Sagan om Hrafnkel Freysgode

Translation: Nore Ambrosius

Index
Sagan om Hrafnkel Freysgode 1 . . . . . . 2 . . . . . . 3 . . . . . . 4 . . . . . . 5 . . . . . . 6 . . . . . . 7 . . . . . . 8 . . . . . . 9 . . . . . . 10 . . . . . . 11 . . . . . . 12 . . . . . . 13 . . . . . . 14 . . . . . . 15 . . . . . . 16 . . . . . . 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1 1 1 2 2 3 4 5 6 7 7 9 9 10 11 12 12

Sagan om Hrafnkel Freysgode

1
I konung Harald hrfagres dagar hans, som var son till Halfdan svarte, en son till Gudrd jagtkonung, en son till Halfdan den gifmilde och matsnle, en son till Eystein fret, en son till svenske konungen Olof triltlja kom en man, som het Hallfred, med sitt skepp till Island och landade i Breiddalen, hvilken ligger nedanfr Fljotsdalshrad. Dilr voro p skeppet hans hustru och sonen Hrafnkel; denne var d femton vintrar gammal, en rask och lofvande yngling. Hallfred bosatte sig. Under vintern dog en utlndsk trlinna, som het Arntrud, och drfr heter stllet sedan Arntrudsstad. Men om vren frde Hallfred sin ogendom norrut fver heden och bosatte sig p den plats, som heter Geitdalen. En natt drmde han, att en man kom till honom och sade: "dr bor du mycket otrygt, Hallfred; fr ditt gods bort, vsterut fver Lagarfljot; dar finnes hela din lycka." Drefter vaknade han och frde sitt gods fver Rangan till det stlle i Tunga, som sedan heter Hallfredsstad, och bodde dr till sin lderdom. Men en get och en bock kommo icke med; och samme dag, som Hallfred begaf sig bort, strtade ett jordskred fver grden, och omkommo s dessa djur; dr fre heter stllet sedan Geitdalen.

2
Hrafnkel tog till vana att om sommaren rida omkring p hedarne. D var Jkulsdalen bebygd nda upp till bron. Hrafnkel red upp genom Fljotsdalshrad och sg, att en de dal gick upp frn Jkulsdalen; denne dal tyktes Hrafnkel mera boboelig n andra dalar, som han frut sett. Och d han kom hem, bad han sin fader att f skifta godset med honom och sade, att han dr ville hafva sin bouiug. Detta beviljade hans fader, och han bygde en grd i den dalen och kallade den Adalbol. Hrafnkol fick Oddbjrg, dotter till Skjaldulf frn Laxdalen; de hade tv.sner, och het den ldre Torir, men den yngre sbjrn. Nr nu Hrafnkel tagit land vid Adalbol i besittning, gjorde han ett stort offer och lat bygga ett stort gudahus. Hrafnkel lskade ingen gud hgre n Frey, och honom gaf han alla sina strsta dyrbarheter att ega till hlften. Hrafnkol bobygdo hela dalen och gaf land t mnnen, men ville tillika vara deras fverherre och tog godord fver dem. I fljd hraf frlngdes hans namn, och kallades han froysgode. Han var mycket obillig, men en dugtigman. Han tvingade Jkulsdalsmnnen att blifva hans tiugmu. Hrafnkel var blid och mild mot sina mn, men hll sig styf och strng mot Jkulsdalsmnnen, och man fick ej af honom, hvad billigt var. Hrafnkel hade mnga envig, men botade fr intet drp med penningar, ty ingen fick af honom bter, hvad han n gjorde. I Fljotsdalshrad r besvrligt att frdas; dr r mycket stenigt och sumpigt, men dock rede fader och son jmt till hvarandra, ty dr rdde godt frhllande dem emellan. Hallfred tykte vgen vara svr och uppskte en vg ofvanfr fjllen i Fljotsdalshrad. Dr hade han en torrare vftg, men lngre, och heter den Hallfreds-gatan. Denna vg fara blott de, som bst knna till Fljotsdalshrad.

3
Bjarne het en man, som bodde p den grd, som kallas Laugarhus och ligger i Hrafnkelsdalen. Han var gitt och hade med sin hustru tv sner; denNenehet Sm och den andre Eyvind, vackra och dugliga karlar. Eyvind var hemma hos sin fader, men Sm var gift och bodde norrut i dalen p den grd, som heter Leikskle, och egdo han mycket gods Sm var mycket fvermodig och en lagkunnig man; Eyvind blof kpman och for utomlands till Norge och var dr om vintern. Drifrn for hatt i frmmande land och stannade i Miklagrd, njt dr stor ra af grekernas konung och var dr ngon tid.

Hrafnkel egde en kostbarhet, som tyktes honom frmer n hvarje annan. Det var en hst, brunrd till frgen med en svart strimma lngs ryggen; han kallade den Freyfaxe. Han gaf sin vn Frey denna hst att ega till hlften. Till den hsten hade han s stor krlek, att han gjorde det lftet, att han skulle blifva den mans bane, som rede honom utan hans lof.

4
Torbjrn het en man; han var Bjarnes broder och bodde p den grd i Hrafn-kelsdaleu, som heterHolt), midt emot Adalbol t ster. Torbjrn hade liten egendom, men en stor barnskara. Einar het hans ldste son; han var stor och dugtig. Det hnde en vr, att Torbjrn sade till Einar, att han finge ska sig ngon tjnst: wty jag behfvor ej mer arbetshjlp, n de orka gifva, som re hr, men du torde ltt f tjnst, ty du r dugande. Icke vllar brist p krlek det, att jag sger, du skall g, ty du r mig nyttigast af mina barn; snarare r det s, att jag ej hafver rd att hafva dig qvar, utan r fattig, och mina andra barn brja duga till arbete; och torde du lttare f tjnst n de." Einar svarade: "fr sent sger du mig detta, ty nu hafva andra skalfat sig de tjnster, som re bst; men mig tyckes illa att taga, hvad andra hafva frsmtt." Tog nu Einar sin hst och red till Adalbol. Hrafnkel satt i stugan och hlsade vnligt och gladt p honom. Einar bad att f tjna Hrafnkel. Han svarade: "Hvarfr kommer du s sent Jag torde hafva tagit dig i frmsta rummet, men nu liar jag fst alla tjnare utom till en enda syssla, hvilkon du icke mnde vilja hafva." Einar sporde, hvad det mnde vara fr en, Hrafnkel sade, att han ej stadt ngon att passa smkrken, men att han behfde en dugtig karl drtill. Einar sade sig ej frga efter, hvad han gjorde, om det var det ena eller andra, men tillade, att han ville hafva tv halfrs underhll. "Jag vill strax sga dig mina vilkor", sger Hrafnkel, "du skall vakta femtio fr i stern och skaffa hem all sommarved; detta skall du gra fr tv halfrs underhll. Men dock vill jag afgra en sak med dig liksom med mina andra herdar. Freyfaxe gr nere i dalen med stona. Honom skall du se efter, vinter och sommar. Men fr en sak varnar jag dig: jag vill, att du aldrig kommer p hans rygg, hur mycket du n kan behfva det, ty det hafver jag dyrt lofvat, att jag skall blifva dons bane, som rider honom. Honom flja tolf ston; hvilket af dem du vill hafva fr ditt behof, natt eller dag, det skall vara till din tjnst. Gr nu, som jag befaller, ty det r gammalt ord: "icke vllar den, som varnar." Nu vet du, hvad jag hafver sagt." Einar sade, att han icke mnde vara s grufligt lysten efter att rida den hst, som var honom frmenad, d dr. ju voro andra hstar att begagna.

5
Einar begaf sig nu hem efter sina klder och frde dem hem till Adalbol. Sedan flyttade man med boskapen bort i Hrafnkelsdalen till den ster, som kallas Grjot-teigssel. Det gick Einar vl om sommaren, s att han ej misto ngot fr fre midsom-mai, men d kommo en natt nra trettio fr bort. Einar skte p alla betesmarker, men fann dem icke och var af med djuren nstan en hel vecka. En morgon gick Einar tidigt ut, d sderdimman och duggregnet drifvit bort. Han tog staf i hnd, betsel och ett tcke och gick s fram fver Grjotteigsn, som flyter framfr stern. Men dr p brdden lgo de djur,,som hade varit hemma om qvlleu. Dessa dref han hem till stern och gick att ska dem, som frut blifvit borta. Han sg nu stona ute p brdden och aktade att fnga ett bland dem fr att rida p, ty det tyktes honom klart, att han skulle komma raskare omkring, i fall han rede, n om han ginge. Och d han kom till stona, jagade han efter dem, och voro dessa, som aldrig brukade springa undan fr en mnniska, nu skygga med undantag blott af Freyfaxe. Denne stod s stilla, som om han suttit fast i marken. Einar sg, att morgonen led fram, och tnkte, att Hrafnkel ej torde f veta det, i fall han rede p hsten. Nu tog han hsten, betsld honom, ld tcket p hris rygg under sig och red upp lngs Grjotgil, s) upp till jklarne och vsterut lngs den ene jkeln, dr JkuMn kommer fram, s ned itmed n till Reykjasel. Han frgade alla herdarne vid stern, om ngon hade sett hjorden, och ingen sade sig hafva sett den. Einar red Freyfaxe nda frn gryningen till ut p eftermiddagen; det gick raskt undan och vida omkring, ty hsten var god. t) kom Einar att tnka p, att det var p tiden fr honom

att drifva in de djur, som voro hemma, fven om han icke funne de andra. S red han sterut fver sarne i Hrafnkelsdalen. Men d han kom ned till Grjotteig, hrde han ett brkande lngs utefter klyftan, dr han frut ridit frbi; han vek af dit och sg trettio fr springa emot sig, de samma, som nu hade varit borta en vecka. Han dref dessa hem jmte de andra. Hsten var alldeles vt af svett, s att det drp af hvarje hr, fverstnkt af smuts och frfrligt trtt; han vltrade sig tolf gnger, gaf drefter upp en stark gnggning och begynte s springa fort nedt vgen. Einar rusade efter honom och skte att komma framom fr att fnga honom och fra honom tillbaka till stona, men han var s vild, att Einar aldrig kom honom nra. Hsten sprang ned genom dalen och stannade icke, frrn han kom hem p Adalbol. D satt Hrafnkel till bords; hsten vrenskades hgt, d han kom till drren. Hrafnkell sade till en qvinna," som passade upp vid bordet, att hon skulle g till drren, "ty. en hst gnggade, och gnggningen tyktes mig likna Freyfaxes". Hon gick ut i drren och sg Freyfaxe mycket illa tgngen. Hon sade till Hrafnkel, att Freyfaxe var utanfr drren, mycket ful. Hvad mnde kmpen vilja, eftersom han kommit hem " sade Hrafnkel, "icke mnde det bda ngot godt." Sedan gick han ut, sg Freyfaxe ch talade honom till: "illa synes mig vara, att du blif-vit s handterad, fosterson min, men vettet har du i behll, eftersom du sger mig till. Detta skall blifva hmnadt, och g nu till din hjord." Och hsten gick strax upp genom dalen till stona. Hrafnkel gick till sngs om qyllen och sof hela natten. Men om morgonen lt han taga en hst, lgga sadel p och red s upp till stern. Han hade bl klder, en yxa i handen, men icke flera vapen. Einar hade nyss drif-vit djuren in i fllan; han lg i inhgnaden och rknade fren, men qvinnorna hllo p att mjlka. De hlsade Hrafnkel. Han sporde, huru det stod till. Einar svarade: "Illa hafver det gtt mig, ty trettio fr voro borta nra en vecka, men nu re de funna." Hrafnkel sade sig icke frga efter slikt. "Icke hafver det hndt s ofta, som man kunnat vnta, att djur blifvit borta. Men hafver ej vrre hndt Har du icke ridit Freyfaxe litt.i gr " Einar sade sig ingalunda neka drtill. "Hvarfre ,red du den hsten, hvilken var dig frbjuden, d dr funnos mnga nog, som du hade rttighet att bruka I detta stycket skulle jag hafva tillgifvit dig en fvertrdelse, drest jag ej svurit s dyrt. Dock hafvor du rligt tillsttt." Men i fljd af den tron, att ondt kommer fver de mn, som svika lfte, sprang han af hsten mot honom och hgg honom banesr. Sedan han detta gjort, red han hem till Adalbol och omtalade hndelsen. Drp lt han en annan draga bort till fren p stern. Men Einar lt han fra vsterut frn stern p brgsluttningen och reste dr vid grafhgen ett mrke, som blifvit nmdt Einarsvarde; nr solen str drfver, rknar mn det p stern fr att vara midafton.

6
Torbjrn sporde uppe p Hol drpet p Einar. Han tog hndelsen sig nra; Nu tog han sin hst, red fver till Adalbol ooh bad Hrafnkel bota fr mordet p hans son. Denne sger sig hafva drpt flere mn n Einar ensam: "Det r dig icke obekant, att jag icke vill bota fr ngon med gods, och dock mste folk finna sig dri. Men jag sger det, att mig tyckes denna grning vara bland de vrsta drp, som jag begtt; du hafver varit min granne i lng tid, och jag hafver varit vl till fredsmed dig och vi bda med hvarandra. Icke skulle jag och Einar fr ngon annan smsaks skull blifvit osams, om han icke ridit hsten. Men vi f nu ngra,.att vi pratat fr mycket, och mera sllan torde vi komina att ngra, att vi talat fr litet, u att vi talat fr. mycket. Jag vill nu visa, att mig syno3 denna grning vrre n andra, som jag gjort; jag vill frse ditt hus med mjlk i sommar och till hsten med slagtdjur, och s vill jag gra, s lnge du vill hafva eget bo. Dina sonor och dina dttrar skola vi bda utstyra med min hjlp och frsrja dom s, att de komma i goda vilkor. Och alt, som du vet finnas i mitt hus och du behfver f drifrn, drem skall du sga mig till-, och du skall icke sakna ngot, som du tarfvar af mig. Du skall hafva din grd, s lnge du dri finner trefnad, men kom hit till mig, d du ledes drvid. D skall jag srja fr dig till dddagar, och s skola vi vara frlikta. Jag vill tro, att de ileste sga, att den mannen r nog dyr." "Icke antager jag dessa vilkor", sger Torbjrn. "Hvilka nskar du d " sger Hrafnkel. D sade Torbjrn: "Jag vill, att vi vlja mn att skilja oss emellan." Hrafukol svarade: "d tycker du dig vara jmgod med mig, och vi torde ej frlikas p det viset." S red Torbjrn bort och ned

gonom Hrafnkelsdalen. Han kom till Laugarhus, trffade sin broder Bjarne och sade honom, hvad som hndt, och bad honom i ngon mn taga sig af saken. Bjarne sade sig icke hafva med en jmlike att gra, d det glde Hrafnkel: "och fven om vi rda fver mycket penningar, s frm vi tv icke att tvista med Hrafnkel, och det r sant, som sagdt r, att "den r klok, som knner sig sjlf". Han hafver i rttegngsml snrjt mnga, som mera makt hade n vl, och du synes mig hafva tett dig ofrstndigt, d du afslog s goda vilkor. Jag vill icke hafva med detta att skaffa." Torbjrn talade d mnga bittra ord till sin broder Bjarne och sade, att dr hos honrn vore dess mindre mannamod, ju mera det behfdes. Han red s bort, och brderna skildes i ringa smja. Han stannade icke, frrn han kom ned till Leikskle, dr kuackade han p, och ngon gick till drren. Torbjrn bad Sm komma ut. Sm hlsade sin frnde vnligt och bad honom vara dr. Torbjrn svarade litet drp. Sm sg Torbjrn vara bedrfvad och sporde, hvad som hndt, men han omtalade d Einars drp. "Det r ingen stor nyhet, att Hrafnkel drper folk", sade Sm. Torbjrn frgade, om Sm ville gifva honom ngon hjlp:" med denna sak r det s, att fastn mannen r mig nrmast, hugget dock icke tog lngt frn eder." "Har du skt f ngon upprttelse af Hrafnkel " sade Sm. Torbjrn omtalade sanningsenligt alt, huru det aflupit mellan honom och Hrafnkel. "Icke har jag frr mrkt", sade Sm, "att Hrafnkel gjort ngon sdana anbud som dig. Nu vill jag rida med dig upp till Adalbol, och ltom oss fara med lampor hos Hrafnkel och skaffa oss reda p, huruvida han str fast vid sitt tillbud; han torde i ngot skicka sig vl." "Det r bdo s", sade Torbjrn, "att Hrafnkel nu icke. torde vilja, och tillika r det nu lika litet i mitt sinne, som d jag red drifrn." Sm sade: "jag menar, att det blir svrt att hafva rttstvist med Hrafnkel." Torbjrn svarade: "Drfre hafven I ingen framgng, unge mn, emedan alt tyckes eder. s vanskeligt. Jag tror,- att ingen har sdana uslingar till frnder som jag, och fga bevndt synes det mig vara med slike mn, som du, som tycker dig vara lagkunnig och r glupsjt p smsaker, men icke vill taga dig detta ml, som r s klart. Det skall blifva rknadt dig till skam, ssom tillbrligt r, eftersom du r den mest upptstrfvande i vr tt. Nu ser jag, hur det str till." Sm svarade: "Hvad tror du dig d vinna snarare n annars, ifall jag tager mig denna sak, och vi bgge blifva till spott och spe." Torbjrn svarade: "dock r det mig till stor trst, om du tager dig rendet; gnge det sedan, som det vill." Sm svarade: "ogrna gr jag till detta verket och gr det mast fr frudskapens skull till dig, men veta skall du, att dr du r med, synes mig ingen framgng vara." D rckte Sm fram handen och mottog mlet af Torbjrn.

7
Sm tog nu en hst, red upp genom dalen till en grd och lyste drpet samt skaffade sig folk emot Hrafnkel. Hrafnkel sporde detta och fann det ljligt, att Sm fvertagit ett ml mot honom. Sommaren gick och nsta vinter. Men om vren, d stmningsdagarne kommo, red Sm hemifrn upp till Adalbol och instmde Hrafnkel fr drpet p Einar. Drefter red han ned genom dalen och tillsade grannarne att flja med honom till tinget; sedan satt han stilla, till dess folk gjorde sig i ordning till tingsfrd. Hrafnkel skickade d bud ned i Jkulsdalen och sade till mnnen. Han fick sjuttio mn frn sitt tingslag. Med denne flock red han t ster fver Fljots-dalshrad, vidare frbi ndan af sjn och tvrs fver sen till Skridadalen, s upp genom denne och sderut om xarhed till Berafjrden och drp raka tingsvgen till Sida. Frn sdra delen af Fljotsdalen re sjutton dagsresor till tingssltten. Men sedan han hade ridit bort ur hradet, samlade Sm mn kring sig, men fick hufvud-sakligen lsa personer att rida med och dem, hvilka han drem tillsagt; desse lmnade han vapen, klder och kost. Sm tog en annan vg ur dalen. Han for norrut till bron fver Jkulsdalsn, fver bron och drifrn fver Mdrudalshed. De voro om natteni Mdrudalen, rede drifrn till Herdibreidstunga, vidare ofvanfr Blfjll, drifrn till Kroksdalen och s sderut till Sand. De kommo ned till Saudafjll och drifrn till tingssltten. D var Hrafnkel nnu icke kommen; han kom senare, drfre att han hade

lngre vg. Sm tltade icke sin bod nra det stlle, dr stfjrdingarne bruka bo; kort efter kom Hrafnkell p tinget och tltade boden, dr han var van. Han sporde, att Sm var p tinget, och tykte det vara ljligt. Dr var mycket folk p tinget och de flest hfdingarne p Island. Sm beskte alla hfdingarne och bad dem om bistnd och hjlp, Alla sviirade p samma Stt:" de vore ej skyldiga Sm s mycket, att de ville tvista med IJrafnkel gode och s fventyra sitt anseende." De sga ock, att det gtt de fleste, som haft rttegngsml mot Hrafnkel, p samma stt, nmligen s, att han med skam drifvit alla frn de rttstvister, de haft med honom. Sm gick hem till sin bod. Frnderna voro tunga till sinnes och fruktade, att deras sak skulle sluta s, att de ej skulle f annat draf n spott och spe, och s stort var deras bekymmer, att. de hvarken njto smn eller mat, drfr att alla hfdingar undandrogo sig att hjlpa dera, jmvl de, som de vntade skulle bist dem.

8
Tidigt en morgon vaknade gamle Torbjrn. Han vckte Sm och bad honom stiga upp: "jag kan icke sofva", sade han. Sm steg upp och tog sina klder p. De gingo ut och ned till xarn nedanfr bron. Dr tvttade de sig. Torbjrn sade till Sm: "Det r mitt rd, att du lter hmta vra hstar, och att vi draga hem; nu r ltt att se, att vi ej f annat n skam." Sm svarade: "Rtt r det, eftersom du icke ville annat n trta med Hrafnkel och ej ville antaga anbud, hvilka mngen skulle hafva antagit, som hade en slgting att hmnas. Du beskylde mig fr brist p mod och likas alla dem, som i denna sak ej ville g med dig; nu skall jag ej slppa, frr n jag icke lugre har ngon utsigt till att f ngot utrttadt." Detta grep Torbjrn s, att han grt. D sgo de vster om n, en bit lngre ned, n de sutto, fem mn till sammans g ut frn en bod. Det var eu hgvxt man, icke grof, som gick ngot fre de andre, i bladgrn kjortel och med ett prktigt svrd i handen; han hade regelbundna, vackra drag, rdlett hy och tjokt, ljusbrunt hr. Mannen var ltt att igenknna, ty han hade en ljus lock i hret p vnstra sidan. Sm sade: "ltom oss st upp och g vsterut fver n, desse mn till mtes!" De gingo nu ned utmed n, qph den man, som gick frmst, hlsade dem frst och sporde, hvilka de voro, och de gfvo besked. Sm frgade nu mannen om hans namn, och han kallade sig Torkel och sade sig vara son till Tjostar. Sm frgade, af hvad att han var, ochhvarhan hade hemma. Han sade sig vara vastfjarding till brd och hrkomst och hafva hemma vid Torskafjorden. Han malte: "r du godordsman " "Lngt drifrn", svarade han. "r du d bonde " sade Sm. Han sade sig icke vara det. Sm frgade: "Hvad. fr en karl ar du d " Han svarade: "Jag ar en ls och ledig porson och kom hit frre sommaren. Jag har varit utomlands, sju vintrar, har rest till Miklagrd och ar i Gardakonungens tjnst. Nu uppehller jag mig hos min broder, som heter Torgeir." "r han godordsman " sade Sm. Torkel svarade: "Godordsman ar han visst, fver Torskafjarden och vidare fvor Vstijardarne." r han har p tinget " sade Sm. "Det ar han visst", sade Torkel. "Hur mycket folk har han med sig " sade Sm. "Sjuttio man", sad Torkel. "Aren I flere brder " sporde Sm. "Det " finnes en tredje", sade Torkel. "Hvem ar det " sade Sm. "Han heter Tormod", sade Torkel, "och bor i Grdar p lptanfts; han ar. gift med Tordis, dotter till Torolf Skallagrimsson frn Borg." "Vill du gifva oss ngot bistnd " sade Sm. "Hvad behfven I " sporde Torkol. "Hfdingars hjlp och styrka", sade Sm, "ty vi hafva ett ml att fra mot Hrafnkol gode fr Einar Torbjrnssons drp, och vi kunna godt fra vr sak fram med din hjlp." Torkel svarade: "Det ar s, som jag sade, jag ar icke godordsman." "Hvarfre ar du s tillbakasatt", sade Sm, "ftnsknt du ar hf-dingeson liksom dina brder " Torkl svarade: "Icke sade jag, att jag icke haft god-ord, menjag fverlmnade t min broder Torgeir min hfdingemakt, frr an jag for utomlands. Sedan hafver jag icke tagit den tillbaka, dftrfre att den tyckes mig vara i goda hnder, s lnge han handhafver den. Gn och sken honom och bedjen honom om hjlp! Han ar kraftig till lynnet, en bra karl och i alla stycken sdan, som en man br vara. Han ar ung och regirig, och af slike man kunnen I lttast vnta .att f hjlp." Sm sade:

"Af honom torde vi ingen f, drest du ej talar vr sak." Torkel svarade: "Det vill jag lofva, att hallre hlla med eder an mot eder, dftrfre att det synes mig vara en ndvndig sak att framfra klagan fr drpet p en nar-skyld. Gn nu i frvg till boden och gn in i boden! Mannen sofva. I kunnen se, att dar st lngre in tvrs fver boden tv sngar; jag steg upp ur den ena, i den andra hvilar min broder Torgeir. Han har haft en stor bld i foten, sedan han kom till tinget, och har dftrfre litet sofvit om ntterna. Ku gick dar hl p foten i natt, och varet gick ut. Sedan har han somnat och rckt foten utom sngklderna fram till sanggafveln fr hettans skull i foten. Nu skall den gamle mannen g frst och in i boden. Han synes mig mycket svagsynt och brcklig af lder. ""Nftr du d, gubbe", sade Torkel, "kommer till sangen, skall du snubbla dugtigt, fall mot sanggafveln och hugg tag i tn, som ar ombunden, ryck den till dig och se till, hur han tager det!" Sm sade: "Du mnde mena oss val, men icke synes detta mig rdligt". Torkel svarade: "Ettdera skolen I gra, antingen lyda, hvad jag sftger, eller icke begra rd af mig." Sm talade d": "S skall ske, som han rder." Torkel sade, att han skulle komma senare, ty han ville vnta p sitt folk.

9
S ginge Sm och Torbjrn och trdde in i boden. Dr sofvo alla mn, och de sgo snart, hvarest Torgeir lg. Gamle Tornbjrn gick frst, stapplande mycket. Nr han kom till sngen, fll han mot snggafveln, grep i tn och ryckte den t sig. Men Torgeiv vaknade drvid, sprang upp i sngen och sporde, hvoin dr var, som rusade i vg s. hftigt, att han rnde p ftterna p folk, som voro sjuka. Men Torbjrn och Sm fingo icke ett ord fram. D ilade Torkel in i boden och sade till sin broder Torgeir: "Var icke s hetsig eller vred, frnde, fr detta, ty det kominer icko att skada dig. Men fr mngen br det vrre till, n han meni, och det hnder. mngen, att han icke kan lika mycket gifva akt p alt, d han har mycket p sinnet. Men man mste tillgifva dig, frnde, d du hafver sr p foten, som gjort dig mycket men; det knner du bst p dig. Nu kan det ock vara, att en sons dd gifver den gamle mannen icke mindre sr, och att han inga bter fr, ofch att han sjlf lider brist p alt; han kan tydligast knna det p sig, och det r att vnta, att den man icke vl gifver akt p alt, som har mycket p hjrtat." Torgeir svarade: "Icketnkte jag, att han skulle frebr mig detta, ty icke drp jag hans son, och hau fr drfre icke hmnas p mig." "Icke ville han hmnas p dig drfr", sade Torkol, "men han tog hrdare i dig, n han ville, och han fick umglla sin svagsynthet, men han vntade sig ngon hjlp af dig. Ku r det en god grning att hjlpa en gammal och fattig man. Det r en ndvndig sak fr honom" och icke ngonting oberttigadt att tala sin sons drp, men nu undandraga sig all hfdingar att hjlpa desse mn och visa drutinnan mycken omanlighot." Torgeir sade: "Hvein halva desse mn att anklaga " Torkel svarade: "Hrafnkel gode hafver slagit Torbjrns son utan sak. Han gr den ena ogrningen efter den andra, men vill icke gifva ngon mnniska upprttelse drfr." Torgeir sade: "Det lr vara med mig som med de andre, att jag icke vet mig hafva ngot s godt att tacka desse mn fr, att jag skulle vilja inlta mig i tvist med Hrafnkel. Han tyckes mig hvaije sommar s handtera alle de mn, som hafva ml mot honom, att de fleste f liten eller ingen bermmelse, innan det slutar, ja jag ser det g alle p samma stt. Drfre tror jag de fleste mn vara fga bjde fr att tvista, med honom, hvilka icke ndvndigheten tvingar." Torkel svarade: "Det kan vara, att det ginge mig s, ifall jag vore hfding, att jag tykte illa om att tvista med Hrafnkel. Men icke tror jag, att s skulle g, ty jag skulle tycka det vara bst att hafva att gra med den, af hvilken alle frut blifvit hnade, och jag skulle tycka mitt eller den hfdings anseende vxa mycket, som fingo bugt med Hrafnkel, men icke minskas, fven om det ginge mig som andre, ty "det kan hnda mig, som hnder mnga", och "den vinner oftast, som vgar". "Jag ser", sade Torgeir, "huru du hafver det, att du vill hjlpa desse mn; nu vill jag fverlmna t dig mitt godord och min hfdingemakt, och du skall hafva detta, ssom jag haft det frut, men efter rttegngen skola vi bda hafva det i lika delning, och hjlp du d dem, som du vill hjlpa!" "Mig synes", sade Torkel, "som vrt godord vore bst faret, d du hafver det s lnge som mjligt; jag unnar ingen att hafva det s vl som dig, ty du hafver innga fretrdon framfr oss andre brder, men jag r icke besluten, hvad jag vill gra af mig om en tid. Men du vet, frnde, att jag hafver

lagt mig i f saker, sedan jag kom till Island; nu vill jag se, hvad mina rd glla. Nu hafver jag talat, hvad jag vill fr denna gngen. Det kan vara, att Torkel med locken kommer dr, hvarest hans ord blifva mera aktade." Torgeir svarade: "Jag ser nu, huru det frhller sigjfrnde, du ar missnjd. Men s vill jag icke halVa, utan vi skola hjlpa desso mu, huru det an gr, i fall du det vill." Torkel sade: "Jag beder blott om det, som tyckes mig riktigast, nmligen att vi hjlpa." "Hvad anse desse mn sig sjlfve kunna gra", sade Torgeir, "att deras ml m hafva framgng " "S r det, som jag sade i dag", sade Sm, "att vi behfva hjlp af hfdingar, men att fra saken tager jag mig". Torgeir sade sig d hafva god lglighet att hjlpa, "och nu gller att bereda mlet s riktigt som ^mjligt. Men det tyckes mig, Som ville Torkel, att I bosken honom, frrn rtten blifver satt.. D lren I f ettdera- fr eder mda, ngon hugnad eller ock frdmjukelse, n strre n frut, och sorg och bedrfvelse. Gn nu hem och vren glade, ty det mnden I behfva, om I skolen tvista med Hrafnkel, att bra hufvudena hgt en tid, men sgen ingen, att vi hafva lofvat eder hjlp!" Drp gingo do hem till sin bod och voro glade. Alla undrade, hvarfre de, s hastigt skiftat lynne, enr de voro sorgsne, d de foro hemifrn.

10
Nu frhllo de sig stilla, till dess rtten sattes. D tillsade Sm sina mn och gick till lagbrget; dr var d rtton satt. Sm gick djrft till rtten.. Han begynte strax att nmna vittnen och frde sin sak mot Hrafnkel gode efter de rtta landslagarne utan att missga sig och som en dugtig sakfrare. Drnst kommo Tjostars-snerna med ett stort flje; alla mn vsterifrn bistodo dem, och det visade sig, att Tjostarssnerna voro vnslle mn. Sm utfrde sitt kreinl, till dess han uppfordrade Hrafnkel att framfra sitt frsvar, drest ej nftgon voro tillstdes, som ville framfra lagvrn fr honom p lagenligt stt. Starkt bifall yttrades vid Sams tal, och man sporde, om ingon ville framfra lagvrn fr Hrafnkel. Folk skyndade till Hrafn-kels bod och sade honom, hvad som var p frde. Han for hastigt upp, kallade p sina mn och gick till domstolen. Han tnkte, att Sm torde hafva ringa vrn, och hade i sinnet att gra smfolk ledsna vid att ska sak mod honom. Drfre mnade han sprnga domstolen fr Sm och jaga honom bort frn saken. Men drtill var nu icke tillflle. Dr var s mycket folk tillstdes, att Hrafnkel icke kunde komma fram utan trngdes med vld bort af fvermakten, s att han icke kunde hra deras ord, som frde sak mot honom. Drfre var det honom svrt att framfra lagvrn fr sig. Men Sm frde saken p fullt lagligt stt, s att Hrafnkel blef alldeles fredls p detta ting. Hrafnkel gick till sin bod, lt taga sina hstar och red bort frn tinget; han var illa till freds med sakens utgng, ty sdant hade han aldrig tillfrene rnt. Han red sterut fver Lyngdalsheden och vidare t ster till Sida och stannade icke, frrn han kom in i Hrafnkelsdalen; han slog sig ned p Adalbol och ltsade, som om intot hndt. Men Sm blef qvar p tinget och gick mycket stolt omkring. Mnge mn tykto vl vara, att det gtt p det viset, att Hrafnkel fick en knck, och erinrade sig nu, att han hade varit orttfrdig mot mnga.

11
Sm vntade, till dess tinget var ndadt. Man rustade sig till hemfrd. Han tackade brderna fr deras hjlp, men Torgeir sporde Sm leende, huru han tykte, att saken gick. Han sade sig vara belten drmed. Torgeir sade: "tycker du dig nu vara nrmare mlet n frut " Sm svarade: "Hrafnkel tyckes mig hafva lidit stor smlek, som folk lnge torde minnas, och detta tyckes jmgodt med mnga penningar." Torgeir sado: "Icke r mannen alldeles fredls, s lnge icke rttens utslag r verk-stldt och detta mste gras i hans hem, och det mste ske inom fjorton ntter efter vapentaget. (Men det heter vapentag, d menigheten rider frn alltinget.) Men jag-tror, att Hrafnkel mnde vara kommen hem och aktar sitta qvar p Adalbol; jag tnker, att han frhller eder hfdingemakten. Men du tnker vl att rida hem och sl dig i ro p din grd, om du det kan i bsta fall. Jag hller fre, att det r s stldt med ditt ml, att du kan kalla honom skoggngsmau, men jag tror, att han injagar andre man samma skrck som frut, undantagandes att du nog fr bocka dig nnu djupare." "Aldrig bryr jag mig

drem", sade Sam. "Modig man r dii", sade Torgeir, "och det tyckes mig, som ville min frnde, Torkel, icke slppa dig p halfva vgeu. Han vill nu flja dig, till dess du uppgjort din sak med Hrafnkel och s kan sitta i trygghet. Nu torde vi tyckas eder mest skyldige att flja eder, eftersom vi frut mest tagit oss af saken. Vi skola nu fr en gngs skull flja dig till stfjr-darne; knner du annars ngon vg till stfjrdarne, som icke hvar man frdas " Sam sade sig skola fara samma vg, som han for sterfrn, och blef han nu glad fver detta. Torgeir utvalde folk och lt fyrtio man flja sig. Sin hade ock fyrtio man. Skaran var vl rustad med vapen och hstar. Drefter rede de alldeles samma vg, till dess de i daggryningen kommo till Jkulsdalen, och foro de p bron fver n. Detta var den morgonen, d frodlshetsutslaget skulle sttas i verket. D frgade Torgeir, huru de skrast kunde komma ovntadt. Sam svarade, att han viste rd drfr. Han vek strax af vgen och upp p brgsryggen och vidare lngs efter sen mellan Hrafnkolsdalen, och Jkulsdalen, till dess de kommo fram under det fjll, under hvilket Adalbol ligger. Dr gingo grsbevuxna fvgar upp p heden, men ned t dalen var dr en brant stupa, och drunder lg grden. Dr steg Sm af hsten och sade; "Slppom nu vra hstar lsa, och tjugo man vakte dem, men vi, sextio till sammans, skola springa fram mot grden, och jag tror, att f dr re p benen." De gjorde s, och stllet heter sedan Hrossageilar. De komme fort fram till grden. Det var fver uppstigningsdags, men folket var nnu icke uppe. De sprngde drren med en stock och sprungo in. Hrafnkel lg i sin sng; de togo honom och alla hans hemmamn, som voro vapenfre; qvinnor och barn drefvos in i ett hus. Ute p grden stod ett visthus; drifrn och bort till stugvggen var en stng lagd att hnga klder p; dit ledde de Hrafnkel och hans mn. Han gjorde mnga anbud fr sig och sina mn. Men d det till intet gagnade, bad han om sina mns lif: "ty do hafva icke gjort eder ngon skada. Men fr mig r det ingen vanheder, om I drpen mig, jag vill icke ska tala mig ifrn det, men jag undanbeder mig misshandling, draf hafven I ej hller ngon heder." Torkel sade: "det hafva vi hrt, att du hafver varit fga foglig mot dina ovnner, och godt r, att du i dag knner det p dig." Drefter togo de Hrafnkel och hans mn och bakbundo dem. Sedan brto de upp visthuset och togo rep ned af krokarne; drogo s sina knifvar och stucko hl genom hlsonorna p mnnen, drogo repen drigenom, kastade dem upp fver stngen och bundo s tta mn tillsamman. D sade Torgeir: "s hafver du nu kommit i den stllning, som du frtjnade, Hrafnkel, och du lr finna det otroligt, att du skulle af ngon mnniska rna slik smlek, som nu vederfarits dig. Men hvilketdera vill du gra, Torkel: sitta hr hos Hrafnkel och vakta desse eller g med Sm bort frn grden ett bghll och verkstlla fredlshetsutslagot p en stenig backe, dar det hvarken ar ker eller ng " (Detta skulle man p den tiden gra, d. solen stod rakt i sder.) Torkel svarade: "Jag vill sitta hr hos Hrafnkel; det synes mig minst besvrligt." Torgeir och Sm gingo d och verkstlde fredlshetsutslaget. Drefter gingo de och togo Hrafnkel och hans man ned och satte dem p grden; d hade blodet trngt ned fr gonen p dem. D sade Torgeir till Sm, att han skulle gra s med Hrafnkel, som han sjalf ville: "ty nu synes det mig icke vara farligt att handtora honom." Sm svarade: "Du har att vlja mellan tv ting, Hrafnkel; det ena ar att jmte do man, som jag bestmmer, ledas bort frn grden och varda drpt; men drfre att du har en stor skara barn att srja fr, s vill jag unna dig att srja fr dem. Och om dii vill behlla ditt lif, s skall du g bort frn Adal-bol mod alt ditt folk och blott hafva det gods, som jag tilldelar dig, och det torde blifva mycket litet, men jag skall taga denna boningsplats och hela din hfdingemakt; du fr aldrig gra ansprk drp, oj haller dina arfvingar, och du fr ej vara nrmare an stor om Fljotsdalshrad, och vxla nu handslag med mig, om du vill antaga detta vilkor!" Hrafnkel sade: "Mngen torde tycka en brd dd vara bttre an sdant lidande, men mig mnde det g som mnga andra, att jag vljer lifvet, i fall jag fr vlja. Jag gr det mest fr mina sners skull, ty ringa torde deras framgng blifva, om jag dr frn dem." Drp lstes Hrafnkel, och han lmnade t Sm att bestamma i alt. Sm gaf t Hrafnkel gods efter sitt godtfmnande, och det var mycket litet. Sitt spjut fick Hrafnkel taga med sig, men icke flere vapen. Samme dag begaf Hrafnkel sig bort med alt sitt folk. Torkel sade till Sm: "Icke vet jag, hvarfre du gr detta; sjelf torde du mest f ngra, att du sknker Hrafnkel lifvet." Sm sade, att det s skulle vara.

Hrafnkel flyttade nu sin egendom ster ut fver Fljotsdalsharad och tvrs fver Fljotsdalon, ster om Lagarfljot Vid fro andan af insjn lg en liten grd, som het Lokhylla. Denna jord kpte Hrafnkel p skuld, ty hans tillgngar voro icke strre, n han behfde fr sitt bohag. Man talade mycket om huru han hado upphrt att vara fvermodig, och mngen mindes nu det gamla ordsprket: "kort ar fvermods tid". Dr var mycken skog, gorna vidstrkta, men husen dliga, och det var af den anledningen, som han fick jorden fr billigt pris. Men Hrafnkel sparade icke p sitt arbete, flde skogen, emedan den var stor och uppfrde dr en ansenlig grd, som sedan heter Hrafnkolsstad. Den har sodan stdse varit ansedd fr en god grd. Dr bodde Hrafnkel under innga besvrligheter det frsta ret. Han gjorde rik fngst af fisk. Hrafnkel deltog mycket i arbetet, medan grden var under byggnad. Han uppfdde om vintern kalfvar och kid det frsta ret och sktte dem vl, s att i det nrmaste alla djur, som han lade p, blefve vid lif; man kunde nstan sga, att hvart krk hade tv hufvud. Samme sommar gaf Lagarfljot mycket fisk. I fljd draf hade folk i hradet ltt att sl sig fram, och detta fortfor hvarje sommar.

12
Sm slog sig ned p Adalbol efter Hrafnkel och anstkfe ett hederligt gille, till hvilket han inbjd alla dem, som varit Hrafnkels tingmn. Sm erbjd sig att varaderas hfding i Hrafnkels stlle; mnnen samtykte drtill, men tnkte dock bde si och s om saken. Tjostarssnevna rdde honom att vara vnlig och gifmild och hjlpsam mot sina mn, ett std fr hvar och en, som behfde sdant: "och d re de icke mn, om de icke troget flja dig, nr hM du tarfvar, men vi gifva dig detta rd drfre, att vi ville, att det ginge dig vill, emedan du synes oss vara en rask man. Se nu vl upp och var frsigtig, ty vanskeligt r att akta sig fr onda mnniskor!" Tjostars-snerna lto hmta Froyfaxe och hans ston ocli sade, att de ville se dessa djur, om hvilka dr gick s mycket tal. Hstarne frdes hem. Brderna beskdade dom. Tor-gei sade: "dessa ston synas mig vara behfliga fr grden, och jag rder, att de f arbeta s mycket, som de frm, till nytta, fr folk, nda till dess do icke kunna lefva lngro fr lderdoms skull; men denne hingst synes mig icke bttre n andra hingstar, snarare smre, af den anledning, att s mycket ondt frorsakats af honom. Jag vill icke, att flere drp vllas genom honom, n de, som han tillfrene kommit stad. Det r ock passande, att den.tager emot honom, som eger honom". Drp ledde de hsten bort utt marken; en tvrbrant klippa str nere vid n, och drunder r ett djupt svalg. De ledde hsten ut p klippan, Tjostarssnerna lade ett skynke fver hstens hufvud och bundo en ston om hans hals, togo lnga stnger, vltado honom ned och frgjorde honom s. Stllet kallas sedan Freyfaxeklippan. Dr ofvanfr stod det gudahus, som Hrafnkel hade egt. Torkel ville g dit. Han tog prydnaderna af alla gudarne, lt lgga eld i gudahuset och brnde upp altsamman. Sedan rustade gsterna, sig till affrd. Sin utvalde t bda brderna kostliga klenoder, de lofvade hvar-andra fullkomlig vnskap och skildes som mycket goda vnner. De rede nu raka vgen vsterut till Fjrdarne och kommo hem till Torskafjrden, och fingo de ros tr sin grning. Men Sm lt Torbjrn bostta sig p Leikskle, dr skulle han bo, men Sams hustru drog med honom till Adalbol, och dr bodde Sm en tid.

13
Hrafnkel sporde sterut i Fljotsdalen, att Tjostarssnerna hade drpt Freyfaxe och brnt gudahuset. D sade Hrafnkel: "Jag menar, att det r dumt att tro p gudar", och sade, att han ddanefter aldrig skulle tro p gudar; detta hll han sedan och blotade aldrig. Hrafnkel satt p Hrafnkelsstad och samlade penningar. Han fick stort anseende i hradet, och hvar och en ville bde sitta och st, som Hrafnkel ville. P den tiden kommo som mest skepp frn Norge till Island, och mn togo under Hrafnkels tid den masta jorden i hradet i besittuing. Ingen kunde sitta i fred och ro, s framt han icke bad Hrafnkel om lof; ocks mste alla lofva honom bistnd, och han lofvade dem sitt beskydd. Han lade nnder sig alt landet ster om Lagrfljot. Detta tingslag blef snart mycket strre och tittare bofolkadt n. det, som

han frut haft. Det stritkte sig ofvanfr Skridadal och lngs utefter hela Lagrfljot. Nu hade ndring intrdt i hans sinnelag. Mannen var mycket mera vnsilll an frut; han hade samma sinne i frga om hjlpsamhet och frikostighet, men var nu i alla stycken mycket mera n frr foglig och ltt att umgs med. Sm och Hrafnkel trffades ofta p. mannamten, och aldrig talade de om, hvad de haft sig emellan. Gingo s sex vintrar. Sm var omtykt af sina tingman, emedan han var foglig och fredsam och billig i sina. rttsutslag; han tnkte p det, som brderna rdt honom. Sm var mycket glad t stt.

14
Det berattas nu, att ett skepp kom frn hafvet in i Roydarfjrd, och Eyvind Bjarnoson, Sras broder, var styrman; han hade varit ute sju r. Eyvind hade gtt mycket framt i duglighet och hade blifvit en den raskaste man. Snart berttades fr honom de hndelser, som hade intrffat, och han yttrade drem blott fga; han var en tillbakadragen man. S snart Sm sporde om honom, red han till skeppet, och det blef ett mycket gladt mte mellan brderna. Sm bjd honom vsterut till sig, och Eyvind tog grna emot bjudningen, bad Sm rida hem i frvg men skicka hstar fr hans varor. Han drog sitt skepp upp och satte det i ordning. Sm gjorde s, som honom blifvit sagdt: reser hem och lter hstar g Eyvind till mtes. D denne var frdig med sina varor, begaf han sig p vg till Hrafnkelsdalen och for upp utmed Reydarfjrden. De voro fem tillsammans; den sjtte var Eyvinds skosven, en islndare till brden och boslgtad med honom. Denne sven hade Eyvind tagit ur nd, frt honom med sig utomlands och hllit honom som sig sjlf. Donna Eyvinds grning hade blifvit knd, och det var allas mening, att f voro hans likar. De rede upp p Torsdalsheden och drofvo framfr sig sexton lastade hstar. Dr voro tv af Sams tjnare och tre kpmn. De hade alla frgade klder och rede med fagra skldar. De rede tvrs fver Skridadalen och fver Hals, fvor till Fljots-dalen till det stlle, som kallas Bulungarvellir, och ned p Gilseyri. n flyter sterifrn ut i Lagrfljot mellan Hallormsstad och Hrafnkelsstad. Drp rede de uppt lngs Lagrfljot och nedanfr fltet vid Hrafnkelsstad, vidare omkring ndan af sjn och fver Jkulsn vid Sklavad. Det var midt emellan uppstigningstid och frukosttid. En qvinna var vid vattnet och tvttade sitt lrft. Hon ser mnnens frd. Tjnstepigan samlade i hop lrftet och sprang hem. Hon kastade det vid en vedhg och sprang in. Hrafnkel hade d nnu icke stigit upp, husbondfolket sjlft lg i sklen, men arbetsfolket hade gtt till sina sysslor; detta var vid slttortid. Qvinnan tog till orda, d hon kom in; "Sant r merendels det gamla ordsprket, att "lderdom gr kraftls". Den ra, som tidigt vinnes, varder liten, om man sedan vanhederligt lgger hnderna i kors och icke hafver mod att ngon gng hmnas, och r det ett stort under hos den man, som haf-ver varit modig. Annat iiv deras lif, som vxa upp hos sina fder och synas eder vara ingenting i jmfrelse med eder, men som, d de jmt och ntt vuxit upp, fara frn land till land och hllas fr betydande mn, livar de komma. Drefter komma de hem och tycka sig vara frmer n hfdingar. Eyvind Bjarnesson red fver n hr vid Sklavad med, en skld s fager, att den lyste lng vg, och han r en s dugtig man, att det vore vrdt att hmnas p honom." Tjnstepigan lter munnen g af alla krafter. Hrafnkel reste sig upp och svarade henue: "Det kan vara, att du i mycket talar ganska sant icke drfre, att du gr det i god mening. Nu r det lmpligt, att ditt arbete kas; g fort sderut till Vidivellir efter Hallsteinssnerna, Sighvat och Snorre! Bed dem raskt komma till mig med de vapenfre mu, som dr ftro!" En annan tjnstepiga skickar han ut till Hrolfsstad efter Hrolfssnerna Tord och Halle och dem, som dr voro vapenfre. Desse voro bgge bra mn och mycket dagtiga. Hrafnkel snde ock ofter sina huskarlar, De blefve till sammans aderton. De vpnade sig till en hrd strid och rede fver n p samma stlle som de frre.

10

15
Eyvind och hans mn hade d kommit upp p heden. Han red vsterut, till dess han kom midt p heden.- Platsen heter Bessagatorna. Dr r en myr utan grs-svl, och det r, som oin man rede altjmt i bara gyttja; det gick alltid till knt eller upp midt p lret, stundom till buken; undertill r dr s hrdt som sten. t vster ligger ett stort lavaflt. Och d de kommo till lavafltet, sg svennen sig om och sade till Eyvind: "Mn rida efter oss", sade han, "icke frre n aderton. Dr r en stor karl i bl klder till hst, han synes mig lik Hrafnkel gode; dock hafver jag nu icke sett honom p lnge." Eyvind svarade: "Hvad angr det oss Jag vet mig icke behfva frukta ngot af Hrafnkels ridt, jag hafver icke gjort honom ngot emot. Han kan hafva rende vsterut i dalen att trffa sina vnner." Svennen svarade: "Det kommer mig i hngen, att han mnde vilja trffa dig." "Icke vet jag", sade Eyvind, "att ngonting intrffat mellan honom och min broder Sm, sedan de frliktes." Svennen svarade; "Jag ville, att du rede undan vsterut in i dalen. D kan du vara skyddad. Jag knner Hrafukels sinnelag, han kommer icke att gra oss ngot, om han icke fr tag i dig. D r alt rddadt, om blott du r det, och intet djur r i snaran ff) och det r vl, hvad s n blifver af oss." Eyvind sade, att han icke ville rida undan strax: "ty jag vet icke, hvilka desse re. Det kunde synas mngen ljligt, om jag sprunge utan att als veta, hvarom frga r." De rede nu t v-ster frn lavaflte. Dr r framfr dem en annan myr, som heter Oxamyrn. Hon r mycket grsrik, men dr re stllen s sumpiga, att man knapt kan komma fver; drfre anlade gamle Hallfred den fre vgen, fastn den var lngre. Eyvind red nu t vster in p myren. Hstarne sjnko djupt ned, och do fr^-drjdes mycket. De andre kommo raskt efter, emedan de rede utan packning. Nu rede Hrafnkel och hans folk in p myren. Eyvind och hans mn hade d kommit drur och igenknna nu Hrafnkel och hans bda sner. De Mdo d Eyvind, att han skulle rida undan: "nu re vi frbi alla svra stllen, du kan hinna till Adalbol, medan myren r emellan oss och dom." Eyvind svarade: "icke vill jag fly fr de mnnen, som jag icke hafver gjort ngon frtret." Drp rede de upp p sen. Dr resa sig ngra sm fjlltoppar. P sen vid foten af en fjelltopp r en sandbacke, dr blst tar hrdt; sluttningen r brant t alla sidor. Eyvind red fram till kullen, steg dr af hsten och vntade p do andre; han sade d: "Nu skola vi snart f veta deras rende." Drefter gingo de upp p kullen och brto upp en del sten. Hrafnkel vek af frn vgen t sder mot sandbacken. Han sade icke ett ord till Eyvind utan anfll strax. Eyvind frsvarade sig vl och manligen. Men Eyvinds skosven ansg1 sig icke vara kraftfull nog till strid utan tog sin hst och red vsterut fver sen till Adalbol och berttade Snt, hvad lek dr lektes. Sm sprang strax upp och snde efter folk; do blefvo tjugo tillsammans, och. skaran var vl rustad. Sm red t ster fver heden till det stlle, dnr striden hade sttt. D var alt afgjordt. Hrafnkel red sterut frn sitt verk, Eyvind var fallen och alla hans mn. Det frsta, Sm gjorde,. var att underska, om dr fans lif i brodern; men det var ordentligt gjordt, de voro dda, alla fem. Dr hade ocks fallit tolf af Hrafnkels mn, men sex rede bort. Sm drjde dr blott en kort stund, han och hans mn rede strax efter Hrafnkel och hans mn. Desse rede undan, s fort de kunde, dock hade de trtta hstar. D sade Sm: "Vi kunna n dem, ty deras hstar re trtta, men vra re uthvilade, och det skall icke skilja mycket i, att vi n dem, frrn de komma p andra sidan om heden." D hado Hrafnkel hunnit sterut fver Oxamyrn. Bda flockarna rede, nda till dess Sm kom till kanten af heden; d sg han, att Hrafnkel hade kommit lngt ned i backarne, och att han skulle komma undan ned i hradet. Han sade d: "Hr skola vi vnda om, ty Hrafnkel lr ltt kunna samla folk." Nu vnde Sm tillbaka efter s utrt-tadt rende och kom till det stlle, dr Eyvind lg, tog i och uppkastade en hg "fver honom och hans fljeslagare. Stllena kallas nu Eyvindstorfa, Eyvindsfjll och Eyvindsdal.

11

16
Sm red hem till Adalbol med alla varerna. Och d han kom hem, snde han bud p sina tingmn, att de skulle komma till honom fre frukosttid; han mnade sig d sterut fver heden: "frden fr g, som den kan." Om aftonen gick Sm till hvila, och var d mycket folk kommet. Hrafnkel red hem och omtalade dessa hndelser. Han t och drefter samlade han folk till sig, s att han fick sjuttio man, och red med detta flje vsterut fver heden, kom ovntadt till Adalbol, tog Sm i hans sng och ledde honom ut. Hrafnkel sade: "Nu, Sm, r din belgenhet sdan, att du fr en stund sedan skulle ansett det vara otroligt; ditt lif r i mitt vld. Jag skall nu icke vara mindre delmodig mot dig, iin du var mot mig. Jag vill erbjuda dig tv vilkor: att blifva drpt r det ena, men det andra, att jag eusam skall besluta och bestmma emellan oss." Sm sade sig hlst vlja att lefva, men yttrade tillika, att han trodde bda vilkoren blifva hrda. Hrafnkel sade, att han kunde vara viss drp: "ty s mycket hafver jag att lna dig fr, och jag skulle behandla dig en half gng s godt, i fall du frtjnade det. Du skall draga bort frn Adalbol ned till Leikskle, och stt dig ner dr p din grd. Du skall f med dig alla de godelar, som Eyvind hafver gt, men du skall icke hrifrn medtaga mera gods n det, som du hafver frt hit, men det skall du hafva altsamman. Jag vill fvertaga mitt godord, s ock min grd och min bostad; jag ser, att mitt gods hafver ftt stor kning, men draf skall du icke njuta. Fr din broder Eyvind skola inga bter gifvas, drfre att du skamligen dref fram klagan efter din frre frnde, och I hafven dock ftt tillrckliga bter fr eder frnde Einar, d du i sex r hafver haft makt och gods. Och icke synas mig drpet p Eyvind och hans mn mera vrdt u det, att I misshandladen mig och mina mn. Du dref mig frn bygden, men jag finner mig i, att du sitter p Leikskle, och det kan rcka till fr dig, om du icke r .fvermodig till din skada. Min underlydande skall du vara, s lnge vi lefva bgge. Du kan ock vara viss drp, att det kan g dig vrre, ju fiendtligare vi re mot hvarandra." Sm for s bort med sitt folk ned till Leikskle och bosatte sig dr p sin grd. Hrafnkel ordnade p Adalbol arbetet fr sina mn; sonen Tore satte han p Hrafnkolsstad och hade godordet fver alla dessa bygder. Asbjrn var hos fadern, emedan han var yngre.

17
Sm satt p Leikskle denna vinter. Han var tyst och tog icke mycken del i saker och ting; mnga funno, att han var fga till freds med sin lott. Men om vintern, d dagarno blefve lngre, for Sm och en annan man med tre hstar fver bron, drifrn fver Mdrudalsheden; s fver Jkulsn p frjan, vidare till Myvatten, drifrn fver Pljotsheden och Ljosavattensskard och stannade icke, frrn han kom vsterut till Torskafjrd, dr han blef vl mottagen. D hade Torkel nyligen kommit hem frn en resa. Han hade varit ute i fyra r. Sm var dr en vecka och hvilade sig. Sedan omtalade han fr dem, hvad som frefallit mellan honom och Hrafnkel, och bad brderna om bistnd och hjlp denne gngen liksom den frre. "Nu var det Tor-geir, som mest svarade fr brderna; han sade, att han ville vara utanfr saken: "Dr r lng vg mellan oss. Vi tykte oss hafva ordnat det vl fr dig, d vi lmnade dig, s att det varit ltt fr dig att hlla det vid makt. Det har gtt s, som jag trodde, d du sknkte Hrafnkel lifvel, nmligen att du mest fick ngra det; vi ggade dig att taga Hrafnkel af. daga, men du ville rda. Det r nu ltt att se, hvilken skillnad i vett dr r. mellan dig och honom, alldenstund han lt dig sitta i ro och d frst anfll, nr han bragt den om lifvet, som syntes honom vara en strre man n du. Vi kunna icko tillta, att deuna din brist p lycka kommer oss p-fall. Vi liafva ej haller-s mycken lust att trlita mod Hrafnkel, att vi oftare drmed skulle vilja stta vrt anseende p spel. Men vi vilja bjuda dig hit med alt ditt husfolk under vrt beskydd, ifall det synes dig mindre tungt att vara hr n i Hrafnkels nrhet." Sm sade, att han icke ville det utan ville hem, och bad dem byta hstar med sig; detta blef strax klart. Brderna ville gifva Sm goda gfvor, men han ville ingenting mottaga och sade, att de voro smsinnade. Sm red, efter s ntrttadt rende, hem till Leiksklo och bodde dr till sin lderdom. Han fick aldrig ngon upprttelse betrffande Hrafnkel, s lnge han lefde. Men Hrafnkel satt p sin grd och.hll sitt anseendo vid makt. Han dog sotdden, och r hans hg i Hrafnkelsdaleu

12

utanfr Adalbol. I hgen hos honom lades mycket gods, hela hans rustning och hans goda spjut. Hans sonor fvertogo hfdingemakteu; Tore bodde p Hrafnkelsstad, sbjrn p Adalbol, och de hade godordet till sammans och ansgos vara mktige mn. Och slutar hr berttelsen om Hrafnkel.

13