Skalden Kormaks Saga

Translation: A. U. Bth

Index
Skalden Kormaks Saga . . . . . . . . 1 . . . . . . . . . . . . Kormak . . . . . . . . . . 2 . . . . . . . . . . . . Kormak trffar Stengrd . . . . . . 3 . . . . . . . . . . . . Kormak och Narve . . . . . . . 4 . . . . . . . . . . . . Kormak och trollkvinnan Torveg . . . . 5 . . . . . . . . . . . . Torvegs hmd . . . . . . . . 6 . . . . . . . . . . . . Holmgngs-Brse fr Stengrd . . . . . 7 . . . . . . . . . . . . Kormak frfljer Brse och utmanar honom . . 8 . . . . . . . . . . . . Kormak lnar svrdet Skfnung. . . . . 9 . . . . . . . . . . . . Holmgngen . . . . . . . . . 10 . . . . . . . . . . . . 11 . . . . . . . . . . . . Brse besegras af Kormaks morbroder Stenar . . 12 . . . . . . . . . . . . Stengrd frklarar sig skild frn Brse . . . 13 . . . . . . . . . . . . Brse . . . . . . . . . . 14 . . . . . . . . . . . . Torvald Tinten ktar Stengrd . . . . . 15 . . . . . . . . . . . . Kormak och Torgils p Hrnadstg . . . . 16 . . . . . . . . . . . . Anyo p hrnadstag hemkomst till Island . . . 17 . . . . . . . . . . . . Nidvisan . . . . . . . . . . 18 . . . . . . . . . . . . Kormaks stridigheter med Torvald Tintens broder . 19 . . . . . . . . . . . . Holmgang - Kormak och Stengrd . . . . 20 . . . . . . . . . . . . Ater tvekamp . . . . . . . . . 21 . . . . . . . . . . . . Kormak og Stengrd i Norge . . . . . 22 . . . . . . . . . . . . Frd till Bjarmaland . . . . . . . 23 . . . . . . . . . . . . Kormak och Stengrd skiljas . . . . . 24 . . . . . . . . . . . . Kormaks dd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1 1 1 1 4 4 5 5 7 7 7 7 9 9 11 11 11 11 12 14 14 16 16 17 17 18 18 19 19 20 20 23 23 24 24 25 25 27 28 28 28 29 29 30 30 31 31

Skalden Kormaks Saga

1
Kormak
Hr brjar skalden Kormaks saga. Om hans farfader och fader, p hvilka han brddes i kckhet, berttas detta. Nr konung Harald hrfager hrskade fver Norge, var dr i riket en hfding, som hette Kormak. Han stammade frn Viken och var en mktig man af del tt. En ansenlig kmpe var han fven, och han hade fljt konung Harald i mnga strider. Kormak hade en son, som hette gmund. Tidigt blef denne stor och stark. S snart han hade ldern och krafterna inne, drog han om sommartiden ut i viking. Men under vintrarne uppehll han sig hos konung Harald. Han frvrfvade sig godt rykte och stor rikedom. D konung Harald var dd, tog hans son Erik blodyx emot riket. Med honom och drottning Gunnhild smdes gmund icke vl. Drfr gjorde han sitt skepp segelfrdigt och styrde ut till hafs. Han drog med sitt folk till Island. S snart han fick n i sikte, kastade han fver bord sina hgstespelare, dem han tagit med sig frn sin grd i Norge. D hn kom utanfr Midfjrden p Nordlandet, voro hgstespelarne dr redan fre honom. Dr kastade han ankare. Vid denna tid var den ansedde storbonden Midfjrds-Skgge herre fver den ngden. Han rodde ut till skeppet och bjd mnnen att komma in i fjrden. Han bjd dem fven att taga land dr; och gmund mottog anbudet. Sedan mtte han ut platsen fr sin grd. Det var en tro den tiden, att om mtstocken ej rckte jmt fram till det faststllda mlet, sedan den mer n en gng prfvats, varslade detta olycka t den, som ville bygga huset. Men om stocken ndde vid mtningen fram fver mlet, d skulle det ske honom lycka. Tre gnger gjordes mtningen -- men stocken rckte icke till. Emellertid lt gmund uppfra byggnader dr p sandbacken; grden kallades Mel, och dr bodde han sedan. Han fick till husfru Anund Sjones dotter Dalla. Deras sner voro Torgils och Kormak. Denne senare hade svart, krusigt hr och ljuslagdt ansikte, som rtt mycket liknade hans moders. Han var stor och stark och hetsig till lynnet. Brodern Torgils var dremot en tystlten och stillsam man. gmund dog, nr snerna ntt mogen lder. Och modern Dalla sktte sedan grden Mel tillsamman med dem. Torgils var dock den, som egentligen frestod den.

2
Kormak trffar Stengrd
P grden Tunga bodde en man, som hette Torkel. Han var gift och hade en dotter vid namn Stengrd, hvilken uppfostrades p Gnupsdals grd. En hst hnde det, att en hval visade sig ute vid Vattennset; och hade Dallas sner Kormak och Torgils gandertt till den. Torgils sporde sin broder Kormak, om han ville draga till fjlls och vara med om att fra hem fren eller han ville fara ut till nset och fnga hvalen. Kormak fredrog att draga till fjlls ined huskarlarne. I sllskap med arbetsfogden Toste, som det lg att hmta hem frhjorden, kom han s till Gnupsdals grd. Dr var en ansenlig hvardagssal; och eldarne lngs golfvet voro tnda drinne. Om aftonen trdde Stengrd med sin tjnstekvinna ut ifrn frustugan. D hrde de oknde mns rster inne i salen. Trlinnan utbrast: Ltom oss, min Stengrd, skda gsterna!

Stengrd invnde, att det ej vore just s ndvndigt; men ndock gick hon bort til! drren och steg upp p trskeln. Hon stod dr och blickade in igenom springan ofvan drren, och hennes ftter stucko fram i ppningen mellan den och trskeln. Kormak sg ftterna, och han kvad strax en visa: Bilden af en jungfru trder fram med ens infr mitt sinne! Fager kvinnovrist nu vcker lskogs tr upp drinne. Dessa djligt hvlfda ftter -vet, i vida strre vda skola de mig bringa, Toste, fast blott dem jag nu fr skda. Nu mrkte Stengrd, att hon blifvit sedd och smg sig in i gngen, som drog sig lngs hvardagssalens vggar. Hon stannade vid en af dess drrar och blickade dr fram under skgget p den bild af den olycklige hjlten Hagbard, som var utskuren fverst p den ena drrstolpen. Ljuset frn eldarne i salen fll p hennes ansikte. Och Toste sade: Kormak, ser du gonen drborta -- invid Hagbards hufvud? Kormak svarade: Hennes gon ser jag glnsa nu vid sken af starka flamman, deras strlar nu mig trffa -slikt ej timar blott till gamman. Borta dr vid trskelranden sg jag foten blott, den tcka; intet mktar nu mitt sinnes hftigt tnda lgor slcka. Och han fortsatte: Ja, frn hennes gons klara himmel ser jag mot mig falla blickens ljus, likt mneskenet, fritt frn nattens skyar alla. Blickens ljus -- n nrmre vill jag allt dess starka glitter skda, fast en gng det blott skall sknka sorg och kvidan t oss bda. Hon stirrar p dig, sade Toste. Kormak tertog: Hennes gons bjrta strlar oupphrligt mot mig strmma. Ej jag vill mitt ve frdlja: henne mktar jag ej glmma. Kvinna, som i tafvelspeletlyckligt ut sin trning kastar, nu vid osll Hagbards hufvud hon mitt lif med ve belastar.

D trdde kvinnorna in i salen och togo dr plats. Kormak hrde, hvad de sinsemellan yttrade om hans utseende. Tjnstekvinnan sade, att han var svart och drfr ful. Men Stengrd rosade hans sknhet och den manlighet, han i allo yppade. Ett enda lyte ger han dock, sade hon, hans hr krusar sig i pannan. Kormak kvad till Toste: Hon mig betraktar i kvllens skymning, sg, hrde du, hvad den vna sade: att blott ett lyte, ett enda litet, oknde mannen hrinne hade. Ja, kvinnan sknjde i kvllens skymning den svarta hvirfveln i hga pannan. Den skna kvinnan mig lyster knna -blott hon mig hfves och ingen annan. Tjnstekvinnan sade d till Stengrd: Ja, men gonen ro ocks svarta, syster, och det r mindre kldsamt. Ocks detta hrde Kormak, och han utbrast: Med svarta, strliga gon ser jag mig kring i vrlden, du stolta kvinna, fastn jag, Stengrd, s ful i frgen fr henne synes, din tjnarinna. Hos jungfrur ofta jag ynnest vunnit, jag med dem yrat som hjrtevnnen. P ras och kyssar jag vl frsttt mig, bermd som -- Kormak, den fagre svennen. Kormak och Toste stannade dr fver natten. D Kormak om morgonen stigit upp, gick han bort till vattenkaret och tvdde sig. Drefter gick han in i hvardagssalen, men dr sg han ingen. D hrde han rster i den innersta stugan, och han trdde dit in. Dr voro Stengrd och flere andra kvinnor. Den tjnstekvinna, om hvilken frut talats, sade till Stengrd: Hr kommer han nu, den vne mannen. Hon svarade: Ja, visst r han en bld man. Stengrd satt och redde med en kam sitt hr. Vill du lna mig den kammen? frgade Kormak. Hon rckte honom den. Hennes hr var fver mttan fagert. Tjnstekvinnan vnde sig till Kormak:Mycket skulle du helt visst gifva, ifall din husfru en gng komme att bra ett sdant hr som Stengrd och sdana gon. Kormak svarade med en visa: Blott det ena af de gon, hvilka smycka ljuslagd kvinna, r vl vrdt tre hundra tusen, mindre mtt jag ej kan finna. Hret blott -- nr morgonsolens strlar n mer glans det gifva -r vl vrdt fem hundra tusen: dyr den jungfrun mnde blifva. I bgge hafven god tycke fr hvarandra, sade tjnstekvinnan, du torde, frmling, skatta hela mn mycket hgt. Kormak tertog:

Hon som hjrteve mig vllar, vet jag skattar henne lika hgt som Island, hgt som Danmark, som det folk, ej vet att vika: Norges folk dr bortom hafvet! Hon som England fr mig gller; ja, som Irlands vida rikdom lika hgt jag henne stller. D kom Toste in dr i salen och bad Kormak ej lngre sitta s sysslols utan gra honom flje fr att ska rtt p den frlupna frhjorden; men denne svarade: Tag min snabba fle, trtt m du den rida, drif den vildt med piskrapp fver hedar vida! Mer mig hfs att skmtsam hos den skna blifva n att lurfvig frskock bort frn betet drifva. Toste genmlte endast, att sdant nog tycktes honom ocks vara allra njsammast. Drp gick han sina frde. Men Kormak slog sig ned vid brdspelet tillsamman med Stengrd och hade det muntert dr. Stengrd yttrade, att han lade sina ord nnu bttre n hvad ryktet redan frkunnat. Han stannade dr kvar hela dagen. Drunder kvad han fr henne nnu en visa: Nr mitt krusigt fula hr jag tvagit hade, hon den goda kammen i min hand dock lade. Aldrig jag frgter gstvnskap som denna. Nu jag vet, att krlek stds min hg skall brnna. D Toste kommit tillbaka frn fjllet, drogo de bgge omsider hem.

3
Kormak och Narve
Han bad sin moder Dalla, att hon mtte smma t honom vackra klder, p det att Stengrd mtte dess mera tycka om honom. Men modern Dalla menade, att de tv ej passade s vl fr hvarandra; och drtill var hon icke hller viss om, att detta kunde blifva till ngon gldje, ifall Stengrds fader Torkel p Tunga finge kunskap drom. Torkel sporde ocks snart hvad som var p frde och fann, att vanra vntade bde honom och hans dotter, ifall Kormak ej ville p allvar fria till henne. Han snde drfr bud efter Stengrd; och hon for d hem frn Gnupsdal. Bland mnnen p Torkels grd var en, som hette Narve. Han var en fversittare, skrytsam och dum och drtill af ringa brd. En dag sade han till Torkel: Ifall du icke finner ngot behag i Kormaks besk hr, skall jag nog i en hastig vndning kunna stfja dem.

Torkel nickade bifall. En hstdag, d Narve sysslade med slakten, kom Kormak till Tunga grd. Han sg Stengrd inne i kket, dr Narve stod vid kitteln. Han gick dit. D kokningen var slutad, tog Narve upp en korf, svngde den frbi nsan p Kormak och utbrast: Sg mig, hur Kormak finner kittelns ormar? Kormak svarade: Sonen af gmund finner korfvarne goda. Nr Kormak om aftonen stod redo att begifva sig hem, fick han se Narve, och dennes hnande ord foro honom d i minnet. Han utbrast: Jag tror, Narve, att jag snarare kommer att gifva dig ett hugg n du att rda fver mina frder hit! Drmed gaf han honom ett slag med sin yxhammare och kvad: Nyfiken kodrng sporde, hur korfvarne mig tcktes! S stora gon -- rda af kkets rk han gjorde, nr han till marken strcktes. Det vet jag, att belackarn, som ljes hela dagen skall magra tegar gdsla -den sotigt fule stackarn som en hund vardt slagen.

4
Kormak och trollkvinnan Torveg
P grden Stenstad vid Midfjrd bodde en mycket troll-kunnig kvinna, som hette Torveg. Hon hade tv sner. Den ldste hette Odd och den andre Gudmund, och bgge voro de synnerligen stormodige mn. Odd styrde stndigt sina steg till Torkels p Tunga. Grna satt han dr och sprkade med Stengrd. Hennes fader Torkel gjorde sig vn med brderna. Till sist ggade han dem att lgga sig i frst fr Kormak; och Odd menade, att det kunde de nog r med. En dag, nr Kormak kom till Tunga, satt Stengrd p tvrbnken inne i hvardagssalen, och trollkvinnan Torvegs sner voro dr ock. De hllo sig redo att fverfalla Kormak, s snart denne trdde in. Vid den ena sidan om drren stod ett draget svrd, som Torkel satt dit; och vid den andra hade Narve uppstllt en lngskaftad lie. Nr Kormak steg fram i drren, fll lien ned och trffade svrdet, s att en djup skra slogs dri. D kom Torkel till och sade, att Kormak stadkom mycket ondt dr. Han utfor i hetsiga ord, skyndade sedan in i salen och befallte Stengrd att genast g drifrn. Aldrig mera skulle hon och Kormak f se hvarandra, frklarade han. Kormak trdde in i salen. Som han kom fortare n Torvegs sner vntat, blefvo desse hpna. Han blickade sig omkring, men d han ej sg Stengrd utan i stllet de bda brderna, som hllo p att hvssa sina vapen, vnde han skyndsamt om. Han kvad: Sina skrors skrpa de drinne kte, medan hennes blida anlet blott jag skte.

rnar Torkel desses vapen mot mig vnda, skall n strre ofrd jag den lmske snda. Nr han sedan icke fann Stengrd, utbrast han: Stark min lngtan stiger efter svunnen kvinna, salens bsta prydnad var ej dr att finna. Ffngt mina blickar irrat genom huset att ur hennes gon fnga fagra ljuset. Omsider kom han fram till den byggnad, i hvilken Stengrd var dold. Han brt upp drren och talade med henne. Du far ovarsamt fram, sade hon, d du sker samsprk med mig, ty vet, att Torvegs sner ro satte att taga ditt lif. Kormak svarade: M det stymparparet sina vapen hvssa! Vet, mitt lif dock icke tagas skall af dessa. Om vida fltet lst p mig de ginge, vore, som om ulfven strid med fren finge. Och han tillbragte dagen dr hos henne. Nr hennes fader Torkel sg, att den plan, han lagt, hade misslyckats, bad han Torvegssnerna lgga sig i bakhll fr Kormak nere i en dal utanfr grden. Narve skall draga med eder, sade han; sjlf stannar jag hemma och kommer eder till hjlp, ifall det behfves. Om aftonen begaf Kormak sig ifrn grden. S snart han ndde dalen, fick han se tre mn dr. Han utbrast: Dr p lur de ligga, men att hn mig drifva frn den m, jag trr, skall dem brydsamt blifva, ty ju vrre afund vra mten vlla, desto mera skall jag kr den hulda hlla. D sprungo Torvegs sner upp och anfllo. Lnge mttade de sina hugg emot honom, medan Narve endast vankade ovrksam omkring dem. Frn grden sg Torkel, att det gick lngsamt fr dem; och han grep sina vapen. Men i detsamma kom Stengrd ut ur byggnaden. Nr hon sg, hvad fadern rnade, fattade hon tag i honom, s att han ej kom att springa brderna till hjlp. Striden borta i dalen lyktades s, att den ldste brodern Odd stupade, och Gudmund blef till kamp oduglig. Han dog sedan af sina sr. Kormak tervnde hem, medan Torkel tog vrd om brderna. Kort tid drefter red Kormak hn till deras moder, trollkvinnan Torveg, och sade, att han ej lngre ville hafva henne boende dr vid fjrden. Inom den tid, jag bestmmer, skall du frfoga dig hrifrn; och lyster det mig att hlla inne alla bter fr dina sner. Grna tror jag, svarade hon, att du frmr drifva mig bort ur hradet och lta mina sner ligga ogille, men jag skall vederglla dig drmed, att aldrig skall Stengrd varda din.Sdant har du icke i din makt, du ondskefulla kring, svarade han.

5
Torvegs hmd
Sedan for Kormak till Tunga och beskte Stengrd alldeles som tillfrene. En gng, nr de samtalade om allt, som nyss timat, syntes hon icke otillfreds hrmed. Kormak kvad: lfvarna alla i landet frr upp mot fjllen de rinne, n jag dig slpper, du ljusa I ls frn min hand och mitt sinne. Orda icke s stort hrom, sade Stengrd; mngt kan komma emellan. D kvad Kormak: Kvinna, mitt ga du frjdar, brudlin en gng skall dig smycka: hvem vill du kora till make, gifva den ljufvaste lycka? Hon svarade: Kmpe, till make jag korar mhjrtad broder af Frode -varda mig dena hulda, varda mig gudarne gode! Nu gjorde du rtt val, utropade Kormak; ofta har jag haft min vg hit. Stengrd bad honom nu ska vinna hennes fader, s att han finge henne; och fr hennes skull gaf han Torkel sedan mnga goda gfvor. Drefter medlade tskillige andre mn emellan dem; och slutet vardt, att Kormak bad om Stengrds hand. Hon blef fst till honom, och brllopsdagen bestmdes. Allt var lugnt ngon tid. Bud foro nu emellan grdarne; och en och annan tvist om frmgenhetsstllningen uppstod, till dess det underliga intrffade, att Kormak med ens vardt likgiltig fr detta gifterml. Detta vllades draf, att den trollkunniga Torveg fvat sdan sjd, att han och Stengrd icke kunde f hvarandra. Kormak for icke hller till brllopet. Och tiden led s fram. Emellertid funno Stengrds frnder det skymfligt, att han ej lngre brydde sig om detta gifte; och de rdslogo om hvad som var att gra.

6
Holmgngs-Brse fr Stengrd
En gng samtalade Torkel om Kormaks trolshet med sin son, hvilken bar hans eget namn jmte tillnamnet tandagnisslaren och som nyligen kommit hem ifrn en utlandsfrd. Den syntes dem bgge vrd hmd. Jag har ett rd att gifva, som duger, infll d Narve; vi skola draga med varor till bygderna vsterut och taga in hos Brse i Srby. Han r enkeman. Ltom oss f honom med i saken. Han varder oss en tillrcklig hjlp.Brse i Srby var en rik man, stolt och kck. Aldrig skydde han strid; han var van vid holmgngar. Drfr kallades han Holmgngs-Brse. Till honom hade Torveg, den trollkunniga, vndt sig. Hon hade klagat fr honom sin nd: Kormak ville frjaga henne frn Midfjrden. Och Brse hade sedan kpt henne land vster om fjrden. Dr bodde hon nu. Narves rd

fljdes. Sonen Torkel drog med honom till Srby, dr Brse tog vnligt emot dem. Om aftonen kom man i lifligt samsprk om de giften, som vore att gra i bygderna. Narve frklarade d, att ett s godt gifte som Stengrd p Tunga funnes icke. Och r det mngens mening, Brse, tillade han, att det r just dig, hon skulle anst. Men jag har sport, genmlte Brse, att hinder skulle finnas fr det giftermlet, huru godt det n m vara. Om det r Kormak, man rdes fr, sade Narve, s r slikt ondigt, ty han hafver numera alls intet att med denna sak bestlla. D Brse hrde detta, hnvnde han sig till Torkel och bad om Stengrds hand. Torkels svar var gynsamt, och han bortfste till Brse sin syster. Med ett flje af sjutton man brt Brse sedan upp till brllopsfrd. Det var utvalde mn, som redo med honom. Nr de ntt fram till Torkels grd Tunga, vardt brllopet genast hllet, s att dessfrinnan intet ord drom kom ut i hradet. Allt skedde mycket emot Stengrds vilja. Hon lt kalla till sig Narve. Grna ville jag, frnde, sade hon, att du lte Kormak veta, hvad man hr haft fre; och jag nskar, att du sjlf fore med detta rende hn till honom. Narve gaf sig i all hemlighet stad, men han hade ej hunnit lng vg, d en man vid namn Vige den blstore kom lpande efter honom. Vige var Brses frnde, en stor, stark och trollkunnig man. Under brllopsgillet hade han suttit ytterst i salen, lutad upp till drren, och han hade gifvit akt p alla, som kommo och gingo. Han bad Narve vnda om och ej befatta sig med svikliga tilltag. De fljdes sedan t till grden, och natten led. Om morgonen skte Narve ter alt komma i vg, men hann icke ens s lngt som om kvllen, ty Vige lg lurande i ett bakhll och jagade honom utan frbarmande tillbaka. Nr brllopet var lyktadt, drog Brse med brud och flje hemt. Stengrd frde med sig guld och klenoder. I godt mak redo de till Rutafjrden. S snart de farit ur brllopsgrden, steg Narve till hst. Han red till Mel. Hr var Kormak sysselsatt med att fra upp en vgg. Han slog den samman med en trslgga. Narve red fram med skld p arm och svrd vid sida. Han satt rak i sadeln, men blicken lt han, som ett fr-skrmdt djur, irra t alla hll. Hvad nyheter, Narve? sporde Kormak; sg mig, hvad mn det var, som gstade eder i natt! Sm ro nyheterna, svarade han, men gster hade vi nog af. Hvilka voro gsterna? Dr var Holmgngs-Brse med ett flje af sjutton man. Han hll sitt brllop dr. Hvem var bruden? Brse fick Stengrd Torkelsdotter, och hon snde mig hit fr att sga dig den tidenden, s snart de andre dragit ddan. Alltid hafver du ondt att frkunna! Han sprang emot honom och gaf honom med slggan ett slag p sklden, s att den for in p brstet, ref dri en skrma och slog en bulnad i pannan. Narve fll af hsten, som lopp sin vg med sklden. Kormaks broder Torgils, som var tillstdes, menade, att det var vl hrdt gjordt, men Kormak svarade: Nej, rtt var det. D Narve kommit till sans igen, talades de ter vid. Torgils frgade, huru mnnen varit bnkade vid gstabudet, och Narve sade honom det. Visste Stengrd af detta frut? sporde Torgils. Nej, svarade Narve, icke frr n samma afton brllopsgsterna anlnde.

Han berttade sedan, hvad som frefallit mellan honom och Vige den blstore, och tillade: Nog skall det tyckas Kormak behagligare att gra sina leda frder till Stengrd och snusa henne i hlarne n att slss med Brse. Kormak genmlte: I skld och i skyggande hst du hlle ett fastare tag, nr hftigt min slgga hrnst kring ronen susar till slag! Ej orda om gstabud mer, om sju p en dag du n sport; stryk luggen fr pannknlen ner, drag hdan, din tjufstryker, fort! Torgils sporde Narve om ktenskapsfrdraget mellan Brse och Stengrd; och Narve sade, att nu vore hennes frnder fria frn alla frpliktelser i denna giftermlsak, hvad n mnde intrffa. Men hvad brllopsgillet anginge, toge sig fader och son lika ansvar.

7
Kormak frfljer Brse och utmanar honom
Kormak tog sina vapen och sadlade sin hst. Hvart mnar du dig hn? frgade Torgils. Han svarade: Bort fr Brse kvinnan, som min tro jag gaf; hans r sorgsna bruden, mig hon mst hll af. Slanka mn jag ofta kysste hela dagen -- hit jag aktar fra brud, ifrn mig tagen. Denna frd r vansklig, menade Torgils, ty Brse skall redan ha hunnit hem, innan I trffen hvarandra. Dock vill jag gra dig flje. Jag vill i vg, och jag vntar icke p ngon, utbrast Kormak. Drefter steg han till hst och sprngde af med vldsam hast. Brodern samlade strax folk, och de redo, aderton tillsamman, efter Kormak, som de ndde vid Rutafjrdshalsen. Hr hade han sprngt sin hst. Sedan veko de af mot trollkvinnan Torvegs nya grd och fingo d se, att Brse, hennes beskyddare, stigit om bord p hennes skepp nere vid stranden. Hr sade Torveg till Brse: Tag emot en liten gfva -- min hyllest fljer den. Det var en jrnbandad skld, och kvinnan frklarade, att han ej skulle kunna svrt sras, om han bure detta skydd, samt tillade, att det endast vore en ringa gengld, fr det han hr skaffat henne hus och hem. Brse tackade henne fr sknken, hvarefter de skildes t. Sedan fick hon folk att borra alla de skepp, som voro uppe i land, ty p frhand visste hon om Kormaks och hans fljes ankomst. Snart nog voro de vid hennes grd. De begrde att f ett skepp, och hon svarade, att hon ingalunda ville hjlpa dem i vg utan ersttning. Dr borta i skjulet ligger en usel skuta, sade hon; den skall jag lega ut fr en half mark. Torgils menade, att tv re vore tillrckligt, men Kormak invnde, att deras frd ej finge hjdas af slikt. Torgils gaf med sig, och de stego i farkosten; men nr de kommit ett stycke frn land, fylldes den af vatten, och med nd ndde de ter stranden. Slngar r du vrd -- men icke pengar, vrngsinta kring! sade Kormak. Hon svarade, att det dr blott varit en rtt tarflig list, och Torgils betalte henne penningarne. Under tiden hade Brse kommit fver fjrden. Skyndsamt skaffade han sig hstar och gaf sig p hemvgen. Nr Kormak sg, att han numera icke kunde upphinna honom och Stengrd, utbrast han: Bofast i mitt sinne, fr min syn hon svinnel Henne skall jag ga dock, nr tid r inne. Mn, som skt mig hjda p min giljarled, gifvit korpar fda: jag dem huggit ned!

Kormak och hans fljeslagar togo sina hstar och redo lngs fjrden. Under vgen fingo de sprja, att Brse tagit in hos bonden Tord Arndisson p grden Mule och dr samlat kring sig en stor flock mn. Fr sent komma vi, sade Kormak; de ha hunnit att kalla folk till hjlp. Torgils nskade nu, att de skulle vnda om, enr ringa ra vore att vinna p denna frd, men Kormak svarade blott, att han ville se Stengrd. Nr de kommit fram till Tord Arndissons grd, tog Brse dr emot dem med det uppbdade manskapet. De talades vid, och Kormak frklarade, tt Brse svekfullt tagit Stengrd ifrn honom. Kvinnan vilja vi nu hafva med oss, tillade han, och bter krfva vi fr denna rekrnkning.D sade Tord Arndisson: Vi vilja bjuda Kormak frlikning; men Brse rder fver kvinnan. Ja, infll denne, I hafven alls ingen utsikt att f henne med eder; men i stllet vill jag gifva Kormak min egen syster till kta, och kan han sgas vara vl gift, om han fr Helga. Detta r ett godt anbud, sade Torgils, besinna det, broderi Men Kormak stod tyst. Samma dag hade kommit till grden en illasinnad spkvinna vid namn Tordis, som bodde vid Spkvinnofjllet. P frhand hade hon vetskap om Kormaks frd, och hon trdde nu fram och svarade fr denne s:Bjuden honom icke en lttfrdig kvinna; hon r ju en tossa, som ingen dugande man kan nja sig med. Och ej skall det hugna hans moder, att hans de vnder sig s illa. Packa dig i vg, du leda hxa, utbrast bonden Tord, sannas skall det, att Helga, Brses syster, r en krnkvinna! Nej, infll nu Kormak, det skall nog sgas, att hr talats sanning. P det giftet vill jag icke tnka. Det r oss icke lyckosamt, broder, sade Torgils, att lyssna till denna trollpackas ord och afsl detta anbud. D af brt honom Kormak: Jag bjuder dig, Brse, holmgng med en half mnads frest p Leidholmen i Middalarne. Denna holme kallas nu Stridsholmen. Dr mter jag dig, svarade Brse; det beslut, du tagit, bringar dig ingen heder. Drefter gick Kormak omkring i grden och letade efter Stengrd. Nr han funnit henne, sade han, att hon svikit honom, d hon velat taga en annan man till kta. Du var det, svarade hon, som frst vek frn hvad rtt var -- med min vilje hafver detta icke skett. D kvad Kormak: Finhylt kvinna, du mig lastat, att jag ej till brllop red. Hitt skalden dock har hastat, tills hans fle segnat ned. Utan nd den mste falla -kunde icke hinna dig. Strte mina hstar alla, bltt jag mktar vinna dig! Sedan drog han hem med sina fljesmn.

10

8
Kormak lnar svrdet Skfnung.
Kormak sade sin moder Dalla, huru allt aflupit. Ringa r den lycka, ditt de unnar oss, sade Dalla; ty du har frkastat det yppersta gifte, och vanskligt blifver det dig att slss med Brse, som r envldig kmpe och ger goda vapen. Brse gde svrdet Hviting, ett skarpt svrd, vid hvilket en amulett var fst. Han hade burit det i mnga faror. Hvad fr vapen har du att stta emot Hviting? sporde modern. En stor och hvass yxa, svarade Kormak. D fann Dalla det rdligast, att han droge hn till storbonden Skgge och begrde att f af honom lna svrdet Skfnung. Detta hade varit konung Rolf Krakes frjdade vapen, som islndingen Skgge en gng tagit ifrn hans graf. Kormak for hn till Skgge och frtaide honom, huru allt stod, samt bad honom lna sig Skfnung. Men denne svarade, att det hade han ingen lust till, enr Kormak och vapnet alls icke passade fr hvarandra. Skfnung r sen af sig, men du r vldsam och vild. Kormak vnde missnjd hem och sade sin moder Skgges vgran. Denne plgade hjlpa henne med tillsynen fver hushllningen; och god vnskap rdde emellan dem. Han skall nog ndock lna dig svrdet, sade hon, om han ocks ej med ens lmnar det ifrn sig. Det r dock icke tillbrligt, utbrast han, att han sparar p det fr mig-- men icke fr dig! Du r ett brushufvud, svarade modern Dalla. Ngra dagar drefter bad hon sonen ter draga till Skgge. Nu skall han lna dig svrdet, menade hon. Han infann sig hos Skgge och bad ter om Skfnung. Svrt fr du att handskas med detta vapen, sade Skgge; en pung hnger vid det, och den skall du lta vara orrd; sol fr icke skina p fstets knapp, och du fr icke omgjorda dig med det, utom d du rustar dig till kamp. Nr du kommit fram till stridsplatsen, skall du stta dig ngonstdes ensam ned och draga det ur slidan; hll sedan fram klingan och bls drp; d skall en liten orm skrida fram frn hjaltet; och till sist skall du luta svrdet s, att ormen desto lttare glider in igen. Mycket hafven I fr eder, I trollkarlar, sade Kormak. Hvad jag sagt dig, r dig till gagn nog, svarade Skgge. Kormak tervnde hem och sade sin moder, huru frden gtt. Mycket frmr din vilja hos Skgge, sade han, visade henne svrdet och ville draga det, men det gick icke ur slidan. Vl mycket fraktar du goda rd, frnde, sade Dalla. Han satte dock ftterna emot svrdshjaltet och slet af pungen. D gaf Skfnung ett vrl ifrn sig och blef i sin slida. Och tiden led till holmgngsmtet.

9
Holmgngen
D dagen var inne, red Kormak hemifrn med ett flje af femton man. Och Brse drog stad med ett lika stort. Kormak kom frst till stridsplatsen. Han sade sin broder Torgils, att han ville vara ensam. Sedan satte han sig ned och spnde af svrdet, som han bar utanp drkten, men han aktade sig ej fr att lta solen skina p fstets knapp. Nr han sedan ville draga det, fick han det hller ej att rra sig, frrn han trampat p hjaltet. D krp ormen fram; men han sktte icke svrdet, som han borde det hade drfr mist sin lycka, och det for skriande ur slidan. Drp gick Kormak bort till sina mn. Brse hade d med sina fljeslagar hunnit fram till stridsplatsen. Mnga andra voro fven tillstdes, som ville skda detta mte. Brse talade:

11

Du har skat mig till holmgng, Kormak; men jag bjuder dig nu i stllet ett envige, ty du r en ung och fga prfvad man, och holmgng r icke s ltt att skta som envige. I envige skall jag ej strida bttre, svarade han; jag vill vga frsket och i allo visa mig ssom din vederlike. Hr r det du, som bestmmer, sade Brse. Detta var holmgngslagen. Ett skinntcke skall bredas p marken, fem alnar i vidd och med glor i hrnen; i dessa sttas trnaglar med utskurna hufvud; de kallas tjasnor. Den man, som ordnar allt, skall skrida hn till naglarne i sdan stllning, att han kan se himlen emellan sina ben, och skall han hlla i rsnibbarne, medan han framsger de fliga ord, som sedan nytjas vid det blot, hvilket kallas tjasnablot. Utanom skinntcket skola trenne flt afsttas, en fot breda, och utanfr dessa skola fyra hasselstnger resas. De kallas hasslor, och nr allt r gjordt, ssom nu sagdt, r marken hasslad. Hvarje man hafve tre skldar. Nr dessa ro snderhuggna, trde han in p skinntcket, ifall han d befinner sig drutanfr. Och vrne han sig sedan dr endast med sina vapen. Den hugge frst, som r utmanad. Varder en af de kmpande srad, s att blod flyter p skinnet, d r han icke skyldig att strida lngre. Om ngon stiger med ena foten utanfr hasslorna, viker han, men stiger han med bda, flyr han. Fr en hvar af de stridande skall en man hlla skld. Den, som varder vrst srad, glde holmgngslsen tre mark silfver. Nu tog man ett skinntcke och bredde det ut under deras ftter. Torgils hll skld fr sin broder och Tord Arndisson fr sin vn Brse. Denne hgg frst, och han klf Kormaks skld. Kormak svarade med ett lyckligt hugg. Tre skldar hggo de snder fr hvarandra. Nr Kormak sedan svngde Skfnung emot Brse, tog denne emot hugget med sitt svrd Hviting. Skfnung tog af dess udd, s att denna hven hn p Kormaks hand, srade tummen och klf bort dess spets. D flt blod ned p skinntcket, och fljeslagarne trdde fram mellan kmparne och bjdo dem att hlla upp med striden. Det r en klen seger, Brse vunnit, sade Kormak, fr min skavanks skull, om vi nu ocks skola skiljas. D han sedan lt Skfnung falla, kom den att trffa Brses skld, som Torveg sknkt denne, s att det blef en stor skra i svrdet; och ur sklden flgo gnistor. Brse krfde holmgngslsen, och Kormak lofvade, att den skulle varda honom gulden. Drmed skildes de.

10
Efter holmgngen trffade Brse sin husfru Stengrd, och nr hon sporde, huru kampen utfallit, var hans svar: Hugg kan Kormak skifta, kmpe kck och stark, mste dock sig kpa fri med trenne mark. Mig till strid att mana djrfves han ej mer. Lyckan gaf mig seger, stads hon mot mig ler. Kormak drog hn till sin morbroder Stenar, en hrdsint man, som bodde p grden Ellide. Han berttade hvad som timat, och Stenar vardt mycket missnjd. Ja, sade Kormak, jag rnar draga bort frn landet; och fverlmnar jag t dig att betala Brse holmgngslsen. Ej hr du till de allra ofrvgnaste, frnde, genmlte Stenar, men holmgngspenningarne skola gldas, om s varder ndigt. Kormak stannade dr p Eliide ngra dagar; och hans hand, som icke blifvit ombunden, svullnade upp. Med morfadern Stenar gaf han sig sedan drifrn. De styrde ridten fram mot Srby, dr Brse bodde. Drifrn kom snart en flock mn ridande emot dem. Brse var med. Han hlsade Kormak och sporde:

12

Huru r det stldt med ditt sr, Kormak? Det reder sig nog, svarade han. Vill du, att jag skall lka det, tertog Brse, fastn min hand vllat det? I s fall skall du ej lnge hafva men draf. Nej, sade Kormak, med dig vill jag stdse ligga i ond fjd. D kvad Brse: P frlorad tvekamp jmt du mnde tnka. Glad i nya strider skall min klinga blnka, ty min hand r prfvad; skars din skld isr, sist nr du till holmgng hade stolt begr! Drp vnde de bda om; och Kormak begaf sig hem till sin moder p Mel. Hon lkte hans hand; dock blef dr ett stort rr. Skran, som kommit i svrdet Skfnung, skte de hvssa bort. Men ju mera de hvsste, dess strre vardt den. Drefter for Kormak bort till Skgges grd Rke. Han kastade Skfnung fr dennes ftter och kvad en visa: Tag ditt svrd -- se, ggen ej mer bita kan. ej den bet i Brse: segerrik vardt han. Nr i kamp fr rosd kvinna vapnen gnydde, var det mig, o Skgge, segern undanflydde! Ja, det gick, ssom jag anade, sade Skgge. Kormak hastade drifrn. Och nr han ter trffade sin moder Dalla p Mel, kvad han: Skfnung blott skada mig vllat, vrdslst han udden brt af Hvitings frhxade klinga -udden ett skrubbsr mig gaf! Skfnung sig skriande rrde, nr han ur slidan drogs ut, vred lik en bjrn, hvilken brummar, drifven ur idet till slut. ter drog Kormak till Skgge, och nr denne en dag yttrade, alt den dr holmgngen allt vore en klen bedrift, utbrast han: Stridsvan granne, mig det tycktes, som om all min kraft jag lade i ditt svrd, d ned min ovn det i strid att hugga hade. Vet, o kvinna, du, som skalden ej frmr ur hjrtat slita: ingen skrpa fanns i vapnet, som till dds en man kan bital

13

11
Brse besegras af Kormaks morbroder Stenar
Om vintern hllos lekar i Srby, dr Brse bodde. I dem deltogo hans son smund och den nmde bonden Tord Arndissons tvenne sner, hvilka voro yngre och icke s starke. smund tade ej band p sina krafter, och ofta kommo Tords sner hem bl och blodige. Drfver blef deras moder Tordis s frtrnad, att hon bad sin man anmoda Brse att gifva den upprttelse, som hans son smunds framfart krfde. Omsider lt Tord frm sig att draga hn till sin gode vn och af honom fordra bter. Allt fr penninglysten r du, sade Brse, och ringa hoder hafver du af att komma med slikt -- och behfver du icke anse det ssom ngon din frlust, ifall jag behller alla mina egna penningar fr mig sjlf. Tord Arndisson vnde ter hem; och under vintern var vnskapen ej stor emellan dem, fast Brse frstod, att det var husfrun Tordis, som drifvit sin man att krfva honom. Vren kom, och det led fram till tingstid. Brse och hans vn Tord hade alltid tillfrene plgat gra hvarandra flje till Torsns ting. Men nr Brse denna vr kom hem till hans grd Mule, hade han redan ridit drifrn. Vr gamla sed har Tord nu brutit, d han ej invntat mig, sade Brse till husfrun. Din r skulden, svarade hon, men detta r endast ringa hmd -- ifall ej en strre vankas! De kommo i hrdt ordskifte, och Brse menade till sist, att ifrn hennes anslag skulle mycket ondt komma. Nr han ntt fram med sina mn till tinget, gingo de hn till den bod, som gdes af den frjdade hfdingen Olof pfgel frn Hjardarholt. Brse var hans tingsman. Mycket folk hade flockat sig i boden, och rum fanns ej fr Brse. ljes var han van att sitta bredvid Tord, men den platsen var nu upptagen. Dr satt en hgrest och kraftigt byggd man i bjrnskinnskappa och med mask fr ansiktet. Brse stllde sig framfr honom; men han vek ej frn platsen. Nr Brse frgade honom efter hans namn, svarades det i boden, att han hette msom Glum och msom Skurna. D kvad Brse: Hvem r han, den hisklige mannen, med raggiga bjrnplsen prydd? P bnken han trifves -- han hafver af vnnerna mina sitt skydd. M Glum eller Skuma han heta, mig synes, att Stenar han r, I morgon p valplats vi mtas, i gat jag skde dig dr! Och r det dig icke ndigt att dlja ditt namn, bjrn-kappekarl! tillade hon. Ja, s r det -- jag heter Stenar, sade den andre, och jag har tre mark i silfver att min systerson Kormaks vgnar betala dig, ifall s skall ske. Men frst r det jag, som manar ut dig till holmgng -- mhnda du s kan tv gnger f dig tre mark, eller ocks mister du alltsamman! Brse kvad: Alt ut mig till holmgng mana, r eder, o frnder, en frjd. Slikt gr mig ej sorg, ty veten, att strid gr mig stdse frnjd, Lans-svingare gammal jag nmnes. Mot Stenar jag slpper med lust den stridsstorm ls, som I asken; ej fruktar jag ter en dust.

14

Uppenbart r det, tillade han, att i frnder sln mig efter lifvet, och vl vore det, om du finge knna, huruvida sdant r efter mitt tycke -- det vore vl, om ditt fvermod satte sig ngot. Vi vilja visst icke din dd, sade Stenar, men nog skulle det fgna oss frnder, ifall du lrde frst att stta p dig sjlf det vrkliga vrdet! Brse frklarade, att han skulle infinna sig till holmgngen. Han gick in i ett afslngdt, mindre rum i boden och stannade dr. P tinget blefvo mnnen en dag kallade samman till simning. Stenar frgade Brse: Vill du kappas i simning med mig? Jag har lagt bort den idrotten; dock vill jag vara med, genmlte han. S simmade de i kapp. Brse frde sig hg och stram i vattnet. Om halsen bar han sin amulett, frvarad i en pung. D sam Stenar ttt intill honom, ryckte af pungen, kastade den i hafvet och kvad: Lnge jag lefde, lt gudarne rda, aldrig jag bar brunrda strumpor, aldrig om halsen en skinnpung hngde, diger af trolltyg -jag lefver ndock! Drefter summo de i land. Det var p Brses forne vn Tords inrdan, Stenar begick detta svek emot honom, p det att han mtte duka under i holmgngen. Nr det ebbade, vandrade Tord utmed fjrden. Han fann amuletten och gmde den. P den dag, som blifvit bestmd fr holmgngen, trdde Stenar och Tord ut ur boden. Den frre bar det svrd, som helte Skryme; det kunde aldrig f flck p sig och var i frigt utan vank. Hfdingen Olof pfgel frsg Brse med folk fr holmgngen. ljes plgade alltid Tord Arndisson hlla skld fr honom; men denna gng uteblef han. Kmparne mtte hvarandra p stridsplatsen. Brses skldsven r icke nmd. Kormak hll sklden fr morbrodern Stenar; Brse hade med sig den, som trollkvinnan Torveg sknkt honom. Tre skldar hade de hvar. Tv skldar hgg Brse med svrdet Hviting itu fr Stenar, men nr han ter svngde svrdet, hll Kormak upp den tredje sklden, s att det tog fste i dess jrnbeslag; raskt lyfte han sklden nnu hgre upp, och i blinken hgg Stenar med sitt svrd Skryme till Brse; det slog i randen p hans skld, slant ned i hans bakdel och hven sedan lngs lret ned i knvecket, s att det till sist fastnade i benet. D fll Brse, och Stenar ropade: Nu ro penningarne fr Kormak betalta! Brse sprang upp och gaf honom ett hugg: hans skld klfs och svrdsudden rkade honom i brstet. Men d strtade Tord fram och sttte Stenar ls ifrn Brse; hvarp han utbrast:Nu hafver jag gifvit dig betalning fr mina sners sveda och vrk. Drefter vardt Brse buren in i en bod, och hans sr frbundos. Nr Tord vnde hem till sin bod, kom Brse att se honom, och han kvad: D jag ungdomskrafter hade, stolt jag bland allt folket stod som en holmgngskmpe god; kmpe god, man tidigt sade.

15

Mina vnner -- s jag sagt mig -vilja se mig, fordom stark, ligga lik i Srby mark: det r allt, hvad lifvet bragt mig! Tord stannade och genmlte: Din dd vilja vi icke, men smlek unna vi dig denna gng. D kvad Brse ter: Mig ha svikit forne vnner, ingen stred invid min sida, gldjelst milt lif skall skrida; ut jag talar hvad jag knner. Svrt att trogne vnner finna; mngen ovn gaf jag luktan, n fr ingen br jag fruktan -sveksam vn m slikt besinna! Drefter vardt Brse frd hem till Srby, och han lg lnge med sina sr. Den gng, han bars till boden, sade Stenar till Kormak: Sport har du, Kormak, Skrymes bedrifter, fllt har den kcke kmparne tolf; nyss fr den blanka, blixtrande klingan Brse omsider segnade ned. Och min vilja r, att du nu lager Skryme som gfva, ty denna holmgng anser jag vara min sista. Sedan skildes de ssom vnner och drogo livar till sitt.

12
Stengrd frklarar sig skild frn Brse
Brses sr lktes sent. En gng voro mnge mn samlade hos honom. Bland dem var Tord. Det blef taladt om holmgngen och huru den aflupit. D kvad Brse, dr han lg: Starke Tord, du sg, jag bldde under ovns svrd, det tunga; sanning mste fram jag sjunga: honom, icke mig du stdde. S skall lif vet stads sig vnda: fr en smsak mnnen springa mot hvarann med dragen klinga, nu vr vnskap gtt till nda. D gick Tord bort tiil hans hvilolger och rckte honorm amuletten. Hans sr helade han sedan, och de blefvo ter goda vnner. Deras vnskap hll sig, s lnge de lefde. Efter allt det, som nu timat, fick Stengrd leda fr Brse och beslt att skiljas vid honom. D hon var redo till affrd, trdde hon fram till honom och sade:

16

Frst blef du kallad Skrck-Brse, sedan Holmgngs-Brse -- nu skall du sannerligen heta Rump-Brse. Hon frklarade sig skild ifrn honom. Sedan drog hon norrut hem till sina frnder. Sin broder Torkel tandagnisslare bad hon fara stad till Brse och af honom krfva ut allt hennes gods, hemgift och morgongfva. Hon ville ej, sade hon, ga honom till man, en vanrad krympling. Brodern tadlade henne icke fr hvad hon gjort, utan tog han sig denna frd.

13
Brse
Nr det varades, red Torkel tandagnisslare hn till Srby krfde af Brse Stengrds gods. Tung r min lott, svarade denne, fastn vi bda hafva knning draf: husfru har jag frlorat och du allt hennes gods hr, ty det skall icke lmnas uti D bjuder jag dig holmgng p Stridsholmen vid Tjaldans, utbrast Torkel. Sdant m synas dig en lapprisak, slik kmpe som du r, infll Brse, dock lofvar jag att mta dig. De infunno sig p holmen, och striden brjade. Nu hll Tord Arndisson sklden fr Brse; och en man vid namn Vale hll den fr Torkel. Nr tvenne skldar voro klufna, bjd Brse Torkel att taga en tredje. Brse hade ett lngt, skarpt svrd. Det svrd, du svnger, sade Torkel, r lngre n hvad lagen tillstdjer. Det skal strax hjlpas, svarade Brse och tog fram svrdet Hviting, grep det med bda hnder och gaf Torkel tandagnisslare ddshugget. D kvad han: Nu hafver Tndagnisslaren tystnat, trettio fre honom jag fllt. Rundt om i bygden ryktet m bra ord, som jag talar till eder nu: Aldrig jag mera mnde till Valhalls skinande salar snda en man, unnas mig ocks lderdomsdagar, dock jag till stordd duger vl n! Och strax utmanade skldsvennen Vale honom till tvekamp, men Tord Arndisson lade sig emellan, nr frsta huggen skulle skiftas. Han vnde sig till dem bda: Fr mngen skall det synas som en stor frlust, att tappre mn utan fog sl hvarandra ned. Jag tillbjuder mig att medla emellan er.

17

Bda gfvo sitt bifall, och Tord fortsatte: Freden tyckes mig, Vale, vara mst tryggad drmed, alt Brse fr Tordis, syster din, till kta. Det bringar dig heder. Brse samtyckte p det beting, att jorden Brckaland fljde ssom hemgift med kvinnan. Sedan lt han bygga en frskansning kring sin grd och bodde dr mnga r i frid och ro.

14
Torvald Tinten ktar Stengrd
En man hette Torvald. Han bodde norrut i Svinadalen, var stens son och kallades Tinten. Han var frmgen och skicklig i handtvrk; drtill var han skald, men med hans manlighet var det ej s vl bestldt. Mnga frnder gde han. Slkten benmdes Skidin-garne och hade icke stor lycka med sig. Torvald Tinten bad om Stengrds hand. Hon blef honom gifven enligt frndernas beslut och ingalunda emot sin egen vilja. Detta skedde samma sommar, hon fvergaf Brse. Kormak sporde dessa tidender, men han ltsade, som om han intet visste. Kort frut hade han frt sina varor ombord p ett skepp, ty han mnade fara utomlands tillsamman med sin broder Torgils. Tidigt en morgon begaf han sig emellertid ifrn skeppet. Han uppskte Stengrd, gaf sig i samtal med henne och bad henne sy sig en skjorta. Hon menade, att hans besk alls icke vore ndvndigt; hvarken hennes make Torvald eller hans frnder skulle tlmodigt lta det vara ohmnadt. D kvad Kormak: Stengrd, ej den tanken alls jag mktar lida, att du, stolta husfru, hvilar vid hans sida. Vet, frn mina lppar ljet uteblifvit, allt sen t den stackarn dig din fader gifvit. Stengrd svarade: Slikt rjer uppenbar fiendskap; och skall jag frtlja Torvald ditt hn. Sdant kan ingen man bra med jmnmod. D tertog Kormak: Grna du mig unne Skidingar att nida. Kvinna, kraft jag ger vrksam sng att smida: nida skall jag Torvald, s att stenar simma, bringa stens sner deras sista timma! Efter detta skildes de utan vnlighet; och Kormak red tillbaka till sitt skepp.

18

15
Kormak och Torgils p Hrnadstg
D brderna lagt ut frn landningsplatsen, dk en hval upp vid skeppet; Kormak slungade en plstaf i den, s att den sjnk i djupet. D tyckte man sig knna igen trollkvinnan Torvegs gon p hvalen. Den kom icke upp mera, men om Torveg spordes det, att hon lg ddssjuk, och r det en gngse sgen, att hon dtt af det spjutkastet. Sedan gfvo sig brderna till hafs, och de landade vid Norges kust. Vid denna tid var Hkon Adalstensfostre hr konung. De foro strax till honom, blefvo vl emottagna och stannade fver vintern hos honom, mycket aktade. Om sommaren drogo de ut p hrnadstg, och mnga voro de bedrifter, de utfrde. I flje med dem var en tysk vid namn Sigurd; med honom gingo de ofta upp i land och hrjade. S hnde det en dag, att bda brderna ensamme mtte elfva mn, som genast kastade sig fver dem; men fjden slutades s, att de fvervunno dem alla elfva; hvar-efter de vnde tillbaka till skeppen. Deras fljesmn, som trodde sig ha frlorat dem, blefvo glade, nr de sgo dem terkomma med seger och byte. P detta hrnadstg vunno Kormak och Torgils stort rykte. Nr sommaren gtt och vintern nalkades, beslto de att tillsamman med sine mn styra till Norge; och de seglade af. Det blef stark kld, och rimfrost lade sig p seglen; men aldrig brast dem under frden ngot i raskhet. Kormak kvad en visa: Se, isen, broder, p fjllen glnser, af rimfrost seglet nu styfnadt str; vi ned den kalla frn duken skake, igenom lemmarne klden slr. Jag ville, broder, att Torvald knde just samma kyla i denna stund, men lat han ligger invid den ljusa, den varma husfrun i ljuflig blund. Stndigt talar du om henne, broder, sade Torgils, och dock ville du icke hafva henne, nr detta gifte bjds dig. Det vllades, svarade Kormak, mera af onda vsens rdslag n af mitt vankelmod. De frdes nu hn mot ngra klippor, och med mycken fara refvade de seglen. Det hade varit godt, infll Kormak, om Torvald Tinten nu hade haft sig en plats hr bland oss. Torgils svarade leende: Troligast r det vl, att han har det bttre i dag n vi. Men detta r icke, som sig borde, sade Kormak. Kort drefter landade de vid Norge.

19

16
Anyo p hrnadstag hemkomst till Island
Medan de varit borta, hade hfdingeskifte hr skett. Konung Hkan var dd, och Harald grfll hade kommit i hans stlle. Brderna trdde i vnskaplig frbindelse med konungen. Han mottog dem vl. De drogo med honom till Irland och voro med om alla striderna dr. En gng, nr de gtt upp i land, kom en stor hr emot dem, och d de bda hrarne sttte samman, kvad Kormak: Mot vldig hrflock nu klinge skldar; jag br ej fruktan fr blodig dd; ty i mitt sinne bor nordlandskvinnan; dr vllar, broder, hon bitter nd. Aldrig rkar du i ngon vansklighet, broder, utan att hon, Stengrd, flyger dig i tankarne, utbrast Torgils. Ja, hittills har hon icke gtt ur mitt minne, sade Kormak. Det vardt ett stort slag, och konung Harald vann en hrlig seger. Hans folk jagade efter de flyende fienderna; och Kormak och Torgils hllo sig alltjmt vid hvarandras sida. P en gng vnde sig nio kmpar emot dem. D kvad Kormak: Hugge vi tvenne hrdade brder alla de nio rligen ned, medan den kvinna, mig har i hjrtat, sorgsen sig nrmar stymparens sng. Detta r oftast slutet p din visa, sade Torgils. Drefter stredo de en stund, till dess de nio kmparne fallit. Fr denna bedrift vunno de stort berm af konungen och drtill mngen annan hedersbevisning. Sedan fljde de stndigt konung Harald p hans hrfrder. Emellertid mrkte Torgils, att brodern alltjmt sof fga, och han sporde honom, hvadan detta kom sig. Och Kormak svarade: Vgen brusar; mktig klippa jmt den slr, och vid ars strnder skyhg brnning gr; s, nr jag vill slumra, sinnet smnlst vankar -vaknar jag, s vaknar hon i mina tankar. Jag kan sga dig, broder, tillade han, att jag vill segla hem till Island.

20

Mnga olyckor lura lngs din stig, broder, svarade Torgils, och icke vet jag nu, hvarthn detta br. S snart konungen fick sprja Kormaks hemlngtan, kallade han honom till sig och frestllde honom, huru oklok en dylik frd vore. Han afrdde honom drifrn, men det halp icke. Kormak gjorde sig redo alt fara. Vid utseglingen fingo de hrdt vder med vldig sjgng, s att segelstngen brast itu. D kvad Kormak: Nr det vildsint stormar i Solundarsundet, skeppsrn snder springer invid lmska grundet, br jag modet uppe; men han, Torvald, mister sitt, nr blott den dumbens gdselkrra brister. Nu p lugna grden fege husherrn gldes, hafshst, ej han rider, fuktig frd han rdes. Dessa vgor skulle skrck i honom stta -hvad han skulle darra infr dn som detta! D de kommit ut p hafvet, var. vdret alltjmt hrdt; och en gng, nr bljorna slogo fver skeppet, s att mnnen blefvo vta, kvad Kormak en visa: Tinten, veke skalden, aldrig sett en blja fver skepparns hufvud kalla skummet sklja; i sin husfrus armar hllre varm han trifves, ingen trefnad mera mig i vrlden gifves. De hade en mdosam fverfart och lade omsider till i Midfjrden, dr de kastade ankar nra stranden. D fingo de se en kvinna, som red vgen fram druppe i land. Kormak knde strax igen Stengrd. Han lt stta ut en bt och rodde i land. Raskt skaffade han sig en hst och red Stengrd till mtes. Nr de voro invid hvarandra, sprang han af hsten, lyfte henne ur sadeln och satte henne ned bredvid sig. Hstarne gingo ifrn dem. Och dagen led, och mrkret fll p. Nu r det tid, sade Stengrd, att vi leta efter vra hstar. Dem lta vi vara, genmlte Kormak. Han sg sig omkring, men ingenstdes fick han syn p hstarne. De hade slagit sig till ro nere vid en bck ej lngt frn stllet, dr de bda sutto. Nu skred natten fram, och de gfvo sig till att vandra, tills de kommo till en liten grd, dr man tog emot dem och gaf dem den frplgnad, de behfde. Om natten hvilade de p hvar sin sida om en brdvgg. Kormak kvad:

21

Skilda vi hvila, o kvinna! Rds jag, att det, det vreda, ej skall till sllhet oss leda, huru n sinnena brinna. Allt mste lyda dess vilja; ljufva, nr skola vi samman dela vrt bolster med gamman, nr skall alls intet oss skilja? Bttre hade det varit, sade Stengrd, att vi bgge aldrig mtt hvarandra. Kormak kvad: Hr i samma boning, jordens bsta skattl vi tillhopa slumre under gruflig natt: korpen ute skriar, ingen ro jag ger, gldjels jag trnar hr p ensligt lger. Tala icke om en sdan lapprisak, sade Stengrd. Kormak kvad: Frr skola tunga stenarne flyta ltt ssom korn fver vattnets yta, frr skola hrliga brgen stupa neder i hafvet, det vida och djupa, frr skall all jorden evrldligt frsvinna, innan hon fder din like, o kvinna, innan till lifvet din fgring kan vckas -n kan dig, unga, likvl jag ej lckas! Det dr r smicker. Ditt hn vill jag icke hafva fver mig, utbrast Stengrd. Kormak kvad ter: Fager drm har lnge lekt i skaldens hg: brst mot brst, du nra mig omsider lg; kring min hals jag knde dina mjuka armar; mnn ej fver skalden det sig frbarmar? Aldrig skall, sade Stengrd, slikt ske med min vilja, ty du har en gng s fvergifvit detta gifte, att fr dig finnes intet hopp mera. Sedan sofvo de natten ut. D Kormak om morgonen var frdig att bryta upp, gick han till Stengrd. Han tog af sin hand en gullring och ville gifva henne den. Men hon sade: Trollen tage dig hel och hllen -- s ock ditt gull!

22

D kvad Kormak: Ringen, jag bjd, hon frbannat, bad mig till trollen den sknka, sknaste gull, hon sett blnka -kunde, frhxad, ej annat. Torveg, den trollstarka, sjdat bort frn min lefnad all lycka: skalden fick Stengrd ej smycka, sllhet, som nalkats, hon hjdat. Kormak red bort, harmsen p Stengrd, men nnu mera p hennes make Torvald Tinten. Han red hem till Mel och stannade dr vintern fver. Kpmnnen, som varit p frd med honom, skaffade han kost och husrum ej lngt ifrn skeppen.

17
Nidvisan
En vinterdag red Kormak hn till Torvald Tintens grd i Svinadalen fr att trffa Stengrd. Han steg af hsten och trdde in i salen. Dr satt hon p gafvelbnken; och han slog sig ned bredvid henne. P lngbnken satt hennes make Torvald och vid honom Narve, om hvilken frut mera n en gng talats. Denne vnde sig till Torvald: Skall du alls icke hafva ngot att sga om Kormaks plats hrinne -skall sdant tlas? Slikt tager jag mig icke nr, svarade han; det r ingen skam, att de talas vid. I s fall r det illa stldt, tertog Narve. Kort drefter sammantrffade Torvald Tinten med sin broder Torvard, hvilken bodde norr ut i Fljot. Han omtalade fr honom Kormaks besk. Och du tycker dig kunna frdraga sdant? sade brodern. nnu r ingen skada skedd, svarade Torvald; dock fgnas jag ingalunda af hans besk. Jag skall rda bot fr dem, tertog Torvard, ifall du sjlf finner det fr vgsamt, ty detta r en skam fr oss alla. D Torvard nsta gng kom till Svinadalen, frmdde han, tillsamman med brodern och Narve, en landstrykare att fr penningar kvda en skndlig nidvisa i Stengrds nrvaro. Den gllde henne, och de sade, att Kormak diktat den. Hon vardt nu s vred p denne, att hon ej ens tlte att hra hans namn. Detta sporde Kormak, och han begaf sig strax till henne. Lnge skte han frgfves att f ett enda ord ur henne. Omsider kom dock det svaret fram, att hon var fr-trnad, emedan han diktat nid om henne -- nu Hge det hradet rundt! Kormak frklarade, att detta var en lgn. Mycket skulle du fr visso trta hrom, svarade Stengrd, ifall jag ej sjlf hrt det. Hvem kvad den nidvisan, s att du hrde den? sporde Kormak. Hon nmde mannen och tillade: Icke behfver du vnta ett ord af min mun mera, om detta r sant.

23

Kormak red drifrn och letade upp lsdrifvaren. Han tvangs att sga sanningen. D vardt Kormak vred. Han fann Narve, kastade sig fver honom och drap honom. Samma de hade han tillrnat Torvald Tinten, men denne sprang skamsen sin vg och gmde sig. Ngre mn kommo till och hjdade Kormak. Allt detta spordes rundt om i hradet, och fiendskapen mellan Kormak och brderna Torvald och Torvard vxte. Dessa voro mycket storordiga, och Kormaks vrede hll i sig.

18
Kormaks stridigheter med Torvald Tintens broder
Han bestmde stlle och stund samt lt sga, att han nu rnade hmnas det gamla nidet emot Skidingarne och all annan frolmpning. Kormak mottog utmaningen. Nr den bestmda dagen var inne, red han till valplatsen. Men hvarken Torvard eller ngon af hans mn syntes till. Han trffade en kvinna en grd drinvid. Hon hlsade honom, och de sporde hvarandra om nytt. Hvad r ditt rende hit? frgade hon; eller hvem vntar du hr? Kormak kvad en visa: Han, som stolt mig snde stridsbud norrifrn, ej till platsen kommit, stens fege son. Skrflarn br i brstet hjrteklump af lera; brodern, Stengrds make, br ej ens det mera! Drp sade han: Nu skar jag Torvard till tvekamp, ifall s r, att han kan sga sig besitta hjrta, och varde han hvar mans niding, om han icke kommer till valplatsen. Nu reste brderna sak emot Kormak fr nid. Hans frnder togo sig hans frsvar infr rtten. Sjlf frklarade han, att han alls icke ville framkomma med ngot frlikningsanbud, ty brderna voro vrde nid men ingen heder; och vore han frvisso ej oberedd att taga emot dem, blott de icke komme med svek. Torvard, sade han vidare, hade ej infunnit sig till holmgngen, d han utmanat honom, och drfr hade nidet af sig sjlft trffat honom och brodern. De hade frtjnt att lida sdant. Och han kvad: Nidingar, ej skrmmen I min tunga blid -skall fr nid jag svara, svarar jag med nid: er, I af sky vrde, skall det stdse brnna; tills i lnn jag mrdats, skolen I det knnal Det led nu fram till Hunavattens ting. Och bda parterna drogo dit. En dag mttes Torvard och Kormak. D sade den frre: Vi frnder hafva att lna dig fr fiendskap af hvarjehanda slag. Fr den skull bjuder jag dig holmgng hr p tinget.

24

Ar du nu bttre upplagd n frut? svarade Kormak; stndigt har du krupit undan. Icke dess mindre skall jag vga leken, tertog han; vi tla ej lngre den smlek, du bjuder oss. Jag lofvar, sade Kormak, att jag ej skall till detta mte lta vnta p mig. Han red sedan hem till Mel.

19
Holmgang - Kormak och Stengrd
Spkvinnan Tordis frn Spkvinnofjllet, om hvilken frut r taladt, var med p Hunavattens ting. Mnga menade, att dr hon var, var god hjlp att vnta. Torvard beskte henne och bad henne om bistnd emot Kormak. Och hon gjorde honom rustad till striden, ssom henne bst syntes. Kormak underrttade sin moder Dalla om den holmgng, som nu frestod. Hon sporde honom, om han hade ngra segertankar. Hvarfr icke? svarade han. Ssom du nu gr och str, sade modern, skall du ej vinna seger, ty Torvard lr icke hafva lust att slss, om icke trolldom r med i leken. Drfr tyckes det mig rd-ligast, att du sker upp Tordis spkvinna, ty hr kommer att kmpas med svek. Sdant behagar mig icke, svarade han. Han gick dock bort till Tordis och bad henne om hjlp. Du kommer vl sent, sade hon, ty nu bita icke vapen p Torvard; dock skall jag icke vgra dig min tjnst. Stanna hr i natt och prfva lyckan! Jag skall reda dig s vl till, att icke hller du sras af jrn. Kormak blef dr om hatten. Han vaknade, i det han knde en hand ltt trefva under tcket uppe vid hans hufvud. D han frgade, hvem dr var, smg sig ngon bort och frsvann ut igenom drren. Kormak for efter och sg, att det var Tordis. Hon stod d p det stlle, dr striden skulle utkmpas, och en gs stack fram under hennes kappa. Han sporde henne, hvad nu skulle ske. Hon satte gsen ned och sade: Hvarfr kan du icke hlla dig lugn? D gick han in och lade sig, men han hll sig vaken fr att se, hvad hon tog sig fr. Tre gnger kom hon tillbaka, och hvarje gng sg han hennes anstrngningar. Nr han sista gngen fljde ut efter henne, sg han, att hon slaktat tv gss och ltit blodet rinna samman i en bolle. Hon hll i den tredje gsen och rnade slakta ocks den. Hvarfr mdar du dig s dr, kra mor? sporde han. Det sannar sig, Kormak, svarade hon, att det icke r s ltt att gifva dig hjlp. Nu hade jag tnkt att frgra det onda de, som Torveg lagt p dig och Stengrd. I haden ftt hvarandra, ifall jag kommit att slakta den tredje gsen, utan att ngon vetat om det. P slikt tror jag icke, svarade Kormak och kvad en visa: Ln jag lt den leda kringen dock f, att ej Torvard mnde trolskt mig nedersl. Prydd med segeroffer sg i natt jag henne. Hvad skall ran rdda? Jo, de gssen tvenne!

25

De infunno sig p den bestmda valplatsen. Spkvinnan hll sig i ett hus drinvid. Torvard gaf henne nnu mera penningar, och han mottog trolldomsblotet. D utbrast Kormak: Tordis lyder onda vsen, trolldomsfull -aldrig tro den kvinna, annan sknkt sitt gull! Hesa vlvan vllar ofrd blott och vnda; fula, lmska hxan mig till svar skall stnda. Jag skall stlla allt s, att du likvl icke skadas, hviskade Tordis. Men Kormak skmde ut henne. Han sade henne, att hon blott frmdde gra ondt, och han tog i henne och ville draga henne ut i drren fr att f se hennes gon i solskenet. Men hans broder Torgils frbjd honom det. Sdant gagnade till intet, sade han. Nu infann sig p platsen fven Stengrd. D Kormak sg henne, kvad han: Har jag i tvenne holmgngar kmpat hftigt, du stolta Stengrd fr dig! Intet har mktat mana ur lifvet krlek, oss stndigt styrt till hvarann. Tvefaldt de hrda huggen ha fallit hjdlst i fjd, du fagra, fr dig. Nrmre du mnde mig n, din make tjusande stnda, krestan min! Drp drabbade Kormak och Torvard samman. Den frres svrd bet icke; och lnge skiftade de hugg, utan att svrden gfvo sr. Till sist gaf Kormak Torvard ett vldigt hugg i sidan, s alt det sjng, i honom och refbenen brcktes. Han var nu ej stridbar lngre, och mste han glda en ring i holmgngslsen. Drmed skildes de. Sedan hgg Kormak ned offertjuren. Han hade blifvit varm och tog hjlmen af hufvudet och kvad: Slog jag det tredje trffande slaget! Stengrd, ej lngre skalden frskjut! Sr icke bldde, svrd var frhxadt: offrade blodet dfvat dess gg.

26

Han torkade nu svetten af sig p fliken af Stengrds mantel och kvad ter: Blod frn mitt anlet ofta jag strukit flinkt p min mantels fladdrande flik, allt medan huggen vxlades heta. D var ock sorgsen tanke hos dig. Lt nu dr hemma huslige maken styra och stlla stndigt allen! Kraste, lyft mig upp ur bekymren, dit du frsnkt din rrige skald. Nu bad Kormak henne, att hon mtte flja honom; men hon svarade, att ocks hon hade nog med att styra och stlla fr tjnstfolket drhemma. Drmed skildes de, och bda voro de missbeltna. Torvard kom sig sent. S snart han emellertid kunde st p ftterna, for han till spkvinnan Tordis och frgade henne, hvilket bsta lkemedlet vore. Ej lngt hrifrn ligger en hg, sade hon, hvari alfer bo. Den tjur, som Kormak drap strax efter holmgngen, skall du skaffa dig. Dess blod skall du stnka fver hgen, men af kttet skall du tillreda ett gstabud fr alferna. D skall det varda bttre med dig. Sedan snde han bud till Kormak, att han nskade kpa tjuren. Denne svarade, att han ej ville vgra honom handeln, ifall han finge fr djuret en ring, som Stengrd gde. Kormak fick ringen, och den dda tjuren frdes bort. Man fljde sedan noga Tordis freskrift. Till mnnen, som Torvard sndt, kvad Kormak en visa: Nr I fram den offertjuren frt till grden, spr den kvinna, som mig all sin krlek sknkte: hvar r nu min ring att finna? Hg skall hennes klagan ljuda, handen knyter hon i vrede: svarte svennen br klenoden, skalden, gmunds son, den lede! Det gick, som Kormak frmodat. Stengrd blef mycket harmsen fver att man gjort sig af med hennes ring.

20

27

Ater tvekamp
Sedan tillfrisknade Torvard hastigt. D han knde sig rask, red han bort till Mel och bjd Kormak ter en holmgng. Det drjer ngot, innan du ledsnar vid slikt, sade denne; jag skall komma. Torvard for som frr till Tordis. Men Kormak skte ej lngre hennes hjlp. S stodo de ter emot hvarandra p valplatsen. Spkvinnan hade dfvat Kormaks svrd, s att det icke bet. Och likvl gaf han motstndaren ett s starkt hugg i axeln, att benet brts af och armen blef obrukbar. Nu mste Torvard betala en ny ring i holmgngslsen. Enligt plgsed hgg Kormak sedan ner en offertjur, i det han sade: I vanskligt lge befinna vi oss, d vi ndgas tla svl ofrrtt af eder som trolldom af Tordis, hxan. Mycket gramse p hvarandra, vnde de sedan hem bgge.

21
Kormak og Stengrd i Norge
Nr vren kom, gingo de frmmande kpmnnen ombord fr att segla bort. Och brderna Kormak och Torgils beslto att gra dem flje med sitt eget skepp, som sttt fver vintern frtjdt i Rutafjrden. Nr de voro segelfrdiga, gjorde Kormak ett besk hos Stengrd. Han gaf henne i all ro tv kyssar, innan de skildes. Men hrmed ville Torvald Tinten icke njas. Bgges vnner trdde emellertid medlande emellan; och skulle Kormak gifva bter. Han frgade, hur mycket de begrde, och brdren Torvard infll: Just de tv ringar, som jag frlorat i holmgng. D kvad Kormak: Tvenne kyssar -- tvenne ringar! Dyrt att vara krleksfull! Famntag af min egen Stengrd gldas skall med gull. Fr tv ljudeliga kyssar ingen mera gifvit! Mycket fridsam lskogsgamman har mig kostbar blifvit. D han kommit till skeppet, kvad han en ny visa: Frrn frn land vi stfven utt hafvet vnda, vill dit bort till dalen jag en visa snda: Kvinna, som dr dvljes, hre alla orden: mera kr n lifvet r du skalden vorden! De seglade fver till Norge och begfvo sig till konung Harald grflls hird, dr de togos emot vl. Om Stengrd berttas det, att hon bad sin make Torvald Tinten, att ocks de mtte gra en utlandsfrd. Han fann det ej rdligt, men kunde dock ej afsl hennes bn. Snart voro de ombord p sitt skepp och kommo fver hafvet. D de skulle landa vid norska kusten, satte vikingar efter dem och ville plundra dem och taga Stengrd bort med sig. Men Kormak fick sprja detta och gick genast till sjs. Han kom och gaf Stengrd och hennes make s god hjlp, att de ej frlorade ngot af sitt gods. Sedan foro fven

28

de till konungens hird. En dag, d Kormak gick fver gatan, fick han se Stengrd, dr hon satt inne i en frustuga. Han trdde strax dit in, satte sig bredvid henne och var sprksam. Fyra kyssar gaf han henne. Delta blef Torvald Tinten varse, och han drog sitt svrd. Men d sprungo ngra kvinnor fram och hjdade honom. Sedan sndes bud efter konung Harald. D han kommit tillstdes, sade han: Svrt r det att hlla osmjan borta ifrn eder bgge. Men fred skall jag likvl stifta nu. Detta hade de intet emot, och konungen fortsatte: Den ena kyssen skall vara fr den hjlp, Kormak gaf eder vid landningen, den andra fr det han hr uppvaktat Stengrd; men fr de bgge andra skall han bta tv ren i gull. D kvad Kormak samma visa, som frut r nedskrifven: Tvenne kyssar -- tvenne ringar! Dyrt att vara krleksfull! Famntag af min egen Stengrd gldas skall med gull. Fr s ljudeliga kyssar ingen mera gifvit. Mycket fridsam lskogsgamman har mig kostbar blifvit. D Kormak en annan dag gick fram p gatan, sg han nyo Stengrd. Han gick hn till henne och bad henne flja sig. Nr hon icke det ville, tog han tag i henne. Hon ropade p hjlp. Konungen, som var i nrheten, skyndade fram. Han fann detta beteende underligt, tog henne ifrn honom och tilltalade honom ovnligt. Konung Harald vardt vred; men Kormak stannade dock kvar vid hirden. Snart vann han ter konungens ynnest, och allt var sedan lugnt under vintern.

22
Frd till Bjarmaland
Nsta vr var konung Harald med en stor flotta ute p tg till Bjarmaland. Under denna frd var Kormak skeppshfding; och Torvald Tinten var det fvens. Flere skeppshfdingar ro icke nmda. D do seglade fram i ett sund helt nra hvarandra, tog Kormak rorpinnen och dref den i Torvalds ra, s att han sansls segnade ned ifrn styret. Men Kormaks skepp kom ur kosan, nr det miste rorpinnen. Stengrd, som satt bredvid sin make Torvald, grep i rodret och styrde skeppet hn emot bredsidan af Kormaks. D denne sg det, kvad han: Storslagne maken satt vid din sida -tppte hans ra hftigt jag till! Mer ej din stmma mktar han hra, slogs han af skra slaget i dck. Stengrd, du stolta, hit du ej styre, farlig att nalkas skalden r nu. Hurtiga kvinna,

29

hjda ditt hgmod, icke det hlle skeppet hitt! Men hon styrde p, och Kormaks skepp kantrade. Allt manskapet brgades dock strax, enr mycket folk befann sig i nrheten. Torvald kom snart till sans igen och seglade ter sin led framt. Sedan erbjd konungen sig att medla emellan dem, och bda gfvo de hrtill sitt bifall. Han lt det slag, Torvald ftt, g jmt upp mot det omak, som vllats Kormak. Om aftonen gingo de i land, och snart sutto konungen och alle hans mn vid mltiden. Ytterst vid tltdrren satt Kormak och drack tvemn-nings med Stengrd. Medan han hll p hrmed, stal en man p spe bort spnnet ur hans mantel, som han lagt ifrn sig; och han saknade det, nr han ter skulle taga manteln. Strax sprang han upp och for med sitt spjut efter mannen. Han slungade spjutet, men det trffade ej. D kvad han: Frn min mantel mannen skna spnnet tog, medan jag med smrta husfrun drack och log. Drpligt skaft har spjutet, kunde stenar splittra; dock du ser drborta det i mossen glittra! Drefter drogo de till Bjarmaland och sedan ter till Norge.

23
Kormak och Stengrd skiljas
Samman med Stengrd lmnade Torvald Tinten p sittskepp Norge. Han rnade sig till Danmark. Kort efter seglade brderna Kormak och Torgils samma vg fram och kommo sent en afton till Brnnarna utanfr n Hisingen. Dr sgo de Torvalds skepp ligga. Sjlf var han ombord med ngre af sina mn. Allt deras gods hade vikingar rnat ifrn dem; och Stengrd hade de frt bort med sig. Deras hfding hette Torsten, son af smund skesida, hvilken en gng haft stora strider med Kormaks fader gmund. D Kormak och Torvald Tinten trffade hvarandra, sporde den frre, om det p ngot stt gtt dem illa. Ja, det har visst icke gtt oss som allra bst, svarade han. Hvad har hndt? r Stengrd borta? Borta r Stengrd och allt vrt gods. Hvi sken I ej att f det ter? Vi ro icke starke nog. Sger du dig vara s medtagen! Ja, icke frsl vra krafter till ett slag med smunds-sonen Torsten; men om du sjlf har styrka nog, s gr ett frsk! Ja, fara skall jag, slt Kormak. Om natten stego de bda brderna ombord i en bt och rodde hn till vikingaskeppen. De gingo upp p hf-dingen Torstens skepp. Stengrd satt dr i lyftingen. Hon var redan vigd till husfru t en af hrmnnen. De fleste af dessa voro emellertid uppe p land och vrmde sig vid eldarne. Kormak utsporde nu skeppskockarne om allt hvad han ville veta; och de sade honom det. Sedan gingo brderna p landgngsbryggan upp i lyftingen. Hr grep Torgils brudgummen och drog honom hn till skeppsbordet, dr Kormak drap honom. Torgils sprang d i sjn med Stengrd och sam i land. D Kormak, som strtat sig efter, var nra stranden, slingrade sig lar kring hans armar och ben, s att han var nra att sjunka. D han gjort sig fri, kvad han:

30

Jag sam i hafvet, men dammens stormn mig fverfllo helt lmskt och brdt. Om desse hjltar mig gifvit dden, i Odens salar ej frjd jag ftt. Han sam i land och frde sedan Stengrd till hennes make Torvald. Denne bad henne nu, att hon mtte g ombord med Kormak och flja honom; ty kckt hade han bragt henne tillbaka. Kormak sjlf var mycket med hrom, men Stengrd svarade, att hon icke ville frndra sin lott. D utbrast Kormak: Nej, den lyckan r mig icke frunnad, ty onda vsen hafva tidigt stllt sig i dess vg. Och han kvad: Intet du mera mnde mig sknka -ej ens en tanke, rlig och god! Fga du mktar make att vlja, lgg dig att sofva stt hos din man! Jmmerlig vekling vinne din krlek: nu r du honom nrmre n mig! Visa, jag kvder, kval hon dig gifve, vare hon diktad, vnner, fr er! Han bad Stengrd flja sin husbonde.

24
Kormaks dd
Drefter vnde Kormak och Torgils tillbaka till Norge, men Torvald Tinten drog med Stengrd upp till Island. Snart hrjade brderna i Irland, Bretland, England och Skotland; och de vordo vida frjdade mn. De stormade frst det fste, som heter Skardaborg, innan de med en ansenlig hr hastade upp i Skotland och utfrde dr mnga storvrk. Ingen i den hren var Kormaks jmlike i styrka och mod. En gng, d de hrjat, satte Kormak ensam efter den flyende fienden, medan hans folk dragit sig ned till skeppen. D kom den rese, till hvilken skottarne plgade offra, ut ur en skog emot honom; och en hrd brottningskamp tog vid. Kormak var svagast, ty resens kraft var frstrkt med trolldom. D sg Kormak p sitt svrd Skryme; det hade glidit ut ur slidan. Han strckte sig fram efter det och gaf resen ddshugget; men i detsamma tryckte denne sina hnder s fast i Kormaks sidor, att hans refben brcktes. Han fll, och resen strtade dd fver honom, s att han icke frmdde stiga upp. Emellertid voro hans mn ute och letade efter honom. Han fanns och frdes ombord p skeppet. Dr kvad han:

31

Nyss med skottars hge rese vldigt nappatag jag tog; annat var det, nr hon, Stengrd, lena armar kring mig slog. Farlig hjlp jag fick af Skryme; ljes jag fr jttens svrd fallit sjlf -- och glad hos Oden l jag druckit, Valhall vrd! Sedan eftersg man Kormaks sr: alla refbenen voro brutna. Han frklarade, att inga lkemedel hulpe, och lg s ngon tid i sina sr. Hans mn srjde mycket fver att han farit s ovarsamt fram. Han kvad: Kvinna, som mitt sinne vrmde! Vet, som frjdad kmpe jag svor, att svrdet skulle skydda mig mot strdds skam en dag. Nu -- ej ens fr den jag rdes; mnge lida sjukdoms nd. Hufvud, hjrta, som du vrmde, rras snart af iskall dd. Och ter kvad han: Ej din man, du vana, lyfte svrdprydd hand stolt som jag en morgon nyss p Skotlands strand. Kring mitt hufvud hrdes svngda klingors sus; korpen brynte nbben rd vid blixtars ljus. D det brjade att lida med honom, kvad han sin sista visa: Jag p mngen valplats drog svrd, som flg i kmpens panna; djupa, rda sr jag slog, hvilkas blod ej kunde stanna. Mngen hjlte lt sitt lif, nr mitt svrd gtt ur sin slida; sjlf jag mste strdd bida .... Stengrd, du mitt hjrtas vif! Sedan sade han, att han fverlt sin broder Torgils allt godset och folket; honom unnade han mst gldjen draf. Drp dog Kormak. Och Torgils blef hfding fver hren och lg lnge ute i viking. Hr lyktas denna saga.

32