Morbror

Motström (Sporthataren) – Povel Ramel

Jag sitter med mitt morgonkaffe stillsamt,
Jamaicas Blue Mountain gör mig gott,
ett rostat fullkornsbröd med ost och krasse,
kan tänkas något kex i purpurmantel av körsbärsmarmelad får kröna stunden.
Min tidning slår jag upp i mild förväntan,
vill veta hur den vida världen mår,
om Japan ligger kvar, om räntan
sjunkit, de svartaste rubriker mot mig slår,
om svenska hjältar, om ett land i rus,
av segersötma och av blågul ära.
Jag tänker först, är stormaktstiden åter,
sen faller fjällen från mitt öga,
när ut ur bladet väller människorna i träningsoverallerna och tennisskorna.
Dom stöter boll och kickar pil och vad dom nu har för sig.
Dom struntar helt och fullt i att dom stör mig.
Idag har svensken visst besegrat tysken,
om inte det är fransken eller ´rysken´,
ett så kallat drömmål har bli´t skjutet
och jättebild på han som slängt in spjutet,
på Nisse eller Dudde eller Surahammar-Petter,
på Stompas eller Plytet eller allt vad fan dom heter.
Jag tappar andan,
lämnar skyndsamt kaffet och verandan.

Jag tar en promenad i närmsta park,

där löpsedlarna inte stör humöret,
där fjärilar och jag kan enas om att här vi har en fristad för vår njutning,
en liten rökruta för idrottsskygga,
för sportens ovänner en lövad hydda;
låt vara att naturen av naturen själv är en mera sansad form av tävlan.
Nå, inte har jag mer än sjunkit ner på sköna bänken
under träd och trastsång,
förrän ett grabbgängs boll mig slår i huv´et
och gud vet hur min hjärna skakas om
när hårda hejarop mig driver åter mot hemmets trevna vrå.
Jag slår på radion, att läka mina sår med skön musik,
då ut ur apparaten väller människorna i träningsoverallerna och tennisskorna,
dom åker puck och sparkar häck och vad dom nu har för sig.
Dom föga bryr sig om att sådant stör mig.
Nu pågår nån sorts match med mycket macho,
och speakern verkar tycka det är lattjo,
han sprutar konsonanter mer än talar.
Och folkets vrål beskriver berg och dalar.
Det stänker så att dynorna i stolen min blir fuktiga.
Det hejas vilt på hjältar som helt visst är mycket duktiga,
dom slåss om nån sorts trasa och det fintas och det skallas
runt hörnorna och stolparna och allt vad fan det kallas.
Jag tappar luften,
stänger radion, återfår förnuften.

På eftermiddagen lever jag hermetiskt

i bildlig bomull lindad, innestängd,
hur spänd, hur ivrig, hur förväntansfull jag bidar
inför kvällens stora fröjd:
en gammal film på TV, en med Garbo,
ett älskligt äventyr sen länge önskad
Jag makar mig en grogg på Kiwa sweet,
tar en liten bagatell med löjrom till,
ska avvakta till sen med själva maten.
Nu klämtar klockan, på med apparaten,
men ve och fasa, filmen har bli´t bortbytt,
och i dess ställe kommer extra Sportnytt,
och ut ur apparaten väller människorna i träningsoverallerna och tennisskorna.
Dom löper golf och boxar stav och vad dom nu har för sig,
i skamlös trots, till det att dom stör mig
och många, många fler.
Kulturen mejas ner av alla idrottens kaskader,
av dessa många kvasiheliga otympliader.
I stället för att bjuda mig på Greta Garbos trånad,
är TV-rutan sprängfylld under närapå en månad
av Hoy Vang Chang och Hej Ming Pung och Tyfong och Blaffs och Blätter,
av Dunkas och av Rumpis och allt vad fan dom heter.
Jag tappar pusten,
men tänker när jag åter får kontroll på rösten:

Nog kunde dessa säkert hedervärda sportpersoner

må bra av att få bli serverade i kortversioner,
så jag sllapp utsätta min kropp för den sorts livsförkortning
som med en mycket gångbar term kan kallas passiv sportning.
Och nu är det sagt!