Vad r ekonomisk utveckling?

Thomas Bay
Stockholms universitet, 1997
bay@sbs.su.se

Fr alkemisten Karl Marx r pengar den sant skapande kraften [die wahrhaft schpferische
Kraft] (Marx, 1981; 1982); ett transformativt medium mellan fantasi och verklighet, medlet par
excellence, som gr det mjligt fr oss mnniskor att svl frverkliga vra fantasier, begr och
nskedrmmar, som att fantisera eller abstrahera de verkligheter i och med vilka vi lever. Fr
bricoleuren Georg Simmel r pengar den renaste formen av verktyg (Simmel, 1978), det
sociala redskap med vilket samhllen institutionaliseras. Men mnniskan var mhnda en
bildmakare och en sprkmakare, en drmmare och en artist, redan innan hon var en
verktygsmakare (Mumford, 1952). Om det r s, kanske vi mste jmstlla den spelande
Orfeus med verktygssmeden Prometeus, och tnka oss mjligheten att pengar inte blott r ett
instrument med vilket vi bearbetar ngot annat, ett medel vi anvnder fr att uppn ett syfte
eller ml, stadkomma ett anvndbart resultat, en brukbar effekt, och som i en eller annan
bemrkelse ligger utanfr eller bortom dess egen funktion; utan ocks och samtidigt kan vara
sin egen mlsttning och resultat, ett medium i och genom vilket det ingenting annat gr n
multiplicerar sig, ingenting annat skapar n mngfaldiganden av sig sjlv. Medel blir ml i sig,
medel som blott och bart producerar mer medel, pengar som genererar mer pengar, pengar fr
pengars egen skull. Ren instrumentalitet, pur skapelse, konst fr konstens egen skull1, det vill
sga ett frambringande dr sjlva frambringandet r det enda och vsentliga, inte
frambringandets (eventuella) produkter: produktivitet som ingenting annat r n just
produktivitet.
I freliggande ess mnar jag underska denna form av ekonomiskt frambringande, dess
frutsttningar, fr att utrna om och i s fall i vilken bemrkelse denna ekonomiska konst kan
frknippas med vad vi i dagligt tal kallar ekonomisk utveckling; och mhnda n viktigare, om

Konst d ocks frstdd i sin ursprungliga, grekiska bemrkelse, som tekhne, skicklighet,
frdighet, frn tikto, frambringa, generera.
1

denna konst ocks i ngon bemrkelse ger oss mjligheten att, i Foucaults mening, skapa oss
sjlva som ett konstverk (1984). Att pengar, som Marx och Simmel freslr, r produktiva
rder det nog inget tvivel om, men frgan r hur och vadvilka slags verkde producerar och,
naturligtvis, vilka livsmjligheter dess ekonomiska kontverk erbjuder oss? Som utgngspunkt
fr denna problematik tar jag den distinktion Aristoteles gr mellan de tv
frvrvsverksamheterna oikonomike och khrematistike, mellan ekonomi och krematistik,
hushllning och affrsverksamhet. Om denna skriver Aristoteles: Att hushllningen
[oikonomike] inte r detsamma som affrsverksamhet [khrematistike] r tydligt. Den ena [dvs.
khrematistike] knnetecknas av frvrv [porisasthai], den andra av anvndning [khresasthai],
ty vad r det som anvnder hushllets egendom om inte hushllningen [tis gar estai he
khresomene tois kata ten oikian para ten oikonomiken]? Men huruvida affrsverksamhet r
en del av hushllningen eller artskild frn denna kan man diskutera (1993). Precis detta mnar
jag gra, diskutera relationen mellan ekonomi och krematistiki ljuset av frgan: Hur verkar
ekonomisk utveckling?
En central och avgrande distinktion i Aristotelisk ekonomi r den mellan phusis (natur),
vrlden som objektivt given, och nomos (lag, sedvnja, konvention, reglering, frvaltning,
verenskommelse, institution), vrlden som den konstitueras av mnniskoren kraftfull
tankefigur som man finner redan tidigt i grekiskt tnkande. Det r sledes med denna modell i
bakhuvudet som Aristoteles skiljer mellan oikonomike, en frment naturlig typ av ekonomi och
khrematistike, en frment onaturlig form av ekonomi, mellan ett gott och ett dligt stt att
frvrva bruksvaror. Medan oikonomike r begrnsad till att frvrva de ting som r
ndvndiga fr att tillfredstlla hushllets behov, vare sig detta sker genom jakt, jordbruk,
rveri (en enligt Aristoteles hedervrd syssla) eller genom ngon form av bytesverksamhet
(metabletike), det vill sga naturligt varubyte eller byteshandel (allage); s r khrematistike
obegrnsad, och dess ml r lika klart som det r enkelt: att genom varu- eller detaljhandel
(kapelike) skapa profit, en enligt Aristoteles i grunden onaturlig eller konstgjord form av
handel. Ett slag av frvrvande r allts naturligen en del av hushllningen [oikonomikes],
eftersom det antingen mste finnas, eller hushllningen mste se till att det finns, ett frrd av
de ting som r ndvndiga fr livsuppehllet [ordet Aristoteles anvnder fr dessa ndvndiga
ting r khrematon] och gagneliga fr statens eller hushllets samfllighet. Sann rikedom tycks
best av dessa ting. Den mngd av en sdan egendom [kteseos] som r tillrcklig fr ett gott liv
r inte obegrnsad.... Den r faststlld precis som nr det gller andra verksamheter [tekhnais].
Det saknas ju inte begrnsningar vare sig till mngd eller storlek fr ngot redskap [tekhnes] i
ngon verksamhet, och rikedomen r en mngd av redskap fr hushllning [oikonomikon] och
politisk verksamhet [politikon] (1993). Det grekiska ordet khrematon, de ting som r
ndvndiga fr livsuppehlletoch som senare i citatet refereras till som egendom och
redskapkan ocks betyda pengar, prglade mynt svl som pengar i mer primitiv bemrkelse,
det vill sga realvrdetillgngar som guld och silver. Begreppet khrematon, som Aristotelses

uppenbarligen lgger s stor vikt vid i sin ekonomi, det vill sga sann rikedom, kan sledes lika
vl best av pengar. Ty, som Aristoteles sjlv ppekar, rikedom r en samling redskap, och
pengar, har Simmel redan gjort klart fr oss, r det mest renodlade redskapet av alla. Detta
skulle betyda att fr Aristoteles s bestr ett gott och rikt liv i att begagna sig av ekonomiska
verktyg fr att anskaffa en tillrcklig mngd av de egendomar och ting som r ndvndiga fr
livsuppehllet, fr att tillfredstlla hushllets behov.
Det finns ett annat stt att frvrva egendom, som manmed all rttoftast kallar
affrsverksamhet [khrematistiken], och som r orsak till att det inte tycks finnas ngon grns
[peras] fr rikedom och gande. Mnga anser att denna typ r densamma som den
ovannmnda [dvs. metabletike och allage, de former av byteshandel som Aristoteles anser vara
svl acceptabla som ndvndiga egenskaper av oikonomikon, sktseln och frvaltningen av
hushllet], eftersom de str nra varandra, men affrsverksamhet r varken detsamma som
eller srskilt avlgset frn den tidigare nmnda varianten. Men medan den frra formen r
naturenlig, r den andra onaturlig och uppstr snarare genom rutin [tekhnes] och inlrd
kunskap [empeirias]. Lt oss ta fljande iakttagelse som utgngspunkt. [Hr utvecklar nu
Aristoteles en teori om bruksvrde och bytesvrde.] Varje godel [ktematos] har tv
anvndningsomrden [khresis], som bda hr samman med just denna men p olika stt. Det
ena sttet att anvnda fremlet r specifikt fr just detta, det andra inte. En sandal, t. ex., kan
anvndas [pragmatos] bde som forbekldnad och handelsvara [i originalet anvnder
Aristoteles ordet metabletikes, dvs. i betydelse att sandalen kan anvndas fr
bytesverksamhet], och p bda stten anvnder man sandalen. Den som byter bort den mot
pengar [nomismatos] eller livsmedel till den som behver en sandal anvnder [khretai]
sandalen i dess egenskap av sandal, men inte p det stt [khresin] som r specifikt fr den,
eftersom det inte var fr byteshandel [allages] som sandalen tillverkades. P samma stt r det
ven med vriga godelar [khrematon]. Det finns byteshandel [metabletike], som idkas med
vad som helst och som frst uppstr av det naturliga frhllandet att mnniskor av somligt har
mer n de behver och mindre av annat. Drav r det tydligt att detaljhandeln [kapelike] inte
av naturen [phusei] r en del av affrsverksamheten [khrematistikes], eftersom det bara var
ndvndigt att idka byteshandel [allagen] tills man fick vad man behvde.... Ett sdant
varubyte [metabletike] r varken mot naturen [phusin] eller en typ av affrsverksamhet
[khrematistikes, dvs. i sin onaturliga bemrkelse], eftersom det syftar till att fullstndiga ett
naturligt beroende (1993).
Aristoteles anvnder sledes begreppet khrematistike i tv betydelser, som (1) konsten att
skerstlla livets ndtorft, vad Karl Polanyi kallar the art of supply (1957), en slags
anskaffningens eller frsrjningens konst, som i sin tur omfattar tv former av utbyte, allage
och metabletike, det vill sga utbytet av gods mot gods eller pengar; och (2) konsten att tjna
pengar, utbyte baserat p kapelike, utbyte fr vinningens skull, s kallad penningprofit. Den

frsta frvrvskonsten avser alla former av naturliga transaktioner, alla mellanhavanden som
anses vitala fr hushllets verlevnad, det vill sga allt frn jakt, fiske och varubyte till naturlig
varuhandel (metabletike). Marx beskriver dessa Aristoteliska utbytestransaktioner strukturellt
som, den ena sidan, en ekonomisk transaktion dr en vara utbytes mot en annan: VaraVara,
det vill sga ett enkelt varubyte; och den andra sidan, en frsljning tfljt av ett kp: Vara
PengarVara, det vill sga, en ekonomisk transaktion dr pengar anvnds som ett
cirkulationsmedel, som ett ekonomiskt redskap eller verktyg med vilket man kan underltta
det faktiska utbytet av tv varor, frenkla den faktiska varutransaktionen mellan en sljare och
en kpare. Emedan varutbytet i frsta fallet fullbordas genom en enkel metamorfos eller
frvandling dr en vara transformeras till en annan, fullbordas det i det andra fallet i tv
motsatta frvandlingar, som kompletterar varandravarans frvandling till pengar [VP,
frsljning] och dess terfrvandling frn pengar till vara [PV, kp] (Marx, 1969). Genom
penningens intervention, blir det enkla varubytet en frsljningsprocess av en vara med
avsikten att kpa en annan vara. I bda fallen, emellertid, r syftet med utbytet det samma, att
omvandla ngot som inte har ett bruksvrde till ngot som har ett bruksvrde; eller att
infrskaffa ett bruksfreml som har ett hgre bruksvrde n det bruksvrde som anvnds som
bytes- eller cirkulationsmedel (oavsett om detta medel r en vara eller pengar). Kort sagt, syftet
med bda dessa bytestransaktionervilka Aristoteles skulle kalla allage eller metabletiker
att tillfredstlla behov, eller, om man s fredrar, konsumtion.
Som emellertid Aristoteles s vl illustrerar med sitt exempel med sandalen, s har varje ting
eller egendom tv anvndningsomrden (ett egentligt och ett oegentligt): som ett ting med ett
inneboende vrde, ett bruksvrde, och som ett bruksvrde fr ngon annan, det vill sga som
ett bytesvrde. Det r sledes detta bytesvrde det handlar om i den andra formen av utbyte:
PengarVaraPengar' (kapelike), pengars frvandling till vara [PV, kp] och varans
terfrvandling till pengar [VP', frsljning], kpa fr att slja [dyrare] (Marx, 1969). I denna
typ av cirkulation (vilken Marx benmner penningens cirkulation som kapital), r det
uppenbarligen s att det enda som genereras r mer ekonomiska verktyg, inga bruksvaror.
Dess drivkraft och slutliga ml r sledes inte, som i den tidigare cirkulationsformen
(metabletike), bruksvrdet och tillfredstllandet av avgrnsbara behov, utan bytesvrdet i sig
och ett drmed frknippat oavgrnsbart begr att ka kvantiteten pengar. I den frsta formen
av handel, sledes, har pengarsom blott och bart ett bytesmedel, ett medium med ett ml eller
en referens belgen utanfr sjlva utbytesrrelsensledes tjnat sitt syfte nr dess ml r
uppntt, nr en vara bytts mot en kvalitativt sett annan vara, ett nytt bruksvrde. Penningens
cirkulation som kapital [den andra formen av handel, kapelike] r dremot ett sjlvndaml, ty
endast inom denna stndigt frnyade rrelse existerar vrdekningen [Ververtung, dvs. en
kvantitativ kning av vrdet]. Kapitalets rrelse har drfr inga grnser (Marx, 1969). I denna
oupphrliga penningrrelse, denna kontinuerliga bytesvrdeskning, r bruksvrdet
fullstndigt tillintetgjort. Annorlunda uttryckt, nr man antar att rikedom ackumuleras endast

med monetra medel, det vill sga nr penningcirkulation anses vara den enda kllan till
rikedom, den sanna rikedomspumpen, s blir khrematistike inget annat n konsten att tjna
pengar: ren krematistik.
ven

om bde varubyte (allage) och

varuhandel (metabletike) r naturliga

frvrvsverksamheter, och som sdana fullkomligt naturliga inslag i oikonomiaoch allts inte
har med detaljhandel (kapelike) att gravar det ur dessa aktiviteter som
penningspekulationen uppstod. Nr nu myntet [nomismatos] hade infrts till fljd av den
ndvndiga byteshandeln [allages], uppstod den andra formen av affrsverksamhet
[khrematistikes], nmligen detaljhandeln [kapelikon]. Den var kanske frst helt okomplicerad,
men blev senare mer utstuderad, nr man genom erfarenhet fick en mer utvecklad kunskap
[tekhnikoteron] om varifrn och med vilka metoder [metaballomenon] man skapar [poiesei]
strst vinst [kerdos]. Det r drfr som affrsverksamheten [khrematisktike] mest tycks rra
sig om pengar och dess uppgift att utrna varifrn man fr en mngd pengar [nomisma]; den
skapar [poietike] nmligen rikedom [plouton] och pengar [khrematon]. Och rikedom
definierar man ofta som just en mngd pengar [nomismatos], eftersom affrsverksamheten
[khrematistiken] och detaljhandeln [kapeliken] gr ut p detta (Aristoteles, 1993).
Som lsaren redan noterat, och kanske ocks erfarit, r risken stor fr den ouppmrksamme
att dras med i den krematistiska yrsel som de semantiska transponeringar och omkastningar i
de begrepp Aristoteles anvnder kontinuerligt stadkommermed bde konceptuell och
praktiskt frvirring som mjliga symptom. I citatet nrmast ovan anvnder Aristoteles
begreppet khrematistike i bda dess betydelser, som konsten att frsrja sig OCH konsten att
tjna pengar, och det r lngt ifrn klart, i de olika fallen, vilken av dessa betydelser han syftar.
Vidare s tycks begreppet khrematon, vilket tidigare (se ovan) avsg gods eller egendom, det
vill sga de ting som r ndvndiga fr livsuppehllet, nu istllet avse pengar. De svenska
versttningarna r naturligtvis helt korrekta, men om man som lsare inte r klar ver vilket
grekiskt ord som versatts, r det ltt att tappa fotfstet; ty om exempelvis endast en av flera
mjliga versttningar redovisas i en betydelsemssigt sett kritisk textpassage, s riskerar det
textuella spelet att helt g frlorat, och drmed dessvrre ocks vr frstelse. Nr sledes
begreppet khrematistike opererar i texten, avser det potentiellt bde konten att frsrja sig
OCH konsten att tjna pengar; liksom begreppet khrematon samtidigt betecknar pengar OCH
det pengar kan kpa och slja. Denna frvirrande logik har naturligtvis ven praktiska
implikationer. Nr rikedomdet vill sga den uppsttning redskap man behver fr att rtt
frvalta hushlletmissfrsts och drmed (miss)brukas endast fr vinningens eller profitens
skull, s resulterar detta ur Aristoteles perspektiv i en frvrngning av hushllningens
ursprungliga och egentliga syfte, nmligen att producera bruksvrden som tillfredstller
naturliga mnskliga behov. Genom att rra ihop eller frvxla dessa ekonomiska redskap med
de bruksvaror de r avsedda att stadkomma, genom att oupphrligen omvandla bruksvrden

till bytesvrden, s befrmjar detta handelsstt, penninghandeln, illusionen att medel och ml
egentligen r en och samma sak, att pengar och rikedom r, s att sga, tv sidor av samma
mynt.
Drfr sker man ett annat slags rikedom [plouton] och affrsverksamhet [khrematistiken],
och det med rtta. Det finns nmligen en annan affrsverksamhet [khrematistike] och en
annan, naturlig [phusin], rikedom [[ploutos]. Den naturliga typen har med hushllning
[oikonomike] att gra, men detaljhandeln [kapelike] skapar [poietike] inte pengar
[khrematon] p vilket stt som helst utan genom varuutbyte med pengar [dia khrematon
metaboles]. Den tycks ocks rra sig om mynt [nomisma], ty mynt [nomisma] bildar grundval
[stoikheion] och stter en grns [peras] fr handeln [allages], och den rikedom [ploutos], som
kommer av en dylik affrsverksamhet [khrematistikes], har inte ngon begrnsning
[apeiron].2 ... . Men fr hushllets affrsverksamhet [oikonimikes au khrematistikes, dvs.
khrematistike frsttt, inte som ett ml i sig, utan som ett medel fr att uppn ett ml] finns det
en grns [peras]; det r ju inte denna som som r hushllningens [oikonomikes] uppgift
[ergon ]. Drfr tycks det frn denna utgngspunkt finnas en grns [peras] fr all rikedom
[plouton], men i praktiken ser vi att motsatsen intrffar, ty alla affrsmn [khrematizomenoi]
frsker ka sina frmgenheter [nomisma] i det ondliga. Orsaken r slktskapet mellan
verksamheterna. De bda typerna av affrsverksamhet [khrematistikes] sammanblandas
eftersom de anvnder samma medel [khresis]. De gr ju samma bruk [khresis] av egendomen
[kteseos], men inte till samma ml [telos], utan den ena typen har ett annat [heteron] ml, men
den andras r att ka frmgenheten.3 Drfr anser en del, att detta r hushllningens
[oikonomikes] uppgift [ergon], och envisas med att tro att man br bevara eller ka sitt
penninginnehav [nomismatos] i det ondliga [apeiron].... Orsaken till denna instllning r en
strvan efter att leva, men inte efter att leva gott; eftersom ett sdant begr r utan grns
stundar de att skapa obegrnsade medel [poietikon apeiron epithumousin] fr detta. Men de
som dessutom nskar att leva gott sker medel fr kroppsliga njutningar. Eftersom ven detta
tycks bero p godelar, gnar de all sin tid t att skaffa pengar [khrematismon], och drav har
den andra formen av affrsverksamhet [khrematistikes] uppsttt.... dessa mn gr alla konster
[poiousi] till stt att skaffa pengar [khrematistikas], som om detta vore deras ml [telos] och

Ordet stoikheion som Aristoteles anvnder fr att beteckna vad han menar r essensen, det
minsta och utmrkande elementet i kommersiell handel, r samma ord som Lukretius,
Demokritos och Epikuros anvnder fr att karaktrisera en atom, det odelbara element eller
komponent som konstituerar den materiella vrlden.
2

Notera sledes att sammanblandningen fljer av ndamlet fr vilket egendomen brukas

(khresis), samt av egendomens (kteseos), dubbla karaktr, som samtidigt antingen
bruksvrde eller bytesvrde.
3

allt mste tjna detta ml [telos].... [fr att] skapa pengar [khremata poiein] [gr de] bruk av
varje frmga de har p ett onaturligt stt [kata phusin] (Aristoteles, 1993).
Aristoteles har mdosamt och med hg precision skrpt sitt tveeggade krematistiska svrd,
nogsamt repeterat sin ekonomiska strategi, omsorgsfullt frberett sig fr att utfra en slutgiltig
klassificering. Som tidigare, s r det distinktionen mellan phusis och nomos, eller, vilket
utmynnar i samma sak, mellan phusis som producerar och presenterar sig sjlv, och tekhne
som antingen imiterar naturen, eller fullbordar det som naturen inte sjlv kan slutfra (1983).
Det finns [sledes] tv former av affrsverksamhet [khrematistike], som vi sade, och den ena
hr till detaljhandeln [kapelikes], den andra till hushllningen [oikonomikes]. Den sistnmnda
r ndvndig [anagkaias] och prisvrd [epainoumenes], medan den frstnmnda, som endast
befattar sig med byteshandel [metabletikes], klandrasmed rtta, ty dess tillgngar kommer
inte av naturen [kata phusin] utan frn andra4 (1993). P den ena sidan av klyftan, ndvndig
krematistik, naturlig bytesverksamhet begrnsad av hushllets behov, handel syftande en
rttvis distribution av varor, en reglerad frdelning av gods (direkt eller indirekt) hrrrande ur
naturen; och p den andra sidan, ondig krematistik, onaturlig eller konstgjord
bytesverksamhet begrnsad endast av penningen, som per definition inte har ngon grns
(eftersom den p en och samma gng r bde transaktionens medium och ml, saknar den ett
slutml utanfr sig sjlv, och som kunde begrnsa dess monetra spel), byteshandel med blott
ett fr pannan, obegrnsad monetr vinning. Annorlunda uttryckt, medan hushllning
(oikonomike) avgrnsar bytesverksamheten, s av-grnsar krematistiken den samma. Den
(national)ekonomiska definitionekonomins absoluta grundbultman vanligen fr sig
frelagd, att ekonomi handlar om att med begrnsade resurser tillfredstlla obegrnsade
mnskliga behov (se exempelvis Lipsey, Courant och Purvis, 1993), ter sig onekligen lite
mrklig i ljuset av Aristoteles begreppsutredning. Han skulle tvivelsutan godknna och
acceptera antagandet om begrnsade resurser, vilket i princip verensstmmer med hans syn
p rikedom som en avgrnsad uppsttning ekonomiska verktyg; men det andra antagandet
dremot, gr all modern (national)ekonomi inte ekonomisk, utan snarare krematistisk (se
Ramrez, 1995 sid. 96).
Som redan nmnts, s r det ltt att blanda samman de tv typerna av handel, ekonomisk och
krematistisk, emedan de bda anvnder samma medel och/eller egendom fr att gra affrer:
pengar (i dess vidaste bemrkelse). S fr att hantera denna potentiella frvirring eller oklarhet,
och fr att skingra ven det minsta tvivel angende meningen i sitt budskap, och fr att en gng
fr alla konsolidera sitt kategoriska insnittoch drmed markera en grns som ekonomin eller
hushllningen aldrig borde ha verskriditkungr Aristoteles i skarpa ordalag den mest

Not ur den svenska versttningen: Eg. frn varandra, dvs. genom msesidigt nyttjande, i
motsats till en naturlig vinning som kommer frn vxt- och djurriket.
4

perverterade formen av krematistisk. Drfr avskyr [miseitai, vilket ordagrant tycks betyda att
hata] man med all rtt ocker [obolostatike], eftersom dess vinst kommer av pengarna
[nomismatos] sjlva och inte av det som pengarna inrttades fr. Myntet uppfanns ju fr
byteshandelns [metaboles] skull, men avkastningen frkar myntet sjlvt [o de tokos auto poiei
pleon] (drav fick den ocks sitt namn, ty avkomman r lik sina frldrar [homoia ta
tiktomena] och avkastningen r mynt som fds av mynt [o de tokos ginetai nomisma ek
nomismatos]). Drfr r denna form av kommersiell verksamhet [khrematismon] den mest
naturvidriga [malista para phusin] (1993).
P spel i kampen mellan naturlig frvrvsverksamhet den ena sidan och konstgjord den
andra, str den ekonomiska byteshandelns sanna natur: det ekonomiska utbytet sjlvt och
dess tokos, dess produkter eller avkomma. Som produkt, r tokos barnet, den mnskliga eller
djuriska avkomman, svl som frukterna av de frn som stts p fltet, och rntan p en
kapitalinvestering: den r en avkastning eller inkomst (Derrida, 1981). Fr Aristoteles mste
ekonomiskt utbyte p ett eller annat vis vara en transaktion med naturen, ett utbyte av naturliga
ting och frndenheter, och bruket av pengar kan fljaktligen blott rttfrdigas om de anvnds
som vrdemtare och bytesmedelty penningens grundlggande funktion, vilken definierar
den och frklarar dess existens, r att tjna som bytesmedel (Schumpeter, 1954)det vill sga,
som ett verktyg fr att underltta utbytet mellan ekonomi och natur. Detta r anledningen till
att penningen mste tjna ett yttre syfte, mste ha ett ml eller telos belget utanfr sina egna
monetra vxlingar och vilket den sledes har att uppfylla; och varfr ett utbyte alltid mste
vara ett utbyte av ngon-ting (brukbart). Penningen r ett (sekundrt) medel mnat fr ett
(primrt) ml, och dess existens motiveras genom det fundamentala behovet att utvxla
ndvndighetervars vrde mts i pengar. Kommersiell handel (kapelike) r i en mening
fortfarande en transaktion med naturen, som kp och frsljning av bruksvaror, men p fel
grunder (fr vinningens skull); utbytet sjlvt r den produktiva motorn som avleder varorna
frn deras avsedda bruk, frn sina egna bruksvrden. Penningen avviker slunda frn sin
ursprungliga avsikt, sitt slutgiltiga ml, supplementerarkompletterar och erstter detmed
ett ytterligare verktyg eller medel, en kad summa pengar. Nr det emellertid gller tagandet
av rnta (PP'), pengar som ynglar pengarmoney which begets money (Marx, 1969), r
omvgen via egendom verfldig, utan nytta, ondig; det vill sga, relationen till naturen, till
vilken slags bruksvara som helst, r fullstndigt upphvd. Det existerar sledes i detta fall
verhuvudtaget inget utbyte med naturen, vilket betyder att penningen inte lngre fyller ngon
reell funktion, har ngot ml utanfr sin egen cirkulation, utan trder.... nu s att sga i ett
privatfrhllande till sig sjlv.... dess frkelse r allts sjlvfrkelse (Marx, 1969). Utbyteslst
utbyte: medel som genererar medel, bastarder som avlar bastarder; en onanistisk operation,
ett sjlvrefererande monetrt system.

I varuhandel anvnder varor pengar fr att generera legitim tokos, kvalitativt sett olika varor
ty det r ingen strre mening i att slja och kpa tv identiska varor, tminstone inte vad deras
bytesvrden anbelangar. Nr det gller kommersiell handel, s anvnder pengar varor fr att
generera illegitim tokos, kopior av kopior, kopior som endast skiljer sig t kvantitativt, inte
kvalitativt. I handel r allting utbytbart mot pengar och pengar utbytbart mot allting; ett pple
blir en banan, pengar blir mer pengar. Den frra, distributiva formen av handel producerar
varor och r drfr produktiv i ordets fulla bemrkelse, och karaktriseras drmed av
Aristoteles som god. Den senare producerar blott mer medel och kan fljaktligen inte anses
vara produktiv, och r drmed att betrakta som dlig fr ekonomin. Vid tagandet av rnta
kopulerar pengar med pengar fr att fda inavlad tokos, monetra bastarder. Ingenting
utbytes, naturen underkastas penningens nycker, blir dess natur, str nu modell fr vad som
ska rknas fr naturligt. ven om det ligger i vissa djurs natur att generera exakta kopior av sig
sjlva, r det inte penningens natur, vare sig genom kommersiell handel eller genom ocker.
Drfr erhller varken tokos avlad via kapelike eller monetr kopulation Aristoteles vlsignelse,
utan brnnmrks bda som krematistiska hybrider: illegitima oktingar respektive incestusa
bastarder.
Dessa krematistiska praktiker r som sagt fullstndigt oacceptabla fr Aristoteles, srskilt den
senare, ty fr honom r allage, utbyte i den ursprungliga och ndvndiga bemrkelsen,
konstitutiv inte bara fr alla typer av ekonomier, utan fr varje mnsklig sammanslutning som
sdan.5 Ett faktum som bekrftas av Nietzsche som skriver: Kp och frsljning [hr frsttt i
sin mest generella bemrkelse, som en utbytesakt] .... ro ldre n t. o. m. ansatserna till alla
slag av samhlleliga organisationsformer och sammanslutningar (Nietzsche, 1917). Utbyte,
sade Aristoteles, uppstod ur den utkade familjen vars medlemmar ursprungligen gemensamt
brukade de saker de gde gemensamt. Nr dess antal vxte och de tvingades att bostta sig p
skilda hll, fann de att de saknade vissa av de saker de tidigare brukat gemensamt och ndgades
frvrva de saker de behvde bland varandra. Detta resulterade i ett msesidig delande. Kort
sagt, msesidighet i delandet stadkoms genom byteshandlingar. Fljaktligen utbyte (Polanyi,
1957). Det proportionella utbytet av ndvndigheter, gods mot gods, vara mot vara (vare sig det
sker genom varuhandel eller varubyte) mellan medlemmarna i de kontinuerligt vxande
hushllsekonomierna, sgs sledes av Aristoteles som en msesidig frdelningsprocess, en
distributionshandling. Problemet, ssom Aristoteles sg det, var hur man skulle gra de
handlade varorna jmfrbara, proportionerliga mot varandra, hur man skulle finna en
mtenhet, ett vrde eller en mttstock som kunde gra en slags vara (exempelvis vete)
jmfrbar med en annan (exempelvis vin), och som vidare kunde delas av alla i ekonomin. Och
denna mttstock [proteron] r i sjlva verket [aletheia, sanning] vrt behov [khreia] av dessa

Se Aristoteles, Den Nikomachiska etiken, 1133b.

ting, som hller allt samman [sunekhei]; fr om folk inte behvde ngonting eller hade helt
olikartade behov, s skulle det antingen inte finnas ngon handel eller s skulle den ha en annan
karaktr. Pengarna upptrder hr som en utbytbar stllfretrdare fr behovet p basen av en
konvention [upallagma tes khreias to nomisma gegone kata suntheken (1894)]. Denna
konvention r fr vrigt orsaken till benmningen pengarnomismaeftersom det inte har
naturen [phusei] utan lagennomosatt tacka fr sin existens och det str i vr makt att ndra
deras vrde eller frstta dem ur kraft [poiesai akhreston] (1967). En mhnda irrelevant
reflektion: I engelska versioner av Den nikomachiska etiken verstts det grekiska ordet khreia
(behov, bruk, anvndning) systematiskt med ordet demand (efterfrgan, fordran, begran);
ett tecken, skulle jag pst, inte bara p den omfattning i viken krematistiken, och den drmed
frknippade idn om marknaden, genomsyrar ekonomin, utan ocks p det stt ekonomiska
angelgenheter begrundas; eller kanske snarare den omfattning och snabbhet med vilken
kontemplativa angelgenheter ekonomiseras.
Aristoteles deklarerar klart och tydligt att det vrde (axia)Proto-vrdet (fr att srskilja det
frn vrde i den vanliga meningen) (Castoriadis, 1984)som ligger till grund fr svl de
utbyten som sker i ekonomi som ekonomin sjlv r khreia, behovet, bruket,anvndbarheten
fr ekonomins medlemmar av de utvxlade varorna; ett Proto-vrde som han vljer p basis av
att det r naturligt, en del av phusishan nmner ocks dygd, frihet och rikedom som mjliga
Proto-vrden, och att fljaktligen olika samhllen vljer olika vrden som Proto-vrden.
Drefter fortstter han med att sga att det av ndvndighet mste finnas ett standardvrde, en
mtenhet eller mttstock, somfaststlld genom verenskommelse, det vill sga enligt
nomoskan substituera fr detta Proto-vrde. Detta r naturligtvis det gonblick nr
penningen ntrar den Aristoteliska scenen: Vrdet p allt mts ju i pengar [nomismati]
(Aristoteles, 1967). Penningen r utan tvivel institutionaliseradbara skrp, och endast en
konvention men intet till sin natur (Aristoteles, 1969)vilket ocks bekrftas av dess grekiska
ursprung6, och kan drfr, som Aristoteles sger, frsttas ur kraft om mnniskorna i
ekonomin s nskar; och fljaktligen har dess nyckfulla och brckliga konstitution heller
ingenting med naturens givna frutsttningar att gra. Men i vilken utstrckniing kan ett Protovrde eller axiafundamentet p vilket oikonomia och dess frdelningsmekanismer (allage
och metabletike) vilarsgas vara givna av phusis? Det behver inte ens sgas, att Protovrdet, sjlva grunden fr allt slags utbyte, all varuhandels sjlva refererenspunkt, inte sjlv kan
referera till ngon-ting (annat) fr att rttfrdiga sin egen existensty d vore det inte ett Protovrde. Om axia r givet av phusis, om det r absolut i denna nuklera bemrkelse, s r dess

Det grekiska ordet fr mynt eller pengar, nomisma, hrstammar, som vi har sett tidigare,
frn nomos, lag, sedvnja, konvention, reglering, frvaltning, verenskommelse, institution;
vilket i sin tur hrrr ur verbet nomizesthai, vara giltig, sedvanlig, bruklig.
6

10

enda mjliga referens axia; det vill sga, sig sjlv. Men om det ligger ngon sanning i vad
Aristoteles hvdar i Den Nikomachiska etiken, att ekonomin vljer sitt eget axia bland flera
andra mjliga axia, s kan inte axia vara givet i sig sjlv, tillhra phusis. Hur skulle det kunna
gra det? Nej, jag tror snarare att varenda en av dessa kriterier, dessa mttstockar, dessa
Proto-vrden, gr sin entr p grund av att de blivit institutionaliserade, postulerade som
Proto-vrden eller axia, genom nomos, det speciella nomos det r frgan om (Castoriadis,
1984). Detta skulle betyda att alla ekonomier frutstter ett naturligt Proto-vrde som alltid
redan r nomos, som alltid redan r en konvention eller institution; att en ekonomi fr att
kunna existera, endast kan vara ngot [av ekonomin] postulerat eller ptvingat. Kort sagt:
[ekonomi] frutstter [ekonomi]vilket r likvrdigt med att sga att [ekonomi] r sin egen
skapelse; ngot som Aristoteles inte, och inte kan sga (vilket inte heller Marx kan) (Castoriadis,
1984).
Den som r bekant med Cornelius Castoriadis vriga skrifter har naturligtvis redan noterat att
man istllet fr Proto-vrden, lika grna kan tala om primra imaginra sociala signifikationer,
signifikationer som vare sig refererar till ngot frnimbart (reellt), eller till ngot tnkt
(rationellt); det vill sga signifikationer som inte har ngon referent alls eller, om du vill, r sin
egen referent.... till exempel s r ekonomin och det ekonomiska centrala imaginra
signifikationer vilka inte refererar till ngonting men p basis av vilka en mngd saker r
socialt representerade, reflekterade, agerade p och skapade ssom ekonomiska (Castoriadis,
1987). Bateson skulle frmodligen, istllet fr Proto-vrde eller primr imaginr signifikation,
anvnda begreppet frklaringsprincip (Bateson, 1972). Castoriadis tar gud som ytterligare ett
exempel. Gud r varken namnet p Gud eller bilderna ett folk m frmedla av honom, inte alls
ngot av det slaget. Uppburen av, pekad p av alla dessa symboler, r han, i alla religioner, det
som gr dessa symboler till religisa symboleren central signifikation, organisationen av
betecknare och betecknade i ett system, det som understdjer skrningspunkten mellan dessa
komponenter och som ocks medger utvidgningen, mngfaldigandet och modifikationen av
denna signifikation (1987). Khreia, sledes, frstdd som en primr imaginr signifikation
eller om man s fredrar, som meningkan sgas bde skapa och organisera, bde konstituera
och arrangera det som Aristoteles benmner oikonomia; och gr s p basis av nomos, inte
phusis. Om man skulle finna denna teori trovrdig, s vore man uppenbarligen ndgad att
acceptera det faktum att i princip alla ekonomier, de behov som frmodas ligga till grund fr
dem svl som fr dess symboler och representationer, r produkter av det imaginra, det vill
sga skapelse ex nihilo [ur intet] (Castoriadis, 1987). Det blir sledes tmligen meningslst att
hvda att ett dylikt cirkulrt system r sant i den traditionella bemrkelsen, men att det icke
desto mindre blir till verklighet p samma stt som the proof of the pudding lies in the
eating. [det gr ej att bedma frrn man prvat det] (Guillet de Monthoux, 1991). Eller som
Gunnar Olsson frmodligen skulle kunna beskriva detta frhllande: Verklighetens
symbolism r imaginr (1994).

11

Men en ekonomi skulle inte vara ngonting alls, skulle frbli en imaginr signifikaton om det
inte runt den primra imaginra signifikationen ocks fanns ett system av sekundra
imaginra signifikationer, en operativ uppsttning symboliska redskap bestende av
exempelvis varor, gods, bruksfreml ochdet ekonomiska verktyget par excellecepengar;
det vill sga en ensemble av materialiserade imaginra signifikationer, av representerande
ekonomiska instrument som i en eller annan bemrkelse representerar, kopplar samman
ekonomi och phusis. Annorlunda uttryckt, primra imaginra signifikationer, Proto-vrden7,
upptrder endast i form av de skuggor de kastar, de symboler och representationer de
producerar, de resultat och effekter de konstituerar. Khreia, fljaktligen, upptrder som bde
ndvndighet (bruksvrde) och vara/pengar (bytesvrde).
S, fr att frklara det fundament p vilket oikonomia r rest, hnvisar Aristoteles till khreia,
som r s uppenbart och s enigmatiskt; men chreia sjlv, vid varje givet tillflle, existerar
endast d det har blivit institutionaliserat, och r, i sig sjlv, inte mtbart. ven det mste
supplementeras av en konventionell likstlldhet; det vill sga en likstlldhet som blivit
intstitutionalisead (Castoriadis, 1984), nmligen nomisma, pengar, den nomos som
supplementerarkompletterar

och

erstternaturens

sprickor,

skavanker

och

bristflligheter, khreia[s] avsaknader och otillrckligheter och mjliggr drmed fr khreia att
fungera som original, ursprung, kllaatt fylla frnvaron av den nrvande naturen. Pongen
jag vill gra r redan gjord, men fr skerhets skull: Khreia, ekonomins frmenta ursprung och
raison d'tre, r varken ursprunglig eller naturlig (phusei); utan snarare nomos, ett konstruerat
och verenskommet original, ett icke-originellt original.
Penningen introducerades i ekonomin som vrdemtare eller mttstockdess tnkta mening,
liksom lagens, r att ge allt dess mtt (Altman, 1903)och som bytes- eller cirkulationsmedel;
dess brukande hrrr tvivelslst ur dessa funktioner, fr vilka vidare penningen blivit
ekonomins universella kommunikationsmedel. Ingen ekonomisk vara kan undanhlla sig
den. (Luhman, 1982) Det drjde emellertid inte lnge frrn penningen brjade avvika frn
dessa instrumentella applikationer, frrn penningen ocks blev ngonting annat, blev central
och avgrande fr ekonomins hela funktionsstt; ty s snart penningen ftt tillrckligt fste
brjade den omvandla ekonomin s att den bttre passade dess egna monetra syften och
intressen. Penningen intervenerade ekonomin med avsikten att mngfaldiga sig sjlv; och fr
att lyckas med detta uppst, denna lukrativa affr, mste ekonomin supplementeras monetrt:
penningen mste utver att komplettera ekonomins behovsrelaterade bytesverksamhet, ocks
erstta de behov p vilka denna bytesverksamhet baseras, ta deras plats. Minns vad Aristoteles

Castoriadis tv begrepp kan, freslr jag, frsts analogt med det begrepp Marx anvnder
fr att beteckna denna typ av sjlvrefererande vrde: ett sjlvstndigt subjekt (Marx, 1969,
sid. 133).
7

12

skriver om penningen, att den r en stllfretrdare, det vill sga ett substitut eller supplement;
och vad Derrida skriver om supplementet: Det adderar endast fr att erstta. (1974)
Nr pengar inympade sig p ekonomiska huset brjade dess vggar krackelera; det vill sga s
snart sidoeffekterna av bruket av pengar brjade kontaminera oikonomia, infektera dess
egendomar och bytesverksamheter, blev ekonomins naturliga grnser minst sagt otydliga. Den
sammanblandning av ekonomiska syften och ml som blev resultatet av denna monetra
ympningsprocesshuruvida handel ska betraktas som naturlig ekonomisk eller onaturlig,
krematistisk frvrvsverksamhet, om ekonomisk verksamhet ska producera fr anvndning
eller frsljningledde till en kris i ekonomin. Som vi har sett s var krematistiken till att brja
med en del av oikonomia, vilket r fullt naturligt, ty den hrstammar ju i ngon mening
drifrn. Men eftersom varje kris ocks involverar en transformation, en frndring, kan
ekonomin inte lngre frbli intakt, opverkad innanfr sin institutionaliserade frskansning,
skyddad frn krematistikens virulenta atacker. Vad som introducerades som ett bytes- och
frdelningsverktyg, en monetr mttenhet formgiven fr att underltta regleringen av oikos,
hus(hll)et, utbytet av ndvndigheterdet vill sga pengar....

det allmnna

sammanblandningen och frvxlingen av alltvrlen upp-och-nedsammanblandningen

och frvxlingen av alla naturliga och mnskliga kvaliteter (Marx, 1982)visade sig vara inte
blott brckjrnet som ppnade upp ekonomin samt blockerade dess mjligheter att
kommendera sina egna grnser, utan ocks det trollsp med vilket ekonomin frvandlades till
en alltigenom krematistisk ekonomien krenomi.
Men vilka var betingelserna fr denna ekonomiska metamorfos, under vilka frutsttningar
blev den mjlig? Och hur genomfrde penningen, den synliga gudomen.... den vulgra
horan.... den sant skapande kraften (Marx, 1982), denna supplementra omkastning?
Mhnda str svaret p den sista frgan att finna i penningens gudomliga frmga (Marx,
1982) att frvandla (transformera, konvertera, vnda, verstta) vadhelst till sin motsats:
pengar som omvandlingskapacitet. Penningen som den universella frmgan att frvandla
frestllning till verklighet och verklighet till simpel frestllning, att frvandla verkligt
mnskliga och naturliga vsenskrafter till blott abstrakta frestllningar.... ofullkomligheter och
hjrnspken, precis som den frvandlar de verkliga ofullkomligheterna och hjrnspkena, de
verkligt vanmktiga, endast i individens inbillning existerande vsenskrafterna till verkliga
vsenskrafter och frmgor. (Marx, 1982) Vad mnniskan inte klarar sjlv, sledes, kan hon
gra med hjlp av penningen och dess monetra frvandlingskraft. Vadsomhelst kan
omvandlas till pengar, en obestmbar imagination eller en bestmbar realitet, det r sak
samma. Och penningen i sin tur kan omvandlas till vad som helst, till given verklighet eller
diffus imagination. Denna frmga att frvandla en nskan eller fantasi till ett perceptuellt ting,
en ptaglig ndvndighet till ett mentalt inget-ting, erbjuder pengar inte som ett knnetecken
fr utbyte utan som medieringsobjekt mellan fakta och fiktion, mellan materiella ting och

13

imaginationen (Heinzelman, 1980). Pengar: hr och nu, synligt ting, inget-ting och ingenstans,
osynlig relation: denna monetra vakans som existerar och inte p en och samma gng, och i
vilken abstrakt innehll omvandlas till konkret form och vise versa; ontological transformation
is the name of the game (Olsson, 1980). Det r allts denna frvandlande [verkehrende] kraft
(Marx, 1982), denna frvrngande frvridande frvanskande (verkehrende har ocks dessa
konnotationer) kraft, som r i svang nr ekonomin tranformeras till krenomi.
Med penningens intg i oikonomia dyker ocks krediten8 fr frsta gngen upp i den
ekonomiska sfren, vilket medfr tminstone tv saker: (1) att det skapas en ekonomisk
skillnad mellan produktion fr bruk (oikonomike) och produktion fr frsljning
(khrematistike), en distinktion som gr det tmligen uppenbart att vrdet p en vara
representerar (att ngot str fr ngot annat) snarare n korresponderar med ett speciellt
behov, att ett vrde faktiskt representerar ett generellt behov, och vilken till fljd
reducerar/expanderar (beroende p perspektiv) ett speciellt bruksvrdes idealiserade zon till
en grnsls marknad fr generaliserade bytesvrdenvrde betyder alltid vrde i utbyte
(Alfred Marshall i Arendt, 1958); och (2) att den faktiska anvndningen av en vara kan
uppskjutas i tiden, frskjutas in i framtiden, att en vara inte lngre r ett bruksfreml, eller ett
konsumtionsobjekt, utan den intermedira formen mellan tv (eller en serie) monetra
operationer vilka, betraktade som en helhet, startar och slutar i penningens form. Nr man fr
pengar istllet fr varan sjlv i handen, mste man kunna frlita sig p penningens
representativa karaktr, mste man lita p penningens monetra ord, det vill sga att den
kommer att hlla vad den lovar, gra vad den utfster sig kunna gra, inte blott idag, utan ocks
i morgon. I vad r dessa lften frankrade? Svaret r att de r frankrade i sig sjlva (Olsson,
1991).
Om medlemmarna i Aristoteles oikonomia hlls samman p ett naturligt stt av khreia (behov,
bruk, anvndning), vad r det d som frenar medlemmarna i en krenomi? Du knner redan
svaret p denna frga: Penningen. Ekonomins nomi operationaliserad. Vad annars? Om
penningen r det band som frbinder mig med det mnskliga livet, med samhllet, med
naturen och mnniskorna, r d inte penningen alla bands band? Kan den inte lsa upp och
binda samman alla band? r den d inte drfr ocks det universella skiljemedlet? Det r
myntet som bde separerar och hller sammansamhllets kemiska kraft (Marx, 1982). Visst
r penningen en kemisk kraft, eller kanske snarare en alkemisk kraft, opererande p
ekonomins trskel, vid ekonomins grns eller finalitet, och likt alla grnsfenomen separerar och
hller den samman p en och samma gng. Detta r, som vi har sett, en observation och
problematik av kritisk betydelse inte bara fr Marx, men ocks fr Aristotelespenningen som
p en och samma gng kopplingen OCH losskopplingen av ekonomi och krematistik.

Frn latinets credere, att tro, lita p, ha frtroende fr.

14

Penningens grnskaraktr, dess (av)grnsande frmga, blir mhnda mer frstelig om vi fr

ett gonblick spekulerar begreppet fr den mer moderna versionen av khrematistike, det vill
sga den finansiella ekonomin, frvaltningen av penningen. Verbet finans kan spras tillbaka
till det latinska verbet finire, vilket kan betyda svl avsluta som avgrnsa, begrnsa eller
limitera. Finire i sin tur hrstammar frn substantivet finis, vilket betyder bde slut och grns.
Detta antyder mjligheten av att den finansiella ekonomins finis markerar grnslinjen mellan
ekonomi och krenomi, svl deras slut som deras grnser, att finire bde avslutar och begrnsar
svl oikonomike som khrematistike; att kort sagt ett slut, snarare n att vara ngot definitivt
eller avgrande, kan ses som en extremitet, ett grnsfenomen, ett fenomens yttersta grns, en
slags dubbelbindning: samtidigt antingen det ena eller det andra. Aristoteles ger ett levande
exempel p detta (citerat ovan) d han skriver att d oikonomikes au khrematistikes esti peras
[fr hushllets affrsverksamhet finns det en grns] (1969); vilket inte blott ska frsts som att
khrematistike kan vara begrnsad (i sin ekonomiska version), och att oikonomike kan vara
obegrnsad (i sin krematistiska version), utan ocks som att dessa bytesverksamheter r
oerhrt svra att strikt hlla isr, att de stndigt tenderar att verskrida sina egna grnslinjer,
flyta in i varandra, smlta samman, ihopblandas. S istllet fr att tala om var en
bytesverksamhet brjar och slutar, vad den innefattar och utesluter, vore det kanske bttre att
tala om dess finalitet, den grns vid vilken en slutlig avgrnsning eller definition9 upphr att
avgrnsa, definiera, delimiteradr den brjar av-grnsa, de-finiera, de-limitera sig. Om vi
dessutom betnker att ordet Aristoteles anvnder fr att beteckna denna grns, perasett ord
som ocks stter oss p spret av peran, vilket betyder bortom, p andra sidan, och ven vis-vis (Derrida, 1993)s pekar denna finalitet ocks mot ngonting som fljer av, kommer ur
eller tar sin brjan i just det frment slutgiltiga (mlet), mot ngonting bortom eller p andra
sidan grnsen; ngot som fljaktligen denna finalitet p en och samma gng r bde kopplad
till och bortkopplad ifrn.
Som jag visat ovan uppstr ett slags kristillstnd i oikonomia nr penningen trnger in ver
dess grnser, indikerat i Aristoteles text genom det minst sagt tvetydiga stt p vilket han
betraktar och anvnder begreppet krematistik: som p en och samma gng antingen raka
motsatsen till eller en ndvndig del av oikonomia. Krematistiken r sledes ett ndvndigt
komplement till den Aristoteliska ekonomin, samtidigt som den med sitt strikt monetra syfte
r precis det som inte har med denna typ av ekonomi att gra. Denna kris leder i sin tur till att
krematistiken inte blott tenderar att frvxlas med den ekonomiska frvrvsverksamheten, att
tas fr ekonomin sjlv, utan att ocks och faktiskt erstta ekonomin som sdan, att ta
ekonomins plats. Kort sagt, den monetra krematin tenderar att supplementerap en gng
komplettera och ersttaekonomin. Denna supplementeringsprocess tog, enligt Aristoteles,

Frn latinets definire, avsluta, avgrnsa, determinera.

15

sin brjan i det gonblick d den andra formen av affrsverksamhet [khrematistikes],

nmligen detaljhandeln [kapelike].... blev.... mer utstuderad, nr man genom erfarenhet fick en
mer utvecklad kunskap [tekhnikoteron] om varifrn och med vilka metoder man skapar strst
vinst [kerdos].... [nr man insg att] affrsverksamheten [khrematisktike] mest tycks rra sig
om pengar och dess uppgift att utrna [theoresai] varifrn man fr en mngd pengar
[nomisma] (1993). Intressant att notera r att det ord Aristoteles anvnder fr att beteckna
krematistikens uppgift, att utrna hur man tjnar pengar, theoresai10, antyder att detta i frsta
rummet r en frga om att (p avstnd) se, betrakta, observera eller spekulera11 ekonomins
praktiska aktiviteter och utbytesverksamheter. Det r fljaktligen ocks i detta gon-blick som
penningen fr mnniskan att glmma de syften fr vilka den skulle kunna anvndas, som
penningen lmnar tingens materiella vrld (Guillet de Monthoux, 1991), lmnar phusis
bakom sig, veckar sig, viker sig tillbaka mot, sig sjlv; som pengar, kort sagt, blir representanter
och symboler utan s gott som ngon relation alls till det de representerar. (Simmel, 1978)
Detta, sledes, r ekonomins mellanrum eller kris, dess obegrnsade mjlighet elller
potentialitet, den axel kring vilken ekonomin i sig sjlv vrider sig, den vndpunkt vid vilken
produktion av nytta ska frsts inte som ekonomins syfte eller ml, dess raison dtre, men
som dess urskt och undanflykt, eller mer precist, som bytesvrdets satelit och alibi
(Baudrillard, 1981); det r den grns vid vilken, definitivt, ekonomi blir mer begriplig som
krenomi.
Men under vilka frutsttningar och betingelser uppstr denna ekonomiska kris i hjrtat (om
den har ngot) av sjlva ekonomin, denna ekonomiska instabilitet vars verkan r krematistisk,
vars effekt r krenomi? Att ska svaret p denna frga i ngon slags penningens essens eller
sanna natur, den till synes uppenbara orsaken till denna kris, kommer dessvrre inte att gra
oss srskilt mycket klokare, ty pengar r blott ett ord som anvnds som om det betecknade ett
objekt. Ett antal av detta objekt rknas. Men inga reella objekt, betecknade av ordet s som det
faktiskt anvnds, str att finna. Dr finns blott ordet dollar, pund, etc., sjlv, om n frknippat
med idn att det refererar till ett objekt; objektet frblir obestmt; det r endast ett ngonting
utan ngra egenskaper utver att vara betecknat av ett visst ord. Av praktiska skl, emellertid,
anvnds ordet p vissa stt enligt lag och sedvnja (Olivecrona, 1957, min kursivering), det vill
sga enligt nomos. terigen tycks vi st ansikte mot ansikte med en av Castoriadis imaginra
signifikationer, som hnvisar till inget-ting (utver sig sjlv), och drmed gr det mjligt att
instituera ngot annat i dess stlle, att supplementera denna frnvaro med ett nomismatisk
icke-vara (pengar).

Frn grekiskans theorein, se p, betrakta, kontemplera, vervga, frn thea, syn, anblick, utsikt, och
horao, att se uppmrksamt p ngot, se ver det, underska det ingende.
10

11

Frn latinets speculari, att ta reda p, observera, underska, frn specere, att se, titta.

16

Nej, svaret (om det finns ngot) till denna frga, mste snarare skapas av det stoff, eller rttare
sagt det immaterial som konstituerar svl ekonomi som krenomi: khrevarje ekonomiskt
systems icke-essensiella, icke-fundamentala instabilitet eller spel. Vi har redan sett de problem
Aristoteles var tvungen att g igenom fr att frska srskilja och hlla isr de tv
frvrvsverksamheterna oikonomike och khrematistike, det vill sga naturlig och konstgjord
krematistik. Denna olevbara, paradoxala distinktion vore inte mjlig, vare sig att gra eller
upprtthlla, om det inte vore fr khre, dess kris eller instabilitet, dess stndiga variationer och
omkastningar, dess multipla betydelsespel: spelet i khrema, i khraomai, [i khreia, i khremata,
i khrematon,] i to khreon, och hela deras familj: man mste, att behva, att sakna, att begra,
att vara fattig eller arm, och sedan vara skyldig, br, plikt, ndvndighet, skyldighet, behov,
nytta, intresse, sak, [gods, egendom, rikedom, frmgenhet, medel, pengar,] hndelse,
fatalitet, de, begran, begr, bn, och s vidare (Derrida, 1992). Krematistikens instabilitet
eller kris, som mjliggr fr den att vara samtidigt antingen bra eller dlig, naturlig eller
konstgjord, varken (bde) frsrjningskonst eller (och) konsten att tjna pengar, finner man
sledes i khre, i dess enigma, dess radikala obestmbarhet. Vi sg exempelvis ovan att ordet
khremata/khrematon i regel anvndes fr att beteckna pengar i en eller annan form; men som
Karl Polanyi skriver, den urprungliga betydelsen av chremata[/khrematon] .... var inte pengar,
men ndvndigheterna sjlva (Polanyi, 1957). Usprunglig eller ej (distinktionen som sdan r
av mindre intresse fr den pong jag hr frsker gra), s hller denna observation
gtfullheten i khree, instabiliteten, rrligheten i dess betydelse, vid liv, och indikerar sledes den
oreducerbara tvetydigheteten i khrematistike, och, som en konsekvens eller effekt, frvxlingen
av khrematistike och oikonomike, pengar och varor, medel och ml.
I Derridas mjligtvis n radikalare termer: om khrema signalerar i riktning mot det monetra
tecknet, mot varor, frmgenhet, rikedom, s betecknar det ocks, och detta r faktiskt dess
frmsta betydelse i dagligt tal, saken och hndelsen, saken man befattar sig med och hndelsen
som tilldrar sig, allt fr vilket det r fallet, med ett ord: tilldragelsen (Derrida, 1992). En
tilldragelsengot som bara hndertilldrar sig fr frsta gngen, av sig sjlv, fr sig sjlv, i sig
sjlv, utan frvarning, ovntat. Hndelsen r ingentingeller, snarare, inget-ting, inget
objekt, ingen formty den r symmetrisk och dubbeltydig; den r nnu inte riktigt uttalad,
ordnad, organiserad, nnu inte omvandlad till en produkt eller effekt. Med andra ord,
hndelsen r en heterogen process utan fre eller efter, utan start eller ml, utan orsak eller
effekt. Endast d den tar sin plats i ntet av det som redan hnt blir den ordnad och
organiserad, versatt i en effekt (Cooper och Law, 1994). En hndelse eller tilldragelse avviker
frn det redan knda, det igenknnbara, det frutsgbara, frn det familjra, det bestmbara
det vilket vi tenderar att ta fr givet. Khre ska allts frsts som hndelsen sjlv, tillfllet,
tilldragelsen i sig, det som tillknnager sig sjlv och som kan gra s, vilket r ndvndigt
nrhelst en fdsel r nra frestende, endast i form av det oformade, i den formlsa, mllsa,

17

naiva, och fasansfulla formen av en monstrositet (Derrida, 1978). Det r med andra ord ur den
monstrusa hndelsen, ekonomins magma, som nya ekonomier tar form.
Det r d inte srskilt mrkligt att penningen, d den frst dk upp i det antika Grekland, i
oikonomia, inte endast betecknades med hjlp av orden khremata och khrematon, utan ocks
med khrema, ett ord somfrutom att beteckna ett ting man behver eller anvnder, ngon
slags vara, egendom, substans eller materiaofta anvndes fr att uttrycka ngot oknt,
underligt, egendomligt, frmmande, extraordinrt eller dubbeltydigt, exempelvis ett monster.
Det verkar med andra ord som att krematistisk frvrvsverksamhet har en monstrus sida,
kapabel att generera ytterst svrtolkade monetra vidunder, ekonomiska avvikare som inte
bara gr motstnd mot utan ocks utmanar konventionell ekonomisk logik. Det den
producerar tycks vara varken (bde) verkligt eller (och) overkligtverkligare n verkligheten,
overkligare n overkligheten: monstrust.
Lt mig ge ett ytterst kortfattat och frenklat exempel p ett sdant monster, hmtat frn
finansvrlden, frn den finansiella aktivitet vi kallar derivathandel. Ett derivat (till exempel en
option eller en termin) r ett dubbelt objekt. Det samtidigt ett finansiellt instrument,
representerande rtten eller skyldigheten att kpa eller slja den underliggande skerhet p
vilken den r baserad (exempelvis en aktie, en valuta, pappersmassa eller guld); OCH en ren
spekulationsakt, ett utbyte dr det enda som utbytes r utbytet sjlvt, ett rent utbyte dr
ingenting byts ut, dr det inte finns ngot verkligt utom rrelsen i utbytet, som r ingenting
(Blanchot, 1982). Men hur r detta mjligt? Jo, fr att derivatmarknaderna r s vl utvecklade
att de ger oss mjligheten att handla en sak utan att den ngonsin behver levereras.... Tnk dig
att du har tv kilo socker, och att du kan handla detta femtio gnger innan du faktiskt levererade
det. Om du ngonsin levererar det, vill sga. Vore inte det fantastiskt?! .... Majoriteten av de
kontrakt som handlas hos oss levereras nmligen aldrig, utan kvittas, kps eller sljs tillbaka,
p marknaden. Hgst en procent av alla olika slags options- och terminskontrakt som handlas
p vr marknadsplats levereras, det vill sga inlses, omvandlas till den underliggande varan.
Handel, med andra ord, utan att ngot handlas, och utan att ngot levereras (Pablo Landherr,
fd. anstlld i OM Gruppen AB). Nr det handlar om och handlas med derivat r det sledes inte
ens meningen att ngot ska levereras och drfr, nr detta mot frmodan sker, r det oftast
oavsiktligt (Omsatt, 4/1993, tidning utgiven av OM Gruppen AB), det vill sga att man glmt
att slja eller kpa tillbaka den position man tagit p marknaden. Annorlunda uttryckt, snarare
n att leverera ngot levererar derivathandeln, s att sga, istllet ekonomin ifrn dess
underliggande verklighetexempelvis aktiemarknadenklipper de absolut sista banden

18

med ekonomins eventuella brukbarhet, lmnar den bakom sig en gng fr alla12. Nu r blott
utbytets gonblick verkligt (Lyotard, 1988).
Denna monstrusa monetrisering13, denna derivering av ekonominomvandlingen frn ett
tillstnd av konkret jordbruk, arbete, tillverkning och allage, ndvndig handel (VPV); via
kapelike, detaljhandel, att tjna pengar genom varuhandel (PVP'); till det stora
penningspelet (Olivecrona, 1957), en situation dr sjlva handeln uteslutande r en handel
med pengar (PP')r ett frsk att driva ekonomin ur kurs, att avleda den, att extrahera
ekonomins khreekonomins sjlva hndelse eller tilldragelsefrn ekonomin, frn de
aktiviteter vi kallar ekonomiska; att ppna upp ekonomin fr tillkomsten eller snarare den rena
in-komsten, in-kommandet av dess egen framtid, av det som alltid nnu har att kommaatt, i
korthet, bjuda in och vlkomna det ekonomiska tillfllet, den khrematistiska hndelsen. Och
att uppfinna framtiden, skapa en hndelseoavsett hur litenr den mest delikata saken i
vrlden (Deleuze och Parnet, 1987). Det omfattar skapandet av en ekonomi som i praktiken
upphr att erbjuda garantier utanfr sig sjlv. Skild genom dekret frn varje klla av
inneboende vrde utanfr dess eget universum av tecken, r den tvingad som tecken att delta
i skapelsen av sin egen betecknadeskriven i de enda termer tillgngliga fr den, det vill sga
framtida tillstnd av den sjlv (Rotman, 1987). Det enda som kps och sljs i denna monetra
ekonomi, denna monstrusa krenomi, r rrelserna, fluktationerna, oscilleringarna i
ekonomins priser, i frvntningarna p den egna framtiden; eller, annorlunda uttryckt, det som
handlas r risken och oskerheten i ekonomin sjlv.
Men hur r denna typ av ekonomi, som derivathandel mhnda r det yttersta exemplet p,
mjlig? Genom khre och hela dess familj. Vi verstter vanligen ordet khreon med
ndvndighet. Med det menar vi sdant som r tvingandesdant som oundvikligen mste
vara. Men likvl s misstar vi oss om vi uteslutande hller fast vid denna hrledda mening.
Khreon hrrr ur khrao, khraomai. Det fr tanken till e kheir, handen; khrao betyder: Jag blir
involverad i ngot, jag strcker mig mot det, strcker ut min hand mot det. P samma gng
innebr khrao att lgga i ngons hand eller verrcka, allts att verlmna, att lta ngot tillhra
ngon. Men sdan leverans r av ett slag som behller denna verfring i handen, och med den

Det latinska verbet derivare implicerar bde att ngot r avlett frn en klla till en annan
destination OCH den mjlilga avvikelsen frn denna destination, att det avledda eventuellt
inte alls anlnder till denna destination; vilket i detta sammanhang betyder att den avledda
ekonomin alltid existerar i relation till en underliggande verklighet OCH den potentiella
avvikelsen frn denna verklighetdet mjliga frverkligandet av en helt och hllet
monetriserad ekonomi.
12

Bde engelskans money (efter gudinnan Juno Monetas (rdgiverskan) tempel Capitolium i
Rom) och ordet monster (gudomligt tecken, vidunder, jrtecken) hrrr ur latinets monere,
frmana, varna, pminna, lra, rda.
13

19

det som verfrs (Heidegger, 1975). Med andra ord, sdan leverans levererar eller verfr
ingenting alls, ingenting verllmnas, ingenting byter hnder. Ett faktiskt utbyte skulle
exempelvis helt frfela derivathandelns syfte, eftersom detta inte r att leverera ngot-ting frn
dess underliggande ekonomi; ett faktiskt utbyte betraktas som ingenting mindre n ett
misslyckande. Ett utbyte i derivathandel, det som passerar och hnder, utan att passera, frn
den ena till den andra (Derrida, 1987), r ett rent utbyte dr ingenting utbyts utom utbytet;
ingenting hnder utom hndelsen sjlv, ingenting kps eller sljs utom sjlva transaktionen. I
derivathandel r det med andra ord, inte mlen som rknas, utan medlen: medlen som alltid
frskjuts, alltid r i rrelse, och aldrig uppns (Cooper och Law, 1994). Ingenting hnder, och
likvl frndras allt (Deleuze och Guattari, 1994), saker blir relationer, relationer blir
relationslsa relationer, relationer som inte lngre r relationer mellan ting, det ena eller andra,
utan blott och bart relation, emellan, mellanrummet sjlvt, mitten, mediet genom vilket
exempelvis denna typ av ekonomi, derivathandel, blir till.
Vi har nu kommit till en punkt d det r mjlilgt att ter stlla en mycket grundlggande frga:
Vad r ekonomi? Bland dess oreducerbara predikat eller semantiska vrden, inkluderar
ekonomi tveklst lagen (nomos) och hemmet (oikos, hem, egendom, familj, hrden,
eldstaden). Nomos betyder inte blott lag i allmnhet, utan distributionsregel [the law of
distribution] (nemein), frdelnings- eller skiljeregel [the law of sharing or partition], lagen
som uppdelning (moira), den givna eller anvisade delen, deltagande. En annan slags tautologi
implicerar redan det ekonomiska i det nomiska som sdant. S snart det finns lag, finns det
delning: s snart det finns nomi, finns det ekonomi (Derrida, 1992). Nomos r sledes inte
endast lagen (nmos), utan ocks regler fr uppdelning, tilldelning, utdelning, frdelning,
distribution (noms). I alla dess beteckningar tycks lagen triumfera ver nomos. Men, som
sagt, nomos betecknar ocks ett nomos vldigt annorlunda n lagen.... [Onekligen s] kom
nomos att beteckna lagen, men det var fr att den ursprungligen var distribution, ett
distributionsstt.... en mycket speciell slags distribution, en distribution utan uppdelning i
andelar, i ett utrymme utan grns eller inhgnad (Deleuze och Guattari, 1988). Det frefaller
sledes som att noms bryter eller vertrder lagen (nmos).
Men hur gr detta till? Roten till nomos, menar etymologer, r nem som ocks upptrder i det
gamla hgtyska order neman (att taga) och det forntida persiska ordet nemah (ln) och tycks
ursprungligen ha betytt att bja (mot sig sjlv eller mot ngon annan). Dessa ursprung blir
hgst mrkbara i betydelsen av verbet nem vilket ofta upptrder hos Homeros: att dela ut,
frdela, och i ordet nemsis: distribution och nemesis: vedergllning, dvs. frdelningen av det
som tillkommer [the distribution of what is due]. En andra betydelse av nem hnvisar till
herdelivet: att beta, att driva hjordarna p bete, utfordra dem, och det r frn denna sfr som
ordet tycks ha ftt konnotationen: att sprida sig (anvnds ocks om varhrdar och kallbrand)
och, den andra sidan: att skrda frukten av och att vistas p en plats. Likt mnga forntida

20

ord har nem tv motsatta betydelser.... en betydelse pekar mot begrnsningar ptvingade
genom beslagtagande och frdelning, den andra mot expansion (Singer, 1958). Roten Nem
indikerar distribution, inte allokering, ven d de tv lnkas samman. I den pastorala
meningen, effektueras distributionen av djur i ett obegrnsat utrymme och inbegriper ingen
utdelning av mark.... Att stta p bete (nem) syftar inte en utdelning men en spridning, en
distribution av djur. Det var frst efter Solon som Nomos kom att avse principen p basis av
lagar och rttigheter.... och s kom att bli identifierd med lagarna sjlva (Deleuze och Guattari,
1988).
Uppenbarligen tycks det vara s att nemsamtidigt en bestmd och riktad avvikelse OCH en
obestmbar deviation eller avdrift frn denna avvikelsebjerenligt nemo, den dubbla lagen,
som begrnsar (nmos) OCH expanderar (noms) p en och samma gngekonomin; en
bjning, en veckning eller vikning, som hller denna nomiska distinktion i spnning och
ovisshet, och som drmed ppnar upp ett potentiellt utrymme, en mjlig plats att uppehlla sig
(noms kan ocks betyda bostad), ett ekonomins intermezzo, emellan de tv nomiska
termerna, mitt i de konventionella ekonomiska handelsverksamheterna. den ena sidan har
vi sledes en terhllande kraft: nmos: lag, restriktion, definition, begrnsning, avgrnsning;
den andra en expansiv kraft: noms: distribution, spridning, skingring, utvidgning,
multiplicering,

av-grnsning.

Lag-enlig

territorialisering

och

lag-vertrdande

deterritorialisering. Dessa (de)territorialiserande (dvs. dubbelverkande) krafter fngas vl i de

klassiska ekonomiska begreppsparen besparing och frbrukning, investering och konsumtion,
inkomst och utgift. Ekonomi kan i denna bemrkelse frsts som ett kraftflt, en kontinuerlig
och oupplslig anspnning, en in-tension, ett spel mellan dessa tv sinsemellan ofrenliga
krafterna: den ena produktiv, generativ; den andra begrnsande, terhllande. Ekonomi,
sledes, r skillnaden, rrelsen, fluktationernadet vill sga speletmellan dessa ekonomiska
krafter.
Nr dessa begrnsande och expansiva krafter stter samman, trnger in i och omsluter
varandra, sammanblandasi detta medium, i detta mellanrum, p denna ekonomiska
kompositionsplatskomponeras nya ekonomier. Alla slags ekonomier, svl Aristoteles
oikonomia som dagens krenomier, konstitueras eller institutionaliseras p detta vis, genom att
nem, enligt dess dubbla lag, nem, delar ekonomin i tv (nmos och noms). Drp
positioneras nmos den formgivande kraften, den kraft som ordnar, organiserar eller
territorialiserar ekonomins obestmbarheter, tillfllen, spel och kriser, dess potentiella
utrymmenfre och ver noms, som dess referenspunkt och verkligheteprincip. Men nmos
klarar sig inte utan noms, sin andre; lagen fungerar inte utan dess lagbrytare, grnsen skulle
inte ha ngot att avgrnsa om dr inte frst fanns ett av-grnsat utrymme, ett utrymme fr spel
och rrelse. Det frefaller som att nmos inte kan etablera en tillrckligt stadig bas p vilken
den kan grunda en varaktig distinktion mellan sig sjlv och noms, ty nrhelst nmos drar ett

21

streck, en grnslinje, kringgrdar sig sjlv med en avgrnsning, och sledes frsker att
exkludera sin andre, nrhelst ett system av definitioner baserade p principen om
antingen/eller, ptvingas ekonomin, r noms redan p plats, i fullt arbete, och sprider sig
som cancer, virus, ogrs. Ty noms frkar sig, versvmmar nmos, just genom att det tyglas,
begrnsas, inskrnks. Ogrset existerar blott fr att fylla de skrputrymmen [waste spaces]
som de kultiverade omrdena lmnar drhn. Det vxer emellan, bland andra ting (Deleuze
och Guattari, 1988). Ogrset r ekonomins utvg, dess kreativa flyktlinje, dess
deterritorialisering, det utrymme, terigen, dr den alstrar sin avkomma, sina nya ekonomiska
versioner.
Vi har nu fljt utvecklingen av en ekonomi, ekonomins egen utvecklingsprocess, genom tv av
dess sjlvdestabiliserande kriser; den frsta skapad i och genom khre, ekonomins immaterial
eller instabilitet, allts dess eget spel eller rrelse, ekonomins hndelse; den andra skapad i och
genom nem, ekonomins bjning eller veckning, det vill sga ekonomins sjlvrefererande kraft
eller energi, dess stt att verka. Nem opererar p khre, sina egna mjligheter, sina tillfllen, och
komponerar, genom att kombinera sina limiterande/terhllande/formande OCH
expansiva/kreativa/upplsande krafter, nmos och noms, nya kanske nnu oknda
ekonomiska ensembler, monstrusa komposit.
Nr ekonomins immaterial nnu har med den reala eller produktiva ekonomin att gra, nr
khre alltjmt r kopplat till ekonomins behov (khreia) och dess bytesverksamhet avser
bruksvrden (VPV) har vi en ekonomi i dess ursprungliga bemrkelse, en oikonomiaen
ekonomi helt dominerad av nmos, de terhllande och formerande krafterna. Nr khre i
frsta hand anspelar p pengar, p bytesvrden, genom penningen abstraherade bruksvrden,
och vars priser handlas p en marknad, men handeln tminstone i ngon mn fortfarande r
en handel med ting (PVP'), r ekonomin fortfarande att betrakta som kapitalistisk, en
semi-autonom ekonomi dominerad av penningen men fortfarande lst vid idn om ngons
slags nyttaom n blott som alibi fr dess frvrvsverksamhet, fr att dlja det faktum att
ekonomin kan fungera utan att ngra bruksvrden producerasen vl bevakad hemlighet. Det
r med andra ord nnu i ngon mening en kamp mellan noms och nmos, om n ojmn, dr
den senare nnu frmr att bjuda visst motstnd. Nr khre emellertid blivit ren hndelse, som
exempelvis vid derivathandel, handel utan att ngot handlas, det vill sga egentligen alla rent
spekulativa aktiviteter dr man tjnar pengar p pengar (PP'), nr alla band med den
produktiva ekonomin r klippta, nr varken bruks- eller bytesvrden finns kvar, nr ekonomin
inte lngre dljer ngot annat n att det inte finns ngot att dlja, nr dess hemlighet r att det
inte finns ngon hemlighet, nr endast penningen terstr, som medel och ml i ett, d har vi
en helt och hllet autonom ekonomi, en ren finansekonomi, ett kontinuerligt kristillstnddet
vill sga en krenomi. Kampen r nu ver, noms vller ver alla breddar.

22

terstr

slutligen

att

koppla

denna

krematisering,

denna

monetra

deterritorialiseringprocess till frgan: Vad r ekonomisk utveckling? Ett stt att gra detta r att
en sista gng, med hjlp av Giovanni Arrighi, tervnda till Karl Marx allmnna kapitalformel:
PVP'. Penningkapital (P) innebr flytande karaktr, flexibilitet, valfrihet. Varukapital (V)
innebr kapital investerat i en specifik kombination av input-output i syfte att skapa profit.
Drfr innebr det konkrek karaktr, stelhet och en insnvning eller tillslutning av
valmjligheter. P' innebr utvidgad likviditet, flexibilitet och valfrihet. S uppfattad sger oss
Marx formel att kapitalistiska agenter inte investerar pengar i specifika kombinationer av
input-output, med tfljande frlust av flexibilitet och valfrihet, som ett ml i sig. De gr det
snarare som en metod [means, i originaltexten] fr att ngon gng i framtiden trygga sig en
nnu strre flexibilitet och valfrihet. Marx formel sger oss ocks, att om kapitalets agenter inte
vntar sig att deras valfrihet ska ka, eller om denna frvntan inte systematiskt uppfylls,
tenderar kapitalet att terg till mer flexibla investeringsformerframfr allt sin egen
penningform. Kapitalets agenter [agencies i originaltexten] fredrar allts den likvida
karaktren, och en ovanligt stor del av deras kassaflde tenderar att frbli i likvid form.... Under
faser av materiell expansion stter finanskapitalet i rrelse en vxande mngd varor
(inklusive arbetskraft och sdana naturens gvor som har varuprgel); under faser av finansiell
expansion frigr sig en vxande mngd penningkapital frn sin varuform, och
ackumulationsprocessen fortskrider genom finansiella uppgrelser (som i Marx frkortade
formel PP') (1995).
Ekonomisk utveckling, tminstone s som den ter sig i dagens huvudsakligen finansiellt
expanderande ekonomi, har enligt min mening inte s mycket med utveckling som med
ekonomiska, eller bttre, krematistiska veckningar att gra. Dessa veckningar skapar fickor av
potentiellt liv, veck i vilka vra framtida ekonomiska livsmjligheter finns hrbergerade, det vill
sga de mjliga stt p vilka vi kan frsrja oss ekonomiskt och srja fr oss, vra liv. De
levnadsstt som hr erbjuds r alltigenom monetra och r drfr av ett radikalt annorlunda
slag n de stt p vilka vi mhnda r vana att leva. Antydningarna om av vilket slag dessa
levnadsstt kan vara, och vad de kan tnkas innebra fr oss r mnga. I dagstidningar och
tevereklam uppmanas vi stndigt att se om vr finansiella framtid. Vi verses med goda rd
om hur viberoende p vr riskprofilp bsta stt spekulerar vr lderdom, stter vra
frvntade pensionspengar p spel. Lften om nrmast osannolika avkastningsmjligheter.
Verkligheten vertrffar regelbundet fantasin. Tv tredjedelar av Sveriges befolkning (direkt via
aktier eller indirekt via aktiefonder) har frvntningar placerade p vrldens aktiebrser. Att
spela p brsen har, kort sagt, blivit vr nya folkrrelse. Inte ens vra experter,
finansanalytikerna, har frklaringsmodeller som kan redogra fr www-fretagens aktiepriser,
n mindre prognostisera deras utveckling, och mindre nd kopla samman fretagens
prisutveckling med dess kassaflden. Finansiell analys blir finansiell marknadsfring, att med
trovrdighet proklamera vad en aktie r vrd, eller att visa upp mnniskorna bakom fretagen,

23

gare och ledning, ty dessa har blivit viktigare n framtidsutsikterna fr fretagens verksamhet.
Till och med de finansiella handlarna brjar ska hjlp fr spelmissbruk. Kirurger lmnar sina
opererationssalar fr att istllet brja operera p finansmarknadernade kallar sig daytraders. Framfr datorn kan ingen lngre skilja mellan aktiehandel, derivathandel och (andra)
former av gambling. Et cetera. Private finance is the name of the game.
Frgorna tornar ter upp sig. Vilken slags ekonomi hller vi p att skapa? Vad hnder med vr
ekonomiska vrld om vi alla blir day-traders? Vad har en sdan ekonomi med vra liv att gra?
Vilka nya stt att leva erbjuder den? Vilka typer av motstnd mste vi bjuda den? I avsaknad av
goda svar, erbjuder jag en gta. Det vi kallar ekonomi r nra frknippat med det grekerna
kallade oikoumene, den bebodda delen av vrlden, denna vrld, vr vrld: mnniskans
territorium. Den andra, av mnniskor obebodda delen av vrlden kallade de anoikoumene, och
den sades vara befolkad av frvisso oerhrt uppfinningsrika men monstrusa varelser vars
enda tanke tycktes best i att hlla sig i rrelse, ven p plats, aldrig sluta rra sigen mobilitet
som i sig sjlv varken kunde sgas vara bra eller dlig, naturlig eller onaturlig, bara dynamisk,
kreativ, skapande....

24

Bibliografi
Altman, S. P. Simmels Philosophy of Money, i American Journal of Sociology, Volym 9, 4668, 1903.
Arendt, Hannah The Human Condition. Chicago: The University of Chicago Press, 1958.
Aristotle, Ethica Nicomachea. London: Oxford University Press, 1894.
Aristoteles, Den nikomachiska etiken. Gteborg: Bokfrlaget Daidalos, 1967.
Aristotle, Physics. Oxford: Oxford University Press, 1983.
Aristoteles, Politiken. Jonsered: Paul strms Frlag, 1993.
Arrighi, Giovanni Det lnga 1900-talet: Om makt, pengar och kapitalets globalisering.
Gteborg: Bokfrlaget Daidalos, 1995/1994.
Bateson, Gregory Steps to an Ecology of Mind. New York: Ballantine, 1972.
Baudrillard, Jean For a Critique of the Political Economy of the sign. St. Louis: Telos Press,
1981/1972.
Blanchot, Maurice The Space of Literature. Lincoln: Nebraska Press, 1982/1955.
Blom, Gran Tala om Timing: Historien om OM. Stockholm: SNS Frlag, 1990.
Brealey, Richard and Myers, Stewart Principles of Corporate Finance. New York: McGraw-Hill
Book Company, 1988.
Castoriadis, Cornelius The Imaginary Institution of Society. Cambridge: Polity Press,
1987/1975.
Castoriadis, Cornelius Crossroads in the Labyrinth. Brighton: The Harvester Press,
1984/1978.
Cooper, Robert and Law, John Organization: Distal and Proximal Views. Manuskript. Keele
University, Staffordshire, United Kingdom, 1994.
Deleuze, Gilles and Guattari, Flix A Thousand Plateaus. London: The Athlone Press,
1988/1980.
Deleuze, Gilles and Guattari, Flix What is Philosophy?. London: Verso, 1994/1991.
Deleuze, Gilles and Parnet, Claire Dialogues. London: The Athlone Press, 1987/1977.
Derrida, Jacques Of Grammatology. Baltimore: The Johns Hopkins University Press,
1974/1967.

25

Derrida, Jacques Writing and Difference. Chicago: The University of Chicago Press,
1978/1967.
Derrida, Jacques Dissemination, Chicago: The University of Chicago Press, 1981/1972.
Derrida, Jacques The Truth in Painting. Chicago: The University of Chicago Press, 1987/1978.
Derrida, Jacques Given Time: I. Counterfeit Money. Chicago: The University of Chicago Press,
1992/1991.
Derrida, Jacques, Aporias. Stanford: Stanford University Press, 1993.
Foucault, Michel On the Genealogy of Ethics: An Overview of Work in Progress, i Paul
Rabinow, Foucault Reader. New York: Random House, 1984.
Guillet de Monthoux, Pierre Monetarization and Organization: A Story of Imaginary Money
for Adults. Opublicerat manuskript. Stockholms: Stockholms universitet, 1991.
Heidegger, Martin The Anaximander Fragment, in Early Greek Thinking. New York: Harper
& Row, 1975/1950.
Heinzelman, Kurt The Economics of the Imagination. Amhearst: The University of
Massachusetts Press, 1980.
Lipsey, Richard, Courant, Paul, Purvis, Douglas and Steiner, Peter Economics. New York:
Harper Collins, 1993.
Luhmann, Niklas The Differentiation of Society. New York: Columbia University Press, 1982.
Lyotard, Jean-Franois The Differend: Phrases in Dispute. Minneapolis: University of
Minnesota Press, 1988/1983.
Marx, Karl Kapitalet, Frsta boken. Stockholm: Bo Cavefors Bokfrlag, 1969/1867.
Marx, Karl Economic and Philosophic Manuscripts of 1844. London: Lawrence &
Wishart1981/1844.
Marx, Karl konomisch-philosophische Manuskripte, i Karl Marx Friedrich Engels
Gesamtausgabe, Band 2, Berlin: Dietz Verlag, 1982/1844.
Mumford, Lewis Art and Technics. New York: Columbia University Press, 1952.
Nietzsche, Friedrich Till moralens genealogi. Stockholm: Bjrck & Brjesson, 1917.
Olivecrona, Karl The Problem of the Monetary Unit. New York: Macmillan, 1957.
Olsson, Gunnar Birds in egg/Eggs in Bird. London: Pion Limited, 1980.
Olsson, Gunnar Lines of Power/Limits of Language. Minneapolis: University of Minnesota
Press, 1991.

26

Olsson, Gunnar Heretic Cartography, i Ecumene, Volym 1, 1994.

Polanyi, Karl Aristotle Discovers the Economy, i Karl Polanyi, Conrad Arensberg och Harry
Pearson (red) Trade and Market in the Early Empires. New York: The Free Press, 1957.
Ramrez, Jos-Luis Skapande mening. Avhandling 13:2. Stockholm: Nordplan, 1995.
Rotman, Brian Signifying Nothing: The Semiotics of Zero. London: Macmillan, 1987.
Schumpeter, Joseph History of Economic Analysis. London: George Allen & Unwin Ltd, 1954.
Simmel, Georg The Philosophy of Money. London: Routledge & Kegan Paul, 1978/1900.
Singer, Kurt Oikonomia: An Inquiry into Beginnings of Economic Thought and Language, i
Kyklos, 11, sid. 29-57, 1958.
Taylor, Mark C. Rhizomic Fields of Interstanding, i Tekhnema, 2, sid. 24-26, 1995.

27