SPADER ÅTTA

Jag föddes på den bana jag befinner mig på. Jag har aldrig funderat över vad jag ska bli när
jag blir stor. Pappa, pappa titta vad jag har ritat… pappa, titta här! Det blev hästar,
papegojor, julgranar, clowner, glassar och hus. Ögon, tjejer, snygga kläder, klotter, Johny
Depp,Madonna, drömmar och designade alfabet. Ord, tankar, uttryck, konst och konstskolor
och titta pappa – jag har utställning. Luften var så frisk, det var så härligt att andas. Handen
var så ivrig. Så mycket att ta in och så mycket att få ut till någon sanning, till någon
förklaring.

Allt i mitt liv har följt den banan. Som en bana i form av en åtta. En spader åtta. Jag har inte
funderat på att kliva över kanten utan följt min åtta. Evighetssymbolen. Samma väg men på
nya sätt. Det har aldrig varit ett val för mig, banan har varit mitt sätt att förstå. Alltid blicken
riktad utåt som spadersymbolerna på spelkorten. Hjärta och pil, känsla och mål. Inget
tvekande, bara tydligt. Det svarta mot det vita i bakgrunden på kortet, i högkontrast. Riktat
utåt mot allt som finns runtikring mig. Mina ögon fångar former, linjer, beteenden, ansikten,
riktningar, ljus, ytor, färger, rörelser, tomhet och mellanrum. Ger mig syre. Jag betraktar
världen omkring mig och allt lagras som minnen, som bildminnen i mig. I min kropp. Samma
träd, en ek. Betraktar den igen. Får det mig att begripa vad det går ut på egentligen?

Vaxduken är rutig med någon slags matt, nedtonad vit botten och svagt silvergrå ränder som
löper över och tillbaka igen. Arket är strävt, tjockt och min hand stryker över det. Blyertsen
växer fram och suddskräpet borstas ut över bordet. Linjer blir längre. Fält blir fyllda.
Pappaoch jag dricker varm choklad som han värmt på elementet och vi spelar kort i timmar.
Stugvärme, skratt, spänning och spader åtta fyller det lilla trånga köket.

Jag höll på att kvävas. Rutiner och måsten. Stillastående. Tankarna orörliga och allt som seg,
trögflytande, kladdig olja. Äta frukost och köra bilen och stämpla in och ta upp datorn och
packa ner datorn och åka hem och äta middag och diska och sova och äta frukost… Behöver
kontraster, det är för grått. Det är som en ful, förbannad färgsörja som äter upp den friska,
rena färgen. Spader åtta. Vill ha kontrast och vill att livet blir tydligare. Jag vill se nytt, jag
vill ta in nytt, jag vill andas, jag vill ha syre. Körde bilen därifrån, upp på motorvägen och
kom aldrig tillbaka.

Sitter på tåget och tittar på himlen som är färgad i en blågrå ton mellan de ljusare, tunga
molnen. Pappa, du vet… jag tog mig vidare. Jag tror jag gjorde rätt. Jag höll på att kvävas.
Nu kan jag andas och livet är så där tydligt igen. Utåtriktat, ostrukturerat, fyllt med orutiner
och var köper man biljett och nya intryck. Mitt liv är samma åtta men på ett nytt sätt. Allt
samlas till mitten från spaderhjärtanspilarna på spelkortet och till mitten av mig. Till mitt
hjärta, till min mage, till min själ, till mitt bildminne. Det är så mycket jag måste göra. Nu.
Det är bråttom. Titta pappa, jag lever igen.

Mamma, ska vi göra en film? En legofilm? Mamma? Vi skrattar tillsammans. Köksbordet

blir ett slagfält, handuken en skog, svarta tecken mot vitt papper, Anakin Skywalker, är du
beredd? Klara, färdiga, gå! En dimension till. Att se världen på nytt genom mina barns ögon,
återigen en åtta. En spader åtta. Får jag titta på när ni filmar, mamma?