Hans styrka blev min svaghet

Nr han kom in i rummet stannade mitt hjrta fr en kort sekund. Jag knde
honom. Jag visste vem han lt mig se att han var och i samma stund glmde jag
bort namnen p alla jag ngonsin hade trffat innan honom. Hela min vrld
brjade snurra och jag kom p mig sjlv med att sga tyst i tankarna Tack
underbara universum! Tack, tack, tack!!! Hans sjl visste vem jag var, vi knde
varandra och detta frsta mte var en terfrening av tv gamla sjlar som s
lnge hade skt sin andra halva. Vi bara visste nr vra blickar mtes att detta
var rtt. Inga spel, ingen rdsla, bara vi tv som s lnge hade lrt knna
varandra p avstnd.
Nr han tittade p mig vek sig mina ben samtidigt som min inre gudinna reste
sig upp och mtte honom med samma styrka och intensitet som han mtte mig.
Det r detta mnniskor skriver snger och filmer om, just detta jag upplevde just
dr och just d. Han blev inte rdd fr mig, han mtte min blick och lt sig
hnfras istllet fr att titta bort. Han r stark, han mtte mig dr i en lng stund
mellan sjlarnas terfunna krleksdans utan att tveka.
Det fanns inga ord i vrlden som jag kunde beskriva detta mte p ett rttvist
stt, men min sjl talade med mig desto mer. Stunden hade kommit d det var
dags att slppa allt vad rdslor hette, fr detta var rtt. Detta var mnniskan
som inte skulle bli rdd av min styrka, ngon som inte skulle bli brnd av min
passionerade inre eld. Han var jorden som mitt vatten gav nring t och hans luft
gav min inre eld syre. Det var dags att slppa och ge mig hn oavsett vart detta
ledde mig.
Vi tittade p varandra och fll bokstavligen in i varandra och i samma stund
frsvann vrlden utanfr vr lilla bubbla av attraktion, passion och krlek. Vi
knde varandra, vi hade vntat och lngtat.
Vi mttes i en passionerad krlekssaga, dr vi var varandras spegelbilder. Vi var
yin och yang i en sann knsla av erotik och passion. Han sg min inre gudinna
som jag tillt honom att se sm bitar av. Jag utmanade honom i sin sanning. Han
slet mig i stycken och lappade ihop mig igen, han mtte mig fysiskt och lskade
med mig som det inte fanns ngon morgondag, vi pratade om framtiden och
vra drmmar som vi ville uppleva tillsammans. Han talade om fr mig hur han
knde och vad han ville, vi var p samma plats och i samma knsla.
Jag vgade st kvar och inte springa drifrn. Jag vgade knna utan rdsla. Han
var den personen som var en hel mnniska, men som ville dela sin krlek med
mig. Mitt hjrta brjade klappa fortare och fortare, men min sjl brjade srja.
En dimrid av illusionen av krlek, sann krlek brjade frsvinna fr att visa mig
en sanning om rdsla. Hans sanning om sig sjlv speglade sig i mig och jag
kunde helt pltsligt se vad som dolde sig bakom masken. Nr ridn hade visat en
glimt av den mrkgra massan bakom, s kunde jag inte ltsas om den lngre.
Istllet fr att svepas med i krlekens melodi, s sveptes jag med i en tung
tystnad, en tystnad som gjorde mig trtt och jag tappade mig inre gld.
Jag fick hra att det hade med min rdsla att gra, men jag visste innerst inne
att jag inte kunde ltsas om som jag inte hade sett den mrkgr massan bakom
illusionen om krlek. Jag grt fr att jag inte ville veta av den, jag hatade

sanningen fr den hade tagit ifrn mig illusionen, den hade tagit ifrn mig en
mnniska som inte var rdd fr mig och min eld. Ngon som vgade mta mig
utan att frska att kontrollera mig i en knsla av mindervrde eller att gmma
sig i rdsla fr att bli brnd.
Han brjade krackelera mitt framfr mina gon och jag visste att rdslans
kraftfulla monster hade kommit in och brutit honom i flera delar. Han vgade inte
flja med i krlekens melodi fr han kunde inte lngre dansa. Han tappade bit fr
bit och det fanns inget jag kunde gra. Mitt hjrta frskte f mig att g men jag
ville inte, jag ville hoppas och tro, men det fanns inget kvar att rdda. Han
frsvann mitt framfr mina gon, frintad av rdslans monster. Endast askan av
det som hade varit en drm och en knsla lg kvar vid mina ftter. Mina trar
landade mjukt i hgen av kvarlevorna av vad rdslans monster hade gjort med
honom, men den upplstes bit fr bit, fr varje tr som landande p dess icke
varande.
Det som brjade som den vackraste saga jag ngonsin hrt, slutade dr rdslan
tog vid. Det enda som finns kvar r en tanke och en nskan som blir levande i
mina drmmar, men nr jag vaknar p morgonen s kommer jag p mig sjlv att
det inte r sant. Det var inte vr sng som spelade, det var en lxa, frkldd i
illusionen av krlek.
Min styrka hade blivit hans svaghet.
Text: Alexandhra Berglund
www.alexandhra.se