Urmakaren: en Novellett (Svenska utgåvan - Swedish Edition)

URMAKAREN

(En novellett)

av

Anna Erishkigal

.

Svenska utgåvan

Upphovsrätt 2014, 2017

Alla rättigheter förbehållna

Synopsis

—Fråga hur du kan vinna en timmes tid—

.

Maria Olsson har mycket större problem än det faktum att hennes klocka stannat på 3:57. När hon tar klockan till en vänlig reparatör får hon veta att hon vunnit ett egendomligt pris, en chans att återuppleva en enda timme av sitt liv. Men ödet har strikta regler för hur man kan röra om i det förflutna, vilket inkluderar en varning om att hon inte kan göra något som skulle skapa en tidsparadox. Kan Mary sluta fred med misstaget hon ångrar mest i världen?

.

En gripande berättelse. Att få möjligheten att göra om det man ångrar allra djupast är en chans på miljonen! —Läsarrecension

.

En väldigt rörande och dramatisk historia… om vi hade chansen att ändra vårt förflutna, skulle vi göra det? —Läsarrecension

.

En gripande kort läsning kring ett tema från nordisk mytologi. Tiden är en gåva, och ibland en sista chans... —Dale Amidei, författare

.

Tänk om du kunde göra om det igen?

Innehållsförteckning

Synopsis

Innehållsförteckning

Dedikation

Marias resa

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Nornorna av H.L.M.

Nornorna

En stund av din tid, tack...

Förhandsvisning: Gamla hjältar

Gå med i min läsargrupp

Om författaren

Andra böcker

Copyright

Dedikation

Jag tillägnar den här boken till morbror Hubert, en vänlig man som ägnade sitt liv åt underhållet av små, meningsfulla saker. Vi är säkra på att himlen kommer fungera smidigt när du finns där för att smörja kuggarna.

Marias resa

Kapitel 1

Klockan stannade 3:57 på onsdagseftermiddagen den 29 januari. Det var en vanlig dag, fylld av oro över huruvida jag skulle hinna till biblioteket på andra sidan floden i tid för att avsluta en kursuppsats. Det hade inte funnits någon känsla av förlust eller överväldigande fruktan, för jag hade levt med de två känslorna under hela min existens, bara en känsla av att jag plötsligt hade slut på tid. Jag måste ha tittat på armbandsuret tjugo gånger till innan jag insåg att klockan på väggen hade rört sig in i framtiden, men klockan runt min handled stannade kvar på 3:57.

Jag stirrade ut genom fönstren medan bussen skumpade förbi textilfabrikerna som reste sig över Boarding House Park likt en enorm rödtegelscitadell. En jägargrön paviljong stod övergiven i ett hölje av snö med sköra istappar blänkande i spjälverket som änglatårar. Josh hade tagit med mig dit en gång för att lyssna på en konsert, en av de som var gratis, när det ännu varit varmt nog att sitta utomhus. Jag knöt näven över bröstet och tvingade mig själv att titta ut genom det motstående fönstret, låtsades vara intresserad av stadens specialistskola så att den skrumpne vietnamesiske mannen som satt mitt emot mig på andra sidan gången inte skulle tro att jag stirrade på honom.

Bussen svängde runt hörnet, förbi en rad trevåningspensionat som såg malplacerade ut i en stad bestående av skyltfönster och kontorslokaler. Under industriella revolutionen hade en hel generation av kvinnor övergivit sina gårdar för att arbeta i textilfabrikerna på samma vis som unga människor idag överger sina små städer för att gå på universitetet som gränslade floderna. Då, som nu, fanns jobb att ta i de enorma tegelbyggnaderna som kantade kanalerna, men nuförtiden producerade fabrikerna varp och inslag av högteknologiskt slag: teknologi, vetenskap och ingenjörsjobb.

Jag fingrade på min klocka, påminde mig själv om att mitt beslut varit ett förnuftigt sådant. Jag hade kommit till den här staden för att säkerställa ett bättre liv, för att