Arrangemanget

Prolog

Hon skyndade sig i riktning mot ytterdörren. Precis när hon satte fötterna i sina tofflor kände hon ett hugg i magen följt av en utdragen smärta som hon inte kunde identifiera, som inte påminde om något hon upplevt tidigare. Hon tvingades stanna upp och böja sig framåt samtidigt som hon tog stöd mot väggen med ena handen. När smärtan äntligen avtog något påbörjade hon arbetet med att hitta rätt nyckel i knippan. Ljuden som kom av att hon provade olika nycklar i låset ekade mellan väggarna likt pistolskott i den annars knäpptysta lägenheten.

Söndagen den 16 maj

Dahlia

Dahlia Wester slängde en blick över axeln samtidigt som hon skyndade på stegen. Hon var långt ifrån ensam på Götgatan, men det spelade ingen roll. Bakom varje tonad bilruta, glasbeklädd port och husknut, under varje huvtröja och keps som dolde mörklockigt hår, väntade ett potentiellt hot som medförde en rädsla som inte ens andra människors närvaro kunde rå på. Hon hade träffat några av tjejerna hon pluggat tillsammans med på restaurang Himlen, men hade redan tidigare under dagen bestämt sig för att gå hem relativt tidigt. Hennes vänner skulle ta examen nu till sommaren, medan Dahlia blivit klar något före dem eftersom hon läst dubbelt under en tid. När de inte längre träffades på universitetet varje dag hade umgänget redan hunnit rinna ut i sanden en aning och det hörde inte till vanligheterna att de sågs så här.

Restaurangen, som låg högst upp i ett höghus på Götgatan, erbjöd inte bara god mat utan även en panoramautsikt över Stockholm. Den tjugosex våningar höga byggnaden inhyste tidigare Skattemyndigheten och kallades då i folkmun Skatteskrapan. I dag bestod den av en galleria och studentbostäder och benämndes numera kort och gott Skrapan. En kväll som denna, då solen färgade himlen över hustaken både rosa och orange, gjorde solnedgången verkligen utsikten rättvisa.

Det var varmt utomhus, inte fullskalig sommarvärme men en fin försommarkväll. Dahlia passerade Medborgarplatsen och dess uteserveringar. Hon slängde en blick på sällskapen som satt där, de pratade, skrattade och skålade in den stundande sommaren. Deras till synes obekymrade samvaro fick Dahlia att känna sig kluven. Ena sekunden gjorde deras blotta närvaro ensamheten mindre, medan den i nästa i stället ökade avståndet mellan dem. Hon, som ständigt var tvungen att se sig en extra gång över axeln, var inte en del av deras sorglösa värld.

Dahlia besökte sällan Medborgarplatsen om hon inte hade ett ärende till Söderhallarna, som inrymde såväl Södermalms enda saluhall som restauranger, butiker och biograf. Det vilade något kontinentalt över att en fredagseftermiddag gå till en saluhall och handla inför helgen, ett enkelt sätt att sätta guldkant på livet men som påminde henne för mycket om det som varit.

När hon lämnade Medborgarplatsen bakom sig för att fortsätta på Götgatan, som nu erbjöd en böljande promenad uppför innan vägen återigen planades ut, slog hjärtat genast hårdare i bröstet. Götgatan var som vanligt full av människor: familjer med glassätande barn, fumliga par som förmodligen var ute på sin första trevande Tinderdejt och högljudda ungdomar som alltid rörde sig i stora klungor och aldrig behövde ha mer än en t-shirt på överkroppen trots att solen var på väg ner. Hon närmade sig gathörnet där hon skulle svänga av. Även om hennes egen gata sällan låg helt öde skulle hon ha betydligt färre människor omkring sig där. På Götgatan var Dahlia åtminstone någorlunda trygg, en i mängden, en av invånarna i en storstad.

Efter restaurangen Tiffany’s tog Dahlia höger uppför kullerstensbelagda Svartensgatan. Hon såg inte till några andra människor, även om hon kunde höra att de inte var långt borta. Medvetet gick hon mitt i gatan, intalade sig att det gjorde henne tryggare eftersom det var mindre risk att någon skulle kunna dra in henne i en bil eller ett trapphus än om hon gick på trottoaren.

Hon hade nu mindre än hundra meter kvar hem. Från Mosebacketerrassen bara ett stenkast bort hördes ett sorl av prat, glada skratt, enstaka höga utrop och klirrande glas. När hon äntligen kunde se den gulorange husfasaden och sin egen port på Svartensgatan började hon springa. Hennes fötter och ben rörde sig snabbt, nästan som av sig själva. Hon hade nyckelknippan redo i ena handen, en försiktighetsåtgärd om kodlåset av någon anledning inte skulle fungera, och mobiltelefonen i den andra. Det fanns människor i närheten som skulle höra henne om hon skrek, men det spelade ingen roll.

Pekfingret skakade när hon tryckte in portkoden. Den fungerade. I stället för att vänta på att den tunga dörren långsamt skulle slå igen bakom henne drog Dahlia i handtaget och hörde det klickande ljudet som vittnade om att den var stängd och låst. För säkerhets skull kände hon på den. Den var låst. Ändå kände hon en gång till.

Den minimala ettan som Dahlia hyrt i andra hand i över fem år nu låg på andra våningen. Hon tog aldrig hissen, det spelade ingen roll hur trött hon var. Inte ens efter en löprunda på fem kilometer, då benen kändes tunga som bly, skulle hon av egen fri vilja stänga in sig inne i det klaustrofobiskt trånga utrymmet. Innan Dahlia fortsatte uppåt gick hon, sin vana trogen, runt hörnet för att kontrollera att ingen gömde sig i trappan som ledde ner till källardörren. Det var ingen där. Inte i dag heller.

Efter det sista trappsteget var hon rejält andfådd. De slutliga halvspringande femtio metrarna över Svartensgatans kullerstenar och trapporna upp till andra våningen var tillräckligt för att hon skulle flåsa som en gammal tant.

När Dahlia såg den gröna dörren med skylten med sitt namn på och vad som väntade henne där kände hon hjärtat i halsgropen. Kanske hade hon inte inbillat sig ändå, när hon känt sig iakttagen? För mellan dörren och dörrhandtaget satt en blombukett inslagen i papper fastkilad. På papperet syntes logotypen för en blomsterhandel som hon sett på någon gata i närheten, hon mindes inte exakt vilken just nu. Egentligen ville hon bara lämna kvar blommorna ute i trapphuset, låtsas som om de hamnat utanför just hennes dörr av misstag. Men Dahlia visste att det inte skulle hjälpa. Ignorerade hon blombuketten nu skulle den fortfarande finnas kvar i morgon och därför tog hon med sig den in i lägenheten.

Dahlia låste både över- och underlås och hakade fast säkerhetskedjan i sin skåra innan hon kände på dörrhandtaget tre gånger. Den oönskade blombuketten lät hon ligga på skostället medan hon hängde av sig den tunna jackan och klev ur skorna på dörrmattan i den trånga hallen, noggrann med att varken jacka eller skor nuddade något i lägenheten. Ytterkläder nådde aldrig andra rum än hallen eftersom man omöjligt kunde veta vilka bakterier de kommit i kontakt med. Kläder, skor, väskor och annat som någon gång vidrört ett tunnelbanesäte var därför förpassade dit.

Mitt emot ytterdörren låg badrummet och nästa steg i hennes invanda ritual efter att ha varit utomhus var att gå in där för att tvätta händerna. Badrummet var, trots lägenhetens storlek, rymligt och hade plats för toalett, handfat, dusch och en toppmatad tvättmaskin. På golvet låg vita klinker och kaklet på väggarna hade en ljust blå nyans. Rummet skulle inte ha farit illa av en renovering, men Dahlia var tacksam över att det inte var ofräscht. När hon tvättat händerna tog hon fram sin telefon, klickade på ikonen för ficklampa och slog in 112. Pulsen steg när hon öppnade duschkabinens dörrar för att se efter att ingen gömde sig där inne. När hon försäkrat sig om att duschen var tom vände hon sig snabbt om för att kontrollera att ingen hade smugit sig på henne bakifrån.

Hon fortsatte in i rummet som var hennes kök, vardagsrum och sovrum. Bostaden var bara nitton kvadrat. Det var litet, men Dahlia föredrog att bo trångt eftersom en större lägenhet förde med sig fler potentiella gömställen för en eventuell inkräktare. Träplankorna på golvet var mörka och hade de bara fått sig en slipning skulle de kunna bli riktigt vackra. Väggarna, som såg nästintill betongliknande ut om man tittade riktigt nära, var vitmålade med några sprickor och skavanker här och där. Längs med ena väggen fanns ett litet trinettkök och en garderob och mitt emot två vackra fönster med djupa fönsternischer som vette mot föreningens lummiga innergård.

Dahlia behövde inte tänka efter vad hon skulle göra härnäst, fötterna förde henne mot garderoben i hörnet innanför trinettköket. Hon tittade på sin telefon, det inknappade numret till SOS Alarm lyste mot henne, allt var förberett och hon skulle bara behöva trycka på den gröna telefonluren. Efter att hon öppnat garderoben satte hon sig ner på huk för att försäkra sig om att hon inte kunde se några fötter där inne. Hon svepte runt långklänningar och långa koftor samtidigt som hon lyste med mobiltelefonens ficklampa för att se att ingen gömde sig bakom något plagg. När hon rest på sig igen slängde hon en blick över axeln. Ingen fanns bakom henne. Även om hon rent intellektuellt visste att en människa inte kunde sväva ovanför marken drog hon ändå galgarna med kläder fram och tillbaka för att vara helt säker på att ingen stod där inne.

Hon behövde bara vända sig om för att i stället undersöka sin säng. Hennes hem var så trångbott att hon nästan kunde ligga i sängen och laga mat. I ett försök att skärma av hade hon ställt en avlång byrå med en tv mot sängens ena långsida, det var det närmaste en sovalkov det gick att komma på nitton kvadrat.

Hjärtat slog hårt i bröstet när Dahlia lade sig ner på knä och tittade in under sängen. Att någon skulle få plats där under var osannolikt, men hon kunde aldrig veta säkert. Hon lyste med ficklampan och kunde som vanligt inte se något, varken en människa eller några dammråttor. Under den minimala soffan på andra sidan byrån skulle inte ens ett barn få plats, ändå tittade hon även där.

När hon var klar med genomsökningen av lägenheten gick hon ut i hallen för att hämta blommorna. Utan att bemöda sig om att ta bort papperet som blombuketten var inslagen i för att se efter om där fanns något kort slängde hon den i soppåsen under vasken i köket.

Dahlia kunde äntligen pusta ut. Hon var ensam i lägenheten och blommorna var borta.

Klockan hade passerat elva och Dahlia visste att hon egentligen borde gå och lägga sig, men var alldeles för mycket uppe i varv för att kunna somna nu. Det hade gått drygt en månad sedan hon tog examen från juristprogrammet på Stockholms universitet. Hon hade efter årsskiftet sökt jobb på åtskilliga byråer och till slut fått napp på Advokatbyrån Edbladh, vars kontor låg på Kungsholmen. Och i morgon skulle hon arbeta sin första dag som biträdande jurist där.

Alla får jobb, hade lärarna genomgående sagt under hela utbildningen. Men att få jobb på en byrå hade visat sig svårare än Dahlia kunnat föreställa sig. De stora affärsjuridiska byråerna gick på betyg, och krävde dessutom ofta att man skulle vara tingsmeriterad. Medan majoriteten av de tjejer hon umgåtts med under utbildningen kämpade för höga betyg och vägen mot tingsmeritering och ett framtida arbete på en framstående affärsjuridisk byrå, hade hon själv aldrig lockats av tanken. Hon ville hellre jobba med humanjuridik och gärna på ett mindre ställe. Advokatbyrån Edbladh verkade faktiskt vara allt hon vågat drömma om. En mindre byrå med två delägare och fyra anställda, som dessutom var främst inriktad på brottmål och familjerätt.

Även om Dahlia inte skulle klassa sig själv som introvert eller ovillig att lära känna nya människor kändes det skönt att de inte var fler på hennes nya arbetsplats. Att lära känna sex nya personer samtidigt som hon också skulle lära sig ett nytt krävande jobb kändes mer än tillräckligt.

Hon reste sig upp från soffan och gick mot kylskåpet som var placerat under diskbänken. Det lilla trinettköket bestod av två kokplattor, diskbänk och kylskåpet, varken ugn eller mikro. Eftersom Dahlia ogillade att äta ohälsosamt lämnade köket en del att önska, men det fanns annat som övervägde avsaknaden av ordentliga matlagningsmöjligheter. Framför allt kändes den lilla ettan på Svartensgatan som hennes hem. Hon skulle ljuga om hon sa att hon var trygg, ibland undrade hon om hon helt saknade den förmågan. Men efter att ha kontrollerat hemmet och försäkrat sig om att hon var ensam där kunde hon ändå förnimma något som kanske gick att likna vid det andra människor kallade trygghet. Tanken på att flytta någon annanstans lockade i alla fall inte. Dessutom var läget på Mosebacke nästintill oslagbart.

Dahlia hade fått hyra lägenheten i andra hand av en kompis storasyster. Hennes hyresvärd hade gift sig rikt i New York och verkade inte ha några som helst planer på att vare sig flytta hem eller sälja. Dahlia förstod dock att hon, om hon i framtiden träffade någon och bildade familj, skulle bli tvungen att flytta. Det var inte tänkbart att leva familjeliv på nitton kvadrat, det var knappt möjligt för två personer att dela på utrymmet. Det hade hon prövat med inte särskilt gott resultat.

Hon var inte hungrig men sugen på något. Ur ett överskåp, som knappast gjorde benämningen skafferi rättvisa, tog Dahlia fram två förpackningar, en med cashewnötter och en med pumpafrön. Hon strödde ut nötter och frön i en stekpanna och torrostade dem på hög värme innan hon hällde över dem i en skål, kryddade med örtsalt och lade på en minimal klick med kokosolja. När hon slängde den tomma förpackningen med cashewnötter i soppåsen såg hon blombuketten som hon knölat ner där. Hon hade nästan lyckats glömma bort den.

Uppgiven gick hon tillbaka till soffan och satte i gång ett avsnitt av den amerikanska realityserien The Bachelor som hon påbörjat i går.

Sömnen kändes just nu långt borta, av flera anledningar.

Måndagen den 17 maj

Dahlia

Dahlia hade vaknat prick 05.00 och låg länge och vände och vred på sig i sängen innan hon till slut fick se sig besegrad. Hon hade både hunnit köra ett längre yogapass än vanligt och i lugn och ro äta frukost framför Nyhetsmorgon. När det äntligen blev dags att lämna lägenheten och ta sig till kontoret på Kungsholmen hade hon känt mer lättnad än nervositet.

Hon scrollade i porttelefonens display och hittade till slut Advokatbyrån Edbladh i listan som inte var sorterad i bokstavsordning. Dahlia hade bara varit på sin nya arbetsplats en gång tidigare, på en intervju med arbetsgivarna Peter och Susanne Edbladh. Efter att enbart ha sett dem på byråns hemsida trodde hon först att de var gifta, men förstod ganska snabbt under intervjun att de i själva verket var syskon.

Efter ett klick gick porten att öppna. Kontoret låg på tredje våningen, vilket var otur eftersom trapphuset inhyste en om möjligt ännu skrangligare hiss än den i byggnaden där hon bodde. När Dahlia satte fingret på ringklockan utanför dörren med en guldfärgad skylt med texten Advokatbyrån Edbladh darrade hennes hand. Hon var visst nervös ändå, men något annat hade väl varit konstigt.

Ännu ett klick och dörren blev för några få sekunder olåst. Dahlia klev in i en entré där det till vänster fanns möjlighet att hänga av sig ytterkläder. Golvet pryddes av en vacker mörkbrun fiskbensparkett och genom en glasvägg framför henne skymtade hon receptionen.

Eftersom Dahlia var iklädd en ljusgrå kavaj med en vit blus under hade hon inte någon jacka att hänga av sig. Hon hade noga överlagt med sig själv om hon verkligen skulle använda kavajen på tunnelbanan eftersom den då aldrig mer kunde ta plats i hennes garderob, utan i stället skulle få hänga tillsammans med jackorna i hallen. Till slut hade hon kommit fram till att hon inte kunde tvinga på sig en jacka över kavajen och riskera att bli jättesvettig på tunnelbanan. Kavajen var helt enkelt inte längre en garderobskavaj, det vara bara att suga i sig.

Hon slängde en snabb blick i spegeln som satt till höger om en rad krokar med en hatthylla ovanför. Hennes något självlockiga röda hår var uppsatt i en tjock hästsvans och mascaran som inramade de intensivt gröna ögonen hade som vanligt kladdats ut på huden under den nedre fransraden. Dahlia vätte ett finger med tungan och fick bort det värsta.

Med försiktiga steg gick hon genom dörröppningen mellan den lilla hallen med avhängningsmöjligheter och gästtoalett och receptionen. De gammaldags skjutdörrarna gav en gedigen känsla och den vackra fiskbensparketten följde med in i det väl tilltagna rummet. Väggarna var målade i en ljust blå kulör. Till vänster stod ett sidobord med en skiva i vad som såg ut att vara äkta vit marmor, på vilket en modern kaffeapparat stoltserade. Framför henne, i den vänstra delen av rummet, stod två beige soffor runt ett soffbord med samma sorts marmorskiva som sidobordet. Under soffbordet vilade en antik matta i olika blå nyanser och på väggarna satt konst som också gick i blå toner. Bakom en av sofforna vette ett fönster ut mot Garvar Lundins gränd.

Byråns sekreterare Ellen Davidsson, som Dahlia hälsat på när hon var där för sin intervju, satt gömd bakom en hög vit disk som var placerad i receptionens högra hörn. Ingen annan syntes till. Ellen hade sitt honungsblonda hår uppsatt i en slarvig knut och var iklädd en helt vanlig collegetröja med något som såg ut att vara en tandkrämsfläck på bröstet. Inte direkt samma utstyrsel som Harvey Specters sekreterare Donna i Suits, tänkte Dahlia och log inombords.

Ellen tuggade tuggummi samtidigt som hon scrollade på sin mobiltelefon och tittade inte ens upp när Dahlia till slut stod precis framför henne. Efter några sekunder utan att något hände harklade hon sig diskret.

Hej, sa hon.

Äntligen noterade Ellen att hon inte längre var ensam i receptionen. Hade hon redan glömt att hon öppnat både porten och dörren åt Dahlia?

Hej, sa Ellen lojt och blåste en bubbla med tuggummit.

För en sekund kändes det som om hon var med i Dolda kameran eller något liknande program. Var det verkligen möjligt att en sekreterare på en advokatbyrå betedde sig så här?

Det är jag som är Dahlia, sa Dahlia trots att det kändes dumt att presentera sig för någon som hon redan hälsat på. Vi sågs när jag var här på intervju. Jag börjar i dag.

Jaha, svarade Ellen uttråkat som om hon inte kunde bry sig mindre.

Är det någon annan här än? frågade Dahlia.

Ellen flinade åt något på skärmen på sin telefon.

Va? sa hon efter en stund.

Jag frågade om någon annan har hunnit komma än, sa Dahlia.

Bara min mamma, sa Ellen och tittade återigen ner i telefonen.

Din mamma? sa Dahlia förvånat. Jag visste inte att du är dotter till någon som jobbar här.

När hon var där för sin intervju hade hon bara träffat delägarna Peter och Susanne Edbladh och Ellen. Däremot hade hon givetvis både en och två gånger läst om de andra medarbetarna på byråns hemsida och visste därför mycket väl vilka som arbetade där. Om hon skulle vara helt ärlig hade hon dessutom kollat upp hur gamla de var, deras adresser och om de bodde tillsammans med någon. Och den enda som kunde tänkas vara Ellens mamma var Susanne. Davidsson måste vara Ellens pappas efternamn.

Är Susanne din mamma? sa hon eftersom Ellen inte verkade avse svara på hennes tidigare kommentar.

Ja, tyvärr, sa Ellen och blåste ytterligare en bubbla med tuggummit.

Då går jag in till henne och pratar lite, sa Dahlia och lämnade lättad receptionsdisken.

Både Peter och Susanne Edbladhs kontor låg i en korridor till höger om receptionen och bakom deras rum fanns ett gemensamt kök. Det visste Dahlia eftersom Peter och Susanne väldigt kort visat henne sina rum senast hon var där. De hade börjat med en pratstund inne på Peters kontor innan hennes arbetsgivare bjudit henne på lunch på en fin restaurang i närheten.

Dörren in till Peter stod öppen och Dahlia slängde en nyfiken blick in i det välstädade rummet med vackra burspråk som vette ut mot gatan. Hon trodde att man, om man sträckte ut huvudet genom något av fönstren, kunde se Riddarfjärdens vatten. Där inne stod ett antikt skrivbord och på en mindre skänk en gammal vinylspelare. Peter hade pekat på den och leende förklarat att den var till för de stunder då han var ensam kvar på kontoret om kvällarna.

Susannes rum låg mitt emot Peters och även hennes dörr var öppen. Dahlia sträckte på sig i ett försök att se någorlunda självsäker ut. Precis som förra gången liknade Susannes kontor ett slagfält med papper och prylar överallt och på skrivbordet stod en bordsfläkt påslagen på högsta effekt. Dahlia noterade att Susannes rum var betydligt mindre än hennes brors och eftersom det låg på andra sidan korridoren dessutom saknade ljusinsläpp. Men det var inte oredan som fick Dahlia att hoppa till av överraskning. Hennes nya chef stod bakom det överbelamrade skrivbordet iklädd endast kjol och bh. Susanne höll precis på att applicera deodorant i ena armhålan och de yviga rörelserna gjorde att de otaliga armbanden runt hennes handled gav ifrån sig ett skramlande läte. Så diskret som möjligt försökte Dahlia backa tillbaka ut i korridoren, men det var redan för sent.

Åh, nämen hej på dig! utbrast Susanne samtidigt som hon torkade sig i pannan. Hela hennes ansikte glänste och det knallröda läppstiftet var en aning utsmetat. Så här är det när man blir kärring, fortsatte hon inte särskilt generad över att visa upp sig halvnaken för sin nya biträdande jurist.

Susanne stånkade och stönade och rörde sig med så häftiga rörelser att såväl hennes armband som halsband och enorma örhängen for åt alla möjliga håll. Dahlia hade redan under intervjun noterat att syskonen Peter och Susanne Edbladh var varandras totala motsatser. Medan Peter framstått som lugn, trevlig och ödmjuk, på gränsen till blyg, hade Susanne gestikulerat vilt och pratat högt med både servispersonalen och andra gäster på restaurangen de besökt. Flera gånger hade Dahlia reagerat på Susannes språk, som inte innehöll särskilt många inslag av censur.

Jag kan komma tillbaka senare, sa Dahlia tafatt med både röst och kroppsspråk som en liten skolflicka som blivit påkommen av sin fröken med att göra något hon inte fick.

Äsch, kom in du, sa Susanne och gjorde en inbjudande gest mot Dahlia som på nytt fick hennes armband att skramla när de slog mot varandra. Ett par pattar har väl ingen dött av.

Dahlia fnittrade till. Hon avskydde att känna sig dum och blev, även om hon inte skulle kalla sig själv pryd, lätt obekväm i närheten av gränslösa människor.

Susanne hade samma honungsblonda hår som sin dotter, men till skillnad från Ellen var hennes frisyr lockig och lika yvig som hennes rörelser. Såväl Susannes rosafärgade rouge som klarröda läppstift passade enligt Dahlia bättre en sen middag än en dag på jobbet, men hon antog att det var Susannes stil eftersom hon varit likadant sminkad senast de sågs. Hon var lång och hade en fyllig överkropp. Även om Dahlia ansträngde sig för att se Susanne i ögonen var det omöjligt att inte då och då låta blicken sjunka nedåt på de största naturliga bröst hon någonsin skådat.

Du får ursäkta mig, sa Susanne och slog sig pustande ner i stolen bakom sitt skrivbord. Jag kan inte ta på mig blusen riktigt än, måste eftersvettas en stund till först. Du förstår, det blir så här bara av att jag går från bilen till kontoret. Njut medan du är ung, det säger jag bara, innan du hamnar i det här helvetet.

Ännu en gång fnittrade Dahlia till så där barnsligt. Inne i huvudet letade hon febrilt efter något att säga, men det var blankt. Hon visste inte om hon skulle skämta eller försöka komma med något mer seriöst, kände inte Susanne än och visste inte vad som förväntades av henne.

Det verkar … varmt, var det enda hon fick fram.

Philip

Philip Carlström tog på sig kavajen som han hängt över en av köksstolarna i fredags eftermiddag när han kom hem efter jobbet. Han hade inte ätit någon frukost utan tänkte köpa med sig något på vägen, allt för att komma hemifrån så fort som möjligt.

Morgnarna var värst. Sophie var omöjlig att väcka och om hon mot all förmodan vaknade innan han gick till jobbet var hon på uruselt humör. Själv vaknade han runt klockan sex utan väckarklocka och brukade ägna sina tidiga ensamma morgnar åt en löptur eller ett besök på gymmet. SATS låg i samma byggnad som Konstfack, bara några hundra meter från deras lägenhet på Cedergrensvägen. Han hade medlemskort även på Klättercentret, men deras gym var både litet och inte särskilt välutrustat så han brukade bara nyttja det om han skulle klättra.

Philip och hans sambo Sophie hade köpt den sjuttiotvå kvadratmeter stora lägenheten på Telefonplan något år efter att Sophie studerat klart och bägge börjat jobba. De hade varit tillsammans sedan gymnasietiden, då hon gick i första och han i tredje ring, och pluggade båda två i Uppsala efter studenten. Han till jurist och hon till lärare. Telefonplan hade varit ett självklart val av flera olika anledningar, det var nära till deras föräldrar som båda bodde söder om stan, nära till Sophies jobb på den högstadieskola i Mälarhöjden hon arbetat på just då och nära till Klättercentret. Klättringen hade under årens lopp successivt gått från att vara en rolig hobby till att bli hans andningshål i en stressig vardag. Dessutom hade Telefonplan ett perfekt läge mellan de dyrare områdena Aspudden och Midsommarkransen.

Innan han lämnade hemmet gläntade Philip på sovrumsdörren och tittade in. Från Sophies sida av sängen hördes dova snarkningar. Den svarta mörkläggningsrullgardinen var neddragen och han visste att hon ville att han skulle stänga sovrumsdörren helt efter sig när han gick hemifrån på morgonen. Med de förutsättningarna tog sig inget som helst solljus in i sovrummet och Sophie kunde sova till långt in på förmiddagen, vilket var vad Philip antog att hon gjorde. Han visste inte säkert, orkade knappt fråga längre.

Sophies mående hade varit så här så länge nu att han vant sig. Det var hans verklighet och minnena från tiden då han levt med en helt annan Sophie bleknade mer och mer för varje dag som gick. Eller så var det han som undermedvetet valde att inte låta tankarna vandra dit eftersom det gjorde för ont. Bilden av en solbränd och skrattande Sophie som aldrig tackade nej till ett tidigt morgondopp när de var ute på hans föräldrars lantställe på Sandhamn, bilden av Sophie som stod framför spisen iklädd det blommiga förklädet som Philip köpt till henne eftersom hon älskade att laga mat, bilden av de två tillsammans, uppklädda till tänderna och redo för att dansa natten lång, på Sophies äldre brors bröllop på Västkusten. Alla dessa minnen som han inte ville kännas vid, en svunnen tid som inte längre fanns. Vad hjälpte det att han vältrade sig i självömkan och ångest, att han tyckte synd om sig själv för att livet inte gav honom det han önskade? Kunde han vara arg på henne för att hon blivit sjuk och därmed svikit löften, övergett gemensamma drömmar om framtiden?

Sophie var inte samma person som hon varit när de träffats och det var inte hennes fel, det visste han, men det hjälpte honom inte. Ibland ville Philip lämna allt, hoppa på första bästa plan och åka långt bort och aldrig komma tillbaka. Samtidigt visste han att tankarna var ett sätt att fly vardagen, det var skönt att veta att möjligheten fanns och fantisera om den. I själva verket visste han dock att han aldrig skulle lämna Sophie. Hon behövde honom och han kunde inte göra så mot henne.

Philip stängde tyst dörren efter sig och låste lika försiktigt. Det viktigaste var att Sophie fick sova.

I kväll skulle han försöka prata med henne. Igen.

Dahlia

När Susannes yngre bror Peter hade dykt upp en kort stund senare pustade Dahlia ut inombords. Hon var inte helt bekväm med att vara ensam med Susanne. Å ena sidan var människor som Susanne, som framstod som komplett hämningslösa, härliga. Å andra sidan kunde hon inte slappna av i deras närhet eftersom hon var upptagen med att fundera över vad hon skulle säga eller göra för att inte själv verka tråkig. Det låste sig ofta helt och hon uppfattades förmodligen som en aning tillknäppt.

Det var uppenbart att planen var att Peter skulle se till att hon blev hemmastadd på kontoret. Susanne hade i själva verket sett förvånad ut när Dahlia klev in i hennes rum i morse, och Dahlia misstänkte att det inte bara berodde på att hon stått där utan tröja. Troligtvis hade Susanne inte haft en aning om att det var just i dag hon skulle börja.

Peter hade visat Dahlia till hennes rum. I en korridor på andra sidan receptionen fanns alla de anställdas kontor. På höger sida av korridoren, med utsikt mot gatan, låg två stora rum med burspråk liknande de på Peters kontor och ett bibliotek, medan det på andra sidan fanns ett litet kopieringsrum, ytterligare ett kontor tillhörande någon av hennes nya kollegor, ett mindre konferensrum och längst bort, innan det stora konferensrummet tog vid, Dahlias kontor. Korridoren hade samma ljusblå kulör som receptionen, medan hennes rum var vitmålat. Den vackra träparketten följde med ända in dit och den generösa takhöjden gav en känsla av rymd trots det begränsade utrymmet.

Rummet var verkligen litet, med plats för endast ett skrivbord, två besöksstolar och en bokhylla. En glasvägg, framför vilken hon kunde dra för en skir vit gardin, vette mot korridoren. Det saknades fönster, men biblioteket utanför, vars bokhyllor var fyllda av juridisk litteratur, hade två fönster som blickade ut mot Garvar Lundins gränd. Dahlia fick därför ingen klaustrofobisk känsla, kanske kunde det tvärtom vara skönt att inte störas av ljud utifrån, även om hon tvivlade på att gatan var särskilt stökig. Läget, ett stenkast från Norr Mälarstrand, var både lugnt och trevligt.

Många advokater hade sina kontor i omgivningarna runt Kungsholmstorg och Dahlia hade förstått att en av anledningarna var att Stockholms tingsrätt låg precis i närheten. Hon hade bara besökt den ståtliga byggnaden på Scheelegatan en gång, under kursen Processrätt då de fått i uppgift att ta sig till en tingsrätt för att besöka en rättegång.

Dahlia snurrade runt i stolen och tittade på den tomma bokhyllan. När hon passerat rummet som låg vägg i vägg med det lilla konferensrummet intill hennes eget kontor hade hon noterat att hennes kollegas bokhylla var fylld med kurslitteraturen från juristutbildningen. I morgon skulle hon ta med sig de böcker hon hade hemma. De flesta hade hon sålt men ett par fanns kvar, och det skulle se bättre ut om bokhyllan inte var helt tom.

Peter hade fått ett telefonsamtal och hastigt lämnat hennes rum, och hon visste inte om hon borde leta efter honom eller sitta kvar och vänta på att han kom tillbaka. Dahlia hatade sådana här situationer, den påtagliga oron över vad som egentligen förväntades av henne – överväganden av när hon borde visa framfötterna och när det i stället passade att ta ett kliv tillbaka – men hon intalade sig själv att första dagen på ett nytt jobb var lika hemsk för alla. Att varken veta eller kunna något och att behöva fråga om de allra enklaste sakerna, som hur kaffeapparaten fungerar eller varför skrivaren inte kopierar trots att man trycker på rätt knapp, medförde ett slags obehag.

Hittills framstod Peter som både vänlig och prestigelös, men det förtog inte det faktum att han var en av Sveriges främsta försvarsadvokater och att hon därför var rädd för att störa honom. Tänk om han pratade i telefon med en mordmisstänkt klient när hon kom för att fråga om han hade tid att presentera henne för de andra på byrån. Skammen sökte sig in i varje vrå i kroppen bara hon tänkte tanken.

Dörren ute i receptionen hade slagit igen minst två gånger, dessutom hade hon hört både kaffeapparatens brummande och steg i korridoren, och hon misstänkte därför att åtminstone två av hennes nya kollegor var på plats.

Dahlia vände sig mot skärmen och scrollade nyfiket bland klienter och ärenden. Medan hon väntade på Peter kunde hon åtminstone göra någon nytta och försöka orientera sig i datorn.

Nu är alla på plats och jag tänkte att jag skulle presentera dig!

Dahlia tittade upp från datorn och såg hur en leende Peter stod i dörröppningen till hennes rum. Hon kom på sig själv med att notera att Peter var oerhört olik sin syster även till utseendet. Medan Susanne var lång och bredaxlad var Peter kort, men såg ut att vara vältränad under den antagligen svindyra marinblå kostymen. Ansiktet var blekt och håret och ögonbrynen ljusa, han hade en blandning av blonda och röda pigment där de röda tog över. Håret hade börjat gråna en aning vid tinningarna, men det var ingenting som gjorde att han såg gammal ut. Peter hade ett ganska anonymt utseende som inte stack ut särskilt mycket, men det var ändå något som gjorde att man lade märke till honom. Dahlia trodde att det var hans vänliga ögon och varma leende. Han utstrålade ett slags värme och ödmjukhet.

Hon reste på sig samtidigt som hjärtat slog hårt i bröstet. Att bli introducerad för kollegorna var nog det hon varit mest nervös inför. Dahlia hade egentligen inga problem med att komma överens med andra människor, men hade en tendens att i en sådan här situation krypa in i sitt skal även om det i själva verket inte var hennes avsikt.

På kontoret som låg på andra sidan det lilla konferensrummet, och som varit både tomt och nedsläckt när Dahlia kom, satt nu en kvinna djupt försjunken i några papper. Hon hade långt mörkt hår och stora bruna ögon, och en cerisefärgad blus gjorde hennes vackra drag rättvisa.

Det här är Dahlia Wester, sa Peter och gjorde en gest mot Dahlia.

Dahlia log varmt mot sin nya kollega, som hon från byråns hemsida redan visste hette Gabriella.

Gabriella Englund, sa kvinnan och skakade hennes hand hårt.

Dahlia kunde inte riktigt peka på vad det var, men kombinationen av Gabriellas blick, tonfall och handskakning gjorde henne obekväm. Hon visste att hon kunde vara känslig, och det var alldeles för tidigt att döma Gabriella, men hennes intuition sa henne att kollegan hellre skulle ha sett att hon inte var där. Kanske handlade det om konkurrens, Gabriella var för tillfället den enda kvinnliga advokaten på byrån utöver Susanne. En eventuell rivalitet var dock helt obefogad. Gabriella var både mer erfaren och betydligt vackrare än Dahlia så det var snarare hon som borde känna sig hotad.

Hon tvingade sig att släppa tanken på huruvida Gabriella redan hade något emot henne eller inte och försökte i stället komma på något att säga.

Första dagen, lite nervöst, fick hon till slut fram med ostadig röst och som om inte det vore nog följde efter hennes löjliga kommentar samma barnsliga fnittrande som flera gånger sluppit ur henne inne på Susannes kontor.

Du vänjer dig, sa Gabriella utan att besvara hennes leende.

Jag försöker en gång till, tänkte Dahlia. Om jag är trevlig mot henne har hon inget annat val än att vara trevlig tillbaka.

Vilka rättsområden arbetar du främst med? frågade hon.

Gabriella tittade på henne som om hon precis sagt något väldigt korkat.

Brottmål, tvångsmål, familjerätt … Det mesta, svarade hon.

Peter harklade sig.

Ni kommer ha gott om tid att lära känna varandra, sa han och lät som om han var pappa till en av dem och hoppades att de skulle vilja leka med varandra i framtiden. Det blir bra för dig, Dahlia, att ha Gabriella precis intill. Då kan du fråga henne om det är något du undrar över.

Bra? tänkte Dahlia missmodigt när Gabriella slängde en mörk blick på Peter. Hjälpsamhet var nog det sista kollegan utstrålade.

Dahlia hummade och fnittrade till igen, men den här gången orkade hon inte ens förebrå sig själv. Det dumma fnittrandet skulle förhoppningsvis sluta så snart nervositeten avtog.

Julie

Julie Tengbom hade vaknat tidigt och inte kunnat somna om. Den stora magen gjorde det i princip omöjligt att hitta en bekväm position i sängen. I stället hade hon resignerat, klivit upp, virat in sig i den mjuka morgonrocken, gått ut i köket och satt i gång kaffebryggaren.

Mats ville inte att hon drack kaffe, tydligen innebar det en risk för fostret om mamman fick i sig för mycket koffein och han tolkade givetvis råden om ett begränsat intag som att det var livsfarligt och måste uteslutas helt. Julie behövde inte mer än en till två koppar varje morgon för att vakna till ordentligt och det tänkte hon fortsätta med.

Hon njöt av kaffedoften som spred sig i hela köket. Doften gav henne