"Vad r det fr mening med allt det hr", undrar Nina nr dden

pltsligt trnger sig p. Sydsvenskan publicerar hr Alice Munros

novell "Trst" frn boken "Krlek, vnskap, hat" i sin helhet.
Den eftermiddagen hade Nina varit och spelat tennis p skolans bana. Sedan Lewis slutade arbeta
p skolan hade hon ett tag bojkottat banan, men nu hade det gtt nstan ett r, och hennes
vninna Margaret ocks pensionerad lrare, fast hon till skillnad frn Lewis hade blivit
avtackad p traditionellt stt hade vertalat henne att spela dr igen.
"Man fr se till att komma ut medan man kan."
Margaret hade redan slutat nr det brjade bli jobbigt fr Lewis. Hon hade skrivit frn Skottland
och frsvarat honom. Men hon var en mnniska med stor vnskapskrets och vidstrckta
sympatier, ppen och frstende, och drfr fick brevet kanske inte s stor genomslags- kraft.
Margarets goda hjrta frnekade sig inte.
"Hur mr Lewis?" frgade hon nr Nina krde henne hem den eftermiddagen.
Nina sa: "Han tar en dag i taget."
Solen var redan nra att g ner ver sjn. Ngra trd som nnu hade lven kvar flammade i guld,
men eftermiddagens sommarvrme var borta. Buskarna framfr Margarets hus var alla insvepta i
sckvv, som mumier.
Den hr stunden p dagen pminde Nina om promenaderna hon och Lewis alltid tagit efter
skolan och fre middagen. Promenader p vgar utanfr stan och utmed gamla jrnvgsvallar,
med ndvndighet kortare allteftersom dagarna mrknade. Men fulla av alla de uttalade eller
outtalade observationer som hon hade lrt sig gra eller tagit till sig genom Lewis. Skalbaggar,
larver, sniglar, mossor, ogrs i diket och snrskuggor ver grset, djurspr, olvon, tranbr olika
iakttagelser som vxlade frn dag till dag. Och fr varje dag som gick nnu ett steg mot vinter,
mot ett kargare landskap, vissnande.
Huset Nina och Lewis bodde i var byggt p 1840-talet och lg enligt den tidens sed alldeles intill
vgen. Om man befann sig i vardagsrummet eller i matsalen hrde man inte bara steg utan ocks
samtal utanfr. Nina var sker p att Lewis hade hrt bildrren stngas.
Hon visslade s gott hon kunde nr hon kom in. Se den segrande hjlten kommer.
"Jag vann. Jag vann. Hall?"
Men medan hon var ute dog Lewis. I sjlva verket tog han livet av sig. P nattygsbordet lg fyra
sm plastfrpackningar med foliebaksida. Var och en hade innehllit tv starka smrtlindrande
tabletter. Bredvid lg tv extra frpackningar som inte var ppnade. De vita kapslarna stack
fortfarande upp under plasten. Nr Nina tog bort dem skulle hon senare se att det fanns ett mrke
i folien p den ena, som om han hade brjat sticka nageln i den men kanske insett att han redan
tagit en tillrckligt stark dos och gett upp eller blivit medvetsls just i det gonblicket.
Dricksglaset var nstan tomt. Inget vatten utspillt.
De hade talat om detta. De hade varit verens, men alltid om att det var ngot som kunde
skulle intrffa i framtiden. Nina hade trott att hon skulle vara med och att de p ngot stt
skulle gra gonblicket hgtidligt. Musik. Prydligt ordnade kuddar och en stol framdragen, s att
hon kunde sitta och hlla honom i handen. Tv saker hade hon inte tnkt p att han avskydde
alla slags ceremonier och att det skulle vara pfrestande fr henne att vara med. Man skulle undra
och lgga sig i, ifrgastta hennes del i det hela.
Genom att gra det p det hr sttet hade han sett till att hon hade s lite som mjligt att dlja.
Hon letade efter ett brev. Vad trodde hon att det skulle innehlla? Hon behvde inga

instruktioner. Hon behvde verkligen ingen frklaring och absolut ingen urskt. Det fanns
ingenting som hon inte redan visste. Hon kunde till och med p egen hand besvara frgan: Varfr
redan nu? De hade pratat eller han hade pratat om trskeln till outhrdlig hjlplshet eller
smrta eller sjlvckel och hur viktigt det var att knna nr man kom till den trskeln, inte bara
glida ver den. Frr snarare n senare.
nd verkade det ofattbart att han inte skulle ha ngot mer att sga henne. Hon letade frst p
golvet och tnkte att han kanske hade sopat till papperet med pyjamasrmen nr han stllde ner
vattenglaset p nattygsbordet fr sista gngen. Eller ocks hade han kanske varit noga med att
inte gra det hon tittade under lampfoten. S i bordsldan. Sedan under och i hans tofflor. Hon
lyfte p boken som han hll p att lsa och skakade p den, en bok om paleontologi och det hon
trodde kallades "den kambriska fossilexplosionen".
Ingenting.
Hon brjade rafsa i sngklderna. Hon drog av duntcket, sedan verlakanet. Dr lg han, i den
mrkbl sidenpyjamasen som hon hade kpt t honom fr ngra veckor sedan. Han hade klagat
ver att han frs han som aldrig frr hade frusit i sngen och drfr gick hon ut och kpte
den dyraste pyjamasen som fanns i affren. Hon kpte den fr att siden var bde ltt och varmt
och fr att alla andra pyjamasar hon sg med rnder och fniga eller smfrcka tryck fick
henne att tnka p serieteckningar med gamla gubbar eller kta mn som resignerat hasade
omkring. Den hr pyjamasen hade nstan samma frg som lakanen, och drfr sg hon inte
mycket av honom. Ftter, vrister, vader. Hnder, handleder, hals, huvud. Han lg p sidan med
huvudet bortvnt. Hon rotade fortfarande efter ngot meddelande och drog omilt undan kudden
under hans huvud.
Nej. Nej.
Nr huvudet flyttades frn kudden till madrassen gav det ifrn sig ett srskilt ljud, ett ljud som
var kraftigare n vad hon hade vntat. Och det var det, lika mycket som det strckta lakanet, som
sa henne att skandet var frgves.
Tabletterna fick honom skert att domna bort, s att han slapp bli frvriden av smrta medan
kroppen gradvis slutade fungera. Munnen var en aning ppen men torr. Under de senaste
mnaderna hade han frndrats en hel del det var frst nu som hon sg hur mycket. Nr han
hade gonen ppna och ocks nr han sov, hade han genom ngon sorts anstrngning hllit uppe
illusionen att skadan bara var tillfllig att den kraftfulle och ofta aggressive sextiotvringens
ansikte fortfarande fanns dr, under den blaktiga hudens veck, under sjukdomens stenhrda
vaksamhet. Det hade aldrig varit kindbenens struktur som gjort hans ansikte s intensivt och
livligt det var helt och hllet de djupt liggande, klara gonen, den otliga munnen och det
lttrrliga ansiktet, som snabbt kunde frndras och rynka ihop sig i spefullhet, skepsis, ironisk
tlmodighet, plgsamt missnje. En klassrumsrepertoar och inte alltid begrnsad dit.
Men inte lngre. Inte lngre. P ngra f timmar (fr han mste ha satt igng s fort hon gav sig
av, eftersom han skert inte velat riskera att hon kom tillbaka innan han hunnit fullflja sina
planer) hade nedbrytningen vunnit, det stod nu helt klart, kroppen hade gett upp och ansiktet
sjunkit in, blivit stngt, avlgset, ldrat och infantilt kanske som ansiktet p ett ddftt barn.
Sjukdomen hade tre anfallsstt. Det ena inbegrep hnderna och armarna. Fingrarna hade blivit
stumma och oknsliga, det blev frst svrt, sedan omjligt att greppa med dem. Det kunde ocks
vara benen som tappade kraften frst och ftterna som brjade snubbla och snart vgrade att
lyfta sig uppfr ett trappsteg eller ens ver mattkanten. Den tredje och troligen vrsta
angreppspunkten var halsen och tungan. Det blev vanskligt att svlja, skrckinjagande, ett
kvvnings- drama, och talet frvandlades till en obegriplig strm av besvrliga stavelser. Det var

alltid de viljestyrda musklerna som angreps frst, och det lt ju som ett mindre bekymmer. Inga
feltndningar i hjrtat eller hjrnan, inga signaler som lpte amok, ingen ondskefull frndring av
personligheten. Synen och hrseln och smaken och knseln och framfr allt intelligensen frblev
lika livfulla och starka som ngonsin. Hjrnan arbetade fr hgtryck och styrde allt det som var
av- stngt, kompenserade det som strejkade och det som var frbrukat. Var inte det vida bttre?
Naturligtvis, hade Lewis sagt. Men bara fr att det ger en chansen att sjlv agera.
Sjlv hade han frst ftt problem med benmusklerna. Han brjade gymnastisera i en seniorgrupp
(fastn han avskydde tanken) fr att se om han kunde trna upp styrkan. Under ett par veckor
tyckte han att det fungerade. Men s kom blytyngden i ftterna, han brjade hasa och snava och
det drjde inte lnge frrn diagnosen stlldes. S snart de fick vetskapen, brjade de tala om vad
som skulle gras nr den tiden kom. I brjan av sommaren gick han med hjlp av tv kppar. Mot
slutet av sommaren gick han inte alls. Men hnderna kunde fortfarande vnda sidor i en bok och
med svrighet manvrera en gaffel eller sked eller penna. Nina tyckte inte att hans tal var srskilt
pverkat, men utomstende hade svrigheter med det. Han hade i alla fall bestmt sig fr att
bannlysa besk. Han fick ndra sin diet fr att gra det lttare att svlja, och ibland gick det dagar
utan ngra strre problem.
Nina hade frhrt sig om en rullstol. Han protesterade inte. De talade inte lngre om det de
kallade det totala sammanbrottet. Hon hade till och med undrat om de eller han kanske var
p vg in i en fas som hon hade lst om och som ibland fick en ddlig sjukdom att ndra frlopp.
En sorts optimism brjade spira, inte fr att den var befogad utan fr att hela erfarenheten hade
blivit ptaglig och inte abstrakt, fr att det var ndvndigt att inse att sjukdomen var bestende,
inte bara ett vergende irritationsmoment.
Slutet har inte kommit n. Lev i nuet. Grip dagen.
Den sortens resonemang tycktes inte stmma in p Lewis. Nina skulle inte ha ansett honom
kapabel till ngot som helst sjlvbedrgeri, hur anvndbart det n hade varit. Men hon skulle
heller aldrig ha kunnat frestlla sig honom drabbad av fysiskt sammanbrott. Och nu nr en
osannolik sak hade intrffat, kunde det d inte ske igen? Varfr skulle det inte kunna intrffa
frndringar i hans fall nr det gjorde det i andras? Hemliga frhoppningar, frtrngningar,
frstulna frhandlingar?
Nej.
Hon tog telefonkatalogen vid sngen och letade under "Begravningsentreprenrer" som var en
rubrik som frsts inte fanns. "Gravsttningsbyrer." Han och hon brukade knna samma
vanmakt ver sdant. Vad i hela friden var det fr fel p ordet begravningsentreprenr? Hon
vnde sig mot honom och sg att hon hade ltit honom ligga hjlplst oskyddad. Innan hon slog
numret lade hon p honom lakanet och duntcket igen.
En ung manlig rst frgade henne om lkaren var dr, hade han kommit n?
"Han behvde ingen lkare. Nr jag kom hem hittade jag honom dd."
"Nr var det?"
"Jag vet inte fr tjugo minuter sen?"
"Ni hittade honom dd? Men vad heter er lkare? Jag ringer och ber honom komma."
I sina sakliga sjlvmordsdiskussioner hade Nina och Lewis svitt hon kunde minnas aldrig talat
om huruvida man skulle hlla saken hemlig eller ej. P stt och vis var hon sker p att Lewis
hade velat lgga fakta p bordet. Han hade skert velat offentliggra att det var hans stt att p ett
hederligt och frnuftigt stt hantera den situation han befann sig i. Men det fanns en annan
anledning till att han kanske skulle ha fredragit tystnad. Han skulle inte ha velat att ngon
uppfattade sjlvmordet som en fljd av att han blivit av med sitt jobb, att han misslyckats i sin

kamp i skolan. Om folk trodde att han hade sckat ihop p grund av nederlaget dr skulle han ha
blivit rasande.
Hon fste ner frpackningarna frn nattygsbordet, bde de fulla och de tomma, och spolade ner
dem i toaletten.
Begravningsentreprenren representerades av ett par storvuxna killar frn trakten, fre detta
studenter, lite mer uppskrrade n de ville visa.
Lkaren var ocks ung, en frmling Lewis vanliga doktor var p semester i Grekland.
"Egentligen en vlsignelse", sa lkaren nr han hade ftt alla fakta. Hon blev lite frvnad ver att
hra honom medge det s ppet. Om Lewis hade hrt det, skulle han kanske ha misstnkt en
koppling till religionen, tnkte hon. Det lkaren sa drnst var mindre frvnande.
"Vill ni tala med ngon? Vi har folk som kan hjlpa er att reda ut era knslor, ni vet."
"Nej. Nej tack. Det gr bra nd."
"Har ni bott hr lnge? Har ni vnner som ni kan vnda er till?" "Oh, ja, visst."
"Har ni ngon ni kan ringa till nu?"
"Ja", sa Nina. Hon ljg. S snart lkaren och de unga brarna och Lewis hade lmnat huset
Lewis som bars ut som en mbel, insvept fr att skyddas mot sttar var hon tvungen att terta
sitt letande. Hon hade varit en idiot som bara hllit sig i nrheten av sngen. Hon gick igenom
fickorna p sin morgonrock som hngde p baksidan av sngkammardrren. En utmrkt plats,
eftersom det var ett plagg som hon satte p sig varje morgon innan hon skyndade ivg fr att koka
kaffe, och nr hon letade i fickorna hittade hon alltid sdant som pappersnsdukar, lppstift. Fast
fr att lgga ngot dr skulle han ha varit tvungen att stiga ur sngen och korsa rummet han
som under de senaste veckorna inte kunnat ta ett steg utan hennes hjlp.
Men varfr mste brevet ha skrivits och lagts p plats just igr? Skulle det inte ha varit vettigare
att skriva och gmma undan det fr flera veckor sedan, srskilt som han inte visste hur snabbt
hans skrivfrmga skulle frsmras? Och om det var s, kunde brevet ligga var som helst. I ngon
av hennes skrivbordsldor dr hon just nu letade. Eller under champagneflaskan som hon hade
kpt fr att drickas p hans fdelsedag och stllt p byrn fr att pminna honom om detta datum
tv veckor lngre fram eller mellan sidorna p ngon av de bcker som hon hll p att lsa.
Han hade faktiskt nyligen frgat henne: "Vad lser du sjlv just nu?" Han menade d inte den bok
som hon just lste fr honom Fredrik den store av Nancy Mitford. Hon hade valt lttlst
historia han klarade inte sknlitteratur och ltit honom sjlv ta hand om de vetenskapliga
bckerna. P hans frga hade hon svarat: "Bara ngra japanska noveller", och hllit upp boken.
Hon kastade undan en del andra bcker och letade sig fram till just den, hll upp den och skakade
sidorna. Varenda bok som hon lagt t sidan fick sedan g igenom samma behandling. Kuddarna i
stolen dr hon brukade sitta hamnade p golvet nr hon skulle underska vad som fanns bakom.
Till slut gick alla kuddarna i soffan samma vg. Kaffebnorna hlldes ut ur burken fr den
hndelse att han (frvirrat?) hade gmt ett avskedsbrev dr.
Hon hade inte velat ha ngot vittne till detta letande som hon dock hade genomfrt med alla
lampor tnda och gardinerna frn- dragna. Ingen skulle uppmana henne att samla ihop sig. Det
hade varit mrkt ett bra tag och hon insg att hon borde ta ngot. Hon skulle kunna ringa
Margaret. Men hon gjorde ingetdera. Hon reste sig och tnkte dra fr gardinerna men slckte
istllet lamporna.
Nina var ver en och ttio lng. Redan nr hon var i tonren hade gymnastiklrare, skolkuratorer,
bekymrade vnner och mamman uppmanat henne att rta p ryggen. Hon gjorde sitt bsta, men
nr hon tittade p foton av sig sjlv sg hon fortfarande hur fogligt hon hade anpassat sig, hur hon
kurade med axlarna, lade huvudet p sned och log tjnstvilligt. Nr hon var ung vande hon sig vid

att vnnerna sammanfrde henne med lnga mn. Det var som om annat inte hade s stor
betydelse bara en man var tillrckligt lng skulle han paras ihop med Nina. Ofta var mannen i
frga inte heller srskilt frtjust ver situationen en lng man kunde ju faktiskt vlja och vraka
och den leende och kutryggiga Nina ville bara sjunka genom jorden.
Hennes frldrar var i alla fall angelgna om att hon skulle skta sitt eget liv. De var bda lkare
och bodde i en liten stad i Michigan. Nina bodde hemma efter det att hon gick ut college. Hon
undervisade i latin p stans high school. P loven reste hon till Europa med de collegevnner som
nnu inte hade gtt t p ktenskapsmarknaden och troligen inte skulle komma att gra det. P
en vandring i Cairngorms trffade hon och hennes sllskap p ett gng australiensare och
nyzeelndare, tillflliga hippies dr Lewis tydligen var ledare. Han var ngra r ldre n de vriga,
mindre av hippie n van vandrare och definitivt den som man vnde sig till nr det uppstod
dispyter och problem. Han var inte srskilt lng skert en decimeter kortare n Nina. nd
fste han sig vid henne, vertalade henne att ndra sina resplaner och flja med honom och
lmnade muntert sina egna kamrater att ta hand om sig sjlva.
Det visade sig att han var trtt p att vandra och att han hade en akademisk examen i biologi samt
en lrarutbildning frn Nya Zeeland. Nina berttade om staden p den stra stranden av
Huronsjn i Kanada, dr hon hade beskt slktingar nr hon var barn. Hon beskrev de hga
trden utmed gatorna, de enkla gamla husen, solnedgngarna ver sjn en utmrkt plats fr
dem att bo p och ett stlle dr Lewis lttare skulle kunna f jobb med tanke p kontakterna inom
brittiska samvldet. Bda fick ocks jobb p stans high school fast Nina slutade undervisa
ngra r senare, d latinet gradvis avvecklades. Hon skulle ha kunnat komplettera sin utbildning
fr att undervisa i ngot annat mne, men hon var i hemlighet lika glad om hon slapp arbeta p
samma plats och med samma sorts jobb som Lewis. Med sin kraftfulla personlighet och sitt
okonventionella stt att undervisa skaffade han sig fiender svl som vnner, och det var sknt fr
henne att slippa vara med i hndelsernas centrum.
De vntade lite fr lnge med att f barn. Och hon misstnkte att bda var lite fr bekvma de
tilltalades inte av tanken p att helt och fullt g upp i den ltt komiska och frkrympta rollen som
mamma och pappa. Studenterna beundrade dem fr att de srskilt Lewis skilde sig frn
andra vuxna. De var fysiskt och mentalt mer energiska, hade fler intressen och sg till att f ut
ngot av livet.
Hon gick med i en kr. Mnga av konserterna hlls i kyrkor, och det var d hon frstod hur
frmmande Lewis var fr sdana platser. Hon invnde att det ofta inte fanns ngon annanstans
att hlla konsert och att det inte innebar att musiken behvde ha religis anknytning (ven om
det var lite svrt att hvda den saken nr man till exempel framfrde Messias). Hon tyckte att han
var gammalmodig och att religionen nd inte kunde stlla till ngon strre frtret nufrtiden.
Det resulterade i ett stort grl. De fick rusa runt och dra ner fnstren, s att det inte skulle hras
ut p trottoaren hur de skrek t varandra i den varma sommarkvllen.
Det var ett frlamande grl som inte bara avsljade hur ltt han hade att skaffa sig fiender utan
ocks hur stenhrt hon hll fast vid sina argument och lt dispyten trappas upp till kokpunkten.
Ingen av dem gav sig, bda var bittert fastlsta i sina positioner.
Kan du inte tolerera att mnniskor r olika, varfr r det hr s viktigt? Om det hr inte r viktigt,
r ingenting viktigt.
Avskyn vxte till en tt vgg mellan dem. Och det ver en frga som aldrig kunde f sin lsning.
De gick till sngs utan att sga ett ord, skildes t nsta morgon utan att sga ett ord och blev
under dagen utom sig av rdsla hon fr att han aldrig skulle komma hem igen, han fr att hon
inte skulle finnas dr nr han vl gjorde det. Men lyckan stod dem bi. De frenades p

eftermiddagen, bleka av nger, darrande av krlek, som om de med nd och nppe hade
undkommit en jordbvning och vandrat omkring i naken frtvivlan.
Och det hnde fler gnger. Nina, som hade uppfostrats till att bli s fridsam, undrade om det var
normaltillstndet. Hon kunde inte diskutera saken med honom det var fr ljuvt och fnigt att
terfrenas, de knde alltfr stor tacksamhet. Han kallade henne sta Nina-hyenan, och hon
kallade honom vackert-vder-Lewis.
Fr ngra r sedan brjade en ny sorts reklam dyka upp lngs vgarna. Man hade lnge sett
affischer med uppmaningar till omvndelse och abortmotstndarnas stora plakat med rosa
hjrtan och ett avstannande ekg. P senare tid hade man brjat se texter ur Frsta Moseboken.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.
Och Gud sade: "Lt oss gra mnniskor till vr avbild." Till man och kvinna skapade han dem.
Oftast fanns dr ocks en regnbge eller en ros eller ngon sort symbol fr paradisisk hrlighet.
"Vad r det fr mening med allt det hr?" undrade Nina. "En frndring r det i alla fall. Frn 'S
lskade Gud vrlden.'"
"Det r kreationism."
"Det kan jag rkna ut. Men varfr har man satt upp skyltar verallt?" Lewis sa att det hade
uppsttt en rrelse som ville betona biblisk bokstavstro.
"Adam och Eva. Samma gamla historia."
Han verkade inte srskilt strd ver detta inte mer upprrd n vad han brukade bli ver
krubban som varje jul stlldes upp, inte framfr en kyrka utan p grsmattan utanfr Stadshuset.
Det var en helt annan sak att placera den p stans mark n p kyrkans, sa han. Nina, som vuxit
upp bland kvkare, hade inte uppfostrats med berttelsen om Adam och Eva, och nr hon kom
hem tog hon drfr fram King James bibel och lste hela det avsnittet. Hon blev hnfrd ver de
storslagna framsteg som skett under skapelsens frsta sex dagar d vattnen delades, d Gud
skapade sol och mne och allt som rr sig p jorden och i luften.
"Det hr r vackert", sa hon. "Det r stor poesi. Det borde mnniskor lsa."
Han sa att det varken var bttre eller smre n ngon annan av de skapelsemyter som hade
uppsttt i jordens alla hrn och att han var utled p att hra hur vackert det var, att det var poesi.
"Det r en rkrid", sa han. "De skiter fullstndigt i det poetiska."
Nina skrattade. "Jordens alla hrn", sa hon. "S talar vl inte en vetenskapsman? Jag slr vad om
att det r ett citat ur bibeln."
Hon tog ibland chansen att reta honom nr mnet kom p tal. Men hon fick akta sig fr att g fr
lngt. Hon mste se upp fr den punkt dr han knde sig ddligt hotad, skymfad och frolmpad.
D och d hittade hon en stridsskrift i posten. Hon lste dem inte utan trodde ett tag att alla fick
sdana tillsammans med broschyrer om semester i tropikerna och annan grll reklam. Sedan
frstod hon att Lewis fick sdant i skolan ocks "kreationistisk propaganda" som han kallade
det skrifter som man lade p hans bord eller i hans postfack.
"Ungdomarna har tillgng till mitt bord, men vem i helvete r det som stoppar snt hr i
postfacket?" hade han frgat rektorn.
Rektorn svarade att han inte hade en aning, ocks han fick sdana. Lewis nmnde namnet p ett
par av lrarna vid skolan, ngra kryptokristna, som han kallade dem, och rektorn sa att det inte
var vrt att bry sin hjrna, man kunde ju alltid kasta broschyrerna.
Det kom frgor p lektionerna. Det hade det frsts alltid gjort. Man kunde rkna med det, sa
Lewis. Ett ckligt litet dygdemnster eller ngon viktigpetter som frskte stta en kpp i hjulet
p evolutionen. Lewis hade sitt beprvade stt att tackla sdant. Om de ville ha en religis

tolkning av jordens historia, sa han till fridstrarna, fanns det en kristen friskola i stan intill, dit
de var mycket vlkomna. Och nr det blev fler frgor, tillade han att det fanns bussar som gick dit
och om de hade lust kunde de samla ihop sina bcker och ge sig av p flcken.
"Och ni kan ta er i " sa han. Senare blev det diskussion om huruvida han verkligen hade sagt
ordet "hcken" eller bara ltit det hnga i luften. Men ven om han inte hade uttalat ordet, hade
han vckt anstt, fr alla visste hur man avslutade meningen.
Numera hade eleverna slagit in p en annan vg.
"Det r inte det att vi absolut vill ha en religis syn p saken. Vi undrar bara varfr ni inte ger en
neutral tolkning."
Lewis lt sig dras med i diskussionen.
"Det r fr att jag r hr fr att lra er naturvetenskap, inte religion." Det var det han sa att han
hade sagt. Det fanns de som rapporterade att han sa: "Jag r inte hr fr att lra ut sdan smrja."
Och Lewis tillstod att det ordet skulle ha kunnat undslippa honom efter fjrde eller femte
avbrottet, d frgan formulerats p ett lite annorlunda stt ("Tror ni det skadar oss att f hra den
andra versionen av berttelsen? Om vi undervisas i ateism, r det d inte ocks nn sorts
religion?"). Och om han nu verkligen anvnt ordet "smrja" under provokation, tnkte han inte
be om urskt.
"Det rkar vara jag som r chef hr i klassrummet, och det r jag som bestmmer vad som ska
lras ut."
"Jag trodde att det var Gud som var chef, sir."
Det frekom utvisning ur klassrummet och frldrar ville prata med rektorn. Kanske hade de
tnkt tala med Lewis, men rektorn sg till att det inte blev s. Frst senare fick Lewis hra talas
om de dr samtalen genom kommentarer som mer eller mindre skmtsamt flldes i
kollegierummet.
"Du behver inte oroa dig fr den saken", sa rektorn han hette Paul Gibbings och var bara
ngra r yngre n Lewis. "De vill bara knna att man lyssnar p dem. Man fr stryka dem
medhrs lite grand."
"Det kunde jag ha gjort", sa Lewis.
"Visst, men kanske inte p det sttet jag hade tnkt mig."
"Det borde finnas ett anslag. Hundar och frldrar fr ej betrda
lokalerna."
"Det ligger nnting i det", sa Paul Gibbings och suckade vnligt.
"Men de har vl sina rttigheter."
Det brjade dyka upp insndare i lokaltidningen. Var och varannan vecka frekom brev med
signaturen "Bekymrad frlder", "Kristen skattebetalare" eller "Var ska det sluta?". De var alla
vlskrivna, prydligt uppstllda, kompetent formulerade, som om en enda person hade delegerats
till att vara sprkrr. Breven framhll att alla frldrar inte hade rd med avgifterna i den kristna
privatskolan, trots att man betalade skatt. Drfr hade barnen rtt till en kommunal undervisning
som inte prglades av en krnkande eller mlmedvetet destruktiv instllning till den kristna tron.
P ett vetenskapligt sprk analyserades hur man hade missfrsttt dokumentationen och hur
upptckter som tycktes stdja evolutionsteorin i sjlva verket bekrftade den bibliska berttelsen.
S fljde bibelcitat som frutspdde dagens falska vittnesbrd och den frdande inverkan de
hade p vanlig hygglig livsmoral.
S smningom frndrades tonen och blev vredgad. Antikrists fretrdare hade tagit kommandot
ver regeringen och skolundervisningen. Satan strckte ut sina klor mot barnsjlar som till och
med tvingades rabbla frdmelsens doktriner vid skriftliga prov.

"Vad r det fr skillnad mellan Satan och Antikrist, eller finns det ingen?" sa Nina. "Kvkarna var
inte s noga med snt."
Lewis sa att det inte var ngot att skmta om.
"Frlt", sa hon nyktert. "Vem tror du det r som skriver? Nn prst?"
Han sa att det skert var mer organiserat n s. Det fanns antagligen en hjrna bakom
kampanjen, ngot slags central instans som tillhandahll brev som sedan sndes frn
privatadresser. Han trodde inte att det hela hade startat i hans klassrum. Man hade omsorgsfullt
planerat sin taktik och riktat in sig p vissa skolor, troligen i omrden dr det fanns gott hopp om
sympati frn allmnhetens sida.
"D r det inte personligt menat?"
"Det r ingen trst."
"Inte? Det trodde jag."
Ngon skrev "Helveteseld" p Lewis bil, men inte med sprejfrger bara genom att dra fingret
genom dammet.
Hans avgngsklass brjade bojkottas av en liten grupp elever som satt p golvet utanfr,
bevpnade med brev frn frldrarna. Nr Lewis undervisade satte de igng att sjunga psalmen
"All things bright and beautiful".
Allt som r vist och sknt,
allt som vittnar om Ditt ord, allt som r ljust och grnt, Herren Gud har skapat vr jord.
Rektorn utfrdade frbud mot att sitta p golvet i korridoren, men han gav inte eleverna order att
tervnda till klassrummet. De fick g till ett frvaringsrum vid gymnastiksalen, dr de fortsatte
att sjunga de hade ocks andra psalmer till hands. Deras rster blandade sig p ett frvirrande
stt med gymnastiklrarens bistra kommandon och dunset av ftter mot golvet i salen.
En mndagsmorgon damp det ner en skrivelse p rektorns bord, och samtidigt lmnade man in
en kopia till lokaltidningsredaktionen. Man hade samlat in underskrifter inte bara frn barnens
frldrar utan ocks frn olika kyrkliga frsamlingar i stan. De flesta kom frn fundamentalistiska
samfund, men dr fanns ocks ngra frn Brdrafrsamlingen, liksom frn den anglikanska och
presbyterianska kyrkan.
Man nmnde ingenting om helveteselden i skrivelsen. verhuvud-taget ingenting om Satan eller
Antikrist. Det enda som betonades var att man mste visa respekt fr den bibliska
skapelseversionen och ge den lika stort utrymme som vriga alternativ.
"Vi som undertecknat denna skrivelse anser att Gud har varit borta ur bilden alltfr lnge."
"Det r bara struntprat", sa Lewis. "De vill inte alls ge lika stort utrymme t vriga alternativ de
tror inte p valfrihet. De r fanatiker. Fascister."
Paul Gibbings kom hem till Lewis och Nina. Han ville inte diskutera saken p en plats dr det
kunde finnas spioner. (En av sekreterarna var medlem av Bibelsllskapet.) Han trodde inte att
han skulle kunna vertala Lewis, men han var tvungen att frska.
"De har ta mig tusan ftt mig i underlge", sa han.
"Ge mig sparken", sa Lewis. "Anstll ngon kreationistisk idiot." Den saten njuter av det hr,
tnkte Paul. Men han behrskade sig.
Det var visst det han gnade sig mest t numera, sjlvbehrskning. "Jag kom inte fr att prata om
det. Du vet ju att mnga mnniskor r helt inne p den hr linjen. Inte minst folk i styrelsen."
"Gr dem lyckliga. Sparka mig. In med Adam och Eva."
Nina kom med kaffe. Paul tackade och frskte fnga hennes blick fr att se var hon stod i den hr
frgan. Ingen kontakt.
"Visst", sa han. "Det skulle jag kunna gra om jag ville. Men jag vill inte. D fr jag facket p mig.

Vi skulle bli en visa ver hela distriktet, det kunde till och med framkalla strejk, och vi mste
tnka p ungdomarna."
Det borde ju vara ett argument fr Lewis att tnka p ungdomarna. Men han var som vanligt
envis som synden.
"In med Adam och Eva. Med eller utan fikonlv."
"Det enda jag vill r att du hller ett litet anfrande dr du fram- hller att det hr r en annan
tolkning och att vissa mnniskor tror p en sak och andra p en annan. Korta ner berttelsen i
Frsta Mosebok till femton eller tjugo minuter. Ls den hgt. Fast gr det med respekt. Du vet ju
vad det handlar om, eller hur? Mnniskor som knner sig sidosatta. Ingen gillar att knna sig
sidosatt."
Lewis satt tyst lnge nog fr att vcka frhoppningar hos Paul och kanske ocks hos Nina, vem
vet? men det visade sig att den lnga pausen bara var ett stt att lta det ondskefulla frslaget
sjunka in ordentligt.
"N, vad sger du?" undrade Paul frsiktigt.
"Jag lser grna hela Frsta Mosebok hgt, om du vill, och sen talar jag om att det rr sig om ett
enda mischmasch av folkstamsfrhvelse och teologiska frestllningar som till strre delen r
inlnade frn andra och mer framstende kulturer "
"Myter", sa Nina. "En myt r ju faktiskt inte osann, den r bara - "Paul frstod att det inte var
ngon id att lyssna p henne. Lewis gjorde det inte.
Lewis skrev ett brev till tidningen. Frsta delen av brevet var vetenskaplig och sansad och beskrev
hur kontinenterna frskts och hur haven svllde och krympte, hur ogynnsamt livet brjade.
Urldriga mikrober, oceaner utan fisk och himlar utan fglar. Blomstring och destruktion,
amfibier, reptiler och dinosaurier som hrskade ver vrlden, klimatet som frndrades, de frsta
oansenliga sm dggdjuren. Liv som prvades och inte hll mttet, primater som sent och fga
lovande dk upp p scenen, mnniskoliknande varelser som reste sig p bakbenen och kom
underfund med elden, som slipade stenar, markerade sitt territorium och till sist i stor brdska
byggde btar och pyramider och bomber, skapade sprk och gudar och offrade och mrdade
varandra. Grlade om huruvida Gud hette Jehova eller Krishna (hr brjade tonen skrpas),
huruvida det gick bra att ta flsk eller lgga sig p kn och skrika ut sina bner till ngon
gammal vitskggig gubbe i himlen som frmodades ha stort intresse av vem som vann krigen och
fotbollsmatcherna. Mnniskorna som till slut frbluffande nog rknade ut en del sammanhang
och brjade begripa lite om sig sjlva och det universum de befann sig i men strax drp
bestmde sig fr att strunta i all denna surt frvrvade kunskap och ta tillbaka den vitskggige
gamle gubben och tvinga ner alla p kn igen, s att de fick lra sig att tro p det gamla svamlet p
nytt, och varfr inte g tillbaka till teorin om att jorden var platt nr man nd var igng?
Hgaktningsfullt, Lewis Spiers.
Tidningens redaktr var inte frn stan och hade nyligen avlagt journalistexamen. Han var njd
med upproret och tog in alla insndare (frn "Gud lter sig inte luras" till inlgg frn varenda
medlem av Bibelsllskapet, som till exempel "Artikelfrfattare med torftiga argument", samt ett
svar frn den tolerante men sorgsne prst i Brdrafrsamlingen som tagit anstt av talet om
svammel och gammal vitskggig gubbe) till dess att tidningens utgivare frklarade att det fick
vara slut p detta gammaldags sthej som avskrckte annonsrerna. Lgg locket p, sa han.
Lewis skrev ytterligare ett brev, dr han begrde avsked. Det accepterades motvilligt av Paul
Gibbings som ven han publicerade sitt svar i tidningen och angav sviktande hlsa som skl.
Det var visserligen sant, men sjlv hade Lewis inte velat offentliggra anledningen. I flera veckor
hade han knt sig svag i benen. Just nr det var som viktigast fr honom att st upp infr klassen

och g av och an framfr den, brjade han darra och lngta efter att stta sig ner. Han gav aldrig
efter, men ibland blev han tvungen att ta tag i ryggstdet p stolen, som fr att betona det han sa.
Och ibland insg han att han inte knde var ftterna fanns. Om dr hade legat en matta, skulle
han ha kunnat snava ver minsta veck, och till och med i klass- rummet, dr det inte fanns ngon
matta, kunde en penna eller krita som hamnat p golvet ha kunnat innebra katastrof.
Han var ursinnig ver sin komma och trodde att den var psykosomatisk. Han hade aldrig
tidigare varit nervs infr en klass eller grupp av ngot slag. Nr han fick sin rtta diagnos hos
neurologen, blev han frst ljligt lttad, berttade han fr Nina.
"Jag var rdd att jag hade blivit neurotisk", sa han, och bda skrattade.
"Jag var rdd att jag hade blivit neurotisk, men det r bara als." De skrattade och snubblade ivg
ver den tjocka mattan i den tysta korridoren. I hissen stirrade folk frbluffat p dem det var
hgst ovanligt att ngon skrattade p det hr stllet.
LakeShore Begravningsbyr var inrymd i ett stort nytt hus av gult tegel s nytt att det nnu inte
fanns ngra grsmattor eller buskar runt huset. Om det inte hade varit fr skylten skulle man ha
kunnat tro att det var en lkarmottagning eller statlig byggnad. Namnet LakeShore innebar inte
att huset hade utsikt ver sjn utan var istllet ett vitsigt stt att f med
begravningsentreprenrens efternamn i firmanamnet Bruce Shore. En del tyckte att det var
smaklst. Nr verksamheten bedrevs i ett av de stora viktorianska husen i stan och skttes av
Bruces far, hade den bara hetat Shore Begravningsbyr. Och p andra och tredje vningen i huset
bodde Ed och Kitty Shore med sina fem barn.
I den nya byggnaden bodde det ingen, men dr fanns ett sovrum med pentry och dusch, fr den
hndelse att Bruce Shore hellre stannade ver natten n krde de dryga tv milen hem till
lantstllet dr han och hans fru fdde upp hstar.
Igr kvll hade det varit en sdan kvll med anledning av olyckshndelsen norr om stan. En bil
full av tonringar hade krt rakt in i ett brofste. Den typen av hndelser en nybliven
krkortsinnehavare eller en som inte alls hade krkort och en bil full av berusade ungdomar
intrffade fr det mesta om vren, vid examenstid, eller under de frsta spnnande skolveckorna i
september. S hr rs var det annars mest nykomlingar som drabbades av olycksfall till
exempel skterskor som ret fre flyttat hit frn Filippinerna och som verraskades av den frsta
obekanta snn.
Men en vanlig kvll med torrt vglag hnde det nd tv sjuttonringar som bda hrde hemma i
stan. Och strax innan dess kom Lewis Spiers in. Bruce hade hnderna fulla han var tvungen att
jobba hrt fr att gra ungdomarna presentabla och arbetade lngt in p natten. Han ringde sin
far. Ed och Kitty, som fortfarande bodde i huset inne i stan under somrarna, hade nnu inte rest
till Florida, och Ed kte ut fr att ta hand om Lewis.
Bruce gav sig ut och sprang, fr att piggna till. Han hade inte ens hunnit ta frukost och hade
fortfarande joggingklder p sig d han sg mrs Spiers komma krande i sin gamla Honda
Accord. Han skyndade ut i vntrummet fr att ppna.
Hon var lng och mager, grhrig men ungdomligt snabb i rrelserna. Hon verkade inte alltfr
uppriven nu p morgonen, men han mrkte att hon inte hade brytt sig om ngon kappa.
"Frlt mig", sa han. "Jag kom just hem frn en liten motionsrunda. Shirley har inte kommit n,
r jag rdd. Vi beklagar verkligen sorgen."
"Ja", sa hon.
"Jag hade mr Spiers i naturvetenskap sista ret i skolan, och det var en lrare jag aldrig glmmer.
Varsgod och sitt. Ni var skert p stt och vis frberedd, men man kan nd aldrig riktigt frst
att det hnder. Vill ni att vi ska g igenom handlingarna nu eller vill ni se er make?"

Hon sa: "Det enda vi ville ha var kremering."

Han nickade. "D blir det kremering senare."
"Nej. Han skulle kremeras omedelbart. Det var det han ville. Jag tnkte att jag skulle kunna
hmta askan."
"Vi har inte ftt ngra sdana instruktioner", sa Bruce bestmt. "Vi har gjort i ordning kroppen fr
visning. Han ser vldigt fin ut. Ni blir nog njd."
Hon stod och stirrade p honom.
"Vill ni inte sitta ner?" sa han. "Ni har vl tnkt ha ngon sorts visning? Ngon form av
hgtidlighet? Det blir skert mnga som vill hedra mr Spiers. Vi har faktiskt haft en del
begravningar dr den dde inte tillhrt ngot religist trossamfund. Med ngon som hllit ett
minnestal, istllet fr prst. Och om man inte vill ha det s formellt, kan man bara lta folk stlla
sig upp och tala spontant. Ni bestmmer sjlv om ni vill ha kistan ppen eller stngd. Vljer man
kremering r utbudet av kistor naturligtvis inte lika stort. Vi har kistor som ser fina ut men bara
kostar en brkdel."
Stod och stirrade.
Faktum var att arbetet blivit utfrt och det hade inte sagts ngot om att det inte skulle gras.
Arbete som mste betalas, som allt annat arbete. Fr att inte tala om materialet.
"Jag talar bara om det jag tror att ni vill ha nr ni vl har haft tid att tnka ver saken. Vi r hr
fr att uppfylla era nskeml att sga det var kanske att g lite fr lngt.
"Men vi gjorde som vanligt, fr det var ingen som gav oss ngra andra instruktioner."
En bil stannade utanfr, en bildrr stngdes och Ed Shore kom in i vntrummet. Bruce knde sig
enormt lttad. Han hade fortfarande mycket att lra i den hr branschen. Inte minst nr det
gllde kontakten med de srjande.
Ed sa: "Hej, Nina. Jag sg bilen. Jag tnkte bara komma in och beklaga sorgen."
Nina hade stannat kvar i vardagsrummet under natten. Hon hade kanske sovit lite men s ytligt
att hon hela tiden varit medveten om var hon var p soffan i vardagsrummet och var Lewis
var hos begravningsentreprenren.
Nr hon nu frskte sga ngot, skallrade tnderna. Det var en fullstndig verraskning fr
henne.
"Jag ville att han skulle kremeras omedelbart", var det hon frskte sga och det hon brjade
sga, i tanke att hon lt som vanligt. S hrde eller snarare knde hon hur hon stammade och
kippade efter luft utan att kunna kontrollera rsten.
"Jag vill jag vill han ville "
Ed Shore tog henne om armen och lade sin andra arm om hennes axlar. Bruce gjorde en ansats att
hjlpa till men rrde henne inte.
"Jag visste inte vad jag skulle gra", sa han i klagande ton.
"Det r ingen fara", sa Ed. "Ska vi g ut till min bil, Nina? Du behver lite frisk luft."
Ed krde med rutorna nerrullade, upp till den gamla delen av stan och vidare in p en
tervndsgata dr det fanns en vndplats med utsikt ver sjn. P dagen brukade folk kra hit och
se p utsikten ibland kpte de med sig lunchmat men p kvllen var detta en plats fr
lskande par. Kanske var det ngot som gick upp fr Ed, liksom ocks fr henne, nr han
parkerade dr.
"Har du ftt frisk luft s det rcker nu?" sa han. "Akta s att du inte blir frkyld, du har ju ingen
kappa p dig."
Hon sa frsiktigt: "Det blir varmare nu. Som igr."
De hade aldrig suttit tillsammans i en parkerad bil vare sig efter mrkrets inbrott eller i dagsljus,

aldrig letat upp en plats att vara ensamma p.

Det kndes tarvligt att tnka s nu.
"Frlt mig", sa Nina. "Jag tappade kontrollen. Jag hade bara tnkt sga att Lewis att vi att
han "
Och d hnde det igen. Tnderna brjade skallra p nytt, hon darrade, orden stockade sig. S
frfrligt mkansvrt. Det var inte ens ett uttryck fr det hon verkligen knde. Frut hade hon
knt vrede och vanmakt av att tala med eller lyssna p Bruce. Den hr gngen knde hon sig
ganska lugn och sansad, eller trodde i alla fall att hon gjorde det.
Och den hr gngen, eftersom de var ensamma, rrde han inte vid henne. Han brjade bara prata.
Oroa dig inte ver allt det dr. Jag ska ta hand om det. Genast. Jag ska se till att det blir rtt. Jag
frstr. Kremering.
"Andas", sa han. "Andas in. Hll andan. Slpp andan nu." "Jag mr bra."
"Visst."
"Jag fattar inte vad som hnde."
"Chocken", sa han i saklig ton.
"Jag r inte sn."
"Titta p horisonten. Det hjlper ocks."
Han tog upp ngot ur fickan. En nsduk? Men hon behvde ingen nsduk. Hon hade inga trar.
Hon skakade bara.
Det var ett hrt hopvikt papper.
"Jag lade undan det hr t dig", sa han. "Det lg i hans pyjamasficka."
Hon stoppade ner papperet i vskan, lugnt och noggrant, som om det var ett recept. Sen insg
hon vidden av det han sa.
"Du var dr nr de kom med honom."
"Jag tog hand om honom. Bruce ringde mig. Det hade varit en bilolycka och han hade mer n vad
han klarade av."
Hon sa inte ens: Vad d fr olycka? Hon brydde sig inte om det.
Nu ville hon bara vara ensam och lsa brevet. Pyjamasfickan. Det enda stllet hon inte hade letat
p. Hon hade inte rrt vid hans kropp.
Hon krde sjlv hem nr Ed satt av henne vid bilen. S snart han hade vinkat ivg henne och
frsvunnit ur sikte, krde hon in till trottoar- kanten. Med ena handen plockade hon upp
papperet ur vskan innan hon ens hade hunnit stanna. Hon lste det som stod dr med motorn
igng och krde sen vidare.
P trottoaren utanfr huset hade ngon skrivit igen.
Guds vilja.
Tunt ditklottrat med krita. Ltt att torka bort.
Det Lewis hade skrivit ner t henne var en dikt. Flera strofer p drpande ironisk vers. Dikten
hette "Slaget mellan genesisiterna och Darwins sner fr den ryggradslsa generationens sjlar".
Det stod ett kunskapens hus p stranden av Huronsjn. Dr samlades inga ljus
och lektorn blev plgad i lnn.
Lektorn var hygglig och snll,
hll god min i elakt spel.
Han tnkte: Det blir vl en skrll, men visa att de har fel.
En vinter hade Margaret ftt idn att ordna sammankomster dr folk skulle f prata om ett mne
som de kunde och var intresserade av, dock utan att hlla p fr lnge. Hon hade tnkt sig att det
skulle vara fr lrare. ("Lrare str alltid och babblar infr en publik som inte kan stnga av dem",

sa hon. "De behver fr omvxlings skull f stta sig ner och lyssna p ngon annan.") Men sen
bestmdes det att man skulle bjuda in ocks ickelrare, det var intressantare. Och man brjade
alltid med knytkalas och vin hemma hos Margaret.
Det var s Nina en klar kall kvll fann sig st framfr Margarets kksdrr i den mrka hallen full
av rockar och skolvskor och hockey- klubbor som tillhrde Margarets sner det var p den
tiden de fortfarande bodde hemma. Det trngde inte ut ngra ljud frn vardagsrummet, dr Kitty
Shore talade om det mne hon hade valt, nmligen helgon. Kitty och Ed Shore tillhrde de
"vanliga mnniskor" som bjudits in till gruppen de var ocks grannar till Margaret. Ed hade
talat om bergsklttring en kvll. Han hade sjlv gnat sig en del t det, i Klippiga bergen, men
mest beskrev han de farliga och tragiska expeditioner som han grna lste om. (Nr de drack kaffe
den kvllen sa Margaret till Nina: "Jag var lite orolig att han skulle brja prata om balsamering",
och Nina fnissade och sa: "Men det r inte det bsta han vet. Det r inget man gr som amatr.
Och det r vl inte s mnga som gnar sig t balsamering som hobby.")
Ed och Kitty var ett prydligt par. Margaret och Nina var i hemlig- het verens om att Ed skulle ha
varit mycket attraktiv om det inte hade varit fr yrket. De lnga, kompetenta hnderna var blekt
vlansade p ett stt som fick en att undra: Var kan de dr hnderna ha befunnit sig? Och den
kurviga Kitty var omtyckt av alla en kort, bystig, varmgd brunett med andlst entusiastisk rst.
Entusiastisk ver sitt ktenskap, sina barn, rstiderna, stan och srskilt den kyrka hon tillhrde.
Sdana entusiaster var ovanliga i den anglikanska kyrkan, och det ryktades att hon var prvande
med sin rigorsa instllning, sin pretentisa stil och sin bjelse fr hemlighetsfulla ceremonier
som till exempel kyrktagning av kvinnor. Nina hade liksom Margaret svrt fr henne, och Lewis
tyckte att hon var pest. Men de flesta var betagna.
Ikvll hade hon en mrkrd ylleklnning och rhngen som ett av hennes barn hade gjort t
henne i julklapp. Hon satt i ena hrnet av soffan med benen uppdragna under sig. S lnge som
hon hll sig till historiska och geografiska fakta kring helgon gick det rtt bra tminstone fr
Nina, som hoppades att Lewis inte skulle knna sig tvungen att g till angrepp.
Kitty sa att hon inte hann tala om steuropeiska helgon utan mste koncentrera sig p de brittiska
arna, srskilt d Cornwall och Wales och Irland, och frmst tala om de keltiska helgon med
underbara namn som var hennes favoriter. Nr hon kom in p underverk klirrade rhngena, och
rsten blev glttigare och mer frtrolig. Nina anade ord. Kitty visste att en del mnniskor ansg
det frivolt av henne att vnda sig till ett helgon nr hon hade misslyckats i kket, men det var
faktiskt det hon trodde helgonen var till fr. De var inte alltfr hga och mktiga fr att intressera
sig fr alla de prvningar och motgngar, alla de detaljer i vra liv som vi var fr blyga att stra
universums Gud med. Med hjlp av helgonen kunde man delvis stanna kvar i barnets vrld, med
barnets frhoppningar om hjlp och trst. Ni mste bli ssom barnen. Och det var de sm
underverken nog var det de sm underverken som hjlpte oss att bli redo fr de stora
miraklen?
N. Fanns det ngra frgor?
Ngon frgade om helgonens status i en anglikansk kyrka. I en protestantisk kyrka.
"Ja, jag tror noga rknat inte att den anglikanska kyrkan r protestantisk", sa Kitty. "Men jag vill
inte g in p det. Nr vi sger 'Jag tror p en helig allmnnelig kyrka' uppfattar jag det som hela
den stora universella kristna kyrkan. Och sen sger vi 'Jag tror p de heligas samfund'. Vi har
frsts inte statyer i kyrkan, fast personligen tycker jag att det skulle vara fint om vi hade det."
Margaret sa: "Kaffe?" och menade underfrsttt att den formella delen av kvllen var ver. Men
Lewis flyttade sin stol nrmare Kitty och sa nstan vnligt: "N? Ska vi d sluta oss till att du tror
p dessa underverk?"

Kitty skrattade. "Absolut. Jag skulle inte kunna leva om jag inte trodde p underverk."
D visste Nina vad som vntade. Lewis som tyst och obarmhrtigt nrmade sig bytet, Kitty som
glatt vertygad kontrade med det som hon kanske trodde var charmerande och kvinnlig
inkonsekvens. Men Lewis skulle inte lta sig charmas. Han skulle vilja veta: Vilken gestalt tar
helgonen i detta gonblick? Upptar de samma plats i himlen som de som bara har dtt, de
rttskaffens frfderna? Och hur utser man dem till helgon? r det inte genom de omvittnade
underverken, de bevisade underverken? Och hur ska man kunna bevisa underverk som skett fr
femtonhundra r sen? Hur kan man verhuvudtaget bevisa underverk? I fallet med brden och
fiskarna, genom att rkna. Men handlar det om verklig rkning eller perception? Tro? Aha.
Alltsammans handlar om tro. I det dagliga livet, i den vanliga tillvaron, lever Kitty d genom tron?
Det gr hon.
Frlitar hon sig inte p ngot stt p vetenskapen? Nr hennes barn r sjuka, ger hon dem d inte
medicin? Hon bryr sig inte om att fylla p bensin i bilen, hon har sin tro.
Ett dussin samtal har uppsttt omkring dem men nd kommer deras ordvxling hela tiden att
hras verallt i rummet eftersom Kittys rst nu hoppar omkring som en fgel p en telefontrd
och sger var inte dum och tror du att jag r en fullkomlig idiot?, och Lewis ret- samma rst blir
allt mer fraktfull, allt mer ddlig.
Nina har en bitter smak i munnen. Hon gr ut i kket fr att hjlpa Margaret. De passerar
varandra, Margaret med kaffekannan i handen. Nina gr rakt genom kket och ut i hallen. Genom
den lilla rutan i drren tittar hon ut ver den mrka kvllen, sndrivorna utmed gatan,
stjrnorna. Hon lgger sin heta kind mot glaset.
Hon rtar genast p sig nr drren frn kket ppnas, och hon vnder sig om och ler och tnker
just sga: "Jag ville bara kolla vad det var fr vder." Men nr hon ser Ed Shores ansikte i
ljusskenet sekunden innan han stnger drren, inser hon att hon inte behver sga ngot. De
hlsar p varandra med ett kort, sllskapligt och ltt ursktande och avfrdande skratt som tycks
frmedla mycket som r underfrsttt.
De verger Kitty och Lewis. Bara en liten stund Kitty och Lewis kommer inte att mrka det.
Lewis ger sig inte i frsta taget och Kitty hittar skert ngon vg ut ur dilemmat att bli uppslukad
ett stt skulle kunna vara att hon tycker synd om Lewis. Kitty och Lewis kommer inte att bli
utleda p sig sjlva.
Knner Ed och Nina det s? r de utleda p de andra eller i alla fall utleda p argument och
vertygelse. Trtta p dessa stridiga personligheter som aldrig ger upp?
De skulle inte riktigt uttrycka det s. De skulle bara sga att de r trtta.
Ed Shore lgger en arm om Nina. Han kysser henne inte p munnen, inte p ansiktet utan p
halsen. P den plats dr en upprrd puls kanske slr.
Han mste bja sig fr att gra det. Fr mnga mn skulle det vara den naturliga platsen att kyssa
Nina nr hon str upp. Men han r s lng att han mste bja sig fr att mlmedvetet kyssa henne
p den ut- satta och mjuka platsen.
"Det blir fr kallt fr dig hrute", sa han. "Jag vet. Jag ska g in."
Nina har aldrig i hela sitt liv legat med ngon annan man n Lewis. Aldrig kommit i nrheten.
Ligga. Ligga med. Lnge kunde hon inte sga det. Hon sa lska. Lewis sa ingenting. Han var en
atletisk och uppfinningsrik partner och i fysisk mening inte omedveten om henne. Inte utan
omtanke. Men han var p sin vakt mot allt som grnsade till sentimentalitet, och ur hans
synvinkel var det mycket som gjorde det. Hon kom att bli knslig fr denna motvilja, kom nstan
att dela den.
Minnet av Ed Shores kyss utanfr kksdrren blev dock en skatt som hon vrdade. Nr Ed sjng

tenorpartierna i krsllskapets framfrande av Messias varje jul, kom det gonblicket alltid
tillbaka till henne. "Trsta, trsta mitt folk" genomborrade med stjrnstyng hennes strupe. Som
om allting hos henne gick i uppfyllelse d, hgaktades och lystes upp.
Paul Gibbings hade inte vntat sig att Nina skulle krngla. Han hade alltid uppfattat henne som
en varm mnniska, p ett reserverat stt. Inte sarkastisk som Lewis. Men intelligent.
"Nej", sa hon. "Han skulle inte ha velat det."
"Nina. Lrarjobbet var hans liv. Han gav mycket. Det r s mnga mnniskor, jag vet inte ens om
du anar hur mnga, som sger att de satt som trollbundna i hans klassrum. De minns nog
ingenting frn high school lika mycket som de minns Lewis. Han hade total nrvaro, Nina. Det r
ngot som man antingen har eller inte har. Lewis hade det i vermtt."
"P den punkten har jag inga invndningar."
"Drfr r det massor av mnniskor som p ngot stt vill ta farvl. Vi behver alla ta farvl.
Ocks fr att hedra honom. Du vet ju vad jag menar? Efter allt det som hnde. Ett avslut."
"Ja, jag hr. Avslut."
En bitsk ton, tyckte han. Men han ignorerade den. "Det behver inte vara ngon som helst religis
anknytning. Inga bner. Ingenting snt. Jag vet likavl som du att han skulle avsky det."
"Det skulle han."
"Jag vet. Jag kan ta mig att vara ngon sorts ceremonimstare, om det inte lter som fel ord. Jag
har ganska god uppfattning om vilka personer man kan be uttrycka sin uppskattning. Det kan bli
ett halv- dussin, med mig som siste talare. 'Minnesord' kallas det vl, men jag kallar det hellre
'uppskattande ord'."
"Lewis skulle helst inte vilja ha ngot alls."
"Och du kan ocks delta, p det stt du sjlv vljer "
"Paul. Lyssna. Hr nu p mig."
"Javisst. Jag lyssnar."
"Om du tnker genomfra detta, ska jag delta."
"Bra."
"Nr Lewis dog lmnade han efter sig en dikt. Om du genomfr det, tnker jag lsa den." "Ja?"
"Jag menar att jag tnker lsa den hgt. Du ska f hra lite nu." "Stt igng."
Det stod ett kunskapens hus p stranden av Huronsjn. Dr samlades inga ljus
och lektorn blev plgad i lnn.
"Det lter absolut som Lewis."
Lektorn var hygglig och snll,
hll god min i elakt spel.
Han tnkte: Det blir vl en skrll, men visa att de har fel.
"Okej, Nina, jag hr. Jas, r det s du vill ha det? Harper Valley Hem och Skola?"
"Det kommer mer."
"Visst, det tvivlar jag inte p. Jag tror att du r ur gngorna, Nina. Om du inte hade varit det,
skulle du nog resonera annorlunda. Och du kommer skert att ngra dig nr du mr bttre."
"Nej."
"Jag tror att du kommer att ngra dig. Jag lgger p luren nu. Jag mste sga adj."
"Oj", sa Margaret. "Hur tog han det?"
"Han sa att han mste sga adj."
"Vill du att jag ska komma ver? Och hlla dig sllskap?"
"Nej. Tack."
"Vill du inte ha sllskap?"

"Nej, jag tror inte det. Inte just nu."

"r du sker? Klarar du dig?"
"Javisst."
Hon var inte srskilt njd med sitt stt att skta samtalet. Lewis hade sagt till henne: "Om de
envisas med att ha en minnesstund ms- te du lova att stta stopp. Den dr hycklaren har skert
mage till det." Drfr var det ndvndigt att p ngot stt hejda Paul, men hon hade ltit grovt
teatralisk p ngot stt. Indignationen var det enda Lewis haft kvar, och vedergllning var hans
specialitet det enda hon lyckats med var att citera honom.
Hon kunde inte fatta hur hon skulle kunna leva vidare, med bara sina gamla frsonliga vanor.
Kall och stum, bervad honom.
Strax efter mrkrets inbrott knackade Ed Shore p hennes kksdrr. I handen hade han en lda
med askan och en bukett vita rosor.
Han gav henne askan frst.
"h", sa hon. "Det r gjort."
Hon anade en vrme genom den kraftiga kartongen. Den kndes inte genast utan gradvis, som
blodets vrme genom huden.
Var skulle hon stlla den? Inte p kksbordet, invid sin sena och nstan orrda middag. ggrra
och salsa, en kombination som hon alltid sg fram emot de kvllar d Lewis av ngon anledning
mste stanna kvar sent och t ute med de andra lrarna p Tim Horton's eller puben. Ikvll
smakade det dock inte srskilt gott.
Inte p kksbnken heller. Dr skulle den se ut som en stor frpackning med matvaror. Och inte
p golvet, dr man lttare kunde bortse frn ldan men skulle knna det som om den degraderats
till en oansenlig plats och som om den innehll ngot i stil med kattsand eller trdgrdsgdsel,
ngot som inte borde st alltfr nra tallrikar och mat.
Hon ville egentligen ta in den i ett annat rum, placera den ngonstans i de oupplysta rummen p
framsidan av huset. Eller nnu hellre stlla den p en hylla i en garderob. Men det var p ngot
stt fr tidigt att frvisa den dit. Och med tanke p att Ed Shore stod dr och sg p skulle det se
ut som en vulgr invitation, som om hon snabbt och brutalt ville gra sig fri.
Till slut stllde hon ner ldan p det lga telefonbordet. "Men stt dig fr all del. Frlt min
tankspriddhet." "Jag str dig visst mitt i maten."
"Nej, det r ingen fara, jag vill inte ha mer."
Han hade fortfarande blommorna i handen. Hon sa: "Var det till mig?" synen av honom nr hon
ppnade drren och han stod dr med buketten, med askan i en lda och blomsterbuketten i
handen, verkade grotesk nu nr hon tnkte p det, grotesk och fruktansvrt lustig. Det var sdant
som hon kunde f ett hysteriskt anfall ver om hon berttade det fr ngon, till exempel fr
Margaret. Hon hoppades att hon aldrig skulle gra det.
Var det till mig?
Blommorna kunde lika grna vara till den dde. Blommor till sorgehuset. Hon brjade leta efter
en vas och fyllde sen vattenkitteln och sa: "Jag hade tnkt gra i ordning lite te", men fortsatte
leta efter vasen och hittade den, fyllde den med vatten, tog fram saxen hon behvde fr att snitta
stjlkarna och befriade honom till slut frn blommorna. Sen sg hon att hon inte hade satt p
plattan under vattenkitteln. Hon hade med nd och nppe lget under kontroll. Det kndes som
om hon ltt skulle kunna kasta rosorna i golvet, krossa vasen, krama den stelnade rran p
middagstallriken mellan fingrarna. Men varfr? Hon var inte arg. Det var bara en sdan vansinnig
anstrngning att fortstta utfra en syssla i taget. Nu mste hon vrma kannan, mta upp te.
Hon sa: "Lste du det du hittade i Lewis ficka?"

Han skakade p huvudet och lt bli att se p henne. Hon visste att han ljg. Han ljg, han var
skakad, hur lngt in i hennes liv hade han tnkt g? Tnk om hon brt ihop och berttade fr
honom hur frvnad hon blev nr hon sg vad Lewis hade skrivit? Och hur iskallt det kndes i
hjrtat nr hon sg att det var allt han hade skrivit.
"Strunt samma", sa hon. "Det var bara ngra verser."
De var tv mnniskor utan neutral grund, ingenting mellan artig formalitet och uppslukande
intimitet. Det som under alla dessa r funnits mellan dem hade bara kunnat balanseras av de
bda ktenskapen. ktenskapen var det som verkligen styrde livet hennes ktenskap med
Lewis, det ibland svra och frvirrande, oumbrliga innehllet i hennes liv. Det dr andra var med
sin stma, sin trsterika hoppfullhet beroende av att bda var gifta p var sitt hll. Det var inte
sannolikt att det skulle kunna hlla av egen kraft, ven om de hade varit fria. nd var det inte
ingenting. Faran lg i att prva det och se det falla i bitar och sen inse att det varit ingenting.
Hon hade satt p plattan, hon hade tagit fram tekannan s att den var redo att vrmas. Hon sa:
"Du har varit s snll och jag har inte ens tackat dig. Nu mste du ha lite te."
"Det vore gott", sa han.
Och nr de satt vid bordet med kopparna fyllda och mjlk och socker framfr sig i det
gonblick d paniken kunde ha brutit ut fick hon en mycket egendomlig ingivelse.
Hon sa: "Vad r det egentligen du gr?"
"Vad jag gr?"
"Jag menar vad gjorde du med honom, igr kvll? Eller brukar du inte f den frgan?"
"Inte uttryckt i ord."
"Gr det ngot att jag frgar? Du behver inte svara."
"Det gr inget, jag blev bara frvnad."
"Jag r frvnad ver att jag frgade."
"Jo", sa han och stllde ner koppen p fatet. "Det man gr r i princip att tmma blodkrlen och
kroppshligheterna, och dr kan man stta p problem med koagulerat blod och s vidare, och
drfr mste man frska komma runt det. Fr det mesta anvnder man sig av jugularvenen,
men ibland mste man tappa ut blodet via hjrtat. Kroppshligheterna tappas med hjlp av ngot
som kallas trokar, det r som en lng tunn nl med en rrlig slang. Men det r frsts annorlunda
om kroppen har blivit obducerad och organen r uttagna. D fr man stoppa upp kroppen fr att
terstlla den naturliga konturen ..."
Medan han talade hll han hela tiden ett ga p henne och uttryckte sig frsiktigt. Det gick bra
det enda hon knde inom sig var en sval och spirande nyfikenhet.
"Var det det du ville veta?"
"Ja", sa hon stadigt.
Han sg att hon klarade det. Han var lttad. Lttad och kanske tacksam. Han mste vara van vid
att mnniskor helt tog avstnd frn det han hll p med eller kanske skmtade bort det.
"Och sen injicerar man vtskan, som r en lsning av formaldehyd och fenol och alkohol, ofta
med tillgg av ngot frgmedel till hnderna och ansiktet. Alla tycker att ansiktet r viktigt, och
dr kan man gra mycket med gonlocken och tandkttet. Man kan massera och gra
gonfransarna fina och lgga speciell makeup. Men ofta r folk lika angelgna att hnderna ser
mjuka och naturliga ut och inte skrynklar sig i fingertopparna ..."
"Och allt detta arbete gjorde du."
"Det r ingen fara. Det var ju inte det du ville ha. Och det vi gr r mest kosmetiskt. Det r det det
handlar om nufrtiden, snarare n ngon lngre tids balsamering. Till och med gamle Lenin fick
de hlla p att injicera hela tiden, s att han inte skulle torka ut eller tappa frgen jag vet inte

om de hller p n."
Ngon sorts ppenhet, eller otvungenhet, i kombination med ett allvar ver rsten fick henne att
tnka p Lewis. Hon tnkte p hur Lewis i frrgr kvll talat med henne i svag men njd ton om
de encelliga varelser utan cellkrna, utan kromosompar, utan vad mer? som varit den enda
formen av liv p jorden under nstan tv tredjedelar av den tid d det funnits liv dr.
"Nr det gllde de gamla egyptierna", sa Ed, "hade de uppfattningen att sjlen gav sig ut p en
resa som tog tre tusen r, att den sen kom tillbaka till kroppen och att kroppen d borde befinna
sig i hyfsat god form. Drfr var de mest inriktade p balsamering, och det anvnder vi inte alls i
samma utstrckning idag."
Inga kloroplaster och inga mitokondrier.
"Tretusen r", sa hon. "Sen kommer den tillbaka."
"Ja, enligt dem", sa han. Han stllde ner sin tomma kopp och sa att han nog mste g.
"Tack", sa Nina. Sen skyndsamt: "Tror du p det som kallas sjl?" Han tog std med hnderna
mot kksbordet. Han suckade och skakade p huvudet och sa: "Ja."
Strax efter det att han hade gtt tog hon fram askan och stllde ldan p passagerarstet i bilen.
Sen gick hon in i huset fr att hmta kappan och bilnycklarna. Hon krde tills hon kom ngon
kilometer utanfr stan, parkerade vid en korsning och steg ur och fortsatte uppfr en sidovg med
ldan. Kvllen var ganska kall och stilla, och mnen stod redan hgt p himlen.
Vgen frde frst ver sumpig mark dr det vxte kaveldun som nu stod hg och torr och vintrig.
Dr fanns ocks mjlktistel med tomma frkapslar som glnste som snckskal. Allt avtecknade
sig tydligt i mnskenet. Hon knde lukten av hst. Jo det stod tv hstar en bit drifrn,
kompakta svarta skepnader bortom mjlktisteln och bondens staket. De tryckte sina stora
kroppar mot varandra och iakttog henne.
Hon fick upp ldan och stoppade handen i den svalnande askan och kastade eller slppte ut den
tillsammans med sm motstrviga benrester bland det som vxte vid sidan av vgen. Det
kndes som att ta sats och kasta sig i sjn det frsta iskalla badet i juni. Frst en kvljande chock,
sen frvning ver att man fortfarande kunde rra sig, buren p en vg av stlblank hngivenhet
att man verlevde, lugn ovanfr livets yta, fastn den plgsamma kylan skljde in ver
kroppen.