Staten och friheten. Lopphoppning, en svensk nationalsport. Revisionism och stalinism. Makt, frihet och demokrati.

Hgern, vnstern och den nationella frgan. Vem r det som inte har ett fosterland? Varfr demokratifrgan och den nationella frgan inte kan skiljas frn varandra. Staten, klassen och vergngssamhllet. Staten, den borgerliga staten och den proletra staten. Vad som hnde i Sovjetunionen - beviset p att en stat kan skapa en hrskande klass som uppbr den.

Lars Bergquist

Om staten. 3. Staten och revolutionrerna

(Opublicerad, november 1993)

De tv socialistiska riktningarna i Tyskland, lassalleanerna och eisenacharna, slog sina psar samman p den gemensamma kongress i Gotha 1875 som konstituerade Sozialdemokratische Partei Deutschlands. P kongressen antog man ett nytt gemensamt program. Nr detta ndde Marx i London blev han bestrt. Han skrev ett lngt brev till vnnen Wilhelm Bracke i Braunschweig och bad denne verlmna hans kritiska randanmrkningar till SPD:s ledare August Bebel, vilket Bracke ocks gjorde. Marx var inte direkt diskret i sin kritik: Enligt II efterstrvar sedan det tyska arbetarpartiet 'den fria staten'. Fri stat - vad r det? Nr arbetarna nu frigjorts frn det inskrnkta understefrstndet r det ingalunda deras sak att gra staten 'fri'. I Tyska riket r staten lika 'fri' som i Ryssland. Friheten bestr i att frvandla staten frn ett organ som r verordnat samhllet till ett som r alltigenom underordnat det, och redan idag r statsformerna friare eller ofriare i s mtto som de inskrnker 'statens frihet'. Det tyska arbetarpartiet visar - tminstone om det gr detta program till sitt - hur ytligt de socialistiska iderna sitter, nr de i stllet fr att behandla det bestende samhllet [...] som grundvalen fr den bestende staten [...] i stllet behandlar staten som ett sjlvstndigt vsen, som har sina egna 'andliga, sedliga, frihetliga grundvalar'. [...] Man frgar sig d: vilken omvandling kommer statsvsendet att underg i ett kommunistiskt samhlle? Med andra ord, vilka samhlleliga funktioner kommer d att terst, som r analoga med de nuvarande statsfunktionerna? Den frgan kan bara besvaras vetenskapligt, och man kommer inte heller problemet ett lopphopp nrmare fr att man tusen gnger om kopplar samman ordet folk med ordet stat. Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhllet ligger perioden av det enas revolutionra omvandling till det andra. Den motsvaras ocks av en politisk

vergngsperiod, vars stat inte kan vara ngot annat n proletariatets revolutionra diktatur. (Kritiken av Gothaprogrammet,1875. Min versttning.) (1)

Marxismen var i sin ursprungliga fattning revolutionr. Denna revolutionra inriktning bestod ingalunda i att man lngtade efter att f g ut p gatorna och slss. Den innebar i stllet att man insg att samhllen har en klassnatur, och att ingen grundlggande frbttring av det arbetande folkets villkor r mjlig med mindre att man ndrar denna klassnatur, det vill sga att det arbetande folket tar makten frn borgarna. Om man verkligen nskar detta, d finner man sig ocks stlld infr den hrskande klassens stat, dess huvudfrsvarslinje. Dr, om inte frr, visar det sig om det r en omvandling av samhllet eller sin egen stllning man prioriterar hgst. Om man andra sidan, av omsorg om sin komfort, sin borgerliga respektabilitet och s vidare fredrar att vnda bort blicken och mumla, d strvar man bara efter att tills vidare, i vntan p penningherrarnas Endlsung, gra sin tillvaro ngot uthrdligare. D stller man intemaktfrgan, det vill sga demokratifrgan. Revisionismen

Den socialdemokratiska rrelse som bildades 1875 var inte revolutionr. Den hade aldrig ambitionen att avskaffa penning- och statsherrarnas makt; dess perspektiv frblev alltid den subalterna klassens, nmligen att bli lite mindre exploaterad, och under ngot mindre brutala former. (2) Bebel lste brevet frn Marx och aktade sig sedan noga fr att offentliggra den frtande kritiken - inte ens hans nra medarbetare Liebknecht fick lsa episteln. Den frblev oknd tills Engels publicerade den 1891, i samband med en ny kongress och ett nytt program, som Engels kritiserade lika obarmhrtigt, och med lika liten verkan (Engels, Zur Kritik des sozialdemokratischen Programmentwurfs 1891, kallat Kritiken av Erfurtprogrammet). Man talade senare om revisionism. Officiellt fortsatte socialdemokraterna att beknna sig till marxismen, fastn klyftan stndigt kade mellan teori och praktik. Bernstein var den frste att ppet krva en antirevolutionr revision av marxismen - att det var frga om att avskaffa den, eller i varje fall berva den allt innehll, hade inte heller han modet att sga. Han fick bra hundhuvudet fr hela denna riktning, fast den i sjlva verket var ldre n hans ppna stllningstagande. Och fast man officiellt tog avstnd frn honom (Branting till exempel vgade inte direkt beknna sig till honom) s kom den tyska och nordiska socialdemokratin allt framgent att prglas av naiv statsdyrkan och ppet klassamarbete. Av marxismen terstod endast s mycket som man kunde behva fr en stalinistisk partikatekes, vars stndigt terkommande refrng var att medlemmarna och vljarna tryggt skulle frlita sig p ledarnas vishet och historiens obevekliga mekanik. Denna vxande interna motsttning mellan medlemmarnas och vljarnas intressen och partibyrkraternas srintresse av klass- och statssamarbetet frhindrade samtidigt all verklig demokrati inom rrelsen (vilket Engels ocks upprrt konstaterade). Reellt sett blev socialdemokratin varken social eller demokratisk. Den blev stalinistisk.

Saken stlldes p sin spets 1914, nr de konkurrerande imperialistiska stormakterna drev ut sina respektive arbetande folk fr att slaktas i skyttegravarna. Med f undantag (fransmannen Jaurs var ett hedervrt sdant, men s blev han ocks mrdad) stllde Europas arbetarledare upp p kriget. Situationen i Sverige var intressant. Hgern hade alltid lskat det bombastiska wilhelminska Tyskland och nskade, med Sven Hedin, modig uppslutning p Tysklands sida. Liberaler och socialdemokratiska ledare var fr fega fr ett liknande stllningstagande men nskade intensivt Ententens (Storbritanniens och Frankrikes) seger ver Tyskland och drmed ver den egna ultrahgern. Ingendera sidan var fr freden, bara fr olika sidors seger. Liberalerna kunde oja sig ver blodbadet, men sg det som ndvndigt. Det var ju inte de sjlva som badade. Nr den socialistiska vnstern kallade till en fredskonferens i Zimmerwald i Schweiz 1915 lades alla slags hinder i vgen fr delegaterna - ven de svenska - och nr de tervnde hem, blev de direkt trakasserade - ven de svenska. De spnningar som uppkom p det viset spelade en viktig roll fr den socialdemokratiska partisprngningen 1917, som direkt utlstes av att zimmerwaldresenrerna uteslts samma r. *** Det var Lenins storhet att han brt med den europeiska socialdemokratins etatism och klassamarbete. Drmed bidrog han ocks till att fr en tid terupprtta marxismen, ty revolutionen r dess innersta innehll, utan vilket dess sociologi och ekonomiska analys enbart bildar ett tomt skal. Att priset fr detta momentana framsteg blev s ohyggligt berodde mindre p Rysslands allmnna historiska efterblivenhet (som Lenin stndigt betonade) och mer p den europeiska arbetarklassens subalterna natur. Den revolution i kontinental skala som bolsjevikerna vntade sig, och som skulle rdda dem ur den ryska situationens fundamentala omjlighet, intrffade aldrig. I stllet kom Lenins mer eller mindre sjlvutnmnda lrjungar att begva den europeiska vnstern med en stalinism som var nnu vrre n den socialdemokratiska. (3) Makt och demokrati

Man kan inte acceptera ett samhlle som vilar p den enes exploatering av den andre, p en uppdelning i hrskande och behrskade, och vara demokrat. Demokratin vilar p mnniskors lika rttigheter, kapitalismen p en radikal ojmlikhet. Hgern bejakar ppet denna ojmlikhet, hvdar mnniskors olika vrde och olika rttigheter, och skms inte. Liberalerna accepterar den och skms. Sossepamparna frsker lta bli att ltsas om den (och det kan man ju hlla med om att den inte direkt drabbar dem sjlva). Men i grunden sitter de i samma bt. De r antidemokrater.Denna fundamentala politiska livslgn som de delar kommer obnhrligen att driva dem till en alltmer ppet auktoritr politik, till fascism (och hgern kommer inte att skmmas d heller). Givetvis kommer denna auktoritra politik att utmlas som den enda demokratin, ty ordet demokrati har fr dessa herrar fr lnge sen upphrt att betyda ngot annat n deras egen makt.

Av detta skl blir demokratifrgan allt mer brnnande. Den visar sig vara vad den egentligen alltid varit, en livsfrga fr folkets breda lager. Den som vgras arbete, terroriseras p sin arbetsplats om han fr ngot, hrdmarkeras av en ppet fascistisk polismakt utanfr den och kastas p sophgen nr hans kapitalist inte lngre behver honom, lever underkapitalets auktoritra diktatur. Och det vet folk mycket vl. Alternativet, mjligheten att leva ett anstndigt liv, r demokratin, eller som de gamle kallade det, proletariatets demokratiska diktatur. Jag har p annan plats utrett sprkbrukets frndringar, och hur detta begrepp med dagens bruk fullstndigt motsvaras av det moderna demokratibegreppet. Jag skulle bara vilja inflika att ven demokratin p den tiden betraktades som en form av frtryck, nmligen majoritetens makt ver minoriteten. Den mste, ansg Marx och Engels, s snart som mjligt ersttas av friheten,ett tillstnd dr beslut fattades inte genom majoritetsomrstningar utan genom diskussion och samfrstnd, och dr minoriteter och individer inte kunde utsttas fr majoritetsfrtryck. Hgern har en klart utstakad politisk linje. Den r att bli kvitt demokratin, det vill sga det folkliga inflytandet ver den politiska makten. Fr denna hger var avskaffandet av den graderade rstrtten en riksolycka. Borgaren existerar inte som individ, som personlighet. Han r endast sin frmgenhets biologiska bihang, och hans existens tillvxer och frminskas med bankkontot. Att d inte denna frmgenhet - hans verkliga existens - ska erknnas fullt ut genom att hans mnskliga och medborgerliga rttigheter rknas i pengar, r fr honom en skymf, ett vergrepp. Nu ska denna graderade rstrtt terinfras bakvgen, genom att medborgare med lika rttigheter degraderas till kunder med olika rtt, graderad efter plnboken. Kapitalets diktatur fr inte hmmas av ngra begrnsningar. Att hvda demokratin mot dessa hgerextremister r inte att kbbla om reglerna fr ett parti Monopol det r en livsfrga. Anslutningen till EU ser herrarna under samma aspekt, ty hr ska makten avlgsnas s lngt frn folket som mjligt och frskansas i en allsmktig och otkomlig eurokrati. Den ska fatta de beslut som penningherrarna vill ha fattade men som de helst inte vill bra ansvaret fr. Hr tangerar demokratifrgan den nationella frgan och verlappar den delvis. Den frgan stlls nu ocks. Marx pstod p sin tid att proletrerna inte hade ngot fosterland. Vad som i dag str klart r att kapitalet inte har det. Med jmna mellanrum fr finansmarknaden ett av sina psykotiska anfall, och ett antal knapptryckningar skickar stora delar av nationalfrmgenheten i omloppsbana runt jorden. I dag r det den arbetande mnniskan som r bunden till sin materiella grund och till sitt sociala ntverk av mnskliga relationer. Arbetet r konkret, kapitalet r abstrakt och blser likt vinden vart det vill. Fr detta kapitals bihang r Sveriges folk och alla andra nationer, mnniskors rtter och sprk och inbrdes relationer, deras kamratskap, krlek, mhet och solidaritet enbart hinder fr deras egen framfart. Endast den arbetande mnniskan kan ha ett fosterland, och endast den som har ett fosterland kan respektera andra folk och vara internationalist. Penningnissarna r inte alls internationalister, de r kosmopoliter som framgngsrikt sparkat snder sina egna mnskliga relationer och sker gra detsamma med alla andras. Fr dem som de har lyckats frigra p detta stt terstr andra sidan endast ligans, vargflockens och den frmenta rasens sammanhang. Rasismen r en av kapitalismens typiska snderfallsprodukter.

Staten och dess hrskande klass

Strvar vi efter mnsklig frigrelse (och strvar du efter ngot annat frstr jag inte varfr vi ska diskutera med varandra) s kan vi inte lta den frtryckande klassens stat existera. Det har p sistone blivit p modet bland sossar och socialliberaler att frsvara, inte den borgerliga men densocialdemokratiska staten, som om nu den saknade klassnatur. Nr man, helt riktigt, frsvarar vlfrden gr man inte den ndvndiga distinktionen mellan staten och de samhlleliga funktioner den tillskansat sig och frsvarar ocks vlfrdsstaten, men denna r ocks en borgerlig stat - ehuru ngot mindre stupid n moderatstaten. Vlfrden r denna stats fasad, men dess krna r samma maktapparat som tidigare. Men positionen r ju behaglig: lite till vnster om Moderna Tider och klart till hger om de otcka kommunisterna. Nr det gllde vlfrdspolitik stod Hitler till vnster om Moderna Tider. Kanske borde jag stta mig ner och skriva artikeln Staten och opportunisterna, men det tar emot s frbannat! Nr Lenin p nytt stllde den bortsmusslade frgan om den borgerliga statens avskaffande p dagordningen, frgade man honom i all oskuld om inte detta var en eftergift t anarkismen. Anarkisterna, Bakunins frkttrade fljeslagare, var ju ocks mot staten. Lenin genmlde (och jag genmler) att bde marxism och anarkism var lika fientliga mot den borgerliga staten. Frgan var vad som skulle eftertrda den. Anarkisterna trodde att sedan staten strtats av en spontan resning och ngra vlriktade gatstenar, skulle omedelbart det statslsa lyckoriket intrda. Om detta gjorde man sig inte ngra mer ingende frestllningar. Marx sade om Bakunin att han var oumbrlig p revolutionens frsta dag och omjlig p den andra. Marxisterna dremot insg att en ny makt mste erstta den gamla, nmligen folkmakten, demokratin, proletariatets diktatur. Folket mste kunna frsvara sig. Folket mste kunna skapa de institutionella strukturerna fr sin egen maktutvning. Men samhllet r fortfarande ett klassamhlle, om ocks med en annan hrskande klass. Svl inom som runt omkring grnserna str de som nskar folkmaktens undergng. ven i folkmaktssamhllet mste det finnas lagar och de mste kunna upprtthllas och sanktioneras. De gamle gjorde sig inga illusioner om detta: Vad vi hr har att gra med r ett kommunistiskt samhlle, inte sdant som det utvecklat sig p sin egen grundval, utan tvrtom sdant som det just framgr ur det kapitalistiska samhllet, allts i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt nnu behftat med fdelsemrkena frn det gamla samhlle, ur vars skte det kommer fram. Fljaktligen fr den enskilde producenten - efter avdragen - tillbaka exakt vad han ger. Vad han gett det r sitt individuella arbetskvantum. [...] Hr rder uppenbarligen samma princip som reglerar varuutbytet, i den mn detta r utbyte av lika vrden. [...] Den lika rtten r hr drfr nnu till sin princip den borgerliga rtten [...]. (Marx, Kritiken av Gothaprogrammet 1875.)

Lenin gr s lngt i Staten och revolutionen att han direkt sger att det socialistiska vergngssamhllet r ett borgerligt samhlle och till och med att dess stat r en borgerlig stat; ty en stat som upprtthller en borgerlig frdelningsprincip mste vara borgerlig i tminstone det avseendet. Det r iKritiken ... som Marx talar om den hgre fas av det kommunistiska samhllet som p sitt banr kan skriva av var och en efter frmga, t en och var efter behov. Vgen dit behver inte vara nedslende lng. Redan vlfrdssamhllet tog de frsta stegen mot behovsprincipens genomfrande. Att de sista av dessa steg kommer att tas i en annan historisk epok n vr behver d inte avskrcka oss. Ett segrande folk kommer slunda att avskaffa den borgerliga staten, men inte staten tout court. Samtidigt inser vi det som bde revisionister och andra stalinister s ivrigt frsker frneka, nmligen att folket mste kunna frsvara sig ven mot sin egen stat. n mer: denna stat mste frn brjan ha ett inbyggt program fr sin egen nedmontering. Ty ven den r sina tjnares sociala existensform och formar deras medvetanden. ven den skapar sina intressen, och lockande medel att tillfredsstlla dem. Staten r frvisso den hrskande klassens verktyg. Men den moderna staten, med alla sina frgreningar och maktmedel, r inget passivt, osjlvstndigt redskap. Den kan i vissa lgen f ett eget liv. Och finner den att den saknar en hrskande klass att tjna, kan den i vrsta fall skapa denna klass sjlv. Det sovjetiska exemplet

I Staten och revolutionen (1917) hamrar Lenin in tesen att den borgerliga staten mste krossas till atomer. S skedde ocks. Men p resningen i november samma r fljde inte den europeiska revolution som bolsjevikerna frestllt sig, och utan vilken de skulle ha sett varje tanke p en egen revolution som meningsls. Inte ens i Tyskland, det land dit de avundsjukt blickade och dr de trodde sig finna vrldens mest avancerade och mogna proletariat, kunde arbetarklassen ta makten. Vrldsrevolutionen var inte en hndelse, den visade sig vara en historisk epok. P den ryska revolutionen (och den var en revolution, om inte p landet s i varje fall i industristderna) fljde drfr r av utlndsk intervention, inbrdeskrig och frsvarskrig. I denna malstrm drunknade den ftaliga arbetarklassen och frgicks. Det nya samhllet miste det som bolsjevikerna sg som dess hrskande klass. Hur mycket vi n m sga oss att detta var en subaltern klass som inte var i stnd att sjlv utva makten, s var nd dess undergng en katastrof. De enda som nu kunde rida sprr mot den auktoritra utvecklingen var ett tunt skikt av gammalbolsjeviker, Lenins teoretiskt skolade och europeiskt bildade medhjlpare. De rckte inte lngt. En ny sovjetisk stat hade bildats. Men vem uppbar den? Det upptckte Stalin. P en inspektionsresa i Volgaregionen strax efter inbrdeskriget fann han att de nya statsorganen p regional och lokal niv till nittio procent bemannades av gamla tsaristiska tjnstemn, samma tjinovniki som frr. Staten hade frvisso krossats till atomer; men atomerna hade ter frenat sig och bildat en ny. Andra skulle ha frfrats av denna upptckt. Stalin insg att han kunde utnyttja den. Den blev grundvalen fr hans politik. Det var under hans regering som denna i grunden frrevolutionra stat fick, och i sjlva verketskapade, sin hrskande klass. Och eftersom det

frhrskande produktionssttet var statskapitalism, blev denna klass en statsbourgeoisi; men d landsbygden levde under ngot som nrmast kan knnetecknas som statsfeodalism (alias det asiatiska produktionssttet) fick denna hrskande klass, nomenklaturan, tydligt feodala drag av personligt bossvlde (chefstvo). Maktfullkomligheten i denna stat gjorde att utvecklingen blev exceptionellt rtlinjig och tydlig. Det enda strande inslaget var Stalin sjlv, som nogsamt sg till att utrota alla de grenar av den nya plantan som skulle kunnat bli till hinder fr hans personliga maktutvning. Vi frestller oss att situationen inte kommer att vara lika omjlig i Sverige. Den subalterna industriarbetarklassen har brjat ersttas av en ny arbetande klass som p ett annat stt n den r kapabel att ta steget in i makten. Den stat som skall avskaffas har inte samma urldriga tradition av despotism som den ryska. Men ven om nu detta skulle vara sant - och vi kan inte vara skra p att det i alla stycken blir p det sttet - s kvarstr lrdomen: vaksamheten r frihetens pris.

Noter (1) vergngssamhllet mellan kapitalism och kommunism kom senare att kallas det socialistiska samhllet. Marx kallar det emellertid en tidigare eller lgre fas av kommunismen. - Jag har p annat stlle (artikeln Den rda trden II i Socialistisk Debatt 4/1992, nu i Hade Marx fel?1992-1997) klargjort den ursprungliga, marxska betydelsen av termen proletariatets diktatur, dvs. en statlig maktutvning som sker under en vergngsperiod av begrnsad varaktighet och som i sin politiska aspekt helt motsvarar den nutida definitionen av begreppet demokrati. (2) Begreppet subaltern klass introducerade jag p ovan anfrda stlle, tydligen med en del aha-upplevelser som fljd. En subaltern klass r en underordnad klass som tillhr samma produktionsstt som samhllets hrskande klass - s som t.ex. slavarna i slavsamhllet - och som inte har produktiva funktioner utanfr dessa relationer av underordning och exploatering. En subaltern klass definieras utifrn denna underordning, och det finns inget historiskt exempel p att en sdan klass ngonsin lyckats gripa den politiska makten. Jag ppekade i sammanhanget att den traditionella industriarbetarklassen r ett gott exempel p en subaltern klass. (3) Ocks frgan om stalinismen har jag tidigare behandlat rtt ingende (ovan anfrda stlle). Den var ingalunda ngon uppfinning av Stalin eller ens av de otcka kommunisterna, utan r den typiska ideologi som produceras av och fr en subaltern klass' medvetande. Socialdemokratin har varit och r typiskt stalinistisk, med personkult och allt.