Konrad och födelsedagstavlan: Konstvärlden, #1

Konrad och födelsedagstavlan

Sandra R Andersson

Wordbuilder

Konrad och födelsedagstavlan

Copyright

Sen till skolan

Upphittat

Matte och andra problem

Berätta eller inte?

Jonathans rum

Museet

Den mystiska mannen

Förföljandet

Ateljén

I källaren

En förklaring

Göra allt rätt

Vart tog de vägen?

På stranden

Stanna?

Eller inte?

Hemma igen

Vill du läsa mer?

© Wordbuilder 2016

ISBN: 978-91-88385-07-9

Created with Vellum

Sen till skolan

Allt hände så snabbt. Ena minuten höll Konrad på att låsa fast cykeln i cykelstället utanför skolan. Nästa minut hängde han upp-och-ner med näsan bara ett par centimeter från den frostglittriga asfalten. Två enkronor trillade ur ena jeansfickan och föll rakt förbi hans ansikte, tillsammans med ett suddgummi, en smurf och två muttrar som Konrad glömt att han hade.

Sedan kände han hur han gled. Sakta. Ut ur sina jeans. Aj då. Plötsligt bröts tystnaden. Asgarv hördes från alla håll. Det här hade definitivt varit fel dag att välja Bamsekallingarna.

Ah, vad f…, hördes en röst någonstans i närheten av Konrads högra knä. Och så föll han.

Det var som sagt bara ett par centimeter ner till asfalten, men om man landar på ansiktet räcker det ganska bra. Aj, tänkte Konrad, men han sa ingenting. Marken var iskall och så hård som man kunde förvänta sig. Trots det låg han kvar för att undvika att provocera ännu ett anfall. I ena ögonvrån kunde han skymta slitna vinterkängor, fyra, fem par, minst, och byxben i lite olika nyanser av jeansblått.

Han såg inga ansikten. Men det behövdes inte. Konrad visste ändå vilka det var. Filip i femman och hans gäng. Om någon på skolan hamnade upp-och-ner eller knuffades in på tjejtoan brukade Filip och hans kompisar vara i närheten.

Vad har jag sagt om att komma in här? sa en röst någonstans bakom ryggen på Konrad och lite till vänster. Det här cykelskjulet är vårt, okej?

Konrad hörde en krasch när något träffade hans cykel hårt och den föll på nästa cykel som föll på nästa cykel och så vidare, som en lång rad dominobrickor av metall. Det förde ett fruktansvärt oväsen som ändå inte helt överröstade ljudet av de andra pojkarnas skratt.

Parkera din skrothög i det andra skjulet i fortsättningen, sa samma röst när oväsendet hade lagt sig.

Konrad kunde höra en av de andra killarna mumla något. Det lät som, Ska han säga med sin veteranhoj, men han måste ha hört fel. Om Filips polare började hacka på honom skulle Filip säkert hämnas på närmaste andraklassare. Det vill säga honom. Konrad blundade och förberedde sig på det värsta.

Jag ska skaffa en ny cykel, muttrade Filip. Det har jag ju sagt. Men det tar tid. De måste specialbeställa den. Den ska ha … speciella växlar. Titanväxlar.

Ett par av de andra killarna hånskrattade och Konrad kunde känna vibrationerna i marken som förvarnade om vulkanutbrottet som höll på att välla fram från någonstans djupt inom Filip.

Om man blir överfallen av en björn är det bästa man kan göra att spela död. Konrad visste inte om samma sak gällde arga femteklassare men det var värt ett försök. Han låg alldeles stilla och försökte att inte andas så det syntes.

Sedan ringde det in. Kängorna och byxbenen vände och gick. Någon, förmodligen Filip, riktade en sista spark mot de fallna cyklarna som kollapsade lite till och sedan följde han efter de andra. Hans steg knarrade ilsket över den frosttäckta skolgården.

Konrad räknade till tio innan han långsamt satte sig upp.

På marken bredvid honom låg cykelnyckeln, suddgummit och de två muttrarna. Det var uppenbart vad som hade hänt. Smurfen hade sett sin chans och stuckit med de två kronorna. Det begrep Konrad med detsamma. Han var faktiskt inte alls lika dum som han såg ut, oavsett vad Filip brukade säga.

Han reste sig, drog upp jeansen och borstade av sig snön. Han rättade till mössan som hade hamnat på sned, stoppade ner suddit och muttrarna i fickan och började trassla loss cykelröran. Det var svårt, eftersom hans pedaler hade fastnat mellan ekrarna på cykeln bredvid och den hade i sin tur fastnat med styret i nästa cykel. När han hade trasslat loss alla cyklarna kunde han till sist göra ännu ett försök att låsa sin cykel. Låset var fruset och kärvade och det tog ett tag innan det hördes ett klick.

När Konrad till sist skyndade över skolgården syntes ingen annan till. Det var säkert fem minuter sedan det ringde in. Bara han hann upp till klassrummet innan …

Plötsligt knastrade det till i högtalarna som satt utplacerade över hela skolan och ett kort meddelande ekade mellan tegelväggarna. Konrad i årskurs 2, var vänlig gå till Rektorsexpeditionen med detsamma!

Konrad hade aldrig kallats dit förut. Han var inte den sortens pojke som hade för vana att bryta regler, även om det fanns ovanligt många sådana på just den här skolan, och han visste inte riktigt hur orolig han borde vara. Det hände ganska ofta att elever blev kallade till Rektorn på Konrads skola, och det pratades en hel del om vad som hände där inne, men det var svårt att veta vad man skulle tro på. Det ryktades att Rektorn hade ögon i nacken och röntgensyn, eftersom han alltid verkade veta precis allting som hände på skolan. Konrad suckade. Bort till cykelskjulet sträckte sig Rektorns speciella förmågor i alla fall inte.

Han stannade till utanför dörren till expeditionen och tog ett djupt andetag. Det var säkert ingen fara. Han hade inte gjort något fel. Han var bara lite försenad. Vad var det värsta som kunde hända? Konrad ångrade den tanken så fort han hade tänkt den, för han kunde genast komma på minst fem hemska svar. Ibland var det inte bra att ha en sådan livlig fantasi. Han bet sig i läppen och tryckte ner dörrhandtaget.

Rummet innanför var alldeles grått. Det stod ett stort skrivbord mitt på golvet, där skolans kanslist Gudrun satt och jobbade. Luften surrade av datorer och olika apparater för kopiering, scanning,