Mopederna cirklar p grusplanen framfr huset. Runt, runt gr vrlden.

Den osar olja och bensin, dammar avgaser och grus. Jag rknar dem frn min plats i fnstergluggen p vinden i dehuset; en tv tre fyra fem Blundar och rknar till tio. ppnar gonen igen, men Catti syns nnu inte till. Fast jag vet att hon r p vg dit bort. Till Kattmannens hus. Glasrutorna har fallit ur sedan lnge, frgflagorna river mig i handen dr jag hller fast i karmen. En gardintrasa, som jag kan gmma mig bakom, hnger kvar. Den fladdrar i vinden. Fortfarande ingen Catti, och nu kommer regnet. Frst i sm, prlande droppar, sedan i allt hetsigare, spikraka strlar. De slr mot blecket, skingrar dammet. P avstnd, ngonstans bortifrn sen, gr skan. Mopederna stillnar, sluter sig pltsligt samman. Alla riktar de sina strlkastare mot ngot i skymningen, och jag vet att det r Catti. Hon nrmar sig dem ur mrkret, sger saker jag inte kan hra. Motorerna rusar, en och en omringar de henne i sina kedjor av blgr rk. Gardinen luktar unket och surt i regnet. Varfr gr jag ingenting? Varfr kan jag inte rra mig? Dumma Catti, vad skulle du dr att gra Om jag kunde ropa ngot, ett magiskt ord som frndrade alltihopa. Som fick allt det hr att genast upphra. Nu ppnas drren till Kattmannens hus, och dr str hans gngliga skugga i drrposten, ltt framtlutad. Mopederna vacklar, drar p. Frser i det regnblta gruset. De pressar sig frbi Catti och frsvinner bort i moln av bensinngor och rk.

Nr rken skingras r Catti frsvunnen. Drren till Kattmannens hus r stngd. Jag r kvar i dehuset, utanfr cirkeln. Jag ska vnta hr tills Catti kommer tillbaka. Regnet trummar stilla och rytmiskt mot taket, rnnilar strlar frn utsprng, snderrostade stuprr och rnnor. Mste hlla mig vaken, fr jag har lovat Catti. Vga inte somna, sa hon. Vga fr-i-helvete inte somna.

Det hr var mnga r sedan nu. Alltid byn. Alltid

Popplarna

En dag berttade Catti fr mig att de skulle flytta till stan. Okej, sa jag. Det var efter skolan, sent en eftermiddag i slutet av februari, och jag hade nyss fyllt tolv r. Catti skulle fylla tretton den sommaren, men nu var vi lika gamla. Nstan, i varje fall. Det var ingen riktig sn den vintern. Bara slask och srja som ibland, en frostig natt, frs till i lnga vassa spr efter bilarnas dck p gatorna i kvarteret. Catti pekade p spren och sa att de sg ut som smutsiga tnder. Vi satt p elskpet utanfr mitt hus och trots lngkalsonger och termobyxor frs jag i den fuktiga kylan som trngde sig in verallt, i kldernas alla veck och glipor. Catti sa ingenting mer om flytten s jag frgade henne om hon tyckte att det skulle bli kul, och om hon d var tvungen att byta skola. Jttekul, sa hon.

Tills fr en stund sedan hade vi varit hemma hos Catti och suttit i hennes vardagsrum och tittat p vr favoritvideo med Vampyrernas natt. Eller det var egentligen mest Cattis favoritvideo, och vi hade sett den s mnga gnger att vi kunde varenda scen utantill. Catti lskade vampyrer. Frsta gngen jag sg filmen tyckte jag att det var lite lskigt, men p ett mysigt stt, liksom. Det frvnade mig ocks lite att Birgitta Cattis mamma lt oss se den. Ja, titta ni p den bara, det r ju bara p ltsas, sa hon. Men Catti tittade stint p mig nr Birgitta hade gtt: h, hon har fel de r p riktigt, sa hon, vampyrer, spken och snt. Catti hrmade professorn nr han snubblar runt p slottstaket skande efter sina vampyrer. Vi skrattade som galningar. Men jag tyckte alltid att slutet var otckt, s att skrattet fastnade i halsen som en klump p samma stt som nr man blir ledsen. Precis nr man tror att de klarat sig visar det sig att flickan blivit en vampyr nd, och allt r frgves. Eftert spelade vi musik p grammofonen Birgittas gamla LP-skiva om vintern i Kanada. Den heter s, fast p tyska. Catti tyckte att det var konstigt att det var p tyska nr den handlade om Kanada dr pratade man vl engelska. Och franska, inte tyska i alla fall. Sjlv tnkte hon vlja franska nr hon brjade i hgstadiet till hsten. Det skulle bli jttekul, sa hon, och tittade p mig med gon liksom stumma p ngot stt. En blick som jag d inte kunde tolka, men som jag nu satte i samband med vad hon sagt om att de skulle flytta till stan. Birgitta kom och lyssnade 4

hon med, och berttade att hon som sjng (Mireille Mathieu) var fransyska och att det handlade om att hela landet r vitt och att man kan se lngt, s lngt och att tv hjrtan hittar varandra i snn och blir lyckliga tillsammans. Sedan skrattade hon och ruskade p huvudet, skakade det lnga hret som hade samma ljusa frg som Cattis: Sentimentalt s det frslr. nd tycke hon om det och satt med oss i soffan medan hon rkte sin cigarett. Men nr hon hade slutat att skratta satt hon tyst och stirrade ut genom fnstret, och d petade Catti p mig och viskade att vi skulle g, fr hennes mamma tnkte p Cattis pappa och ville vara ifred. Hon blir aldrig sig sjlv igen efter olyckan, vste Catti nr vi krngde p oss vra jackor och kngor, trots att det var ravis sen.

Catti gungade med benen. D och d slog hennes kngor i el-stationens gr, galvaniserade plt. Dunk, dunk, dunk. Dova, rytmiska dunsar av gummi mot metall. I vster, framfr oss, tog kvarteret tvrt slut och krarna och flten bredde ut sig. Lngre fram brts den ppna marken av en rad popplar och dr bakom, mellan trdens raka stammar, skymtade man staden. Lngt borta. Solen var p vg att g ner och strimmor av gult och kttigt rosa kantade himlen. Snart skulle solen frsvinna ngonstans i havet, som lg bortom staden, och de frsta ljusen frn staden skulle glimma i mrkret. Det var dags att g in, men jag ville inte. Inte nnu. Catti hoppade ner frn skpet. Hon hade lovat Birgitta att hmta sin lillasyster som var hos en kompis ngra kvarter lngre bort, int byn. Nr ska ni flytta d, frgade jag, och ngrade i samma stund att jag hade sagt ngot. h, inte nu! Till hsten kanske, det r inte riktigt bestmt nnu. Typiskt Catti. Att hva ur sig en sn sak, bara-s-dr. Jag hoppade ocks ner frn elskpet och fljde efter henne. Ibland tyckte jag inte om Catti. Kom, sa hon.

Solen hade gtt ner. Popplarna var nu en spretig, svart siluett i kanten av den djupbl himlen, som om ngon hade trasat snder den nertill. I de likartade husen lngs med gatan hade man tnt lamporna. Varmt, gult ljus frn dukade kksbord, diffusa skuggor bakom rutor av raggigt och frostat glas frn tvtt- och badrum. Bara i Cattis hus var det fortfarande mrkt i kket. Hnger du med bort och hmtar Soffan? Vi kan g vgen om n, och se om dr kommit is. Jag vet inte, sa jag. 5

nd fljde jag med henne en bit nerfr gatan. Soffan, det var Sophie, Cattis syster. Fast hon kallade henne bara s nr hon var med mig, Sophie tyckte nmligen inte om det. Vi brukade ofta, och i hemlighet, hitta p namn t folk vi inte tyckte om. Till exempel hittade Catti p att kalla Lisens mamma som bodde snett mitt ver oss fr Australien eftersom hon var stor och tjock som en hel kontinent. Anledningen till att vi inte gillade henne var fr att hon en gng tvingade oss att leka med Lisen, fastn vi inte ville det. Catti och jag var elaka barn, sa Australien, som inte lt andra f vara med. Hur trodde vi att det kndes? Kunde vi frst hur Lisen knde det? Men hur trodde egentligen Lisens mamma att det kndes fr oss, att tvingas leka ngon vill inte ville leka med? Vi var med Lisen ocks bara den enda gngen, sen gjorde vi allt fr att undvika henne. Jag vet egentligen inte varfr, det var skert inget fel p henne. Hon brukade sedan hnga ihop med Nicke, som var ngot r ldre n oss, och en gng kom vi p dem alldeles nakna i Nickes garage. Kanske var det en av anledningarna till att vi hll oss undan frn henne. Men det r en annan historia. Vid svngen in till vr gata, alldeles utanfr tanten Gudruns hus, stannade Catti upp och tittade p mig. Hon krde hnderna i den mrkbl tckjackans fickor. Min egen jacka var turkos. Jag tyckte alltid att det var konstigt att Catti inte hade mer tjejiga frger p sina klder, som rosa eller s. Det hade jag haft, om jag varit flicka. Men mssan var i alla fall vit med rda rnder. Cattis gon glimmade i det gr mrkret, kanske speglingar av gatlyktornas vita sken som pltsligt tndes runtomkring oss. Fast glittret i Cattis gon var inte vitt och kallt. Jag sg mig om och frskte se mitt hus ifrn vgkrken. Det lyste i kket. Snart skulle vi vl ta kvllsmat, fr pappa var redan hemma. Jag stod och vgde p ftterna. Mamma och pappa tyckte inte om nr man inte kom i tid till maten. Var det mat, var det mat. D skulle man samlas och sitta ner tillsammans. Om telefonen ringde svarade man helt kort: Lindahl, mitt i maten! Jag mste nog hem nu, sa jag. Okej. Vdret hade blivit mildare igen. Det frusna slasket p marken runt mina ftter smlte och vtan trngde in igenom kngornas lderimitation. Catti hade en droppe under nsan och snrvlade. Och pltsligt jag vet inte varfr lngtade jag efter sommaren. Men sedan slog det mig att det ju var d som Catti skulle ge sig av, var det inte? Eller i alla fall precis drefter, och jag visste inte mer. Fanns det ngot jag kunde gra, eller sga, fr att frhindra det? Hon

stod alltjmt tyst, men sg inte lnge p mig. I stllet tycktes hon betrakta ngot intensivt, lngt borta. Hej d, sa jag. Sch Hon drog mig hftigt t sidan, in under Gudruns yviga furor som lpte utmed insidan av staketet. Vi var tysta och hll andan. Tina En rdhrig kalufs rrde sig dr borta, allra lngst ner i kvarteret, dr byns huvudgata tog vid, och frsvann sedan bakom en hg och tt tujahck. Catti andades ut, steg fram ur skuggorna under furorna och rtade ter upp sig. D s, vi ses, sa hon. Men nr jag skulle vnda om och g tryckte sig Catti intill mig och viskade hftigt i mitt ra att vi mste lova varandra att lsa mysteriet med Kattmannen i sommar, i varje fall innan hsten. Och d kndes allting genast mycket bttre.

Svart och brnnskadat

Nej man behvde inte vara rdd fr byn, hr fanns allting man nskade sig och kunde tnkas behva: skola frn frskola nda upp till nionde klass mataffr, kldesbutiker, blomsterhandel, post och bank, brandstation och bibliotek och folktandvrd, vrdcentral. Simhall! Och mer n s. Husen i de nybyggda villakvarteren, av tegel eller tr eller puts, var vlplanerade med stora kk och badrum och groventr, och rum fr alla barnen. Det fanns mammor och pappor och andra barn att leka med. Trdgrdarna var rejlt tilltagna och det fanns gemensamma grnomrden fr fotboll och midsommardans. tervndsgatorna var lugna och barnen kunde leka tillsammans dr, cykla runt, runt, hoppa hopprep och hage. Byn lg p en sluttning, i kanten av skogen, dr Hallandssen sakta planades ut och frsvann nedt landet. I skogen bakom byn slingrade sig n, som kom ngonstans ifrn man visste inte var, fr man hade inte brytt sig om att ta reda p det, den bara fanns dr och sedan rann ut i havet, ngon mil lngre vsterut, p andra sidan staden. I andra nden av byns huvudgata, sterut, lg den vitkalkade kyrkan som var s gammal att den funnits dr fre byn, och nedanfr byn bredde krarna och flten ut sig.

Norr, sder, vster, ster. Ett korstecken som jag ritar p mitt brst nr jag frsker komma ihg hur det en gng sg ut. Vderstrecken r fortfarande de samma. Gatan, kyrkan, kvarteren, skogen och n och flten ligger dr de ligger. Det r samma by och nd inte. Den har frndrats, byggts om och till. Nya hus inkilade mellan de gamla. Nya mnniskor. Butikerna har slagit igen, en efter en. Skyltfnstren gapar tomma, eller har satts igen, frdragna med draperier. Utanfr skyltar som inte lngre gller. Men om jag kisar framstr byn nstan som den gjorde d, om konturerna och detaljerna suddas ut, lggs i ett skimmer. Eller om jag ser ngot som fortfarande r precis som frr ett staket dr det alltid saknats en brda, gatlyktan som nnu r tillbucklad efter att Kenneth gav den en spark, eller en bnk dr klotter och inristningar str kvar: Anders hjrta Sophie, kuk, BSS. D str den terigen dr framfr mig. En kr gammal vn som pltsligt dyker upp och lyser som en fyr i mrkret. Ett mte som fr mig tillbaka. Hem.

Nr jag gr igenom byn om kvllarna slr det mig alltid hur tyst det r. Inte mnga mnniskor syns till p gatorna, bara diffusa skuggor och rrelser i upplysta fnster. De flesta sitter vl framfr tv-apparater eller flimrande datorskrmar. Dricker kaffe och pratar om sommaren. Eller om sdant som mste gras under helgen: ka ner till kpcentret, rfsa grsmattan fri frn de dr lven som fll i fjol och som bara blivit liggande. Sdant mste ju gras ngon gng. Gata efter gata, bara jag. I den lilla tantens affr p hrnan har man hngt lakan fr de tv stora skyltfnstren utt gatan. Jag kommer inte ihg nr det var hon stngde sin affr, det mste vara ett tag sen. Gammal var hon ju redan d, hasade sig fram bakom disken nr drrklockan pinglade, krokig och krum. Hon r dd nu, det berttade vl mamma och pappa fr inte s vrst lngesen? Jo, hon mste vara dd. Bredvid affren ligger blomsterhandeln och gardencentrat med sina vxthus. Jag brukar stanna till hr en stund och kika in genom de fuktiga glasrutorna. Det suddigt grna drinnanfr. Varje gng jag kommer hr frbi tnker jag att jag borde g in dit och prata med Jonathan. Det r flera r sedan jag sist pratade med honom. Vi hlsar p varandra ngon gng ute p byn, det r allt. Men s tnker jag att det r s lngesen nu, och att man glider i sr. Det gjorde vi redan under gymnasietiden, nr jag brjade i skolan i stan och Jonathan gick p nt naturbruksgymnasium ngonstans lngt bort p landet. Och sen var jag borta ett tag Men jag tervnde hit, jag hade ingen annanstans att ta vgen. Du kan bli vad du vill, gra vad du vill, sa alltid mamma sger alltid mamma. Allt r mjligt. Men jag ville egentligen bara f vara hr. S jag kom tillbaka. Frresten kunde vl Jonathan sjlv hra av sig till mig, varfr mste det ligga p mig? Vad vet jag egentligen om Jonathan? Bara fr att man gtt i skola ihop. Jag har ingenting gemensamt med honom lngre. Kanske har han fru och barn? Jag minns inte om mamma sagt ngot om det, det r vl annars en sdan sak hon skulle ha sagt ngonting om. Jag har i alla fall inte sett honom med ngon kvinna. Han bor ngonstans utanfr byn, kanske i en stuga uppe vid sjarna p sen. Vi skulle frmodligen inte f ut ngot av att umgs i dag. Jag tycker inte om nr vnner skaffar barn, de blir s annorlunda p ngot stt. Frndras, jag vet inte Som om de blev nya personer. Man kan inte umgs med dem som man gjorde frut. De har blivit vuxna, och s str man sjlv dr. Nej, jag skulle inte f ut ngot av det. Men nd.

Jag har gtt i tankar och str vid randen av skogen, bakom byn. Alltid denna skog. Nere under trden slingrar sig n, svart och grumlig. Lukten av fuktig jord och frmultnade lv trnger upp ifrn svackan dr vattnet flyter fram, forcerar under fallna trdstammar och tovor av grs och sly. Den som var s bred! Nu kan man med ltthet ta sig ver i ett par tre steg dr det r som grundast. Och p andra sidan lg Kattmannens hus. Man brydde sig nd aldrig om att bygga upp ngot nytt dr, ven om det pratades om projekteringar och villabebyggelse. Planerna har lagts p is, kanske ansgs n fr farlig? Det r svrt att frestlla sig att det en gng varit en trdgrd, dr p andra sidan. Naturen har tagit tillbaka sitt. Men jag vet hur det sg ut d. Ett prassel i fallna lv och vingslag frn en koltrast fr mig att rycka till. Eller om det r en duva? Jag fljer ljudet upp ver ns slnter, frsker identifiera det. En koltrast, de sprtter i allt. Solen glimmar till druppe mellan trden, en reflex i ett fnster som ppnas och stngs. Det mste vara frn vrt gamla dehus, den vergivna grden i slutet av kvarteret, som vi lekte i fast vi egentligen inte fick lov att vara dr. Nu har huset renoverats. Den gamla fasaden har bytts ut, nytt tak, nya drrar, nya fnster. Nytt liv. Knappast ngot dehus lngre. Men hrifrn, i skymningsljus och i gliporna mellan trden och snren av ris och sly

Det hr r vra hemligheter. Catti hjde gonbrynen och tittade p mig, konspiratoriskt och granskande, som nr man ser ver ett par lsglasgon. Jag vgade knappt andas. Snart mrknade det utanfr och rummets konturer skulle frsvinna in i de skumma vrrna. Catti hade en liten ficklampa med sig och stllde den mellan oss, dr vi satt p kn p golvet mittemot varandra. Golvet var kallt och sommarnattens kyla drog in genom taket uppe p vindsvningen, susade och knppte i husets gamla trvirke. Catti ppnade locket p den lilla pltasken, mnstrad i bltt med strimmor av guld. Det var viktigt att den var gjord av ngot slags metall hade hon en gng frklarat. I fall det skulle brja brinna, till exempel. Det var Cattis id att vi skulle skriva ner vra allra djupaste hemligheter p varsin papperslapp och gmma dem i pltskrinet uppe p vinden i dehuset borta vid lekplatsen, tillsammans med de sm bckerna och hftena med berttelser som vi skrivit. Det hade ocks varit hennes id att skriva och samla dessa sagor och berttelser hon kallade det fr en historieklubb. Jag vet inte var hon hade ftt den idn ifrn, hon hade vl lst eller hrt om det ngonstans. Men hon kunde lika grna ha kommit p det helt p egen hand. Man visste aldrig 10

med Catti. Och Catti hade frsts skrivit det mesta i ldan. Det lg inte riktigt fr mig att hitta p sagor, det var mer hennes gebit, att vara fantasifull. Nu skulle vi lgga lapparna med vra hemligheter underst. Vad har du skrivit, undrade jag. Sjlv hade jag nnu inte ftt ner ngot p det lilla, rosa ark som Catti gett mig att skriva p, tillsammans med en gummisnodd som jag sedan skulle sl om nr jag var klar. Jag tuggade p den grna blyertspennan. Catti hade redan tecknat sin lapp full, snabbt rullat ihop den och slagit snodden om det hela. Skynda dig nu, lgg ner den hr. Vad har du skrivit? h, det r en hemlighet ju skynda dig, vi mste hrifrn innan det blir mrkt. Jag klottrade hastigt ner ngot p det rosa pappret, vek ihop det en gng p mitten, sedan en gng till. Catti ryckte det ifrn mig, vecklade upp pappret igen och rullade ihop det p samma stt som hon sjlv gjort nyss. S, ner i ldan. Med en liten smll slog hon igen locket. Kom.

Vi kilade fast asken i en nisch mellan skorstenen och taket. Dr fick den ligga en hela sommaren, och vi hll nstan p att glmma bort den. Men sen kom Catti p att det dr skrinet inte var skert dr det lg. Det var i slutet av den sommaren, innan hon flyttade frn byn. Bara ett annat stlle fanns dr vi kunde gmma pltldan med vra hemligheter, sa hon och drog fram den ur sitt gmstlle bakom skorstenen. Ett stlle dr den skulle vara helt sker.

Kattmannens hus r borta. Ibland tnker jag att jag kanske frsummade min chans, frsummade mitt liv. Sentimentalt s det frslr vinter i min kropp, sommar i mitt minne. Ibland tycker jag inte om mig sjlv. Viker undan frn min egen blick i spegeln om morgnarna. Ibland undrar jag om jag egentligen hr hemma hr. Men jag kommer ingen annanstans ifrn. Har ingen annanstans att ta vgen. En riktig vn sviker inte. Ibland undrar jag om Catti egentligen var min vn, eller om hon bara var med mig i brist p ngon annan. Eller fr att slippa vara med ngon annan. Var jag hennes alibi? 11

Man skdar inte given hst

Nr vinden ylar ver husen, sliter och rycker i takplten och smller i olsta grindar, d tnker jag p Catti. Hon drog in i mitt liv, virvlade omkring med mig, satte ner mig och lmnade mig omtumlad ngonstans jag vet inte var i ett oknt land som jag mste frska ta mig ur. Men jag vet inte vgen. Trots att jag knner trakten r jag en frmling hr. Sker efter knicks och tricks, slr ihop klackarna och mumlar ngra mantran. Fast i en spegelbild av vrlden.

Catti bodde i huset bredvid vrt. Det var det sista i raden av det nya bygget i byns utkant mot stan till. Vi var en hel drs familjer som flyttade in dr d, alla nya i byn, frn olika hll i kommunen. Hrde dit och nd inte frn trakten, men inte riktiga bybor. Fast vi hade ju faktiskt aldrig bott ngon annanstans innan. Detta var vrt frsta hem. Husen var alla likadana: en fyrkant delad p mitten, dr ena halvan utgjorde vardagsrum, den andra halvan delad p mitten i tv mindre enheter med hall och ett litet rum i ena nden och kk, badrum och tvttstuga i den andra. P vindsvningen lg alla sovrum, ett till mig och ett till mina frldrar. Och s ett extra rum som vi egentligen aldrig anvnde. Jag var enda barnet.

Jag kommer inte exakt ihg hur gamla vi var nr vi trffades frsta gngen, Catti och jag. Fyra, fem r kanske? Som ett fotografi i mitt minne: en bild av Catti i sandldan framfr sitt hus, ifrd vit toppluva och med en bl plastspade i handen, kisande mot mig p andra sidan det lga staketet. Jag hade ett litet, gult parasoll som jag snurrade mellan hnderna. Jag-heter-Erik-vad-heter-du? Catti. Och Cattis lillasyster som frnumstigt rttar henne: Ne, gr hon inte alls Catharina, heter hon. Catharina. Mrkligt namn frresten, det lt nstan som en vuxen. Catti och jag som tittar p varandra och skrattar. Catti som kliver ur sandldan, kommer fram till mig och vser i mitt ra kom-ssticker-vi.

12

 En riktig liten tjejtjusare, sa farmor eftert, nr man kunde skratta t det. P rymmen med sin ts. Pappa cyklade genom hela byn och letade efter oss den eftermiddagen, innan mamma hann komma hem och upptcka att vi var frsvunna. Han hittade oss slutligen bara ett par tre kvarter bort frn vrt omrde, men p andra sidan bygatan med alla sina bilar och bussar i full karrir till och frn stan. Nr vi fick syn p honom, rd i ansiktet och med hngande mustascher, fllde jag upp mitt gula parasoll och vi gmde oss bakom det. Hoppades att han inte skulle upptcka oss. Men det var fr sent frsts. Vi hade tnkt g till branddammen bakom biblioteket fr att titta p gulfiskarna som lyste som eldgnistor i det grumliga, stillastende vattnet, men fastnade efter halva vgen vid den lilla affren bredvid blomsterhandeln. Catti hade pengar! Flera kronor hade hon i en liten brs i fickan. Jag tyckte det var ngot alldeles srskilt att hon hade egna pengar. Slarvigt hllde hon ut dem p disken s de rullade t alla hll. Tanten drbakom samlade upp och rknade dem, det rckte precis till tv halsband av sockerpastiller i vitt, bltt och rosa.

Gr aldrig om det dr, sa pappa nr han kom fram till oss. Parasollen fll till marken, det sta godiset blev pltsligt beskt i munnen. Hur har du ftt tag p det? Pappa pekade p mitt frgglada halsband. Catti har kpt dem, viskade jag. Han tittade misstroget p Catti och drog med handen ver mustaschen: Jass, du har pengar du, har du ftt dem av din mamma eller? Det r mina pengar, sa Catti och knep ihop munnen, s det s. Pappa grvde i fickan efter ngra mynt, fiskade upp ngra kronor och gav dem till Catti. Sedan fste han hem oss. Vi tv gick frmst, bredvid varandra, pappa ngon meter bakom med sin cykel. Utanfr Cattis hus tog han halsbandet ifrn mig, drog det av mig ver huvudet s att sm hrstrn i nacken fastnade i det och rycktes av. Han rckte halsbandet till Catti. Det r Eriks, sa hon. Pojkar har inte ... brjade pappa men nu ryckte hon nd det till sig, vnde om och sprang bort till sitt hus. Drren ppnades och Birgitta kom ut p trappan, ifrd rosa morgonrock av frott. I ena handen hll hon en temugg, i den andra en cigarett. Catti sprang frbi henne in i huset. Hej d, ropade hon efter mig. Birgitta sg sig frvirrat omkring. 13

 De hade stuckit ivg nert byn, frklarade pappa. Han rtade p sig och lade handen om min nacke. Berringen var fast, men handen varm. Jass, sa Birgitta, var hon frsvunnen, det hade jag s nr inte mrkt, hon brukar alltid leka ngonstans i krokarna runt huset och kvarteret, det har hon lov till. Men tack i alla fall. Hon hjde tekoppen i en skl. Du fr nog lra henne att tnka p trafiken, sa pappa, som de kr ute p stora vgen. Trafiken och bilarna r det farligaste av alltihop, det mste de frst. h, det finns nog vrre saker, sa Birgitta trtt. Sen hrde jag inte mer av samtalet, fr jag gled ur pappas grepp och smet ivg upp till vrt hus. Nr jag vnde mig om innan jag gick in, sg jag Catti i ett fnster p andra vningen. Hon vinkade till mig.

Jag vet inte om Cattis pappa fortfarande levde d, jag har i alla fall inget minne av det, fr vi trffades inte igen frrn lngt senare trots att vi bodde grannar. Dessutom hade jag andra kamrater att leka med. Det var inte frrn efter den dr stormen nr taket p Cattis hus blste av, som vi terfrenades. D hade jag hunnit fylla sex r och gick i frskolan. Catti var sju och hade brjat i frsta klass.

Det oroade mina frldrar att jag inte hade ngra killkompisar att leka med. Eller oroade och oroade de ville nog bara inte att jag skulle bli retad och lmnad utanfr. Och det var inte s att det inte fanns andra pojkar p gatan och i omrdet dr vi bodde. Men p ngot stt fick jag lttare kontakt med flickorna, som den tjejtjusare jag var, enligt farmor. Jag vet inte om det var ett val ifrn min sida, det var nog bara som det blev. Jag visste inte hur jag skulle vara nr jag lekte med pojkar, ibland kndes det som att jag fick frstlla mig nr jag lekte med en kille. Lekte att jag var en kille som lekte med en kille. Med flickorna var det enklare. Och dr var flera stycken jag brukade leka med. Linda och Hanna, till exempel. Srskilt Hanna var frtjust i mig. En gng arrangerade hon en tvling om vem av killarna i kvarteret som skulle vara pappa till hennes docka Gullan. I flera dagar gick hon runt med Gullan under armen och granskade kandidaterna. Trots att jag inte brydde mig, och trots att det fanns mnga som nu grna ville bli pappa t Gullan, valde hon mig. Jag kunde inte riktigt frst meningen med det, jag hade ju en pappa. Inte behvde jag vara ngon sjlv. 14

Hanna hade en lillebror som var s st, tyckte hon. Fast han sg vl egentligen ut som alla smungar, varken mer eller mindre. Hon anfrtrodde mig att hon brukade nypa honom fr hon tyckte att han var s st nr han grt. Mig brukade hon pussa, p kinderna och p munnen, fast jag inte tyckte om det. En gng nr jag sa att hon inte fick det mer dunkade hon mitt bakhuvud i en byr och jag reste mig upp och sprang drifrn. Hon skrek efter mig: Erik, vill du inte leka mer? Vr vnskap tog slut. Rann ut i sanden, skulle man kunna sga. Fast det r frsts mer sant att sga att den blste bort, fr sista gngen jag pratade med henne var nr den dr stormen drog in ver trakten. Det brjade en eftermiddag nr pappa hmtade mig i lekskolan. Han fick hlla mig hrt i handen, fr jag hngde som en slngdocka efter honom en bit ovanfr marken nr vinden slet i mig. Men s kom vi inomhus och allt var vl. Mamma och pappa lyssnade p radion, drog ner belysningen och tnde levande ljus p kksbordet nr vi t. Telefonen ringde och det var Hanna som ville att jag skulle komma ver och leka. Nu? Mitt i stormen? Inte ville jag g ut nu, och jag var inte heller sker p att mamma och pappa skulle tillta det. Vinden friskade i runt vrt hus och jag hade svrt att hra vad Hanna sa: Erik, kan du inte komma hit, Erik? Du mste Nej, skrek jag, och i samma stund ett brak av ngot stort som slog i marken, alldeles intill vrt hus. Jag slngde p luren.

Sedan sitter Birgitta och Catti och hennes lillasyster vid vrt kksbord och dricker kaffe. Ja, till och med Catti och jag dricker kaffe, dagen till ra, med massor av mjlk och socker. Catti hller upp en hel pyramid i sin kopp, som lngsamt smlter bort och undan. Mamma och pappa som frskrar Birgitta att det kommer att ordna sig. Det var bara delen av taket ver balkongen som blste av. Resten av huset r oskatt. Frskringen kommer att tcka det. Fr hon har vl frskring ? Catti och jag mittemot varandra vid kksbordet. Catti som tar en extra sked socker och ler mot mig. Efter det var det alltid vi tv. Jag ville inte vara med ngon annan, det behvdes inte. Det var Catti jag skulle hlla mig till. Det var heller inget val, det var bara som det blev. Jag ifrgasatte det inte. Man skdar inte given hst i mun. Som om allting fll p plats i den dr stormen, ruskade om och ndrade positionerna, frutsttningarna. Nu fanns det ingen tervndo.

15

Catti och stormen, stormen och Catti. Samman hrde de, i alla fall. Och s den dr andra stormen, flera r senare. skan som mullrade ver dehusets vind. Catti som springer till Kattmannens hus. Blixten som klv den stora eken i tv lika stora hlfter. Regnet som fick n att svmma ver. Sista gngen jag egentligen sg Catti.

16

En lucka i vggen!

Jag har redan berttat om n, hur den slingrar sig genom skogen frbi huset. ven om det r en riktigt kall vinter fryser n aldrig helt till, bara ett grgult hlje kan lgga sig drver, frrdiskt tunt och brckligt. Dljer strmmens framfart under ett frostigt tcke av nyfallen sn. Om man ger sig ut p den isen Inte vara vid n. Aldrig vara vid n. Men inne vid kanten, i glar och vattenfyllda sprickor i marken, blev det oftast bottenfruset. Sm glaskistor som inkapslade allt levande dri. Catti och jag betraktade bjande formationer av grnt grs och vxter som stelnat, nr kylan en natt verraskat och omslutit dem, i sitt livs sista gonblick. Titta, sa Catti, ser du skalbaggen? Ett stycke infruset liv. Den var skert dd redan sedan innan, sa jag, innan snn fll. Det r ju det jag sger, sa Catti.

Kattmannens ljusgrna trhus, uppkrupen p en hg, murad stengrund. Blanka, tomma fnster frdragna med skira gardiner. Lika vitgr som himlen ovan oss. Vinter, vr, sommar, hst alltid r skogen full av ljud. Fglars kvitter och skrn, rasslet av sn som faller genom torra grenar, prassel av lv och ns porlande strmmar. Ljudet av is som spricker. Cattis andetag. Huset sjlvt r tyst, talar sitt eget ljudlsa sprk tecken svaga som nattgammal is, och lika ofrljugna som spegelglas. Lgger armarna i kors ver brstet: Det r du och jag, Catti.

Cattis hus var spegelvnt i frhllande till vrt, det var den enda skillnaden. nd upplevde jag hennes hus som s mycket mer annorlunda vrt. En annan vrld. Man gjorde inte p samma stt hemma hos Catti som hos oss. Till exempel t och sov man nr man knde fr det. Maten stod alltid framme p spisen och Catti och hennes syster tog sjlv fr sig nr de var hungriga. Birgitta var sllan med nr de t. Nr jag nu tnker p det syntes hon inte mycket till, nr jag var dr. Bara en sdan sak: Catti hade egen nyckel och vi kunde komma och g som vi ville, ven nr Birgitta inte var dr. Vissa dagar var hon inte 17

hemma nr Catti kom frn skolan. D lg en lapp p kksbordet och ett nummer hon kunde ringa om det var ngot. Tanten Gudrun lngst ner p gatan skulle titta frbi eller ocks kunde de sjlva g dit om de ville. Men oftast var Birgitta faktiskt hemma. Hon hll sig ngonstans i husets periferi. Ibland fick man en skymt av henne, eller s kunde hon pltsligt dyka upp nr vi minst anade det, glad och fnittrande med en cigarett i hgsta hugg och ville veta vad vi sysslade med. Eller med ett stort fng blommor, grs och ogrs som hon rensat trdgrden p och nu ville ha Cattis och min hjlp med att stta i stora bukiga vaser verallt i huset. Dr fick de sedan st tills de vissnade och torkade ut. Jag tyckte om Birgitta. Hon var ofta kldd i mjuka klder, i morgonrock eller i en mintgrn eller turkos mjukisdress. Svida hon inte pltsligt fick fr sig att svida upp i frsiga jeans och blus i ngot glansigt tyg med mycket volanger. I ena nven en cigarett i hgsta hugg. Det var vid sdana tillfllen hon plockade fram musik och vi fick sitta med och lyssna p hennes gamla skivor. Mireille Mathieu eller Rene och Renata Save Your Love. Ofta ville hon dansa ocks och frskte dra upp Catti ur soffan, men hon kmpade alltid emot: Sluta, du r s larvig nu. D blinkade Birgitta t mig, tog min arm och svngde mig runt. Mina kinder blossade och jag tittade frsiktigt p Catti. Visst kunde Birgitta vara fnig, men jag tyckte nd om det. Hon strk mig ver kinden och letade alltid fram ngot gott till oss, kex ur skpen eller godis. Det fanns alltid godis hemma hos Catti, inte som hos oss dr man bara hade godis p helgerna. Om ens d. Om du r hungrig s ta en frukt i stllet, brukade mamma sga. Men Catti blev ofta tyst och liksom stel nr Birgitta var med, talade till och med p ett annat stt. Som om hon blev lite mer vuxen nr Birgitta hngde ver oss. Himlade med gonen och tittade trtt p mig fr att f medhll. Hon avvrjde oftast Birgittas smekningar, och ryckte till som om hon ftt en spindel p sig om Birgitta drog sina fingrar genom hennes hr. Dina naglar, mumlade hon, eller: Sluta, du kittlas. Eller helt enkelt bara: Lgg av. Min lilla tossa, brukade Birgitta sga d och skratta. Men hon sg nd ledsen ut, tyckte jag.

18

Snabbt brukade Catti d urskta oss och dra ivg mig ut ngonstans, eller upp till sitt rum dr vi fick vara ifred och lyssna p kassetter och leka melodifestivalen. Bobbysocks tyckte vi fortfarande om. Jag var Elisabeth och Catti Hanne, eftersom hon hade lngt hr. Ibland frstod jag mig inte p Catti en sdan snll och rolig mamma som Birgitta!

Precis som jag hade Catti sitt rum p andra vningen, med fnster mot trdgrden p husets baksida. Det var fyllt av leksaker av en typ som jag sjlv inte hade, och som jag i hemlighet trdde dockor och dockskp. Jag lskade dessa hus med sina sm mbler och invnare och ville grna leka med dem, mblera rum efter rum, flytta om, mblera om. Men Catti intresserade det inte ngon lngre stund. Hon anvnde mest det hemmasnickrade skpet till att stuva undan saker i om hon ngon gng fick fr sig att stda. Jag frstod senare att det var hennes pappa som gjort dockskpet till henne nr hon var mycket liten. Det r gammalt, sa hon och knep ihop munnen, jag kommer inte ihg hur lnge jag har haft det, det r mest fr smbarn. nd lt hon inte sin lillasyster Sophie leka med det. Och om systern ngon gng nrmade sig Cattis rum nr jag var dr, slngde hon rasande igen drren i ansiktet p henne: Ut! ut!!! Du-fr-inte-vara-hr-s-det-s. Lillasystern hade sitt rum intill Cattis. Och det var inget srskilt med det, frutom att jag tyckte att det var konstigt att Cattis mamma hade sin sng dr ocks och sov drinne. Fast Sophie var ju ett ganska litet barn andra sidan. Men detta arrangemang fortsatte ven lngre fram, det fortsatte faktiskt s lnge jag kunde minnas. Sjlv sov Catti inte i sitt eget rum, utan i andra nden av det stora rummet p andra vningen, som frblivit delvis oinredd (frutom Cattis och hennes lillasysters tv sm rum) och huvudsakligen anvndes till att frvara undanstuvade kartonger och annan brte i. I vrn nrmast balkongen p gaveln hade Catti stllt upp en sng och ordnat med mattor p golvet och sngbord och till och med en gammal gungstol. Pappa brukade sova hr nr han var hemma, fr att f lugn och ro, frklarade hon. P vggen hngde en plansch av ett flygplan ett silvervitt passagerarplan med massor av sm fnster och en logga p bakre vingen, framseglande ver fluffliga moln mot en intensivt bl himmel. Ibland flg han hr ver, ver alla husen Catti gjorde en svepande gest, och jag tittade upp, fljde Cattis hands rrelser uppt, ver taket men jag kommer inte ihg det, sa hon, jag var fr liten d.

19

Cattis pappa var hade varit pilot, och jag frstod att det hade ngot med hans dd att gra. Jag visste nog redan d, i brjan av vr vnskap, att han faktiskt inte var i livet, men jag frgade inte Catti om det. Inte till en brjan, ven om jag grna ville veta mer om det. Varken Catti eller Birgitta sa ngonting om det. Ingen annan i kvarteret heller, inte till mig i varje fall. Jag tnkte att jag en gng skulle frga Catti, men sen glmde jag bort det. Vi hade annat att gra. Men planschen hngde alltid kvar ovanfr hennes sng, med sitt vita, skinande plan fngat i flykten, fastnaglat i det bl. I mitt huvud hade jag en annan version. Ett flygplan som strtar: Krasch, boom. Eldflammor och rk som stiger. Snt man bara ser p TV, inte vet ngonting om egentligen. Men Catti, hon visste.

Brtet och kartongerna p ovanvningen var frn Birgittas gamla affr, berttade Catti. En gng, nr de var mycket sm, drev Birgitta en mjukdjursaffr eller presentaffr var det egentligen p busstationen i stan. Sen hade hon ftt stnga den nr det dr hnde. Allts, frklarade Catti, hon var tvungen att vara hemma och passa mig och Sophie nr pappa dog. Vi hade precis flyttat hit d, Sophie var bara en bebis ett hjlplst smbarn. Hon var hopplst jobbig. Catti himlade med gonen. Lagret tog hon hem och nu visste man inte vad man skulle gra av alltihopa. Ur ldorna plockade vi fram nallar och olika djur i frgglatt plysch elefanter, giraffer, hundar och kaniner, och vissa typer av djur som jag inte kunde artbestmma. Dem hade Birgitta sjlv sytt, sa Catti. Det fanns mngder av kartonger med nnu ouppackade figurer, insvepta i gnisslande cellofan. Men det fanns ocks andra saker bland ldorna av stoppade djur, som jag frstod inte kunde komma ifrn Birgittas affr. Det var papperskassar med tomma glasburkar och flaskor, eller ggkartonger. I ett hrn frvarade hon veckotidningar som hon lagt i prydliga buntar. Det fanns ocks mngder av rolig frigolit som Catti och jag byggde fort av. Och en hel del massa annat: vskor med klder eller tyger eller dukar, och ldor med porslin och husgerd. Till exempel fanns dr gamla, fina serviser, som egentligen var trasiga eller udda. Fast man visste ju aldrig nr de kunde komma till anvndning igen, som Birgitta sa kanske nr Catti eller lillasyster en gng flyttade hemifrn? Hon stngde locken och stuvad undan dem, sa t oss att inte rra dem.

20

Och det fanns mer drtill: Kartonger som var igentejpade med paketeringstejp och som det stod saker skrivna p med tjock tuschpenna: Kk, Vardagsrum, Sovrum, vrigt och s vidare. Det r bara gammalt skrp, sa Birgitta. Hon var inte alltid frtjust i att vi lekte bland hennes grejor, men regniga dagar nr vi inte hade annat att gra lt hon oss hrja dr fritt. Det var egentligen bara ett stlle vi inte fick vara i, och det var den stora kldkammaren dr Birgitta hade sina klder. Vi kom inte heller in dr, fr Birgitta hll drren lst och bar nyckeln med sig i sin nyckelknippa.

Catti hade alltid ider om vad vi skulle hitta p, och det var oftast hon som bestmde vra lekar. En gng fick hon fr sig att vi skulle leka expedition, vi var bara sm barn d, kanske sex-sju r ngonting. Catti snkte rsten och sg sig hemlighetsfullt omkring: Fast vi mste ha utrustning, frsts. I tvttstugan hittade vi en ficklampa och p vg tillbaka upp p ovanvningen snodde Catti t sig ett halvt paket vaniljkex ur brdkorgen p kksbordet. Allt lades ner i en bl pappvska med elefantmotiv, som tydligen tillhrde lillasyrran, men det spelade mindre roll, frskrade Catti. Men vart skulle vi p expedition d? Vi sg oss omkring det vlbekanta huset med sina vinklar och vrr vi redan knde utan och innan. S drog Catti med mig in under snedtaket, in bakom Birgittas ldor och samlingar. Hon pekade p den lilla vggen mellan taket och golvet, knappt en meter hg. Dr. En tunn list avsljade en lucka i vggen. Jag visste vad det var fr det fanns sdana i vrt hus ocks kattvind, kallades det. Men det fanns inget drbakom. Jag hade underskt det sjlv men inte hittat ens en katt, som jag hade hoppats p. Bara ett tomt utrymme mellan vggen och snedtaket. Bara damm och torr, gammal luft. Men nu var vi hos Catti. Mitt hjrta dunkade s att jag var rdd att hon skulle hra det. Du r inte rdd, va? Hon skrattade och jag brjade ocks skratta, men d hyschade hon mig hftigt: Birgitta fr inte hra. Bara en sn sak att hon kallade sin mamma fr Birgitta, det var s typiskt fr Catti. Hon hakade ner luckan frn vggen och jag fljde efter henne, in i mrkret. Mina gon trades nstan genast, hr var ju bara samma damm och kvvande luft som hemma hos oss. Jag kvste en nysning och blundade. Insidan av gonlocken flammade rda,

21

och nr jag ppnade gonen igen var utrymmet upplyst av Cattis ficklampa. Hon hade kurat ihop sig under taket och lyste utmed golvet. Se, en hemlig gng. Det var verkligen en gng vi hamnat i, s lng att man nstan inte sg slutet p den. Lngst bort kunde vi ana att den vergick i ett mindre utrymme, en smalare ppning som fortsatte ngon annanstans. Catti rckte mig den bl vskan och krp framt gngen med lampan framfr sig. Jag tvekade, men visste att jag inte hade ngot val. Kom nu, sa hon. Cattis smutsiga strumpor stack mig i nsan och det ra golvet av spnskivor rev och brnde handflatorna nr jag hasade mig fram efter Catti, lngre och lngre in i den mrka gngen. Vi var nu framme i slutet av gngen, vid den dr ppningen som var trngre, och Catti stannade upp. Ge mig vskan. Hon tog fram kexpaketet, rev ur ett par kex och gav mig det ena. Vart ska vi? frgade jag medan jag tuggade p det sega, sta kexet. Sluta tjata, det r inte lngt kvar nu Visste hon vart vi skulle d? Catti tog ett nytt kex och slukade det nstan helt, sen fnittrade hon s att smulorna stnkte runtomkring och d skrattade jag med. Sch Hon blev pltsligt allvarlig. En gng, brjade hon, var det tv barn som gick in i en sn hr gng och fastnade dr jo, det r sant! De skrek och skrek, men ingen hrde dem. De frskte hitta en vg ut, men kom bara lngre och lngre in Catti hll lampan strax under hakan medan hon berttade. Hennes ansikte flammade rtt och det glimmade om de ljusa lockarna vid pannan. De krp lngre och lngre in. Till slut fastnade de och Hur d? avbrt jag. Ja liksom fastnade i huset. De satt fast, kom varken fram eller tillbaka. Kom de inte ut igen? Catti tnkte efter, sedan log hon: De bankade och bankade i vggen, men ingen hrde dem. Men man letade vl efter dem?

22

 Jo, det r klart, man letade jttelnge. verallt. I hela huset och i trdgrden och i skogen letade man, men man kunde inte hitta dem ngon stans de visste ju inte att de gtt in i den dr gngen. Och sen Jag ville inte vara i gngen mer. Det fanns stunder jag inte tyckte om Catti, stunder nr jag var osker p om hon fortfarande lekte, eller om det var ngot annat hon var ute efter. Stunder nr hon kastade ckliga insekter p mig, eller drog mig genom det stora krret i dungen mitt ute p flten bakom kvarteret, s att jag fastnade med mina gummistvlar, sakta sjnk ner och vatten sipprade in och gjorde mina strumpor blta. Stunder d jag inte ville leka mer. nd kunde jag inte stoppa henne. Jag var tvungen att ta mig igenom det, tvungen att f veta hur det skulle sluta. Vad som skulle hnda sen. Ovissheten var mer skrmmande n Catti, jag stod inte ut med att inte f veta. Och sen d ? De magiska orden som skulle f Catti att fortstta bertta. Cattis tnder som glimmar till ett gonblick och sedan totalt mrker. Lampan gick snder, de satt dr i mrkret tills de dog.

Det var kolsvart i gngen. Det svarta borrade sig in i mina gon. Jag kunde hra Cattis andetag, vsande och jmna. Kalla pustar som blste mig i ansiktet. Tnd lampan, Catti Catti som pltsligt skrek till och frsvann, jag frstod att hon gett sig in i den smalare delen av gngen, fr den lystes nu upp av ett flackande sken. Catti hade tnt lampan igen, och jag skyndade efter. Jag kom i fatt hennes ftter och snart stod jag p kn i ett litet rum fullt med klder och skor och nnu fler kartonger. Catti hade sprungit upp och for nu fram till drren. Hon pressade sig mot den, men den gick inte upp! Vi skrek och bankade allt vad vi orkade och p ett gonblick rycktes drren upp och Birgitta stod dr, vit i ansiktet. Vad i all vrlden gr ni hr? Men sedan fick vi nd titta p Birgittas klder och prova hennes skor. Det fanns ocks kavajer och sdant som tillhrt Cattis pappa och de blev som stora rockar nr vi satte dem p oss. Vi snubblade runt i lg- och hgklackat, allt medan Birgitta skrattade och gng p gng sa: Om jag bara kunde begripa hur ni i all vrlden lyckades ta er in hit. Sedan plockade vi undan och Birgitta lste kldkammaren efter oss och stoppade nyckeln i fickan.

23

Fast nr jag provade att g i mammas rda hgklackade skor hemma sa pappa att jag inte kunde ha sdana skor. Och ngra hemliga gngar fanns inte i vrt hus, inte ngon kldkammare med ls heller, bara vanliga garderober med prydligt hopvikta plagg och ldor med jul- och pskpynt. Eller ocks var det helt tomt. Det var en av de saker mamma och pappa tyckte var s bra med vrt hus att det fanns gott om frvaringsutrymmen.

Det finns mnniskor som r som nycklar, de lser upp ngonting inom oss. Catti var en sdan mnniska fr mig, tror jag. Det var bara det att det var hon som hade nyckeln, och behll den hos sig. Och jag r inte ens sker p om hon egentligen ngonsin anvnde den p riktigt. Vad var det i s fall hon lste upp fr att slppa ut? Kanske skramlade hon bara med den d och d, lt den hnga och dingla i en stor ring tillsammans med andra nycklar som bara hon visste var de passade. Glntade p drren och granskade det som fanns drbakom med skrckblandad frtjusning. Lt mig f sticka ut huvudet och andas lite, bara lite. Catti som fngvaktare. Ibland knns det som om en del av mig blev kvar i den dr gngen, fastnade dr mellan vggarna i Cattis hus. Ingen hrde mina rop.

24

Blodsband

Men i mitten av mars kom snn pltsligt med full kraft. Stora fluffiga flingor lade sig ver allt det smutsigt gr och bruna. Mamma klagade frsts, nu hade hon ju sett fram emot vren. Sndropparna och krokusen som brjat trnga upp hr och var i de srjiga rabatterna hur skulle det nu g fr dem? Och tulpanerna de ocks! Nu blev de frostskadade, frkrympta och deformerade och ja Jag tog p mig och gick ut. Det var helg, lrdag eftermiddag. Uppfarten till Cattis hus var oskottad och jag fick pulsa fram till trappan. Inte heller denna var avsopad, ssom hos oss. Pappa hade varit tidigt uppe och rjt framfr huset, till och med den lilla trottoaren utanfr tomtgrnsen. Jag stampade kngorna fria frn sn, strckte mig efter drrklockan och ringde p. Det tog en stund. Kanske hade de kt ivg? Men bilen stod i carporten och det fanns inte ngra andra spr i snn n mina. Sov de fortfarande? Det var ju lngt in p frmiddagen nu. Jag var p vg att ge upp nr det ntligen skramlade innanfr drren, ljudet av ett ls som vreds om, och drren gled upp. Den nyfallna snn drevs undan frn trappan nr drren skts upp och dr stod Birgitta i sin rosa morgonrock. Hon sg trtt ut, hret en smula p nda. Catti sover, hon kan inte komma ut nu, sa hon. Rsten var hes och hon sluddrade lite p orden som om hon precis vaknat. Hon hostade och gmde sin andedrkt i handen, men en pust av vit nga gjorde sig nd fri och steg i den kalla luften. Birgitta snrvlade och rotade fram cigarettpaketet ur en av morgonrockens djupa fickor. Du fr komma en annan dag, sa hon och satte en cigarett mellan lpparna. Drren gick igen.

Solen sken och gnistrade i allt det vita. Bakom kvarteret hade krarna och flten flutit samman till en ondlig helhet, ett hav som strckte sig nda bort till den blgr sen i fjrran. Jag fljde den smala kervgen i kanten av flten. Den var helt versnad och jag fick pulsa fram, sparkade upp sm moln av ltt, nyfallen sn. Marken blottades dr under, brun och svartgrn. Vrlden var ett dammigt gammalt palats med vertckta mbler och kristallkronor. Jag gick igenom rummen och korridorerna och frskte damma av dem s gott jag kunde.

25

Riste i en gren hr och en dr, s att snn yrde och ytorna frilades. Sopade av staket och inhgnadernas stolpar och brdor. Snart var jag framme vid trdplanteringen som omgav lekplatsen i ytterkanten av omrdet. P andra sidan, en bit nert n, lg dehuset. Det var en gammal grd som vergivits fr lnge sedan, lngt innan man byggde de nya husen p delar av dess mark. Boningshuset och ngra av ladorna och uthusen hade ftt st kvar. Grdsplanen var versllad med ogrs och rallarrosor om sommaren. Pumpen hade rostat snder men brunnen hade man plomberat ordentligt, som skerhetstgrd. Det var nog ngot som kommunen hade ombesrjt det fanns ju trots allt en lekplats i nrheten. Ursprungligen var huset gulmlat, men frgen hade grnat och flagade av hr och var. Catti och jag brukade leka hr, ven om man inte hade lov till det. Catti brt en gng upp drren och till vr frvning upptckte vi att det fanns en hel del gamla mbler och prylar kvar. I skpen hittade vi porslin, tallrikar och enstaka koppar. Bcker och hften mglade i en liten hylla och soffan var tckt med grovt linnetyg som en gng frmodligen varit skinande vitt, men som nu gulnat. Vi brukade leka att vi bodde hr, att vi var frldralsa och fick skta allt p grden sjlva. Det var vrt hus, och vi kunde gra precis som vi sjlva ville. Ovanvningen var till skillnad frn nedervningen oinredd, frutom ett rum p ena gaveln. Men hr fanns inte ngra saker eller mbler, bara revor av den solkiga, blommiga tapeten som fladdrade i luftdraget frn fnstergluggen glaset dri hade nmligen fallit ur. En fana av virkad gardin fransade i vinden. Hrifrn hade man fri utsikt ner ver n och till Kattmannens hus. Det var nog drfr som vi tyckte om att vara hr.

Jag gick runt huset. Det luktade tr och fukt ifrn vggarna och det droppade frn takutsprngen. Jag ville stta mig p den stora, flata stentrappan framfr drren p baksidan, den som ledde direkt ut i trdgrden. Den rdaktiga stenen var torr och varm i solskenet. Trdgrden var nstan fri frn sn. Den kraftigt toviga grsmattan hade frhindrat snn frn att milt svepa sitt tcke ver den. Knotiga, vervuxna frukttrd hade vl ocks gjort sitt till, och den stora gamla ekens skyddande grenar. Och kanske hade det blst nerifrn nejden, vem vet. Mrkligt var det i alla fall, denna kala flck som omgav grden, mitt i allt det rena, vita. Som en , mitt i havet degrden var en , Cattis och min . Och i trden blommade krsbrsblommorna, grenarna tckta av miljontals skira, gnistrande kristaller. krarna vita, bljande vgor. Men snart skulle de vl smlta undan och sklja bort. Gra markerna sanka och srjiga. verallt bara bruna, smutsiga flt och en brun som svmmade ver. Det var trkigt att havet 26

lg s lngt borta, dr i fjrran p andra sidan staden. Jag strckte p halsen frn min plats p trappan fr att se om jag inte kunde skymta ngot av havet. Fast det visste jag ju att man inte kunde, inte heller Kullabergs vlknda siluett kunde man se. Byn lg fr lngt int landet. Bara flten och raden av villor, dr sjok av sn fll av och blottade svarta, rda och bruna tak. Men borta p vgen mellan husraden och krarna kom Catti gende. Jag knde genast igen den rd- och vita toppluvan och hennes stt att g, liksom svnga med armarna. S hon hade vaknat nu. Det frvnade mig lite att hon sovit nda tills nu, hon brukade alltid vara uppe tidigt. Oftast var hon i skolan lngt fre mig, och p helgerna var det snarare hon som kom och vckte mig om hon var i farten och ville att vi skulle hitta p ngot. Fast man visste aldrig riktigt med Catti. Det var mer Birgitta som hade varit konstig. Jag satt kvar p stenen och vntade p henne, sg hennes gestalt bli strre och strre i takt med att hon nrmade sig. h, vad jag r trtt p alltihopa, sa hon nr hon satte sig ner bredvid mig. Vad? ville jag veta, men hon svarade inte. Vi satt tysta bredvid varandra och jag tnkte att hon kanske menade snn, fr hon skrapade av sina allvdersstvlar mot trappkanten och stampade dem sedan fria frn sn. P nytt frskte jag frammana bilden av n och delade den med Catti, men hon verkade frnvarande och lyssnade bara frstrtt. Sedan sg det ut som om hon log, jag var inte riktigt sker, och pltsligt avbrt hon mig: En Tnk den som kunde f bo p en alldeles egen Hon strckte p sig som en katt i solen och reste sig upp. Fast det r ingen . Och jag r s trtt p det hr gamla huset. Jag tittade frvirrat upp i hennes ansikte. Vad menade hon? Man borde sticka ngonstans. Det ska du ju, sa jag lgt. h, jag menade inte det dr, det om stan. Frresten r stan inte s lngt borta. Vart vill du sticka d? Hon sg ut ver de vita vidderna och funderade. Jag vet inte, sa hon, till ngon annanstans n hr Jag reste mig ocks och vi gick ver grsmattans frosttorra tuvor, ner under pple- och krsbrstrdens knotor. P ett stlle hade ngra brder fallit ur det murkna staketet och hr tog vi oss igenom fr att komma ut p kern. I kanten mellan den sntckta kern och trdgrdens barmark stannade jag upp. Nu var det inte lngre ett hav, det var den ddliga knen som omgrdade Oz, landet som jag lst om i bckerna. Tog man ett steg ut i knen frintades man p en gng. Men i landet Oz kunde ingen d. Det var landet jag lngtade till. Men jag ville 27

inte sga ngot om det till Catti, jag tnkte att hon kanske skulle tycka att jag var barnslig som lste de bckerna. Dessutom var det ju bara p ltsas, s jag blundade och tog ett kliv rtt ut i snn, efter Catti. Nr jag ppnade gonen igen var Catti redan en bra bit framfr mig, p vg ner till n. Vnta, Catti! Jag hade verlevt. Hon stannade upp och vntade in mig, och nr jag kom fram till henne pekade jag p degrden. Snn lg kvar p taket och det gnistrade om huset. Det sg nstan bebott ut. Som om rk snart skulle stiga ur skorstenen. Titta, sa jag. Det ser dystert ut, sa Catti, se s taket ser ut. Och d sg jag det, hur huset liksom tycktes sjunka ihop. En fdelsedagstrta som fallit ihop nr kalaset r slut och gsterna gtt hem. Taket som nstan rmnade under tyngden av blt sn. Och himlen var gr. h, kom, vi skiter i det, sa Catti, jag har nyheter. Om Kattmannen! Vi fortsatte vgen ner till n. Sedan skulle vi f flja den en bit bort genom skogen, frbi Kattmannens hus en bra bit uppt byn, fr Catti hade en id om att vi mste till andra sidan om hans hus det var ngot hon mste underska dr. Nr vi kom in under trden dr n tog vid sa jag det: Har du ngon bstis? En dum frga, och det var fr sent att ngra den nu. Man mste tnka efter fre. Hon svarade inte genast. Vi gick vidare utmed n. Vattnet flt i stilla strmmar mot sitt utlopp borta i havsviken. Hon tog upp en gren frn marken och drog den i vattnet medan hon gick. Jag tnkte att hon kanske glmt att vi en gng gjorde precis som vi sett i ngon film eller serie p TV, om det var Anne p Grnkulla eller ngot snt, nr ett par vnner svor varandra evig tro genom att hlla varandras hnder ver en forsande bck. Fast vi hade inte haft ngon bck att tillg, s vi hade ftt st p var sin sida om diket lngs med kervgen. Jag kom ihg att det fanns en strng med smutsigt vatten dr som fick duga, enligt Catti, trots att det luktade illa. Man kunde anvnda blod ocks, sa hon. Om man skar sig i handen och blandade samman sitt blod. Men Vatten fick duga. Kanske hade hon glmt det nu, men andra sidan var det vl bara en lek, liksom allt det andra. Jag var inte ens sjlv sker p att det verkligen hade hnt, det kndes som s lnge sedan nu. Allting flt ihop och blev suddigt som genom trar, det som var d och det som var nu.

28

 Jag vet inte, sa Catti, som tydligen hade tnkt efter, en tjej som heter Anna, kanske. Hennes bror bor i London, vi ska sticka dit efter skolan har vi bestmt. Bort frn det hr. Hon slngde pinnen i n. Anna, vem var det? En tjej i Cattis klass, kanske. Jag frskte komma p ifall jag visste om ngon flicka i Cattis klass, eller p vr skola, som hette Anna. Anna bak och Anna fram. Det fanns mnga frsts. Ngon att dela blod med. Blod som r tjockare n vatten. Vilken Anna? En tjej bara, sa Catti.

Catti som en . Hennes alldeles egna . En plats lngt bort, upp havet.

29

I skolan (Jonathan)

Jag brukade faktiskt tycka om att spela basket i skolan. Det var en av de frsta sporter vi fick lra oss. Jag var lng fr min lder och kunde drfr med ltthet svinga bollen upp i korgen. Mina klasskamrater stod runt omkring och beundrade hur bollen fll p metallringen och bara ngon sekund senare gick igenom ntet. Sedan studsade bollen i gympasalens grna golv, ngon fngade den och passade till mig. Och s upp i korgen igen. Det var s enkelt, ingen hindrade mig. Lngre in p terminen fick vi lra oss reglerna, hur man fick studsa, hur man fick passa, var man fick st och inte st. Hur man fick rra sig och nr man inte fick det. Jag tappade lusten. Sedan dess har jag inte varit bra i idrott.

Skolan och byn, byn och skolan. Samma vrld och nd inte. Varandras kontraster och medbrottslingar. Skolan och byn som kommunicerande krl, en upp, en ner. Alltid skyldiga varandra ngot i uppgng och i fall. Frsta till tredje klass gick jag i den gamla byskolan i brunt tegel och hga vita fnster, mittemot kyrkan, p andra sidan byn i frhllande till dr vrt kvarter lg. Skolgrden omgrdades av stora ekar och om hstarna tcktes asfalten av ekollon som vi samlade upp och kastade p varandra. Nr jag brjade ettan gick Catti redan en klass ver mig. Om morgnarna stod hon vid hrnan in till vr gata och vntade p mig, sen hade vi sllskap. Vi gick gngstigen som lg nedanfr byns huvudgata. Det var en smal, asfalterad stig som lpte fram i en snka lngs med en liten bck och genom sm trddungar av bjrk- eller lnntrd. Och det regnade nstan alltid nr vi gick till skolan, nr jag tnker p det nu. Himlen var jmt gr och disig. Vi gick ensamma lngs den lilla stigen, skyddade av buskage och dis, och byn syntes nstan inte under de mrka trden. Bara vi hr p vg genom morgonens gr och tysta vrld, ikldda gummistvlar och jackor av gallon. Den oerhrda tystnaden mellan trden, Cattis leende ansikte under en knallgul sydvst. Men nr vi kom ut p andra sidan, vid biblioteket, uppenbarade sig gatorna och byn igen. Dr hade den legat hela tiden, och nu brusade det av bussar och trafik och mnniskor som var p vg, barn och vuxna om vartannat, strmmen av barn som sprang genom vattenplarna upp till den regnvta gamla skolan. Vid grindarna skiljdes vi alltid t.

30

 Vi ses sen d, sa jag och Catti sprang ivg till byggnaden dr tvorna hade sina klassrum. Fast oftast sgs vi sllan under skoltid. Jag brukade titta efter henne p rasterna, men jag antar att vi hade olika tider och inte rast samtidigt. Det fanns ju nd flera klasser och rskurser. Trappan upp till stora ingngen var hg och lng och av gr granit. Hgst uppe fanns det bnkar man kunde sitta p. Frknarna samlades ofta dr under rasten, delade en cigarett fast de visste att de inte borde infr barnen, och betraktade det som utspelade sig p grden nedanfr. En morgon stod en av killarna i klass 2 B och sprrade ingngen med en landhockeyklubba: Rstar dina frldrar p moderaterna? Om man svarade fel blev man inte inslppt. Salarna hade hgt i tak och dr uppe samlades damm och stoff och rster, men frknarna var snlla och tlmodiga. De plockade fram planscher i kartong ur de gamla frrden och visade oss hur vxter och djur sg ut inuti. Till frsta julen gjorde vi en gemensam bild av Jakobs stege och hngde upp i klassrummet. Frken skar ut en stege av guldpapp och vi fick rita var sin ngel med fladdrande vingar, som sedan skulle klippas ut och sttas upp omkring guldstegen. Lngst ner lg Jakob och drmde om himlen dr ovanfr. Alla killar gjorde mrkgrna nglar med skgg. Bara jag mlade en ngel med lngt, ljust hr och skir, bl klnning. Det ser ut som en tjej, sa Anders och tittade misstroget p mig. Men innan jag hann svara kom frken och samlade ihop nglarna. Hon sa ingenting om min ngel, fr hon hade munnen full av knappnlar som hon skulle anvnda fr att fsta nglarna runt stegen med. Men nr jag tog den med mig hem efter terminsslutet sa Catti att det var den vackraste ngel hon ngonsin sett. Vi fick lra oss svenska, matematik och O, rita och skriva sm bcker om oss sjlva vad vi tyckte om och inte tyckte om eller utifrn olika, givna teman: Mitt sommarlov, Frukt r godis och Rr inte min kompis. Och s hade vi idrott i den gamla gympasalen som luktade illa och hade duscharna i kllaren. Man fick springa naken ut ur omkldningsrummet genom entrn fr att komma dit ner, med ett hrt grepp om badlakanet s att ingen skulle pltsligt dra den t sig nr tjejerna kom nerfr trappan frn andra vningen dr de bytte om och duschade. Vattnet var iskallt och det lg en fet, ltt klibbig yta ver det gula klinkergolvet. Jag tyckte aldrig att jag blev riktigt ren efter vra gympalektioner. nd gillade jag skolan, med sina bnkar med lock, som vi kunde kl p insidan i vilket papper vi ville. Jag tyckte om de mlade bokstverna utmed vggarna och jag tyckte om lxorna och rknestavarnas olika frger. Jag tyckte om papphusen och palmerna vi gjorde av 31

grn kartong och gamla vinkorkar nr vi lste om Jesu liv under psken. Och jag tyckte om ekarna som stod alldeles gyllenbruna utanfr fnstren om hstarna, och ekollonen som tckte marken drunder. Men nr vi skulle brja i mellanstadiet fick vi lmna den gamla, bruna skolan och flytta till den stora, nybyggda skolan p andra sidan byn. Och Catti och jag slutade att ha sllskap till skolan, fr den lg mycket nrmre vrt kvarter och Catti brukade numera ha fr vana att springa dit i sista minuten.

Kenneth skrek s att det ekade mot vggarna i det vitkaklade duschrummet. Han kom ut igenom drren till omkldningsrummet, helt naken med handduken svingande i luften. Helikoptern! Men jag skrattade inte med, tittade i stllet ner i golvet. Frskte undvika att stirra p Magnus som jag hatade. Magnus med de bl gonen, den blonda luggen och det sneda leendet. Jag hatar honom, jag hatar honom! Han skrattade ljudlst, eller var det fr att han inte kunde f luft liksom kippande efter andan som en fisk och tittade p Kenneth och de andra killarna. Han drog p sig jeansen, men knppte dem inte genast. verkroppen var fortfarande bar. Man kan vl sga att han hade den mest vlutvecklad kroppen av oss alla. Och kanske var det drfr som jag ibland fick en impuls att vilja rra vid den. Knslan av att han hade ngot jag ocks ville ha. Att det r drfr som Jag satte mig p hnderna, stirrade i golvet. Farliga speglar verallt i omkldningsrummet. Golvet var den enda skra ytan. Ska du med hem en svng efter lunchen? Det var Jonathan. Jonathan med sin sneda snopp och kycklingbenen. Jag nickade och tnkte p att det nd var sant, det som Anders sa, att Jonathan sg ut som en kyckling nr benen i brstkorgen stack ut s dr. Jonathan var mager, mycket smalare n jag. Okej. Snabbt trampade jag i strumpor och skor, slngde ner de fuktiga gympaklderna i bagen. Ska vi g d? Men Jonathan var inte klar, han var alltid s lngsam. Han frskte f foten i ena strumpan samtidigt som han tittade bort, i riktning mot Kenneth och de andra killarna utanfr ingngen till duscharna. Hall? Okej, jag vntar utanfr s lnge. Magnus som flinade med Kenneth. Kenneth som tog tag i min jacka nr jag gick frbi dem: 32

 Hej, Erik ska vi runka tillsammans sen? Jag drog mig loss. Magnus som skrattade, inte ljudlst denna gng. Med full kraft. Tagga ner lite nu, killar. Det var Patrik, gymnastiklraren. Han var vl fyrtio och ngonting, nd uppfattade vi honom som relativt ung. tminstone i jmfrelse med de andra lrarna. Det gick rykten om att Patrik var svag fr tjejerna p hgstadiet och att han brukade smyga runt deras omkldningsrum. Han tog grna p dem under gymnastikvningarna och Kenneth sa att Patrik en gng blivit pkommen inne p toaletten tafsande p Linda B i 9 A, hon med de stora brsten och det mrka, svallande hret. Jo, det var sant Kenneth hade sett det sjlv. Patrik hade haft fingrarna inne i henne Fast kanske var det bara som man hittade p drfr att Patrik inte var gift och fr att man inte visste s mycket annat om honom. Patrik lade armarna i kors ver brstet och lutade sig mot drrposten mellan duscharna och omkldningsrummet: Tnk p att tvtta er ordentligt och ta deodorant p eftert ni vill vl vara frscha och lukta gott infr tjejerna sen, va? Suckar och flin. Drren gick igen efter mig. Skrnet dog bort i den tysta korridoren som luktade starkt av klor frn simhallen i andra nden av lokalen. Ftterna var varma och fuktiga i de osnrade skorna. De skulle komma att lukta. Skit samma. Jag hatade omkldningsrummet. Som jag hatade Magnus? Orden som slog tillbaka frn vggarna: fitta, pattar, kuuuken! Bg. Peddo. Jvla nrd. Vad glor du p? Jvla peddo. Hastiga rrelser skar genom luften, vskor som kastades mellan spelarna, tusentals skor att snubbla ver. Mina klasskompisar betedde sig ocks alltid mrkligt s fort de klev ver trskeln in dit. Som om de gick igenom en spegel eller nt, in i en sidovrld intill vr, dr allting stlldes under lysrrens starka, obarmhrtiga ljus. En vrld dr konturerna blev klarare. En plats dr alla ens skavanker kom i dagern. En vrld vars koder och regler jag varken behrskade eller frstod. Jag var ju bara ett barn, s det var vl inte mitt fel. Barn var de ocks fr den delen, inte mnga av oss hade fyllt tolv r. Kenneth fyllde r i januari och Jonathan i februari, precis som jag. Magnus var ett r ldre n oss andra, fr han hade gtt om ett r. Fast det var ngon annanstans han gtt i skola innan han kom till oss, i en stad uppt landet. Det slog mig nu att han var fdd samma r som Catti d. Det hade jag inte tnkt p frut. Jag vet inte varfr han fick g om en klass. Vr lrare hade inte berttat ngot om det nr han brjade hos oss i fyran. 33

Hon sa bara att det var viktigt att vi behandlade honom som vra andra kamrater. Att vi skulle behandla honom som vem som helst.

Jag brydde mig inte om att knyta skorna, skulle ju bara upp till matsalen. Nr jag var p vg ut kastade jag en blick bakt och fick syn p Catti i andra nden av korridoren. Hon kom frn simhallen och pratade och skrattade med en tjej med lngt, mrkt, nstan svart, hr. Jag hade inte sett henne tidigare vem var det? Hon hade en skinnjacka som knarrade och skramlade nr metallspnnen slog i bnken dr de satt med huvudena ttt ihop och snrade sina skor. Sedan frsvann de ut genom drren p andra sidan korridoren. Jag lyfte handen, men Catti sg mig inte. Pltsligt hade jag ingen lust alls att flja med Jonathan hem under lunchrasten. Var hll han hus frresten, var han inte klar ngon gng? Jag gick ut i den kalla vrluften. Hr och var lg rester av sn, smutsig och prickig av grus och lera. Bortslngda tidningar med grdagens nyheter. Jag funderade p om jag skulle hinna slnga in bagen i kapprummet utanfr vrt klassrum och bestmde mig fr att gra det. Jonathan fick vl vnta nr han kom ut. De lga skolbyggnaderna av orangertt tegel och svart korrugerad plt bredde ut sig i all ondlighet ver omrdet. Rad efter rad av klassrum med egna entrer och kapprum, mellanstadiet till hger och hgstadiet till vnster. Matsalen och idrottshallen med sin simbassng stod fr sig sjlv. verallt buskage av landstok och nypon, bruna och risiga efter vintern. Grdar med asfalt som redan grnat och spruckit. Bord och bnkar dr brder knckts eller lusats ner av klotter. Dessa hade dock ftt st kvar. Den vanligaste tgrden om ngonting gick snder var annars att bara ta bort det. Den strre innergrden dr det en gng funnits en liten springbrunn och kryddvxter var numera helt asfalterad. Cementringarna dr vatten frut porlade fylldes igen med sten. Kala grdar dr det ekar av rster som tjoar och tjimar och tjattrar. Ljudet av en kompressor p utsidan av matsalens rda tegelvgg som gr p hgvarv. Flaggstngslinor som slr i vinden. Hundratals ftter som dundrar fram ver asfalt och cementplattor. Smattret av regn mot korrugerad plt. P vg tillbaka till matsalen sg jag Catti och den dr flickan igen. De kom ut frn matan tuggande p knckebrd som smulade i hnderna p dem. Den ppna, svarta lderjackan fladdrade i vinden. Skrattande frsvann de t bilparkeringen till, bort och ut frn skolans omrde. Antagligen var det inte ngon god mat idag. Elever och lrare strmmade till och frn matsalen och jag hade redan tappat aptiten. Dr stod frresten idrottslraren med sina nycklar i ett snre om halsen. Han stod och pratade med en hgstadielrare i naturkunskap, 34

Lennart. Siv, som var klassfrestndare i Cattis klass kom ut ur matsalen i ttt samsprk med min klassfrestndare. Han nickade ivrigt och log stelt nr Siv pratade trots att jag visste att han inte hll med, vad de n pratade om. Siv var strng (det var allmnt knt) och Gran min lrare hade andra tankar. Han hade jobbat p en skola i Stockholm innan han kom hit ner fr ett par, tre r sedan. Ngra elever sprang frbi dem, skrikande och skrnande. Jag gick runt hrnan, ner till gymnastikhallens ingng igen fr att se om Jonathan hade kommit ut drifrn och stod och vntade p mig. Men han var inte dr. Kanske hade han gtt upp till matsalen d? Jag snurrade runt fr att spana efter honom och fick d syn p Tina. Instinktivt drog jag mig undan. Hon stod och pratade med tv tjejer som gick i sexan. Jag visste inte att hon knde dem. De verkade vara osams om ngot och pltsligt sparkade Tina en av tjejerna p smalbenet. Och s nnu en, tv sparkar. Sedan lg de p marken och brottades medan den andra tjejen stod och skrek p dem. Hon frskte dra undan Tina, men det var lnlst, det visste man ju. Hon slogs till hon var klar. Tina med sitt feta, rda hr och glasgon i stora, rosa plastbgar. Tina som luktade starkt och frnt av svett och ngonting annat och som pltsligt bara slog till nr man minst anade det. Nr hon blev arg slog hon, hon grt inte. Hon bodde hemma hos sin mormor och morfar eftersom hennes mamma inte kunde ta hand om henne. Eller ville, som Catti sa. Tina som kunde pressa sig alldeles intill en och vsa i rat: Akta dig du, jag vet vad du har gjort. Det var snt hon hittade p bara, som ingen begrep. Fast otckt var det ju nd. Nu hade den dr tjejen i sexan nd ftt vertaget, med hjlp av sin kompis som slog och klste Tinas rygg. Tina slet sig drifrn och sprang nerfr idrottsplanen, bort frn skolan. Tina blank av svett i sitt skra nylle. Smuts- och lerflckar p manchesterbyxorna som r ngra nummer fr sm. Trasiga glasgonbgar i en knuten nve. Inga trar. Hon kan gott ha det, skert var det hon som brjade. Hon r cklig. Jag gick drifrn, upp till matsalen. Patrik och Lennart stod kvar drutanfr, fortfarande pratande och skrattande. Tjejerna som brkat med Tina, bara ngra hundra meter drifrn, sprang upp frbi mig och krockade nstan med Patrik nr de kom om hrnan. De stannade upp och kastade med hret: Heej, Patrik Nej, hr ni, ta det lite lugnt va, sa Patrik och tog tag i den ena flickans axel. Hon slet sig loss, och fnittrande frsvann de in i matsalen. Jag fngade drren innan den gled igen efter dem. D sg jag att den ena tjejen hade blod p handen. Det rann i ett par droppar utmed

35

pekfingret. Hon gned bort det med andra handen, men nr jag tittade efter sg jag att det hade smetat av sig p drrhandtaget. Jonathan var inte i matsalen heller, antagligen hade han struntat i att ta och gtt hem utan mig d. Jag t p tio minuter och bestmde mig fr att g till lilla tantens affr p hrnan, som lg nra skolan och Jonathans frldrars blomsteraffr, fr att kpa lite godis. Fast nr jag kom runt matsalen, upp till parkeringen, sg jag honom. Han stod och pratade med Kenneth och Magnus, som satt p bnken utmed tegelvggen med tv tjejer jag visste inte vilka de var. De satt uppflugna p bnkens ryggstd med ftterna p sjlva bnken. Ytterligare tre personer var dr, killar Magnus och Kenneth brukade hnga ihop med. Det var Gustav, som ocks gick i vr klass, och hans brorsa Krille som gick i ttan. Och s var det Tobbe, Krilles kompis. Tobbe som hade en kort, mrkgrn jacka som Catti tyckte var ful, och den var full av psydda mrken. Hans morsa syr p dem, berttade Catti fr mig en gng. Hon har nog ingen aning om vad de betyder Magnus, Kenneth och Gustav brukade spela fotboll eller landhockey p rasten eller hnga med Krille och Tobbe runt de andra killarna p hgstadiet som hade mopeder. Gustav och Tobbe rkte, trots att man bara fick gra det i rkrutan bakom hgstadiet. De skrattade, men jag kunde inte hra riktigt vad de sa. Jag saktade in p farten, rrde mig sakta upp till dem. Hoppades att Jonathan snart skulle se mig s att vi kunde g. Nr jag kom nrmare hrde jag att Jonathan ocks skrattade. Men han sg osker ut. En av tjejerna fick nu syn p mig: Hej. Vart ska ni, frgade den andra. Jonathan hade tittat upp och gtt ngra steg mot mig. Titta p paddorna, sa han. Jag ville bara sjunka genom jorden. Men det var sant, Jonathans frldrar hade en liten damm i affren dr det fanns skldpaddor. Ibland brukade jag hnga med Jonathan hem p rasterna fr att mata dem. Kom, vi sticker nu, sa jag lgt till Jonathan, men han stod kvar. Vnta. Det var Gustav som drog ett sista bloss p cigaretten och sedan fimpade, tittade p Tobbe och flinade innan han kom fram till oss. Han fltade sina hnder samman till en skl och frgade Jonathan: Vill du bada i det hr badkaret? 36

Jonathan sg osker ut och skrattade lite, s dr som han brukade nr han inte visste vad han skulle sga. Sg JAA, sa de tv tjejerna i kr. Okej d, sa Jonathan och skrattade. Han krde sina hnder i byxfickorna och backade lite ifrn Gustav. Och nu grinade Gustav och vnde p de sammanfltade hnderna och sprattlade med alla sina fingrar: Med alla dom hr tjejerna??? Alla garvade, tjejerna msom flsade och msom skrek av skratt. Bara Tobbe stod tyst och flinade brett med sin cigarett rykande i ena nven. Eller du kanske hellre badar med killar, sa Tobbe pltsligt. Och nu tyckte jag att det blev fnigt s jag ryckte i Jonathan och sa kom-nu-vi-sticker. Jonathan gillar killar, sa den ena tjejen, hon som hade askblont eller rttfrgat som Catti brukade kalla det hr och smink inkletat i hela ansiktet. D vnde sig Jonathan ntligen om och fljde med, men Gustav ropade och visslade efter mig: Du, Erik, vem gillar du d? Lgg av, sa jag. Du kanske ocks gillar nn kille, va? Men han skrattade inte nu. D sa jag det, jag sa: Catti, sa jag lgt, jag gillar Catti. De magiska orden och vi kunde g drifrn. Jag ngrade genast att jag hade sagt det. Tnk om hon skulle f reda p det. Fan ocks. Catti som alibi. Jag ville ju bara att de skulle lmna mig ifred. Vi hade kommit ut frn skolans omrde, ner p vgen bort till Jonathan. Redan nu kunde vi se vxthusen bakom blomsterhandeln. De glittrade i det matta solskenet. Skulle du inte ta, frgade jag. N, jag skiter i det, sa Jonathan och sparkade undan en isklump som lg p vgen. Den sprtte ivg i tusentals smbitar, som ett krossat glas. Jag r nd inte s hungrig, lade han till.

P vxthusens insida rann rnnilar av den varma fukten. Parkeringen, gatan och byn p andra sidan glasrutorna frsvann och tonade ut i imman, som p film. Jonathan lt drren sl igen av sig sjlv. 37

Slam. Han var s van vi den hr miljn. Hade det varit jag som bodde hr skulle jag ha tryckt igen den dr drren av glas, frsiktigt, frsiktigt. S att kakaduorna inte skulle brja skrika s fort de mrkte att ngon kom in: Goddag, goddag. Det luktade ljummen jord och grna, saftstinna blad. Emellant starkt och stt ifrn ngon blomma. Bara fglarnas och vxternas ljud omslt oss, porlandet av en vattenstrle i den lilla skldpaddsdammen. Vi satte oss ner p dammens cementkant. Skldpaddorna stod i stela poser p stenarna runt om i dammen, strckte p halsarna och iakttog oss. En simmade lngsamt under vattenytan. Jonathans mamma kom frbi och strk honom ver hret. Han ryggade inte undan som jag skulle ha gjort vid en sdan mhetsbetygelse infr en kompis. Har vi ngra kakor, frgade han henne. Det finns nog lite kex i brdkistan, sa hon. Se efter sjlv. Hon hade ett grnt frklde av ett styvt tyg, och en sekatr hngande i ett snre fst vid byxlinningen, och hon rrde sig lngsamt men bestmt fram genom vxthuset. Snart var hon frsvunnen bakom ett vldigt fikontrd. Jonathan och jag gick upp till affren, in bakom disken till ett rum som Jonathans pappa kallade fr packrummet och som lnkade ihop affren med bostadshuset. Jag tog ett par Mariekex ur paketen som Jonathan rckte mig. Han hllde upp mjlk i ett glas och frgade mig om jag ville ha, men jag sa nej. Han drack ur sitt glas i ett svep och fyllde upp p nytt. Jonathan luktade alltid svagt av mjlk. Sjlv gillade jag inte att dricka mjlk och frstod inte folk som bara kunde hlla i sig det s dr. Jag tyckte det smakade unket. Jonathan tog sitt glas och kexen med sig och vi gick upp till hans rum. Det var nnu en stund innan vi skulle vara tvungna att vara tillbaka i skolan igen, efter lunchrasten. Han satte sig p snurrstolen vid skrivbordet framfr fnstret, jag slog mig ner p sngens grna verkast. Jonathan blev en svart siluett mot ljuset ifrn fnstret och jag fick svrt att urskilja hans ansiktsdrag. nd kunde jag frn min plats ltt bara strcka ut armen och tnda taklampan. Men jag knde inte fr det. Jonathans frsiktiga tuggande p kexen, srplandet av mjlk. Jag tnkte p flickan som Catti var med. Jag hade inte sett henne tidigare. Var hon ny p skolan? Var det kanske hon som Catti menade hromdagen, hon som hette om du vill kan jag vara med p det, sa Jonathan. 38

 Va? Anna, hette hon. Jag kom ihg det nu. Jo, sa Jonathan, ditt projekt, jag kan hjlpa dig med det allts. Om du vill. Jag hller p att lsa boken nu. Han snurrade runt till skrivbordet och vnde sedan tillbaka med en bok i handen. Jag kunde inte urskilja titeln i motljuset s jag strckte mig fram och tog den. Trollkarlen frn Oz. Vi hade ett projektarbete i bilden och sljden och om vi ville kunde vi jobba parvis. Jag visste redan vad jag ville gra, det hade med landet Oz att gra. Jag hade en tanke om att bygga en karta ver landet, som en modell med figurer och hus och s. Landet Oz fyra landskap med Smaragdstaden i mitten. Landet Oz som en , omgrdat av en ddlig ken Jag svarade inte genast. Jag visste inte riktigt varfr, men det hr var ngot jag ville gra sjlv. Jag ville inte dela det med ngon, allra minst med Jonathan. Det hr var min grej, inte ens Catti visste ngot om den. Jag lade boken p nattygsbordet. Det finns fjorton bcker, sa jag. Man mste ha lst alla Jonathans mjlksrplande gjorde mig illamende, eller var det fr att jag tit fr snabbt innan. Han var tyst en stund, sen sa han: Vi mste g tillbaka nu. Jag kunde fortfarande inte se hans ansikte. Nr han vnde huvudet i profil mot fnstret sg jag hur hans adamspple rrde sig upp och ner nr han svalde det sista av kexet.

Skolan och byn, byn och skolan. I byn bor det mellan tre- och fyratusen invnare, jag vet inte s noga. Sjuhundra elever gr i skolan. Dit kommer ven barn frn byarna runtomkring oss, byarna uppifrn sen och grdarna nere p sltten. Nr jag gick hem den dr eftermiddagen hll det redan p att mrkna. Blekrosa strk av en sol p vg ner. Strimmorna ver himlen liknade ett par knotiga hnder. De strckte sig efter byn, frskte greppa efter den och omfamna den. Jag var p vg ver den stora vgen in till vrt omrde nr jag pltsligt fick en snboll i huvudet. Jvla snobb. Jag vnde mig om, det var en kille jag aldrig sett frut. S r byn nd inte s liten som man tror. Jvla snobb varfr sa han s? Jag hade en ny vrjacka som jag tagit p mig trots 39

mammas protester. Hon tyckte att det nnu var fr kallt fr vrklderna. nd var det ju snart april. Jvla snobb, kanske var det drfr. Men det var vl inget fel p min jacka? Snbollen hade inte varit hrd, snn var isig och sprd och fll snder nstan av sig sjlv innan den ens trffade mig i huvudet. Och jag tnkte att snart var allt det hr ver. Det var den sista snn, snart skulle den vara helt borta. Vren var p vg. Jag gick den stora grningen mellan vgen och vrt kvarter. Hr brukade grannarna stta upp midsommarstng och dansa tillsammans. Sm grodorna, grinolle och sju vackra flickor i en ring. Hannas pappa spelade dragspel. Jag avskydde att dansa, en svettig hand som slet och drog en runt, runt. Senare p midsommarkvllen hll man fest i ngons dubbelgarage som pyntades med bjrkris. Det luktade olja och slokande bjrklv om vartannat. Jag skyndade p mina steg ver grsplanen, jag ville hem. Intill grningen lg Tinas mormors och morfars hus. Tina. Egentligen borde jag vl tycka synd om henne. Men jag var lite rdd fr henne, och hon luktade illa. Strre delen av det gula tegelhuset doldes av en yvig och tt tujahck, men gaveln stack upp ver den och dr i fnstret rrde sig en gestalt. Var det Tina som stod dr uppe och tittade ut?

40

Aldrig vara vid n

Hatar du ngon? Det var Catti som frgade. Vi satt i solen bakom kiosken borta vid vgen som ledde ner till Kattmannens hus. Vi hade kpt godis och klubbor de dr sega, vita med salt lakrits inuti och vi kunde inte bestmma oss fr om vi skulle g vgen bakom Kattmannens hus fr att komma tillbaka hem, eller om vi bara skulle strunta i det. Jag hatar Vivianne Olsson, fortsatte Catti nr jag inte svarade, eller Ohlson som hon stavar det, O-H-L-S-O-N. Jag tittade frgande p henne Vivianne Olsson, det visste jag inte vem det var. En tjej i sjuan, frklarade Catti, hon brukar hnga med Tobbe och dom. Dom r typ kompisar. Varfr hatar du henne, frgade jag och funderade p om det kunde vara en av de dr tjejerna som var med och skmtade med Jonathan hromdagen. Vad hade Catti med henne att gra? Jag bara gr det, sa hon och ryckte p axlarna. Man str sig p henne. Jag funderade p om jag hatade ngon, verkligen hatade ngon. Nr jag var liten brukade jag skriva ner saker i en liten bok. Snt som jag tyckte om, som mina favorithundar till exempel: Roxy, Lajka, Cina och Flower. Eller vilka matrtter jag tyckte bst om. Lasagne r fortfarande det bsta jag vet. Och s skrev jag upp mina kompisar: Hanna Petra Linda Jonathan Men sen nr jag trffade Catti strk jag ver allihop och skrev Catti verst p sidan. Utom Jonathan, han lt jag nd st kvar. Jag tyckte fortfarande om Jonathan. Fast jag behvde egentligen ingen annan n Catti. Och Jonathan hade jag frt upp p listan mest fr att vi brukade leka med varandra i skolan, eller nr jag inte kunde vara med Catti. Och fr att det skulle st med ngon kille ocks, ifall ngon rkade lsa. Erik, tjejtjusaren. Jonathan som en dlig urskt. Jonathan som substitut, ett stt att erstta en brist, fylla ett tomrum. Ett bevis p Cattis och min vnskap. 41

Tina stod inte med ngonstans i min bok, betydde det d att jag hatade henne? Jag gjorde aldrig ngon lista ver de jag inte tyckte om. Men jag sa hennes namn nd, mest fr att jag inte kom p ngon annan. Tina, som ibland dk upp och pressade oss att leka med henne p lekplatsen, gunga och snt dr. D gjorde vi det fastn vi tyckte att hon var barnslig och obehaglig. Hon knuffade ens gunga s hrt och skrattade nr man bad henne sluta. Nr vi varit med henne en stund brukade vi alltid komma p ngon urskt om att vi mste hem eller att vi var tvungna att gra ngonting annat som var mycket viktigt. Oj, r klockan redan fyra, jag mste hem skulle inte du handla till din mamma ocks? Jo Jag mste ocks sticka, hej d, Tina. S gick vi var och en t olika hll fr att sedan tersamlas bakom det stora kastanjetrdet vid busshllsplatsen, strax utanfr vrt kvarter och utom synhll frn Tinas hus. Nu kunde vi fortstta att leka utan henne. Tina mrkte aldrig ngot, hon fortsatte bara att gunga, stende p gungans gamla bildck, allt hgre och hgre. Hon bara nickade, sa inte ens hej nr vi gick. Gungans kedjor gnisslade ver den dsliga lekplatsen. Tina, sa jag, jag hatar Tina. Catti bet i sin klubba s att det knastrade, och fnissade mellan tuggorna: Och Australien, frsts. Jag skrattade. Solen sken och jag tnkte att det nd var Catti och jag. Anna var som bortblst, hade smlt med snn och runnit bort och undan i gatubrunnarna. Nicke och Lisen, fortsatte hon. Och Madeleine och hennes fula kompisar i 7 A. De sistnmnda visste jag inte riktigt vem det var, men det gjorde inget, kanske var det ngra som ocks hrde ihop med Tobbe och Vivianne Olsson. Det var sknt att ha ngon att hata tillsammans med Catti, ngonting vi delade. Som srskiljde oss frn mngden och stllde alla andra utanfr. Som att ha en hemlighet gemensam. Vnner delar hat och hemligheter. Catti strckte p sig. Trots solskenet blev det fr kallt att sitta stilla. Det blir aldrig vr, suckade hon. Jo, sa jag. Det blir det nog. Men nd var jag inte riktigt sker. Vad ska vi hitta p? Vi kan g hem och kolla p video? Vampyrernas natt, freslog jag. Nej inte det kom! 42

Det var lrdag frmiddag. Jag hade inte trffat Catti p ngra dagar. Eller p flera veckor kndes det som. Jag hade skt henne hemma dagen efter snbollsincidenten. Jag ville hra vad hon trodde om det hela och om hon kanske visste vem det kunde ha varit som kastade bollen. Birgitta ppnade och sa att Catti inte var hemma. Hon skulle visst ngonstans efter skolan. Nr kom hon hem d? Det kunde Birgitta inte svara p. Sen nr jag ringde i telefonen p kvllen svarade ingen. Hundra signaler gick fram. Eller kanske inte hundra, men tjugo. Minst. nd var det tnt i Cattis rum. Sen hade jag sjlv lite annat att gra, saker kom emellan. Och Catti skte mig inte. Hon hll sig undan. Inte ens i skolan syntes hon till. Jag tittade efter Anna, men inte heller henne sg jag ngonstans. Fast andra sidan var jag inte helt sker p hur Anna sg ut. Jag hade bara sett henne tv gnger och mest kom jag ihg den dr svarta skinnjackan. Jag var inte ens sker p att det var hon som var Anna. Kanske fanns det inte ens ngon Anna? Med Catti kunde man aldrig riktigt veta. Jag fick hlla till godo med Jonathan. Och p stt och vis var det lttare n att vara med Catti. Ngonting man kunde stnga av och p nr man sjlv nskade det. Som man visste var man hade. Jonathan ville grna driva runt p byn eller g hem en svng under rasterna och trots att jag hellre stannade p skolan s att jag kunde spana efter Catti, fljde jag med honom. P tjugo minuter hinner vi fram och tillbaka, det r lugnt, sa han. S fort klockan ringde ut grep han sin jacka p kroken i korridoren och strtade ut, raka spret mot grindarna ut frn skolgrden. Utan att se sig omkring, eller ver axeln, som jag alltid gjorde fr att se om Catti var ute. Och i och fr sig var det ganska sknt att komma ut i luften och lmna skolans omrde fr en stund. Den sista snn frsvann p ngra dagar. Solen torkade upp asfalten, och drivor med grus och smsten dammade verallt p gatorna. Tussilagon blommade runt den gamla smedjan som lg mitt i byn. Smedjan med sina krossade fnster, och som snart skulle rivas fr att ge plats t en rcka radhus ngot som mnga var skeptiska till eftersom man inte visste vem som skulle komma att bo dr. Socialfall, som tanten Gudrun sa, det artar sig till rena slummen. nd hade man inte brjat bygga nnu. Och frresten fanns det redan ett omrde med radhus i byn, kanske var det det alla tnkte p. Jag tror att Magnus bodde dr. Man vet vad man har, inte vad man fr.

43

 Det blir ingen mer tussilago nu, barn, sa hon och vaggade ivg uppt bygatan, stdd p sin kpp. Plocka blommor medan ni kan, nynnade hon. Men vren hade knappt brjat ens och hela sommaren lg ju framfr oss, tnkte jag. Fr bara ngra dagar sedan var marken hr tckt med sn. Sen kom jag p att det kanske var lika bra d, att jag inte hade ftt tillflle att bertta om det dr med snbollen fr Catti, och jag bestmde mig fr att inte gra det. Det kndes inte lika viktigt lngre. Catti skulle kanske tycka att det inte var ngot att bry sig om. Jag bestmde mig fr att inte ta risken. S en dag ringde det p drren och dr stod hon. Typiskt Catti, bara-s-dr. Som om ingenting hade hnt. Och det hade det ju inte heller. S kndes det i varje fall nu, dr vi satt med vra klubbor p bnken bakom kiosken. Visst skulle det bli vr, det blev det ju alltid. Kom hade Catti sagt, och d gjorde man det. Kom, Erik, kooom, viskande och spklikt vsande, fljt av fnitter. En rst som manade och lockade och skrmde p samma gng. Jag reste mig frn bnken och fljde Catti nert vgen t Kattmannen till. I vgkrken, innan backen sluttade kraftigt nert dalgngen dr n flt fram, skulle vi vika av till vnster, dr skogen tog vid. P s stt skulle vi nrma oss huset utan att bli sedda, dolda av skuggorna mellan trden. Vgen lg framfr oss, torr och grusig efter vintern. Jag tyckte om den dr vgen, man visste vart den ledde och nd inte. Man kunde aldrig veta vad som skulle hnda. Bst tyckte jag om den om somrarna nr luften dallrade ver den torra asfalten eller nr den lg skimrande gul av bjrkpollen ifrn skogen. Och om hstarna nr marken tcktes av lnnarnas stora, gula lv Dr vgen krker sa Catti. Catti slngde pinnen efter klubban p marken, sg sig hastigt om och lyfte undan en granruska. Hon frsvann in under trden. D kom jag p att det faktiskt fanns ngon jag hatade: Magnus. Kanske borde jag ha berttat om det fr Catti? Men jag kunde inte riktigt frklara varfr, och hon skulle skert frga om det. Det luktade gamla granbarr ifrn skogen och ruttet efter lv som bltts upp nr snn smlte undan. Jag sg mig ocks om ver axeln innan jag fljde efter Catti. Varfr hade hon gjort s, var vi frfljda? Men ingen syntes till, vgen lg de bakom oss. Det var vl Cattis fel d, fr att hon hade gjort s dr. Alltid skulle hon frska skrmma upp en, bara fr att

44

gra det hela roligare. Som nr hon ltsades kasta insekter eller spindlar p mig. Och som med Kattmannen, frsts. Nej, man visste aldrig med Catti. Jag knde mig faktiskt iakttagen. Catti hade alltid sina ponger.

Kattmannen och Kattmannens hus. Det r dit vi r p vg nu, dit vi alltid varit p vg. Jag kan inte kretsa runt det lngre, fr eller senare mste jag bertta om det. Precis som Catti gjorde innan hon visade det fr mig. Fr nr jag tnker tillbaka p det nu, r det s det ter sig. Hur hon gradvis snrjde in mig i det. Som i en spindelvv, och nr man slutligen fastnar ja, d r man fast. Jag vet ett stlle, du fr inte bertta fr nn Var r det d? Nere vid n. Man fr inte vara dr. n sen, ska du med eller inte? Jag vet inte, jag mste frga mamma. h, skit i det d. Vi var i dehuset och Catti stod i fnstret p vindsvningen och tittade ut. Vi hade lekt hela dagen men nu brjade det skymma, och jag var hungrig och trtt. Vi kanske kan gra det imorgon, Catti? Inget svar. Catti? Ska vi g hem d? Mm, vi fr se, sa hon, g du. Och nr jag var halvvgs nerfr den vindlande trappan ropade hon pltsligt: Frresten, imorgon gr inte. Varfr d, ropade jag tillbaka, och d kom hon rusande frbi mig, skuttade utfr trappan i tre, fyra steg, flg sedan ut genom drren, ut i skymningen och hennes rst ekande i takt med den murkna drren som slog i vinden och gnisslade p gamla gngjrn: Jag-kan-bara-inte. S-det-s.

Eller s berttade hon en historia, en sdan hon hade skrivit ner till vr historieklubb: den om brllopsfesten. 45

 En man skulle en gng gifta sig, lste hon, och i stora salen i hans hus dukade man till fest: vit duk ver det lnga bordet, bsta kaffeservisen av guld- och blommnstrat porslin, vaser i silver och kristall med rosor och syrener ifrn trdgrden. Hela byn hjlptes t att baka till festen Hur gick det d, frgade jag, otlig ver Cattis lnga beskrivning av vilka kakor och bakverk som stlldes fram p bordet, vetekrans, smkakor och kex, vaniljbullar och trtor i marsipan och kristyr. Hon tittade upp frn sitt pappersark, en sida slarvigt riven ur ett kollegieblock. Hon stack och kom aldrig tillbaka. Brllopet fick stllas in, alla gsterna reste hem. Catti tystnade, lt pappret sjunka ner i knet och sg drmmande framfr sig. Sedan sa hon med s lg rst att jag fick bja mig alldeles nra intill hennes ansikte fr att kunna hra vad hon sa. Salen fick st dukad med allt porslin, alla kakor och blommor s lnge mannen levde. Han hoppades vl att hon skulle komma tillbaka Jag log, var fick hon allt ifrn? Den r bra sa jag. Catti ryckte p axlarna och knyckte p nacken. Hon vek ihop berttelsen och stoppade ner den tillsammans med samlingen av historier i vr pltlda: Den r sann, sa hon. Jag tvekade. Tror du mig inte? Vad skulle jag tro d? Du fr tro vad du vill, sa hon.

Naturligtvis fick man inte vara vid n, det sger kanske sig sjlvt. n med sitt slingrande frlopp, med sina pltsliga strmmar som drar ner en under det bruna vattnet och fr en utmed flodens frlopp, bort och ut frn byn. Och klder som tyngs av vatten, fastnar i knotiga grenar p ns botten, lmska grenars lmska hnder som griper tag och hller en kvar under ytan hur man n kmpar fr att komma loss. Ibland r det dessutom farligare att kmpa emot. Fr d drabbas man av panik och frlorar kontrollen. Nej, naturligtvis fr man inte vara vid n. Det sger sig sjlvt.

46

nd var det dit vi mste g, frklarade Catti. Fr det var dr Kattmannen bodde han med brllopsfesten. Kattmannen? Ja, det r s han kallas frstr du Kom. Kooom.

Kattmannens hus. Duggregnet smattrade mot vra regnjackor, min gul och Cattis mrkt grn, dr vi hukade under en flderbuske alldeles vid stranden, med Kattmannens ljust grna trhus i blickfnget mellan grenverket. Regndroppar fll och slog i ns grumliga vatten. De bildade ringar som spred sig i vidare och vidare cirklar, tills de blev s stora att de brast mot ns kanter. Vi satt tysta och jag frestllde mig hur det sg ut drinne nu: blommor som vissnat och mist sin frg, kakor och trtor som skrumpnat ihop och mglat, dukningen versllad med damm och spindelvv som hngde i klasar frn takkronan av kristall. r det verkligen sant, frgade jag. Catti ryckte p axlarna: Det r bara vad man sger frsts. Hon spnde gonen i mig: Jag vet ngonting annat ngonting mycket vrre Jag kunde knappt andas. Catti tystnade. Regnet kade i styrka och jag knde hur det rann in under kapuschongen, en rnnil av kallt vatten som kittlade mig i nacken och fortsatte ner utmed ryggraden. Kattmannens grna trhus, en stor kk mitt inne i skogen. En lnga med spetsiga gavlar som hoppat upp och lagt sig p en hg, murad stengrund. Lnga, smala fnster frdragna med skira gardiner, ett inre dunkel som bara lt sig anas genom de matta fnstren. Och s alla dessa katter som strk runt huset och i trdgrden, ver grdsplanen, satt i trden. Det var vl drfr Catti kallade honom fr Kattmannen. Vi kunde rkna till inte mindre en sju stycken, och om den svarta rrelsen uppe i gavelfnstret som Catti fngade i gonvrn var en stor, smidig, svart katt s blev det tta. Men som Catti ppekade: det kunde ju ocks vara ngonting helt annat. Ngonting mycket vrre. Nu var hon dr igen. Jag vntade. Snart skulle mrkret falla, jag visste att jag borde g hem, mamma och pappa vntade. De visste inte ens var jag hll hus. Kanske var de ute och letade? nd kunde jag inte rra mig, n mindre resa mig ur den obekvma stllningen under den dyblta flderbusken. Mina ben hade domnat. Jag tror nmligen att Kattmannen inte finns verhuvudtaget. Inte p riktigt, i alla fall. 47

 Vad? Jag frstod inte vart hon ville komma. En rdrandig katt flt pltsligt ver grdsplanen, hukade sig i regnet, sprang upp p verandan och kurade ihop sig p rcket. Man ser inte till honom, fortsatte Catti, och ingen vill bertta ngonting om honom. Jag frgade Gudrun hromdagen, och d sa hon bara att det fanns ingenting dr vi skulle bry oss om frresten fick vi inte springa och leka nere vid n. Men det var ju hon som en gng berttade om brllopsfesten, fast det ville hon inte knnas vid nr jag pminde henne om det Jas, det var drifrn Catti hade ftt sin historia. D var det allts sant, inte ngot hon sjlv hittat p. Mm, sa jag, det r konstigt att hon inte ville sga ngot. Men hon kanske inte vet heller. Ngonting r det. Har du frgat din mamma? Birgitta?! h, hon vet ingenting, fns Catti, och upprepade terigen: Ngonting r det. Det hade slutat att regna, men i gengld var det helt mrkt nu. Katterna kom frn alla hll i trdgrden och skogen, strk uppfr trappan och samlades p verandan. Inte en lampa lyste inne i Kattmannens hus. Det tycktes tomt och de. Kanske hade Catti rtt, kanske fanns han inte p riktigt. Men brllopsfesten d? Och salen dr inne Ngonting var det. Ngonting mycket vrre, hade Catti sagt. Men vad menade hon d?

Nr vi senare kom tillbaka till kvarteret och gatan, dyblta och smutsiga, hade gatubelysningen tnts och i ljuset under lyktan utanfr Cattis hus stod mamma, pappa och Birgitta. Tanten Gudrun var ocks dr. Dr r ni ju. Det var Birgitta. Hon vnde sig till de andra: Jag sa ju att de skulle dyka upp nr som helst. Var har ni varit? Mammas rst var lttad, men jag anade en viss irritation. Vi har varit nere vid Kattmannens Catti avbrt mig genast: Sch! Pappa sg frbryllad ut: Var r det?

48

 De menar nog nere vid n, sa Gudrun, det dr huset som ligger precis jag har sagt till flickan att hon inte ska vara dr. Nej, hr ni pappa var barsk nu jag ju sagt att du inte fr leka i nrheten av n, Erik, det r mycket farligt. Jag tyckte alltid att mina frldrar hade en tendens att upprepa sig. Men de hade kanske en pong med det. Vad har vi sagt, Erik? (Mammas rst.) Nu fll Gudrun in: Det r inget fr er att leka dr, det r bara en gammal gubbe, inget roligt fr er. r det det dr stora, grna huset som ligger p andra sidan n? Mamma vnde sig direkt till Gudrun. Gudrun nickade och hjde ett finger ver munnen. Mm, sa mamma, jag tycker ni ska lta honom vara ifred, det r inte alla som vill ha en massa barn springande. En del mnniskor vill vara lite fr sig sjlva Men vi har inte gjort ngot, brjade jag, men avbrts genast av pappa: Ni ska inte vara dr. Punkt. Hrde du inte vad mamma sa? Dessutom har jag ju sagt att ni inte fr vara i nrheten av n Han tittade p Birgitta, som varit tyst. Ja, nu r de i alla fall hr, sa hon, slutet gott, allting gott.

Men strax innan jag skulle g och lgga mig den kvll ringde Catti. Frlt att jag sa nt, sa jag s fort jag hrde att det var hon. h, sa Catti, det glmmer de snart, gr inte om det bara men hrde du? Jag sa ju att det var ngot Och vi ska ta reda p vad! Jag hade lovat mamma och pappa att inte g i nrheten av n och Kattmannens hus igen. Men hur skulle man kunna hlla ett sdant lfte? Precis, sa jag, men du: vad var det som du skulle bertta innan, det dr om Kattmannen som var mycket vrre, sa du? Det blev tyst i den andra nden av luren, men ven om jag inte kunde se det frstod jag att Catti log: Det r fortsttningen p berttelsen om brllopsfesten, sa hon. Mrkret som lgrar sig utanfr mitt fnster. Den lilla lslampan ovanfr sngen riktad mot vggen kastar snedvridna skuggor ur sitt indirekta ljus. Mumlandet av rster om politik och olsta styck- eller statsministermord frn en TV i rummet intill. Signaturmelodin till en spa 49

som klingar ut. Rster om barnamord och pedofili, om sjukdomar och svlt som skljer ver vrlden som en syndaflod. En vrld som bleknar bort i bltt ljus, bara Cattis lga rst alldeles intill mitt ra. Jo, sa hon, det var ngra som hade hrt om den dr brllopsfesten och som ville ta reda p om det kunde vara sant Var de barn, frgade jag. Ja Catti verkade tnka efter. Jo, de var nog barn jag kommer inte riktigt ihg, det hr ska ha varit fr lnge sedan. De var kanske tonringar eller s, eller jo frresten, nu minns jag: det var tv tjejer som gick p hgstadiet och s hade de med sig den enas lillebror. I alla fall s sa alla att man inte fick vara i nrheten av det dr huset, det var tydligen farligt p ngot vis, det sa alla. Fast man sa det inte rtt ut, mumlade bara ngot om n och om understrmmar det vanliga tjafset. Men de hr tjejerna tyckte att historien om brllopet var s romantisk och drfr bestmde de sig fr att g dit en natt medan deras frldrar hade fest fr att f veta mer. Frldrarna var s upptagna av att festa att de inte mrkte att deras barn stack ivg de drack st bl med jordgubbar och smultron i Vad gjorde de, gick de in i huset? Ja, de ringde p drren, men det var ingen som svarade. Sen nr de knde p handtaget upptckte de att det var olst, s de gick in Hittade de salen? Vnta, det kommer snart, frst gick de runt och ropade hall? Men ingen svarade. Det var helt tyst i huset. Bara en katt kom och strk sig mot deras ben. Den var alldeles kolsvart, med skimrande, len pls. Men mager h s mager den var, bara skinn och ben! S ppnade de en drr Jag var knpptyst nu, ville inte avbryta Catti utan lta henne komma till pongen. Salen fanns dr, fortsatte hon. Men det var inte den dammiga, mgliga gamla festsalen som de hrt talas om, nej dr stod salen i all sin prakt! Det gnistrade om glasen, blommorna doftade och det brann levande ljus p borden i stora ljusstakar av guld och silver. Och kakorna och trtorna De hade aldrig sett ngot liknande, sammanfattade hon. r det sant, sa jag, jag kunde knappt tro det. Sen, helt pltsligt, som frn ingenstans, dk Kattmannen upp, sa Catti utan att ta ngon notis om min kommentar. De blev skitrdda. Ocks han var mager, lng och smal och mycket gammal. Han hade svart kostym p sig och rosor i knapphlen. Vlkomna till min fest, kra 50

gster, sa han och bjd dem att sitta ner p stolarna runt det dukade bordet. Tjejerna blev s paffa att de inte visste vad de skulle gra, s de satte sig ner. Men killen, han som var den enas lillebror, han stack ut frn huset, ut i den mrka natten. Vad hnde sen, frgade jag, nr Catti varit tyst en stund. Tja, de t kakor och trta, och drack hallonsaft. De fick dricka hur mycket de ville, ur riktiga vinglas. Kattmannen berttade sin historia fr dem, hur ledsen han blivit nr hans lskade frsvann och lmnade honom, det var riktigt gripande att hra. De var dr hela natten, men nr solen brjade g upp frstod de att de mste g hem genast. Deras frldrars fest var skert slut och kanske var de oroliga. De tog farvl av Kattmannen och skyndade hem i soluppgngen. Vad sa deras frldrar nr de kom hem? Catti skrattade lgt: De var jttearga. Fr lillebrorsan hade frsts skvallrat nr han kom hem. De visste ju att de inte fick vara dr nere i huset vid n det var livsfarligt, det hade ju deras frldrar sagt s mnga gnger. D sa den ena flickan att det minsann inte alls var ngot farligt dr, han som bodde dr var hur snll som helst. Frldrarna bara stirrade p sin dotter med stora, skrmda gon: Trffade ni honom? Flickan svarade att det hade de gjort och han var bara en gammal gubbe som hade frlorat den han lskade mest av alla hr i vrlden. Han bjd p de godaste kakor man kunde tnka sig, lade hon till. Men frstr ni inte, stammade frldrarna, Det bor ingen i det dr huset nu lngre. Han som bodde dr har varit dd i hundra r Catti tystnade. Jag kunde hra hur mina frldrar rumsterade om ute i TV-rummet, plockade ihop muggar och fat. Snart skulle de dyka upp och krva att jag skulle lgga mig omedelbart. Men de hade ju blivit bjudna p kalas hos Kattmannen, sa jag. Precis, sa Catti, det kom de p nu och de rusade in p toaletten och bara spydde och spydde. Allt kom upp: saften, trtbitarna och kakorna, allt nu mgligt och gammalt. Men inte bara det. Hela kalaset vllde ut, de vissnade blommorna, de dammiga dukarna, spindelvven och hela brllopsfljet Jag skrattade, nej det kunde inte stmma, det att de spydde upp alla gsterna ocks. Du missar pongen, frste hon, det r inte det som r det viktiga, att de spydde som katter. Det r det andra, det att Kattmannen inte lever. Jag tror nmligen att han r en dd.

51

Catti verkade vara p dligt humr, pltsligt tycktes det som. Hon gick tyst framfr mig genom skogen bort till Kattmannens hus. Solen strilade ner mellan det nnu kala grenverket ovanfr oss. D och d sg Catti t sidorna, stannade upp och tecknade t mig att st stilla och vara tyst. Det kndes inte lika roligt som nyss, nr vi suttit bakom kiosken och pratat om att g hit ner. Men vi hade ju ett uppdrag. Vi hade lovat varandra, Catti och jag, allts mste vi fortstta. Hade jag ngot val? Ett flygplan for fram ver himlen, snabbt och ronbedvande. Det var ett militrflyg frn regementet i nrheten av staden. Catti hukade och hll fr ronen, tittade upp och fljde planet med blicken. Sedan fortsatte vi framt ver den lvade marken. Alltjmt var hon tyst. Egentligen frstod jag inte varfr det var s angelget att lsa mysteriet med Kattmannen, som Catti kallade det, varfr det blivit s viktigt. Det var faktiskt inte den lek vi gnade oss t mest, utan bara d och d. Nr andan fll p. Mrka och regniga dagar nr allting annat var s trkigt. Dagar nr Catti var p dligt humr. Dagar nr Catti var p gott humr. Dagar nr Catti fick lust att skrmmas. Man visste aldrig i frvg. Det var inget jag frgade srskilt mycket efter egentligen. Jag hade inte ens tnkt p det frrn Catti drog upp det den dr eftermiddagen i slutet av februari, d nr hon berttade fr mig att hon skulle flytta. Jag blev indragen i det, och nu var det en del av mig vare sig jag ville det eller ej. Egentligen tyckte jag mest att det var jobbigt. Ngot som vi var tvungna att gra innan det var fr sent. Men ven om Catti flyttade till stan kunde hon ju komma och hlsa p mig i byn, det var ju bara frga om en knapp mil. Och Kattmannens hus skulle finnas kvar. Det lg dr det lg, rrde sig inte ur flcken. Snart hrde vi ljudet av ns rrelser och knde kylan som drog upp drifrn. Jag skulle just fresl Catti att g hem i stllet och spela ngot spel nr hon pltsligt vnde sig om, mot mig: Har du berttat om det hr fr nn? Ne-ej. Jag svalde, Catti granskade mig. Okej, sa hon och vnde sig ter framt. Hon tecknade med handen att jag skulle st blixtstilla medan hon tycktes lyssna efter ngot i skogen, sen smg hon vidare. Kattmannens hus lg dr det alltid legat, inbddat i sin trdgrd av ris och sly. Mina gon irrade ver byggnadens blanka, tomma fnster. Catti krp upp bakom ett trd med flera, tjocka stammar. Det var ett bra gmstlle fr oss. Mellan trdstammarna hade vi ganska fri syn ver grdsplanen, verandan och ytterdrren. Och i fall ngot skulle hnda, kunde vi med 52

ltthet gra oss osynliga. Vr teori hur vi nu kommit fram till den var att Kattmannen inte var en riktig mnniska, utan ngon sorts levande dd. En vampyr kanske, hade Catti freslagit. Fr vampyrer kunde ju bara vara ute om natten. Men det motsades av att vi faktiskt emellant fick ngon slags livstecken inifrn huset under dagtid. Ngon gng hade vi sett ett fnster ppnas p andra vningen och rk som ifrn en cigarett pyrde lngsamt ut. Fast kanske hade han ngon hjlpreda? Med ren hade jag blivit mer skeptisk till denna teori. Det kunde inte finnas dda mnniskor; jag menar om Kattmannen var dd kunde han ju inte vara levande. Jag ppekade detta fr Catti, men hon rynkade bara pannan och ryckte p axlarna: Han r inte dd, han r en levande dd, frklarade hon. Tror jag i alla fall det r ju det vi ska ta reda p, dumbom. Catti satte sig ner bakom trdet, gjorde det bekvmt fr sig. Jag slog mig ner bredvid henne. S mnga gnger vi suttit s hr, utan att ngonting ngonsin hade hnt. Jag spanade ver den blekgrna fasaden. Nej, som vanligt ingenting. En katt kom gende i trdgrden. Den vek av frn husets ena hrna, strk sig lngs med fasaden bort till verandan och satte sig att jama framfr drren. Vi kunde inte hra den, men sg den d och d ppna munnen. Sm, vita tnder som glittrade. Eller ocks var det bara ngot jag inbillade mig kunde jag verkligen se kattens tnder frn min plats mellan trden, med n och allt emellan? Catti grep pltsligt om min arm: Titta! Drren ppnades sakta och frsiktigt i en liten smal springa, tillrckligt smal fr en katt att slinka igenom. Ett smalt streck av mrker drinifrn, sedan skts drren lika lngsamt igen, knappt mrkbart. Som om den aldrig ngonsin varit ppen. Var det allts inbillning? Men katten var borta. Man skulle frska att ta sig in, sa Catti. Vad, vad menar du? Ja, frska ta sig in i huset. Jag funderade en stund. Det fr man inte, sa jag. Catti tittade p mig. Det r inbrott, sa jag. Va? Att bryta sig in, det r ett brott. Det fr man inte. 53

Catti svarade inte, hon verkade tnka efter, men sa ingenting. Hon vnde blicken ter mot Kattmannens hus och stirrade intensivt p drren. Jag betraktade henne i profil. Hon sg irriterad ut. Jag vred tillbaka huvudet s att jag skulle se vad det var Catti tittade efter. Pltsligt ppnades drren igen, en bredare springa den hr gngen, och en smal, knotig hand stack ut med en soppse i handen. Kassen stlldes ner vid sidan om drren och sedan stngdes ter drren. Sg du, flmtade Catti. Ja Vi mste ta den dr psen, och kolla vad det r, sa hon. Soporna? Det r ju bara sopor det r ckligt, Catti. Vi vntar en stund och sedan smyger vi runt och tar oss ver n p andra sidan. Jag springer snabbt in i trdgrden och nappar t mig psen, okej? Soporna ? Vad skulle hon med Kattmannens sopor till gamla ruttna matrester och annat ckligt, var hon inte riktigt klok? Jag sa det: Du r inte klok, Catti. Varfr r du alltid s rdd fr allting? Hon tittade stint p mig. Bilder i mitt huvud av Catti som kastar spindlar p mig, hnger snoriga maskar framfr mina gon och i nsan, rotar fram skalbaggar och grsuggor och rliga kryp frn under stenar och betongplattor. Catti som rullar mig i lvhgarna, tvingar mig ver stora krret i den lilla skogsdungen ute p kern nedanfr vrt kvarter och slpar mig genom sdesflten fastn bonden sagt till oss att inte vara dr och jag var livrdd fr att han skulle sga till mamma och pappa. Catti som pressar sin rst genom mina nerver och innanfr min trja. Det hr r livet, sger hon, bla inte s frbannat, ta det till dig, fatta det. Catti som rycker p axlarna: h, jag bara skojade. Catti stirrade p mig med liksom kalla, stela gon. Cattis kattgon. Jag visste inte vad jag skulle svara, vad hon frvntade sig att jag skulle sga. Jag Det pltsliga ljudet av grenar som kncks. Prassel av torra lv p marken. Cattis blick som svartnar. Ett hastigt ryck p nacken, en blick som skjuter som en pil ut i skogen, sedan tillbaka till mig: Har du berttat om det hr fr nn? Vad har du sagt? Vad har du sagt om mig, vste hon. Catti med ormgonen. 54

Vad menade hon? Jag frstod inte vad hon var ute efter, men nd tnkte jag p det hon sagt nyss om Vivianne Ohlson och om Tobbe, att det verkade hnga samman p ngot stt. Ingenting, jag har inte sagt ngot viskade jag. Skogen var tyst nu. Till och med den lilla n hade stillnat och flt sakta framt med sin trga, bruna srja till vatten. Catti reste sig, nu med medlidande och fraktfull rst: Du bara du lever ett s begrnsat liv, p nt stt, sa hon. Jag viskade nstan fram orden, s tyst att inte ens jag sjlv kunde hra dem. Catti stirrade p mig: Vad sa du? Jag hatar dig, sa jag. Jag visste inte riktigt varfr jag sa s, det bara kom. Helt pltsligt. Cattis tystnad och hennes blanka gon. Hon vnde sig om och sprang drifrn, uppfr backen mellan trden, t hllet dr vrt dehus lg. Nr hon frsvann bakom krnet sg jag solen blixtra till, kanske slog den i ett fnster i den gamla grden. Eftermiddagen var p vg att ta slut, skogen mrknade. Skogens alla ljud var tillbaka, suset i trdkronorna, prasslet av fglar som sprtte i lvmassorna eller kraxade i skyn ovanfr mig. n som drog fram. Ljudet av mina fotsteg ver marken, kvistar som kncktes nr jag trampade p dem. Allt var i rrelse. Bara Kattmannens hus var tyst och stilla, som vanligt. Det lg dr det lg.

Senare p kvllen satt jag ensam p mitt rum, vid skrivbordet framfr min modell av landet Oz, projektet som jag jobbade med. Och utanfr regnade det, som vanligt. Utan Catti knde jag mig s ensam. Fel: utan Catti var jag ensam. Det hade hon sett till. Jonathan hade jag ju frsts. Men Jonathan ja, han var Jonathan. Och om jag hngde med honom vem skulle jag vara d? Jonathans kompis. Jag hatade ju inte Catti, det var hon som tvingade mig att sga det. Det var snt Catti brukade sga, inte jag. Men jag tnkte inte sga frlt. Jag tyckte det var pinsamt. Modellen av Oz fyllde strre delen av skrivbordet. Catti hade faktiskt inte sett den, det var sllan vi var hemma hos mig, oftast var vi ute eller hos henne. Jag tyckte inte heller om att ta hem Catti till mig, allt blev s trist d p ngot stt, som att allting bleknade och frlorade sin magi. Hemma var hemma, det var vardag. Catti var ngonting annat.

55

Jag fljde den gula vgen med fingret, vgen som Dorothy vandrade lngs fr att trffa Trollkarlen frn Oz i Smaragdstaden. Hon hoppades att han skulle hjlpa henne att ta sig hem till Kansas igen. P vgen trffade hon Fgelskrmman, Pltman och det Fega Lejonet. Kattmannen som Trollkarlen. Kattmannens hus d? Smaragdstaden? Vrt gamla dehus som hll p att braka ihop och falla samman. P skrivbordet, bland penslar, kritor och burkar med frg och vatten, lg en liten tavla som jag hll p att mla. Det var en present till Catti, som hon skulle f till sommaren nr hon fyllde tretton, och det skulle frestlla ett portrtt av henne sjlv, fast som den goda fen Nordan, eller Glinda som hon hette i filmen, med krona p sitt blonda hr och ett sp i handen. n s lnge hade jag bara mlat kronan och hret. Platsen dr hennes ansikte skulle vara var fortfarande vit. Jag tycket det var svrt att rita mnniskor. Men jag skulle nd frska, och jag hade gott om tid p mig. Jag slngde undan bilden i en av skrivbordsldorna. Trollkarlen frn Oz som Catti tyckte var barnslig, mest fr barn. Bara ngonting phittat, hade hon sagt nr jag en gng tyckte att vi skulle se filmen tillsammans. Jag hade ftt den i julklapp av mamma och pappa. Det var inte verkligt, sa hon, inga riktiga mnniskor. n hennes fniga vampyrer och spken d, och kattmannar? Dorothy var vl i s fall mer som en riktig mnniska. Inte helt olik Catti frresten, bda lite frldralsa, bda boende p landet. Men det sa jag aldrig. Kanske borde jag mla Catti som Dorothy i stllet? Erik som det Fega Lejonet. Erik som en fgelskrmma utan hjrna och en pltman utan hjrta. Dorothy som lmnade Oz. Jag plockade upp en liten figur i lera som skulle vara Den onda hxan Vstan. Jag var ganska njd med hur jag hade ftt till den grna frgen till hennes hy. Hxan Nordan hade jag inte gjort nnu, men hon skulle ju se ut som Catti, med lngt, lockigt och ljust hr, och ett trollsp i handen, precis som jag tnkte mig portrttet till Catti. Allt kunde hnda nr Nordan svingade sitt sp. Men bara goda saker. Oz var fullt av hxor, men de tillintetgjordes. En fick ett hus ver sig, en drnktes i vatten. Frid och frjd ver hela landet. Men var det lika roligt utan dem? Jag som alltid tnkte mig Tina som hxorna. Jag var frvirrad, frstod inte riktigt sjlv hur det hngde ihop men vad kan man d begra av ngon som r tolv r? 56

Catti som Vstan, Catti som stan. Catti som Nordan. Vart man n vnde sig fanns Catti. Jag tog det lilla huset jag gjort i papp och krossade det ver min grna hxfigur. Lt huset falla ner ver henne, det kan hon ha. Jag ska nog klara mig p egen hand. Jag reste mig frn skrivbordet, tog ngra steg i rummet. Min ljusbl tapet med fjrilar och moln, en lika ljust bl rullgardin, leksaker som jag knappast lngre rrde p hyllorna, planscher med djurbilder p vggarna: ett barnsligt rum. Jag ville ngot, men visste inte riktigt vad. Jag sneglade p modellen p skrivbordet, den sg liten och bedrvlig ut s hr p avstnd, inte alls som jag tnkt mig den. Och jag brjade ngra att jag tagit snder pappershuset och hxfiguren. h skit samma, jag hade ingen lust mer. Det var inte det jag ville. Jag gick bort till fnstret och lutade huvudet mot glaset. Utanfr var det mrker och regn. Likadana hus, efter hus, efter hus och trdgrdar och byn och byns grnser, krar och flt och lngre bort staden som glittrade dr borta ngonstans. Men staden lg p andra sidan huset, och ven om jag hade haft mitt fnster t det hllet hade jag inte kunnat se den nu nd p grund av regndiset och mrkret. Jag var fast hr med en ddens ken som omringade mig. Men de uppbltta krarna glimmade i regnet. Kanske var det mer som ett hav d, inte som en ken. Skit samma: en ddlig ken eller ett hav bda lika omjliga att betrda. Om jag pressade kinden alldeles intill fnsterglaset kunde jag skymta Cattis hus. En yvig, risig hck och frvuxna frukttrd dolde det mesta av huset, men en del gaveln dr Catti hade sitt fnster stack upp ur det vilda som en klippa i havet. Fast hennes fnster kunde jag inte se. Jag tnkte p vad Catti hade sagt d, ngon gng i vintras: En Tnk att f bo p en alldeles egen Catti som en , en jvla . Hennes egen jvla . Hon kan ha den.

57

Pappa dr ovan

Ett flygplan river fram genom molnen. Ljud och rrelser som inte fljs t. Catti stannar upp, hller fr ronen medan planet far fram ver skyn. Vita streck av rk klingar av mot det bl. S mnga gnger jag har sett Catti gra p det dr viset. Det r ingen mrkvrdig gest, s gr mnga nr ett militrplan frn regementet dundrar frbi man hller fr ronen och lyfter kanske blicken till himlen, ser det dra fram. Knner suget i magen. Men likvl har Catti alltid gjort s. Varenda gng, nr jag tnker efter. Sger ingenting, stannar bara upp en stund, hller fr ronen, tittar upp, tittar ner i marken. Hukar sig lite kanske. En knappt mrkbar rrelse. Ingenting att lgga mrke till. Ett flygplan susar frbi ver byn, p vg ngonstans. Ingenting att fsta ngon vikt vid, de har alltid funnits dr. Ett flygplan som strtar: Krasch, boom. Eldflammor och rk som stiger. Snt man bara ser p TV och egentligen inte vet ngonting om. Men Catti, hon vet hon.

58

Fel! Utan Catti var jag ensam

En gng fick alla barn i kvarteret fr sig att snickra en luftballong. Det var en gng nr vi var mycket sm. Vi hade ftt brder, hammare och spik frn Petras pappa och snickrandet pgick i flera dagar p Nickes altan, och s skulle det allts bli till en luftballong. Nu frstr jag inte riktigt hur, men hur som helst skulle vi alla resa ivg i den nr den var klar. Men s trttnade vi vl p leken och vergav den fr ngonting annat, s som barn brukar gra. Jag frstod inte. Jag ville fortstta med ballongen och tnkte p alla ventyr som vntade oss. Det var ju bara en lek, sa ngon nu minns jag inte vem bara p ltsas, fatta det. Men d hade ngon annan ftt en id: Vi har ju redan varit ivg i luftballongen, minns du inte? Jag fattade inte. Du missade alltihop, fr du lg hemma och sov ju. Du blev s ledsen Ja, s var det naturligtvis. S var det, och nu var jag ledsen. Det r s lnge sedan nu att jag knappt skulle ha kommit ihg det. ren gr s fort, som att rkna p fingrarna: ett, tv, tre, fyra, fem och sex r, och sju, tta, nio, tio Man slr ut med hnderna, rycker p axlarna. Jag skulle allts inte ha kommit ihg det om det inte vore fr att det en sen eftermiddag i slutet av augusti, nr himlen var bl och rd, seglade en stor, rd luftballong p himlen ovanfr vra hus och Birgitta stod p balkongen med en cigg och en mugg i nven och gastade om och om igen: Det mste vara hrligt en dag som idag, det mste vara hrligt en dag som idag En ballong vser fram p skyn, glider lngsamt ver byn. Mnniskor som vinkar frn korgen, skrattar och pekar; byn i miniatyr titta p alla de sm husen, grdarna, bilarna flten och kerlapparna. Allt blir smtt och betydelselst, fr ltt plats i en hand. Lnga rep som hnger frn korgen och slpar i marken halas hastigt in och ballongen frigrs ifrn jordens yta. En rd ballong som stiger och frsvinner i fjrran. Jag str nedanfr, i kanten av vetefltet, kupar handen ver gonen mot solen, och fljer den med blicken.

59

Nord och syd, st och vst. Byn i sig sjlv som en karta, verallt ledtrdar och vgvisare. Under mig sjlv, vart jag n gr, ett kryss du r hr. Frn min balkong i hyreshuset bakom Ica-affren har jag full utsikt ver centrum: parkeringen, folktandvrden, biblioteket och huvudgatan. Bakom mig ligger skogen och n, dem kan jag inte se hrifrn. Likvl finns de dr, dr de alltid legat. Himlen har gr skyar, det passar fr byn. Ofta r det s jag tnker mig den numera, att det ofta var s den sg ut. Med svarta siluetter av kretsande fglar ver himlavalvet, ven om det inte r hela bilden frsts. Naturligtvis finns det sol emellant hr ocks, jag har bara inte tnkt p det. Mnniskor rr sig till och frn affren, ilar snabbt frn sina parkerade bilar till entrn och tillbaka, hukar i den kalla luften. Regnar det? Jo, ett fint, knappt knnbart duggregn. Asfalten mrknar, det ser jag nu. Rken frn min cigarett stiger lngsamt mot himlen, en smal pelare av rk som sllar sig till molnen och allt det gr. Drar ett par bloss och puffar lngsamt ut rken, frsker gra rkringar, men det blir bara sm bl bollar. Som rksignaler tnker jag och betraktar hur de skingras i luften. Borta. Mamma och pappa vet inte om att jag rker, det r min lilla hemlighet. Man behver inte bertta allt om sig sjlv. Nr jag var tonring sa de alltid att om jag lovade att inte rka eller dricka fre jag blev arton skulle de betala mitt krkort. Det gjorde jag inte heller, och nu har jag mitt krkort. Men ngon bil skaffade jag mig aldrig. Det r inte fr sent frsts, men jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Byn r inte stor, och bil finns ju hemma hos mamma och pappa. Ica-affren har allting numera, hr finns allt man kan nska sig och som man tnker att man behver. Det har samlat sig hr: apotek, post och till och med blommor och jord och krukor. En by i miniatyr skulle man kunna sga, allt under ett och samma tak. Mamma sa hromdagen att Jonathan och hans frldrar funderar p att stnga blomsteraffren, det har blivit s mycket konkurrens frn alla hll och kanter numera. Jonathans mamma hade hlsat till mig. Kanske borde jag g dit in en dag och sga hej? Jag vet inte. S kanske Jonathan ocks flyttar frn byn nd. Det r inte mnga man ser till nufrtiden nr jag tnker efter, bara hr p parkeringen r det mest frmmande mnniskor, nya familjer med barn. Byn vxer i utkanterna med nya villaomrden, s det r ju inte s konstigt egentligen. Mamma ger mig ibland sm rapporter om mina gamla klasskamrater nr hon sprungit in i ngon av deras frldrar hr i byn, eller inne i stan. Om de pluggar ngot eller jobbar ngonstans p en annan ort lngt borta. Jag undrar vad hon sger om mig. Jag tycker inte om att hon pratar om mig egentligen. Tycker inte att folk har med det att gra. Men frldrar 60

gillar vl att prata om sina barn. Oftast nr mamma berttar ngot om ngon s r det alltid fr att de r ngon annanstans n hr. Kanske r det drfr jag aldrig ser dem hr lngre. Sen frndras folk ocks, kanske r det samma mnniskor som alltid, bara det att jag inte lngre knner igen dem. Som den dr mannen nu, nere p parkeringen, med blond lugg, kldd i ngon slags vakteller polisuniform, blsvart, och med olika redskap skramlande i ett blte om hfterna. r det inte Magnus? Tv barn, en pojke i lockig kalufs och en flicka med ljus hstsvans hoppar ur bilens bakste. Deras pappa lyfter solglasgonen upp till hrfstet (varfr ens solglasgon en sdan hr gr dag?) slr igen bildrren och aktiverar lset medan barnen springer mot affren. Ett gng p mopeder drar frbi, mitt framfr barnen som stannar upp och skriker till. Mopederna vjer fr syns skull, en cirklar runt barnen, slr igenom ett par vattenpussar och rcker fingret t den tillskyndande polisen (han r polis, allts), drar sedan p och frsvinner om hrnan dr videobutiken en gng lg. S r det nd samma by som alltid, samma gamla by.

Jonathan och jag skulle hyra video. Det var lrdag eftermiddag och Jonathans id. Han ringde mig redan p frmiddagen och frgade om jag ville hitta p ngot. Frst tvekade jag, fr vi brukade inte trffas utanfr skoltid egentligen, och srskilt inte p helger, s jag sa att jag inte visste riktigt, och att jag mste frga frst. Inte fr att mina frldrar skulle hindra mig naturligtvis skulle de inte det, bara vara uppmuntrande och tacksamma ver att jag hade ngon killkompis att umgs med. Srskilt nu nr jag brjade bli ldre, tonring, och ja Fast jag ville ju ha ett slags frist, innan jag bestmde mig, om i fall att Men Catti hll sig borta. I skolan behandlade hon mig som en frmling, tittade alltid t ett annat hll och ltsades som om hon inte sg mig nr vi rkades. Och hemma p gatan syntes hon sllan till. Tnk att man kan bo s nra intill varandra, och nd varken ses eller mtas? Som om vi inte visste om att vi fanns, aldrig ens hade existerat fr varandra. Som ngon som raderats ur historien, sprlst frsvunnen. Ett diffust minne som inte lter sig formuleras.

61

Videobutiken hette Stinas Godis och Stina hade stort, svallande, mrkt hr och stora brst i frcka, neonfrgade t-shirts. Stina kom inte frn byn, hon dk bara upp en dag och ppnade butiken i det gula affrshuset. Tidigare lg dr ett stlle som hette Sknhetshuset Marilyn. Men vad jag minns var dr aldrig ppet nr jag var barn. Lokalen lg i mrker och man sg varken ngon g in eller komma ut drifrn. Men skyltfnstret hade kvar sin dekoration: schampoflaskor, sminkburkar, krmer och bijouterier, handskrivna texter om REA, UTFRSLJNING, ALLT SKA BORT allt dassigt och solblekt. Ovanfr butiken fanns en vindsvning och dr hade man inrett en lgenhet. Hon som bodde dr Sibban, eller subban, jag minns inte vad hon kallades hngde sig. Det var Catti som berttade det fr mig. Jag vet inte varifrn hon fick veta allt, men jag anade att det kunde ha en hel del med Gudrun att gra. Tanten Gudrun, som ibland passade Catti och som vi ofta hrde muttra saker som: Det var bttre frr, Det artar sig till rena slummen, annat var det tidigare d blomstrade det minsann! Jag frstr mig inte p folk nufrtiden, man knner inte igen sig lngre, Byn blir aldrig mer vad den var, och s vidare. Kunde man inte gra ngonting t det d? Men Gudrun bara skakade p huvudet: Man r fr gammal, det fr ni barn reda ut tids nog. Men det r frsts nya tider. Saker och ting r annorlunda, det blir aldrig som frut. Byn hade allts haft ett liv fre oss, frstod vi nu, och tydligen hade ngot pltsligt intrffat ngot som vi inte knde till som hade frndrat byn till oigenknnlighet. Och vi brjade leta efter tecken p det. Sknhetshuset Marilyn mste var ett sdant bevis p detta ngonting som hade hnt. Men vad? Catti kopplade ihop det med den dr Sibban, eller Subban: I flera dagar hngde hon druppe, dd, sa Catti, torkade ihop till en enda, rutten droppe. Varfr hngde hon sig, frgade jag. Catti rycket p axlarna: Folk var inte snlla mot henne, hon var cklig och ful ju. Srskilt hon som hade affren ogillade henne. Hon tyckte att Sibban strde henne och ville bli av med henne s att hon kunde ta ver lgenheten, och den fick hon ocks nr Sibban tog livet av sig Catti spnde gonen i mig Men det skulle hon minsann f ngra.

62

Jag vet som sagt inte var hon fick sina historier ifrn, men det var sdana hon och jag sedan skrev ner och lade i pltskrinet i dehuset. I vr version (eller kanske r det mer rligt att sga Cattis version, det var hon som kom p det mesta) flyttade Sknhetshuset Marilyns garinna in i lgenheten efter att den sanerats och byggs om ordentligt. Catti menade att man hade ftt bryta upp mattan och golvet drunder fr att f bort blodflckarna helt. Och stanken, sa Catti. Hon slt gonen, tog ett djupt andetag och skakade p huvudet. I alla fall blev lgenheten hur fin som helst och Marilyn flyttade in. Man glmde bort det dr med den ckliga Subban som hade bott dr, det var som om hon aldrig ens hade funnits. Ingen mindes lngre hennes vaggande gestalt, vandrade upp och ner p gatorna i sin gula, lappade gamla rock, samlande tomburkar och matrester ur soptunnorna. Hon hade en hund ocks, hade vi bestmt, Kung Karl hette den, och var stor och svart och lurvig. Ocks Subban luktade, berttade Catti, ingen ville ha med henne att gra. Man tyckte inte att hon var en riktig mnniska, allra minst Marilyn ville ha henne i sin sknhetsbutik. Dr luktade det rosor, och Sibban var ingen ros precis. Hon stod utanfr och tryckte nsan mot affrens vlputsade skyltfnster, pressade sin tandlsa, svarta mun mot glaset som en fisk. Men nu var hon allts borta och allt var frid och frjd i byn. Tills en dag. Hon var ute efter hennes hud, sa Catti, hennes egen hade ju ruttnat bort. Frst tyckte hon att det inte var ngot att bry sig om, Marilyn, att hon sg skuggor i lgenheten om ntterna. Det var skert bara inbillning. Ingen tror ju p spken. Men sen tyckte hon att det var konstigt med alla sr hon hade om armarna och benen och till och med i ansiktet, nr hon vaknade om morgonen. Hon provade med olika krmer ifrn sin butik, men ingenting hjlpte, ingenting Och s en dag sg man henne aldrig mer. Sedan lade vi till att Sibban och Kung Karl vandrade i byn om ntterna, letande efter mer hud. Marilyns hade inte helt rckt till Sibbans feta hydda, hon behvde mer. Srskilt ville hon ha barns hud, avslutade Catti. Det var sdana historier som Catti ville samla och gmma i vr lda. Det var viktigt sa hon, att bertta som det var. Om hundratals r skulle man hitta vr lda, och d skulle man f veta precis, precis hur det en gng hade varit. Det skulle frklara allt.

Men nu hade allts Stinas Godis och hennes videouthyrning etablerat sig i det gula affrshuset och ingen brydde sig vl om Marilyn och hennes sknhetsprodukter lngre. Inte ens Catti och

63

jag pratade om det mer, men av ngon anledning hade jag kommit att tnka p den nu nr Jonathan och jag traskade genom byn fr att hyra film. Catti och hennes historier. Vad brydde vl jag mig om Kattmannen och hans katter, det var ngot Catti hade hittat p bara. Vi kan hyra Jnssonligan, sa Jonathan. Jag vet inte, sa jag. Solen gassade ver gatan. Det var en fin eftermiddag, man behvde inte ha jacka lngre. Jonathan pladdrade p och jag lyssnade halvt om halvt och hummade emellant till svar, och pltsligt kom jag p mig sjlv med att skratta t ngot roligt Jonathan sa. Han tittade p mig och s skrattade vi tillsammans. Byn flockades kring Stinas Godis om helgerna. Man ville hyra ngot spnnande till lrdagskvllen, en thriller, action eller kanske en ventyrsfilm. Mina frldrar gillade ventyrsfilmer och det hnde att vi tog hem sdana kvllar d det inte fanns ngot annat p TV:n att titta p. Jag tyckte om dessa filmkvllar, ett avsteg frn den vanliga TV-tablns familje- och lekprogram, serier och spor. Vi slckte ner belysningen och krp upp i soffan med en skl grillchips och frsjnk i skattjakter i Egypten eller Amazonas djungler. D fanns bara filmen, allt det andra frsvann bakom takfnstrets rullgardin som pappa drog ner fr att undvika ljusreflexer p TV:ns glasruta. Man visste aldrig hur det skulle g, om de skulle klara sig och komma levande ur det, ven om man nd alltid gjorde det ngonstans inom sig. Men nr filmen var slut d var det ver och man kunde andas ut och skratta, lttad. Pappa spolade tillbaka filmen och stoppa ner den i sitt fodral medan jag drog upp rullgardinen igen. Drutanfr fnstret lg byn fortfarande kvar och hundratals ljus frn mnniskors TV-apparater och kaffekokare glimmade i mrkret. Men Stina hade alltid fler ventyrsfilmer fr uthyrning. Jnssonligan r fr roliga, sa Jonathan, jag har sett den flera gnger, man bara skrattar mer och mer. Okej, sa jag. Nr vi nrmade oss videobutiken sg jag Tobbe, Kenneth och Magnus st drutanfr. Tobbe hade nyligen snaggat sig, hret stod rtt upp i sm, spikraka strn, och han satt grnsle ver sin metallicbl moped. Ytterligare tv mopedkillar var dr och de stod tillsammans med Kenneth och Magnus i en bge runt Tobbe, med ryggen t oss. Jonathan slutade skratta och stoppade hnderna i fickorna. Han gick snabbare och jag hade svrt att hinna med honom. Han sa inget, ltsades han som att han inte sg dem? De verkade inte heller ta ngon notis om oss, men Magnus vnde sig om och tittade p mig. Jag mumlade hej och vek undan med 64

blicken. Jag vet inte om han svarade. Jonathan var flera meter fre mig fram till butiken, in genom drren, och nr jag kommit frbi killgnget hrde jag Kenneth: Fan, va ckligt, r det sant, jvla gubbckel. Mm (det var Tobbe) man borde fan gra nt. Och s en av de dr andra mopedkillarna, en kille jag inte knde igen frn skolan: Jvla peddo. Jonathan stod redan vid komedihyllan nr jag kom in, och han hade hittat videon ocks. Jag hade ftt pengar av mamma till godis och kanske lsk, s vi plockade t oss av det. Godisboxarna stod framme vid fnstret och jag kunde se de tv oknda mopedkillarna ta p sig hjlmarna. De hade bda litet lngre hr i slingor lngs med nacken, och en av dem hade en liten mustasch. Nu knde jag igen dem ifrn skolans rkruta, den ene han med fjunen var ju Krille, Gustavs brorsa, men den andre visste jag inte vad han hette, om han kallades fr Mange eller nt snt. Han bodde inte i byn, utan ngonstans p landet utanfr, kanske uppt skogarna. Jag visste inte exakt var. De hoppade upp p sina mopeder, kickade igng dem och frsvann nert gatan. Jonathan var redo att betala och vi gick fram till kassan och stllde oss i kn. Framfr oss stod en medellders man med burrigt hr och jeansjacka. Han skulle lmna tillbaka en hg med filmer. Det fanns ytterligare ett skl till att folk flockades kring Stinas affr, det var inte bara fr komedierna och spnningsfilmerna, utan fr de filmer som Stina hade p en hylla snett bakom disken de erotiska. Ngot sdant hade inte funnits i byn tidigare och jag antog att det kanske var det som tanten Gudrun syftade p nr hon sa att byn frslummades. Men fr Stina var det inte ngon strre skillnad, action som action, som hon lr ha sagt. Mannen fre oss i kn var klar och beredde sig att g. Nr han var halvvgs ut, lyfte Stina en av filmerna i handen s att alla kunde se vad det var fr ngot, och ropade efter kunden: Var den bra? Jonathan och jag fnissade och Stina blinkade t oss. Jag hll i kassen med godis och annat och Jonathan bar filmen under armen. Nr vi kom ut p trappan sg jag till min lttnad att Tobbe, Magnus och Kenneth inte var kvar. Men nr vi kom runt hrnan, vid busshllsplatsen, stod de dr. Tjenare, Jonte Det var Kenneth. Magnus rkte och Tobbe sa ingenting, glodde bara p oss. Ska ni kolla film, frgade Kenneth, vad har ni hyrt d, porr? 65

 Kom, vi gr, sa jag till Jonathan som pltsligt stannat upp, kom nu. Vi gick frbi dem och d ropade Kenneth: Du kan vl svara, vad har ni hyrt d? Jag bara skoja ju. Han kastade ngot skrp, om det var en bit kartong efter en godis- eller cigarettask efter Jonathan, som nu krp ihop och kade stegen ver gatan till trottoaren p andra sidan. Kenneth flinade och gjorde en runkrrelse med hgra handen s att Magnus brjade skratta. h, skit i dem nu, hrde jag Tobbe sga, kom s ska jag visa er var han bor nnstans, cklet. h, vad ckligt, jvla bg, skrek Kenneth, peddo! ver axeln sg jag de ge sig av t andra hllet, bortt posten och kiosken som lg dr och frsvinna drbakom.

Minnet r grusigt som sand och rinner undan mellan fingrarna nr jag frsker fnga det, hur det verkligen var och vad som hnde. Hur saker och ting hngde ihop, om det ens fanns ngonting som hngde ihop, eller om det bara var tillflligheter som man kunde bygga upp en bisarr skrckhistoria kring, s som Catti brukade gra. Och jag frsker reda i det, alla dessa detaljer som kommer fr mig. Ngot mste de ju betyda tillsammans, om inte var fr sig? verallt tecken och vgmrken, enkelriktat, kraftig svng eller tervndsgrnd. Den nya byns karta visar inte vgen till den gamla. Regnet har tilltagit, det r kallt och himlen r svart. Min cigarett r utbrunnen och jag gr in frn balkongen, skjuter igen drren en smula, bara s att jag kan knna luften och doften av regnet. Om jag stller mig p en av kartongerna som jag trngt undan i den hr delen av kket kan jag bttre se ver rcket ner till parkeringen. Han r fortfarande kvar dr inne, med sina barn. Jag vill bara se nr han kommer ut igen. Och jo, dr kommer han, med barnen springande framfr sig med var sin liten chokladkaka eller tablettask i handen. Sjlv gr han med en vlfylld kasse i nven och ett paket toalettpapper under armen. Polisskjortan spnner ver brstet. Men visst r det vl Magnus. Han r tillbaka.

66

Skuggan

Ibland nr jag gr genom byn om kvllarna och mrkret sluter sig om mig och alla blir gr som katter, d fller jag upp kragen och myser till lite grand. Ltsas som om ingenting har hnt. Mrkret r en tunnel, eller ett hl som jag pltsligt kan bryta igenom, om jag bara gr det magiska tricket, mumlar den rtta formeln. Och jag tnker att om jag bara kunde flja de gamla vgarna, den gamla kartan Nr jag kommer om krken dr borta, viker in p gatan dr jag en gng bodde, gr upp till huset dr Catti bodde, och ringer p drren

Nr jag kom hem frn skolan en fredagseftermiddag ett par veckor efter psk hade man satt upp en skylt om att Cattis hus var till salu. Cattis hus med grset som vxte genom det lga staketets spjlor. Vxthuset lngst ner i trdgrden med sina grimmiga och mossbelupna rutor. Parabolantennen p balkongen, sladdarna slarvigt indragna direkt genom fnstret. Till salu. Jag var sker p att skylten inte hade varit dr p morgonen. D var allt krt d, skulle man kunna sga. Men p frmiddagen dagen drp ringde det p drren och s stod hon bara dr. Med en nyckel hngande i en gul snodd frn handen. Hon sa inget, tittade bara p mig som en stolt som katt visar upp sitt senaste byte fr sin husse eller matte. Jag frstod ingenting. Mina frldrar och jag skulle gra en utflykt till Kullaberg, eller till ngon annanstans vid havet, som vi ofta gjorde om helgerna, och vi hll p att gra oss i ordning. Mina frldrar lskade havet. nd hade de valt att bostta sig i en by int landet. Mamma sa att havet visserligen var vackert att titta p, men att det inte var s roligt med saltstnk p fnstren. Ska du med d? Catti tittade uppfordrande p mig, alltjmt med nyckeln dinglande framfr sig, mellan oss. Vart d, frgade jag. Hon himlade med gonen: Till du-vet-vart, dumbom Men hon log nr hon sa det. Jag strckte ut handen fr att ta nyckeln, men d drog hon den genast t sig.

67

 Var har du ftt tag i den, frgade jag. Jag gick ut p trappan och skt frsiktigt igen drren bakom mig. Min hemlighet, sa hon, ska du med eller inte? Jag kan inte nu Catti snkte nyckeln och axlarna. Stod med armarna hngande utmed sidorna. Hon sg irriterad ut. Vi mste ka ivg. Men sen nr jag kommer hem igen Okej, d ses vi borta vid dehuset sen, lova det, sa hon och gick. Vi ses sen d, ropade jag efter henne. Hon vinkade med nyckeln i handen.

Bilen for fram genom landskapet, lngs den lnga, raka vgen mellan byn och staden. P mse sidor bredde krarna och flten ut sig, i fjrran sen och skogarna och de mindre byarna ovanfr byn. Kyrkotornet i en av dem reste sig dr borta och klara dagar pstod tanten Gudrun att hon kunde lsa av tiden p dess urtavla. S lnge hon kunde det behvde hon inte skaffa sig nya glasgon, sa hon. Nr vi nrmade oss staden skulle vi vika av t sydvst, frbi de stora vgarna, fr mamma och pappa tyckte bttre om att ta den gamla vgen. Jag satt i bakstet och vi lyssnade p radion snger om en annan del av vrlden, lyssna till ditt hjrta och allt som jag knner och sdant dr. Jag visste vad jag ville allra mest av allt, och jag nskade att de dr visarna p kyrkklockan skulle snurra litet fortare s att jag skulle f komma tillbaka hem och rusa bort till dehuset dr Catti satt och vntade p mig. Och hon hade en nyckel gmd i handen Men dagen skred lngsamt framt, lika sakta som vgorna rullade ver havet. Det var en vacker, solig dag och snart skulle vitsippor och blomma i klippskrevorna p Kullaberg och knopparna p de lga, vindpinade boktrden skulle brista och dess lv lysa skirt grna. Titta, sa pappa, det slr ut vilken dag som helst! Egentligen r det som allra finast just nu, sen gr allt s fort Vi klttrade runt bland klipporna, kryssade mellan ljung- och krkbrsris p de sm vrblta stigarna. Lngt dr nedanfr branterna brusade havet nr det slog in i vikarna runt berget. Jag gick fr mig sjlv, en bit bakom mamma och pappa. Solen sken och frgade bergets stenar rda. Ovanfr mig kretsade msarna. Mamma och pappa gick ttt intill varandra, lutade huvudena ihop som om de talade frtroligt med varandra. Ibland knde jag mig utanfr, skert helt utan avsikt frn deras sida, men det var som en krets jag inte ndde in i. En mark jag inte fick, eller kunde, betrda. 68

Vinden lekte stilla i de sm trden, prasslade i gamla lv och torra kvistar. Jag sprang i kapp dem, tog mamma i handen. Den hade blivit kall i den friska luften.

Efter promenaden kte vi till hotellet i badorten nedanfr berget, som vi brukade nr vi var p Kullen, och t en smrgs. Vi satt alltid vid samma bord och tittade p samma utsikt. Om vrt bord inte var ledigt muttrade pappa lite irriterat, men nr vi vl satt oss blev det bra nd. Det skadade inte med lite omvxling, och nsta gng var kanske bordet ledigt. Solen gassade genom de stora fnstren och badorten bredde ut sig i ett myller ner mot den lilla hamnen. Det var sknt shr rs, tyckte pappa, innan turistssongen brjade och gatorna och grnderna lg de och stilla. Mamma rrde lngsamt om mjlken i sin kaffekopp, skeden klingade ltt mot porslinet, pappa tuggade omstndligt p den sega baguetten och jag tnkte att om solen gr ner innan jag hinner hem d r allt fr sent, ja allt Men solen var fortfarande uppe nr vi kom hem igen senare p eftermiddagen, och jag rusade ur bilen och ville genast ivg. Vi ter middag om ett par timmar, sa mamma, och frresten om du ska vara ute fr du byta jacka. Det r inte sommar nnu och det kan bli kallt i vinden. Det var ju i princip vindstilla, jag frstod inte vad hon prata om, men jag fljde med in fr att gra henne till viljes. Och byt byxor, jag har precis tvttat de dr, lade hon till och pekade p mina bl manchesterbyxor. Jag sprang upp och hoppade snabbt i ett par andra byxor. Precis nr jag var klar ringde telefonen och ngra sekunder senare, medan jag rusade nerfr trappan, ropade mamma att det var Jonathan som skte mig. Jag hinner inte nu, sa jag, trampade i mina skor och var ute genom drren. Bara jag inte kom fr sent, bara jag inte kom fr sent Bara Catti fortfarande var dr. Bara Men nr jag kom nda fram till dehuset, med andan i halsen, syntes Catti inte till. Catti ? Jag gick runt huset till trdgrden p baksidan. Catti var inte dr heller. Jag kikade in genom fnstret, men det var fr skumt drinne fr att kunna urskilja ngot. Hade hon trttnat p att vnta p mig? Eller hade hon helt enkelt bara lurats? D hrde jag en vissling ngonstans ovanifrn. Jag vnde mig om och tittade upp. Catti stod i gavelfnstret och skrattade t mig. Dr fick jag dig allt, vnta s kommer jag ner. 69

Och s var vi dr igen, Catti ropade kom, viftande med en nyckel, och jag fljde efter.

Vi mste skynda oss, innan det blir mrkt, sa Catti. Jag tittade frgande p henne. Han stack ut innan. Jag sg honom. Va? Han tog bilen ur garaget och krde ivg, porten str fortfarande ppen s han lr inte vara borta lnge. Vi har inte lng tid p oss. Catti gick snabbt framt lngs med n genom skogen bort till vgen p andra sidan, det var knappt att jag hngde med henne. Jag skakade i hela kroppen och nu kom jag p att jag glmt att ta med mig jackan. Mamma skulle banna mig nr jag kom hem. Om jag nu kom hem igen. Han hade blommor med sig, sa hon. Blommor? Ja, rda rosor inslagna i omslagspapper du vet snt dr silkespapper som man fr i blomsteraffren. Jo, det visste jag vad det var, det lg i stora buntar bakom disken i Jonathans affr. Fast om nu blommorna var inslagna hur kunde d Catti veta att det var just rda rosor? Men det vgade jag inte frga Catti om nu, jag ville inte bryta gonblicket. Solen silade ner ver oss genom trdkronorna, glittrade i gyllene flckar i Cattis hr, blixtrade till d och d som kattgon i mrker. Trdens lv skulle spricka ut nr som helst. Men det hade blivit kallt i luften nu nr solen var p vg ner och skuggorna brjade krypa fram ur vrrna.

Mycket riktigt stod porten till garaget ppen, som Catti hade sagt. Vidppen, till och med. Och bilen var inte dr, s d var det vl fritt fram d? Det slog mig nu och Catti trots allt lyckats f med mig p sin plan, att bryta sig in hos Kattmannen och jag stannade upp i tomtgrnsen. Catti hukade vid en risig syrenbuske vid den grusade infarten och vinkade t mig att flja henne. Jag sg mig omkring: det fanns inga andra hus i nrheten, bara skogen och n, ingen skulle se oss. Dessutom hade vi ju en nyckel, ingenting skulle brytas upp eller frstras fr att vi skulle komma in i huset. Vi skulle bara se oss omkring vl. Men vad var det Catti var p jakt efter? Catti ? Sch kom nu!

70

Hon viftade irriterat med handen och jag hukade mig ner under syrenbusken tillsammans med Catti. Catti, vad r det vi letar efter? Catti? vste jag. Det vet vi nr vi hittar det, sa hon. Tecken, bevis vad-vet-jag? Hll gonen ppna, bara. Catti luktade blta skor och fotsvett, hennes rda gympaskor var smutsiga. Hgra skon hade ett stort hl i sidan, nere vid hlen, och karborrspnningen hade gtt upp och hngde slppande i marken. Det kurrade frn hennes mage, men hon kommenterade det inte. Vi satt blixtstilla under den risiga syrenen och jag undrade vad det var vi vntade p, och vad jag egentligen visste om Catti. Men nu sprang Catti pltsligt upp och sprang hukande genom trdgrden bort till husvggen, strax intill verandan. Hon tecknade t mig att stanna kvar, sg sig om och vinkade sedan mig till sig. Jag sprang ver den mjuka, mossiga grsmattan dr vissna, hga grsstrn stack upp hr och var, var nra att snubbla ver en vittrad cementkant och tryckte mig med ryggen mot den ljusgrna vggen bredvid Catti. Har du tnkt p en sak, sa Catti, det finns inte ngra katter ngonstans i trdgrden. Jag sg mig omkring. Solen lyste ver platsen. Den tckta verandan, grsmattan och garaget. Den omkringliggande skogen. Nej, Catti hade rtt allt var de och stilla. Inga fglar i skyn. Jag blundade och lyssnade. Bara ns stilla brusande, inget sus genom trdens kronor. Jag hade bara slutit gonen ett par sekunder kanske, men nr jag ppnade dem igen var Catti borta. Jag irrade med blicken ver trdgrden, en koltrast spratt fram ur en stickig, gammal rosenrabatt, skrek till och flaxade ivg. Rosornas lnga, taggiga stjlkar gungade av fgelns pltsliga rrelse. Catti, ropade jag. Sch! Jag r hr, vste en rst alldeles i nrheten. Jag vred mig och tittade upp. dr stod Catti lutad ver verandarcket och tittade ner p mig. Kom, sa hon, vi ska testa nyckeln. Hjrtat bankade fortfarande nr jag smg uppfr den hga stentrappan upp till verandan och det slutade inte att banka, fr nu halade Catti upp nyckeln i sitt gula snre som hon hngt om halsen. Utan att darra p handen frde hon den till drrens nyckelhl. Lt bli, Catti, gr det inte, sa jag. Orden var inte mer en viskning, knappt ens en rrelse ver lpparna. Men inne i mitt huvud var de ett hgt och gllt skri. Den passar inte, mumlade Catti, det mste finnas en annan drr. 71

Hon tryckte ner drrhandtaget, glaset i den gamla drren skallrade ltt, men drren ppnades inte. Hon kupade hnderna om ansiktet och kikade in genom det dammiga glaset. Man ser ingenting, sa hon, det hnger ett draperi eller nt fr. Kom s kollar vi p andra sidan! Jag fljde efter henne ner frn verandan, utan att sga ngot. Nr jag tittade upp kunde jag se gaveln p vrt dehus torna upp sig mellan trdtopparna. Det sg grtt och blekt ut i solen. Vindsfnstret var ett svart, gapande hl. Vi gick om husets hrna och hr blev ljudet av n starkare och lukten av krr och dd skog slog emot oss. Catti drog med handen utefter den hga stengrunden: Kanske finns det en kllaringng ngonstans, sa hon. Jag hade inte lust att g in i ngon kllare. Vi kanske ska g hem, frskte jag, kanske har du ftt fel nyckel eller nt. Catti vnde sig om: Det var inte fel nyckel, frste hon, bara fel drr. Hon stannade upp och tycktes lyssna efter. Hrde du ngot? Hon rynkade pannan och tittade ner i marken, borrade blicken djupt ner i den tufsiga grsmattan, lyfte sedan blicken och sg mig i gonen: h, kom igen nu, vi skulle ju lsa mysteriet, eller hur? Catti lade huvudet p sned och log faktiskt mot mig. Solen vrmde dr vi stod i l, mot husets stengrund och jag tnkte inte lngre p att jag hade glmt jackan. Jo, svarade jag, okej d. Om vi bara kunde hitta den dr jkla drren, sa Catti och sg sig omkring. Titta dr, sa hon och pekade, med nyckels gula snre hngande frn handen, nert trdgrden, vi kollar dr. Catti hade pekat ut ett litet pltskjul som lg allra lngst ner i trdgrden, bredvid ett gammalt vxthus. Dr ppnade sig skogen och man hade fri utsikt ver flten och krarna p andra sidan n, de som lg nedanfr vr degrd. Glaset i vxthuset hade fallit ur hr och var och tret var grtt och murket. Vi fick g frsiktigt fr att inte trampa p glassplittret som stack upp i ogrset. Nu sg jag att det nog var ett gammalt trdgrdsland som vi tog oss fram ver. Jag knde igen hur jorden kupats frn mammas trdgrdsland hemma bakom garaget. Fast hr var marken tckt av vissna plantor och ogrs som redan frodigt brjat vxa i vrsolen. Jag tittade upp. Snart skulle solen g ner dr borta i vster och kasta lnga skuggor

72

int landet. Kattmannens hus hade skert redan hljt trdgrden p andra sidan, dr vi kom ifrn, i dunkel. Det brjade bli brttom om vi skulle f ngot utrttat hr. Drren till pltskjulet hngde p snedd, det fanns inte ls, den var bara igenskjuten s gott det hade gtt. Catti drog i den och vi kikade in. Solen slog in genom ett bart fnster p ena sidan och kastade ljus ver fremlen som fanns drinne. Rad efter rad av trdgrdsredskap krattor, grepar, saxar, en lie med mera prydligt upphngda lngs med vggarna, allt rent och vlputsat. ven andra verktyg, som hammare och borrar, hngde p vggen ovanfr ett bord dr det fanns ldor med diverse spikar och skruvar, sorterade efter mtt och storlek. Inget damm, inte en spindelvv ngonstans. Mrkligt Har du sett? Till och med Catti verkade frundrad ver ordningen som rdde i skjulet. Sakta stack hon in handen och drog med fingret lngs bladet p en lie nrmast ingngen, smekte det frsiktigt som man klappar en hundvalp. Det slipade stlet skimrade i solljuset. Lt bli, Catti, lt bli, viskade jag igen och av ngon anledning brjade jag att skaka som om jag frs, men det gjorde jag inte. Catti slppte lien och som om ngon hemlig kraft hll oss tillbaka, backade vi nu bda tv lngsamt frn det lilla pltskjulet, ut i det vildvuxna trdgrdslandet. En bit av glas frn vxthuset brcktes under min ena sko och jag ryckte till av ljudet. En lng skugga fll ver oss dr vi stod. Vad gr ni hr? Ge er ivg! En gnglig skugga i motljus, ngonting lngt i ena nven, som en kpp eller en str eller ngonting. Catti var redan lngt fre mig, ut frn trdgrden, rundade grindstolpen vid utfarten och frsvann bortt grusvgen. Catti alltid ngra steg fre. Jag sprang, men trdgrden drogs ut i all ondlighet, och jag sjlv som en rad urklippta pappfigurer en del fortfarande i hampan p Kattmannen, en del p vg ut, ut, ut, i hasorna p Catti. Ett band som drogs ut och spndes och snart skulle rycka mig tillbaka. Om jag inte sprang fortare, sprngde bandet och mina lungor. Catti, vnta! Vnta d! Men hon var utom synhll. Jag hade blodsmak i munnen nr jag stannade in vid vgkorsningen dr grusvgen till Kattmannens hus anslt sig till den asfalterade leden upp till byn. Jag fick saliv i halsen nr jag andades in och hostade upp rosa slem. Fy fan 73

Det var Catti. Hon dk upp inifrn skogen. Det var nra gat.

Vi gick upp i byn, fljde bygatan hemt mot solnedgngen. det var liv och rrelse verallt, mnniskor p vg hem frn Ica med vlfyllda matkassar eller med en pse chips och ett par hyrfilmer frn Stinas godis. Det var lrdag, en helt vanlig helg i vr lilla by. Blomsteraffren hll p att stnga, Jonathans pappa vevade in markisen ver entrn. Det var tnt i Jonathans rum, men jag kunde inte se honom i fnstret. Vi kom frbi skolan dr skolgrden lg de och tom och jag tnkte att snart skulle det vara sommarlov, det var inte mnga veckor kvar nu. Vi fr ligga lgt ett tag, sa Catti. Fan ocks, nr vi var s nra Vi hade vikt in p vr gata och jag hoppades att mamma hade lagat lasagne till middagen hade hon inte sagt ngonting om det tidigare i dag, nr vi satt p hotellet och t kttbullssmrgs och jag ville ha en kanelbulle ocks? Tnk p att inte ta fr mycket nu, du ska f lasagne till middag, hade hon sagt. Lasagne, det var min favoritrtt. Ligga lgt ett tag, bida vr tid. Nu nr han har upptckt oss, fattat att ngon r honom p spren, fortsatte Catti. h, han kanske bara blev sur fr att vi var i hans trdgrd, sa jag, man fr faktiskt inte g in i andras trdgrdar hursomhelst. Jag var trtt och hungrig. Mm, kanske det sa Catti, men det glimmade till i hennes gon: men hans skugga d, tnkte du p det? Vi stannade till vid infarten till mitt hus, jag kunde se att det var tnt i kket och att mamma rrde sig drinne. Skuggan, vad menar du? Sg du inte? Den kom frn fel hll ju! Fel hll, hur menade hon? Jag tittade stumt p henne. Solen gr ju ner i vster, eller hur? Hon pekade: dr borta vid staden. Ja Precis, Kattmannen kom frn andra hllet. Han skugga borde inte ha fallit ver oss d. Catti den triumferande. Mjligen hade hon rtt i att Kattmannen kom frn andra hllet, det borde han ju i alla fall ha gjort eftersom huset och garaget lg t hger i frhllande till var vi stod, framfr redskapsboden. Hade inte hans bil sttt p uppfarten utanfr garaget nr jag sprang drifrn? Jag frskte tnka efter, kanske hade Kattmannen kommit frn andra hllet, det hade han ju 74

kunnat gra om han tagit det andra hllet runt huset, precis som vi gjorde s kunde det ju ocks ha varit. Nu kunde jag inte lngre komma ihg hur exakt hur det hade skett, allt flt samman i en enda stor skugga som omslt mig och drog mig in i mrkret. Omfamnade mig som i en muggig gammal kappa. Nej, jag kunde inte komma ihg varifrn Kattmannen kom. Rtt som det var stod han ju bara dr. Men kanske stmde det som Catti sa. Jag tnker ut ngot, sa hon nr jag inte svarade henne, vi har hela sommaren p oss. Hon frsvann bort till sig. Bida min tid, avvakta besked frn Catti. Jag var inte lngre sker p om jag ville lsa mysteriet, inte efter vad som hade hnt. Nu tyckte jag att det hade gtt fr lngt. Det var ju inte ens skert att det fanns ngot mysterium ver huvud taget kanske var det bara en gammal gubbe som ville vara ifred. Men s var det det dr med skuggan, frsts. Jag visste inte vad jag ville. Visste Catti? Solen brann bakom raden av popplar dr byn tog slut, och jag tnkte att det nd var sant, det som Catti sagt, att vi hade hela sommaren p oss.

75

Det ringer ut

Tjejerna trngdes framfr den smala spegeln i kapprummet och turades om att springa ut och in p toaletterna. Drren flktes upp och slogs igen om vartannat och fnissande kom de ut tv och tv, utkldda till oigenknnlighet och mlade i ansiktet, hret ordnat i frisyrer. Nej, ni fr inte vara hr nu, ut! Kenneth fick nstan sin hand klmd i drren in till klassrummet, nr Marie och Linda vldsamt tryckte igen den. Men han tycktes inte bry sig, och han och Anders fortsatte att kmpa emot frn andra hllet. Mange, kom och hjlp till! Mange tog dock ingen notis om dem. Han stod bakom katedern och mixtrade med kassettbandspelaren, spolade fram och tillbaka, lyssnade och ratade lt efter lt. D och d dundrade musik frn hgtalaren, gitarrsolon och vrlsng. Det var bara ngra dagar kvar till skolavslutningen. Snart skulle vi sitta i en syren- och prstkragsdoftande kyrka och sjunga psalmer om blommor och om naturen, och fyrorna skulle st uppradade framfr altartavlan, som frestllde Lazarus uppvckelse, sjunga om bara tr och fransiga jeans, om skjortor som fladdrar fr vinden och om lngtan efter landet, grnska och ljus. Fastn vi alla redan bodde p landet, och jag tnkte p Catti som sagt att hon lngtade bort, till ngon annanstans n hr. Och det var ngon stad hon hade nmnt. Men nnu var det ngra dagar kvar, innan klockan ringde ut, och nu skulle vi ha klassdisco. Eller maskerad, var det vl egentligen, men eftersom sexorna och niorna skulle ha disco var sin kvll i matsalen mellan klockan 18.00 och 22.00 hade vr maskerad, som vi skulle ha nu nr allting var hoppackat och klassrummet stdat, ocks kommit att kallas disco, och vi hade ftt lov att ta med oss musik hemifrn att spela. Folk sprang in och ut ur klassrummet. Niorna hll p att bli fotograferade i aulan som lg i anslutning till mellanstadiets klassrum. Man kan se Linda B:s trosor nr hon sitter ner lngst fram! Kjolen r s kort Kenneth och Anders slppte genast greppet om drrhandtaget. Var, var? Drren ut till korridoren slog upp med ett brak och tjejerna drute skrek. Nej, nu fr ni lugna ner er, killar. Det var Gran, men Kenneth och Anders sprang frbi honom ut i aulan.

76

Jag hll p att packa ihop ngra saker jag skulle ta med mig hem efter skolan. Det var modellen av landet Oz, bland annat, och jag hade svrt att f ner den i en strre plastkasse som jag ftt av sysljdslraren. Jag var ganska njd med resultatet och hade ftt uppmuntrande omdmen. Jonathan stod bredvid mig och sneglade p modellen och ibland bortt korridoren dr Kenneth och Anders hade hllit p. Vad han hade gjort fr projektarbete kunde jag inte minnas nu, men ngot hade han vl gjort. Nu hade han kltt ut sig i en grn skjorta, ett stort skinnfrklde och en strhatt. Han var trdgrdsmstare, sa han. Sjlv hade jag inte kltt ut mig alls, jag tyckte att det kndes ljligt. Dessutom visste jag inte hur de andra skulle gra, s jag tnkte att om jag struntade i det s . Du, sa han pltsligt mellan ett par musiksmuttar som vrlade ur hgtalarna, du, jag tnkte att vi kanske kunde tlta i vr trdgrd nn gng i sommar? Jag ska f ett tlt av mamma och pappa i sommarlovspresent. Men jag sa att jag inte visste. Efter midsommar skulle vi ka till Italien, hade mamma och pappa bestmt. Vi skulle bila ner och vara bort i tv veckor. S vi fr se sen, lade jag till och satte undan kassen med landet Oz som ntligen hade gtt ner i psen. Det brjade dra ihop sig, Gran slckte ner belysningen och det stod sm sklar med chips och godis framme p katedern. Magnus hade ftt ordning p musiken och en lugnare rockballad p engelska strmmade frn kassettbandspelaren. Gran sg njd ut och nickade med i takt till musiken. Tjejerna var klara och kom in i klassrummet utstyrda i en blandning av maskerad- och finklder. De var lugnare nu och slt ihop sig i grupper nra katedern, mumsande p gotterna och kastade blickar ut i klassrummet. En del hade lppstift och gonskugga och allt sdant dr. Krigsmlning, som Catti brukade kalla det nr Birgitta ngon gng fick fr sig att snofsa upp sig. Catti hade slutligen bestmt sig fr att g p sitt avslutningsdisco. Frst skulle hon inte g, sa hon till mig. Birgitta sa att det var vl klart att hon skulle det och hade genast brjat dra i klder och klnningar och tyger som hon kanske kunde sy ihop ngot av tnk det r vl kul, med disco, att dansa och gra sig fin och sdr! Men nej, Catti skulle inte g. Hon gillade inte att spka ut sig, sa hon. Dessutom var det inga roliga som skulle vara dr, bara idioter. Ska inte hon g d, Anna, eller vad hon hette, undrade jag. h, sa Catti, hon S jag frgade inte mer. Men sen hade hon tydligen bestmt sig fr att g i alla fall. Jag vet inte vad som hade ftt henne att ndra sig, men jag trodde nd att det kunde ha med den dr

77

Anna att gra. I alla fall skulle Catti g. Jag berttade fr henne om vr maskerad, eller ja, om vrt disco d. De ska alltid apa efter, sa Catti. Jonathan nrmade sig katedern och chipssklarna. Ska du inte dansa, Jonte, sa Marie, kom igen d. Ne, skrattade Jonathan, jag mste ta ngot frst. Nu var Linda framme vid kassettbandspelaren och vred upp volymen till Fame. Hon och Marie brjade genast gra koordinerade rrelser i takt till musiken och mimade i en ltsasmikrofon. Kenneth tnde och slckte takbelysningen s att det blixtrade i rummet. Pussleken, skrek han och sprang fram emot Linda och Marie som tjutande av skratt frsvann t var sitt hll, ut i klassrummet. Vnta lite, killar, ta det lugnt nu, va? Gran stod bakom katedern, blockerad av Jonathan som slt sig nrmare, men nu skrattade Gran t Lisa nr hon blev infngad av Anders som gav henne en stor blt puss mitt p ena glasgat. Pussleken. Den var populr p fdelsekalas i klassen, eller party som det helt pltsligt hade dpts om till. Bde tjejerna och killarna i klassen skulle bjudas och man t pizza, spelade musik och dansade. Jag drog mig alltid undan frn dessa kalas och lekar, bort i ett hrn. Visste inte vad jag skulle gra eller om jag ens hade lust till att gra ngot. Regnet strilade ver fnsterrutorna. Morgonen hade annars varit en riktigt fin junidag och mamma hade frhoppningsfullt sagt: Tnk om det bara kunde bli s hr fint till midsommar! Men sen hade det frsts mulnat p. Taklampornas ljus blixtrade i fnstret, rrelserna av stoj och dans speglades svagt i glaset. Grden drutanfr var tom och dslig. Det mrknade ver himlen och musiken tonade bort. Jag satt och tnkte p skuggan. Kattmannens skugga. Catti hade naturligtvis redan ngon dag efter skrivit ner historien till vr samling. I hennes berttelse levde skuggan sitt eget liv: Du har vl tnkt p, sa hon, att skuggorna blir lngre nr solen gr ner? Ja, sa jag. Okej, Kattmannens skugga allts, det gller att inte bli infngad i den. Hur d, menar du? Ja, allts, om man fr den ver sig r det krt, man blir infngad i mrkret. Och farligast mste det d vara precis innan solen gr ner, nr skuggorna r som lngst. Hon tnkte efter:

78

Kanske r det allra skrast att ska honom p natten d? Fast det frsts, d har skuggorna flutit samman med mrkret och nej, jag vet inte Catti slog ner gonen och tittade p sitt papper dr hon skrivit upp skugghistorien, sedan vek hon ihop det och lade det frsiktigt i skrinet. Man hittar inte ut igen, sa hon, som om hon svarade p en frga jag inte hade stllt, det r som att vara dd. Hon satt tyst och stilla en stund p golvet i dehuset med skrinet framfr sig, stirrade med tom blick ner i golvbrdorna. Var det sorgsen hon sg ut? Jag satt mittemot, med benen i kors. Trots att det var i brjan av juni drog det kallt ifrn golvet. Fast det kanske inte var s konstigt egentligen, ingen hade eldat i det hr huset p mnga, mnga r. Kylan hade slagit rot i det, det kvittade hur mycket solen n lyste p det. Jag knde mig villrdig, visste inte riktigt vad Catti var ute efter. Har du tnkt p en sak, sa hon sen, med entusiasm i rsten. Nej, vadd? h, det var inget, sa hon och smllde igen pltasken, frresten r den hr inte sker hr lngre, sa hon och viftade med skrinet i luften. Men jag tnkte p vad hon hade sagt innan, om det var ngot jag hade tnkt p.

En svart, skugglik figur dk pltsligt upp dr ute p skolgrden, utanfr klassrummet, en gestalt ifrd en lng svart jacka, eller ett slags kpa, med huva som dolde ansiktet. Den rrde sig lngsamt och i hukande stllning ver den tomma grdsplanen, bara ngra meter ifrn mig, dr jag satt. Bara ett stycke glas emellan oss. Jag reste mig halvt upp och lade handen p rutan, fokuserade blicken. Erik, sitt inte dr, kom nu och var med och dansa du ocks! Mm Erik? Skuggan stannade nu upp och vnde sig lngsamt t mitt hll. Snart skulle jag f se ansiktet under kpan, snart. Jag blundade men ppnade gonen snabbt igen och dr stod hon, Tina, och blngde p mig under en alldeles fr stor regnkappa. Hrtestar stack ut som eldflammor under den svarta huvan. Erik ? Jag vnde mig om. Det var Gran. Kom och var med nu, det svnger ju!

79

Jag svarade honom inte genast, men nr jag ter tittade ut genom fnstret var Tina borta. Jag lutade mig fram ver bnken och slog ihop klackarna ett par, tre gnger, tittade p vggklockan ver svarta tavlan, den visade kvart i tv. D var det nstan en hel timme till, innan jag skulle f g hem. Gran som kom frn Stockholm och hade jobbat i frorten. Gran som hade hg toleransniv och ville ta oss p allvar. Gran som grna diskuterade och som drog ner vrldskartan och pekade p den: Det hr r hela vrlden! Han tittade p oss med stora, uppsprrade gon. Martin G: r det? Klassen fnissade. Martin G var alltid s negativ. Jag sa det till honom en gng nr han klagade ver vdret p en klassutflykt. Eller inte att han var negativ, utan snarare att han skulle tnka positivt. Det var ngot jag hade lrt mig av mamma. Jag vet inte varfr jag sa det. Positivt?! h, s fiiint han pratar, sa Martin G, och sen var det krt fr min del. Martin G som tillsammans med Magnus och Kenneth slngde in Peter med klder och allt i duschen i omkldningsrummet. Alla skrattade nr de hrde om historien, ocks jag: Det hade jag velat se, sa jag. Martin G som vnde sig om, mot mig, med frakt i rsten: Hade du velat se p nr Peter duschar? Jag minns inte vad jag svarade, men jag tnkte p Jonathan.

Det hr r hela vrlden, sa Gran, ni r en del av den allihop. Ni har alla mjligheter, han slog ut med armarna, pekpinnen ndde nstan nda fram till katedern och var nra att vlta en trave engelskabcker. Ni kan bli vad som helst, fortsatte han. Kom igen, sa Kenneth, kan man ju inte Jod vad som helst, bara man tror p det och satsar p det. Gran log brett, det var sdana hr diskussioner han ville ha. Du, till exempel, Erik, vad vill du bli? Mste man bli ngot, ville jag sga, men det bet inte p Gran s jag sa att jag inte visste. Och det var i och fr sig sant. Jag var bara tolv r. Gran sg bekymrad ut. Jag ska bli lrare sa Lisa. Som mamma.

80

Gran sg lttad ut, men klassen var inte lngre p humr. Martin G satt sur lngst bak i klassrummet, med armarna i kors och lutade stolen mot vggen. Att bli ngot, och om mjligheter det var sdant mamma brukade prata om. Men jag trodde inte riktigt p det, inte kunde man vl bara bli ngot? Jag frstod inte hur det i s fall skulle g till. Gran var bekymrad, men vi var ju bara elva-tolv r. Gran som s grna ville vara med sin tid och som bjd in Anders mamma, som var sjukskterska, fr att prata om droger. Infr en tyst skara av frldrar med sina barn berttade hon om knarken och om olika slags droger, om uppttjack och om nedttjack. Och om hur farligt det var blev man beroende, ja d var man fast. Det fanns igen rddning. Drogerna frde in en i en livsfarlig vrld som frst kunde verka lockande, men som sedan slukade en in i mrkret, bit fr bit. Man behvde inte ens gra ett aktivt val fr att f i sig knark, ngon kunde smuggla ner det i ens saftglas. Gran och frldrarna nickade. Lindas mamma tog till orda: I New York har de en drog som de lgger p glassen Det hr r p riktigt, sa Anders mamma. Det finns drute, inte bara i New York det r hur ltt som helst att f tag p droger hr ute p byn, sa hon och knep ihop munnen. Vare sig vi ville det eller ej. Och nu visste vi det s att vi kunde vara p vr vakt. Gran var njd man kunde aldrig prata om sdant hr fr tidigt. Ja, det var viktigt att man brjade prata med barn om allt, man mste ta vra frgor p allvar. Och diskutera med oss. Som hromdagen, till exempel, nr frgan om ddsstraff kom upp. Vad tyckte vi om det, var det rtt att dda en mnniska fr att han eller hon hade begtt ett brott? Fr att han eller hon inte fljde de regler som samhllet stllde upp ja, vad tyckte vi om det? Kenneth? Magnus? Spridda fniss, men i vrigt tystnad, och jag tnkte p Catti som en gng hade sagt att hon trodde att hon skulle kunna dda en mnniska. Men Gran gav sig inte: Om ngon gjort ngot riktigt hemskt, ddat en kompis, till exempel, eller era frldrar? Eller pedofiler. Gran tittade uppmrksamt ut ver klassen. Det var Magnus. Ja, kanske det, sa Gran. Vet ni vad det r, frresten? Det r ckligt, sa Gustav. Och bgar, sa Kenneth. De borde ocks f ddsstraff. Det r samma sak, sa Magnus. Peddon och bgar. Njae, s kan man inte riktigt sga, sa Gran. Alla barnen satt i finkan utom Gustaff, fr han fick ddsstraff! 81

Klassen och Gran skrattade. Jag r fan inte bg, heller, skrek Gustav. Sg inte s till varandra, brjade Gran. h, Kenneth pussade p Magnus! Det var Marie som msom fnissade, msom tjt. Nej, nu fr ni lgga av killar, sa Gran, man gr inte s.

Det svnger, sa Gran och log mot mig. Klassdiscot var i full gng. Tjejerna dansade och killarna sprang runt, runt. Jag tittade p honom och log tillbaka, men jag svarade inte och Gran dansade vidare i klassrummet. Jonathan stod kvar borta vid katedern och mumsade p chips och tittade ut ver den frgglada salen, dekorerad med girlander i taket och blommor mlade ver hela svarta tavlan, blandat med en hel del annat klotter. Malin och Marie nrmade sig Jonathan och brjade prata med honom. Malin dunkade honom pltsligt i ryggen och de skrattade. ven Jonathan skrattade. Nr han vnde sig om, s att jag kunde s hans ryggtavla, sg jag att de fst en lapp med tejp p hans skjorta, och dr stod med barnsliga, spretiga bokstver: JAG R EN BG. Malin och Marie kom nerfr salen nu och nr de kom frbi mig tittade de p mig, krp de ihop och fnissade: Sg du, sa Malin till mig. Och d skrattade jag med.

Nr jag kom hem och plockade upp modellen av Oz ur plastkassen, upptckte jag att den hade skadats. Saker hade lossnat och figurer i papp hade plattats till eller rivits snder. Den var inte alls lika fin lngre. Ingenting att ha mer, och jag tryckte in den i botten p min garderob. Slngde igen drren. Kattmannens skugga. Men det var ngot som Catti inte hade tnkt p, eller som hon i alla fall inte sagt ngonting om: hans rst. Kattmannens rst. Gll och djup p samma gng, ett gurglande lte. Som klangen i ett sprucket krus. Och p vad han hade sagt: Ge er ivg hrifrn, sa han. Var det en varning eller en uppmaning?

82

P natten drmde jag att Kattmannen stod i trdgrden utanfr mitt fnster. Han stod i skuggorna under ppletrden ifrd en vldig kappa med kapuschong ver ansiktet. Men nr han lngsamt vnde p huvudet och tittade upp mot mig under huvan, var det inte lngre Kattmannen, utan Cattis sorgsna ansikte.

83

Farlig midsommar

Solen var skarp, rd och gul, himlen msom bl, msom vit. Jag lg i bara kalsongerna i en solstol i trdgrden och blundade mot middagssolen som frgade insidan av mina gonlock skimrande rda. S kanske det nd skulle bli som alla hoppades p, att midsommar blev somrig och fin. Alla var glada och njda. Fast d och d gled molnen ver himlen och fick huden att knottra sig. Nja, s lnge det inte blev regn, s. Man stod i fnstren och knde efter med handen: Bara det inte blev regn Det rasslade i ppletrden var det p vg att blsa upp? Jag kisade frsiktigt. Mina gon var sm tvillingfoster p vg att fdas ut i sommarlovsvrlden. Gradvis lt jag dem bli ett med ljuset. Jag hade hoppats p lite frg infr midsommarfesten, men mina smala armar var fortfarande ganska blekvita. Jag ngrade att jag inte hade tagit min freestyle med mig ut och funderade p att g in och hmta den, men det var vl inte lngre ngon strre mening med att ligga hr Jag drog p mig shortsen och lmnade Baden-Baden-stolen utflld, med dynan kvar och allt i trdgrden. Mamma och pappa var ett rende i stan, s jag var ensam hemma. Inne var det mrkt och varmt, och det tog ett tag fr mina gon att vnja sig. Men jag knde varje vr i huset s utan svrighet gled jag barfota uppfr den nlfiltkldda trappan till mitt rum. Det luktade starkt av jst frukt ifrn badrummet. Mamma och pappa hade satt sig fr att brygga eget vin, och hela vren, kndes det som, hade det sttt en stor plasthink i en nisch mellan duschen och snedtaket och osat lngst in i badrummet. Men mamma tyckte att vinet blev fr starkt eller odrickbart, som hon sa. Pappa ansg visserligen att det var helt okej, men nu hade det i alla fall blivit bestmt att det skulle ges bort p midsommarfesten som skulle hllas i Niklassons dubbelgarage, en gata bort i kvarteret. Brygden skulle tappas p flaskor och drfr hade de gett sig ivg fr att ordna ngra ytterligare tombuteljer genom en gammal faster till pappa som tydligen hade hela kllaren full, s att vi, som mamma sa, blev av med elndet innan vi gav oss av till Italien p semester. Italien Vi hade inte varit utomlands p semestrar frut, om man undantog Danmark, men ngon gng i livet mste man gra ngot lite tokigt, sa pappa. Vi skulle bila ner genom Tyskland och alperna och vara borta i fjorton dagar. Det blir vl spnnande tnk bara, Erik att f bada i Medelhavet Mamma hade tittat drmmande framfr sig och smlett fr sig sjlv. Hon fortsatte att blddrade frenetiskt i resekatalogen, men hennes blick verkade inte lngre fixerad p fotografierna av glttigt turkosa vatten, strnder, palmer och apelsintrd, utan p en punkt 84

ngonstans lngt bort, bakom bilderna. Sjlv visste jag inte riktigt vad jag tyckte. Jo, lite spnnande var det kanske. Men jag tnkte p Catti. Jag gick in i mitt rum, flyttade undan en stor resvska mamma satt in till mig infr resan, ppnade garderoben och lyfte ner den stora spegeln som hngde p insidan av drren. Jag stllde den p golvet framfr mig. Solen hade knappt tagit ngonting alls. Det var viktigt att grunda lite, innan Italien, hade mamma tyckt, annars fanns risken att man brnde snder sig. Solen vid Medelhavet var inte alls som hr, den var mycket skarpare. Om man inte tog det frsiktigt och skyddade sig kunde det till och med vara farligt. Jag strk mig ltt ver armen. Huden knottrade sig och de sm hren reste sig. Huset var tomt och stilla. Mamma och pappa skulle inte vara hemma n p ett tag. Den ljusbl rullgardinen var neddragen fr solens skull och vajade ltt i vinddraget frn det ppna fnstret. Sm punkter av gnistrande ljus stack hr och var igenom den bl vven, som stjrneljus.

Stellan p granngatan hade lovat att spela dragspel till midsommardansen. Nu stod han och vrmde upp, med blomsterkrans om hret, en cigarett i mungipan och enligt Gran Niklasson med en jvel innanfr vsten, medan vi alla hjlptes t att kl majstngen. Tnk att det blev ngra blommor nd, med tanke p hur regnig vren var, sa Barbro, Nickes mamma. Hade det egentligen regnat s mycket? Jo, kanske, nu nr man sa det s. Men markerna stod fulla av lupiner, kamomill och klver ja, till och med maskrosorna blommade fr fullt. Grnomrdet i kvarteret dr vi nu stod skulle ha varit full av dem om inte Gran och Stellan dagen frut krt ver den med motorgrsklippare. Man kunde ju tycka att kommunen borde ha gjort ngonting, sa Gran, men nu r det i alla fall gjort vill man ha ngot gjort, fr man fan i mig gra det sjlv. Jag stod lite vid sidan av, med en prstkrage i handen. Catti syntes inte till. Pltsligt fick jag en knuff i ryggen: Vad str du och drmmer om, va? Tina. I rda shorts och rd- och vitrandig T-shirt. Och med det feta, rda hret utslaget ver axlarna. Men hon slank frbi mig och trngde sig in i hopen som hll p att kl stngen. Fan ocks, skulle Tina vara med nu ocks Kom-s-sticker-vi. 85

Det var Catti som smugit sig upp bakom mig, utan att jag mrkt det. Det hr r inte min melodi, lade hon till och medan mnnen reste midsommarstngen och kvinnorna var fullt upptagna av att duka fram kaffekorgar, backade vi lngsamt frn spektaklet. Det r i kvll det gller, viskade Catti. Nr alla r fullt upptagna med annat. D Men det var fr sent, Tina sprang flmtande emot oss och grep vra hnder: Nu ska vi dansa! Tinas hand var svettig och hrd. Jag frskte spjrna emot men hon var fr stark. Det visste jag ju redan, s varfr ens frska? Jag gav upp och lt mig ledas fram till ringen som brjade bildas av familjerna och grannarna i kvarteret. Och musiken spelade upp. Sju vackra flickor i en ring, den som jag rcker handen till vara vem det vara vill. Tina slet och drog. Catti var borta. Jag tittade mig frvirrat omkring och sg henne utanfr ringen, frsvinna nedt gatan. Jvla Tina.

Efter dansen skulle det drickas kaffe, saft och tas hembakade bullar. Det var omjligt att komma drifrn. Trkigt att Cattis mamma inte kommer p festen ikvll, sa mamma och tittade p mig som om hon vntade sig en frklaring av ngot slag. Att jag skulle sitta inne med information om det hela. Jag ryckte p axlarna, vilket visade sig vara effektivt d mamma inte frgade mer. Det var sant att Birgitta och Catti inte skulle var med p midsommarfesten, men det var inget jag hade funderat srskilt mycket ver. Man skulle ju bara ta mat och prata, sjunga och dricka snaps. Jag svalde den sista biten av kanelbullen och sg mig omkring. Tina hoppade hopprep med Stellans tvillingflickor. De hade bundit repet i midsommarstngen och Tina vevade p, hftigare och hftigare. Hon stod med ryggen mot mig, s nu var det lge att ge sig av. Jag reste mig: Jag sticker hem ett tag, mumlade jag. Som av ett mirakel motsatte sig inte mamma. Jag hoppade ver det lga staketet som hgnade in grnomrdet och sprang bort mot infarten till vr gata. Jag fick rysningar i ryggen nr som helst kanske en av Tinas nvar skulle grabba tag i min trja: Och vart tror du att du r p vg ?

86

Men snart kom jag i skydd bakom tanten Gudruns furuhck och pustade ut. Mellan grenarna sg jag midsommarsllskapet. Stellan hade plockat upp sitt dragspel igen och ngra av barnen dansade. Tina sgs inte lngre till vart hade hon tagit vgen? I rask takt gick jag bort till Catti. Jag saktade in mina steg nr jag nrmade mig. Varfr tvekade jag pltsligt? Huset sg mrkt och de ut, rullgardinerna var nedrullade p framsidan trots att solen inte lg p t det hllet nnu. Var det ingen hemma? Men Birgittas bil stod p uppfarten. En av de gamla, rostiga gungorna svngde fram och tillbaka. Jag skte med blicken ver trdgrden, Catti syntes inte till. Gruset knastrade under gympadojorna nr jag gick uppfr infarten. Lutad intill garagevggen stod Till Salu-skylten. Hade de slt huset d eftersom den var nerplockad? Catti hade inte sagt ngonting om det i varje fall. Jag gick mot ytterdrren fr att ringa p, men fortsatte i stllet frbi och gick igenom en port ut i trdgrden p husets baksida. Grset hr var hgt, nstan som p en ng. Det bljade i den ltta sommarbrisen. Allting verkade s vergivet. Som om ingen hade bott hr p r och dar. Catti ? Jag fljde husvggen bort till andra knuten fr att se om hon var p andra lngsidan. Nr jag kom frbi ett fnster stannade jag och kupade hnderna runt ansiktet fr att kunna kika in. Varfr skulle Birgitta inte vara med p festen? Vad jag visste skulle Catti och dom inte gra ngot speciellt, d kunde de vl lika grna vara med? Vad fan sysslar du med? Jag ryckte till och dr stod Catti, bara ngon meter ifrn mig. Jag brjade jag. Jag trodde inte att ni var hemma. Catti tittade forskande p mig, s dr som bara Catti kunde, sen sa hon: Jo d, som du mrker s r vi det. Jag skmdes, fr det kndes som att jag hade snokat. Men nu himlade Catti med gonen och drog ivg med mig: St inte bara dr, vi har massor att gra. Hon frde mig igenom det lnga grset bort till hcken intill grannen. I hrnan av trdgrden fanns en glipa i hcken och Catti frsvann in genom den. Jag fljde efter, sprang hukande bakom henne ver grannens tom, sedan ut igenom en annan lucka mellan ett par buskar p andra sidan, och fann oss nu stende utanfr omrdet, p grusvgen intill krarna och flten. Catti log: Min hemliga flyktvg. Inte s dum, va? Men det var mer ett konstaterande n en frga, fr utan att vnta p svar sa hon: Vi mste lgga upp en plan, fr i natt. 87

 Men din mamma d, frgade jag. h, hon mrker inte om jag smiter ut det sg du vl? Det r ju rets ljusaste dag i dag, har du tnkt p det det blir perfekt! Vad menade hon nu? Kattmannens skugga, vste Catti nr hon sg att jag inte fattade direkt. Solen r uppe lnge i dag, vi mste lsa gtan innan solen gr ner helt och hans skugga blir ett med mrkret. Du menar s lnge vi kan se hans skugga s kan vi skydda oss frn den, precis, fyllde Catti i. Det gller bara att hlla sig undan den. Catti sg riktigt njd ut, som om hon hade knckt en livsviktig kod och det hade hon ju p stt och vis ocks gjort. Sg du Tina vid dansen, sa jag. Mm, den du, sa Catti. Vi mste vara frsiktiga. Hon har ngot i kikaren, jag knner det p mig bara. Du, sa jag. Har Birgitta slt huset? Catti vek av frn vgen, rtt ut p fltet. Grset stod hgt och hr och var lyste vallmon rd som bloddroppar mitt i allt det grna. Vart var vi p vg? Catti pljde fram genom ngen som sluttade svagt nedt n. Jag sackade efter fr jag var rdd att f fstingar i det hga, saftiga grset. Snart kunde jag knappt se henne bakom allt det grna. Vi flyttar i augusti, sa Catti genom vinden. Kom nu vi har massor att gra, bland annat mste vi plocka sju sorters blommor att lgga under Kattmannens kudde!

Mamma och pappas vin gjorde succ. Jkla krut i det hr, sa Stellan och lade armen om mamma. Han damp ner p en ledig stol mellan henne och Eva Niklasson. Har ni det bra tser? Eva Niklasson hade s fin figur, sa alltid mamma, lng och slank. Man kunde knappt tro att hon nrmade sig de sextio. Nu var hon kldd i vita, tsittande jeans och en fluffig vit blus uppknuten om midjan. De satt och rkte, mamma till och med, ven om hon mest lt den ryka i handen. Evas lppar hade ftt rda kanter av vinet hon drack och de hade pratat om spken och snt. Eva var intresserad av det andliga, som hon sa. Mamma lyssnade uppmrksamt. Men nu blev de avbrutna av Stellan. Ni r ta mig fan de grannaste kvinnorna hr p gatan, sa han. Det har jag alltid sagt. 88

Maten var avklarad och jag kunde egentligen resa mig frn bordet nr som helst och slla mig till de andra barnen som sprang runt och lekte p gatan utanfr garaget eller ngon annanstans runtom i kvarteret. Men jag satt och vntade p Catti. Vi hade bestmt att hon skulle dyka upp omkring 20.10 och frga mamma och pappa om jag fick flja med henne hem. De skulle absolut g med p det eftersom Birgitta ju var hemma. S ld vr plan i alla fall. Jag tittade diskret p min digitalklocka: snart 20.19. Var blev hon av? Stellan flamsade med Eva Niklasson och mamma skrattade t ett skmt jag inte frstod. I ena hrnet av dubbelgaraget hade man brjat rja bord fr att f rum att dansa. Nedflckade och blta pappersdukar revs av, knycklades ihop och slngdes i svarta sopsckar tillsammans med anvnda papperstallrikar och plastbestick. Vart pappa hade tagit vgen visste jag inte, men kanske hade han hngt med Gran Niklasson och ngra andra av de andra gubbarna in fr att ta sig en grogg. Stellan reste sig s att stolen vlte. Mamma och Eva skrattade. De r fan livsfarliga de hr fllstolarna, mumlade Stellan och frsvann bort mot musikanlggningen man hll p att rigga upp. Mamma vnde sig till mig: Du behver inte sitta hr om du inte vill. Ska du inte ut och leka med de andra? Hon vntade inte p svar, utan vnde sig ter mot Eva. Ibland kan jag knna att jag lmnar min kropp om natten, sa Eva. Och att jag flyger Jag tittade ut p gatan utanfr garaget. Man hade slagit upp bda portarna och lvat ingngarna med bjrkris. Borta p grningen dr midsommarstngen stod spelade ngra ungar fotboll. Jag sg Tina knuffa ner Nicke i grset. Han lg kvar ett gonblick p magen med huvudet mot marken och reste sig sedan sakta upp p kn. I nsta sekund var han helt p benen och sprang bort. Nu hade han vl ftt grsflckar p de sommarljusa byxorna. Hans mamma skulle bli vansinnig. En gng, fr ngra r sedan, nr det hade regnat riktigt mycket svmmade brunnarna p vr gata ver och det bildades en stor vattensamling utanfr tant Gudruns hus. Nr det hade slutat att regna tog Catti och jag p oss gummistvlar och vadade ut i den bruna srjan. Fler och fler barn frn kvarteret samlades vid vattnet. Nicke kom ocks, men han stod stilla i kanten av versvmningen och tittade p. Han hade bl, alldeles nya gummistvlar p sig och de blnkte i solen. Jag ropade till honom: Kom, vi kastar loss! Och s var vi ute p en stor sj nej ett hav. Solen glittrade bort den smutsbruna vattenytan. Vi seglade bort och skulle aldrig mer komma hem igen. Men snart ropade ngons mamma att maten var klar. Havet frsvann och vattnet rann bort i brunnarna. Men Nickes 89

stvlar var frgade av det muggiga vattnet och manchesterbyxorna mrka av vtan och smutsen. Jag vgar inte g hem Mamma slr ihjl mig. Frn det lilla takfnstret i vrt badrum kunde jag se ver till Nickes hus. Hans mamma spolade av honom med trdgrdsslangen p grden. Han hade ftt ta av sig in p bara kalsongerna. Jag tyckte att Nickes mamma sg ut som en jttelik insekt som stod med slangen som en stor sugkropp ver honom. Men nu var hon i full gng med att dansa med Stellan i andra nden av garaget. Stellan hngde ver henne och hon slog sina insektsarmar om hans hals. 20.24: fortfarande ingen Catti. Psst Hela eftermiddagen hade vi samlat blommor p ngarna runt degrden och p sluttningarna ner mot n. Minst tv av varje sort skulle vi ha, och dessutom ngon ytterligare art, utver de sju, om i fall att Catti lade dem i en vska tillsammans med fuktat hushllspapper fr att hlla dem friska till kvllen. Sedan hade vi gmt vskan i degrden. Psst! Vad ska vi ha dem till, hade jag frgat. Till Kattmannens huvudkudde, sa Catti. Hur d? Men Catti ville inte frklara, inte frrn nr det var dags. Jag skulle f veta allting tids nog. Psst!!! Jag ryckte till och sg mig om. Garaget var trngt av dansande par. Mamma och Eva satt fortfarande ttt ihop och pratade. Under ett sidobord, alldeles nra dr jag satt, och p vilket det fortfarande stod en stor skl bl med jordgubbar som man druckit av nr festen brjade, fick jag syn p Catti. Hon hade krupit in dr och syntes knappt under den vita pappersduken som hngde ner en bit framtill, ver bordet. Blixtsnabbt slank jag in drunder och satte mig ner bredvid Catti, drog in benen under mig. Hur lnge har du varit hr? Catti fnissade: Sg du Stellan och Nickes mamma? Catti strckte sig ut och kom sedan tillbaka med ngra jordgubbar frn blen. Hon stoppade ett par i munnen och rckte mig resten. De smakade stt och starkt. Vi satt tysta bredvid varandra och tuggade p vra jordgubbar. Pekade och skrattade t dansande ftter som flt fram ver betonggolvet, i takt och otakt med musiken. Folk flabbade 90

och sjng, ngon vlte en plastmugg, halvfull med l som rann ner ver bordskanten. Men ingen tog ngon direkt notis om det. Mnniskors gon var annorlunda och de vnde de mot himlen. Tror du att det finns liv p andra planeter, p Mars till exempel? Det var mammas rst. Catti tittade p mig och slog handen fr munnen fr att dmpa sitt fnitter. Jag vet inte var hon fick det ifrn, mamma, om det var fr att mnen hade brjat synas p himlen utanfr garageportarna nu. Det lt drmmande och olycksbdande. Eva svarade inte, jag kunde i alla fall inte hra att hon sa ngonting. Jag knde lukten av rken frn hennes cigarett. En refrng frn stereon brt igenom och folk sjng med: sol och mne natt och dag, r det bara du och jag Sedan Evas rst: Det r en fin pojke ni har, Erik, han r s vluppfostrad Fast i den ldern, jag vet inte. De borde ha lekkamrater av det egna knet. Det r naturligare p ngot stt. Trkigt det dr med Birgitta och det som hnde, den dr kraschen. Det kan inte vara ltt fr barnen. Se bara p henne vad r det hon heter nu flygarens dotter, hon med kattgonen? Jag har hrt att hon skulle ha med det att gra p ngot stt, att Birgitta skyller det p henne. Hur kan man beskylla sitt eget barn fr ngot snt Kom nu din gamla hagga, upp och hoppa! Det var Gran Niklasson som dk upp frn ingenstans och ville ha sin frus uppmrksamhet. Evas lnga vitkldda ben svepte frbi oss dr vi satt under blbordet. Catti drog undan sin hand innan den blev spetsad av Evas rda stilettklackar. Catti, flygarens dotter. Hon med kattgonen. Och jag d? Vem var jag? En kille/pg p gatan bara, Lindahls vluppfostrade pojke. Han som brukar hnga med Catti (den dr Catti). Vi vet vem vi r, men inte vilka vi kommer att bli. Jag sneglade p Catti. Ngra sekunder satt hon helt tyst och stilla och stirrade rakt framfr sig, sedan fste hon mig pltsligt framfr sig, ut frn vrt gmstlle, ut genom de lvade portarna. Bort frn festen. Sommarkvllen var ljummen och ljus. Doften frn de blommande ngarna och flten med saftigt, nytt grs slog emot oss nr vi kom ut p landet utanfr kvarteret. Knott och smflugor surrade i luften. P avstnd kunde vi hra musik och skratt frn diverse fester p villagatorna bakom oss. Catti tittade p klockan: Vi har lite mer n en timme p oss, innan solen gr ner helt. Det var disigt och dassigt ljust shr innan skymningen. Jag tittade efter skuggor, men jag tyckte allt var upplst och blurrigt. Hade vi drjt fr lnge? Jag fick inte riktigt ihop det hr 91

med skuggorna, och varfr det var s farligt nr det var mrkt. Skuggor kastades av ljus, de kunde inte finnas utan ljuset. Nr det blev mrkt upphrde ju skuggorna att existera. Borde det inte vara skrare att mta Kattmannen p natten d? Catti tycktes mena att mrkret och skuggorna var samma sak. Nej jag fick inte ihop det. Men jag litade p Catti. Kanske var det frresten inte skuggorna hon var rdd fr. Kanske var det mrkret, helt enkelt. Jag vgade inte frga. Vi traskade bort till dehuset dr Catti hade frberett ndvndig utrustning, som hon sa. Nr vi skt drren till sidan slog kylan drinifrn huset emot oss. Mrkret hade redan lagt sig hr och Catti fiskade upp en ficklampa frn en plats alldeles invid trskeln. Hon hade tnkt p allt. Kom, vi ska hmta vskan med blommorna p vinden och s r det en sak vi mste gra ocks. Vi smg uppfr trappan i ljuskglans sken. Mitt p golvet stod den lilla, bruna ldervska som Catti hade hittat i dehuset och som vi lagt vra blommor i. Den sg gammal och sliten ut. Vi satte oss p golvet med vskan mellan oss. Golvet var kallt och jag tnkte nu att jag borde ha tagit en trja med mig. dehusets vanliga kld. Pltsligt kndes det inte som sommar lngre. Catti stllde ner ficklampan p golvet och ppnade vskan. En gammal, unken lukt blandat med fukt och blomdoft stack i nsan. Hr, sa hon, och jag fick en knsla av att jag varit med om det hr frut. Som om saker och ting bara gick runt och runt i cirklar. En klocka som bara gick och gick men aldrig kom till drren. Catti rckte mig pltskrinet med vr berttelsesamling. Jag stllde det p golvet, bredvid vskan. Catti tog lampan och lyste i vskan. En, tv, tre, fyra Prstkrage, Klver, Blklint fan ocks! Vad r det? Vallmon, den har vissnat. Se kronbladen har ramlat av. Hon lyfte upp en hngig och sladdrig stjlk med ett ynka rtt kronblad som med nd och nppe hll sig fast. Catti fnissade och d singlade det lilla blombladet av, ner p golvet. Nja, vi fr plocka en ny p vgen. Kan vi inte bara ta en annan blomma d, frgade jag. Vi plockade ju massor, och vi behvde ju bara sju, sa du. Nej, det mste vara minst en vallmo, sa Catti. Annars somnar han inte.

92

Nu frstod jag ingenting. Jag drog upp benen under mig fr att hlla vrmen bttre. Catti himlade med gonen. Varfr var hon alltid s taskig? Okej, sa hon. S hr r det. Och Catti frklarade: planen var att smyga sig in i Kattmannens hus, in till hans sovrum och under hans kudde lgga en bukett bestende av sju sorters blommor varav minst en vallmo sen nr han sov skulle hans lskade komma till honom i hans drmmar den dr bruden som stack frn brllopet och de skulle terfrenas. D kanske frtrollningen brts. Eller nt. Catti tittade p mig. Hela eftermiddagen hade hon granskat vra berttelser om Kattmannen och kommit fram till att det var det hr som kanske var lsningen p problemet. Vilket problem, frgade jag, jag hade inte tnkt p det som ett problem. Kattmannens problem, s klart, sa Catti. Jag trodde inte att du trodde p den dr historien om brllopet. Catti tnkte efter: Det gr jag inte heller, det r nt lurt med den historien. Nt som inte stmmer. Drfr vill jag testa det hr. Det kan i alla fall vara vrt ett frsk. Men vi mste ocks gra ngot Hon plockade upp den lilla pltasken och gav mig drur blyertspenna och en liten papperslapp. Vi ska skriva ner vra allra djupaste hemligheter och lgga dem hr i skrinet, sa hon. Jag tvekade, tyckte att det hela brjade knnas olustigt. Varfr det, mumlade jag. Fr att vi ocks mste offra ngot, sa hon. Hon hade redan brjat skriva och rullade snart ihop det lilla pappret och slog en gummisnodd om. Jag kunde knappt andas. r du klar, frgade hon. Skynda dig nu. Vad skulle jag skriva d? Jag var inte ens sker p om jag hade ngon hemlighet. Vem var jag? En kille p gatan bara, Lindahls vluppfostrade pg. Jag ville inte gra Catti besviken. Catti med kattgonen, flygarens dotter. Vad har du skrivit, frgade jag h, det r en hemlighet ju skynda dig, vi mste hrifrn innan det blir mrkt. Snabbt skrev jag ner ett par, tre ord p lappen, vek ihop det och gav det till Catti. Hon slngde ner den i ldan och s var det klart. Vi kilade fast pltasken p sin plats i nischen mellan skorstenen och taket. Nu var det hg tid att ge sig av.

93

Det var sknt att komma frn degrdens utkylda rum ut i sommarnatten igen. Catti sg njd ut och strckte p sig. Hon gspade: Men vi skulle ha gjort en termos kaffe s att vi hller oss vakna. Vad gr vi om Kattmannen r hemma, frgade jag. Det r en risk vi fr ta, sa Catti. Det svra blir att ta sig frbi alla hans katter. Hon slckte ficklampan men tnde den p nytt, liksom fr att kontrollera att den fungerade som den skulle, och slckte den igen. Sen slngde hon in den i den bruna ldervskan med blommorna och stllde vskan bakom staketet invid en spretig rosenbuske. Vi lmnar den hr s lnge medan vi plockar vallmon. Catti pekade nert ngarna vsterut. Nu lg dr ett gyllene skimmer ver den ppna marken. Jag vnde mig om, t andra hllet dr skuggorna frgade skogen och n bl. Borde vi inte g baklnges ver ett antal grdsgrdar ocks? Men jag log nr jag sa det. Nu fattar du ntligen, sa Catti. Fast jag tror inte att det blir ndvndigt. Fr skerhets skull klev hon nd baklnges ver stngslet in i hagen. Cattis ansikte var rtt i skymningen. Vi sprang i kapp nerfr grsslnten genom klver, lupiner och hundkex, kastade oss ner p marken och rullade genom det hga grset, ner dit Catti hade sett de kraftigaste vallmoblommorna. Vi skrattade som galningar. Titta p himlen, sa Catti, alla stjrnorna Jag ker till Italien i vermorgon, sa jag. Mm Vi lg tysta p rygg och tittade p stjrnorna som brjade bryta igenom himlen. Jag och Soffan ska bo hos morfar i stugan en del i sommar, sa Catti pltsligt. Medan Birgitta packar och s. Hela sommaren? Nja, inte hela kanske. Men det r ganska sknt att vara vid havet i stllet fr hemma i all den dr rran. Hur lnge ska du vara i Italien? Tv veckor. D har jag kt nr du kommer tillbaka, sa hon. Jag kom att tnka p hennes fdelsedag och frgade om hon skulle vara hemma d. Men tydligen kom Birgitta ner till stugan och de skulle fira dr tillsammans. Jag rullade runt p mage, ryckte av ett grsstr och frskte binda ihop det till en ring. Jag kanske kan hlsa p, freslog jag. Jag vet inte, sa hon. Kanske ska Anna komma dit. Jag ringer dig, s fr vi se. 94

Jag vet inte. Det var det jag hade skrivit p den dr rosa, lilla lappen, tunt med blyerts. Men jag hade en knsla av att orden lyste i eldskrift s snart de kom i skrinet, brnde av gummisnodden som Catti slagit drom och tog kol p alltsammans. Catti reste sig upp p armbgarna: Det r dags, sa hon. Vad gr ni? Bda vnde vi oss hastig om, och dr stod Tina, bredbent med armarna i kors. Jvla Tina. Kunde inte nn bara lsa in henne ngonstans. Eller dda henne, eller nt. Catti stllde sig upp: Ingenting srskilt. Hur s? Tina titta frst p Catti och sedan p mig tills jag vek undan med blicken, sen sa hon: De letar efter er. Det tror jag inte p, sa Catti snabbt. Jo, fr att din mamma kom till festen. Hon r dr nu. Frst grt och skrek hon, men skrattade sen och nu dansar hon. Catti stod alldeles stilla och stirrade p Tina. Tror jag inte p, sa hon. Frresten ska vi nd hem nu. Tror jag inte p, hrmade Tina. Hur skulle vi nu bli av med henne? Catti verkade paralyserad, men pltsligt fick jag en id: Vill du se en sak, Tina? Catti tittade p mig, hon sg osker ut, men jag fortsatte. Kom ska vi visa dig nt. Vadd, sa Tina. Vnta, du ska f se. Jag brjade g uppfr hagen och Tina fljde efter. Jag tecknade t Catti att flja oss. Nr Tina sprang frbi mig och klttrade ver stngslet kom Catti upp till mig. h, det r ingen id, hon kommer bara att frstra allt. Som vanligt. Vi lurar ner henne i den lilla dungen med krret, den som ligger ute p kern p andra sidan grusvgen. Sen sticker vi, sa jag. Catti tycktes tnka efter sen log hon: Det kan funka, faktiskt. Hon sprang upp till Tina och fljde henne ut frn hagen. Ja, kom med Tina, det r jttekul. Det kunde funka. Jag ville inte tro att det var fr sent, inte nu. nnu fanns det tid. 95

Vi traskade fram p grusvgen mellan krarna med Tina emellan oss. Hon pladdrade p, p sitt vanliga stt: Bst fr er att det r nt. Hon verkade angelgen om att f veta vad det var vi ville visa henne, och jag brjade oroa mig fr vad vi skulle hitta p fr ngot. Det viktigaste var dock att frska bli av med Tina s fort som mjligt. Trddungen lg mitt ute p en ker, det var egentligen mest en samling trd runt ett trsk. Nu stannade vi i kanten av kern dr en liten stig ledde ner till den lilla skogsdungen. G ner dr och kolla, pekade Catti. Det r jttekul, du ska f se. Vad r det d? Tina tittade misstroget p oss. Det fr du se, sa jag. Hon tittade ner mot skogen: Nehej, ni fr allt flja med mig. Hon tog oss i var sin arm och drog oss med sig ner till skogen. Greppet om min arm sved igenom skjortan, brnde som tusen nlar. Det var inget annat att gra n att flja med henne. Det lukade surt frn krret med detsamma vi kom in under de frsta trdens grenar. Sommarnattens sista ljus silade in mellan stammarna och blnkte i de svarta vattensamlingarna. Tina stannade upp och slppte oss: N? Vad var det ni skulle visa mig d? Klm fram med det! Det slog mig nu att det var en av de saker som var s otcka med Tina: hennes stt att prata. Som en blandning mellan en vuxen och ett litet barn. Som om det fanns ngon annan dr innanfr flickkroppen. Grodor, sa Catti. Det finns grodor dr ner. Jttestora, se efter sjlv, hr du inte dom? Smarta Catti. Och Tina verkade g i fllan, hon satte handen fr rat och lyssnade. Jo, nog tyckte hon att hon hrde grodorna. Catti fick fart och trngde sig frbi Tina, nerfr stigen mellan trden. Kom, de r jttefina, du ska f se. Entusiastiska Catti. Ingen kunde st emot, inte ens Tina. Vi gick p rad nerfr stigen tills vi stod precis i kanten dr krret brjade. Dr, sa Catti och pekade. Tina spanade, men tycktes inte se ngot. Ni ljuger, sa hon. Jag ser ingenting. G ut p den dr lilla udden dr, runt bjrken. De hller oftast till dr bakom, sa Catti. 96

 Det gr ju inte ju, sa Tina. Det r gyttja verallt Jo, det gr om du trampar p de rtta stllena bara: p tuvan dr, och sedan p den dr stubben och s vidare. Catti pekade ut stllen dr man kunde ta sig fram torrskodd. Se hr bara, sa hon, och tog ett steg ut i krret p en tuva fr att visa. Tina tog ngra stapplande steg ut i trsket, balanserade p grenar och tuvor. Ngon gng trampade hon fel, men var snabbt uppe p en torr plats igen. Catti backade mot mig och vi stod tysta och tittade p medan Tina letade sig vg ver gyttjan. Snart var hon framme p platsen Catti pekat ut t henne. Och nu d, sa hon. Var r de? Du fr leta efter dem, sa Catti, och viskade sen till mig: Nu sticker vi. Kom-s-sticker-vi. Catti hyschade t mig, och s tyst vi bara kunde brjade vi smyga tillbaka lngs stigen. Men Tina upptckte snart att det inte fanns ngra grodor och skrek efter oss: Jvla ungar, vnta bara Vi kade p stegen genom snren. Jag vnde mig om och sg hur Tina frskte ta sig ver krret efter oss. Hon trampade rtt ut i vtan och fastnade med skon, snavade och fll raklng i den svarta dyngan. Och vi sprang. Bakom oss ropade och skrek Tina. Jvla ungar, jag vet allt vad ni hller p med. Jag vet vad ni r fr ngra, Catti. Catti, jag vet vad du r fr ngot. Vi sprang ver kern bort frn trddungen, sprang och sprang, jag i hasorna efter Catti. Vnta, Catti, vnta. Men hon vntade inte. Inte frrn hon ndde vgen som gick upp, tillbaka till kvarteret stannade hon och pustade ut med hnderna p knna. Nr jag ndde fram till henne var hon alldeles lugn. Men hon sg vldigt trtt ut. Vi hinner, sa jag. Solen har inte gtt ner riktigt n. Catti skakade p huvudet: Nej, det r fr sent, sa hon. Nej, sa jag. Det r inte fr sent n. Jo, sa hon och brjade g uppfr vgen tillbaka till den vlknda gatan och vra likadana hus i rad efter rad. Hrde du inte vad Tina sa, att mamma gick p festen? Snart kommer de att undra var vi hller hus. Jag fll liksom ihop, fastn jag fortfarande stod upp. Men det kndes som att jag sjnk, bara sjnk i det dr trsket som Tina trampade ner sig i. Det var vl lika bra att g hem d. Snart skulle vl nd Tina komma klampande efter oss, med blta klder och ansiktet svart av 97

gyttja. Hon skulle fr evigt att vara rasande p oss. Jag kom upp frbi Catti, bara ngra steg till och vi skulle vara hemma. Frresten tappade jag nyckeln, sa hon. Men lugn bara, jag kommer p ngot. Catti som fngvaktare. Med nyckeln till Kattmannens hus dinglande mellan fingrarna i ett gult snre. Borta. Om det ngonsin fanns en nyckel.

Tidigt p morgonen, dagen efter midsommardagen, lngt fre det att ngon vettig mnniska stigit upp, gled vi ivg i vr bil. Midsommardagen hade gnats t att sova lnge och sedan t att packa och rumstera infr resan. Vi hade knappt lmnat huset, eller ens trdgrden. Niklassons garage var fortfarande lvat. Man hade inte orkat stda undan nnu. Det var sant det som Tina berttat, att Birgitta hade kommit p festen senare under midsommarkvllen. Pltsligt hade hon bara dykt upp. Mamma och pappa hade inte sagt s mycket om det, mer n att hon nog suttit hemma och tagit sig ett glas fr mycket. Men det hade i alla fall nog tagit fokus frn mig och Catti, fr ingen frgade om var vi hade hllit hus ngonstans. Vi rullade ut frn kvarteret. Solen var p vg upp och det sg ut att bli en fin dag, en vacker och varm sommarlovsdag. Pappa hade inte slagit p radion nnu. Mamma blundade en stund, skulle bara sluta gonen ngra minuter. Gatornas dsliga stillhet. Bakom oss frsvann byn i den tysta morgonen. Snart skulle vi vara lngt, lngt borta. Men kvarteret och byn skulle finnas dr nr vi kom tillbaka igen. Och i skogen bakom byn, p andra sidan n, stod Kattmannens hus. Det lg dr det lg, rrde sig inte ur flcken.

98

Kattmannens hus _____

Jag tror att jag skulle kunna dda en mnniska. (Catti)

99

Fasad av tegel

Mittemot varandra p kn i dehuset, med pltskrinet mellan oss. Catti sitter och lurar p ngot. Leker med mig, hller inne med viktig information. S hller hon mig p plats. Schack, matt.

Vrmen omsluter mig. Det luktar av verhettat och fuktigt tr. Jag tycker om att knna den torra hettan mot min hud, och tystnaden hr inne. Jag brukar alltid stta mig allra verst, lngst in. Om det redan sitter ngon hr, s nickar jag bara kort till hlsning, stter mig ner med handduken lindad om hfterna och blundar. D slipper jag prata. Jag blundar och lter vrmen komma. Tystnaden nr rsterna mot kaklet drute tonar bort. Doften av klor som avdunstar mot det varma furutret. Jag gillar egentligen inte att simma, men ngot ska man ju gra. Mamma har sagt att det r viktigt att rra p sig lite. Hon glmmer att jag aldrig har gillat idrott. Men jag simmar tusen meter och rknar lngderna, s slipper jag tnka p annat. Det r inte mnga som gr hit om vardagskvllarna, till min skolas gamla simhall, s det r nstan fritt i bassngen. Bara jag och fyra-fem gubbar. Ibland en barnfamilj. Jag var hr en sndag en gng, och d var det nstan bara barnfamiljer. Numera gr jag inte om sndagar. En gng sg jag Jonathan. Han kom ut frn omkldningsrummet i grna badshorts och med en grn handduk i nven. Slarvig skggvxt och lite ltt kutryggig. Han var fortfarande ganska smal, men armarna var rtt s muskulsa. Jag antar att det kommer av allt arbete i garden centret. Jag tror inte att han sg mig. Nr han klttrade ner i bassngen, och jag kom fram till kaklet p andra sidan, gick jag hastigt upp till omkldningsrummet och skyndade att byta om och g drifrn. Jag tycker inte om att se Jonathans nakna kropp. Jonathans sneda snopp. Om det var ngon annan Jag sg Magnus hromdagen. Det var kvll och jag promenerade i villaomrdet p andra sidan byn, bortom kyrkan, sterut. Han kom joggande upp frbi mig och nr han svngde av p gngstigen upp mot husen sg jag att det var Magnus. Han hade en rd trningsjacka och svarta lpartajts. ven utan uniform syns det att han r polis. Det ligger liksom i hllningen. Tyngden. Hans joggingskor dunsade med kraft i marken, verkroppen ltt framtlutad. Baken som putade ut en aning. Jag drog huvan p min jacka ttare om mig och skyndade p mina steg fr att se efter vart han tog vgen. Han frsvann in i en av villatrdgrdarna, uppfr 100

trappan till ett enplanshus i vitt tegel. Det var ett sjuttiotalshus som vitats till och renats frn sjuttiotal. Vitmlade drrar och fnster. Trdgrden rensad p allt det vintergrna, bara en amerikansk grsmatta framfr huset, omgrdat av ett vitt staket. Jag drog mig in i mrkret framfr huset. Lampor som tnds i hallen, barn som kommer och mter honom. Jag knde igen dem frn parkeringen utanfr ICA. Pappa! Han slog mig! Gjorde jag inte alls det! En kvinna med mrka, svallande lockar kom och lyfte upp ett av barnen p sin arm. Magnus trampade av sig gympadojorna. Hans brstkorg hvdes och snktes nr han drog ner den tunna, rda jackans dragkedja. Ngonting drinne brakade i golvet. Leenden och skratt, en puss p kinden. En drr som slog igen. Kvinnan syntes igen i kket Magnus fru, om de nu r gifta. Jag sg henne genom fnstret, hur hon spolade med kranen, ppnade ett skp. Badrumsfnstret som pltsligt lystes upp. Suddiga konturer av en kropp genom det raggiga, frostade glaset. Nr lamporna slcktes blev det mrkare utanfr.

Om vi skulle rkas hr, skulle han knna igen mig? Jag tnker att han kanske kommer hit ngon gng. Fr att trna. Det finns inte s mycket annat i byn, inget gym ens en gng. En polis mste vl hlla sig i trim? Jag har funderat p vad jag skulle sga, om han knde igen mig. Men jag vet inte. Vi skulle hlsa p varann, inte mer. Och jag skulle stirra ner i golvet, in i skpet dr jag har mina klder, skynda mig att byta om, knppa jeansen och dra trjan ver huvudet. Magnus naken framfr spegeln, rufsig och blt i hret som en hund. Gyllene strn som krullar sig p brstet. S sjlvklar. Fyrar av ett leende mot den egna spegelbilden. Jag undrar om han har ngra hemligheter. Ngonting han inte berttar fr ngon, inte ens sin fru. Alla dljer ngot.

Tv gubbar kommer in i bastun, frustar och stnkar. Bnkarna knarrar nr de kliver upp och stter sig. Jag trttnar snart p deras smpratande, reser mig och gr. Vill inte prata, inte bli igenknd eller redogra fr vem jag r. Omkldningsrummet r tomt. Barfota gr jag ver det fuktiga, klibbiga golvet bort till mitt pltskp. Nr jag svnger upp drren till kldskpet rycker jag till av rrelsen en mnniska. 101

Frst tnker jag att det r min egen spegelbild, men vnder mig nd om, och dr str en man. Han ser ut att vara i min lder, jag har inte sett honom frut. Han knpper upp skjortan, vnder sig mot mig och ler. Jag mumlar en hlsning tillbaka och brjar plocka bland mina grejor, hittar ett par rena kallingar och drar dem p mig under badlakanet. Slnger sen in handduken i skpet. Klockan nrmar sig halv tta. Det kommer att vara mrkt nr jag kommer ut igen frn badhuset. Jag gr in p toaletten, lser inte drren. Stter mig ner och vntar. Avvaktar.

102

Vid foten av ett berg

Medelhavet var iskallt, inte alls som vi hade tnkt oss. Men s var det ju ocks bara precis i brjan av sommaren, sa pappa. Jag stod med vatten upp till knna och knde ilningarna lngs med ryggen nr de sm vgorna slog emot mig. Framfr mig lg havet, ett annat hav. I ett annat land. Det tog oss nstan tv dagar att kra dit ner, till Adriatiska havets kust, strax utanfr Venedig. Halvvgs ner i Tyskland somnade jag och vaknade inte frrn vi stod vid foten av Alperna. P topparna lg sn, men i dalarna var det sommar. Mamma grep pappas arm, mumlade och skte efter orden, sedan med klar och darrande rst:

I lnder, som jag aldrig sett, tidlsa alper st med skor, som snudda vid en stad, och hattar i det bl.

Vid deras ftter tusenskn strtts ut i blygt behag, Sir, vem r ni, och vem r jag en bl augustidag?1

Jag hade aldrig hrt mamma lsa dikter frut. Bara nynnande p en och annan sng frn radion, eller p ett par refrnger ur en gammal melodi frn nr hon var ung. Jag tyckte om det. Lnder som jag aldrig sett Sir, vem r ni och vem r jag Hon rodnade och skte pappas blick. Han sa ingenting men log. Och jag tnkte p att Kattmannens hus lg i en dal, och vi spanade p honom frn ett berg.

Nr mrkret fll i Italien blev det svart med en gng. Utanfr jalusierna hrdes syrsor i trden och buskagen. Sm dlor sprang ver terrassen. Vggarna i lgenhetshotellet var vitkalkade
Emily Dickinson, versttning: Johannes Edfelt, ur Mitt brev till vrlden, Sven Christer Swahn, red., Bra Lyrik/Bra Bcker, Hgans 1986, s 19.
1

103

och golvet av kakel som var kallt och strvt mot ftterna. Mamma klagade p att det var instngt och dligt utvdrat. Jag rullade in mig i det ltt fuktiga tcket som i en kokong. Nr mamma och pappa sov i rummet intill lg jag fortfarande vaken och lngtade hem. Vi promenerade lngs med havet, frbi strandkaferna med sina randiga markiser, stod och sg ut ver vattnet. Mamma och pappa hll varandra i handen. Vi t isig glass och vattnet i lgenheten smakade av klor. Drick inte av vattnet, sa mamma. Det r andra bakterier hr, du kan bli sjuk. Nstan varje dag badade vi i havet. Jag lg p mage i den grova sanden och brnde mig p ryggen. Stranden var skrpig och full av mnniskor. Framfr oss lg en familj som pratade p ett annat sprk. Tv pojkar, kanske ett par, tre r ldre n mig, kastade med en boll. Den ene killen hade rda, korta badbyxor p sig. Hans svarta hr hngde i lnga slingor ver hjssan. gonen var mrka och han skrattade hela tiden. D och d tittade han p mig och gjorde ngot trix med bollen. Kollade om jag kollade vad han gjorde. Ska du med och bada? frgade pappa. Men jag kunde inte slppa den dr killen med blicken. Det var ngot med hans leende som smittade. Som gjorde ocks mig glad. Jag lekte med sanden, silade cigarettfimpar mellan fingrarna. Strckte ut handen och rrde vid hans skugga. Mamma blundade mot solen. r det inte hrligt, sa hon. Jag reste mig och sprang ut i vgorna i det kalla vattnet. Varje dag tittade jag efter honom. Jag brjade tycka om Italien. Det ryckte i svanskotan. Som nr Catti drog igng med ett ventyr. Och jag skrev ett vykort hem till henne: Hlsningar frn ett varmt och soligt Italien, skrev jag.

Vi krde bil mellan olika stder; Padua, Bologna och Rimini. Pappa vevade ner rutan och hngde med armen utanfr. Han hade solglasgon och skggstubb. Jag tyckte att han sg ut som en pilot. Mamma satt med kartan uppvecklad ver hela framstet, vnde och vred, vek ihop och vecklade ut. Vi lyssnade p gamla kassetter med ltar frn melodifestivalen och mamma nynnade med och tuggade tuggummi. Det luktade stt av jordgubb och avgaser p samma gng. Kvllen innan vi skulle resa hem igen t vi pizza p en av de sm restaurangerna vid havet, sen gick vi ut p piren och tittade p alla ljusen som glimmade i vattnet. Jag hade tit en stor portion glass till efterrtt. Den kallades Diablo i menyn, och glassen var rd och lite isig och simmade i ngot starkt som gjort mig yr i huvudet. Pappa lade armen om mamma och vi gick 104

sakta nda ut till pirens yttersta spets. Vgor slog upp ver stenarna i mrkret och det luktade av ett frmmande hav. Borta i den svarta horisonten blixtrade det svagt av ett skvder. Men det var lngt borta. Sprda ljusstrlar av blixtrar slog d och d ner i havet. Jag visste inte vilket vderstreck det var. Allt var bara mrkt och dnande, dr i fjrran. Vi stod tysta och hll om varandra och jag tnkte att jag aldrig ville ka hem igen.

Nr mamma och pappa har gtt in till sig, och stngt drren, sitter jag ensam p terrassen utanfr vr lgenhet. Det hrs dmpat fnitter ifrn deras rum, mumlanden och hyschanden. Jag fryser lite grand i den fuktiga nattluften. Mitt p bordet str en ljuslykta i rtt glas, och i den brinner ett ensamt ljus. Kupar mina bara hnder om den varma lyktan. Lgan r rd och intensiv. Jag vickar ltt p lyktan, fngar upp stearinet som stelnat lngs vrmeljusets kanter. Snart flammar ljuset upp en sista gng, innan det slocknar.

Nr vi kom hem till Sverige igen sa pappa: Jaha, d har vi sett det. Det r nd sknt att vara hemma igen. Ja, sa mamma. Det r sknt att vara hemma.

105

Kllan rd som av blod

Catti och hennes historier. Men ifrn trakten omkring byn finns det ocks andra historier, den om jungfrukllan, till exempel. Eller berttelsen om Svartesjn, sjn som r alldeles svart och sgs vara bottenls. En gng ska hr ha legat ett slott som byggdes av stenar hmtade frn ett rse dr det bodde troll, och p invigningsfesten hmnades de stlden genom att lta slottet, med festflje och allt, sjunka genom marken, ner i dyn. S bildades sjn. Vattnet r s svart att man inte kan se igenom det. Vi plockade liljor hrifrn en gng, fr mamma tyckte att de var vackra och ville ha dem hemma i rabatten, men de ville aldrig ta sig i vr trdgrd. Jag tnkte att under alla lagren av mylla och jord, fanns nd ngonstans, ngra av de dr rtterna kvar. Jungfrukllan ligger alldeles i nrheten av Kattmannens hus. Jag lrde mig den i skolan nr vi pratade om sagor och legender. Skolbibliotekarien Cecilia hade samlat ihop historier frn orten och s gjorde vi utflykter till de olika platserna dr de utspelade sig. De andra berttelserna kommer jag inte ihg, men jungfrukllan minns jag. En ung flicka anklagades fr hxeri och ddades i skogen ovanfr Kattmannens hus. Dr hennes blod rann ver marken sprang en klla upp, som tecken p hennes oskuld. Vattnet r fortfarande rdfrgat av hennes blod. Cecilia frklarade att det r fr att kllan har hga halter av jrn, att det r drfr som vattnet r rtt, som blod. Jag stod i skuggorna under trden vid kllan och undrade om historien var sann, om det fanns ngot i den som var sant. Det luktade gammalt och surt. Eller s var det ngot man hade hittat p fr att frklara varfr vattnet var s rtt. Mnga berttelser hittades vl p fr att de skulle frklara ngot, svida de inte bara var skvaller, eller ponglsa som Gudruns. Cattis d? Varfr var hon s besatt vid att lsa mysteriet med Kattmannen? Fanns det ens ett mysterium, eller var det ngot hon hittat p bara fr att ha ngot roligt att gra? Men Catti var borta. Nu var det bara jag och byn. Och Kattmannens hus.

Utanfr Cattis hus stod en container. Birgitta var i full gng med att rja huset. Ut kte allt mjligt gammal skrp och brte. Jag stllde mig p t och kikade ver kanten. En cellofaninplastad giraff stirrade p mig med stela knappgon. Dr lg flera av Birgittas uppstoppade plyschdjur i turkost och rosa, hopklmda och med plasten snderriven. Huset var slt till kantorn, hade mamma och pappa berttat. Jag visste vem det var fr Gudrun hade pratat om det: 106

 I sakristian, till och med Kantorn var en ung kvinna, gift och hade tv barn. nd hade hon haft ett frhllande med prsten. De hade blivit pkomna inne i kyrkan, pstods det, med armarna om varandra. I sakristian, till och med. Jag visste inte om det var sant, men nu skulle i alla fall kantorn och hennes familj flytta in i Cattis hus. De vill vl brja om p nytt, sa mamma. Och dessutom r hon med barn, s de behver ett strre hus. Birgittas hus har ju s mnga mjligheter tnk bara: vervningen r inte helt inredd nnu, eller hur, Erik?

Birgitta stod i fnstret p andra vningen och rkte. Hon vinkade till mig, men sa ingenting. Jag tyckte hon sg trtt och svettig ut, liksom rd och plufsig i ansiktet. Men s var det ocks en varm dag och hon hade vl mycket att packa och bra runt p infr flytten. Sommaren hade kommit p allvar nu. Vrmen dallrade ver asfalten och mnniskor lg i solstolar i sina trdgrdar, kte till stranden och grillade om kvllarna s att det osade ver hela omrdet. Jag sov lnge om morgnarna. Nr jag vaknade var rummet tungt av vrmen. Jag drog p mig ett par shorts och tog mig ut. Mamma och pappa hll sig mest fr sig sjlv, de fixade i trdgrden och rensade i garaget och gjorde sdana saker som de bara fick tid till d de hade semester. Jag lg under bjrken och lste serietidningar och bckerna om landet Oz och var brun som en pepparkaka. Ibland cyklade jag med mamma och pappa till sjarna ovanfr byn fr att bada. Om kvllarna satt vi p altanen och spelade kort, med vrmeljus i en lykta p bordet och till ljudet av ollonborrarnas surr. verallt omkring mig var det bara en vanlig svensk sommar. Allting annat gled bort och undan. Birgitta tmde sitt hus, Catti ringde inte. Jag brydde mig inte. Det var som att bli fri frn en frbannelse. Som att lngsamt vakna upp ur en otck drm. Cattis rst: Kom, Erik. Kooom. Ltt att vifta undan som ett irriterande nattfly.

En eftermiddag ringde det p drren och dr stod Tina p trappan och frgade om jag ville komma ut och leka. Fr det var vl Tina? Hon sg annorlunda ut. Solen hade blekt hennes rda hr, och det var klippt i en snygg frisyr, med slingor och lockar ner ver axlarna. Hon hade nya glasgon ocks. Jag tvekade. Det var ju nd Tina, ven om hon sg annorlunda ut. Dessutom hade jag plockat fram den gamla modellen ver Oz, hll p att damma av och laga den hr och var. 107

Eventuellt skulle jag gra ngra frbttringar. Men Tina stod dr strlande leende och vntade p svar, lade huvudet p sned. Blinkade med ena gat. Vad var hon ute efter? Och jag tnkte p Tinas ansikte svart av gyttja den dr midsommarnatten fr ngra veckor sedan. Skulle hon hmnas? Men Tina bara fortsatte att le. Jag tnkte att hennes tnder var lika perfekta som en katts. Okej, sa jag, utan att jag visste hur det hela hade gtt till. Nr vi kom ut p gatan vnde jag ofrivilligt p huvudet bortt Cattis hus. Containern stod kvar, fylld till bredden, men Birgitta syntes inte till ngonstans. Jag skyndade p mina steg efter Tina. Vad ska vi gra d, frgade jag. Tina ryckte p axlarna: Vi kan g hem till mig om du vill. Jag hade inte varit hos Tina frut. Doften av kanelbullar slog emot oss nr vi kom innanfr drren. Tina drmde vant igen den efter oss: Jag r hemma, ropade hon. Tinas mormor kom in frn altandrren i kket, hon hade trdgrdshandskar p sig, frklde och en solhatt: S du har en kamrat med dig? Ni kan f saft och bullar, om ni vill. Jag har nyss bakat. Hon tog av sig handskarna och lade dem p en tidning p kksbordet. Det r Lindahls pojke, frstr jag, sa hon och tittade p mig. Stt er inne i rummet, det r svalare dr n att sitta ute i solen, s kommer jag med fikat. Tina ryckte p axlarna. Vi satte oss i den rosa plyschsoffan, bland alla de broderade kuddarna. Nr jag satt mig ner och sg mig omkring blev jag frvnad ver att vi bjudits in att sitta hr. Det var ett prydligt och vlstdat rum, hr och var fanns sm bord och hyllor med skira porslinsfigurer p sm, virkade dukar. Vggarna var versllade med tavlor med blomstermotiv eller landskap. Inte ett dammkorn s lngt gat kunde se. Fr fnstret som lg t ett skuggigare hll, hngde blommiga gardiner, draperade med gyllene snren med tofsar i ndarna. P vggen tickade en klocka, och slog sedan tv klingande slag. Det var precis ett sdant rum som jag frestllde mig att en mormor skulle ha. Min egen mormor var dd och farmor bodde i en strre stad lngre bort. Men hon hade inte s mycket saker och det hon hade hade hon pippi p att rensa ut och ge bort till oss nr vi kom dit p besk. D hade hon alltid en lda stende strax innanfr drren med olika saker som hon ville att vi skulle ta med oss hem. Men behver du inte det hr sjlv, frgade pappa. 108

 Jag r inte materialist, brukade farmor d sga. Mamma plockade bland grejorna och suckade var skulle vi nu stlla allt det hr skrpet? Och tnk att Tinas mormor bjd in oss i sitt vardagsrum! Hemma anvnde vi nstan aldrig finrummet, bara nr vi hade frmmande. Glasdrren in dit brukade hllas stngd strre delen av ret. Mamma gick bara dit in fr att stda och vdra ut. Jag vickade med de bara trna p den mjuka heltckningsmattan. Tina suckade och lutade sig tillbaka i kuddarna. Nu kom mormodern med en bricka med tv glas, en tillbringare med rtt innehll och ett fat med nygrddade kanelbullar. S dr ja, sa hon och tog fram tv glasunderlgg frn en liten lda i soffbordet. Hon hllde upp av den rda saften till mig. Det klirrade ltt nr isbitar fll i glaset. Hon lmnade oss och Tina bjd mig fatet med bullarna. Vi r under tystnad, sen flyttade Tina undan glasen och resten av servisen frn bordet, reste sig och gick bort till ett bord borta vid ena fnstret. Hon kom tillbaka med en trskiva som det lg ngra tidningar, sax, pennor och klister p, och stllde ner den p soffbordet framfr oss. Mormor samlar p bilder av kungen och Silva och dom, sa hon och rckte mig en klippbok som var full av glttiga motiv av den svenska kungafamiljen. Men hr fanns ocks andra kungar och drottningar, frn andra lnder i vrlden. Jag brukar hjlpa henne att klippa ut bilderna, sa Tina och brjade blddra i en veckotidning fr att hitta ngot till samlingen. Jag tog sjlv en tidning och slog i den p mf. Snart hittade jag ett fotografi p kronprinsessan i folkdrkt. Tina gav mig en sax. Vi klippte en stund och skrattade t de roliga historierna som stod lngst bak i tidningarna, och snart hade vi en liten hg med kungligheter p bordet. Tina brjade nu i stllet att klippa ut andra kndisar, sngerskor och skdespelare och s. Nr hon var klar samlade hon ihop dem och sa: Kom. Jag fljde med henne uppfr trappan till hennes rum. Ocks detta rum var mycket prydligt och vlstdat, inte alls som jag hade frestllt mig. Vad hade jag egentligen frestllt mig? Det var som om den hr Tina var en helt annan mnniska n den som Catti och jag hatade s intensivt. Som om den gamla Tina var frsvunnen. Borta. Dd, eller nt. Eller var det hr ngot slags spel? Snart skulle den riktiga Tina komma fram och hmnas fr att vi lurade ut henne i krret. Jag tyckte det var konstigt att hon inte sa ngonting alls om det, vad hade hon i kikaren? Tina lade ner kndisbilderna p skrivbordet. Hon tittade hemlighetsfullt p mig: Nu ska du f se, sa hon. 109

Hon tog en lng sax frn ett pennstll och i ett enda drag klippte hon av huvudet p en sngerska, jag tror det var Carola. Snpp. Bara s dr. Hon tog nsta kndis och snipp snapp, av med huvudet. Bjd ver skrivbordet skiljde hon nu i rasande huvudena frn deras kroppar, vant och skickligt i ett enda klipp. Vad sysslade hon med? Det hr var den Tina som jag knde, som jag hatade. Den Tina som jag fruktade. Sakta backade jag mot drren. Tina slutade att klippa, reste sig frn skrivbordet och tittade p mig, fortfarande med den lnga, metallsaxen i hgsta hugg: Vart ska du? Du fr inte g n, vnta jag ska visa dig nt. Hon ppnade ena skrivbordsldan och brjade rota i den. Rummet var kvalmigt och vart. Jag frs och svettades p samma gng, kunde inte rra mig. Nere p bottenvningen stkade Tinas mormor runt, hon hade dragit fram dammsugaren och for fram med den ver mattan i vardagsrummet. Snart var hon i trappan och dammsg stegen. ven om jag sprang frn rummet nu skulle jag bli stoppad i trappan, klmd mellan mormodern och Tina. Jag hade inte en chans, jag var fast i en flla. Tina fick upp en kartong ur skrivbordsldan, tog den och satte sig p sngen. Hon lyfte av locket och plockade upp ngonting tunt och frgrant. Kolla, sa hon, r de inte fina? Hon tog fram en till och hll upp dem mot mig s att jag kunde se. Det var klippdockor. Jag gick nrmre och nu kunde jag se att hela ldan var full av dem, alla mycket vacker tecknade och mlade, med fina, detaljrika klder som var fastsatta med gem i olika, pastellfrgade gem. Och alla hade de huvuden i glttat magasinpapper, frestllande kndisar Carola, Madonna, Tom Cruise och flera som jag inte kunde namnen p men som jag knde igen frn film och TV klippta ur mormoderns veckotidningar, uppklistrade p kroppar av kartong. Tina sg stolt ut. Har du gjort dem sjlv, frgade jag och satte mig ner p sngen bredvid henne. Ja, sa hon nstan viskande, jag har gjort dem alldeles sjlv, och ritat och mlat alla klderna se sjlv, det finns massor! Jag ska gra en ny nu vill du hjlpa mig? Hon reste sig och gick tillbaka till skrivbordet, satte sig och plockade fram papper, frgpennor och klister. Ta stolen dr borta, sa hon och pekade. Stt dig hr! Du kan f gra Michael Jackson, s gr jag prinsessan Stephanie. Jag vill hellre gra Stephanie, sa jag. Visst! Tina brjade skissa upp Michael Jacksons kropp p en bit kartong, flyhnt och med sker hand. Jag lade prinsessan Stephanies avklippta huvud med solglasgon och allt p ett papper 110

och frskte rita en figur som passade till det. Men det var svrare n jag hade trott. Hur jag n ritade tyckte jag att det blev klumpigt och fult, inte alls lika gracist som nr Tina gjorde det. Jag var ju egentligen ganska bra p att rita och mla, men mnniskor hade jag aldrig kunnat rita. Jag kom att tnka p den lilla mlningen som jag skulle gra till Cattis fdelsedag, den som skulle vara ett portrtt av henne. Egentligen r det synd om henne, sa Tina pltsligt. Va? Jag slutade upp med att rita och tittade p det som skulle frestlla Stephanies kropp. Vad menade hon? Jag vet vad hon har gjort, fortsatte Tina. Vem d? Hon knep ihop munnen och tittade stint p mig, sen sa hon: Catti, frsts. Mormor har berttat det. Jag frstod ingenting vad var det Catti hade gjort? Var det nnu ett av Tinas knep eller var det ngot hon faktiskt visste om Catti, som inte jag visste? Egentligen r det synd om henne, sa hon igen. Jag tycker synd om henne. Vad r det hon har gjort d, frgade jag s lgt att Tina frmodligen inte hrde, fr hon svarade inte. Och jag tnkte att frresten var det vl inte Catti det var synd om. Jag hade aldrig tnkt att det var Catti som det skulle vara synd om. Det var vl Tina det var synd om, i skolan och med mamman som inte ville ha henne och det dr. Vad r det Catti har gjort, frgade jag igen, hgre denna gng. Nu svarade Tina, utan att titta p mig, och lika rappt och vasst som hon klippte av ytterligare ett huvud: Hon ddade sin pappa.

Ibland undrar jag vad jag egentligen sg hos Catti, varfr jag ens brydde mig om vad hon sa. Den dr dagen hade jag faktiskt jtteroligt med Tina. Vi hade mer gemensamt n vad jag frst hade trott, som att rita och mla, klistra och klippa, till exempel. Samma sak med Jonathan. Jag trffade honom ganska ofta den dr sommaren nr Catti var bortflugen till sin morfars stuga vid havet. Vi drog runt p byn, kpte glass och tittade p fiskarna i branddammen bakom biblioteket. Himlen ver oss var bl och fri frn moln. Byn sg ocks annorlunda ut, ljus och leende. Torrt grus dammade ver gatorna och mopeder drog frbi, cirkulerade ngra varv p den tomma parkeringen vid skolan och

111

frsvann ur sikte, men vi brydde oss inte. Jonathan skrattade och hoppade upp p mina axlar. Jag sprang med honom ngra meter tills han tappade greppet och gled ner p marken. Ska vi tlta en kvll d, sa Jonathan. Mm, sa jag och tnkte att det faktiskt var en rolig id. Vi kom nerfr backen mot laxtrapporna vid n och vattnet dnade i ronen. Jag kunde inte hra vad Jonathan sa, men han log nr han sa det. Jag nickade till svar. Men nr vi nrmade oss n fick jag syn p mopederna som stod och blnkte i solen. Jonathan stannade upp och sg sig om, men jag drog honom i rmen. Vnta, kom! Vi smg in i snren. Jag hade Jonathan ttt bakom mig och kunde nstan hra hans hjrta banka. Vart ska vi, Erik? Sch titta! Och dr var de: Tobbe, Magnus och Kenneth. De hoppade och lekte i laxtrapporna, knuffade varandra och stnkte vatten. Tobbe puttade i Kenneth och han skrek gllt som en tjej nr han landade i det kalla vattnet. Jonathan och jag tittade p varandra och fnissade. De hade slngt sina klder rtt p marken, frutom en svart T-shirt med ngot rockbandstryck p den hngde halvt ver skylten dr det stod att badning var frbjuden. Det var skert Tobbes trja, han brukade ha sdana p sig: AC/DC, Iron Maiden och vad vet jag. Det slog mig nu att jag aldrig sett Tobbe naken frut. Han var rund om magen och brsten hngde som sm psar. De feta skinkorna lyste igenom de vita kalsongerna. Trots den brnnande solen var han skr som en gris. Kenneth och Magnus brottades i det forsande vattnet, Magnus tryckte ner Kenneth under vattenytan men slppte honom igen efter ngra sekunder. Han lyfte honom i sina armar och kastade honom upp i luften. Tysta hukade vi i snren. Jag sneglade p Jonathan: han stirrade p killarna med halvppen mun, som i dvala, fast i ett stelnat fniss. Jag knuffade till honom ltt med armbgen: Kolla hr d: pfft! Catti hade tlmodigt frskt lra mig att busvissla, utan att lyckas. Det bsta jag kunde stadkomma var ett svagt vsande, och hon hade s smningom gett upp hoppet med mig: h, sa Catti, du kan ju inte. Du r ett hopplst fall. Men nu skar visslingen genom luften, ljd ver den brusande n. Det r polisen! Tobbe och de andra stelnade mitt i sina lekfulla rrelser och sg sig omkring. Tobbe drog hastigt loss kalsongerna som fastnat i springan mellan skinkorna. Jonathan sg skrckslagen 112

ut. Jag tog honom i armen och drog honom ur vrt gmstlle, genom de buskiga snren. Nr vi kom ut p vgen vnde jag mig om och skrek: Polis, polis, potatisgris!!! Sen sprang vi allt vad vi orkade. Nr vi ndde kyrkan och kyrkogrden sprang vi in bakom muren och hukade oss ner. Jonathan sg fortfarande skrckslagen ut. Jag kunde knappt andas, men frmdde nd inte hlla tillbaka skrattanfallet. Jonathan stirrade p mig frst som om jag inte var riktigt klok, sen brjade han ocks skratta, frst lite osker puttrande, sen med full kraft. Sg du Tobbe, sa jag. Som en gris som en liten griskulting. Mm, sa Jonathan, nff-nff! Polis, polis, potatisgris Vi halvlg mot den kalla kyrkomuren och skrattade av oss. Jag undrade om de hade sett oss, men jag brydde mig inte. Varfr skulle jag bry mig om ngra skitungar? Du, sa Jonathan, nr han pustat ut, jag tnkte stta upp tltet till helgen. Om det blir fint vder. D kanske i och fr sig gr det ingenting om det regnar fr det r vattenttt, allts tyget, och det tl tio minusgrader minst och det r faktiskt ett fyrmannatlt, men det r s stort att det fr plats fler nd, skulle jag tro Jonathan pladdrade p. De stora trden runt kyrkogrden rrde sig ltt i sommarbrisen, muren kylde bakom ryggen och jag knde nu hur kallt det kunde vara att ligga i skuggan p en gammal kyrkogrd fast det var mitt i sommaren. Jag fljde en rrelse mellan raderna av cypresser och gravstenar lngre ner under de stora trdens skuggor. En framtlutad, vaggande rrelse, som ett djur som rrde sig dr borta. Det var ngot bekant ver den dr gngliga figuren Var det inte ? Och mamma har sagt att vi kan f anvnda stormkket ocks. Bara vi r frsiktiga och slcker ordentligt eftert. Jag vet hur man gr, man ska bara ta lite fotogen, bara lite. Lgan ska vara bl, s att man knappt ser den, d brinner det som bst och sen, sen nr man r klar, d lgger man bara locket p. Gestalten rrde sig lngsamt, gungande med verkroppen. I handen hade han en liten bukett gula blommor. Jag skrpte blicken: rosor. Tre stycken gula rosor. Kattmannen. Ett vitt kort hngde frn stjlkarna h vad hade jag inte gjort fr att f kika nrmare p det! Kattmannen frsvann med sina blommor nert kyrkogrdsgngen, i riktning mot minneslunden. I skuggorna mellan trdens kronor formade sig ett ansikte det var Catti som log mot mig, konspiratoriskt och illmarigt under blgrn lugg: 113

 Det var som tusan S jag tnkte om du ville d. Nu till helgen, allts? Mm Okej, Erik? Erik? Jonathan satt bredvid mig med hnderna p knna och vntade p svar. Jag tittade frgande p honom. Va? Jag ville hem, ville inte vara hr p kyrkogrden med Jonathan lngre och hra hans evinnerliga tjat om det dr tltet. Jag mste hem nu, kom jag p, sa jag och reste mig. Jag sg mig omkring. Sommarlugnet lg precis som frut ver gatan utanfr kyrkomuren. ngra mnniskor syntes inte till, inte ens Tobbe, Magnus eller de andra. I rask takt brjade g nert byn. Jonathan fljde efter hack i hl: Hur ska vi gra d, Erik? Till helgen? Jag kan sl upp tltet redan p fredag, s r det klart nr du kommer d, Erik? Erik? Mm, mumlade jag. Vi fr se, jag mste frga mamma och pappa frst Jonathan tycktes njd med svaret, fr han tystnade och gick nu bredvid mig, fastn han hade ganska svrt att hnga med. Jag gick nmligen vldigt snabbt och insg det inte frrn vi kom ner till hrnan bakom kiosken och jag knde hllet i mellangrdet. Jag stannade upp: Jag genar genom skogen hem, det gr fortare, vi hrs senare d! Jag nickade t Jonathan som stod kvar med hngande armar: Okej. Vi hrs d, sa han.

Det luktade surt och syrligt frn de tv strngarna med vatten som rann ver blta, gamla lvmassor. Unket som frn en gammal brunn. Jungfruns blod rann i tv rnnilar t var sitt hll, en frenade sig med n och en som Ja, vart den andra tog vgen visste jag inte. Den rann bort ngonstans, bara. Dr nere under trden lg Kattmannens hus. Tre gula rosor vad skulle han gra med dem? Cattis rst: Jag ringer dig. Varfr hrde hon inte av sig ngon gng d? Jonathan och hans jvla tlt. Och Tina d; Catti ddade sin pappa, sa hon. 114

Men nr jag frgade henne vad hon menade sa hon bara: Frga henne sjlv, du. Catti hade aldrig sagt ngot om det. Eller var det bara ett av Tinas trix, ngot hon hittade p fr att skilja oss t. Som hon alltid gjorde. Det var ju drfr som vi hatade henne. Catti och jag. Men varfr hade inte Catti sagt ngot? Vnner delar hat och hemligheter. Var i-helvete hll hon hus nr man behvde henne!

115

Skrvor av en snderslagen spegel

Ibland fr man bara bitar, sa Catti. Man fr sjlv pussla ihop dem. Hon knep ihop munnen och tittade p mig som om hon avsljat sjlva livets hemlighet. Ja, sa jag. Men min stmma gick upp i pltslig falsett s jag sa inget mer. Catti ordnade med pappersbitarna i ldan, sltade ut och rttade till. Hll upp dem mot solen som slog in genom gavelfnstret i vrt gamla dehus, som fr att se om det fanns ngon hemlig skrift som bara syntes nr man lt ljuset strila genom pappersarket. Men jag kunde bara se de tta raderna av blck och blyerts. Cattis ltt baktlutade handstil, de sm, sammanpressade bokstverna som bildade ord i vra sagor och berttelser. Cattis och mina historier. Ja, sa jag och min stmma gick upp i falsett. Jag knep ihop munnen och hll andan. Min egen inre rst r fortfarande densamma som d, men nr jag nu ppnar munnen fr att tala ekar klangen i rummet som nr man slr i ett sprucket krus.

Nej, Magnus kom inte frn byn. Det var vl frst ngon gng p mellanstadiet som han dk upp i vr klass och Gran sa att vi skulle vara snlla mot honom, behandla honom som vem som helst. Nu ifrgastter ingen varifrn han kommer, eller var han hr hemma. Han bor hr nu, i sitt vita hus. Jag frstr inte varfr han kom tillbaka hit. Varfr han valde att bostta sig hr av alla stllen, och bilda familj. tervnda till brottplatsen. Som fr att visa att ingenting har hnt. Det finns ingen skuld, ingen skam. I trdgrden bakom garaget str en torkvinda. De har lmnat tvtten ute om natten, antingen har de glmt den eller ocks bara inte orkat bra in den. Det r mest barnklder, sm strumpor och trjor med frsiga motiv med bilar eller med rosa volanger och sta djur. Men hr hnger ocks plagg som mste tillhra Magnus: ett par jeans och trningsklder, urtvttade t-shirts och shorts som hnger ut och in. Ett par av dem har en trasig ficka, och jag tnker att om han anvnder dem och lgger husnyckeln dri Trdgrden hr p baksidan av huset r omgrdad av en hg tujahck. Den har man ltit vara kvar, annars har de sgat ner det mesta av de trd och buskar som tidigare fanns hr p tomten. Men hr r det alldeles insynsskyddat. Om jag str hr alldeles stilla, i mrkret, s kommer de inte att upptcka mig. 116

Jag dljer glden frn min cigarett med en kupad hand. Stoppar tillbaka tndstickan i sin ask, mste tnka p att inte lmna ngra spr efter mig. Det r vl sdant de letar efter, polisen, cigarettfimpar och dna. Fast Magnus kanske sysslar med ngot annat, som trafik till exempel. Jag vet inte. Men andra sidan verkan han ha hyfsat regelbundna tider, s kanske sitter han p ett kontor nd. Han ger sig ivg tidigt varje morgon. Frun r hemma med barnen. Ibland ker hon ut med bilen (de har nmligen tv stycken en strre Volvo och en mindre bil, av ngot asiatiskt mrke). Ibland kommer ngon p besk, om det r en granne eller en vninna. Hon r i samma lder som Magnus fru och hon parkerar barnvagnen nedanfr trappan, om det inte regnar fr d hjlps de t att bra in den. Sen kommer Magnus hem. Ofta tar han en lprunda innan de ter. Jag kan se nr de sitter till bord genom ett av fnstren i kket. Nr det blir mrkt flimrar det drinifrn av en TV. Det r sdana sm saker som jag har lagt mrke till, nr jag kommit frbi hr. En bit hr, en bit dr. Jag har sjlv ftt foga samman dem, och s har vi ett liv. Ett vanligt familjeliv. Cigarettrken skingras i vinden, askan faller av och ner p marken. Kniper t fimpen med mina bara fingrar och stoppar den i jackfickan. Drar t snrena om huvan, funderar p om jag ska ta en av Magnus T-shirts, kanske den dr grna med tryck i vitt. Smmen har gtt upp i armhlan, inte bryr han sig om ifall den frsvinner. Jag undrar vilket fnster som r deras sovrumsfnster. Det r vl dr som persiennen r neddragen frsts. Nu ligger de dr inne och sover. Andas ut i sm puffar ur en halvppen mun. Hon har kanske lagt en arm om hans brstkorg. Snart str kanske ngot av barnen i drren med en kudde i famnen, det finns plats fr dem ocks i den stora dubbelsngen. Barnens fnster har rullgardiner med Disneymotiv. Det r frresten inte ett fnster, utan en altandrr. Den leder rtt ut p grsmattan och dr finns en liten sandlda med alla leksaker, spannar, spadar och bilar utspridda runtomkring. En trehjuling ligger vlt, halvvgs in i tujahcken. Ett vitt tegelhus, en enplans familjevilla med kllare och dubbelgarage. Ingenting mrkvrdigt, ingenting utver det vanliga. Nr de tog ver huset rev de hnsynslst ut allting, all gammal inredning, mattor, kksinredning och annan brte. De fyllde trdgrden med skrp, satte in nytt och ndrade om. Trdgrden skvlades och skars ner det r inte lngre modernt med vintergrna vxter. Det tog tjugufem r fr den dr granen att vxa upp, men bara ett par timmar att sga ner den till roten. Fast det r frsts ingen som klagar ver det, man hyllar det snarare: Lt de yngre ta ver. Det r trevligt att det kommer nya barnfamiljer till omrdet som frschar upp och gr fint. Inspirerar, till och med. Kanske ska man sjlv mla det dr bruna gamla tret vitt? 117

Magnus med sin blonda lugg och sitt sjlvklara leende. Barnen som sm kopior av honom sjlv. Man driver upp sig sjlv, tar plats. Befolkar byn med sig sjlva. Barnen har byggt sm hus och vgar i sandldan. Avbrutna kvistar nedstuckna i sanden ska visst frestlla trd. Stenar och snckor frn havet som dekorationer. Magnus pojke och flicka har jobbat hela dagen med att bygga upp det hr landskapet i miniatyr. Det hr r deras id om vrlden. Det r vl s man gr, antar jag, var och testar sig fram med hjlp av leken. I fantasin fr man lov vara den man vill. Jag har hrt att det grundlggs vldigt tidigt, det dr vad man kommer att syssla med som vuxen, vilket yrke man vljer. Jag vet inte. I s fall har jag nog aldrig vetat vad jag ville bli. Jag undrar om mamma och pappa r besviken p mig ver hur det blev, att jag inte kan ta mig ngot fr. De har nog aldrig slutat att hoppas att allt det hr ska g ver, och att jag ska ta mig i kragen och lyfta mig sjlv. Att ett mirakel ska intrffa. Att himlen en gng ska ppna sig och strcka ut ett par hnder och gripa tag i mig, omfamna mig. De sprda husen av sand faller ihop nr jag petar p dem med skon. S enkelt, bara en ltt stt s raseras allt. En hel vrld gr i kras. Jag styrker lngs hcken tillbaka frn ppningen i hrnet av tomten dr jag kom ifrn, stannar i kanten bakom garaget och tnder en ny cigarett. Och jag tnker att det r precis som det hr, om ngot skulle hnda. Det r s lite som krvs, en ensam lga och allt flammar upp. Blir till aska som sprids fr vinden. Rrelsen av en gestalt i fnster i frrdet bakom Magnus dubbelgarage fr mig att hoppa till, men nu ser jag att det bara r bilden av mig sjlv som reflekteras i glaset. Jag skrattar torrt. Lyfter handen och vinkar till mig sjlv. I mnens vita ljus ser mitt ansikte splittrat ut. Skrvor av en snderslagen spegel.

118

Nej, rda: Rosor rda som blod, rda som eld

Men telefonen ringde inte. S jag bestmde mig fr att ta reda p det sjlv. Lsa mysteriet, eller vad det var som Catti brukade kalla det. Om det nu ens fanns ett mysterium. Vad hll Catti egentligen p med, vad var hon ute efter? Att hlla p att skugga Kattmannen var ju egentligen ganska barnsligt, ngot som barn gnade sig t, inte tonringar. Vampyrer och snt. Nej, nu skulle jag sjlv Raka vgen ner till Kattmannens hus, ringa p drren. Och sedan? Jag skulle visa henne, jag skulle Gympaskorna med kardborrknppning, de dr som man smyger s bra med. Ltta klder att springa i om det skulle behvas. Ett anteckningsblock och penna i bakfickan. Och mer d? nd kndes det ngonstans lite som av ett svek. Som att jag misstrodde Catti. Och om jag upptckte ngot d? Var jag tvungen att bertta det fr henne? Att jag gjort efterforskningar p egen hand, vad skulle hon tro att jag inte litade p henne? Lugn bara, jag kommer p ngot, hade hon sagt. Vnta bara.

Jag ville inte ta vgen bakom kvarteret, genom skogen och lngs med n, som vi brukade. Den som Catti kallade fr bakvgen. Nej, stora vgen skulle det vara, rtt ut frn kvarteret och genom byn. Det kndes mindre som ett svek d. Problemet var bara hur jag skulle komma frbi alla, Tina till exempel. Jag var tvungen att g frbi hennes hus. Och Jonathan. Fast med lite tur var han p andra sidan blomsteraffren, ngonstans nere i vxthusen, eller i trdgrden. Men Tina var inget problem. Grden var tom, och nr ett fnster ppnades p andra vningen s var det bara Tinas mormor som stack ut handen och viftade med en dammtrasa. Hon vinkade t mig och stngde sedan fnstret efter sig. Med Jonathan blev det knivigare. Redan p hll sg jag att hans cykel lg slngd utanfr affren. Jonathan stllde alltid in den i packrummet, strax innanfr drren. Att han slngt ifrn sig den sdr p marken, kunde bara betyda att han var inne en snabb vnda kanske fr att hmta kakor och snart kom ut igen. Jag stannade och sg mig om. En kvinna i kappa trots vrmen och stor handvska stdde sig framt trottoaren. Det var Gudrun, frsts. Nu kunde 119

jag inte vnda tillbaka. Det fanns inte heller ngra sidogator som jag kunde frsvinna in p. N, d hade jag bara valet att fortstta framt och hoppas p det bsta. Och hitta p en lgn, i fall Jonathan dk upp. Det kunde funka. Fast han skulle aldrig lmna mig ifred. Jag kade stegen vgen fram, sneglade t blomsteraffren d och d. Springa ville jag inte, det skulle vcka fr mycket uppmrksamhet. Och jag var frbi. Jag hade lyckats! Allting var med mig idag. Erik, vnta! Det var Jonathans rst. I gonvrn sg jag honom hnga ut genom sitt fnster uppe p gaveln. Fan ocks. Jag ltsades som om jag inte hrde honom. Tursam nog kom en liten lastbil krande frbi och drnkte ljudet av Jonathans glla ropande nr den gasade p. Det skulle ta ett tag fr Jonathan att komma ner frn sitt rum, genom affren och packrummet innan han var ute p gatan. Men s hade han ju sin cykel frsts. Fast nu var jag nstan framme vid en vgkorsning och kunde vika av till vnster. Jag tog chansen och s var jag ur sikte. Om jag tog en vg igenom ngra trdgrdar skulle jag komma ut p ICA-affrens parkering. Jag gjorde s och stod snart bakom en metallicbrun Volvo kombi p den i vrigt nstan tomma parkeringen. Jonathan var avskakad. Det var d jag sg henne. Anna.

Det var bara ngon vecka kvar till Cattis fdelsedag. Sommaren gjorde sitt bsta fr att vara sommar. Nu kunde man inte tro att det ngonsin varit vinter, och att hr, p gatorna, p taken och i trden legat sjok av ren, vit sn och att frosten tckt alla fnster. Solen gjorde alla skuggor platta och sm, och man tnker att man just nu r mitt i det och hsten och skolan och allt det dr, r s lngt, lngt borta. Hr var jag, mitt i sommaren och dr var hon: Anna. Anna. Som allts var hr och inte tillsammans med Catti i sommarstugan vid havet. Mitt hjrta hoppade ngra extra slag. D fanns det nd en chans. Anna stod stilla och rotade intensivt i en axelremsvska. Nr hon var klar tittade hon upp till vster och vinkade t ngon, men jag kunde inte se vem. Jag tvekade. Pltsligt kndes det inte lika angelget att g ner till Kattmannens hus och spana, och nr Anna vnde den korta jeansjackans rygg t mig och frsvann bortt banken och den lilla parken som lg drbakom, drog jag en ljusbl keps som jag stoppat i en av shortsens bakfickor ver huvudet och fljde efter. Om det nu var Anna. Jag knde mig inte riktigt lngre som mig sjlv dr jag smg efter en tjej i korpsvart hr uppsatt i en svans som hngde ver ryggen. Men jag var tvungen att f veta. 120

Promenaden blev inte lng och snart stod jag invid en gata och sg Anna vant och nonchalant slntra uppfr trappan till ett hgt och smalt tegelhus och drmma igen en sliten trdrr efter sig. Annas hus. Ganska vanligt, inte gammalt, inte nytt. Inget srskilt. Vad hade jag d vntat mig? Stallar med hstar och ponnys och sdant dr? Snt som flickor tycker om. Ett rosa hus med tinnar och torn, kristallkronor i varje rum. Men inget av det dr. Det gjorde mig obehaglig till mods, hr stod jag framfr huset som en annan dre. Det var tyst och stilla runtomkring mig. Jag skmdes, drog kepsen lngre ner ver ansiktet och vnde mig drifrn.

Det fanns antagligen ingenting utver det man sg. Vggarna rymde bara vanliga frldrar och tv-soffor. Idolplanscher p vggarna. Samma sak skert med Kattmannen. Det fanns ingenting dr, bara en gammal gubbe som Ja, vad som? Som andra. Bara en sorglig krlekshistoria, ingenting egentligen med det. Om ens det var det inte bara nnu en av Cattis historier, ett hopplock av sdant som hon hrt och tyckt varit tjusigt och spnnande. Nu skulle det bevisas en gng fr alla. Och jag skulle inte bertta ngonting fr henne. Det kunde hon gott ha.

nd var det inte roligt. Det kndes visset och dtt. Som om solen pltsligt gtt i moln. Jag titta upp under kepsens neddragna skrm hade den det? Det hade blivit s grtt omkring mig. Men det var bara skuggorna under trden lngs med kyrkogrdsmuren. Mellan trden lyset allting vitt, som frut. Men inte hr, under trden. Jag stannade upp. Det var ungefr hr, invid muren, som Jonathan och jag gmt oss fr Magnus och dom, hromdagen. Och det var hr, som jag sett Kattmannen. Och nu mindes jag pltsligt: hade han inte haft blommor med sig, och frsvunnit bort till minneslunden. Jo, s var det tre gula blommor. Rosor. Tre gula rosor Jag klttrade hastigt ver den lga muren, cementen och graniten skrapade underbenet och det hettade till, men jag brydde mig inte att se efter. Minneslunden lg strax nedanfr dr kyrkogrden sluttar nert n. Det visste jag, fr mamma hade en arbetskamrat som dtt i cancer, och som blev begravd dr. Vi var dr en gng och tittade p blommorna. Mamma tyckte inte om det, det dr med att bli begrav i en minneslund. Som att bli slngd p en skrphg, sa hon.

121

Det lg inte mnga blommor p platsen, som mrktes ut av en stor sten. Det var ett gammat jttekast, kom jag ihg att frken berttat. Det var jttar uppifrn sen som fr lnge sedan, nr munkarna kom till byn och byggde kyrkan slungat stenen fr at krossa kyrkobyggnaden. Men deras kast ndde frsts inte nda fram. Och kyrkan stod dr den stod. Var var blommorna? Jag satte mig ner p huk. Rda, rosa, lila och bl. Men inga gula. Hade jag sett fel? Allt som allt var det sex olika sm buketter, de flesta vissna och uttorkade. Om man rrde vid dem skulle de smulas snder, s sprda de var. De mste ha legat dr lnge, i alla fall mer n ngra dagar. Bara en bukett s ngorlunda frsk ut: tre rda rosor, virade fast vid varandra med en bit stltrd. Det var inte sdana rosor som man kunde kpa i blomsteraffren, nej, det var rosor frn en trdgrd, taggiga och med buskiga blad. Men de var rda, inte gula. Hade jag verkligen sett s fel? Jag bjde mig nrmre, ville rra vid dem, men tvekade. D sg jag kortet, eller den lilla lappen, fst vid en av de tre blommornas stjlk, och jag mindes nu att det var precis vad jag sett hromdagen. Allts mste det vara hans blommor. Jag sg mig omkring. Men kyrkogrden var de och stilla som vanligt. Inte ens ett sus i trden, eller rassel i buskagen. Bara en vanlig sommardag. Inte en dag mnniskor strvar runt p en kyrkogrd. Bara jag hr, i hemlighet. Det var en bit rosa papper och inte vitt som frut hade uppfattat det och det hade rullat ihop sig, kanske av fukten frn morgonens dagg. Jag rullade frsiktigt upp den. Blcket hade suddats ut, och runnit hr och var, men det gick fortfarande att lsa den korta texten: Adam. Alla dessa r av saknad. Adam stod till vnster, lite snett ovanfr den fljande raden, och det var ritat ett hjrta runt om. Hette Kattmannen Adam? Jag kunde inte komma ihg i fall Catti sagt ngonting om det. Men naturligtvis hade han ett namn, ven om vi inte knde till det. Annars hade vi frsts inte kallat honom fr det dr fniga namnet.

Som en ryckning i svanskotan. Allting drog, sg i magen. Jag sprang frn kyrkogrden, frn dunket mellan trden, ver den solbleka gatan, frbi hyreshusen ner mot skogen p andra sidan. Nr jag kom in under granarna stannade jag och pustade ut. Jag hade blodsmak i munnen och nr jag blundade flimrade det rtt framfr gonen. Men det var bara solflckar som brt igenom trdkronorna. Jag ppnade gonen och strvade genom skogen. Det luktade ifrn och kllorna. En vlbekant lukt. Benen gick nstan av sig sjlv, det hr var en vg jag knde s vl. nd kndes det annorlunda. Kanske fr att Catti inte var med? Kanske fr att jag gick hr sjlv, av egen vilja. Och ngot skulle hnda, men jag var inte rdd. Det var som nr jag ibland ltsades att nr jag var ute och gick, och kom om en krk, s skulle landet Oz 122

ligga dr, helt pltsligt. Man bara gick och lt sig fljas med, och s fanns det bara dr, dr det kanske legat hel tiden det underbara landet. Vem var Adam, var det Kattmannen? Men varfr skulle han skriva sitt eget namn p kortet? Om det nu ens var han som lagt blommorna dr. Adam Utan att jag hade mrkt det stod jag framfr Kattmannens ljusgrna hus. Jag stannade upp. Det sg s annorlunda ut dr solen gassade ver det, gnistrade i fnstret som av diamanter. En sopkvast p verandan, undandragna gardiner och rda pelargoner i fnstret. Ett vanligt hus, ett vnligt hus i solen. Inte Cattis hus lngre. Ett spkhus som ser mindre spklikt ut i dagern. Kanske var det alltid s hr det sett ut. Vad var det Catti sg som jag sjlv inte kunde se?

Fglarna kvittrade i trden och i rosenbuskarna, men annars var trdgrden tom. Inte ens en katt. Kanske gmde de sig i snren, eller ngonstans i skogen. Men jag knde mig inte iakttagen. Jag tog ngra steg in i trdgrden, lade mrke till att garageporten var stngd. Inte tveka, jag skulle inte tveka. Det fanns ingenting att vara rdd fr. Om han var hemma, kunde jag vl bara hitta p ngot. Att jag letade efter en hund, eller en katt. En katt var kanske bttre, jag bestmde mig fr det. Rosorna luktade starkt och stt och drog mig lngre och lngre in i trdgrden. Nr jag nrmade mig verandan sg jag att drrarna stod uppslagna p vid gavel. Att jag inte lagt mrke till det frrn nu! Han mste allts vara hemma. Och nu var det fr sent att vnda om. Jag sg mig omkring, var han i trdgrden? Ngot nuddade pltsligt mot mina ben, strk ngot len och mjukt mot min bara hud. En svart katt tittade upp och knep med sina gula gon mot mig. Hans svaga purr lugnade mig och jag bjde mig ner och strk honom ver ryggen. Med ngra snabba rrelser skt den uppfr verandatrappan och frsvann in i huset. Catti, med kattgonen. Luften stod stilla, vrmen omslt mig. Bara jag, i hemlighet. Sakta fljde jag efter, tog trappan ett steg i taget. Nu stod jag p verandan, bara ngra f steg frn trskeln. Det var mrkt inne i huset, men nr jag kom nrmare vande sig gonen och jag kunde urskilja konturerna av en stor hall. I ena hrnet svngde en vitmlad trappa upp till husets andra vning och p vggen mittemot entrn fanns en dubbeldrr som stod p glnt, och drinifrn rrelser som av skuggor och ljus. Tspetsarna p mina skor nuddade verandadrrens trskel och jag stannade upp. Det gungade pltsligt fr mig. Det luktade unket och stt, av blommor och ngonting annat stearin? Jo, nu sg jag att det brann ljus inne i rummet p andra sidan hallen. Sm lgor fladdrade frn flera sm ljusstakar och lyktor uppe p ett skp, eller en

123

sknk, invid vggen strax i nrheten av drrppningen, skapande gr och flyktiga skuggor i rummets skumma dager. En stor silvervas var fylld med friska trdgrdsrosor. Den dukade salen Tnk om Catti nd hade haft rtt. Men mer n s av rummet kunde jag inte se, den andra drren i dubbeldrren var stngd. Jag lyssnade int huset, allt var tyst och stilla. Tnk om Jag stirrade p en av ljuslgorna dr inne, som pltsligt flammade upp nr ljuset var p vg att brinna ut. Jag knde mig iakttagen, och nr jag hjde blicken frn ljuset fick jag syn p en tavla som hngde dr p vggen, ovanfr sknken. Den frestllde en ung man, i gr kostym och med blonda lockar, lavendelbl gon. Jag tog ett steg tillbaka, backade lngsamt ut p verandan och tillbaka nerfr trappan. Jag vnder mig halvt om fr att springa, men snubblar, faller. Slr i marken med sidan, skrapar armen mot gruset. Vad gr du hr?! Ungjvel. Va? Rsten r hrd och upprrd. En mrk gestalt mot solen bjde sig ner mot mig, jag skuggade med handen och krp bakt p den vassa grusplanen. Jag skulle bara, brjade jag. Katten Det hr r privat omrde. Rsten var lugnare nu. Jag satte mig upp och frskte resa p mig. En hand rcktes ut t mig och drog mig upp p ftter. Jag knner igen dig, sa han. Det r ni som brukar stryka omkring hr, du och den dr flickan med de vilda gonen. Han skrattade torrt. Jag hade terftt balansen och knde hur det hettade i armen och i ansiktet. Det var inte jag, mumlade jag. Du tnker p ngon annan. Sedan sprang jag, fast benen knappt bar mig. Tro inte allt du ser, eller hr, ropade han efter mig. Eller var det bara som jag inbillade mig. Han skulle lika grna ha sagt passa dig eller ngot snt. Passa dig, ungjvel. Men jag fortsatte att springa.

En gng p vinden i degrden: Catti och jag pressar blommor i vra skrivhften i pltasken. Du knner mig inte, sger hon. Ingen knner mig. Pstendet gr mig stum. Ingen vet vad jag kan stlla till med, vad jag r kapabel till.

124

Jag vntar p en fortsttning, men det kommer aldrig ngon. Hoppas p ett avslut, ngonting i stil med: men det gr du, Erik, du knner mig. Hller tummarna, knackar i trgolvet, frsker sl ihop klackarna tre gnger. Men det r svrt nr man sitter p kn p ett kyligt golv i ett hus som legat de i flera tusen r. Och Catti bara tiger, sger ingenting. Som om hon vntar p ett slags svar frn mig. Jag brjar bli trtt p den hr katt- och rttaleken. Jag vill g hem. Hon kan sitta hr sjlv och prata med sig sjlv vad frvntar hon d av mig? D smyger hon pltsligt intill mig: Min syster, min bror Jag log t minnet: Det hade hon sagt en gng tidigare, jag kom ihg det nu. Frsta gngen jag trffade Catti och vi stack hemifrn fr att kpa godis de dr halsbanden av sockerpastiller. Jag tvekade nr hon hngde det ver mig, kunde killar ha snt? h, sa Catti. Killar kan ocks ha halsband, det bestmmer jag nu. Hon backade lite och granskade mig, nickade gillande. Fast med dina ljusa lockar ser du nstan ut som en flicka, sa hon. Som om du var min syster! Vi kan ltsas det. Jag hade vldigt ljust och lockigt hr nr jag var riktigt liten, sen blev det mrkare. Rttfrgat. Mamma berttade att nr hon gick ut med mig i vagnen hnde det att folk trodde att jag var en flicka, bara p grund av de ljusa lockarna: S st hon r, vad heter hon? Om pappa var med muttrade han irriterat: Erik. HAN heter Erik. Det r faktiskt en pojke. Men du har ju en syster, sa jag och tittade klent p Catti. h, sa Catti. Det r bara Soffan. Men du har ju ingen, sa hon och trdde frsiktigt godishalsbandet ver mitt huvud. Syster eller bror, min systerbror eller min brorsyster, vilket som. Man kan vara bde och. Skit samma. Hon ryckte p axlarna, granskade mig beltet. Nu var jag ngot. Jag var Cattis egendom. Vi ltsas att vi r p rymmen, vste hon. Och det var vi ju. Tv ensamma barn p rymmen. Men frn vad? Det var nu allting tog sin brjan. Jag bet i en av halsbandets sockerpiller, log t Catti. Ett ventyr En skugga fll ver oss dr vi stod. Det var pappa med sin cykel. Nu hade han hittat oss.

S varfr ringde hon d inte? Utan att jag hade mrkt det svngde jag in g min gata. Jag hade frvntat mig att det skulle vara kvll, men det var fortfarande bara eftermiddag och sommarlovsdag som vanligt. Som om ingenting hade hnt. Jaha vad skulle jag hitta p nu 125

d? Jag knde inte fr att g hem. Eller ocks var det precis vad jag borde gra g gem och dra ngot gammalt ver det. Jag hade sumpat det. Lika bra att Catti inte ringde. Hon skulle aldrig frlta mig. Jag kunde frsts lta bli att bertta fr henne. Men om hon d fick reda p det Jag gick framt gatan med hnderna i fickorna och blicken i asfalten. S var det ngon som pltsligt drog tag i mig: Vnta, Erik, hr du inte vad jag sger? Det var Gudrun. Det r till att vara i sin egen lilla vrld. Hon log mot mig nr jag frgande tittade upp i hennes ansikte. Hon sg pltsligt s gammal ut. Fast hade hon inte alltid varit det? Dina frldrar letade efter dig, de skulle bara kra ut ett rende. De lmnade nycklarna hr, ifall jag skulle rka p dig. Kom med in, s ska du f dem. Hon vnde om och gick bort upp mot sitt hus. Jag suckade. nnu ett hus. Gudruns hus var likadant som vrt, som mitt och Cattis, det visste jag. Men jag hade aldrig varit drinne. Bara sttt p trappan utanfr drren. Det var mrkt och dammigt i hallen. Gudrun tnde taklampa, en gammal ljuskrona med flera armar och sm skira lampskrmar som skymde fr ljuset. Det gjorde inte den dunkla hallen mycket ljusare. Kom in, sa hon vnligt. Ta av dig skorna. Hon pustade och frklarade att det var vrmen. Man blir trtt, sa hon. Vill du ha saft? Jag hade egentligen ingen lust, men jag sa ja. Hon frsvann in i kket. Jag stod kvar strax innanfr drren, visste inte var jag skulle ta vgen. Gudrun slamrade med glas och spolade med vatten. Snart tittade hon ut genom kksdrren med ett glas blek saft i handen. Jag gick fram till henne och tog emot det. Jaha, sa Gudrun. Men det kom ingen fortsttning. Jag frde glaset mot mina lppar och tog en klunk. Det var ljummet och svagt. Mitt i hallen stod ett stort och tungt ekbord med tjocka snidade ben. Det var tckt med ett tunt lager grtt damm. Jag visste inte om jag vgade stta ner glaset, d skulle det bli en ring, mitt i allt det gr. Gudrun gick runt bordet bort till en smal och hg byr i ena hrnet. Nu lade jag mrke till att hon linkade svrt nr hon gick, och fick ta std mot vggen. Hon plockade t sig nyckelknippan ur en metallskl som stod uppe p byrn. Jaha, fortsatte hon, och slt nycklarna i sin hand. Jag antog att jag fick dricka ur saften om jag skulle f de dr nycklarna. Gudrun tittade p mig, jag blundade och tog nnu en liten slurk. Det skulle ta mig en evighet att dricka upp 126

alltihop. Den annars s pratsamma damen varfr sa hon ingenting! Jag skte efter ngot att sga, vad som helst, om vdret eller ngonting sdant. Bara fr att vinna tid. S d hasplade jag det ur mig. Jag kunde inte hjlpa det, det var det frsta jag kom p att tnka p: Han som bor dr nere vid n, Kattm han som bor i det grna huset Ja, sa Gudrun. Hon stirrade p mig. Ni ska inte bry er om honom. Vad r det med honom? Mina frgor fick nskad effekt, Gudrun vnde sig om och brjade plocka med ngra saker p bordet, flytta dem frn ena sida till den andra. Jag passade p att stlla glaset ifrn mig p frsta bsta plats inom rckhll. Gudrun suckade och vnde sig ter mot mig, gav mig nycklarna: Du ska inte lyssna s mycket p Catti. Ibland fr man bara bitar, Gudrun gav bitar. Cattis frvrngda pussel. Gudrun flackade med blicken som om hon skmdes. Naturligtvis var det hon som var skulden till Cattis historier, men nu ville hon inte st fr det. Allts var det ngot annat, som hon inte ville bertta. Hon tittade p mig med stadig blick. Hennes gon var grumliga och gr. Du r en allvarlig liten man, sa hon. Tro inte p allt vad Catti sger. Hon slog ihop hnderna och fortsatte p sitt vanliga, pladdrande stt: Ni r barn, bekymra er inte om den dr farbrodern, ni har s mycket annat roligt att hitta p. Som ni tycker r roligare, som barn. Lt den dr mannen vara, ni ska inte vara dr. Han r vl inget roligt fr er. Eller hur? Lilla vn. Lilla vn. Ungjvel. Hon vnde sig om och drog i en byrlda, ppnade den och stngde den, rtade till fransarna i en duk som hngde ner frn byrns ovansida. Det r fr hemskt, egentligen Men det sista sa hon mer liksom fr sig sjlv, det var i alla fall inte riktat till mig. Hon tystnade, vnde sig ter mot mig och drog med ett finger ver den dammiga bordsytan. Fingret blev grtt och hon granskande det, log sedan svagt mot mig: Det har inte alltid sett ut s hr, sa hon.

De fljande dagarna gick jag runt som p ett gungande skepp. Det fanns ingen fast punkt ngonstans, allting stormade. Mamma och pappas semester var p vg att ta slut och de grejade ver allt. Det skulle rjas i garderober, stdas och handlas och plockas med allting. 127

Magnus och Tobbe och dom drog runt byn p sina mopeder s att det dammade i gruset. Magnus hade tydligen skaffat sig en tjej ocks. Hon satt bakom honom p mopeden i jeansjacka och vit kjol och med hjlm p huvudet. Tobbe hade skert gett den till henne. Som om det var en jvla motorcykel eller nt. Han skulle frsts bli omttligt populr nr skolan brjade igen till hsten. Det susade i trden och skuggorna blev lngre och djupare bl. Jonathan ringde och tjatade om sitt tlt, men jag sa att jag fick kolla med mamma och pappa frst. Tina var p krigsstigen, som vanligt. Man visste inte vad hon var ute efter, och man skulle aldrig f veta det heller. Samma gamla Tina. Hon frndrades aldrig. Jag stngde in mig p mitt rum, trots vrmen. Jag hade inte ro att gra ngot. Inte lsa. Ingenting. Telefonen ringde. Men det var Jonathan igen: Har du frgat dina frldrar? Pappa sger att det ska bli fint vder nu till helgen. Fast om det skulle regna litet grand gr det inget, fr det r vattenttt tltet allts och vi kan koka korv i spritkket om vi vill Nu till helgen. Det var i helgen Catti fyllde r. Jag vet inte, avbrt jag. Det blev tyst i luren. Hall, sa jag. Men du sa ju, brjade Jonathan. Men jag vet inte, okej? Varfr inte d? Du sa ju innan, du lovade ju, och nu ska det ju bli fint vder och allt och mamma har lovat att Jag nstan skrek: Jag vill inte, okej? Fatta det, jag vill inte sova i ditt jvla tlt! Jag slngde p luren. Allting var frstrt. Jag hade frstrt allting: Kattmannen, mysteriet, Jonathan. Allting. D ringde Catti.

128

Bara jag, i hemlighet

Det r min hemlighet, som ingen annan vet om, eller ens har med att gra. Och jag vrdar den mt, inom mig, som en drake ver sin skatt. Det r den som gr mig unik, bara den. Bara jag, ensam. Min egen inre rst. I hemlighet.

Jag vaknade i den gr dagern. Det ligger en tunn dimma ver hyreshusen. Ingen har gtt upp nnu, i denna tidiga morgonvrld. Jag gr ut p balkongen fr att ta ett snabbt bloss. Cementgolvet r iskallt mot mina nakna ftter. Snart r det november. Men cigarettens gld vrmer och det smakar gott. Jag knner mig olustig. Tycker inte om tidiga morgnar, nr det r kortare tid till dag n till natt. Men det finns en annan anledning ocks. Jag drmde om Magnus. Magnus vita hus var rtt, lyste som av eld. Magnus nakna kropp i ett hav av eld. Ett barn p vardera arm, en flicka, en pojke. Hejdar impulsen att skjuta ivg fimpen ver balkongrcket. Lter drren st p glnt. Lakanen r fuktiga och klibbiga. Jag river av dem och slnger dem i tvttkorgen. Tar av mig mina boxershorts och slnger ned dem ocks. Eller, det r egentligen inte mina, det r Magnus. Jag tog dem frn torkvindan hromnatten. Det r frresten en ganska mrklig vana de har, att lta tvtt hnga ute hela ntterna. De fr skylla sig sjlv. Men det r frsts mest Magnus trningsklder som hnger dr. De r fr stora fr mig, boxershortsen. Jag ser ut som ett barn i dem, med mina smala ben. Kllardrren i Magnus hus stod olst en natt. Jag tryckte ner handtaget och glntade p drren. Men jag gick inte in. Tnk s ltt egentligen, att bara bryta sig in. Jag skulle kunna st ver dig nr du sover, Magnus, hlla min hand bara centimeter frn ditt ansikte. Du r s skr nr du sover. D r jag inte rdd. Jag vet var jag har dig. Och kvinnan bredvid dig i din sng, som hller armen om ditt nakna brst. Nu vet jag vem det r: det r Anna. Anna bak och Anna fram. Alltid Anna.

129

Om det nu r Magnus. Ibland s tvekar jag, rknar p fingrarna alla r som har gtt, om det r mjligt. Hur gammal r jag sjlv nu? 35? 40? 50? Spelar det ngon roll? ren gr och flyter in i varandra. Jag r nd samma som d. Alla brjar bli gamla, ven Magnus. r det verkligen Magnus? Jag vet inte. Men det borde vara han. Han r lik honom. Magnus. Och Anna.

Jag drar p mig jeans och en huvtrja. Kylan trnger in frn balkongen, men jag bryr mig inte. Stter mig dr ute och ser solen g upp. Jag ska sitta hr tills det mrknar igen.

130

Cattis hemlighet

Nr vinden susar i vassen, och msarna skriker p en klarbl himmel, d tnker jag p Catti. Fast hon tog vl flyget frsts, och inte bt ver skummande hav, nr hon drog. Catti var redan lngt borta, sprang p sina bara ftter ver sanden och snren av enebuskar och taggiga rosor. Strandgrset rev mina nakna ben dr jag tog mig fram ver sanddynerna. Sanden var svalare hr, n nere p stranden. Catti vinkade p mig frn andra sidan: Skynda dig! Jag stannade upp och kliade mig p ankeln. Det syntes inget. Jag var rdd fr att f fstingar, mamma hade sagt att det kunde finnas i grset kring strnderna. Och huggorm Men det var Catti som hade sagt att det fanns ormar hr. Jag tittade upp. Catti var en liten figur i fjrran. Hennes hand viftade i luften, flaxade som en fgelvinge. Det luktade av nyponrosor och hav. Birgitta hade tagit mig med i bilen p frmiddagen. Hon skulle sjlv stanna ver helgen fr att fira Cattis fdelsedag, s jag kunde ka med henne tillbaka ocks. Det hade annars inte behvts, frskrade pappa, de kunde ju hmta mig. Du har ju s mycket att st i, med flytten och allt, sa mamma. Men Birgitta slog ut med handen. Det var verkligen inget problem. Hon drog mig milt i axeln. Mamma tittade p mig, hll min blick stadigt i sin: Ja, sa hon. Men om det blir problem s bara ring, s kommer vi. Hon slppte mig med blicken och tittade rakt p Birgitta: Det r verkligen inget problem. Vi ska ha s roligt s, Erik och jag, sa Birgitta och fste in mig i framstet. Vi har s mycket att prata om inte sant, Erik? Pappa sg tveksam ut. Han var p vg att sga ngot, men hejdade sig nr jag spnde p mig skerhetsbltet. Jag rtade mig s mycket som mjligt fr att bltet inte skulle skra in i halsen. Det var en dragkamp som pgick, och jag frstod inte varfr. Ville bara komma drifrn s fort som mjligt. Birgitta startade bilen och skrattade. Du kan vl ringa nr ni kommit fram, sa mamma genom den nedvevade rutan. Vi svngde ut frn gatan och jag tnkte p vad det var Birgitta och jag hade att prata om s mycket. Hon tittade p mig och log. Jag knde ett hugg i magen, sg mig om ver axeln fr att se om mamma och pappa fortfarande stod kvar ute p gatan och tittade efter oss. Men de var borta. Nr Birgitta slog p radion och brjade nynna med i en lt, sjnk jag tillbaka i stet och slappnade av. Det var ju bara ett par mil. Och jag tyckte ju faktiskt om Birgitta. 131

Tanken var att vi skulle till sommarkiosken och kpa varsin glass, men nr vi kom fram ndrade sig Catti, och ville sjlv inte ha. Men ta du. Om du vill, frskrade hon mig. Jag tvekade.

Catti stod och vntade p mig strax nedanfr sanddynerna vid en liten stig upp mellan nyponrosorna. Vi fljde gngen in under tallskogen bort till kiosken. Tanken var att vi skulle kpa glass, men nu hade Catti ndrat sig och skulle sjlv inte ha. Men kp du, sa hon. Om du vill ha. Storstrut brukade vara min favorit, men idag smakade det inte riktigt, bara phittad vaniljsmak med besk choklad och verstat karamellstrssel. Nr det r sommar och man r vid havet och sanden killar mellan trna d smakar glass godast om man ter den tillsammans. Vi satte oss ner p en bnk vid sidan av kiosken, i skuggan och Catti drog upp benen under sig, stdde hakan i dem. Jag hade inte frut tnkt p hur smala hennes ben var. Hon sa ingenting frrn jag tit upp glassen, och d frslog hon att vi skulle g hem. Hem, det var Cattis morfars sommarhus, och det lg lite i utkanten av stugomrdet, ovanfr tallskogen med utsikt ver havet. Till skillnad frn alla de andra, hade Cattis morfar sagt och lagt armen om mig och pressat mig intill sig s att jag hngde dr under hans armhla som en slngdocka, eller nt. Vi hade precis klivit ur bilen, Birgitta och jag, och nr han kom fram fr att hlsa lyfte han p strhatten, bugade sig och sa: Nej, men se, dr har vi ju herrskapet herr Lindahl frmodar jag? Hur kunde han veta vad jag hette i efternamn? Det kunde ju Catti frsts ha berttat. Fast det var inte sdana saker som Catti lade ngon vikt vid, precis. tminstone brukade hon inte gra det. Jag sg mig omkring, flackade med blicken ver grdsplanen framfr huset, men hon syntes inte till. Birgitta himlade med gonen och frsvann in i huset. Sen drog morfadern runt mig ver tomten fr att visa upp trdgrden, eller gorna, som en annan brukspatron. Hr och dr, och dr, pekade han. Frra ret satte de rosor i den rabatten, men de ville inte ta sig. Berodde frmodligen p den sandiga jorden, och s vidare. Och, ja (hr slppte han mig, stllde sig bredbent med armarna i sidorna och kisade upp ver husets tak): Borde tvttas och skrapas, men det fick anst tills nsta ssong. Visste han inte att jag var tolv r?

132

ven sjlva huset skiljde sig t frn de andra lga, rd- eller eller brunmlade fritidshusen i omrdet. Jag blev faktiskt lite frvnad ver att det kom ifrn byn vr by, Cattis och min. Morfadern hade kpt det en gng fr lnge sedan nr blomsteraffren byggde ut sin parkering. Det var en gammal korsvirkeslnga i rtt tegel och med rtt tr. D hade det legat lngs bygatan, nu hade det flugit upp och lagts sig ovanfr en sommarkoloni vid havet flera mil drifrn och lmnat efter sig ett hl i raden av byhus. Som en glugg i en tandrad. Jag funderade p att frga vem som hade bott i huset innan Cattis morfar kpte det mest av artighet men s stod hon pltsligt dr p trappan, kisade trtt mot solen. Hngde med armarna lngs med sidorna. Fr det var vl hon? S lyfte hon armen, som av en kraftanstrngning, och vinkat. Och visst log hon nu.

Catti satt framfr spegeln i sitt rum, en oval spegel. Hon drog i ngra hrtestar, frskte f ordning p luggen. Nr jag klivit av bilen och sg Catti i solen p trappan framfr sommarhuset hejade jag till. Men jag sa ingenting. Inte frrn lite senare, nr vi drack saft i trdgrden och Birgitta drog sin hand ver Cattis huvud och frgade mig vad jag tyckte. Det r fint, sa jag. Catti tittade misstroget p mig, s vl knde hon mig nd. h, sa hon. Catti hade frgat sitt hr svart och klippt det. Samma svarta frg som Annas, tnkte jag. Men nu brjade de ljusa lockarna att trda fram igen i hrfstet. Det var dem hon nu drog efter, dr hon satt framfr spegeln. Och Anna var inte hr. Fr mycket sol och bad, sa hon. Vi hade solat och badat hela dagen och nu efter maten under morfaderns hov hade hon dragit mig med sig upp p sitt rum p ena gaveln och stngt drren, skakat p sig och dragit en djup suck: Man bli galen allts Och nu satt vi hr, hon vid spegeln och jag p sngen. Den halvt neddragna rullgardinen rrde sig ltt i vinddraget frn det ppna fnstret. Drutanfr fll sommarskymningen och myggorna svrmade ver bckar och vattendrag. En hade letat sig in hr och jag slog den i luften mellan mina hnder. Den lmnade efter sig tv sm flckar frskt blod p mina handflator. Mitt eller Cattis? Och imorgon var det Cattis fdelsedag.

133

Jag sg mig omkring i rummet, gned diskret bort blodflckarna mellan mina hnder. Vykortet som jag skickat frn Italien satt fast p spegeln. Birgitta mste ha tagit det med sig ut. Catti frgade ingenting om Italien. Ingenting heller om vad jag annars haft fr mig sedan vi skiljdes t. andra sidan var det vl typiskt fr Catti, att inte frga. Hon hade redan allting klart fr sig. Men hon var annorlunda. Inte bara hret. Tystare. Vnligare ocks p ngot stt. Ibland nr jag sa ngot s log hon bara, och tittade p mig. Fast inte p mig utan liksom mer int. Som om gonen gick t andra hllet. Jag var glad att hon inte frgade om Italien, fr jag visste inte vad jag skulle sga. Om solen och om vrmen? Eller om strnderna och den sta, starka glassen? Det blev s avskalat att blekt s hr i efterhand. Det var bara stolpar och fakta, redogrelser fr vad jag hade gjort. En stjlk utan blomma. Men jag tnkte p den dr killen p stranden, han med de rda badbyxorna Och om Kattmannen vgade jag inte bertta. Vad skulle Catti sga om hon fick veta att jag gjort mina egna efterforskningar? Som om jag inte litade p henne. Jag hade inget val annat n vara tyst och vnta p att hon skulle sga ngot. Catti bjde sig ner och plockade upp ngra skivor som var instuckna p golvet mellan bnken under spegeln och vggen. Jag tog upp grammofonen hit, morfar spelar nd aldrig ngra skivor, sa hon och lade p en platta, vars omslag sg nytta och glnsande ut. Jag kpte den hr i stan i frra veckan, fortsatte hon. Stan, tnkte jag, vad hade hon gjort i stan? Hon hade ju sagt att hon skulle vara hela sommaren hr p landet? Det var en poplt av Madonna. Jag visste vem det var, fr mnga tjejer i klasserna ver mig lyssnade p henne och kldde sig grna som hon. Killarna sa ofta att hon var s snygg. Jag visste inte att Catti ocks gillade Madonna. Catti krp ihop p sin stol och vi lyssnade p musiken. D och d strckte hon ut handen fr att justera volymen, eller skifta lt. Hon pratade p om skivor och musik, frgade mig om vilken slags musik jag gillade, vilka band jag brukade lyssna p och s men det visste hon vl? Sjlv nmnde hon skivor och grupper som jag aldrig hade hrt talas om. Jag brjade bli trtt och fick ont i benen av att sitta med dem uppdragna under mig, p sngen. Jag strckte p mig och kvvde en gspning. Kattmannen kndes lngt borta. Jag hoppades att hon skulle ta upp mnet, eller att jag sjlv kunde nmna det, men det gavs aldrig ngot tillflle. Och kanske var det lika bra, frresten. Catti skulle skert bara vrka ur sig ngonting i stil med: h, Kattmannen snt r bara fr barn.

134

 Tina, sa jag, och avbrt Catti mitt i en mening som jag inte lyssnat p. Hon stelnade till, stirrade p mig: Ja, sa hon. Vad r det med henne? Hon lt orolig. Som om hon var rdd fr vad jag skulle sga. I mitt huvud ekade Tinas rst genom den lilla skogsdungen p Midsommarafton, grtig av gyttjan och dyn som Catti lurat henne ner i: Jag vet vad ni r fr ngra. Catti, jag vet vad du r. Hon klipper huvudena av bilder p kndisar, sa jag. Catti brast ut i skratt: Sklart. Typiskt Tina. Hon snkte volymen p skivspelaren. I morgon fyller jag r, sa hon. Jag vet, fnissade jag. Dumbom. Ngot som Catti kunde ha sagt, dumbom, dummer. Idiot. Vilka kommer d, frgade jag. Mamma och morfar och dom, sklart. Anna d? h, sa Catti. Fast inte p sitt vanliga vis, hrt och sttande eller vsande. Nstan lugnt p ngot vis. Som av gammal vana men utan eftertryck. Jag tittade ner i golvet och log. Nu var det min tur att bli lttade. Anna frsvann bort bakom en kille p moped. Det var tminstone s jag sg det inom mig, hur de gasade p s det sprtte i gruset, frsvann i ett moln av rk och damm. Ett snderrivet fotografi i Cattis papperskorg. Exit Anna, exit Jonathan. Nu var det bara jag och Catti. Fast det var ngot som fattades. Luften hade gtt ur det. En ballong som segnat ner och sjunkit ihop. Och jag blev pltsligt s trtt. Jag hade ftt en liten kammare p nedervningen, med fnster t baksidan p huset. Ingen havsutsikt, men krar och ppna flt. Jag strckte p mig igen. Fr mycket sol och bad, sa jag. Catti ryckte till, verkade pltsligt f brttom. Vnta lite, Erik, bara en liten stund till. Du? Vill du hjlpa mig med en grej? Hon vnde sig frn mig och brjade ter plocka bland skivorna, tryckte ganska vrdslst ner Madonnaplattan i sitt fodral, slngde undan den och blddrade i hgen av LP-skivor. Hon verkade inte s intresserad av mitt svar, eller ocks var det inte stllt som en frga. Jag skulle 135

hjlpa henne vare sig jag ville det eller ej. S jag sa ingenting, vntade bara p att Catti skulle fortstta. Kom Erik, Kooom. Det r min fdelsedag i morgon, som sagt, jag vet vi stannar uppe hela natten, till det ljusnar. Och lyssnar p musik. Vi kan koka kaffe och hlla i en termos, s att vi hller oss vakna frresten r jag inte srskilt trtt r du? Hon hade satt p en ny skiva. Jag brjade jag, men Catti avbrt mig: Jag tycker om den hr, det r Roy Orbinson. Jag hittade den bland morfars grejor. Jag fortsatte jag, harklade mig, hgre denna gng. Som om jag ropade efter mig sjlv. Jag tycker inte om natten fre jag fyller r, sa Catti. Det var d pappa dog. Det kom s pltsligt. Jag kunde knappt andas. Hon fortsatte, utan avbrott: Han flg ver vrt hus p dagen, och jag vinkade p honom. Det vrlade ver hela kvarteret nr han flg ner ver oss. Mamma sa alltid att han inte skulle flyga s lgt, bara fr att kunna vinka t mig. Dessutom skallrade det i hela huset. Hr tystnade hon, glntade p rullgardinen och kikade ut. Drog sedan frsiktigt upp den och skt upp fnstret p vid gavel. Den kalla sommarluften strmmade in i rummet, slog mig i ansiktet som en bunke kallt vatten. Jag var klarvaken. Roy Orbinson sjng. In dreams I walk with you, in dreams i talk to you Jag vntade p honom hela natten, fr att hra honom komma hem. Men till slut blev jag vl fr trtt och somnade, fr nr jag vaknade p morgonen var han borta. Hon skrattade pltsligt till, som om hon mindes ngot roligt: Mitt i alltihopa glmde de bort min fdelsedag. Trtan hade mglat nr vi hittade den i kylen flera veckor senare. Hur kunde Catti komma ihg allt det dr? Hon var ju bara jtteliten d. Sjlv kunde jag inte komma ihg ngonting alls frn nr jag var s liten. Bodde hon ens p vr gata d? Mamma och pappa hade aldrig sagt ngot om Cattis pappa. Det var ngot som inte stmde. Catti och hennes historier. Lova en sak, Erik, sa hon. Vad? Frndras inte. Det lt mrkligt, till och med fr att komma frn Cattis mun. Som en frbannelse. Vad skulle jag svara p det? Frndras? 136

 Alla bara ndras hela tiden, sa hon, sger frst en sak, sen en annan. Hller inte vad de lovar, vissa r s falska ibland, srskilt tjejer kanske men du Lova att alltid vara densamma, vara den du r. Hon satt stilla med armarna om sina ben och tittade ut genom det ppna fnstret. Det var kolsvart drute nu. Vad var det Catti sa, att jag inte skulle ndras? Varfr skulle inte jag f lov att frndras, varfr skulle alltid jag vara densamma? Hjrtat som en trumvirvel. Jag brjade bli irriterad p Catti. Av ngon anledning hade jag kommit att tnka p Anna. Varfr hade Catti egentligen bjudit hit mig, var det fr att Anna inte ville komma? Var det Anna som inte hll vad hon lovade, Anna som hade frndrats? Frresten hade Catti sjlv frndrats, inte bara hret. Catti vnde sig om och tittade rakt p mig: Lovar du? Ibland gr du mig s Det knackade p drren, tre hrda slag. Drren ppnades och Birgitta stack in huvudet. En pust av cigarettrk trngde sig in i rummet. r det inte lggdags fr er snart, killar hll jag p att sga, men det r ju bara en hr, eller hur, Erik? Det ligger lakan och snt p sngen i ditt rum. Sjlv fr jag ligga p soffan i stugan. Hon skrattade och harklade sig. Birgitta brukade egentligen sova i kammaren nr hon var hr, men nu hade hon lmnat den till mig. Jag kunde ju lika grna ha sovit p soffan, men Birgitta och morfadern hade insisterat. En gst r en gst. Catti satte sig upp och drog med handen genom sin spretiga, svarta lugg. Bara en liten stund till, g du och lgg dig, vi fixar det sjlv. Birgitta drog igen drren. Vi hrde hennes knarriga steg avlgsna sig i trappan utanfr. Nr det blivit tyst tittade Catti p mig och sa lgt, nstan viskande: Man vet inte vad som hnder lovar du att stanna uppe med mig? Hon sg pltsligt s ensam ut. Den svrfngade Catti, undanglidande som en katt. Catti med kattgonen, glimmande i mrkret. Hur kunde jag sga nej?

Catti fixade allt med kvickt och ltt, som om hon planerat det hela p frhand. S fort det blivit tyst i huset smg hon nerfr trappan och kom tillbaka med en termos kaffe (som hon mste ha frberett), ett paket sta kex och en stor pse godis.

137

 Den r egentligen till imorgon, men den r ju faktiskt till mig. Och vi behver den nu: socker fr att hlla oss vakna. Hon tittade konspiratoriskt p mig, skte ett gammalt samfrstnd. Men jag var inte sker p var det fanns nu. Och jag var trtt. Jag hade ofta svrt fr att hlla mig upp sent om kvllarna, och somnade ltt, s fort jag lade huvudet p kudden. Och nr Catti placerat mig p sngen, uppallade p ett par kuddar mot vggen, och hon sjlv satt sig till rtta vid grammofonen och brjade spela musik p lg volym, ja, d kunde jag knappt hlla gonen uppe. Catti smuttade p kaffe och kastade d och d sm godisbitar till mig. Hon pratade, nstan viskande, om musik och om var de skulle bo i stan och vilken skola hon skulle g p. Utanfr drev vinden sakta frbi och grshopporna surrade sitt eviga surr. Avstndet mellan oss kade, Cattis rst tycktes lngt borta. Jag sneglade p klockradion: 23.41. Bara en liten stund till Jag vaknade och det var alldeles tyst i rummet. Lampan vid spegeln var fortfarande tnd, men Catti satt inte lngre p stolen. Hur lnge hade jag sovit kanske hade jag bara slumrat till en stund? Jag vred huvudet fr att se klockan. Den var lite ver fyra. Fyra! Jag satte mig upp, och nu sg jag Catti. Hon hade sjunkit ner p golvet vid sidan av byrn som skivspelaren stod p. Hon sov. Frsiktigt gled jag nerfr sngen och ut genom drren. Den knirrade lite, men Catti rrde sig inte. Nr jag kommit in p mitt rum och stngt drren om mig skmdes jag. Fast hon hade ju sjlv somnat Jag gick bort till fnstret och tittade ut. Jag ryckte till nr jag sg de ppna markerna drutanfr. Halvt om halvt hade jag vntat mig att f se byn, gatan som detta hus en gng hade legat vid. Byn. Alltid byn. Det brjade ljusna borta vid horisonten. Vrlden var gr och konturls i gryningen, utan skuggor. Jag bredde ut lakanet ver sngen och krp ner, drog pslakanet ver mig. Brydde mig inte om att lgga filten i, det var nd alldeles fr varmt i rummet. Skuggor Hur hade Kattmannens skugga fallit nr han kom p mig dr i trdgrden hromdagen, och jag fll Cattis rst: Man hittar inte ut igen, sa hon. Det r som att vara dd.

Det var frsta gngen som jag funderade p om mina klder dg. Cattis morfar svassade runt i en ljus linnekostym och Birgitta hade en rdskimrande klnning, eller hon hade den nnu inte p sig, men jag hade sett den hnga p drren in till storstugan p morgonen. Nu sprang 138

hon runt och gnolade med ett stort badlakan virat omkring sig och nytvttat hr klistrat ver huvudet i lnga, blta slingor. Jag var tacksam ver att mamma lagt ner en kortrmad, vit skjorta i min vska trots allt. Mina bl shorts kunde vl passa till. Nr jag kltt mig gick jag ut i kket, men verallt knde jag mig i vgen. Birgitta plockade med porslin och rrde i grytor. Morfadern sprang in och ut och kommenterade Birgittas arbete: Nu har du glmt att stnga av spisen igen det behvs mer salt i det hr nej, ta inte de glasen, de har jag inte anvnt p r o dar, ta kristallglasen i skpet i stllet, och vin, vi ska ha vin, var lade du ppnaren, det var du som hade den sist Catti syntes inte till. Efter att vi kom tillbaka frn stranden hade hon stngt in sig p toaletten och varit borta i evigheter, kndes det som. Jag undrade om hon var sur fr att jag hade somnat igr, men hon sa aldrig ngot om det. Hon nmnde ingenting verhuvudtaget om grdagens nattliga aktiviteter. Som om ingenting hade hnt. Men man vet aldrig vad som hnder, hade hon sagt. Och inom mig undrade jag om det hade hnt ngot efter att jag somnade. Ute var det lugnare, en frisk och skn sensommareftermiddag. Det blste frn havet och trdtopparna gungade ltt i takt med flaggan som Cattis morfar hade hissat vid frukosten. Bordsdukens hrnor fladdrade i vinden, slog upp mot glas och porslin. Jag gick bakom huset fr att titta p sdesfltet som bljade dr. Pltsligt kom jag p att glmt att ringa mamma och pappa igr, som jag lovat. Eller, jag hade vl inte lovat egentligen. Det vara bara mamma som hade sagt att jag kunde ringa. D fick jag kanske gra det nu d. Nr jag skulle g om hrnan p huset krockade jag nstan med Sophie, Cattis lillasyster. Hej, Erik, sa hon, lade huvudet p sned och pillade med ett rhnge med glimmande stenar i. Framfr sig hll hon en rd liten handvska, fast mer som en brs ett etui, tror jag att det kallas. Hej Jag fick dem av mamma i gr kvll, fortsatte hon. Och det finns ett halsband och en ring ocks se. Hon ppnade etuiet och fiskade upp en smal guldig kedja med ett hnge av rosa droppsten. Den gnistrade nr hon hll den mot solen. Ringen har jag p mig. Det r en diamant, sa hon hgtidligt. Jag brukade nstan aldrig prata med Sophie, Catti schasade alltid bort henne nr kom i nrheten Jag har en ny klnning ocks, sa hon. Tycker du inte att den r fin? Och s fick jag puder Vet du vad det r? Hon kom nrmre och jag backade lite. Hon strk sin kind med baksidan av handen. Man blir s len, sa hon. 139

Jag stoppade hnderna i fickorna: Jag mste ringa, sa jag. Tycker du inte att jag r vacker, Erik, sa hon och sedan sg hon sig om och snkte rsten: Om du vill fr du Jag sprang frbi henne om hrnan, ut i trdgrden. Dr var Cattis morfar i full frd med att stta igng grillen. Birgitta var ocks dr, och han vnde sig om mot henne och sa ngot som jag inte kunde hra, fr han talade lgt och hade ryggen mot mig. Men Birgitta frste: Det vet jag vl! Jag stannade upp och avvaktade, visste inte riktigt vart jag skulle ta vgen. Nu lter du flickan vara, fr en gngs skull, sa morfadern. Ge henne en chans. Det gr skert ver, hon r bara 13 r. Och tnk p att det r hennes fdelsedag. Nu ska vi ha det lite trevligt! Han rrde irriterat runt i grillen. En stor lga, och sedan ett moln av askgr rk steg upp s att han hostade och blev alldeles rd i ansiktet. S fick han syn p mig och sansade sig, torkade sig i pannan med en randig sidennsduk. Nej, men se, dr har vi ju unge herr Lindahl, sa han. Fr det lov att vara en karamell medan vi vntar, eller kanske ett glas lemonad? Han harklade sig och viftade t Birgitta som snabbt och lite stelt gick frbi mig upp till huset. Han grvde i sina fickor. Cattis morfar brukade tydligen alltid ha en ask hrda kolakarameller i fickan, som han frikostigt bjd nr man rkade p honom. Jag gick fram till honom och tog emot karamellen, i gonvrn sg jag Soffan smita tillbaka in i huset. Och nu kom Birgitta ut igen, balanserande med en bricka med ljus saft, och bakom henne kom ntligen Catti. Festen kunde brja.

Frst skulle det ppnas presenter. Ett srskilt bord var arrangerat fr detta. Fdelsedagar var inget man tog ltt p hos Cattis morfar, allting skulle gras enligt ett visst mnster, i en viss ordning. Inte som hos oss dr man alltid fick sina presenter det frsta p morgonen. Fr att f det snabbt verstkat. Sophie kom fram och stllde sig intill Birgitta, som lade armen om henne. Hon knyckte p nacken, men tittade inte t mitt hll. I stllet hll hon gonen p presenterna. Mitt paket lg ocks dr. Fast det var inte den lilla tavlan, portrttet av Catti, som lg inslaget dr. P kvllen nr Catti ringde och bjd in mig, plockade jag fram bilden ur skrivbordsldan och tittade p den. Det var bara ansiktet kvar. Hret, bakgrunden och allt det andra fanns dr. Men jag kunde inte gra det. Mamma freslog att jag skulle g till blomsteraffren och kpa ngot, en roligt vxt, en kaktus eller ngot snt. Men jag ville inte 140

g dit p grund av Jonathan. S jag gick till ICA-affren istllet, och kpte ett spel. Det var en lda med ett slags ventyrsspel, en vrld som man skulle ta sig runt i och komma frst i ml. Inget mrkvrdigt egentligen, men jag tyckte att det sg fint ut. Jag minns inte nu vad Catti mer fick fr presenter, men jag antar att det var det sdana saker som man kpte till en tonrstjej, schampo och snt. Birgitta och Cattis morfar drack vin. Han slog i hennes glas s det skvalpade ver och flckade duken. Nu ska vi ha det lite trevligt, eller hur Birgitta, sa han. Hon skrattade. Min lilla flicka har blivit tonring, sa hon. Det ska firas, skl p er, ungar. Vi sklade med vra saftglas. Det grillade kttet var jttegott, men Catti petade mest i maten. Morfadern underhll hela tiden, han var ganska rolig nd tyckte jag. Och snll. Han skmtade och skojade. Sophie och jag skrattade och hon tittade p mig och vi fnissade. Birgitta smuttade p sitt vin, fyllde p och skrattade hest. D och d sg hon p en cigarett som hon tnt efter maten. Nr jag hade tit klart vste Catti till mig: Kom, vi sticker. Jag ryckte till. Det var den gamla Catti. Tack fr maten, sa jag och reste mig. Nej, men vi ska ju ha lite kaffe frst, och trta, sa Cattis morfar och tittade konspiratoriskt p Catti. Det finns trta. Catti suckade. S smningom kom vi dock frn bordet. Solen var p vg att g ner, men det var en varm kvll. Birgitta hade dragit en pld om sig och tnt en ny cigarett. Nu skulle morfadern och hon ha sig en konjak. Catti bestmde att vi skulle ner till hamnen och se ifall dr fanns ngra krabbor. Vi satt nere p cementkajen och dinglade med benen. Vattnet kluckade i hamnbassngen och segellinor slog i masterna av tr och aluminium. Du fr komma och hlsa p mig sen, sa Catti. I stan. Jag ville s grna tro henne.

Birgitta satt fortfarande ute nr vi kom tillbaka. Hon hade krupit upp i en Baden Baden-stol med ett glas vin i handen. Hon verkade sitta i egna tankar och Catti sprang frbi henne, in i huset fre mig, men nr jag kom fram lyfte hon huvudet och vinkade mig till sig: 141

 Erik Erik, kom! Kom och stt dig hr hos mig! S fr vi snacka lite, bara du och jag. Armbanden p hennes handled klirrade ltt mot varandra nr hon vinkade mig till sig. Jag tittade efter Catti, men hon syntes inte till, och huset var bara svagt upplyst. Frmodligen hade morfadern gtt och lagt sig. Jag gick fram till Birgitta och hon lade armen om mig, i den andra hll hon fortfarande sitt vinglas. Va, Erik, det var vl kul att du kunde komma hit och fira Catti, med oss, va? Jag sa ingenting, stod bara stilla bredvid henne. Hon slppte greppet om mig, tog en klunk vin. Du r s rar, Erik. S normal. (Normal? Var jag normal?) Catti behver det, behver umgs med sna som dig, mer, ja normala kompisar, om man sger s. Du vet att hon fr fr sig s mycket ibland, hittar p och snt. Som nr hon var barn, hon fick alltid fr sig att Klas (det var frsta gngen jag hrde Cattis pappa nmnas vid namn), att han kraschade bara fr att han skulle ner och vinka till henne. Nr barn fr fr sig saker jag har ju sagt till henne Hon tystnade. Knt nven och svalde: Men hon lyssnar inte p mig. Hon tittade bort, ner i trdgrden mot havet. Jag visste inte vad jag skulle sga. Jag ville g, men Birgitta var inte klar. Men hon lyssnar inte, hittar alltid p sitt eget. Lyssna inte p henne fr mycket, Erik. (Ny Paus.) Den dr flickan, sa hon pltsligt. Anna, eller ja, jag vet inte. Jag ryckte till. Ja, det var vl inget fel p henne egentligen, fortsatte Birgitta. Men jag vet inte hon verkade inte bra fr henne. Frstr du? Drar in henne i allt mjligt svart, och neg negativt. Birgitta slog ut med handen: Titta bara p hennes hr! Titta p det! Anna Vad hade Catti berttat fr henne? Har du berttat om det hr fr nn? Cattis vsande rst i mitt ra. Birgitta luktade alkohol och dlig andedrkt. Hon sg trtt ut, tittade upp p mig och ryckte till, som om hon pltsligt insg att jag faktiskt var dr, att hon faktiskt pratat med mig. Hon bjde sig fram, strk mig oskert och slappt p kinden, klappade sedan till mig, ondigt hrt kanske, men jag var inte sker p om hon visste vad hon gjorde. Du r bra du, Erik, s normal. Ja sa jag det? Det var drfr jag blev s glad ver att du kom. Nr inte den dr Ann, ja det var bara det jag ville sga. Att det var drfr som jag bad Catti att jag sa till Catti att jag skulle tycka det var s roligt om hon bjd hit dig. Hon fnittrade och kvvde ett litet skratt, men hennes leende och rsten blev vnlig och nykter: Ni r s sta tillsammans. 142

Jag ville bara komma drifrn. Vid frukosten hade jag redan packat ihop mina saker. Birgitta skulle kra mig hem, hade hon sagt, men hon sov fortfarande. Morfadern hade rjt trdgrden frn festen och dukat kaffet ute. Catti var tyst och p dligt humr. Inte ens lngre fram p frmiddagen syntes Birgitta till. Jag kunde ju ringa hem, frsts, och det slog mig nu att jag glmt att gra det fr andra gngen. Men nr jag rest mig fr att g in och ringa svngde pltsligt en bekant bil in p grdsplanen framfr huset. Det var dom. Mamma och pappa. Vi blev s nyfikna p hur ni hade det hr, sa mamma och rckte Cattis morfar handen. Vi skulle nd ut och kra en svng t det hr hllet, lade pappa till. Pappa lade sina hnder om mina axlar. Dragkampen var ver. Tack fr spelet, sa Catti. Presenten, frtydligade hon nr jag bara tittade stumt p henne. Vi svngde ut frn tomten och Cattis morfar lyfte p hatten. Birgitta hade fortfarande inte stigit upp. Det spelade ingen roll, jag var inte lngre s sker p att jag tyckte om henne. Catti stod bredvid sin morfar och sg efter oss.

143

En bl augustinatt

Catti stod vid gavelfnstret i det gamla dehuset. Hon lutade huvudet mot karmen och tittade ut i natten. Luvan p den gr huvtrjan hade fallit ner och hngde som en liten pse under hennes kortklippta nacke. Sjlv satt jag p golvet, lngre in i vindsrummet, med ryggen mot en kall och fuktig vgg. Rummet var dunkelt, men Cattis ficklampa lg p golvet vid hennes ftter och lyste upp lngs golvet. Den r inte lngre sker hr, sa hon. Hon hade boxen med alla vra berttelser, och hemligheter, i handen. Nej, inte om ngon visste att den fanns hr. Att vi fanns hr. Men jag hade inte berttat fr ngon. Vi mste flytta den, fortsatte hon. Till ett stlle som r skrare, till ett stlle dr ingen Hon stirrade alltjmt ut i mrkret, och jag visste vad hon syftade p. Jag tittade p mitt armbandsur, hon var en bra bit ver midnatt. Och jag tnkte att om bara ngra timmar var det en ny dag, och om ngra dagar var sommarlovet slut och skolan brjade igen. Och Catti skulle ha flyttat. Jag hade knappt trffat Catti sedan den dr helgen i hennes morfars sommarhus. Det kndes som evigheter sedan nu. Som en annan sommar, en gng fr lngesedan. Hon, Birgitta och systern kom hem ngra dagar senare och d var hela deras hus i stort sett uppochner infr flytten. Jag ville inte g dit och stra, Catti hade skert fullt upp. Dessutom knde jag inte riktigt fr det. Men s ringde hon pltsligt en kvll, nr mina frldrar bestmt sig fr att i sista minuten tacka ja till en krftfest (varken mamma och pappa t krftor, men de tnkte att det fanns vl annat p bordet, om inte annat s i alla fall ett glas vin, och det var ju ganska sllan de gick ut, s ). Du klarar dig vl sjlv nu Erik, ngra timmar. Du brjar ju bli stor nu, sa pappa. Du kan ringa om det r ngot, sa mamma. Vi stannar inte s lnge, sa pappa. Ngra timmar efter midnatt kanske. Det beror frsts p taxin, sa pappa. Det finns mat i kylen, sa mamma. Tror du att jag mste ha slips, Lisbeth? sa pappa och hll upp tv stycken framfr sig, som om han vgde dem i en vgskl. Jag vet inte, sa mamma. Jag tror i alla fall att jag mste ta med en kofta, det kan bli regn sa de i radion. Man vet aldrig. 144

Jag trodde aldrig de skulle g. Slutligen rullade nd deras bil ut frn uppfarten och frsvann bort lngs gatan. Jag stod p balkongen och tittade efter dem. Hur de skulle f hem bilen sedan, om de nu skulle ta taxi hem, hade jag inte riktigt ftt klm p. Eller vilken nytta mamma skulle ha av en kofta, om det blev regn. Men de hade skert en plan fr det, de lmnade sllan ngonting t slumpen. Jag ryckte p axlarna, rs sedan till nr jag kom p att det var ngot som Catti skulle ha gjort: Ryckt p axlarna och himlat med gonen. Eller om det var ett kyligt vinddrag som fick min hud att knottra sig jag vet inte. Men det var en fin augustikvll. Och vindstilla. Skymningen gjorde himlen djupbl och vrmen steg upp frn gatan och svepte in mig i en tryckande stillhet. Framfr mig, dr kvarteret tog slut, bredde flten och krarna ut sig, och lngst bort stod raden av popplar, stela och stilla som om de var mlade p himlen. Eller fastnaglade som siluetter, spretigt och oskert utklippta av en barnslig hand, mot ett bltt pappersark. Jag t lite mat direkt ur kylen, brydde mig inte om att duka fram. Stod barfota vid vasken och tuggade i mig en tallrik kall spagetti, som mamma sagt att jag kunde vrma i mikron. Jag knde mig tung i huvudet. Huset var tyst. Jag drog kksgardinen t sidan och tittade ut. Gatan lg de, inte en mnniska, inte en bil. Jag blddrade bland Tv-kanalerna ett par timmar, men trots att det var lrdag kvll var dr ingenting srskilt att se, bara det gamla vanliga. Jag halvlg i pappas ftlj, dinglade med ena benet och zappade mellan de fem, sex kanalerna, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag trodde att kanske mamma och pappa skulle ringa och kolla mig, men telefonen var tyst. Jag stngde av ljudet, men lt Tv:n st p, och gick runt i huset, ur rum, i rum. Drog ut ldan i pappas sngbord, stngde den igen. Inget roligt. Inget spnnande. ppnade byrldor och garderober. Men mina frldrar hade inga hemligheter. I alla fall inga som de gmde undan. Jag satte mig p golv framfr den tysta Tv:n och lade handen mot rutan. Bjde mig fram och tryckte kinden ltt mot den flimrande och sprakande ytan. D ringde telefonen: Mt mig i dehuset om en halvtimme. Hon presenterade sig inte ens, och lade p s fort hon gett sin order. Som om hon visste att mina frldrar var borta. Som om hon visste att jag satt hr ensam, och vntade p att hon skulle ringa.

En halvtimme hade hon sagt. Klockan var nstan 23.00 nu, det var vl ngra minuter sedan hon ringde, men jag hade genast trampat i ett par skor, bestmt mig fr att strunta i jackan och drmt igen drren efter mig. Ute var det varmt, luften elektrisk. Inga ljud. Tyst som inuti en 145

trumma, innan ngon slr p den. Det kndes som att man fick vada sig fram till dehuset. Det tornade upp sig, vint och spretande i mrkret nr jag nrmade mig, och jag tnkte att det var det hr som var det riktiga spkhuset. Inte Kattmannens hus. Jag saktade in mina steg och kom p att jag inte tnkt p att med mig ngot att lysa med. Dessutom ngrade jag att jag struntat i jackan, det var ju alltid s kallt i det dr huset. Jag hade inte tnkt ver huvud taget. Bara rusat ivg. Jag bestmde mig fr att vnta p Catti utanfr huset. Hon var sen, frsts. Hon hade en sliten, lite fr stor gr huvtrja p sig, och hon hade dragit luvan ver sig. Hnderna hll hon instuckna i de bylsiga fickorna. Nr hon kom fram till mig drog hon fram hnderna, och i den ena hll hon en liten ficklampa. Ljuskglan flackade ver huset som en orolig fladdermus medan hon skt upp den murkna drren. Hon sa ingenting. Jag fljde efter henne, uppfr trappan. Fortfarande var hon tyst. Hon gick bort till skorstensmuren och lade ner ficklampan p golvet. Den stora luvan hade fallit av, och nr hon bjde sig ner och stack in handen i gmstllet bakom skorstenen fll ljuset p hennes ansikte. Om hon hade haft kvar sitt lnga hr, skulle det ha dolt mrkena p nacksidan, strax under hrfstet, rda rivmrken och rodnader. Det frsta jag kom att tnka p var vampyrer. Catti hade nu dragit fram pltasken ur sitt gmstlle och tittade upp. Nr hon sg att jag sett frde hon handen till nacken. h Birgitta Hon vek undan med blicken och gick bort till fnstret. Skrinet tryckt i sin famn. Jag var tyst, visste inte vad jag skulle sga. Jag satte mig ner p golvet i andra nden av rummet. Och nu stod hon dr vid fnstret, med vrt gamla pltskrlle i nven och sa att det inte lngre var skert hr. Varfr, ville jag frga. Men det gjorde jag inte. Aldrig frgade jag varfr. Jag vet inte varfr. Kanske fr att jag ngonstans inte ville f allt detta frklarat. Att Catti skulle rycka p axlarna, himla med gonen: h, du har ju inte fattat nnting ! Och d skulle allting vara ver. En del av mig ville inte att allt detta skulle ta slut. Det kom inte ngon vind ifrn fnstret. Catti var en svart siluett mot den bl natthimlen Jag kunde inte se vad som fanns dr utanfr. Hon trummade p askens lock, som om hon tnkte efter riktigt noga. Lade upp en plan. Kllaren, sa hon. Drren str ppen, olst. Eller s hnger nyckeln i frrdet. Om vi vadar ver n kommer vi direkt in i trdgrden, syns inte frn vgen. Hon nickade sakta,

146

vnde sig om och sg p mig: verrumplar honom, liksom. Fattar du? Det r det enda stllet dr den r riktigt, riktigt sker. Jag nickade. Det var sant. Det fanns inget annat stlle. Kylan frn den fuktiga vggen bakom mig trngde in genom T-shirten, men jag satt nd kvar, alldeles stilla. Jag kunde inte rra mig. I det skumma rummet kunde jag se Catti le, en glimt av hennes vita tnder i ena mungipan. Men leendet frsvann nstan lika pltsligt som det hade dykt upp. Catti stelnade till, strckte p sig frn sin loja pose vid fnsterkarmen. Fan fanfanfan, mumlade hon.

Runt, runt gr vrlden. Osar olja och bensin, dammar avgaser och grus. Genom den kompakta tystnaden kunde jag svagt hra ljudet av motorer. Det r dom, viskade Catti. Tobbe och Magnus och dom. Och Jag stod bredvid Catti, framme vid fnstret, knappt medveten om hur jag kommit dit. och Anna, viskade jag. Fast jag tror inte Catti hrde mig. Men hon sg. Tjejen som satt bakp en av mopederna bar inte hjlm, men en keps lngt ner ver pannan, och munnen tcktes av en nsduk. Men klart det var Anna vem annars kunde det vara? De har hjlmar p sig, sa jag. Det kan vara vem som helst. Det var sant. I mrkret r alla katter gr. Kom igen, vste Catti. Du vet vilka de r. De var tre stycken. Plus den dr tjejen. Tobbe, Magnus, Kenneth. De cirklade runt grdsplanen, formerade sig, men snart stannade Tobbe sin moped. Lyktan lt han vara tnd, riktad mot Kattmannens drr. De andra mopederna slog ocks av sina motorer. En av killarna fumlade med ngot han hade bak p moppen, ngot som sg ut som en dunk, eller nt. Vad tror du de ska gra, viskade jag till Catti, men hon svarade inte. Stirrade bara skrckslagen ner i glntan, dr p andra sidan n. Det var Kenneth som hll i dunken, gissade jag. Han var kortare och tunnare n de andra. Magnus och tjejen satt kvar p moppen medan Kenneth fumlade med dunken. Nu kom Tobbe fram och tog den frn honom, gick fram till verandatrappan och stannade. Spanade upp p det mrka huset. Tnk om han inte r hemma, sa jag. Tnk om han r hemma, klippte Catti av. Tobbe fllde upp visiret, och nu sg jag att det verkligen var han. Han ppnade den lilla dunken och hllde ut innehllet p marken, i en cirkel, framfr trappan. Nr han var klar 147

rckte han dunken till Kenneth. Han gjorde en gest med armen och de andra backade lite. Sen fiskade han upp ngot ur fickan, som han fumlade med. En liten ljuslga fladdrade till och en cirkel av ljus, en cirkel av eld, flammade upp p ngra sekunder och dog sedan ut. Killarna jublade och Tobbe var framme med dunken igen. En ny ring. Catti, brjade jag, men Catti var redan p sprng: Jag sticker dit. Nej! Hon hll upp ena handen: Du stannar hr om och hller utkik. Jag mste, det r jag som Om det hnder ngot, d mste du springa efter hjlp eller nt. Men Hon sg hjlpls ut, men stramade pltsligt upp sig och gick fram till mig. Bara ngra centimeter frn mitt ansikte: Du ska stanna hr. Och somna inte, vga fr-i-helvete inte somna. Hon rusade nerfr trappan och jag hrde drren sl. Jag gick fram och tillbaka i rummet, n till trappan, n till fnstret. Jag kunde ju flja efter henne, springa ikapp ner till n. Jag behvde inte lyda. nd gjorde jag det. Jag lovar, viskade jag, jag lovar. Min puls slog i hundranitti och jag svettades trots det kyliga vindsrummet. Jag sjnk ner p golvet vid skorstenen, men reste mig sedan upp igen och irrade med blicken ver rummet. Var var pltldan ngonstans? Jag grep ficklampan som fortfarande lyste ver golvet, fast svagare nu, och skte ver vrrna. Men ingenstans fanns skrinet. Hon mste ha tagit det med sig. Jag rusade fram till fnstret. Varfr hade hon inte tagit mig med sig? Varfr skulle jag sitta r p en kall och fuktig vind i ett gammalt ruttet dehus, medan hon, hon Catti syntes nnu inte till. Om hon tog vgen nerfr slnten till n dr det var som grundast och vadade ver, skulle hon vara dr p ngra minuter. Det brann inte lngre ngon eldring, nu hade gnget istllet tnt sm facklor som de viftade med i mrkret. P avstnd mullrade det som frn flygplan som far ver luften och jag knde ett pltsligt vinddrag i ansiktet. Luften kndes med ens lttare och jag frstod att ett skvder var p vg att dra in. Var fan hll Catti hus? Oset av facklorna och elden kom med vinden och ndde mig dr jag stod i den trasiga fnstergluggen. Eller var det som jag inbillade mig, att jag kunde knna lukten av olja och bensin. Det var vl ett sdant dr spratt ens hjrna spelade en. Ett hjrnspke. Och jag tnkte att om jag blundade och sedan ppnade gonen igen Eller kanske allt det hr bara var ett av Cattis vanliga trick. Ngot som hon och den dr Anna kokt ihop fr att ja, fr att vadd? Skmta med mig? Skratta t mig bakom min rygg, med huvudena ttt ihop, Anna och hon Jag blundade och rknade till tio. Facklornas eldflammor dansade p mina gonlock, skmullret kom nrmare och nrmare och vinden ven genom de utslagna fnsterrutorna. Jag 148

ppnade gonen igen, men Catti syntes fortfarande inte till. Och nu kom regnet. Frst i sm, prlande droppar, sedan i allt hetsigare, spikraka strlar. Dr nere p grdsplanen slocknade facklorna och killarna drog ihop sig, tillbaka upp p mopederna igen. Motorerna kickades igng och nu brjade de rulla, backa frn huset. Men pltsligt stillnade de och nu dk hon upp, ur ns mrker, en svart siluett i strlkastarljuset. Hon nrmade sig dem. Mopederna rusade sina motorer. Catti gestikulerade, for ut med armarna mot gnget. Men skknallarna drnkte ljudet frn deras rster. Och nu sg jag att hon hade den i ena handen, pltasken. Mopederna omringade henne, krde runt, runt henne dr hon stod med skrinet, nu ttt tryckt mot brstet. Jag ville skrika ngot, ropa ngot. Men jag kunde inte. Ungefr som nr man frsker skrika i en otck drm och man kmpar och kmpar fr att f ljud i strupen. Men det kommer inget. Skenet av en blixt skar genom himlen och starkt och kraftigt dn skakade hela huset. Det kndes som att golvet under mina ftter skulle brista och vggarna rmna. Jag skulle st dr ute i regnet, fullt synlig. Som tagen p bar grning. Och alla skulle se och peka: Dr! Dr r han. Dr gmmer han sig, Lindahls pojke. Han som hnger ihop med hon; flygarens dotter. Se vad de har stllt till med. Men dehuset fll inte ihop. Istllet ppnades drren dr nere i Kattmannens hus, och dr stod han, en lng och smal skugga som strckte sig ut ver verandan, nerfr trapporna, ut i trdgrden. Mopederna drog p och frste ivg, Anna klngde sig fast och pressade sig mot Magnus kropp. En, tv, tre: s var de borta. Bara rken och ngorna frn mopederna lg kvar och steg sakta ver grdsplanen. Regnet strilade rakt och ttt nu. skan var bara ett svagt mullrande borta vid sen. Catti str kvar i trdgrden, strax nedanfr verandatrappan. Fortfarande med pltburken ttt tryckt i famnen. Kattmannen mittemot henne, orrlig i drrposten. En stund str de s dr. Alldeles stilla, mittemot varandra. Sedan tar Catti ett kliv framt, uppfr frsta trappsteget. Sedan nnu ett steg. Och nnu ett. Snart r hon uppe p verandan. Nr rken skingrades var Catti frsvunnen. Drren till Kattmannens hus stngd. Jag sjnk ner p golvet under fnstret, mina ben var som gel och jag slog armarna om dem. Regnet trummade sakta mot taket. Luftdraget genom fnstret var lttare nu, och friskt, och den milda vinden smekte mig sakta ver hret. Jag skulle vnta hr tills Catti kom tillbaka. Vga inte somna, hade hon sagt, och pltsligt knde jag hur trtt jag var. Men jag skulle hlla mig vaken, fr jag hade lovat Catti. Jag hll om mina ben och lutade huvudet mot knna, gungade sakta i takt till regnets rytm. Catti skulle snart vara tillbaka. Jag skulle stlla 149

mig upp, och vaka vid fnstret tills hon kom. Jag ville bara vila mina ben, en liten stund. Vga inte somna vga fr-i-helvete inte somna. Vga inte

En kall kattnos stack mig i ansiktet. Jag vaknade och ryckte till. Katten for ivg, stannade upp en bit ifrn mig och granskade mig med sina gula gon. S skt den pltsligt rygg och frste. Frsvann bort ngonstans i de mrkare vrrna. Jag satte mig. Det var alldeles tyst och lugnt. Frst frstod jag inte riktigt var jag var, sen sg jag ficklampan p golvet. Den lyste fortfarande, men mycket svagt. Snart skulle den antagligen brinna ut och slockna. nd var det inte mrkt i rummet. Det hade slutat att regna. Vad var klockan? Jag strckte mig efter lampan fr att lysa p mitt armbandsur, och nr jag lyfte den frn golvet fll den svaga ljuskglan p en figur som satt i versta trappsteget, lutad p sidan mot vggen, och tittade p mig. Det var Catti. Jag frskte komma p ftter, men mitt ena ben hade somnat. Istllet backade jag upp mot vggen. Du somnade, sa hon. Men hon sa det lugnt, utan vrede i rsten. Nstan som om hon inte brydde sig. Jag Men hon lyfte ena handen, fr att tysta mig. Du var borta s lnge, sa jag lgt. Catti ryckte p axlarna. Hon reste sig upp och stllde sig mitt p golvet, med hnderna i fickorna p den gr huvtrjan. Den var verkligen alldeles fr stor fr henne, och jag frstod nu att det mste ha varit hennes pappas. Hon sg liten och klen ut i den. Hon tog ngra steg ver golvet, som om hon funderade p ngot, vnde sig sedan om och gjorde sig beredd att g. Vnta, Catti, sa jag. Du mste Hon gspade och strckte p sig: Det r sent, sa hon. Vet du vad klockan r? Frvirrad tittade jag p klockan, men kunde knappt urskilja de svarta, digitala siffrorna i det gr mrkret. Jag grep efter ficklampan igen, men nu hade batterierna tagit slut. Jag vet inte, sa jag. Jag kan inte riktigt se. Pltsligt kom jag att tnka p att mamma och pappa kanske kommit hem. Och jag lg inte i min sng och sov. Kanske dom hade ringt polisen, kanske dom Catti hade tagit ett par steg nerfr trapporna. Jag kom p ftter och gick emot henne. Vnta, Catti. Var r ldan, var har du gjort av den?

150

Hon stannade och tittade upp p mig. Frst var hon bara en svart skugga dr i trappan, men nr jag flyttade mig lite t sidan fll en strimma nattljus ifrn gavelfnstret i hennes ansikte. Hon sg s annorlunda ut. Det var ngonting med ansiktet som inte stmde, och nu sg jag att det var gonen, blicken. Cattis kattgon. De var borta. Den r borta, sa hon. Var har du gjort av den? Var har du gjort av den, Catti? Men hon svarade inte. Hon vnde sig frn mig och fortsatte sakta nerfr trappa. Kattmannen d, ropade jag efter henne. Ja, sa hon. Vad var det, Catti? Du mste bertta Det blev en kort paus, en tystnad som kade avstndet mellan oss, innan hon sa: Du somnade, sa hon. Du fr skylla dig sjlv. En hint av den gamla Catti. Hon stod nedanfr trappan nu och hade vnt sig mot mig. Det var alldeles mrkt drnere, jag kunde inte se hennes ansikte. Ytterdrren stod p vid gavel dr nere och Catti gick ut mot den ljusa fyrkanten, ut frn huset. Sg, Catti, sa jag. Du mste sga, du mst Men min rst blev endast en hes viskning, jag fick ingen kraft i orden. Krlek, sa hon nstan lika tyst. En vanlig krlekshistoria Sen drmde hon till, med hgre rst: Du tror vl inte p skvaller, heller. Vad ska jag tro d, sa jag s hest och lgt att jag inte var sker p att det ens ndde Catti. Du r dig lik, du, sa hon. Jag sg henne frsvinna ut genom drren och jag kmpade och kmpade med rsten. Kmpade fr att f fram ett ljud, vad som helst. Bara jag fick luft i strupen. Bara jag fick ur mig ngot, ngot som fick Catti att stanna upp och bli kvar. Jag sprang nerfr trappan, efter henne. I drrposten stannade jag upp, sg henne frsvinna ver grdsplanen och snart skulle hon vara ur sikte om hrnet p degrdens ena uthus. Och nu kom rsten, gurglade upp frn ngonstans djupt inom mig. Frn ngonstans inunder alla de dr lagren av det som skulle vara jag. Det var byns rst: Jag vet vad din hemlighet r, Catharina, ropade jag. Jag vet vad du har gjort. Hon stannade upp och vnde sig om. Du ddade din pappa, sa jag. Hon stod orrlig och bara tittade p mig. Sen vnde hon sig hastig om och gick. Hon sprang inte, hon bara gick. Lugnt, och med armarna svngande utmed sidorna. Snart var hon frsvunnen om krken. 151

 Du ddade honom, skrek jag. Han flg s lgt bara fr att du skulle vinka till honom Men rsten svek mig och det sista blev bara till en andfdd viskning: Och s s kraschade han.

* Mamma och pappa mrkte aldrig att jag hade varit borta. De hade inte ens kommit tillbaka nr jag kom hem igen. Klockan var strax ver tre, nrmare halv fyra, och s fort jag kom innanfr drrens stp jag direkt i sng, med klderna p och allt. Jag somnade nstan genast, men vaknade till nr de ntligen kom. Jag sg mammas gestalt i drrspringan till mitt rum, men eftersom jag lg alldeles tyst och stilla antog hon att jag sov och skt frsiktigt igen drren. P morgonen, eller kanske snarare en bra bit in p frmiddagen nr vi alla till slut kom upp, fick jag veta att det varit svrt att f taxi p grund av ovdret. Det var lnge sedan vi hade ett snt ovder, sa mamma. Jag kan inte minnas att det varit snt riktigt ovder sen den dr gngen det var storm och taket p Birgittas hus blste av. Jag hoppas att du inte var rdd fr skan, Erik. Mamma tittade bekymrat p mig, rodnade och snkte sedan blicken ner i sin kopp med extra starkt kaffe (dagen till ra) som om hon skmdes eller nt. Vi tnkte ringa, sa hon, men man ska ju inte prata i telefon nr det r ska. Det r livsfarligt. Pappa kom in frn postldan: Ingen tidning idag, sa han. De har vl tagit stormen som inteckning fr att inte behva gra ngot, muttrade han. Nu r det ju hur fint som helst. Och det var det. Det var en strlande solig dag, med klar bl himmel. Det var ju tur fr Birgitta, nd, sa mamma. Att de slapp flytta i regn. Jag ryckte till. Flytten var i dag. Det hade jag glmt. Ja, sa pappa. Det sista lasset gick nyss. Nu har de kt. Jag sprang upp frn kksbordet och ut genom ytterdrren. Slngde igen den efter mig och sprang ut frn infarten. Mamma och pappa stod i kksfnstret och tittade frvnat efter mig. Jag sprang frbi Cattis tomma hus och ut p kervgen nedanfr kvarteret. Jag sprang hela vgen bort till dehuset. Jag gick runt huset, in i den gamla trdgrden p baksidan som vette mot flten och krarna. Blixten hade kluvit den stora gamla eken som stod dr, i tv lika stora hlfter. Dr lg den, svart och brnnskadad vrkt ver det murkna gamla staketet, som ftt ge vika fr dess tyngd. Det var smllen jag hrde igr. D nr Catti Jag for med blicken upp ver dehusets tak, mtte lngden bort till vindsrummet p gaveln. Om trdet hade fallit t det hllet 152

Sommarens sista sol vrmde p en molnfri himmel dr streck av fglar for fram. Jag slog mig ner p trappstenen invid huset och kisade mot solen.

Ngra dagar senare brjade skolan igen. En ny termin, ett nytt lsr. Men samma skola, samma lrare och samma gamla klasskamrater. Alla var de dr: Kenneth, Magnus, Martin G, Malin och Marie och dom. Och Jonathan. Fast vi satt inte lngre bredvid varandra i bnken. Nu satt Jonathan med Anders istllet. Anders som kommit och tltat med Jonathan i deras trdgrd den dr gngen i somras, visade det sig. Kul fr dom. Annars var allt som vanligt. Tobbe och Magnus p sina mopeder med Anna bak p. Tina som hrjade med sitt. Som om ingenting hade hnt. Det var bara det att Catti inte lngre fanns i krokarna. Som om ingenting hade hnt Eller som att man verkligen anstrngde sig fr att ltsas som om ingenting hade hnt. Jag vet inte. Jag skte efter tecken runt omkring mig, en spricka ngonstans. Kenneth skt i smyg ivg en bit suddgummi mot Malin och Marie. Magnus flinade tyst. Martin G: Vad fan glor du p? Gran som log uppmuntrande mot mig frn katedern. Solens bleka ljus ver den de skolgrden. Inga skuggor. Och Jag brjade tnka att allting kanske bara hade varit en drm. Jag ryckte p axlarna, och dagarna och veckorna gick. Sen lngre fram p hsten brann Kattmannens hus ner. Det var nr skogen var som vackrast och stod gyllene flammande rd och gul. Fast detta skedde p natten, frsts. Nr alla sov. Lgorna och rken slog hgt ver trden och svedde allting som stod nrmast runtomkring. Det var risk fr skogsbrand, men brandkren rykte ut och rddade det mesta. Bara huset och byggnaderna runtomkring brann ner till grunden. Rken och askan frgade allting grtt och svart. Ingenting fanns kvar. Kattmannen fann man inte och det sades senare, att han omkommit i branden. Byn gick man ur huse fr att titta p frdelsen. Gamla ledningar, sa man. Eller sngrkare, skert. Det r ju det jag alltid sagt: rkning r livsfarligt. Och s kunde man skmta och skratta lite, mitt i alltihopa. Sen snkte man rsten, Underlig typ, frresten. Kanske lika bra. Somliga straffar Gud nej tyst! Tnk p hur du pratar. Katterna syntes heller inte till. De sprang vl till skogs och slickade sina svedda plsar. Skte sig ngon annanstans. Katter bryr sig inte, de bara sticker. Nr vintern kom lade sig snn som ett tcke ver alltsammans. Snart skulle naturen helt ta ver platsen dr det en gng legat ett hus och en trdgrd. Snart skulle det knappt finnas ngonting kvar att minnas mer.

* 153

Jag trffade aldrig Catti igen. Jo en gng. Det var sent en eftermiddag i stan nr jag gick sista ret p gymnasiet. Vren hade kommit tidigt det ret, och redan i mitten av april hade varenda trd och buske slagit ut i blom. Om bara ngra veckor skulle jag ta studenten och jag lngtade som en galning. Lngta efter att slippa allt det hr, skolan och ja, allt Vad jag skulle gra sen, nr sommaren var slut, visste jag inte. Mamma tyckte att jag skulle ska till hgskolan, mina betyg var okej. Och det gjorde jag ocks sen, men sen s ja, sen flyttade jag hem igen. Den hsten Catti flyttade till stan vntade jag p att hon skulle hra av sig, men det gjorde hon aldrig. Jag hade hennes nummer och en sndag i november lyfte jag luren och ringde upp henne sjlv. Det var ngra veckor efter att Kattmannens hus brann ner. Det var hon som svarade: Hej, sa jag. Hej? Hej, det r Erik. Vill du le vill du hitta p ngot? Nr d? I dag? Ja, eller Mm, jag vet inte om jag kan, jag mste Okej, vi hrs en annan dag d? Mm. Okej. Hej d. Jag sa aldrig ngonting om branden, och det blev aldrig ngon annan dag. Men s gick hon pltsligt dr p trottoaren, flera r senare. Med blicken rakt framt, riktad mot ngot i fjrran. P vg ngonstans, i sina egna tankar. Catti hade inte gtt i samma gymnasieskola som jag, vilket jag frst hade trott att hon skulle gra. Hon gick ju bara en klass ver mig, och det fanns bara ett gymnasium p orten. Antagligen mste hon ha valt att g ngon annanstans, eller ocks hade hon hoppat av. Catti! Jag kryssade ver gatan och sprang upp framfr henne. Catti? Hon stannade upp och tittade p mig som om hon frst inte frstod vem jag var, eller som om hon sg ett spke eller nt, men sedan log hon. Hon skulle resa bort, sa hon. New York. Eller London, kanske. Hon fick se. Innan sommaren skulle hon i alla fall vara hrifrn. Man mste gra nt, sa hon och ryckte p axlarna. Ibland blir man bara s trtt p alltihopa. Hur var det med mig d? Vi pratade en liten stund, jag minns faktiskt knappt om vad. Hon hade brttom och skulle med en buss.

154

 Hlsa dina frldrar, ropade hon och brjade raskt g nedt gatan. Jag stod kvar och sg efter henne, sen fick jag ett pltsligt ryck: Vnta, Catti! Jag sprang ifatt henne. Du, fick du ngonsin veta om det dr om, om nr Kattm det dr huset, du vet? Va? Hon tittade ofrstende och roat p mig. Vad pratade jag om? Jag rodnade och mumlade: h, det var inget Hon stod tyst en stund och tittade ner i gatan, sen log hon mot mig: Det var s lnge sedan Hon vnde sig om och frsvann nedt gatan. Vi ses! Vi ses, sa hon.

Mnen r alldeles kall och vit. Jag strcker huvudet mot natthimlen som r utan moln och mrkligt stjrnfri. En fgel flaxar genom tystnaden i skogen upp frn marken ngonstans, och stter sig p en av de kala grenarna. Det r sent i november och min snabba andedrkt pustar vit som cigarettrk ur min mun. Jag tnjer nackmusklerna och slappnar av. Sakta gr pulsen ner. Lven prasslar stilla under mina ftter nr jag tar mig ner till n. Jag bryr mig inte om att se efter s att jag r ensam. Det hr r mitt nu. Det r bara jag, ensam. Ingen gillar att se det som sker i mrkret. D vill man vara hemma i sin sng, bakom ls och bom. Med armen om sin lskade, och barnen tryggt sovande i sina sngar Sker p att ingenting kommer att hnda, och att man vaknar upp till nnu en ny dag, i livet. Jag skulle kunna g hr naken, om jag hade velat. Tanken fr mig att le litet grand i ena mungipan. Skljer hnderna rena i ns mrka vatten. Blandar ut det svarta med svart. En randig katt kommer pltsligt upp och stryker sig mot min hft. Den purrar svagt, luktar p mig och gnider mitt kn med sin kind. Sedan tar den ett hastigt sprng in i skogen. Jod, katterna har kommit tillbaka. Stryker runt den snriga glntan dr Kattmannens hus lg. Men man ser dem bara om natten. Jag undrar hur de klarar sig ver vintern. Fast katter klarar sig alltid. Nr jag kommer upp frn skogen och dalen r allting nnu tyst och stilla. Flten och markerna ligger framfr mig, stubbiga som en orakad kind. Lngst bort skymtar villaomrdet och uppe till vnster det gamla dehuset, renoverat med ny snickargldje, lysande vitt i natten. Som en grddbakelse, tnker jag och grimaserar. Omgrdat av hga grindar och nytt staket. Jag fljer ns strckning i skuggorna under trden. Lngre ner har jag hitta en plats att

155

sitta p, en flat rund sten, om det r en gammal kvarnsten eller nt. Hr, i utkanten av byn, r jag dold frn alltihopa och har fri utsikt ver platsen. Jag tycker om att sitta hr. Om sommaren vxer majsen s hg att det nstan skymmer degrden och villaomrdet. Om man d sitter alldeles stilla kan man se rdjur komma fram ur grnskan till n fr att dricka. En gng spratt en fasan pltsligt upp, bara ngon meter frn mig. Jag brukar frestlla mig henne komma gende dr, i den smala gngen mellan flten. Som Dorothy som kommer tillbaka till Oz. Och hr sitter jag som en annan fgelskrmma. I landet dr man aldrig kan d, bara tillintetgras och frstras Vi ses, sa hon. Ibland tnker jag p hur det skulle vara om Catti fortfarande var kvar hr. Men hon ville vl ngonting annat. Jag r s trtt p alltihopa. Och jag tnker att om det var ngot jag kunde gra. Om det var ngot jag kunde sga. Undanrja alla hinder Ibland undrar jag hur det skulle vara om jag aldrig trffat Catti verhuvudtaget. Som om hon skrmde in mig i ngot jag sen varken kunde, eller vgade, ta mig ur. Ngonstans i skuggorna bakom alltihopa. Bakom byn. Eller om det var jag som skrmde henne. Om det var hon som var rdd fr mig? Hon lurade in mig dr fr att bli av med mig. Precis som vi brukade lura Tina nr vi inte ville leka med henne. Och s sprang hon bort. Det r bara det att Catti springer inte. Hon gr lugnt, eller smyger bort, s att man inte skert ska veta. Och s en dag str hon pltsligt dr igen, som om ingenting hade hnt. Man vet aldrig med Catti. Jag drar upp benen p stenen och lutar hakan mot knna. Trots kylan fryser jag inte. Ibland nr jag sitter hr, tnker jag p vad vi ska sga varandra, och jag brukar hittar p sm dialoger och samtal mellan oss. Fr att komma ihg dem frestller jag mig dem nedskrivna med blyerts p sm rosa lappar, och jag sparar dem inom mig som en hemlighet jag kan plocka fram och titta p i ensamhet. Som den hr, till exempel: Varfr reste du? Fr att lra mig nya sprk. Ich bin, Du bist, er, sie, es ist? Typ. Ja, I am, you are, we are. Nej, kom igen, inte bara drfr Okej, jag ville komma bort. Varfr kom du tillbaka d? Det fanns ngot hr som jag inte tnkt p. 156

 Vad d? Du. Du fanns.

I ster flammar himlen rd som av eld. Snart brjar morgonens larm och buller. Men jag ska sitta hr en stund och vnta. Bara en liten stund till. Bara tills det ljusnar. Innan tystanden och stillheten bryts och moln av rk och damm fyller himlen. Innan allting r frstrt. Jag tycker om att sitta hr och titta ut ver flten och krarna. Raden av villor, popplarna dr allra lngst bort i vster, och nnu lngre bort staden. Skogen och n i ster och degrden rakt framfr mig. Byn som ligger dr ovanfr, slumrande och srbar i natten. Nej, man behver inte vara rdd fr byn. Och jag tnker pltsligt att jag inte har ngon annan stans jag hellre vill vara. Vi r en del av allt det hr, Catti och jag. Allt detta tillhr oss.

157