Vandringar kring språket och författarskap jag inte gjort mig bekant med tidigare.

Jag kan
nicka igenkännande till reflektionerna över de för mig kända
identiteten texterna.

Författare: Thomas Nydahl
Titel: Alla de andra som också skrev
Förlag: Tusculum Förlag
I Alla de andra som också skrev vandrar Thomas
Nydahl i trakterna kring språket och identiteten. I
den första delen av boken, essäer och samtal, söker
Nydahl genom just samtal med olika författare sätta
ord på språket som det som förenar och språket som
det som gör skillnad. Samtalen består av brevsamtal
eller reflektioner med och om samtida författares
texter. I den andra delen, dagboken, förhåller han
sig friare till sin egen omvärld och visar fragment av
tankar och funderingar kring samma ämne. Nydahls
vandring sker inte bara i det begreppsliga utan också
i det geografiska rummet. Han befinner språkligt
isolerad i Helsingfors, samtalande på ett café i
Berlin, i solen vid havet, funderande på den vitryska
kulturella marken, på väg hem från Birmingham och
i exil.
Detta är läsning som sätter igång funderingar kring
den genomgående tematiken, språk och identitet.
Bitvis är texterna starkt engagerande. Essäerna är
välformulerade men blir ibland lite konstlade. Han
tillåter sig själv att bli personlig, på gränsen till
privat. Det är när Nydahls tankar om sitt privata jag
som problemen finns. Det blir aldrig riktigt naturligt.
Det som i essäernas samtal blir konstlat blir i
dagboksanteckningarna helt naturligt. Det är där som det
poetiska i denna författare dyker fram. Den filosoferande
personen. Här får vi möta Nydahl genom hans blick ”Och
som pricken över i: drivan utanför huset. Den är inte ensam,
men här ses den bara en av dem. ” Han visar oss det han just
ser eller kastar oss in i en fundering. ”Tillvarons absurditet
är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret till känna.”
Många av dagboksanteckningarna lutar starkt mot prosalyrik
och då är det vackert. Även här tar Nydahl avstamp i
omgivande författare, sin egen läsning och dessutom tar
musiken en stor plats. Det är som om Nydahl har kokat ner
delar av sin vardag och serverar det snyggt upplagt på ett fat.
Vandringarna över Nydahls kulturella mark spretar något
men det är egentligen inget som stör. Med ett mättat språk
och en litterär långsamhet som är klädsam är dessa boksidor
ändå några jag inte skulle vilja ha olästa.
My Thorin

Det inledande samtalet mellan Thomas Nydahl och

den polske författaren Witold Gombrowicz är det
mest spännande i hela boken men det finns också
problem i den som står för hur språket kan undvika
att kommunicera. Essän är utformad så att Nydahl
ställer en lång funderande fråga och Gombrowicz
svarar genom citat ur en av sina böcker. Samtalet
blir stolpigt men lite kul. Nydahl kommenterar
Gombrowicz bekännelse att han är rädd för djävulen
och ställer så frågan: ”Men är man otrogen själva
livet om man vägrar att bli indelt soldat?” På det
svara Gombrowicz: ”Jag drack kaffe och åt gifflar.”
Det finns helt klart en poäng med formen men liksom
fler samtal blir det inte riktigt livfullt. Det blir ett
antisamtal, ett samtal där den ena parten kämpar för
att få en dialog medan den andre befinner sig i sin
egna begränsande värld.

De mer klassiska litteraturessäerna är formsäkra och

behandlar författare som Christin Falkenland och V.S.
Naipaul på ett mycket säkert sätt. Det går inte att ta
miste på att det här är en form som Nydahl behärskar
mycket bra. Dessa essäer är så välslipade att de
nästan blir tråkiga men det gör ingenting. Här kan jag
slappna av och dras med i språket och smaka på de