Spöket

PROLOG
-Dödsdansen-

Jag ber er, kära lyssnare, att låta skeptikern inom er vila, bara för en stund, och lyssna nu på min
vidunderliga livsberättelse med ett öppet sinne. Det är nämligen så att jag har frigjort mig från
tidens pil mot livets slutgiltiga nattmörker. Jag tog mig visserligen ditt, men nu hoppar jag fram
och tillbaka mellan de små fragment av liv som ödet skapat åt mig. Missförstå mig nu inte,
tidsrummets räls pekar deterministiskt åt den riktning som mitt 87-åriga liv alltid rullat; och här
har varje händelse gjutits i granit - dömda att inträffa om och om igen precis på samma sätt som
de alltid har gjort. Det är bara mitt gamla medvetande som ständigt återupplever dessa moment
med alla sinnesupplevelsernas fulla kraft. Mitt förflutna har blivit nuet, framtiden har blivit mitt
förflutna. Året är nu 1940, mitt sinne är 87 år gammal, men kroppen min är bara tolv år, och
snart ska jag uppleva att dö två gånger om - en gång år 1940 och den andra gången år 2015 - men
låt oss berätta om en död i taget, här återupplevs min död som tolvåring…

Blicken for upp mot lortiga pojkhänder – alltid så främmande! - som sträckte sig hungrigt mot
nya höjder, mina vänner syntes klättra ovan mig som mörka gestalter i kontrast mot stjärnorna.

”Finns det inget bättre vi kan hitta på? Ni kan ju dö!” ropade Oskar, en sådär tio meter
nedanför, med så klen röst att orden brusade bort med vinden.

Stenarna blev mindre och mer skakiga högre upp, jag kände grus falla ned mot mitt
ansikte. Min blick förblev fixerad mot himlen, svettiga fingrar höll fast mot snäva kanter. Hjärtat
trummade mot tungan, det kändes som om den ville komma ut ur strupen. Jag kramade om
klippan, hörde tänderna skallra, kunde de höra min rädsla?

”Einar verkar rädd!” ropade Ulf, där han stod likt en segrare högst upp.

Jag lade tungan emellan tänderna så att de inte skulle höra. Blundade ögonen. Vinden fick
löven att prassla, och träden knackade på varandra, de gnagde som om Världen skulle gå mitt itu.

Nils visslade till från ovan, han pekade nedåt mot en platå strax ovan mig åt höger, och
jag gjorde honnören tillbaka och sträckte upp min högra arm likt en blind apa, kunde inte se vad
jag sträckte upp för att ta på, men det var fast mark. Resten av klättringen var relativt enkelt, då
månen uppenbarade sig för att synliggöra klippans konturer.

Väl uppe så möttes jag av en starkare vind, den sussade längs mina lockar, och håret på
armarna reste sig. En märklig scen uppenbarades; mina vänner liknade hål i himlavalven, eller
kanske skuggor tillhörande någon antik, förlorad stjärnbild - krigarens lärjungar – redo att
återskapa någon urtida manlighetsrit. Jag ställde med vid deras sida, vi stod där som blodsbröder,
med tår som nuddade mot klippans kant, nedanför fanns Världens avgrund. Jag ansträngde mig
för att andas, en klump täppte till i halsgropen, och mina vänners tystnad blev som ett eko av
samma stillsamma förtvivlan. Världen hade avstannat för att likna en tavla, den kortvariga
sommarnattens himlavalv speglade mot sjöns yta så att allt ovan återspeglades nedanför - ett
panorama som rymde två månar och två galaxer. Det tycktes vara vårat ansvar att åter få igång
universums klockslag, men vi vågade inte ens titta in i varandras ögon. Jag blickade uppåt,
klippan fortsatte till än högre höjder, kanske en föraning om vad ödet hade i beredskap? Ett
Stjärnfall i natthimlen fick mig att inte lägga märke när Ulf tog några steg bakåt,

”Är ni skraja, era skitungar?” viskade han.

Jag hann inte se honom flyga förbi mig i språnget, men registrerade tiden mellan
krigsropet då han kastade sig från klippans kant och ett gigantiskt pladask - sekunder som rann
bort som is i magen. När Ulf vrålade till likt en björn därnere tjoade Nils och jag vilt från
ovan. Oskars glädjerop hördes också från nedanför - vaktade våra kläder hette det – från vem
då? Feghet har ju alltid ursäkter i beredskap. Nu tjoade han och gjorde segergest, som om vår
bedrift vore hans egen. Han såg nu mycket liten ut från där vi stod – en platt, ansiktslös insekt.
Mina ben vek ihop sig som snören av den synen. Jag tittade tillbaka mot platån och märkte att
Nils hade försvunnit han också, jag hörde hans lättnadens skratt vid sjön nedan efter plasket.
Plötsligt kändes kroppen tung som bly när det var min tur att hoppa. Jag kunde höra den
ödesdigra tystnaden mellan varje hjärtslag. Blick for mellan allt som var, ingenting kunde fångas
in. Så skrek jag till i språnget och det brusade i magen medan armarna snurrade som propellrar.
Det var som om jag svävade genom mörkret, gravitationen kändes inte verklig. Landningen var
mäktig och smärtfri och jag sjönk ned i mörkt vatten och såg upp mot månljusets reflektion vid
sjöns yta, som först avlägsnades och sedan snabbt återfick sin glans då jag sköt upp mot
vattenytan fylld med adrenalin i kroppen. Pojken skrek till och lyfte armarna i en segergest. Jag
kände mig återfödd; för bara någon sekund blev jag en med pojken, glömde jag min egentliga
ålder, mitt egentliga öde - sedan mindes jag hur denna sommarnatt skulle sluta....

Ulf hade stulit sin farsas öl och cigaretter, och vi satt nakna och låtsades gilla smaken medan vi
försökte undvika hostan; det var vad jag kommer ihåg att jag brukade göra i den åldern, så här
många år senare kunde jag förstås uppskatta smaken av aska och gammaldags öl genom unga
levande smaklökar - inget smakade så pass gott när man var 87.
 Det var mycket annat vi annars låtsades om; konversationen handlade om tjejers bröst och
sånt jag inte förstod mig på än. Ulf var redan 13, och Nils hade kommit in i puberteten tidigt, medan
jag var sent ute och var fortfarande ett barn vid 12 års ålder. Jag tittade på lille Oskar som satt
tystlåten, som vanligt diskret frånvarande i egna tankar när ämnet kom upp, kanske så var det mer
intressanta saker han hade att tänka på?
“Jag tror man får sikta på äldre tjejer ifall man ska förlora oskulden”, sa Ulf . “Tjejer i vår
ålder har knappt bröst och man får knappt röra på deras mus, som om man försöker stjäla något när
handen kryper ner för att göra det skönt för dem.”
Nils skrattade och jag skrattade med lite försiktigt. Hur mycket får man överdriva vid den
åldern utan att vännerna märker att man ljuger?
“Einar, när fan ska du skaffa tjej? Halva klassen har varit kär i dig sedan tredje klass och
ändå så håller du till för dig själv.”
“Ja, ska han bli präst eller vad är det talan om?”, lade Ulf till.
“Jag kommer ha gott om tid över till fruntimmer när jag börjar högstadiet, tröttsamt att
snacka om tjejer varje jävla dag.” Jag kastade en ölflaska mot sjön och försökte låta så nonchalant
som möjligt, tog en cigarrett i munnen, ” Det är alltid mycket snack och lite verkstad från dig Uffe,
som när du skulle slå Roger Olivensjö gul och blå efter att han förstörde vår träkoja förra
sommaren, kommer du ihåg hur det gick nu igen?”
“Verkar som om Einar föredrar att snacka om killar?”, sa Ulf med ett hånleende och Nils
skrattade till men upphörde när jag tittade strängt i hans riktning. Att reagera med temperament och
slå till Ulf visste jag inte skulle imponera på någon, speciellt då Ulf börjat växa muskler överallt och
var ett huvud längre än mig.
” Att glömma bort förnedring kommer enkelt ifall man är en man utan heder.” Jag
stirrade utmanande mot Ulf.
”All talan om heder...vad fan gjorde du då? Just…du ville bygga en ny koja, liksom en
arbetsmyra som sliter för sin kung!”
”Drottning…” viskade Oskar.
”Vafan säger du?”
”De sliter för sin drottning, en bättre metafor vore bönder i schackbrädan som offrar sig för
sin kung!”
”Metafor? Kan du någon gång försöka inte agera så töntigt, din lilla gråmus!” sa Ulf med ett
leende, ”där har du din jävla metafor!”
”Jag hade en plan,” jag reste mig upp ”jag sa att vi skulle bygga om kojan och omge den
med fällor. Kriga för vad som är vårat!”
 ”Vilken barnrumpa du är då, tror du verkligen att du skulle kunna klå Roger Olivensjö med
sådana barnfantasier?”, sa Ulf och drack ett antal klunkar öl.
”Vi borde göra precis det...vi har ju hela sommaren på oss. Jävla Olivensjös tror att de äger
hela stället!”
“De äger ju hela stället!”, sa Nils “De äger till och med Ulfs farsa, s¨som han sliter med
deras att mata Olivensjös grisar!”
Ulf spottade ut en full mun med öl mot Nils som duckade skrattandes.
“Med det är just därför... tänk. Vi bygger en ny ståtligare koja, men den här gången beväpnar
vi oss, vi vaktar den! Tänk på all skit de har gjort mot Oskar, ifall inget annat?”
“Ehh, jag vill inte bråka med någon.”, sa Oskar som plötsligt vaknade till från sina tankar.
”Larvigt, ska vi verkligen spendera hela sommaren med att bygga träkojor? Aldrig i livet.
Somliga av oss har växt upp från skiten, försök att lära dig vad det innebär att ha ett ståfräs så
förstår du varför! Eller behöver ni en metafor för det också? Småpojkar alltså!” Han axlade
vänskapligt mot Nils med ett flin.
Jag satt och blickade mot de bägge; utfryst ur pubertetscirkeln, med alla vuxna livets
hemliga delikatesser som bara Nils och Ulf hade tillgång till.
“Nej, jag har fått nog med allt skitsnack. Vi får väl se vem som är mest man utav oss. Uffe,
se det här som en utmaning. Vinnaren får rätt att bestämma vad vi ska göra denna sommar.” sa jag,
innan jag smet iväg i mörkret med raska steg. Jag klättrade upp så högt det gick, tills jag nådde en
punkt där klippan blev en vägg som stupade rakt upp, jag vandrade jämsides längs väggen tills mina
fötter knappt fick plats mot den lilla platån, jag tittade ner mot fallet med stor möda. Visst fanns
vatten där nere, men jag kunde också höra fågelläten, så jag drabbades av en viss yrsel. Jag bet ihop
undre läppen och vände mig så att mina vänner kunde se mig.
“Kan ni ens höra mig där nere?” Jag skrek och viftade med händerna från vad som måste ha
varit minst 20 meters höjd, men kändes mycket mer än så. Jag hade utfört mitt första hopp från
betydligt lägre höjd, och då höll min kropp på att vackla under mig, men var nu för fylld med
adrenalin och inget kunde avstyra mig från mitt mål: jag tog två stora kliv fram, och så omfamnades
jag av mörkret. Händerna var fastbundna kring knäna, och fallet tycktes fortgå i evigheter, men
plötsligt exploderade jag vid vattenytan. Jag sjönk långt under ytan där allt var tyst och stillsamt –
allt som syntes där uppe var nedslagets ljudlösa vågor – fortfarande var jag vid liv!

När jag självbelåtet krälade uppför stranden såg jag Nils rynka på pannan medan han tände på en
cigarett. Oskar torkade sina glasögon, bägge till synes inte imponerade av min uppvisning.
“Uffe kommer att slå dig, du borde inte kämpa emot. Annars kommer någon av er att
dö.” Oskar verkade ha funnit en ny idol på sistone – men han hade ju rätt.
 Nils bara pekade uppåt och jag såg Ulf i full färd att klättra upp för det raklånga stupet
som kunde ta honom till den högsta punkten på klippan. Hur kunde ens tunge Ulf få tanken att göra
något sådant?
“Vad fan, vill du riskera livet för att vinna den här tävlingen, Uffe?” skrek jag.
När han lyckats ta sig upp för toppen, så tog han upp sin lampa och lät den lysa på ett
djävulskt leende. Så skrek han med hans grova pubertala röst;
“Det kan bara finnas en konung i varje land, vet du, en som bestämmer och andra som
följer..” Så stoppade han själv en cigarrett i munnen och den hängde från hans mun som om han
hade huvudrollen i en cowboy-rulle, ”förresten, Einar, visst är jag redo att riskera liv för att vinna,
ditt liv...:”
Han tog sats och försvann som en susning, mina vänner höll andan, explosionen på
vattenytan fick det att låta som hela klippan fallit med honom, och sedan fanns bara tystnaden och
de små vågorna som långsamt sköljde över stenar på stranden, tills de nådde fram till våra fötter.
En oro växte i mina vänners ansiktsuttryck. Jag visste bättre - att Uffe skojade med oss
- och startade min klättring upp för att låta Ulf göra precis som han hade sagt sig vara beredd att
göra, riskera mitt liv! Jag hörde mina vänners garv nedanför då Uffe, inte så överraskande, dök upp
bakifrån genom skogen och överraskade dem som en bredbent Frankenstein.
“Vad fan ska du nu hitta på, Einar?”, skrek Ulf, ”jag har redan hoppat från högsta punkten,
vill du verkligen riskera livet för att vara tvåa att göra bedriften?”
Rösterna nedanför vittnade bort med vinden, och jag såg hur himlen ljusnade till vid ena
sidan horisonten. En blek måne och vittringen av solens rand syntes nästan jämsides varandra från
där jag stod, det var som om de stal varandras gnista i himlasfären - i varje hierarkiskt system finns
endast en herre, visst är det väl så? Jag tog djupa andetag innan blicken fixerades upp mot en enorm
tall som vajade efter vindens takter. Ovan den fanns enbart himlen så långt ögat kunde nå. Jag
kände mig för gammal för det här. Istället för att klättra ovan den hala stenvägg som Ulf bestigit, så
tog jag ett kliv från klippan ut mot grenar tillhörande den raklånga tallen. I balansgång gick jag
längs en gren - bara lite bredare än min fot - och nedanför den bräckliga grenen såg jag ner mot det
långa fallet och stenarna som potentiellt skulle bryta min ryggrad itu. Grenen knakade och böjde
sig, då jag vandrade försiktigt med viftande armar och darrande, försiktiga steg. När jag nådde
stammen knöt sig benen hårt fast runt trädet, som om jag funnit en livboj. Långsamt tog jag mig
upp meter för meter; en halkning eller felsteg från döden. Stammen kändes som sandpapper mot
min nakna hud, och jag hade skrapmärken längs armar och ansiktet, men smärtan gjorde ingen
skillnad, enbart målet fanns i sikte.
Vid de högre höjderna så började trädet böja sig och tycktes försöka göra sig av med
mig. Jag kunde se ända ut till byn härifrån. Det var kanske 40 meter över vattnet. Jag var en idiot,
tänkte jag - som varje tolvårig grabb är, eller kanske bara de bästa av dem? Trädet vajade fram och
tillbaka, men min fot stod ändå stadigt på en gren som tycktes kunna brista när som helst, och jag
kramade om stammen så hårt att det gjorde ont i armarna. När trädet svängde i riktning mot sjön –
så hände det utan förvarning! Jag använde trädets momentum för att flygga spikrak igenom luften
och kände knappt när ansiktet fick ett slag mot en gren under mig. Det var knappt att jag kom
bortom klippans kant, så syntes sjöns yta närma sig som om den reste sig mot mig, rakt under mina
sprattlande ben. Mina tre vänners skrik hördes för att sedan distanseras under fallet, och den
avslutades i nasal ton - som om tre av byns tjejer tagit deras plats.

Under vattenytan var allt tyst. Röda moln steg mot ljuset, sedan tonade visionen ut, då jag sjönk ner
med uppsträckta armar mot än djupare mörker. Jag skrek till kanske – eller, så var det bara själens
skri. För pojken var sedan länge sedan borta - försvunnen till en annan tid och en annan kropp, två
dödsmoment som mötes, och ungdomens och ålderdomens själ byte plats med varandra. Här
återstod jag, den gamle, för att känna smärtans rus upp mot huvudet, och dödsångesten blev stor då
medvetandet vittrade bort i kaos, och tusentals bilder och tankar följde varandra likt en bläddrande
bok – till jag blivit uttömd av allt som jag någonsin varit och enbart mörkret återstod.
13:39 05/10 2015 (6 dagar kvar)
 Ut ur elden, kyldes jag ned i grå aska – Väntsalen vid alla vägars
ände – Dröm om död och återfödelse

Trötta ögon väcktes från något djupt mörker. Jag hade hamnat i mitt gamla skal och kunde
inget annat göra än att se på fickklockan som tickade moturs bort från min ägo, sekunderna
och minuterna av tunga andetag, och denna eviga väntan....
Emellan mina andetag höjdes andra än mer ansträngda andetag från någon okänd
källa. Jag blickade bort mot andra änden av sjukrummet, där fanns en hopsjunken säck av
fallande hud som darrade och kom till liv för varje andetag. Hela kroppen tycktes vara i
blodig kamp för att dra in mer luft - ett förfärligt ljud som fyllde mitt hjärta med ångest.
Varför kämpar vi så för att fortsätta förnedras i ålderdom?
“Vilken vacker klocka herr Törnqvist har.” En trevlig sjuksköterska på runt 40 kom in
i rummet. Jag kände igen hennes parfym, innan jag hade hunnit se hennes vackra ansikte. Det
långa bruna håret fladdrade vid entrén och fyllde rummet med lite mer liv. Hon hade med sig
ett leende som inte verkade tillgjort: alla tänder glänste likt porslin mellan rosa, fylliga läppar.
“Tack…kära dam,” hennes namn...den fanns blockerat där någonstans i min hjärnas
mer dysfunktionella avdelningar, ”den är antik, från Indien, sägs det. Något långt före långt
min tid, den var redan antik då jag fick den som gåva när jag bara var tolv, just då tiden inte är
ett verkligt bekymmer, och nu är jag en 87 år gammal sängliggare, men den förblir lika antik
idag som den var då. Den kanske slutligen passar mig, som om jag åldrats ikapp den? Den har
blivit en sann vän, den enda som vågar berätta om livets hårda sanning, som den viskar med
varje tickande slag.”
Hon log och smekte min kind som om jag var ett litet barn. Hon studerade klockan,
vände fram och tillbaka på den. Huvudet av en orm stack ut från ovan och slingrade omkring
klockans kanter, och hon vidrörde guldormen med fingret, i jakt på dess hemligheter.
“Ser du ormen som slukar tiden? Jag har slutligen anlänt till tidpunkten då huvudet
kommer att sluka mig hel. Förhoppningsvis blir det en tämligen smärtfri process.”
Jag pekade på klockan och nollan skriven under ormens huvud.
“Tidens tand gnager på oss hela tiden, oftast utan att vi inte ens märker det. Klockan
var menad att påminna mig om det i tider då livet verkade för dyrbart för att ta ett steg
närmare avgrunden. Nu är jag ett halvt steg ifrån den, men jag kan inte fly den här gången.
Snart är jag helt uppslukad a...” Jag påbörjade ett hostanfall som inte lät mig avsluta
meningen, ”a…av mör…mörkret.”
Hon tittade på mig med lite mer än bara medlidande, spår av förundran fanns där
också.
“Hur kommer sig att din klocka tickar moturs?”
“Jag bad en urmakare i Italien göra om klockan så att den tickar bakåt till den dag
som jag kommer dö. Jag vet att det måste låta märkligt för fröken. Jag har alltid haft en
makaber relation med döden. Vi känner varandra som gamla älskare, han och jag.”
“Låter inte som en trevlig älskare att ha, hur vet herr Törnqvist att det är en han?”
“En moder födde mig till livet, mörkret som slukar oss måste vara av motsatt
karaktär. Det är det enda jag vet, du vet, jag har sett hans ansikte!”
Jag visade hur förutom två svarta markörer av olika storlekar som visade minuter och
timmar, så fanns den bronsfärgade markören som visade dagar, den silverfärgade visade
veckor, och den lilla guldfärgade, åren. Den guldfärgade och silverfärgade stod nu och
konspirerade tillsammans inför tolvslaget.
”I alla dessa år som gått, att stå ansikte mot ansikte mot döden var det enda som fick
mig att känna mig fullt levande, vet du! Det var runt tolv års år lärde jag känna honom, och
sedan dess har jag jagat honom i Världens alla hörn; denna motståndaren som ingen man kan
fly ifrån, man kan ju lika väl vända sig om och möta honom, inte sant? Men nu tickar
klockan mot det slutgiltiga mötet med min gamle vän och jag känner mig inte ett dugg
levande.” Jag såg på henne och kunde se nyanser av autentisk nyfikenhet i hennes blick.
“Jag har dött två gånger, ser du. Hur många kan säga det? En gång så varade det inte
så länge och den andra gången för evigt. Jag föll från en klippa som tolvåring och dog två
gånger på samma gång. Jag såg mig själv slukas av mörkret, ändå är jag tillbaka här i denna
gamla kropp i väntan på cirkelns repetition.” Jag skakade på huvudet.
”Andra gången var bara en framåtblick, ser du? En skymt av allas vår slutdestination.
Jag såg min gamla kropp dö i en sjukbädd precis som denna, när jag var tolv, och inget blev
någonsin sig likt. Någon skugga har vilat sedan dess över varje dag som passerat, en
förståelse att alla vägar leder till samma ände. Ödets tunga hand, något som vi inte kan
kämpa emot. Vi förstår alla det, men detta var mer än en abstrakt tanke, det var ett minne och
en del utav mig. Jag hoppade mot min död som 12-årig grabb och såg den slutgiltiga döden,
en 87-åring som bara vill sluta att andas, en som inte orkar kämpa längre, En som inte har
kvar något att kämpa för...hur kunde 12-åringen bli sig lik efter en sådan uppenbarelse?”
 Hon skrattade till lite grann som om jag sagt dumheter, när man är 87 anses man vara
senil om inte motsatsen bevisats. Ofarliga gamla gubbar kan säga precis vad som helst och
ändå aldrig få den reaktion som de hoppades på, vi liknar barn som talar om att ha sett
spöken.
“Vilken historia du berättar för mig, herr Törnqvist! Men du vet att den inte är sann,
du har fler än,” hon tittade på klockan, ”6 dagar på dig, jag kan lova dig det! Du är mycket
stark för din ålder, ska du veta!”
Jag i min tur log tillbaka mot sjuksköterskan med vetskapen att mina ord var som
vinden, saknade all makt att ändra mitt öde.
“Du må tro att jag är senil idag, fast klockan är tillverkad för mycket längesedan. Jag
vet att min tid är kommen, i min ålder så är ingen frisk.”
“Men, herr Törnqvist! Du har ju bara en lätt förkylning, inte tror jag att det tar kål på
en karl som överlevt så mycket. Som bestigit berg!”
“Jo, men jag var en annan man då...87 år är mer än vad jag någonsin bad om. Varje
gång jag blundar så är jag inlåst i en tolvårings kropp. Utan förmåga att styra ödet mitt till
annan punkt än det som komma skall, det är som att vara i en sån där dykardräkt,
klaustrofobiskt, fängslad i havets oerhörda mörker, utan förmåga att röra en muskel,” Jag
darrade till, ”kalla det galenskap, men jag vet vad som är sant, och vet också att jag inte kan
bevisa det, så det kanske gör detsamma att tala om det? Men kan du föreställa dig att ha en
sådan förmåga? Att återvända hit blir dock en än större tragedi, som att vakna i november
efter midsommar. Förutom när du kommer förbi, syster, då är det som om fjärilar svävar i hela
kroppen.” Jag höll hennes hand och log. Jag laddade för att be henne om en omöjlig tjänst.
“Nonsens, herr Törnqvist. Det är hälsosamt att färdas tillbaka till barndomen i ens
drömmar, jag tror på dig. Drömmar kan för vissa personer kännas fullt levande, vara som ett
parallellt liv med värde i sig. Du ska bara inte tro på allt som de har att säga.”
Allt var såklart nonsens, allt som jag kunde säga. Det var min gamla ruin till kropp,
kombinerat med en historia för omöjlig för att vara sann, den signalerade alla typer av skador
i hjärnan. Det var födelseåret på mitt ID -kort. Det var den darriga, fragila rösten som fick
folk att enbart tycka synd om mig. När var det man någonsin hört talas om en 87-årig man
som gjort något verkligen speciellt, som givit till andra och inte bara tagit emot?
“Hursomhelst, skulle frun kunna göra mig en liten tjänst som skulle hjälpa mig att få
ut så mycket som möjligt av de återstående dagarna av mitt liv?”
“Jag ska göra allt i min makt för att du ska få ut så mycket som möjligt många år
framöver, herr Törnqvist.”
 ”Jag skulle inte vilja återvända till dödshotellet, för att där i trygghet invänta mina
sista andetag. Jag skulle föredra att vandra bort någonstans; vart som helst långt från en
sjukbädd, kanske till min barndomsby? Ett sista äventyr, där jag kan andas in naturluft och
skogsvandra och återse de stigar där jag påbörjade min resa. Kanske finna att jag fortfarande
kan fiska, känslan att vara en människa, kanske ta en dip i vattnet, jag lovar att hålla undan
från grunt vatten. ”
Jag log snällt mot henne, som ett litet barn som ber om en tjänst till sin mamma.
“Jag kan inte lova annat än att tala med personalen om att vandra någon dag med dig
till våra närstående skogar, och enbart efter att du överlevt din förkylning.”
Jag tittade bort mot fönstret och suckade. Molnen svartnade i himlen och regnet skulle
snart falla. Det här kändes faktiskt som ett samtal med min mamma, som om jag aldrig varit
en man, som om allt det där inte räknades på riktigt. Tillbaka till början, då jag var i ständigt
behov av mammas beskydd och omtanke.

En man kom för att ta mig ut med rullstol, och sjuksköterskan kallade undersköterskorna att
klä mig fint, med rock och hatt.
”Rara gubben”, sa min brunhåriga favorit.
Det hela behövde ta slut. Jag tog tag i hennes hand innan hon skulle smeka min kind.
Mina ögon borrade sig in djupt i hennes.
”Jag är inte så rar som du tror! Den här kroppen är bara ett skal. Frun ska veta att jag
var ett vilddjur i yngre dagar, brustit många hjärtan, många söta damer som dig själv, jag har
alltid tagit mer än vad jag gett. Nu är jag ofarlig, men en gång i tiden kunde man inte hålla mig
bur. Nu är jag ensam och lämnad till mitt välförtjänta öde. Medlidande kan jag vara utan, men
vem har sagt att inte även jag förtjänar lite respekt? Allt jag ber om är att få dö som jag levt.”
Det vilade en plågsam tystnad i rummet. Hon var väldigt ledsen när hon bröt
tystnaden;
”Jag kan inte, herr Törnqvist. Jag är så ledsen, men det står inte i min befogenhet att ge dig
rätt att vandra iväg mot det som med all säkerhet skulle bli din död. Det ansvaret skulle vila
på mig, det måste du förstå?”
Jag log snällt igen och nickade. ”Jag vet syster, jag vet. Ville bara göra ett försök.
Alltid värt att göra ett försök, jag har ju inget att förlora...”
Jag satte mig på rullstolen och den storvuxna mannen rullade ut mig genom korridorer
av sjuka. De flesta nära min ålder och i mer tragiska fall, unga som inte hörde hemma där.
 ”Vacker, min sjuksköterska, inte sant?” Han nickade. ”Ifall jag bara vore i din ålder...”
Jag tittade upp, han tittade inte ned. När vi var framme vid porten tog jag fram min käpp och
började gå med långsamma, plågsamma steg bort till färdtjänstbilen som hade anlänt.
”Jag klarar resten av vägen själv, tror jag. Tack så mycket, unge man.” Jag tog av
hatten och bugade i en gest tillhörande en annan tid innan jag klev in i färdtjänstbilen. En
gest som bara blev till för att bevisa att jag var mer än en bit kött som ska transporteras fram
och tillbaka.

Bilen snurrade i cirklar kring den gråa höststad som råkat bli min slutdestination. Regnet
slog mot fönsterrutan och utblicken över staden försvann i rinnande vatten. Det gjorde
inget, jag visste inte ens vägen till ålderdomshemmet, men det visste chauffören. Hur skulle
jag kunna ta mig härifrån och visa pojken att det fanns något att få ut ur livet även i
ålderdomens höst? Det var nu 75 år sedan mina barnaögon såg mig själv dra mitt sista
andetag, i just denna intetsägande tillvaro som jag nu betraktade med gamla ögon - inte mer
än en köttbit som låg och väntade på att få slippa fortsätta andas. Kunde man ändra på ödet,
må tro? Eller, var allt inristad i sten från den dag som man föddes?

Jag stod och stirrade på mina sekunder som tickade mot ödesdatumet 11/10 2015. Detta datum
hade klistrat sig fast i mitt minne sedan 75 år tillbaka. Klockan var vackrare att beskåda än
något annat i hemmet där jag bodde. Jag satt ofta vid ett hörn och betraktade dess monotona
tickande, som i meditation. Så somnade jag allt som oftast, med tillåtelse att bryta mig ut ur
min kropps begränsningar, in i drömmarnas värld. Nu var jag tyvärr klarvaken, såg
vitrockarna vandra omkring genom hallen med påklistrad trevlig min, när de vinkade åt mig,
säkerligen bärande en dold klump i magen av att se oss, snart döda, dag in och dag ut. Mina
grannar sökte vilset efter distraktioner; några såg ut genom fönstret, andra med ögon fixerade
i kaffekoppen, och de mindre kreativa stirrade blint mot någon vägg. Det enda vi alla undvek
var varandras blickar. Speglar var vi alla av varandras dekadens, som ruiner är vi alla jämlika,
skillnaderna som en gång varit avtar. Som jämlikar brydde vi inte ens om att komma ihåg
varandras namn, alltså de av oss som fortfarande hade förmågan att komma ihåg nya namn.
När jag var liten pojke kom jag ihåg alla namn i min klass på en vecka. Med tiden rymdes
över hundra namn från skolan, namnet på pojkar och flickor jag inte ens talat med var värda
att lägga i minnet, hälften hade dessutom fått öknamn därtill. I hemmet så stirrade vi på
samma åldrade ansikten i åratal. Vi brydde oss inte om att ens veta historien om personen som
en gång varit. Allt som kunde yttras var plågsamma små artigheter, eller i bästa fall så var det
ren galenskap som kom från senila hjärnor - sådant man åtminstone kunde skratta åt.

Mat serverades och jag satt och blickade mot mina grannars apatiska väntan efter vad som
helst som kunde kallas en händelse. ”Varsågod och tack” uttalades mellan den serverade och
den som serverade, ibland i motsatt ordning. Levde vi ens? Jag tycker mig ha upplevt scenen
utspelas exakt så här i hundratals drömmar, där mumier i pyjamas satt positionerade precis i
den ordning vi nu satt, i väntan på att något väckte oss från vår koma. Kunde någon göra
något som inte kunde förutsägas? När jag serverades min bricka tackade jag inte utan kastade
en intensiv blick mot min stackars mat tant som lite skrämd tittade bort. Pannbiffen låg livlös
och luktlös vid min talrik, jag visste smaken innan min tungas döda smaklökar fick vittring -
det smakade gummi. Jag blundade ögonen och hörde en oharmonisk symfoni av smaskande
utspelas från mina grannars falska tänder, någon slags ångestfylld jakt efter bevis att de
faktiskt levde. Hungern som funnits i min mage i timmar dog snabbt efter några tuggor och
jag tryckte bort matbrickan i ren frustration.
Jag blickade vid sidan på en gamling som stod och log för sig själv medan hans son
talade i mobilen och ena barnbarnet ryckte på hans kläder och frågade ifall han kunde spela
spel i de små skärmarna de bar på. “Först 15 minuter med farfar, sedan så får ni spela!” Det
andra barnbarnet, en liten pojke på runt åtta år, satt på ett bord och sparkade mot luften. Han
gungade fram och tillbaka med blicken fixerat mot klockan, minutvisaren som aldrig tycktes
röra på sig. Scenariot tyckte jag mig känna igen från tidigare, för farfar var det månadens
höjdpunkt, möjligen årets höjdpunkt. För barnbarnen så var det en plikt, att ge några timmar
av barndomen till gubbjäveln som bidragit till ens DNA och skänkt ett ens efternamn. Vi
gamlingar liknar på så sätt vampyrer som suger ut livskraft ur de levande yngre
generationerna, bara en droppe räcker så att vi kan känna oss i kontakt med livet. Jag hade på
så sätt blivit min egen farfar, och i mina levande drömmar sög jag ut energi från grabben jag
varit och fick del av den ungdomliga källan. Vad gav jag honom tillbaka? Till och med nu
inuti detta vrak till kropp kunde jag känna mig som om jag fortfarande var den där grabben,
som av någon fruktansvärd olycka råkat fängslats i en gammal mans kropp.

●
Jag gick tillbaka till mitt rum och lade mig på sängen. Jag hörde hur regnet knattrade mot
rutan och jag blundade ögonen för att söka mig till någon av mina eviga sommardagar,
förhoppningsvis en dag där jag inte hade kastat mig ut för att dö. Sekunderna hördes ticka bort
ur mitt liv från klockan, jag öppnade ögat för att se en kråka som stod utanför i regnet och
flaxade sina vingar. CRAAW, CRAAW, sa den. Såg den att jag var döende må tro? Väntade
den på att få smaka en bit ruttet kött? Jag hade glömt ifall de var asätare eller inte. Den stod
därute och stirrade rakt emot mig länge, och när jag blundade ögonen var det ljudet av
CRAAAAW, CRAAW som ackompanjerade mig till mitt undermedvetnas rike.

I scenen som utspelade sig var jag inte ett barn, utan en man i jakt kring de vilda skogar som
jag vandrat och jagat i hela mitt liv. Jag visste inte vad jag jagade, men jag sprang och
flämtade med gevär i hand, och kråkans läten omgav mig i hundratals olika variationer. Jag
såg till min förfäran att mitt vapen helt saknade ammunition. Jag kastade den mot en buske
och stod tomhänt med känslan att jägaren blivit byte och mitt byte var nu den som jagade
mig. Jag började gå väldigt sakta, i tro att den betraktade mig mellan träden. Oron fick mig att
bli kallsvettig, och jag började springa i allt snabbare takt genom skogen, hela tiden tittade jag
bakåt mot mörkret jag lämnat bakom mig, så pass att jag nästan inte hann se när jag var några
steg från att falla från en klippa - ned mot en djup avgrund. Det fanns ingenstans att fly, och
då hörde jag björnen ryta till. Jag vågade denna gång inte hoppa ned från den svindlande
höjden – mina ben vacklade som om de åldrats fem decennier – jag stod och stirrade ut mot
ett oändligt landskap av träd under mina fötter, och jämförde de två dödsscenarier jag hade att
välja mellan. Jag hann inte komma till något beslut. Vrålet närmade sig ilsket ur skogens
mörker, tills björnen gjorde sig synlig i ett skräckinjagande hopp rakt emot mig. Dess
omfamning var brutal. Smaken av min egen kropp upplöstes i björnens mun, seg gammal
kött, som gummi. Det var som om björnen just då fick kräkimpulser, men höll emot, och
lämnade kadavret av en gammal man, med ögon som tomt blickade upp mot himlen.

När jag vaknade knattrade fortfarande regnet mot fönstret och det var nu mörkt ute. “Bara en
dröm” sa jag och såg mot klockan, 20:11, fortfarande 6 dagars så kallade liv att skrapa från
botten av kastrullen...
Jag blundade och hoppades på bättre drömmar - där jag inte dör! Kände hur mitt
medvetande ville sväva ut, och ögonlocken var som fastklistrade mot fönstret när jag fick
en skymt av solen som kastade sitt ljus genom gardinerna. Allt blev ett med ljuset.

Ett spöke vaknar ur sin koma – Barn flyr tristess

”Lilla gubben...”
Första orden som ekade i vraket som var mitt huvud. Pojken öppnade ett öga med stor
möda; modern, fadern, doktorn - många vuxna ansikten som tittade ner från ovan med stor
nyfikenhet - visste han att jag var inuti honom? Kanske inte, jag kommer knappt ihåg
dagarna efter olyckan.
”Var är jag? Vad...”
“Du har tur som lever, min pojke.” Doktorn var en äldre man med fluffigt, snövitt
skägg som dolde hans mun. Oskars farsa, kom jag nu ihåg. Såg mer ut som hans farfar - en
gammal profet eller trollkarl - så kunde by läkare se ut då i tiden. Jag kände att någonting slog
och sparkade i mitt huvud, pojken tog med handen mot hans huvud som var omlindat i
bandage, doktorn tog tag i hans hand och sa åt honom att inte röra den.
“Vad tänkte du på, min son? Hur kunde du vara så dum att hoppa från sådan höjd?”
“Hur lång tid har det gått?”
“Sex veckor. Sommaren är snart förbi, ska du veta. Du låg och verkligen sov dig
igenom hela sommaren.” Min far svarade med ett leende, jag fick nog denna slägga kastat
mot mig, då jag var i för ömtåligt tillstånd för att få lite gammaldags stryk.
“Dina vänner berättade hur du kastade dig från trädtoppen och slog till huvudet mot
en gren. Du har ofantlig tur att Nils är en höjdare på att simma, men du hade förlorat mycket
blod och jag visste inte ens ifall du skulle vakna. Kan jag göra några tester på dig, Einar, så
skulle jag vara tacksam.”
Doktorn tog fram med ett kallt instrument mot mitt vänstra bröstkorg, kunde känna
mitt pojkhjärta slå frenetiskt och pulsen ekade ända upp till tungan. Jag lyfte på armar och
ben, artikulerade citat ur en bok, talade om vem jag var, ålder, var jag befann mig och många
andra urtråkiga tester. När allt var verkställt så kramades jag ihjäl av min gråtande mamma
och läkaren fick slita loss henne från min kropp
“Kom nu, frun, din son behöver vila, det kan bli många intryck på en gång för någon
som legat ensam i mörkret i 6 veckor.”
Pojken ville säkert tacka honom, men jag hade inte blivit omfamnad av min moder i
ett halvt liv, jag kunde stannat i omfamningen i många dagar till.