Metareflektion

Lisa Swahn, Högskolan på Gotland, Lärarprogrammet, HT10

Examinationsuppgift för kurserna Förskolans och skolans samhällsuppdrag och Barn och ungdomar i samhället.

Denna reflektion presenterar min utveckling under mina två första kurser på
högskolenivå, på vägen mot läraryrket. Jag jämför här vad jag kunde och hur jag
tänkte i slutet av augusti jämfört med nu, efter två avslutade kurser à 7,5 hp.
Vad har jag lärt mig?

När jag påbörjade kursen i augusti hade jag visserligen redan mycket åsikter och
tankar om vad som var bra och dåligt i skolan. Det första jag snart märkte saknades i
mina tankegångar, var hänsyn till andras perspektiv på skolgång, vad deras åsikter
kunde vara och varför. Jag var så fokuserad på hur mina skolor varit, vad mina behov
som elev varit och hur min perfekta skolmiljö därför borde se ut. Men alla andra
elever då? De har förmodligen helt annorlunda behov. Vem som helst kan lista ut att
den skolklass jag så småningom kommer stå inför inte kommer vara kloner av sin
lärare. Varje elev kommer vara annorlunda min generation, annorlunda min
personlighet och dessutom helt annorlunda varandra med individuella behov och
förutsättningar.
Dramaövningarna de första veckorna kom som en överraskning. Jag har aldrig
tyckt om lärarledda lekar och övningar när jag var mindre, så hade jag kastats ut i en
verksamhet outbildad är det föga troligt att jag arrangerat fantastiska lektillfällen.
Dessa övningar med Eva, där vi alltid pratade om varför vi gjorde dem, öppnade
verkligen mina ögon inför lekar som är både roliga och nödvändiga. Jag såg nu vilken
betydelse de har för sammanhållning i en grupp och för barnens självförtroende. Att
det kunde vara mina pedagoger som gjort våra lekar ”osäkra” hade jag aldrig tänkt på
förut, utan jag trodde att det var mig det var fel på.
Jag hade aldrig förväntat mig att högskoleutbildning, med stora grupper och liten
tid för enskilda lärare-elev möten, skulle ge mig så många personliga insikter om mig
själv. Jag har insett att det är lätt att göra sig själv till en norm, med vilken alla andra
jämförs och betraktas som avvikelser. Detta vill jag träna på att undvika. Varje ny sak
jag lär mig om mig själv, ger mig kunskaper om att andra människor inte
nödvändigtvis är likadana på den punkten. Här kan jag särskilt referera till uppgiften
Barndomskartan, samt Stefan Myrgårds seminarie Etiken i förskolan och skolan
(förmiddagen den 7/10-10, Högskolan på Gotland, D24). Med barndomskartan fick
jag verkligen tänka tillbaka på min barndom och vilka förebilder och ideal jag hade.
När jag sedan hörde Stefan prata om “The Silent Revolution” från trygghet och plikt
till frihet och lust, föll något på plats. Det handlade om hur jag anpassat mitt liv och
mina värderingar efter min fars värdegrund, utan att ha varit medveten om det. Därför
har jag ofta haft annorlunda prioriteringar jämfört med jämnåriga kamrater. Det här är
bara ett exempel på en insikt, där jag blivit medveten om hur jag fungerar.
Medvetenhet är det första steget mot förändring - det är ytterligare en visdom jag
börjar se i allt vi gör, nästan som själva meningen med högre utbildning. För att förstå
skolan krävs medvetenhet om dess historia och uppbyggnad, för att förstå en
människa (mig själv eller andra) krävs medvetenhet om hennes bakgrund, kultur och
värderingar. Två böcker har gett mig ett viktigt budskap om detta, nämligen Allt du
behöver veta innan du börjar arbeta med jämställdhet i skolan av Jan Lif och Etiska
möten i skolan av Eva och Barbro Johansson. För att förstå hur man bör hantera till
exempel jämställdhetsarbete, eller etiska dilemman i skolan, är det inte tillräckligt
med ytliga taktiker som adopterats från helt andra situationer. Det finns inga “recept”
eller allmängiltiga handlingsplaner i skolvärlden, utan varje situation måste bearbetas
den långa vägen; genom kunskap, förståelse, utvärdering och medvetenhet.
Att läsa om genus på olika sätt var verkligen en omtumlande upplevelse. Att få på
sig ”genusglasögonen” och inse hur saker och ting påverkas av genussystemet varje
dag i våra liv, även där vi aldrig upptäckt något problem förut, kan vara riktigt
skrämmande. Är det därför min högstadieklass grupperades som den gjorde? Var det
därför mina föräldrar agerade som de gjorde? Är det därför jag gått en medie-
utbildning på gymnasiet och lärt mig på det sätt jag gjort? Även om man känt sig som
en självständig individ, har man många gånger agerat precis så som samhället
förväntar sig av oss. I efterhand kan jag konstatera att de gånger jag brutit mot
mönstret, har resultatet varit ganska förutsägbart. Denna insikt är ännu ett exempel på
viktig medvetenhet.
Boken om pedagogerna av Anna Forssell har varit min ”bussbok” tills den var
utläst och sipprade sakta in under tiden kurserna pågick. Jag hade läst lite i vissa
böcker redan innan utbildningen börjat, men det märkvärda är att den här boken inte
alls verkade intressant eller relevant då. En del litteratur går bara inte att sluka om
man inte får in det i ett sammanhang via seminarier och diskussioner. Annars skulle vi
lika gärna kunnat läsa böckerna och stanna hemma…
När jag påbörjade kurserna var jag full av förväntan, men visste inte riktigt vad
jag egentligen väntade mig. Hur lär man sig att bli lärare? Vad gör man under sju
terminer, som förvandlar en till en yrkesverksam undervisare? Den frågan verkade
ingen kunna ge ett konkret svar på, varken högskolornas informationssidor eller
nuvarande lärarstudenter. Kryptiska kursnamn som lärande och kommunikation gav
mig föga tips om innehållet i undervisningen. Allt eftersom kurserna framskrider
börjar jag nu förstå varför dessa frågor inte är helt lätta att besvara. Svaren är inte helt
okomplicerade. Kanske kan man säga att det är just dessa frågor som faktiskt tar sju
hela terminer (eller kanske ett helt yrkesliv) att besvara. Särskilt efter kursen
förskolans och skolans samhällsuppdrag, känns det som om vi tagit ett litet steg
närmare svaret tillsammans.
Framför allt har dessa få månader hjälpt mig att sakta förstå vilket stort val jag
gjort och vilket ansvar jag tar på mig. Efter en snabb kalkylation beräknar jag att det
är minst 200 individer jag kan ha en otrolig inverkan över, om de går i min lågstadie-
klass under tre år av sitt liv. Beroende på hur bra jag är på mitt jobb, kan (minst) 200
liv bli bättre eller sämre. Hur många människor möter de under sina liv, vilka de
bemöter med den värdegrund och kunskap jag varit del av? Tusentals? Hundra
tusentals? Visst kan man känna sig som en liten människa i världen ibland, men
sanningen är nog att vi gör mer skillnad än vi kan tänka oss.
Jag vill använda mitt ansvar på bästa möjliga sätt, för förändringar till det bättre.
Skolan är en stor del av vårt samhälle och nu ska jag bli del i att forma vilka
förutsättningar våra barn får. Det jobbet är inte som vilken anställning som helst. Det
är det här jag alltid velat, en chans att göra en skillnad i världen.
När jag möter min arbetsplats, tror jag ett av nyckelorden definitivt bör vara
medvetenhet. Det är väldigt viktigt att man inte sugs med i vardagslunk och blir en
icke-reflekterande förmedlare av information, sida upp och sida ner direkt ur
läroböckerna. Jag vill aldrig förlora modet och förmågan att fråga vad vi håller på
med och varför. Att arbeta som lärare kommer inte bli helt lätt, det trodde jag aldrig
heller, men utmaningarna blir nog annorlunda än vad jag tidigare förväntat mig.
Skolan är inte ett krig mot bråkiga barn eller mot felstavade ord – utbildning är ett
krig mot ignorans, okunnighet, ointresse och omedvetenhet. Det gäller inte bara
elevernas okunnighet, utan även i allra högsta grad vår egen. I vårt arbetslag måste vi
stärka varandra i att inte bli omedvetna och ointresserade inför vad vi håller på med.
 I vårt arbetslag hoppas jag att vi alla kan arbeta för att vara öppna och lita på
varandra. Konflikter mellan kollegor måste lösas om verksamheten ska kunna
fortsätta utvecklas. Min vision är ett öppet samarbete där vi kan lära av varandra, dela
med oss, diskutera och använda oss av varandras potential hela vägen. Ett fungerande
arbetslag ger ett enhetligt intryck inför eleverna och inför vår kontakt med föräldrar.
Lärare som utbildades för många decennier sedan har inte utbildats till samma
uppdrag, det måste ”vi yngre” har förståelse inför. De kan inte veta hur vi tänker och
vad vi menar om vi inte gör det tydligt. Min vision är en framtid där vi inte bara
skakar på huvudet åt våra kollegors arbetssätt, utan att vi tar diskussioner och
utvecklas tillsammans. En dag kommer min grundutbildning också vara förlegad och
då måste jag vara redo att fortbildas, tänka om och lyssna på de nya idéer som finns.
Min vision är ett lärande som aldrig är avslutat. Även lärare har mycket att lära.

Sammanfattningsvis har min första tid på högskolan inte bara lärt mig många nya
fakta, utan allra mest lärt mig nya sätt att tänka. Nu har jag ögonen öppna inför
komplexiteten i vad vi under sju terminer ska lära oss mer om. Högskolestudier har
öppnat en helt ny dimension av möjligheter, helt nya sätt att undersöka och analysera.
Det förändrar hur jag tänker, inte bara yrkesmässigt, utan i många andra aspekter i
mitt liv. Jag har upptäckt väldigt mycket om mig själv. Min egen personliga
utveckling går hand i hand med att bli en bra lärare och att bli en bra människa.

Lisa Swahn