Mihai Eminescu

Melankoli

Det tycks som om en port ppnats bland molnen

Och genom den kommer den snvita, livlsa nattens drottning
O sov, o sov nu lugnt bland tusen stjrnor
I din purpurfrgade grav i ditt krl av silver
I ditt sttliga mausoleum, himlavalvets sljor
Du kre, lskade monark som verraskats av natten!
De rika, vida vidderna i vrlden ligger insveppta i frost,
Som sprider sin glnsande slja ver byar och flt;
Sjlva luften gnistrar, den vita frosten tycks tcka
Murar och ruiner utspridda ver den de sltten.
Den ensliga kyrkogrden vakar ver sina lutande kors:
P ett av dem slr sig en gr uggla ned med hga skrik,
Klockstapeln har sprickor p grund av klockornas vibrationer.
Den halvt genomskinliga demonen som svvar genom luften
Har vidrrt kopparklockan med sin uddiga vinge
S att den ihligt och sorgset brjar ringa. Kyrkan i ruiner,
Ligger vergiven, sorgsen och helgad, av vrdnadsvrd lder.
Genom trasig drr och fnster viner vinden kall och torr
Den tycks yttra ord som man kan hra i dess vindkast.
Drinne p vggar, p pelare och ikoner:
Skuggor och sorgliga konturer r allt som finns kvar.
I stllet fr prsten en syrsa spinner en fin och dunkel tanke
Medan en trmask trummar i likvakan inom dess gamla vggar.
Det r tron som mlat ikonerna i de heliga kyrkorna,
I min sjl finns vackra berttelser som jag nnu saknar.
Men livets frtrande vgor, dess stormar rasar verallt.
Endast melankoliska skuggor och sorgliga konturer drjer kvar
Frgves sker jag min vrld i min uttrttade hjrna,
Ty magiska syrsor sjunger hest sina sorgsna hstsnger.
Mitt hjrta r som en ken som handen frgves sker vrma
Dess slag r som en likvaka och bankar mot en kista.
Nr ver mitt liv jag grubblar liknar det ett stilla flde -
En historia som berttas lngsamt av oknda mnniskor -
Som om jag aldrig levt det eller tagit del av det!
Vem r den man som berttar historien han lrt utantill
Eftersom jag nnu lyssnar till honom och skrattar t hans ord.
Som vore allt en frmlings sorger? Det verkar som jag lnge varit dd.