Marie Sophie Schwartz

e BOKLAGRET
Marie Sophie Schwartz
En
fåfäng mans
hustru
Omnibus
e BOKLAGRET
Marie Sophie Schwartz

EN FÅFÄNG MANS HUSTRU
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-601-2
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
EN FÅFÄNG MANS HUSTRU e BOKLAGRET
DE FÖRLOVADE
V årsolen sken klar och härlig ned på det ståtliga

Holmvik, tillhörigt greve Artur Rubens. På byggna-
dens balkong stod två flickor, den ena om nitton, den
andra om sexton år och såg ut åt allén. Man kunde tyd-
ligt märka, att de väntade någon.
”Det är bra besynnerligt, att de dröjer så länge i kyr-
kan,” sade den yngsta, fröken Ebba Rubens, grevens
dotter.
”Ja, klockan är över tre,” svarade Ellen Kahn, en dot-
ter till grevinnan Rubens vän, kaptenskan Kahn, som
vid sin död anförtrott dottern och hennes förmögenhet
i grevinnans och grevens vård. Greve Rubens var den
unga flickans förmyndare.
”Tror du något hänt dem? Kanske hästarna skenat!”
utropade Ebba med barnslig oro.
”Åhnej, tant och farbror har väl rest upp till Löda.
Tyst! Nu kommer de.” Ellens kinder glödde, då Ebba
utropade:
”Ja, se där svänger de upp i allén, och bredvid vagnen
rider häradshövding av Ochard.”
3
Lätt som en fågel hoppade Ebba bort för att ila de an-
kommande till möte; men Ellen stod kvar på balkongen,
med blicken riktad på den framåtilande vagnen, vid
vars sida en ung man red. Rosorna på kinderna kom
och gick.
När grevens vagn stannade nedanför balkongen och
den ridande kavaljeren svängde sig av hästen för att
bjuda grevinnan sin arm och ledsaga henne uppför trap-
pan, då först gick Ellen in i salongen. Hon hade kommit
in med en viss långsamhet, liksom obeslutsam; men
då grevinnan syntes i dörren, skyndade hon glad emot
henne, sägande:
”Vad du dröjt länge, tant!”
Grevinnan Emy Rubens, ett ståtligt, vackert fruntim-
mer om fyrtio år, med en väl bibehållen fägring och ädel
hållning, omfamnade den unga flickan kärleksfullt.
”Vi blev uppehållna av Kerners. Men jag står ju och
skymmer bort dig för den, som med stor otålighet öns-
kat att återse dig, efter att ha varit skild från dig i hela
tre dagar.”
”En evighet för en fästman,” tillade greve Rubens, som
även trädde in, åtföljd av Ebba och en tolvårig arvinge
till hans namn.
Ellen skyndade att hälsa på greven och lät häradshöv-
dingen stå där och vänta. Slutligen räckte hon honom
4
handen, med nedslagna ögon och en hög rodnad på

kinderna.
Häradshövding Evert av Ochard var sedan tre måna-
der förlovad med Ellen. Det ansågs med rätta såsom ett
val av kärlek, åtminstone från den unga flickans sida,
eftersom häradshövdingen var utan förmögenhet.
Son till ett gammalt medicinalråd med flera barn
hade Evert inte några utsikter till arv. Ellen däremot
var en ganska rik flicka och redan vid sjutton års ålder
hade hon kunnat välja en man ur någon av de högad-
liga familjerna; men de grevliga tillbedjarna tycktes inte
alls behaga den unga flickan, då däremot Evert, genast
vid sitt inträde i greve Rubens hus under deras vistelse
i Stockholm för halvtannat år tillbaka, hade uppväckt
hennes intresse.
Häradshövdingens far hade i mer än trettio år varit
husläkare inom grevarna Rubens familjer och sonen blev
därför omfattad med särdeles välvilja av greve Arthur,
vilken bjöd honom att tillbringa någon tid av sommaren
på Holmvik. Det dagliga umgänget minskade inte Ellens
tycke för Evert och då familjen åter tillbragte vintern i
huvudstaden, drog ingen mer i tvivel, att häradshöv-
dingen skulle bli den, på vilken Ellens val föll. På våren
firades också förlovningen. Ellen återvände till Holmvik
såsom fästmö.
5
Häradshövdingen hade nu varit bortrest ett par dagar,

och återvände efter denna långa skilsmässa med den
grevliga familjen till Holmvik.
Grevinnan Emy hade haft ögonen riktade på Ellen, då
den unga fästmön hälsade sin trolovade, och en skugga
for över hennes ansikte, då hon fåfängt sökte uppfånga
en skymt av livlig glädje i sin fosterdotters lugna drag.
Emy vände sig bort och suckade.
”Ack, Ellen,” viskade häradshövdingen, ”det ser ut som
om du inte, lika mycket som jag, känt det plågsamma av
denna korta och ändå så långa skilsmässa.”
”Och varför tror du det?”
”Med otåligt klappande hjärta har jag fått vänta på en
hälsning av dig, som jag så högt älskar.”
”Förlåt!” Ellen räckte honom sin panna att kyssa.
”Tvivla inte på min tillgivenhet, även om mitt yttre syns
kallt. Det är en egenhet hos mig att aldrig kunna klä i
ord vad jag känner.”
”Inte en gång ge din blick ett uttryck av vad ditt hjärta
erfar?” Det hördes, att han kände sig missbelåten.
”Jag vet inte vad mina ögon säger; jag vet blott vad mitt
hjärta känner.”
”Och du är övertygad, att detta hjärta älskar mig?”
”Kan du tvivla på det?”
6
Everts svar uteblev, ty ordet ”serverat!” lämnade inte

tid till det. Han skyndade att bjuda grevinnan armen för
att ledsaga henne till bordet.
7
H ela familjen var på eftermiddagen samlad i den

ståtliga paviljongen, vars glasdörrar var uppslagna
och man satt i en salong, uppfylld av blomsterdoft och
genomströmmad av den härliga sommarluften, vilken
spred en balsamisk ånga från de blommande lindarna.
Genom uthuggningen i parken såg man längst i fjärran
det blå havet.
Nu anmäldes främmande, greve Oskar Kerner och
grevinnan Sappho. Efter dem kom fröken Alma Kerner,
deras dotter, femton år, åtföljd av en ung man om tju-
guåtta eller tjugunio år, samt en löjtnant Henrico. — De
välkomnades på det hjärtligaste och greve Oscar pre-
senterade för Emy den unga mannen.
”Tillåt,” sade han, ”att jag får presentera min kusin,
greve Uno Kerner, son till min farbror, envoyén i Spanien.
— Född och uppfödd i det landet, har han föga sett av sitt
fädernesland. Han är mera att betrakta såsom spanjor
än svensk, i synnerhet som hans mor var spanska.”
Emy och Artur sade den unga mannen ett hjärtligt
välkommen.
8
Emy presenterade för honom häradshövdingen, Ellen

och sina barn; Unos blick dröjde en sekund på Ellen,
men halkade förbi henne utan något intresse, för att
stanna på Ebbas livliga och ungdomsfriska ansikte, där
glädje och oskuld strålade i varje drag, där hälsa och lev-
nadslust log emot betraktaren. Den sextonåriga flickan
var en levande bild av våren.
En stund därefter ankom baron G–s med en hel flock
ungdom samt prosten Wendborg med fru och två sö-
ner.
Ellen, som helt hastigt rycktes upp ur sina drömmar,
måste nu, såsom varande den äldsta, vara värdinna åt
all denna ungdom, därvid biträdd av Ebba och härads-
hövdingen.
De unga hade dansat och man slog sig nu ned i det
gröna för att vila och göra några lekar.
Häradshövdingen föreslog en, vilken bestod i det, att
man ger en person en blomma, ett ord eller ett ting,
och den, som får något av dessa föremål, skall över dem
göra en devis eller en berättelse. Ebba gick omkring och
viskade åt de i leken deltagande namnet på det föremål,
hon förärade dem. Sedan var och en hade fått något,
nämnde den första, som var grevinnan Kerner, vad som
blivit henne beskärt, nämligen en vit törnros, samt bi-
fogade över densamma en ganska nätt vers. Så gick det
varvet omkring och var och en hade uttalat sina mer eller
9
mindre snillrika deviser över vad de fått. Ordningen kom

nu till greve Uno.
”Jag fick ordet: ’Mitt fosterland’,” varpå han tillade:
”Min barndoms skönsta dröm,

min ungdoms första älskarinna,
du är en moder huld och öm;
jag blott hos dig kan lyckan finna.”
Sist kom Ellen. Den unga flickan hade hela tiden suttit
fördjupad i tankar och alldeles inte följt med lekens gång,
ända till dess Ebba ropade:
”Nå Ellen, vad säger du om ditt ’minne’.”
Ellen reste sig upp med en fullkomligt frånvarande
blick och strök långsamt undan håret; därefter gick
hon fram till grevinnan Emy. Med en sällsamt vek
röst improviserade hon ett litet poem över ordet. Det
var liksom de poetiska orden hade svävat över hennes
läppar, utan att hon vetat av dem. Det yrande skämtet,
som förut hade uppstått vid varje devis, tystnade och
man lyssnade, stum och överraskad. Uppenbarelsen var
så sällsam, att de flesta tog för avgjort, att Ellen hade
läst upp ett utantill lärt poem; men de mera klarseende
hörde tydligt, att orden utgick från hennes eget hjärta;
ty de var ställda till Emy och vände sig omkring Ellens
barndoms ljuva minnen.
10
När Ellen tystnat, stod hon kvar framför Emy med

den drömmande blicken fästad på henne och fullkomligt
glömsk av att så många omgav henne.
”Tack mitt barn,” sade Emy milt, reste sig upp och
tryckte en kyss på fosterdotterns panna. Dessa grevin-
nans ord bröt tystnaden och Ellen såg sig snart över-
svämmad av beröm ifrån alla kanter. Sorlet därav löste
henne ur den förtrollning, i vilken hennes själ varit
fången. Hon rodnade och böjde ned huvudet med en
så blyg rörelse, att man tydligt såg, att hon önskade sig
undfly all denna uppmärksamhet.
Emy, som såg Ellens bryderi och fullkomligt kände
egenheterna i hennes lynne, skyndade att vända upp-
märksamheten ifrån henne genom att föreslå en pro-
menad. Under densamma hade greve Uno bjudit Emy
armen och frågade:
”Var verserna, som det unga fruntimmret uppläste,
författade av henne själv eller av någon annan?”
”De var inte alls författade,” svarade Emy leende. ”El-
len har den lyckan eller olyckan, vilketdera man vill, att
vara improvisatris.”
”Det är en sällsam uppenbarelse, som man eljest en-
dast brukar finna hos söderns eldiga folk. Men tillåt mig
göra ett inkast: improviserar gör den, som helt oförberett
får ett ämne och genast författar ett poem över det.”
11
”Nå, något dylikt tyckte jag verkligen Ellen gjorde

nyss.”
”På visst sätt, ja; men hon hade likväl nära en halv-
timme på sig att tänka ut dessa fyra verser.”
”Om jag inte hade gjort det till en regel att så litet som
möjligt ge näring åt detta Ellens naturliga anlag, så skulle
jag be dig ge henne ett ämne att improvisera över.”
”Gör ett undantag, och tillåt mig få se ett under, som
jag väl hört omtalas, men som jag aldrig trott på.”
”Inte i afton. Jag skulle inte kunna förmå henne till det,
omgiven av alla dessa undrande ögon.”
”Men hon improviserade ju för en stund sedan.”
”Då hade hon glömt, att det fanns flera än hon och
jag.”
12
A ndra morgonen kom Ebba in till Ellen, under det

hon höll på att klä sig.
”Nå, vad tycker du om greve Uno?” frågade Ebba. ”Jag
fick ju inte tala vid dig i går afton, så att jag nära nog
inte kunnat somna, bara för det du inte sagt din tanke
om honom.”
”Så barnslig du är, Ebba! —att tänka på dylikt lappri,
när du somnar.”
”Åh, jag vet nog, vad du vill säga. Du tror, att jag därför
glömde göra min aftonbön. — Nej, visst inte, men ser du,
Ellen, jag vet aldrig rätt vad jag bör tycka om en män-
niska, förrän du uttalat ditt omdöme.”
”Och ändå är vi så ofta av olika tankar.”
”Det kommer av det, att du tycker mer om det, som är
allvarligt, till och med tråkigt, och jag det som är glatt
och roligt; men jag kan ändå aldrig få ett bestämt be-
grepp om någon eller något, förrän jag vet, vad du tycker.
Säg nu, vad tycker du om hans utseende?”
”Inte mycket. Jag skulle nästan vilja säga att han är
ful.”
13
”Man får ju inte döma folk efter deras utseende,” gen-

mälde Ebba helt allvarsamt, ”ingen rår för, att han är
ful; så att jag är riktigt elak, då jag skrattar åt dem, som
är det.”
”Därför talar vi inte mera om grevens utseende.”
”Nej, vi kan ändå inte göra honom vackrare. Men
bra roligt är det att se dem, som är vackra. Ack, vad
jag tycker det är roligt att betrakta Alma Kerner. Hon
är bra vacker,” sade Ebba och slog ihop händerna av
förtjusning.
”Och god och älskvärd.”
”Ja, hon är inte en sådan yrhätta, som jag. — Men du
tycker ju ändå om mig?” Ebba lutade huvudet på sned
och såg på Ellen.
”Mycket, mycket.”
”Mera än din fästman?”
”Inte mera, men lika mycket.”
”Gott, men hur föreföll dig nu den fule Uno?”
”Jag tyckte, att han hade ett behagligt sätt, talade väl
och såg god ut.”
”Du kan nog ha rätt, men jag tyckte inte alls om ho-
nom. Jag var riktigt ond på honom, och hade så elaka
känslor, när jag lade mig, att jag just blev rädd för mig
själv.”
”Men orsaken?”
”Den vet jag nog.”
14
”Nå, tala om den.”

”Han trodde, att du läst upp en utanläxa, när du im-
proviserade, och det stötte mig, och så hörde jag honom
säga åt Henrico, att du såg själlös ut. — Fy, så elak den
människan måste vara, som kunde säga så om dig. Att
vara själlös är att inte vara god; och du, du är visst god,
om någon är det.”
”Aj, aj, Ebba lilla, nu är din känsla i fullt sken igen, du
är mycket mera elak, som blir ond på honom, än han,
som blott uttalar sitt omdöme över hur han tyckte att
en människa såg ut.” Längre hann inte Ellen, ty dörren
öppnades och ett brunlockigt huvud tittade in och en
glad röst frågade:
”Får man stiga på?”
”Gärna, gärna, Alma,” ropade de båda flickorna, och
Alma Kerner trädde in.
15
P å eftermiddagen var hela sällskapet församlat i pa-

viljongen. Ebba, Alma och unge Artur hade gjort en
vallfärd upp till duvorna. Häradshövdingen språkade
med grevarna Kerner och Rubens. Ellen hjälpte tant
Sappho med att ta ut en ny sort virkning, under det
Henrico höll i en trådhärva åt grevinnan Emy.
”Greven anser således förmågan att improvisera för en
saga,” sade häradshövdingen.
”Jag bekänner, att jag betvivlar denna förmåga, efter-
som det även för det största snille erfordras eftertanke
för att kunna sammanlänka sina tankar inom rim och
meter.”
”Och likväl,” inföll Arthur, ”skall jag genast kunna dra
fram ett bevis på, att en dylik förmåga finns.”
”Ja, min fästmö besitter ett sådant slags snille,” inföll
häradshövdingen livligt.
”Fröken Kahn?” frågade Uno.
”Om vi vågade be Ellen, så skulle du verkligen bli för-
vånad,” sade greve Oscar Kerner; ”men kanske Emy inte
tillåter det?” tillade han, i det han vände sig till Artur.
Innan denne hann svara, sade Uno:
16
”Jag fick grevinnans löfte i går att få höra ett prov, som
skulle häva alla mina tvivel.”
Artur gick fram till Ellen sägande:
”Improvisera en bit för oss, mitt barn, så gör du mig
och farbror Oscar ett stort nöje.”
Ellen såg på Emy, liksom för att fråga henne vad svar
hon borde ge; men Emy nickade leende sitt samtycke,
varefter Ellen reste sig upp och sade med en lätt rod-
nad:
”Över vad för ämne?”
”Greve Uno har begärt att få ge dig ett.”
Ellen såg på Uno, som betraktade henne med mera
nyfikenhet än intresse. Hennes beredvillighet och lugn
väckte hans förvåning. Uno närmade sig den unga
flickan och sade småleende:
”Tillge den djärvhet, som min nyfikenhet förleder mig
till; men det skulle sätta mig i verklig förbindelse hos
er, om ni täcktes improvisera några rader över — tviv-
laren.”
Ellen böjde jakande på huvudet, och sedan höjde hon
det åter, slöt igen ögonen och blev stående på detta sätt
några minuter; därefter började hon först med långsam
och sedan livligare röst recitera en beskrivning på rim-
mad vers över tvivlarens olycka, om den natt, som vilar
över hans själ. Sedan övergick hon till en målning av allt,
som borde tala till hans hjärta, uppliva hans tro och föra
17
honom till Gud. Det rådde i hennes framställning en ton

av sann poesi, glödande känsla och stor enkelhet, som
tjusade och anslog, så att hon förde sina åhörare med
sig, med eller mot deras vilja.
Unos blick hade inte en sekund lämnat Ellens ansikte,
och sällsamt var det att följa växlingarna i det. Först
betäcktes det av en livlig rodnad, och hennes ögon var
fästa på greven, utan att tyckas se honom. Småningom
livades de, rodnaden försvann, en fullkomlig blekhet
utbredde sig över hennes anlete under det att blicken,
när hon talade om Guds godhet, fick ett uttryck av
verklig inspiration. Dessa marmorbleka drag strålade
då av hänförelse.
När Ellen kom mot slutet, dog rösten bort såsom en
viskning, och hon sjönk ned på en stol. Alla förblev en
stund tysta. Sappho var den första, som med sin natur-
liga livlighet tackade henne. Vid ljudet av hennes röst
reste sig Ellen åter, och en fin rodnad återvände på
kinderna.
Greve Uno gick fram till Ellen.
”Att tvivla nu, vore att betvivla mångfalden av Guds
under, och en sådan tvivlare är inte jag. Min tacksam-
het kan endast jämföras med den beundran ert snille
väcker.”
Häradshövdingen sam i ett hav av hänförelse vid allt
det beröm, som man slösade på hans fästmö.
18
Senare på aftonen samtalade man om åtskilliga origi-

nella karaktärsdrag. Uno yttrade:
”Besynnerligt nog, anslår inte det originella mig. Jag
älskar inte dem, som avviker från det vanliga måttet för
mänsklig utveckling. De förefaller mig som träd, vilka i
stället för att, som naturen ämnat, växa raka, antagit en
krokig och knölig form.”
”Medge åtminstone, att du hänförs av det, som är
snillrikt och skönt.”
”Ja, om det tillika är förenat med godhet, eljest saknar
det allt värde för mig.”
”Akta dig, Uno,” sade Sappho skrattande, ”du söker nu
själv att vara originell.”
”Alldeles inte. Ett bevis på det är, att den där tavlan
tjusar och intar mig,” sade han viskande och pekade på
Ebba och Alma, som kastade boll, ”under det mitt hjärta
förblev kallt för allt det sköna, som den unga improvi-
satrisen sade.”
”Tyst!” sade Sappho och såg sig omkring, men då hon
inte blev varse Ellen, tillade hon:
”Men just Ellen är ett bevis på, att hjärtats godhet
åtföljer snillet; ty jag känner ingen så god, så barmhärtig
mot sina likar, som hon.”
”Möjligt — men denna godhet är en följd av något
svärmeri, inte av ett medfött behov att göra gott. Be-
trakta hennes ansikte och du skall förvånas över det
19
kalla uttrycket. — Det har en passiv mildhet, ett tomt,

frånvarande uttryck — med få ord, det utvisar en själ,
som behärskas av sina drömmar, inte av sina känslor
— och som blickar ned med ett andligt högmod på allt,
som gläder ungdom i allmänhet. Flickan är ett snille,
det medger jag, men hennes hjärta är förtorkat av en
hejdlös inbillning, vilken gör henne oförmögen att själv
vara lycklig eller sprida glädje omkring sig. Tror Sappho,
att hennes man skall kunna bli lycklig vid sidan av ett
väsende, som äger ingenting gemensamt med oss andra
människor utan lever helt i fantasins rike? Vilken huslig
trevnad skall väl hon kunna åstadkomma, som aldrig
själv skall förmå fatta det husliga livets sällhet? Hur
underhaltig måste inte den kärlek bli, som hon skänker
sin man, då hennes själ drömmer om vad verkligheten
inte äger. —Nej, detta snille, som hänför er, och gör att
denna Ellen blir ett under för er, uppväcker hos mig en-
dast obehag. Varje ord av bifall, som jag måste skänka
hennes förmåga att improvisera, är mig motbjudande.
Hur mycket mera hänförande vore hon inte, om man
hos henne såg ungdomens oskuldsfulla livlighet i stället
för detta efter bifall ständigt jagande snille, dolt under
blygsamhetens mask.”
Under det Uno talade hade Ellen inträtt, utan att var-
ken han eller Sappho blivit henne varse. Hon hade när-
mat sig det bord, vid vilket Sappho satt för att ta en bok,
20
men ovillkorligen stannat ett ögonblick, då hon hörde

sitt namn nämnas. Något i yttersta grad smärtsamt rör-
de sig inom den unga flickan, då hon uppfångade Unos
stränga omdöme, och hon tog just ett steg tillbaka för
att smyga sig bort utan att de samtalande skulle märka
henne, då greve Artur, som befann sig på andra sidan i
rummet, utropade:
”Vad fattas dig, Ellen, du är så blek?”
Vid hans ord vände sig Uno och Sappho om, och
bakom dem stod Ellen. Då Uno såg på henne, möttes
deras ögon. Den stackars Ellens blick hade ett sorgset
uttryck. Hon vände genast ögonen ifrån honom och
riktade dem på Artur.
”Jag mår bra, bästa farbror,” sade hon. Därmed tog
hon boken och lämnade salongen.
21
D agen därpå var det en liten fest på Holmvik. Ebba

fyllde sexton år, och ortens ungdom var inbjuden
för att fira den dagen. Där ungdomen skall ha roligt,
måste även dansas och man dansade av hjärtans
grund. Under en av vilostunderna sade Oscar Kerner
till Ellen:
”Nå, Ellen, vill du inte improvisera några rader till
Ebbas ära?”
Inte långt från Oscar stod Uno. Vid denna fråga av
greven vände sig Uno om och såg på Ellen.
”Nej, farbror, det vill jag inte,” svarade hon rodnan-
de.
”Det skulle helt säkert göra Ebba mycket glad, om du i
några hjärtliga ord tolkade din vänskap för henne.”
”Ebba vet nog ändå, hur högt jag älskar henne, och
några ord behövs inte för att övertyga henne om det.”
”Men du skulle med det bereda oss alla ett nöje.
— Barn, jag ber dig om det.” Oskar fattade Ellens hand
och såg vänligt på henne.
”Om vi vore allena, så skulle jag på ögonblicket upp-
fylla denna önskan, inte nu.”
22
Uno närmade sig.

”Om vi samtligen förenar oss,” sade han, ”att bönfalla,
skulle ni ändå säga nej?”
”Ja, helt säkert.”
I ögonblicket var Ellen omgiven av en hel skara, som i
alla möjliga tonarter anhöll, att hon skulle improvisera;
men Ellen var och förblev obeveklig.
Häradshövdingen viskade den ena varma bönen efter
den andra i hennes öra, men utan framgång. Till och
med Arthur och Emy bad den unga flickan uppfylla alla
dessa förenade önskningar, men hon vidblev envist sin
vägran och skyndade slutligen bort. Evert följde henne.
Då hon kommit i Emys kabinett, vände hon sig om.
”Är det du, Evert,” sade Ellen.
”Ellen, varför denna bestämda vägran, då du så lätt
kunnat uppfylla vad man bad dig om och därmed göra
mig lycklig?” sade Evert och fattade hennes hand.
”Vill du nödvändigt höra mig improvisera?”
”Vilken fråga! Jag bad dig ju så hjärtligt om det.”
”Nä väl, Evert, jag lovar dig att i morgon improvisera
så mycket du vill, då vi blir allena.”
”Älskade Ellen, du måste göra det i afton. Om du vis-
ste hur mitt hjärta sväller av stolthet och glädje då man
samlas omkring dig för att hembära dig sin hyllning.
— Om du kunde fatta vad detta beröm, som slösas på
dig, gör mig säll, så skulle du inte så obevekligt neka mig
23
den njutningen att se dig ett föremål för allas beundran

och veta, att denna utmärkta flicka är min fästmö. Ellen,
jag besvär dig! Visa mig din kärlek genom att i afton ge
vikt. Uppoffra för min skull den nyck, som förmått dig
att avslå.” Evert överhöljde hennes händer med kyssar.
Ellen lutade sig till honom, tryckte sina läppar mot
hans panna och viskade:
”Be mig inte, Evert, jag kan inte uppfylla din bön.”
Evert fortfor att be; men då Ellen ändå vägrade, stod
han upp och sade:
”Ah, jag ser nu, hur föga du älskar mig. — Vad är det
för en kärlek, som inte en gång kan uppoffra en nyck för
den älskade?” Därmed avlägsnade han sig.
Ellen lät honom gå utan att med ett enda ord söka
blidka honom. Hon kastade sig ned i en länstol och
gömde ansiktet i händerna.
Detta lilla uppträde hade haft två vittnen.
Emy hade, då Ellen avlägsnade sig, gått en annan väg
för att möta henne i sängkammaren och med några
vänliga ord föreställa henne, att hon borde uppfylla
den allmänna önskan. Men hon hade stannat, då hon
hörde Evert och Ellen tala, och ju längre hon lyssnade,
dess mera förvånad blev hon över Ellens envishet, så
föga överensstämmande med den unga flickans milda
och eftergivande lynne.
24
”Vad är det, som kan förmå Ellen till en sådan envishet,

att hon därmed gör Evert både ond och ledsen,” tänkte
Emy. ”Till det har hon nog något giltigt skäl, eljest skulle
hon inte handla så; men nu måste jag återvända till
sällskapet och söka ursäkta henne, ty att söka övertala
henne lär inte löna mödan.” Emy lämnade sängkam-
maren och trädde in åter i salongen.
När Evert rusade ut från Ellen, höll han på att springa
omkull greve Uno, som kom emot honom i förmaket.
”Ah, jag sökte just er, för att be er bli min vis-à-vis i
den fransäs, som nu skall dansas.”
”Gärna,” svarade Evert och skyndade åter in till Ellen.
På hans kinder brann ännu en harmfull rodnad och hans
röst svävade då han sade till henne:
”Du vägrar väl även om jag ber dig dansa med mig?”
Ellen svarade vänligt:
”Nej, det gör jag visst inte.” Därmed reste hon sig
upp, torkade bort tårarna och räckte handen åt sin
fästman.
”Du är mycket god. Jag hade verkligen inte väntat så
mycken eftergivenhet av dig emot en för dig så obetydlig
person som jag är.”
”Vartill detta hån, Evert?”
”Hån? Sanningen är väl inte något hån. Men låt oss
avbryta. Man spelar redan upp och vi böra inte låta de
25
andra vänta, under det vi utbyter våra ömma känslor.”

Evert skrattade hånfullt.
Ellen kände sig sårad av hans ord; hela hennes inre
var uppfyllt av idel bittra känslor och hon saknade i
detta ögonblick alldeles det milda och fördragsamma,
som utgjorde grundtonen i hennes karaktär. Ord, bittra
och kalla, svävade på hennes läppar, men hon höll dem
tillbaka genom en våldsam ansträngning. Aldrig hade
Ellen varit behärskad av obehagligare intryck, aldrig
hade hennes milda och älskande hjärta varit uppfyllt av
en så häftig och våldsam sinnesrörelse. Hon kände sig
färdig att gråta över sig själv, så förändrad tyckte hon
sig vara; men stoltheten höll tårarna tillbaka och med
blossande kinder och ett nästan tillbakastötande uttryck
i sitt ansikte trädde hon ut i danssalen. Att detta kalla
uttryck inte mildrades, då hon fann att Uno var deras
motdansör, att åsynen av honom inte heller verkade lug-
nande på alla de bittra känslor som behärskade henne,
det kan lätt inses, då man betänker, att just hans anfall
emot henne hade framkallat dem.
Under hela dansen saknade Ellens rörelser detta hän-
förande behag av blyghet, som eljest utmärkte henne.
Hon bar sitt huvud högt. Ett drag av okuvlig stolthet
uttalade sig i alla hennes rörelser. Inte en enda gång fäste
hon ögonen på greven och då han under dansen sade
henne några ord, böjde hon på huvudet till svar, men
26
över läpparna kom inte ett ord. När dansen var slut och
Evert förde henne till en stol, sade hon nästan häftigt:
”Varför underrättade du mig inte, att greven skulle bli
vår vis-à-vis? Om jag hade vetat det, skulle jag inte ha
dansat.”
”Men Ellen! Vad fattas dig?” utropade Evert och såg
förvånad på henne. Sådan hade han aldrig sett henne.
”Ack! Förlåt,” viskade hon, ”jag är i dag mycket, mycket
elak; jag känner det på mig.”
”Varför skulle du inte vilja dansa när greven dansade
emot dig?”
”Därför att . . . att . . . jag har svårt att fördra honom,”
stammade Ellen.
Emy hade givit akt på sin fosterdotter och i sitt hjärta
gjort samma utrop som Evert. Vad fattas flickan? Hon
hade aldrig sett Ellen sådan, aldrig förr i hennes ansikte
läst detta retliga uttryck, aldrig denna kalla och över-
modiga stolthet.
Uno tänkte under det han dansade med henne:
”Vad snillet ändå kan förblinda människorna. Den där
gäller för god och mild. För det att hon med sin fantasi
kan måla skönt och praktfullt, tror man att hon kän-
ner allt vad hon i sin extas uttalar, och likväl är hjärtat
hopkrumpet av alla de småaktigheter, som vidlåder den
vanligaste av alla vanliga människor. Halsstarrig av sårad
egenkärlek kan varken kärlek eller böner förmå henne
27
till eftergift för det hon upptäckt, att jag inte beundrar
henne eller tror henne vara ett av världens underverk.
Nej, de snillrika människorna är lika lytta som en vagn,
åt vilken man gjort ett hjul stort och de andra små.
Följden blir, att vagnen inte duger, och inte heller duger
de där mönstermänniskorna för det verkliga livet. De
behärskas av egenkärlek och bara egenkärlek. Såra den,
och man är förlorad. Tacka vill jag min lilla släkting Ebba,
med sitt varma barnahjärta och sina rena känslor. Hon
livar själen och värmer blodet. Ack! Den som en gång
fick en dylik skatt till följeslagerska igenom livet.”
28
H elt tidigt den följande morgonen smog sig Ellen

ridklädd utför trapporna ned till köksbyggnaden.
Det var så tidigt, att alla på Holmvik sov ännu. Hon gick
in i ett rum mitt emot köket. Då hon trädde in, nådde
ett kvidande ljud hennes öron. Det kom från en gammal
kvinna, som låg i en säng. Ellen gick fram till den sjuka,
böjde sig ned över henne, i det hon frågade:
”Hur är det med dig, Greta?”
”Gud signa henne, fröken Ellen! som tidigt och sent ser
till mig stackare. Natten har varit svår, men när jag får
se er, så glömmer jag alltid mina plågor.”
”Har Lotta sett om dig riktigt i natt och givit dig in
ordentligt?”
”Ja, det har hon visst; men mina plågor är lika svåra;
det sitter så hårt i bröstet.”
”Tycker du att det är värre i dag?”
”Ja,” stammade den sjuka, som talade med stor
möda.
”Vi får då lov att ha hit doktorn. Jag lovade din dot-
ter, att du med Guds hjälp skulle bli frisk, då hon var så
förtvivlad över att hon måste lämna dig och inte själv
29
fick vårda sin gamla mor, och jag ämnar hålla ord. — Jag
skall nu själv rida efter doktorn, men är snart här igen.”
Ellen nickade vänligt åt gumman och lämnade rummet.
Därifrån tog hon vägen nedåt stallet.
”Var beskedlig och sadla min ridhäst, Andersson,” sade
Ellen åt en av stalldrängarna.
”Skall Fredrik följa med?” frågade Anderson.
”Nej, det är överflödigt.”
Några ögonblick därefter öppnade greve Uno sitt föns-
ter och såg då ett fruntimmer rida bort i fullt sträck.
”Vem kan det vara?” tänkte han och stod kvar vid
fönstret. ”Klockan är endast sju och vi slutade inte dansa
förrän klockan tre, således ingen härifrån, ty alla sover
väl ännu.”
Greven försökte somna in igen, men då detta inte ville
lyckas, steg han slutligen upp, klädde sig och gick ned
till stallet för att få en ridhäst sadlad. En stund därefter
galopperade han samma väg, som ryttarinnan hade tagit
en timme förut.
Om en stund hörde Uno hovslag på avstånd. De kom
allt närmare och närmare. Vid krökningen av vägen syn-
tes plötsligt ryttarinnan. Hon flög framåt, liksom hästen
haft vingar och ilade förbi Uno såsom en stormil. Just i
det ögonblicket då han beredde sig att ta hennes utse-
ende i närmare skärskådande, vände hon bort huvudet
så att det var honom omöjligt att igenom det täta svarta
30
floret, som hon vid åsynen av greven dragit för ansiktet,

urskilja hennes drag.
Uno höll inne sin häst just som hon red om honom
och tänkte:
”Hon vill inte bli igenkänd. — Hon känner mig således.”
— Därmed vände han hästen, men kunde inte avhålla
sig från att se tillbaka, då han hörde ett åkdon komma
rullande med full fart efter honom. I det satt en äldre
herre med milda och intelligenta anletsdrag. Greven
lät honom passera, ty han hade märkt, att ryttarinnan
framför honom även höll in sin häst ett ögonblick och
såg sig tillbaka samt, då hon upptäckte åkdonet, endast
fortsatte vägen i skritt.
”Nu kunde jag hinna upp henne,” tänkte greven, ”men
det vore inte ridderligt, då hon vill vara okänd,” och till
följd av detta resonemang lät han sin häst även gå i
skritt. Han såg tydligt, att damen på hästen ville vänta in
den åkande, vilket hon även gjorde, varefter båda följdes
åt och Uno var tvungen att påskynda sin häst för att
inte förlora dem ur sikte. Till hans inte ringa förvåning
tog de av vid Holmvik och färdades allén uppåt. När
greven i sin ordning galopperade uppför densamma, var
damen och hästen försvunna, men åkdonet höll vid lilla
byggnaden.
”Vem åker här?” frågade Uno kusken.
”Doktorn,” blev svaret.
31
Uno red till stallet, mumlande:

”Jag kan slå vad, att ryttarinnan var ingen annan än
Ellen. Nå, det passar bra, snille och amason. Sannerligen
om jag kan finna något att beundra hos dylika varelser.
Kan väl något snille i världen, hur stort det än må vara,
ersätta förlusten av det blyga, ljuva och milda, som bör
utmärka kvinnan, i synnerhet den unga?” Nu hoppade
greven av hästen, kastade tyglarna åt stalldrängen och
gick upp.
Vid frukosten, som man intog i trädgården, omgiven
av blomsterdoft, fågelsång och den härliga morgonso-
len, syntes inte Ellen. Häradshövdingen var synbarligen
vid dåligt lynne. Under det Uno språkade med Sappho,
hörde han grevinnan Rubens säga åt Ellens fästman:
”Min bästa Evert, du måste lova mig, att inte så oupp-
hörligt upprepa för Ellen vad folk skall säga, hur det ser
ut, och så vidare. Hon är inte uppfostrad så, att hon
någonsin blir en slav av andras omdöme, utan hon har
av mig lärt, att inte skatta det högre än det verkligen är
värt. Hennes fria, ofördärvade hjärta skall aldrig förstå
all den småaktiga uselhet, som kallas opinionen. Låt
henne vara sådan hon är, ett oskyldigt barn, och fäst
dig inte vid hennes små egenheter i vanor och dylikt
lappri. Tro mig, Ellen skall aldrig glömma aktningen for
det passande, men inte heller begripa, att en morgonritt
här på landet kan kallas opassande.”
32
”Jag lär väl nu såsom alltid få lov att ge vika. Tant och
mitt eget hjärta talar alltid till förmån för Ellen, men
medge, att människorna verkligen skulle kunna tro, att
kärleken är ganska svag hos Ellen, då hon föredrar, att
helt allena rida ut på morgnarna, framför att göra det i
mitt sällskap. Tant måste väl medge, att en dylik slutsats
är föga smickrande för mig, som . . .”
”Som skulle vilja, att folk trodde dig vara tillbedd av din
fästmö,” inföll grevinnan, inte utan en viss ironi i rösten.
”Kära Evert, lämna en gång för alla denna eviga oro över
vad folk tror och säger och var nöjd med den visshet du
äger, att Ellen, som kunnat välja bland så många, i rang
och förmögenhet över dig, likväl av böjelse valde dig.”
Evert rodnade, det syntes, att grevinnans ord missha-
gade honom, och eftersom hans fåfänga inte rätt kunde
bära den där påminnelsen, återtog han med någon bit-
terhet:
”Om jag haft den lyckan, att framför andra mera värdi-
ge medtävlare behaga Ellen, så tror jag mig även genom
min kärlek ha visat, att jag bättre än någon annan kan
foga mig i egenheterna av hennes lynne och nycker.”
”Nycker!”
”Ja, eller vad namn vill tant ge hennes uteblivande vid
frukosten?”
Emy teg. Hon kunde rättvisligen inte bestrida, att El-
len ett par dagar hade förefallit henne nyckfull.
33
”Borde hon kunna bli så ond på mig, att hon därför

innesluter sig på sitt rum?”
”Jag tror inte heller, att detta var orsaken, utan snarare
att hon led av dina anmärkningar och den bitterhet, med
vilken du uttalade dem.”
”Alltid skall felet vara mitt.”
”Evert, jag säger nu vad jag flera gånger sagt: du måste
lära känna Ellen, innan ni förenar era öden.”
”Min nådiga tant,” sade Evert bestämt, ”antingen
måste Ellen och jag bli makar i höst eller också aldrig.”
Han avlägsnade sig från grevinnan.
Emy satt tankfull och såg efter honom. Och Uno, som
lyssnade till samtalet, tänkte:
”Stackars karl, som är nog galen att gifta sig med den
där snillrika flickan. Han lär allt få betala sin lycka dyrt
nog.”
Under det Emy funderade på vad som var klokast
att företa, Evert på hur högst nödvändigt det var, att
han blev snart gift med Ellen, och Uno lyckönskade sig
att inte vara i Everts ställe, satt föremålet för allt detta
missnöje och klander vid den gamla dejans sjuksäng och
biträdde Lotta att sätta iglar på den sjukas bröst; ty den
sitnämnda hade en stor förskräckelse för de små djuren
och kunde inte förmås att ta i dem. Ellen däremot ville
visa Lotta hur barnslig hon var, som av sin fruktan lät
avhålla sig från att hjälpa en sjuk. Förmiddagen var långt
34
framskriden, då hon lämnade sjukrummet, nöjd med sin

morgon, ty Greta slumrade nu lugnt och stilla. På gården
mötte hon Uno.
”Ni har gjort en tidig morgonritt i dag,” sade han.
Ellen rodnade, såg kallt på honom och svarade:
”Jag gör det alla morgnar.”
”Helt allena?”
”Det kommer an på hur det faller sig.”
”Vi måste sakna er närvaro vid frukosten.”
”Man är alltid helst där man är oumbärlig och den
regeln har jag följt i dag.”
”För vem är ett ungt fruntimmer oumbärligt om inte
för den man, som älskar henne? Er fästman saknade
er.”
Ellen rodnade åter.
”Han har väl inte beklagat sig över det för greven?”
Ellen såg stolt på honom, gjorde en böjning på huvudet
och avlägsnade sig.
”Jag har ohjälpligt sårat hennes egenkärlek, det syns
klart, men det är mig likgiltigt.”
På eftermiddagen avreste Kerners till Löda.
35
G reve Rubens ämnade över sommaren företa en

utrikes resa för att rådfråga några läkare för ett
lidande i levern, som han var besvärad av. Under de
två månader, som det Rubenska paret skulle komma att
vistas utomlands, hade grevinnan Kerner bjudit Ellen,
Ebba och unge Artur att gästa på Löda; ett anbud, som
Emy med glädje hade antagit. Evert hade åter rest till
huvudstaden.
Åtta dagar efter det Ellen haft ett samtal med Evert
och samtidigt högtidligen avlagt löftet, att deras bröllop
skulle firas i oktober, ett löfte, som hon meddelat gre-
vinnan Emy och, oaktat alla invändningar från foster-
moderns sida, fast beslutat att uppfylla, finner vi greve
Rubens hela familj, Ellen inberäknad, på Löda. Det är
aftonen före grevens och grevinnans avresa till huvud-
staden, som vi finner Ellen och Emy sittande allena i ett
litet kabinett.
”Jag skall nu för första gången, sedan jag blev mor, på
en längre tid lämna mina barn, och det är med en känsla
av beklämning, jag nu skiljs från dem, i synnerhet Ebba.
Hon är i den åldern, då behovet av en mor är så stort.
36
Ellen, jag anförtror henne i din vård, vaka du över henne

under dessa månader, såsom jag skulle göra; och om du
älskar mig, så laga att jag återser min älskling lika glad
och blomstrande. Arthur är ännu ett barn, men Ebba
är en ung jungfru, i de år då hjärtat lätt tar intryck, lätt
hänförs och lätt erhåller ett obotligt sår.”
”Var lugn, älskade tant, jag skall vaka över dem båda,
och så troget, att jag skall göra mig till deras samvete, till
deras hjärtans förtrogna; och detta blir inte svårt; jag är
ju nästan en del av Ebba. Varje tanke anförtror hon mig,
varje intryck, som hon erfar, får jag del av, och jag skall
av varje förtroende göra det bruk, som jag tror, att du
skulle göra därav. — Ack, jag skall vara dina barns mor,
medan du är borta, såsom du varit det för mig.”
”Tack, Ellen!”
Morgonen därpå avreste grevens, och det låg outsäg-
ligt mycket i den blick, med vilken Emy viskade till Ellen:
”Gud beskydda er!” I nästa ögonblick ilade hästarna bort
med den av alla så högt älskade Emy. Ellen stod kvar på
trappan och såg efter det bortrullande åkdonet, under
det Ebba, upplöst i tårar, hade kastat sig i en länstol i
salongen, och Arthur med stor ansträngning kämpade
emot sina. Ingen tår, ingen suck höjde Ellens bröst; hon
stod alldeles orörlig. När vagnen hade försvunnit ur
hennes åsyn, upprepade hon viskande: ”Gud beskydda
oss!” Därefter vände hon sig om för att gå in i salongen
37
och trösta Ebba, men befann sig i detsamma mitt för

Uno, som hade stått bakom henne. Då hon mötte hans
svarta ögon, gick något liknande en rysning genom hen-
nes hjärta, och hon skulle velat fly, långt, långt bort, men
gick i stället, utan att säga ett ord, förbi honom. Det var
en oförklarlig beklämning, som Ellen erfor vid hans åsyn
och som gjorde, att han föreföll henne såsom en, vilken
gör gäck av hjärtats djupaste känslor, mitt under det
han talade mycket om den aktning, som han skänkte
dem. Ellen sökte med sin vänlighet och sina hjärtliga
ord trösta Ebba, och hon hade lyckats i det så pass, att
Ebba antog förslaget att följa henne, Sappho och Alma
ned i parken, då i detsamma dessa ord från balkongen
träffade hennes öra:
”Min kära Arthur, skall du så djupt låta nedslå dig av
skilsmässan från dina föräldrar, då du såg hur föga din
fostersyster rördes av det?”
Det var greve Unos röst. Ellen rodnade. Det blixtrade
till i hennes ögon liksom en flamma av vrede.
Grevinnan Sappho hade inte hört grevens ord utan
ropade på Arthur, att han skulle följa med dem, varefter
de alla, utom Uno, begav sig till parken.
38
E n morgon ett par veckor efter Rubens avresa, gjorde

Ellen en av sina tidiga promenader. Ett av hennes
älsklingsnöjen var att ströva omkring om sommarmorg-
narna, eller ligga utsträckt i det yppiga gräset, lyssnande
till fåglarnas sång och lövens sus. Helt och hållet glömsk
av allt annat än de hägrande bilder, som då uppfyllde
hennes själ, överlämnade hon sig utan tvång åt inbill-
ningens rika sagovärld. För att få njuta detta nöje helt
obevakad, utan några störande vittnen, gick hon ut
tidigt, innan hennes omgivning vaknade.
Hon vandrade ned till parken, genom vilken en å
flöt, som på båda sidor beskuggades av lummiga träd.
Hängbjörkarna böjde över den spegelklara ytan sina rika
kronor och tycktes med ett melankoliskt leende betrakta
sitt lövverk. Med långsamma, dröjande steg skred hon
fram i parken, där trasten, bofinken och hämplingarna
uppstämde sina körer. Ett leende, fullt av lycksalighet,
vilade över hennes drag. Hon stannade stund efter an-
nan för att, liksom med fulla drag, inandas den härliga
skogsluften. En stund därefter vilade hon drömmande
39
i gräset, och sökte i sin mångskiftande fantasi klä i ord

fågelns sång och vattnets suckande emot stranden.
Troligen hade hon blivit kvar på samma plats hela
dagen, om inte ljudet av frukostklockan väckt henne
ur de drömmar, i vilka hon var försjunken. Hon drog en
djup suck, förde handen över pannan och reste sig upp,
samt tog vägen hem. Hon gick igenom trädgården, och
då hon med sina tysta steg gick förbi den nedre salongen,
vars fönster gick ända ned till golvet, så att man utifrån
kunde se allt vad som föregick där inne, mötte henne
en syn, som tvang henne att stanna. Hon såg Sappho
sittande på en av de små sofforna, och Uno ligga på knä
framför henne. Sapphos utseende var sorgset, allvarligt,
nästan vredgat. Unos drag kunde hon inte se. Den unga
flickan stod några ögonblick orörlig, därefter drog hon
sig tillbaka, och i stället för att gå förbi, tog hon en om-
väg.
Vid frukosten var Sappho tankfull och visade sig
mycket kärleksfull emot Oskar. Det var något ödmjukt i
hennes väsende, liksom hon velat avbe en stor orättvisa.
Emot Uno föreföll hennes sätt kallt. Han åter visade
Ebba samma vänliga uppmärksamhet som alltid, skäm-
tade och skrattade med henne.
Efter frukosten vandrade Ellen, Alma och Ebba bort
till en gammal sjuk gumma, vilken Ellen, som under de
veckor hon vistats på Löda, gjort sig bekant med alla
40
orklösa och sjuka på bruket, tagit under sin omvårdnad.

Eljest hörde Löda till antalet av de få gods, som genom
ägarens människokärlek och omtanke för sina underha-
vande inte var besvärat av fattiga.
På återvägen från den lidande gumman föreslog Ebba,
att man skulle ta en annan väg så att man, genom att gå
över ån vid ett ställe där vattnet bildade en fors, på en
spång kunde komma till parken, de tre flickornas favo-
ritplats. De vek av inåt skogen och fortsatte vägen under
muntert prat. När de kommit till spången, sade Ellen:
”Nej, flickor, över den vågar vi inte gå; se hur bräcklig
den ser ut.”
”Åh, ingen fara, jag och fröken Edling (Almas guver-
nant) gick över den för ett par dagar sedan,” utropade
Ebba, och sprang ut på spången. Ellen, som såg den
svaga plankan svikta, fattade tag i Alma, som ämnade
följa efter, och hejdade henne. I detsamma hördes ett
starkt brakande, och i nästa ögonblick föll Ebba i vattnet,
endast kvarhållen över ytan av sin klänning, som hade
fastnat i det avbrutna brädet. Ellen hade uppgivit ett
ångestrop. Ebba gjorde en våldsam ansträngning, och
därvid brast klänningen, så att hon störtade helt och
hållet i ån. Men hastigt som tanken hade Ellen sprungit
ut på de svaga och söndriga plankorna, samt med för-
tvivlan gripit tag i Ebbas kläder, av vilka hon ännu hölls
uppe. Ellen låg utsträckt på de sviktande bräderna och
41
anlitade alla sina krafter för att hålla Ebbas huvud över
vattnet, ropande åt Alma, som även ville komma till
hjälp.
”För Guds skull, Alma, kom inte hit; ty då är vi alla för-
lorade.” Alma stod kvar gråtande på stranden.
”Men, Ellen, du skall aldrig ensam förmå rädda
Ebba.”
”Jag skall det, eller dö med henne,” svarade Ellen.
”Fatta tag i mina axlar, Ebba,” sade hon. Utan att rätt
veta vad hon gjorde, efterkom Ebba tillsägelsen, och
nu kunde Ellen linda sin arm kring hennes liv och dra
henne upp på stockverket, vilket sviktade under den
tunga bördan, och hotade att störta ned med de båda
flickorna.
”Räck Ebba din hand, Alma, men utan att stiga på
stockarna,” ropade Ellen, som, där hon låg utsträckt på
ruinerna av spången, kände att vid minsta oförsiktiga
rörelse av henne, eller det första försök hon skulle ha
gjort att resa sig upp, både hon och Ebba skulle begra-
vits i forsen. Ebba, som nu fullkomligt insåg i vilken
fara de svävade, fattade Almas hand och kröp i land;
men hur varsamt detta än skedde, så rubbades plankan,
på vilken Ellen låg och föll med ett nytt brak ned i ån.
Med en förvånande kallblodighet hade Ellen beräknat
denna händelse och vid fallet fattat tag i en påle, i det
hon ropade:
42
”Var stilla, jag skall nog hjälpa mig upp.” Hon höll ord.
Det tag hon fattade, hade räddat henne, och hon stod
snart på land. Den behjärtade flickans krafter var emel-
lertid uttömda och hon sjönk ned på gräset, oförmögen
att hålla sig uppe. Alma och Ebba kastade sig gråtande
på knä bredvid henne.
”Ellen, söta Ellen, hur är det med dig?”
Men Ellen förmådde inte tala, ty några klara blod-
droppar syntes på hennes läppar och strax därefter
rusade en purpurröd blodstråle fram från hennes mun.
Ebba var alldeles förtvivlad, vred sina händer och utbröt
i en våldsam klagan. Alma sprang ned till sjön efter vat-
ten i sin hatt, med vilket hon badade Ellens tinningar,
och förmådde henne även svälja några droppar. Slutligen
stannade blodet och Ellen smålog matt emot dem.
”Ellen, Ellen,” snyftade Ebba, ”det är min obetänksam-
het, min ohörsamhet emot dig, som vållat denna olycka.
Ack, Ellen! Hela mitt liv vill jag ge dig; jag vill lyda dig
blint. Säg blott, att du förlåter mig, att du är bättre, att
jag inte vållat din död.”
”Ebba, gråt inte. Jag är bättre, jag är bra nu; inte är jag
ond på dig, lilla vän.”
Sedan Ellen lugnat sina unga följeslagerskor, återvände
man långsamt hem. Ellen stödde sig på Alma.
43
”Låt oss så obemärkt som möjligt smyga oss upp och

ömsa kläder, så att vi inte skrämmer tant och farbror,
och sedan med lugn berätta tilldragelsen.”
Detta lyckades också till hälften; ty Ebba och Ellen
hade nätt och jämnt hunnit uppför halva trappan, till
övre våningen, då Oskar och Uno trädde ut ur de nedre
rummen i förstugan. Alma, som utgjorde eftertruppen,
befann sig således ansikte mot ansikte med dem, när
dörren öppnades. Den unga flickan hade utstått en
sådan ångest, att åsynen av hennes älskade far gjorde
henne en obeskrivlig glädje efter alla de plågsamma
känslor, som hon hade erfarit. Hon gav inte akt på Uno,
utan sprang emot fadern, kastade sig om hans hals och
utropade:
”Pappa, pappa, du kan aldrig tro hur hjältemodig El-
len varit!”
”Vad har hänt, mitt barn?” frågade greve Oskar och
smekte hennes blomstrande kinder.
”Det skall hon tala om själv; nu vill jag gå upp till
henne. Ack! Om jag en dag kunde likna Ellen, likna
mamma, likna dig och alla dem, som är goda!”
Alma hade glidit ner ur faderns armar, och sprang
uppför trappan.
I flickornas rum var deras kammarjungfru sysselsatt
med att hjälpa dem byta om kläder, och de hade just
nyss slutat med det, när middagsklockan kallade dem.
44
Sappho, som hade besökt några nödlidande, kom hem

i detsamma.
En halv timme därefter finner vi alla samlade i mat-
salen.
”Hur står det till med fröken Ebba?” frågade Dahl, då
han fick se barnet, som ännu var mycket blekt.
”Vad har hänt er, barn?” utropade Sappho.
”Ett litet missöde blott,” svarade Ellen leende, ”och om
ni tillåter, så skall vi tala om det sedan vi spisat.”
”Ellen vill inte, att alla skall få veta om hennes hjälte-
mod,” inföll Oskar. ”Jag känner till din fruktan för att
låta folk veta hur rikt och självuppoffrande ditt hjärta
är.”
”Bäste farbror! . . .” mera sade inte Ellen; men den
blick, som hon fäste på Oskar, sade så mycket och hade
ett så blygsamt uttryck, att Uno, som hade haft sina
ögon fästade på henne, förvånades över, att detta kalla
ansikte kunde erhålla så mycken själ.
”Jag skall väl tiga då,” sade Oskar leende.
”Anspråkslösheten är en dygd, som alltid klär inneha-
varen av den, om den användes rätt,” inföll Uno med
sin retsamma ton.
”Och med den vill jag lysa, var det inte så?” sade Ellen
och såg på Uno.
”Vi vill alla mer eller mindre lysa med våra förtjänster,
och företrädesvis med dem, som vi ställer främst.”
45
”Då vet jag en dygd, vilken jag sätter framom anspråks-

lösheten,” sade Ellen med ovanlig livlighet.
”Och den är?”
”Att tänka gott om andra.”
”Och den dygden saknar jag? Var det Ellens mening?”
”Jag känner inte vilka dygder Uno saknar eller äger.”
Uno teg, och en stund därefter stod man upp från
bordet. Ungdomen svärmade omkring i trädgården; men
Ellen och Sappho stannade inne tillika med Oskar.
Helt enkelt berättade nu Ellen förmiddagens händelse,
varvid hon alldeles uteslöt det äventyrliga vid räddningen
av Ebba och inte heller omnämnde blodspottningen.
46
E tt par timmar därefter nalkades Uno Ellen, där hon

satt ensam på balkongen.
”Jag fruktar, att jag sårade Ellen i middags vid bordet,”
sade han, ”och det var inte min avsikt.”
”Inte? Vad var då Unos avsikt?”
”Att uttrycka min tanke, att allt, som är sökt, också
är onaturligt, och förefaller såsom någonting, som man
vill lysa med.”
”Uno vill därmed säga, att anspråkslösheten hos mig
var sökt?”
”Ellen är för stolt, tillåt att jag säger, för egenkär, för
att vara anspråkslös.”
”Och varav sluter Uno till det?”
”Av hela Ellens väsende; av Ellens antipati emot mig,
som härleder sig endast därifrån, att jag inte, såsom alla
andra, beundrar Ellens snille. Att jag satte någonting
högre än detta, det sårade.”
”Nej. Jag har inte eftersträvat att bli beundrad, kunde
således inte bli sårad av att jag inte erhöll vad jag aldrig
sökt.”
47
”Ellens svar nu bevisar bäst, att stoltheten är ett huvud-

drag i er karaktär; men om det inte var min oförmåga att
knäböja för det, som endast bländar, vad har då alstrat
den uppenbara onåd, som Ellen visar mig?”
”Kanske om ni frågat mig i går, så skulle jag besvarat
er fråga, nu,” — — Ellen såg på honom och teg; ty vad
hon tänkte, kunde hon inte säga; nämligen: Nu föraktar
jag er för mycket. Ni knäböjer för er släktings hustru, ni
älskar henne, och ni är inte en nog hederlig karl, för att
jag med er skulle vilja ingå i någon förklaring. Så tänkte
Ellen.
”Jag ber, tala ut.”
”Vartill skulle det gagna? Vi är födda med fördomar
emot varandra.”
”Ellen vill således inte säga mig, varför Ellen har svårt
att fördra mig?”
”Låt oss byta om ämne. Har Uno läst denna dikt?”
Ellen räckte honom Oehlenschlägers Axel och Wal-
borg.
”Ett litterärt samtal således?”
Uno smålog ironiskt.
”Alldeles inte. Det är endast Axels karaktär, jag ville
rekommendera Uno att studera.”
Ellen reste sig upp för att gå.
”Och skälet? Är det hans trohet som Ellen anser mig
böra ta till mönster?”
48
”Om Unos trohet känner jag ingenting och äger inte

heller någon önskan att avhjälpa denna min okunnighet.
Nej, det är Axels vördnad för sin plikt, det ridderliga och
upphöjda i alla hans handlingar, som jag tycker vara ett
värdigt studium för varje ung man, i synnerhet för en
ädling.”
”Ellen anser mig således inte för den, som högst av allt
sätter sin plikt, som äger en ridderlig karaktär?”
”Den, som driver den satsen, att känslan ensamt bör
råda, han är slav under sina passioner.”
”Ellen har orätt. Jag älskar varje utbrott av rena och
ädla känslor; men jag föraktar varje eftergift för usla och
lumpna begär.”
”Gör Uno?”
Omöjligt vore att återge det egna uttryck, med vilket
Ellen utsade dessa ord. Det låg någonting av ömkan,
nästan av förakt i tonen.
Ebba kom fram till dem, sägande åt Uno:
”Lova mig, att du gör vad jag ber dig om.”
”Ebba, jag inte allenast gör vad du ber mig om, jag gör
det med största nöje, om det än vore att till fots vandra
från Haparanda till Ystad.”
”Sjung då för oss några spanska sånger.”
”Ja, om du kan övertala Ellen att först sjunga några
svenska.”
49
”Jag fick ditt löfte utan villkor,” sade Ebba och lade
huvudet på sned.
Uno fattade hennes händer och sade med värme:
”Jag skall göra det. Ebba får mig till allt vad hon vill.”
Ebba rodnade så vackert och hoppade in i salongen för
att förkunna sin seger. Uno reste sig för att följa henne.
Seende skarpt på honom, sade Ellen:
”Var det, Uno nu sade, även överensstämmande med
samvete och plikt?” Därmed skyndade hon före honom
in i salongen.
En stund därefter sjöng Uno några spanska folkvi-
sor. Han sjöng dem med en vacker, klangfull röst, och
ackompanjerade sig med behag på piano. Det var första
gången Ellen hörde honom sjunga. Tillbakalutad i en
länstol, lyssnade hon, liksom till toner från en ny och
okänd värld. Hon tyckte, att varje ton anslog en ny
sträng i hennes inre, som förut aldrig ljudit, och för att
helt och hållet överlämna sig åt dessa intryck, tillslöt
hon ögonen. Sångaren var försvunnen och hon inbil-
lade sig höra denna på en gång så glödande och ändå
så ljuvt smekande röst sväva till henne från en högre
och bättre värld. Hon lät hänföra sig av detta stilla och
milda svärmeri, som då utgjorde huvuddraget i hennes
lynne; men vilket skulle småningom trängas undan och
endast kvarstanna i djupet av hennes själ såsom en ve-
modig trängtan.
50
När sången var slut, satt Ellen kvar. Man omringade

och tackade Uno, Ellen ensam förblev orörlig.
”Nå, Ellen,” frågade Sappho, ”skall du inte tacka Uno
för det nöje, han berett oss?”
”För det kan inte tackas,” svarade Ellen och räckte
honom handen. ”Nöjet var alltför stort för en fattig
tacksägelse.”
Vid dessa ord blixtrade det till i Unos svarta ögon,
och de vilade på Ellen en sekund med ett underbart
uttryck.
”Det var ett lovord, mera smickrande än alla dem, som
min sång hittills inbragt mig.”
”Blott en sanning. Jag smickrar aldrig.”
”Om min sång berett Ellen ett nöje, så bevilja mig då
en bön,” sade Uno.
”Begär ingenting av mig,” svarade Ellen livligt; ”Uno
kan jag ingenting bevilja.”
”Jag ber ändå, sjung en enda svensk folkvisa.” Uno
böjde på skämt knä för Ellen, som nu satt i samma soffa,
i vilken Sappho suttit, då hon hade sett honom på knä
för henne. Ellens ansikte, som förut varit så milt och
ljuvt, blev i ögonblicket kallt och likgiltigt. Hon reste sig
och sade med låg röst:
”Uno gör alltför ofta och för lätt knäfall.” Därefter
skyndade hon ut på balkongen.
51
O m aftonen hade Ebba feber och stark huvudvärk,

en följd av det kalla badet. Andra dagen måste hon
hålla sig vid sängen. Ellen intog sin plats vid sjuksängen.
Sappho kom upp med läkaren, som förklarade, att det
endast var en lätt förkylning, som om några dagar skulle
gå över.
”Men fröken Kahn ser långt sjukare ut,” sade doktorn,
i det han betraktade Ellens bleka och matta ansikte.
”Troligen brist på vila,” svarade Ellen leende. ”Jag var
så orolig över Ebba i natt.”
”Ellen spottade blod igår,” inföll Alma, som hade satt
sig på en pall vid Ellens fötter.
”Blod!” utropade grevinnan och doktorn på samma
gång.
”Det var inte farligt,” sade Ellen. ”Det var endast en
följd av att jag ansträngde mig litet.”
”Ack! Det var mycket, mycket blod Ellen,” inföll Alma
sorgset.
Doktorn kände på pulsen, föreskrev något från apo-
teket och bifogade den varningen, att Ellen skulle hålla
sig stilla.
52
Några dagar förgick, under vilka Ellen och Ebba inte

var synliga. Litet, eller rättare intet, syntes Alma och
Artur; ty där Ellen var, där var de också.
På fjärde dagen efter Ebbas insjuknande var hon uppe,
men fick inte lämna sitt rum. Ellen såg åter frisk och rask
ut, men trogen det ansvar, hon åtagit sig, att vara i Emys
ställe för hennes barn, lämnade hon inte Ebba.
På en av sofforna på balkongen satt grevarna Oskar
och Uno, magister Dahl och Henrico.
”Magistern påstår således, att i fröken Kahns lynne
och karaktär finns ingenting av högmod och stolthet?
Att hon skyr allt uppseende och helst undandrar sig all
uppmärksamhet.”
”Ja, herr greve, det påstår jag, och tror mig verkligen
vara mera berättigad att bedöma henne, än andra, efter-
som jag under loppet av sju år varit i en daglig beröring
med henne. En mera blyg och ömtålig natur än hennes
har jag aldrig träffat. Begåvad med skaldens själ och
skaldens förmåga, är hon rädd att låta någon ana hela
rikedomen av sitt inre. Jag har varit hennes lärare, och
jag kan utan överdrift säga, att lärjungen ofta förvirrade
läraren genom sin skarpsinnighet. Ni skulle förvånas,
om ni kunde blicka in i hennes själ, över den mängd av
kunskaper, som hon samlat, och likväl finns ingenting
av ’en lärd i stubb’ hos henne.”
53
”Nej, men det finns dock ett inre medvetande av egen

överlägsenhet, en hög tanke om egna intellektuella fö-
reträden, som gör att hon ringaktar kvinnans sfär, och
anser under sin värdighet att ha ett hjärta.”
De tre åhörarna av Unos ord, vilka alla hade känt
Ellen från hennes barndom, utbrast i ett skratt, liksom
de funnit vad han sagt så löjligt, att det inte förtjänade
annat än åtlöje.
”Min kära Uno, du har fått den fixa idén, att vilja på-
börda Ellen fel, som hon aldrig ägt.”
”Möjligt, att jag misstar mig, men nog skulle jag vilja
våga bra mycket på, att hon aldrig skulle vara i stånd till
att av hängivenhet kasta sig själv i någon fara; det har
hon för hög tanke till om sitt eget jag.”
”Fy, Uno, så elak du nu är,” utbrast Alma, som stått i
dörren, vilken förde från salongen ut på balkongen, och
som hört hela samtalet. ”Du borde ha sett henne, när
hon hjälpte Ebba, hur, utan all tanke på sig själv, hon
sökte rädda henne. Och sedan, när hon av den häftiga
ansträngningen fick blodspottning, hur mild och ängla-
god hon var, när Ebba föll i förtvivlan. Jag har alltid sett
Ellen visa en godhet, långt större än någon annan givit
prov på, och ändå säger du, att hon inte har ett hjärta.
Hur vårdade hon inte den gamla dejan på Holmvik, red
själv efter doktorn och skötte henne som om gumman
varit hennes mor och under det hon gjorde allt detta,
54
hade ni andra bara anmärkningar att göra mot henne.

Jag hörde nog allt vad du sade.”
”Jag tror du blir ond på Uno,” utropade Oskar skrat-
tande.
”Ja, pappa, har jag inte rätt?”
”Fullkomligt, min flicka.”
”Och jag lär få sträcka vapen,” inföll Uno.
”Det tror jag var och en måste göra, som vill anfalla
Ellen,” tillade Henrico med en lätt rodnad, ”och likväl är
hon alldeles inte någon fullkomlighet. Det hänförande
ligger just i det, att hon har en hop små fel, som gör
henne till andra människors like.”
”Och vilka är då dessa fel? Jag trodde nästan, att man
här beslutat att anse henne för ett helgon.”
”Alldeles inte,” sade Dahl leende. ”Såsom elev var
hon mycket nyckfull och ofta omedgörlig. Om det föll
henne in att uteslutande sysselsätta sig med historien,
så var det nästan omöjligt att förmå henne ägna någon
uppmärksamhet åt andra ämnen, förrän hon några da-
gar fått följa sitt infall. Då kunde hon komma till mig
och säga: Är ni ond på mig, min lärare? Var inte det,
jag skall nu läsa allt vad ni vill. Andra tider läste hon
inte alls, utan tillbragte timmarna blott med att spela
och drömma, och då var hon även omöjlig att betvinga.
Därjämte är Ellen envis. Ni skall aldrig lyckas att ta ifrån
henne en fattad övertygelse, även om den är falsk. Hon
55
förlåter lätt en oförrätt, men hon glömmer inte att ni

begått den. Det vill säga: har ni orätt bedömt hennes
handlingar, så skall hon förlåta det, men aldrig kunna
övertygas om, att ni någonsin kan bedöma henne rätt.
Därjämte leds hon ofta av sin fantasi, och tilldelar män-
niskor egenskaper, vilka de helt och hållet saknar, blott
de lyckas anslå någon av hennes ädlare känslor. Hon
kan vara på en gång den mildaste, skonsammaste och
fördragsammaste, men ändå sträng och bitter, om ni
förnärmar hennes rättsbegrepp. För det, hon anser rätt,
skall hon uppoffra sig utan att klaga. Sådan är Ellen.”
”Jag skulle vilja likna henne även i hennes fel,” inföll
Alma. ”Skulle du inte vilja, pappa, att jag vore som
hon?”
”Nej, mitt barn, jag vill ha dig sådan du är.”
En stund därefter vandrade Uno, fördömaren av allt
svärmeri, själv en svärmare i parken och tänkte på
— Axels karaktär i Oehlenschlägers tragedi.
56
E tt par dagar därefter var Ebba fullkomligt återställd.

Ellen hade efter frukosten begivit sig ned i parken;
när hon återvände därifrån och skulle inträda i salongen,
hörde hon Sappho säga:
”Jag förlåter dig, Uno, men endast av kärlek till Oskar.
Därför, att du är hans frände, vill jag glömma att du
sårat mig så djupt.”
”Tack, dyra Sappho, och tro, då jag heligt vid Gud för-
säkrar dig, att jag ville ge mycket, om denna olycksaliga
förklaring aldrig hade gått över mina läppar.”
”Nog! Vi är således åter vänner.”
Sappho räckte honom handen och Ellen steg in.
På aftonen roade sig Uno, Ebba och Ellen med att
kasta ring. Greve Oskar, Alma och Artur hade gjort en
promenad ned till själva bruket. Henrico hade rest bort
och grevinnan satt i salongen, fördjupad i ett ivrigt sam-
tal med magister Dahl.
Ebba var sprittande glad. Hon kastade ringen högt och
lät den beskriva en präktig lyra, i det hon utropade:
”Få se, Uno, om du kan ta den.”
Uno tog den, i det han sade:
57
”Hur kunde du tro, att jag skulle fela, då du kas-

tade?”
”Nå, kasta den åt Ellen och behåll den inte,” ropade
Ebba med strålande blick.
”Jag behåller den eller ock återsänder jag den till dig.”
Unos blick vilade med ett eget behag på Ebba; men flyt-
tades en sekund från henne på Ellen, som stod orörlig,
stödd mot käppen.
”Kasta hit den då,” sade Ebba, ”och låt oss sedan
sluta.”
Uno fullgjorde hennes önskan, men den livliga och
varma blicken fästes inte mera på Ebba. Detta märkte
likväl inte den unga flickan under sina bemödanden att
fånga den lätta kransen.
”Ah! Jag tror inte jag kan ta den,” utropade hon bedrö-
vad. I detsamma föll kransen ned vid hennes fötter och
hon sänkte käppen med ett uttryck av sorg, en tår dar-
rade i ögat.
Uno skyndade fram, tog upp och räckte ringen åt
Ebba, sägande:
”Den ansåg som sin rätta plats att ligga vid Ebbas
fötter.”
”Tack, tack,” stammade Ebba, glödande som en ros
och glad som en fågel. Hon tog kransen och skyndade
in i salongen.
58
Ellen och Uno befann sig allena på den fria gårds-

platsen.
”Skall vi följa Ebba?” frågade Uno.
Ellen närmade sig honom, sägande med djupt allvar:
”Uno, ni har en farlig lek för er.”
”Vilken då?”
Unos ögon sänkte sig för Ellens blick.
”Uno uppbjuder hela sin förmåga att bli älskad av
Ebba, detta tjusande barn, vars hjärta flyger er till mö-
tes utan misstro. Uno handlar orätt.”
”Varför? Säg!”
Vad var det i Unos röst, som jagade en fin sky av rosor
upp på Ellens kinder? Var det darrningen? Vi vet det inte,
men vad vi vet är, att hon höjde något litet på huvudet,
liksom harmsen över blodets rörlighet, och svarade:
”Därför att Uno inte älskar henne.”
”Och vem älskar jag då?”
Uno hade fattat Ellens hand, liksom för att hålla kvar
henne, men släppte den strax; ty all rörelse hade för-
svunnit från Ellens ansikte, och hon såg på honom med
en lugn och stadig blick.
”Den frågan besvarar Unos hjärta bäst, ifall Uno vill
lyssna till det, och inte, till tidsfördriv, leker med andras.
Ebba är för god att vara en sådan leksak.”
”Inte för god att bli min maka heller,” inföll Uno
kallt.
59
”Jo, då Uno blott kan erbjuda henne sin hand och inte
sitt hjärta.”
”Men jag ämnar bjuda henne mitt hjärta.”
Ellen lutade huvudet tillbaka och sade med strängt
allvar:
”Kan Uno det?”
Denna så enkla fråga tycktes liksom jaga blodet i
våldsam fart genom Unos ådror, ty han gjorde en häf-
tig rörelse med huvudet och frågade i en ton, som lät
nästan vresig:
”Och vad skulle hindra mig?”
”Uno kan inte bjuda Ebba, vad Uno inte äger.”
Ellen gick in. Uno stod kvar och såg efter henne med
blickar, som påminde om Vesuvius vid en eruption.
”Har hon gissat min hemlighet,” mumlade han. ”Nej,
jag har ju knappt förrått den för mig själv.”
60
O m aftonen finner vi åter Ellen sittande på Ebbas

sängkant.
”Ebba, vet du vad din mamma sade, när hon reste
bort,” började Ellen.
”Nej, men säg mig det, snälla Ellen.”
”Hon bad mig vaka över dig, som om du vore mitt
eget barn och lämna dig lika glad och lycklig tillbaka
åt henne. Jag lovade det, och nu fruktar jag, att jag inte
skall kunna hålla ord. Det skulle djupt bedröva mig.”
”Är jag då inte lika glad?” frågade Ebba med nedslagna
ögon.
”Åjo, men din glädje utgår inte mera ifrån dig själv,
utan beror av en annan. Hur orolig var du inte de dagar,
då du måste hålla dig inne på dina rum. Varför var du
det? Säg mig det.”
”Jag ville träffa Uno,” svarade Ebba med en frimodig
blick i fostersysterns ögon. Ellen böjde sig ned och kys-
ste henne.
”Säg mig nu, vad du känner för Uno.”
”Jag håller mycket av honom och skulle obeskrivligt
gärna vilja att han mest av alla höll av mig.”
61
”Och om han inte gjorde det?”

”Det skulle göra mig ledsen.”
”Men du skulle sedan tänka mindre på honom?”
”Kanske, jag tror att jag blev ond på honom.”
”Du tror således, att han tycker mest om dig?”
”Ja, det tror jag visst.”
”Men, Ebba, med handen på hjärtat kan jag heligt för-
säkra dig, att han inte älskar dig.” Ellen tog Ebbas båda
händer i sina och tryckte dem till sitt hjärta. ”Blekna
inte, barn, se inte så sorgsen ut, utan tro mig, då jag vid
Gud svär, att Uno älskar — men inte dig. O! Gråt inte,
mitt kära barn! Tänk på din mor, tänk på mig, och fäst
inte ditt hjärta vid denna man, som inte kan skänka dig
sitt.”
Några tårar hade hastigt runnit utför Ebbas kinder,
men hon avtorkade dem genast.
”Ellen, är du säker på vad du säger?”
”Fullkomligt, eller tror du, att jag skulle säga dig vad
jag inte med säkerhet visste vara sanning.”
”Tack!” Ellen lindade sina armar om Ellens hals. ”Tack,
Ellen, och nu, god natt!”
62
D agen därefter satte sig Uno hos Ellen, som arbetade

ute på terassen.
”Ellen har några gånger yttrat ord till mig, som jag inte
rätt förstått, senast i går afton. Ge mig en förklaring över
dem. Då de rörde mig, så är ju min begäran billig.”
”Över vad skall jag förklara mig?”
”Ellen påstod, till exempel, att jag lekte med Ebbas
hjärta.”
”Och det påstår jag ännu. Uno älskar inte detta oskyl-
diga barn, och ändå inlägger Uno i sitt sätt att vara mot
henne en så öm uppmärksamhet, att hon, så väl som en
var, skulle kunna tro på denna ömhet.”
”Och denna ömhet är ingen osanning. Ifrån första
ögonblicket jag såg Ebba har jag haft en enda önskan,
den att få kalla henne min maka. Detta ljuva barn, som
ni ganska riktigt kallat henne, vars alla känslor läses i
hennes drag, vars hjärta ligger på läpparna, förefaller
mig så hänförande, att jag tycker, att lyckan borde vara
oskiljaktig från hennes sida. Så tänkte jag vid första sam-
manträffandet med henne, så tänker jag i närvarande
ögonblick.”
63
Ellen lutade sig mot ryggstödet och såg på honom

allvarligt, nästan sorgset:
”Vill Uno verkligen påstå, att Uno älskar Ebba?”
Denna fråga utsades med en egen långsamhet.
”Nej, inte såsom mitt hjärta ville älska henne.”
”Inte en gång såsom det kan älska.”
”Ellen!” utropade Uno, och åter blixtrade det till i hans
ögon.
”Vill Uno döma Ebba till den bedrövliga lotten att bli
hustru åt en man, som blott kan skänka henne andra
platsen i sitt hjärta.”
”Nej, det vill jag inte nu. Ellens ord igår väckte hos mig
tanken på det föraktliga i, att för min egen lycka kanske
uppoffra hennes, ty jag skall aldrig förmå älska Ebba, så
som jag älskar . . .”
”Sappho!” inföll Ellen ofrivilligt; men knappt hade or-
det gått över hennes läppar, förrän hon ångrade det, och
för vad pris som helst skulle ha velat återta det.
Uno spratt till, såg på Ellen, liksom han hade betvivlat,
att han hört rätt.
”Sappho! Min släktings hustru! Ellen har således an-
sett mig i stånd till en sådan låghet? Jag hade likväl trott,
att ni ansåg mig för en hederlig karl.”
Det låg något enkelt och värdigt i hela Unos hållning,
som mäktigt anslog Ellen.
64
”Skulle jag ha gjort er orätt? Skulle jag ha misstagit

mig?” utropade Ellen och räckte honom handen: ”För-
låt!”
”Hur lätt att förlåta, Ellen!” svarade Uno upprörd. ”El-
len har grymt misstagit sig om föremålet för min kärlek;
men ni har haft rätt i, att jag inte älskar Ebba.”
Uno höll kvar Ellens hand i sin och den unga flickan
tyckte sig höra sitt hjärtas slag. Hon drog sakta handen
ur hans.
Båda teg. Ellen böjde sig ned över sitt arbete. Uno
ritade med sin käpp i sanden.
”Vad förde er på den tanken, att jag älskade Sappho?”
frågade Uno slutligen.
”Jag såg er knäböja för henne” stammade Ellen.
”Ah! Hur skenet kan förvilla!”
Åter tystnade båda. Ellens ögon föll utan avsikt på det,
som han ritade. Unos käpp hade stannat under ett namn,
som han skrivit i sanden, liksom han pekat på det. Ellen
vände hastigt bort huvudet, reste sig och gick in.
Uno utplånade de i sanden ritade orden och satt kvar
en lång stund, försänkt i tankar. Senare på kvällen när-
made han sig Ellen, sägande:
”Skall jag aldrig få höra Ellen sjunga? Sjung i afton.”
”När min fästman återkommer, då skall jag sjunga,”
svarade Ellen utan att se upp ifrån sitt arbete. Unos
blick mulnade och han avlägsnade sig.
65
Om kvällen, sedan alla hade lagt sig, skrev Ellen ett

postskriptum till sin fästman. Det innehöll dessa ord:
”Min vän, kom så fort du kan. Jag känner ett stort
behov att återse dig.”
66
D e tre veckor, som återstod innan Evert kunde

komma till Löda, förflöt utan någonting anmärk-
ningsvärt. Uno undvek Ellen sorgfälligt, och hade i sitt
sätt mot Ebba antagit något av onkel. Den hjärtliga
förtroligheten var försvunnen; han deltog inte mera i
ungdomens lekar utan följde Oskar på hans utfärder
och jagade med honom och grannarna. Högst sällan var
han hos fruntimmren annat än vid måltiderna. Alla såg
denna förändring, men ingen lade någon vikt vid det.
Löjtnant Henrico och magister Dahl uppbjöd i stället
all sin förmåga för att muntra upp de andra, vilket även
lyckades. Ebba brydde sig alldeles inte om Unos från-
varo, utan var glad, full av levnadslust, och nu som alltid
magister Dahls ostyrigaste och mest älskade discipel.
Henrico var artig, hjärtlig mot Ellen, men det var något
så broderligt i denna vänlighet, att hon utan misstro tog
emot och besvarade den.
En dag vid frukosten, när posten kom, fick Ellen ett
brev från Evert. Hon gick till ett av salsfönstren och
öppnade det.
”Nå, när kommer Ochard?” frågade Oskar.
67
”Om två dagar,” svarade Ellen.

Magister Dahl tog sin hatt och lämnade matsalen.
Uno gick in i salongen, satte sig vid instrumentet och
spelade en storm-marsch.
En afton, då det var ett härligt augustimånsken, och
alla hade företagit en promenad åt parken, stannade
Ellen ensam hemma, eftersom hon kände sig trött och
även något nedstämd. Sedan de andra gått, satte hon
sig vid pianot och överlämnade sig med hela sitt hjärta
åt alla de fantasier, som i brokigt vimmel tågade genom
hennes själ. Hon sökte genom tonerna ge dem form. Be-
tjänten hade velat stänga glasdörrarna åt terrassen och
tända ljus, men Ellen ville sitta i månskenet, omsvävad
av de balsamiska ångorna från trädgården.
Under det hon överlämnade sig åt stundens dröm-
mande behag hade de promenerande strövat omkring i
parken och återvänt. De unga, tillika med Almas guver-
nant, beslöt att gå till masugnen för att se gösen* rinna.
Greven, grevinnan och Uno gick in i trädgården. Vädret
var så härligt och varmt, att Sappho drog Oskar ned
på en bänk under ett par popplar, där man såg de med
lövträd och albuskar beskuggade dammarna, i vilkas
spegelklara vatten månen badade sitt anlete. Sappho,
som ännu älskade sin man med samma glödande kär-
lek som i sin ungdom, satt gärna och drömde vid hans
* Järnet.
68
sida, i synnerhet en så vacker och tjusande sommarafton

som denna. Hon njöt då i dubbelt mått av sin sällhet,
beständigt densamma och ändå beständigt ny.
Då Sappho och Oskar satte sig på bänken sade Uno:
”Som jag inte är svärmare, så tillåt att jag överlämnar
er åt ensamheten och kärlekens Gud.” Därefter gick han
fram till boningshuset, men stannade på terassen och
lyssnade. Inne i salongen sjöng en ljuv röst den sista
strofen av en ballad:
”Och sången, den for över vågen.”
Rösten dog bort så småningom, liksom en suck full

av melodi.
”Ellen,” viskade en röst bakom sångerskan, ”sjung om
den där sången. O! Vägra mig inte den enda bön, som
jag någonsin skall ställa till dig.”
Ellen hade vänt sig om och månens strålar föll på
Unos ansikte. Det var inte nu denna egna sydländska
flamma i hans ögon, vilken ibland nästan hade för-
skräckt henne: det låg i dem en bön, bevekande och
sorgsen. En lätt darrning gick igenom hennes varelse
vid detta dig, som han uttalade så bönfallande. Den unga
flickan kände faran av denna stund, och för att fly den
lät hon händerna ila över tangenterna och sjöng därefter
om balladen, vars slut Uno hade hört.
69
Med handen vilande på Ellens stolskarm lyssnade

Uno med tillbakahållen anda till denna så ljuva, så smäl-
tande röst. Han tyckte att hjärtat veknade och blev så
barnarent och milt under det dessa toner smekte hans
öra. Åter dog sången bort och flög över vågen.
”Tack! Ellen,” stammade Uno och Ellen tyckte att det
var som hans andedräkt hade vidrört hennes lockar. När
hon stod upp var han borta. Ellen gick fram till fönstret,
knäppte samman händerna och viskade en tyst bön till
Fadern där ovan.
Två dagar därefter slöt Evert sin trolovade till sitt
hjärta. Ellen smög till honom med en blyg och öm blick.
Kanske aldrig förr hade Evert blivit så hjärtligt hälsad
av sin fästmö, som denna gång.
Evert stannade på Löda och Ellen föreföll honom vän-
ligare än någonsin. En vecka förflöt. Uno hade dagen
före Everts ankomst rest till baron G–s och var ännu
inte återkommen, då brev anlände, att man några da-
gar därefter kunde vänta greve Rubens tillbaka. Greve
Oskar och Evert reste helt tidigt följande morgon till
Holmvik.
Sedan de rest vandrade Ellen, trogen sina älsklingsva-
nor, till parken. Framkommen till en kulle vid åkanten,
där hon så gärna drömde bort en obevakad stund, stan-
nade hon, ty framför henne låg en ung man utsträckt i
gräset. Ansiktet var bortvänt, men på det svarta lockiga
70
håret och den smärta växten igenkände hon Uno. Hon

ämnade just dra sig tillbaka, då ett föremål, som höjde
upp sitt huvud ur gräset och tycktes vilja företa en pro-
menad upp på den unge mannens bara hals, kom henne
att uppge ett svagt rop; men då Uno därvid vände sig-
om, ropade Ellen:
”För Guds skull, var stilla, Uno — av barmhärtighet,”
tillade hon då han gjorde en rörelse med handen för att
stödja den på den nedre delen av den orm, som krälade
bredvid honom och hade ett lystet öga till den blottade
halsen.
Med några lätta steg var den oförskräckta flickan
vid hans sida. Hon hade svept näsduken om den högra
handen och fattade ett raskt tag i ormen på mitten och
slungade honom med ett kraftigt tag i ån. När hon kas-
tade sig ned på knä bredvid Uno, stödde hon vänstra
handen mot hans skuldra, under det hon expedierade
ormen, utan att ge akt på det förtroliga i den ställning,
som hon intagit. När faran var över, vände hon sitt av
oro bleka ansikte till Uno, frågande:
”Uno är ju oskadad?”
”Ja, genom Ellen.”
Han fattade hennes högra hand, den vänstra vilade
ännu på hans axel. Vid ljudet av hans röst var det som
om Ellen hade återkommit till sig själv, hon tog hastigt
bort handen och ville dra sig undan.
71
”Dröj ett ögonblick blott,” sade Uno bedjande. Uno

förde Ellens hand till sina läppar och viskade: ”Tack,”
varefter han sprang upp. De stod nu bredvid varandra.
Hon ville gå men han sade:
”Jag reser härifrån i morgon. Men intill min död skall
jag bibehålla minnet av denna morgon och — min räd-
darinna.” Han tog Ellens båda händer, tryckte dem
häftigt, under det han tillade: ”Skall Ellen även någon
gång tänka på — Uno?”
”Det skall jag,” stammade hon.
”Det är allt vad jag äger rätt att begära — att hoppas.”
Uno tryckte en kyss på vardera av Ellens händer, där-
efter släppte han dem.
Morgonen därpå reste Uno till huvudstaden.
Två månader därefter firades häradshövding Evert af
Ochards bröllop med Ellen Kahn.
Brudens hemgift var 200 000 kronor, 100 000 kronor
var dessutom avsatta till Ellens disposition, över dem
hade mannen ingen rätt, såframt hon inte överlät dem
åt honom.
Bruden själv var en intagande och älskvärd flicka,
och häradshövdingen den lyckligaste av alla lyckliga
häradshövdingar.
72
DE GIFTA
Fyra år senare
J anuari månad med sitt norrsken, sin köld, sina snö-

betäckta gator, sin blanka, kalla sol och sina nöjen,
nalkades sitt slut, då vi en vacker förmiddag inför dig,
kära läsare, i häradshövding av Ochards eleganta och
praktfulla boning. Det unga paret har något över fyra år
njutit av den äktenskapliga sällheten.
Det första året hade de gjort en resa till kontinenten
och uppträdde vid återkomsten till Stockholm inom
societetslivet med all den lyx, som rikedomen kan
skänka.
De båda makarna var visserligen föremål för mången
tyst anmärkning; men för ännu mera fjäs och smicker,
samt räknade ett otaligt antal av vänner.
Ellen ansågs av en var för ett snillrikt, älskvärt och in-
tagande fruntimmer, även om något för fåfäng, eftersom
hon genom sin elegans och sitt behag fördunklade andra.
Hon höll ett lysande hus, umgicks i de högsta kretsar,
var med på alla förlustelser och betraktades såsom den,
vilken med själ och hjärta var road av sällskapslivet. De
avundsamma förtalade henne, de godmodiga teg, och
smickrarna tände sina rökverk för den unga och rika
73
kvinnan. Dessutom var hon ansedd för ett litterärt frun-

timmer, eftersom hon hade utgivit en liten samling av
poemer, vilka vunnit ett allmänt bifall. Man finner av det,
att Ellen tillhörde antalet av dem, som borde bli skarpt
förtalade, eftersom ingenting väcker större förargelse
hos vardagsmänniskan, än den medfödda överlägsen-
heten, vilken man varken genom intriger eller pengar
kan förskaffa sig. En naturlig följd av det blir, att den som
äger densamma blir föremål för skvaller och förföljelse.
I ett kabinett finner vi de båda makarna. Ellen sitter
uppkrupen i en emma, lyssnande på sin man med en
tankspridd min. Evert åter har tagit plats vid ett litet
bord. Framför honom låg en lista, på vilken han gjorde
anteckningar med en blyertspenna.
”I afton således bjudning hos presidenten S***, och
dessutom Don Juan på kungliga operan. Du kan inte,
min vän, undgå att vara på bada ställena. Därför gör vi
ett kort besök på operan, och far omkring klockan halv
tio till presidentens.”
”Men jag försäkrar dig, Evert, att denna jakt från nöje
till nöje tröttar mig,” inföll Ellen.
”Min bästa Ellen, tänk på vad man är skyldig sin ställ-
ning i världen. Jag är rik, rik genom dig, och skulle det
inte se ut i världens ögon, om vi levde indraget, som om
jag vore en gnidare, vilken endast tänkte på att förränta
sina pengar. För övrigt, vad agrément hade man väl då
74
av livet? Intet. Nu däremot sätter förmögenheten mig

i tillfälle att föra ett i allo angenämt liv. Mina hästar
väcker beundran var helst vi far fram; min våning an-
ses för den elegantaste, en verklig typ, efter vilken alla
önskar modellera sina boningar, eftersom en stor del av
möblerna är förskrivna utifrån. Jag är den, som ger ton
inom vår societet. Man vet, att vad jag har, är modernt
och smakfullt, samt förfärdigat i Paris. Du åter utgör
föremålet för alla damers avund och alla kavaljerers be-
undran. När du uppträder i ett sällskap, granskar man
varje småsak i din klädsel; har du ett nytt utländskt snitt
på din klänning, din mantilj, eller ett ovanligt tyg; strax
skall de andra damerna ta mönster därefter. Du är ung,
du är rik, du är ett snille, och dessutom min hustru; du
bör således leva i den värld, som hyllar dig, och därvid
tänka, att den hyllning, som man skänker dig, utgör en
verklig njutning för mig; ty till livets sanna värde bidrar
ganska väsentligt det bifall, som vi skördar av våra med-
människor. För övrigt bör du betänka vilka stora fördelar
för min framtid det har med sig, att jag umgås i den
högre societeten. Jag vinner gynnare, och genom dem
skall det bli mig lätt att få befordran framfor andra, som
varken äger mina förtjänster eller förmågan att, såsom
jag, genom de medel vilka rikedomen skänker, förvärva
sig vänner och beskyddare. Presidenten S*** behöver till
exempel låna pengar; han vänder sig till mig. Jag är nog
75
lycklig att kunna hjälpa honom. Vid nästa befordran läg-

ger han ett gott ord för mig hos regeringen, och jag avan-
cerar strax. Mitt hus är lysande, och man tävlar om att få
inträde dit. Av det följer, att man har alla skäl i världen
att gynna min framgång. Men vi kommer alldeles från
ämnet, och klockan elva måste jag vara i hovrätten. Du
far således i afton på Don Juan, varifrån jag hämtar dig,
eftersom jag skall på middag till greve O-. Apropå, Ellen,
du riktigt gjorde mig ledsen vid konserten i tisdags, då
jag kom för att följa dig hem. Min Gud, så du var klädd,
svart som en nunna!”
”Min vän, i svart är man alltid väl klädd.”
”Möjligt; men för dig, som alla känner och veta, att du
är min hustru, är det nödvändigt att du klär dig utsökt.
När du träder in på ett spektakel eller en konsert, så
säger man: Fru Ochard, poetissan! Och därefter börjar
man syna din toalett från det största till det minsta. Min
stolthet är, att du skall vara klädd med en smakfull lyx.
Vad ämnar du ta på dig i afton?”
”Det har jag ännu inte tänkt på.”
”Ack! min vän, du är oförsvarligt likgiltig för allt, som
borde intressera dig. Gud vet, bästa Ellen, vad du tänker
på. Jag finner det allt mer och mer nödvändigt att blanda
mig i din toalett, eljest blir den alldeles mankerad. Du
klär dig väl i något ljust siden på spektaklet?”
”Ja, jag skall bjuda till att vara klädd efter din smak.”
76
Ellen smålog matt.

”Hos presidenten S*** måste du vara svartklädd, efter-
som det är första gången du är bjuden dit. Ledsamt, att
du envisats att inte lägga dig till en svart sammetsklän-
ning, siden och atlas är ju så vanliga. Nu måste jag läm-
na dig. Har du tänkt på att söka vinna ett pris i svenska
akademien? Du har ju lovat mig det.”
”För att tillfredsställa dig, skall jag bjuda till.”
”Det är obeskrivligt tröttande, att du av ren halsstar-
righet skall vägra att improvisera i sällskap. Vilket ljus
inom societetslivet skulle du inte bli, om du kunde
överge den där enfaldiga föresatsen, som saknar allt sunt
förnuft.” Evert reste sig upp ifrån stolen, och gick fram
till sin hustru, sägande med en viss ömhet: ”Skall mina
böner inte förmå dig att uppfylla denna min önskan?”
Ellen lade sin hand i sin mans.
”I allt annat, Evert, både vill och skall jag göra dig till
viljes; men aldrig skall du kunna övertala mig att upp-
träda i sällskap såsom en gyckelmakerska, vilken roar
sällskapet med sina konster. Nej, denna förmåga att
drömma vaken, är ett fel, och inte vill jag genom ett så-
dant framstå såsom ett obegripligt ting, vilket man på en
gång berömmer och tadlar. På din begäran har jag skrivit
ned dessa ögonblickets utgjutelser och låtit trycka dem;
men varje skymt av inspiration och hänförelse skulle
försvinna, om jag blev dömd att improvisera för dessa
77
människor, vilka inte förstår mig. Låt det stanna vid, att
du får ge ut på trycket några av mina poetiska obetyd-
ligheter, och begär inte mera av mig!”
Evert såg missnöjd ut, svängde sig om på klacken och
mumlade något om nycker och envishet, varefter han
gick in till sig. En timme därefter återkom han, klädd i
svart frack, för att gå upp i hovrätten.
Vår häradshövding använde en inte ringa tid på sin
toalett. Den del av dagen, som andra unga män i hov-
rätten måste ägna åt arbete, begagnades av honom att
studera snitten på frackar, rockar, halsdukar och västar
m.m. Han var rik, han betalade andra, som arbetade för
honom, under det han själv tillfredsställde sin önskan
att framstå såsom en vacker och elegant ung man; vilket
ingen heller kunde bestrida att han var.
”Du kommer väl ihåg, att friherrinnan Ernstein väntar
dig på förmiddagen? Ni skulle ju tillsammans göra en
tur åt Djurgården? Jag skall säga till, att man spänner de
isabellfärgade hästarna för parsläden. Farväl, min vän.
Glöm inte, att i morgon är bal hos excellensen D–s, och i
övermorgon har vi själva societet. Du bör ägna liten om-
tanke åt din toalett för den dagen och även åt din musik.”
Evert kysste Ellens panna och lämnade rummet.
Länge satt den unga hustrun kvar, liksom uttröttad
och oförmögen till varje rörelse. Hennes blick var ut-
tryckslöst fäst i taket. Det låg i den någonting i högsta
78
grad likgiltigt och matt, som gav den prägel av själlöshet

och slapphet åt hela ansiktet. Hon såg ut som om hon
alldeles inte tänkte, utan överlämnade sig åt en fullkom-
lig vila. Ur denna dvala med öppna ögon väcktes hon av
kammarjungfrun, som trädde in.
”Häradshövdingen bad mig säga, att friherrinnan Ern-
stein väntar hennes nåd klockan tolv. Hon är nu halv.
Vad befaller hennes nåd för kläder?”
”Ah! Är det du, Ingrid?” sade Ellen, och ett leende, fullt
av vänlighet, gled över de bleka dragen, då hon räckte
handen åt Ingrid.
Ingrid var en fader- och moderlös flicka, som hade
vuxit upp i närheten av Holmvik, och var några år äldre
än Ellen. De hade känt varandra så långt de kunde min-
nas tillbaka, och Ingrid hade mer än en gång fått delta
i barnens lekar på Holmvik, eftersom hon var alla de
uppväxandes favorit, och synnerligen Ellens. När hon
hade gått och läst, antog grevinnan Rubens henne i
tjänst såsom Ellens uppasserska. Då Ellen gifte sig, följde
Ingrid, som av hela sitt hjärta höll av henne, med till det
nya hemmet såsom kammarjungfru.
Ingrid hade genom Emys försorg fått en uppfostran,
som höjt henne över en vanlig tjänare och utvecklat de
naturligen goda anlagen. Hon kallades nu fröken Ingrid,
och hade, jämte befattningen av kammarjungfru, över-
inseendet över alla de andra tjänarna.
79
Ingrid fattade den framräckta handen och kysste

den.
”Så blek min älskade matmor är i dag,” sade hon.
”Jag är trött av det ständiga nattvaket, Ingrid. Ack! Den
som långt från detta buller, dessa så kallade nöjen, fick
leva i någon vrå, gömd och glömd.” Ellen reste sig upp.
”Ja, jag skall väl klä mig för den där promenaden i släde.”
Hon suckade. ”Mitt liv är en ständig toalett. Mina dagar
försvinner under de oupphörliga bestyren av — att byta
om kläder. Ett gagneligt liv, vid Gud!”
”Men hennes nåd arbetar ju däremellan?”
”Jag?” Ellen log bittert. ”Arbetet och jag är främlingar
för varandra. Jag har inte tid att arbeta. Se så, nu slår
ju klockan tre kvart; jag hinner återigen nätt och jämnt
bli klädd.”
Ingrid var den enda varelse, i vars närvaro Ellen lät
undfalla sig några betraktelser över sitt liv. Om hon då
någon gång ”tänkte högt”, så var det därför, att hon
kände Ingrid och visste, att hon var lika stum som väg-
garna.
Klockan en kvart till ett stannade en elegant parsläde
utanför friherrinnan Ernsteins boning. De ystra, utmärkt
vackra hästarna, den ståtliga kusken, damen, som satt
i åkdonet i sin utsökta vintertoalett, allt ådrog sig de
förbigåendes uppmärksamhet. Man stannade och såg
efter det vackra ekipaget.
80
Om aftonen visade sig Ellen på kungliga operan och

var genom sin lyx ett föremål för tusen anmärkningar.
Efter tredje akten kom Evert och hämtade sin fru.
En timme därefter stod några herrar samlade i en
grupp i den yttre salongen hos presidenten S***.
81
T vå dagar därefter var det en stor och lysande bal hos

Ochards. Ellen hälsade sina gäster med detta behag,
som vanan att leva i stora världen skänker. Hjärtligt och
solvarmt var det leende, med vilket hon mottog grevar-
na Rubens och Kerners familjer. Ebba och Alma var
förlovade. Den förra med en älskvärd ung man, baron
Alfred Angerfeldt och den senare med löjtnant Henrico;
ett tycke, som uppvuxit med henne själv och vilket helt
och hållet överensstämt med greve Kerners önskningar
och planer för framtiden.
Man hade redan dansat de två första danserna. Ellen
stod mitt på golvet i en mindre salong, samtalande med
Ebba, som stödde sig på baron Alfreds arm. Plötsligt
utropade Ebba:
”Ah, se där!” och smålog emot föremålet för sin över-
raskning. Ellen vände sig om. Uno stod bugande fram-
för den unga frun. Deras förra sammanträffande hade
varit så i förbigående, att Ellen blott hunnit känna igen
honom. Nu stod han framför henne med denna kalla
artighet i blicken, som så mycket hade sårat henne vid
början av deras bekantskap. Under det hon med några
82
förbindliga ord välkomnade honom, framstod så livligt

för hennes själ minnet av deras sista avsked vid stran-
den, och hans ord: ”Evigt skall jag minnas denna stund”,
återljöd för henne. Hade han väl glömt detta avsked? I
hans blick låg ingenting, som gav henne anledning att
tro motsatsen. Ellen ensam hade gömt hågkomsten av
detta ögonblick i sitt hjärta, liksom hon hade gömt alla,
vilka erinrade henne om tiden före hennes giftermål, då
allt log så vänligt och hjärtligt omkring henne. Var det
dessa tankar, som med blixtens hastighet flög igenom
hennes själ, som framkallade ett nästan vemodigt drag
i hennes ansikte, då hon hälsade Uno? Eller var det viss-
heten, att han, liksom alla andra, skulle anse henne för
en dåraktig och fåfäng kvinna? Möjligtvis båda delarna,
vi vet det inte. Endast några betydelselösa ord växlades
dem emellan, varefter Uno gick att uppsöka Sappho. I
ett litet kabinett, där han fann grevinnorna Emy och
Sappho, slog han sig ned.
Man talade en stund om mera likgiltiga ämnen. Där-
efter övergick Uno till Ebbas och Almas förlovning och
deras förhoppningar på framtiden. Slutligen sade Emy:
”Men säg mig uppriktigt, Uno, hur finner du Ellen? Är
hon sig lik? Ser hon lycklig ut?”
”Jag tycker, att hon blivit något blekare, men hon ser
nöjd ut, såsom den, vilken för ett, efter sitt tycke, behag-
ligt och angenämt liv.”
83
”Ser hon verkligen nöjd ut?” Emy mera viskade denna

fråga till sig själv, än hon ställde den till Uno. Därpå
reste hon sig och gick in i balsalongen.
”Tycker du inte, att jag har rätt, Sappho, i vad jag yttrat
om Ellens utseende?”
”Nej,” svarade grevinnan Kerner. ”Det förefaller mig
tvärtom, som hon tärdes av något själslidande, vilket
hon aldrig skall klä i ord, och som om det liv hon lever,
utgjorde en plåga för henne.”
”Bästa Sappho, det kommer sig av det, att du så envist
håller fast vid att av henne vilja göra en varelse, lik andra,
med behov av verklig lycka och en inre längtan till något
mera än detta tomma smicker. Men du har orätt; denna
rikt begåvade Ellen är en villig slav under sin fåfänga. Att
genom ådagaläggande av sina utmärkta själsgåvor till-
fredsställa denna åtrå efter bifall, som behärskar henne,
och att även genom prakt och lyx fästa uppmärksam-
heten vid sin person, se där ändamålet, för vilket hon
lever. Hon har inte behov av kärlekens stilla fröjd, kan
inte fatta behaget av ett obemärkt och husligt liv. Men
så är det, varje människa söker alltid tillfredsställa det,
som utgör hennes huvudpassion.”
”Du vill således påstå, att fåfängan är Ellens huvud-
passion?”
”Ja.”
84
I detsamma trasade en sidenklänning emot dörrgar-

dinen. Uno såg upp. Det var Ellen. Hon hade stannat i
dörren och såg på Uno med ett sorgset allvar; men en-
dast några ögonblick blev hon stående, därefter fortsatte
hon sin väg genom kabinettet.
85
R ummen var tomma, ljusen nedbrunna, den sista

vagnen hade rullat bort med de sista gästerna. Be-
tjäningen var sysselsatt med att stänga dörrarna, släcka
ljusen och gå till vila, då Evert trädde in till sin hustru,
som, uttröttad, hade kastat sig ned i en soffa i en liten
budoar utanför sängkammaren.
Vår häradshövdings ansikte sken av belåtenhet, då
han trädde in.
”Jag vill tro, min vän, att vår bal var lysande. Man har
överhöljt mig med komplimanger. Excellensen G– sade
mig några förbindliga ord. Statsrådet E- visade mig en
verklig välvilja och mycken artighet. Presidenten S***
tryckte min hand och kallade mig sin vän; med få ord:
jag har från alla håll skördat lovord. Dessutom sade greve
Dersner något rätt smickrande med avseende på det val
av hustru jag gjort. Han prisade ditt snille och fann dig
vara ett verkligt överlägset fruntimmer. Du vet väl, att
greve Dersner nu är gift med greve Uno Kerners syster.”
Häradshövdingen fattade Ellens hand, kysste den med
värme, tilläggande: ”Det är du, min älskade Ellen, som
genom dina utmärkta egenskaper förhjälper mig till alla
86
dessa triumfer.” Han släppte sin hustrus hand, den föll

åter ned i hennes knä, utan att Evert märkte eller gav
akt på hennes likgiltiga och tankspridda väsende. Han
fortfor:
”Efter all den ynnest, som presidenten och statsrådet
visade mig, lär det väl inte bli tvivelaktigt vem av oss två,
Gran eller jag, som blir assessor efter X. Det umgänge
inom den högre societeten, som jag varit så angelägen
om, har för mig varit av stor nytta, eftersom det förskaf-
fat mig gynnare. Vill man komma upp här i världen, så
skall man söka umgänge med dem, som är över en. Det
enda jag skulle vilja anmärka emot dig, min älskade El-
len, är, att du inte fäster nog vikt vid personers rang,
utan behandlar alla lika.” Här följde en lång föreläs-
ning om det passande och inte passande, om det olika
sätt, som man bör bemöta olika personer på; om det
avseende, som man bör fästa vid det intryck man hos
dem kan göra, och hur viktigt det är, att inte försumma
något tillfälle att vinna de personer, vilkas umgänge ger
anseende o.s.v. Det var ett verkligt vältalighetsprov av
vår häradshövding, vilket vände sig omkring hans begär
att synas, att vinna bifall och framgång. Man kunde kalla
hela talet en avhandling om hur man bör på bästa sätt
tillfredsställa sin fåfänga. Men när han rätt klart och väl
hade hunnit utveckla ämnet, erinrade sig Evert, att han
kanske för mycket blottat sin huvudsvaghet, och detta
87
var något, han var alltför fåfäng att vilja göra. Så fort
han märkte, att han låtit hänföra sig eller gått för långt,
var han alltid beredd att gottgöra sitt fel genom att ge
det en färg, som skulle sätta honom i en ädel och vacker
dager. Så även nu.
”Min egen lilla hustru skall därför inte tro, att jag ut-
vecklat dessa regler, som bör gälla i sällskapslivet, för
annat än din egen skull. Jag, såsom karl, bryr mig inte
det minsta om vad folket säger om mig. Men ser du, jag
är så förälskad, så betagen i dig, att jag önskar att hela
världen, liksom jag, må böja knä för dig. Din framgång
är det, som jag vill befrämja. Att du skall vara den mest
omtyckta, åsyftar jag; men vad man tänker och säger
om mig, är alldeles likgiltigt. Jag känner mitt eget värde,
är man och behöver inte världens beröm.”
Evert hade åter böjt sig ned och kysste Ellens panna.
Den var kall, och en suck höjde hennes bröst. Vår hä-
radshövding var, såsom alla fåfänga människor, ytterst
ömtålig. Han fordrade av sin hustru, att hon skulle tillbe
honom, att hon skulle beundra och gilla allt vad han
gjorde och sade. Ellens passiva eftergivenhet, hennes
tystnad, hennes ljumhet, retade och sårade honom. I
synnerhet då, när han glömde alla de tankar på att till-
fredsställa sitt bifallsbegär, som eljest uteslutande sys-
selsatte honom, och ägnade henne några smekningar,
fann han det i högsta grad otacksamt av henne, att inte
88
besvara dessa yttringar av ömhet från honom, som hon

borde leva och dö för. Också reste han sig tvärt, då Ellen
suckade, och sade med häftighet:
”Sannerligen, min kära Ellen, är du inte en högst be-
synnerlig kvinna. Jag söker på allt upptänkligt sätt göra
ditt liv behagligt. Jag omger dig med allt vad som kan
tillfredsställa dina önskningar, inför dig i alla utmärkta
sällskapskretsar, inrättar mitt liv helt och hållet efter
din trevnad, och gör allt vad jag kan, för att förljuva
min hustrus dagar; men du, du har endast suckar, köld
och likgiltighet till svar på mina ömma bemödanden, att
skapa din lycka. Jag älskar och tillber dig, och du, du vi-
sar mig, till tack för det, ingen skymt av sann tillgivenhet.
Jag uppoffrar mig helt och hållet för dig; men vad har
jag till lön? Sorgsna och missnöjda miner, aldrig ett glatt
och tacksamt leende, utan beständigt en mulen uppsyn
och enstaviga ord, och likväl, Ellen, hade jag räknat på
något annat av dig; ja, jag hade hoppats, att du skulle
visa dig erkännsam mot en man, sådan som jag, vilken
inte äger någon annan tanke än att bereda din sällhet.”
Han gick upp och ned i rummet, ganska uppretad på sin
hustru, och djupt rörd över sig själv och sin uppoffrande
kärlek.
Vid detta utbrott reste sig Ellen ifrån sin halvliggande
ställning och räckte honom handen med de orden:
89
”Förlåt mig, Evert, om jag inte är sådan jag borde vara,

om jag förefaller kall, och inte förmår göra dig lycklig.
Gud är mitt vittne, att jag under de fyra år, som vi varit
gifta, ingenting högre önskat, än att kunna motsvara
dina önskningar och så inrätta mitt liv, att du kände
dig nöjd.”
”På ditt tal, kära Ellen, låter det alldeles som om du
uppoffrade dig för mig och inte, såsom förhållandet nu
är, att jag är den som uppoffras. Men så är det; ju mera
man gör för er kvinnor, dess otacksammare är ni. Nej,
man skall vara en egoist, en despot, om ni skall vär-
dera era män. Är man försakande och god, då får man
nycker till lön,” och härmed gick häradshövdingen in i
sängkammaren.
Ellen böjde sitt trötta huvud och grät stilla; en stund
därefter avtorkade hon tårarna och tänkte:
”Kanske felet är mitt. Om jag skulle säga honom, hur
mycket detta levnadssätt plågar mig, hur jag lider av det,
då skulle han kanske göra några inskränkningar, och av
kärlek till mig föredra ett husligt stilla liv. Att han älskar
mig, kan jag inte betvivla. Han klagar över brist på kärlek
å min sida. Jag vill säga honom, att denna brist inte skall
finnas, om jag får leva endast med honom, omgiven av
hans ömhet, skild från allt detta buller, obemärkt av
världen, oumbärlig för honom.” Hon reste sig upp, lade
handen på hjärtat under det hon i tankarna fortfor: ”O
90
Gud! beskydda mig; må jag aldrig uppleva den stund, då

jag ännu en gång måste betvivla djupet av den kärlek,
som fäster mig vid min make.”
91
F öljande morgon finner vi de båda makarna sittande

i den lilla budoaren.
”Goda Evert, jag var djupt bedrövad i går därför, att
du gick missnöjd ifrån mig, och eftersom jag trodde mig
av dina ord kunna sluta, att det liv vi för inte är fullt
överensstämmande med din smak, utan att du tror, att
jag inte kan finna mig lycklig om jag inte får leva med
i världen; därför skulle jag önska att du och jag riktigt
förklarade oss, och att du klart fick läsa i mitt hjärta.”
”Nå, inte mig emot; men jag undrar just vad jag då skall
få läsa; säkert något rätt fantastiskt och romantiskt, men
ingenting av verkligheten.” Evert talade i snäsig ton.
”Evert, inte den där tonen.”
Hon lade sin hand på hans arm och lutade sitt huvud
litet på sned, så att hon blickade honom in i ögonen.
”Vad jag har att säga avser endast vår lycka, och jag vill
med mina ord bevisa dig uppriktigheten av min tillgiven-
het. Evert, du har misstagit dig om min smak, då du tror
att detta liv, mitt i strömmen av världens nöjen, behagar
mig. Nej, jag älskar det obemärkta familjelivet, fullt av
kärlek och frid. Min lycka finner jag inte i dessa förströel-
92
ser, denna andefattiga strävan efter gagnlösa tidsfördriv.

Tvärtom, jag lider av det, jag känner mig trött, bedrövad
och olycklig, eftersom jag tycker mig inte inför Gud och
människor kunna svara för det sätt, på vilket mina dagar
försvinner, utan nytta för mig själv eller någon annan
varelse. Evert, hur helt annorlunda skulle inte vårt liv se
ut, om vi avbröt allt detta umgänge, drog oss tillbaka
inom den trånga, men vida behagligare kretsen av ett
tyst familjeliv, och använde alla dessa summor, som nu
slösas bort på dårskaper, för våra behövande likar; om
vi genom vår förmögenhet sökte gagna, i stället för att
på detta onyttiga sätt framleva vår tid.” Hon höll upp,
ty hon hade fåfängt i sin mans ansikte sökt efter ett gil-
lande uttryck; tvärtom antog detta ansikte mer och mer
ett utseende av förbittring. När hon tystnat, stod han
upp och började gå av och an på golvet, under det han
på följande sätt besvarade hennes framställning.
”Var det inte så som jag sade, att du skulle hugna
mig med en mängd galna fantasier. Min kära Ellen, din
inbillning är mycket bra, när du skriver dina poemer,
men bjud inte till att med den låta leda ditt förnuft, ty
då kommer du fram med idel dårskaper. Vad namn vill
du ge hela denna tirad om huslig lycka, ett obemärkt
liv och allt det där? Du är just skapad för ett sådant
levnadssätt!” Han hånlog. ”Nej min vän, efter en månad
skulle du oupphörligt fylla mina öron med klagan över,
93
hur tråkigt du hade, och vi skulle, på tu man hand med

den husliga sällheten, vara färdiga att dö av ledsnad. Jag
känner dig bättre än du känner dig själv och jag vet till
följd av det bäst, vilket levnadssätt som är mest överens-
stämmande med ditt lynne och dina böjelser. För övrigt
borde ditt sunda förnuft säga dig, att en man med mina
rättmätiga anspråk på att komma fort på den bana, som
jag valt, inte gärna kan sätta sig i en okänd vrå av värl-
den för att spela turturduva med sin hustru, utan måste
vara i beröring med människor av samma bildning som
han själv. Dessutom vill jag inte gälla för en gnidare som,
lik en drake, ligger på skatten, och din grannlagenhet
hade bort avhålla dig ifrån alla anmärkningar över hur
jag förvaltar pengarna, och inte genom opassande ord
häntyda på att jag förslösar dem.” Härmed gick han sin
väg för att slippa allt vidare ordande om saken.
Ellen, med sitt överlägsna förstånd, uppfattade full-
komligt väl, att hon ingenting kunde ändra i deras ställ-
ning. Hon insåg klart, att Evert, under förevändning att
han levde endast för sin hustru, och då han sade sig
inrätta deras liv så, att hon skulle känna sig lycklig och
belåten, gjorde i själva verket ingenting annat än följde
sin egen smak. Hon kände någonting liknande harm
vid tanken på det oärliga i hennes mans beteende. Hon
lutade sig tillbaka mot ryggstödet av soffan och över-
tänkte med modlöshet, att hon ägde intet annat val, än
94
att fortfarande låta släpa sig från den ena lustbarheten

till den andra.
”Jag har ju inför Gud och till mig själv gjort det heliga
löftet, att av alla krafter bidra till min makes lycka. Nå-
väl, denna lycka kan han endast finna genom att få lysa
i det lilla och småaktiga; vad betyder det, om jag dör av
brist på lugn och huslig sällhet, blott han känner sig
nöjd? Inte är det värt, att jag, för min enskilda del, gör så
mycket avseende på mig. Hans fåfänga gäller för honom
mer än hans kärlek till mig. Jag skall slutligen förfrysa
i denna kalla prakt; men vad mer? Jag äger intet barn,
ingen varelse, för vilken jag är oumbärlig, allra minst för
min man. Vad är väl livet då värt? Intet.”
Hon gick fram till ett av fönsterna och blickade upp
mot den klara himlen. Vad tänkte hon på? På sina hä-
dangångna föräldrar. Länge stod hon så, fördjupad i
sorgliga betraktelser, då slutligen hennes ögon riktades
på gatan, och hon såg en snygg kvinna bära ett barn på
armen.
”Vad vill jag inte ge,” tänkte hon, ”om jag var så rik
som den där fattiga kvinnan, och ägde ett väsende, för
vilket jag var allt. Ack! Hur annorlunda skulle inte livet
se ut för mig, om jag hade ett barn att leva för, att älska
och vårda. Jag stod då inte så ensam och övergiven som
nu. Jag ägde ett föremål för min tillvaro. Men du har, o
Gud! inte ansett mig värdig en sådan lycka.”
95
Ingrid trädde in.

”Grevinnan Rubens söker hennes nåd; men grevinnan
väntar i salongen, eftersom jag sade att häradshövdingen
var här.”
Ellen skyndade ut till Emy, som med verklig moderlig
ömhet slöt henne i sin famn. Därefter fattade hon El-
lens huvud, lyfte upp det, och såg forskande in i hennes
ögon.
”Mitt älskade barn, jag kommer egentligen hit för att
tala förtroligt med dig, för att nu genast, utan alla om-
svep, fråga dig: Är du verkligen lycklig?”
Det låg så mycken ömhet, en så sann moderlig oro i
Emys röst och blick, att Ellen hade velat smälta i tårar
och vid hennes bröst utgjuta allt som kvalde henne; men
den övning, som hon haft ifrån barndomen, att behärska
sina känslor, tog även nu ut sin rätt. Hon ville inte med
sina sorger bedröva den, som med så mycken kärlek
hade vårdat henne. Hon ville inte, att Emy skulle med
missnöje tänka på hennes man; och hon ansåg för sin
plikt, att troget bevara allt, som rörde honom, inom sitt
eget bröst. Hon teg därför med sina kval, och svarade
på sitt vanliga milda sätt:
”Om jag inte alltid känner mig lycklig, så ligger detta
i mitt drömmande och fantastiska lynne, inte i några
andra förhållanden. Evert älskar mig, är alltid god, all-
tid vänlig mot mig, och söker efter bästa förmåga att
96
förskingra de skuggor, vilka min naturliga böjelse för

melankoli stundom framkallar.”
”Är du nu uppriktig mot mig, såsom du skulle ha varit
emot din mor, om hon levat? Ellen, i detta ögonblick är
det hennes ande, som talar till dig igenom mig. Svara
mig, liksom stod du inför henne.”
”Det skall jag.”
Ellen tog Emys hand, lade den på sitt hjärta och sade
med djupt allvar:
”Jag minns en kvinna, vilken jag betraktat såsom
idealet av en hustru, hon svarade mig en gång, när jag
frågade henne vad det var för ett moln, som skymde
hennes panna, då hon en dag kom ut från sin man:
barn, fråga mig inte. Vad som är emellan två makar bör
aldrig en tredje, även om denna tredje är en mor, söka
utforska. De stridigheter, som uppstår emellan man och
hustru bör förbli emellan dem och Gud. En tredje är där
en för mycket, eftersom den tredje aldrig kan vara fullt
opartisk. Kan du säga mig, tant, vem denna kloka och
rättänkande hustru var? Det var Emy Rubens; och varje
ord av henne har jag gömt i djupet av mitt hjärta.”
Grevinnan kysste Ellen tigande. Ingrid trädde in i det-
samma och anmälde, att herrarna R- och N- var komna
för att repetera en trio, som skulle spelas om aftonen hos
kapten Ochard, Everts kusin.
97
”Jag dröjer kvar här en stund, och kommer sedan ut i

salen för att höra på trion,” sade grevinnan. ”Gå du, kära
Ellen, till dina väntande ’herrar’, tillade hon leende.
Ellen gick och grevinnan vinkade Ingrid att komma
närmare.
”Ingrid, din matmor ser inte lycklig ut. Vad anser du
orsaken vara?”
”Det oroliga liv, som hon för, fru grevinna,” svarade
Ingrid frimodigt. ”Hennes nåd har från barndomen före-
dragit att tyst och stilla leva inom familjen, och nu släpar
häradshövdingen henne ut bland människor, från nöje
till nöje, och däremellan visiter, repetitioner och bestyr
med toaletten. Aldrig äger hon ett ostört ögonblick, ald-
rig får hon överlämna sig åt ensamhet, lugn och stillhet,
aldrig någon vila. Ingen tid har häradshövdingen övrig
för att sitta förtroligt ensam med sin hustru. Utan tecken
till egen vilja, liknöjd, trött och fullkomligt eftergiven i
allt, låter hennes nåd allt passera, fogar sig efter hans
vilja och känner sig olycklig. Men det är inte nog med
det,” tillade Ingrid gråtande, ”man anser henne för få-
fäng och kokett; man beklagar allmänt häradshövdingen,
och anser honom för den, som leds fullkomligt av henne.
Ack! Fru grevinna, jag har ofta tänkt säga allt det här,
men alltid väntat på, att grevinnan skulle fråga mig.”
”Tack, Ingrid,” sade grevinnan och räckte den trohjär-
tade flickan handen. ”Jag behöver inte be dig att vara
98
öm och tillgiven emot Ellen, jag vet att du är det av själ

och hjärta.”
”Vem skulle inte älska henne?” svarade Ingrid och
kysste grevinnans hand. ”Men det gör mig så bedrövad
att se, hur hon bleknar bort och tynar av, utan att jag
förmår göra något till hennes trevnad och lycka.”
”Är häradshövdingen hemma, vet du det?”
”Jag skulle tro det, efter droskan inte kört fram.”
”Hör åt, om jag kan få tala några ord med honom.”
Ingrid gick och en stund därefter trädde in Evert med
brådskande steg i kabinettet och hälsade grevinnan med
allt det behag och den artighet, vilken han såsom världs-
man kunde åstadkomma.
”Tant har önskat tala med mig. Kan jag på något sätt
vara till tjänst.”
”Sätt dig, Evert, vad jag har att säga, rör helt och hål-
let Ellen.”
Evert satte sig men såg missnöjd ut, vilket han inte
förmådde dölja bakom det förbindliga leendet.
”Ellen ser inte frisk ut. När jag kom till huvudstaden,
fann jag hennes utseende förändrat, och under de måna-
der, som sedan dess förflutit, har hon blivit ännu blekare.
Detta, bästa Evert, har förmått mig att tala med dig, på
det du, som så innerligt älskar henne, må övertala henne
att litet inskränka sina nöjen. Detta oupphörliga nattvak,
detta jagande från nöje till nöje, har verkat skadligt på
99
henne, och måste av dig förebyggas, såframt din hustrus

liv är dig kärt.”
”Vad tant behagar yttra, förvånar mig verkligen, efter-
som jag tror mig kunna försäkra, att Ellen aldrig varit så
glad och fullkomligt i sitt rätta element, som sedan hon
blev gift och kom i tillfälle att utvidga sin umgängeskrets.
Utan att vilja betvivla riktigheten av tants omdöme, vå-
gar jag påstå, att just för Ellen, med hennes fantastiska
karaktär, är det av nöden, att hon lever bland människor,
mitt i tummelplatsen av världens förlustelser, eftersom
hon eljest, överlämnad åt sig själv, skulle försjunka i ett
melankoliskt drömmande, som inte allenast kom att
undergräva hennes hälsa utan även i grund förstöra vår
husliga lycka.”
”Huslig lycka? Kära Evert, tycker du, att någon sådan
kan komma ifråga emellan makar som knappast till-
bringar två timmar om dagen på tu man hand, och då
hustrun flyger från det ena nöjet, det ena tidsfördrivet
till det andra, och mannen på sitt håll även är den förste
och den tongivande inom dårskapens värld?”
”Tillåt att vi lämnar detta ämne,” sade häradshövding-
en alltid artigt, men med ett uttryck av manlig bestämd-
het, som han så väl förstod att ge sitt väsende, när han
det ville. ”Tro mig, den ena människan kan aldrig rätt
bedöma den andra. Det som i tants ögon kan förefalla
som en dårskap, skulle, om tant kunde sätta sig in i min
100
ställning, få ett helt annat utseende. Var övertygad, att

Ellens man har tillräcklig tillgivenhet för sin hustru för
att inte handla lättsinnigt.” Han suckade och antog ett
vemodigt utseende, under det han fortfor: ”Gud vet bäst,
att om jag kunde leva ett indraget liv, utan att äventyra,
att Ellens ofta mörka drömmerier skulle fördystra vårt
liv, så gjorde jag det gärna, men erfarenheten har visat
mig, att jag det inte kan.” Han drog en djup suck.
Emy reste sig upp. På hennes kinder brann en högre
färg än vanligt och med en ton, inte fullkomligt fri från
bitter ironi, sade hon:
”På det sättet, min käre Evert, lär du, när allt kommer
omkring, helt och hållet uppoffra dig för din hustrus
trevnad, och endast för befrämjandet av den umgås med
alla dessa förnäma familjer, som i samhällsställning och
förmögenhet står högt över dig.”
”Ellen har genom sin uppfostran hos tant blivit van vid
ett sådant umgänge, och då anser jag för min plikt att
göra allt, på det hon må följa sina vanor och fortfarande
leva i samma kretsar,” svarade Evert, som inte märkt
grevinnans ironiska ton.
”Och troligen anser du även för din plikt, att i en så-
dan där onaturlig tävlan med de rikaste familjer i landet
ruinera dig. Bäste Evert, du driver dina plikter i det fallet
så långt, att man inte kan tro annat, än — att du alldeles
glömmer dem. Farväl!” Grevinnan höjde stolt sitt huvud
101
och lämnade honom djupt sårad och förbittrad; men

inför grevinnan Rubens föll det honom inte in att visa
sin harm, eftersom han för intet pris i världen ville stöta
sig med den förnäma och rika släkten. Men emot Ellen
kände han sig verkligen uppbragt. Felet var hennes, att
inte grevinnan ansåg hans hustru för den lyckligaste av
alla hustrur. Ellens plikt hade varit att framställa honom
såsom ett mönster av äkta män och hennes skyldighet
att säga till sin fostermor, att hon älskade att leva så som
de nu levde, eftersom hon alltid borde vara tacksam för
det njutningsrika liv, som han beredde henne. Skulle han,
som under hela sin ungdom hade drömt sig den lyckan,
att genom ett rikt gifte komma i tillfälle att utveckla sin
smak, sin kärlek till prakt, sin åtrå efter bifall, sin äre-
lystnad, nu genom en hustrus fantastiska drömmar om
en idyllisk och enformig lycka döma sig själv att försaka
all den fröjd, som rikedomen beredde hans fåfänga? Det
var ju att avsäga sig livets lycka, triumf och glädje? Nej,
han ville tömma denna berusande dryck, kosta vad det
ville. Och för Ellen skulle han en gång för alla göra klart,
vad som enligt hans tanke var hennes skyldighet.
Med denna kloka föresats ämnade han bege sig till
hovrätten, då Ingrid öppnade salongsdörrarna för ett
ungt, elegant fruntimmer.
102
”Hennes nåd håller på att repetera för aftonen; men

om friherrinnan vill stiga in och vänta, så är hon strax
ledig.”
Evert skyndade emot den inträdande friherrinnan
Ernstein, en dam, som var mycket fjäsad i sällskaps-
livet, och ansågs för ett av de vackraste fruntimmer i
huvudstaden.
Innan vi redogör för det följande samtalet måste vi
nämna, att friherrinnan var av en gammal adlig, men
fattig familj. I hennes första ungdom hade Evert och
hon varit fästa vid varandra med ett livligt tycke, men
han var allt för mycket världsmänniska för att av sin
ungdomskärlek skapa en koja och ett hjärta. Han insåg,
att denna kärlek endast skulle vara honom till hinder,
vilket hade till följd, att han avbröt den ömma förbin-
delsen, och att friherrinnan i harmen gifte sig med den
rikaste, inskränktaste och fulaste av alla friherrar. Sedan
dess hade många år förflutit, och friherrinnan och Evert
hade högst obetydligt sammanträffat, förrän under de
senare två åren, då friherrinnan Augusta Ernstein med
mycken välvilja och en förekommande artighet närmat
sig Ellen.
Evert hade under de år som flytt, sedan han var föräls-
kad i friherrinnan, undergått en väsentlig förändring.
Hjärtats livlighet, som hade tillhört hans första ung-
dom, hade blivit alldeles förkvävt av hans allt besegrande
103
fåfänga. Han hade helt och hållet blivit världsman och

även fått en världsmans förtorkade känslor. Av en ren,
varm och från all egoistisk beräkning fri tillgivenhet var
han inte mäktig. Att leva för att synas vara en utmärkt
person var hans mål, men han gjorde ingenting för att
verkligen vara det. Se där den fåfänges strävan. Det ges
ingen karaktär, som är mera opålitlig, mera sanningslös
och föränderlig än den, som behärskas av begäret att
vinna allas bifall. Smek en sådan persons fåfänga — och
du är ett ideal; såra henne — och du blir ett missfoster.
Befrämja fåfängans tillfredsställande, och han knäböjer
inför dig; stå henne i vägen, och han söndersliter dig,
nedsmutsar din heder och tillåter sig varje dålig hand-
ling, blott han kan röja dig ur vägen.
Alla ömmare känslor för friherrinnan var således ut-
slocknade i Everts bröst, och för honom var hon blott en
kvinna, rik, förnäm, firad och beundrad. Dessa egenska-
per gjorde henne till ett värdigt föremål för hans upp-
märksamhet. Den ynnest, som hon skänkte honom, blev
alltid smickrande, eftersom den utvisade, att han var en
man, fördelaktigare utrustad än andra män, ty hittills
hade friherrinnan utmärkt ingen.
Det var första gången, sedan han sagt friherrinnan
Augusta farväl såsom älskare, som de befann sig emel-
lan fyra ögon. När han kom emot henne, rodnade hon,
104
som ännu i djupet av sitt hjärta kanske bibehöll minnet

av den kärlek, som de hyst för varandra.
”Jag hade önskat träffa Ellen,” sade hon med ett tvung-
et småleende, ”men väntade mig inte att sammanträffa
med hennes man.”
”Är då detta sammanträffande för friherrinnan plåg-
samt?” frågade Evert i en sentimental ton, ty liksom de
flesta fåfänga människor var han en god aktör. Han
förde med livlighet hennes hand till sina läppar.
”Visst inte; men en oförväntad tête-à-tête med en
person, som man inte väntar att träffa, överraskar all-
tid.” Hon förmådde nu åter behärska sig själv. Hon hade
åter blivit världsdam. ”Anledningen till mitt besök i dag
är, att jag önskade rådföra mig med Ellen i avseende på
en kostymbal, som jag ämnar ge. Hon har en så utsökt
smak, att jag inte känner någon, vilken i det fallet kan
jämföras med henne.”
”En kostymbal! Det blir i högsta grad pikant. Skulle jag
inte anses värdig vara med i rådplägningen? Jag minns
en tid, då ni även fann mig äga god smak och ofta råd-
frågade den.” Evert såg vemodsfullt på Augusta och en
högst effektfull, undertryckt suck följde på det.
”Med avseende på karlkostymerna vore det ganska
fördelaktigt att få inhämta er tanke; men i allt som rör
damerna anser jag Ellen vara säkrare.”
105
”Jag kommer ihåg ett ungt fruntimmer för några år

tillbaka, som alltid vädjade till mitt omdöme i valet av
färger till sin klädsel; men det tycks som om detta frun-
timmer nu hade förgätit det förtroende hon då hade till
mig.” Evert fattade åter igen friherrinnans hand, tilläg-
gande: ”Skall jag inte våga hoppas att få vara en vän till
den Augusta, som en gång . . .”
”Var en tanklös flicka. Herr häradshövding, jag har
gjort vad bättre är, jag har valt er hustru till vän. För
övrigt gör vi båda klokast i, att så litet som möjligt sys-
selsätta oss med vad som varit, utan i stället med vad
som är. Och det närmast för handen varande är — min
kostymbal. Eftersom jag verkligen har en ganska hög
tanke om er smak, så skulle ni förbinda mig, om jag fick
räkna på er för det rådslag med några vänner, vilket jag
ämnar hålla i morgon afton och då jag önskade, att Ellen
ville glädja mig med sin närvaro. Ni är mer än lycklig,
Ochard, som fått en så rikt begåvad hustru.”
”Men jag hade kunnat vara ännu lyckligare, om . . .”
”Om ni hade haft furstlig rang och förmögenhet. Sant
nog. Vi dödliga är aldrig nöjda. Träffas vi i afton hos
kapten Ochards? Och får jag vänta er och Ellen i mor-
gon afton?”
Friherrinnan stod upp.
”Ni kan alltid räkna på mig,” sade Evert med handen
på hjärtat. ”I afton kommer vi till min kusin.”
106
”Farväl! Framför min hälsning till Ellen.”

Friherrinnan böjde sitt vackra huvud och Evert följde
henne till dörren.
107
P rogrammet för kostymbalen var uppgjort, bjudning-

arna utfärdade och alla de, som skulle uppträda i
kostym, vilka utgjordes av den dansande delen av gäs-
terna, hade haft ett ofantligt bestyr. Vår häradshövding
allra mest, för att få en riktigt utsökt dräkt åt sig och
Ellen. Alla hans tankar hade varit upptagna av detta
viktiga ämne. Det hade intrigerats och kabalerats, all-
deles som om det hade gällt en för staten maktpålig-
gande angelägenhet. En var hade gjort sitt bästa för att
fördunkla den andra.
Den stora dagen randades äntligen, och man hade
kommit till stunden för all denna tävlan och alla dessa
intriger. Bland de första kostymerade gäster, som in-
fann sig på balen, var två par klädda såsom italienska
bondgossar och bondflickor. Dessa var Ebba Rubens och
Alma Kerner med sina fästmän. Småningom fylldes den
för de kostymerade bestämda salongen, varifrån de, par
om par, under det musiken spelade en marsch, skulle
bege sig in i balsalen.
Alla var komna, man väntade endast på häradshöv-
ding Ochards. Slutligen anlände de. Evert var klädd
108
såsom riddare från Ludvig den fjortondes tid; dräkten

av gredelint sammet med guldbroderier, vita sidensars-
underkläder och vit silkestrikå; Ellen såsom en dam från
samma tid — i vitt sidensars med röd brokad. Deras
kostymer var så praktfulla genom det rika garnityr av
stenar och den kostnad, som man nedlagt på dem, att de
nästan fördunklade alla. Tåget öppnades av greve Uno,
som förde friherinnan Ernstein. Han var en riddare, hon
borgfru från medeltiden.
Aldrig hade Ellen förefallit så vacker, som i den dräkt
hon nu bar. Troligen fann Uno henne även sådan, ty
hans ögon vilade oavvänt på henne hela aftonen, och
det med en så envis ihärdighet, att Ellen, liksom en
magnetiserad, ovillkorligen drogs åt det håll, där han
satt. Även då hon inte såg honom, kände hon hela tyng-
den av denna genomträngande blick. Balen var ytterst
livad och redan långt framskriden, innan Uno närmade
sig Ellen; slutligen under ett uppehåll emellan danserna
nalkades han.
”Sköna dam, äger ni någon dans ledig för en vand-
rande riddare?”
Innan hon hann svara, inföll Evert, som stod bakom
hennes stol:
”Åt en så ädel riddare avstår jag min rätt till nästa
vals.”
109
I detsamma spelades valsen upp och Uno sade med

en röst, som lindrigt darrade:
”Får jag begagna mig av denna avsägelse?”
Ellen gav honom handen med en behaglig böjning på
huvudet.
Det var första gången som Ellen dansade med Uno.
Inte ett ord växlades dem emellan. En enda gång hade
Ellen höjt sin blick och mött hans, men sänkte den lika
hastigt, nästan bländad av uttrycket. Då han återförde
henne till sin plats, frågade han med låg röst:
”Ellen, har Ellen ingen mer dans ledig?”
”Nej, ingen enda.”
Han tog plats bredvid henne.
”Vem är i Ellens tanke det vackraste fruntimmret här?”
återtog han i likgiltig ton.
”Sannerligen blir det inte svårt att säga,” svarade hon.
”I mina ögon är Alma Kerner vackrast.”
”Och ändå så enkelt kostymerad.”
”Ack! Då man är begåvad med så mycken skönhet av
naturen, behöver man inte konstens tillhjälp.”
”Ellen anser således endast dem behöva en praktfull
klädsel, som är mindre rikt utrustade med fägring?”
”Ja visst. Konsten måste där överskyla de naturliga
bristerna.”
”Men jag känner många damer, som inte behöver lyxen
för att vara sköna och ändå omger sig med den.”
110
”Deras fägring hör väl till dem, som behöver en full

och lysande toalett för att framstå fördelaktigt.”
”Inte alla. Ellen till exempel.”
Nu såg han åter på henne med det där på en gång
skarpa, varma och genomträngande uttrycket. Hon
rodnade lätt, men svarade utan minsta tvång:
”Uno vill väl inte gå så långt i artighet, att Uno räknar
mig till de vackra.”
”Jo, visst gör jag det.” Detta sade Uno med en ton, så
enkel och fri från allt galanteri, att den nästan förtog
det smickrande i orden. ”Och just Ellen hör till antalet
av dem, som är lika vackra i en enkel toalett som i en
lysande. Varför då föredra all denna grannlåt av band
och smycken, som förvandlar ett fruntimmers klädsel till
en provkarta på alla dårskapens uppfinningar? Vore jag
kvinna, ung och skön, skulle jag aldrig i min dräkt vilja
nedlägga något av modejournal. Jag skulle smycka mig
med mitt snille, min ungdom och min lycka, men inte
med ädelstenar och spetsar. Ellen äger dessa tre skatter,
varför då vara en grannlåtsdocka?”
”Grannlåtsdockor är vi alla i afton; stora barn, som
smyckat oss för en stunds nöje.”
”Men Ellen är den grannaste.”
”Möjligt, även om jag inte tycker så; men på en kos-
tymbal tävlar man alltid om att genom kostymens prakt
hembära värdinnan sin gärd av hyllning.”
111
”Ellen anstår det inte att delta i en dylik tävlan.”

”Vill Uno därmed säga, att jag inte bort delta i kostym-
balen?”
”Jo, men inte såsom den där vill överträffa alla andra
i flärd och dårskap. För övrigt gäller vad jag nu säger,
inte allenast för i afton. Ellen är alltid med på fåfängans
tävlingsbana.”
Inte en gång nu förändrades Ellens ansikte. Hon bibe-
höll ett lugn och en säkerhet i sitt yttre, som man nästan
alltid återfann hos henne i sällskapslivet. Med ett leende
svarade hon:
”Fåfängan är ju en av kvinnans arvsynder? Begär då
inte, att jag skall vara befriad från den, mer än andra av
mitt kön.”
”En kvinna med snille borde vara ärelysten, men inte
fåfäng. Hon borde förakta att vara en salongsdocka, då
hon kunde vara en utmärkt personlighet. Bifallet borde
aldrig kunna uppväga beundran, stundens lov inte vin-
sten av allmänhetens aktning för ett stilla men gagneligt
liv.”
”Ge mig då snille, så skall jag bli ärelysten,” sade Ellen
glättigt.
”Vad Gud givit, behöver ingen annan ge.”
Här avbröts samtalet av dansmusiken. Ellen fördes
bort i dansen, och Uno gick att hämta sin dam.
112
N ågra dagar efter balen hos friherrinnan Ernstein

var det mottagning hos häradshövding av Ochards.
När Evert mötte sin fru i salongen utbrast han:
”Ellen, hur är du klädd? Du ser ju ut som om du inte
väntade främmande, och likväl vet du, att åtskilliga
medlemmar av riddarhuset, jämte andra inflytelserika
riksdagsmän kommer hit. För dem skall jag i afton pre-
sentera min hustru, skaldinnan Ellen av Ochard och i
vilken toalett! Min vän, du måste inte ha sett dig i spe-
geln, se!” Han förde henne till en stor trymå. ”Tycker
du verkligen, att du är klädd med den elegans, som bor
utmärka dig? Jag är sannerligen ledsen över det föga
avseende du skänker mina åsikter, och likväl borde du
ha ett oinskränkt förtroende till dem, eftersom alla an-
dra har det. Du är då den enda, som frånkänner mig ett
skarpt och träffande omdöme i allt som rör fin takt.”
”Min vän,” svarade Ellen milt, ”det är i dag en fantasi
av mig att vara enkel, låt mig följa den. Jag skall försöka
att ersätta med min musik, vad som brister i min toalett,
är du nöjd med det?”
113
”Jag vet inte, varför du just i dag, då jag önskat visa dig
till din fördel, skall se så ofantligt simpel ut. Se själv, ditt
yttre är i högsta grad vanligt.”
Ellen betraktade sin bild i spegeln.
”Jag tycker att min klädsel, även om enkel, är ganska
lyckad. Är inte denna klänning vacker, och mitt hår är
ju ganska bra uppsatt av Ingrid.”
”Jag skulle inte ha någonting att anmärka vare sig mot
klänningen eller håret, om du på det senare hade någon
smakfull och elegant klädsel av sammet eller band, och
om det enformiga i klänningen upphöjdes av en bröst-
ros, fäst med ditt vackra rubinsmycke, och om du på
armarna bar armband, samt ett rikare garnityr av blon-
dar, vilket skulle ge något luftigt och nobelt åt den där
odrägliga klänningen. Dessa små förändringar är snart
gjorda, och jag önskar att du gör dem.”
Ellen suckade och skulle ha efterkommit sin mans
önskan, om inte i detsamma friherrinnan Ernstein hade
anlänt. Sedan man hälsat på friherrinnan, sade Evert
leende, i det han visade på sin hustru:
”Vad tycks om Ellens toalett i dag? Liknar hon inte
snarare en kammarjungfru än en värdinna, som skall
ta emot främmande?”
”Alldeles inte. Ellen är förtjusande, sådan hon nu är.
Hon har ett så originellt och genialiskt utseende, att
enkelheten förhöjer det ädelt vackra i hennes drag. Det
114
är ett fint koketteri i det val du i afton gjort, och du är

så intagande i denna enkla klädsel, att du aldrig kunnat
vara det i högre grad, om du uppträtt i grande toilette.”
Allt vidare ordande i detta högst viktiga ämne måste
inställas, eftersom flera gäster ankom.
Ellen, som hade en ovanlig färdighet på piano och där-
jämte både poetisk och musikalisk uppfattning, utgjorde
för de musikälskande en verklig skatt. Även denna afton
spelade hon med i en trio för piano, fiol och violoncell.
Under den anlände Uno, utan att Ellen hade märkt ho-
nom. Efter trion spelade hon något av Chopin, varefter
friherrinnan Ernstein sjöng ett par romanser.
När Ellen lämnade instrumentet, blev hon varse Uno
och hälsade på honom. Under det friherrinnan sjöng,
nalkades han den unga värdinnan.
”Sjunger Ellen aldrig nu för tiden?” frågade han.
”Aldrig i sällskap.”
”Däruti gör ni orätt.”
”Jag har aldrig lärt sjunga, äger ingen egentlig röst,
därför kan det inte falla mig in att uppträda inför en
större samling och låta höra mig. Jag går så långt, att jag
tror det vore mig omöjligt få fram en enda ton, om jag
visste att flera lyssnade på mig.”
”Men jag har dock hört Ellen sjunga, och utan att
smickra kan jag försäkra, att aldrig har någon sång gjort
ett djupare intryck på mig.”
115
”Ifall jag skulle våga tro detta, fick jag härleda det från
den omständighet, att jag då sjöng för mig själv, utan
aning om att någon lyssnade. När jag är allena, så före-
faller det mig stundom, som om jag i sången ville andas
ut min själ, något, som jag inte skulle kunna eller vilja
inför en hel societet.”
”Ellen är rädd att låta världen blicka in i hennes
själ.”
”Ja. Jag hör till dessa slutna människor, mot vilka Uno
känner en verklig antipati,” svarade Ellen och log.
”Ellen har gott minne. Ja, det är sant, jag älskar inte
slutna karaktärer. Ellen är således mycket förbehåll-
sam?”
”Ja, mycket.”
”Och likväl påstod Sappho, att hon aldrig känt någon
uppriktigare människa än Ellen,” sade Uno.
”Det är också sant. När jag ogillar eller gillar en sak, så
yttrar jag mig alltid uppriktigt. Jag kan inte förmå mig
att med ord berömma vad hjärtat förkastar.”
”Det har jag haft bevis på.”
En stund därefter hade friherrinnan Augusta tagit
plats bredvid greve Uno, och de var snart inne i ett livligt
samtal. Ellen stod ett stycke därifrån, samtalande med
ett par äldre herrar och den för sin bildning allmänt om-
talade fru K***. Bäst som friherrinnan med extas talade
om Neapel inföll hon:
116
”Är inte Ellen förtjusande?”

”Jo verkligen. I detta ögonblick har hennes ansikte
både liv och känsla. Vad talar de om?”
”Om Dantes Divina Comedia. Det där förstår jag inte,
eftersom jag inte kan italienska språket och aldrig läst
Dante; men för de där fyra som läst den utmärkte skal-
den, är troligen samtalet intressant. Vad jag beundrar är
Ellens utseende.”
”Och jag hennes enkelhet för dagen.”
”Ja, är den inte riktigt passande till hennes ansikte?
Dock vill jag inte tillråda den för beständigt, eftersom
den då skulle få en anstrykning av affektation. Nej, må
hon, vår lilla skaldinna, visa att hon även är kvinna, ge-
nom att liksom vi andra smycka sig. Jag kan inte lida,
att litterära fruntimmer vårdslösar sitt yttre eller klär
sig med en sökt enkelhet. Deras andliga högmod lyser
igenom den beprisade flärdlösheten och jag tycker att
på den står med stora bokstäver skrivet: Mitt snille är så
stort, att jag föraktar varje annan prydnad.”
”Jag skulle vilja påstå, att det enkla och det stora är
oskiljaktigt. En snillrik och utmärkt kvinna bör just
genom enkelheten i sitt yttre visa, att hon är höjd över
småsinnet.”
”Gud bevara oss ifrån dylika fullkomligheter och dylika
utmärkta snillen! Jag kan inte lida dem. Dårskapens barn
är vi alla, och jag vill se mänskliga svagheter gå hand i
117
hand med mänskliga dygder. Jag kan aldrig komma att

beundra ett snille klätt i blaggarn, eller moralen i säck
och aska.”
Uno skrattade.
”Ni hyllar således det levnadssätt, som fru Ochard
för?”
”Hyllar! Det kommer inte i fråga; men jag vet inte hur
hon skulle ta det annorlunda. Ung, rik, vacker och be-
gåvad med alla de egenskaper, som gör henne behaglig
i sällskapslivet, är det ju naturligt, att hon drar fördel
av dessa gåvor. Eller skulle ni vilja att hon med sitt po-
etiska sinne skulle sätta sig ned som en eremit mitt i en
huvudstad.”
”Visst inte, men jag skulle vilja, att varje gift kvinna,
vacker eller ful, rik eller fattig, skulle först och främst
veta värdera en huslig sällhet, att hon skulle förstå att
njuta av familjelivets behag och att hon skulle göra nöjet
till en bisak, inte till huvudsak.”
”Ni män, ni är sannerligen högst egna. Ni vill, att vi
kvinnor skall vara fria från alla de fel, som ni själva äger.
Så, till exempel, hör man er ständigt tala om fruntimm-
rens fåfänga och vilka slavar de är under modet, utan
att det faller er in att tänka på, att ni är det i lika hög
grad. Den ena tiden brukar ni rockar så långa, att ni nära
nog kliven på skörten, en annan tid är de så korta, att ni
får gikt i benen. Tänk bara på alla dessa variationer av
118
frackar, västar och kappor m.m., och jag tror att de båda
könen helt beskedligt i detta fall kan räcka varandra han-
den och tillstå: Vi är stora dårar å ömse sidor. Men det
där är endast småsaker. Vi fruntimmer har en begränsad
fåfänga, som sträcker sig endast till vår toalett och våra
älskvärda bemödanden att vara behagliga; men er — den
går igenom alla era handlingar. Ni kallar den ärelystnad.
En vacker skylt på ett stort fel. Ett grant ord bakom vilket
mången dålig handling döljs. För att tillfredsställa ert be-
gär efter utmärkelser, uppoffrar ni allt och alla. Ni lånar
er till förtal, ränker och kabaler emot dem, som står er i
vägen. Ni förråder konungar, religioner och folk, blott ni
med det kan vinna popularitet. Ni förråder vänner och
föräldrar, bryter de heligaste förbindelser och säljer er
övertygelse för en ordensstjärna eller för utsikterna av en
befordran. Olycklig den, som står i vägen för er fåfänga,
som är ett hinder för den eller som vill bestrida er en
aldrig så liten seger! Den söker ni på allt upptänkligt
sätt offentligen och enskilt skada, obekymrade om de
medel ni begagnar för att tillfredsställa er avund och er
hämnd. Sannerligen står inte vår fåfänga, om man jäm-
för den med er, i samma förhållande till denna, som ett
barn till en jätte. Tänk efter vilka strömmar av blod er
fåfänga kostat världen. För att förvärva en Napoleon ett
odödligt namn har fordrats miljoner människoliv — och
ändå talar ni om vårt bifallsbegär. Tig stilla! Ty ville vi
119
göra upp våra räkningar i denna punkt, så skulle ni bli

tvungna att med fasa erkänna, att er ädla ärelystnad bra
mycket liknar en blodtörstig hyena, då vårt begär efter
bifall inskränkt sig till litet smink, några juveler och ett
behagsjukt smålöje.”
”I allt vad ni nu sagt, har ni fullkomligt rätt, men det
har ingenting förändrat i mitt påstående, att kvinnan bör
sätta den husliga sällheten framom begäret att roa sig.
Av fåfänga mödrar föds fåfänga söner, och enligt er egen
målning är detta någonting som vi bör frukta. Därför
borde fruntimmren ha ett annat mål än att vara tanklösa
dårar i flärdens stora dårhus.”
”Ganska sant, men om nu ödet, som stundom har
förunderliga infall, ger kvinnan en man, vilken begriper
lika litet av den husliga sällheten, som jag förstår mig på
sederna i månen, vad skall hon då göra? Tvinga honom
att vara lycklig på ett sätt, som är mot hans natur? Jag
försäkrar er att sådant blir ett fruktlöst bemödande. Om
han dessutom gift sig för att få pengar och genom dem
tillfälle att föra ett liv, som tillfredsställer hans fåfängas
alla fordringar, vad skall då hustrun ta sig till? Helt be-
skedligt följa med. De liknar ett par vagnshästar, spända
för dårskapens vagn, då den ena drar, måste även den
andra dra, och för den okunnige åskådaren blir det se-
dan svårt att bestämma, vilken av de båda hästarna som
från början tvingat den andra att springa.”
120
”Jag tror, att ni nu går något för långt i ert anfall emot
vår fåfänga,” inföll greven, som fann sig road av friher-
rinnans livliga sätt att förtala hans kön.
”Möjligt, men om så är, så kommer det sig av det, att
jag sett så mycken ömklighet av er män, framkallad av
ren fåfänga. Så t.ex. kände jag en man, som gifte sig med
en ung älskvärd flicka därför att hon var en utmärkt
pianospelerska. Sedan hon hade blivit hans hustru, blev
det hans högsta glädje att låta henne lysa med sin talang.
Hon skulle spela bittida och sent, alltid och allestädes,
eftersom det beröm som man gav henne smickrade
hans fåfänga. Detta var hans sätt att vara lycklig med
sin hustru. Att den unga kvinnan hade ett hjärta, varmt
och älskande, det begrep inte den fåfänge mannen, och
förgäves hade det varit, om hon hade sökt göra detta
begripligt för honom. En annan kände jag, som var en
ganska kunnig och i sitt fack tillräckligt utmärkt, för att
inte behöva sträva efter något mera än den aktning man
skänkte honom, men som likväl ivrigt uppvaktade på
hovet och hos de förnäma, samt gjorde sig till ett åtlöje
för alla tänkande människor genom sitt slaviska fjäsk,
allt under det han med största förakt talade om ordnar
och band. Han fick slutligen en orden och höll då på
att förlora förståndet i sin förtjusning! Men det blev en
ändlös visa att räkna upp alla exempel på småaktig och
ömklig fåfänga hos er män, låt oss återgå till Ochards.
121
Vilkendera av dem anser ni vara den, som med passion

hänger sig åt all den flärd och det slösaktiga levnadssätt,
som ni klandrar?”
”Anledningen till den utgår naturligtvis från hustrun,
ty i sådana fall är det alltid hon, som råder, men jag
anser honom därjämte tillräckligt fåfäng för att med
beredvillighet foga sig efter hennes önskan, och kanske
även i vissa fall dela hennes kärlek till lyx.”
”Ja, där har vi det! Felet är kvinnans, måste vara kvin-
nans, kan omöjligt vara mannens. Hur skulle han, denna
Guds avbild, kunna ha några svagheter? Er egenkärlek
är verkligen löjlig.”
”Ni vill således påstå, att fru Ochard av sin man tving-
as att vara det elegantaste fruntimmer, den första som
bär ett nytt mode, den som utvecklar största prakten i
sin klädsel?”
Uno smålog försmädligt.
”Kom ihåg min liknelse med vagnshästarna. När nu
Ochard sätter av i fullt sken på fåfängans breda väg och
Ellen är spänd i par med honom, vad återstår henne då
annat än att skena med? Ni torde ha hört honom när jag
kom, han var i halv förtvivlan över Ellens enkla klädsel.
Betrakta henne just nu där hon sitter; ser hon ut som
om hon var road här?”
Uno följde hennes anvisning och upptäckte Ellen,
sittande i en länstol, blek och utmattad. Hon blickade
122
likgiltigt framför sig, under det en ung utlänning talade

med henne.
”Nå, hur tycker ni hon ser ut? Kanske lycklig av att
beundras av herr Canovi?”
”Hon ser trött ut. Jag tror likvisst, att någon liten
personlig ovilja ligger till grund för er stränghet mot
Ochard.”
”Personlig?” Friherrinnan kastade huvudet tillbaka och
såg förvånad på honom. Därefter utbrast hon i skratt:
”Man skall få se, att den oförbätterlige narren Ochard
går och inbillar folk, att jag varit förälskad i honom.”
”Varför säga varit i stället för är,” viskade en ung man
på andra sidan om friherrinnan, som suttit där hela
tiden under deras samtal, utan att hon märkt det. Det
var hennes svåger.
”Ah! Är det du, Hugo,” sade hon och vände sig till
den unge mannen med en nästan stolt böjning på hu-
vudet. ”Jag försäkrar dig, att jag är tillräckligt hemma i
språkläran för att inte förblanda en närvarande och en
förfluten tid. Om Ochard säger, att jag varit förälskad i
honom, innehåller hans ord ett löjligt skryt; påstår han
att jag är det, då innebär de en förolämpning.”
Hon stod upp och lämnade de båda herrarna.
Några dagar därefter satt Ellen och hennes man vid
frukostbordet. Evert var tyst och när han sade något,
var det vresigt. Allt sedan samtalet med grevinnan Ru-
123
bens hade han känt sig illa stämd emot sin hustru. Han
kunde alldeles inte förlåta Ellen, att Emy inte ansåg
henne fullkomligt lycklig eller honom såsom ett ideal
av äkta män. Utan att begripa orsaken hade Ellen märkt
denna sin mans sinnesstämning. Om hon med mindre
likgiltighet hade betraktat livet och om hon inte ansett
deras husliga ställning så ohjälplig, så skulle hon säkert
gjort sin man några frågor och sökt genom sin ömhet
förskingra molnen på hans panna. Nu däremot hade
hon, sedan hon förgäves sökt förmå honom att uppoffra
något av dessa andefattiga nöjen för deras inbördes säll-
het, kommit till en så sorglig slutsats, att hon ansåg för
fruktlöst varje bemödande av henne att sprida trevnad
och glädje i hemmet, eftersom hennes man alls inte satte
något värde på en stilla huslig lycka. Hon hade beslutat
att leva så, som han ansåg mest överensstämmande med
sina önskningar och sökte blott att i bönen hämta tröst
och styrka att uthärda ett levnadssätt, som stod så i
rak strid med hennes natur och allt vad hon drömt och
tänkt sig om familjelivets stilla fröjder. Inte nog med att
han lämnade henne intet annat val än att fortsätta detta
själsmördande levnadssätt, han ville både inför henne
själv och andra påstå, att han gjorde det därför, att hon
inte kunde finna sig lycklig på annat sätt. Hela hennes
mans beteende utvisade tydligt, att han inte ville och
124
aldrig skulle ändra något i den plan han uppgjort för

deras levnadssätt.
Tigande hade Evert druckit sitt kaffe. Slutligen såg han
upp och sade plötsligt:
”Det där poemet, som du skulle skriva över Gustaf
Adolf blir väl aldrig färdigt. Det kunde bli prisbelönt,
men du med din självkärlek förbiser väl eller föraktar
en dylik utmärkelse. Du vet att det skulle göra mig ett
stort nöje och därför bryr du dig inte om hela saken.”
”Jag hade trott att du hade en bättre tanke om mig,
ty nog känner du i ditt hjärta, att jag gärna gör allt vad
som kan bereda dig glädje. Ett bevis på det är, att mitt
skaldestycke är färdigt.”
”Verkligen! Då lär jag väl få tillskriva denna lyckliga
omständighet någon impuls från andra personer.”
”Vartill denna bitterhet, min vän? Du vet rätt väl, att
vad jag i detta fall gör, det sker endast för din skull.” Ellen
räckte honom handen, men han mottog den inte utan
svarade:
”Du är allt för god!” Han närmade sig dörren, som
ledde in till hans eget rum. ”Skicka in manuskriptet till
mig.” Därmed gick han.
En stund därefter ämnade Ellen sig in med manus-
kriptet till sin man, men hejdades av röster inne i hans
rum.
125
”Ni lovar mig således, att rätt skarpt anfalla Gram i den
där artikeln, och jag ger er däremot mitt ord på att ni
skall bli befordrad framför honom, trots att han såsom
äldre kunde vara mera berättigad till det.”
Dessa ord hörde Ellen någon säga inne hos hennes
man. Hon reflekterade inte stort över dem, utan skickade
Everts betjänt in med manuskriptet och överlämnade sig
själv åt det för henne så sällan inträffande behaget att
få vara ostörd några ögonblick.
Ett par dagar därefter befann sig Ellen en afton ensam
hemma. Evert var på riddarhuset; visitlådan hängde ute,
och vår unga fru hade beslutat att tillbringa aftonen en-
sam för sig själv, då Ingrid trädde in.
”Friherrinnan Ernstein önskar träffa hennes nåd. Hon
påstår, att henne tar hennes nåd emot, så mycket mera
som häradshövdingen sagt friherrinnan, att hennes nåd
är hemma.”
”Be friherrinnan vara välkommen,” svarade Ellen och
stod upp för att gå ut i salongen.
”Överflödigt, min vän, här är jag; vi behöver inte i
stor ceremoni mötas i salongen,” utropade friherrinnan.
”Men du må aldrig inbilla dig, att jag kommer ensam. Nej,
Gud bevare dig från att nödgas tillbringa en hel afton
med mig ensam. Om en halv timme har du huset fullt
av folk, men en alldeles ny societet, nämligen några ut-
märkta litteratörer samt greve Uno, Kerner och Sappho.
126
Vi skall ha en liten förtjusande soaré med musik och

poesi. Just en sådan som anstår dig.”
En halv timme senare var där en liten samling av tio
personer. Man musicerade, talade i litteratur, och för
första gången fann Ellen, att även sällskapslivet kan ha
sina behag; men det var också ingen ”grande societet”,
utan en liten utsökt samling snillrika personer. Ellen var
livlig och talade med en hänförelse som gjorde henne
skön.
”Skulle Ellen inte kunna övertalas, om vi förenade oss
alla och bad henne improvisera?” inföll Sappho. ”Vi som
är församlade här lovar en obrottslig tystnad.”
Över Ellens nyss så glädjestrålande ansikte lade sig ett
moln och hon svarade med ett bestämt allvar i rösten:
”Jag har redan för flera år tillbaka gjort mig själv ett
heligt löfte, att aldrig uppträda inför andra och improvi-
sera, och jag varken kan eller vill bryta detta löfte.”
Hon kände på sig att Uno hade sina ögon fästa på
henne och en mörk rodnad betäckte hennes kinder, då
hon erinrade sig de ord som han hade fällt och vilka
hade förmått henne fatta denna föresats.
”Gör ett enda undantag från det där löftet,” ropade
man omkring henne.
”Man får inte göra undantag från ett löfte, och då jag
försäkrar, att jag inte en gång gjort det för min man,
127
hoppas jag att ni inser, att jag inte heller nu kan göra
det.”
Frågan föll, men varken Uno eller Ellen deltog mera
så livligt i samtalet. En stund därefter närmade sig Uno
Ellen, sägande:
”Ellen är långsint.”
Han satte sig bredvid henne.
”Varför säga så?”
”Eftersom jag tror, att det ligger en liten hämnd i El-
lens löfte.”
”En hämnd? På vem skulle jag vilja hämnas?”
”På mig.”
”På Uno! Skulle jag kunna hämnas genom att bespara
Uno ett obehag.”
”Se där! Ännu efter flera år harmas Ellen över de ord
jag fällde den första och enda gången jag hörde er im-
provisera.”
”Vilken misstanke!”
”Ge mig då en förklaring.”
”Inte nu.”
Ellen lämnade Uno och blandade sig i de övrigas
samtal. Greven satt kvar och såg efter henne, men med
en egen blandning av ironi och vemod i uttrycket i sitt
ansikte.
128
D agen därpå finner vi Ellen hos greve Rubens, där

endast några släktingar hade samlats. Ochard po-
litiserade med de äldre herrarna och språkade om går-
dagens debatt å riddarhuset. Häradshövdingen ansågs
för ett särdeles gott huvud, därför att han talade väl och
skrev med lätthet.
Friherrinnan Ernstein sjöng en duett med herr D–m.
Ellen satt i en liten hörnsoffa och lyssnade. När sången
var slut närmade sig Uno och sade:
”Ellen blev mig skyldig en förklaring i går, och jag kom-
mer nu för att erhålla den.”
”Vad lönar det att uppta dessa ämnen?” svarade El-
len med en lätt rodnad. ”Uno har i alla fall haft och har
ännu svårt att förstå ett lynne sådant som mitt.”
”Men Ellen är för rättvis för att lämna mig utan någon
förklaring.”
”Nåväl, jag skall ge den. Uno ansåg mig ha blivit så-
rad av det att ni vägrade skänka er hyllning åt min lilla
förmåga att improvisera. Jag varken sökte eller åstun-
dade hyllning, men ni förnekade hjärta och känsla och
förklarade, att jag behärskades av en småaktig fåfänga
129
och ni begick därigenom en orättvisa. Så tyckte jag då,

men nu . . .”
Hon tystnade. Det låg ett drag av vemod över hennes
ansikte.
”Fortsätt, jag ber,” sade Uno.
Hon såg på honom med sin öppna, ärliga blick.
”Nu vore jag nästan färdig att tacka för det stränga
omdömet.”
”Ellen blir bitter.”
”Ingalunda. Unos påstående att jag var fåfäng, att jag
brann av åtrå att bli smickrad och berömd, förde mig på
tankar, vilka hade till följd att jag granskade mitt inre och
fann mig inte vara så känslolös för dessa lovord, som jag
själv hade trott. Jag ådömde mig då det straff, att aldrig
inför andra uppträda såsom improvisatris och att aldrig
i denna egenskap förskaffa näring för mitt bifallsbegär.
Jag skulle blygas för mig själv, om jag nödgades erkänna,
att jag var en slav av min fåfänga.”
”Ellen har aldrig sedan improviserat?”
”Aldrig då någon hört det.”
”Men Ellen har givit ut sina skaldeförsök. Ligger det
inte lika mycket fåfänga i att sålunda ge människorna
tillfälle att beundra ert snille, som om ni själv deklame-
rade dessa poetiska ingivelser?”
Ellen höjde ned sitt huvud.
130
”Det ligger mera ärelystnad i mitt senare handlingssätt

och mera fåfänga i mitt förra uppträdande.”
”Ärelystnad? Vad är väl den annat än fåfänga? Begäret
efter bifall innefattas i dessa båda känslor.”
Ellen teg; teg eftersom de nu beträtt ett område, där
hon måste iaktta tystnad, ty inte kunde hon såsom hus-
tru säga: ”Det är min man, som givit ut mina skalde-
försök såsom en ersättning för att jag inte improviserar.
Hans fåfänga behöver mitt snille att lysa med.”
”Månne Ellen rätt klart bedömer sig själv? Eller tror ni
er verkligen ha besegrat er fåfänga med denna föresats
att inte uppträda såsom improvisatris?”
”Ja, det tror jag.”
”Och denna kärlek till prakt, den lyx med vilken Ellen
omger sig, det liv ni för, vilka är bevekelsegrunderna till
allt detta?”
”Fåfänga,” svarade Ellen med ett eget leende. ”Dock
varför längre fortsätta detta samtal? Om vi segrar över
våra begär i ett fall, så återfinner vi dem i något an-
nat.”
Vid dessa Ellens ord ljusnade Unos ansikte och hans
ögon vilade på henne med ett uttryck av varmt delta-
gande. Hon återtog:
”Förklara mig denna motsägelse i Unos ord. På ba-
len hos Ernsteins bad ni mig bli ärelysten; i dag, då
jag sade att jag låtit trycka mina skaldestycken av idel
131
ärelystnad, säger ni: Fåfänga och ärelystnad är ett och

detsamma.”
”De har sin grund i samma känsla. Den senare är en
högre bifallslystnad. Den ärelystne vill ha ett namn, vid
vilket man fäster begreppet av någonting ovanligt, ädelt
eller upphöjt, det är för framtiden han arbetar, för vin-
sten av andras aktning. Den fåfänge åter vill bli berömd,
smickrad, fjäsad och förgudad för lappri. Stundens bifall
är vad han åstundar. Att synas främst, att bli bemärkt,
att fördunkla, se där vad han åtrår; han uppoffrar allt för
att se en hop tanklösa dårar samlade omkring honom,
vilka hyllar hans prakt, rikedom och dårskap. Detta är
vad fåfängan vill skörda. Nåväl, Ellen, en snillrik kvinna
kan det anstå att vara ärelysten; att vara fåfäng förned-
rar henne.”
”Misstag, fåfängan tillhör kvinnan, ärelystnaden man-
nen. Han tillhör världen — hon sällskapslivet.”
Ett ögonblicks tystnad uppstod. Slutligen återtog
Uno:
”Ellen har således intet agg kvar till mig för det utfall
jag en gång tillät mig mot snillen i allmänhet och er i
synnerhet?”
”Agg! Har Uno verkligen trott mig hysa något så-
dant?”
”En enda gång trodde jag det inte,” stammade han.
132
Hon frågade inte när; hon anade det och den livliga
färgen på hennes kinder gav anledning förmoda att så
var; men hur än härmed var, så återtog hon med lugn
röst:
”Den barnsliga harm jag erfor har länge sedan för-
svunnit och jag anser mig stå i skuld hos Uno för den
uppmärksamhet, med vilken jag till följd av era ord
granskade min inre människa.”
”Och vill Ellen hädanefter betrakta mig såsom en vän,
som äger rätt att tala uppriktigt?”
”Det vill jag.”
”Ge mig er hand till bevis på att vi är vänner.”
Ellen lade sin hand i hans.
”Tack, Ellen skall aldrig få skäl att ångra det ni skänkt
mig er vänskap.”
Just i detsamma som hon räckte honom handen kom
Evert fram till dem.
”Vad avhandlar min Ellen med vår vän greven?” frå-
gade han i den hjärtligaste ton i världen, helt olik den,
med vilken han tilltalade henne, då ingen hörde det.
”Uno och jag har lovat varandra vänskap,” svarade
Ellen och räckte Evert sin hand.
”Det passar förträffligt, då även jag är nog lycklig att
få räkna mig bland hans vänner och det alltid förefallit
mig plågsamt, att se er båda lika fientliga emot varandra
som ni fordom var. Apropå, bäste Kerner, jag har något
133
att be dig om.” Ellen uppstod och Evert satte sig på hen-
nes plats.
134
E fter den aftonen var Uno en daglig gäst bos Ochards.

Den outtröttlige Evert, som inte visste hur han på
allt upptänkligt sätt skulle utmärka sig, hade nu inrättat
två mottagningsdagar i veckan. En då man såg konstnä-
rer, litteratörer och musici; den andra då den förnämare
delen av deras umgängeskretsar samlades och då allt
uppbjöds för att roa och förströ dessa gäster, vilka ge-
nom glansen av sina namn och sina rikedomar lånade
ett återsken av det åt sin värd.
Under de första dagarna i mars blev Evert Ochard ut-
nämnd till assessor. Utnämningen firades med en ståtlig
middag på Blå porten, och några dagar därefter gav den
nye assessorn en lysande bal.
Man hade redan börjat dansa och ännu var inte Uno
kommen. Han hade på en hel vecka inte varit synlig.
Förundrad över hans uteblivande riktade Ellen oftare
än vanligt sina ögon åt dörren.
Hennes forna lärare — numera rektor — Dahl var
även bjuden. Han hade fjorton dagar förut kommit till
huvudstaden för att uppehålla sig därstädes och ta kän-
nedom om skolväsendet. Vid ankomsten till Stockholm
135
skyndade han att besöka greve Rubens, Kerners och

Ochards. Till Ellen råkade han komma på en av de lit-
terära aftnarna. Uno var även där. Dahl emottogs av El-
len med all den oförställda glädje hon erfor av att återse
honom. Sedan dess hade Uno inte, varken hos Ochards
eller annorstädes, sammanträffat med honom.
Man hade börjat andra valsen, som Ellen till stor
harm för hennes man dansade med skolläraren Dahl.
Just som hon dansade förbi dörren till danssalen, tyckte
hon sig skymta ett mörkt ansikte, omgivet av svart hår
och skägg, med ett par blixtrande ögon. Men hon var
inte rätt säker på, om synen var verklig eller inbillad;
ty då hon andra gången dansade förbi, såg hon honom
inte. Äntligen var valsen slut, och Dahl förde Ellen in i
salongen. Då var det någon, som på avstånd med en kall
blick och stel bugning hälsade henne. Det var Uno.
Hela hans hälsning och uppförande förundrade henne,
i synnerhet som deras umgänge på senare tider hade
utmärkt sig genom en vänlig förtrolighet, fri från allt
tvång. Hon bemötte honom såsom en bror. Detta hade
varit så mycket lättare för henne, som hela hans förhål-
lande till henne saknade detta galanteri, som eljest är så
vanligt hos män.
Det hade vilat ett sådant lugn över alla hans rörelser,
att Ellen känt sig trygg i hans närhet, och utan minsta
oro överlämnat sig åt behaget av hans umgänge.
136
Nu låg det bakom hans stela och avmätta hälsning,

någonting oroligt och främmande, som hos henne upp-
väckte skygghet.
På hela aftonen närmade han sig henne inte, eller
deltog i dansen, utan inskränkte sig till en passiv åskå-
dares roll.
Under supén samtalade han med greve Oskar Kerner.
Ellen stod ett stycke därifrån och hörde Oskar säga:
”Tror man då allmänt, att Ochard skrivit det där
anfallet emot Gran, som haft till följd att denne blivit
förbigången?”
”Ja, om det är man fullt förvissad. Högst illa vore det
för Ochard, om han skulle ha tillåtit sig en så dålig hand-
ling, ty det är en stor orättvisa begången emot Gran, och
Ochards utnämning har i alla fall väckt tillräcklig förar-
gelse därigenom att Gran, som är en högst förtjänstfull
man, blivit förbigången.”
”Jag för min enskilda del tror inte att Ochard har kun-
nat låta förleda sig till en så dålig handling. Att söka
bringa sig upp genom att nedsätta en kamrat, till det
anser jag honom äga alltför mycken heder.”
”Bah! Han är en fåfäng narr, och för en sådan gäller
varken heder, vänskap eller kamratskap, utan blott att
till vad pris som helst utmärka sig. För ernående av detta
mål uppoffrar han allt.”
137
Ellen drog sig undan, utan att de samtalande hade

märkt att hon hört dem. Men i hennes hjärta kändes det
så smärtsamt. Några ögonblick därefter befann hon sig
ansikte mot ansikte med Uno. Nu kunde han inte undgå
att tala med henne.
”Ellen mår väl, hoppas jag?”
”Fullkomligt,” svarade Ellen.
”Man mår alltid bra, då man är lycklig.”
”Och man är alltid lycklig, då det går väl för dem man
älskar. Min mans befordran är ju ett naturligt skäl för
mig att vara glad.”
”Verkligen! Jag trodde inte, att Ellen tog så djup del i
hans lysande framgång, en framgång som kostat en an-
nan familj djup smärta. Jag trodde för övrigt att Ellens
lycka härflöt från en person, som med mera rätt kunde
tillräkna sig förtjänsten av att sprida glädje.”
”Då trodde Uno orätt,” svarade Ellen nästan högdra-
get. ”Min mans lycka och framgång är min, och jag har
för hög tanke om honom, för att tro att han förskaffat
sig den genom något annat än sin förtjänst.”
”Men återseendet av gamla vänner, innebär det ingen-
ting för Ellens hjärta?” Ordet hjärta uttalades med stark
tonvikt. Ellen kände sig retad, något av den gamla bit-
terheten vaknade inom henne, alldeles som fordom, då
han gav henne stickord.
138
”Jag erfar alltid glädje av att återse mina verkliga vän-

ner.”
”Och den glädjen har Ellen nu fått njuta med fulla
drag. Därför lyckönskade jag er även.”
”Om vem talar Uno? Jag tycker inte om dessa anfall
utan mål och syfte. De liknar nålstygn, som retar, utan
att äga förmågan att såra.”
”Föremålet står mitt framför oss.”
”Dahl!” utropade Ellen, som lyfte upp ögonen och fick
se sin forna lärares vackra och intelligenta ansikte. ”Ja,
Uno har rätt, det var en verklig glädje att återse honom.
Han har alltid varit en sann vän till mig och en outtrött-
lig lärare.” Ellen sade detta med oförställd hjärtlighet.
”En glädje, för vilken Ellen, sanningsenligt talat, gärna
skulle ha uppoffrat sin mans utnämning.”
Hon såg på honom med en stolt och ädelt uttrycksfull
blick. Därefter vände hon sig om och lämnade honom.
139
D agen därpå vid middagstiden anmäldes greve Uno

Kerner. Han hade bett Ingrid säga, att han hade
något viktigt att meddela.
Kall och med högburet huvud gick Ellen för att ta
emot honom. Han stod vid kaminen och stödde sig
emot den.
”Uno Kerner har önskat tala vid mig,” sade Ellen, i det
hon satte sig och med handen bjöd honom ta plats; men
han gjorde en lätt bugning och förblev stående.
”Jag kunde inte motstå mitt hjärtas rörelse, som drev
mig hit för att avbe en förbrytelse. Jag ville hellre blott-
ställa mig för Ellens vrede, än veta mig ha en förseelse
att avbe och inte ha gjort det. Ellen, förlåt de ord, som i
går gick över mina läppar.”
”Jag har blivit för djupt sårad, för att så lätt kunna
glömma och förlåta.”
”Skulle Ellen inte kunna förlåta ord, uttalade under en
upprörd sinnesstämning; inte kunna glömma en orätt-
visa, begången av en vän?”
”Väl en orättvisa, men inte en förolämpning. Hade
Uno hyst vänskap för mig, då hade det varit omöjligt att
140
nedsätta mig i er aktning, att inrymma en så förnedran-

de misstanke, som att jag skulle kunna vara en i hjärtat
trolös hustru. Vad har berättigat Uno, att tro detta om
mig? I samma stund Uno så tänkt, har ni undandragit
mig den aktning, jag vet mig förtjäna, och detta kan jag
inte glömma.”
”Ellen, hör upp, jag ber! Tvinga mig inte att inför er för-
nedra mig genom att förklara de känslor som behärskade
mig. Tro att jag är hårt nog straffad genom det förakt, jag
känner för mig själv. Var ädelmodig! Med djup aktning
och tacksamhet skall jag minnas ert överseende.” Han
stod där ångerfull och såg på henne med en bedjande
blick, full av smärta. Hon kunde inte avhålla sig ifrån att
räcka honom handen, i det hon sade:
”Jag vill försöka att glömma vad som hänt, minnet av
det gör mig alltför olycklig.” Uno tryckte den framräckta
handen.
141
E n tid förflöt.
Ellens hälsa hade under några dagar varit vack-
lande. En morgon meddelade henne Evert, att hon hade
erhållit svenska akademiens andra pris för sitt inläm-
nade skaldestycke, och han ämnade i anledning av det
arrangera en större bal på Ellens födelsedag: den sista
han tänkte ge under vintern. Hon gjorde några invänd-
ningar emot att så där på ett skrytsamt sätt fira hennes
utmärkelse; men dessa framkallade endast några snäsiga
ord, varpå han lämnade henne. Under den vecka, som
förflöt emellan detta samtal och den stora festen, var
hon så matt och illamående, att hon måste inta sängen.
Bjudningarna var utfärdade och Evert tänkte med fasa
på att nödgas inställa hela härligheten, något, som han
för intet pris i världen ville bekväma sig till. Han hade
ämnat göra denna fest till den mest lysande under hela
vintersäsongen, och vaggat sig in i ljuvliga drömmar om
det uppseende han med den skulle väcka, och nu kom
Ellens sjukdom emellan, hotande att göra slut på allt-
sammans. Men läkaren hade ju sagt, at det endast var
en lindrig förkylning, som hade slagit sig på bröstet. Nå
142
väl, med litet ansträngning från Ellens sida borde hon

kunna betvinga sitt illamående. Han besökte sin hustru
två dagar före balen för att göra henne detta klart.
”Hur är det med dig, Ellen?” frågade han i det han
ordnade sitt hår framför spegeln.
”Jag tror verkligen att jag mår bättre i dag.”
”Det gläder mig obeskrivligt, min vän. Skulle du inte
vilja försöka att klä dig och ligga ovanpå?”
”Jag fruktar att jag är för matt.”
”Om du fortfar att ligga mellan lakan, så mattar du
alldeles ut dig.”
”Jag skall göra som du vill, käre Evert; säkrast blir det
väl ändå, att du återkallar bjudningen för fredagen.”
”Min egen Ellen, jag skulle bli förtvivlad om jag nöd-
gades göra det. Om du blott ville göra litet våld på din
inbillning, så skall du få se, att du lätt nog kan övervinna
ditt illamående. Försök för min skull.” Han kysste hen-
nes händer.
Ellen lät klä sig, men var så svag, att hon genast måste
lägga sig på en soffa. Hon föreställde honom, att hon
säkert skulle bli ur stånd att kunna representera såsom
värdinna, men han ville alls inte höra på det örat. Själva
baldagen kom. Ellen hade suttit uppe dagen förut, men
kände sig så medtagen, att hon på den stora högtidsda-
gen förklarade att hon aldrig trodde sig kunna emottaga
alla dessa gäster och stå ut med att vaka halva natten.
143
”Du inbillar dig, att du år så där svag, bara för det du

oupphörligt tänker på det,” sade Evert och nödgade hen-
ne att stå upp och göra ett slag omkring rummet. ”Ser
du, Ellen, du går ju helt stadigt. Om du nu vilar dig på
förmiddagen, dricker ett glas vin till middagen och låter
klä dig något sent, så skall du få se att allt går bra.”
”Läkaren har uttryckligen förbjudit mig att smaka vin,”
inföll Ellen och höll handen för sitt värkande huvud.
”Läkarna är pedanter. Du skall få erfara att du inte
kommer att ångra din eftergift, blott du lyder mig. Visst
är du blek, men det kan lätt avhjälpas. Jag har utmärkt
fin smink, som jag skall lämna Ingrid.”
”Skall jag sminka mig?” utropade Ellen och såg på sin
man. ”Aldrig.”
”Se så, se så, Ellen, börja inte med dina barnsligheter
nu igen. Det ges väl ingen dam av värld som inte stun-
dom anlitar detta oskyldiga medel för att vara behaglig,
men jag skall alltid ha en batalj med dig för att få dig att
göra det som är klokt och förståndigt. Aldrig gör du vad
jag önskar, utan att jag först skall utstå en hård strid. Du
tycker väl mera om att man skall säga att du ser lidande
ut, att du är en olycklig hustru? Förmodligen är det din
önskan att framställa mig såsom en despot.”
Ellen teg. Vid middagstiden kom Evert själv in med
ett stort glas vin och en kopp buljong. Hon förtärde
med stor ansträngning båda delarna. Vinet ökade fe-
144
bern till en ansenlig höjd och gjorde bruket av smink

alldeles överflödigt. Själv fjäskade Evert ut och in under
det hon klädde sig och såg efter att hon blev utstyrd
efter hans smak. Då hon var klädd och skulle gå in i sa-
longen, tyckte hon att golvet gungade och att väggarna
skulle falla över henne; medelst litet luktsalt övervann
hon dock denna svindet och stödd vid Everts arm och
anlitande hela styrkan av sin vilja gick hon för att mot-
taga sitt främmande. Strax därefter anlände gästerna.
Ellen smålog vänligt mot alla, men en var förundrade
sig över glansen i hennes ögon och det ostadiga i hen-
nes rörelser.
”Hur är det, Ellen?” frågade Uno då han hälsade, och
nästan förskräcktes över den feberaktiga glöden i hen-
nes blick.
”Bara ett litet illamående,” svarade Ellen.
Alla hade anlänt, man väntade blott på excellensen
D–, som på assessorns begäran åtagit sig att till Ellen
överlämna akademiens pris. Äntligen kom han. Med
den sista ansträngningen av sina krafter reste sig Ellen
för att gå honom till mötes. Hon hade knappt hunnit
över halva golvet, då hon tyckte, att hela rummet var ett
hav av eld, att golvet öppnades och hon störtade ned
i en brinnande avgrund; i detsamma fattade hon om
sitt huvud, utstötte ett ångestskri och störtade sanslös
till golvet men upptogs i ögonblicket av ett par starka
145
armar och bars ur salongen in i ett kabinett, dit Emy

följde henne. Det var Uno, som med förskräckelse hade
följt alla hennes rörelser och skyndat fram då han såg
henne vackla. Han kom dock inte tillräckligt tidigt för
att hindra henne fälla.
Sedan han hade lagt ned henne på soffan, störtade
han ut och skyndade efter en läkare.
Man omringade den förtvivlade Evert, som under
utbrottet av sin smärta utropade:
”Jag sade henne att det skulle gå så, jag ville återkalla
bjudningen, men hon var så envis. Ack! Varför lyder hon
aldrig mina råd!” Därefter skyndade han ut, rusade in
till Ellen, under det att alla beklagade honom och tadlade
henne.
146
D et ges ingen, som så noga vet använda allt till sin

fördel, som en fåfäng människa. Själva sorgen
blir ett medel varigenom en sådan söker framstå i en
intressant dager och väcka deltagande eller beundran,
allt efter stundens behov.
Evert, med sitt begär att lysa, hade inte kunnat upp-
offra den triumfen, att inför en stor och talrik församling
se excellensen D– överbringa hans hustru det pris, som
svenska akademien hade tillerkänt henne. Att inställa
hela denna lysande bal och försaka den effekt, som
med den skulle åstadkommas och detta blott för ett
illamående, hade han inte ägt styrka till. Men nu, sedan
utgången visat, att Ellen var sjukare än han velat tro,
skyndade han att av den sorgliga tilldragelsen dra all
möjlig vinst för sin allt uppslukande fåfänga. Det var
således av nöden att genast framställa sig själv såsom
den, vilken velat avhålla Ellen ifrån att, även om sjuk,
ta emot främmande. Trots att han erfor en viss grad av
ånger och en verklig bedrövelse, då Ellen svimmade, var
hans känslor inte så djupa, att de förmådde nedtysta
hans fåfängas röst, eller tanken på, hur det såg ut för
147
andra. Han insåg genast nödvändigheten av att fram-

ställa sig som den oskyldige, såsom den lidande, och
Ellen såsom den obetänksamma och dåraktiga. Världen
borde anse honom för ett ideal av äkta män, som levde
endast för sin hustru och fogade sig i alla hennes nycker.
På samma gång som han var mån om att världen skulle
veta, att Ellen var en snillrik och utmärkt personlighet,
som av kärlek hade valt honom, var det för hans, efter
allt möjligt bifall törstande själ ett behov, att man ansåg
honom för den ömmaste av alla män.
Dagen efter balen låg Ellen illa sjuk. Den i början
obetydliga förkylningen hade genom ansträngningen
att i förtid lämna sängen antagit karaktären av en häf-
tig lunginflammation. Om morgonen var gatan utanför
deras boning belagd med halm, en åtgärd som snarare
Everts fåfänga än hans omtanke för den sjuka hade
förmått honom vidta, ty sängkammaren låg åt gården,
så att ljudet av åkdon inte kunde mycket besvära. Om
aftonen läste man i tidningarna, hur den ”snillrika, av
svenska akademien prisbelönta unga skaldinnan, fru av
Ochard, hade insjuknat så häftigt, att det var frågan om
livet.”
Evert hade själv i hemlighet bestyrt om införandet
av nämnda underrättelser. När man har förmögenhet,
för ett stort hus och lever med i den stora världen, mitt
i vimlet av dårskaperna, då saknar man aldrig vänner,
148
som är villiga att med pukor och trumpeter förkunna ens

framgångar eller beklaga sorgerna, såframt sorgen inte
heter ”ekonomiskt obestånd”, ty då förblir dessa vänner
för dagen tysta och drar sig skyndsamt undan.
I tamburen satt Everts betjänt med en lista, för att an-
teckna alla, som skickade och frågade efter Ellens hälsa.
Själv kunde han inte infinna sig i hovrätten, utan var en
bild av den förkroppsligade förtvivlan. Vi skulle avvika
från sanningen om vi påstod, att all den sorg han visade
var helt och hållet hycklad, men nog lät han påskina en
större grad av den än hans hjärta inrymde, vilket bäst
bevisades av det, att han i de stunder då ingen såg ho-
nom, ofta betraktade sin bild i spegeln, och alltid då lade
sitt hår i en egen melankolisk oordning, samt åt sitt an-
sikte sökte ge ett så nedslaget utseende som möjligt. Må
ingen därför betrakta vår unge assessor såsom hjärtlös,
nej, han var verkligen bedrövad och ville för ingen del
förlora Ellen; men ingen sorg, ingen glädje, ingen känsla
i hans bröst förmådde överrösta hans fåfänga.
Under det han vandrade oroligt av och an igenom
rummen, suckade, speglade sig och både var och såg
högst orolig ut, satt vid Ellens sjuksäng två personer
och betraktade hennes glödande ansikte, lyssnande med
verklig ångest och oro till hennes kvidande. Dessa två
var grevinnan Emy och hennes dotter Ebba. Tid efter an-
nan kom Evert in, gick fram till den sjukas säng, suckade
149
och såg på grevinnan med en förtvivlad blick. Vid mid-

dagstiden infann sig de båda tillkallade läkarna för tredje
gången. Evert tryckte deras händer och framstammade
en fråga, full av mycken oro. När de äter avlägsnade sig,
sade doktor M–, som var deras husläkare:
”Assessorn hade aldrig bort tillåta hennes nåd att ge
den där balen, så sjuk som hon var. Nu vete Gud hur
det går.”
Om aftonen sent, då Ingrid kom in i sin kammare,
stannade hon förskräckt och hade så när skrikit till, ty
i soffan satt en karl, men då han i detsamma stod upp
och gick ett par steg emot henne, igenkände hon greve
Uno.
”Hur är det med din matmor, Ingrid?” frågade greven
och betraktade Ingrids förgråtna ansikte med dyster
blick. Han var så onaturligt blek, och såg så hemsk
ut, att Ingrid tyckte honom mera likna ett spöke än en
människa.
”Det är mycket illa, herr greve,” svarade Ingrid gråtan-
de. Han fattade hennes arm och frågade häftigt:
”Vad sade läkarna i afton?”
”De gav föga hopp.”
Han lade handen över pannan och gick hastigt några
varv omkring golvet, sedan kastade han sig ned i Ingrids
soffa.
”Vem är nu hos henne?”
150
”Grevinnan Rubens. Fröken har farit hem, men grevin-

nan stannar här i natt.”
Uno nickade at Ingrid och gick.
Nätter och dagar förgick under stor ångest för Ellens
vänner. Ingrid vek inte från hennes läger; natt och dag
var hon hos henne, och då grevinnan ville att hon skulle
njuta någon vila, blev svaret:
”Dör hon, då vill jag gärna dö med.”
Varje afton infann sig Uno i Ingrids kammare, alltid
lika blek, och med alla tecken till djup sorg.
Tretton dygn, hur fort ilar de inte bort, då hälsa och
glädje ler oss till möte; hur ändlöst långa är de inte då
vi vakar vid en älskad persons sjukläger, och varje stund,
varje ögonblick med bävan och ångest fruktar, att den
älskade skall gå bort ifrån oss? Detta erfor Emy, Ebba
och Ingrid hela den tiden, under vilken Ellen fortfor att
sväva mellan liv och död. Även för Evert utgjorde den en
plågsam tid, men han ägde likväl så många förströelser
i att beräkna effekten av sina handlingar, att tänka på
vad människor skulle säga, att uppväcka deltagande för
sin egen person, att tiden likväl för honom blev mindre
lång.
Fjortonde dygnet hade inträtt, och med det en, även
om obetydlig förbättring. Ellen slumrade på aftonen
ovanligt lugnt och Ingrid begagnade tillfället för att
smyga sig ned till sin kammare.
151
”Hur är det?”
Se där den vanliga frågan, som mötte henne varje
afton av samma darrande och oroliga röst.
”Något bättre.”
”Bättre!” utropade Uno och störtade upp.
”Ja, hon sover och febern har betydligt minskats, dess-
utom andas hon lättare och doktorerna var nöjdare i
afton än någonsin tillförene.”
152
E n vacker förmiddag i mitten av april besökte fri-

herrinnan Augusta Ellen, som nu låg klädd på en
soffa i sängkammaren. Hon hade ännu inte fått lämna
sjukrummet, ty hon fortfor att vara ytterst svag. När
Augusta lämnade henne träffade hon Evert i salongen.
”Åh, är ni hemma ännu? Jag trodde att ni var i lag-
utskottet, som sitter i dag,” sade Augusta.
”Inte i dag, i morgon sammanträder det. Jag hade i alla
fall uteblivit, eftersom jag önskade få träffa er.” Evert
fattade Augustas hand. ”Tack för det deltagande ni visat
mig under Ellens svåra sjukdom. Er vänskap har varit
det kraftigaste tröstmedlet. I den har jag trott mig spåra
något av den forna tillgivenheten. Har jag haft orätt?”
Evert såg på henne med ett ömt uttryck och kysste hen-
nes hand med värme.
Friherrinnan drog undan sin hand, inte häftigt, inte
heller långsamt, utan med en fullkomligt likgiltig rörelse.
Hon satte sig i en länstol och sade med den lugnaste
röst i världen:
153
”Ni har ofantligt misstagit er. Mitt deltagande har inte

det minsta ägnats er, utan helt och hållet Ellen, som jag
av själ och hjärta håller av.”
”Ni är grym, Augusta. Vill ni med dessa kalla ord säga,
att jag är för er en likgiltig person?”
”Ja. Då ni förde ut i världen en ung, vacker och rikt
begåvad hustru, närmade jag mig henne därför, att hon
personligen intresserade mig, och även därför att jag,
som en gång hade älskat er, nu, sedan villan var flydd,
hade genomskådat er karaktär, önskade se hur den
kvinna var beskaffad, som fjättrat sitt öde vid ert. Har
hon hjärta, så skall hon bli olycklig vid sidan av en man,
vars fåfänga förkväver alla andra känslor, tänkte jag. Nå-
väl, vem tror ni väl lär känna Ellen, utan att älska henne.
Ingen, som inte har sinne eller känsla för det ädla och
goda.” Friherrinnan stod upp och räckte honom handen,
i det hon tillade: ”Jag är av uppriktigt hjärta er hustrus
vän, men ingenting för er.”
Helt förbryllad av den läxa, som han hade fått, kysste
Evert den framräckta handen, men då hon var borta,
rätade han upp sig till sin fulla längd och mumlade:
”Denna förödmjukelse skall du få betala!”
Augusta hade dödligt sårat hans fåfänga; hon hade
vågat finna hans hustru mera värd tillgivenhet och del-
tagande än Evert, och det värsta av allt: hon hade låtit
honom förstå, att hon kände hans huvudsvaghet. Den
154
fåfänge tål inte att andra märker att han leds av denna
passion, utan vill gärna på sina handlingar och sin ka-
raktär trycka stämpeln av något upphöjt.
155
E n eftermiddag i slutet av april hade greve Rubens,

Kerners, Uno och friherrinnan Ernstein infunnit sig
hos Ochards för att lyckönska Ellen till hennes återställ-
da hälsa. Man skulle fira en liten glädjefest, då hon för
första gången lämnade sina enskilda rum. Detta var en
tillställning av Evert, ämnad att bli en glad överraskning
för Ellen, och han hade inskränkt sig att till den inbjuda
dem, som var henne verkligt tillgivna. Uno hade han
bjudit av ett helt och hållet personligt intresse.
När alla var komna gick Evert in till Ellen, som satt i
ett litet kabinett utanför sängkammaren, tillbakalutad i
en vilstol. Ingrid hade sin plats på en pall och läste högt
för Ellen, som var fullkomligt okunnig om den tilläm-
nade familjefesten.
”Skulle du inte ha lust, Ellen lilla, att gå ut i salongen?
Luften där är friskare och medan solen ligger in är det
även gladare,” sade Evert och fattade hennes lilla avmag-
rade hand. Det låg något så ovanligt hjärtligt i Everts
sätt, och även i den omständigheten att han var hemma,
vilket han inte brukade vara om eftermiddagarna, sedan
Ellen börjat tillfriskna, att hon kände sig rörd av det.
156
”Gärna, min vän.”

Hon stod upp, smålog vänligt emot honom, i det hon
tog hans arm, sägande:
”Jag följer dig vart helst du vill.”
Evert tryckte en kyss på hennes bleka panna, varefter
de gick arm i arm ut i salongen, där de mottogs med
de varmaste lyckönskningar. Det var en scen i Everts
smak, ty det låg något effektfullt i hans utträdande i
salongen med den bleka Ellen vid sin arm. Han hade det
nöjet att med en blick i spegeln bedöma hela effekten
av det. Nekas kunde det inte heller, att han vid sidan
av Ellen tog sig särdeles bra ut, och man kunde, oaktat
Ellens blekhet, inte undgå att medge, att de utgjorde ett
vackert par.
Att i kärlek och stillhet fira Ellens tillfrisknande, en-
sam vid hennes sida, var något som Evert alldeles sak-
nade lust till. Nu, även om han av fruktan för grevinnan
Rubens inte vågade bjuda ett större antal gäster, hade
han ändå den tillfredsställelsen att få visa sin kärlek och
sina bemödanden att bereda sin hustru en glad över-
raskning för dessa, hur få de än var, som bevittnade
denna nobla handling.
Sedan man från alla kanter omringat och lyckönskat
Ellen till att ha blivit frisk, nalkades Uno, som under den
allmänna förtjusningen hållit sig på avstånd. Ellen räckte
honom leende handen.
157
”Gud vare lov” sade han med värme, ”att jag ännu en
gång får återse Ellen frisk!”
Rösten darrade lindrigt, och den blick som vilade på
Ellen, hade ett så hjärtligt uttryck, att hon kände sig
rörd av det.
”Vi är här för att bereda Ellen en glad afton; säg nu,
vad du vill att vi skall ta oss för,” frågade friherrinnan
Augusta.
”Litet musik,” sade Ellen.
”Skall jag sjunga?” frågade friherrinnan.
Ellens blick flög bort till Uno, och liksom han hade
förstått den tysta önskan, som däri uttryckte sig, sade
han:
”Kanske Ellen vill höra några av de spanska visor-
na?”
”Ack ja!” utropade hon. I nästa ögonblick sjöng Uno.
När sången tystnat, skördade Uno ett allmänt bifall. El-
len räckte honom båda händerna och sade endast:
”Tack!”
Om aftonen, sedan alla avlägsnat sig, kvarsatt Ellen
och hennes man en stund i salongen.
”Vet du, Ellen, att Unos svåger blivit minister, och lär
stå mycket väl på högre ort,” började Evert.
”Den utnämningen har då skett under min sjuk-
dom.”
158
”Alldeles. Jag skulle därför gärna se att du ville bemöta

honom på ett utmärkt artigt sätt. Han har ett stort in-
flytande på sin svåger, och detta inflytande önskar jag
kunna begagna till min fördel. Han är dessutom nära
besläktad med alla nu inflytelserika personer, och just
en man som jag kan ha nytta av. Jag hoppas att du har
så mycket intresse för din man, att du, till befrämjande
av hans framgång, visar de personer aktning, vilka kan
vara mig till nytta.”
”Det har jag alltid gjort, såframt dessa personer för-
tjänat min aktning.”
”Inflytelserika personer förtjänar alltid vår aktning. Nu
har jag märkt, att Uno fattat en synnerlig tillgivenhet
för dig, i synerhet sedan ditt senaste skaldestycke blev
prisbelönt. Alltnog, jag med min skarpsinnighet har ob-
serverat, att du utövar inflytande på honom och detta
bör du begagna till min fördel.”
”Men, bäste Evert, vad behövs väl alla dessa omvägar
till? Din egen förtjänst är väl det säkraste och bästa
medlet till framgång. All annan utmärkelse än den, som
stödjer sig på egen duglighet, är väl inte värd att sträva
efter.”
”Hör på, Ellen, vill du vara så god en gång för alla och
göra vad jag ber dig om, utan att resonera över det. Du
har visserligen en ganska utmärkt förmåga att skriva
vers, men du saknar allt omdöme då frågan gäller hur
159
man bör handla i det verkliga livet. Visa mig därför den
artigheten att tilltro mig ett bättre omdöme i sådana
saker, och rätta dig efter vad jag säger, utan att reflektera
över det. Nu önskar jag att du måtte visa dig särdeles
uppmärksam mot greve Uno, och allt vidare ordande i
detta ämne är överflödigt.”
Ellen teg och Evert återtog efter ett kort uppehåll:
”Som du, enligt doktorernas påstående, bör föra ett
mera stilla liv så länge du är så här svag, har du tillfälle
att ta emot dem som besöker dig, och detta hoppas jag
du inte skall sätta dig emot, eftersom besöken naturligt-
vis blir korta och inte gärna kan trötta dig. Eller har du
även nu något att invända?”
”Nej, det har jag visst inte, men varför tala till mig i
denna korta och kalla ton?”
”Är min ton kort och kall? Du är sannerligen bra
ömtålig; om jag någon gång vill tala över allvarsamma
saker, då heter det att min ton är kort och kall. Du har
ett högst olyckligt lynne, som aldrig kan utgöra annat
än en plåga för din man, eftersom han aldrig med dig
kan få rådslå eller uttala sin vilja, utan att bli misskänd
och få höra stickord.” Han stod upp och ämnade gå ur
rummet.
”Evert,” utropade Ellen och räckte honom handen, ”bli
inte missnöjd med mig och ha överseende med mina fel.
160
Gud är mitt vittne, att jag gärna gör dig till viljes i allt,
som inte strider emot min övertygelse.”
”Jag lär väl inte vara den, som vill betvinga din överty-
gelse eller förmå dig avvika från vad som är rätt, hoppas
jag?”
”Evert, var litet vänligare,” sade hon.
”Kära du, nog är jag vänlig,” svarade han med en röst,
mitt emellan vänlig och vresig, ”fast jag väl inte jämt
och ständigt kan stå ut med smek. Mannen har större
och viktigare intressen i livet, än att sitta och kuttra vid
hustruns sida. Kärleken är för honom ett behagligt tids-
fördriv på mellanstunder, då han inte har annat att tänka
på, men aldrig bör en hustru begära att han ständigt
skall pjollra med henne.”
161
H ur föga Evert passade för Ellen kan man lätt sluta

till av ovanstående samtal, vilket tydligt visar hur
främmande hemmets och hjärtats värld var för honom.
Och likväl utgjorde den allt för henne. Hon liknade en av
dessa tropiska växter, som vissnar bort om man flyttar
dem till ett kallt luftstreck. Hon hade behov av ömhet
och kärlek, och när hon saknade dessa känslor hos sin
man, förföll hon i svårmod och sökte i inbillningen en
ersättning för vad verkligheten vägrade henne.
Uno kom nu oftare än vanligt till Ochards. Hans sätt
emot Ellen vittnade om så oskrymtad tillgivenhet, att
det ovillkorligen måste göra intryck på den försummade
Ellen. Sällan eller aldrig hade Evert ett ord av kärlek för
henne då de var allena; men då andra hörde dem, var
han idel älskvärdhet och uppmärksamhet emot henne.
Unos sällskap blev ett behov för Ellen, utan att hon
i detta behov, eller den känsla som fäste henne vid ho-
nom, såg något annat än vänskap. Att i denna vänskap
en fara kunde ligga förborgad, tänkte hon aldrig på. Hon
njöt av den, liksom en blomma, bestämd för starkt sol-
162
sken, men ställd i skuggan, njuter av de få strålar som

någon gång förirrar sig till henne.
En afton när Uno kom på besök, fann han Ellen all-
deles ensam.
”Är Evert borta?” frågade han.
”Ja, han är hos presidenten S***,” svarade hon.
”Säg mig en sak uppriktigt, Ellen, men fullt uppriktigt,”
sade Uno.
”Om jag kan, så var säker att jag skall svara upprik-
tigt.”
”Man kan alltid vara uppriktig, då man talar till en vän,
på vars tillgivenhet man tror, och Ellen kan väl inte an-
nat än tro på min?”
”Nå, låt höra den där samvetsfrågan,” sade Ellen le-
ende.
”Jag fick inte något svar, om Ellen trodde på min vän-
skap.”
”Jag ansåg det överflödigt att besvara den, eftersom
Uno mer än väl vet, att jag både tror på och har förtro-
ende till er vänskap.”
”Tack! Efter denna försäkran skall det bli mig så
mycket lättare att vidröra detta ämne. Jag måste börja
med en fråga: Önskar Evert att få en orden?”
Ellen rodnade starkt och såg ned på sitt arbete. Hon
visste, att det var en av de bevekelsegrunder, som hade
förmått hennes man att be henne vara artig mot Uno.
163
Det föreföll henne så vidrigt att svara. Hon kunde inte

en gång sanningsenligt säga nej. Då hon förblev tyst,
böjde sig Uno ned och betraktade henne ett ögonblick,
liksom för att tvinga henne att svara; men då hon fortfor
att tiga, återtog han:
”Finner Ellen det förödmjukande att bejaka denna
fråga?”
Ellen såg upp.
”Ja, nästan,” svarade hon.
”Och varför? Är jag en vän av så litet värde, att stolt-
heten i det obetydligaste överröstar tillgivenheten?”
”Visst inte, Uno vet nog att så inte är.”
”Vet jag? Nej, det vet jag inte,” sade han, och tillade:
”Varför då inte med ett enkelt ja eller nej besvara min
fråga?”
”Om Uno hade frågat mig: Vill ni även vinna ett pris
för det skaldestycke, som ni skriver? Då skulle jag utan
bryderi ha svarat ja, eftersom det hade varit mig person-
ligen, som min uppriktighet gällt, och om jag därmed
skulle ha ställt mig i en skev dager, så hade det föga
betytt, men då det gäller min man . . .”
Hon tystnade och virkade flitigt.
Unos ögon vilade på henne.
”Ellen är rädd att sätta honom i en tvetydig dager?
Ellen älskar honom högt?”
164
Det var någonting i tonen, som gjorde ett plågsamt

intryck på Ellen. Med ett mitt allvar svarade hon:
”Och vem bör väl stå hustruns hjärta närmare, än
hennes man?”
”Ellen har rätt. Vem skulle väl en gift kvinna älska,
om inte den make, som hon av fri vilja valt? Men låt oss
återgå till utgångspunkten av vårt samtal.
Skulle Ellen önska, att Evert blev hugnad med en
orden:
”Ja, det skulle jag av allt mitt hjärta.”
”Det skulle göra Ellen lycklig?”
”Ja, det skulle bereda mig en verklig glädje.”
”Och varför? Är det utmärkelsen, som smickrar få-
fängan?”
”Kanske,” svarade Ellen småleende. ”Men, uppriktigt
talat, så tror jag att det även är medvetandet av att ha
en man, som verkligen genom sina utmärkta egenskaper
förtjänar att bära ett ordenstecken.”
”Ellen är ärelysten å sin mans vägnar?”
”Ja, och det är väl den enda ärelystnad, som är oss
gifta kvinnor medgiven.”
”Inte har Ellen inskränkt sig endast till den.”
”Nej, det är sant; jag har varit och är det även för egen
räkning.” Hon lutade sig något tillbaka och fäste ögonen
på en tavla, i det hon med tankfull blick tillade:
165
”Men för oss barnlösa kvinnor kan det vara ursäktligt,

om vi överlämnar oss åt någon dårskap. Vad vill Uno väl
att vi skall fördriva tiden med?”
”Med att göra gott.”
”Sant! Men det blir ändå mycket av det överflöd på tid
kvar, som faller på de sysslolösas lott. Missunna dem
då inte den ersättning, som de kan finna i sin fantasis
utgjutelser, eller i de drömmar den alstrar. Om deras
skaldeförsök inte gagnar, så skadar de inte heller; men
de utgör ett uttryck av övermått utav känsla, som på
något sätt vill finna luft. Det är inte av fåfänga som de
skriver, nej, det är av inneboende behov, som, då det
får klä sig i ord, förlänar själen en egen tillfredsställelse.
Vad bekymrar det den stackars poeten i de ögonblick, då
hänförelsen lyfter honom från en kall och ödslig verklig-
het, om världen skall tadla eller berömma dessa toner,
hämtade ur djupet av hans själ? Ärelystnaden finns inte
till i de stunder, då skalden ger form åt sina fantasier;
den kommer sedan, sedan, när det kalla förnuftet och
fåfängan sätter sig ned att beräkna fördelarna av det.”
Hon tystnade. Aldrig hade hon förr yttrat sig så oförställt
inför Uno, och utan att hon själv anade det, framskym-
tade i hennes ord mycket, som Uno hittills endast hade
gissat sig till.
”Om Ellen hade varit mor, skulle Ellen då inte ha upp-
trätt såsom författarinna?”
166
”Aldrig. Då skulle jag inte haft någon tid övrig att

drömma bort.”
”Inte heller någon tid för nöjen?”
”Nöjen? Mitt största, mitt enda verkliga nöje, hade jag
då funnit i mitt hem.”
Hennes blick lyste av en underbar glans och det låg
ett uttryck av en outsägligt ljuv känsla spritt över hela
hennes ansikte.
”Vilken förträfflig moder skulle hon inte ha blivit!”
tänkte Uno.
”Men Ellen ser nu i inbillningen en olycka, som El-
len i verkligheten kanske inte skulle ha skattat så högt.
Skulle Ellen ägt mod att för era barns skull försaka dessa
nöjen, som tycks så helt och hållet utgöra ett behov för
Ellen?”
”Ett behov?” utropade hon livligt, och vände ansiktet
till honom. ”Ack! Hur litet Uno känner mig!”
”Men om de inte är ett behov, vad kan då tvinga Ellen
att slösa bort tid och hälsa på det andefattiga sällskaps-
livet?”
Ordet tvinga tycktes liksom återkalla Ellen till sig
själv, och påminna henne om, att hon borde ge akt
på sina uttryck. Hennes ansikte, som några ögonblick
förut hade haft detta egna oskuldsfulla uttryck, som
utmärkte hennes första ungdom, återtog det vanliga,
förbehållsamma.
167
”Intet tvingar mig, men jag följer med strömmen, av

brist på intresse för något annat.”
Uno, som inte ett ögonblick vänt blicken från Ellens
ansikte, hade noga givit akt på skiftningarna i det. Han
insåg genast att han hade fört samtalet in på ett område,
som hon aldrig skulle tillåta honom att intränga på.
”Med Ellens uppfostran hade Ellen verkligen kunnat
intressera sig för något annat än att framleva sina dagar
på detta ändamålslösa sätt.”
”Låt oss lämna detta ämne. Mig syns detta vara bättre
än att eftersträva att vara ett original. Dessutom har
jag i mina poetiska försök funnit en sysselsättning, som
fullkomligt överensstämmer med min naturliga böjelse,
hur tadelvärt Uno än må finna mitt rimsnideri,” tillade
hon leende.
”Numera finner jag det inte tadelvärt. Den tiden är
längesedan förbi, då jag hos Ellen endast ville finna
fel.”
Friherrinnan Ernstein trädde in och avbröt samtalet.
”Var ämnar du tillbringa sommaren?” frågade hon El-
len, sedan man en stund talat om likgiltiga ämnen.
”Både Rubens och Kerners har inbjudit oss att till-
bringa sommaren hos dem, men ännu har jag inte be-
stämt mig. Det kommer att bero på, hur Evert får ledigt;
nu är han mycket sysselsatt.”
168
”Skall ni inte bo på ert lilla förtjusande Eksholm?”

återtog friherrinnan.
”Vi har ännu inte fått det i ordning,” svarade Ellen.
”Dessutom kan det allt hända, att läkarna föreskriver mig
att tillbringa några veckor vid en hälsobrunn.”
169
N ågon tid därefter läste man i alla tidningar:

”Assessorn och assessorskan av Ochard har till
överståthållaren överlämnat tre hundra kronor för att på
H. K. H. Kronprinsens födelsedag utdelas bland de mest
behövande i huvudstaden.”
Om aftonen den dagen då detta stod att läsa i tidning-
arna kom Evert in till sin hustru med greve Uno Kerner.
”Sök att prata bort en timme med Uno,” sade han, ”till
dess jag blivit av med greve K–, som har något angeläget
att tala med mig. Jag skulle sedan önska att säga Uno
några ord.”
”Uno var inte synlig på Djurgården första maj?” sade
Ellen, som med förvåning märkte, att Uno såg ovanligt
kall och förbehållsam ut.
”Nej, jag hade ingen lust att se all denna dårskap och
därvid tänka på allt elände som finns,” svarade Uno.
”Men väderleken var härlig, det var en riktigt skön
vårdag.”
”Sant! Också njöt jag av den på mitt vis. Jag tillbragte
första maj på Löda.”
”På Löda? Fjorton mil härifrån!”
170
”Ju längre bort, dess bättre. Jag reste den sista april
och kom tillbaka i går.”
”Uno hade då en särskild anledning att resa?”
”Ja. Men det var helt och hållet personligt. Det var en
nyck, om ni så vill. Men återkomsten hit utplånade alla
de behagliga intrycken av min lilla färd ut på landsbyg-
den.”
”Har något ledsamt mött Uno här?” sade hon vänligt.
”Ja. Den ängel jag där tänkte på, förvandlades vid min
ankomst hit till en vanlig kvinna.”
Ellens blick sänktes för uttrycket i Unos, och på hen-
nes kind brann en hög rodnad. Hon teg.
”Det var en vacker gåva till de fattiga, som Evert och
hans fru överlämnade åt ståthållaren,” tillade han strax
därpå med tydlig bitterhet i rösten. ”När jag läste om
det, erinrade jag mig en liten ordstrid som Ellen och jag
hade om den vackra egenskapen att vara anspråkslös.
Ellen har säkert glömt vår tvist?”
Ellen förmådde inte svara. Varje ord sönderslet hennes
hjärta och upprev de sar, som i tysthet blödde där.
”Jag minnes rätt väl, att Ellen påstod sig äga den säll-
samma egenskapen att inte vilja lysa med det goda.”
”Och Uno trodde inte att jag sade sant,” svarade Ellen
med låg röst.
”Nåväl, hade jag rätt eller orätt då jag tvivlade?”
Ellen böjde sitt huvud.
171
”Hade jag orätt, då jag trodde att Ellen, liksom de flesta

kvinnor, var fallen för att spela den roll, som kunde ta
sig bäst ut på världsteatern?”
Ellen svarade inte.
”Ellen tiger och tycker att jag på ett opassande sätt
blandar mig i saker som inte angår mig. Ni känner er
sårad och anser mig ha orätt.”
”Uno har rätt, jag är inte anspråkslös, jag är en fåfäng
toka, som vill lysa och vinna bifall.”
Hon såg upp; ett par tårar rullade långsamt utför
hennes kinder.
Uno hade aldrig sett Ellen gråta förr. Det låg någon-
ting så ödmjukt, milt och hänförande i uttrycket av hen-
nes ansikte, att han velat återta sina ord, men det låg
tillika något i hela hennes väsende, som i första rummet
ingav aktning och som tillbakahöll varje utbrott av häftig
känsla. Han satt därför orörlig kvar på sin plats, med
blicken fasthängande vid detta ansikte, som omgavs av
en gloria av renhet. Han kunde inte avhålla sig från att
fatta hennes hand, i det han med värme sade:
”Förlåt mig! Jag har med mina ord pressat tårar ur
Ellens ögon, har nu som förr gjort Ellen orätt. Säg mig
endast, att det inte är Ellen, söm givit offentlighet åt
barmhärtighetsverket och jag tror Ellen. Ja, jag tror er så
mycket hellre, som jag hade bort kunna gissa, att detta
var ett infall av Evert.”
172
”Uno,” utropade Ellen livligt, ”nu först begår ni ett miss-

tag. Evert har ingen del i det. Hela dårskapen av denna
handling tillkommer mig, mig ensam.”
”Varför tvinga mig att anse Ellen för en slav under en
ömklig fåfänga?”
Unos blick var sorgsen.
”Därför att den ena vännen inte bör hysa oriktiga före-
ställningar om den andra,” svarade hon.
En tystnad uppstod. Uno stod upp och gick till pianot.
Han preludierade en lång stund. Ellen stödde kinden
emot sin hand och såg ut på gatan. Plötsligt började han
sjunga samma ballad som han hade hört Ellen sjunga på
Löda. Det föregick underliga saker i den unga kvinnans
bröst, där hon satt och lyssnade till hans röst. Tomheten
i hennes hem, det ändamålslösa av hennes liv, så rikt på
yttre glans, så fattigt på verklig sällhet, allt, allt tågade
förbi hennes inre, och denna längtan efter huslig lycka
och inbördes kärlek, som så ofta under hennes äkten-
skap hade uppfyllt hennes hjärta, kändes nu livligare. Hon
hade velat gråta, gråta över sig själv och alla de flydda
sköna drömmarna. Minnen, lockande och ändå underbart
bittra, uppstod i hennes själ, när hon påminde sig den
aftonen, då hon, överlämnad åt sig själv, i ensamheten
hade sjungit den sången och hon tyckte sig ännu känna
samma darrning, som hon erfor då Uno bad henne sjunga
om den. Hur mycket hade hon då inte hoppats av livet och
173
av den man, med vilken hon var trolovad, och hur hade
inte denne mans ohjälpliga fåfänga förödmjukat och sårat
henne och förhärjat det eden hon hade drömt sig.
Ellen satt orörlig kvar, även sedan sången tystnat. Ur
det orediga vimmel av tankar och känslor som uppsteg
i hennes själ, väcktes hon av dessa ord, dem Uno ut-
talade:
”Låt mig ännu en gång få höra Ellen sjunga.”
”Omöjligt i afton,” stammade bon, utan att vända
huvudet.
Uno fortfor efter en stunds tystnad:
”Kommer Ellen ihåg våra små tvister på Löda?”
Hon böjde jakande på huvudet. Han fortfor:
”Minns Ellen vilken skarp förebråelse Ellen gjorde
mig för Ebbas skull, allt i den förmodan, att jag älskade
Sappho?”
”Uno sade, att jag hade misstagit mig, och jag trodde
Uno.”
”Ja. Ellen misstog sig; så lätt går det att bli misskänd!
Vi dömer i allmänhet efter skenet.”
”Den gången var skenet emot Uno.”
”Jag skall upplysa Ellen om hela förhållandet. Jag hade
hört sägas, att Sappho hade haft ett annat tycke och
blott i harmen gift sig med Oskar. Hon och jag kom att
tala om familjeförhållanden och då yttrade jag, att jag
på inga villkor i världen ville, liksom Oskar, gifta mig
174
med en ung, skön och rik kvinna, som jag visste räckte
mig sin hand endast därför att hon inte hade kunnat få
den hon älskade. Sappho blev först mycket häftig och
utbrast sedan i tårar. Vid åsynen av den smärta jag hade
framkallat och vid tanken på det mindre grannlaga i
mina uttryck, bad jag henne om förlåtelse under det jag
var lika upprörd som hon. Det var i detta ögonblick Ellen
såg mig vid hennes fötter och av det trodde sig kunna
sluta till mitt hjärtas känslor. Det har ofta gjort mig ont
att tänka, att ni kunde tro mig om en sådan föraktlig
handling, som att tala till en gift kvinna om kärlek.”
”Också har jag sedan föresatt mig att aldrig döma efter
skenet,” svarade Ellen, som med deltagande lyssnat till
Unos ord. ”Men om jag begick ett misstag med avseende
på Sappho, så gjorde jag det inte med avseende på Ebba.
Det har förundrat mig, när jag tänkt på den saken, att
Uno, som är så sträng och noggrann i allt vad som rör
det moraliska, kunde ett ögonblick söka göra intryck på
Ebba, då Unos hjärta inte var fäst vid henne.”
”Orsaken låg i det, att jag ville älska henne. Jag trodde
mig kunna bli lycklig med henne. Ack! Ännu i denna
stund önskar jag att mitt hjärta hade kunnat fästa sig
vid detta förtjusande barn.”
”Om Uno ville, varför kunde Uno inte? Hon, som är så
fullkomligt skapad att sprida lycka omkring sig, borde
inte vara svår att älska.”
175
”Jag kunde inte älska henne, ty jag älskade redan en

annan.”
Varför rodnade Ellen? Hon visste det inte själv. Uno
fortfor:
”Och denna andra ville jag inte älska. Man är stundom
sammansatt av idel motsägelser och så var det även med
mig. Vi beror mera av våra känslor, än av vår vilja.”
”Inte alltid!” sade Ellen med en öppen blick. ”Med vår
vilja behärskar vi våra känslor, så att de inte överskrider
det rättas område.”
”Detta var även det bruk jag gjorde av min vilja. Jag
skulle förakta mig själv, om jag av passion lät hänföra
mig till glömska av vad heder och samvete bjuder.”
Everts inträde avbröt samtalet. Denne började tala
med Uno om de tjänster, som han ansåg sig under
riksdagen ha gjort regeringen och ordade så skrytsamt
om det, att Ellen rodnade av förlägenhet. Hon fruktade
att hennes man under sin iver att få en orden skulle allt
för mycket blotta sin huvudsvaghet. Vad hon befarade
inträffade också, då Evert sade:
”Du finner av det, att rättvisligen bör man inte kunna
undgå att ge mig ett bevis på sin belåtenhet, såframt
någon av mina vänner vid hovet framställer saken i sin
rätta dager. I detta fall räknar jag på dig och din svågers
vänskap för mig. Du står personligen väl vid hovet och
en var vet vilket inflytande din svåger äger.”
176
”Var säker på, att varken han eller jag skall underlåta
att begagna det till din fördel,” svarade Uno, såsom Ellen
tyckte, något kallt, även om artigt. Hon kände att Uno
hade sina ögon riktade på henne.
”Mig personligen kan det visst göra detsamma om jag
har en stjärna eller inte,” återtog Evert, ”men det skulle
göra mig ett nöje, därför att Ellen önskar det, och även
av det skälet, att det snarare är en skam att sakna denna
heder, än en heder att bära den. Har man därtill en ald-
rig så litet fåfäng hustru, så blir det någonting som man
nära nog anser för en nödvändighet.”
”Skulle det göra Ellen så stort nöje, att se Evert prydd
med nordstjärnan?” frågade Uno med en forskande
blick.
Evert rodnade och såg oroligt på sin hustru, men hans
oro var överflödig. Ellen svarade leende, men utan att
se upp:
”Naturligtvis skulle det så.”
När Uno om aftonen lämnade Ochardska huset,
tänkte han: ”Och den där fåfänga narren skulle få en
dylik maka! Hur rädd är hon inte, att minsta skugga skall
falla på honom! Men hur är det möjligt att denna rikt
begåvade natur kan älska denna dåre, som lever blott av
och för fåfängan? Älskar hon honom?” frågade han sig
själv och stannade tvärt.
177
D et var vid slutet av juni. Den ”fashionabla” bador-

ten *** var uppfylld av personer, tillhörande rika
och förnäma familjer. Lyx och prakt utvecklade sig här
efter vars och ens större eller mindre begär att lysa. Man
kom för att bada och återfå sin hälsa, för att roa sig och
visa sig, för att tävla med och fördunkla varandra. Man
körde dårskapernas och nöjenas vagn med full fart, un-
der förevändning att stärka sina krafter med inandande
av den friska havsluften.
Assessor Ochard med fru uppträdde där även med
all pomp och ståt. Ellen utvecklade en lyx i klädsel, som
efter vanan väckte öppen beundran och hemlig avund.
Där, såsom överallt, fördunklade hon alla genom sin
smak och sin elegans. Hon var dessutom ett erkänt snill-
rikt fruntimmer, en omtyckt och prisbelönad skaldinna,
och det var ju således naturligt, att hon blev föremål för
smicker och hyllning från alla håll.
Dagen efter sedan de hade anlänt till *** kom Evert in
till sin hustru åtföljd av Uno. Ellen såg nästan förskräckt
ut då hon fick se honom.
”Min ankomst överraskar Ellen,” sade han.
178
”Ja, verkligen. Uno tänkte ju tillbringa sommaren ut-

rikes,” svarade hon.
”Ja, jag ämnade. Men jag har blivit trött vid långresor.
Jag har ju rest överallt i Europa och därför . . .”
”Lät han övertala sig av mig att komma hit,” inföll
Evert. ”Eftersom jag inte kan stanna här mer än en
vecka, så skulle du och friherrinnan Ernstein bli alldeles
utan manligt beskydd, sedan jag återvänt till Stockholm;
därför föreslog jag Uno att ikläda sig ansvaret att vaka
över dig och bli din riddare under min frånvaro.”
”Detta var ett så hedrande förtroende, att jag för ingen
del hade velat avstå det åt någon annan,” sade Uno.
Samma afton gavs första brunnsbalen. Evert stod i
kretsen av några bekanta och vänner och såg på dansen.
Ellen dansade med Uno.
”Reser du om en vecka?” frågade en av de kringstå-
ende.
”Ja, jag är tvungen, för min tjänst kallar mig,” svarade
han.
”Och lämnar din charmanta fru här helt allena?”
”Hon är ju bekant med nästan hela brunnssällskapet.
Hon kommer att dela halva våningen med friherrinnan
Ernstein. Greve Uno Kerner är dessutom, såsom avläg-
sen släkting till min hustru, den som skall vara hennes
beskyddare under min frånvaro.”
”Är din hustru släkt med Kerners?”
179
”Ja, hennes mor var släkt med grevinnan Kerner,” sva-

rade Evert med en sökt vårdslöshet.
”Du har varit bra lycklig, Ochard, som fått till maka ett
så rikt, älskvärt och snillrikt fruntimmer.”
”Sannerligen kan jag inte säga, att lyckan den gången
flög mig till mötes,” sade Evert leende; ”ty jag kan för-
säkra, att i början tänkte jag inte på att fria till henne,
och jag hade troligen aldrig kommit att fästa mina tan-
kar vid det, eftersom jag då var intagen i ett annat frun-
timmer, om hon inte hade visat mig en uppmärksam-
het, som upplyste mig om att jag ovetande hade gjort
en erövring. När man ser sig älskad av en ung, vacker,
förtjusande kvinna, finner man sig gärna i sitt öde och
antar de bojor hon vill pålägga.”
”Du har verkligen en förvånande lycka hos fruntim-
mer.”
”Ja, jag vet inte varav det kommer; min hustru till ex-
empel, tillber mig.”
”Och du?”
”Vi män kan inte så häftigt älska som kvinnorna. Vår
tid är dessutom upptagen av viktigare saker; men jag
håller obeskrivligt mycket av henne och gör mig en heder
av, att i allt rätta mig efter hennes vilja och även hennes
nycker.”
Redan i början av samtalet hade, efter slutad dans,
Uno fört Ellen till en soffa tätt bakom Evert utan att
180
denne märkt det. Både Uno och Ellen hörde det ovan
berättade samtalet.
Hon, som var så mån om sin mans anseende och
gjorde allt för att ställa honom i en sådan dager, att
hans fel inte skulle synas, hon hörde denne samme man
med en sårande vårdslöshet skryta av, att han inte varit
den, som först hade älskat henne, utan att det var hon,
som genom sin häftiga lidelse, hade givit anledning till
att han fäste sig vid henne. Och dessutom, detta skryt,
att hon tillbad honom, och att han av plikt gjorde sig en
heder av att uppfylla hennes nycker, allt, allt var ägnat
att såra och smärta hennes finkänsliga själ.
Med mörk panna och hotande blick satt Uno vid El-
lens sida. När de talande hade avlägsnat sig, sade han
med en ton, full av bitterhet:
”Det var således Ellen, som genom häftig kärlek för-
mådde sin man att fria? Han gör inte stor hemlighet av
den lycka, som bereddes honom.”
Det fattades endast detta för att öka Ellens smärta.
Hon visste, att man gav akt på henne från alla håll, varje
utbrott av känsla skulle ha blivit bemärkt, och därför
undertryckte hon genom en våldsam ansträngning den
smärta, som ville frampressa tårar ur hennes ögon. Hon
såg på Uno och sade med en nästan bedjande röst:
”Uno, inte ett ord vidare om det, såframt den vänskap
ni hyser för mig är verklig.”
181
”Hur kan Ellen vädja till min vänskap i detta ögon-

blick?”
”Uno Kerner är för mycket ädling, för att vilja såra en
kvinna, som . . .”
”Inte är lycklig! Ellen har rätt.”
Han stod upp och avlägsnade sig.
Några ögonblick därefter såg Ellen honom muntert
språka med friherrinnan Augusta.
Vid denna syn kände hon sig så ensam, så övergiven
av alla, att hon hade velat smälta i tårar. Unos ton och
sätt hade gjort henne ont, det låg i denna ton någonting
hånfullt, någonting föraktligt, så tyckte hon. Ack! Om
han hade talat vänligt, hade stannat hos henne, och
genom sin närvaro sökt förskingra den smärta, som
hennes mans ord tillskyndat henne; då skulle hon ha
känt sig mindre olycklig; hans köld sårade henne djupt.
Under det hon behärskas av dessa pinsamma känslor,
vill vi lyssna till friherrinnans och Unos samtal.
”Ni såg väl Ellen på den tiden då hennes tycke för
Ochard uppstod?”
”Ja visst! Han hade en otrolig möda, att lyckas intres-
sera den stolta flickan, som med stor likgiltighet såg ned
på alla unga män. Jag har aldrig sett en flicka, så kallsin-
nig för uppmärksamhet, som Ellen då var. Jag tror, att
han friade förgäves i två hela år.”
182
”Och jag har hört alldeles motsatsen, nämligen att hon

först hade fattat tycke för honom.”
”Ha ha ha,” skrattade friherrinnan. ”Jag vill slå vad,
att Ochard själv spritt ut det där; men en var som sett
dem, kan intyga motsatsen. Om några år påstår han väl,
att Ellen själv friat till honom, för att riktigt påtagligen
bevisa, hur oemotståndlig han varit.”
”Men man kan inte gärna anta, att en hederlig karl
skulle vilja skryta på sin hustrus bekostnad.”
”Men en fåfäng karl gör det och mycket mera därtill,
som är ännu sämre. Ser ni, greve, ni vill inte låtsa om,
vilka erbarmliga narrar karlarna är, när de frestas av
fåfängans demon. Vad Ochard särskilt vidkommer, så
är han den största av alla sådana narrar.”
”Ni vill väl inte bestrida, att fru Ochard älskat ho-
nom?”
”Det vill jag visst inte; men att hon inte var den som
först kom i låga, det kan jag försäkra, och vad ännu mer
är, jag tror inte att Ellen hör till de lidelsefulla. Hon äls-
kar sin man med en mild och stilla undergivenhet, som
gör henne mäktig av varje uppoffring; men hon hyser
inte och har aldrig hyst någon stark och häftig passion
för honom, lika litet som hon skulle förmå hysa någon
sådan för en annan.”
”Med andra ord vill det säga, att hon är en smula
känslolös.”
183
”Sådan är åtminstone min uppfattning av Ellens ka-

raktär.”
”Det skulle då finnas en motsägelse mellan hennes
inbillningskraft och hennes hjärta. Ty den förra är
glödande, åtminstone att döma efter hennes poetiska
alster.”
”Och varför inte? Den ena själsförmögenheten ut-
vecklas ju ofta på bekostnad av den andra. Ellen skulle
ha blivit alltför rikt utrustad, om hennes känslor hade
erhållit en lika styrka som hennes inbillning. För öv-
rigt kan det väl hända, att hennes känslor stannat vid
denna normala ståndpunkt just av den orsaken, att hon
en gång kommit att fästa sitt hjärta vid den man, som
nu är hennes make, och som, oaktat sitt vackra ansikte
och sin eleganta klädsel, likväl vid närmare bekantskap
förefaller något andefattig.”
Uno hade blivit tankfull. Musiken kallade friherrinnan
till dansen, men Uno satt kvar orörlig och följde Ellens
alla rörelser med en blick, så ihärdig, som om han hade
velat läsa i hennes hjärta.
184
E llen och friherrinnan Augusta skulle göra en liten

promenad till häst. De hade beslutat att företa den
ensamma, åtfölja endast av en betjänt.
Herrarna hade ännu inte åtskilts ifrån den sena fru-
kosten, då baron Alfred upptäckte sin svägerska till häst
i stora allén. Han smög sig bort från det allmänna stojet,
som vinet hade framkallat.
Friherrinnan och Ellen lät sina hästar gå i skritt, under
det de livligt samtalade. Ämnet som avhandlades, var
kvinnans ställning i livet.
”Felet hos oss kvinnor,” sade Ellen, ”ligger just i det, att
vi betraktar oss själva såsom dockor i sällskapslivet och
inte föresätter oss något högre mål. Just den liknöjdhet,
som även du ådagalägger, är ett rådande drag hos hela
vårt kön och en följd av vår uppfostran, sådan den nu
är. Säg, känner du dig väl tillfreds, då du tänker tillbaka
på dina flydda dagar och gör dig själv den frågan: vad
är ändamålet med min tillvaro? Har jag gagnat på den
plats, på vilken jag blivit ställd? Lever jag till någon
nytta för mig själv eller andra? Vad svar ger dig då ditt
samvete?”
185
”Att jag roat mig, klätt mig, kastat bort stora penning-
summor, och med allt detta ändå funnit tiden långsam,
trots att den inte räcker till bara för förlustelser. Men,
min Gud! Vad vill du jag skall göra? Vi lever inte i den
patriarkaliska tiden, då det ålåg kvinnan att hämta vat-
ten från brunnen. Vi, rika och sysslolösa, vad skall vi väl
göra annat än, såsom Egyptens kvinnor, smycka oss, roa
oss och nöta bort tiden vid toaletten. Vi utgör ett slags
lyxartiklar i vår rike mans hus, och vår enda sysselsätt-
ning blir att genom vår prakt smickra hans fåfänga. I alla
tider har mannen behandlat kvinnan såsom en honom
underlägsen varelse och i alla tider kommer han att så
behandla henne. Nåväl, min vän, vad återstår för oss?
Jo, att dra triumfvagnen åt våra behärskare, genom att
utgöra den grannaste prydnaden i deras hus.”
”Vet du, Augusta, att det ligger något sorgligt i att höra
en begåvad kvinna, som du, tala på detta sätt och jag blir
just i följd av det vid mitt påstående, att det är kvinnans
egen obenägenhet att höja sig ur sitt barndomstillstånd,
som gör att mannen missaktar henne. Hon framställer
en bedrövlig bild av dårskap och andlig fattigdom, och
ändå vill hon anses såsom ett tänkande väsende. Bjöd
hon i dess ställe till att odla sin själ genom att förskaffa
sig kunskap, hur helt annorlunda skulle inte hennes inre
då se ut; hur olika skulle hon inte uppfatta sin bestäm-
melse? Det är, tyvärr! endast viljan, som fattas oss; ty på
186
varje plats i livet kan man gagna och så inrätta sitt liv,
att man är en nyttig medlem av samhället.”
”Nåväl, min lilla moralist, varför slösar du själv bort
ditt liv?”
Ellen teg.
”Jag skall säga det: du är en slavinna under din mans
fåfänga. Din boja är lika verklig och ännu oupplösligare
än den svarte slavens.”
”Augusta, du har orätt.”
”Tyst! Tala inte med mig om Evert; jag känner ho-
nom.”
I detsamma hördes trav av två hästar bakom dem.
”Se så!” utropade Augusta, ”nu skall man få se, att vi
inte får vara i fred; säkert förföljs vi av någon av de där
herrarna, som druckit så, att de mist den smula förstånd,
som fallit på deras lott. Jag försäkrar dig, att om vi kvin-
nor är granna dockor i sällskapslivet, så är männen stora
dårar i samhället. Är de tänkande varelser de där, som
berusar sig med starka drycker och hejdlöst överlämnar
sig åt alla sina usla begär? Är vi slavinnor under dem, så
är de slavar under sina lidelser.”
”Du har en alltför bedrövlig levnadsfilosofi, bästa
Augusta. Jag å min sida, kan aldrig annat än beundra
det stora, som blivit uträttat i världen av kvinnans söner
och jag tycker det ligger något så skönt, så maktpålig-
gande i det medvetandet, att vi, den svagare delen av
187
människosläktet, blivit satta vid mannens sida till hans

hjälp. Såsom dotter vårdar vi hans ålderdom, såsom
maka hans mannaålder, såsom mor hans barndom. Det
är våra söner, som skall utföra stora handlingar, och det
är modern, som i barnets själ skall nedlägga fröet till
mannens dygder.”
”De där fröna måste bli ganska sparsamt nedlagda, då
skörden av dygder blivit så knapp,” sade Augusta.
”Och varför?” utropade Ellen livligt; ”jo, därför, att
mödrarna framlever sitt liv såsom du och jag.”
Hästtrav och hälsande röster hördes nu tätt bakom
dem.
Baron Alfred, en yngling om tjugu år, red fram till sin
svägerska, och Uno tog plats bredvid Ellens sida. Sedan
balen hade han och Ellen inte växlat ett enda ord.
”Vi kommer kanske och stör damerna,” sade baro-
nen.
”Ja, verkligen, och vi stannar i stor förbindelse hos her-
rarna, om de fortsätter sin ritt,” svarade friherrinnan.
”Var inte så grym, bästa Augusta, jag kommer med
färska hälsningar ifrån en person, som är dyrbar för
båda damerna,” fortfor baronen.
”Alfred, du tycks för stunden ha en viss fallenhet att
säga sottiser.”
”Alldeles inte, jag tar greven till vittne, att min hälsning
var fullt överensstämmande med sanningen.”
188
Alfred talade med denna egna glättighet, under vilken

man söker dölja en stark sinnesrörelse.
”Nå, från vem är då hälsningen?” frågade Ellen, för vil-
ken det blev plågsamt, att tigande rida vid Unos sida.
”Från er man, min nådiga. Att han är dyrbar för er, är
ju naturligt, och att döma av hans ord, lär han även vara
det för Augusta.”
”Av hans ord? Vad vill det säga?” utropade friherrin-
nan och kastade huvudet stolt tillbaka.
”Ja, av hans ord. Helt nyss anförtrodde han sällska-
pet, att friherrinnan Augusta Ernstein är så förälskad
i honom, att han behövde hela sin själsstyrka och he-
derskänsla, för att undgå de snaror, vilka hennes kärlek
lägger ut för honom. Ah! Min svägerska, ni har alltför
obetänksamt överlämnat ert hjärtas hemlighet i assessor
Ochards händer.”
”Är det din mening att förolämpa mig?”
”Jag talar endast om vad jag nyss hört Ochard säga.”
”Det går för långt!” sade friherrinnan och ryckte åt sig
tyglarna så häftigt, att hästen höll på att stegra sig. ”Så
galen, så dumdristig har han inte kunnat vara,” tillade
hon.
”Fråga greven eller vem ni behagar, som var närva-
rande vid frukosten, och de skall intyga sanningen av
mina ord.”
189
Ellen hade blivit dödsblek under detta korta samtal

och en häftig smärta drog samman hennes ansikts-
muskler.
”Ellen, Ellen, din mans beteende är oförsvarligt. Men
jag skall, vid Gud! förödmjuka honom, jag skall . . .”
”Augusta, här är ett missförstånd å färde,” inföll Ellen
ivrigt; ”man har misstytt hans ord.”
”Misstytt?” sade baronen, ”de kan inte förstås mer än
på ett sätt.”
”Jo, det kan de,” svarade Uno allvarligt, ”eftersom
de ord som undföll Ochard, uttalades under det hans
hjärna var upphettad av vinet, och vad en karl i ett så-
dant ögonblick säger, det tillåter sig inte en tänkande
man att upprepa.”
Baronen rodnade vid denna tillrättavisning.
”Jag kan dessutom gå i borgen för att friherrinnan
inte har något skäl att oroa sig; ty om Ochard under
den upprymda sinnesstämning i vilken han befann sig,
varit obetänksam i sina yttranden, så känner jag honom
tillräckligt för att veta, att han i morgon skall återta de
förhastade orden.”
”Förhastade?” utropade friherrinnan. ”Här är inte
fråga om ett förhastande, utan om en osanning som
han sagt, och jag försäkrar er, greve, att jag nog skall
tvinga honom erkänna att så är.”
190
”Tillåt mig göra en anmärkning. Vad ett fruntimmer i

sin närvaro tvingar en karl att återta av vad han yttrat
om henne, bevisar inte att vad han sagt är osanning,
utan blott att han av artighet hellre gör sig själv till
lögnare, än han glömmer det undseende som varje
bildad man är skyldig en dam. Men om han däremot
själv i hennes frånvaro återtar sina yttranden, då har
han med detsamma erkänt det osanna i sina ord. Hade
baronen varit litet äldre och mera van att umgås med
män, så skulle han inte ha glömt sig ända därhän, att
inför sin svägerska upprepa några obetänksamma ord,
förrän han sett, om Ochard, sedan vinets yra fördunstat,
tagit dem tillbaka; något som en var, vilken känner den
ridderlighet som utmärker Ochards hela väsende, inte
gärna kan betvivla.”
En tystnad uppstod. Ellen såg tacksamt på Uno.
”Eh bien! Låt oss avvakta morgondagen,” utropade fri-
herrinnan glättigt; ”men vakta er, greve, om ni tagit hans
parti, och det visar sig att han är ovärdig ert deltagande;
då kommer min vrede att även drabba er.”
”Jag underkastar mig den, i fullt medvetande att ha i
dag talat efter min övertygelse.”
”Gott! Som vägen här börjar bli för smal för fyra, så
ber jag Ellen ursäkta, att jag tar min kavaljer med mig
och bildar förtruppen. Jag har ett stort behov av att på
någon urladda den harm, som upplågat i mitt inre, och
191
vem bör vara syndabocken i min mans frånvaro om inte

hans bror?”
Friherrinnan och baron Alfred ryckte hastigt fram
några famnar, varefter de saktade sina hästar. På den
livlighet med vilken friherrinnan rörde sitt huvud, kunde
man sluta att hon på fullt allvar läxade upp sin unga
svåger.
Ellen och Uno hade blivit lämnade ett långt stycke ef-
ter och betjänten red på avstånd. Ellen bröt tystnaden.
”Tack för det vänskapliga sätt, på vilket Uno tog Evert
i försvar,” sade hora med nästan blyg röst.
”Jag såg hur mycket Ellen led, och jag ville, till vad pris
som helst mildra det obehagliga intrycket. Jag hade på
mitt samvete en orättvisa, som jag begått och som jag
ville gottgöra.”
”Orättvisa!” upprepade Ellen med osäker röst.
”Ja! Jag övergav Ellen, då Ellen var djupt bedrövad . . .
Jag är en slät vän, fruktar jag; och likväl ville jag så gärna
vara er i en broders ställe. Men man är inte alltid vad
man vill.”
Åter uppstod en paus. Ellen kände sig tacksam emot
Uno, för det han inte talade om hennes man.
”Säg mig uppriktigt, har Ellen varit ledsen på mig för
mitt föga vänskapliga uppförande?”
192
”Ja ledsen, det är rätta ordet,” svarade Ellen; ”jag var

ledsen, men inte på Uno. Jag kände blott, att Unos vän-
skap inte liknade min.”
”Och vad ligger skillnaden i?”
”Uno blir lätt missnöjd med mig, stöter sig på mina
fel och harmas över, att jag inte är felfri. Jag åter vet, att
Uno har fel, ser dem, men gör dem aldrig till föremål
för granskning. Jag vet, att Uno har ett ädelt hjärta, att
Uno är en man, som med sträng hederskänsla uppfat-
tar sina plikter, samt är noga emot sig själv, under det
Uno är överseende mot alla, utom mig. För dessa goda
egenskapers skull håller jag av Uno, utan att förbittras
över, att Uno inte är ett ideal.”
”Jag erkänner rättvisan av Ellens milda klander, och
likväl tror jag mig kunna försäkra, att min vänskap
för Ellen är vida starkare, än den, som Ellen hyser för
mig.”
”Det tror jag inte. Ni män tror er hysa vänskap, då ni
i själva verket endast är roade av den, som ni kallar er
vän. Ni talar gärna med en person, vars samtal förströr
er, och ni anser er vara den personens vän; men det be-
hövs blott att någon annan, i ännu högre grad, väcker ert
intresse, så är den förra vännen ingenting. Vi åter fäster
oss vid någon moralisk egenskap, en ädel handling, ett
uttryck av sann hederskänsla, av verklig människokärlek,
193
av upphöjda tänkesätt; se där vad som grundlägger vår

vänskap!”
”Stödjer sig kvinnans kärlek på samma grund?”
”Inte alltid; det behövs blott att anslå någon sträng i
vårt inre, som sätter vår fantasi i rörelse, som hänför
denna, och det stackars hjärtat följer sedan med.”
”Men är Ellen berättigad att döma i vad som rör kärle-
ken? Har Ellen någonsin älskat, eller kan Ellen ens fatta
vad kärlek är?”
Mycket hade Uno velat ge, om han i detta ögonblick
kunnat skåda in i Ellens hjärta och där läsa svaret på sin
fråga. Men den spejande blicken spejade förgäves. Han
kunde inte en gång se in i hennes ögon, ty de var sänkta.
Ellen svarade helt lugnt:
”Hur kan Uno göra mig en sådan fråga, då Uno vet att
jag har gift mig av kärlek?”
Uno sporrade sin häst, som gjorde några satser, där-
efter återtog han:
”Friherrinnan tycks på fullt allvar banna upp sin svå-
ger.”
Man samtalade en stund i likgiltiga ämnen. Däref-
ter förenades åter hela sällskapet. Man rastade på ett
vackert ställe och återvände därefter hem. När de på
återfärden hade kommit på en smal väg, sporrade Ellen
sin häst och sade leende till Augusta:
”Nu är det Unos och min tur att bilda förtruppen.”
194
Då de hunnit ett stycke framom de andra, sade Uno:

”Ellen vill säga mig någonting?”
”Ja; men jag har svårt att klä det i ord.”
”Oaktat Ellens vänskap för mig?”
”Ja, oaktat den, är jag förlägen.”
”Det rör Ellens man. Har jag gissat rätt?”
”Fullkomligt! Jag önskar, att Uno inte må säga honom
något med avseende på de ord, han fällt rörande friher-
rinnan.”
Det låg ett så bedjande uttryck i blick och röst, att
Unos hjärta blev vekt, under det han med en bitter harm
tänkte på, hur föga Ochard visste uppskatta sin lycka att
äga Ellen till hustru.
”Den obetydligaste önskan av Ellen är en lag för mig,”
svarade Uno.
”Tack!”
”Men kom ihåg, att friherrinnan har rätt att fordra
upprättelse.”
”Hon skall få den, och Uno skall inte förgäves ha för-
svarat honom. Tro mig, han förtjänar den goda tanke,
som Uno hyser om honom.”
”Han och alltid han. Ellen är en beundransvärd hustru,
och jag skulle hellre vilja dö, än leva den dag, då Ellen
upphörde att vara vad Ellen nu är.”
195
Han talade uppriktigt. Han hade ett alltför friskt och

ofördarvät hjärta, för att kunna älska någon, som han
inte högaktade.
”Jag är en ganska ofullkomlig hustru,” svarade Ellen,
som kände sig så lugn, så lycklig av hans ord; ”och jag
behöver min mans hela överseende.”
Vägen blev åter bred, och man kunde nu rida i bredd.
När hästarna höll stilla utanför porten, hoppade Uno av
sin och skyndade att lyfta ned Ellen.
196
”J ag reser omkring klockan tolv,” sade Evert till sin

hustru följande morgon.
”Men innan dess har du ett misstag att rätta, en skan-
dal att avvärja,” svarade Ellen, varefter hon berättade
vad baron Alfred hade omtalat för friherrinnan, samt
deras beslut att, såframt inte Evert av sig själv återtog
vad han sagt, inför hela det församlade brunnssällskapet
tvinga honom till det. Evert råkade i raseri, for ut emot
baronen och ville inte alls höra talas om att återta sina
ord. Men Ellen fattade hans hand, talade om, hur alla,
även de som hade hört hans ord, skulle gilla en sådan
återkallelse, att han skulle ha heder av det. Själva fri-
herrinnan skulle tvingas att förlåta honom. Hur Ellen
nu sökte väcka hans fåfänga, så att den skulle förmå
honom handla enligt hederns fordringar, lyckades hon
verkligen, och han förde henne ned i salongen, under det
han tänkte över effekten av vad han var tvungen att göra.
Alla de glada gästerna vid gårdagens frukost omringade
honom för att tacka för den trevliga tillställningen; bland
deras antal var den unge baron Ernstein och Uno.
197
”Jag tror förvisso, att greve Kerner får orätt,” tänkte

baron Alfred; ”inte lär han kunna återta vad han en
gång sagt.”
”Få nu se, om Ellen lyckats förmå den där token att
handla såsom hederlig karl,” tänkte Uno.
”Mina herrar,” sade Ochard, med hög röst. ”Vinet för-
leder oss stundom i ett glatt lag att uttala saker, som
endast är foster av vår upphettade inbillning. Till en
dylik förseelse gjorde jag mig skyldig i går, då jag på ett
sätt, som alldeles inte överensstämmer med sanningen,
talade om en dam, för vilken jag hyser den djupaste hög-
aktning och beundran. Jag återtar därför nu dessa mina
ord, och förklarar att jag, såsom man säger, talat bredvid
mun; och önskar jag att ni, mina herrar, må anse mina
ord såsom aldrig sagda.”
Av naturen en ganska god skådespelare, hade Evert
antagit en så ädel hållning och uppbar sitt vackra huvud
med så mycken frimodighet, att hans tal gjorde ett ganska
fördelaktigt intryck, eftersom envar ansåg hans handlings-
sätt såsom ett drag av ädelmod. Ingen enda av dessa ung-
herrar trodde emellertid annat än att friherrinnan var kär
i Ochard. De hade en alltför dålig tanke om kvinnorna i
allmänhet, för att sätta tro till något annat än det, som var
ofördelaktigt för könet. Därjämte var de begåvade med
en för hög tanke om sitt eget värde, för att kunna anta att
Ochards skryt hade varit alldeles grundlöst.
198
T re veckor hade förflutit sedan den ovan beskrivna

tilldragelsen. Man hade badat, dansat, gjort utfärder
och lustpartier.
Ellen hade tillbragt alla dagar med Uno. Han var den
aktningsfullaste vän och det angenämaste sällskap för
den unga kvinnan. Hela mångfalden av hans bildning,
friskheten i hans känslor, det ädla och ofördärvade i
hans karaktär, framstod under den dagliga sammanva-
ron. Ellen kände sig lycklig, och man såg henne mera
livad och intresserad, än hon eljest brukade vara. Även
friherrinnan, som bodde tillsammans med henne, var
särdeles road av Unos sällskap. Tiden flydde hastigt
såsom en dröm för Ellen, och hon tyckte, under detta
korta tidskifte av ren och oförfalskad glädje, att naturen
hade blivit skönare, att livet hade för henne fått ett nytt,
hittills obekant behag och att Guds godhet var större än
någonsin. Denna lyckliga tid blev dock mycket kort. El-
len liknade ett barn, som vilar vid en avgrund, men inte
märker det mörka svalget för blommorna som omger det.
Hon njöt av livet, tackade Gud så varmt, så brinnande
för den känsla av tillfredsställelse, som uppfyllde hennes,
199
bröst, och gav inte akt på faran. Men slumpen skulle helt
plötsligt rycka bort bindeln från hennes ögon och sätta
hennes själsstyrka på ett allvarsamt prov.
En afton, sedan man hade spisat kvällsvard, gjorde
friherrinnan, Ellen, Uno och en tysk doktor, som några
dagar hade upphållit sig vid ***, en promenad utåt kus-
ten. Det var en klar afton; vinden blåste friskt. Friherrin-
nan och doktorn, som var inbegripna i ett ivrigt samtal,
påskyndade så sina steg, att de hann långt framom Ellen
och Uno, som kom efter. Nedkomna till stranden, fästes
Unos uppmärksamhet på ett föremål ute på sjön, under
det Ellen livligt fortsatte det samtal de börjat, utan att
ge akt på, att Unos svar blev mera enstaviga. Slutligen
stannade han, sägande, i det han sträckte ut handen åt
sjön:
”Se, Ellen, den där lilla båten hur den brottas med
vågorna.”
Ellens ögon följde handens riktning. I en liten båt såg
hon en ensam kvinna, som föreföll gammal, med alla
krafter ro åt land; men den lilla farkosten tycktes sna-
rare drivas av blåsten tillbaka än framåt. Ibland lutade
gumman ansiktet emot händerna, som förde årorna,
liksom om hon hade gråtit över sina vanmäktiga bemö-
danden.
200
”Ack, min Gud! Hon förmår aldrig att ro till land,”

sade Ellen, och följde med ångest den lilla farkostens
alla rörelser.
”Så ser det ut, i synnerhet som blåsten tar till.”
Uno såg sig omkring om det inte skulle finnas någon
i närheten, vilken han kunde be att mot betalning bistå
den stackars kvinnan, men han upptäckte ingen, blott
en liten eka som låg och gungade vid stranden.
”Ellen, återvänd hem, ty Ellen lär väl inte kunna hinna
upp friherrinnan. Jag vill hjälpa gumman.”
Under det Uno talade, hade han sprungit ned till
stranden och i båten. Ellen stod kvar.
”Gå, Ellen, gå; det blåser kallt,” ropade han och lösgjor-
de båten; men hon förblev orörlig. Snart var han långt
ifrån land och rodde raskt fram till gumman, dit han lika
mycket drevs av vågorna. Ellen följde med orörlig upp-
märksamhet alla den bräckliga båtens rörelser. Hon vå-
gade inte andas; det var liksom hela hennes tillvaro hade
berott på båtens rörelser, så mycken ångest låg det i den
blick, med vilken hon följde honom. Blåsten hade under
de få minuter som förflutit sedan Uno lade ut, tilltagit
betydligt, så att vågorna rullade fram med ett högt vitt
skum på sina ryggar. Äntligen hade Uno kommit fram
till gumman och förflyttade sig med ett raskt språng i
hennes båt. Därefter tog han årorna och började med
all kraft ro åt land. Ellen hade tryckt båda händerna mot
201
hjärtat för att hämma dess slag, då han sprang ur ekan

i båten och hon inte såg något annat, än att både han
och gumman skulle bli vågornas rov. Rodden emot land
var mödosam, eftersom de hade motvind; men efter en
halvtimmes ihärdigt arbete landade båten. Ellen sprang
utför sluttningen, och då Uno hoppade ur båten, räckte
hon honom båda händerna med de orden:
”Min Gud, vilken förfärlig ångest jag utstått! Hade
båten kantrat så hade mitt hjärta brustit.”
Uno hade fattat de båda framräckta händerna och
stammade med upprörd röst:
”Ellen, älskade Ellen, varför får jag inte dö i detta
ögonblick.”
Uno hade en gång önskat kunna läsa i Ellens hjärta.
Nu, då deras ögon möttes, då hennes vilade på honom
med ett så hänförande uttryck, nu tyckte han sig kun-
na läsa i dem. Båda betraktade varandra under några
ögonblick, liksom om de varit rädda att med ord störa
förtrollningen. Gummans röst tätt bredvid väckte dem.
Ellen spratt till som om hon hade vaknat ur en dröm,
rodnade och drog bort sina händer. Uno vände sig med
en suck till den gamla kvinnan, som uttömde sig i välsig-
nelser över honom. Strax därpå hörde de friherrinnans
röst; hon hade vänt om med sin tyska doktor, när hon
slutligen saknade de båda. Det blåste starkt och man tog
202
vägen hem. När Ellen och Uno skulle gå uppför kullen,

sade han:
”Tag min arm, Ellen.” Han lutade sig ned för att ännu
en gång uppfånga en blick. Ellen lade sin hand på hans
arm och såg på honom; men ögat var skumt av tårar.
Uno måste nu berätta sitt äventyr för friherrinnan,
men mellan honom och Ellen växlades inte ett ord mera.
Vid avskedet släppte han med en dröjande rörelse hen-
nes hand.
Sedan Ellen hade skilts från friherrinnan och inne-
slutit sig i sin kammare, knäföll hon. Med händerna
hårt sammanslutna och huvudet lutat mot dem, grät
hon, grät ur djupet av sitt hjärta, under det hon med
brinnande andakt bad till Gud om kraft att rätt kunna
uppgöra räkningen med sig själv och segra över sitt
svaga, upproriska hjärta.
Hur mycket hade inte dessa timmar, som förgått
sedan hon lämnat sitt hem, för henne inneburit! Vil-
ket förfärligt ljus hade inte händelserna på stranden
kastat över hennes inre och de känslor hon hyste för
Uno. Under det hon med gränslös ångest följde båtens
rörelser, hade det blivit klart för henne, att den bräck-
liga farkosten bar en man, som var så kär för hennes
hjärta, att hon gärna med uppoffring av sitt liv skulle ha
velat rädda hans. Och sedan, när han stod där framför
henne, när hon åter mötte hans blick, åter kände sina
203
händer inneslutna i hans, hur tacksam emot Gud, hur

outsägligt lycklig hade hon inte känt sig! Denna ångest,
denna glädje, tycktes med skoningslös röst säga henne:
Du älskar honom.
204
F öljande dagen var Ellen inte synlig vid baden. Uno

hade infunnit sig, för att höra hur hon befann sig,
under det han oupphörligt för sig själv upprepade:
”Jag måste från hennes egna läppar höra: Jag älskar dig,
och sedan — sedan vill jag fly långt bort.”
Då han kom till Ellens boning, sade honom Ingrid, att
hennes fru var sjuk. Läkaren hade sagt att hon förkylt
sig.
En vecka förflöt under vilken Ellen måste hålla sig
inne.
En söndagsmorgon underrättade friherrinnan Uno,
att Ellen var bättre, och att hon på eftermiddagen
skulle infinna sig på den kaffebjudning, som överstin-
nan G– hade tillställt för sällskapet.
När Ellen och friherrinnan trädde ut för att bege sig
till salongen, kom Uno emot dem. Han såg blott Ellen.
Med en livlighet som återspeglade allt vad hans hjärta
kände, gick han emot henne och sade, i det han med ett
uttryck av glädje och aktning hälsade henne:
205
”Jag skall aldrig förlåta mig att ha varit en orsak till

Ellens illamående, och likväl kan jag inte beklaga en
händelse, som beredde mig . . .”
”Ett tillfälle att hjälpa en varelse, som utan Uno skulle
ha varit förlorad,” inföll Ellen.
Uno gick en stund tigande vid hennes sida; sedan
började han tala om likgiltiga saker med ett uttryck av
glättighet, som var ganska sällsynt hos honom.
Man hade druckit kaffe i salongen, man musicerade
en stund och sedan spridde man sig i små grupper i
parken. Ellen, som var matt och tyst, hade satt sig i en
av småsofforna i salongen; Uno nalkades henne.
”Så blek och sorgsen? Jag åter känner inga gränser för
min glädje att återse Ellen.”
Ellen ryste och hade velat kväva sitt hjärtas våld-
samma slag.
”Under de dagar som jag varit skild från Ellen, har
blott ett enda minne följt mig. Minnet av det ögonblick,
då Ellen mottog mig på stranden. När skall detta ögon-
blick återkomma?”
”Aldrig!” viskade hon.
”Ellen kan inte vara så grym. Se på mig och säg att den
känsla, som under loppet av så många år bott i djupet av
mitt hjärta, förtjänar en tröst. Ellen, jag måste höra av
dig tre ord: tre ord till tröst under ett helt liv.”
Hon uppstod, räckte honom handen i det hon sade:
206
”I morgon skall jag förklara mig.”

Därmed gick hon.
”I morgon,” jublade Uno, ”i morgon!”
Morgonen kom med en himmel så grå och en dimma
så tjock, att man tyckte att själva luften andades sorg.
Men för Uno syntes denna gråa himmel klar och leende,
denna luft ljuv och varm, ty han vaknade med det hop-
pet att få sin högsta önskan uppfylld. Hur det skulle bli
sedan, det tänkte han inte på. Den väntade förklaringen
var allt för honom. Han hade just börjat klä sig, då be-
tjänten räckte honom ett brev. Utanskriften sade honom
redan från vem det var.
Han slet upp omslaget och läste:
”En gång sade Uno, då Uno tillbjöd mig sin vänskap:
Ellen skall aldrig få skäl att ångra den vänskap, som Ellen
nu skänker mig. Har Uno hållit detta löfte? Bör jag inte nu
bittert begråta den stund, då vi blev vänner? Lägg handen
på sitt eget redliga hjärta och besvara själv frågan.
En annan gång yttrade Uno: Det har ofta smärtat mig
då jag betänkt, att Ellen kunde tro mig om en så förhat-
lig handling, som att tala till en gift kvinna om kärlek.
Uno har nu gjort sig skyldig till en sådan handling.
Min man anförtrodde åt Uno sin hustru. Skall Uno,
med sitt stränga begrepp om heder, svika detta förtro-
ende? Den Uno, som var min vän, som stod högt i min
aktning, han skall inte göra sig skyldig till ett sådant
207
brott. Han skall vörda den kvinna, som skänkt honom

sin aktning, sitt förtroende och sin vänskap. Lidelsen
skall aldrig förleda honom att glömma vad han är skyldig
sin egen heder, den frånvarande maken och den gifta
kvinnan.
En gång sade Uno: Ellen är en beundransvärd hustru;
jag vill inte leva den dag jag fann er vara annorlunda.
Och likväl bad Uno mig i går tillstå, att jag älskade
honom, att mitt hjärta hade svikit sina plikter och för-
rått den make, som jag vid altaret svurit evig tro. Om
jag uppfyllde Unos bön, vore jag då en beundransvärd
hustru? Nej, jag vore en föraktlig menederska, som
trampade aktningen för sina plikter under fötterna, och
ingen tid och inga förhållanden skulle ha förmått utplåna
denna fläck från mitt liv. Unos eget hjärta skall säga Uno
vad Uno varit nära att glömma.
En enda bön har Ellen till vännen Uno, och hon vet,
att han skall uppfylla den: sök inte att träffa mig under
loppet av några dagar. Gör en utfärd till X– eller nå-
got annat ställe häromkring, eller håll sig inne. Denna
landsförvisning eller fångenskap skall bli kort, men Ellen
skall känna sig tacksam för en sådan eftergift för hen-
nes önskan.
Och nu farväl! Minnet av vännen Uno skall alltid tro-
get bevaras av
Ellen.”
208
Uno satt orörlig en lång stund; en tår lyste i hans öga

och han förde Ellens brev till sina läppar.
”O, hur kunde jag ett ögonblick tänka, att hon skulle
handla annorlunda, ädla, högsinta kvinna! Må Gud be-
vara mig ifrån att vilja fläcka dina snövita fingrar!” Han
genomläste ännu en gång detta brev, så milt och ändå
så allvarligt; sedan skrev han:
”Tack! Evigt skall jag minnas Ellen såsom den ädlaste
kvinna jag känt. Jag lyder Ellen och förblir på mina rum
till dess Ellen upphäver min fångenskap. Glöm allt, som
vittnar om att jag förglömt det löfte jag gav — att vara
en redlig och trofast vän.
Men även jag har en bön till Ellen, den enda, som jag
någonsin skall ställa till henne. Sjung i afton balladen,
som ni sjöng på Löda; sjung den sedan alla gått till vila,
och innan ni stänger era fönster. Ellen det är allt vad
jag i detta liv begär av er! Skänk detta enda bevis av
välvilja åt
Uno.”
På aftonen hade himlen klarnat, aftonsolen sänkt sig i

sin purpurbädd; nattens drottning, med sin genomskin-
liga mantel och sitt stjärndiadem, hade famnat jorden, på
vilken nu allt var tyst och stilla. Allt tycktes vara försänkt
i vila i ***, blott en ensam varelse stod orörligt lutad mot
ett träd bredvid huset, där Ellen och friherrinnan bodde
209
och där ännu fönstren stod öppna. Han var blek, denne
ensamme skepnad, som med ett uttryck av ångest tyck-
tes vänta på något. Plötsligen avbröts tystnaden av en
sång från Ellens boning. Den liknade en andeviskning
från en bättre värld. Den osynliga sångerskan sjöng om
varje vers två gånger och ”sången, den flög över havet”,
och allt blev åter tyst både inom och utom det enstaka
huset.
210
T vå dagar därefter fick Uno en biljett.

”Uno är fri; fångenskapen har upphört, jag är nu
borta. Jag vet att vi inte skall träffas förrän ni kan göra
det med fullkomligt lugn. Om två dagar skall jag återse
min man.
Ellen.”
”Borta, borta!” utropade Uno och sprang upp. ”Jag vet,

att vi inte skall träffas förrän ni kan göra det med lugn,”
upprepade han. ”O, Ellen, Ellen! Den torftiga lyckan att
se dig borde du dock ha unnat mig.”
211
T vå dagar efter det Uno hade fått det ovannämnda

brevet, stod assessor Ochard och knöt sin halsduks-
ros framför spegeln. Han knöt den visst för tjugonde
gången, eftersom den alldeles inte ville bli såsom han
önskade. Just som han hade lyckats i detta sitt bemö-
dande, och med en självbelåten uppsyn knäppte västen,
upplyftes dörrgardinen mellan det yttre och inre rum-
met, och ett smakfullt klätt fruntimmer trädde in. Evert,
som i spegeln såg en dam komma in, vände sig om och
utropade, då hans ögon föll på hennes ansikte:
”Ellen! Vad vill det säga?”
Ellen skyndade fram till sin man, och räckte armarna
emot honom sägande:
”Ja, Ellen, som måste återvända till dig.”
”Du har således längtat efter mig, är det inte så?” sade
Evert och omfamnade sin hustru mycket varsamt, för
att inte skrynkla sina skjortveck. ”Men min söta Ellen,
hur smickrande det än kan vara för mig, att du så ivrigt
längtar efter mig, så är jag mycket ledsen över, att du så
där huvudstupa lämnar ***. Vad skall man väl säga om
en så plötsligt avresa? Man skall göra gissningar och du
212
blottställer oss båda för en hel hop uttydningar, vilka det

varit klokare av dig att du undvikit, genom att stanna
till terminens slut.”
”Ack, Evert, tro mig då jag med handen på hjärtat för-
säkrar dig, att jag varken ville eller kunde stanna.”
Det låg något så milt och ändå sorgset i Ellens röst, att
det fäste Everts uppmärksamhet. Han såg på klockan:
”Det är rätt behagligt för mig att finna att jag är dig så
kär, och jag skall med största nöje, när jag återkommer,
höra dig berätta hur ledsamt du haft utan mig, men för
ögonblicket har jag litet ont om tid.”
Ellen hade avtagit hatt och kappa och satt sig på en
liten soffa. Hon räckte handen åt sin man.
”Kom och sitt här hos mig, Evert. Jag skall åter bli nöjd
blott jag ser att du håller en smula av mig.”
Evert satte sig, kysste Ellen på pannan, och sade:
”Men, min älskade vän, klockan elva måste jag vara
hos statsrådet D–, så att vi inte har stort mer än en
halvtimme, och utbytet av ömma ord måste bli kort. Jag
skulle inte vilja presentera mig för statsrådet med några
spår av rörelse, utan med ett lugn och en säkerhet som
är överensstämmande med de utsikter, som jag äger
rättighet att ha. Nå, har du eljest haft roligt? Dina brev
tycks bevisa, att så varit. Jag har haft alldeles ofantligt
mycket att göra; men också tänker jag att regeringen
213
skall belöna mina tjänster. Apropå, du reste väl inte

ensam? Uno har väl gjort dig sällskap?”
”Nej, han är kvar. Jag reste med Ingrid.”
”Det var mycket obetänksamt. Du borde ha underrät-
tat mig om din ankomst, så att jag kunnat skicka hästar
och vagn ned till sjön emot dig. Vet du, Ellen, din färd
hit strider alldeles emot allmänna bruket och jag spår att
man skall göra anmärkningar. Du borde ha för regel att
aldrig handla utan att först inhämta mitt råd.”
”Evert,” sade Ellen allvarligt, och lade sin hand på hans
arm, ”nu var det inte mera fråga om att tänka på folks
prat; det gällde för mig, att återse dig och i din närhet
införliva mig med mina heliga plikter.”
”Min söta Ellen, du är mycket romanesk, och till stor
skada för ditt anseende såsom världsdam. De plikter,
vilka vi i första rummet bör iaktta, är att vi så upp-
för oss att vi inte ger världen anledning att tadla våra
handlingar. Sedan kommer de enskilda plikterna. Därför
säger jag ännu en gång, att varken kärlek, längtan eller
vad som helst, hade bort förmå dig resa så där huvud-
stupa, utan att åtminstone Uno hade följt med, såsom
din beskyddare.”
”Men, har det då aldrig fallit dig in, att det kunde ligga
en fara för din hustru i att uppdra åt en ung man att vara
hennes ständiga följeslagare?”
214
”Bah, min vän, jag beräknar allt. Jag är född diplomat.

Det skulle inte alls vara mig emot, om Uno fattade ett
livligt tycke för dig. Då man behärskas av en passion, är
man alltid slav under den, som uppväckt denna passion,
och han skulle på detta sätt blint tjäna mina intressen
genom att göra allt vad du önskade.”
”Evert, Evert! Betänker du inte den fara, för vilken du
utsätter mig?”
”Alldeles inte. Jag är inte romanesk och ser inte heller
faror, där inga finns. Om du nu också vore litet intres-
serad av honom . . . Eh bien, det betyder också ingenting,
då du en gång älskat mig och väl aldrig skulle kunna ha
nog dålig smak att föredra en karl med hans utseende
framför mig. En sådan brist på urskillning skulle jag ald-
rig förlåta dig. Nu finner jag det förträffligt, att han, en
förnäm, rik, fjäsad och firad ung man, är den första att
skänka min hustru sin hyllning. Dessutom är det bekant-
skapen med honom och hans svåger, på viken jag räknar
för att fort och hastigt komma till utmärkelse, och jag
tillstår, att du skulle ha gjort mig en långt större tjänst
om du stannat kvar, med eller utan fara att intaga hans
hjärta, än att du reser så där ifrån honom, och kanske
därigenom förskaffar mig en ovän i den, som skulle
gynna mina planer.”
”Evert, Evert, är detta allt vad du har att säga mig,”
sade Ellen, snyftande.
215
”Min söta Ellen, jag tycker att du bör vara nöjd, då jag
försäkrar dig, att jag finner mig smickrad av din tillgiven-
het, även om jag önskade att du var mindre romanesk.”
Evert kysste henne, och såg sedan på klockan.
”Nu måste jag lämna dig. Utplåna spåren av dina tå-
rar, och låt oss inte mera tala om den där saken. Vi ser
varandra åter.” Han kysste på fingret och gick. När han
steg i droskan, tänkte han:
”Jag är bara rädd att Ellen, skrämd av några ömma ord
från Uno, stött sig med honom. Detta kan ha till följd,
att jag går miste om nordstjärnan.”
”O Gud! Du skall inte överge mig, om än allt annat svi-
ker mig,” suckade Ellen med sammanknäppta händer.
216
MODERN
Tre år senare
I häradshövding Ochards praktfulla sängkammare satt

en novembereftermiddag Ellen bredvid en korgvagga,
vilken hon satt i rörelse. Hon stödde huvudet i handen
och betraktade den lille slumrande gossen med ett ut-
tryck av så ren och oblandad sällhet, så gränslös kärlek,
att man tydligt kunde läsa i den unga kvinnans ansikte,
att hon nu hade fått ett mål, vid vilket hon fäst alla sina
känslor, tankar och drömmar. Detta ansikte bar inte
mera spår av det oroliga och formlösa drömmande, el-
ler den passiva likgiltighet, som förr hade utmärkt det.
Där återspeglades en själ, som hade mognat till ett klart
och bestämt medvetande av, att hon hade en helig be-
stämmelse att uppfylla. Det syntes att hennes hjärta inte
mera klappade av trötthet och längtan, utan att det med
höga och friska slag fyllde hennes bröst med det lyckliga
medvetandet av att äga en varelse att älska och leva för.
Hon motsåg inte den gryende dagen med håglöst sinne;
hon kände, att varje minut av hennes liv var oumbärligt
för detta barn, som var hela hennes värld.
Det ligger i moderskärleken någonting så rent, så fritt
från all själviskhet, att den liknar en gudomlig gnista,
217
nedlagd i människohjärtat mitt ibland dess usla och

själviska begär. Med vilken rörelse av onämnbar och
outsäglig ömhet trycker inte modern sitt barn till sitt
hjärta! Hur fullkomligt glömmer hon inte sitt eget behov
av värn och beskydd, blott för att beskydda och värna
den lilla, späda varelsen, som vilar vid hennes bröst. Hur
stark är hon inte i sina uppoffringar, hur outtröttlig i
sina bemödanden och sina omsorger. Hur tåligt lider och
kämpar hon inte för sina barns glädje, lycka och framtid.
Hon lämnar all beräkning å sido då frågan gäller dessa.
Vad betyder det för en mor, vad hon lider, blott hon kan
köpa sitt barn fritt från alla lidanden? Och denna kärlek,
så gränslös och så allt försakande, vad erhåller den till
lön? Blir väl modern den uppväxande mannens eller
kvinnans dyrbaraste föremål? Nej. Då barnet mognat
till människa, då träder tanken på modern tillbaka för
andra känslor och intressen, som upptar det unga hjärtat
och sinnet, och under det hennes kärlek evigt är den-
samma, måste hon vara tacksam om det tillåts henne att
inneha tredje rummet i sina uppvuxna barns hjärtan. Är
hon en klok mor, som själv kommer ihåg sin ungdom, så
finner hon sig nöjd och belåten med denna sakernas ord-
ning, utan att fordra mer än de kan ge. Ack! Hur snart
glöms inte hennes vakor, hennes tårar, hennes omsorger,
då de inte mera behövs, och hur ofta händer det inte, att
218
hon ser sig förgäten av samma barn, för vilket hon utan
betänkande skulle ha uppoffrat sitt liv.
Under det Ellen vaggade sin lille gosse till ro och med
kärleksfull ömhet betraktade det späda, blomstrande
ansiktet, lyftes dörrgardinen upp och Evert trädde in.
Då han fick se sin hustru sitta vid vaggan, rynkade han
ögonbrynen, och det förut mulna ansiktet blev vid denna
syn ännu mulnare.
”Finns det ingen, som kan vagga barnet, utan att du
skall göra dig till barnpiga? Jag måste säga: det här
börjar bli rätt trevligt; mitt hus är förvandlat till en
stor barnkammare, och det skulle inte förundra mig det
minsta, om jag en vacker dag fick se dig promenera med
barnet på armen utåt gatorna. Det är visst och sant, du
har inte den minsta urskillning; du följer blint dina infall,
utan att fråga efter vart det bär.”
”Gode Evert, det är ju vårt barn, åt vars vård jag ägnar
mitt liv, och inte vill du väl, att jag skall vanvårda och
försumma det. Du själv håller ju så mycket av gossen.”
”Ja, med den skillnaden, att jag älskar mitt barn med
förnuft, och inte, såsom du, på ett fånigt sätt. Men låt
oss lämna detta, åtminstone för ögonblicket; jag skall
strax åter uppta ämnet; men jag önskar att du uppdrar
åt sköterskan att vagga pojken, så att jag kan få det nöjet
att tala med dig, utan att blottställas för att bli avbruten
219
av barnets skrik eller av kommande och gående. Vill du

därför stiga ut i kabinettet.”
Evert gick till klocksträngen, ringde häftigt, och då
Ingrid trädde in, sade han i befallande ton:
”Jag skulle önska att min hustru inte behövde vara
barnpiga, och att mamsell såg till att sköterskan vore
inne hos barnet”; härmed lämnade han rummet.
Ellen reste sig upp, fäste ännu en blick full av obe-
skrivlig ömhet på det sovande barnet, nickade åt Ingrid
och gick ut i kabinettet, där hon fann sin man sittande
i soffan. Hon gick småleende fram till honom och förde
sin hand smekande över hans lockiga hår, sägande:
”Här är jag nu. Skall du banna mig ännu mera? Gör
inte det; jag känner mig så lycklig de stunder, jag får vara
hos mitt barn.”
”Kära Ellen, låt bli att smeka mig, dina smekningar gag-
nar ändå till ingenting. Du uppoffrar mig likväl för din
egoism, och om du är lycklig, min vän, så gratulerar jag
dig. Vad mig angår, så kan jag inte säga detsamma.”
”Evert, nu är du bitter.”
”Möjligt; men när man, såsom jag, är olycklig, kan
man inte alltid undertrycka sina känslor och le och se
glad ut.”
Han suckade.
”Har något ledsamt hänt dig?”
220
”Ledsamt? Jag undrar just vad annat som händer, allt-

sedan du greps av din galenskap att agera eremit blott
för att du skulle amma barnet. Vad skall jag kalla ditt
beteende? Du, en rik kvinna, hustru åt en man, vars
förtjänster höjt honom i samhället, du som har råd att
betala, du har av idel romangriller företagit dig att själv
amma ditt barn, dra dig ur sällskapslivet och förvandla
vårt hus till ett kloster. Vad tror du folket tänker om allt
detta? Jo, man säger och skall säga, att jag inte haft nog
kärlek för dig att anskaffa en amma, att jag av snålhet,
av likgiltighet och Gud vet av vad för anledning låter
dig släpa med barnet. Hur många fruar med förmögen-
het och anseende känner du, vilka gör sig till ammor?
Jag tror du skall få svårt att leta ihop ett halvt dussin,
och ingen enda med dina mera viktiga intressen, sedan
naturen gjort dig till skald; men vad frågar du efter ett
ärorikt namn eller ryktet om snille? Inte det minsta. Du
lever för dina fixa idéer, och till dem hör, att du skall
vara fastvuxen vid gossen. Du river ner, genom din
simpla uppfattning av livet, allt vad jag gjort, för att ge
dig anseende av ett snillrikt fruntimmer, och du, som
steg upp lik en stjärna, faller nu helt plötsligt ned till en
barnsköterska.”
Evert drog efter andan, Ellen teg.
”Men jag får nu helt bestämt förklara dig, att jag är
trött vid det här spektaklet och ämnar återta vårt förra
221
levnadssätt, liksom jag tänker ta del i gossens uppfost-

ran. Tycker du, till exempel, att barnet är klätt som en
rik mans barn? Jag vill att barnet skall vara så klätt, att
det ser intagande ut. Dessutom är det min vilja, att vi en
gång i veckan har mottagning, och dessutom, såsom förr,
bjudningar. Därjämte att du åter visar dig i sällskapslivet
och något delar din tid emellan mig och barnet.”
”Kan du verkligen säga, Evert, att jag inte gör det? Hur
glad, hur lycklig är jag inte, då du någon gång är hemma
hos oss, då . . .”
”Tillåt att jag avbryter. Vi lever inte av din lycka och
belåtenhet ensamt, utan vi har även plikter emot världen,
och jag finner intet skäl varför man för en hustrus och
ett barns skull behöver försumma dessa. Du har nu hört
min vilja, och jag hoppas att du rättar dig därefter.”
”Jag skall bjuda till att förena min plikt emot mitt hem
med din önskan, men aldrig skall jag för något pris i
världen försumma vårt barn. Jag är mor, och Gud har
i min vård anförtrott ett barn, som en gång skall bli
man.”
”Och jag lär väl inte begära att du skall glömma dina
plikter såsom mor; men att börja med, får jag likväl säga
dig, att jag bjudit några vänner hit i afton, bland dem
Uno. Jag önskar att du visar dig särdeles artig emot ho-
nom, eftersom jag behöver honom.”
”Behöver du honom numera?”
222
”Ja, jag behöver hans inflytande och hans anseende

såsom en rik man, i synnerhet nu, då jag söker en tjänst,
och ämnar uppta ett lån av tio tusen kronor, och det av
en man, som sätter värde på Unos mening, och säkert
skall av honom underrätta sig om mig.”
”Skall du behöva låna? Du skämtar väl.”
”Vill du vara så god och betrakta mig, ser jag ut som
om jag skämtade?”
”Men är vi då inte längre rika?”
”Jo, du min vän är det; men tyvärr inte jag,” svarade
Evert bittert. ”Eller tror du verkligen, att 200 000 kronor
är en bottenlös guldgruva, då man, som jag, måste leva
med i världen och representera? Du, med ditt fantastiska
lynne, tror väl, att det ingenting kostar att leva såsom vi
levat: att hålla hästar och vagn och dylikt, som erfordras
i min ställning. Har man då den olyckan, att ha några
ungkarlsskulder att betala, samt dessutom från kapitalet
drar av vad en bosättning, sådan som vår, kostat, så fin-
ner du lätt att 200 000 kronor inte är någon outtömlig
skatt.”
”Men Evert,” inföll Ellen, ”hellre än att låna mot bor-
gen och därigenom sätta dig i förbindelse, kan du ju
lämna inteckning i huset.”
”Vill du visa mig den godheten att inte blanda dig i
mina affärer? Eller inbillar du dig att kunna sköta dem
bättre än jag? För övrigt vill jag inte inteckna huset.
223
Nog av, jag måste ta upp detta lån; och jag ämnar, ifall
konungen inte ger mig den tjänst, som jag nu söker,
använda en del av denna summa för utgivandet av en
oppositionstidning. Allt kommer att bero på min utnäm-
ning.”
”Evert, vad säger du? Skall du, som av konungen rönt
så många bevis på ynnest, och för allt vad du gjort blivit
så rikligt belönad, skall du, en ämbetsman, en nordstjär-
neriddare, en konservativ, göra dig till överlöpare och
anfalla samma åsikter, vilka du förut försvarat? Det vore
otacksamt och ovärdigt en man av heder.”
”Min vän, konungarnas tid är förbi. Februarirevolutio-
nen har gjort dem impopulära, och man är alldeles inte
på modet om man är rojalist. De måste därför se till, att
de kan bibehålla dem, som tjänat med iver och trohet;
ty i annat fall ser jag mig tvungen att hylla de revolutio-
nära åsikterna. Att uppträda för deras förfäktande, skall
skänka mig så stor popularitet, att jag aldrig skall kunna
skörda hälften av det i konservatismens tjänst.”
”En man av heder tjänar inte en sak av beräkning, utan
av övertygelse, och jag varken kan eller vill tänka så lågt
om dig, som att du, för att vinna popularitet eller någon
utmärkelse i världen, skulle vilja sälja dig, eller förråda
den sak du förfäktat, och köpslå med din plikt och ditt
samvete.”
224
”Min vän, den saken förstår du inte; jag ämnar i alla

fall handla såsom mig lyster, och begär blott, att du fogar
dig efter mina önskningar; att börja med, med avseende
på Uno.”
”Men just med avseende på honom önskar jag, att du
ändrar plan. Vad behöver du hans inflytande? Är du
berättigad till den utnämning, som du vill erhålla, så kan
du ju vara säker på, att du även blir nämnd, utan att du
behöver hans medverkan till det. Ack, Evert, det plågar
mig att tänka, att du, en man av förtjänst skall behöva
krypa för de högt uppsatta, för att vinna en befordran,
till vilken dina förtjänster borde göra dig berättigad.
Vad lånet åter vidkommer, så hoppas jag att det skall bli
överflödigt; ty, som du vet, så har jag alltid önskat, att du
skulle uppbära räntan på det kapital, som min mor över-
lämnat ensamt till min disposition. Hittills har du vägrat,
på den grunden, att du inte ville ha något av vad man
undandragit dig. Jag lär i följd av det ha en inte obetydlig
besparing av räntan innestående hos grosshandlar D–.
En gång ämnade jag detta lilla kapital till grundfond för
en barnkrubba; men nu önskar och bönfaller jag, att du
må disponera över det, samt att du hädanefter uppbär
den ränta, som både skall och bör vara gemensam.”
”Vad dina besparingar angår, så har jag redan lyft
dem, eftersom jag vid vår ankomst till staden var i be-
hov av pengar. Jag måste således låna av den omnämnda
225
personen; jag behöver Uno, och det är av vikt för mig,

att ingen har aning om att jag behöver pengar. Har du
förstått mig?”
”Men dessa pengar skall återbetalas en gång.”
”Det begrips och jag ämnar även göra det; trots att jag
nu för ögonblicket är i behov, så bevisar det inte att jag
är ruinerad. Den rikaste man, min kära Ellen, behöver
stundom låna.”
”Varför inte hellre vända dig till farbror Rubens eller
till Kerner?”
”Därför, att jag inte är hågad att mottaga några an-
märkningar. Men jag vet inte varför vi fortsätter detta
samtal. Du har hört min önskan, rätta dig därefter.”
”Ännu ett ord,” sade Ellen med ångest. ”Jag vill sälja
alla mina nipper, blott du inte gör skulder, ty mitt för-
stånd säger mig, att börjar man anlita krediten, så slutar
det illa.”
”Är din mening att reta, att såra och förödmjuka mig?
Hör nu en gång för alla vad jag säger: jag vill inte veta av
några inskränkningar i vårt levnadssätt; ingenting i din
klädsel eller dina vanor får ändras. Du är fortfarande en
rik mans hustru. Förstår du nu, att jag aldrig kan, aldrig
skall leva annorlunda än jag hittills gjort? Jag vill, att
man skall se dig med dessa juveler, som väckt så mycken
avund och beundran, och jag hoppas att aldrig behöva
avstå ifrån dem. Bespara mig nu allt vidare ordande i
226
detta obehagliga ämne. Apropå, så önskar jag, att du

själv, såsom förr, uppbär räntan av din förmögenhet,
på det ingen må veta, att vi använder den gemensamt;
men du kan sedan lämna mig pengarna, och på det sät-
tet blir allt väl beställt. Jag tror mig verkligen bättre än
du kunna disponera den där räntan, så att den ger en
ökad glans åt vårt hus. Om måndag blir här en större
bjudning.”
Evert gick.
”Med lånade pengar,” mumlade Ellen. ”En dag skall
kanske hans fåfänga bli vår ruin.” Hon suckade djupt.
”Allt skall då gå åt, för att lysa bland en hop dårar som,
när olyckan klappar på dörren, skall fly oss. Men jag
känner, att jag nu skall äga styrka att rädda mitt barns
far från den avgrund till vilken hans hejdlösa fåfänga förr
eller senare skall föra oss.”
Om aftonen var våningen upplyst, och Ellen hade just
trätt ut i salongen, då i detsamma en ung man syntes i
en av dörröppningarna. Hon stannade mitt på golvet en
sekund, men tog strax några steg emot gästen, som gick
fram till henne. Båda var bleka. Det var över tre år sedan
de såg varandra. Tre år! Hur annorlunda nu än förr var
inte Ellen! Hur förändrat föreföll livet! Vilka skatter av
ömhet och själsstyrka hade inte utvecklat sig hos henne
sedan dess! Och likväl framstod för den unga kvinnans
minne så livligt hågkomsten av deras sista samtal. Hur
227
mången bitter kamp hade hon inte kämpat sedan dess,

och vilken rik belöning hade Gud inte skänkt henne för
att hon segrande gått ur striden! Läste Uno på hennes
ansikte den högre grad av fullkomning och inre frid, som
hon hade vunnit? Så såg det ut, ty det låg ett uttryck av
smärta, och ändå tillfredsställelse, i den blick med vilken
han såg på henne.
Han fattade den framräckta handen, och sade med
djupt allvar:
”Förrän Uno med lugn kan möta Ellen, skall han inte
söka träffa henne. Dessa ord var era sista till mig. Jag har
bevarat dem i mitt minne, vårdat dem i mitt hjärta och
lytt er. Med en lugn, djup, allvarlig vänskap, fri från varje
skymt av lidelse, återser jag er, eljest skulle jag aldrig ha
trätt över er tröskel.”
”Tack! Jag visste att Uno till hjärta och tänkesätt var
ädling.”
Everts inträde och flera gästers ankomst avbröt sam-
talet.
Herrarna spelade och språkade. Ellen var en i högsta
grad älskvärd värdinna.
228
E n förmiddag, några dagar därefter, stod Ellen i salen

med sin lilla gosse på armten, och lät honom be-
trakta sin fars porträtt, under det hon sökte göra honom
begripligt, att det var ”pappa”.
Dörren till tamburen öppnades och en betjänt sade:
”Behagar herr greven stiga in, assessorn är strax ledig,
så snart baron H– lämnar honom.”
Ellen vände sig mot dörren; det var Uno. Då han fick
se Ellen med gossen på armen, blixtrade det till i hans
ögon; men han gjorde en våldsam ansträngning och
lyckades undertrycka sin rörelse. Han gick med skenbart
lugn fram för att hälsa på Ellen, som släppte ned sin lille
gosse på golvet. Gossen bugade sig och sade någonting,
som skulle föreställa: ”God dag!”
Uno lyfte upp barnet, kysste det och frågade:
”Vad heter du?”
”Eon,” blev svaret.
”Elon,” sade Ellen, tog sin lille gosse vid handen och
bad Uno stiga in i salongen, där hon satte sig på en liten
soffa med barnet i sitt knä.
229
”Man klagar allmänt över, att Ellen berövat sällskaps-

livet dess skönaste prydriad, då Ellen saknas där,” sade
Uno. ”Vad har kunnat förmå den, som verkligen är be-
rättigad att saknas, att så plötsligt överge skådeplatsen
för sina triumfer?”
”Och det kan Uno fråga?” sade Ellen leende. ”Jag
trodde, att den frågan var överflödig, då jag har orsaken
till mitt uteblivande på mitt knä.”
”Känner Ellen ingen saknad efter dessa nöjen, vilka
Ellen förr med så mycket intresse omfattade?”
”Hur skulle jag kunna göra det? Vad värde äger de
i jämförelse med den glädje, som mitt barn skänker
mig?”
”Detta barn utgör då hela er värld?”
”Nej, halva. Min man utgör första hälften av det.”
”Dessa båda är således allt?”
”Ja. Bör det inte så vara?”
”Jo, och säkerligen blir Ellen en lika utmärkt mor som
hustru.”
”Jag skulle vilja vara båda delarna, men fruktar att det
stannar blott vid önskan.”
Evert trädde in, och då han fick se sin hustru med bar-
net i famnen, sade han till Uno, i det han log sötsurt:
”Ellen vill nödvändigt spela rollen av barnpiga, trots
att jag på det ömmaste varnat henne för överansträng-
230
ning; men mina böner verkar nu, som alltid, ingenting

på henne.”
”Jag överanstränger mig visst inte,” svarade Ellen, med
ett så kärleksfullt och milt uttryck, att Uno tänkte:
”Hans plats vore på knä vid hennes fötter. Vilken skatt
äger han inte i denna hustru!”
Everts tankar gick alldeles inte i samma riktning. Han
var förargad över att Ellen skulle, lik en annan borgar-
hustru, sitta med barnet i knä, då han ville att hon i allt
skulle presentera sig såsom typen av en förnäm dam.
Därjämte ville han, att Uno skulle beundra hans kärlek
och ömhet för henne, och därför återtog han:
”Ack! Min vän, du anstränger dig för mycket, du med
din svaga hälsa och dina ömtåliga nerver.”
”Jag är ju ung, frisk och stark,” sade Ellen och tryckte
gossen till sitt hjärta. ”För övrigt är du så mån om, att
jag inte skall för mycket anlita mina krafter, att jag med
bästa vilja inte kan uppfylla dina önskningar.” Hon
räckte honom vänligt handen och lämnade rummet.
Hennes sista svar skingrade något av de moln av miss-
nöje, som en stund hade vilat över Everts panna. Han
smålog och sade:
”På det här sättet går det alltid. Jag vill vara sträng;
men med ett småleende är jag besegrad.”
231
”Och vem skulle inte besegras av en mor, som älskar

sitt barn?” sade Uno. ”Jag vet knappast någonting skö-
nare. Jag betages av vördnad vid åsynen av det.”
”Så är det även med mig,” sade Evert, kastade en blick
i spegeln och gav sitt ansikte ett intresserat utseende.
232
V internöjena började åter komma i full fart. Ellen syn-

tes någon enda gång i sällskapslivet; men hennes
uppträdande där var helt kort. Aldrig såg man henne
mera än en liten stund på något ställe, och då var hon
så älskvärd, så intagande, att man med verklig saknad
såg henne försvinna, efter att några ögonblick ha utgjort
föremålet för allas beundran. Fruntimmren påstod, att
det var en fint av behagsjuka av den unga frun, som ville
låta sina beundrare känna hela tyngden av tomheten
efter henne. Man påstod mycket mera; men ingen enda
föll det in, att hon skyndade från salongernas nöjen,
smicker och fåfänglighet, för att inta sin plats vid det
slumrande barnets vagga, eller för att låta det vila i sin
famn. Att hon visade sig i sällskap lik en meteor, för att
lysa och försvinna, kom av det, att hennes man fordrade
det och hon själv hade gjort sig till lag att, så mycket
som i hennes förmåga stod, uppfylla hans önskningar,
även om aldrig på bekostnad av hennes barns vård. Det
förra levnadssättet i hennes eget hus var åter börjat. Där
samlades en gång i veckan en hop så kallade vänner,
utom alla de särskilda bjudningarna. Alla försök av Ellen
233
att göra inskränkningar var fruktlösa och framkallade

endast häftighet och förbittring från Everts sida, och
Ellen insåg, att så länge hon ännu ägde något kvar av
kapitalet, skulle ingenting förmå hejda honom i hans slö-
seri och begär att lysa. Målet för hans liv var ännu alltid
att stå främst i sällskapslivet, och förr än alla hjälpkällor
var uttömda, kunde ingenting i världen avhålla honom
ifrån att fortsätta såsom han hade börjat. Ofta, då El-
len satt ensam med sitt barn, tackade hon i hjärtat sin
mor för det hon ställt så till, att detta barn åtminstone
aldrig genom hennes mans dårskaper skulle bli utblottat;
men hon hade ännu inte betänkt, att hon kanske en dag
skulle bli tvungen att välja emellan sin mans heder och
sitt barns framtid. Att det skulle kunna komma att gå så
långt, ansåg hon inte för möjligt.
Tiden hade sålunda på sådant sätt förflutit, och större
delen av vintern var tillryggalagd. Uno hade ofta varit
hos Ochards; men endast när det var mottagning. Hans
uppförande mot Ellen utvisade sann högaktning; men
han närmade sig aldrig för att enskilt tala med henne.
Han undvek sorgfälligt allt, som påminde om den forna
vänskapsfulla förtroligheten.
En förmiddag i mars, under det Ellen lekte med sin
lilla gosse, kom friherrinnan Ernstein till henne. Augusta
såg upprörd ut.
234
”Bästa Ellen,” sade hon, ”jag önskar säga dig några

ord i förtroende.”!
Ellen ringde och Ingrid övertog vården om gossen.
När Augusta och Ellen blivit allena, sade friherrinnan:
”Har du träffat din man i dag?”
”Ja, men endast helt hastigt. Han har på morgonen
haft så många besök, och så tidigt måst gå upp till över-
ståthållaren, att vi endast talat några flyktiga ord med
varandra. Men varför gör du mig den frågan?”
”Det skall du strax få höra. Du vet väl var han var i
går?”
”På en middag, som din man hade tillställt för den
resande engelsmannen, lord H–.”
”Alldeles. Sedan middagen var förbi, kom några av
herrarna överens att fara till Djurgården. Där spela-
des. Kapten U– hade en förtvivlad otur, och din man
en lysande tur. Sedan U– hade spelat bort alla pengar,
som han hade på sig, satte han upp sin utmärkt vackra
ridhäst. Ochard vann den, och spelet var nu slut. U–,
förbittrad av sin motgång, ville hämnas på din man, och
sade till lord H–:
’Ni har inte deltagit i spelet och likväl vet jag, att ni är
en lycklig spelare.’
’Just min beständiga lycka gör, att jag inte mera är
road av att spela. Det är så enformigt att ständigt vinna,’
svarade lorden.
235
’Mylord har således en beständig tur i spel?’ frågade

Evert.
’Ja, så beständig, att jag knappt tror att jag kan
tappa.’
’Men det kunde ju hända att lyckan en dag vände er
ryggen. Hon är nyckfull,’ återtog Evert.
’Möjligt, men jag betvivlar, att hon vill glädja mig med
ett prov av sin nyckfullhet.’
’Och för övrigt,’ inföll U–, ’skall det inte vara personer
med en begränsad förmögenhet, som skall inlåta sig i
en tävlan med lord H–, vilken utan saknad kan förlora
en så stor summa, som hela din förmögenhet, min käre
Ochard.’
’Det bestrider jag inte; men det vore ändå intressant
att se, om mylords tur även i afton är konsekvent.’
’I afton, liksom alla andra aftnar,’ svarade lorden med
en retsam säkerhet.
’Du är inte nog rik, käre Ochard, att våga försöket,’
inföll U–.
’Åtminstone är jag rik nog för att våga fresta lyckan för
i afton, utan att behöva äventyra mina hästar,’ svarade
Ochard övermodigt.
’Vill ni nödvändigt bli ruinerad, min herre?’ sade eng-
elsmannen, ’så är felet inte mitt; jag har varnat er.’
236
Men Ochards fåfänga, sårad av U–s ord och lordens

säkerhet, hindrade honom ifrån att lyssna till de andras
varning. Med ett uttryck av tillförsikt, sade han:
’Jag är inte så lätt ruinerad, mylord.’ Därefter började
spelet. I början tycktes verkligen lyckan ha övergivit
engelsmannen, och Ochard triumferade, under det man
omkring honom prisade hans lyckliga stjärna, som ald-
rig förnekade sig; men under tredje spelet hade turen
vänt sig och förblev sedan oavbrutet på engelsmannens
sida.
’Min herre, pointen är för hög, vi sätter ned den. Det
är min olycksaliga tur, som jag ville visa er, men jag be-
höver inte vinna era pengar.’
’Och jag, mylord, kan utan saknad finna mig i den
förlust, som denna och även en högre point skulle kunna
medföra.’
Allt nog, när spelet slutade, hade din man, som eljest
inte är någon spelare, av ren fåfänga tappat en stor
summa. Han hade spelat på sitt hedersord, och skul-
den skall i morgon likvideras, då lord H– är bjuden till
middag hos er, tillika med min man och några av corps
diplomatique. Jag, som vet genom Rubens hur stor din
förmögenhet var, som han fick med dig, och även av
erfarenhet har litet reda på vad det kostar att leva så,
som ni levat, jag blev vid denna berättelse utom mig av
förskräckelse. Jag förutsåg, att han möjligen inte skulle
237
vara i stånd att betala sin spelskuld utan en kännbar

förlust för ögonblicket, varför jag ber dig, att du, ifall så
skulle behövas, vänder dig till mig. Ty det är ju möjligt,
att Evert inte kan disponera över en så stor summa, utan
blir tvungen att anskaffa den på ett sätt, som för honom
i procentarhänder.”
”Hur stor är då denna summa?” frågade Ellen med
darrande röst.
”Jag vet inte hur många tusen.”
”Tack, Augusta, för ditt deltagande och din vänskap!
Men hur stor denna summa än må vara, så skall nog
Evert kunna betala utan att behöva låna.”
”Är du fullkomligt säker på det?”
”Fullkomligt.”
”Goda Ellen, 200 000 kronor är visst en stor summa;
men då man lever upp minst 30 000 årligen, har ett
möblemang, som kostar mer än tjugutusen, och före sitt
giftermål hade en skuld på en tjugutusen, då min vän, är
det sannolikt, att inte mycket återstår efter åtta år.”
”Det oaktat, Augusta, försäkrar jag dig, att Evert inte
skall behöva låna för att betala sin spelskuld.”
”Jag vet, att du själv har ett kapital, som han inte kom-
mer åt. Men betänk, ni är båda unga, och du har ett
barn, som du för framtiden inte får beröva detta kapital,
vilket en dag skall utgöra det enda ni äger. Ser du, El-
len, jag talar såsom en vän, vilken fullkomligt känner
238
sanningen och inte såsom mängden, vilken påstår, att

din förmögenhet var tre gånger så stor, något som Evert
inbillat alla. Men åt ingen mer än dig har jag sagt vad
jag i detta fall vetat och tänkt.”
”Tack, tack, du goda! Men tro mig, jag litar så fullt på
dig och din vänskap, att om jag en dag skulle behöva
andras hjälp, så blev du den enda, till vilken jag skulle
vända mig.”
En stund därefter avlägsnade sig Augusta. Ellen
vandrade några ögonblick av och an på golvet, likasom
obeslutsam om vad hon borde företa. Slutligen gick hon
in till sitt barn, och sedan hon en stund under en varm
bön tryckt det till sitt hjärta, lät hon klä sig och for ut.
239
O m aftonen samma dag, sedan de båda makarna

hade gått till vila, utan att Evert med ett ord om-
nämnt vad som hade tilldragit sig, utan blott underrättat
sin hustru, att lord H– och några vänner skulle spisa
middag hos honom följande dagen, väcktes Ellen av det
buller, som hennes man gjorde i det han med mycken
varsamhet stod upp. Utan att låta märka, att hon var
vaken, såg hon honom ta hennes nycklar och med stor
försiktighet öppna hennes byrå samt dra ut den låda, i
vilken hon brukade förvara sina juveler. Men då han
fann lådan tom, gjorde han en åtbörd av överraskning
och vrede, drog sedan upp alla de andra lådorna med
stor otålighet; men fann endast några mindre dyrbara
nipper. Alla de övriga var borta.
”Vad vill detta säga?” mumlade Evert dödsblek och
låste igen byrån.
Om någon hade sett den blick av ångest, fasa och
smärta, som Ellen fäste på sin man, så skulle han kun-
nat ana vad hon i detta ögonblick led. Men då Evert åter
vände sig till sängen, tillslöt hon ögonen och låtsade
sova under det hon tänkte:
240
”Jag vill bespara honom förödmjukelsen av att veta, att

jag sett hans handling. O Gud! Uppehåll mitt mod.”
Under det återstående av natten återljöd i Ellens öron
juvelerarens ord, då hon var hos honom för att få sina
juveler utbytta mot falska: ”assessorn har redan talat
med mig om det”.
Morgonen därpå, efter frukosten, sade Evert:
”Hör på, Ellen, jag skulle önska att låta juveleraren
ändra dina smycken och göra garnityret litet modernare.
Kan jag få se dem.”
”Nej, min vän, det kan du inte, eftersom jag just i går
lämnade bort dem i samma avsikt, som du haft med
dem.”
”Det var besynnerligt! Men jag får förklara, att jag all-
deles inte tål dylika självmyndiga handlingar. Jag fordrar
att du går till råds med mig och inte företar sådana åt-
gärder utan mitt samtycke. Till vilken juvelerare har du
lämnat dem?”
”Till herr H–.” Ellen gick fram till honom med ett
sorgset, nästan lidande uttryck i blicken, sägande:
”Lämna denna lapprisak, Evert, och låt mig själv sköta
den affären, ty jag har något viktigare att tala med dig
om. Jag vill nämligen lämna dig dessa pengar. En aning
säger mig att du behöver dem.” Hon räckte sin man en
bunt sedlar. Men, märk väl! Detta är det enda, det sista
kapital jag äger rätt att disponera över.”
241
”Ellen, varifrån har du fått dessa pengar?” utropade

Evert, ”och hur vet du att jag behöver dem?”
”Låt båda delarna få förbli min hemlighet och var över-
tygad att jag skall bjuda till att glömma allt vad som rör
denna sak, om du blott vill, av kärlek för mig, göra den
uppoffringen att inte mera spela.”
”Ellen, jag är ingen spelare.”
”Nej jag vet det, men av en falsk ambition låter du
förleda dig även till detta.”
”Du kryddar din gåva med moraler,” inföll Evert
stött.
”Moraler? Nej, Evert, men med ett råd, en varning av
den bästa vän du äger, och det bör inte kunna såra dig.
Vem är mera berättigad att ge dig ett vänskapsfullt råd,
än din hustru? Hon, som med dig skall dela alla sorger
och fröjder. Ack Evert! Tro mig: ingen kan hellre än jag
vilja bespara dig varje förödmjukelse, men betrakta inte
de ord, vilka min plikt och mitt förnuft förestavar mig,
såsom klander eller begär att moralisera dig. Vad jag
säger har sin grund i en så innerlig tillgivenhet, att det
inte bör kunna missförstås.”
242
M iddagen var förbi, och en del av herrarna hade

avlägsnat sig för att återkomma mot aftonen till
Ochards. Uno, som även varit där till middagen, hade,
jämte några andra, stannat kvar. Den första av gästerna
för aftonen, som kom, var friherinnan Ernstein.
Uno närmade sig henne och sade med låg röst:
”Nå-å?”
”Ni vill veta hur ambassaden avlöpte. Just som jag
hade förutspått. Inte ett ord av missnöje eller ogillande
gick över Ellens läppar; hon försäkrade, att hon skulle
ställa allt till rätta och vägrade att anta min hjälp.”
”Hon har hållit ord. Ochard har i vår närvaro betalat
lord H–. Har hon väl av stolthet kunnat gå så långt, att
hon upphävt sitt paktum och gjort sitt barn arvlöst.”
”Det tror jag inte,” svarade friherrinnan, ”därtill älskar
hon sitt barn för högt; men hon har gjort ett annat of-
fer.”
”Vilket offer?”
”Det, som jag förutsade.”
”Sålt sina juveler?”
243
”Alldeles. Då ni upplyste mig om Everts ekonomiska

ställning och sade mig att han omöjligen skulle kunna,
utan att vända sig till procentare, betala sin spelskuld
och ni då ville, att jag skulle tillbjuda min tjänst, sade
jag er: Ellen skall förr sälja sina dyrbarheter, än anlita
andras hjälp. Jag känner henne för väl, för att inte veta
hur ömtålig hon är, då det gäller hennes man.”
”Men hur vet ni, att hon sålt sina nipper?”
”Då jag lämnade henne, for jag till juveleraren för att
göra en beställning. När jag steg upp i min vagn, stan-
nade Ellens utanför. Jag gissade genast hennes ärende
och sedan jag gjort några besök, återvände jag till juve-
leraren. Där låg tre etuier. Jag öppnade ett av dem och
kände igen Ellens juveler. Och nu har jag såsom en äkta
spion avlagt räkenskap.”
I detsamma kom Ellen fram till dem sägande:
”Vad avhandlas här? Jag har haft en så svår strid att
bestå med kammarrådinnan P– och fru D–, att jag skulle
önskat det du, Augusta, hade hjälpt mig att utkämpa
den.”
”Och vad gällde striden?”
”Mannens och kvinnans olika rättigheter.”
”Nå hur slöts bataljen?” frågade Uno leende.
”Ack! Jag höll verkligen på att gå förlorad, ty de båda
fruarna angrep mig med så många rättigheter från vårt
244
köns sida, att jag fann mig föranlåten ikläda mig de

anfallnas sak,” svarade Ellen.
”Du försvarade mannen!” utropade friherinnan. ”Min
vän, var glad åt, att jag inte var med, ty då hade du haft
en motståndare till. Jag har gjort en föresats och från
den viker jag aldrig, att alltid anfalla det sig så kallade
starkare könet.”
245
Å ter förflöt en tid. Evert underrättade sin hustru, att

han hade erhållit den tjänst, som han eftersträvat,
och att han ämnade fira sin befordran nu, liksom förra
gången, med en lysande bal.
”Evert, bör och kan vi numera göra någon stor bjud-
ning?”
”Hör på, Ellen, hädanefter är det mina inkomster som
används, och jag undanber mig all inblandning av dig i
det, som du inte har den ringaste del i.”
Ellen teg, en bal anordnades med en sådan lyx, att
Ellen hade velat gråta. Till hela danssalongen hyrdes
blommor, så att rummet skulle få utseende av en träd-
gård. Ingenting sparades för att göra festen lysande och
praktfull.
Gästerna var outtömliga på lovord och Evert prisades
såsom en man, vilken visste använda sin rikedom på ett
sätt som spred behag och njutning omkring honom för
andra. Men om man hade kunnat kasta en blick in i El-
lens hjärta hur olycklig hon kände sig vid denna prakt,
som, efter vad hon anade, kostade dem sista återstoden
246
av deras förmögenhet, hur skulle man inte då beklagat

denna så avundade kvinna!
En vecka efter festen, på aftonen sedan Ellens lille
gosse hade somnat, och hon satt allena och arbetade,
öppnades dörren häftigt och Evert trädde in. Han var
mycket blek.
”Jag vill tala med dig, Ellen,” sade han.
Hon gick ut med honom i kabinettet.
”Kommer du ihåg, att du en gång sade om det paktum,
som din mor hade upprättat, att allt vad du ägde även
var mitt?”
”Ganska väl, Evert, och beviset på, att jag så tänker,
ser du ju däruti att jag velat, att du skulle uppbära rän-
tan.”
”Men vart tror du man kommer med 8 à 9 000 om
året? Det är ju nätt och jämnt vad en enklare familj be-
höver för att leva av, och inte en man i min ställning.”
”Dina egna inkomster är ju nu så stora, att de, i fören-
ing med denna ränta och återstoden av vår förmögenhet,
bör räcka till att leva ett obekymrat liv.”
”Möjligt för den, som kan inskränka sig och inte äger
några skulder; men ser du, jag varken kan, vill eller skall
förändra levnadssätt. Jag skulle ju med detsamma upp-
höra att vara den tongivande, den omkring vilken alla
samlas för att skänka honom sin hyllning? Förstår du
inte hela det avskyvärda i, att från en rik och firad man,
247
ett mål för högt uppsatta personers uppmärksamhet,

nedstiga till en ruinerad man, vilket jag verkligen är.
Att efter ett liv, sådant som vårt, nödgas göra inskränk-
ningar och leva som en vanlig ämbetsman, vilken trålar
för sin utkomst, nej, denna futtiga roll är jag inte skapad
att spela. Hellre än jag överlever en sådan förödmjukelse
skall jag skjuta mig för pannan. Men ett så förtvivlat
steg är inte av nöden. Med ett enda penndrag kan du
upphäva vårt paktum; ty i din mors disposition står, att,
ifall du skulle anse för din plikt att upphäva det, du äger
rätt därtill.”
”Ja, så står det,” svarade Ellen med milt allvar; ”men
det står även ett tillägg till denna tillåtelse, som lyder
sålunda: Men om min dotter Ellen i sitt gifte har barn,
så är mitt råd, att hon väl må betänka sig, innan hon
upphäver detta mitt förordnande, så att hon endast i
högsta nödfall bryter emot min önskan, som är, att hon
må lämna detta kapital oförminskat åt sina barn.”
”Nå-å, detta hindrar dig verkligen inte ifrån att upp-
häva vårt paktum, så mycket jag kan förstå. Älskar du
mig sant och verkligt, så skall du inte ett ögonblick be-
sinna dig. Kärleken uppoffrar allt.”
”Men den sanna tillgivenheten betänker först om gå-
van gagnar eller skadar. Endast i högsta nödfall, står det
i min mors testamente, och jag vördar henne för mycket
för att inte i allt ställa mig hennes vilja till efterrättelse.
248
Evert, tro mig, vore det för att rädda din heder, då skulle
jag lika litet tveka nu, som då jag gav dig den summa,
som du behövde för att uppfylla ditt hedersord. Men nu,
nu skulle jag bestjäla mitt barn, dig och mig själv på ett
skydd emot nöd och bekymmer, blott för att i några få
år fortsätta ett dåraktigt levnadssätt. Nej, Evert, jag vore
en dålig mor, en dålig maka och en svag, ömklig kvinna,
om jag inte sökte hejda dig på den väg, som du beträtt
och vilken skall föra till allas vår undergång.”
”Ellen, du vill då se mig i förtvivlan över vår ruin,
tvinga mig att skjuta mig för pannan?” utropade Evert
med en effektfull rörelse. Han hade alltid funnit Ellen
eftergiven och betvivlade inte ett ögonblick, att hon även
nu skulle ge vika. Men han kände inte all den styrka som
detta hjärta gömde.
”Nej, det vill jag inte. Och så dålig tanke kan jag inte
hysa om dig, att du hellre skulle begå ett brott, så nes-
ligt som att bestänka din maka och ditt barn med en
självspillings blod, hellre än att uppoffra litet av den
fåfänglighet, med vilken du omgivit ditt liv.”
”Du vägrar således att upphäva vårt paktum?”
”Ja, Evert; ty jag skulle med det inte göra dig en tjänst.
Om några år skulle vi åter stå på samma punkt, och för
vårt barn intet återstå.”
”Nåväl, kalla, egennyttiga kvinna, du lär väl bli tvung-
en; ty en skuld av 30 000 kronor måste jag ovillkorligen
249
inlösa om två veckor, dessutom betala de nya möblerna

i danssalongen, och vagnmakaren vill heller inte vänta
längre. Med få ord, jag måste ha pengar, annars blir jag
olycklig; och ger du mig dem inte godvilligt, så skall jag
tvinga dig; ty min heder står på spel.” Evert gick med en
hotande åtbörd emot sin hustru.
Ellen hade blivit onaturligt blek. Hon stödde sig emot
sitt skrivbord, detta bord som i sina lådor inneslöt de
handlingar, genom vilka hennes barns framtid var be-
tryggad. Ett ögonblicks tystnad uppstod. Hon satte sig,
liksom för att tänka över hela sin ställning. Slutligen sade
hon med en röst, så djupt allvarlig, att den erhöll något
högtidligt:
”Sätt dig, Evert, och låt oss med lugn granska vår ställ-
ning. Sedan, när jag fått reda på allt, skall jag fatta mitt
beslut.” Inte ett ord, eller ens en min, anklagade den
dåraktige äkta mannen, som hade förslösat en så stor
förmögenhet.
Evert, som insåg, att om han ville komma till målet, så
måste han visa sin hustru nakna sanningen, redogjorde
för alla de skulder, som han ansåg nödigt att underrätta
henne om. Utan att en muskel rörde sig i Ellens ansikte,
hörde hon, att allt vad han fått med henne var förstört.
Därjämte hade Ochard en skuld av 30 000 kronor. Med
huvudet stött mot handen upprepade Ellen inom sig:
250
”Fullkomligt ruinerad, således! Allt vad som återstår

är endast en del av det, som min mor bestämt för mina
barn.”
Men av alla de bittra och kvalfulla tankar, som upp-
fyllde hennes bröst, kom inte en enda över hennes läp-
par. Sedan hennes man slutat, kvävde hon den suck, som
ville bana sig väg över hennes läppar, och räckte honom
handen med ett obeskrivligt sorgset uttryck:
”Tack, Evert, för det du låtit mig få veta sanningen och
inte dolt för mig vår verkliga ställning.”
”Och du överlåter på mig rättigheten att lyfta de peng-
ar, som vårt paktum omnämner,” utropade Evert och
tryckte hennes hand, som han förde till sina läppar.
”Nej. Men jag skall ordna våra affärer så, att de kom-
mer på den fot, att vi kan leva ett bekymmerfritt liv på
dina inkomster.”
”Ellen!” skrek Evert och sprang upp; ”driv mig inte
till någon ytterlighet,” tillade han och lade den knutna
handen på bordet, ”jag skulle då själv kunna få lust att
förstöra denna handling, som berövar mig en förmögen-
het, vilken hade bort tillhöra mig, och om jag det gör,
så trotsar jag dig att sedan våga påstå, att jag förstört
detta papper. Vill du nu ge mig vad jag begär, eller skall
jag själv ta det?”
251
Ellen hade även stått upp, och stod rak, med högburet
huvud framför sin man. Hon räckte honom en nyckel
och sade med ett fruktansvärt lugn:
”Jag vill inte att du skall förnedra dig ända därhän att
begå en stöld; du har redan en gång förut varit i begrepp
att göra det; då gällde det mina juveler. Se här nyckeln,
som banar dig väg till dessa papper — tag dem! Men
ingen makt i världen skall sedan förmå mig att delta i
ditt slösaktiga liv. I samma ögonblick, som du tillägnar
dig denna förmögenhet, vilken betryggar vår framtid,
tar jag mitt barn på armen och lämnar en make, som
med berått mod, med fullt medvetande och överlägg-
ning hellre vill ruinera sin familj än underkasta sig några
inskränkningar i sitt levnadssätt. Detta är nu mitt fasta
beslut.”
Hon lade nyckeln framför honom på bordet; men
Evert sköt den häftigt bort och utropade med upprörd
röst, i det han gömde ansiktet i sina händer:
”Aldrig hade jag trott, att du hyste så ringa kärlek för
mig. Ah! Det är förfärligt, att i olyckans stund så be-
handlas av den, som borde dela, mildra och lindra mina
bekymmer.”
”Evert, Evert! Jag vill dela, mildra och göra ett slut på
dina bekymmer,” viskade Ellen; ”men jag vill göra det
så, att vi för framtiden kan vara belåtna med det. Allt,
allt vill jag göra för dig, blott inte ge dig tillfälle att fort-
252
sätta ett liv, som skulle göra dig och ditt barn olyckliga.
Vänd dig inte ifrån mig; tro min försäkran, att jag utan
betänkande, utan en suck skulle uppoffra mig själv för
dig; men ditt eget hjärta skall i ett lugnare ögonblick
säga dig, att jag inte äger rätt att beröva mitt barn en
betryggad framtid.”
Hon tillade med ömhet:
”För vad lever jag, om inte för dig och mitt barn? Ni
utgör ju hela min värld!”
Det var omöjligt, att inte röras av hennes röst också,
då Evert mötte hennes milda, själfulla blick, sade han:
”Ellen, jag vill höra dig.”
Det vore överflödigt att här ordagrant berätta vad
hon sade; hennes milda ord innebar, att hon hoppades
kunna hjälpa honom ur nöden. Hon visade honom
nödvändigheten av, att hädanefter föra ett helt an-
nat levnadssätt. Med övertygelsens värme föreställde
hon honom, att han nu var kommen till den ålder, då
fåfängan borde ge vika för en ädel ärelystnad; att hans
mål hädanefter borde bli, inte att lysa med det, som i sig
själv var utan allt värde, utan att verkligen gagna. Evert
lyssnade med molnhöljd panna; men han lyssnade dock.
På hans inkast, att han inte kunde ändra sitt levnads-
sätt, utan att låta världen ana den rätta orsaken till det,
och att han omöjligen kunde bära den förödmjukelsen,
svarade Ellen, att det gavs ett sätt att hjälpa den saken.
253
Han skulle ju under sommarmånaderna göra en utrikes

resa på statens bekostnad. Under tiden ville hon betala
hans skulder; men med det villkor, att han gav henne
fullmakt att handla i hans ställe. De samtalade långt
in på natten. Hon med ömhet och förstånd, han med
den bitterhet som nödvändigheten att behöva vika och
uppoffra det som han hade kärast, hos en man sådan
som han, nödvändigt måste väcka.
254
M orgonen därpå åkte Ellen ut helt tidigt. Hon for till

köpmannen, som hade hennes pengar, hos vilken
hon lyfte en del av kapitalet, med vilket Evert infriade
de förfallna reverserna och betalade hantverkarna. Med
denna åtgärd var dock Evert långt ifrån belåten, efter-
som han hade önskat att endast inlösa reverserna, och
göra en avbetalning till hantverkarna, samt använda en
del av pengarna för att förskaffa sin fåfänga ännu några
njutningsfulla ögonblick. Men då Ellen i denna punkt var
och förblev obeveklig, måste han, även om med harm i
hjärtat, foga sig därefter.
I början av maj anträdde Evert sin utländska resa,
sedan han sagt sin hustru ett kallt farväl.
Så var då Ellen lämnad allena med det löfte, som hon
hade givit sin man, att vid hans återkomst skulle allt
vara uppgjort så, att han inte skulle äga några skulder
och fortfarande anses för en förmögen man. Med en
beundransvärd själsnärvaro och en snabb uppfattning
av vad som borde göras, grep Ellen verket an.
Den första åtgärden blev att hos grosshandlaren av
kapitalet avlägga 30 000 kronor för sonens räkning
255
och göra dem oåtkomliga. Sedan gick hon i författning

om att sälja huset. Det såldes med en vinst av 20 000
kronor. Genom denna vinst emotsåg Ellen med hopp
och förtröstan framtiden; ty hon hade nu betalt alla de
skulder Evert för henne uppgivit och ägde ändå ett inte
obetydligt överskott.
Några dagar därefter, sedan Ellen med köpmannen,
som varit henne behjälplig med att i tysthet ordna Everts
angelägenheter, hade gjort ett överslag på vad som åter-
stod och hur det skulle användas, erhöll hon, som nu
flyttat ut till det lilla täcka Eksholm, ett brev från Everts
far, som var bosatt på en mindre egendom, några mil
från huvudstaden. Brevet lydde så här:
”Mitt älskade barn! Hur ogärna jag än bedrövar dig,
kan jag dock inte underlåta att meddela ett och annat
om din man, min son, som förorsakat mig mycken sorg.
Jag gör det, eftersom det för mina döttrar kan ha ganska
ledsamma följder, och önskar jag, att du ville göra dig
underrättad om hur det förhåller sig med. Saken är den,
att, eftersom jag, såsom du vet, förtiden höst var illa
sjuk, och själv inte kunde komma till huvudstaden för att
sköta om mina angelägenheter, måste jag skriva till Evert
och uppdra åt honom att lyfta en utlånad penningsum-
ma, som blivit uppsagd, och som utgjorde hans systrars
mödernearv. Han lät mig en tid därefter veta, att han
hade uppburit pengarna, och bad mig säga honom var
256
han skulle placera dem. Jag bad honom låna ut dem mot
första inteckningen i ett annat hus, och sände honom
fullmakt att handla i mitt ställe. Sedan dess har han i
flera brev sagt, att han inte ännu haft tid att uppgöra
affären, och frågar mig slutligen, om jag inte tills vidare
skulle tillåta honom sätta ned dem hos samme köpman,
som hade dina pengar, till dess jag själv kunde ta hand
om saken. Jag svarade, att jag var nöjd med det. Nästa
brev, som jag erhöll, var från dig med underrättelse, att
Evert hade rest utrikes. Jag fann det föga överensstäm-
mande med vanlig hövlighet och den aktning, vilken
jag såsom far har rätt att vänta, att han reste utan att
skriva mig till; även föreföll det mig obegripligt, att han
inte hade skickat mig något recepisse på pengarna. Nog
av: jag skrev då till den ifrågavarande köpmannen, och
fick det svaret, att Evert inte hade nedsatt sina systrars
lilla mödernearv hos honom. Jag har skrivit till Evert,
utan att erhålla något svar. Detta allt har föranlett mig
att söka få reda på hans affärer, vilket också lyckats mig
genom min måg, kapten L–.
Säkert har L– besökt dig under sitt vistande i huvud-
staden; men jag hade förbjudit honom att tala med dig
om affärer, eftersom jag först ville veta hur det förhöll
sig med Evert.
L–, som har sin förmögenhet hos en köpman, som är
greve Uno Kerners homme d’affaires blev vid ett besök
257
hos honom tillspord om, hur Everts affärer egentligen

stod. Då L– begärde veta anledningen till denna fråga,
hade köpmannen svarat:
’Jag ville blott höra, om han verkligen är förmögen, vil-
ket jag börjar betvivla, eftersom han lånat av greve Uno
Kerner och står i skuld hos honom för 10 000 kronor.’
Allt detta, och mycket mera, har väckt min oro; och jag
frågar dig nu, min dotter, hur är det med min son? Har
han förstört hela den förmögenhet, som du medförde i
boet, och måste jag anse honom för en oredlig man?
Det skulle grymt smärta mig att nödgas nedstiga i
min grav med den vissheten, att min ende son är en
man utan heder, en fåfäng och lättsinnig slösare, som,
för tillfredsställandet av sitt usla begär efter prakt och
nöjen, bereder undergång åt hustru, barn och syskon.
Om min hälsa så medgivit, hade jag själv infunnit mig
hos dig, för att få ett uppriktigt svar på dessa bedrövliga
frågor.
Din hulde svärfader
Erik av Ochard.”
Ellen satt bedövad av det förnyade slag, som drabbat

henne. Hon, som med så mycken glädje hade tänkt på,
att hennes man ännu ägde en liten återstod av förmö-
genhet; hon, som hade trott, att han hade talat upprik-
tigt, då han uppgav sina skulder; hon såg nu en ny lista
258
på sådana, och därtill, detta var det värsta av allt, denna

oredlighet emot fattiga systrar, vilka han bestulit på de
små tillgångar, som de ägde, och vilka fadern med fullt
förtroende till sin sons heder och redlighet hade anför-
trott honom.
Hon kunde inte gråta: hennes smärta var för stor, för
att kunna upplösas i tårar. Men hon hörde inte till dem,
som sitter overksamma och grubblar över den olycka,
som drabbar dem. Hon sökte alltid efter en utväg att
bättra det onda. Hade en olycka drabbat henne, så sökte
hon också med sant kristligt sinne bära den. Så även nu.
Sedan den första smärtan och bestörtningen hade lagt
sig, var det hennes enda önskan att kunna överskyla
makens fel, samt att, så mycket som möjligt, bespara
den gamle fadern sorgen över sonen.
Med denna föresats for hon in till huvudstaden, för
att bjuda till att ställa allt till rätta.
259
D agen därpå skrev hon till sin svärfader:

”Min gode far! Med djup bedrövelse finner jag
mig vara en orsak till missförstånd emellan pappa och
Evert. Förhållandet är det, att min man vid sin avresa
anmodade mig att översända inneliggande recepisse på
de ifrågavarande pengarna. Orsaken till, att detta pap-
per inte länge sedan kommit pappa tillhanda, är min
försumlighet att avsända det. Var lugn, med avseende
på Evert; han skall visst aldrig tillskynda pappa någon
sorg.”
Ellen hade nu räddat sin man från hans fars vrede och
förakt; ty gubben hörde till den gamla skolan, och var
sträng i fråga om hederssaker. Men hon var nu bliven
betydligt fattigare, och skulle även till följd av det sken
av vårdslöshet, som föll på henne, bli mindre aktad av
svärfadern.
Sedan hon skickat detta brev, uppdrog hon åt köp-
mannen att inlösa de skuldsedlar, vilka Evert hade ut-
ställt till Uno Kerner; men hon fick det svaret, att greven
260
hade tagit skuldsedlarna från sin agent och sagt, att han
själv ville sköta den affären.
Ellen skrev då till Uno och bad honom besöka henne;
men greven var bortrest och hon måste återvända till
Eksholm, utan att åt hela den saken kunna något vidare
göra.
Allt vad som nu återstod av deras förmögenhet, utom
de 30 000 kr., som Ellen bevarade åt sitt barn, utgjorde
8 000 kr., sedan Uno även blivit betald.
261
E n månad därefter återvände Uno till huvudstaden,

då han genast erhöll besök av Ellens ombud, som
ville inlösa skuldsedlarna; men Uno svarade, att han
först ville tala vid fru Ochard och samma eftermiddag
for han också till Eksholm.
Det var en vacker julieftermiddag, och Ellen tillbragte
den ute i fria luften med sitt barn.
Det liv, hon förde på Eksholm, var högst indraget.
Uno fann henne i den lilla parken, dit Ingrid hade visat
honom. Sedan han hälsat Ellen med den forna hjärtlig-
heten, sade han:
”Förlåt, att jag kommer och stör! Men jag måste tala
vid Ellen, i anledning av ett besök som ert ombud gjort
mig å era vägnar. Att uppdraget inte kom från Evert, in-
ser jag rätt väl, eftersom skulden inte är förfallen förrän
om fem år. Evert bad mig vid sin avresa inte åt någon
annan än honom själv utlämna reverserna; eftersom han
önskade, att Ellen skulle förbli i okunnighet om denna
skuld. Hur ni fått kunskap om det, vet jag inte, och tror
mig inte heller, efter det löfte jag givit Evert, äga rättig-
het att låta Ellen betala denna skuld.”
262
”Men om jag av honom fått uppdrag att göra det, då

skall Uno väl inte sätta sig däremot?”
”Om det verkligen vore Evert, som med egna tillgångar
ville göra sig skuldfri hos mig, då ägde jag ingen rätt
att sätta mig däremot. Men om Ellen ikläder sig denna
skuld, med uppoffring av sitt barns arv, då torde ni till-
låta, att jag vägrar;”
”Det, som jag inlöser Everts skulder med, skall inte
beröva mitt barn dess arvedel,” svarade Ellen med en
lätt rodnad. ”Men om så även vore, vilket nu inte är
händelsen, så tror jag att det är min, såväl som min sons
plikt, att göra en uppoffring, då den sker till förmån för
min make och mitt barns far.”
”Men att betala denna skuld är ju ingen nödvändig-
het.”
”Jo, det är en hederssak; ty min man bör inte vara Unos
gäldenär.”
”Ellen, Ellen, vad är det ni säger?”
”Sanningen. Denna skuld bränner på mitt hjärta, lik
en samvetsförebråelse. Först när den är betald, skall jag
andas lättare.”
”Ellen känner sig förödmjukad av, att jag kunnat göra
er man denna lilla tjänst, och likväl hade jag trott, att
ni hyste vänskap för mig. Ellen anser mig då inte för en
man av ära, då Ellen känner sig plågad av, att jag varit
nog lycklig att kunna hjälpa Evert.”
263
”Bland alla Everts skulder var den till Uno den enda,
av, vilken jag känt mig förödmjukad. Säg ingenting! Ert
eget hjärta gillar vad jag sagt, och låt oss inte spilla flera
ord på den saken. Skulden skall betalas; ha tack för det
Uno så ädelmodigt hjälpt min man.”
Uno fattade tigande hennes framräckta hand.
”Ack! Om Uno kunde fatta hur lycklig jag känner mig,
då jag nu vet, att Evert inte mer har några skulder.”
”Är Ellen säker därpå?”
”Fullkomligt.”
”Utan att vilja förtala Ellens man, vill jag blott fråga:
Tror Ellen att han länge skall förbli skuldfri?”
”Det hoppas jag.”
”Ellen hoppas! Ack! Vet ni inte, att den fåfänge, liksom
drinkaren, törstar efter mer, ju mer han njuter. Den få-
fänge liknar även spelaren, med den skillnaden, att den
förres insats alltid är pengar, men vinsten aldrig annat
än ett tomt smicker; men liksom spelaren, uppoffrar han
allt i hoppet att vinna.”
”Vad Uno säger, är sant; men Evert är inte mera en så-
dan spelare. Han har vunnit nog av smicker, för att utan
saknad kunna vända om bladet och bli ärelysten.”
”Ärelysten? Ännu har han inte kommit till den punkt,
att han skall förmå försaka stundens bifall för en fram-
tida ära. Därtill erfordras en bittrare erfarenhet ur livets
skola.”
264
”Nej, till det erfordras blott, att han skall älska mig
och sitt barn, och det gör han,” tillade Ellen milt; men
över hjärtat lade sig en sorgsen aning om någonting rätt
smärtsamt, som ännu för henne återstod.
Nu kom Ingrid och anmälde en herr Jonathan från
Hamburg, som just på ögonblicket anlänt, och bad att
få tala vid hennes nåd.
Ellen och Uno gick upp till byggnaden. I den lilla sa-
longen fann de en medelålders man, vars drag utvisade
att han var jude.
Herr Jonathan bugade sig artigt för de inträdande.
”Jag ber om ursäkt, att jag stör hennes nåd; men herr
assessorn gav mig tillåtelse att infinna mig hos hans
fru.”
”Har ni träffat min man i Hamburg?”
”Vi träffades i Stockholm, kort före hans avresa från
Sverige, vilket nog hennes nåd vet, hoppas jag.”
Herr Jonathan gjorde åter en bugning.
”Nej, min herre, det är första gången jag hör ert namn.
Har ni något uppdrag från min man, så var god och
meddela mig det.”
”Är det första gången, som hennes nåd hör mitt
namn?” sade herr Jonathan förvånad. ”Var god och dra
er till minnes om ni inte hört det förr, om inte er herr
man nämnt det.”
”Jag försäkrar, att jag aldrig hört honom tala om er.”
265
”Vad betyder detta?” utropade juden; ”och jag har

likväl er borgen att inom loppet av två månader be-
tala mig den summa, som jag vid assessorns avresa
försträckte honom. Har ni inte själv skrivit ert namn?”
Herr Jonathan tog upp ett papper och visade Ellen en
underskrift.
Ellen blev så onaturligt blek, att Uno ovillkorligen reste
sig upp, eftersom han fruktade att hon skulle svimma.
Men hon hörde inte till dem, som vid alla tillfällen ha
svimningar till hands; hon var inte nervsvag, varför hon
också snart hämtade sig och sade:
”Det är ganska sant, att jag skrivit denna borgen; men
jag hade alldeles glömt namnet på den person, till vilken
den var utfärdad.”
”Kanske även summans belopp,” inföll herr Jonathan,
med en min, som jagade blodet upp på Ellens kinder.
Med en rörelse full av värdighet stod hon upp och
sade:
”Var god och nämn mig skuldens belopp, så skall ni
få betalning. Detta, min herre, är allt vad ni behöver
veta.”
”Fem tusen kronor, jämte ränta.”
Ellen gick fram till skrivbordet och skrev en anvisning
på köpmannen, hos vilken hon ännu hade innestående
pengar.
266
”Se där, ni torde lämna grosshandlar D– min mans

revers såsom kvitto.”
I detsamma Ellen räckte Jonathan anvisningen, trädde
en gammal man emellan dem.
”Vänta litet,” sade gubben. ”Var god och visa mig min
sons skuldförbindelse!”
”Ni här, min far!” utropade Ellen, med ett uttryck av
ångest, ”det är ju överflödigt att ni ser förbindelsen,” till-
lade hon bedjande. ”Skulden är betald, och . . .”
”Jag vill se den,” sade gubben häftigt. ”Herr Jonathan,
jag är medicinalrådet av Ochard och far till assessorn.
Ni torde finna, att jag har någon rättighet att bli åtlydd
här i huset.”
Herr Jonathan räckte skuldsedeln åt medicinalrådet,
som en stund betraktade underskriften, därefter sade
han med ett konstlat leende:
”Jag tackar er, min herre, allt är såsom jag förmo-
dade.”
Jonathan bugade sig och lämnade rummet.
Några sekunders hemsk tystnad uppstod, under vil-
ken den gamle mannen betraktade Ellen, med ett uttryck
av både smärta och stränghet. Hon stod framför honom,
med sänkt blick och dödens blekhet på sin panna. Slut-
ligen fattade gubben hennes arm, i det han sade:
”Jag har några ord att säga dig enskilt, följ mig in till
ditt barn.”
267
Ellen såg på sin svärfader med en blick så ångestfull,

som om hon hade velat bönfalla om försköning. Men
gubben tycktes vara känslolös för det, och båda lämnade
rummet.
När Ellen och hennes svärfar hade kommit in i kabi-
nettet, tillslöt gubben dörren efter dem, och gick, utan
att säga ett ord, fram till Ingrid, som satt vid fönstret och
lekte med lilla Elon, tog gossen på armen, och gjorde en
avvisande åtbörd åt Ingrid, som genast lämnade rum-
met.
När dörren tillslöts efter henne, sade han med allvar-
lig stämma:
”Du hade inte skrivit ditt namn under reversen. Det
var inte din stil.” Gubbens ögon var skarpt fästa på El-
len, som vid dessa ord darrade lik en brottsling. Med en
våldsam ansträngning svarade hon:
”Ochard har skrivit den med min tillåtelse.”
”Du ljuger, olyckliga,” skrek gubben, askgrå av vrede,
”du vill i din blinda tillgivenhet ljuga honom fri; men
mig bedrar man inte så lätt. Lägg handen på ditt barns
huvud och svär, att han skrivit ditt namn, med din till-
låtelse.”
Ellen förblev orörlig.
”Du kan inte svärja. Jag visste det, jag olycklige! Min
ende son, som jag älskade så högt, han är en slösare, en
268
bedragare, en förfalskare!” Gubben slog händerna för

ansiktet och kastade sig ned på en soffa.
”O! Min far,” utropade Ellen, på knä för gubben, ”tala
inte så! Är då inte allt vad jag äger, även min mans? Inte
kan man källa honom förfalskare, om han begagnar sin
hustrus namn. Nej, nej, jag hade ju sagt honom, att vad
som var mitt, även var hans. O, du får inte vredgas, inte
anklaga honom. Han är obetänksam, det är allt.”
”Tyst, sök inte urskulda honom; ty jag vet allt, allt för-
står du. Jag vet, att det är du, som betalat de pengar han
förskingrat för sina systrar, att han ruinerat dig, att han
är en föraktlig narr, som för sin fåfänga uppoffrar allt.
O! Att jag skulle behöva leva för att . . .”
”Håll!” utropade Ellen, förfärad.
”Du får inte vara ond,” sade lilla Elon, och gick fram
till gubben, ”för mamma har sagt, att Gud inte tycker om
den, som är ond och stygg.”
Denna späda, veka, menlösa barnröst, som höjde sig
mitt i tumlet av våldsamma känsloutbrott och uttalade
Guds namn, hade en egen verkan på den gamla fadern.
Han gömde åter ansiktet i händerna; men nu snyftade
han liksom ett barn; även Ellen grät, grät bittert, med
huvudet stött emot gubbens skuldra. Plötsligen kände
båda ett par små barnhänder, som klappade dem, och
lilla Elon sade:
269
”Inte gråta, inte gråta!” Ellen upplyfte sitt tårdränkta

ansikte, smålog emot barnet, och satte det på gub-
bens knä, i det hon sade: ”Be farfar inte vara ond på
pappa!”
Elon lindade sina armar om gubbens hals och sade:
”Farfar lilla, du får inte vara ond på pappa!”
Gubben tog händerna från ansiktet och betraktade
barnet en stund genom tårarna tryckte sedan en kyss
på dess panna, i det han sade:
”Din bön är hörd. Gud välsigna och bevara dig, barn!”
Därefter vände han sig till Ellen och tillade med osäker
röst: ”Gud belöna dig, min dotter!”
Gubben satte ned Elon och sade till Ellen:
”Lämna mig nu allena en stund, mina barn.”
Ellen förstod, att den gamle mannen skulle behöva
ensamheten, för att lugna sitt upprörda sinne, varför hon,
utan att säga ett ord, endast förande hans hand till sina
läppar, tog sin son vid handen och lämnade rummet.
Uno hade lämnat salongen, så att Ellen blev besparad
förödmjukelsen att träffa honom.
Med barnet tryckt till sitt hjärta grät Ellen och bad till
Gud för dess förvillade fader.
Ingrid kom en halvtimme därefter in och utropade,
med förskräckelse målad i sitt ansikte:
”Medicinalrådet ligger sanslös där inne i kabinettet!”
Knappt var orden över Ingrids läppar, förrän Ellen var
270
vid gubbens sida, i detsamma trädde in Uno från träd-

gården. När han hörde vad som inträffat kastade han sig
upp på sin häst och red till staden efter en läkare.
Gubben hade fått slag; men återfick sams och medve-
tande några timmar efter sedan läkaren anlände. Hans
första rediga tanke var att begära få tala med greve Uno
Kerner.
Uno, som hade återvänt med läkaren, trädde in genast
till den sjuke, som talade med stor svårighet. När Uno
stod vid hans säng, tecknade han åt Ellen och läkaren
att de skulle lämna rummet. När han blivit ensam med
Uno och denne böjde sig ned över honom, mumlade
gubben med knappt hörbar röst:
”Skicka . . . brevet . . . till . . . min son . . . jag . . . skrev
det . . . när . . . jag sjuknade . . . lägg till . . . att . . . jag . . .
dött . . . utan . . . att . . . förbanna . . . Ellen bad . . . bre-
vet . . . ligger . . . i rummet . . . bredvid . . . på bordet . . .
lova . . .”
”Jag lovar heligt, att fullgöra er vilja,” sade Uno och
tryckte hans hand. ”Tack! . . .”
Några ögonblick därefter förlorade han åter talför-
mågan.
Med en dotters ömhet och kärlek vakade Ellen vid
hans sjukläger. Hon lämnade honom inte ett ögonblick,
och den tacksamma blick, som han häftade på henne,
sade mera än ord. På femte dygnet knäböjde Ellen, med
271
djup sorg i hjärtat, vid sin svärfars dödsbädd, denne

far, som dog av grämelse över sin son. Detta kände
den arma Ellen med djup smärta, och förlusten av den
gamle redbare svärfadern blev ännu bittrare vid detta
medvetande. Hur varm och brinnande var inte den bön
hon uppsände där hon lag på knä vid den avlidnes sida!
Hon kvarlåg där ännu, då Ingrid öppnade dörren och
nalkades henne.
”Lilla Elon mår inte rätt bra,” sade flickan med bä-
vande röst. Ellen störtade upp.
Några ögonblick därefter satt hon åter vid en sjuk-
säng, och denna gång vid sitt barns. Andlös av smärta
och förtvivlan lyssnade hon till barnets korta andedräkt
och kände på den heta pannan.
”Elon ont i huvudet,” stammade gossen och räckte
armarna åt modern. En timme därefter kom läkaren.
Gossen hade scharlakansfeber.
Vilken tid av förfärlig ångest för den stackars Ellen!
Allt tyckte hon sig tåligt kunna uthärda, allt ville hon
underkasta sig, endast hon fick behålla sitt barn. Men
under det hon så varmt bad till Gud, att Han inte skulle
ta hennes älskling ifrån henne, böjde sig henne hjärta
ödmjukt inför den Högstes vilja, och hon tänkte: ”Fader,
ske inte min vilja, utan Din,” och den Högste tog lille Elon
från detta livet och slöt honom i sin fadersfamn.
272
Medicinalrådet var ännu inte begraven, då hans son-

sons barnasjäl lyfte på vingarna och flydde upp till sitt
rätta hemland.
273
F ullkomligt förkrossad av sorg, slöt modern det lilla

kalla liket till sitt hjärta, liksom hon hade velat upp-
värma och återliva det med sina kyssar och smekningar.
Några tårar kom inte att mildra den gränslösaste av all
smärta — en moders, som förlorar sitt barn.
Utan ett ljud reste sig Ellen upp, då man sade henne,
att hon måste skiljas vid barnets livlösa kropp. Hon kys-
ste det ännu en gång, och viskade med sammanknäppta
händer:
”Herren gav och Herren tog, ske hans vilja!”
274
O m aftonen skrev Uno till Evert följande brev:
”Min käre Ochard! Redan för en vecka sedan hade

jag bort översända inneliggande brev från din far, enligt
det uppdrag han lämnade mig på sin dödsbädd. Han
träffades av slag under det han skrev det, så djupt grep
honom medvetandet, att hans son inte allenast hade
uppoffrat hela sitt liv och sin förmögenhet, sin hustrus
och sitt barns framtid, utan vad värst av allt är, sin heder
och sitt samvete, för att tillfredsställa en usel fåfängas
lumpna fordringar. Du har vållat din fars död; men
detta är inte allt. Du har inte mera något barn, och skall
troligen även förlora din hustru, som, nedtryckt av sorg
och grämelse, ligger farligt sjuk. Om ännu en gnista av
heder och mänsklighet finns i ditt bröst, så stanna och
fortsätt inte med ett liv, som vållat så mycken sorg och
kostat så gränslösa uppoffringar. Du hade kunnat vara
din fars stolthet, din makas lycka, om du inte för ett
hejdlöst begär efter dårars smicker hade uppoffrat allt
vad en man anser heligt. Se till, att du gömmer i ditt
hjärta din avlidne fars ord, och akta dig att glömma hur
275
mycket ditt lättsinne kostat din hustru; ty då kunde jag

få lust att påminna dig om det.
Uno Kerner.”
276
Ett år senare
S eptembersolen sken mild ned över Löda bruk. I par-

ken på en sluttning låg en ung kvinna och blickade
vemodigt drömmande på de bortilande strömolnen. I de
bleka dragen lästes en hög grad av undergivenhet, och
man såg, att hon upphört att hoppas något av denna
världen. Blicken utvisade, att hennes sorg fört henne till
djupa och allvarliga betraktelser över livet. Vi behöver
väl inte säga, att denna kvinna var Ellen. Något över ett
år hade förflutit sedan hon förlorade sitt barn. Hon hade
tillbragt denna sommar på Löda hos Kerner, under det
greve Rubens vistades utrikes med sin nygifta dotter.
Evert hade ännu inte återvänt ifrån sin utländska
resa, eftersom han insjuknat vid underrättelsen om fa-
derns och barnets död, och efter sitt tillfrisknande varit
tvungen att göra en resa till Italien, för att fullkomligt
återställa sin svaga hälsa.
Ellen var så försjunken i betraktande av himlen, att
hon inte hörde ljudet av steg, som nalkades. Hon spratt
till, då en klangfull manlig röst sade:
”Ellen, jag medför brev, därför har jag uppsökt dig.”
Ellen vände sig mot den, som tilltalade henne.
277
”Ack! Vad farbror Oskar är god! Från Evert, är det inte

så?”
”Jo, så är det.”
Greve Oskar Kerner kastade sig ned i gräset ett stycke
från Ellen, och räckte henne brevet. Han fortfor: ”För att
vara uppriktig, så var det inte därför, som jag uppsökte
dig, utan för att säga dig några vänskapliga ord.”
”Farbror har alltid varit en vän till mig.” Ellen räckte
honom handen.
”Jag tycker att du för mycket överlämnar dig åt din
sorg. Du låter den uteslutande behärska dig, och detta
är inte rätt av en kristen, som med undergivenhet och
tålamod bör böja sig under prövningen. Du är ännu ung,
och har mycket att leva för.”
”Inte mycket, farbror; men jag bör leva, eftersom det är
Guds vilja, och utan knöt, utan klagan, skall jag hädan-
efter, såsom hittills, bära min förlust, fullt förvissad om,
att ifall Gud hade ansett mig värdig att få behålla mitt
barn, han även hade låtit det leva. Jag böjer mig under
Hans vilja.”
”Ja, du böjer dig; men utan att bjuda till att åter resa
dig.”
”Det saknar jag kraft till.” Ett par tårar rann utför hen-
nes kinder.
”Det skulle du inte, om du betänkte hur många plikter
du har ouppfyllda såsom maka.”
278
”Jag skall försöka att uppfylla dem. Om jag inte kan, så

blir det inte av brist på vilja, utan på förmåga.”
”Du har beträtt en orätt väg. Du är ödmjuk; men en
overksam ödmjukhet är inte den rätta. Se dig omkring,
och betrakta din närvarande ställning. Du har en man:
svag, fåfäng och dåraktig, det är sant; men om du med
denna liknöjdhet fortfar att foga dig efter hans vilja, så
skall han glömma det intryck, som förlusten av hans far
och barn gjort på honom, och vid sin ankomst hit åter
börja detta slösaktiga levnadssätt, som gjort att ni av
hela er förmögenhet endast har i behåll den lilla återstod,
som du genom din klokhet och ståndaktighet räddat.
Nej, du har ett mål, ett skönt, ett härligt mål, vilket du
bör med full själskraft söka uppnå, och det är, att leda
din man så, att han strävar efter en ädlare tillfredsstäl-
lelse för sin fåfänga, än den, som han hittills sökt.”
”Så hade även jag en gång tänkt; men jag bedrog mig.
Alla mina bemödanden förblev utan verkan. Jag hyser
inte mera något hopp. Ack! Jag var så lycklig så länge
jag hoppades, men sedan . . .”
”Men händelsen med skuldsedeln rubbade din tro?”
Ellen studsade och såg på honom.
”Vem har omtalat detta?”
”Den, som var vittne till uppträdet emellan dig och
Jonathan.”
”Uno!”
279
”Men han har inte omtalat det för någon mer än mig.
Nödvändigheten tvang honom därtill, då din sjukdom
gjorde oundvikligt, att någon tog hand om era affärer.
Jag gjorde det, såsom du vet, fullt förvissad såsom jag var,
att du ville att allt skulle försiggå utan uppseende, och
utan att Emy oroades. På det jag skulle kunna verkställa
detta och få ett tydligt begrepp om er ställning, sade mig
Uno vad han visste. Nåväl, bli nu, oaktat alla Ochards
fel, den som med ditt klara förstånd upplyser honom om
den väg, han bör välja, när han innan kort återvänder
och åter skall omges av smickrare, som förvillar hans
omdöme. Det brev, som fadern skrev, i förening med un-
derrättelsen om din sjukdom och ert barns död, tycks ha
gjort verkan på honom, så att han efter sin sjukdom levat
ett både indraget och sparsamt liv. På det inflytande du
vid hans återkomst kan förskaffa dig över honom, beror
hädanefter er framtid. Låt inte en oförnuftig sorg förmå
dig att glömma dina plikter.”
Ellen hade med ett tankfullt utseende lyssnat till gre-
vens ord. Då han tystnade, räckte hon honom handen
och sade:
”Jag skall i mitt minne inprägla farbrors ord och söka
rätta mitt handlingssätt efter dem. Giv Gud, att jag ännu
en gång kunde hoppas!”
”Hoppas både bör och kan vi alltid.”
”Ja, på Gud; men inte förlita oss på oss själva.”
280
”Hoppas du med full förtröstan på Gud, så skall du

även finna mod och kraft att uppfylla det värv, han
ålagt dig.”
”Jag skall bjuda till.”
”Gott, då är jag nöjd. Nu lämnar jag dig, att du må
ostörd läsa din mans brev.”
281
E tt par veckor därefter satt Ellen och Evert i sin vå-

ning i Stockholm.
”Ack, Ellen! Med vilken kedja av sorger har jag inte
nedtyngt dig; och genom min svaghet själv avlägsnat ditt
hjärta från mig, förstört din förmögenhet, och ändå känt
mig förbittrad mot dig, som sökte hejda mig.”
”Allt är förgätet och gottgjort, endast du älskar mig
nog, för att inte låta fresta dig att glömma mig för värl-
dens nöjen och smicker. Ännu är vi unga, ännu kan
lyckan blomstra för oss.”
”Du goda, oförlikneliga hustru!” sade Evert och kyss-
te hennes hand. Men Ellen såg, att det vilade ett tvång
över hans hjärtlighet, en viss fruktan, vars upphov hon
med sin naturliga finkänslighet anade. Hon fattade hans
ena hand och inneslöt den i sina båda, sägande med
obeskrivlig mildhet:
”Evert, jag läser i ditt hjärta och finner, att du inte
rätt vet, hur vi skall inrätta vårt levnadssätt hädanefter.
Du fruktar, att jag skall vilja stifta lagar för dig, men du
misstar dig. Jag har upphävt vårt äktenskapsförord; ty
282
jag har insett, att detta delande av förmögenheten är en

orsak till söndring, och föranleder mycket ont.”
”Ellen, vilket ädelmod efter allt vad som tilldragit
sig!”
”Efter allt vad som hänt, hoppas jag att du inte mera
skall återta ett levnadssätt, som varit orsaken till så
mången sorg för oss båda.”
”Aldrig; men min närvarande ställning tillåter mig inte,
att . . . att . . . föra ett fullkomligt indraget liv.”
”Detta fordrar jag inte heller; men det är en stor skill-
nad emellan att leva med i världen och att lysa i världen.
Dina förmögenhetsvillkor och din plats i samhället for-
drar, att du inte för ett alltför indraget levnadssätt; men
din värdighet såsom man och ämbetsman skulle lida,
om du återgick till ditt förra liv, vilket även skulle för
dig medföra en fullkomlig ekonomisk undergång. Din
fåfänga får inte för stundens pris uppoffra det större
och viktigare mål, som du bör ha för ögonen, nämligen
att framstå såsom en verksam, för samhället gagnelig
man.”
Ellen anslog med dessa ord en ny sträng i den fåfänga
mannens hjärta. Ja, han skulle framstå såsom den, vilken
av staten hade fått så många och så maktpåliggande
värv att sköta, att varje ögonblick av hans dyrbara tid
var så upptagen, att han endast kunde ägna några högst
korta stunder åt sällskapslivet.
283
Den tjänst, som han innehade, lämpade sig särdeles

väl för denna roll av viktig person. Hans fåfänga hade
bytt om dräkt, men förnekade sig aldrig. Den hade nu
iklätt sig en form, som i sina följder blev inte mindre
tryckande för Ellen; men som åtminstone blev mindre
vådlig för framtiden. Därjämte fanns det nu mycket,
som försonade Ellen med hennes mans skryt, nämligen
att han på ett ganska förtjänstfullt sätt skötte sina ålig-
ganden, samt att han i sitt umgänge sökte personer med
kunskaper och bildning.
Han ville, genom ett sådant umgänge visa världen sin
överlägsenhet. Dessutom tillbragte han mera av sin tid
i hemmet, och Ellen, med sitt överlägsna förstånd, sin
säkra blick och sitt fina kvinnliga omdöme, var ofta den,
som ledde hans handlingar.
Själv hade Ellen åter uppträtt såsom författarinna, och
genom sin framgång och sitt rykte bidragit att infläta ett
och annat blad i den lagerkrans, efter vilken Evert strä-
vade. Hur mycket detta liv, anlagt endast på att skörda
ära, kostade den efter huslig och stilla lycka så innerligt
längtande Ellen, anade inte hennes man. Han talade ald-
rig, då de var allena, om annat än de framgångar, han
rönte och det bifall han skördade för sin duglighet. Ald-
rig gick ett ord av ömhet eller kärlek över hans läppar;
men väl ett annat om hur viktig Ellen var för honom, och
hur mycket hon bidrog att göra hans namn berömt.
284
Hur frös inte Ellen i detta hem, vid sidan av denne

man! Men hon bar sitt öde med en själsstyrka och en
kraft, som var beundransvärd.
Fem år förflöt sålunda. Den firade och berömde
Ochard åtnjöt nu allmän aktning såsom en ämbets-
man, vilken skötte sin tjänst med så stort nit och sak-
kännedom, att han ansågs såsom en rikt begåvad och
förtjänstfull man.
Stolt över den medgång han rönte, blint litande på sin
lycka, gick Evert fram med övermod på sin bana.
Då han en dag, sedan han hade erhållit en ny och
hedrande befordran, kom hem, uppblåst över sin lycka,
kände han sig plötsligen illamående. Oaktat Ellens ivriga
böner, att han skulle skicka efter en läkare och hålla sig
hemma, gick han i dess ställe till en större supé. På vä-
gen dit kände han sig så sjuk, att han höll på att vända
om; men tanken på alla de lyckönskningar och alla de
lovord, som väntade honom till följd av hans utnäm-
ning, var alltför lockande, för att han skulle ägt mod att
försaka det.
Ett par timmar efter hans bortgång hörde Ellen
vagnen stanna vid porten, och några ögonblick däref-
ter trädde in Evert i salongen med vacklande steg och
dödsblekt ansikte.
285
”Jag har blivit så sjuk, att jag måst lämna sällskapet,”

sade han och kastade sig ned på en soffa, tryckande
båda händerna till sitt huvud.
Den efterskickade läkaren förklarade, att Ochard hade
ådragit sig en häftig förkylning.
Den av lyckan bortskämde mannen måste nu inta
sängen, utbyta allt det smicker och beröm, som hade
utgjort hans sällhet, mot plågornas läger, dit ingen enda
av hans många vänner kom, eftersom läkaren, tre da-
gar efter hans insjuknande, hade förklarat, att den sjuke
hade kopporna. Snart var hans vackra ansikte förfärligt
vanställt. Hans hustru vek inte ett ögonblick från hans
sida; där hon satt såsom hans tröstarinna under denna
bittra prövning. Plötsligen förändrades sjukdomens
karaktär, och tycktes anta en för hans liv vådlig vänd-
ning.
Vid ett av sina besök sade läkaren till Ellen:
”Ni måste bereda er på det värsta; er mans tillstånd
är ganska betänkligt.”
En afton, då febern något saktat sig, och Evert kunde
förstå henne, sökte Ellen, på sitt milda kärleksfulla sätt
bereda honom på den möjligheten, att han skulle dö.
Han åhörde henne tigande; när hon slutat och under
tårar tryckt hans hand, mumlade han:
”En spegel!”
286
Ellen sökte övertala honom att avstå ifrån att se sig i

spegeln; men han ropade med stor otålighet:
”En spegel!” I detsamma trädde in läkaren, som min-
dre än Ellen hade begrepp om vilket högt värde Ochard
satte på sitt utseende, fattade en liten handspegel och
höll den framför Evert. Knappt hade denne kastat en
blick i den, förrän han utstötte ett rop av förtvivlan. Om
natten tilltog febern, och följande dagen gav läkaren inte
mera något hopp om hans återställande. En gång, i ett
redigt ögonblick, ropade Evert på sin hustru, och när
hon lutade sig över honom, viskade han:
”Lova att skriva min . . . min . . . nekrolog . . . En ut-
märkt man . . . så . . . vill jag . . . du nämner . . . mig. Ellen
lova . . . lova . . . att skriva . . . den . . . så att . . . du . . . gör
mig . . . rättvisa . . .”
”Jag lovar det,” stammade hon.
”Visa . . . inte . . . mitt ansikte . . . ingen . . . ingen . . .
bör få . . . se det . . . lova . . .”
”Allt skall ske såsom du vill,” viskade hon under tå-
rar.
”En stor . . . procession . . . i . . . vagnar . . . Alla . . .
statsråden . . . alla . . . ur den högre . . . sällskapskret-
sen . . . Jordfästning . . . i . . . kyrkan . . . av . . . av . . .”
287
E tt halvt tiotal av år hade gått över Evert av Ochards

grav och utplånat hans minne ur vännernas hjär-
tan. Detta namn, som han själv velat göra så mycket av,
var förgätet, och endast då någon bekant besökte nya
kyrkogården, och där läste det på den ståtliga griften,
sade man i förbigående: ”Är det här som Ochard är
begraven? Det var en fåfäng narr i alla sina dagar,” och
därmed hade man sagt allt vad man ansåg sig ha att
säga om honom.
Vi göra då såsom världen; vi lämnar honom åt glöm-
skan och graven, samt förflyttar oss till ett mera uppli-
vande ställe, än de dödas vilorum.
288
S olen kastade vänligt sina strålar på det vackra Åkers-

hov, greve Uno Kerners egendom. I den vidsträckta
parken, på ett ställe där man hade en fri utsikt över sjön,
satt vid varandras sida en man av omkring femtio år,
och ett fruntimmer omkring fyrtio. Över bådas ansikten
vilade detta uttryck av stilla frid, som huslig lycka fram-
kallar. Hon lutade sitt huvud emot hans skuldra, under
det hennes hand sakta smekte ett barn, som slumrande
vilade i moderns knä. Mannen hade sin arm lindad om
hustruns liv, och båda tycktes försjunkna i denna egna
känsla av drömmande sällhet, som en skön natur upp-
väcker i lyckliga hjärtan.
”Vet du, Ellen, vad det är för en dag i dag?” frågade
mannen, och tryckte henne trofast intill sitt hjärta.
”Vår lille gosses födelsedag,” sade Ellen och såg på
honom med en kärleksfull blick.
”Och vår fjärde bröllopsdag. Tre år har redan förgått,
sedan vi förenades, och är väl vår kärlek i dag svagare
än för tre år sedan? Säg Ellen, älskar jag dig mindre nu
än då?”
289
”Nej, mera än någonsin, och jag finner mig allt fastare

och fastare förenad med dig för varje dag som gått till
ända. O, hur högt, hur gränslöst älskar jag dig, min ädle
make!”
”Och likväl, hur obemärkt har vårt liv framflutit!”
”Den husliga sällheten är fullkomligare, ju mera skild
den är ifrån världens buller och dårskaper. Hur rika på
sann lycka har inte dessa tre flydda år varit; och ofta
fruktar jag, att min sällhet är för stor, och att jag inte
förtjänar den.”
”Du skulle inte förtjäna din lycka, du ömma, du hulda,
du högsinta kvinna, som med så mycket mod och själ-
sstyrka bekämpade varje svaghet på den tiden, då ditt
liv var en oupphörlig prövning? Ofta fruktar jag, att inte
kunna göra dig så lycklig som jag önskade, och som du
förtjänat att vara.”
Så hade då Ellen, efter många bittra prövningar, änt-
ligen sett sin sköna gyllene dröm om huslig sällhet gå
i fullbordan, och Försynen hade skänkt henne en rik
belöning för den tid, då hon kände sig sviken av livet
och av sina förhoppningar — genom den kärlek, som
nu omgav henne och som uppfyllde hennes eget hjärta.
Hur rik var hon inte nu! Hon ägde en make, som tillbad
henne och som hon själv älskade med den varma hängi-
venhet, på vilken hennes hjärta var så rikt. Hon hade ett
blomstrande och skönt barn, ett tjusande hem, omgivet
290
av den mest hänförande natur. Allt omkring och inom

henne bidrog att göra henne så lycklig, som man kan bli
här på jorden.
Grevinnan Emy Rubens hade den tillfredsställelsen att
se sin fosterdotter lika lycklig som sin egen dotter. Hon
kände sig tacksam mot Försynen, som skänkte henne
den största sällhet, en mor kan känna, nämligen att se
sina barn lyckliga och förtjänta av att vara det.
Alma Kerner var sedan flera år gift med Henrico, och
även greve Kerners åtnjöt den fröjden att vara vittnen
till sin dotters lycka.
I sällskapslivet, där Ellen inte mera hade varit synlig
alltsedan Ochards död, var hon, liksom hennes avlidne
man, fullkomligt glömd. Nya skådespelare på dårskapens
skådebana tilldrog sig den allmänna uppmärksamheten,
för att om några år, liksom Ellen och Evert, förgätas.
291

Marie Sophie Schwartz - en Fåfäng Mans Hustru (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1857, Senaste Tryckta Utgåva 1957, 291 S.) PDF

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Marie Sophie Schwartz - en Fåfäng Mans Hustru (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1857, Senaste Tryckta Utgåva 1957, 291 S.) PDF

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

e BOKLAGRET

Marie Sophie Schwartz

V årsolen sken klar och härlig ned på det ståtliga

handen, med nedslagna ögon och en hög rodnad på

Häradshövdingen hade nu varit bortrest ett par dagar,

Everts svar uteblev, ty ordet ”serverat!” lämnade inte

H ela familjen var på eftermiddagen samlad i den

Emy presenterade för honom häradshövdingen, Ellen

mindre snillrika deviser över vad de fått. Ordningen kom

”Min barndoms skönsta dröm,

När Ellen tystnat, stod hon kvar framför Emy med

”Nå, något dylikt tyckte jag verkligen Ellen gjorde

A ndra morgonen kom Ebba in till Ellen, under det

”Man får ju inte döma folk efter deras utseende,” gen-

”Nå, tala om den.”

P å eftermiddagen var hela sällskapet församlat i pa-

honom till Gud. Det rådde i hennes framställning en ton

Senare på aftonen samtalade man om åtskilliga origi-

kalla uttrycket. — Det har en passiv mildhet, ett tomt,

men ovillkorligen stannat ett ögonblick, då hon hörde

D agen därpå var det en liten fest på Holmvik. Ebba

Uno närmade sig.

den njutningen att se dig ett föremål för allas beundran

”Vad är det, som kan förmå Ellen till en sådan envishet,

andra vänta, under det vi utbyter våra ömma känslor.”

H elt tidigt den följande morgonen smog sig Ellen

floret, som hon vid åsynen av greven dragit för ansiktet,

Uno red till stallet, mumlande:

”Borde hon kunna bli så ond på mig, att hon därför

framskriden, då hon lämnade sjukrummet, nöjd med sin

G reve Rubens ämnade över sommaren företa en

Ellen, jag anförtror henne i din vård, vaka du över henne

och trösta Ebba, men befann sig i detsamma mitt för

E n morgon ett par veckor efter Rubens avresa, gjorde

i gräset, och sökte i sin mångskiftande fantasi klä i ord

orklösa och sjuka på bruket, tagit under sin omvårdnad.

”Låt oss så obemärkt som möjligt smyga oss upp och

Sappho, som hade besökt några nödlidande, kom hem

”Då vet jag en dygd, vilken jag sätter framom anspråks-

E tt par timmar därefter nalkades Uno Ellen, där hon

”Ellens svar nu bevisar bäst, att stoltheten är ett huvud-

”Om Unos trohet känner jag ingenting och äger inte

När sången var slut, satt Ellen kvar. Man omringade

O m aftonen hade Ebba feber och stark huvudvärk,

Några dagar förgick, under vilka Ellen och Ebba inte

”Nej, men det finns dock ett inre medvetande av egen

hade ni andra bara anmärkningar att göra mot henne.

förlåter lätt en oförrätt, men hon glömmer inte att ni

E tt par dagar därefter var Ebba fullkomligt återställd.

”Hur kunde du tro, att jag skulle fela, då du kas-

Ellen och Uno befann sig allena på den fria gårds-

O m aftonen finner vi åter Ellen sittande på Ebbas

”Och om han inte gjorde det?”

D agen därefter satte sig Uno hos Ellen, som arbetade

Ellen lutade sig mot ryggstödet och såg på honom

”Skulle jag ha gjort er orätt? Skulle jag ha misstagit

Om kvällen, sedan alla hade lagt sig, skrev Ellen ett

D e tre veckor, som återstod innan Evert kunde

”Om två dagar,” svarade Ellen.

sida, i synnerhet en så vacker och tjusande sommarafton

”Och sången, den for över vågen.”

Rösten dog bort så småningom, liksom en suck full