög grad att göra med de humanistiska vetenskapernas
starka beroende av språket, vilket därför enligt min mening således bör hållas så sakligt och
tydligt som möjligt för att så långt möjligt undvika exempelvis agendafärgad jargong av olika
slag. Det finns också all anledning för den humanistiske forskaren att utsätta sina
slutledningsprocesser för kritisk granskning liknande den kritik man tillämpar på sina källor.
Detta anser föreliggande undersökning vara särskilt viktigt för vetenskaper som tolkar
historiska händelser och processer. Viktiga aspekter i sammanhanget utgöres av realistisk
klarsynthet på olika plan och respekt för de historiska aktörerna. Utan detta ökar, enligt min
uppfattning, risken betydligt för t ex anakronismer och felaktigheter i resonemangen. Det är
ytterligt viktigt att man med samma fokus som man identifierar brister som kan finnas i ett
källmaterial även sökerr dess förtjänster.
Att anstränga sig för att inte bära med sig någon form av egen agenda in i en
undersökning är grundläggande för hög trovärdighet i resultatet. Två teoretiker som kan
nämnas som vägledning för insikter i dylika problem är Jacques Derrida och Martin
Heidegger. Derrida har genom sin dekonstruktionsteknik möjligen varit den som i högst
utsträckning utpekat problem som ansluter till dylika problem.27 Metoden kan beskrivas som
syftande till att söka, avslöja och utreda dolda meningar, missförstånd, betydelser,
underliggande agendor etc, genom ingående kritisk närläsning och analys av texter.28 Detta
står också i nära samband med, och utgår även i hög grad ifrån, Heidegger och hans
destruktion.29 Det finns också all anledning att betona att denna typ av fördjupat kritiskt
tänkande kan ha avgörande betydelse för innehålls- och sambandsanalyser inom
undersökningar som avser att spåra logiska brister och förtjänster i texter i syfte att nå insikter

18
och se samband som är mindre uppenbara.30
Föreliggande undersökning kommer också, vidare, att använda en viss del arkeologisk
metodik. Framförallt avseende typologisk datering av runinskrifter, varvid undersökningen
kommer att tillämpa det av professor Ann-Sofi Gräslund etablerade systemet (med
komplettering avseende riktlinjer för stilgrupp RAK, samt med parallellt redovisade
dateringar enligt danska principer vad avser de danska runristningarna).31 Systemet – vilket
idag torde anses vara det mest relevanta och vedertagna inom arkeologin – är utvecklat genom
vidareutveckling av fortlöpande framåtskridande resultat av Bertil Almgren (1955), Hans
Christiansson (1959), Clairborne Thompson (1975), Anders Carlsson (1983), Lennart
Karlsson (1983) m fl.32

19
2. Det källkritiska forskningsläget problematiserat
Samma bestämning kan inte samtidigt och i samma avseende både tillkomma och inte tillkomma en sak ... Denna princip är
alltså den säkraste av alla, ty den uppfyller den uppställda definitionens krav.
ii
- Aristoteles

Som tidigare framgått av föreliggande undersöknings syfte så ska forskningsläget avseende

källkritisk historieskrivning (från och med den weibullska skolan) för studiens ämnesfält
undersökas i en relativt fördjupad mening; därvid som viktig del av den sammantagna
empiriska undersökningen för studien.
Före etableringen av den weibullska källkritiska skolan torde man kunna mena att Slaget
på Fyrisvallarna ansågs som något av en ”startpunkt” för den svenska historien; den punkt då
förhistoria övergick i historia, samt en startpunkt för ett Sverige som egentlig nation. Thomas
Lindkvist har i en artikel (2010) gett en klar bild av en relevant bakgrund som även kan gälla
ovan nämnda föreställningssfär:

Ursprunget till de moderna nationerna och nationalstaterna har i historieskrivningen, liksom i mer generella
och legitimerande historieuppfattningar ofta förlagts till en forntid eller den tidiga medeltiden. Det var till
perioden efter det västromerska rikets fall och under folkvandringstiden som ursprunget till de senare
furstestaterna – och de nationalstater som i sin tur avlöste dem i modern tid – förlades av 1800-talets
nationsbyggande historiker och arkeologer. Detta är naturligtvis konstruktioner, vilka utsatts för
vederbörliga dekonstruktioner i modern forskning [...] Det var under nationalismens 1800-tal som det
uppstod ett politiskt behov att skapa ett upphov till de nationalstater som konsoliderades under denna tid […]
Detta gällde naturligtvis även för Sverige, även om det här fanns särskilt stora svårigheter att i det magra
skriftliga källmaterialet finna en födelseperiod för ett svenskt rike. Det svenska rikets uppkomst är dock ett
problemområde som vid olika tidpunkter har debatterats och diskuterats bland historiker och arkeologer.
Diskussionerna har oftast utgått från förutsättningen att det skulle gå att fastställa en tidpunkt från vilken det
fanns ett svenskt kungarike med en kungamakt som hade kontroll över såväl ett Svealand som ett Götaland.
Riket har uppfattats såsom bestående av slättområdena runt Mälaren och i Väster- och Östergötland. Inte
minst inom ramarna för den nationella och nationslegitimerande historieskrivingen som etablerades under
1800-talet – och som var dominerande långt in på 1900-talet – var det väsentligt att söka fastställa en
tidpunkt från vilken det hade funnits ett rike; och därmed också en kontinuitet för ett Sverige eller en svensk
33
statsmakt.

Uppfattningarna inom historievetenskapen i fråga om ämnesfältet Slaget på Fyrisvallarna hör

till de, avseende vikingatida och tidigmedeltida skandinavisk historia, som närmast kommit
att bli en symbol för den weibullska skolan, och den därmed införda strikta källkritikens
stränga verkan på äldre historieskrivning. Bröderna Weibulls undersökningar och resultat har
i dessa avseenden närmast bildat kanon.34
Vad som främst skiljer den äldre historieskrivningen från forskningen från och med den
weibullska skolan är att den förra mer eller mindre fullt ut accepterade tidigmedeltida
skriftställares historieskrivning (dvs sekundära källor, vad sammanhang utanför källkritiska
tidskriterier anbelangar). Det bör också betonas, och måste grundligen betänkas, att vad som i
egentlig mening innebar den stora uppståndelsen avseende Lauritz Weibulls
genombrottstudier (1911, 1913) var att de ansågs försöka ”avskaffa” vissa mycket omhuldade
nationella myter. Men syftet (för såväl Lauritz som Curt Weibull) bottnade nog snarare i
insikter i att en omvärdering av stora delar av historieskrivningen var nödvändig för
historiedisciplinen. Inom ramarna för detta kan man möjligen också skönja utomvetenskapliga
syften, som, vad gäller tidigmedeltida källmaterial, kanske kan sägas ha haft att göra med
generella grundinställningar överhuvudtaget.35 I en sådan process (där möjligen ett element av
”ändamålen helgar medlen” kan befaras finnas med i bilden) finns då naturligen risker för att
vissa historiska tilldragelser, som inte borde sällas till sammanhanget, kan ”stryka med”, om
man tillåter metoden att vara alltför generaliserande i principiell mening, i syfte att etablera

20
tydliggöranden. Föreliggande undersöknings uppfattning är att ämnesfältet ”Slaget på
Fyrisvallarna” har råkat ut för just detta i nämnda process.
Sådana inslag är något ytterst vetenskapligt oetiskt, och givetvis inte möjligt att acceptera.
Såväl historiska aktörer som en historieläsande allmänhet har rätt att kräva att yttersta
ansträngningar görs av historiker för att beskriva historiska tilldragelser så korrekt, realistiskt
och fördjupande som är möjligt utifrån de källmaterial som föreligger. Man måste således
noga tillse att inte historiska händelser avfärdas om det inte finns grund för avfärdande. Att
ens i ett enda fall bortse från grundläggande etiska ambitioner till förmån för
utomvetenskapliga oetiska principer är ren historieförfalskning.
Vad gäller slaget på Fyrisvallarna, var Lauritz Weibull (1911, 1913) den förste av
bröderna Weibull som utförde en undersökning och analys av ämnet. Med hjälp av strikt
källkritik avfärdar han, korrekt i sig, dåtidens accepterade tolkningar av exempelvis P A
Munch, Ludvig Wimmer, Hans Hildebrand, A D Jörgensen, Johannes Steenstrup, Oscar
Montelius och Otto von Friesen.36 Curt Weibull (1921), å sin sida, går i lägre grad in på den
”för-weibullianska” historieskrivningen (detta hade ju för övrigt redan Lauritz tagit hand om),
och vänder sig istället mera direkt till det primära källmaterialet. 37 Han går därvidlag således i
betydligt högre grad i närkamp med det relevanta källmaterialet än Lauritz Weibull, vilken
ägnar störst utrymme åt att avfärda det sekundära källmaterialet.
Curt Weibull har, i enlighet med framlagda definitioner i 1.2., klassificerat ovan nämnda
tolkningslinjer avseende slaget på Fyrisvallarna enligt tre linjer; Linje 1, Linje 2 och Linje 3.
Det är viktigt att framhålla att Curt Weibulls Linje 3 måste kunna anses vara en kritisk
hållning till Lauritz Weibulls Linje 2 utifrån, som Curt Weibull ser saken, sistnämndas
bristfälliga förståelse, eller alltför negativistiska hållning, avseende vikten av Hjaltasons
skaldeverser i koppling till vissa runinskrifter; främst DR 279 (Sjörupstenen) och DR 295
(Hällestad 1).38
Tillika viktigt att framhålla är att föreliggande undersökning, på liknande grunder som
bröderna Weibull, anser att Linje 1 är ohållbar av uppenbara källkritiska skäl, och kommer
inte här att närmare kommentera den tolkningslinjen. (Det kan dock förtjäna att anmärka att
jag anser att fornnordisk litteratur besitter stor mängd logiska förtjänster på en lång rad olika
sätt även vad gäller sammanhang utanför källkritiska tidskriterier. Detta ligger emellertid på
ett annat plan än att ”acceptera” materialet, och är inte något som närmare ska diskuteras
inom föreliggande undersökning.)
Vad som också är viktigt att poängtera är att det synes stå klart att forskningsläget avseende
slaget på Fyrisvallarna har befunnit sig i ett relativt konstant tillstånd alltsedan bröderna
Weibull avlämnade sina tolkningar.
Lauritz Weibull utförde således 1911 (i Kritiska undersökningar i Nordens historia
omkring år 1000) en analys av slaget på Fyrisvallarna utifrån en strängt källkritisk position,
och menade sig därvidlag kunna utpeka hur detta föregivna slag mellan Erik Segersäll och
Styrbjörn Starke löpande tycktes ha broderats ut över tid under den tidiga medeltiden genom
de lärda tidigmedeltida skandinaviska skriftställarnas (Odd Snorrason, Saxo Grammaticus,
Snorre Sturlasson m fl) verk. Hans intention är i hög grad att analysera på vilka grunder dessa
kan berätta om ett slag vid Fyrisvallarna, samt dessutom vilka grunder de har för att involvera
Harald Blåtand Gormson i slaget. Han lägger också viss emfas vid vad han menar vara
övernaturliga inslag i sagamaterialet. 39 Visserligen gör han inte något riktigt stort nummer av
sistnämnda, men han menar dock därvidlag att förekomsten av föreställningar kring Oden och
Tor i berättelsen skulle innebära minskad trovärdighet. Ett, enligt min uppfattning, märkligt
sätt att resonera, och med dålig inlevelseförmåga i den fornskandinaviska kulturen. För det
måste enligt min mening kunna anses helt naturligt att religiösa människor kan tro att deras
gudar har ett finger med i spelet, inte minst vid stora avgörande händelser. Så har det väl alltid
varit, och det är bara att gå till t ex Gustav II Adolf och ”Gott mit uns” eller amerikanska

21
presidenter och ”In God We Trust” för att inse detta. För att inte tala om mera
fundamentalistiska religiösa våldsverkare av olika slag. Lauritz Weibulls slutsats avseende
slaget löd enligt följande: ”Berättelserna om striden mellan Erik Segersäll och Styrbjörn äro
resultatet av stegvis fortgående kombinationer närmast på grundval av skaldeverser och
tydligen ur historisk synpunkt fullständigt värdelösa - icke ens det grundfaktum, som ligger
bakom, kan exakt konstateras”.40
Vid sin granskning av de egentliga kvarlevorna betonade han fyra skaldeverser och tre
runinskrifter som viktiga i sammanhanget. Torvald Hjaltasons verser godkände han därvid
som kvarlevor av ett slag som ”Erik hållit vid fästningsgärdet på Fyrisvall, där han nedhögg
sina motståndare, byteslystna vikingar, som styrt hemifrån till Sverige”. 41 Björn Ásbrandssons
skaldevers avfärdade han (med vissa förbehåll) på bräckliga grunder som ”troligen oäkta”.42
Lauritz Weibull ser sig möjligen ”tvungen” att förkasta denna skaldevers, eftersom den annars
skulle ha kullkastat hans ”ideala” resultat; främst avseende den viktiga punkten avseende
mellan vilka slaget stått. Sättet han gör det på innebär antingen att han har missförstått det
språkvetenskapliga forskningsläget, eller att han helt enkelt tillåter sig att vara vetenskapligt
ohederlig i det fallet. Det bör tilläggas att det kan konstateras att versen ifråga idag anses äkta
av forskningen.43 Det bör också tilläggas att så måste kunna sägas ha varit fallet även 1911.44
Till Lauritz Weibulls eventuella försvar kan framföras att dock någon diskussion skulle kunna
sägas ha rådit genom den av Lauritz Weibull anförda Konrað Gislason (1889) kontra den
Lauritz Weibull samtida kritiska språkvetenskapen.45
Den fjärde versen, Lausavísur, vers 2 (bevarad genom Styrbjarnar þáttr Svíakappa),
godkände Lauritz Weibull som kvarleva; dock ej som gällande Styrbjörns kuvande av Harald
Gormson, och införlivandet av denne i sina trupper. 46 (Detta är egentligen, enligt min
uppfattning, också en mer eller mindre ovidkommande diskussion i sammanhanget. För
varför skulle Harald Gormsons deltagande eller ej vara av någon som helst avgörande
betydelse för slagets vara eller icke vara?) De runinskrifter Lauritz Weibull tog i beaktande
var DR 295 (Hällestadssten 1), DR 279 (Sjörupsstenen) samt DR 131 (Aarsstenen). 47
Därvidlag lade han (enligt min mening) otillbörlig vikt vid att utbrodera sig kring den
sistnämnda, vilken inte är särskilt svår att avfärda; och i synnerhet inte utifrån Ludvig
Wimmers mycket angreppsvänliga hypotes. 48 Dock anser jag ändå – av andra skäl – Lauritz
Weibulls problematisering otillräcklig i det fallet. 49 Vad gäller de två förstnämnda
runinskrifterna, så godkände han dessa som samtida källor av ett slag i Uppsala; dock med
uppfattningen (möjligen principiell) att de skulle beröra ett annat slag.50
1913 följer han sedan upp 1911 års undersökning inom ramarna för sin Historisk-kritisk
metod och nordisk medeltidsforskning (vilken han själv ser som ett svar på den polemik som
uppstod efter undersökningen från 1911).51 Här går han ånyo igenom sin diskussion, och
genomför samtidigt en mera allmän diskussion kring fornsvenska förhållanden och källor.
Hela upplägget är naturligen ämnat att stärka hans resultat. Denna gång inleder han för
övrigt med en mera, plötsligt uppkommen, tvärsäker presentation av Àsbrandssons vers som
oäkta.52 Detta görs utan att på något sätt motiveras genom argument, nya rön eller annat av
relevans. Det framstår som mycket märkligt att han väljer att ta denna bräckliga, ohållbara
väg i fråga om Àsbrandssons vers. Det är svårt att se vad han egentligen har att vinna på att
hårdnackat försöka fastslå dess avfärdande. Inte minst eftersom han ändå i övrigt – i all sin
briljans – så framgångsrikt kan demonstrera stora mängder relevanta resultat genom sin
källkritiska metod i allmänhet, och avseende tidigmedeltida skandinaviska källor i synnerhet.
Varför ge sig in i tveksamheter som kan äventyra paradigmets trovärdighet på detta sätt? Man
kan, vidare, också skönja tecken på osäkerhet i texten om man är uppmärksam; bland annat
när han i en fotnot på högst irrelevanta grunder motsätter sig ett behov av mer historisk analys
kring Ög 81, Högbystenen.53
Själva slutsatsen är nu till synes visserligen något skärpt i kritiken, men nu är densamma i

22
egentlig mening också endast utgående från den tidigmedeltida fornnordiska sagaprosan
kopplad till runinskrifterna DR 279 och DR 295:

Det torde tryggt kunna påstås, att samtliga de resultat, till vilka denna forskning kommit ifråga om
Fyrisvallsslaget baserats på gungande grund. De litterära källorna ha aldrig underkastats någon kritisk
värdesättning; man har med vissa godtyckliga utmönstringar utan vidare tagit deras uppgifter för goda och
lika litet reflekterat över, att de i bästa fall äro 200 år yngre än händelsen, som att denna händelse först ännu
inemot ett hundratal år senare lokaliserats till Fyrisvallarna. Dessa källors beskaffenhet tillåter icke ens
konstaterandet av själva grundfaktum. Men även om så varit fallet, skulle dock alltid omöjligheten kvarstått
54
att i tid sammanställa och identifiera slaget på Fyrisvallarna och slaget vid Uppsala.

Föreliggande undersökning uppfattar det som att Lauritz Weibull nu korrigerar sig till att i sin
slutsats främst uttala sig om de litterära källornas värde, samtidigt som han elegant garderar
sig mot möjliga nya källrön. Kanske inte minst med en insikt i att de också skulle kunna sättas
i samband med de ofrånkomliga primärkällorna. Àsbrandssons vers ser han sig möjligen
”tvungen” att fortsatt framhålla som falsk, oavsett de uppenbara ”riskerna” att avslöjas (se
vidare 3.1.2.). Annars skulle nu inte endast en alltför stor del av tolkningen falla, utan han
anser möjligen också att såväl han själv som hans metod skulle förlora ansiktet om han skulle
uppvisa minsta tvivel i det fallet. Ett sådant tvivel (vilket ju i högre grad således fanns
närvarande i Kritiska undersökningar 1911) skulle ju också kunna leda till att någon
undersöker saken grundligt, vilket dock först föreliggande undersökning tycks ha gjort (se
vidare 3.1.2.).
Det ska, vidare, också anmärkas att hans slutsats (se citatet ovan) innehåller ett betydande
sakfel. Man kan inte (utan att hamna i en eklektisk situation) hävda att ”denna händelse först
ännu inemot ett hundratal år senare lokaliserats till Fyrisvallarna”, och samtidigt erkänna
Hjaltasons verser som trovärdiga kvarlevor. Lauritz Weibulls tolkning av slaget på
Fyrisvallarna framstår på många sätt som något som höll på att bli ett ödesdigert misstag för
honom. Ett tillfälle när han var ytterst nära ett klavertramp där mycket känsliga aspekter som
hans vetenskapliga hederlighet hade kunnat ifrågasättas, istället för endast anmärkningar om
att han i detta fallet hänfallit till hyperkritik.
Kritik riktades mot Lauritz Weibulls linje redan innan Curt Weibulls Linje 3 tog form, om än
något kortfattad (inom ramarna för institutionella sakkunniggenomgångar av Lauritz Weibulls
dittillsvarande arbeten i samband med densammes professorskandidatur).
Samuel Clason (1918) framför därvidlag kritik utifrån att han uppfattar ”en mängd
påståenden i Kritiska undersökningar och dess följdskrift ingalunda oomtvistliga, ehuru de
framföras såsom sådana”.55 Exempelvis menar han att beträffande ”slaget vid Fyrisvall” går
”negationen enligt min uppfattning till överdrift”. 56
Avseende frågan om vilka slagets huvudkontrahenter varit framför han:

Att på Fyrisvall en konung Erik slagit byteslystna vikingar är konstaterat genom Torvald Hjaltessons skaldeverser, och
att ungefär vid samma tid ett slag stått vid Uppsala, där skåningar närvarit, ådagalägges av Hellestadsstenarna; en senare
traditions uppgift, att Erik Segersälls motståndare på Fyrisvall varit Styrbjörn, är under sådana förhållanden icke av den
57
värdelöshet förf:n vill proklamera.

Clason ser också ett grundfel i Lauritz Weibulls arbeten, utgående ifrån att den senare
stundtals avseende sina hypoteser ”vill fastslå dessa som oomkullrunkeliga fakta”, vilket, inte
minst viktigt, ”bidrager för övrigt att föra läsaren vilse”.58
Även Arthur Stille (1918) framförde kritik (vilken det f ö torde kunna sägas att Curt Weibull
anslöt sig till 1921) gentemot Lauritz Weibulls källtolkningar av slaget på Fyrisvallarna:

I de kritiker, som riktats mot Weibull, har i dessa avseenden vissa förebråelser riktats mot honom, och jag
måste hysa den uppfattningen, att det en och annan gång ej varit utan ett visst berättigande. Så t. ex. tror jag,
att i hans behandling av slaget vid Fyrisvall och dithörande moment hyperkritik gör sig gällande, särskilt då

23
 han vill frånkänna de skånska runstenarna – jämförda med Aarsstenen – all beviskraft. Det förefaller mig
som om traditionen om Fyrisvallsslaget och de äldre uppgifter m. m., som tyda på dettas fakticitet och på
den danske konungen Harald Gormssons deltagande i striden, finna ett visst och ej oviktigt stöd i
runstensuppgifterna om män, som under Toke Gormssons befäl kämpat vid Uppsala, och Weibulls sats, att
ingenting bevisar, att deras strid är identisk med Fyrisvallsslaget, förefaller mig vara präglad av hyperkritik.
59

Han riktade således in sig på Lauritz Weibulls uppfattning om att DR 279 och DR 295 skulle
tala om en annan strid än Hjaltasons verser.60 Stille anser därvidlag (vilket senare också måste
kunna anses känneteckna Curt Weibulls uppfattning) Lauritz Weibulls diskussion belastad av
omotiverad hyperkritik. Han framför att man bör anse det sannolikt att det är fråga om samma
strid eftersom: ”det torde vara synnerligen osannolikt, att man vid denna tid från Skåne och
andra delar av Sydskandinavien gjort upprepade anfall mot just Uppsala, så att det överhuvud
skulle vara strider att välja mellan”.61
Detta är också enligt min uppfattning en synnerligen relevant synpunkt; inte minst eftersom
sådana upprepade attacker mot Sveaväldets hjärta ofrånkomligen borde ha åstadkommit
åtminstone något avtryck i fornnordisk litteratur.

Stille analyserar vidare:

Weibulls uttalanden här synas mig sammanhänga med en i varje fall i detta hans arbete framträdande uppfattning, att
historieforskaren ej bör framlägga annat i fråga om fakticitet och sammanhang än vad han anser vara absolut bevisligen
sant och att alltså uppvisandet av vad som i detta avseende kan vara sannolikt ej skulle tillhöra den historiska
skildringens uppgift. En sådan uppfattning synes mig emellertid ej vara utan sina faror både i fråga om skriftlig
framställning och mera direkt undervisning. Det förefaller mig som om forskaren och läraren, ej minst för att skärpa
publiks och lärjungars blick för sammanhanget i den historiska utvecklingen hade både rätt och skyldighet att framhålla
vad som kan vara sannolikt, alltid förutsatt, att han uppgiver det som sådant och ej som fullkomligt bevisat. Genom att
allt för ängsligt inskränka sig till att visa vad som är absolut bevisat – eller absolut motbevisat – kan man avskära sig
möjligheten att uppvisa ett sannolikt sammanhang. Den historiska undervisningens krav måste rikta sig ej blott på det
kritiska undanröjandet av utan även på ett positivt uppbyggande. Weibulls styrka ligger i det förra momentet, vad det
senare momentet angår har det stundom förefallit, som om han såsom historisk forskare är frestad att finna sin uppgift
vara löst, då han visat upp dels oriktigheten av en gängse föreställning och dels den utvecklingsprocess, som lett till den
oriktiga föreställningen, och som om hans intresse vore svagare för vad man därefter skulle vilja vänta, nämligen en
62
utredning av hurudan den positiva sanningen slutligen månde vara.

Curt Weibull levererade 1921 sin tolkning av slaget på Fyrisvallarna inom ramarna för sitt
verk Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden. Denne
understödde i princip Lauritz Weibulls tolkning i avseende av sistnämndes syn på såväl
Styrbjörns som Harald Gormsons stöd i källmaterialet som deltagare i detta slag, liksom han i
princip även stödde uppfattningarna kring sagamaterialets källvärden. Vad däremot gällde
runinskrifterna DR 295 (Hällestadsstenen 1) och DR 279 (Sjörupsstenen) samt Torvald
Hjaltasons skaldeverser, och dessas relation till varandra, var han av helt annan uppfattning.
Han ansåg därvidlag att dessa tillsammans bevisade att de omtalade samma slag, samt att det
var av yttersta vikt för förståelsen av sammanhanget att runinskrifterna och skaldeverserna
läses sammantaget.63 För Curt Weibull råder ingen som helst tvekan om att det har stått ett
slag vid Uppsala på Fyrisvallarna någon gång i slutet av 900-talet mellan Erik Segersäll och
angripande härförare. Han anför tre huvudargument som enligt honom påvisar detta
förhållande. Dels, för det första, att ”stridsplatsen är densamma, endast nämnd med olika
namn”.64 Dels, för det andra, att ”den tid, till vilken inskrifterna och verserna och därmed
även händelserna kan hänföras, är likaledes densamma”.65 Dels, för det tredje, att
”Inskrifternas och versernas korta berättelser, som icke i någon punkt motsäger varandra,
överensstämmer så långt detta med hänsyn till deras helt skilda karaktär kan väntas. De talar
båda om krigare, som vid ungefär samma tid från främmande land – från Skåne och ’hemifrån
till Sverige’ – dragit till Uppsala och Fyrisvallarna; de har där lidit nederlag, och såsom
karaktäristiskt för detta anföres angriparnas flykt”.66

24
Curt Weibull menar därvid att iakttagelserna innebär att ”Det torde under dessa förhållanden
knappast vara befogat att låta de olika källorna hänsyfta på två olika, till samma tid förlagda
strider vid Uppsala”.67 Slutsatsen innebär givetvis en relativt extrem skillnad i tolkningen
gentemot Lauritz Weibulls tolkning. Att segraren Erik i slaget varit just Erik Segersäll menar
Curt Weibull konstateras genom att ”Då tåget därjämte riktat sig mot själva den centrala delen
av Sveaväldet, kan det knappast vara tvivel underkastat, att vikingarnas besegrare Erik är den
svenske konungen med detta namn under slutet av det 10:de århundradet, Erik Segersäll”.68
Vad gäller frågan om Styrbjörn som Eriks kontrahent i slaget, finns ett antal intressanta
aspekter att diskutera. Curt Weibull anser att ”det källmaterial som föreligger för
Styrbjörnsslaget är av svagaste beskaffenhet” och att ”Det kan icke vetenskapligt konstateras
att slaget har ägt rum”.69 Om man dock ska hänföra det till historien (utifrån främst de relativt
tidiga prosatexterna av Odd Snorrasson och Saxo), så menar Curt Weibull att

det under alla förhållanden haft en helt annan karaktär än de senare sagornas Styrbjörnsslag. Erik Segersäll
har inte stridit mot Harald Gormsen och Danmark; han har stridit mot och besegrat en vikingahövding
Styrbjörn. Styrbjörnsslaget har … liksom de skånska runstenarna och Thorvald Hjaltessons slag varit ett
vikingaslag. Var det utkämpats är oklart. Dess lokalisering till Fyrisvallarna har först skett under slutet av
1200-talet, och då under inflytande av det historiskt konstaterbara slag, som Erik Segersäll vunnit i kamp
70
mot byteslystna vikingar.

Curt Weibulls grund för sina slutsatser kring att det inte går att konstatera att ”slaget vid
Uppsala på Fyrisvallarna” (som han själv kallar det) skulle ha stått mellan Erik Segersäll och
Styrbjörn ligger i hans uppfattning i att ”Om en strid mellan Erik Segersäll och Styrbjörn
saknas alla samtida vittnesbörd”.71 Citatet är intressant, inte minst ur ett modalitetsperspektiv.
Det är dock knappast möjligt att finna ett hållbart argument till att Curt Weibull helt sonika
ignorerar Björn Ásbrandssons skaldevers i diskussionen. Detta är alltså vad han gör i sin
reviderade version från 1964 (emedan han 1921 i fotnot, s 67f, i en följddiskussion avseende
annat spörsmål, mekaniskt upprepar Lauritz Weibulls felaktigheter från 1911 kring versen).
Att här har funnits stor problematik är uppenbart enligt min uppfattning. För det är ju givetvis
så att en diskussion av versen innebär en ytterligt knivig situation med flera olika
samvetsfrågor på kollisionskurs för Curt Weibull. Det kan vara svårt att spekulera i hur Curt
Weibull har resonerat i det här fallet. Flera förklaringar är tänkbara.
En skulle kunna vara att han helt enkelt utgått ifrån att Lauritz Weibulls avfärdande är
korrekt, därmed helt enkelt inte sett anledning att närmare fördjupa sig i frågan. En annan
skulle kunna vara att han kunnat förmå sig att acceptera sin brors avfärdande, dock utan den
nödvändiga övertygelse saken egentligen kräver. Vad som är säkert är att om han i
undersökningen skulle utpeka versen som äkta, så skulle hans resultat ha blivit ett annat. En
annan sak som borde stå relativt klar är, att utifall han ansett versen (denna fullkomliga
nyckelkälla för såväl hans brors tolkning som för hans egen) oäkta, så borde det rimligen
kunna antas att han med stor kraft skulle hävda detta. Det gör han nu alltså inte. Häri ligger
givetvis betydande problematik, vilket i tolkningsspecifika avseenden ytterligare ska
utvecklas i 3.1.2. Innebörden av att utesluta versen som källa för slaget på Fyrisvallarna blir i
alla fall att det då inte går att fastställa att stridens huvudkontrahenter skulle ha varit Erik
Segersäll och Styrbjörn. Utan tvivel anser Curt Weibull dock Styrbjörnsgestalten konstaterbar
i sig, och att detta inte minst är uppenbart genom den anonyma Lausavísur (bevarad genom
Styrbjarnar þáttr Svíakappa).72
Det kan ytterligare framföras att föreliggande undersökning i relativt hög utsträckning
annars stöder Curt Weibulls tolkning, dvs hans sätt att analysera det av honom nyttjade
primära källmaterialet. Det som främst åtskiljer rör just källmaterialet. Föreliggande
undersökning anser att Curt Weibull utelämnat alltför mycket material i sin undersökning.
Givetvis ifråga om Björn Ásbrandssons skaldevers, vilken om medtagen i en Curt Weibullsk

25
analys skulle ändra resultatet till det motsatta på en av de mest avgörande punkterna (dvs
”Styrbjörnsslaget”, som Curt Weibull kallar denna aspekt). Men också ifråga om annat
material. Det framstår bland annat som att det borde anses ytterligt relevant att göra en så
kvantitativ undersökning som möjligt i det här fallet, eftersom källorna är så få. Man kan dock
bara diskutera de källor man känner till. Curt Weibull har känt till t ex DR 296 och DR 297.
Och även om de inte är av samma värde som DR 295, så bör de åtminstone diskuteras i
sammanhanget. En annan viktig aspekt rör den viktiga och avgörande tolkningen av ordet
”hunding” (i Hjaltasons vers 2), där föreliggande undersökning anser att Curt Weibull inte
tillräckligt har fördjupat sig i ordets innebörd.73
Vetenskapliga tolkningsbidrag har efter Curt Weibulls tolkning tillkommit från Lis
Jacobsen (1932), Ove Moberg (1937; tolkningsbidraget ytterligare vidhållet 1963 i replik till
Sten Körner), Sten Körner (1962) och Thorgunn Snædal (1985). Därvidlag har (något grovt
uttryckt) Jacobsen och Moberg understött Linje 2, medan Körner understött Linje 3. Snædals
bidrag å sin sida är en mera översiktlig artikel, med vissa något märkliga uppfattningar kring
skaldeverser kontra sagamaterial och de weibullska tolkningarna (inte minst i relation till
varandra), men vilken artikel dock innehåller en relevant rundateringsdiskussion och,
viktigast, en skarpögd iakttagelse avseende just ordet ”hunding” i poetiskt
omskrivningshänseende.
Lis Jacobsen underkände två av Curt Weibulls huvudargument (dock ej det första
avseende stridsplatsens belägenhet), och menande att det inte finns något bergfast samband
mellan runinskrifterna och skaldeverserna.74 Hon vände sig alltså emot Curt Weibulls resultat,
och stödde därvid Lauritz Weibull. Jacobsen menar att ”Det er derimod (ad 2) næppe rigtigt,
at den Tid hvor den i Versene og i Indskrifterne omtalte Begivenhed har funnit Sted er den
samme, og det er (ad 3) urigtigt, at Indskrifternas og Versenes Beretning stemmer overens –
selv om Hensyn tages til Beretningernes forskellige Karakter”. 75
Hennes resonemang avseende Curt Weibulls huvudargument nr 2 är inriktad mot en relativt
snårig rundateringsdiskussion av Ludvig Wimmer (se även 3.2.1.). Jag håller med Jacobsen i
så måtto att Wimmers diskussion är att anse som icke relevant.76 Enligt min uppfattning är
det inte möjligt att göra sådana exakta tidsfästelser som Wimmer gör, mer eller mindre på
året, utifrån de förutsättningar som föreligger. Samtidigt är Jacobsens egna utgångspunkter
avseende datering av runristningar idag relativt inaktuella. Man måste hursomhelst utgå ifrån
att relativa tidsförskjutningar kan ha förekommit, inte minst avseende sådana förändringar i
ornamentik som ligger till grund för typologisk datering. Detta kan vara av olika anledningar,
exempelvis enskilda undantag. Samtidigt är det övergripande mönstret mycket tydligt
avseende stilmässiga skiftningar över tid från och med slutet av 900-talet och framåt. De
tidsförskjutningar det skulle kunna vara fråga om här ligger därvid gott och väl inom ramarna
för vad som är relevant i avseende av Curt Weibulls tolkning.
Jacobsen kritiserade och motsatte sig även Curt Weibulls tredje argument, därvidlag en
språklig diskussion koncentrerad kring huruvida det kan anses rimligt att mena att texternas
fokus avseende flykt i samband med slagets upplösning kan anses vara ett sådant relevant
uttryckt element i detta sammanhang att det nödvändigtvis måste ses som ett bevisande
samband.77 I en ganska utsvävande diskussion (som enligt min uppfattning hamnar i helt
ovidkommande litterära jämförelser) slår hon fast att hon inte anser det kunna ses som
bevisande samband. Hela denna diskussion är, enligt föreliggande undersökning, dels
långsökt i sig i sina jämförelser, dels outömmande såsom argumentation gentemot Curt
Weibull (med sin alltför långsökta betraktelse av en detalj inom en relevant slutsats).
Föreliggande undersökning anser diskussionen konstlad i sammanhang av en tolkning av
slaget; i bästa fall att anse som perifert intressant. Även Linje 2-anhängaren Ove Moberg
(1937) kritiserade Jacobsen. Han framförde visserligen att Jacobsen, ”vad än kan anföras mot
hennes ståndpunkt”, möjligen kunde ha rätt i sin tidsdiskussion, men underkände hennes

26
argument mot Curt Weibull avseende diskussionen om sambandssammanhanget avseende
källorna i fråga:

Däremot kan hon inte gärna ha rätt i sitt andra argument mot Curt Weibulls uppfattning om att det finns ett
sammanhang mellan de båda källorna, nämligen då hon bestrider, att angriparna i båda fallen lidit nederlag
och gripit till flykten. Som bevis för sitt påstående, att Hällestadssenens uppgift om Toke Gormson, att
denne ej flydde, ’saR flu aigi’, ej kan jämföras med Thorvald Hjaltasons uppgift om angriparna, att av deras
tallösa här förblevo blott de, som flydde, i livet, förklarade Lis Jacobsen, att runstenens uttryckssätt var
litoiskt. Hon jämförde Hällestadsstenens uppgift om Toke Gormsson, att denne ej flydde, med Chimene’s
ord till Cid: ’Je ne te hais point!’, d.v.s. ’jag älskar dig ömt’, och ett uttryck i Òttars Knútsdrapa: ’hrafn né
svaltat’, vilket bör översättas med att ’korparna hade överflöd på mat’ – icke: ’korparna svulto ej, vilket
örnarna gjorde’. Med dessa uttryck för ögonen, förklarade Lis Jacobsen, ’kan man ikke nære Tvivl om
hvorledes Ordene ’sár fló égi’ skal tolkes: ’han flyktede ikke’ er Litoisk Udtryk for ’han stormede frem’.
Och då man enligt henne inte har rättighet att antaga, att det har funnits en motsättning mellan Toke och
hans män, bortfaller därmed likheten i de båda källornas uttryckssätt, nämligen att angriparna i båda fallen
gripit till flykten. Man behöver icke gå så långt som till Óttar eller Corneille för att finna ett passande
motstycke till Hällestadsrunstenes uttryck om Toke Gormson … Man behöver icke gå längre än till den
med runstenen i Hällestad sammanhörande runstenen i Sjörup. På denna står nämligen också uttrycket: ’han
flydde icke vid Uppsala’. Men här åtföljes det omedelbart av satsen: ’utan kämpade så länge han hade
vapen’. Detta kan inte innebära någonting annat än att Asbjörn Tokason, efter vilken Sjörupsstenen rests,
blivit dödad på valplatsen vid Uppsala. Samma öde har vederfarits Toke Gormson. Toke omtalas av
runresaren som dennes hulde drott … Vad kan vara mera karakteristiskt för ett nederlag än anförarens
död? Därför kan man inte med Lis jacobsen förneka, att det finns en överensstämmelse mellan utgången av
Toke Gormsons kamp vid Uppsala och den av Thorvald Hjaltason besjungna drabbningen på Fyrisvallarna.
78
I båda fallen har striden slutat med angriparnas nederlag.

Jag är helt enig med Moberg i det fallet, även om jag också är kritisk till stora delar av hans
slutsatser i övrigt. Moberg etablerade en infallsvinkel i ämnesfältets diskussion (dock inom
ramarna för Lauritz Weibulls Linje 2), vilken senare bemöttes och kritiserades av Körner
(1962). Moberg lade fokus vid problematiken avseende beviskraft för Curt Weibulls
argument, och framförde därvid sin uppfattning att det skulle finnas en ej diskuterad väg som
med säkerhet skulle kunna påvisa om meddelandena i Hjaltasons skaldeverser och
runinskrifterna gällde samma händelse. Nämligen genom en tolkning utifrån aspekter kring
uppfattningar om felaktiga läsningar av Hjaltasons vers 2.79 Moberg framför att det stora
grundläggande problemet för Curt Weibull ligger i språkforskaren Finnur Jónssons ”olika”
versioner av Hjaltasons vers 2, därvid (kortfattat uttryckt) avseende huruvida versen meddelar
ordriktiga läsningar avseende två partier. Dels huruvida rad 1-2 talar om ”elfar fialla
audkuediundum bediar” (”för fjällens älvs strands rikedomskrävare”) eller ”ǫlna fjalla
ǫrkvedjǫndum beðjar (”för de raska krävarna av ormens bädd”). 80 Dels, och viktigast,
huruvida rad 8 talar om ”hundmargs” eller ”hundings”.
Vad ”hundmargs” kontra ”hundings” anbelangar, så kan det förstnämnda (i samband med
ordet ”her”) betyda ”den tallösa hären”, medan det sistnämnda betyder ”Hundings här”.
Körner (1962) betonar därvid det viktiga i att det anses säkert att där står ”hundings”, men att
”i” och ”n” i ordet är varandra så nära skrivna att de skulle kunna uppfattas som ett ”m”;
därvidlag i sådana fall utgörande ordet ”hundmargs” genom stavningsfel i form av
”hundmgs”.81 Detta håller även föreliggande undersökning med om fullkomligt efter kontroll
av hs.82 Det finns inte här utrymme för detaljerad genomgång av olika språkvetenskapliga
aspekter och eventuella interdisciplinära missförstånd i dessa spörsmål. Vad som dock bör
framföras är att Curt Weibull ändrat sig i fråga om ”hundmargs” kontra ”hundings” från sin
text av 1921 till sin text av 1964, därvidlag till att inse att ”hundings” är det korrekta, och på
den punkten reviderat sin tolkning. Det bör också framföras att de stora formella utgåvorna av
den fornvästnordiska skaldediktningen under redaktion av Finnur Jónsson (1908-15) är delade
i två delar. Dels AI-II, ämnade att lägga fram materialet enligt handskrifternas faktiska text;
dels BI-II, vilka bland annat utgör problematiserande analyser av t ex eventuella nedskriftfel.
Curt Weibull har alltså i dessa avseenden reviderat sin tolkning 1964 i jämförelse med den

27
ursprungliga från 1921.83 Dock utan att kreditera Finnur Jónsson, vilket möjligen kan ses som
”wiebullskt signifikativt”. (Och inte minst kanske med Lauritz Weibulls smått legendariska
polemiska ”mästarmöten” med den sistnämnde i åtanke i andra spörsmål, bl a återgivna i L
Weibull 1913.) I Den norsk-islandske skjaldedigtning, Tekst efter håndskrifterne (Jónsson AI)
står det således ”hunding”.84
Förutom det nyss anförda avseende ordet ”Hundings” (vilket i sig gör Mobergs
huvuddiskussion relativt överflödig), så är jag också kritisk mot den tyngdpunkt Moberg
lägger vid detta i sin tolkning. Föreliggande undersökning har också en helt annan tolkning
avseende ordet ”hundings” betydelse (se 1.3.1.3.) i ifrågavarande dróttkvættvers, en tolkning
som i egentlig mening helt utraderar Mobergs diskussion kring att ”namnet” Hunding skulle
innebära att Hjaltasons verser och runinskrifterna DR 279 samt DR 295 måste tala om två
olika slag.85 I denna mening ansluter för övrigt också föreliggande undersökning till Körners
kritiska slutsats avseende Mobergs tolkning:

Det ar obegripligt hur man utifrån de bägge källgruppernas texter kan dra slutsatsen att det måste vara två
olika drabbningar, som avses. Hur kan man veta att Toke Gorrnson och Asbjörn Tokason inte kan ha
deltagit i en Hundings här? Denna möjlighet kan, lika litet som sin motsats, varken bevisas eller
motbevisas. Sammanfattningsvis kan om Mobergs nytolkning av Torvald Hjaltasons skaldevers följande
sägas. Den baserar sig på en läsning, som man inte säkert kan veta ar den ursprungliga. Aven cm Mobergs
läsning skulle vara den riktiga, kan man harifrån inte dra slutsatsen att Torvalds strofer och runstenarna i
Hällestad och Sjörup inte kan tala om sarnma drabbning vid Uppsala. Mobergs nytolkning, avsedd att
uppvisa ogiltigheten i Curt Weibulls uppfattning att skaldestroferna och runstenarna talar om samma
86
händelse, kan med skäl ifrågasattas.

Thorgunn Snædal (1985) gör en sammanfattande tolkning av slaget på Fyrisvallarna, med

utgångspunkt från Sjörupsstenen (DR 279), Hällestadsstenarna (DR 295-297) (inte minst
olika fyndomstänständigheter kring dessa), Högbystenen (Ög 81) samt Karlevistenen (Öl 1);
vilka runstenar hon kopplar till en diskussion kring det medeltida sagamaterialet (i syfte att
argumentera för sistnämndas källstatus genom bl a hänvisning till Snorre Sturlassons
”källkritiska” anmärkningar i förordet till Heimskringla) och en granskning av några tidigare
tolkningar. Hon går därvid igenom sagamaterialet (utan större fördjupningsambitioner), varpå
hon sedan kommenterar några av tolkningarna (Lauritz och Curt Weibulls, samt – avs främst
runsinskriftsdatering – Wimmers kontra Jacobsens), för att avsluta med en ”bedömning av de
medeltida källorna”. Det blir sammantaget till ett tolkningsbidrag med kontraster, där vissa
skarpa analyser (avseende runinskriftsdatering och heitiord i skaldediktning) ställs mot
relativt ytliga redogörelser (avseende sagalitteratur) och vissa felaktigheter (hennes bild av
Lauritz och Curt Weibulls tolkningar).87
Diskussionen avseende runinskriftsdatering (utifrån Wimmer kontra Jacobsen) är relevant,
och lägger sig på en realistisk nivå som kan anses generellt godtagen av dagens forskning. 88
Det vill säga att ifrågavarande runinskrifter knappast är äldre än slutet av 900-talet och
knappast yngre än högst ett par decennier senare. Således en stor skillnad gentemot Wimmers
exaktheter kontra Jacobsens uteslutanden. Vad gäller Lauritz och Curt Weibull, så ger Snædal
först en vrångbild när hon i princip likställer brödernas tolkningar utan vidare
problematisering.89 En sådan onyanserad bild blir givetvis till en hämmande faktor, och till ett
bidrag till fortsatta missförstånd för ämnesfältet. I denna del leds vi också fram till en ren
felaktighet, samtidigt som Snædal också gör en skarp iakttagelse i ett viktigt avseende. Hon
meddelar därvid först sin uppfattning att Curt Weibull skulle anse att Torvald Hjaltasons
verser ”helt saknar källvärde”, vilket är felaktigt, eftersom denne ju i princip menar helt
tvärtom. Hon framför för övrigt också att hennes egen uppfattning är att Hjaltasons versers
äkthet skulle vara ifrågasatta (vilket det inte kan konstateras föreligga något stöd för i någon
forskning som föreliggande undersökning har kunnat spåra).90
Vad Curt Weibull menar är ju att nedtecknaren av Styrbjörnståten (Styrbjarnar þáttr

28
Svíakappa) i Flatöboken (Flateyjarbók) har missförstått innehållet i verserna osv, men att de
sistnämnda (dvs Hjaltasons verser) är av allra högsta relevans som källmaterial för slaget på
Fyrisvallarna vid Uppsala (tillsammans med DR 279 och DR 295). 91
Snædal följer sedan upp sin missvisande bild av Curt Weibulls tolkning med den däremot,
enligt föreliggande undersöknings uppfattning, mycket korrekta iakttagelsen att Curt Weibull
har missuppfattat Hunding-namnet i Hjaltasons andra vers.
Snædal framför här att ”Hunding” är ett heiti (poetisk omskrivning) för ”sjökonung”
(därmed relevant för Styrbjörn) och inte att betrakta som personnamn i detta sammanhang. 92
Hon hänvisar därvid till Snorres Edda och dess heitin, varav för sjökonungar finns ett 80-tal.
Hon påtalar sedan också att Karlevistenens (Öl 1) runinskrift likaledes innehåller ett heiti
(”Endill”) för sjökonung, samtidigt som hon kort också omnämner även denna runsten som
stundom förknippad med slaget på Fyrisvallarna.93
Snædals iakttagelse avseende Hunding-namnet är enligt föreliggande undersöknings
uppfattning en mycket viktig aspekt för en fördjupad fortsatt tolkning av slaget, och det ska
framhållas att föreliggande undersökning anser Snaedals tolkningsbidrag, trots vissa brister,
vara det mest relevanta sedan Curt Weibulls (1921, 1964). Föreliggande undersöknings
utgångspunkter ligger bl a i just den typ av fördjupningar som Snædal här har gjort avseende
Hunding-namnet. Enligt föreliggande undersöknings uppfattning ska det vara självklart att
beakta den typen av djupförhållanden vid studier av så komplexa källmaterial som
fornvästnordiska skaldeverser. Hunding-namnet är också, enligt föreliggande undersöknings
uppfattning, ett av de viktigare elementen inom tolkningen av slaget på Fyrisvallarna, och
tillsammans med vers 6 av Björn Ásbrandssons Lausavísur (det kanske viktigaste elementet i
så måtto) vad som i grunden initierat undersökningen. En betydlig fördjupning görs därför
också avseende Hunding-namnet (se 3.1.3.1.).
Det ska, vidare, också nämnas att slaget vid Uppsala/på Fyrisvallarna på olika sätt
förekommit i vetenskapliga sammanhang där fokus legat på t ex runologiska, onosmatiska
och toponosmatiska aspekter.94 Sådana texter har inte ansetts relevanta att diskutera inom
detta kapitel, där fokus ligger på att problematisera det källkritiska historiska forskningsläget,
men återfinnes däremot inom följande undersökning i den mån relevans föreligger i olika
detaljaspekter. Av visst intresse kan dock här nämnas litteraturhistorikern Rolf Arvidsson
(1971; 1973) och hans utredande uppsats (1971) över Lauritz Weibulls akademiska bana
(studier, miljö, källkritiska genombrott etc), vilken f ö ledde till debatt med Curt Weibull
(1972; Arvidsson 1973).95 Utan att fördjupa sig i denna mera generella polemik, kan det vara
intressant att belysa att Arvidsson, i koppling till bl a just slaget på Fyrisvallarna, menar att:

Målet för Lauritz Weibulls historieskrivning i Kritiska undersökningar var rent negativt, för att inte säga
96
destruktivt. Det är av intresse att fastslå denna intention.

Föreliggande undersökning vill, till sist för detta kapitel, framföra sin uppfattning om att det
av forskarna i sammanhanget (dvs efter den gamla Linje 1) endast är Lauritz Weibull och Curt
Weibull som i egentlig mening har lagt fram mera övergripande tolkningar av slaget på
Fyrisvallarna, medan övriga endast kan sägas ha avlämnat mera fragmentariska inlägg i
diskussionen och fortsatta bidrag till de weibullska tolkningarna.
Det ska också starkt betonas att det är föreliggande undersöknings avsikt att, i likhet med
bröderna Weibull, avlämna en mera övergripande tolkning.

29
3. Undersökning och utredning med diskussion och analys
If you reject the Middle Ages, the history of the West collapses, and the rest of modern history becomes incomprehensible.
.... the spiritual life of the Middle Ages is more important. Mankind has never known a time, before or since, when there was
such an intense spiritual life predominant over material existence.
iii
- Alexander Solzjenitsyn

Detta kapitel är en redovisning av alla relevanta i källmaterialet ingående element som har
betydelse för analys i linje med undersökningens syfte och frågeställningar. Utöver detta
förekommer här även kommentarer liksom vissa upplysningar som ansetts relevanta, samt,
där så ansetts nödvändigt, kompletterande bakgrundsinformation. Det ska inledningsvis här
också förtydligas att det är föreliggande undersöknings uppfattning att de källor som omtalar
ett slag i Uppsala alternativt Fyris inte kan anses utpeka någon händelse som skulle kunna
ligga efter Erik Segersälls död, eftersom det vore alltför sensationellt om ett sådant
uppseendeväckande slag inte skulle vara känt i någon annan skriftkälla, inte ens fornnordisk
litteratur, i en tid efter Olof Skötkonungs tillträde.

30
3.1. Fornvästnordiskt skaldiskt material
Eftersom en betydligt övervägande del av undersökningens konsulterade handskrifter ej är
svenska, så har signum enligt en internationell standard (SP) använts överlag. Till exempel
har således för handskriften UUB C 92 vid Uppsala universitetsbibliotek använts den
internationella beteckningen UppsUB C 92 (se även käll- och litteraturförteckning).
Bevarade handskrifter som innehåller det fornvästnordiska skaldiska materialet av mer eller
mindre direkt relevans för ämnet har av undersökningen efter utredning konstaterats vara
följande 20 (i alfabetisk och numerisk signumordning):

AM 35 folx (Kx) – Kringla (ca 1675-1700).

AM 38 folx (J2x) – Jöfraskinna (1675-1800).
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus (ca 1300-1325).
AM 126 folx (126x) (ca 1600-1650).
AM 442 4°x (442x) (ca 1600-1700).
AM 448 4°x (448x) (ca 1700).
AM 744 4°x (744x) (ca 1700-1725).
AM 748 I b 4° (A) (ca 1300-1325).
AM 748 II 4° (ca 1400).
AM 757 a 4° (B) (ca 1400).
AM 761 a 4°x (761ax) (ca 1700).
AM 761 b 4°x (761bx) (ca 1700).
GKS 1005 fol (Flat) – Flateyjarbók (ca 1387-1395).
GKS 2367 4° (R) - Codex Regius (ca 1300-1325).
Holm papp 18 folx (papp18x) (ca 1650-1700).
Holm papp 25 8°x (papp25x) (ca 1653-1656).
Traj 1374x (Tx) - Codex Trajectinus (ca 1595).
OsloUB 521 folx (521x) (ca 1700).
UppsUB R 683x (R683x) (ca 1650-1700).
UppsUB R 685x (R685x) (1682).

Även vissa andra handskrifter har konsulterats för jämförelser etc, utanför det egentliga
källmaterialet.97
En utredning enligt ovanstående är viktig av den anledningen att den innebär en komplett,
kvantitativ översikt över bevarade handskrifter; såväl original som avskrifter. Sistnämnda är
mycket viktiga i form av enda existerande material avseende på olika sätt förkomna
originalhandskrifter som exempelvis Kringla och Fagrskinna. En komplett översikt erbjuder
också möjligheter till viktiga jämförelser. Sistnämnda möjligheter är, enligt föreliggande
undersöknings uppfattning, överhuvudtaget såväl intressant som viktigt vid studier av
fornvästnordisk skaldediktning. Inte minst vid samläsning på olika plan med andra källor,
som t ex runinskrifter. En stor mängd förkomna originalhandskrifter har gått förlorade under
tidigmodern till modern tid vid exempelvis biblioteksbränder (motsv). Dessa anses vanligen
mycket minutiöst och noggrant avskrivna under vetenskapliga förhållanden. För fortlöpande
fördjupande insikter i aspekter som rör fornvästnordisk skaldediktning och dess hs-material
har, som även berörts i 1.3., undersökningen konsulterat specialiserade forskare inom
ämnesfältet. Utöver de som omnämnts i 1.3. kan för övrigt även t ex läggas Judy Quinn (1994
[1995]), Hans Kuhn (1983), Dag Strömbäck (1978) och Kristinn Jóhannesson (1991, 1992,
1993).98 Vad som kan sägas vara vetenskapligt accepterat är att de fornvästnordiska
skaldeverken kan dateras relativt exakt, samt bindas till specifika historiska händelser; oftast

31
också till namngivna skalder.99 Materialet är därvidlag bevarat genom inlemmande i den
fornvästnordiska litteraturen (fr o m 1100-talet).
Hans Hägerdal har i en central artikel mycket väl formulerat en sammanfattning över den
fornvästnordiska skaldediktningens relevans för historisk vetenskap. 100 Efter en
välargumenterande diskussion avseende det fornvästnordiska prosamaterialets brister och
förtjänster förklarar han på föredömligt pedagogiskt sätt följande avseende skaldematerialet:

Det finns emellertid en kategori som fortfarande ses som användbar för äldre nordisk och i någon mån även
svensk historia. Det gäller skaldediktningen [...] Skaldedikterna är konstfärdigt hopsatta efter invecklade
metriska regler och kan därför ofta ’avslöjas’ som sentida om de skulle vara illa traderade. De fungerar i de
flesta fall som lovpris som diktas till ära för en hövding eller furste, och det framgår av dikterna att föremålet
för prisandet förväntas ge en frikostig lön för diktarmödan. De skaldedikter som citeras i sagorna anknyts
normalt till en viss skald och till en specifik historisk händelse som alltså i bästa fall kan dateras precis på året.
Exakt vad som är skaldepoesi är en smula oklart. Det kan enligt en definition ses som den poesi som skiljer
sig från den eddiska och från rímur (rimmade berättelser). Vanligen innehåller skaldedikterna kenningar, det
vill säga poetiska omskrivningar, vilket gör att de ofta blir så komplicerat sammansatta att [...] föga av dess
innehåll kan förstås ... Längden på skaldedikterna varierar kraftigt, från enstaka bevarade strofer till
omfångsrika alster med tjogtals strofer eller mer. Enligt den vanligen etablerade kronologin härrör de äldsta
skaldedikterna från kanske slutet av 800-talet. Relativt mycket stoff finns bevarat från den senare delen av
101
vikingatiden, 900- och 1000-talen, och inte så lite från senare tid, 1100- och 1200-talen.

Som relevant uppföljning till föregående kan det också förtjäna att citera språkforskaren Dag
Strömbäck i avseende av några illustrerande argument kring varför skaldematerialet anses
autentiskt, samt varför det anses relevant i källkritiskt hänseende:

... så invecklad rent formellt i fråga om meter, rim och iakttagande av stavelsers kvantitet men också i fråga om
ordförråd - ofta arkaiskt och avvikande från prosans - och omskrivande ord och uttryck [...] att den ända från 800-talet
måste ha räknats som en särskild kunskapsgren, en särskild konstart, som krävde studier och träning [...] Förutom själva
det formella kunnandet är det i fråga om denna poesi en nästan otrolig kunskap som fordras i hednisk mytologi, i
hedniska sedvänjor och ritualer och i en forntidsvärld [...] då dessa skaldedikter i sin svulstiga, barocka inklädnad ofta
också var lovsånger eller minneskväden över historiska personer, blir skaldediktningen för historiker av kritisk läggning
de nära nog enda realistiska stolpar som de har att hänga upp fakta på, då de kritiskt skall framställa Nordens historia
102
under vikingatiden.

Det råder för föreliggande undersökning ingen tvekan om att det fornvästnordiska historiska
skaldematerialet torde kunna menas vara ett svårt och problematiskt källmaterial att hantera i
historiska undersökningar. Ovan (samt i 1.3.) har detta belysts och problematiserats ifråga om
grundläggande aspekter som knyter an till vetenskaplig relevans avseende vetenskaplig
acceptans, datering, äkthet, användningskriterier, källkritik m fl avgörande ingående aspekter.
Det ska även starkt betonas att en mera komplett och detaljerad utredande belysning av
problematik avseende fornvästnordisk skaldediktning (liksom avseende fornvästnordisk
litteratur) givetvis vore alltför omfattande för ett sådant begränsat sammanhang som
föreliggande undersökning. Dock anser sistnämnda att tillräcklig belysning och orientering
kunnat framläggas för det avgränsade sammanhanget ifråga. Avslutningsvis för detta avsnitt
ska redogöras för föreliggande undersöknings hållning avseende datering av ingående
fornvästnordiska skaldedikter. Utgångspunkten är att en mängd variabler kan ligga till grund
för vetenskapliga dateringar av respektive skaldeverk, vilket medför att vissa (t ex baserade på
språkliga utvecklingsfaser) kan vara mera relativt daterade (exempelvis ca tidigt 1000-tal)
medan andra (t ex baserade på kännedom om dödsår) kan vara mera exakt daterade.103
Därvidlag avser undersökningen att meddela dateringar enligt relativ datering i samtliga fall.
Detta har ansetts mest konsekvent och relevant. Parallellt anges dock även exakta dateringar i
fall där är sådana finns.

32
3.1.1. Ynglingatal, vers 6. Tjodolf av Hvin (Þjóðólfr ór Hvini)

Utskrift nedan enligt redigering av Edith Marold, med assistans av Vivian Busch, Jana
Krüger, Ann-Dörte Kyas och Katharina Seidel. Den svenska översättningen av Karl G
Johansson.

Ok Þess opt Jag har hört

of Yngva hrør mycket berättas
fróða menn av visa män
of fregit hafðak, om kungens lik,
hvar Dómarr var Domar
á dynjanda på den dånande
bana Hôalfs elden
of borinn væri; blev buren.
nú Þat veitk, Nu vet jag att
at verkbitinn Fjölners av sjukdom
Fjolnis niðr döde släkting
við Fýri brann.104 brändes vid Fyrisån.105

Versmåttet är kviðuháttr, och verket, Ynglingatal (ett långfädratal som föregivet meddelar den
norske fylkeskungen Ragnvald Hederhögs anor; vilka anor f ö samtidigt är Harald Hårfagers i
kraft av varande nämnde fylkeskungs kusin). Verket är daterat till ca 800-talets slut/ca 900,
och anses utfört av den norske skalden Tjodolf av Hvin.106 Äldsta bevarade hs är AM 45 fol
(F) – Fríssbók (ca 1300-1325). Äldsta kända hs är Kringla (ca 1250). Denna förlorades dock,
med undantag av första sidan, vid en brand 1728 i Köpenhamn, men fanns då redan avskriven
i flera pålitliga avskrifter (se nedan).
Tjodolfs Ynglingatal återfinnes i följande handskrifter: AM 35 fol x (Kx) – Kringla, AM 38
folx (J2x) – Jöfraskinna, AM 45 fol (F) – Fríssbók (Codex Frisianus), AM 761 a 4°x (761ax),
Holm papp 18 folx (papp18x), OsloUB 521 folx (521x) samt UppsUB R 685x (R685x). Stora
diskussioner har givetvis förts av forskare kring verkets innehåll. I synnerhet, naturligtvis,
utifrån källkritiska tidskriterier kopplat till hur många generationer Tjodolf ska kunna anses
ha rimliga möjligheter att ha realistisk kunskap om. Detta ska inte diskuteras i detta
sammanhang. Här är endast av vikt att konstatera att platsbegreppet ”Fýri” förekommer, samt
att skaldeverket i sig i vetenskaplig mening kan anses relevant daterat.107
Versen har ingen anknytning till slaget på Fyrisvallarna i någon specifik mening, utan har
medtagits i undersökningen eftersom den omnämner det Uppsalakontextuella begreppet
”Fyri” (Fýri). Mig veterligen är detta den enda skaldedikt där detta begrepp återfinnes utöver
Torvald Hjaltasons Lausavísur, vers 1, där det återfinnes i genitivformen ”Fyris” (som jag
tolkar det) i det sammansatta ordet ”Fýrisvallar”. Mig veterligen är dessa båda också
tillsammans med Ög 81 (Högbystenen) och (fr o m föreliggande undersökning – se 3.2.2.)
eventuellt DR 216 (Tirstedstenen) de enda vikingatida källor (i meningen kvarlevor)
överhuvudtaget där begreppet återfinnes.
För vidare diskussion, problematisering, utredning och analys avseende Fyris-namnet - se
nedan (t ex 3.1.3., 3.2.2., 3.2.2.1., 3.2.5., 3.2.5.1.).

33
Fig 1. AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus, bl 3 verso. Handskrift på pergament; ca 1300-1325. Ynglingatals vers 6
börjar på rad 1, vänster spalt. Fýri är det fjärde ordet på rad 4, vänster spalt. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk
forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.

34
3.1.2. Lausavísur, vers 6. Björn Ásbrandsson (Bjǫrn Ásbrandsson)

Utskrift nedan enligt Judy Quinns redigering; svensk översättning av Hjalmar Alfving:

Spurðusk vôr und vorðum Sports ha mina bragder

verk Styrbjarnar merkjum;
járnfaldinn hlóð oldum
Eirekr í dyn geira;
nú traðk hauðr of heiði
hundvillr, þvít fatk illa,
víða, braut í vátri
vífs gørninga drífu.108
under Styrbjörns märken,
då hjälmklädd Eirik fällde
hjältar vid dån av spjuten.
Nu jag på heden irrat
hundvill. Med möda endast
villsam väg jag funnit
i storm, som häxor vållat.109

Versen är utförd i dróttkvætt av isländske skalden Bjǫrn Ásbrandsson (Breiðvíkingakappi),

samt daterad till ca år 1000.110 Återfinnes fysiskt bevarad genom följande avskrifter: AM 126
folx (126x), AM 442 4°x (442x) och AM 448 4°x (448x). Bevarad genom Eyrbyggarnas saga
(isl Eyrbyggja saga). Denna anses ursprungligen nedskriven under tidigt 1200-tal. Därvid,
enligt vanligt mönster, med de äldre skaldeverserna inlemmade i materialet på kronologiskt
lämpliga platser. Eyrbyggja saga är i sin tur bevarad i kopior gjorda efter Vatnshornboken (isl
Vatnshyrna) och genom vissa fragment av andra manuskript. 111 Vatnshyrna är f ö en isländsk
handskrift från 1300-talet, vilken hör till de mångtaliga ovärderliga handskrifter som
förlorades helt eller delvis (i Vatnshyrnas fall finns fragment kvar) genom branden 1728 i
Köpenhamn. Manuskriptet innehöll ett flertal islänningasagor, varav de flesta, i likhet med
Eyrbyggja saga, finns bevarade genom säkrade avskrifter. Ásbrandssons vers är, enligt
föreliggande undersökning, i vissa avseenden en av de viktigaste källorna vad gäller slaget på
Fyrisvallarna. Trots att versen inledningsvis refererar till Styrbjörn-Erik-drabbningen
(Ásbrandsson har f ö också genom drottkvätt-formen visat sin respekt gentemot sin döde
hövding Styrbjörn), handlar den dock egentligen inte om slaget, utan här är det fråga om att
Ásbrandsson därvid sätter detta sin främsta ryktbarhet i kontrast till den ömklighet han (vid
tillfället) befinner sig i vid kvädets tillkomst något decennium senare.
Versen torde kunna anses vara en av nyckelkällorna för tolkning av slaget på
Fyrisvallarna. Detta främst på grund av att den är den enda samtida källa som samtidigt
omnämner Erik och Styrbjörn. Som anförts i kapitel 2, så har Lauritz Weibull i sin tolkning av
slaget på Fyrisvallarna avfärdat dikten på ett ytterst tvivelaktigt sätt. Helt felaktigt (på flera
sätt – se vidare nedan) stödjer han sig därvid på att endast en (Finnur Jónsson) av tre anförda
auktoriteter på området skulle anse den ”äkta”, medan de övriga två (Hugo Gering och
Konrað Gislason) skulle anse den ”oäkta”.112 Curt Weibull ignorerar å sin sida versen helt i
sin ”slutgiltiga” tolkning från 1964; emedan han dock i sin ursprungliga tolkning från 1921
(inom en större fotnot som berör flera olika spörsmål) närmast citerar sin brors ohållbara (som
det ska visa sig nedan) slutsats.113 Vad som kan fastslås är, att om Curt Weibull hade beaktat
versen för vad den är (dvs äkta – se vidare nedan), och i enlighet med sina övriga
utgångspunkter, överväganden och argument, så hade detta ändrat hans slutsatser på ett
radikalt sätt. Samtidigt skulle han dock f ö då också kraftigt ha skadeskjutit sin brors tolkning.
Lauritz Weibull menar alltså att Björn Ásbrandssons vers är falsk. Curt Weibulls
slutgiltiga uppfattning (utan nämnande av Ásbrandssons vers överhuvudtaget) är att ”Om en
strid mellan Erik Segersäll och Styrbjörn saknas alla samtida vittnesbörd”.114 Föreliggande
undersökning ska nu bevisa motsatsen i båda fallen. Innan fördjupningar vidtager avseende
Lauritz Weibulls grunder för att hävda versen som ”oäkta”, kan det först förtjäna att helt

35
enkelt konstatera att modern och nutida forskning anser versen äkta.115 Vad så gäller Lauritz
Weibulls grunder, så är det närmast obegripligt att han kan hävda att Hugo Gering (1897)
skulle betrakta versen som ”oäkta”.116 Lika märkligt är också att han får göra detta
oemotsagd. Gering diskuterar, och något problematiserar, visserligen versen i den av Lauritz
Weibull refererade texten; dock utan tillstymmelse till att han skulle anse den oäkta.117 Vad
han framför är att två av Àsbrandssons verser (dock inte den i sammanhanget intressanta
versen) även, i lätt modifierad form, återfinnes i den senare Bjarnar saga om Bjarnar
Hítdoelakappa, där de också tillskrivs den senare. Detta väcker då frågan om vem av dessa
som har diktat verserna. (Om man skulle anse att detta är Bjarnar Hítdoelakappa, så skulle
detta då sänka trovärdigheten – eftersom Bjarnar saga är en sen saga av mera medioker
kvalitet, medan Eyrbyggja saga är en släktsaga av den höga kvaliteten – min anm.) Vad
Gering de facto framför, är att han anser att det inte råder minsta tvivel om att två av Björn
Ásbrandssons verser i Eyrbyggja saga stulits av upphovsmannen till den sena Bjarnar saga,
liksom sin uppfattning att det inte finns några tecken som tyder på ett sent datum i Björn
Ásbrandssons verser. Gering anmärker också att den senare Bjarnar saga till hela sin karaktär
närmast är ett mediokert sammelsurium av stulna komponenter fusionerade från alla möjliga
sagor:

Meiner meinung nach kann es dagegen nicht dem geringsten zeifel unterliegen, das die beiden vísur aus der
Eyrbyggja saga in die Bjarnar saga Hítdoelakappa hinüber genommen sind. Dafür spricht schon der ganze
118
charakter der Bjarnar saga, die ihre motive von überallher zusammengebettelt hat.

En möjlig stavningsbrist, sedermera ansedd naturlig, har framförts av Konrað Gislason (1889)
avseende den i sammanhanget intressanta versens rad 1 och ordet vár, som han menar
troligare borde vara ór. Resonemanget går ut på att ett möjligen anakronistiskt vár befinner
sig där ett ór borde återfinnas. Redan Gering (1897) menar dock att: a) ordet inte alls måste
anses som anakronistiskt, b) men även om så vore så skulle ett sådant obetydligt verbmisstag
naturligen kunna tillskrivas nedskrivaren och dennes preferensvärld, c) och inte minst
eftersom aktuell allitteration kan anses hållbar i vilket fall som helst. Hans grunduppfattning i
diskussionen är alltså: ”Anzeichen, die eine ziemlich späte abfassungszeit verraten.” 119
Det är givetvis intressant att föreliggande undersöknings utredning kan bevisa det
motsatta till vad Lauritz Weibull påstår avseende Gering. Vad Gering gör är att (något
problematiserande) kommentera en anmärkning och därvid redovisa en motsatt uppfattning
gentemot denna. Antingen har Lauritz Weibull missförstått något, eller så har han gjort avkall
på etiken till förmån för att på falska grunder framhäva sina metodprinciper. Vad som alltså,
tvärtemot Lauritz Weibulls påstående, framkommer i den av honom refererade texten är
således att Gering anser versen äkta. Det är givetvis en viss skillnad om man anför en
auktoritets utlåtande som ”oäkta” när det istället ska vara ”äkta”.
Finnur Jónsson (som L Weibull mycket riktigt nämner) och AL (det Arnamagnæanske
Legat) menade, vidare, också att versen är äkta.120 Nutida forskning anser detsamma, och SP
(se Judy Quinns redigering ovan) använder f ö (för det ovan diskuterade ordet) formen vôr sin
redigering.121 Gislasons anmärkning från 1889 kan således inte anses äga giltighet. Hur man
än problematiserar dessa förhållanden måste man således, enligt föreliggande undersökning,
komma fram till att Lauritz Weibulls avfärdande är felaktigt. (Föreliggande undersökning ser
f ö exakt samma orsakssamband som Gering; ovan redovisade som a-c.)
Sammantagen slutsats för diskussion och utredning:

1. Hugo Gering anser versen äkta (liksom Finnur Jónson och AL).
2. Modern och nutida forskning anser versen äkta.
3. Konrað Gislasons anmärkning äger ingen giltighet.
4. Versen är att betrakta som äkta = de weibullska tolkningarna är ohållbara.

36
Ett av de märkligare anförandena jag har läst av Lauritz Weibull är för övrigt när denne menar
att versen ”i varje fall” är ”historiskt obrukbar” kopplat till att där ”nämnes intet om platsen
för slaget, och om dess förlopp framgår endast, att Erik avgick med segern”. 122
Föreliggande undersökning undrar då genast vad i hela friden han menar med detta? Dels
borde det väl vara onödigt för honom att ens framföra en analys av versens
meddelandeinnehåll (med tanke på hans mening att den är oäkta), dels måste ju analysen ses
som fullkomligt ologisk. Det viktigaste som framgår av denna skaldevers måste ju naturligtvis
vara: att striden stått mellan Erik och Styrbjörn. Och hur skulle då detta slag kunna vara
någonting annat än det ”Slaget på Fyrisvallarna” som den muntliga traditionen talar om? Det
är naturligtvis också så, att även om slaget inte skulle ha stått på just ”Fyrisvallarna”, så
skulle ändå den muntliga traditionen, genom versens bekräftelse av kontrahenterna ifråga, ha
rätt i sak avseende Styrbjörnsslaget. Nu finns det emellertid ingenting som tyder på att slaget
ifråga inte skulle ha stått på Fyris vallar, vid Uppsala. Liksom annat källmaterial bekräftar
versen också Eriks seger, och tillsammans med det övriga sammantagna materialet innebär
ianspråktagandet av denna vers att det nu går att sammanställa slaget på Fyrisvallarna vid
Uppsala med Styrbjörnsslaget. (Det är f ö givetvis intressant att fundera kring hur Curt
Weibull skulle ha sett på utredningen ovan, inte minst med tanke på hur hans analytiska
resonemang i övrigt ser ut i tolkningen.)
Redan nu har undersökningen således nått en punkt där det kan anses att såväl Linje 2
som linje 3 har fallit på en av de allra viktigaste punkterna, i och med att den kan konstatera
att ett trovärdigt källmaterial utpekar att det stått ett slag mellan Erik och Styrbjörn.

37
 x
Fig 2. AM 126 fol folio, bl 94 verso. Avskrift av äldre hs; ca 1600 (endast fragment resp delar återstår av manuskript från
1200-talet resp 1300-talet.). Versen börjar på rad 30. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut,
Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.

38
3.1.3. Lausavísur, vers 1-2. Torvald Hjaltason (Þórvaldr Hjaltason)

Vers 1
Utskrift nedan enligt Diana Whaley; svensk översättning efter Ludvig F A Wimmer:

Farið til Fýrisvallar, Krigare, varje ulv,

folka tungls, hverr's hungrar,
vorðr, at virkis garði
vestr kveldriðu hesta;
þar hefr hreggdrauga hoggvit
(hóllaust es þat) sólar
elfar skíðs fyr ulfa
Eiríkr í dyn geira.123
som är hungrig,
kan komma västerut
till fästningsgärdet
på Fyrisvallen;
där har Erik nedhuggit krigarna
till ulvarna i striden.
Det är inget prål.124

Vers 2
Utskrift nedan enligt Guðbrandur Vigfússon och Carl Rikard Unger; svensk översättning
invid av Ernst A Kock:

Ill uard elfar fialla Olycksdiger blev sedan

audkuediundum bediar
til Suiþjodar sidan
sæims uikinga hæiman.
þat æitt lifir þeirra
þeir hofdu lid fleira
gott uar her att henda
hundings er rann unda.125
vikingafärden hemifrån
till Svitjod för
guldets krävare
från fjällen invid älvens strand.
Endast den av dem lever, som flydde.
De hade större här.
Det var lätt att fånga Hundings här.126

Verserna är utförda i dróttkvætt av isländske skalden Torvald Hjaltason, och daterade till
senare delen av 900-talet.127 Bevarade i nedskriven form genom Flateyjarbók (ca 1387-1395).
Utöver detta förekommer Hjaltasons Lausavísur också i handskriften AM 761 b 4°x (761bx)
(ca 1700). Vers 2 är f ö den äldsta kända fornvästnordiska skaldevers, tillika den äldsta kända
fornnordiska källan, som innehåller begreppet ”Svitjod”.128 Dessa två verser, tillsammans med
runinskrifterna DR 279 och DR 295, utgör det källmaterial som varit centralt för den moderna
källkritiska historieskrivningen (dvs Linje 2 och Linje 3) avseende slaget på Fyrisvallarna i
enlighet med de tolkningsbilder som redan beskrivits.129
Vad gäller vers 1, så är samtliga tolkningar (även den gamla Linje 1) relativt eniga:
Skaldeversen är en kvarleva av ett slag på Fýrisvallar, där Erik Segersäll har segrat. Linje 2
menar därvidlag att detta inte har samband med DR 279 och DR 295, medan Linje 3 anser att
det måste vara fråga om samma händelse som i dessa runinskrifter. Föreliggande
undersökning är enig med Linje 3 i dessa avseenden, liksom i princip i avseende av
”Fýrisvallar” vad geografi anbelangar. Dock anser föreliggande undersökning att sistnämnda
begrepp kan förtjäna ytterligare fördjupade studier med problematiseringar och utredningar
(vilket kommer att ske i främst 3.2.5.1.). Vad gäller vers 2, så har ingående problematiserande
diskussioner med analyser i tidigare tolkningar främst rört innehållet a) ”vikingafärden
hemifrån…från fjällen invid älvens strand”, b) ” Endast den av dem lever, som flydde”, och c)
”Det var lätt att fånga Hundings här”.130
Moberg (1937) går starkt in i en diskussion kring innehåll avseende punkt a), och menar
därvidlag att texten måste innebära att dessa vikingar inte kan ha avseglat från Danmark, eller
södra området av Östersjön, eftersom där inte finns några fjäll.131

39
 Det kan ej vara tal om att det är samma drabbning som avses, och att Toke Gormssson från Hällestad och Asbjörn
Tokason från Sjörup i Skåne varit de av Thorvald Hjaltason besjungna personerna – dessa kommo under Hundings
132
anförarskap från fjällen vid älvstranden.

En sådan tolkning problematiseras i diskussion och analys under 3.2.6.1., och motbevisas
därvidlag på ett flertal sätt. Till den diskussionen kan här läggas att man möjligen också skulle
kunna tänka sig att Hjaltason kanske inte (lika lite som någon annan honom samtida aktör)
hade ypperliga geografiska kunskaper (av nutida slag) överhuvudtaget. Världsbilden på den
tiden var ytterligt bristfällig (vanligen), vilket inte minst framgår av diverse rekonstruktioner
liksom sam- och närtida världskartor (se t ex karta 1 och 2 nedan).
Avseende b) så är föreliggande undersökning enig med Linje 3.133 Som redovisats i
kapitel 2, har i tidigare analyser något olika tolkningar gjorts. Jag måste i detta avseende anse
Curt Weibulls analys mycket klarsynt och realistisk. Och förutom vad som anföres av honom
i det fallet, vill jag lägga det rimliga i att texterna å Hällestad 1 och Sjörupsstenen också
skulle kunna ses som ett samtida svar på den för förlorarsidan försmädliga versen av Torvald
Hjaltason. Dvs: Här har vi att göra med några som icke flydde vid Uppsala!
Avseende c): se föreliggande undersöknings diskussion med analys nedan i 3.1.3.1.
De, enligt föreliggande undersöknings uppfattning, viktigaste spörsmålen (såväl i en
grundläggande mening som i avseende av tidigare tolkningars diskussioner och analyser) rör
egentligen orden ”Fýrisvallar” (vers 1) och ”Hunding” (vers 2). Förstnämnda diskuteras, som
nämnts ovan, mer ingående nedan i särskilda avsnittet 3.2.5.1. Därvidlag i sammantagen form
för de för sammanhanget mest relevanta källorna för begreppet. Det må kunna anses självklart
att ”Fyrisvallar” är en sammansatt form av ”Fyris vallar”. Detta bör dock ändå framhållas för
tydlighets skull. Förhållandet innebär i sig en tydlig bild av platsen Fyri: detta är en plats som
kännetecknas av där det har funnits slätter/ängar. Utifrån vad som i nämnda avsnitt (3.2.5.1.)
framlägges, kan det förtjäna att här göra ett par ytterligare geografiska betraktelser utifrån
innehållet i vers 1, med diskussion av tolkningsmöjligheter. I Torvald Hjaltasons Lausavísur,
vers 1, finns alltså en mer preciserad geografisk angivelse: ”…varje ulv, som är hungrig, kan
komma västerut till fästningsgärdet på Fyrisvallen”. Väster om Fyris vallområde låg alltså ett
gärde, kallat ett fästningsgärde. Samtidigt finns, som bekant, en plats med medeltida ursprung
som än idag heter ”Valsgärde”. Ordet ”val” har i grunden med begrepp för ”strid” att göra (jfr
valplats), vilket ju i sig passar in i bilden, men skulle möjligen också kunna hänsyfta på Fyris
valls gärde; vilket ju också passar in i bilden. Det framstår sålunda som intressant att fråga sig
huruvida Valsgärde skulle kunna vara vad som åsyftas i versens ”Fästningsgärde”. Eller, f ö,
om sistnämnda är att betrakta ett annat av Fyris valls gärden; vilket ju givetvis också vore en
intressant pusselbit i sammanhanget. Det skulle leda för långt från undersökningens syfte att
inveckla sig vidare i en sådan diskussion, varför det här må vara sig självt nog att peka på
dessa aspekter som intressanta element (nämnas kan dock att många andra platser med
andraledet ”-gärde” finns i kontexten; t ex Stensgärde, Vedergärde och Losgärde).
Nämnas ska också att en del övriga och tidigare ouppmärksammade aspekter med
koppling till Hjaltasons verser diskuteras på flera andra platser i undersökningen. Exempelvis
diskuteras frasen ”virkis garði” med jämförelser och analys under 3.2.2.1., där en mycket
intressant eventuell koppling utpekas mellan Hjaltasons vers 1 och ett i sammanhanget
tidigare ouppmärksammat källmaterial: DR 216. En annan diskussion rör hurvida ett samband
möjligen skulle kunna föreligga mellan uttrycket ”guldets krävare” i Hjaltasons vers 2 och
uttrycket ”ruk” i runinskriften på Öl 1.134

40
Fig. 3. Vy över slättmarker kring Fyrisån norr om Uppsala, sett från norr. Kullen i mitten av bilden är f ö
platsen för Valsgärde båtgravfält (RAÄ Uppsala 209:1). Foto Jan Norrman, 1993-05-24. RAÄ, FMIS.

41
Karta 1. Den isländska geografiska uppfattningen av världen vid 1100-talets slut. Således en världsbild som, i någon mån,
ungefärligen torde kunna menas ge en typbild avseende Torvald Hjaltasons geografiska insikter (åtminstone i form av den
sannolika maximala bortre kunskapsgränsen avseende omvärlden i stort). Efter Axel Anthon Bjørnbo, från L Weibull, ’De
gamle nordbornas vädersträcksbegrepp’, Scandia, 1:2, 1928, s 301.

Karta 2. En möjligen i viss mån relevant jämförelse: Adams av Bremen geografiska uppfattning avseende
Norden (ca 1070-talet). Det torde knappast vara rimligt att antaga att en mera exakt geografisk överblick än detta
skulle ha förelegat under Torvald Hjaltasons tid. Efter Axel Anthon Bjørnbo, från L Weibull, Geo-etnografiska
inskott och tankelinjer hos Adam av Bremen’, Scandia, 4:2, 1931, s 219.

42
Fig 4. GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók, bl 87 verso. Handskrift på pergament; ca 1387-1395. Vers 1 börjar på rad 9,
vänster spalt (lägg f ö märke till att det i hs står skrivet ”fyris vallar”, dvs ej ihopskrivet till ett ord). Vers 2 börjar på rad
tolv, vänster spalt. Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i
islenskum fræðum, Reykjavik.

43
3.1.3.1. Hunding-namnet

Vad gäller ordet ”Hunding”, så är detta ett mycket viktigt element i sammanhanget av flera
skäl. Ordet diskuteras av Curt Weibull (1921, 1964), Moberg (1937), Körner (1962) och
Snædal (1985), varav endast den sistnämnde har gjort avgörande korrekta iakttagelser i
avseende av detta enligt föreliggande undersöknings uppfattning. Som även har framförts
ovan (kap 2) utpekar Snædal ”Hunding” som ett heiti för ”sjökonung”, vilket återfinnes i
Snorres Edda som ett av runt 80 heiti i detta avseende.135 Detta är en i sammanhanget viktig
iakttagelse. Curt Weibull menar (kortfattat utryckt) att namnet Hunding, i Hjaltasons vers 2,
innebär att en person vid namn Hunding varit de anfallandes hövding i slaget på Fyrisvallarna
vid Uppsala (tillsammans med Toke Gormsson och Asbjörn Tokesson i runinskrifterna på DR
279 och DR 295). Någon Styrbjörn kan han därvidlag inte skönja. Hans resonemang avseende
Hunding kontra Styrbjörn utgår från en uppfattning om missförstånd från nedtecknarens (av
Styrbjarnar þáttr Svíakappa i Flateyjarbók) sida.136 Han menar därvidlag att nedtecknaren
inte kan ha förstått innebörden av ”Hundings”:
Hade man gjort detta, skulle man inte i Styrbjörns þattern ha citerat strofen som ett belägg på kampen mellan Erik
137
Segersäll och Styrbjörn utan knutit berättelsen till ett möte mellan Erik och en hans motståndare vid namn Hunding.

Detta resonemang är vad han baserar sin slutsats på. Enligt föreliggande undersökning innebär
detta en felaktig analys baserad på otillräcklig fördjupning. Möjligtvis också i kombination
med en vilseledande underskattning av nedtecknaren av Hjaltasons verser i Styrbjarnar þáttr
Svíakappa i Flateyjarbók.
Vad Moberg och Körner anbelangar, har viss redogörelse för deras diskussion (och polemik)
kring Hunding-namnet belysts i kapitel 2.138
Det kan förtjäna att tillägga ett citat ur Körners slutsats, som kommenterar Mobergs
uppfattning (vilken f ö är i linje med Lauritz Weibulls och Linje 2:s) att det måste vara två
olika strider som avses i Hjaltasons vers kontra runinskrifterna (DR 279 och DR 295):

Det är obegripligt hur man utifrån de bägge källgruppernas texter kan dra slutsatsen att det måste vara två olika
drabbningar, som avses. Hur kan man veta att Toke Gormson och Asbjörn Tokason inte kan ha deltagit i en Hundings
här? Denna möjlighet kan, lika litet som sin motsats, varken bevisas eller motbevisas … Mobergs nytolkning, avsedd
att uppvisa ogiltigheten i Curt Weibulls uppfattning att skaldestroferna och runstenarna talar om samma händelse, kan
139
med skäl ifrågasättas.

Detta håller föreliggande undersökning med om, även om den i övrigt anser såväl Körners
som Mobergs diskussioner vara på fel spår.
Körner har uppfattningen att det är orimligt att mena att versen bevarats med ordet ”Hunding”
om nedtecknaren begripit innebörden av det, eftersom nedtecknaren av Flateyjarbók då inte
borde ha kunnat tro att versen skulle röra en hövding Styrbjörn.140 (Körner håller alltså på det
viset med Curt Weibull i dennes ursprungliga text [1921], men skiljer sig från hans slutgiltiga
reviderade text [1964], där Curt Weibull – som framgår i citat ovan – utgår från att texten
nämner ”Hunding”, inte ”hundmargs”; och således i det avseendet ansluter till Moberg.)
Alltså, vidare, kan ”Hunding” inte vara rätt ord, enligt Körner.
Hela diskussionen kring utifall det ska stå ”Hunding” eller ”Hundmargs”, inklusive
tvisten kring Hunding som omnämnt hövdinganamn kontra Styrbjörn som möjlig hövding
utifrån Hjaltasons skaldevers, anser föreliggande undersökning ta sig ganska märkliga uttryck.
Särskilt med tanke på att man endast diskuterar och undersöker i riktning bort från den för
sammanhanget kanske viktigaste frågan. Dvs: Kan Styrbjörnsgestalten skönjas i materialet?
Föreliggande undersöknings uppfattning är att det inte finns något missförstånd från
nedtecknarens sida eller något felaktigt nedtecknande av ord/namn. För det första råder det
ingen tvekan om att det står ”Hunding” i handskriften (detta medger även Körner). (Att ordet

44
”hundmargs” kommit in i bilden beror, som beskrivits i kapitel 2, på en serie smått
komplicerade interdisciplinära tidigare missförstånd i forskningen.)141 För det andra anser
föreliggande undersökning också att Hunding är ett alldeles utmärkt ord för att uttrycka
”Styrbjörn”.

Förutsättningarna är således:

1. Enligt Styrbjarnar þáttr Svíakappa i Flateyjarbók rör Hjaltasons två verser en strid mellan
Erik Segersäll och Styrbjörn Starke.

2. Dock omnämnes inte Styrbjörn i de för slaget vitala verserna (dvs Hjaltasons verser).

3. En ”Hunding” nämns som härförare i Hjaltasons vers 2 (”Det var lätt at fånga Hundings
här”).

Enligt min uppfattning är det oerhört märkligt att i det läget gå direkt till en negativistisk
utredning som syftar till avfärdandet av Styrbjörn, istället för att fundera kring vad i
skaldematerialet som eventuellt talar för Styrbjörn. Ett argument som ytterligare borde
förstärka en sådan tanke är att det möjligen skulle kunna vara naivt att tro att sådana stora och
avgörande element som namnmissar mycket gravt skulle ha missförståtts av i övrigt mycket
skärpta skriftlärda. Först bör man därvidlag, enligt föreliggande undersökning, mycket noga
kontrollera om det finns relevanta skäl att anta något sådant. Vad man således då bör inleda
med utifrån ovan nämnda förutsättningar är att fråga sig vad det är för slags text man har att
göra med. Det är således en skaldevers skriven i dróttkvætt. Det signifikativa för
fornvästnordiska skaldeverser, inte minst sådana i dróttkvætt, är att de kännetecknas av att de
ska beskriva aktörer och händelser på ett så virtuost och konstfullt sätt som möjligt, inte minst
genom olika vedertagna poetiska omskrivningar, utan att (åtminstone för de samtida
konsumenterna) förlora sig i sak. Mycket viktiga inslag utgöres av heitin och kenningar. Det
naturliga i det här fallet borde då vara att fråga sig huruvida ”Hunding” på ett relevant sätt
skulle kunna utgöra poetisk omskrivning för ”Styrbjörn”.
Föreliggande undersökning har utan tvekan kommit fram till att ”Hunding” i det fallet är ett
perfekt valt ord, och detta både i heiti- och kenningavseende.
Vi kan börja med heitidiskussionen, eftersom den möjligen är enklast. Som nämnts ovan
(och i kapitel 2), så har Snædal (1985) tidigare utpekat att ”Hunding” finns angivet som heiti
för ”sjökonung” i Snorres Edda. Hon menar därvid att detta i Hjaltasons vers 2 ingående heiti
talar för ett åsyftande på Styrbjörn utifrån att denne måste kunna anses ha setts som en
sjökonung.142 Föreliggande undersökning håller med om detta, men anser det dock nödvändigt
att betydligen utveckla diskussionen och förstärka argumenten. Om vi först börjar med att
granska Snorres Edda, även kallad Den Yngre Eddan och Prosaiska Eddan, så återfinnes
presentationer av olika fornnordiska skaldeheiti främst i delen Skáldskaparmál; som inom sitt
övriga textsammanhang också är en kartläggning av heitin och kenningar.143 För begreppet
”sjökonung” finns således ca 80 olika heiti, inklusive ”hunding” (isl hundingr). Snorres Edda
är daterad till ca 1220, och är bevarad genom främst fyra handskrifter med mera textkritiskt
värde: Codex Upsaliensis, Codex Regius, Codex Trajectinus samt Codex Wormianus, varav
den förstnämnda (även kallad Uppsala-eddan) är den äldsta; daterad till ca 1300-1325.144 Det
finns dock även äldre källmaterial att tillgå i avseende av fornnordiska heitin, nämligen den
anonyma fornvästnordiska Þulur; daterad till 1100-talet. Detta verk är en sammanställning av
fornnordiska heitin för en lång rad företeelser; t ex kungar, Oden, fiskar, fåglar och mycket
annat. I Þulur, Sækonunga heiti, vers 3, femte heiti (första ordet, tredje raden), framgår
således att ”Hunding” är ett vedertaget fornvästnordiskt heiti för ”sjökonung”.145 Att

45
Styrbjörnsgestalten var omtalad som sjöfarande hövding framgår också (förutom genom
traditionen) av Lausavísur, vers 2 och 3 (se 3.1.4.), i Styrbjarnar þáttr Svíakappa. Att det kan
anses relevant att kalla en sjöfarande vikingahövding för sjökonung i en skaldedikt är givet.
Det säger sig självt, samtidigt som det finns otaliga andra exempel på sådana uttryck i
skaldediktningen i övrigt. Föreliggande undersökning anser således att Hjaltasons uttryck
”Hundings här”, dvs ”sjökungen och hans här”, är tveklöst relevant och väl valt avseende
Styrbjörn och hans trupper utifrån situationen att dessa i krigiskt syfte har anlänt till Uppsala
med en flotta. Hunding är därvid således ett relevant heiti för Styrbjörn. Därpå har vi frågan
om huruvida ”Hunding”/”Hundings här” även skulle kunna vara lämpliga kenningbegrepp för
en eventuell Styrbjörn och hans krigare. (En kenning är en poetisk omskrivning av mera
komplext slag än ett heiti, som är mer av en poetisk synonym.)
Det skulle ytterligare kunna förstärka en uppfattning om att det är just Styrbjörn som avses
om det i ett kenninguttryck skulle finnas bakomliggande element som skulle korrespondera
mot den föregivna situationen vad gäller slaget på Fyrisvallarna (t ex jämförbara
släktkonflikter inom eventuella mytologiska grunder för en eventuell kenning).
Vad som föranleder dessa funderingar är frågan om varför Hjaltason valt just heitiordet
”hunding” för sjökonung för en eventuell Styrbjörn, när det funnits så många att välja bland
(det finns sammanlagt 77 heitin för ”sjökonung” i Þulur). En anledning till valet skulle, enligt
föreliggande undersöknings synsätt, kunna vara att det finns något ytterligare för skalden
förtjänstfullt innehåll i ordet i fråga. Det naturliga blir då att fråga sig huruvida det finns något
i det fornnordiska mytologiska bagaget som på ett någorlunda träffande vis kan stämma in på
den föregivna situationen; det vill säga Erik Segersälls kamp mot sin tronkrävande brorson,
släktuppgörelse mellan kung och usurpator, svear mot danskbaserade styrkor osv. Vad som
kan sägas därvidlag är att en karaktär vid namn Hunding förekommer i fornaldarsagan
Völsungasagan samt i den poetiska Eddan, även kallad Sämunds edda (isl Edda
Sæmundar).146 Vad som kortfattat kan sägas, av relevans för eventuella kenningmöjligheter i
sammanhanget, är att Hunding i dessa framställs som en stor krigare, samt att en stor fiende
till honom var konungen Sigmund. Till saken hör också att de båda två dräpte olika släktingar
till motparten. Det kan också nämnas att Hunding så småningom blev dräpt av Sigmunds son
Helgi, vilken därigenom tillägnades tillnamnet ”Hundingsbane”.147 Det kan egentligen räcka
att anföra dessa aspekter för att inse att ”Hunding”/”Hundings här” framstår som alldeles
utmärkt i kenningavseende för Styrbjörnsaspekten i sammanhanget, men det finns fler. En
intressant aspekt ligger också i att Helgi Hundingsbane senare, genom ett Odens ingripande i
händelseutvecklingen, anländer ”i förtid” till Valhall (där han får ta plats som en av de
främsta krigarna). Bakgrunden till detta består i att Helgi har dräpt sin svärfar Högne, vars son
Dag sedan hämnas genom att dräpa Helgi; varvid Oden lånar Dag sitt spjut till ändamålet.148
Häri finns givetvis också aspekter som kan menas knyta an till Fyrisvallstraditionen, med
Eriks löfte om att giva sig till Oden inom tio år mot en seger över Styrbjörn. Man kan även se
Styrbjörns fall som ett slags död i ”förtid” utifrån en uppfattning att Oden haft ett finger med i
spelet.149 Dessa är således aspekter som måste kunna menas vara relevanta inom ramarna för
ett skaldiskt nyttjande av ”Hunding”/”Hundings här” som kenninguttryck för Styrbjörn och
hans trupper.
Som en kompletterande utvikning inom dessa mytologiska spörsmål kan det förtjäna att
nämnas att den mytologiske Hunding i äldre germanska källor anknytes till den omtalade
stammen/klanen ”hundingarna” (forneng Hundingas), vilket i sig språkligt kan anses betyda
”Hundings ättlingar”. Intressant är också spörsmål kring en eventuell kärna av historicitet
utifrån langobardisk historia.150 Folket ”Hundingas” finns f ö omtalat i bland annat det
fornengelska skaldeverket Widsith (vanligen ansett sammanställt på 900-talet utifrån
folkvandringstida material, bevarat genom Exeterboken), där ”Hundingas” tillsammans med
ett 60-tal fornanglogermanskskandinaviska folk finns uppräknade.151

46
Widsith, andra Þulan, rad 18-23

Efter originalets fornengelska:

Ætla weold Hunum, Eormanric Gotum,

Becca Baningum, Burgendum Gifica.
Casere weold Creakum ond Cælic Finnum,
Hagena Holmrygum ond Heoden Glommum.
Witta weold Swæfum, Wada Hælsingum,
152
Meaca Myrgingums, Mearchealf Hundingum.

På nuengelska:

Attila ruled the Huns, Eormanric the Goths,

Becca the Baningas, Gifica the Burgundians.
Caesar ruled the Greeks and Caelic the Finns,
Hagena the Holmrycgas and Henden the Glomman.
Witta ruled the Swaefe, Wada the Haelsingas,
Meaca the Myrgingas, Mearc the Hundingas. 153

Slutligen för detta avsnitt ska tilläggas att ett annat heiti för sjökonung – ”Endill” –
förekommer i runinskriften på Öl 1. Även detta heiti återfinnes i Þulur (Sækonunga heiti, vers
2, fjärde heiti, andra ordet, andra raden).154 Det kan vara intressant att utpeka, eftersom Öl 1
(Karlevistenen) har diskuterats i samband med slaget på Fyrisvallarna. Denna runinskrift ska
även diskuteras i föreliggande undersökning (3.2.6.), varvid vissa jämförelser kommer att
göras till vad som har diskuterats ovan.

47
Fig 5. AM 748 I b 4° (A), bl 17 recto. Ordet ”Hunding”, heiti för ”sjökonung”, är första ordet ordet på tredje raden.
”Hunding” återfinnes således i första kapitlet av Þulur, Sækonunga heiti, vers 3, femte heiti. Den arnamagnæanske
samlingen, Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum,
Reykjavik.

48
3.1.4. Lausavísur, vers 1-3. Anonyma (i Styrbjarnar þáttr Svíakappa)

Vers 1
Utskrift nedan enligt Matthew Townend; svensk översättning av Carl L Thunberg:

Hildr stendr hverjan myrgin Strid står varje morgon;

hjaldrs und rauðum skildi:
nú hafa sigmeyjar settan
sverðleik Donum harðan;
eiguð vifa (vægi)
(vill) Baldrs foður illan
(Óðinn) Hoðr sem allir
óljósan (val kjósa). 158
den upprymda församlingen med röda sköldar155
har nu segerns mö formerat fint; 156
den danska svärdsstriden är hård
och kraftfullt obarmhärtig.
Balders fader är febrig 157
Odin är obeveklig;
stunden nalkas, strid ska stå.159

Vers 2
Utskrift nedan enligt Matthew Townend; svensk översättning efter Ludvig F A Wimmer
enligt redigering i Curt Weibull 1964:

Eigi vildu Jótar Icke ville Jyderna

reiða gjald til skeiða,
áðr Styrbjarnar stœði
Strandar dýr á landi;
nú's Danmarkar dróttinn
í drengja lið genginn;
landa vanr ok lýða
lifir ánauðr hann auðar. 160
bringa godset till skeppen,
förrän Styrbjörns skepp
stod på land;
nu är Danmarks drott
gången i kämparnas här;
berövad land och folk,
lever han kuvad av ödet.161

Vers 3
Utskrift nedan enligt Matthew Townend; svensk översättning av Carl L Thunberg:

Lætr eigi mik, lýtir Från havet det vanställda, förfärliga162

liðbands sás frið grandar,
(reiðr emk stála stýri)
Styrbjorn vesa kyrran;
þat mun sáð of síðir
signennum her kenna
(roðin eru leyfðra lofða
lindi) sôr at binda. 164
stridsbröder freden bryta;
blixten är kusk, djärvhet roder,
Styrbjörn är lugn.
Från fjärran styr han mot tiden163
segerviss sig hären känner;
den glittrande rödfärgens strider hägrar,
en källa till sorg.165

Verserna är utförda i dróttkvætt av okänd upphovsman (se dock undersökningens diskussion

avseende Björn Ásbrandsson i dessa avseenden under 3.2.8.1.), daterade till senare delen av
900-talets andra hälft.166 Bevarad i nedskriven form genom Flateyjarbók (ca 1387-1395).
Utöver detta förekommer dessa Lausavísur även i handskriften AM 761 b 4° x (761bx) (ca
1700). Inom den moderna källkritiska historieskrivningen (dvs ”linje 2” och ”linje 3”)
avseende slaget på Fyrisvallarna, så har av dessa tre verser endast vers 2 varit närvarande i
diskussionen. Lausavísur, vers 2 (från Styrbjarnar þáttr Svíakappa) har därvidlag främst

49
utgjort diskussionsgrund för spörsmålet huruvida versens andra halva (dvs: ”nú's Danmarkar
dróttinn í drengja lið genginn; landa vanr ok lýða lifir ánauðr hann auðar”; ”nu är Danmarks
drott gången i kämparnas här; berövad land och folk, lever han kuvad av ödet”) kan anses
innebära att meddelandet handlar om danske kungen Harald Blåtand Gormsson eller ej.
Stundom också med diskussioner kring huruvida det skulle kunna röra dennes eventuelle
broder Toke Gormsson.167 Denne framträder i Hällestadsstenarnas och Sjörupstenens
runinskrifter, och omnämnes därvidlag som ”drott” (vilket kan innebära såväl ”hövding” som
”kung” i utsträckt mening). I dåtida geografiskt Skåne-perspektiv var Toke Gormsson således
en drott på danskt område. Som även tidigare nämnts, avser inte föreliggande undersökning
att närmare diskutera Harald Gormssons vara eller icke vara i slaget på Fyrisvallarna (enligt
föreliggande undersökning en relativt ovidkommande fråga vad beträffar slagets
grundelement).168
Vad gäller dessa anonyma Lausavísur från Styrbjarnar þáttr Svíakappa, vers 1-3, har
undersökningen stött på en del praktiska problem att lösa initialt. Det synes nämligen endast
vara vers 2 som tidigare beaktats av forskningen. Detta är märkligt i sig. Av vilken anledning
skulle man rimligen kunna mena sig inte ”behöva” närmare belysa/analysera vers 1 och 3, om
så endast för kontroller och jämförelser mellan källorna genom t ex olika typer av likheter i
innehåll, uttryckssätt m m? Även de allra minsta spår av innehållsliga relevansaspekter måste
ju rimligen i ett fall som detta anses viktiga för en helhetsbild, med tanke på den mycket
begränsade källmaterialsituationen. Än värre är att det inte ens synes finnas översättningar till
svenska av dessa båda verser.169 Jag har därför nödgats lägga ett betydande arbete på att
översätta dessa konstfulla verser; med allt vad det innebär av jämförelser, avvägningar,
synonymassociationer etc. Till sist har jag därvid kunnat framlägga översättningar som
undersökningen kan anse hålla. Det bör framhållas att jag därvidlag inte har haft ambitionen
att prestera översättningar utifrån konstnärliga prioriteringar, utan främst inriktat mig på de
innehållsliga aspekterna.
Vad har då verserna möjligen att bidraga med i en tolkning av slaget på Fyrisvallarna?
Först och främst ska framhållas vad som nyss anmärkts, dvs det intressanta i kontroller,
jämförelser etc. Det har också visat sig att en del tänkvärda aspekter finns i innehållet. Främst
i form av uttryck, heitin, kenningar etc, vilka skulle kunna anses korrespondera mot andra
delar av källmaterialet, eller på annat sätt anses vara värda kommentar.

I vers 1: a) ”… den upprymda församlingen med röda sköldar har nu segerns mö formerat
fint”. Segerns mö innebär segerns valkyria, Sigrun. Detta skulle kunna anses korrespondera
mot Öl 1, som talar om stridens mö; dvs valkyrian Trud. 170 b) Versen utpekar att en stor
avgörande strid är förestående. Strider står visserligen ”varje morgon”, men samtidigt
omnämnes att en särskild strid nalkas; en strid av uppenbarligen mycket högre vikt än strider i
största allmänhet. Vad gäller denna strid så meddelar versen att man upplever att den är den
högste gudens oundvikliga vilja (”Odin är obeveklig; stunden nalkas, strid ska stå”).

I vers 2: Först kan det vara lämpligt att föreliggande undersökning meddelar sin syn på
tidigare forsknings tolkningar av vers 2. Därvid anser föreliggande undersökning att man har
rätt när man menar att det i versen inte finns något bevisande ifråga om huruvida Harald
Gormsson (eller för den delen Toke Gormsson) kan tolkas in i versens text. Föreliggande
undersökning anser inte heller att detta är särskilt viktigt i sammanhanget, eftersom
grundfrågorna avser huruvida Hjaltasons verser och vissa runinskrifter (främst DR 279 och
DR 295, men även Ög 81) omtalar samma slag, samt huruvida ett Uppsalaslag i slutet av 900-
talet kan anses ha stått mellan huvudkontrahenterna Erik Segersäll och Styrbjörn Starke. I så
måtto ligger således ingenting avgörande i huruvida någon Gormsson kan anses omnämnd
eller icke i versen ifråga. Vidare kan, ändå, anföras en ganska naturlig infallsvinkel som inte

50
tidigare är diskuterad, nämligen huruvida texten ”nú's Danmarkar dróttinn í drengja lið
genginn; landa vanr ok lýða lifir ánauðr hann auðar” möjligen skulle kunna anses handla om
Styrbjörn själv (vilket f ö också torde kunna vara naturligt att anta, eftersom det är honom det
talas om i versen). Detta i sådana fall utifrån en uppfattning om den föregivna situationen i att
sistnämnde i traditionens lägesbeskrivning anges ha verkat som dansk hövding, samt även
ansett sig berövad sin rättmätiga del av Sveaväldet. En sådan uppfattning skulle således ha ett
relevant samband med en tolkning av versdelen i linje med ”nu är den danske drotten gången i
kämparnas här; berövad land och folk, lever han kuvad av ödet”. ”Ödet” anspelas f ö också på
i vers 1 (”segerns mö”, r 3, samt ”stunden nalkas, strid ska stå”, r 8) och vers 3 (”Från fjärran
styr han mot tiden”, r 5).171

I vers 3: Versen beskriver att Styrbjörn och hans här färdas till sjöss mot en uppenbarligen
avgörande strid. Därvid kan anföras att versen i sitt innehåll rent allmänt kan menas ligga i
linje med händelseutvecklingen för upptakten till slaget på Fyrisvallarna, såsom detta framstår
genom traditionen. Det finns också uttryck som möjligen skulle kunna ses som
korresponderande gentemot det övriga källmaterialet, och i linje med uttryckssätten i dessa
övriga kvarlevor. Exempel: a) Versens dramatiska beskrivning av havet och den lugna
ledargestalten Styrbjörn. Detta skulle kunna jämföras med Karlevistenens inskrift och dess
uppburne ledargestalt som beskrivs med orden ”Ej skall en rättrådigare, kampstark ’vagn-
Vidur’ på sjökungens väldiga mark råda över land i Danmark”. Således ett starkt fokus på
havet som element för respektive texters ledargestalter (se f ö även diskussionen avseende
ordet ”foldar” under 3.2.6.1.).172 b) Begreppet ”stridsbröder” skulle kunna anses
korrespondera mot Hällestadsstenarnas inskrifter (i synnerhet DR 295, som uttalat talar om
stridsbrödraskap).

51
Fig 6. GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók, bl 87 recto. Handskrift på pergament; ca 1387-1395. Vers 1 börjar på rad 4, sp
2. Vers 2 börjar på rad 18, sp 2.. Vers 3 börjar på rad 52, sp 2. Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek,
Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.

52
3.1.5. Háttalykill, vers 57 & 61. Ragnvald jarl & Hall Torarinsson (Rognvaldr jarl &
Hallr Þórarinsson)

Vers 57 enligt redigering av Jón Helgason og Anne Holtsmark:

Styrfimr Styrbjǫrn réð til styrjar

styrtimr meginsnimma,
hildingr gekk at hildi
hildar fúss und skildi;
eggþinga skar eggjum
eggjandi fjǫr seggja,
vargfæðir rauð vargi
varghollr granar mǫrgum.173

Dansk översättning av desamma:

Den kampbehændige Styrbjörn begynte meget tidlig på kampe; krigeren gik kampvillig under
skjoldet ud i kampen; krigeren overskar mændenes liv med sværdsæggene; den ulvene gode
kriger rødfarvede kæben på mangen en ulv.174

Vers 61 enligt redigering av Jón Helgason og Anne Holtsmark:

Frétt’r, at Eiríkr, átti

Eggmót, sás rauð spjót,
(frægr gerði val viga)
vits mǫrg (konungr bjǫrg),
þvit blóðstari bæði
bens nýtti sér fen
(frægr þótti sá flotnum
foldar vǫrðr) ok hold.175

Dansk översättning av desamma:

Det er erfaret, at Erik, som rødfarvede spydene, havde videnom mange kampe; den berömte
konge gav ravnen føde, ti den fik både blod og kød; den konge tyktes mændene berömt.176

Verserna är utförda i dróttkvætt av norskfödde Orkneyjarlen Ragnvald jarl Kali Kolsson (ca
1100-1158; senare norskt helgon under namnet S:t Rögnvald av Orkney) och den isländske
skalden Hall Torarinsson, och daterade till tidigt 1100-tal.177
Bevarade i nedskriven form genom Holm papp 25 8°x (papp25x) och UppsUB R 683x
(R683x); avskrifter efter ett pergamentsmanuskript som gick förlorat på 1600-talet. Háttalykill
är ej bevarad i sin helhet, varvid en stor del av verkets slut saknas. Sammantaget är 82 verser
bevarade. Verket kan innehållsmässigt sägas vara en kommenterad uppräkning av
fornnordiska hjältar. I den tidigare delen legendariska sådana, i den senare delen historiska.
Formen är i hög utsträckning greppaminni; ett slags hopvävda frågor med korresponderande
svar. Háttalykill omtalar såväl Styrbjörn som Erik inom den del som omtalar historiska
hjältar.178 Vid en första anblick kanske det synes som om materialet är alltför vagt och magert
för att kunna användas i sammanhang av slaget på Fyrisvallarna. Styrbjörn och Erik nämns
för det första inte i samma vers, den förstnämnde i vers 57, den sistnämnde i vers 61.

53
Men det är viktigt i sig att verserna med Styrbjörn och Erik bidrar till att stärka det samlade
källmaterialet för dem som historiska aktörer. Som vi ska se nedan finns det dessutom
relevant innehåll i materialet som är av högt intresse att beakta.
Háttalykill omtalar inledningsvis en lång rad fornordiska aspekter av många olika slag.
Mot slutet av verket (det som finns bevarat), omtalas de, i skaldernas ögon, främsta av
senvikingatida/tidigmedeltida krigare. De flesta av dessa utgöres av norrmän som Harald
Hårfager, Olav Tryggvasson, Håkon Jarl, Harald Gråfäll, Olav den helige och Harald
Hårdråde. Två danskar från perioden har ansetts värda att omskriva, liksom två svenskar.
Danskarna som återfinnes i materialet är Sven Tveskägg och Knut den store, svenskarna är
Styrbjörn Starke och Erik Segersäll.
Ett problem med Háttalykill kan anses finnas i aspekter som har med tidskriterier att göra.
Verket är daterat till 1100-talets första halva. Erik ska ha dött innan (eller omkring) år 1000,
och Styrbjörn, enligt tradtionen, vid slaget på Fyrisvallarna under sent 900-tal. Detta innebär
ett tidsspann på drygt 100 till högst 150 år räknat till verkets tillkomst, vilket kan anses vara i
mesta laget för en närtida berättande källa. Om man utgår från att ca hundra år, eller några
generationer, är ett källkritiskt acceptabelt tidsavstånd för sistnämnda, så kan man dock ändå
mena att detta möjligen är ett relevant gränsfall. Och inte minst eftersom det ändå handlar om
så pass viktiga och naturligen ihågkomna aktörer som en kung och hans främste konkurrent.
En särskilt intressant iakttagelse rör avslutningen av Háttalykill, vers 61: ”(frægr þótti sá
flotnum foldar vǫrðr) ok hold”.179 Enligt detta torde tolkningsutrymme finnas för att anse att
där menas att den ”berömde kungen” Erik också var omtalad för sitt värn gentemot ”den
berömda flottan av foldar”. Det ligger givetvis mycket nära till hands att tolka texten till att
detta avser värnet mot den här som via sjövägen i flotta anlände till slaget på Fyrisvallarna.
Ordet ”foldar” är också intressant avseende betydelser av ”bred vik” etc. I så måtto skulle
”foldar” mycket väl kunna ha använts som kenning-ord för Östersjön, vilket enligt såväl
primärkällor som muntlig tradition i mycket framstår som ”Styrbjörns hav” i tiden innan
slaget på Fyrisvallarna.180 Efter detta slag framstår det sedan i mycket som att Erik Segersäll
dominerade detta hav.181
Ordet ”foldar” är dessutom intressant för denna undersökning eftersom det även återfinnes i
Karlevistenens runinskrift.182 Samband kan möjligen heller inte uteslutas. Ordet kommer att
diskuteras och problematiseras ytterligare i särskilt avsnitt under kapitlet om Karlevistenen.183

54
 x
Fig 7. UppsUB R 683 folio, bl 131 recto. Hs papper; ca 1650-1700. Vers 52-54 samt 57-58 av Háttalykill. Vers 57 börjar på
rad 5, vänster sp. Uppsala universitetsbibliotek; Carolina Rediviva, Uppsala.

55
 x
Fig 8. UppsUB R 683 folio, bl 132 recto. Hs papper; ca 1650-1700. Vers 61-64 av Háttalykill. Vers 61 börjar på rad 1,
vänster sp. (Ordet ”Foldar”, som belysts ovan, och i analogi med Öl 1, återfinnes som första ord på åttonde raden i denna
vers. Se f ö även bilaga 4.) Uppsala universitetsbibliotek; Carolina Rediviva, Uppsala.

56
3.2. Runinskrifter
Några kortfattade anvisningar avseende läsning av runinskrifter utifrån translitterationer,
transkriberingar och översättningar ska initialt avlämnas.
Vid studier av runinskrifters innehåll utifrån translitterationer av runinskrift,
transkriberingar till runsvenska (motsv) och översättningar till nusvenska (motsv) kan det
vara viktigt att vara orienterad i ett antal förhållanden. Viktiga exempel gäller paranteser. Ord
inom parenteser (avseende translitterationer och transkriberingar), innebär intolkningar av
ord, ordelar eller enskilda skrifttecken av antingen bortfallen eller tveksam del av inskriften.
Ord, orddelar eller enskilda skrifttecken inom parantes innebär alltså att man (t ex SRD; SR;
DR; NR) har utfört hypotetisk tolkning av bortfallen (eller tveksam) text. När dock en hel
inskrift är satt inom klammerparantes innebär detta att runstenen (motsv) är förkommen, men
att den dock finns bevarad genom pålitliga avbildningar.184
En annan viktig aspekt, avseende översättningar till nuspråk, rör ord, orddelar eller enskilda
skrifttecken (motsv) som skrivits med fetstil. Detta innebär att man inte ansett sig kunna tolka
viss textdel, varigenom man istället inskrivit sådan del i form av translittererad runinskrift i
översättningen.185 För ytterligare orientering i spörsmål kring studier av runinskrifter - se t ex
Sveriges Runinskrifter (1900- ); Sven B F Jansson (1984); Carl L Thunberg (2010a, 2010b,
2011a, 2012); Ann-Sofie Gräslund (1990-91, 1992); Lis Jacobsen & Erik Moltke (1941-1942,
1942); Erik Moltke (1976); Nils Åge Nielsen (1983); Sophus Bugge (1891-1924); Lennart
Elmevik, Lena Peterson, Svante Lagman & Henrik Williams (red) (1989); Otto von Friesen
(1928); Magnus Olsen (1941-1960); Lena Peterson (1994, 2004, 2006); RAÄ (raä.se), och i
dessa anförd litteratur.186

57
3.2.1. DR 131. Års. Års hd. Ålborg amt

Runinskrift:
Translitteration:
§A : osur : sati : stin : þonsi : aft : ual:tuka : trutin : ¶ × sin
187
§B × stin : kuask : hirsi : stonta : loki : saR : ual:tuka × ¶ × uarþa : nafnib

Normalisering till fornvästnordiska:

§A Ôzurr setti stein þenna ept Valtóka, dróttin sinn.
188
§B Steinn kveðsk hérsi standa lengi, sá Valtóka varða nefni.

Normalisering till rundanska:

§A Azur satti sten þænsi æft Waltoka, drottin sin.
189
§B Sten kwæþsk hersi standa længi, saR Waltoka warþa næfni.

Översättning till nudanska:

190
Asser satte denne sten efter sin herre Valtoke. Stenen forkynder, at den længe vil stå her; den skal nævne Valtokes varde.

Fig 9-10. DR 131. Runsten av granit. Höjd: 160 cm. Bredd: 77 cm. Tjocklek: 36 cm. Runhöjd: 14-19,4 cm. Inskriften läses
från vänster till höger i bustrofedon – från framsidans nedre högra hörna längs stenens kant; sist den inre skriften. Därefter
från baksidans nedre högra hörna på samma sätt, och sist det inre textbandet nedifrån och upp. Efter Nationalmuseet
København/Nordisk forskningsinstitut, Københavns universitet.

Aarsstenen (eller Årsstenen) är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2:
Vikingetid”, med typbestämd inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)”.191
Typologiskt är ristningen mycket intressant, eftersom den, enligt föreliggande undersöknings
uppfattning, skulle kunna anses vara en blandform av stilgrupperna RAK och Fp.

58
Förstnämnda stilgrupp (i bruk ca 980 till ca 1015) kännetecknas av längsgående runband med
övergripande stil av raka avslutningar och frånvaro av rundjurshuvuden, medan sistnämnda (i
bruk ca 1010 till ca 1050) kännetecknas av runband avslutade med ormhuvud i
fågelperspektiv (således förkortat ”Fp”). På denna intressanta runristning kan man se att
mellanrummet mellan runbanden på b-sidan försetts med vad som synes vara ögonlober,
enligt samma mönster och perspektiv som igenkännes från ristningar utförda i Fp.
Vad gäller den Toke (Gormsson) som omtalas i Hällestadsstenarnas och Sjörupstenens
inskrifter (se nedan) finns övertygande samband som innebär att det inte finns anledning att
betvivla att det i dessa rör sig om en och samma Toke. Vad däremot gäller den Valtoke (el
Val-Toke) som omtalas i Aars-stenens inskrift, så finns det kanske egentligen inget som mera
direkt utpekar samband med vare sig dessa nämnda runstenar eller slaget på Fyrisvallarna.
Aarsstenen är för sammanhanget avfärdad av Lauritz Weibull, och jag kan hålla med om att
den till synes kan framstå som långsökt i sammanhanget när man läser Lauritz Weibulls
diskussioner och argument.192
Det finns dock några omständigheter värda att beakta om man skulle vilja argumentera
för att det här skulle vara samma Toke som den i Hällestadsstenarnas och Sjörupstenens
inskrifter omtalade. Som bakgrund till en sådan belysning kan det vara relevant att först
belysa att Ludvig Wimmer (1893-1908 [1893-95]), kortfattat uttryckt, menade att vi här har
att göra med en ytterligare runsten över samme Toke som i sistnämnda inskrifter, rest av
ytterligare en av Toke Gormssons hirdmän.193 Wimmer stöder sig främst på a) namnet Toke,
b) inskriftens innehåll som meddelar att en Asser rest en sten över sin drott Val-Toke, samt c)
en datering av runstenen. Lauritz Weibull avfärdar Wimmer och menar bl a att namnet Toke
var ”allmänt”, samt att det inte går att tidsfästa runstenarna till ”tiden närmast efter åren 980-
985”. Lauritz Weibull framför därvid, delvis korrekt, att ”en dylik skarpt begränsad
tidssättning är givetvis lika omöjlig, då det gäller odaterade inskrifter med runor som med en
senare tids bokstäver”. Föreliggande undersökning anser, i dessa avseenden, att Wimmer
(1893-1908 [1905]) ger sig in i en ganska hopplös diskussion där han tidsmässigt försöker
precisera den danska runskriftsutvecklingen för områdena ifråga jämfört med övriga
Danmark. Detta för att ernå skillnader mellan Östra Danmark och Skåne jämfört med Västra
Danmark, Jylland och öarna, i syfte att kunna precisera inskrifterna ifråga till närmast exakta
årtal och för att särskilja dessa ”Tokestenar” från andra där namnet förekommer. 194

Föreliggande undersöknings analys avseende ovanstående är följande:

1. Lauritz Weibull har i viss mån rätt i att namnet Toke framstår som ett vanligt danskt
vikingatida namn. Att klassificera det så starkt som ”allmänt” framstår dock som ett alltför
hastigt antagande. Man bör därvid hålla i minne att runstensmonument har viss
högreståndsprägel över sig, vilket då med stor sannolikhet kan innebära att t ex namnskick i
runristningar är mest representativt avseende de mera välbesuttna. Vanliga namn i
runinskrifter behöver således inte ha varit allmänna bland folk i gemen. En mera rimlig
klassificering vore därför ”frekvent förekommande i danska runinskrifter”. (Namnet
förekommer f ö i ett knappt 40-tal danska vikingatida runinskrifter)195

2. Lauritz Weibull har rätt i att det inte går att årtalsprecisera runinskrifter (såvida årtal då inte
framgår av meddelandet förstås). Detta gällde då, och detta gäller idag. Här har Wimmer helt
klart gått alldeles för långt. Helt i onödan också, eftersom Aarsstenen kan tidsfästas på
tillräckligt relevant sätt utan årtalsbestämmelser.

3. Nutida runstensdatering innebär ett relevant sätt datera olika stilar (även om lokala och
andra avvikelser inte kan borträknas). Inte på årtalet, men ändå i tillräckliga grova drag. Att

59
Aarstenen skulle vara rest senare än slutet av 900-talet till senast tidigt 1000-tal är knappast
rimligt att argumentera för. Aarsstenen är enligt dansk inskriftstyp klassificerad som Efter-
Jelling (oldda), vilket innebär: vikingatid; efter Harald Gormssons Jellingemonument.

Föreliggande undersökning vill starkt poängtera ett antal tänkvärda omständigheter avseende
Aarsstenen. Dess inskrift meddelar således att en Asser rest stenen efter sin drott Valtoke,
samt att stenen ska stå länge och borga för att eftermälet inte bortglömmes. Precis som
avseende DR 295 och DR 296, så specificeras här i själva texten att stenen ska borga för
minnet. Detta är värt att nämna, eftersom det tydligt påvisar samstämmighet mellan
hirdmännens sätt att uttrycka sig.
Tänkvärt är också att såväl ”den jyske” som ”den skånske” Toke presenteras som drott.
En annan viktig omständighet är att Val-Tokes sten är rest i just Aars; dvs i samma härad som
Jellingestenarna (över kungarna Gorm den gamle och Harald Gormsson). I denna kontext
skulle inte en Toke Gormsson behöva större presentation än vad som framgår av Aarsstenens
inskrift. Namnet Valtoke innebär en betydelse av Krigs-Toke. Ett profilerande tillnamn som
förled således. Om detta är samma Toke som Toke Gormsson, så torde det ha stått klart för
alla i det vikingatida Aars vems son Krigs-Toke var, och därmed göra upplysningen ”Gorms
son” relativt överflödig i denne sons fall.
Föreliggande undersökning anser därmed ändå inte att man kan koppla Aarsstenen till slaget
på Fyrisvallarna på ett nödvändigt sätt, men anser heller inte att man helt kan ignorera den i
diskussionen. Sistnämnda eftersom:

1. Den ligger relevant till tidsmässigt.

2. Den omtalar en Krigs-Toke som en drott, och är rest av en av hans män; vilket
korresponderar mot Hällestadssituationen. (Även de likartade uttryckssätten kring att
stenen ska borga för minnet kan förtjäna att hållas i visst minne vad gäller viss
samstämmighet mellan Aarsstenen och Hällestadsstenarna DR 295 samt DR 296.)

3. Om Krigs-Toke och Toke Gormsson är samma person, och varande kung Gorms son, så
befinner sig Aarsstenen i en kontext som framstår som ett mycket relevant rumsligt
sammanhang (dvs i närhet av Jellingestenarna över kungarna Gorm och Harald Gormsson).

Med denna genomgång och utredning i minne avser föreliggande undersökning att bortse från
Aarsstenen DR 131 som källmaterial avseende slaget på Fyrisvallarna. Detta eftersom dess
innehåll har ansetts för vagt. Undersökningen anser den dock vara intressant i diskussionen
genom tänkvärda aspekter i text, tidsmässighet och rumslig kontext.

60
3.2.2. DR 216. Tirsted. Fuglse hd. Maribo amt

Runinskrift:
Translitteration:
§A osraþr auk hiltu(-)-R ¶ raisþu stain þansi ¶ aft froþa fronti sin ¶ sin ian han uas þo foink ¶ uaiRa
196
§B ian han uarþ tauþr o suo¶þiauþu auk uas furs ¶ i frikis ioþi þo aliR uikikaR.

Normalisering till fornvästnordiska:

§A Ástráðr ok Hildu[ng]r/Hildv[íg]r/Hildu[lf]r reistu stein þenna ept Fraða/Freða, frænda sinn sinn, en hann var þá
feikn(?) vera,
197
§B en hann varð dauðr á Svíþjóðu ok var fyrstr(?) í(?) Friggis(?) liði(?) þá allir víkingar.

Normalisering till rundanska:

§A Asraþr ok Hildu[ng]R/Hildv[ig]R/Hildu[lf]R resþu sten þænsi æft Fraþa/Fræþa, frænda sin sin, æn han was þa fækn(?)
wæRa,
198
§B æn han warþ døþr a Sweþiuþu ok was fyrst(?) i(?) Friggis(?) liði(?) þa alliR wikingaR..

Översättning till nudanska:

Asråd og Hilding (el. Hildvig) reste denne sten efter Frede, deres frænde (?); men han var da (?) faink uaira; og han fandt
199
døden i Svitjod og var fursifrikisiaþi, derefter (?) alle vikingerne.

Fig 11. DR 216. Runsten av granit. Höjd: 254 cm. Bredd-dimensioner:125-140-190 cm.
Runhöjd: 7,5-25 cm. Inskriften läses i parallellordning. Inskriften börjar längst ned till
höger. Foto förf.

61
Denna runsten införes härmed av föreliggande undersökning som källmaterial avseende
ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”. Det initialt intressanta för föreliggande undersökning
vid uppmärksammandet av denna runinskrift var att Frede har funnit döden i Svitjod kopplat
till något ”furs”, samt att runstenen har relevant datering i förhållande till slaget i fråga.
Runstenen återfinnes numera på Nationalmuseet i Köpenhamn, efter att tidigare befunnit sig
som byggsten i kyrkogårdsmuren vid kyrkan i Tirsted; tillika dess tidigaste kända förekomst.
Stenen är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2: Vikingetid”, med typbestämd
inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)”.200 Typologiskt kan man hänföra ristningen till
stilgrupp RAK. Inskriften besitter enligt föreliggande undersökning innehållsaspekter som i
mycket hög grad gör den intressant för slaget på Fyrisvallarna. Märkligt nog har detta aldrig
tidigare uppmärksammats. Inskriften är behängd med språkliga fel och är tidigare otolkad i
vissa delar. Den har därvid ansetts mycket svårtolkad, och anses utförd av en på olika sätt
relativt slarvig runristare.201 Det är dessa aspekter som bör vara vägledande avseende
problematisering av innehåll och stavningsavvikelser. Som framgår av tidigare tolkningar är
en rent språklig analys inte tillräcklig i det här fallet. Det torde också kunna menas att det inte
finns tillräckligt mycket text tillgängligt av denne runristare/författare för att kunna göra de
nödvändiga jämförelser som en sådan analys skulle avkräva. Här bör därför istället vikt läggas
vid att brister har uppstått genom aspekter som naturliga missförstånd; med brister i
kommunikation, talspråk, skriftfärdigheter och uppfattningsförmåga hos de historiska
aktörerna.
Inskriften innehåller alltså intressanta otolkade partier. Den avslutande delen av inskriften
lyder ”[...] ian han uarþ tauþr o suo¶þiauþu auk uas furs ¶ i frikis ioþi þo aliR uikikaR”.
Ett ytterst vitalt parti av slutet (”furs ¶ i frikis ioþi”) har inte tidigare kunnat tolkas till annat
än just detta intetsägande (eller ”fursifrikisiaþi”, som det utskrivits inom översättningen).
Man kan alltså konstatera att a) Frede ”fann döden i Svitjod”, samt att b) runinskriften är
utförd i slutet av 900-talet. Båda dessa aspekter passar givetvis in i sammanhang av slaget på
Fyrisvallarna. Vidare kan ordföljden ”han fandt døden i Svitjod og var fursifrikisiaþi” tolkas
som att ”han fann döden i Svitjod” följt av en mera exakt angivelse i form av ”furs” och ”i
frikis ioþi” (sammanslaget utskrivet till ett intetsägande ”fursifrikisiaþi” i översättningen till
nudanska). Att ”furs” kan anses innebära ”Fyris” är givet.
Vidare kan man möjligen, med stavningsavvikelser av olika anledningar (se ovan) i
åtanke, mena att det finns starka gemensamma nämnare mellan ordföljden ”frikis ioþi”
(”...frikisiaþi”) och ordföljden ”virkis garði” i Lausavísur, vers 1, av Torvald Hjaltason (dvs
den mera exakta plats på ”Fýrisvallar” där Erik ”nedhuggit krigarna”). Denna ordkombination
i runinskriften har enligt min uppfattning alltför stora likheter med ett Fýris virkis garði för att
kunna förbises. (I Hjaltasons vers 2 benämnes f ö också de nedhuggna krigarna som vikingar,
vilket också det korresponderar till avslutningen av runinskriften.)
En ny tolkning av det tidigare ofullständigt tolkade partiet kan därvid av föreliggande
undersökning föreslås till att Frede inte bara ”fann döden i Svitjod” i slutet av 900-talet, utan
också vid ”Fyris”; och kanske även vid sistnämndas ”fästningsgärde”.
Detta är givetvis ett smått enastående meddelande att plötsligt eventuellt kunna foga till
övriga kvarlevor som rör slaget på Fyrisvallarna.

62
3.2.2.1. Tolkningsförslag i sammanfattning

Vad som kan förtydligas i fråga om ovan (3.2.2.) nämnda samband är således att runristaren
meddelar att Frede fann döden i Svitjod, och att denne gjorde detta i koppling till något kallat
”furs”. Detta vidare kopplat till ”i frikis ioþi þo aliR uikikaR”. Föreliggande undersökning
menar först och främst att Frede fann döden i Svitjod vid Fyris, varvid ”furs” bör kunna anses
anspela på sistnämnda plats (dvs Fyriskontexten vid Uppsala) utifrån det samlade övriga
sammanhanget i textinnehåll, tidsfaktorer och kontext.
Vad ”frikis ioþi” (”frikisiaþi”) anbelangar, så anser föreliggande undersökning att detta
kan ligga inom ramarna för godtagbara stavningsavvikelser för uttrycket ”virkis garði”;
utifrån det sammanvägda övriga sammanhang som beskrivits i det föregående. Det ska
förtydligas att föreliggande undersökning inte anser att det råder avgörande behov av att tolka
detta till ”virkis garði” för att uppnå avgörande samband med slaget på Fyrisvallarna.

Det nya tolkningsförslaget avseende den del av runinskriften som här är av relevans kan
uppdelas i två för sammanhanget relevanta ungefärliga varianter:

1. Dels en mera ofullständig variant: ”... Frede [...] fann döden i Svitjod och [...] Fyris [...],
därefter (?) alla vikingarna.

2. Dels en mera fullständig variant: ”... Frede [...] fann döden i Svitjod och [...] Fyris
fästningsgärde, därefter (?) alla vikingarna”.

Båda varianterna är givetvis ytterst relevanta för ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”.

Fig 12. DR 216. Tirstedstenen. Fuglse hd. Maribo amt.

Detaljbild: nyckelrader 5-7. Foto förf.

63
3.2.3. DR 279. Sjörup. Ljunits hd. Malmöhus län
Runinskrift:

Translitteration:
[+ sa]ksi : sati : st[in] : þasi : huftiR : o[s]biurn : (s)in : fil(a)go ' ¶ (t)u-a[s : sun :] ¶ saR : flu : aki : a[t :] ub:sal(u)m : an : ua :
202
maþ : an : u¶abn : a(f)þi.

Normalisering till fornvästnordiska:

203
Saxi setti stein þenna eptir Ásbjôrn, sinn félaga, Tó[f]a/Tó[k]a son. Sá fló eigi at Uppsôlum, en vá með hann vápn hafði.

Normalisering till rundanska:

204
Saxi satti sten þæssi æftiR Æsbiorn, sin felaga, To[f]a/To[k]a sun. SaR flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi..

Översättning till nudanska:

Saxe satte denne sten efter sin fælle Esbern, Tues (el. Tokes) søn. Han flygtede ikke ved Uppsala, men (el. han) kæmpede, så
205
længe han havde våben.

Fig 13. DR 279. Runsten av granit. Höjd: 165 cm. Bredd: 90 cm. Tjocklek: 63 cm. Runhöjd: 9-19 cm. Inskriften börjar
ytterst i stenens nedersta högra hörn, därefter på samma vis i det inre bandet, och till sist nedifrån och upp i mittbandet.
Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut, Københavns universitet.

64
DR 279 är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2: Vikingetid”, med typbestämd
inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)”.206 Typologiskt kan man hänföra runristningen till
stilgrupp RAK.
Runstenen har under 1800-talet blivit sprängd i sex stycken och använts som material vid ett
brobygge. Till viss del saknas därför vissa fragment. Stenen är f ö även känd från äldre
avbildningar.207 DR 279 och DR 295 (se nedan), har tidigare, innan föreliggande
undersöknings tolkning av DR 216 (se ovan), utgjort de mest utförliga runinskrifterna som
kan kopplas till ett slag vid Uppsala. Båda dessas innehåll bekräftar därvidlag en strid vid
Uppsala. Lauritz Weibull har, som även tidigare berörts på olika sätt, ifrågasatt huruvida det
måste vara samma slag som åsyftas i de bägge runinskrifterna och i skaldeverserna.208
Moberg har därvid, starkt kritiserad av Körner, t o m menat att det måste vara två olika
drabbningar som avses.209
Tidigare berört är också att Stille och Curt Weibull anser att det inte kan anses befogat att anta
att det inte är samma händelse som åsyftas i dessa två runinskrifter samt i Torvald Hjaltasons
verser.210 Curt Weibull menar bl a att:
De båda här anförda runinskrifternas historiska samhörighet måste anses höjd över varje tvivel. Run- och språkformerna
visar, att båda stammar från samma tid, slutet av 10:e århundradet, och bådas likalydande sats, »han flydde icke vid
Uppsala», ger oförtydbart vid handen att de rör samma händelse, en strid vid Uppsala, i vilken Toke Gormsen och
Asbjörn Tokesen deltagit och stupat ... Till samma slagplats som de båda skånska runinskrifterna för oss Thorvald
Hjaltessons verser ... Den fråga, som närmast möter vid ett uttnyttjande ur historisk synpunkt av Hellestads- och
Sjörupsstenarnas inskrifter och av Thorvald Hjaltassons verser, är om de förras strid vid Uppsala är samma händelse som
de senares på Fyrisvallarna. Självfallet kan det, som ivrigt hävdats (av Curts bror Lauritz – min anm), vara fråga om två
strider. I den ena striden har i så fall två skånska stormän deltagit och stupat, i den andra en Erik besegrat en stor
vikingahär på Fyrisvallarna. Mycket talar emellertid för att det är samma händelse. Stridsplatsen är densamma, endast
nämnd med olika namn; den tid, till vilken inskrifterna och verserna och därmed även händelserna kan hänföras, är
likaledes desamma. Men överensstämmelsen går längre. Inskrifternas och versernas korta berättelser, som icke i någon
punkt motsäger varandra, överensstämmer så långt detta med hänsyn till deras helt skilda karaktär kan väntas. De talar
båda om krigare, som vid ungefär samma tidpunkt från främmande land – från Skåne och »hemifrån till Sverige» - dragit
till Uppsala och Fyrisvallarna; de har där lidit ett nederlag, och såsom karaktäristiskt för detta anföres angriparnas flykt.
Det torde under dessa förhållanden knappast vara befogat att låta de olika källorna hänsyfta på två olika, till samma tid
211
förlagda strider vid Uppsala. Runstenarnas inskrifter och verserna bör läsas tillsammans.

Jag instämmer helt med Curt Weibull i det fallet, och vill därvidlag även lägga fokus på några
ytterligare tänkvärda aspekter som knyter an till dennes resonemang. Det bör därvid betonas
att detta med att de som inte flydde dog framhäves med emfas i såväl runinskrifter som i
Hjaltasons verser:

DR 279: ”Han flygtede ikke ved Uppsala, men (el han) kæmpede, så længe han havde våben”.

DR 295: ” Han flygtede ikke vid Uppsala”.

Hjaltason, Lausavísur, vers 1: ”På Fyrisvallen; där har Erik nedhuggit krigarna till ulvarna i
striden. Det är inget prål”.

Hjaltason, Lausavísur, vers 2: ”Endast den av dem lever, som flydde”.

Det framstår alltså som att bägge stridande parter vill framhålla slagets anmärkningsvärda
kompromisslöshet, med flykt som enda möjlighet till överlevnad. Sammantaget utpekar
innehållet i texterna således att det synes ha handlat om strid till sista man, utan fångtagning
och krusiduller, samt att det enda sättet att komma levande ifrån detta bestod i att i sådana fall
fly. Såväl Stille som Curt Weibull betonar också att det måste anses givet att det inte har stått
mer än ett slag vid Uppsala vid denna tid.212
Därvid vill jag till de argument som tidigare anförts lägga: om det skulle ha stått två

65
danskbaserade strider i Uppsala i slutet av 900-talet, så framstår det som närmast omöjligt att
det inte skulle ha givit åtminstone något avtryck i vare sig fornnordisk skaldediktning eller
fornnordisk litteratur. Uppsala och dess kung utmålas konsekvent i dessa som Sveaväldets
mäktigaste element, tillika som hela det vikingatida Skandinaviens centrala blotplats. Om det
således vore så att två slag skulle ha tagit plats i Uppsala i slutet av 900-talet, dessutom då
mot Erik Segersäll i båda fallen, så vore det givetvis ytterst osannolikt att detta inte skulle ha
uppmärksammats på något sätt genom fornnordiska kvarlevor och/eller sammanlagd
fornnordisk muntlig tradition genom sammanlagd fornnordisk litteratur.
En ytterligare aspekt, värd att fästa viss uppmärksamhet vid, rör geografi och kontexter
kopplat till de skånska runinskrifterna kontra Hjaltasons verser. Därvidlag att det framstår
som mer naturligt att tala om ”Uppsala” nere i Skåne, medan det för Torvald Hjaltason –
befinnande sig i Uppsala vid versens tillkomst – givetvis måste ha tett sig mer naturligt att
specificera plats mera exakt. (Se även 2. och 3.1.3.)

66
3.2.4. DR 295-297. Hällestad 1-3. Torna hd. Malmöhus län

DR 295. Hällestad 1
Runinskrift:

Translitteration:
§A : askil : sati : stin : þansi : ift[iR] ¶ : tuka : kurms : sun : saR : hulan : ¶ trutin : saR : flu : aigi : at : ub:¶:salum
§B satu : trikaR : iftiR : sin : bruþr ¶ stin : o : biarki : stuþan : runum : þiR :
213
§C (k)(u)(r)(m)(s) (:) (t)(u)(k)(a) : kiku : (n)(i)(s)(t)[iR]

Normalisering till fornvästnordiska:

§A Áskell setti stein þenna eptir Tóka Gorms son, sér hollan dróttin. Sá fló eigi at Uppsôlum.
§B Settu drengjar eptir sinn bróður stein á bjargi stœðan rúnum. Þeir
214
§C Gorms Tóka gingu næstir.

Normalisering till rundanska:

§A Æskel satti sten þænsi æftiR Toka Gorms sun, seR hullan drottin. SaR flo ægi at Upsalum
§B sattu drængiaR æftiR sin broþur sten a biargi støþan runum. ÞeR
215
§C Gorms Toka gingu næstiR.

Översättning till nudanska:

Eskil satte denne sten efter Toke Gormssøn, der var ham en huld herre. Han flygtede ikke vid Uppsala; ’drenge’ satte efter
216
deres ’broder’ stenen på højen, ’støt’ (d.v.s. som står fast) ved (el. med) runer. De gik Gorms Toke nærmest.

Fig 14-15. DR 295. Runsten av sandsten. Höjd: 133 cm. Bredd: 50 cm. Tjocklek: okänt. Runhöjd: 6,5-13 cm. Inskriften läses
i bustrofedon från A-sidans vänstra sidas botten. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut Københavns
universitet.

67
DR 295 är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2: Vikingetid”, med typbestämd
inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)” och ca 970-1020.217 Typologiskt kan ristningen
hänföras till stilgrupp RAK.
Runstenen är ristad på tre sidor, och inskriften har tillsammans med föregående (DR 279)
varit den kanske viktigaste runinskriften avseende ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”, samt
från och med föreliggande undersökning möjligen även tillsammans med DR 216 (se ovan).
Se f ö diskussion under DR 279 (3.2.3.), samt för Hällestadsstenarna sammantagen diskussion
nedan (efter DR 297).

DR 296. Hällestad 2

Runinskrift:
Translitteration:
: oskautr : ristþi : stin : þansi (:) ¶ (:) (i)ftiR : airu : brþur : sin : ian : ¶ : saR : uas : him:þiki : tuka : nu : ¶ : skal :
218
stato : stin : o : biarki :

Normalisering till fornvästnordiska:

219
Ásgautr reisti stein þenna eptir Erru, bróður sinn. En sá var heimþegi Tóka. Nú skal standa steinn á bjargi.

Normalisering till rundanska:

220
Asgotr resþi sten þænsi æftiR Ærru, broþur sin. Æn saR was hemþægi Toka. Nu skal standa sten a biargi.

Översättning till nudanska:

221
Asgot rejste denne sten efter Ærre sin broder. Men han var Tokes hirdmand. Nu skal stenen stå på højen.

Fig 16. DR 296. Runsten av granit. Höjd: 122 cm. Bredd: 51 cm. Tjocklek: okänt. Runhöjd: 6,5-9,3 cm. Inskriften läses i
bustrofedon från vänster till höger. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut Københavns universitet.

DR 296 är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2: Vikingetid”, med typbestämd
inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)” och ca 970-1020.222 Typologiskt kan ristningen (inte
minst med de övriga Hällestadsstenarna i åtanke) möjligen anses utgöra en intressant
blandform av RAK (ca 980-ca 1020) och Fp (ca 1010-ca 1050), även om den samtidigt bör

68
kunna menas vara oemotsägeligt tillhörig stilgrupp Fp. I kraft av att anses som del av samma
runstensgrupp som DR 295 anser föreliggande undersökning DR 296 vara av relativ vikt för
ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”. Detta eftersom den något utökar källmaterialet i
avseende av person-, relations- och verksamhetsuppgifter, samtidigt som ett ytterligare
återfunnet monument givetvis hjälper till att stärka bilden av slagets vikt, samtidens syn på
det m m. Att den typologiska stilgruppen är Fp, dvs det tidsmässigt närmast följande efter
RAK (som DR 295 närmast tillhör), kan tyda på att Ærre, Tokes hirdman, fått sin sten rest
senare än DR 295. Se f ö för Hällestadsstenarna sammantagen diskussion nedan (efter DR
297).

DR 297. Hällestad 3

Runinskrift:

Translitteration:
223
: osbiurn : him:þaki : tuka : sati : stin ¶ : þasi : iftiR : tuka : bruþur : sin :

Normalisering till fornvästnordiska:

224
Ásbjôrn, heimþegi Tóka, setti stein þenna eptir Tóka, bróður sinn.

Normalisering till rundanska:

225
Æsbiorn, hemþægi Toka, satti sten þæssi æftiR Toka, broþur sin.

Översättning till nudanska:

226
Esbern, Tokes hirdmand, satte denne sten efter Toke sin broder.

Fig 17. DR 297. Runsten av sandsten. Höjd: 138 cm. Bredd: 63 cm. Tjocklek: okänt. Runhöjd: 8,5-14 cm. Inskriften löper i
konturordning; läses från stenens nedre högra hörn. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut
Københavns universitet.

DR 297 är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2: Vikingetid”, med typbestämd
inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)” och ca 970-1020.227 Typologiskt kan ristningen
hänföras till stilgrupp RAK.

69
På samma sätt som avseende DR 296 anser föreliggande undersökning att DR 297 är av
relativ vikt för ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna” i kraft av att anses vara del av samma
runstensgrupp som DR 295. I likhet med DR 296 grundar sig detta på att den något utökar
källmaterialet i avseende av person-, relations- och verksamhetsuppgifter, liksom den
dessutom i kraft av varande ett ytterligare återfunnet monument medverkar till ett styrkande
av slagets vikt, samtidens syn på det etc.

En sammantagen diskussion för DR 295-297:

DR 295-297 synes samtliga härröra från Torna hd, Malmöhus län.228 Samtliga har återfunnits
inmurade i Hällestads kyrka. Samtliga har samma klassificeringar och dateringar enligt dansk
metod: Periode 2.2: Vikingetid. Indskriftstype: Efter-Jelling (oldda); ca 970-1020.229
Föreliggande undersökning uppfattning är att DR 295 och DR 297 i typologisk mening tillhör
stilgrupp RAK, medan DR 296 tillhör stilgrupp Fp. Sistnämnda framstår f ö, som även
nämnts ovan, som en intressant mellanform av båda nämnda stilgrupper. Texternas innehåll
gör att det knappast kan anses befogat att anta annat än att de tre runstenarna har mycket
starka samband med varandra. Enligt såväl DR som NF är de tveklöst att betrakta som delar
av samma monumentgrupp.230 DR 295 och DR 296 har f ö också det gemensamt att deras
inskrifter avslutas med en strof i fornyrdislag. DR 295 behöver inte argumenteras för i
avseende av att dess inskrift talar om en strid vid Uppsala. Textmeddelandet talar för sig
självt, precis som fallet också är avseende DR 279. Ingen vetenskaplig tolkning har heller
ifrågasatt något sådant hittills.231 Se för övrigt 2., 3.1.3. och 3.2.3. för diskussioner,
problematiseringar och analyser avseende DR 295 (i koppling till främst DR 279 och
Hjaltasons verser, samt till tidigare tolkningar).
DR 295 uppger alltså att stenen är satt till minne av drotten Toke Gormsson som inte
flydde vid Uppsala. Stenen är satt av hans närmaste kämpar. Detta utpekar tillsammans med
den avslutande meningen ”De gik Gorms Toke nærmest” att stenen relativt tveklöst synes rest
av överlevande från ifrågavarande strid vid Uppsala. Vad så gäller DR 296, så meddelar den
att en Asgot har rest stenen efter Ærre, sin broder, vilken var Tokes hirdman. I den
befattningen, dessutom hedrad med ett monument där just detta framhävs, måste det kunna
anses relativt orimligt att anta att Ærre inte skulle ha varit med vid Uppsala. Vad gäller DR
297, så meddelar dess text helt enkelt att Esbern satte stenen efter sin broder Toke och att
Esbern var Tokes hirdman. Här gäller i princip samma resonemang som för DR 296, det vill
säga att Esbern torde ha varit med vid Uppsala i egenskap av medlem av Tokes hird. Att anta
annat än att konstaterade medlemmar av Tokes hird har varit med Toke i hans sista strid synes
inte realistiskt. Och i synnerhet inte kopplat till sammanhanget av de likartade monumenten.

70
3.2.5. Ög 81. Högby gamla kyrka, Göstrings hd
Runinskrift:
Translitteration:
§A * þukir * resþi * stin * þansi * eftiR * asur * sen * muþur*bruþur * sin * iaR * eataþis * austr * i * krikum *
§B * kuþr * karl * kuli * kat * fim * syni * feal * o * furi * frukn * treks * asmutr * aitaþis * asur * austr * i krikum *
uarþ * o hulmi * halftan * tribin * kari * uarþ * at uti *
232
§C auk * tauþr * bui * þurkil * rist * runaR *

Normalisering till fornvästnordiska:

§A Þorgerðr(?) reisti stein þenna eptir Ôzur, sinn móðurbróður sinn, er endaðist austr í Grikkjum.
§B Góðr karl Gulli gat fimm sonu. Fell á Fœri frœkn drengr Ásmundr, endaðist Ôzurr austr í Grikkjum, varð á Holmi
Halfdan drepinn, Kári varð at Oddi(?)
233
§C ok dauðr Búi. Þorkell reist rúnar.

Normalisering till runsvenska:

§A Þorgærðr(?) ræisþi stæin þannsi æftiR Assur, sinn moðurbroður sinn, eR ændaðis austr i Grikkium.
§B Goðr karl Gulli gat fæm syni. Fioll a Føri frøkn drængR Asmundr, ændaðis Assurr austr i Grikkium, varð a Holmi
Halfdan drepinn, Kari varð at Uddi(?)
234
§C ok dauðr Boi. Þorkell ræist runaR.

Översättning till nusvenska:

Torgärd reste denna sten efter Assur (sena?), sin morbroder, som dog österut i Grekland.
Söner fick Gulle en god bonde fem. Vid Fyris föll Asmund, orädde kämpen, Assur omkom i öster i Grekland, Halvdan blev
235
på Bornholm dräpt, Kare vid Dundee (?) och död är Boe. Torkel ristade runorna.

Fig18. Ög 81. Runsten av röd granit. Höjd: 345 cm. Bredd: 60- Fig 19. B- respektive A-sidan av Ög 81. Efter
63 cm. Runhöjd: 10-17 cm. Inskriften läses från vänster till teckning av Erik Brate, ÖGR (Sveriges Runinskrifter,
höger, börjar nedtill till vänster på den korstecknade framsidan. Bd 2, Östergötlands runinskrifter, 1911-1918).
Foto efter Bengt A Lundberg, RAÄ Kulturmiljöbild.

71
Högbystenen är ristad och signerad av runmästaren Torkel. Stenen var, med den korsbärande
sidan synlig, inmurad i Högby gamla kyrkas sakristimur fram till 1874, då denna del av
kyrkan revs. Vid lösgörandet av runstenen fann man att också dess tidigare dolda delar bar
runinskrift.236
Typologiskt kan Ög 81 hänföras till stilgrupp Pr1 (ca 1010-1040), eller ses som blandform av
denna och Pr2 (ca 1020-1050), vilket innebär datering till ca 1010-1050. (Pr = rundjurshuvud
i profil; siffran anger en typologisk kronologisk utvecklingsfas.) Dateringen är (i all sin
tidsrelativitet i övrigt) relativt säker utifrån det faktum att typologiska tendenser följer klara
utvecklingsmönster vid jämförelsestudier över tid. Vad som därvidlag kan vara viktigt att
nämna är, som även berörts tidigare i ovan, att stenar givetvis inte med nödvändighet måste ha
rests i ögonblicklig anslutning till en persons död. Ifrågavarande sten är specifikt rest över
Assur som dog i Grekland, samtidigt som den också hyllar minnet av hans fyra bröder. Stenen
speglar således frånfällen över en viss tidsperiod inom en generation. Dateringen är alltså inte
på något sätt orimlig för det förhållandet att Asmund skulle ha fallit i strid vid slaget på
Fyrisvallarna. Runristningen anses av föreliggande undersökning därvid tidsmässigt relevant i
avseende av att innehålla textmeddelande om någon som stupat i slutet av 900-talet (eller ca
985 om man så vill).
Denna mycket intressanta historiska runsten är således rest av en Torgärd efter sin
morbror Assur och dennes bröder, vilka på skilda sätt dött på olika intressanta platser
(förutom Boe, vilken endast anges vara död). Stenens A-sida anger prosamässigt just att
Torgärd rest stenen specifikt efter sin morbror Assur, som dött i Grekland (dvs det
bysantinska riket), medan B-sidan med en vers i fornyrðislag meddelar dödsrunor över
bonden Gulles (rimligen Torgärds morfar) söner: ”Vid Fyris föll Asmund, orädde kämpen,
Assur omkom i öster i Grekland, Halvdan blev på Bornholm dräpt, Kare vid Dundee (?) och
död är Boe”. Flera olika tolkningar finns avseende platsnamnen Bornholm och Dundee. Dessa
behöver vi inte gå in på närmare här.237
Vad som är intressant i sammanhang av föreliggande undersökning är givetvis att det inristade
o • furi meddelar den plats där ”kämpen Asmund” föll. Att detta innebär fyrisområdet, eller
”föret”, vid Uppsala är man överens om i bred bemärkelse inom språkvetenskapen.238
Högbystenens meddelande om Asmund har därför av många forskare ansetts kunna
kopplas till slaget på Fyrisvallarna.239
Föreliggande undersökning anser en sådan tolkning vara relevant, och ämnar motivera detta
ytterligare inom ramarna för nästa särskilda avsnitt.

72
3.2.5.1. Fyris-namnet (furi, fýri, føri, föret, fyris, føris äng, fyris vall, fyris vallar, fýrisvellir etc)

Fyris-namnet ska här belysas genom en något fördjupad studie av källmaterial och
forskningsresultat. En källutredning visar följande:

1. Äldsta kända källmaterial avseende begreppet ”Fyri” (Fýri) utgöres av Tjoldolfs av Hvin
Ynglingatal, vers 6. Verket är daterat till ca 800-talets slut/sekelskiftet 900.240

2. Nästa kända källmaterial avseende Fyris-begreppet, samtidigt äldsta kända källmaterial

avseende begreppet ”Fyrisvallarna” (fvn Fýrisvellir), utgöres av Torvald Hjaltasons
Lausavísur, vers 1. Verket är daterat till slutet av 900-talet.241

3. Nästa källmaterial som skulle kunna anses kan syfta på Fyris-begreppet utgöres av den nu, i
föreliggande undersökning, föreslagna runinskriften på DR 216, som innehåller ordet furs.
Runstenen tillhör enligt dansk datering Periode 2.2: Vikingetid, dvs slutet av 900-talet.
Föreliggande undersöknings typologiska datering: ca 980-1015.

4. Efter dessa är nästa kända källmaterial avseende begreppet ”Fyri” (translit runinskr furi)
runinskriften på Ög 81, Högbystenen. Föreliggande undersöknings typologiska datering: ca
1010-1050.242

Detta är det material som äger relevans för föreliggande undersökning i avseende av
tidsmässiga faktorer (dvs samtidskriterier, samt huruvida begreppet varit känt innan
ifrågavarande händelses samtid) tillsammans med språkforskningens onosmatiska och
toponosmatiska resultat. Annat material av intresse (för diskussion, jämförelser över tid m m)
avseende begreppsutredning kan t ex även anses vara:

1. Heimskringla, daterad till ca 1220-talet/1230, som omnämner Fyrisvallarna (Isl Fýrisvellir)

vid en rad tillfällen.243

2. En svensk annaluppgift (Annales 1160-1336) från 1243, som meddelar att kung Erik ”läspe
och halte” Erikssons bröllop hölls på kungsgården vid Förisäng.244
245
Facte fuerunt nupcie Erici regis•et Kateri-ne regine in Førisæng.

Det är f ö också intressant att en annan svensk annaluppgift (Annales 1208-1288) talar om
året 1244 för sistnämnda tilldragelse.246 Det är också intressant att Annales 1208-1288 talar
om Uppsala, medan Annales 1160-1336 talar specifikt om Førisäng. Det intressanta är således
inte vilket exakt årtal som är korrekt (detta diminutiva slarvfel är i sådana fall snarast något
positivt ur oberoendesynpunkt), utan just det att den ena annalen refererar till Uppsala och den
andra till den specifika platsen Førisäng. Detta har betydelse, eftersom det ytterligare stärker
en uppfattning om att man i äldre tider ansett sambandet mellan Uppsala och Fyriskontexten
vara så självklart att man kunnat anse det tillräckligt att omnämna antingen det ena eller det
andra när det handlar om Fyriskontexten.

3. Knytlingasagan, daterad till ca 1260-70, som omnämner Fyrisvallarna som plats för slaget
mellan Erik Segersäll och Styrbjörn. Här omnämnes också ett begrepp ”Fyriselta”, vilket
angives ska ha varit vad svearna kallade de från nederlaget flyendes flykt.247

73
4. En förteckning över fastigheter tillhörande Uppsala Domkyrka från 1291, där Föris äng är
upptagen.248

5. Upplands lagmansdombok 1490, där Föris äng är ingående i ett lagfört ärende.249

Kronologierna ovan är inte endast intressanta i kraft av källhistorik för Fyris-namnet. De är

också intressanta i kraft av varande källor som påvisar begreppets fortlevande i språket och
dess tidskontinuitet. Genom ovan angivna källor kan konstateras att Förisäng innebär
slättmark kring nuvarande Fyrisån i Uppsalas nära omgivning. (Äng och vall är synonyma
ord.) Viktigt att belysa är också att språkforskare har framfört ytterligt fördjupade
onomastiska och toponomastiska utredningar som konstaterar att furi innebär forntida namn
för område i omgivningarna kring (Gamla) Uppsala och (Fyris)ån, liksom det även har gjorts
framstående regionala (historisk-geografiska o a) undersökningar och utredningar.250
Furi, Fyri, Föri etc är samma ord (med nordiska språkskillnadsavvikelser i tid och rum), och
det kan också förtjäna att framföra att man utifrån exempelvis prepositionssituationer och
distinktioner genom skillnader i vokallängd också kan utröna mera nyanserade kunskaper
avseende den rumsliga kontexten.251
Erik Brate och Sophus Bugge har exempelvis framfört att:

… furi på grund av prep. o icke kan beteckna Fyris-ån utan torde beteckna sträckan vid Fyrisån, samt att isl. Fýri visar
långt y, varemot fsv. Førisæng och nsv. Föret förutsätta kort och att växlingen Fyri : Fyri torde förklaras av att h är
bortfallet efter r. Prep. á brukas dock för att beteckna stranden av ett vatten i Sogubr. af nokk. fornkon. k. 7, då det säges:
ok setti Hringr konungr par herbúðir sinar á Brávik undir skoginum milli ok vikrinnar. Nsv. Föret är namn på de två
sjöar, vartill Fyrisån utvidgar sig, och då ordet måste sammanhänga med isl. fyrva och f jara 'bliva ebb, lågt vatten', f jara
'strand som är översvämmad vid högt, torr vid lågt vatten', så har Fyri, Fýri troligen betecknat denna tidtals
252
översvämmade del av Uppsala-slätten och den vattensamling som översvämmade den.

Genomgångar ovan påvisar att det, inte minst genom alla korsvisa samband, i en relevant
mening kan anses klarlagt vad som avses med Furi, Föri, Fyri etc och dess
äng/ängar/vall/vallar i det redovisade materialet i kontextuell bemärkelse. Det förtjänar dock
att göra ytterligare fördjupning med belysningar, problematiseringar, diskussioner och
analyser. Som ovan framgår av belyst källmaterial, språkvetenskaplig diskussion och
forskning, så kan en klar förankring konstateras för ifrågavarande kontextuella begrepp
avseende omgivningar kring Uppsala. Anknytning till platsbegreppet furi finns också genom
ortnamnet Forkarby. Forkarby ligger strax söder om Bälinge och strax nordväst om Gamla
Uppsala, inom ramarna för norra delen av furi-kontexten (se även karta 1). Gravfält och andra
fornlämningar utpekar starkt byns förhistoriska bakgrund.253 Ortnamnforskaren Jöran
Sahlgren har f ö utpekat att bynamnet Forkarby ursprungligen lydit Førikarlaby (dvs Føri-
karlarnas by/Fyri-karlarnas by/Furi-karlarnas by).254
Som även omnämnts ovan finns Førikarlaby därvid även bekräftat som ortnamn år 1291,
därvidlag också kopplat till begreppet Föris äng, genom en förteckning över fastigheter
tillhörande Uppsala Domkyrka.255
Även i Upplands lagmansdombok 1490 omnämnes Forkarby tillsammans med Föris äng.
Detta enligt följande:

Kärde Olaff jönson j birkeby Til them som bygge oc boo j folkarlaby At theres fää gik wt offuer birkebo aa Oc jn til bäla
256
föris äng Oc drwnknar oc fördärffuas.

Som framgår av citatet anges ”föris äng” ligga i anslutning till ”folkarlaby” (Forkarby) och
”bäla” (Bälinge); således en alldeles utomordentlig geografisk vägledning. Problematiken i
ärendet går f ö ut på att boskapen drunknar på ängen, vilket naturligen då innebär att den
tidvis måste ha varit betydligt översvämmad. Vi har således här genom ytterligare källa

74
begreppet bekräftat, samtidigt som dess innehåll bekräftar vad som också genom språkanalys
utpekas av Brate och Bugge (se citat ovan).
Det kan i detta sammanhang f ö förtjäna att omnämnas att Föris äng vid Forkarby ligger i
västra delen av den rumsliga kontexten av Uppsalas slättmarker kring ån, samtidigt som
Torvald Hjaltason i Lausavísur, vers 1, hänvisar till västra delen av Fyris vallar. Detta är inte
intressant som någon form av indicier på att striden skulle ha stått just i ”Forkarbykontexten”
(det behöver ju givetvis inte ha varit just i det området av den västra delen; Fyriskontexten är
relativt stor och långdragen – vilket inte minst också utpekas genom sjöarna Övre Föret och
Nedre Föret – se karta 5-8), men det är givetvis intressant att Hjaltasons geografiska
hänvisning rent generellt kan påvisas relevant i såväl namnhänseende som rumslighet. Det är
också intressant att påpeka det mycket relevanta i Hjaltasons preciserade angivelse ”västerut
till fästningsgärdet på Fyrisvallen”. Detta påvisar också att det handlar om ett relativt
omfattande område, eftersom Hjaltason inte nöjer sig med att hänvisa till ”Fyrisvallen” när
han ska utpeka mera exakt vart Erik har huggit ned krigarna. 257
Det finns f ö också i närkontexten ytterligare spår av detta forna platsbegrepp. T ex finns
en Försängen (fsv Førisæng) i Börje sn, väster och nordväst om Uppsala, med Fyrisån i öster
och Jumkilsån i nordost och med slättmark som ansluter till Uppsalaslätten i öst och nordost.
En annan Försängen (fsv Førisænge) finns i Bondkyrka sn, som ligger närmast väster om
Uppsala kring Hågaån, med Fyrisån och Uppsalaåsen i öster.258
Göran Dahlbäck (1978) har i en ekonomisk-historisk geografisk studie, med fokus på
ägandeförhållanden, utpekat hur ägobilden såg ut runt Uppsala under första halvan av 1500-
talet. Tidigare än så är det inte möjligt att utreda detta på något mera komplett vis. Detta gäller
f ö de flesta svenska städer under medeltiden, för vilken tid uppgifter om markinnehav är att
betrakta som inkompletta och bristfälliga. Det äldsta material som kan ge en mera komplett
bild av städers ägo- och bebyggelseförhållanden är kronans jordeböcker, anbefallda att föras
259
genom Gustav Vasa ca 1540. Det kan bl a konstateras (genom redovisning av årsvis
höuppbörder) att en enhet ”uti Föresängen” låg under kungsgården i Uppsala år 1544:

Härefter följer de ängar som till Uppsala gård liggandes äro: Item Kungsängen, som lytt under konungssätet, räntade
anno 44 hö 130 lass, Item Gottsunda äng, som haver legat under biskopsstolen och Bondkyrkan, räntade hö 222 lass,
260
Item Ekelunden uti Föresängen, räntade anno 44 12 lass, (etc).

Dahlbäck har rekonstruerat bebyggelse och markdisposition, samt utfört en karta som visar
tidigast möjliga bild av ägobilden avseende Uppsala. Situationen kan möjligen också antas ge
en hyfsat relevant bild av förhållandena i retrospektiv mening avseende åtminstone tidigaste
föregående halvsekel, och kan möjligen också kunna antas ge någon hyfsad bild av
gårdsformeringar i koppling till markförhållanden även över längre tid. Det är exempelvis
intressant att jämföra denna bild med fornlämningsbilden för samma områden. De i grund
olika materialen (ägobilden runt Uppsala som den utfallit inemot reformationen kontra
Uppsala omgivningars grupperade fornlämningar) korresponderar mot varandra på intressanta
sätt. Vad som kanske är mest slående (och konkret) i båda fallen är en relativt stor frånvaro av
objekt öster om Fyrisån i rummet kring Uppsala/Gamla Uppsala (se kartstudier nedan för
jämförelser).261 Aspekter som frånvaro av fornlämningar ger också en god fingervisning om
var äldre vattenstånd och tidvisa översvämningar tagit plats.

75
Karta 3. Översiktskarta Uppsalatrakten. Genom FMIS 2012-10-14.

Karta 4. Tidigaste uppbringbara mera kompletta ägobild avseende Uppsala närkontext (1540-talet). Bilden är t
ex intressant som jämförelsematerial i relation till fornlämningar. Den kan möjligen också antas ge en viss
uppfattning om gårdsformeringar och markförhållanden även för äldre tid. Efter Göran Dahlbäck 1978, s 60.

Teckenförklaring: Vit trekant = kronohemman. Svart fyrkant = Uppsala domkyrkas hemman. Svart trekant =
frälsehemman. Svart rundel = skattehemman. Vit fyrkant = övriga hemman.

76
Karta 5. Norra Fyriskontexten. Genom FMIS 2012-12-20.

Karta 6. Samma karta som ovan med utmärkta fornlämningar. Att tidvisa översvämningar i tidigare skeden har
tagit plats inom Fyriskontexten indikeras rumsligt på ett belysande av hur fornlämningarna är grupperade.
Bristen på fornlämningar synes särskilt markant på Fyrisåns östra sida (se även karta 8). Genom FMIS 2012-
12-20. Jfr bilaga 5.

77
Karta 7. Södra Fyriskontexten. Genom FMIS 2012-12-20.

Karta 8. Södra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar. Precis som på karta 6 är fornlämningar betydligen
mer frånvarande på Fyrisåns östra sida, vilket torde kunna anses belysa hur de tidvisa översvämningarna har
brett ut sig i äldre tider på Föres ängar/Fyris vallar. Genom FMIS 2012-12-20. Jfr bilaga 6.

Efter dessa studier och belysningar ska nu de äldsta källorna avseende Fyris-namnet något
ytterligare diskuteras, problematiseras och analyseras. Vers 6 av Tjoldolfs (av Hvin)
Ynglingatal är således det äldsta källmaterialet avseende begreppet ”Fyri”, daterat till slutet av
800-talet/900. Materialet är intressant i fråga om slaget på Fyrisvallarna, eftersom
begreppsförekomsten påvisar att platsnamnet har en historia på minst ca ett sekel före slaget.
Ofrånkomligen omnämnes alltså där ”Fyri” (fornvästnordiska Fýri) såsom en Uppsala-
kontext, vad man än i övrigt anser om Ynglingatals källvärde när det t ex kommer an på själva

78
långfädratalets trovärdighet. Det mest samtida och relevanta källmaterialet avseende
begreppet Fyri och dess vallar, i koppling till slaget på Fyrisvallarna, utgöres av Torvald
Hjaltasons Lausavísur, vers 1, från slutet av 900-talet.262 Ifrågavarande vers är också själva
den enda existerande kända primärkälla som i rumslig mening talar om Uppsalaslaget på
sådant sätt att det kan benämnas ”Slaget på Fyrisvallarna”. Det kan f ö förtjäna att betänka att
det från Hjaltasons situation handlar om platsangivelser ur ett lokalt Uppsalaperspektiv.
Således att det gör det naturligare för honom att ange platser mera exakt i lokal mening än vad
fallet kanske varit för en runristare i fjärran Skåne, för vilken det möjligen har varit mer
relevant att tala om ”Uppsala”. Det står genom det sammanlagda materialet av såväl kvarlevor
som fornnordisk litteratur klart att ifrågavarande slag blev berömt, och att det kom att bli
kontinuerligt omtalat under flera hundra år. Men begreppet ”Slaget på Fyrisvallarna” tycks
röna ur ett enkelt rumsligt omnämnande, och bör nog möjligen inte ses som Det Stora
Fornnordiska Begreppet för händelsen. Begreppsmässigt är nog ”Slaget på Fyrisvallarna”
alltså en efterkonstruktion i en sådan mening. Dock är det ju givetvis ändå relevant som
historiskt begrepp, eftersom det är under detta namn slaget är etablerat i en allmän
uppfattning. Tillsammans med runinskriften DR 216, Tirstedstenen, utgör nämnda vers också
näst äldsta kända källa överhuvudtaget avseende Fyris-namnet som sådant. Detta givetvis
förutsatt att föreliggande undersöknings tolkning av nämnda runinskrift kan accepteras (se
utredning, argument och analys avseende DR 216 i 3.2.2.).
Nästa, i kronologisk ordning, kända källmaterial avseende begreppet ”Fyri”
(translittererad runinskrift furi) utgöres av runinskriften på Ög 81, Högbystenen, daterad till
ca 1010-1050 (se även 3.2.5.).
Runinskriften på Högbystenen, Ög 81, innehåller det intressanta meddelandet att orädde
kämpen Asmund ”* feal * o * furi *”. Detta har av språkliga och dateringsmässiga skäl av
forskare tolkats som att Asmund stupat vid slaget på Fyrisvallarna (”föll på föret”/”Fyris”),
och därvidlag satts i samband med runstenarna i Hällestad och Sjörup. 263 Några ytterligare
aspekter ska utpekas ifråga om detta. Föreliggande undersökning har avseende Ög 81 valt att
utgå från skriftställarens fyra runor för ordet, vilka i translittererad form utan tvekan bildar
ordet ”furi” och innebär en platsanvisning. I jämförelse med Tjodolfs ord ”Fýri”, anser
undersökningen tveklöst att vi här har att göra med samma begrepp. Normaliseringen till
runsvenska, ”Føri”, innebär samma ord. Tjodolf utpekar ”Fýri” som en Uppsalakontextuell
plats. Det är viktigt att påpeka att detta i sammanhanget framstår som en plats som
uppenbarligen inte behöver närmare presentation än namns nämnande. Detsamma är fallet i
övriga källor.
Det vill säga att: detta är ett för vikingatida skandinaver välkänt område i kontexten av
det än mer välkända Uppsala. Även runmäster Torkel utpekar ”furi” på samma sätt. Denne
framför att orädde kämpen Asmund föll där. Detta omnämnes också först i inskriftens vers,
före brodern som dog i det berömda Grekland osv (och sist den broder som helt enkelt endast
meddelas ha dött). Detta kan tyda på att ordningen är rangordnad efter graden av ärofylld död
för respektive broder, vilket också vore i linje med ett fornnordiskt förhållningssätt i
allmänhet. Det ska framhållas att det givetvis kan finnas andra orsaker till den ordning i
vilken bröderna omnämnes i inskriften, inte minst kronologiska. Hela uttrycket kring Asmund
i inskriften kan annars möjligen menas signalera att just denne broder, benämnd ”orädde
kämpen”, fallit vid en strid utöver det vanliga. Torvald Hjaltason (Lausavísur, vers 2)
meddelar också att ”Endast den av dem lever, som flydde”, vilket ju då i hög grad exkluderar
personer som bär epitetet ”orädde kämpen”. Asmund har således inte flytt vid furi, utan fallit.
Det kan förtjäna att ytterligare förtydliga föreliggande undersöknings uppfattning att det
tvåstaviga Fyri (motsv) är det grundläggande platsbegreppet i sammanhanget, och att
Fyrisvallar (motsv) innebär de vallar, slätter, som hör till Fyris kontext (dvs Fyris vallar).
Detta framstår som självklart enligt mitt synsätt, men kan vara viktigt att utpeka för

79
tydlighetens skull. Vidare: Vi kan konstatera att ”Fyri” varit ett känt begrepp under större
delen av vikingatiden i Skandinavien. Kronologiskt säkrat till hållpunkterna a) sent 800-
tal/900, b) sent 900-tal samt c) ca 1010-1050. I vetenskapligt acceptabla källor från dessa
tidpunkter omnämnes således grundbegreppet.264 En annan viktig aspekt rör källornas interna
relation; deras inbördes betydelser för varandra. I slutet av 800-talet/runt år 900 presenterar
Tjodolf av Hvin, befinnande sig i Norge, Fyri som en Uppsalakontextuell plats.
Uppenbarligen utan att anse det nödvändigt att göra några närmare förtydliganden, vilket
signalerar att Fyri var en så pass välkänd plats (man kan bl a betänka att Uppsala ska ha varit
hela Skandinaviens främsta blotplats) att det inte ansetts behövas. I Torvald Hjaltasons text,
från slutet av 900-talet, råder i princip samma förhållande. Denne preciserar dock mera i
detalj var inom kontexten Fyri de händelser han talar om har tagit plats. Därvidlag västerut på
Fyris vallar, vid fästningsgärdet. Detta måste givetvis innebära att Fyri uppfattas som ett
relativt stort område, som inte mycket enkelt låter sig överblickas.
Vidare: Runmästaren Torkel torde ha varit en mycket vitter man inom ramarna för
östskandinaviska vikingatida förhållanden. Runlärd, konstnärligt stilsäker och dessutom med
poetisk skolning. När denne utför monumentet som idag kallas Ög 81, Högbystenen, har Fyri
varit en välkänd platskontext i människors medvetanden i Norden sedan åtminstone slutet av
800-talet/ca 900. Efter stridigheterna i slutet av 900-talet torde sedan Fyri som platsbegrepp
ha etablerat sig än mer i så måtto, och blivit till ett helt självklart platsbegrepp vid namns
nämnande (möjligen som vi idag uppfattar händelseförknippade platsbegrepp som
”Tjernobyl”, ”Ådalen”, ”El Alamein”, ”Poltava” osv). När Torkel så utför runinskriften, och
på fornyrðislag beskriver brödernas öden, torde det ha varit mycket självklart för var och en
läskunnig vad som avses när någon meddelas ha fallit vid Fyri. Källorna bekräftar alltså
varandra på olika sätt genom diverse samband och genom vissa logiska förtjänster som
framträder när man läser texterna sammantaget.
Det kan vara intressant att något kommentera Torkels stavning av ”Fyri”. Denne
östskandinav ristar alltså ordet som ”furi” någon gång i början av 1000-talet. Såväl
(norrmannen) Tjodolfs som (islänningen) Torvalds verser är nedtecknade med stavningen
”Fýri”. Detta är fullt acceptabla stavningsavikelser. Den vid tidpunkten nyttjade 16-typiga
futharken innehåller endast två vokaler utöver ”u” (övriga två är för a-å-ljud).265 Inte heller
den i tidigare skeden använda 24-typiga futharken innehåller f ö någon lämpligare runa än ”u”
för ordet.266 Man kan förvisso diskutera möjligheten att använda en stungen runa. Men man
måste ändå i runinskrifter dels räkna med kompromisslösningar, dels med regionala skillnader
i språk. Det skulle för övrigt kunna anses att en subaltern aspekt är involverad i
sammanhangen.267 Detta gör att runstenars nämnande av Fyri bör kunna anses ytterligare
stärka auktoriteten av de fornvästnordiska skaldeversernas nämnanden av det ifrågavarande
begreppet, eftersom runinskrifter, om accepterade som subalterna, utgör bekräftande element
avseende oberoende i så måtto.
Enligt föreliggande undersöknings uppfattning är det är rimligt att anta att Asmund fallit
vid slaget på Fyrisvallarna vid Uppsala. Det kan därvid tilläggas att jag inte kan hålla med
Snædal (1985) när hon argumenterar för att Asmund troligen kämpat på Eriks sida endast
utifrån att hans hemvist, Högby, i relativ närhet till Uppsala, skulle tala för detta.268 Otaliga
vikingatida källsammanhang utpekar tidens skandinaviska krigare som oerhört rörliga på alla
sätt. Vilken sida Asmund således stridit på kan alltså inte gärna låta sig avgöras på sådana
grunder som Snædal framför. Föreliggande undersökning anser för sin del att uttryckssättet i
runinskriften (att benämna någon som den ”orädde kämpen” som ”föll” är en tydlig
beskrivning på någon som inte har flytt) mera tycks utpeka att Asmund har kämpat på den
anfallande sidan.

80
3.2.6. Öl 1. Karlevi, Vickleby sn, Algutsrums hd

Runinskrift:
Translitteration:
§A + s-a... --(s)- i(a)s * satr * aiftir * si(b)(a) * kuþa * sun * fultars * in hons ** liþi * sati * at * u * -ausa-þ-... +: fulkin
: likr : hins : fulkþu : flaistr (:)* uisi * þat * maistar * taiþir : tulka * þruþar : traukr : i : þaimsi * huki * munat :
raiþ:uiþur : raþa : ruk:starkr * i * tanmarku : --ntils : iarmun**kruntar : urkrontari : lonti
269
§B {÷ IN| |NONIN- ¶ + HE... ...}

Normalisering till fornvästnordiska:

§A S[t]e[inn] [þe]ss[i] er settr eptir Sibba Góða/Goða, son Foldars, en hans liði setti at ... ... Folginn liggr hinns fylgðu,
flestr vissi þat, mestar dæðir dolga Þrúðar draugr í þessu haugi; munat Reið-Viðurr ráða rógstarkr í Danmôrku [E]ndils
jôrmungrundar ørgrandari landi.
270
§B {In nomin[e](?) Ie[su](?) ...}

Normalisering till runsvenska:

§A S[t]æ[inn] [sa]s[i] es sattr æftiR Sibba Goða/Guða, sun Fuldars, en hans liði satti at ... ... Fulginn liggR hinns fylgðu,
flæstr vissi þat, mæstaR dæðiR dolga ÞruðaR draugR i þæimsi haugi; munat Ræið-Viðurr raða rogstarkR i Danmarku
[Æ]ndils iarmungrundaR uRgrandaRi landi.
271
§B {In nomin[e](?) Ie[su](?) ...}

Översättning till nusvenska:

Sten denne blev satt efter Sibbe den vise, Foldars son, men hans följe satte vid ön - - -
Stridernas Thruds stam, som de största bedrifter följde – de flesta visste det -, ligger dold i denna hög. En mera felfri
272
stridsmäktig Yndils stora marks vagns Vidur skall icke råda över land i Danmark.

Fig 20. Öl 1. Runsten av finkornig granit. Höjd: 130 cm. Bredd: 67 cm. Tjocklek: 85 cm. Runhöjd: 9-13 cm. Ristningen
består av en tudelad inskrift. En längre på dróttkvættvers och en kortare i prosaform. Båda börjar nedtill vid framsidans
högra hörn (tredje resp fjärde bandet fr höger), och båda ska läsas i bustrofedon. Ett kors respektive ett hammartecken
markerar var respektive inskrift börjar. Dróttkvættvers-inskriften består av sex rader som ska läsas från höger till vänster.
Prosatexten består av tre rader som ska läsas från vänster till höger (se även detaljerade etsningar nedan). För att stävja
eventuella missförstånd kan det också förtjäna att framföras att dess material – granit – ej återfinnes i Ölands berggrund,
men att dock rullstenar av granit är förekommande. Foto efter Bengt A Lundberg, RAÄ Kulturmiljöbild.

81
Öl 1, Karlevistenen, intar en särställning bland Ölands runristningar. För det första är den
äldst av de öländska runstenarna. Den utmärker sig också genom sin rumslighet, eftersom den
är rest på en plats utan synbarliga samband med mänskliga öländska boplatser. Främst
utmärker den sig dock genom sin extraordinärt intressanta inskrift, vilken bland annat
innehåller den enda i originalskrift bevarade fullständiga vikingatida versen på dróttkvætt.
Karlevistenen återfinnes – ca 250 meter från vattnet – på Karlevi ägor, Ölands västra sida, och
anses utan tvivel befinna sig på sin ursprungsplats. 273 Typologiskt tillhör den stilgrupp RAK,
vilket innebär en datering till ca 980-1015. Dess rumsliga belägenhet har ofta tolkats som att
den rests av förbipasserande sjöfarande krigare. Därvid över en ”Sibbe den vise, Foldars
son”, vilken (utifrån inskriften) även har antagits blivit höglagd i stenens närhet.274
Det är mycket intressant att runstenen har starka danska drag i ristningens textinnehåll i stort,
samtidigt som den besitter en oklanderlig fornvästnordisk dróttkvættvers. Sammantaget är det
således utan tvivel många faktorer som pekar på att stenen är rest av förbipasserande till sjöss.
Genom Johannes Rhezelius (1634) framgår att stenen fortfarande 1634 befann sig mellan två
gravhögar.275 Karlevistenen är stilmässigt en mycket typisk representant för runristningar av
det senare 900-talet, och forskningen har också tidigare daterat stenen till slutet av 900-
talet.276

SR:s grundläggande tolkning är följande:

1. Inskriften tillhör slutet av tionde århundradet.

2. Stenen är rest till minne av en dansk hövding, som blivit höglagd invid stenen.
3. Inskriften är inhuggen av en isländsk eller norsk skald, som befann sig i den danske
hövdingens följe.277

I tolkningarna avseende stenen förekommer frekvent också uppfattningar som menar att
Karlevistenen kan vara rest av hemvändande deltagare från slaget på Fyrisvallarna.278 En
intressant aspekt i fråga om dróttkvættversen är att denna har antagits inledas med ett tecken
för en torshammare, medan prosatexten inleds med ett kristet kors.279 Således två olika
religioners tecken i samma inskrift. Det finns inget orimligt i detta; det är känt även från andra
sammanhang att torshammare och kristuskors förekommit parallellt.
Att prosatexten inleds med ett kristet kors är otvetydigt, och tecknet som skaldedikten
inleds med liknar tveklöst ett hammartecken. Att detta skulle symbolisera en torshammare är
enligt min uppfattning också ytterst naturligt eftersom versen innehåller rika utläggningar av
fornhednisk karaktär. Versen innehåller fornnordiska heitin och kenningar såsom stridernas
Trud (=valkyria, samt dotter till Tor), stridens draughr (trästam) (= ”den ståtlige krigaren”),
Yndill (innebär en sjöhjälte), Iarmangrund (Yndills vidsträckta marker; dvs havet), ræid (=
”havets vagn”; dvs ”skeppet”) och Viðurr (ett annat namn för Oden). En stridernas Truds
arbetare innebär en stor krigare/härförare, liksom vagn-Viður innebär en mäktig sjökonung.280
Åtminstone dróttkvættversen är således enligt föreliggande undersökning riktad till någon
som man har velat framställa som en mycket mäktig person. Versmåttet, dróttkvætt (den
fullständiga termen är Dróttkvæðr háttr), innebär det versmått som användes av hirdskalder
för kungar, jarlar och hövdingar, samt för dessas hirdmän. Karlevistenens dróttkvættvers är
fullkomlig; varvid där återfinnes åtta rader i strof, tre tryckstarka stavelser i var rad, samt med
oantastligt inlemmade allitterationer, halvrim (skothending) och helrim (adalhending). 281
Sven Söderberg och Erik Brate har i SR delat upp runinskriften i ”A” och ”B” (medan SRD
har valt en uppdelning med ”A” för den sammantagna runinskriften och ”B” för den latinska
inskriften). Söderberg och Brate tolkar inskrift A enligt följande (i normalisering):
Folghinn liggr hinn’s fylghðu,
flæstr wissi þat, mæstar

82
 Dæðir dolgha þrúðar
Draughr i þæmsi haughi.
Munat ræið-Wiðurr ráða
Róghstarkr i Danmarku
Yndils iarmungrundar
282
Ørgrandari landi.

De menar också att:

Om man iakttager den ordställning, som brukas i vanligt tal, böra orden i versen efter vår mening ordnas
sålunda:

Dolgha þrúðar draughr hinn es mæstar dæðir fylghðu - flæstr wissi þat – liggr folghinn i þæmsi haughi.
283
Ørgrandari róghstarkr Yndils ræið-Wiðurr munat ráða landi i Danmarku.

De översätter till nusvenska:

”Stridernas Thruds stam, som de största bedrifter följde — de flesta visste det —, ligger dold i denna hög.
284
En mera felfri stridsmäktig Yndils stora marks vagns Vidur skall icke råda över land i Danmark.”

Detta anser de mera fritt uttryckt ska förstås ungefärligen som: ”En hjälte, vars bana, såsom
var man visste, utmärktes genom de största bedrifter, ligger gömd i denna gravhög. En
dygdigare, stridsmäktig sjöhjälte skall aldrig komma att råda över land i danska riket.” 285

Avseende Söderbergs och Brates läsning av inskrift B så lyder den enligt följande (i
normalisering och översättning):

”Stæinn sá was sattr æftir Sibba hinn fróða, sun Foldars, en hqns liði satti
286
at øy - - -”

”Sten denne blev satt efter Sibbe den vise, Foldars son, men hans följe
287
satte vid ön - - -”

En relevant jämförelse kan göras med Sven B F Janssons tolkningar, där skillnader finns i
några relativt viktiga detaljer i versen:
Fólginn liggr, hinns fylgðu
(flestr vissi þat) mestar
dæðir, dólga þruðar
draugr, í þemsi haugi.
Munat reid-Viðurr ráða
rógstarkr i Danmǫrku
Endils iǫrmungrundar
288
ørgrandari landi.

Dold ligger den som de största dåd följde (det visste de flesta) ’stridernas Truds arbetare’ [=hövdingen] i
denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ’vagn-Vidur’ på sjökungens väldiga mark råda över land i
289
Danmark.

Janssons tolkning framstår, enligt min uppfattning, som den mest exakta av de två. Han har
också grundligen, inte minst genom jämförelser med andra källor, utrett och förklarat viktiga
aspekter kring bland annat ”fólginn” (begrava), ”dólga þruðar draugr” (kenning för stridernas
gudinnas arbetare; dólga=strid, þruðar=stridens gudinna Trud, draugr = utförare av
strid/härförare). Intressant är också Karlevistenens andra kenning för hövding, ”reid-Viðurr”

83
(vagn-Vidur), kopplat till ”Endils iǫrmungrundar” (= sjökungens vidsträckta mark, dvs
havet).290 Vidur är, som nämnts ovan, ett annat namn för Oden. En ”vagn” som färdas på
havet är givetvis ett skepp. På ett begåvat sätt har skalden således framfört att den begravde
varit en sjökonung. Dessutom den främste sjökonungen, eftersom han liknas vid Oden – den
främste av gudarna.
Att ”Endill” är ett heiti för sjökonung framgår, i likhet med tidigare nämnda ”Hunding” (se
3.1.3.1.), genom såväl Snorres Edda som den för heitiord omfattande anonyma þulor;
därvidlag i Sækonunga heiti, vers 2.291
En särskilt intressant aspekt i Karlevistenens dróttkvættvers rör det ovan nämnda ordet
”iǫrmungrundar” (eg ”den vidsträckta jorden”). Detta ord återfinnes även i exempelvis
Eddadikten Grímnísmal och, möjligen mest intressant, i Beowulf. 292 I Beowulf påträffas ordet
i rad 859 (nedan visas rad 856 – 860 för att också ge lite kontext):

beornas on blancum· ðaér wæs Béowulfes på blänkande skimlar, Beowulfs bragd r 856

maérðo maéned· monig oft gecwæð blev hugfäst av manga – det hette ofta r 857

þætte súð né norð be saém twéonum att I nord och syd, mellan storhav tvenne, r 858

ofer eormengrund óþer naénig i vida världen, under valvet därovan r 859
293 294
swegles begong sélra naére fanns ingen annan, som yppare var r 860

En intressant aspekt med detta är att förhållandet påvisar starka språkliga samband över såväl
tid som rum inom ramarna för germanskt poesibruk. En annan är att det speglar att ordet
använts för att med eftertryck beskriva vidsträcktheter. I Karleviversens fall att det är en hela
havets sjökonung som omtalas. Det kan här förtjäna att ånyo betona att runristningar, enligt
min uppfattning, kan ses som subalterna element i en långtgående generell mening; vilket kan
menas innebära att de hjälper till att ytterligare bekräfta och stärka textvärden hos senare
nedtecknade verser genom överensstämmelser i poetiskt uttryck.295
Tolkningar av Karlevistenens inskrift har f ö gjorts av relativt många uttolkare, vilka i
vissa detaljer skiljer sig från såväl SR som Jansson. Föreliggande undersöknings uppfattning
är dock att samtliga tidigare tolkningar har brister avseende flera väsentliga aspekter, och i
synnerhet om man menar att Öl 1 skulle kunna ha något med slaget på Fyrisvallarna att göra.
Detta ska diskuteras i följande avsnitt.

Fig. 21-24. Öl 1, Karlevistenen. Efter etsningar av Robert Haglund, ÖLR (Sveriges Runinskrifter, Bd 1, Ölands
runinskrifter, 1900-1906).

84
3.2.6.1. starkr, ruk, fultars, si(b)(a) mm. Fördjupningar med problematiseringar,
utredningar, hypoteser, analyser och tolkningsförslag

Detta avsnitt avser att göra ett försök att utreda i vilken mån det skulle kunna vara rimligt att
antaga att Karlevistenen har något med slaget på Fyrisvallarna att göra. Enligt föreliggande
undersöknings uppfattning kan detta endast låta sig göras utifall antingen själva slaget eller
någon av de i detta inblandade personer vi känner namnet på kan skönjas i texten. Vi kan
direkt slå fast att slaget som sådant inte omnämnes i inskriften, även om det ändå är intressant
i sammanhanget, på ett symptomatiskt sätt, att dróttkvættversen talar om stora krigiska dåd,
”nations”-mässiga sammanhang osv. Frågan är då om någon av de personer vi känner namnet
på från det övriga materialet kan skönjas i Karlevistenens runinskrift? Föreliggande
undersökning måste mena att så möjligen är fallet. Genom tidigare ouppmärksammade
aspekter finns enligt föreliggande undersöknings uppfattning skäl att mena att Karlevistenens
dróttkvættvers syftar på Styrbjörnsgestalten. Möjligen även att prosatexten gör det.

En huvudhypotes och två alternativhypoteser kommer att diskuteras i sammantagen form:

Huvudhypotes: Enligt denna bortser undersökningen från prosadelen av inskriften (se

motivation nedan). Detta synes också undersökningen vara den mest relevanta
utgångspunkten.

Alternativhypotes 1: Enligt denna syftar prosatext och dróttkvættvers på två olika personer. I
första fallet en Sibbe Foldarson, i andra fallet Styrbjörnsgestalten.

Alternativhypotes 2: Enligt denna syftar såväl prosatext som dróttkvættvers på

Styrbjörnsgestalten.

Det är viktigt att poängtera att samtliga hypoteser har gemensam utgångspunkt vad gäller
tolkningen av dróttkvættversen, endast synen på prosadelen skiljer hypoteserna åt.
Koppling kommer också att i särskilt avsnitt nedan ske till en i sammanhanget tidigare okänd
källa, DR 217, till vilken undersökningen anser att vissa relevanta samband kan skönjas
avseende Karlevistenens dróttkvættvers.
Vad som (i linje med huvudhypotesens utgångspunkt) motiverar att bortse från prosatexten i
inskriften är att den är svårtolkad, med bortfallna runor osv som tolkats in. Orsaker ska
diskuteras nedan. Söderberg och Brate framför i ÖLR att:

På de delar, där inskriften är inhuggen, är ytan i allmänhet slät; dock förekomma på några ställen naturliga
fördjupningar och sprickor, som försvårat inskriftens inhuggande och gjort att runorna blivit otydliga. På två
ställen har ytan blivit skadad efter inskriftens inhuggande. I början av den del av inskriften, som är i prosa,
har stenen vittrat och slutet av samma inskrift är alldeles borta, därigenom att på stenens västra sida ett stort
stycke är bortslaget från toppen till en halv meter därifrån är den ursprungliga ytan på denna sida avflagad.
Genom Rhezelii teckningar finner man att dessa skador funnos redan år 1634, och sedan den tiden har
296
stenens yta icke undergått några förändringar, som skadat inskriften.

De menar också att det runantal som, genom stenens skada i inskriftens slut, gått förlorade
varit upp till ca 15 runor. Utrymme för detta utpekar de finnas utifrån ett antagande att ”raden
B III fortsatts till toppen och en fjärde rad fortsatts nedåt ända till skadans nedre kant”. 297
Detta är relativt många runor, och även om det inte skulle röra sig om just femton, så kan vi
ändå sluta oss till att det rör sig om väsentligt många.
Detta medan dróttkvættversdelen är komplett bevarad i runorna. Exakt vad som meddelas i
prosadelen är därför vanskligt att säkert uttala sig om. Den formella tolkningen lyder i

85
translitterationen: + s-a... --(s)- i(a)s * satr * aiftir * si(b)(a) * kuþa * sun * fultars * in
hons ** liþi * sati * at * u * -ausa-þ-... +, och i normaliseringen (till runsvenska): S[t]æ[inn]
[sa]s[i] es sattr æftiR Sibba Goða/Guða, sun Fuldars, en hans liði satti at... .
Översättningen till nusvenska föreligger i flera (relativt likartade) tolkningsförslag. SR:s
version lyder: ”Sten denne blev satt efter Sibbe den vise, Foldars son, men hans följe satte vid
ön ...”. Ett ytterligare argument till att bortse från prosatexten ligger i att versen i dróttkvætt
också, enligt föreliggande undersöknings uppfattning, synes kunna innehålla mycket vital
information som bör förstås genom separat läsning, problematisering och tolkning.
Denna information stämmer dock, som det kommer att visa sig, illa med ”informationen” i
prosadelen; om man för sistnämnda ska acceptera SR:s eller andra tidigare tolkningar och
samtidigt anta att även dróttkvættversen syftar på en person som ska anses ha hetat ”Sibbe
Foldarsson”. Föreliggande undersökning menar att det är orimligt, och i grund felaktigt, att på
något sätt kunna anse det möjligt att fastslå detta namn. Det fragmentariska
runinskriftsavsnittet s-a... i s * satr * aiftir * si * kuþa erbjuder först och främst inte några
långtgående möjligheter att hävda att där meddelas ”Sten denne blev satt efter Sibbe den
vise”. Prosatexten (i sin helhet) är fragmentarisk på två viktiga sätt; dels genom svårtolkade
partier, dels genom att styckets avslutning ej kan tolkas. Det ska också anmärkas att ”Foldar”
inte är känt som eventuellt personnamn från någon annan fornnordisk källa än (i sådana fall)
Karlevistenen.298 För prosatexten är a) huvudproblemet således att texten är fragmentarisk och
b) följdproblemet att det torde vara minst sagt ytterst tveksamt om den går att tolka på det sätt
som har gjorts.
Vad gäller dróttkvættversen så är texten komplett. Enligt föreliggande avsnitts
huvudhypotes och grunduppfattning är det därför detta textparti som måste ha företräde i
tolkningen av Öl 1, och inte vara satt i beroende till prosadelen. Problemet här ligger i hur
denna kompletta text ska tolkas. Versen meddelar följande: fulkin : likr : hins : fulkþu :
flaistr (:)* uisi * þat * maistar * taiþir : tulka * þruþar : traukr : i : þaimsi * huki *
munat : raiþ:uiþur : raþa : ruk:starkr * i * tanmarku : --ntils : iarmun**kruntar :
urkrontari : lonti. I normaliseringen till runsvenska: Fulginn liggR hinns fylgðu, flæstr vissi
þat, mæstaR dæðiR dolga ÞruðaR draugR i þæimsi haugi; munat Ræið-Viðurr raða
rogstarkR i Danmarku [Æ]ndils iarmungrundaR uRgrandaRi landi. I översättningen till
nusvenska: ”Stridernas Thruds stam, som de största bedrifter följde – de flesta visste det -,
ligger dold i denna hög. En mera felfri stridsmäktig Yndils stora marks vagns Vidur skall icke
råda över land i Danmark”. Texten kan sägas vara präglad av att vara dels dunkel, dels
mycket innehållsrik med många ledtrådar inbakade. Det finns därför all anledning att fördjupa
sig betydligt i texten i jakten på betydelser, associationer och samband. Ord för ord, heiti för
heiti, kenning för kenning osv.
För att kunna utreda om denna text skulle kunna knytas till slaget på Fyrisvallarna
behöver man en utgångspunkt. Här behövs således ett namn på någon eller något som kan
knytas till slaget. Som redan nämnts ovan kan konstateras att ingenting finns nämnt i
inskriften som rör själva slaget. I vilket fall som helst inte på något specifikt sätt. Vad gäller
eventuella möjliga identifierbara personnamn från den danskbaserade sidan, så består de inom
det övriga källmaterialet säkrade namnen av Styrbjörn (Starke), Björn Ásbrandsson, Toke
Gormsson, Esbjörn Tokeson, Asmund Gulleson, Esbjörn (hirdman), Eskil (hirdman), Æerre
(hirdman) och Frede. Om någon av dessa skulle kunna spåras i Karlevistenens inskrift så
finns det naturligtvis anledning att diskutera dess relevans för slaget. Vid kontroll av
inskriften framträder inledningsvis endast ett inslag som tycks korrespondera mot detta
behov: Ordet starkr, som kan betyda ”starke”. Dock finns inte namnet Styrbjörn med. Inte i
explicit mening i alla fall. Eftersom detta dock är fråga om en fornnordisk skaldevers, så
måste man givetvis fråga sig om vad som möjligen nämns i icke explicit mening. Detta kan
möjligen vara nog så tydligt i det här fallet, inte minst utifrån en så förhållandevis god

86
utgångspunkt som ”starkr”. Hur ser situationen således ut vad beträffar möjliga heiti,
binamn, tillnamn osv. Om man skulle utgå ifrån att ordet starkr syftar på Styrbjörn Starke, så
bör rimligen det närmast föregående (”ruk”) och/eller efterföljande (”i tanmarku”) vara det
rimligaste att analysera i relation till detta. Det efterföljande synes inte nämnvärt leda vidare i
det fallet, men vad betyder egentligen det föregående ordet ”ruk”? Ordet betyder i första hand
”kämpe” eller ”kämpen”. Detta måste innebära att ordföljden kan läsas som ”kämpen
starke”/”kämpen Starke”. Det bör också anmärkas att Styrbjörn Starke genom ett annat ord
för ”kämpe” – ”kappi” – på fornvästnordiska kallas ”Styrbjarnar Suiakappa” (= Styrbjörn
Sveakämpe). Utifrån ovanstående skulle alltså kunna menas att ordet ”ruk” (och i synnerhet i
sammanhang av dróttkvætt) innefattar betydelse av detta Styrbjörnsgestaltens andra
karaktärstillnamn ”kämpe”. Till detta tolkningsförslag kan även läggas en ytterligare möjlig
språklig aspekt av eventuell relevans. I isländskan har ordet ”rukk” betydelsen ”kräva in
skulder”. ”Rukkun” betyder ”inkrävande av skulder”. ”Rukkar/i” betyder inkasserare. Detta
kan anses korrespondera mot en viktig aspekt i källmaterialet avseende slaget på
Fyrisvallarna, nämligen i Lausavísur, vers 2, av Torvald Hjaltason, där det talas om att
vikingafärden blev olycksdiger för ”guldets krävare”. Samtidigt korresponderar det f ö med
det av den litterära traditionen mera konkret angivna syftet med slaget: att Styrbjörns syfte var
att inkräva sitt fadersarv.
Utifrån ovanstående kan sammantaget alltså utpekas att ordet ”ruk” innefattar betydelser
av Styrbjörnsgestaltens andra karaktärstillnamn ”kämpe”, samt också av hans ärende
(inkasseraren, dvs usurpatorn). Med dessa aspekter i minne kan man då mena att det i
Karlevistenens dróttkvættvers hänvisas till en ovanligt framstående och mäktig
sjöhärnadshövding ruk starkr, ett namn med det för en eventuell Styrbjörn Starke närmast
skräddarsydda innehållet ”kämpen starke; inkasseraren, skuldindrivaren”.
Enligt föreliggande undersökning torde uttrycket ”kämpen starke” (”kämpen Starke”),
sammantaget med versens övriga innehåll i koppling till tid och rum, kunna hålla för att driva
hypotesen att det är Styrbjörn Starke som omtalas i versen. Det ska också nämnas att
”rukkar/i” i isländskan även kan ha betydelse av ”björn”. Detta kan vara intressant eftersom
Styrbjörns egentliga namn enligt traditionen var Björn, vilket då möjligen innebär att ruk
starkr även skulle kunna läsas som Björn Starke. Något som i sin tur skulle innebära att
skalden på ett ytterligt virtuost sätt har lyckats med konststycket att i endast två ord få in en
rad relevanta aspekter i avseende av beskrivning av Styrbjörn, och därmed också med god
marginal uppfylla de skaldiska syften som gäller för dróttkvætt.299
En generell betraktelse av dróttkvættversen, med dess ovanligt översvallande ärofyllda
karakteristika för den i texten omtalade hövdingen, ger en god bild av hur de allra främsta
hövdingarna, -jarlarna och -kungarna brukar beskrivas vad gäller vikingatida förhållanden.
Om dróttkvættversen på Karlevistenen faktiskt gäller Styrbjörn, så finns i dess text
(utöver vad som i övrigt sports om namn osv) också en rad beskrivande aspekter som skulle
kunna menas gå i linje med hur han annars beskrivits. Det måste uppfattas som relativt svårt
att mena att utläggningar om en person som ”de största bedrifter följde”, vilket ”de flesta
visste”, en sjökonungarnas sjökonung som inte mera ska ”råda över land i Danmark”, inte
skulle passa mycket väl in på Styrbjörn och på det sätt han framstår genom det övriga
källmaterialet, liksom för övrigt också i tradition och fornnordisk tidigmedeltida litteratur.
En intressant omständighet utifrån perpektivet att Karlevistenen skulle vara rest över
Styrbjörn är att man i sådana fall kan se tydliga kontraster i skaldiska val; dvs att segrarnas
skald (Hjaltason) i sin vers har valt ett mera negativt betingat sjökonungaheiti (dvs
”Hunding”), medan förlorarnas (i Karlevistenens inskrift) ett mera hjältebetingat (dvs
”Endill”).

87
Karlevistenens vers är således, som redan omnämnts, utförd i perfekt dróttkvætt; därvidlag
den enda kända kompletta vikingatida nedskriften av en sådan. Forskare har menat det troligt
att denna vers utförts av en okänd västnordisk skald (norrman eller islänning).300 Vi känner
dock till en västnordisk skald från Fyrisvallsslagets förlorarsida: Björn Ásbrandsson. Genom
hans förekommande i de isländska släktsagasammanhangen utpekas också att han överlevde
och återkom till Island. Dessa förhållanden torde möjligen också kunna anses öppna för en
diskussion kring huruvida Björn Ásbrandsson även skulle kunna vara upphovsman till
Karlevistenens vers. Och kanske även så avseende Styrbjörnståtens anonyma Lausavísur.
Sistnämnda skulle enligt min uppfattning kunna vara en del av ett ofullbordat större verk som
har fått ett abrupt slut genom slaget på Fyrisvallarna. Ett avbrutet verk som i så måtto skulle
kunna jämföras med exempelvis inledningsverserna av Sexstefja över Harald Hårdråde.
Kanske finns det därvid anledning att läsa Styrbjörnståtens anonyma Lausavísur tillsammans
med Karlevistenens vers och Björn Ásbrandssons Lausavísur, vers 6.
Vad som diskuterats ovan gäller även för alternativhypotes 1 vad dróttkvættversen
anbelangar. Alternativhypotes 1 antar att prosatext och dróttkvættvers syftar på två olika
personer; i första fallet en Sibbe Foldarson, i andra fallet Styrbjörnsgestalten. Vad som, enligt
föreliggande undersöknings mening, främst kan anföras för en sådan uppfattning har att göra
med de religiösa aspekterna. Detta med ett inristat korstecken innan prosatexten kontra ett
torshammartecken innan dróttkvættversen kan betyda främst två saker enligt min uppfattning.
En tolkning skulle kunna vara att man inristat tecken för båda religionerna, ”för säkerhets
skull”. Hedendomen och kristendomen förekom parallellt under lång tid på olika platser i
Norden, och dylika förfaranden har varit förekommande.301 En annan tolkning skulle kunna
vara att den som omtalas i prosatexten inte är samma person som den som omtalas i
dróttkvættversen. Vad som skulle kunna anses utpeka detta är att korstecknet är så specifikt
kopplat till prosatexten (som f ö inte innehåller något i övrigt av okristen karaktär), medan
Dróttkvættversen, torshammare eller ej, har ett rikt innehåll av fornnordisk religion och
mytologi. Att det skulle kunna röra sig om två personer finner också möjligen visst stöd i de
båda ovan omtalade gravhögarna. Styrbjörnsgestaltens hedniska karaktär framgår f ö tydligt i
Styrbjörnståtens anonyma Lausavísur, vers 1-3, där (precis som i Karlevistenens inskrift)
Odin och en valkyria är närvarande, liksom Danmark, samt en betoning på våldsam strid och
dådkraft utöver det vanliga etc.
Beträffande alternativhypotes 2 (att såväl prosatext och dróttkvættvers skulle syfta på
samma person: Styrbjörnsgestalten), finns en del intressant att anföra. En viktig fråga rör
”namnet” ”Foldar”. Som omnämnts ovan är detta namn inte känt (som eventuellt
personnamn) från någon annan nordisk källa än (i sådana fall) Karlevistenen. Av denna och
en rad andra anledningar som nu ska diskuteras och problematiseras frågar sig föreliggande
undersökning om detta verkligen är att betrakta som ett personnamn. Olika förhållanden och
samband utpekar att så inte synes vara fallet. Ett antal aspekter kan anföras som underlag för
en sådan problematisering. Först och främst att ordet ”fold”/”foldar” (motsv) i fornnordiskt
språkbruk i en rent generell mening var ett annat ord för fjord, med betydelsen ”den breda
fjorden”.302 En sådan betydelse har enligt föreliggande undersöknings uppfattning alldeles
utmärkta egenskaper att utgöra poetisk omskrivning för såväl Östersjön som för ”havet” i
allmänhet. Denna aspekt kan således innebära att Karlevistenens prosatext talar om en
”foldars son” i mening av den breda fjordens (el fjordarnas) son, därmed havets (el havens)
son. Det kan vidare utpekas att detta begrepp ”Foldar” omnämnes första gången (mig
veterligen) i Tjodlofs av Hvin Ynglingatal, vers 26, daterad till ca 800-talets slut/900.303
”Fold” (el ”Foldar”) är även ett annat namn för Oslofjorden, bl a frekvent använt i
fornvästnordisk litteratur som t ex Heimskringla.304 Namnet lever f ö även kvar i t ex
fylkesnamnen Østfold och Vestfold. Det förekommer också ett havsområde (beryktat för sitt
hårda väder, vilket f ö skulle kunna anses korrespondera mot inledningen av Styrbjörnståtens

88
anonyma Lausavísur, vers 3) vid namn Folda utanför Norge (söder om Vikna i Nord-
Tröndelag). Därifrån går dessutom den 4-7 km breda Foldviken/Foldfjorden (vid vars
mynning öarna Jøa och Abelvær ligger) 26 km in i landet. 305 Här ligger för övrigt fjällen tätt
invid älvens strand (vilket då således kan menas korrespondera mot Torvald Hjaltasons andra
vers), samtidigt som Norge vid tiden ifråga lydde under Danmark (vilket ju är relevant i
sammanhanget av uppenbara skäl).
Belysas ska, vidare, även den ö som idag heter Wolin, och ligger vid floden Oders
mynning. Wolin och Oder kan vara intressanta att något studera geografiskt eftersom ön
antagits vara platsen för Jomsborg (vilket är den ”mark i Danmark” som Styrbjörn enligt
traditionen skulle ha besuttit i ett tidigare skede, efter att ha intagit det s k Jomsborg och blivit
de s k jomsvikingarnas hövding). Ett intressant faktum är att denna ö (265 km2 stor) faktiskt
(särskilt sett till det övriga kontextuella sammanhanget) har betydande höglandsinslag, vars
högsta punkt är Grzywacz; 115 meter ö h. En sådan (i sammanhang av dessa låglandstrakter i
övrigt) kontrasterande hög punkt har sannerligen också något av fjällkaraktär ”invid älvens
strand” över sig (detta anfört med tanke på Thorvald Hjaltasons mycket omdiskuterade
versrad, som ju ofta vänds emot tanken på ett danskbaserat Styrbjörnsslag).306
Enligt vad som har diskuterats och problematiserats finns således utrymme att kunna
mena att en ”Foldars son”, i meningen ”den breda fjordens son”, skulle kunna vara kommen
från (dåtida) danskt område från något som även skulle kunna liknas vid ”från fjällen invid
älvens strand”. Oavsett om man utgår ifrån norska förhållanden eller Oders mynning med ön
Wolin. Belysta aspekter korresponderar utomordentligt väl med framförallt Karlevistenens
vers och Thorvald Hjaltasons vers 2 (liksom f ö också med traditionen). Det finns heller
ingenting i det övriga källmaterialet som inte skulle passa in i sammanhanget (inte minst
avseende Styrbjörnståtens anonyma Lausavísur), än mindre motsäga det.
Som står klart av Karlevistenens inskrift, så har vi alltså en person benämnd varande av
”Stridernas Thruds stam, som de största bedrifter följde”, om vilken det anges att ”En mera
felfri stridsmäktig Yndils stora marks vagns Vidur skall icke råda över land i Danmark”. En
krigare, hövding och sjökonung utöver det vanliga således, vilket i hög grad överensstämmer
med bilden av Styrbjörn i de övriga primärkällorna (liksom för övrigt i fornnordisk litteratur).
Till detta kan då, i enlighet med vad som har diskuterats ovan inom alternativhypotes 2,
läggas att ifrågavarande person också kallas * sun * fultars, dvs havets och/eller den breda
fjordens/de breda fjordarnas son. Han kallas också ruk:starkr, vilket kan tolkas till ”kämpen
starke” (”kämpen Starke”).
Som en kompletterande utvikning kan det förtjäna att något ytterligare problematisera det
intolkade namnet si(b)(a) (”Sibbe”), även om det i Karlevistenens inskrift inte finns några
som helst egentliga belägg för att detta namn skulle befinna sig där. Hursomhelst, så tolkas
namnet i fornnordiska sammanhang som ett kortnamn för ”Sigbiorn”.307 Föreliggande
undersökning anser det därvid tänkvärt att fundera kring, att utifall namnet Sigbiorn har haft
ett talvänligt kortnamn som ”Sibbe”, så är det möjligen även realistiskt att kunna anta att
också det relativt liknande namnet Styrbjörn kan ha kortats på ett sådant sätt.
Detta kan vara intressant att påpeka, även om det alltså avseende Karlevistenens inskrift
egentligen inte finns något substantiellt att grunda namnet ”Sibbe” på, utöver att det måste
vara relativt kort och börja på ”s” och eventuellt fortsätta med ”i”. Denna kompletterande
namndiskussion kan främst betraktas som en kommentar till tolkningarna i SR och SRD m fl.

89
Enligt vad som har diskuterats i detta avsnitt framstår det enligt föreliggande undersöknings
uppfattning som att det sammantaget finns skäl att mena att Karlevistenens inskrift talar om
Styrbjörnsgestalten. Föreliggande undersökning framlägger därvid också följande
tolkningsförslag avseende Karlevistenens dróttkvættvers:

Dold ligger den stridernas Truds arbetare som – det visste de flesta – de största dåd följde.
Aldrig skall en mera dygdig vagn-Vidur på Endills väldiga marker än kämpen Starke råda
över land i Danmark.

Tolkningsförslaget innebär att Öl 1 genom föreliggande undersökning har introducerats som

nytt källmaterial avseende ämnesfältet ”Styrbjörn Starke”. Detta har också betydelse för
runinskriftens värde som källmaterial för ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”, vilket således
förstärks enligt tolkningen ovan.
Med ovanstående huvudhypotes och alternativhypoteser i minne ska undersökningen också
fästa uppmärksamheten på en annan, i sammanhanget tidigare obeaktad, runinskrift. Detta rör
sig om DR 217, Sædingestenen (se nedan).

90
3.2.6.2. DR 217. Sædinge. Fuglse hd. Maribo amt

Runinskrift:

Translitteration:
§A þurui : kat : kauruan (:) ¶ stain : þansi : --(-) ¶ (k)(r)(u)(k) *
§B uiar (:) sin : ian : han (:) uas ¶ -- alra * triu--...
§C sutrsuia (:) au(k) (:) suþr[tana *] ¶ kuaul : at : ha- af nur¶minum som
308
§D baistr : han uas ¶ ... sutrsuia : (-)uk *

Normalisering till fornvästnordiska:

§A Þyrvé gat gervan stein þenna ... Krók,
§B ver sinn, en hann var [þá](?) allra drjú[gastr](?)
§C sundrsvía ok suðrdana. Kvôl át/at ha[l]/ha[nn], af norðrmônnum sem
309
§D beztr. Hann var [þá](?) sundrsvía [l]ok/ok.

Normalisering till rundanska:

§A Þorwi gat gørwan sten þænsi ... Krok,
§B wær sin, æn han was [þa](?) allra driu[gastr](?)
§C sundrswea ok suþrdana. Kwol at ha[l]/ha[nn], af normannum sæm
310
§D bæztr. Han was [þa](?) sundrswea [l]ok/ok.

Översättning till nudanska:

Thyre lod denne sten udføre efter sin husbond Krog; og han var [da?] den aller stærkeste (?) af Særsveerne og Syddanerne.
’Kval’ (lidelser) fortærede (gjorde ende på) høvdingen (eller: på ham), den bedste af Nordboere (?). Han var . .
311
Særsveernes…

Fig 25-26. DR 217. Runsten av granit. Höjd: 174 cm. Bredd: 79 cm. Tjocklek: 69 cm. Runhöjd: 9,5-25 cm. Inskriften är
utförd på stenens samtliga fyra sidor i skriftordning parallellordning. Efter Nationalmuseet København/Nordisk
forskningsinstitut, Københavns universitet.

DR 217 återfanns 1854 vid ett vadställe mellan Holeby och Sædinge socknar i samband med
jordbruksarbete, varvid stenen klövs i nio delar. Den har senare sammansatts ett flertal
gånger. Nuvarande restaurering utfördes 1933. Ett litet stycke av toppen är förkommet, detta

91
är dock känt genom en teckning från 1859. Stenen återfinnes idag vid Stiftsmuseet i
Maribo.312 DR 217 är enligt dansk datering klassificerad till ”Periode 2.2: Vikingetid”, med
typbestämd inskriftsstyp till ”Efter-Jelling (oldda)” och tidsbestämd till ca 970-1020.313
Typologiskt korresponderar den enligt föreliggande undersökning mot stilgrupp RAK (ca
980-ca 1015).
Efter analyser av innehållet i inskriften på DR 217 är det föreliggande undersöknings avsikt
att härmed introducera denna runinskrift som ett nytt källmaterial avseende ämnesfältet
”Styrbjörn Starke”, samt indirekt därmed även för ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”.
Argumenten för detta torde kunna anses som starka. Till att börja med kan det hittills
oklara och svårtolkade slutet av första raden belysas. Denna har tidigare ansetts avslutas med
den svårtolkade bokstavskombinationen (k)(r)(u)(k), vilket har tolkats som namnet ”Krog” -
ett ej ovanligt danskt namn. Jag vill härvid framställa att man möjligen även (runutrymme
finns) skulle kunna tolka harangen som (stark)(r)(u)(k) (samma runa ristades f ö normalt
aldrig två gånger i följd). Detta skulle då innebära att samma, i övrigt unika, uttryck för en
person förekommer i inskrifterna avseende såväl DR 217 som Öl 1, om än med orden
omkastade (vilket ej är ovanligt i fornnordiska sammanhang). Även i sista raden av inskriften
på DR 217 finns i sådana fall goda skäl att göra tolkningen ”ruk”. Detta avseende det sista
ordet, varvid betydelsen skulle kunna bli ”han var sundrsvearnas kämpe” (eller om man så vill
”skuldindrivare”, ”guldkrävare” osv). Som redan berörts i det föregående kallas Styrbjörn på
fornvästnordiska även ”Styrbjarnar Suiakappa” (dvs ”Styrbjörn Sveakämpe”), vilket också
återkommer i engelskans ”Styrbjorn the Swedish Champion” (parallellt med ”Styrbjorn the
Strong”). Ett tillnamn ”kämpe” även i fysiskt bevarade fornnordiska kvarlevor synes därför
vara av hög relevans, eftersom det skulle stärka en uppfattning om att detta tillnamn har
uppstått i det samtida sammanhanget. Att ordet dessutom bär andra i sammanhanget relevanta
betydelser (se även föregående avsnitt) försvagar knappast en argumentation för att inskriften
skulle kunna gälla Styrbjörn Starke.
Att namnet i runinskriften inte bör ha varit ”Krog” finner för övrigt argument i att den
omtalade omnämnes som sveaman; något som rimmar illa i sammanställning av det enkla
skälet att Krog inte finns bekräftat som sveanamn i någon känd källa.
Det finns vidare också fog för att anse att runinskriftens meddelande om att den omskrivne
mannen i fråga var ”den aller stærkeste af Særsveerne og Syddanerne” har hög
överensstämmelse med Styrbjörnsgestaltens beskrivningar i alla tillgängliga material, och
detsamma gäller textens ”han uas ¶ ... sutrsuia : (-)uk” (om tolkat som ”han var
södersvearnas kämpe/champion”).
Det intressanta är dock inte slut i och med dessa utpekanden, utan vad som ytterligare
tillkommer, och höjer intresset närmast till bristningsgränsen, är det faktum att den person
som rest stenen heter Tyra. Därvid exakt det namn som den kvinna (Harald Gormssons dotter)
som enligt traditionen ska ha varit Styrbjörns hustru.
Med dessa aspekter i fokus är det föreliggande undersöknings uppfattning är att det skulle
kunna anses rimligt att mena att såväl Öl 1 som DR 217 (och i särskilt hög grad med varandra
som referenser i fråga om korsvisa samband) omtalar den historiske aktör som kallas
Styrbjörn Starke, Styrbjarnar Suiakappa, Styrbjorn the Swedish Champion osv.
Undersökningen framhåller därmed att ett flertal iakttagelser och resultat har
åstadkommits för ämnesfältet ”Styrbjörn Starke”, och därmed också indirekt för ämnesfältet
”Slaget på Fyrisvallarna”. Undersökningen betonar att analyserna mera vilar på indiciekedjor
än egentliga bevis (vilket ju för övrigt givetvis är fallet för stora delar av historiska
undersökningar avseende såväl vikingatid som medeltid som andra epoker).

92
4. Sammanfattande diskussion och utvärdering
Den som försöker fastställa ’faktiska förbindelser’ mellan orsak och verkan upptäcker snart hur svårlöst uppgiften är. [...]
Sannolikt kan den ’faktiska förbindelsen’ i en absolut mening inte fastställas annat än i mycket speciella fall. Men även om
den bara är en hägring, kan sökandet efter den leda historikerna in på konkretionens och den detaljerade kunskapens väg.
Att beträda denna väg är en väsentlig del av deras orsakstänkande.
iv
- Anders Berge

Detta kapitel ska kortfattat sammanfatta föreliggande undersöknings empiriska undersökning,

varvid det huvudsakliga källmaterialet i korthet utvärderas enskilt och sammantaget.

Ynglingatal, vers 6. Tjodolf av Hvin (Þjóðólfr ór Hvini):

Versen anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att Fyri-begreppet häri
kan konstateras som etablerat i den vikingatida skandinaviska begreppssfären vid 800-talets
slut/ca 900, det vill säga med betydlig tidsmarginal utgörande ett vedertaget ortnamn (motsv)
i relation till slaget på Fyrisvallarna. 314

Lausavísur, vers 6. Björn Ásbrandsson (Bjǫrn Ásbrandsson):

Versen anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att den, såsom
tidsrelevant kvarleva, utpekar att ett slag har stått mellan Erik Segersäll och Styrbjörn. Att
detta skulle syfta på något annat slag än det slag som är känt under namnet ”Slaget på
Fyrisvallarna” kan inte anses realistiskt enligt föreliggande undersökning, vilken därmed
anser att slagets huvudkontrahenter är utpekade genom denna källa; och inte minst med dess
korsvisa relationer och samband till övriga källor i beaktande.315

Lausavísur, vers 1-2. Torvald Hjaltason (Þórvaldr Hjaltason):

Verserna anses av föreliggande undersökning relevanta i den meningen att de, såsom
tidsrelevanta kvarlevor, utpekar att ett slag har stått på Fyrisvallarna vid Uppsala i slutet av
900-talet, vilket vunnits av Erik Segersäll. Materialet besitter också på flera sätt korsvisa
relationer och samband med flera av de övriga källorna. Enligt föreliggande undersökning
(genom samstämmande uppgifter) främst till föregående vers, DR 216, DR 279, DR 295 och
Ög 81.316 Föreliggande undersökning anser sig också kunna mena att andra versens
”Hunding” ur Hjaltasons perspektiv måste kunna anses ha varit ett lämpligt ord att använda
både som heiti och inom kenning avseende Styrbjörnsgestalten, och inte minst utifrån hur han
framstår i andra kvarlevor som i Björn Ásbrandsons vers 6 och i Anonyma Lausavísur, vers
1-3, från Styrbjarnar þáttr Svíakappa (samt möjligen i Karlevistenens dróttkvættvers och i
runinskriften på DR 217).317 Det kan i det här fallet möjligen även vara intressant att göra
vissa jämförelser med prosatraditionen, vilket då i sådana fall ytterligare förstärker bilden av
relevansen i resonemanget.

Lausavísur, vers 1-3. Anonyma från Styrbjörnståten (Styrbjarnar þáttr Svíakappa):

Verserna anses av föreliggande undersökning relevanta i den meningen att de, såsom
tidsrelevanta kvarlevor, utpekar Styrbjörn som hirdskaldbesjungen hövding och härförare till
lands och till sjöss, med uppsåt att genom någon uppenbarligen avgörande strid ”bryta fred”.

93
Och med tanke på att vi (enligt föreliggande undersökning) kan utpeka att a) den
Uppsalabaserade Erik (enligt Ásbrandssons vers) besegrade Styrbjörn i en strid och att b)
versmaterialet är samtida, samt att c) verserna är logiskt följdriktiga, samtidigt som det d) inte
finns något material som meddelar något som skulle tyda på att Styrbjörnsgestalten skulle
vara vid liv efter de tilldragelser som meddelas i Hjaltasons verser, så anser föreliggande
undersökning att det framstår som befogat att argumentera för de anförda materialens
historiska samhörighet (för att något låna Curt Weibullska uttryck från liknande
argumentation kring Hjaltason kontra DR 279 och DR 295).318

Háttalykill, vers 57 & 61. Ragnvald jarl och Hall Torarinsson (Rognvaldr jarl och Hallr
Þórarinsson):
Verserna anses av föreliggande undersökning relevanta i den meningen att de rent allmänt
hjälper till att stärka bilden av Erik Segersäll och Styrbjörn som historiska aktörer. Det ska
framföras att Háttalykill ej kan ses som kvarleva, men möjligen som en berättande samtida
källa. Som sådan ändå en tidsmässigt relativt tveksam källa med en datering till 1100-talets
första hälft, vilket innebär ett tidsspann på upp till ca 150 år från slutet av 900-talet räknat.
Undersökningen anser dock det finnas värde i att en norsk Orkney-jarl och en isländsk
hirdskald gör en uppräkning av några närmast föregående mansåldrars större härförare utifrån
sin naturliga kulturkontext, varigenom Erik och Styrbjörn sällas till genom andra källor
överväldigande väldokumenterade danska och norska historiska aktörer som Sven Tveskägg,
Knut den store, Olav den helige, Olav Tryggvasson, Harald Hårdråde m fl. Källvärdet ligger i
sådana fall därvid i de kontextaspekter som anförts, men även den relativt tidiga
tidsmässigheten (inte minst i relation till fornnordisk prosalitteratur) ska påpekas.319
Ett särskilt intressant detaljinslag i vers 61 utgöres f ö av begreppet ”Foldar”, vilket är ett på
flera sätt intressant ord.320 I versen framförs bl a att den ”berömde kungen” Erik var omtalad
för sitt värn gentemot ”den berömda flottan av foldar”. Det kan ligga nära till hands att tolka
detta till att avse värnet mot den här som via sjövägen i flotta anlände till slaget på
Fyrisvallarna. Begreppet ”Foldar” återfinnes också i Karlevistenens (Öl 1) runinskrift, och
samband kan möjligen anses föreligga.321

DR 131:
Runinskriften anses inte i egentlig mening relevant som källmaterial för ämnesområdet
”Slaget på Fyrisvallarna” enligt föreliggande undersökning. Runinskriften ”avfärdas” dock
inte i någon slutgiltig mening – utan anses ska ses som en högst osäker källa. Undersökningen
anser också att den (med de aspekter som diskuterats i 3.2.1. i åtanke) tillför ämnesfältet en
intressant diskussion på flera olika sätt.322

DR 216:
Runinskriften är tidigare inte beaktad inom ramarna för ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”.
Undersökningen anser inskriften relevant i den meningen att den, såsom tidsrelevant kvarleva,
enligt föreliggande undersöknings tolkning, utpekar att en dansk krigare, Frede, i slutet av
900-talet, har mött döden i Svitjod vid Fyris med ”alla vikingarna”. Kanske till och med vid
”Fyris fästningsgärde” (fursifrikisiaþi). Om det sistnämnda accepteras så överensstämmer
runinskriften med Torvald Hjaltasons verser rent innehållsmässigt på ett sådant sätt att det
måste anses orimligt att texterna inte skulle röra samma händelse. (Detta torde f ö Curt
Weibull ha hållit med om han hade haft tillgång till källmaterialet, med tanke på hur hans
argumentation i övrigt gestaltar sig avseende runinskrifter i koppling till fornnordiska

94
skaldeverser.) Utöver ett samstämmigt textinnehåll på avgörande punkter finns här också en
subaltern aspekt. Denna är att runinskriften (om accepterad som subalternt element) kan
menas ge ytterligare förstärkning åt giltigheten i Hjaltasons verser. 323

DR 279:
Runinskriften anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att den, såsom
tidsrelevant kvarleva, utpekar att ett slag har stått vid Uppsala i slutet av 900-talet, i vilket en
krigare vid namn Esbern Tokessøn har stupat. Om denne omnämnes noga att han ej har flytt,
utan kämpat så länge han hade vapen. Inskriften har av föreliggande undersökning ansetts
besitta korsvisa relationer och samband till flera av de övriga källorna på flera sätt. Enligt
föreliggande undersökning (genom olika samspelande uppgifter) främst till Torvald
Hjaltasons vers 2, DR 216, DR 279, DR 295 och Ög 81.324

DR 295:
Runinskriften anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att den, såsom
tidsrelevant kvarleva, utpekar att ett slag har stått vid Uppsala i slutet av 900-talet, i vilket en
drott vid namn Toke Gormssøn har stupat. Om denne omnämnes noga att han ej har flytt.
Inskriften utpekar också att runstenen är rest av hirdmän till sistnämnde, som tillika meddelas
ha deltagit i slaget (men uppenbarligen överlevt). Inskriften har av föreliggande undersökning
på flera sätt ansetts besitta korsvisa relationer och samband till flera av de övriga källorna.
Främst till Torvald Hjaltasons vers 2, DR 216, DR 279, DR 296, DR 297 och Ög 81.325

DR 296:
Runinskriften anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att den, såsom
tidsrelevant kvarleva, är relativt viktig för ämnesfältet, eftersom den bidrar till at utöka
källmaterialet i fråga om person-, relations- och verksamhetsuppgifter, samt att runstenen i
kraft av ett ytterligare monument (DR 295-297 anses tillhöra samma runstensgrupp) bidrar till
att ge en bild av slagets vikt och en samtida syn på detta. Att den typologiska stilgruppen är
Fp, dvs det tidsmässigt närmast följande efter RAK (som DR 295 och DR 297 tillhör), kan
tyda på att stenen över Ærre, Tokes hirdman, är rest något senare än DR 295 och DR 297.
Korsvisa relationer och samband finns främst till DR 295 och DR 297, och genom den förra
till dess relationer och samband.326

DR 297:
Runinskriften anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att den, såsom
tidsrelevant kvarleva, är av relativ vikt för ämnesfältet. DR 297 anses tillhöra samma
runstensgrupp som DR 295 och DR 296, vilket av föreliggande undersökning anses innebära
att den är relevant för ämnesfältet på liknande sätt som DR 296. Korsvisa relationer och
samband finns främst till DR 295 och DR 296, och genom den förra till dess relationer och
samband.327

95
Ög 81:
Runinskriften anses av föreliggande undersökning relevant i den meningen att den, såsom
tidsrelevant kvarleva, utpekar att den orädde kämpen Asmund föll vid Fyris. Inskriften har av
föreliggande undersökning ansetts kunna sättas i samband med det övriga ingående
källmaterialet. Främst med Torvald Hjaltasons vers 2, DR 216, DR 279 och DR 295.328

Öl 1 och DR 217:
Runinskrifterna anses av föreliggande undersökning relevanta i den meningen att de, såsom
tidsrelevanta kvarlevor, genom föreliggande undersöknings utredningar, med relevant grad av
sannolikhet, synes kunna utpeka gestalten Styrbjörn Starke (såsom denne framstår genom
andra kvarlevor, liksom genom tradition och fornnordisk litteratur) i sina respektive texter. I
synnerhet när de båda runinskrifterna läses tillsammans. Såväl Öl 1 som DR 217 genom
tidigare obeaktade aspekter. Logiska förtjänster i text har således kunnat fastställas genom
problematiseringar samt innehålls-, sambands- och beroendeanalyser.
Båda runinskrifterna utgör därvid genom föreliggande undersökning nya källmaterial för
ämnesfältet ”Styrbjörn Starke”. Avseende Öl 1 bör man, med utgångspunkt i orden ruk och
starkr, kunna läsa texten som ”kämpen starke”. Den sammantagna texten tillsammans med
en sådan hänvisning bör kunna anses göra det rimligt att det är den omdiskuterade
Styrbjörnsgestalten som omtalas i denna runinskrift. 329 Inskriften avseende DR 217 innefattar
flera i sammanhanget nämnvärda intressanta aspekter av ett kompletterande slag, varav den
stenresande kvinnans namn – Tyra – möjligen är det mest intressanta i texten. Detta eftersom
det är samma namn som den kvinna bar som enligt traditionen ska ha varit Styrbjörn Starkes
hustru, dvs Harald Gormssons dotter. Det ska starkt framhållas att föreliggande undersökning
anser att runinskrifterna avseende Öl 1 och DR 217 inte kan menas vara bevisande i
diskuterade avseenden, men att samtidigt de sammanlagda indicierna i den riktningen
framstår som synnerligen starka för en sådan tolkning i analogi med övrigt källmaterial
(liksom f ö med fornnordisk litteratur).330

Utvärdering i sammanställning:
Det viktigaste som utifrån ovanstående kan fastställas är att verserna av Torvald Hjaltason och
Björn Ásbrandsson tillsammans med DR 216, DR 279 och DR 295 utpekar att ett uttalat
mycket hårt och kompromisslöst slag stått på Fyrisvallarna vid Uppsala mellan sveakungen
Erik och Styrbjörn och deras respektive styrkor i slutet av 900-talet. Ög 81 äger också hög
relevans i kraft av varande en ytterligare tidsrelevant kvarleva av ett Fyrisslag, och som
utpekas i undersökningen kan endast ett sådant anses rimligt att antaga ha stått vid 900-talets
slut. Tjodolfs av Hvin vers är också av hög vikt, eftersom denna påvisar att begreppet Fyri
(motsv) med god tidsmarginal varit ett etablerat platsbegrepp innan slaget ifråga. De anonyma
Styrbjörnsverserna är viktiga, eftersom de på ett relevant sätt korresponderar mot det övriga
sammantagna materialet; t ex genom hur Styrbjörnsgestalten, hans trupper, målsättningar,
elementa, mytologiska referenser m m beskrivs. Nämnas bör också det fullkomligt
kompromisslösa stridandet som däri framtonar, vilket går igen även i övriga verser liksom i
runinskrifter. Vad gäller övriga källor, så stärker vissa av dem på olika sätt ovanstående källor
med olika kompletterande uppgifter. Vad därvid gäller DR 296-297, så kan de anses vara av
kompletterande relevans genom t ex namnuppgifter, kontextualitet, tidsmässighet och andra
korsvisa samband till främst DR 295 och DR 279.
Avseende Ragnvald jarls och Hall Torarinssons verser från Háttalykill, så framstår de
som symptomatiska för sammanhanget på ett relativt relevant sätt; och kan därvid ses som

96
karaktärsomvittnande. Det ska också framhållas att vers 61 meddelar att den ”berömde
kungen” Erik var omtalad för sitt värn gentemot ”den berömda flottan av foldar”, och att detta
bör kunna anses avse värnet mot den flotta som anlände till slaget på Fyrisvallarna.
Det ska betonas att en relativt lång rad korsvisa samband har kunnat påvisas mellan de
sammantagna källorna, liksom att tidigare otillfredsställande detaljtolkningar har kunnat
utpekas och på olika sätt ifrågasättas, bestridas, korrigeras, avfärdas, samt insättas i nya
sammanhang. Sistnämnda gäller inte minst Öl 1 och DR 217. Öl 1 har av forskare även
tidigare satts i samband med slaget på Fyrisvallarna, dock, enligt föreliggande undersökning,
på svävande grunder. Föreliggande undersökning har dock sett en viss realistisk möjlighet för
sådana antaganden, och därvid ansett runinskriften intressant för fördjupad utredning med
problematiseringar. Genom detta har icke obetydliga indicier som utpekar att texten rör
Styrbjörnsgestalten kunnat framläggas. DR 217 har tveklöst ansetts intressant i samläsning
med Öl 1, och sammantaget innebär föreliggande undersöknings tolkningar av dessa texter att
de med relevans kan menas utpeka Styrbjörngestalten, samt väl korrespondera mot hur denne
framstår i såväl andra vikingatida kvarlevor som i tradition genom fornnordisk litteratur. Vad
som kan sägas – och vad som är av explicit relevans för slaget på Fyrisvallarna – är att om
man antar att Öl 1 och DR 217 innehåller minnesord över Styrbjörngestalten, så står dessa
runinskrifter också i samband med slaget på Fyrisvallarna i och med att de i sådana fall
uttrycker Styrbjörngestaltens (således den attackerande sidans härförare) eftermäle (och f ö
även dennes tidigare civilstånd). Att de äger rumslig och tidsmässig relevans kan också
fastställas.

97
5. Slutsats
All the great events of this globe are like the globe itself, half of which is seen in broad daylight, while the other half is
immersed in darkness.

v
- Voltaire

Detta kapitel ska hållas relativt kortfattat, eftersom tydliga och relativt omfattande
redovisningar av resultat gjorts i det föregående. Här ska främst göras vissa kortfattade
redogörelser för resultat i koppling till undersökningens syfte och frågeställningar, samt en
tydlig och kortfattad sammanfattning av det grundläggande huvudresultatet avseende
tolkningsbilden för slaget på Fyrisvallarna, med jämförelser med övriga tolkningslinjer.
Avslutningsvis ska därefter vissa vetenskapsteoretiska kommentarer göras kring
tolkningsmöjligheterna avseende det källmaterial som föreligger för ifrågavarande ämnesfält,
med vissa jämförelser med andra sammanhang.
Föreliggande undersöknings syfte har varit att framlägga en ny tolkning avseende
ämnesområdet ”Slaget på Fyrisvallarna”, med ambition att vara en mera fördjupad och
kvalificerad sådan än vad som tidigare framlagts. Därvid har det varit grundläggande att
genomföra en kritisk undersökning och utredning avseende forskningsläge och källsituation i
syfte att utveckla och fördjupa tolkningsbilden. Detta har dels inneburit att utreda huruvida
källkritiska korrigeringar av historieskrivningen, från och med den weibullska skolan,
avseende detta ämnesområde kan menas vara korrekta, dels att grundligen utreda
källsituationen för händelsen ifråga, samt dels att framlägga den tolkning som kan göras
genom föreliggande undersökning. Utöver en mera strikt källtolkning har dessutom starkt
eftersträvats att utpeka olika i materialet eventuella inneboende, tidigare ouppmärksammade,
tolkningsmöjligheter. Utredningens ambition har varit att så sanningssökande och objektivt
som möjligt undersöka alla tänkbara relevanta aspekter av det knappa källmaterial som under
alla förhållanden är möjligt att uppbringa.
En rad brister har enligt föreliggande undersökning ansetts föreligga i de föregående
vetenskapligt accepterade tolkningsbilderna, vilka därvid i relativt hög grad har ansetts
kännetecknas av otillräcklig källanalys och källvärdering.

Följande frågeställningar har utgjort grund för undersökningens fokus:

1. Hur ser det källkritiska forskningsläget och dess källsituation ut avseende den historiska
händelse som är känd under namnet ”Slaget på Fyrisvallarna”? a). Är samtliga relevanta
källor beaktade inom ramarna för det källkritiska forskningsläget? b). Har källorna tolkats
på ett fullt ut relevant sätt. c). Vad innebär de eventuella bristerna för tolkningssituationen?

2. Vad kan fastställas avseende ett samlat källmaterials vittnesmål avseende ifrågavarande
händelse samt avseende detsammas kronologi och inbördes relationer, och varför?

Frågeställning 1 är besvarad genom främst kap 2, dess underfrågor främst genom kap 3.
Nedan följer även (i enlighet med vad som meddelats i inledningen av detta kapitel)
kortfattade sammanfattningar av de olika tolkningslinjernas grundläggande huvudresultat.
Frågeställning 2 är främst besvarad genom kap 3 och 4. Nedan följer även en kortfattad
sammanfattning av föreliggande undersöknings grundläggande huvudresultat, med
jämförelser med övriga tolkningslinjer.

98
Föreliggande undersöknings grundläggande tolkning är att:

Källmaterialet utpekar att det i slutet av 900-talet har stått ett uttalat hårt och kompromisslöst
slag på Fyrisvallarna vid Uppsala mellan sveakungen Erik Segersäll och hövdingen Styrbjörn
och deras respektive härar.

Det är viktigt att betona att det är föreliggande undersöknings uppfattning att de kvarlevor
som omtalar ett slag i Uppsala/på Fyri/på Fyrisvallarna inte kan anses utpeka någon händelse
som skulle kunna ligga efter Erik Segersälls död, eftersom det vore alltför sensationellt om ett
sådant uppseendeväckande slag inte skulle vara känt i någon annan skriftkälla, inte ens
fornnordisk prosalitteratur, efter Olof Skötkonungs tillträde.
Tidigare tolkningar har av Curt Weibull klassificerats till tre tolkningslinjer; Linje 1, Linje 2
och Linje 3. Föreliggande undersökning kallar därför sin tolkning Linje 4. Den äldre
tolkningslinjen, Linje 1, är av bland annat källkritiska skäl avfärdad av Linje 2, 3 och 4. Den
största skillnaden mellan föreliggande undersöknings tolkning och Linje 2 är att sistnämnda
menar att skaldeverser och runristningar talar om två olika slag samt att ingen källa finns som
bekräftar Styrbjörn i sammanhanget. Den största skillnaden mellan föreliggande
undersöknings tolkning och Linje 3, är att sistnämnda menar att ingen källa finns som
bekräftar Styrbjörn i sammanhanget.

Tolkningslinjerna 1 – 4 i sammanfattning:

Linje 1 (äldre historieskrivning innan den weibullska skolan) menar, utan nödvändiga
källkritiska analyser, att slaget på Fyrisvallarna i stort sätt är korrekt beskrivet genom den
fornnordiska prosalitteraturen.

Linje 2 (Lauritz Weibulls tolkning) menar att tidigare tolkningar måste avfärdas av
källkritiska skäl, och att de tidigmedeltida berättelserna om slaget i princip är resultatet av
utbrodering över tid. Vid sin granskning av de egentliga kvarlevorna godkände han Torvald
Hjaltasons verser som kvarlevor av ett slag som Erik hållit vid fästningsgärdet på Fyrisvall,
där denne nedhuggit sina motståndare; beskrivna som byteslystna vikingar vilka ankommit till
Sverige från positionen ”hemifrån”. Han godkände även DR 295 (Hällestadssten 1) och DR
279 (Sjörupsstenen), vilka han dock menade skulle gälla ett annat slag. Han menade också att
nämnda kvarlevor inte kan anses konstatera vad som berättas i den tidigmedeltida
fornvästnordiska litteraturen. Han tillägger också att även om detta vore görligt, så skulle det
ändå förbli omöjligt att i tid sammanställa och identifiera slaget på Fyrisvallarna med slaget
vid Uppsala

Linje 3 (Curt Weibulls tolkning) menar att att tidigare tolkningar (före Linje 2) måste avfärdas
av källkritiska skäl, men att tolkningen enligt linje 2 besitter brister i källtolkningen. Linje 3
menar därvidlag att källmaterialet utpekar att det i slutet av 900-talet stått ett slag på
Fyrisvallarna vid Uppsala mellan sveakungen Erik Segersäll och hövdingarna Hunding samt
Toke Gormsson och deras respektive härar.

Linje 4 (föreliggande undersöknings tolkning) menar att tidigare tolkningar (före Linje 2)
måste avfärdas av källkritiska skäl, men även att såväl Linje 2 som Linje 3 har alltför stora
brister i källhanteringen för att kunna godkännas. Dessutom har Linje 4 framlagt nytt
källmaterial, vilket på olika sätt förstärker underlaget för tolkningen. Linje 4 menar att det i
slutet av 900-talet stått ett uttalat hårt och kompromisslöst slag på Fyrisvallarna vid Uppsala
mellan sveakungen Erik Segersäll och hövdingen Styrbjörn och deras respektive härar.

99
Sistnämnda huvudresultat är av hög vikt, bl a eftersom det måste anses viktigt att ha en så
detaljerad bild som möjligt över den händelse som, med relevans i fråga om källmaterial, bör
kunna menas vara den tidigaste vi känner till som i någon mån är sammanhängande med den
allmänna svenska historien.
En intressant effekt av källanalysen i denna undersökning är också att den visar att de
faktiska kvarlevorna sammantaget utpekar att den fornnordiska muntliga traditionen (genom
prosamaterialet) i sina grunddrag måste anses korrekt. Att en sådan bild skulle finnas att se
genom ett sammantaget källmaterial var föreliggande undersökning okänt a priori åtminstone
förundersökningen, vilket bland annat kan anses stärka tolkningen genom att förhållandet
utpekar att empirin varit avgörande.
Det är således föreliggande undersöknings bestämda uppfattning att kvarlevorna kan
anses bekräfta grunddragen från tradition och tidigmedeltida fornnordisk litteratur.
Detta innebär också att prosatraditionens historiska berättelsers trovärdighet något ökar även i
ett större perspektiv, eftersom ett materials samlade informationsvärde torde kunna anses
förstoras något för var ny uppmärksammad logisk förtjänst som kan utpekas och anbringas.
För att något ytterligare återkoppla till metod och teori, vilka element i sig har varit en viktig
del för undersökningen, så har detta utgjorts av en empirisk undersökning i kombination med
källkritik och logisk slutledning, med särskilt fokus på beroende-, sambands- och
innehållsanalys, samt även med fokus på djupförhållanden som subalternitet och logiska
brister samt -förtjänster.
Vad gäller runinskrifter, så är det min grunduppfattning att dessa i princip är att betrakta
som subalterna och close-horizon-betingade element, varigenom dessa kan anses utgöra
djupfenomen som bl a kan utpeka varför ett källoberoende kan menas föreligga. En särskilt
intressant subaltern aspekt utgöres av DR 216:s runinskrift i relation till Torvald Hjaltasons
Lausavísur, vers 1. Detta genom tolkningen att förstnämndas fras ”furs frikis iaþi” utpekar
detsamma som sistnämndas ”Fýris virkis garði”. Om subalternitet kan anses föreligga
avseende runinskriften, så torde också detta förstärka källvärdet av Hjaltasons vers ytterligare;
liksom källorna också förstärker varandras värden på flera plan. I det föregående har också
andra liknande samband utpekats i fråga om de olika källorna. I hög utsträckning har
undersökningen också handlat om att söka dylika förtjänster och samband av innehållslig
karaktär, samt att peka ut intressanta aspekter inom ett samlat källmaterial. Att därvidlag
diskutera och problematisera djupförhållanden och samband som tidigare inte observerats
eller kommenterats i forskningen.
Detta har berört såväl tidigare beaktade källor som tidigare delvis beaktade källor, samt
även de nya källmaterial som i o m denna undersökning framlägges för detta ämnesfält. I
vissa fall har därvid också en del möjligen relativt långtgående hypotetiska resonemang förts,
utan att dessa för den sakens skull nödvändigtvis måste förväntas påverka den grundläggande
tolkningsbilden. Syftet med sådana hypoteser har dels varit att inom ramarna för
undersökningens syfte, inom diskussion och problematisering, försöka finna just tidigare
ouppmärksammade djupförhållanden och -fenomen i materialet, dels att söka spåra ytterligare
samband mellan källor. Sammantaget kan detta anses vara utfört så långt det enligt
undersökningens förutsättningar har varit möjligt. Undersökningen har i olika avseenden
förankring i en teoretisk realism.
I likhet med vad Christer Winberg (se även 1.4.) har utpekat som en central teoretisk-
realistisk utgångspunkt, har föreliggande undersökning ansett det vara av avgörande vikt att
genom observationer studera och utvärdera både ytfenomen och djupförhållanden i
källmaterial och att därvid utifrån framträdande ytmönster spåra underliggande strukturer som
det mera iakttagbara kan vara uppbyggt av, samt att analysera dessa i olika relationer till ett
sammantaget material. En sådan utredningsmetod innebär i hög grad ett sökande efter logiska
förtjänster och brister inom texterna.

100
Den utredning som i föreliggande undersökning möjligen i högst grad har sökt uttömma
djupförhållanden är den som gäller problematiseringen av Karlevistenens text.
Undersökningen har ansett denna långtgående utredning ytterligt intressant, samt att den
representerar undersökningens problematiserande ambitioner i särskilt hög utsträckning
genom de synnerligen komplexa textsammanhang som visat sig föreligga.
Ambitionen har inom föreliggande undersökning varit att var källa ska få det utrymme
som krävs för en fullödig uttömmande tolkningsdiskussion, och i Karlevistenens runinskrift
har det helt enkelt visat sig förekomma en relativt lång rad djupaspekter som således har
inneburit en mera komplex och utrymmeskrävande diskussion. I initial mening har därvidlag
utgångspunkten gällt frågan om varför man skulle kunna anse att runinskriften skulle ha något
med slaget på Fyrisvallarna att göra. Finns det överhuvudtaget innehåll som skulle motivera
ett sådant antagande? Till min relativa förvåning visade det sig att det faktiskt finns sådant
(tidigare ouppmärksammat) innehåll, och en oerhörd förvåning innebar givetvis sambanden
med den för mig tidigare okända DR 217. Om således Karlevistenen kan antas röra
Styrbjörnsgestalten, och denne kan påvisas ha varit Erik Segersälls huvudkontrahent vid
slaget på Fyrisvallarna, så innebär, enligt min uppfattning, Karlevistenens text att
runinskriften givetvis har koppling till slaget.
Framföras ska också att det är min uppfattning att det avseende en undersökning av detta
slag, med tanke på dess kraftiga fokus på utredning och kritik av forskningsläget, kan anses
att undersökningen i en historiografisk mening är lika viktig som dess slutsatser avseende den
ifrågavarande historiska händelsen. Föreliggande undersökning har utpekat avgörande brister
i tidigare tolkningar, samtidigt som den också har utpekat nya möjligheter för ämnesfältet.
Båda dessa aspekter har ansetts mycket viktiga (och hänger givetvis också tätt samman med
varandra), och det förstnämnda – vilket undersökningen anser vara ett ytterst allvarligt
problem – har framstått som en disciplinär angelägenhet av hög prioritet, eftersom det
givetvis är allvarligt om historieskrivningen är felaktig, historieförfalskande eller
motsvarande.
Det har därvid ansetts viktigt att så tydligt som möjligt utpeka de fel som föreliggande
undersökning har ansett att tidigare forskning har begått. Detta har främst ansetts viktigt i
specifik mening, dvs avseende det ifrågavarande ämnesfältet. Men det har också ett värde i en
principiell mening, som ett exempel på ingående brister i den i sig banbrytande och avgörande
paradigmskiftande weibullska skolan. Någon heltäckande analys i övrigt av det
historiografiska ämnesområde som innefattar den weibullska skolan och den historisk-kritiska
metodens genombrott har inte avsetts framläggas (och hade heller inte kunnat göras av
naturliga utrymmesskäl) inom ramarna för denna undersökning, vars fokus i specifik mening
varit ämnat för just slaget på Fyrisvallarna. Men som en fördjupad studie av ett viktigt
exempel innebär givetvis undersökningen också ett kritiskt forskningsresultat av värde även
för historiografi, samt för historisk metodologi och teori.
Det ska till sist starkt framhållas att det är föreliggande undersöknings uppfattning att
ifrågavarande undersökta händelse är att betrakta som historiskt dunkel, samt att historiska
händelser som denna troligen alltid, mer eller mindre, kommer att vara höljda i dunkel. Å
andra sidan är också allt relativt, och det är ju f ö också så, att närmast alla till historiskt
källmaterial kopplade analyser mer eller mindre kan falla inför extrema former av
kunskapskritik, exempelvis inför cartesianska utgångspunkter.
Enligt min uppfattning får vi som historiker helt enkelt också finna oss i att händelser
som denna (liksom f ö stora delar av skandinaviska medeltida händelser även i generell
mening) alltid kommer att kännetecknas av viss dunkelhet och bristfälliga kunskaper. Detta
ska dock givetvis inte samtidigt per automatik innebära ett avfärdande av händelserna ifråga,
utan istället att vi med mycket stora ansträngningar, och så agendafritt och realistiskt som
möjligt, försöker förstå det källmaterial som ändå finns till förfogande.

101
En sådan linje skulle i avseende av slaget på Fyrisvallarna kunna anses påbörjad genom Curt
Weibulls Linje 3, samt utvecklad och betydligen fördjupad genom föreliggande
undersöknings Linje 4.

102
Noter
1. Inledning
i
Kapitelinledande citat av Lauritz Weibull från Birgitta Odén, ”Det moderna historisk-kritiska genombrottet i
svensk historisk forskning”, Scandia, 41:1, Lund 1975, s 13.

1.1. Bakgrund och inledande problemdiskussion

1
Se t ex Lauritz Weibull, Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000, Lund 1911, Historisk-
kritisk metod och nordisk medeltidsforskning, Lund 1913, Nordisk historia. Forskningar och undersökningar, I,
Forntid och vikingatid, Lund 1948, ss 293-300, 411-416, 436f; Samuel Clason, ”De sakkunniges utlåtanden”,
Handlingar rörande tillsättandet av professorsämbetet i historia vid universitetet i Lund, II, Lund 1918; Arthur
Stille, ”De sakkunniges utlåtanden”, Handlingar rörande tillsättandet av professorsämbetet i historia vid
universitetet i Lund 1918, II, Lund 1918; Curt Weibull, Sverige och dess nordiska grannmakter under den
tidigare medeltiden, Lund 1921, Källkritik och historia. Norden under äldre medeltid, Stockholm 1964, ss 53-
66, ”Lauritz Weibull. Den källkritiska metodens genombrott i nordisk medeltidsforskning”, Scandia, 38:1, Lund
1972, ss 1-25; Lis Jacobsen, ”Vikingetidens ’historiske’ danska Runeindskrifter”, Scandia 5:1, Lund 1932, ss
103-147; Ove Moberg, ”Slaget på Fyrisvallarna och kampen vid Uppsala”, Scandia, 10:1, Lund 1937, ss 129-
142; Sten Körner, ”Slaget på Fyrisvallarna. Till tolkningen av Torvald Hjaltasons skaldeverser”, Scandia, 28:2,
Lund 1962, ss 391-398; Thorgunn Snædal,. ”’Han flydde inte vid Uppsala…’. Slaget på Fyrisvallarna och några
skånska runstenar”, Ale: Historisk tidskrift för Skåneland 2/1985, Lund 1985, ss 13-23, och i dessa anförd
litteratur.
2
Flateyjarbók, blad 87 verso - 87 recto. Signum: GKS 1005 fol (Flat).
3
Se t ex Saxo Grammaticus, Danmarks Krønike, Femte upplagan, Köpenhamn 1985, bok 10; Oddr Snorrason,
The Saga of Olaf Tryggvason, Ithaca 2003; Fornmanna Sögur, Bd X, F Magnússyni & C C Rafn (red),
Kaupmannahøfn 1835; Fornmanna Sögur, Bd XI, F Gudmundssyni, R K Rask & C C Rafn (red),
Kaupmannahøfn 1828; Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga, Laxdalingarnas saga, Andra upplagan, Stockholm
1978; Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor, II, Olav den heliges saga, Stockholm 1992; Flateyjarbók. En
samling af norske konge-Sager med inskudte mindre fortællinger om begivenheter i og udenfor Norge samt
annaler, bd II, Guðbrandur Vigfússon & Carl Rikard Unger (red), Christiania 1862; Fagrskinna. Nóregs
Kononga Tal, Finnur Jónsson (red), København, 1902-1903; Hervarar saga ok Heidreks konungs, besørget af N
M Petersen, oversat af G Thorarensen, Kjøbenhavn 1847.
4
Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar (Gesta Hammaburgensis Ecclessiae
Pontificum), Stockholm 1984, s 86, 88-89, 99, 119 (bok II, skolier, 24), 267-269, 367, 372.
5
Se t ex Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor, I, Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, Stockholm
1991; Nils R Brocman, Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen, från gamla isländskan öfwersatt, och
undersökning om wåre runstenars ålder, i anledning af samma saga, samt företal om sagans trovärdighet;
hwaruti de förr hos oss utgifna sagors wärde tillika stadfästes. Altsammans, til nordiska historiens och språkets
förbättring, utgifwet af Nils Reinhold Brocman, Stockholm 1762; Yngvars saga víðförla, Heimasíða
Netútgáfunnar, Netútgáfan - september 1997, http://www.snerpa.is/net/forn/yngvar.htm.
6
Se t ex Margaret Clunies Ross, Old Icelandic Literature and Society, Cambridge 2000, s 305ff och där anförd
litteratur.
7
L Weibull 1911, 1913, 1948; C Weibull, 1921, 1964.
8
T ex C Weibull 1964, s 53-66.

1.2. Syfte, frågeställningar och definitioner

9
Se t ex Carl L Thunberg, Runstenar och arkeologi. En teoretisk och metodologisk diskussion med vidhängande
exemplifierande fallstudie, Göteborg 2010b, s 3ff, Särkland och dess källmaterial. En kritisk klassificerande

103
utredning och en studie av ett vikingatida kulturmöte med utgångspunkt i runristningar som innehåller
Särklandsnamnet, Göteborg 2011a, s 21, Skandinavisk järnålder, skriftkällor och subalternitet. En teoretisk
diskussion med två fallstudier, Uppsala 2011b, s 4ff, Att tolka Svitjod. En kritisk och problematiserande
utredning i syfte att fastställa begreppets äldre källstatus med analys av vad dessa källor innebär för begreppet
och för varandra, Göteborg 2012, s 13.
10
C Weibull 1964, s 89f.
11
C Weibull 1964, s 90ff.
12
Se f ö t ex Hans Hägerdal, ”Ynglingatal. Nya perspektiv på en kanske gammal text”, HumaNetten, 15, Växjö
2004.
13
C Weibull 1964, s 89.

1.3. Källmaterial, avgränsningar, tvärvetenskaplighet, källkritik och disposition

14
Skandinaviska runinskrifter: SR (Sveriges Runinskrifter, Uppsala 1900-); SRD (Samnordisk Runtextdatabas,
Uppsala universitet [http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm]); Fv (Tidskriften Fornvännen); DR (Lis
Jacobsen & Erik Moltke, Danmarks Runeindskrifter, Köpenhamn, 1941-1942, Danmarks Runeindskrifter,
Köpenhamn 1942).
Fornvästnordiska skaldedikter: SP (Skaldic Project [http://www.skaldic.arts.usyd.edu.au/db.php]); AI (Det
Arnamagnæanske Institut); Jónsson AI-II, BI-II (Finnur Jónsson, Den norsk-islandske skjaldedigtning, A, Tekst
efter håndskrifterne, H 1, Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat [AL], København og Kristiania 1908,
Den norsk-islandske skjaldedigtning, A, Tekst efter håndskrifterne, H 2, Kommissionen for det
Arnamagnæanske Legat [AL], København og Kristiania 1910, Den norsk-islandske skjaldedigtning, B, Rettet
Tekst, H 1, Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat, København og Kristiania 1912, Den norsk-islandske
skjaldedigtning, B, Rettet Tekst, H 2, Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat, København og Kristiania
1915.
15
Se 3.1.5.
16
Se även 3.1. och där anförd litteratur.
17
Se 3.1.
18
Bl a Diana Whaley, Sagas of Warrior Poets, Harmondsworth 2002, Poetry from the Kings’ Sagas 1: From
Mythical Times to c. 1035, Vol 1 i Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages, (huvudred: M Clunies
Ross), Turnhout 2009; Margaret Clunies Ross, Old Icelandic Literature and Society, Cambridge 2000; Kari
Ellen Gade, The Structure of Old Norse dróttkvætt Poetry, Ithaca and London 1995, Poetry from the Kings’
Sagas 2: From c. 1035 to c. 1300, Vol 2 av Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (huvudred: M
Clunies Ross), Turnhout 2009; Theodore M. Andersson, The Problem of Icelandic Saga Origins: A Historical
Survey, Yale Germanic Studies, 1, New Haven 1964, The Growth of the Medieval Icelandic Sagas (1180-1280),
Ithaca 2006; Theodore M. Andersson & Kari Ellen Gade, Morkinskinna: The Earliest Icelandic Chronicle of the
Norwegian Kings (1030-1157), Ithaca och London 2000; Finnur Jónsson, Kritiske studier over en del af de
ældste norske og islandske skjaldekvad, København 1895, (red) Den norsk-islandske skjaldedigtning, AI-II,
Tekst efter håndskrifterne, BI-II, Rettet tekst, København 1908–15; Jón Helgason & Anne Holtsmark (red),
Háttalykill enn forni, København 1941; SP.

1.4. Metod och teori

19
Utifrån teoretiska diskussioner och definitioner av exempelvis Christer Winberg, ”Varför skriver vi inte
historiska romaner istället?”, Scandia 56:1, Lund 1990, ss 5-17; Gayatri C Spivak, ”Can the subaltern speak?”, i
P Williams & L Chrisman (red), Colonial Discourse and Post-Colonial Theory, London 1993, ss 66-112; Per
Vikstrand, ”Skúta and Vendil. Two Place Names in Ynglingatal”, i A van Nahl, L Elmevik & S Brink (red),
Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer Sicht, (Ergänzungsbände zum Reallexikon der

104
Germanischen Altertumskunde, bd 44), Berlin - New York 2004, ss 372-387; Carl L Thunberg, Ingvarståget och
dess monument. En studie av en runstensgrupp med förslag till ny gruppering, Göteborg 2010a, 2011a, 2011b,
2012.
20
Utifrån exempelvis Anders Berge, Att begripa det förflutna: förklaring, klassificering och kolligation inom
historievetenskapen, Lund 1995; Peter Esaiasson et al, ”Vad är forskning?”, i P Esaiasson, M Gilljam, H
Oscarsson & L Wägnerud (red), Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad, Andra
upplagan, Stockholm 2003, ss 17-25; Paul Ricœur, Hermeneutics and the Human Sciences: Essays on Language,
Action and Interpretation, Cambridge 1981; Arne Jarrick, ”God historia är mer än bara goda historier”, Folkvett,
3/2004 (12 s), http://www.vof.se/folkvett/20043god-historia-ar-mer-an-goda-historier.
21
L Weibull 1911, 1913, 1948; C Weibull 1921, 1964.
22
Se främst 2., 4., 5. Även t ex 3.1.2., 3.1.3., 3.1.3.1., 3.1.4., 3.2.1., 3.2.3., 3.2.4., 3.2.5.1.
23
Här åsyftas t ex arkeologiska resultat samt språkforskning med t ex onosmatiska och toponosmatiska resultat.
24
Se t ex Winberg 1990, s 5-14.
25
Se t ex Thunberg 2010a, 2010b, 2011a, 2011b, 2012.
26
Se t ex Aristoteles, ”Ur Metafysiken”, i Konrad Marc-Wogau (red), Filosofin genom tiderna. Strömningar och
problemställningar genom filosofins historia i tänkarnas egna texter, Första delen, Stockholm 1983, ss 178-203.
27
Se t ex Jacques Derrida, Writing and Difference, London 1978, Archive Fever: A Freudian Impression,
Chicago & London 1996.
28
Se t ex Derrida 1978, kap 3-4, 7-8, 1996, kap 1.
29
Se t ex Martin Heidegger, Being and time, Harper, New York 1962. Se även t ex Chung Chin-Yi, ”The
Deconstruction Theory of Derrida and Heidegger – A Study”, IRWLE, 6:1, Singapore 2010, ss 1-13 och där
anförd litteratur.
30
Se med fördel Derrida 1978; Heidegger 1962.
31
Ann-Sofie Gräslund, ”Runstenar - om ornamentik och datering”, Tor 23, Uppsala 1990-91, ss 113-140,
”Runstenar - om ornamentik och datering II”, Tor 24, Uppsala 1992, ss 177-201. Se även Thunberg 2010a,
2011a, 2012. Jfr t ex Erik Moltke, Runerne i Danmark og deres oprindelse, Köpenhamn 1976; Nils Åge Nielsen,
Danske Runeindskrifter. Ett utvalg med kommentarer, Köpenhamn 1983; Nordisk Forskningsinstitut (NF), t ex
runer.ku.dk/.
32
Bertil Almgren, Bronsnycklar och djurornamentik vid övergången från vendeltid till vikingatid, Uppsala 1955;
Hans Christiansson, Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida runstenarna, Uppsala
1959; Claiborne Thompson, Studies in Upplandic runography, London-Austin 1975; Anders Carlsson,
Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och katalog, Stockholm Studies in Archaeology 5,
Stockholm 1983; Lennart Karlsson, Nordisk form. Om djurornamentik, SHM Studies 3, Stockholm 1983.

2. Det källkritiska forskningsläget problematiserat

ii
Kapitelinledande citat från Aristoteles 1983, s 179 (ur Metafysiken, bok 4).
33
Thomas Lindkvist, ”Riksbildning och statsbildning. Regionala variationer i det blivande Sverige”, Med
hammare och fackla, XLI, Göteborg 2010, s15.
34
Diskussion med Thomas Lindkvist om olika aspekter av dessa förhållanden, 18/10 2012.
35
Aspekter framförda av Thomas Lindkvist inom handledningsdiskussion, 16/12 2012.

105
36
L Weibull 1911, 1913, 1948. Jfr t ex P A Munch, Det norske folks historie, Bd 2, Christiania 1853; Oscar
Montelius, Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, Stockholm 1877; Otto von Friesen, ”Historiska
runinskrifter III-IV”, i Fornvännen 6, Stockholm 1911, s 105-125; Ludvig F A Wimmer, De danske
Runemindesmaerker (6 bd), København 1893-1908, De danske Runemindesmærker, Haandudgave ved Lis
Jacobsen, København og Kristiania 1914; Hans Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, Del II,
Medeltiden, Stockholm 1905; Johannes C H R Steenstrup, Danmarks Riges Historie, Vol 1: Oldtiden og den
ældre Middelalder, København 1896.
37
Därvid dock endast Torvald Hjaltason, Lausavísur, vers 1-2; Anonyma Lausavísur, vers 2, från Styrbjarnar
þáttr Svíakappa; DR 279 (Sjörupstenen); DR 295 (Hällestadsstenen 1).
38
Se t ex C Weibull 1921, s 66f, 1964, s 89f.
39
L Weibull 1911, 1948, s 296, 1913, s 9ff, 1948, s 411ff.
40
L Weibull 1911, 1948, s 298.
41
L Weibull 1911, 1948, s 297f.
42
L Weibull 1911, 1948, s 294.
43
SP, AI.
44
Hugo Gering, ”Einleitung”, i G Cederschiöld, H Gering, & E Mogk (red), Eyrbyggja saga, Halle 1897, s
XXIII; AL; Jónsson AI, s 134.
45
Aarbog for Københavns Universitet, Kommunitetet og den Polytekniske læreanstalt, Danmarks tekniske
højskole, København 1889, s 35.
46
L Weibull 1911, 1948, s 298.
47
Se t ex L Weibull 1948, s 299f, 413f.
48
Ibid.
49
Se 3.2.1.
50
L Weibull 1948, s 297ff, 413ff.
51
L Weibull 1948, s 406.

52
L Weibull 1913, s 9, 1948, s 411.

53
L Weibull 1913, s 17, 1948, s 416 (i fotnot).

54
L Weibull 1948, s 416.
55
Clason 1918, s. 18f.
56
Clason 1918, s 20.
57
Ibid.
58
Clason 1918, s 23.
59
Stille 1918, s 106f.
60
L Weibull 1913, s 12-19, 1948, s 299f, 1948, s 413ff.

106
61
Stille 1918, s 107.
62
Stille 1918, s 107f.
63
C Weibull 1964, s 90.
64
C Weibull 1964, s 84.
65
Ibid.
66
Ibid.
67
Ibid.
68
Ibid.
69
C Weibull 1964, s 84.
70
Ibid.
71
C Weibull 1921, s 60, 1964, s 85.
72
C Weibull 1964, s 90.
73
Se vidare diskussion under 3.1.3.1.
74
Jacobsen 1932, s 125.
75
Jacobsen 1932, s 125f.
76
Jacobsen 1932, s 125ff.
77
Jacobsen 1932, s 127ff.
78
Moberg 1937, s 135.
79
Moberg 1937, s 136ff.
80
”Ormens bädd” = kenning för ”guld”.
81
Körner 1962, s 395ff och där anförd litteratur.
82
Se Flateyjarbók, bl 87 r. Signum: GKS 1005 fol (Flat).
83
Jfr C Weibull 1921, s 56ff med 1964, s 82f.
84
Jónsson AI, s 117. Jfr Sveinbjörn Egilsson (rev av Finnur Jónsson), Lexicon poeticum antiquæ linguæ
septentrionalis [Texte imprimé]: ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, Forfattet af Sveinbjörn Egilsson;
forøget og påny udgivet for Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab ved Finnur Jónsson, København 1913-16.
85
Se 3.1.3.1. (För ytterligare fördjupning i Mobergs diskussioner finns f ö ytterligare en text: Ove Moberg,
”Slaget på Fyrisvallarna och de norsk-isländska skaldedikternas användning som historiska källor”, Historisk
Tidskrift, 83, Stockholm 1963, ss 385-390. Moberg upprepar och vidhåller där sin uppfattning i en replik till
Körner. Denna Mobergs uppfattning har inte av föreliggande undersökning ansetts nödvändig att kommentera
ytterligare. Det ska dock betonas att det generella metodiska förhållningssätt till historisk användning av norsk-
isländska skaldedikter som Moberg också redogör för på s 387, andra stycket, i ifrågavarande artikel från 1963
ses som ytterst relevant av föreliggande undersökning.)
86
Körner 1962, s 397.

107
87
Snædal 1985, s 13-22.
88
Snædal 1985, s 21f.
89
Snædal 1985, s 18.
90
Ibid.
91
Se t ex C Weibull 1964, s 82ff, 90.
92
Snædal 1985, s 18f.
93
Snædal 1985, s 19.
94
Detta av t ex Rolf Arvidsson, ”Källkritisk radikalism och litteraturhistorisk forskning. Lauritz Weibull, Henrik
Schück och Joseph Bédier”, Scandia 37:2, Lund 1971, ss 287-339, ”Lauritz Weibull och litteraturhistorien. En
replik”, Scandia, 39:1, Lund 1973, ss 114-138; Erik Moltke, Runerne i Danmark og deres oprindelse,
Köpenhamn 1976; Niels Åge Nielsen, Danske Runeindskrifter. Ett utvalg med kommentarer, Köpenhamn 1983;
Sven B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige, Stockholm 1984.
95
Arvidsson 1971, 1973, C Weibull 1972.
96
Arvidsson 1973, s 130.

3. Undersökning och utredning med diskussion och analys

iii
Kapitelinledande citat av Alexander Solzjenitsyn från http://www.scholarisland.org/history.htm.

3.1. Fornvästnordiskt skaldiskt material

97
T ex Beowulf Manuscript. Signum: Cotton Vitellius A XV (Cotton Vitellius A XV).
98
Hans Kuhn, Das Dróttkvætt, Heidelberg 1983; Judy Quinn, ”Eddu list: The Emergence of Skaldic Pedagogy in
Medieval Iceland”, Alvíssmál: Forschungen zur mittelalterlichen Kultur Skandinaviens, 4, Berlin 1994 (1995),
ss 69-92; Kristinn Jóhannesson, ”Förord”, i Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor, I-III, Stockholm 1991-1993
(Bd I, ss 7-19, Bd II, ss I-V, Bd III, ss 7-11); Dag Strömbäck, ”Inledning”, i Isländska sagor: Eyrbyggarnas
saga, Laxdalingarnas saga, Andra upplagan, Avesta 1980, ss I-XVIII.
99
Se t ex Hägerdal 2004, s 18 och där anförd litteratur.
100
Hägerdal 2004.
101
Hägerdal 2004, s 18f.
102
Strömbäck 1978, s 12f. Se f ö t ex även Moberg 1963, s 387, andra stycket.
103
SP; se även Andersson 1964, 2006; Whaley 2002, 2009; Gade 1995, 2009; Andersson & Gade 2000.
104
SP.
105
Sturluson 1991, s 38.
106
Se t ex SP.
107
Ibid. Jfr t ex Hägerdal 2004, s 18-25 och där anförd litteratur; Jónsson AI, s 7.
108
SP.

108
109
Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga, Laxdalingarnas saga 1978, s 101.
110
Se t ex SP.
111
Handskrifterna AM 126 folx (126x); AM 442 4°x (442x); AM 448 4°x (448x).
112
L Weibull 1911, s 78, 1948, s 294.
113
Jfr C Weibull 1921, s 67f (fotnot) med 1964, s 85-95 (i synnerhet s 85). Jfr även med L Weibull 1911, s 78,
alt 1948, s 294.
114
C Weibull 1964, s 85. Curt Weibull synes f ö här (enligt min uppfattning) också gardera sig mot eventuella
felaktigheter från Lauritz Weibulls sida. I sådana fall att han i viss utsträckning har garderat sig mot att någon
skulle upptäcka Lauritz Weibulls felaktigheter (vilka Curt närmast citerade 1921 inom en fotnot), utan att nödgas
röja dessa själv. Om det nu är så att han med tiden har upptäckt dessa felaktigheter, vilket ju vore ytterst
naturligt. Omständigheten att han 1964 väljer att inte kommentera Ásbrandsson alls måste ju också, enligt min
uppfattning, kunna anses peka mot ett sådant förhållande.
115
SP; AI.
116
L Weibull 1948, s 294.
117
Gering 1897, s XXIIIf.
118
Gering 1897, s XXIII.
119
Gering 1897, s XXIII; Konrað Gislason, ”Ældre og nyere Böining af første Persons Plural-Possesiv i
Oldnordisk.Islandsk”, Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie, Aargang 1889, Kjøbenhavn 1889, ss
358f.
120
T ex Jónsson AI, s 133.
121
SP (som bl a utgöres av Union Académique Internationale, UK Arts & Humanities Research Council,
Australian Research Council, Joint Committee of the Nordic Research Councils for Humanities, The National
Endowment for the Humanities, med t ex Theodore M Andersson, Katrina Attwood, Ásdís Egilsdóttir, Megan
Barrett, Hannah Burrows, Jayne Carroll, Martin Chase, Margaret Clunies Ross, Alison Finlay, John Foulks,
Roberta Frank, R D Fulk, Kari Ellen Gade, Gísli Sigurðsson, Lauren Goetting, Jonathan Grove, Guðrún Nordal,
Elena Gurevich, Richard Harris, Wilhelm Heizmann, Kate Heslop, Peter Jorgensen, Beatrice La Farge, Carolyne
Larrington, Emily Lethbridge, Jonna Louis-Jensen, Edith Marold, David McDougall, Ian McDougall, John
McKinnell, Rory McTurk, Andy Orchard, Ray Page, Richard Perkins, Russell Poole, Judy Quinn, Peter
Robinson, Hubert Seelow, Desmond Slay, Soffía Guðný Guðmundsdóttir, Rolf Stavnem, George S Tate,
Matthew Townend, Valgerður Erna Þorvaldsdóttir, Diana Whaley, Tarrin Wills, Kirsten Wolf, Stefanie Würth
och Matt Zagrodny).
122
L Weibull 1948, s 294.
123
SP.
124
Ludvig F A Wimmer (övers), återgiven i, och redigerad av, C Weibull 1964, s 83.
125
Flateyjarbók. En samling af norske konge-Sager med inskudte mindre fortællinger om begivenheter i og
udenfor Norge samt annaler, Bd II, Guðbrandur Vigfússon & Carl Unger (red), Christiania 1862, s 73.
126
Ernst A Kock (övers), återgiven i C Weibull 1964, s 83.
127
SP. Även t ex Jónsson AI, s 117.
128
Se Thunberg 2012.
129
Se kap 2.

109
130
Ibid.
131
Moberg 1937, s 139f.
132
Moberg 1937, s 139.
133
Se t ex C Weibull 1964, s 83f; se även föreliggande undersökning kap 2.
134
Se 3.2.6.1.
135
Snædal 1985, s 18.
136
C Weibull 1964, s 83.
137
Ibid.
138
Se även Moberg 1937, s 136ff; Körner 1962, s 392ff.
139
Körner 1962, s 397.
140
Körner 1962, s 392ff
141
Det bör här tydliggöras att diskussionen bottnar i Finnur Jónssons och AL:s monumentalverk Den norsk-
islandske skjaldedigtning (1908-15), där volymerna AI-II (Tekst efter håndskrifterne) utgör ordexakta
genomgångar av handskrifternas nedtecknade skaldeverser, medan volymerna BI-II (Rettet tekst) utgör
problematiserande analyser av t ex eventuella skrivfel hos nedtecknare av handskrifter.
142
Snædal 1985, s 18f.
143
Handskrifterna UppsUb DG 11 4to (U); GKS 2367 4° (R); Traj 1374 x (Tx); AM 242 fol (W). Se även t ex
Snorre Sturlasson. Snorres Edda, Översättning och inledning av Björn Collinder, Stockholm 1958.
144
Se t ex Henrik Williams, ”Projektet Originalversionen av Snorre Sturlassons Edda? Studier i Codex
Upsaliensis. Ett forskningsprogram”, i D Sävborg et al (red), Scripta Islandica, Isländska Sällskapets Årsbok, 58
(2007), Uppsala 2008, s 86ff.
145
þulur, kap 1 (Sækonunga heiti), vers 3, femte heiti (tredje raden, första ordet). Se tex hs AM 748 I b 4° (A);
GKS 2367 4° (R) - Codex Regius.
146
Se t ex Eddan, De nordiska guda- och hjältesångerna, Översättning från isländskan av Erik Brate (1913),
http://www.runeberg.org/eddan/; Agnes Ekermann (red), Från Nordens forntid. Fornnordiska sagor bearbetade
på svenska af A. Ekermann, Stockholm 1895, s 1-33 (Völsungasagan).
F ö innebär detta i någon mån tvärt emot vad Körner (1962, s 396) hävdar, dvs ”Källorna till Nordens historia
under 900-talet känner, lika litet som för ännu äldre tider, någon person med namnet Hunding”. Det måste
nämligen enligt föreliggande undersöknings uppfattning ses som anmärkningsvärt att mena sig kunna helt
ignorera Hunding-namnets förekomst i det mytologiska materialet, och därifrån inte komma vidare till
funderingar kring heitin och kenningar i detta sammahang om man väl gett sig in i historiska tolkningar av
fornvästnordiska hirdskalders material.
147
Se t ex ”Första kvädet om Helge Hundingsbane”, ”Andra kvädet om Helge Hundingsbane”, i Eddan, De
nordiska guda- och hjältesångerna, Översättning från isländskan av Erik Brate (1913),
http://www.runeberg.org/eddan/; Äldsta bevarade hs avseende Poetiska Eddan: GKS 2365 4° (R) - Codex
Regius, ca 1270-t.
148
Ibid.
149
Som denna tradition då framstår genom den fornvästnordiska litteraturen.
150
Se t ex http://www.historyfiles.co.uk/KingListsEurope/ItalyLombards.htm och där anförda hs och anförd
litteratur.

110
151
Widsith, se t ex University of Southampton, http://www.southampton.ac.uk/~enm/widsith.htm. Även där
anförda länkar och anförd litteratur.
152
Redigering från University of Southampton, http://www.southampton.ac.uk/~enm/widsith.htm.
153
Ibid.
154
Þulur, kap 1 (Sækonunga heiti), vers 2, fjärde heiti (andra raden, andra ordet). Se vidare bilaga 3.
155
a) ”upprymda”; el ”muntra”, ”glada” (motsv). b) ”församlingen”, ”flocken” (motsv).
156
Jfr Öl 1, Karlevistenen, vars dróttkvættvers talar om stridernas Trud; valkyria, stridsgudinna som bl a
bestämde vem som skulle dö i strid. ”Segerns mö” syftar på hennes systervalkyria Sigrun = den valkyria som vet
hemligheter om vilka som ska segra i kommande strider (f ö förälskad i Helgi Hundingsbane).
157
Eg ”sjuk”, här förmodligen ”stridsfebrig”.
158
SP.
159
a) ”Stunden”, ”Timman” (motsv). Möjligen i betydelse av ”Ödet”, ”Ödestimman”. b) Carl L Thunberg 2012
(föreliggande undersökning).
160
SP.
161
Svensk översättning efter Ludvig F A Wimmer enligt redigering i och av Curt Weibull 1964, s 91. (C Weibull
har bl a ”skepp” istället för kenningen ”stranddjur”.)
162
Jfr diskussioner kring hårt hav, ”foldar” m m, i 3.2.6.1. (avs drottkvättversen i Karlevistenens inskrift) och
3.1.5. (avs Hattalykill, vers 61). Orsakssamband kan möjligen anas mellan dessa tre i dessa avseenden genom
denna återkommande betoning på stora hårda hav i koppling till Styrbjörn och ”foldar” (som kan betyda hav i
meningen ”den breda fjorden”) i nämnda verser.
163
Torde i sammanhanget möjligen associera till ”stunden”, ”ödestimman” (motsv).
164
SP.
165
Carl L Thunberg 2012 (föreliggande undersökning).
166
T ex SP. Även t ex Jónsson AII, s 186f.
167
Se t ex L Weibull 1948, s 299f och där anförd litteratur; C Weibull 1921, s 56 (i fotnot), 65f, 1964, s 89.
168
Se dock med fördel t ex L Weibull 1948, s 293ff; C Weibull 1921, s 68ff, 1964, s 90 ff.
169
Versmaterial är ej inkluderat i vare sig Ekermann (red) 1895, s 260-265, eller i den av Elisabeth Stenborg
reviderade nyutgåvan av samma verk (Fornnordiska sagor, Stockholm 1982, s 170-173), och vers 1 och 3 finns
ej heller refererade till i någon historisk vetenskaplig undersökning såvitt föreliggande undersökning känner till.
170
Se även 3.2.6. samt not 144.
171
Se även not 144, 147 och 151.
172
Se även not 150.
173
Jón Helgason & Anne Holtsmark (red), Háttalykill enn forni, København 1941, s 501.
174
Helgason & Holtsmark (red) 1941, s 501.
175
Helgason & Holtsmark (red) 1941, s 502.

111
176
Helgason & Holtsmark (red) 1941, s 502.
177
Se t ex SP.
178
Den senare delen av verket.
179
Se t ex Helgason & Holtsmark (red) 1941, s 502; Holm papp 25 8°x folio, bl 37v; UppsUB R 683x folio, bl
132r.
180
Primärkällor: Lausavísur, vers 2, av Torvald Hjaltason (ca 900-t:s slut); Lausavísur (anonyma) från
Styrbjarnar þáttr Svíakappa, vers 1-3 (ca 900-t:s slut). Exempel på nedskriven muntlig tradition: Odd
Snorrassons Óláfs saga Tryggvasonar (ca 1190); Styrbjarnar þáttr Svíakappa, Flateyjarbók (ca 1387-1395).
181
Se t ex Adam av Bremen (ca 1070-t) 1984, s 86 (andra boken, kap 30), 88-89 (andra boken, kap 34-35).
182
Se 3.2.6.
183
Se 3.2.6.1.

3.2. Runinskrifter
184
Se t ex Thunberg 2010a, s 33, U 439.
185
Se t ex 3.2.2., DR 216.
186
Sveriges Runinskrifter (SR), Uppsala 1900- ; Jansson 1984; Gräslund 1990-91, 1992; Thunberg 2010a,
2010b, 2011a, 2012; Lena Peterson, ”Scandinavian Runic-text Data Base: a Presentation”, i B Ambrosiani & H
Clarke (red), Developments Around the Baltic and the North Sea in the Viking Age, ss 305-309, Stockholm 1994,
Svenskt Runordsregister, Uppsala 2006; Lennart Elmevik, Lena Peterson, Svante Lagman & Henrik Williams
(red), Projektet de vikingatida runinskrifternas kronologi - En presentation och några forskningsresultat,
Uppsala 1989; Otto von Friesen, Runorna i Sverige, Uppsala 1928; Lis Jacobsen & Erik Moltke (DR), Danmarks
Runeindskrifter, Köpenhamn 1941-42, 1942; Moltke 1976, Nielsen 1983; Sophus Bugge (NR1), Norges
Indskrifter med de ældre Runer, Christiania 1891-1924; Magnus Olsen (NR2), Norges innskrifter med de yngre
runer, Bd I-V, medverkan av A Liestøl, hjälp i förarbeten av S Bugge, O Rygh & I Undseth, Oslo 1941-60.
187
SRD.
188
SRD.
189
SRD.
190
Jacobsen & Moltke (DR) 1942, s 35.
191
DR.
192
L Weibull 1948, s 299f, 1948, s 413f, 436.
193
Ludvig F A Wimmer, De danske Runemindesmaerker, Bd 1, Afd 2, De historiske Runemindesmaerker,
København 1893-95, s 80-102.
194
Wimmer, De danske Runemindesmaerker, Bd 3, Runestenene i Skåne og på Bornholm, København 1905, s 3.
195
DR.
196
SRD.
197
SRD.

112
198
SRD.
199
Jacobsen & Moltke (DR) 1942, s 59.
200
DR.
201
Moltke 1976, s 250ff; Nielsen 1983, s 130f.
202
SRD.
203
SRD.
204
SRD.
205
Jacobsen & Moltke (DR) 1942, s 76.
206
DR.
207
Se t ex Nielsen 1983, s 193f och där anförd litteratur.
208
L Weibull 1911, 1913, 1948.
209
Moberg 1937, s 139ff; Körner 1962, s 397.
210
Stille 1918, s 106f; C Weibull 1921, s 55ff, 1964, s 83f.
211
C Weibull 1964, s 82ff.
212
Stille 1918, s 107; C Weibull 1964, s 84.
213
SRD.
214
SRD.
215
SRD.
216
Jacobsen & Moltke (DR) 1942, s 80.
217
DR.
218
SRD.
219
SRD.
220
SRD.
221
Jacobsen & Moltke (DR) 1942, s 80.
222
DR.
223
SRD.
224
SRD.
225
SRD.
226
DR (t ex Jacobsen & Moltke 1942, s 81).
227
DR.

113
228
Se t ex Nielsen 1983, s 202 och där anförd litteratur.
229
DR.
230
Ibid.
231
Här avses L Weibull 1911, 1913, 1948; Clason 1918; Stille 1918; C Weibull 1921, 1964; Moberg 1937;
Körner 1964; Snædal 1985.
232
SRD.
233
SRD.
234
SRD.
235
SR: ÖGR (Erik Brate, Sveriges Runinskrifter, Bd 2, Östergötlands runinskrifter, H 1-3, Uppsala 1911-18).
236
Brate 1916, s 81.
237
Se t ex Jansson 1984, s 93ff; Brate 1916, s 82f och där anförd litteratur.
238
Se t ex 3.2.7.1. och där anförd forskning och litteratur.
239
Se t ex Brate 1916, s 231; Jansson 1984, s 92 och i dessa anförd litteratur. Se f ö även L Weibull 1913, s 17,
1948, s 416, där han (i fotnoter) förespråkar ett avfärdande utan hänsyn till relevant språkvetenskaplig forskning.
240
SP (”Fýri”). Jfr Jónsson AI, s 8 (”fýre”).
241
SP (”Fýrisvallar”). Jfr Jónsson AI, s 117 (”fyris uallar”).
242
Se 3.2.7. (Typologisk datering baserad på Ann-Sofie Gräslunds system; se t ex Gräslund 1990-91, s 113-140,
1992, s 177-201.)
243
Se t ex Sturluson 1991, s 43, 44, 45, 54. Äldsta kända hs avs Heimskringla = Kringla, daterad till ca 1250
(förutom första bladet förstörd vid branden i Köpenhamn 1728, dock bevarad genom pålitliga avskrifter).
244
UppsUB C 92 – Annales 1160-1366 (”Uppsalaannalerna”). Se även Göte Paulsson, Annales Suecici Medii
Aevi. Svensk medeltidsannalistik kommenterad och utgiven av Göte Paulsson, Lund 1974, s 51-62, 265-274
245
Enligt editionsnormer i Paulsson 1974, s 269.
246
UppsUB E 219c - Annales 1208-1288, Annales Sigtunenses – ”Sigtunaannalerna” (även
”Skänningeannalerna” och ”Ängsöannalerna” förekommer som benämning). Se även Paulsson, 1974, s 36-50,
258-264.
247
Se t ex Fornmannasǫgur, Bd XI, 1828. Äldsta kända hs avs Knýtlinga saga: Codex Academicus, daterad till
ca 1300 (förstörd vid branden i Köpenhamn 1728, bevarad genom avskrifter). Se även Aleksandra Petrulevich,
Västslaviska toponymer i Knýtlinga saga ur skrivarens perspektiv: ortografiska anpassningar eller ortografiska
fel?, Uppsala 2010.
248
Svenskt diplomatarium, Vol II, Johan Gustaf Liljegren, Ernst Nygren, Karl Henrik Karlsson, Lars Sjödin
(red), Stockholm 1837, s 102f.
249
Upplands lagmansdombok 1490-1494, utg av K H Karlsson i Svenska fornskriftssällskapets samlingar,
Stockholm 1907, s 34.
250
T ex Brate 1916, s ; 81ff; Jöran Sahlgren, ”Forntida vägar”, Uplands Fornminnesförenings tidskrift,VI,
Uppsala 1910, ss 104-118; Erik Brate & Sophus Bugge, Runverser: Undersökning af Sveriges metriska
runinskrifter, Stockholm 1887-91, s 231ff; Nils G Hörner, ”Fyrisåmynningen och landhöjningen”, Upplands
fornminnesförenings tidskrift, 46:3, Uppsala 1943, ss 207-276; Carl M Kjellberg, Från Fyris slätter. Några

114
kulturhistoriska och kritiska studier. I. Fyrisån, Föret och Förisängar (Fyrisvallar). II. Förisängar som plats för
konungavalet på Morasten. III. Forntida vägar över Föris ängar. IV. Gamla byar på slätten. V. Traditionen om
striderna vid Danmarks kyrka emellan danskar och svenskar efter Erik den heliges död. VI. Gamla Uppsala
biskopssäte och dess föregångare, Uppsala 1918; Göran Dahlbäck, ”Stad och Land – en studie av förhållandet
mellan medeltidsstäderna Uppsala och Stockholm och deras närmaste omland”, Scandia, 44:1, Lund 1978, s 58-
75 och i dessa anförd litteratur.
251
Se t ex Brate 1916, s 81ff ; Sahlgren 1910, s 104-118; Brate & Bugge 1887-91, s 231ff och i dessa anförd
litteratur.
252
Brate & Bugge 1887-91, s 233; Brate 1916, s 81f.
253
Se t ex FMIS.
254
Sahlgren 1910, s 109.
255
Svenskt diplomatarium, Vol II, 1837, s 102ff.
256
Upplands lagmansdombok 1490-1494, 1907, s 34.
257
Se även diskussion med anknytning i 3.1.3.
258
Se karta 3.
259
Dahlbäck 1978, s 58f.
260
Dahlbäck 1978, s 59 och där anfört källmaterial.
261
Se även satellitkartor, bilagor 5-6.
262
SP.
263
Se t ex Snædal 1985, s 15; Wimmer 1895, s 97f.
264
Detta är givetvis viktiga uppgifter, som i betydligt högre grad än vad som är fallet torde vara relevanta att
lägga fokus på i encyklopediska artiklar osv. (Möjligen kan här finnas ett grundläggande problem inbyggt
avseende eventuella svårigheter att förklara skillnaden i källvärde mellan fornvästnordiska skaldedikter och
fornvästnordisk sagalitteratur. Ett sådant eventuellt problem löses dock inte genom att förtiga omständigheterna.)
265
Se t ex Jansson 1984, s 27-32.
266
Se t ex Jansson 1984, s 9-26.
267
Se t ex Thunberg 2011a, 2012.
268
Snædal 1985, s 22.
269
SRD. Den korta latinska inskriften är fragmentarisk och har inte kunnat tolkas helt tillfredsställande. SRD:s
förslag (med förbehåll och reservationer) är In nomine Iesu. Att det skulle röra sig om något annat än en kort
kristen bön torde vara relativt orealistiskt att antaga.
270
SRD.
271
SRD
272
SR: ÖLR (Sven Söderberg & Erik Brate, Sveriges Runinskrifter, Bd 1, Ölands runinskrifter, h 1-2, Uppsala
1900-06).
273
Se t ex ÖLR, s 15f och där anförd litteratur.

115
274
Ibid.
275
Se bilaga 1: Karlevistenen i Monumenta Runica in Ölandia (hs 1634) av Johannes Rhezelius.
276
Se t ex ÖLR, s 27-35; Jansson 1984, s 139ff; Moltke 1976 263ff; Nielsen 1983, s 212; Snædal 1985, s 19 och
i dessa anförd litteratur.
277
SR: ÖLR, s 34.
278
Se t ex ÖLR, s 34f; Jansson 1984, s 139ff; Moltke 1976 263ff; Nielsen 1983, s 212 och i dessa anförd
litteratur.
279
Se t ex Moltke 1976, s 263f.
280
Se t ex ÖLR, s 26; Jansson 1984, 140f; Moltke 1976, s 263f.
281
Se t ex Jansson 1984, s 141.
282
ÖLR, s 24ff.
283
ÖLR, s 25f.
284
ÖLR, s 26.
285
Ibid.
286
Ibid.
287
Ibid.
288
Jansson 1984, s 139 (normalisering till fornisländska).
289
Jansson 1984, s 140.
290
Jansson 1984, s 141.
291
Se bilaga 3. Se även 3.1.3.1.
292
Jfr Jansson 1984, s 141.
293
http://www.heorot.dk/beo-intro-rede.html.
294
Beowulf, Stockholm 1954, r 856-860.
295
Se t ex Thunberg 2010b, 2011a, 2012. Jfr t ex Vikstrand 2004, s 372-387.
296
ÖLR, s 18.
297
ÖLR, s 24.
298
Se t ex ÖLR s 34; Lena Peterson, Lexikon över urnordiska personnamn, Uppsala 2004 och i dessa anförd
litteratur.
299
Av möjligen mera perifert intresse, dock ändå intressant aspekt som kan förtjäna att belysas, är att ”rukk/a/r/i”
i isländskan även kan ha viss betydelse av ”björn” (se Sven B F Jansson, Norstedts isländsk-svenska ordbok,
Sjunde upplagan, Stockholm 2005, s 259, sp 1). Till detta kan då bland annat anföras att Styrbjörns egentliga
namn enligt traditionen var just Björn (tillnamnsförledet ska därvidlag ha tillägnats honom genom hans lynne
och stridslystenhet). Ruk skulle möjligen alltså också kunna vara ett egentligt binamn för (Styr)björn.
Genom samtal med Kristinn Jóhannesson (2012-09-17) meddelade denne att han ej kände till detta med
underbetydelsen ”björn” för ifrågavarande ord. Vad han kunde meddela avseende ordet var att ”etymologiskt har

116
ordet med ’rycka åt sig’, ’slita till sig’ osv att göra”, samt att ”detta har förvisso något av björnens natur över
sig”, liksom att ”det troligen är låneord av danskt ursprung” (vilket ju i o f sig inte passar illa in i
Karlevisammanhanget), samt att ”liknande finns också i lågtyskan m m”.
300
Se t ex ÖLR, s 31ff; Jansson 1984, s 139ff.
301
Se t ex Kristján Ahronson, ’’Hamarinn’ frá Fossi: Kristinn norrænn kross með keltneskum svip / The Foss
’hammer’: A Celtic-influenced Norse cross from Viking-Age southern Iceland”, Árbók Hins Íslenzka
Fornleifafélags (1999), Reykjavík 2001, s 185-189.
302
Se t ex Store Norske Leksikon (SNL), ordet ”fold” (t ex http://www.snl.no).
303
Se t ex AM 45 fol (F) - Fríssbók, bl 7 verso, sp 1.
304
Se t ex Sturluson 1991, s 97 (Harald Hårfagers saga), s 179 (Harald Gråfälls saga), 1992, s 32, s 53, s 63, s
260, s 263 (samtliga Olav den heliges saga), Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor, III, Magnus den gode till
Magnus Erlingsson, Stockholm 1993, s 278 (Haraldssönernas saga), s 319 (Magnus Erlingssons saga).
305
SNL, ordet ”Folda”.
306
Ställ utredningen mot Mobergs diskussion 1937, s 139f.
307
Se t ex Jansson 1984, s 40; Peterson 2004, s 31.
308
SRD.
309
SRD.
310
SRD.
311
DR (t ex Jacobsen & Moltke 1942, s 60).
312
Nielsen 1983, s 132.
313
DR.

4. Sammanfattande diskussion och utvärdering

iv
Kapitelinledande citat från Anders Berge, Att begripa det förflutna: förklaring, klassificering och kolligation
inom historievetenskapen, Lund 1995, s 61.
314
Se även 3.1.1.
315
Se även 3.1.2.
316
Se även 3.1.2; 3.2.2.; 3.2.3.; 3.2.4.; 3.2.5.
317
Se även 3.1.2.; 3.1.3.; 3.2.8.
318
Se även 3.1.2.; 3.1.3.; 3.1.4.
319
Se vidare 3.1.5.
320
Se diskussion i 3.1.5.
321
Se 3.2.6.1.
322
Se även 3.2.1.

117
323
Se även 1.4.; 2.; 3.1.3.; 3.2.2.
324
Se även 3.2.3.; 3.1.3; 3.2.2.; 3.2.4.; 3.2.5.
325
Se även 3.2.4.; 3.1.3; 3.2.3.; 3.2.2.; 3.2.5.
326
Se även 3.2.4.
327
Ibid.
328
Se även 3.2.5.
329
Se även 3.2.6.1.
330
Se även 3.2.6.; 3.2.6.1.; 3.2.6.2.

5. Slutsats
v
Kapitelinledande citat av Voltaire från http://www.scholarisland.org/history.htm.

118
Tabell 1. Kronologi över undersökningens primärkällor
______________________________________________________________________________________

Datering Källmaterial
______________________________________________________________________________________
Ca 800-talets slut/omkr 900 Ynglingatal, vers 6, av Tjodolf av Hvin

Ca 900-talets slut Lausavísur, vers 1-2, av Torvald Hjaltason

Ca 900-talets slut Anonyma Lausavísur, vers 1-3, i Styrbjarnar

Þáttr Svíakappa

Ca 900-talets slut Lausavísur, vers 6, av Björn Ásbrandsson

Ca 900-talets slut/1000-talets början DR 131 – Aarsstenen

Ca 900-talets slut/1000-talets början DR 216 – Tirstedstenen

Ca 900-talets slut/1000-talets början DR 279 – Sjörupstenen

Ca 900-talets slut/1000-talets början DR 295-297 – Hällestadsstenarna 1-3

Ca 900-talets slut/1000-talets början Öl 1 – Karlevistenen

Ca 900-talets slut/1000-talets början DR 217 – Sædingestenen

Ca 1000-talets början/första hälft Ög 81 – Högbystenen

Ca 1100-talets första hälft Háttalykill, vers 57 & 61, av Ragnvald jarl och
Hall Torarinsson
______________________________________________________________________________________

Tabell 2. Kronologi över fornnordisk litteratur som berör slaget på Fyrisvallarna

______________________________________________________________________________________

Datering Verk
______________________________________________________________________________________
Ca 1190 Odd Snorrassons Óláfs saga Tryggvasonar

Ca 1100-talets slut Saxo Grammaticus Gesta Danorum, bok 10

(sista beskrivna händelse 1186;
en notering i förord rör år 1208)

Ca 1220 Fagrskinna

Ca 1220-talet/1230 Snorre Sturlassons Heimskringla: Olav den heliges saga

Ca 1250-talet Knýtlinga saga (möjligen av Óláfr hvítaskáld Þórðarson)

1200-talet Hervarar saga ok Heiðreks

Ca 1250-1300-talets början Eyrbyggja saga

Ca 1387-1395 Flateyjarbók
______________________________________________________________________________________

119
Tabell 3. Kronologi över vetenskapliga tolkningar och tolkningsbidrag avseende
slaget på Fyrisvallarna fr o m Lauritz Weibull 1911
______________________________________________________________________________________

År Tolkning/tolkningsbidrag
______________________________________________________________________________________
1911 Lauritz Weibull: Inom Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000.

1913 Lauitz Weibull: Inom Historisk-kritisk metod och nordisk medeltidsforskning.

Båda föregående, med vissa revideringar och tillägg, även publicerade 1948 inom
Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. I. Forntid och vikingatid.

1918 Samuel Clason: Inom ”De sakkunniges utlåtanden” i Handlingar rörande tillsättandet
av professorsämbetet i historia vid universitetet i Lund 1918. Del II.

1918 Arthur Stille: Inom ”De sakkunniges utlåtanden” i Handlingar rörande tillsättandet av
professorsämbetet i historia vid universitetet i Lund 1918. Del II.

1921 Curt Weibull: Inom Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare
medeltiden. Även, med vissa revideringar och tillägg, publicerad 1964 inom Källkritik
och historia. Norden under äldre medeltid.

1932 Lis Jacobsen: Inom ”Vikingetidens ’historiske’ danska Runeindskrifter” i Scandia 5:1.

1937 Ove Moberg: ”Slaget på Fyrisvallarna och kampen vid Uppsala” i Scandia 10:1.

Tolkningen ytterligare vidhållen 1963 i replik till Sten Körner i artiklen ”Slaget på
Fyrisvallarna och de norsk-isländska skaldedikternas användning som historiska
källor” i Historisk tidskrift 83.

1948 Lauritz Weibull: Inom Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. I. Forntid
och vikingatid. (Se även ovan under 1911-1913.)

1962 Sten Körner: ”Slaget på Fyrisvallarna. Till tolkningen av Torvald Hjaltasons

Skaldeverser” i Scandia 28:2.

1963 Ove Moberg: ”Slaget på Fyrisvallarna och de norsk-isländska skaldedikternas

användning som historiska källor” i Historisk tidskrift 83. (Se även ovan under 1937.)

1964 Curt Weibull: Inom Källkritik och historia. Norden under äldre medeltid. (Se även
ovan under 1921.)

1985 Thorgunn Snædal: ”’Han flydde inte vid Uppsala…’. Slaget på Fyrisvallarna och
några skånska runstenar” i Ale: Historisk tidskrift för Skåneland 2/1985.

2012 Carl L Thunberg: Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk granskning av

forskningsläge och källsituation. Med introduktion av en fjärde tolkningslinje.
Masteruppsats vid Göteborgs universitet.
______________________________________________________________________________________

120
Bilaga 1
Karlevistenen avbildad 1634, med information om två vid tiden närvarande gravhögar

Efter Johannes Rhezelius (1634), Monumenta Runica in Ölandia, konc nr 7, utskr nr 24. Hs, Fe 5, KB.
Fullständig titel: MONUMENTA Runikä In Ölandia Comitatu Regni Sveciæ Gothiæque, Eller Ölandz forna sköna och
märkeliglia runors och runstenars investigation, beskrifning och affrijtningar medh the gambles arfgrifter, jordehaugar, röser,
kröser och nampnkunige kumbel. Efter Höge och nådigeste öfverhetenes nådighe befaldning, fulniaclit och Instruction,
Und:gen efterkomit aff I. H. Rhezelio. Anno 1634. — Item PROPUGNACULA ÖLANDCA. Thet ä r fordoindagz bruklige,
märkelighe och skelduge Borgars och landwärns afrijtning och besk. på thet sköna Svea och götha och wendes Ölandh i
Östers, af I. H. R.

121
Bilaga 2
Ordet ”Eormengrund” i Beowulf (ca 700-t [hs slutet 900-t/början 1000-t])

Cotton Vitellius A XV (Cotton Vitellius A XV) - Beowulf Manuscript, 40:e sidan (bl 19 r). Hs på pergament; ca sent 900-
tal/tidigt 1000-tal. Ordet ”Eormengrund”(även närvarande i Karlevistenens runinskrift) återfinnes på nionde raden som
tredje ord. Ingår i versparet ”ofer eormengrund óþer naénig”, vilket är det verspar som börjar på rad 859. British Library,
London.

122
Bilaga 3
Ordet ”Endill” i anonyma Þulur (1100-t): Sækonunga heiti, vers 2

GKS 2367 4° (R) - Codex Regius, bl 41 verso. Hs pergament; ca 1270-t. Ordet ”Endill” (även närvarande i Karlevistenens
runinskrift), heiti för ”sjökonung”, återfinnes i första kapitlet av Þulur (1100-t), Sækonunga heiti, vers 2, fjärde heiti (andra
ordet, andra raden). I ovan varande hs börjar vers 2 på trettiosjätte raden. ”Endill” är därvid det sjätte ordet på samma rad.
(Vers 2 fortsätter sedan på bl 42 r.) Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum
fræðum, Reykjavik.

123
Bilaga 4
Samtliga Sækonunga heiti (vers 1-5) i Anonyma Þulor (ca 1100-talet)
Redigering enligt Elena Gurevich (SP)

1
Atli, Fróði,
Áli, Glammi,
Beiti, Áti
ok Beimuni,
Auðmundr, Goðmundr,
Atall ok Gestill,
Geitir, Gauti,
Gylfi, Sveiði.

2
Gœir, Eynæfir,
Gaupi ok Endill,
Skekkill, Ekkill,
Skefill ok Solvi,
Hálfr ok Hemlir,
Hárekr ok Gorr,
Hagbarðr, Haki,
Hrauðnir, Meiti.

3
Hjorolfr ok Hrauðungr,
Hogni, Mýsingr,
Hundingr, Hvítingr,
Heiti, Mævill,
Hjalmarr, Móir,
Hœmir, Mævi,
Róði, Rakni,
Rær ok Leifi.

4
Randverr, Rokkvi,
Reifnir, Leifnir,
Nævill, Ræfill,
Nóri, Lyngvi,
Byrvill, Kílmundr,
Beimi, Jórekr,
Ásmundr, Þvinnill,
Yngvi, Teiti.

5
Virfill, Vinnill,
Vandill, Solsi,
Gaurekr ok Húnn,
Gjúki, Buðli,
Hómarr, Hnefi,
Horvi, Sorvi.
Sékkat ek fleiri
sækonunga.

124
Bilaga 5
Ordet ”Foldar” i Ynglingatal (ca 800-t:s slut/900), vers 26

AM 61 fol (61), bl 78 recto. Hs på pergament; ca 1350-1375. Vers 26 av Tjodolfs av Hvin Ynglingatal börjar på andra
raden, vänster sp. Ordet ”Foldar” är det näst sista ordet på tredje raden. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk
forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.

125
Bilaga 6
Satellitbild över norra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar

Satellitbild över norra Fyriskontexten (N om Uppsala) med utmärkta fornlämningar. Den uppenbara bristen på
fornlämningar Ö om Fyrisån torde kunna anses indikera område för de tidvisa översvämningarna som tidigare
rådit i området. Jfr karta 6. Carl L Thunberg 2012 genom FMIS system.

126
Bilaga 7
Satellitbild över södra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar

Satellitbild över södra Fyriskontexten (S om Uppsala) med utmärkta fornlämningar. Den uppenbara bristen på
fornlämningar Ö om Fyrisån indikerar de belysta tidvisa översvämningarna som tidigare rådit i området. Jfr
karta 8. Carl L Thunberg 2012 genom FMIS system.

127
Förkortningar
AI = Det Arnamagnæanske Institut.
AL = Det Arnamagnæanske Legat.
AM = Den arnamagnæanske samlingen.
Bd = Band.
bl = Blad.
DR = Danmarks Runinskrifter (Jacobsen & Moltke 1941-1942, 1942).
DR (+ nr) = Danmarks runinskrifter i nummerordning.
FMIS = RAÄ:s fornminnesinformationssystem.
Fp = Stilgrupp för runristningsornamentik.
Fv = Fornvännen.
GKS = Den gamle kongelige samling. (Se även Arkiv.)
H = Häfte.
hs = Handskrift.
hd = Härad.
Jónsson AI = Jónsson, Finnur. 1908.
Jónsson AII = Jónsson, Finnur. 1910.
Jónsson BI = Jónsson, Finnur. 1912.
Jónsson BII = Jónsson, Finnur. 1915.
KB = Kungliga biblioteket, Stockholm.
KVHAA = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
NF = Nordisk Forskningsinstitut, Københavns universitet.
NR = Norges Runinskrifter (1: Bugge 1891-1924; 2: Olsen et al 1941-1960).
OsloUB = Oslo universitetsbibliotek.
Pr (+ nr) = Stilgrupper för runristningsornamentik.
r = Recto.
RAK = Stilgrupp för runristningsornamentik.
RAÄ = Rikantikvarieämbetet.
SNL = Store Norske Leksikon (http://www.snl.no).
SP = Skaldic Project (http://www.skaldic.arts.usyd.edu.au/db.php).
sp = Spalt.
SR = Sveriges Runinskrifter (1900- ). KVHAA, Stockholm.
SRD = Samnordisk Runtextdatabas (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm). Uppsala
universitet.
sn = Socken.
UppsUB = Uppsala universitetsbibliotek. (Internationell förkortning för svenska UUB.)
UUB = Uppsala universitetsbibliotek.
v = Verso.
Ög (+ nr) = Östergötlands runinskrifter i nummerordning.
ÖGR = Sveriges Runinskrifter, Bd 2, Östergötlands runinskrifter, H 1-3. (Brate, E. 1911-18.)
Öl (+ nr) = Ölands runinskrifter i nummerordning.
ÖLR = Sveriges Runinskrifter, Bd 1, Ölands runinskrifter, H 1-2. (Söderberg, S & Brate, E. 1900-06.)

128
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
Arkiv
Nordisk Forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum
fræðum, Reykjavik
Den arnamagnæanske samlingen
AM 35 folx (Kx) - Kringla. Hs papper; ca 1675-1700.
AM 38 folx (J2x) - Jöfraskinna. Hs papper; ca 1675-1800.
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus. Hs pergament; ca 1300-1325.
AM 126 folx (126x). Hs papper; ca 1600-1650.
AM 242 fol (W) – Codex Wormianus. Hs pergament; ca 1350.
AM 442 4°x (442x). Hs papper; ca 1600-1700.
AM 448 4°x (448x). Hs papper; ca 1700.
AM 744 4°x (744x). Hs papper; ca 1700-1725.
AM 748 I b 4° (A). Hs pergament; ca 1300-1325.
AM 748 II 4°. Hs pergament; ca 1400.
AM 757 a 4° (B). Hs pergament; ca 1400.
AM 761 a 4°x (761ax). Hs papper; ca 1700.
AM 761 b 4°x (761bx). Hs papper; ca 1700.

Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik
Den gamle kongelige samling
GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók. Hs pergament; ca 1387-1395.
GKS 2365 4° (R) - Codex Regius. Hs pergament; ca 1270-t.
GKS 2367 4° (R) - Codex Regius. Hs pergament; ca 1300-1325.

Kungliga biblioteket, Stockholm

Fe 5 - Monumenta Runica in Ölandia. Hs papper; 1634.
Holm papp 18 folx (papp18x). Hs papper; ca 1650-1700.
Holm papp 25 8°x (papp25x). Hs papper; ca 1653-1656.

Universiteitsbibliotheek, Rijksuniversiteit te Utrecht

Traj 1374x (Tx) - Codex Trajectinus. Hs papper; ca 1595.

Universitetsbiblioteket i Oslo
OsloUB 521 folx (521x). Hs papper; ca 1700.

Uppsala universitetsbibliotek, Uppsala

UppsUB C 92 – Annales 1160-1366. Hs Pergament.
UppsUB DG 11 4to (U) - Codex Upsaliensis. Hs pergament; ca 1300-1325.
UppsUB E 219c - Annales 1208-1288, Annales Sigtunenses. Hs pergament. (Fotokopior på UUB;
original förvaras på Ängsö slott.)
UppsUB R 683x (R683x). Hs papper; ca 1650-1700.
UppsUB R 685x (R685x). Hs papper; 1682.

British Library, London

Cotton Vitellius A XV (Cotton Vitellius A XV) - Beowulf Manuscript. Hs pergament; ca 900/1000.

129
Runinskrifter
DR 131. Års. Års hd. Ålborg amt.

DR 216. Tirsted. Fuglse hd. Maribo amt.

DR 217. Sædinge. Fuglse hd. Maribo amt.

DR 279. Sjörup. Ljunits hd. Malmöhus län.

DR 295. Hällestad 1. Torna hd. Malmöhus län.

DR 296. Hällestad 2. Torna hd. Malmöhus län.

DR 297. Hällestad 3. Torna hd. Malmöhus län.

Ög 81. Högby gamla kyrka, Göstrings hd.

Öl 1. Karlevi, Vickleby sn, Algutsrums hd.

Muntliga uppgifter
Kristinn Jóhannesson. 2012-09-17.

Thomas Lindkvist. 2012-10-18, 2012-12-16.

130
Tryckta källor och litteratur

Adam av Bremen. 1984. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar (Gesta

Hammaburgensis Ecclessiae Pontificum). Översatt av Emanuel Svenberg. Med
kommentarer av Carl F Hallencreutz, Kurt Johannesson, Tore Nyberg & Anders Piltz.
Proprius förlag. Stockholm.

Ahronson, Kristján. 2001. ”’Hamarinn’ frá Fossi: Kristinn norrænn kross með
keltneskum svip/The Foss ’hammer’”: A Celtic-influenced Norse cross from Viking-
Age southern Iceland”, Árbók Hins Íslenzka Fornleifafélags 1999, ss 185-189.
Reykjavík.

Almgren, Bertil. 1955. Bronsnycklar och djurornamentik vid övergången från vendeltid till
vikingatid. Appelbergs. Uppsala.

Andersson, Theodore M. 1964. The Problem of Icelandic Saga Origins: A Historical Survey.
Yale Germanic Studies, 1. Yale University Press. New Haven.

Andersson, Theodore M. 2006. The Growth of the Medieval Icelandic Sagas (1180-1280).
Cornell University Press. Ithaca.

Andersson, Theodore M & Gade, Kari Ellen. 2000. Morkinskinna: The Earliest Icelandic
Chronicle of the Norwegian Kings (1030-1157). Ithaca och London.

Aristoteles. 1983. ”Ur Metafysiken”, i Konrad Marc-Wogau (red), Filosofin genom tiderna.
Strömningar och problemställningar genom filosofins historia i tänkarnas egna texter,
Första delen, ss 178-203. Bonnier Fakta Bokförlag. Stockholm.

Arvidsson, Rolf. 1971. ”Källkritisk radikalism och litteraturhistorisk forskning. Lauritz

Weibull, Henrik Schück och Joseph Bédier”, Scandia 37:2, ss 287-339.
Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Arvidsson, Rolf. 1973. ”Lauritz Weibull och litteraturhistorien. En replik”, Scandia, 39:1,
ss 114-138. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Beowulf. 1954. Översatt i originalets versmått av Björn Collinder. Natur och Kultur.
Stockholm.

Berge, Anders. 1995. Att begripa det förflutna: förklaring, klassificering och kolligation inom
historievetenskapen. Studentlitteratur. Lund.

Brate, Erik. 1911-18. Sveriges Runinskrifter, Bd 2, Östergötlands runinskrifter, H 1-3.

KVHAA. Uppsala.

Brate, Erik. 1908. ”Fyrisvall”, i T Westrin et al (red) Nordisk Familjebok. Konversations-

lexikon och Realencyklopedi, Bd 9, sp 137. Stockholm.

Brate, Erik & Bugge, Sophus. 1887-91. Runverser: Undersökning af Sveriges metriska
runinskrifter. KVHAA. Stockholm.

131
Brocman, Nils R. 1762. Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen, från gamla
isländskan öfwersatt, och undersökning om wåre runstenars ålder, i anledning af samma
saga, samt företal om sagans trovärdighet; hwaruti de förr hos oss utgifna sagors wärde
tillika stadfästes. Altsammans, til nordiska historiens och språkets förbättring, utgifwet af
Nils Reinhold Brocman. Lars Salvius, Stockholm.

Bugge, Sophus. 1891-1924. Norges Indskrifter med de ældre Runer. A.W. Brøhhers
Bogtrykkeri. Christiania.

Carlsson, Anders. 1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och
katalog. Stockholm Studies in Archaeology, 5. Stockholm.

Chin-Yi, Chung. 2010. ”The Deconstruction Theory of Derrida and Heidegger – A Study”,
IRWLE, Vol 6, No 1, ss 1-13. Department of English Language and Literature,
Faculty of Arts & Social Sciences, National University of Singapore. Singapore.

Christiansson, Hans. 1959. Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida

runstenarna. Almqvist & Wiksell. Uppsala.

Clason, Samuel. 1918. ”De sakkunniges utlåtanden”, Handlingar rörande tillsättandet av

professorsämbetet i historia vid universitetet i Lund. Del II. Lunds universitet. Lund.

Clunies Ross, Margaret. 2000. Old Icelandic Literature and Society. Cambridge University
Press. Cambridge.

Clunies Ross, Margaret (red). 2001-11. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages.
Brepols Publishers. Turnhout.

Dahlbäck, Göran. 1978. ”Stad och Land – en studie av förhållandet mellan medeltidsstäderna
Uppsala och Stockholm och deras närmaste omland”, Scandia, 44:1, ss 58-75.
Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Derrida, Jacques. 1978. Writing and Difference. Translated by A Bass. Routledge. London.

Derrida, Jacques. 1996. Archive Fever: A Freudian Impression. Translated by E A

Prenowitz. The University of Chicago Press. Chicago & London.

Egilsson, Sveinbjörn. 1913-16. Lexicon poeticum antiquæ linguæ septentrionalis [Texte

imprimé]: ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog. Forfattet af Sveinbjörn
Egilsson; forøget og på ny udgivet for Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab ved
Finnur Jónsson. Møllers bogtrykkeri. København.

Ekermann, Agnes (red). 1895. Från Nordens forntid. Fornnordiska sagor bearbetade på
svenska af A. Ekermann. P. A. Norstedt & Söners Förlag. Stockholm.

Elmevik, Lennart, Peterson, Lena, Lagman, Svante & Williams, Henrik (red). 1989. Projektet
de vikingatida runinskrifternas kronologi - En presentation och några forskningsresultat.
Runrön, Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala
universitet 1. Uppsala.

132
Esaiasson, Peter et al. 2003/Andra upplagan. ”Vad är forskning?”, i Peter Esaiasson, Mikael
Gilljam, Henrik Oscarsson & Lena Wägnerud (red), Metodpraktikan: Konsten att
studera samhälle, individ och marknad, ss 17-25. Norstedts Juridik. Stockholm.

Fagrskinna. Nóregs Kononga Tal. 1902-03. Jónsson, Finnur (red). Samfund til udgivelse af
gammel nordisk litteratur. København.

Flateyjarbok. En samling af norske konge-Sager med inskudte mindre fortællinger om

begivenheter i og udenfor Norge samt annaler. 1862. Bd II. Guðbrandur Vigfússon &
Carl Rikard Unger (red). Udgiven efter offentlig föranstaltning. Mallings
Forlagsboghandel. Christiania.

Fornmanna Sögur. 1835. Bd X. F Magnússyni & C C Rafn (red). Útgefnar Ad Tilhlutun

Hins Konúngliga Norræna Fornfræda Fèlags (Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab).
Kaupmannahøfn.

Fornmanna Sögur. 1828. Bd XI. F Gudmundssyni, R K Rask & C C Rafn (red). Útgefnar
Ad Tilhlutun Hins Norræna Fornfræda Fèlags (Det Kongelige Nordiske
Oldskriftselskab). Kaupmannahøfn.

Fornnordiska sagor. 1982. Bearbetade på svenska av Agnes Ekermann. Ny utgåva reviderad

av Elisabeth Stenborg. Niloé. Stockholm.

von Friesen, Otto. 1911. ”Historiska runinskrifter III-IV”, Fornvännen, 6, ss 105-125.

Stockholm.

von Friesen, Otto. 1928/Tredje omarbetade och utvidgade upplagan. Runorna i Sverige.
Föreningen Urds skrifter 4. Uppsala.

Gade, Kari Ellen. 1995. The Structure of Old Norse Dróttkvætt Poetry. Ithaca and London.

Gade, Kari Ellen (red). 2009. Poetry from the Kings’ Sagas 2: From c. 1035 to c. 1300. Vol 2
av Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (huvudred: M Clunies Ross). Brepols
Publishers. Turnhout.

Gering, Hugo. 1897. ”Einleitung”, i G Cederschiöld, H Gering & E Mogk (red), Eyrbyggja
saga, ss XI-XXXI. Altnordische Saga-Bibliothek. M Niemeyer. Halle.

Gíslason, Konráð. 1889. ”Ældre og nyere Böining af første Persons Plural-Possesiv i

Oldnordisk.Islandsk”, Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1889, ss 343-365.
Det Kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab. Kjøbenhavn.

Grammaticus, Saxo. Danmarks Krønike. 1985/Femte upplagan. Oversat af F Winkel Horn.

Peter Asschenfeldt’s Stjernebøger. Köpenhamn.

Gräslund, Ann-Sofie. 1990-91. ”Runstenar - om ornamentik och datering”, Tor 23, ss 113-
140. Uppsala.

Gräslund, Ann-Sofie. 1992. ”Runstenar - om ornamentik och datering II”, Tor 24,
ss 177-201. Uppsala.

133
Hildebrand, Hans. 1905. Sveriges historia intill tjugonde seklet. Del II. Medeltiden. P. A.
Norstedts & Söners förlag. Stockholm.

Heidegger, Martin. 1962. Being and Time. Översättning av J Macquarrie & E Robinson.
Harper. New York.

Helgason, Jón & Holtsmark, Anne (red). 1941. Háttalykill enn forni. Includes facsimiles and
transcription of ”Fragmenta Af Hatta lijkle”, Cod. Isl. Papp. 8:o N:o 25, leaves 33-44.
Bibliotheca Arnamagnæana, v 1. E. Munksgaard. København.

Hervarar saga ok Heidreks konungs. 1847. Besørget af N M Petersen. Oversat af G

Thorarensen. Det nordiske Literatur-Samfund. Kjøbenhavn.

Hägerdal, Hans. 2004. ”Ynglingatal. Nya perspektiv på en kanske gammal text”,

HumaNetten 15, ss 18-25. Institutionen för humaniora, Växjö universitet. Växjö.

Hörner, Nils G. 1943. ”Fyrisåmynningen och landhöjningen”, Upplands fornminnes-

förenings tidskrift, 46:3, ss 207-276. Uppsala.

Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga, Laxdalingarnas saga. 1978/Andra upplagan.

Översättning av Hjalmar Alving. Gidlunds förlag. Stockholm.

Jacobsen, Lis. 1932. ”Vikingetidens ’historiske’ danska Runeindskrifter”, Scandia, 5:1,

ss 103-147. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Jacobsen, Lis & Moltke, Erik. 1941-42. Danmarks Runeindskrifter. Ejnar Munksgaards
Forlag/Fr. Bagges Kgl. Hofbogtryckeri. København.

Jacobsen, Lis & Moltke, Erik. 1942. Danmarks Runeindskrifter. Ejnar Munksgaards
Forlag/Fr. Bagges Kgl. Hofbogtryckeri. København.

Jansson, Sven B F. 1984/Tredje upplagan. Runinskrifter i Sverige. AWE/Gebers. Stockholm.

Jansson, Sven B F. 2005/Sjunde upplagan. Norstedts isländsk-svenska ordbok. Norstedts

Akademiska Förlag. Stockholm.

Jóhannesson, Kristinn. 1991. ”Förord”, i S Sturluson, Nordiska kungasagor. I. Från

Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, ss 7-19. Fabel Bokförlag. Stockholm.

Jóhannesson, Kristinn. 1992. ”Förord”, i S Sturluson, Nordiska kungasagor. II. Olav den
heliges saga, ss I-V. Fabel Bokförlag. Stockholm.

Jóhannesson, Kristinn. 1993. ”Förord”, i S Sturluson, Nordiska kungasagor. III. Magnus den
gode till Magnus Erlingsson, ss 7-11. Fabel Bokförlag. Stockholm.

Jónsson, Finnur. 1895. Kritiske studier over en del af de ældste norske og islandske
skjaldekvad. Doktorsavhandling i filologi, Københavns Universitet. København.

Jónsson, Finnur. 1908. Den norsk-islandske skjaldedigtning. A. Tekst efter håndskrifterne. H

1. Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat. København og Kristiania.

134
Jónsson, Finnur. 1910. Den norsk-islandske skjaldedigtning. A. Tekst efter håndskrifterne. H
2. Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat. København og Kristiania.

Jónsson, Finnur. 1912. Den norsk-islandske skjaldedigtning. B. Rettet Tekst. H 1.

Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat. København og Kristiania.

Jónsson, Finnur. 1915. Den norsk-islandske skjaldedigtning. B. Rettet Tekst. H 2.

Kommissionen for det Arnamagnæanske Legat. København og Kristiania.

Karlsson, Lennart. 1983. Nordisk form. Om djurornamentik. Statens historiska museum.

Studies 3. Stockholm.

Kjellberg, Carl M. 1918. Från Fyris slätter. Några kulturhistoriska och kritiska studier.
Appelbergs. Uppsala.

Kock, Ernst A. 1964. Översättning av Lausavísur, vers 2, av Torvald Hjaltason, i C Weibull,

Källkritik och historia. Norden under äldre medeltid, ss 83. Bokförlaget
Aldus/Bonniers. Stockholm.

Kuhn, Hans. 1983. Das Dróttkvætt. Carl Winter. Heidelberg.

Körner, Sten. 1962. ”Slaget på Fyrisvallarna. Till tolkningen av Torvald Hjaltasons

skaldeverser”, Scandia, 28:2, ss 391-398. Historiska institutionen, Lunds
universitet. Lund.

Lindkvist, Thomas. 2010. ”Riksbildning och statsbildning. Regionala variationer i det

blivande Sverige”, Med hammare och fackla, XLI, ss 15-40. Sancte Örjans Gille,
Göteborgs universitet. Göteborg.

Moberg, Ove. 1937. ”Slaget på Fyrisvallarna och kampen vid Uppsala”, Scandia, 10:1,
ss 129-142. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Moberg, Ove. 1963. ”Slaget på Fyrisvallarna och de norsk-isländska skaldedikternas

användning som historiska källor”, Historisk Tidskrift, 83, ss 385-390. KVHAA.
Stockholm.

Moltke, Erik. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. Forum. Köpenhamn.

Montelius, Oscar. 1877. Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar. Linnströms
förlag. Stockholm.

Munch, P A. 1853. Det norske folks historie. Bd 2. Chr. Tønsbergs Forlag. Christiania.

Nielsen, Niels Åge. 1983. Danske Runeindskrifter. Ett utvalg med kommentarer. Hernovs
Forlag. Köpenhamn.

Odén, Birgitta. 1975. ”Det moderna historisk-kritiska genombrottet i svensk historisk

Forskning”, Scandia, 41:1, ss 5-29. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

135
Olsen, Magnus. 1940-60. Norges innskrifter med de yngre runer. Bd I-V. Under medv av A.
Liestøl, med hjelp i forarbeider av S. Bugge, O. Rygh og I. Undseth. Oslo.

Paulsson, Göte. 1974. Annales Suecici Medii Aevi. Svensk medeltidsannalistik kommenterad
och utgiven av Göte Paulsson. Biblioteca Historica Lundensis XXXII. CWK Gleerup
Bokförlag. Lund.

Peterson, Lena. 2006/Tredje, reviderade upplagan. Svenskt Runordsregister. Runrön,

Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 2.
Uppsala.

Peterson, Lena. 1994. ”Scandinavian Runic-text Data Base: a Presentation”, i B Ambrosiani

& H Clarke (red), Developments Around the Baltic and the North Sea in the Viking Age,
ss 305-309. Birka Studies 3, The Twelfth Viking Age Congress. Stockholm.

Peterson, Lena. 2004. Lexikon över urnordiska personnamn. Institutionen för nordiska språk,
Uppsala universitet. Uppsala.

Petrulevich, Aleksandra. 2010. Västslaviska toponymer i Knýtlinga saga ur skrivarens

perspektiv: ortografiska anpassningar eller ortografiska fel? Masteruppsats i
Svenska språket/Nordiska språk. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
Uppsala.

Quinn, Judy. 1994 (1995). ”Eddu list: The Emergence of Skaldic Pedagogy in Medieval
Iceland”, Alvíssmál: Forschungen zur mittelalterlichen Kultur Skandinaviens, 4 (1994),
ss 69–92. Fachbereich Philosophie und Geisteswissenschaften, Freie Universität Berlin.
VVB – Verlag für Wissenschaft und Bildung. Berlin.

Ricœur, Paul. 1981. Hermeneutics and the Human Sciences: Essays on Language, Action
and Interpretation. Edited and translated by John B Thompson. Cambridge University
Press. Cambridge.

Sahlgren, Jöran. 1910. ”Forntida vägar”, Uplands Fornminnesförenings tidskrift, VI,

ss 104-118. Uppsala.

Snædal, Thorgunn. 1985. ”’Han flydde inte vid Uppsala…’. Slaget på Fyrisvallarna och
några skånska runstenar”, Ale: Historisk tidskrift för Skåneland, 2/1985, ss 13-23.
De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening och Landsarkivet i Lund.
Lund.

Snorrason, Oddr. 2003. The Saga of Olaf Tryggvason. Translated by Theodore M Andersson.
Cornell University Press. Ithaca.

Spivak, Gayatri C. 1993. ”Can the subaltern speak?”, i P Williams & L Chrisman (red),
Colonial Discourse and Post-Colonial Theory, ss 66-112. Harvester Wheatsheaf.
London.

Steenstrup, Johannes C H R. 1898. Danmarks Riges Historie. Bd 1: Oldtiden og den ældre

Middelalder. Gyldendal. København.

136
Stille Arthur. 1918. ”De sakkunniges utlåtanden”, Handlingar rörande tillsättandet av
professorsämbetet i historia vid universitetet i Lund. Del II. Lunds universitet. Lund.

Strömbäck, Dag. 1978. ”Inledning”, i Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga, Laxdalingarnas

saga (1978/Andra upplagan), ss I-XVIII. Gidlunds förlag. Stockholm.

Sturlasson, Snorre. Snorres Edda. 1958. Översättning och inledning av Björn Collinder.
Forum. Stockholm.

Sturluson, Snorre. Nordiska kungasagor. I. Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons

saga. 1991. Översättning av Karl G Johansson. Förord av Kristinn Jóhannesson. Fabel
Bokförlag. Stockholm.

Sturluson, Snorre. Nordiska kungasagor. II. Olav den heliges saga. 1992. Översättning av
Karl G Johansson. Förord av Kristinn Jóhannesson. Fabel Bokförlag. Stockholm.

Sturluson, Snorre. Nordiska kungasagor. III. Magnus den gode till Magnus Erlingsson. 1993.
Översättning av Karl G Johansson. Förord av Kristinn Jóhannesson. Fabel Bokförlag.
Stockholm.

Svenskt diplomatarium (Diplomatarium Suecanum). 1837. Vol II. Åren 1286-1310. II bandets
I del. Åren 1286-1299. Red: J G Liljegren, E Nygren, K H Karlsson & L Sjödin. Utgifvet
af Joh. Gust. Liljegren. Stockholm.

Sveriges Runinskrifter. 1900-. KVHAA. Uppsala.

Söderberg, Sven & Brate, Erik. 1900-06. Sveriges Runinskrifter. Bd 1. Ölands runinskrifter,
H 1-2. KVHAA. Uppsala.

Thompson, Claiborne. 1975. Studies in Upplandic Runography. University of Texas Press.

London-Austin.

Thunberg, Carl L. 2010a. Ingvarståget och dess monument. En studie av en runstensgrupp

med förslag till ny gruppering. Kandidatuppsats i arkeologi. Institutionen för historiska
studier, Göteborgs universitet. Göteborg.

Thunberg, Carl L. 2010b. Runstenar och arkeologi. En teoretisk och metodologisk diskussion
med vidhängande exemplifierande fallstudie. Seminarieuppsats. Institutionen för
historiska studier, Göteborgs Universitet. Göteborg.

Thunberg, Carl L. 2011a. Särkland och dess källmaterial. En kritisk klassificerande utredning
och en studie av ett vikingatida kulturmöte med utgångspunkt i runristningar som
innehåller Särklandsnamnet. Med förslag till introduktion av begreppen
Särklandsgruppen/Särklandsstenarna. Masteruppsats i arkeologi. Institutionen för
historiska studier, Göteborgs universitet. Göteborg.

Thunberg, Carl L. 2011b. Skandinavisk järnålder, skriftkällor och subalternitet. En teoretisk

diskussion med två fallstudier. Kollokvieuppsats. Institutionen för arkeologi och antik
historia, Uppsala universitet. Uppsala.

137
Thunberg, Carl L. 2012. Att tolka Svitjod. En kritisk och problematiserande utredning i syfte
att fastställa begreppets äldre källstatus med analys av vad dessa källor innebär för
begreppet och för varandra. Med förslag till begreppsintroduktioner avseende två
runstensgrupper. Kandidatuppsats i historia. Institutionen för historiska studier,
Göteborgs universitet. Göteborg.

Upplands lagmansdombok 1490-1494. 1907. Utgiven av K H Karlsson. Samlingar utgivna av

Svenska fornskriftsällskapet. Stockholm.

Vikstrand, Per. 2004. ”Skúta and Vendil. Two Place Names in Ynglingatal”, i A van Nahl,
L Elmevik & S Brink (red), Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer
Sicht, ss 372-387. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen
Altertumskunde, Bd 44. Berlin - New York.

Weibull, Curt. 1921. Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden.
C.W.K. Gleerup. Lund.

Weibull, Curt. 1964. Källkritik och historia. Norden under äldre medeltid. Bokförlaget
Aldus/Bonniers. Stockholm.

Weibull, Curt. 1972. ”Lauritz Weibull. Den källkritiska metodens genombrott i nordisk
medeltidsforskning”, Scandia, 38:1, ss 1-25. Historiska institutionen, Lunds
universitet. Lund.

Weibull, Lauritz. 1911. Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000.

C.W.K. Gleerup. Lund.

Weibull, Lauritz. 1913. Historisk-kritisk metod och nordisk medeltidsforskning. C.W.K.

Gleerup. Lund.

Weibull, Lauritz. 1928. ”De gamle nordbornas vädersträcksbegrepp”, Scandia, 1:2, ss

292-312. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Weibull, Lauritz. 1931. ”Geo-etnografiska inskott och tankelinjer hos Adam av Bremen”,
Scandia, 4:2, ss 210-223. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

Weibull, Lauritz. 1948. Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. I. Forntid och
vikingatid. Natur och Kultur. Lund.

Whaley, Diana. 2002. Sagas of Warrior Poets. Penguin. Harmondsworth.

Whaley, Diana (red). 2009. Poetry from the Kings’ Sagas 1: From Mythical Times to c. 1035.
Vol 1 i Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (huvudred: M Clunies Ross).
Brepols Publishers. Turnhout.

Williams, Henrik. 2008. ”Projektet Originalversionen av Snorre Sturlassons Edda? Studier i

Codex Upsaliensis. Ett forskningsprogram”, i D Sävborg et al (red), Scripta Islandica,
Isländska Sällskapets Årsbok, 58 (2007), ss 85-99. Swedish Science Press. Uppsala.

138
Wimmer, Ludvig F A. 1893-95. De danske Runemindesmaerker. Bd 1, Afd 2. De historiske
Runemindesmaerker. Nordiske oldskrift-selskab. Gyldendal. København.

Wimmer, Ludvig F A. 1905. De danske Runemindesmaerker. Bd 3. Runestenene i Skåne og

på Bornholm. Nordiske oldskrift-selskab. Gyldendal. København.

Wimmer, Ludvig F A. 1893-1908. De danske Runemindesmaerker. Undersøgte og tolkede af

Ludv. F. A. Wimmer. Afbildningerne udførte af J. Magnus Petersen (6 bd). Bd 1. Afd 1.
Forord, Almindelig, indledning. Bd 1. Afd 2. De historiske Runemindesmaerker. Bd 2.
Runestenene i Iylland og på Øerne. Bd 3. Runestenene i Skåne og på Bornholm. Bd 4.
Afd 1. Runeligstene og mindesmaerker Knyttede til Kirker. Bd 4. Afd 2. Ordsamling,
Tillaeg og Rettelser, Register. Nordiske oldskrift-selskab. Gyldendal. København.

Wimmer, Ludvig F A. 1914. De danske Runemindesmærker. Haandudgave ved Lis Jacobsen.

Selskab for nordisk filologi. Gyldendal. København og Kristiania.

Wimmer, Ludvig F A. 1964. Översättning av Lausavísur, vers 1, av Thorvald Hjaltason, i

C Weibull, Källkritik och historia. Norden under äldre medeltid, s 83. Bokförlaget
Aldus/Bonniers. Stockholm.

Wimmer, Ludvig F A. 1964. Översättning av Lausavísur, vers 2, från Styrbjarnar þáttr

Svíakappa, i C Weibull, Källkritik och historia. Norden under äldre medeltid, s 91.
Bokförlaget Aldus/Bonniers. Stockholm.

Winberg, Christer. 1990. ”Varför skriver vi inte historiska romaner istället?”, Scandia 56:1,
ss 5-17. Historiska institutionen, Lunds universitet. Lund.

139
Elektroniska källor
http://www.heorot.dk/beo-intro-rede.html (2012-11-24).

http://www.historyfiles.co.uk/KingListsEurope/ItalyLombards.htm (2012-12-10).

http://www.raa.se (2012-11-15).

http://www.runer.ku.dk/ (2012-11-20).

http://www.scholarisland.org/history.htm (2012-12-28).

http://www.skaldic.arts.usyd.edu.au/db.php (SP) (2012-12-26).

http://www.snl.no (2012-11-12).

Eddan, De nordiska guda- och hjältesångerna. Översättning från isländskan av Erik Brate
(1913). http://www.runeberg.org/eddan/ (2012-12-28).

Jarrick, Arne. 2004. ”God historia är mer än bara goda historier”, Folkvett 3/2004.
http://www.vof.se/folkvett/ar-2004/nr-3/god-historia-ar-mer-an-goda-historier/
(2012-01-30).

Rundata 2.5 & Samnordisk runtextdatabas 2008. Uppsala universitet.

http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm (2012-12-20).

University of Southampton, http://www.southampton.ac.uk/~enm/widsith.htm (2012-12-18).

Yngvars saga víðförla. Heimasíða Netútgáfunnar. Netútgáfan - september 1997.

http://www.snerpa.is/net/forn/yngvar.htm (2012-11-01).

140