Fosfolipidmembran i celler är något vi alla känner till men deras släkting micellen är desto mer
okänd. Den består av ett enkellager fosfolipider som bilder en sluten sfär där de hydrofila
svansarna är vända inåt. Hur fungerar detta ihop med läkemedel som skall verka på
nervsystemet och därmed behöver kunna passera hjärnans fettbarriär? Vi undersöker olika
blandningar av läkemedel som administreras intravenöst och ser hur man kan använda
fosfolipider som transportmekanism.
Läkemedel som Propofol1, ett populärt och framgångsrikt narkosäkemedel, som injicerat direkt
i blodet ger anafylaktisk chock medan i emulsion fungerar på dess tänkta sätt. Det vill säga
med sövande effekt under större operationer. För att förstå de olika sätt läkemedel
administreras måste man sätta sig in i de olika typerna av ”blandningar”.
För det första finns det vanliga blandningar där den verkande substansen är helt löslig i vatten
och därmed lätt kan injiceras. Viktig är dock att förstå att ett läkemedel alltid innehåller andra
tillsatser som ger ytterligare egenskaper till en medicin, t.ex. natriumhydroxid för att justera pH
nedåt till normalt blodvärde (propofol har pKa = 11).1
En emulsion däremot är en blandning där läkemedelssubstansen till olika stor grad inte vill lösa
sig i vattenfasen, d.v.s. en blandning av hydrofoba och hydrofila ämnen. Det är detta som ger
mjölk dess vita färg, partiklarna av fett är tillräckligt stora för att bryta ljuset men tillräckligt
små för att göra mjölken homogen. En sådan emulsion kallas mer specifikt för en
macroemulsion och i sådana används ibland ägg lecitin som en surfaktant (eng. surfactant;
surface active agent) vilken modifierar ytspänningen i en fasgräns.3 Lecitin utvinns ur äggula
och är en fosfolipid som i emulsion orienterar sitt vattenlösliga huvud mot vattenfasen och dess
fettlösliga svansar mot oljefasen. Detta leder till att lösningen homogeniseras ytterligare.
Vanligt för att homogenisera en sådan lösning är att använda en homogenisator som under högt
tryck i princip slungar sönder fettkulorna till mindre partiklar som kan finfördela sig i
lösningen lättare.
En sista typ av lösning i sådana här sammanhang är en microemulsion, ibland kallad
nanoemulsion. Fosfolipiderna autoarragerar sig till enkellagers sfärer, vattenlösligt huvud utåt
och fettlösliga svansar inåt. Detta kräver att mängden fosfolipider är hög samtidigt som
fettkulorna är så pass små att miceller spontant uppstår som effektivt innesluter fettpartiklarna.
Lösningen blir då homogen i en mer regelrätt betydelse eftersom varje micell utåt är
vattenlöslig. Inuti finns fettlösning i vilken man kan blanda en aktiv läkemedelssubstans. När
det gäller exemplet propofol är det denna egenskap som gör att kroppen inte får anafylaktisk
chock då det tar längre tid att bryta ner micellerna och koncentrationen propofol inte hinner bli
hög nog i blodomloppet. Samtidigt kan den hydrofoba propofolen lätt passera hjärnans
fettbarriär för att verka på det centrala nervsystemet.
Om man ytterligare ökar mängden fosfolipider finns det tillslut så många molekyler att vesiklar
bildas, dubbellagers sfärer med hydrofila innanmäten. Det som skiljer micro- och
macroemulsioner åt är i princip mängden fosfolipidmolekyler i lösningen, ju fler desto mindre
partiklar och mer homogen blir lösningen. Fördelen med denna typ av läkemedel är att mindre
mängd behövs användas, biverkningarna blir färre samt längre lagringstid är möjligt m.m.
Flera mer avancerade exempel finns där micellernas yta täcks med molekyler vilka endast
tillåter bindning till en viss typ av celler, t.ex. för cellgiftbehandling av en cancertumör lokalt
och endast av cancercellerna.2
  







Naturligtvis finns det många olika typer av fosfolipider, olika vattenlösliga komplex som
huvud och olika hydrofila svansar. Det möjliggör att ”tillverka” miceller för en mängd olika
läkemedelssubstanser.

Källor:

1 Medicine Online (2008) ”DIPRIVAN® (propofol) Injectable Emulsion FOR IV

ADMINISTRATION”. Tillgängligt på internet den 30 oktober 2008, adress:
<http://www.medicineonline.com/drugs/d/3669/DIPRIVAN-Injectable-EmulsionFOR-IV-
ADMINISTRATION.html>

2 Atkins, P.W., Jones, L.L. (2008) ”Chemical principles The quest for insight”, andra utgåvan,
sid. 342-345.

3 Wikipedia, English (2008) ”Surfactant”. Tillgängligt på internet den 30 oktober 2008, adress:
<http://en.wikipedia.org/wiki/Surfactant>

Övergripande källor:

Zana, R (2004) ”Micelles and Vesicles”, Institut Charles Sadron (CNRS-ULP), Strasbourg,
Frankrike. Tillgängligt på internet den 30 oktober 2008, adress:
<http://www3.interscience.wiley.com/journal/114297797/abstract?CRETRY=1&SRETRY=0>

Bordes, R et.al. (2007) ” Micelle-Vesicle Transition of Fatty Acid Based Ion-Pair Surfactants:
Interfacial Evidence and Influence of the Ammonium Counterion Structure”, Laboratoire des
I.M.R.C.P., Université Paul Sabatier et.al. Tillgängligt på internet den 30 oktober 2008, adress:
<http://www3.interscience.wiley.com/journal/114297797/abstract?CRETRY=1&SRETRY=0>