Inte nu igen. Jag beger mig ut genom ytterdrren fr att hmta annan tillvaro.

Utomhus tycks lufttrycket vara lgre och andningen gr fr ltt, fr snabbt. Jag filtrerar omgivningen genom en cigarett i hopp om att den ska bjuda p strre motstnd. Det hjlper lite, men jag kastar den nd halvvgs genom. Ovanfr mig flyter en ofrnderligt gr himmel. Det ser ut som om jorden hller p att dra av en ylletrja ver huvudet; molnens tta hinna r bucklad av maskor. Det r nu en vecka sedan Fredrik valde att ge sig ner i ketaminhlet utan att sknka kroppen tillrckligt med livlina fr att kunna dra sig upp igen. Han skte mrkret i frhoppningen om att aldrig behva se ljuset igen och han fick som han ville. Jag har bestmt mig fr att inte srja honom, men hans forna existens gr sig pmind genom en ryckig rrelse i min hgra hand. Jag gr lngst tgspret och lter mig uppslukas av lyktan p ett ankommande pgatg. Det ker frbi mig i ett malande brus som bryts av vid vagnarnas kopplingar. Jag str kvar med slutna gon en stund efter att tget kt frbi och gr inte frrn jag mrker att ftterna redan rr sig. P vg tillbaka till mitt hus mts jag av en kvalmigt tjock doft av konstgjorda blommor och ett ljust tjatter frn figurnrt kldda flickor p vg mot en mer hgljudd verklighet. Hej , sger rsten nrmast mig. Jag mumlar ngot som svar och begraver mig djupare i min grna fiberpls. Plsen smeker mig trstande tillbaka. Otrevlig kille , sger rsten igen nr jag r ngra meter bakom dem, mitt i det elektriska moln de lmnat kvar. Otrevliga kan ni vara sjlva, tnker jag. Ni sg vl att jag inte ville.

*** Vr vnskap brjade