Den enskildes form

Horace Engdahl
Tidskrift.nu den 27 juni 2003.
Hmtad den 13 september 2007 frn: http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=653.

Det vcker frvning nr Harold Bloom i sina bcker om ngesten fr inflytande i litteraturen
kallar Freud "en stark poet". Vi r sedan lnge vana att betrakta psykoanalysens fader som en
avgrande faktor i 1900-talets kulturhistoria, men mindre vana att frestlla oss honom som
en sknlitterr frfattare. nd r det uppenbart att han utvade tminstone en av de litterra
genrerna med slende briljans, nmligen essn. Sigmund Freuds framgng i den intellektuella
vrlden skall inte bara tillskrivas dragningskraftens hos hans ider, utan beror lika mycket p
att han var en av den moderna tidens frmsta essister. Kanske var han ven, i sina fallstudier,
en betydande romanfrfattare - saken skulle frtjna en frdomsfri granskning.
Vad som gr Freuds bsta texter till ngot mera n utredningar av en terapeutisk specialist r
hans frmga att lyssna p sig sjlv. Hans tnkande liknar d ett inre samtal, dr han
frhandlar med sina egna vertygelser. Snarare n att serveras en frdig teori, tycker sig
lsaren ta del av forskarens berttelse om sitt behov av klarhet.
Vi mter denna sida hos Freud redan i Studien ber Hysterie, till exempel p det stlle dr han
redogr fr varfr han slutade hypnotisera sina patienter. Han misslyckades nmligen alltfr
ofta. Det gjorde honom till slut enerverad att hra patienterna sga: "Men herr doktor, jag
sover ju inte!" Om Freud hade varit lika skicklig p hypnos som Bernheim, hade vi kanske
aldrig ftt ngon psykoanalys. Hjlpt p traven av sin ofrmga, och inspirerad av frsk han
erinrade sig frn Bernheims klinik, vergav han somnambulismens metod. "Jag beslt mig fr
att utg frn frutsttningen att mina patienter visste allt som var av sjukdomsalstrande
betydelse, och att det bara handlade om att frm dem till att meddela sig. Nr jag allts
kommit till en punkt, dr jag som svar p frgan: Sedan hur lnge har ni dessa symptom?
eller Vad beror detta p? fick svaret: Det vet jag verkligen inte, s gjorde jag p fljande
stt: jag lade min hand p den sjukes panna eller tog hans huvud mellan mina hnder och
sade: Ni skall komma p det nr jag trycker med handen. I det gonblick d jag slutar att
trycka kommer ni att se ngot eller ngot kommer farande genom huvudet p er, och det skall
ni hlla fast. Det r vad vi letar efter. - N, vad sg ni eller vad kom ni p?" (Breuer & Freud
1895:168)
Freud beskriver ppenhjrtigt sin frvning ver att detta enkla grepp visade sig
framgngsrikt. Hans frmga att vara den roade iakttagaren av sina vetenskapliga
anstrngningar r en avgrande tillgng fr honom som frfattare, och kan knappast ha varit
till nackdel fr arbetet med patienterna.
Freuds mogna essstil lter sig studeras i hans bermda artikel om det kusliga, "Das
Unheimliche", publicerad 1919 i tidskriften Imago, sedermera omtryckt i tolfte bandet av hans
samlade skrifter.
Kan man sga att Freud framstller ngon teori i denna text? Onekligen fr han p tal ngra
av de grundlggande begreppen i sitt analytiska system: kastration, ddsdrift, narcissism och
s vidare. Men frgan r vilken funktion de har i hans artikel. Fogas de samman till en
vetenskaplig modell? Ger de en metod fr analysen av det kusliga?
En sak kan man genast lra sig av Freuds exempel. En essfrfattare skall inte g ut fr hrt.

Likt en diplomat som frhandlar ur ett styrkelge, kan han vnta med att skrpa tonen. Freud
r i detta avseende, som i mnga andra, en genrens mstare. Hans tillvgagngsstt i essn om
det kusliga verkar till en brjan nrmast frstrtt. Han inleder med att sl i gamla lexika efter
betydelsen av orden heimlich och unheimlich. Sida efter sida frdjupar han sig i etymologin
fr dessa ord, och nr han till slut vergr till att citera filosofen Schelling, undrar lsaren om
han alldeles har tappat riktningen. Men just d gr han ett fynd. Det kusliga r, om vi skall lita
p sprkets kollektiva visdom, ngot som alla knner till, men som borde ha frblivit hemligt.
Nr denna filologiska ouvertyr r verstkad, vljer Freud att spela empiriker en stund. Han
frtecknar sdana situationer som brukar f hret att resa sig p folk. Han tar ven hjlp av det
vetenskapliga samhllet. Kollegan Jentsch hade i en avhandling framstllt tesen, att kuslighet
beror p intellektuell oskerhet, till exempel att man inte kan avgra om en varelse r levande
eller dd.
Freud finner lsningen otillrcklig, men lter sig inspireras av den. Under inverkan av Jentsch
avhandling vergr han till litterr analys. Det r nrmare bestmt en lsning av E.T.A.
Hoffmanns berttelse Der Sandman. I motsats till Jentsch anser Freud att det inte r
automaten, den nst intill livslevande dockan Olimpia, som r det kusliga i texten. Nej, det r
Sandgubben, ett slags Jon Blundfigur, som fr gonen att hoppa ur huvudet p sm barn om
de inte vill sova. Berttelsens huvudperson, studenten Nathanael, har tagit intryck av sin
ammas sagor. Men Freud finner skrckens egentliga rot i ett djupare psykiskt skikt. Med
hnvisning till erfarenheter frn sin praktik, introduderar han ngra stdjande hypoteser: att
det skulle finnas ett utbytesfrhllande mellan ga och manligt knsorgan i drmmar och
fantasier, och att kastrationskomplexet r en avgrande faktor i sjlslivet. Slutsatsen blir att
Nathanaels rdsla fr att mista gonen r lika med kastrationsngest, och att detta frklarar
hndelsefrloppet i Der Sandmann.
I Nathanaels omedvetna har Sandgubben ftt erstta det lilla barnets fantasibild av den
fruktade kastrerande fadern (som inte skall frvxlas med vardagslivets hyggliga pappa).
Sandgubben tar gestalt fr honom i en mystisk person, som brukar beska frldrarna, en viss
Dr. Coppelius, som s smningom blir orsak till faderns dd. Fljden r en splittrad fadersbild
hos Nathanael. nskan om den onde faderns dd uttrycks med den godes dd fr den ondes
hand, menar Freud, som vid det laget tycks ha glmt att han har att gra med en litterr text,
och skriver som om han vore studenten Nathanaels analytiker. Han ppekar vidare att paret
fadern/Coppelius upprepas lngre fram i berttelsen som Spalanzani/Coppola, en mekaniker
och en glasgonfrsljare, som tillsammans har skapat den mrkliga dockan Olimpia, i vilken
Nathanael frlskar sig. Freud betecknar Olimpia som en materialisering av Nathanaels
feminina attityd till sin far under barndomsren. Hans krlek till dockan skulle slunda vara
ren och skr narcissism.
Voila! Fallet r lst! Doktorn putsar beltet glasgonen.
Men essn slutar inte dr. I stllet brjar Freud ovntat resonera som en antropolog. Det
handlar om dubbelgngarfenomenet. Han framkastar att frestllningen om dubbelgngare i
arkaisk tid var ett skydd mot ddsskrcken. Den andre skulle verleva om jag sjlv dog. I den
moderna kulturen fr motsvarande uppdelning enligt Freud karaktren av en splittring av jaget
och verjaget.
Han slpper denna trd och hittar en ny. Och nu blir han personlig. Han framhver
kusligheten hos vissa upprepningsfenomen. Han berttar om hur han vid ett besk i en

italiensk stad tre gnger av misstag rkade in p de prosituerades gata. Han ger exempel p
det kusliga i slumpartade upprepningar av tal eller namn. Knslan av obehag beror enligt hans
frmenande p att man pminns om driftsimpulsernas upprepningstvng. P denna punkt
frutstter resonemanget egentligen resultat som Freud nnu inte hade publicerat, nmligen
beskrivningen av ddsdriften i Bortom lustprincipen.
Han fortstter att ska i frrdet av borttrngda attityder. Intrycket av medvetandets allmakt r
till exempel kusligt: att vi kan styra omgivningen direkt genom vra tankar. Det innebr
nmligen ett terfall i frbjuden animism. Vi knner obehag nr det arkaiska tnkande vi
mdosamt befriat oss ifrn bekrftas av hndelser i vr nrhet.
Antropologen Freud gr frnyad entr fr att diskutera instllningen till de dda i primitiva
samhllen. Han jmfr med episoder ur sina patientjournaler. Han refererar en tidningsartikel
om vanfrestllningar om krokodiler i ett hus i England. Han terger en upplevelse han hade
p ett nattg, nr han sg sin egen spegelbild utan att frst att det var han sjlv: hur otrevlig
han tyckte frmlingen sg ut som verkade stiga in i kupn, en riktigt osympatisk gammal
herre. Han avrundar sedan sin ess med att tolka ytterligare ngra exempel p kuslighet ur
vrldslitteraturen.
Efter att ha fljt denna vindlande vg genom mnet, mste vi konstatera att essformen fr
Freud r mera n ett framstllningsstt. Den r sjlva forskningsredskapet. Max Bense gav i
"ber den Essay und seine Prosa" en ofta citerad beskrivning av essns mentala koreografi,
som stmmer vl med Freuds praktik. "Essistiskt skriver den som skriver experimenterande,
som allts vrider och vnder p sitt freml, frgar ut det, trevar ver det, rotar i det,
reflekterar igenom det, nrmar sig det frn olika hll och stter samman fr sin inre blick vad
som framtrder hos fremlet under de betingelser som skrivandet skapar" (Bense 1947:418).
De sista orden r inte minst viktiga. Den "prvning" av mnet som formen innebr, ger rum i
skrivakten. (Montaignes "essai" verstts bttre med "prvning" n med "frsk".) Fr sin
granskning av vetandets termer tar essn i ansprk en intelligens som r mera n rent kognitiv:
stilens obarmhrtiga ga.
Essn simmar uppstrms i kunskapsprocessen. Nr vetenskapsmannen strvar efter att
frvandla bilderna till modeller, nr han rensar bort de metaforer som inte duger att
konverteras till entydiga begrepp, gr essisten motsatt vg och lockar fram teoriernas dolda
metaforik. Hri skall man inte se en nskan att stadkomma en "konstnrlig" text. ven om
ett visst slags essister ger efter fr lockelsen till sknskrift, grundar sig essns
misstnksamhet mot det teoretiska sprket inte p litterr ffnga utan p den riktiga
frnimmelsen av att st utanfr den gemenskap som uttrycker sig i allmnt vedertagna
facktermer. Fr essisten r de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vgrar att
lystra till, eftersom han rivit av sig gradbeteckningarna. S snart man ser en skribent stlla sig
i givakt fr en teoretisk term, som om den hade en hgre auktoritet n underskningen sjlv,
mste man rkna bort honom frn essisternas skara. Ess r insubordination.
I "Das Unheimliche" vertygar oss Freud om att frgan om det kusligas vsen r betydligt
mera omfattande n vi hade anat, att den r svrfngad ven med hans egna begreppsliga
utrustning. Det r oskert om vi skall sga att han lser det problem han stllt sig. Vad han ger
r inte en avslutad teori utan ett flt fr eftertanke. Vi grs uppmrksamma p fenomen, som
vi annars inte skulle ha brytt oss om eller i varje fall inte skulle ha frbundit med varandra.
Freuds ess fr en sregen auktoritet av att den spelar med ppna kort. Han vgar visa var han

inte kommer vidare. Han skms inte fr att lmna viktiga ting outredda, nr hans vetande inte
rcker till. Aldrig r Freud s intressant som nr han redogr fr sina tvivel och ndrade
bedmningar. Tyvrr har den intellektuella essn idag i mnga fall vergivit denna ppna
hllning och lagt sig till med en hrt polerad briljans, effektiv som konkurrensmedel p
prestigens marknad men farlig fr genrens hlsa.
Den essistiska hllningen innebr en distans till de egna begreppen - ett terhllet missnje
med dem, en smula genans ver att behva bruka dem. En sdan ironi str i strid med de
villkor som rder i mediernas offentlighet. "Vad r grejen?" frgar redaktren nr
medarbetaren kommer med sin text. I det moderna kommunikationssamhllet r den idealiska
texten en utfrligare version av ingressen som i sin tur r en utfrligare form av rubriken.
Denna journalistiska frstrkningsteknik r den exakta motsatsen till det essistiska
arbetssttet.
Essn r en kvarleva frn lantjunkarnas vrld, den sista terstoden av en urgammal
samtalskultur, som fick sin ddskyss nr planeringskalendern blev var mans och kvinnas
egendom. I databasernas och tvminutersinslagens epok gr essn ett lika egendomligt intryck
som en hstdragen kaross. Texter som inte gr att sammanfatta! Det r den sista tillflyktsorten
fr en lderdomlig, tidsdande, personbunden och svrverfrbar meningsstruktur, som br
det ringaktade namnet kunskap.
Freuds skrivstt i texter som "Das Unheimliche" kunde dessvrre inte frhindra, att hans ider
frvandlades till en dogmatisk pseudovetenskap. Maurice Blanchot uppreser sig i sina
reflektioner ver psykoanalysen i Lentretiens infini mot detta svek mot Freuds
grundlggande upptckt, det frlsande samtalet (Blanchot 1969:343-354). Men kanske var
Freud i sin egenskap av skolbildare inte oskyldig till att hans texter frvandlades frn
blasfemiska tankeexperiment till heliga urkunder.
nd tror jag att Blanchot, nr han insisterar p samtalssituationen som psykoanalysens
sanning, r trogen frfattaren Freud, och att han som essist knner sig tillhra samma slkte.
Blanchots texter lter sig ofta lsas som ett samtal mellan tv rster, som ligger mycket nra
varandra och tycks stdja varandra, tills man mrker hur skillnaden mellan deras stt att
formulera en och samma sanning i sjlva verkets relativerar den eller rentav raserar den.
Blanchot har ett egenartat stt att frndra pstenden genom att upprepa dem med en ngot
frndrad betoning. Det r svrt att peka ut de stllen i hans esser dr "insikten" skulle
deklarera sig. Det skrivna bestr snarare av ett givande och tertagande av mjligheter, utan
ngon definitiv slutpunkt.
Blanchot bde tror och inte tror p lyssnandets kraft i dialogen mellan analytiker och
analysand, eller rttare sagt: han uppfattar hoppet om tillfrisknande och sanning som ett
begrnsat och kanske naivt motiv i frhllande till den sprkliga verklighet som lggs i dagen
nr patienten talar. Det frigrande ingreppet frn analytikern sida betraktar han som ett
specialfall i en verksamhet som fr sin prgel av upprepningstvngets nakna framtrdande i
ett tal utan brjan eller slut (patientens ndlsa babbel). Hr som p mnga andra stllen hos
Blanchot anar man hur betydelsefull Freuds teori om ddsdriften varit fr honom. Den
frsvagar tron p den unika och befriande upplevelsen och vidgar scenen till att omfatta ngot
mera n den talandes mte med den andre, nmligen mtet med det andra, det oknda. Om
Blanchot tycker sig urskilja varats rst r det inte i de sanna ord som den talande ngon gng
lyckas sga sig sjlv tack vare nrvaron av en klok lyssnare, utan i det som finns bakom dem
bda, det tomma talets ondliga fortspinning.

Det r "la parole incessante", det som saknar individuell avsndare eller mottagare. Nr en
frfattare uppsker skrivandets ensamhet, avstr han enligt Blanchot frn direkta och
personliga utsagor och verlmnar sig t detta stigande och fallande mummel utan grnser.
Men essisten - sdan Blanchot sjlv har varit i en rad inflytelserika bcker frn Faux pas till
Foucault tel que je limagine - hejdar sig med ndvndighet gonblicket innan han skulle ha
verlmnat sig t litteraturens anonyma kraft. Han fortstter, ppet eller frdolt, att sga "jag".
Lika mycket som essisten skiljer sig frn den institutionella vetenskapens utvare, skiljer han
sig frn den frfattare som bara har sprket till sitt objekt. Han lyssnar till sorlet frn
litteraturens stmmor, men avstr inte frn ett personligt och viljemssigt tal. Snarare njuter
han av mngfalden av mjliga roller och rster, som alla r delar av hans individuella
rikedom, liksom Freud gr d han gng p gng byter skepnad som frfattare till "Das
Unheimliche". Drav den stmpel av klassisk kultur som outplnligt hftar vid essistiska
texter, hur oklassiska de n m vara till sin syftning.
Essn r den enskildes form. Att skriva den r att ntligen f samtala utan att bli strd av de
andra. Essns eufori r av samma art som den lttnad man knner nr man lmnar ett sllskap,
hur angenmt det n har varit. ntligen ensam!
Tidigare tryckt i dansk versttning i tidskriften Passage nr 28/29, 1998. Texten r en
vidareutveckling av en ess publicerad i Divan nr 4, 1992 under rubriken "Samtalets stil".
RERERENSER
Bense, M. (1947): ber den Essay und seine Prosa. Merkur I.
Blanchot, M. (1969): La parole analytique. Lentretiens infini.
Breuer, J. & Freud, S. (1895): Studien ber Hysterie. Gesammelte Werke I.