Psykologin i SDs väljarbas

svensktidskrift.se/psykologin-i-sds-valjarbas/

Trots otaliga skandaler som skulle varit katastrofer för samtliga andra etablerade
politiska partier i Sverige står sig Sverigedemokraterna relativt starka i opinionen.
Vad kan förklara detta fenomen som klassisk politisk analys inte förmår
dechiffrera med någon vidare effektivitet? I svensk politisk analys tycks det
socialpsykologiska perspektivet vara paria; trots att det i detta perspektiv finns en
uppsjö av teorier (och empiriska resultat) som kan hjälpa oss att förstå SD:s
bestående natur i den hårda motvind partiet fått utstå. En djupare förståelse av
att många faktiskt ser rassegregation, hierarkier och hotet om våld som något
positivt kan fördjupa vår förståelse av SD:s stabila väljarbas.

Sverigedemokratiska ledarfigurer ertappas med öppet rasistiska kommentarer, som

deltagare i nattliga fylleslag och beväpnade med järnrör. Kopplingar mellan SD och
främlingsfientliga hemsidor tydliggörs. Sambanden mellan hatiska skrivbordskrigare och
SD tas fram i ljuset. Och ändå ökar deras popularitet bland svenska folket. Händelser och
kopplingar som hade kunnat rasera andra partier tycks inte beröra Sverigedemokraterna
eller till och med stärka dem. Inför detta står de flesta analytiker handfallna.

Det hänvisas till ökande klyftor i samhället vilket öppnar för populister. Det hänvisas till
att diskursen kring invandrare har förändrats, vilket lockar folk till invandringsfientliga
partier. Och det påstås att det hela är kopplat till någon form av ny europeisk Zeitgeist
som frammanar neofascism. Samtliga dessa förklaringar innehåller säkerligen en rad
faktorer som delvis kan förklara SD:s intåg i Riksdagen och ökningarna i partiets stöd
därefter, skandaler till trots.

Dessa förklaringar har dock ett stort problem gemensamt. De utgår ifrån att svenskar i
grund och botten inte besitter någon främlingsfientlighet att tala om. De flesta analytiker
antar att alla former av xenofobi skapas av externa faktorer såsom arbetslöshet , social
utstötning och orättvisa strukturer. Eller att en specifik sorts diskurs transformerar en
snäll socialdemokrats eller moderats attityder till främlingsfientliga sådana. Eller så antas
det att problemet är ’utländska’ idéer som strömmar in i vårt perfekta land. T.ex. det vis
på vilket Torbjörn Elensky, i en recension i Axess,(nr.1, 2013) förkastar Bengt
Westerbergs idé om att det i de flesta av oss bor en liten främlingsfiende som väntar på
att få komma ut.

Dessa förklaringar spänner över en rad olika forskningsfält, från det klassiskt
sociologiska till det rent post-moderna. Trots denna uppsjö av teoretiska perspektiv tycks
svensk politisk analys stå handfallen inför att förklara fenomenet SD och dess överlevnad
och spridning. Ur mitt perspektiv kommer sig denna handfallenhet främst av att man har
misslyckats att ta hänsyn till socialpsykologin bakom främlingsfientlighet och rasism.
Kultursidor och andra fora för analys av SD har svämmat över av skribenter som
antingen enbart anlägger marxistiska, strukturella perspektiv, eller som utgår från någon
1/6
form av klassisk partipolitisk analys. Det psykologiska perspektivet har helt saknats och
således har även övertygande förklaringar till SD:s uppgång och utbredning lyst med sin
frånvaro.

Mycket kan falla på plats om man vänder sig västerut, till en stark och livlig
socialpsykologisk forskningstradition med rötterna i Nordamerika. Framförallt två
perspektiv, kallade Right-Wing Authoritarianism (RWA) och Social Dominance Theory
(SDT) är mycket användbara för att förstå inte bara varför SD kom in i Riksdagen, utan
också varför skandaler med järnrör inte rör SD:s väljare i ryggen nämnvärt.

RWA skapades av den hyllade kanadensisk-amerikanske socialpsykologen Bob

Altemeyer, som byggde vidare på Adorno och dennes kollegors välkända F-scale
(fascistskalan) för uppmätandet av auktoritär personlighet. Altemeyer var intresserad av
frågan om de auktoritära dragens väldigt uthålliga natur i det amerikanska samhället.
Altemeyer lanserade teorin att vissa individer, både genom genetiskt arv, uppfostran och
social miljö, var mer mottagliga och stöttande av auktoritära budskap än andra, och att
dessa individer fortsatt existerade i Kanada och USA trots demokratins seger och ökad
jämställdhet. Samhället i stort blev mer och mer jämlikt och demokratiskt, men en stor
del av befolkningen blev det ändå inte. Han blev således intresserad av vad som
utmärkte just dessa personer. Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten
som bestående av tre olika aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek till
konventionalism, konformitet och ordning (ordning i allt från politiken till musik och
kläder) samt auktoritär aggression. Den auktoritäre underkastar sig således gärna en
auktoritet som hen erkänner som legitim, hyllar uniformitet, likriktning och ordning,
samt stödjer våldsamma handlingar mot det som är avvikande från den konventionella
roll som hyllas.

Benämningen ”right-wing” kan här tyckas peka ut individer som enbart befinner sig på
högerkanten i det politiska spektrumet. Benämningen är dock inte politisk, utan
psykologisk. ”Right-wing” syftar här istället på att man tillskriver auktoritet till etablerade
(eller numer urholkade, men en gång till synes etablerade) figurer och institutioner. I
forna Sovjet har det t.ex. uppmäts att de som var mest auktoritära även var de som
stödde den kommunistiska diktaturen mest, trots att denna befann sig långt ut på
vänsterkanten. Begreppet ”Left-Wing Authoritarianism” syftar istället på individer som är
djupt dedikerade till att omkullkasta de etablerade institutionerna och som precis som
andra auktoritära underkastar sig sina ledares edikt, är konforma i sitt beteende inom
sin egen sfär, samt är aggressiva mot de som avviker mot deras etablerade normer. I
Sverige skulle denna kategori kunna innefatta t.ex. Antifascistisk Aktion och annan
utomparlamentarisk vänster. Detta betyder att begreppet, trots vad som kan tyckas vara
en politisk stämpel kopplad specifikt till en politisk höger, är möjligt och till viss del tänkt
att kunna användas för att kategorisera andra auktoritära rörelser, såsom stalinism och
salafism. Det auktoritära, och inte ”höger” eller ”vänster”, är begreppets kärna.

2/6
SDT utvecklades av Felicia Pratto och Jim Sidanius (i dess begynnelse i Sverige), som en
mer omfattande teori av rasismens och fördomsfullhetens fortsatta existens i samhällen.
Teorin bygger vidare på bland annat Altemeyer’s RWA, men även Tajfels Social Identity
Theory, och baserar sig på människors till synes osläckliga törst efter att dela upp
samhället i hierarkiska grupper. Vissa grupper har högt socialt värde och andra lågt, och i
varierande grad kommer alla människor att se upp till eller ned på dessa grupper. Den
som befinner sig högt upp på SDT-skalan (d.v.s. innehar en hög Social Dominance
Orientation) kommer bland annat att i högre grad än andra anse att t.ex. svenskar och
svensk kultur är bättre än somalier och somalisk kultur. Det finns mycket som binder
SDO och RWA samman psykologiskt: fokus på grupper, legitimerande av våld och hot
mot de som avviker, men kanske främst en besatthet av stabilitet och ordning. Det som
hotar ordningen skall tryckas ner.

Det är viktigt att förstå att både RWA och SDO är så kallade ”individual difference”-
variabeler; d.v.s. att alla innehar dessa läggningar men i högre eller lägre grad. Individer
med stark RWA- eller SDO- läggning existerar och alltid har existerat i samtliga
samhällen. Och förmodligen alltid kommer att existera. Dels eftersom en del av detta
fenomen är både genetiskt och socialt ärftligt, och dels för att den som är starkt
auktoritär eller dominant förnekar och inte tar till sig det som det kringliggande
samhället predikar. Detta då samhällskroppen inte nödvändigtvis ses som en legitim
auktoritet, och/eller för att budskapet inte kommer från grupper som anses ha tillräckligt
hög status.

SD kan möjligtvis klassificeras som ett neofascistiskt parti, så som har gjorts av bland
andra Henrik Arnstad i hans bok ’Älskade Fascism’. Detta betyder dock inte att SD:s
väljare nödvändigtvis är fascister själva. En sådan slutsats är tveksam att dra, då många
väljare – vilket parti det än rör – knappast sluter upp bakom ett partis fulla budskap. Det
är dock högst troligt att SD:s väljare ligger över genomsnittet på SDO och RWA, något
som preliminärt kan slås fast genom att titta på hur SD:s budskap stämmer överens med
RWA:s och SDO:s grundläggande drag. Att inse att SD:s väljare sannolikt är över
genomsnittet på SDO och RWA öppnar även nya dörrar till förståelsen av varför dessa
väljare inte låter sig påverkas av olika skandaler på samma vis som andra.

De tydligaste dragen i SD:s politik är en idé om en konform och uniform svenskhet av

traditionellt snitt, ett vurmande för denna svenskhet som överlägsen kulturell princip,
och att det främmande har tagit död på en drömvärld som förut existerade.

SD hyllar svensk konformism och konventionalism i allra högsta grad. Den är svensk som
äter sill och potatis, dansar kring midsommarstången och inte beter sig som Zlatan; d.v.s.
har vissa typiska beteenden och värderingar. Detta attraherar RWA-väljare, som är
vänner av konformism och ordning och reda. Svenskhet är på ett visst sätt i tanke och
handling och är enkelt att förstå. SD anser även att svensk kultur och svenskar är
fantastiska fenomen, vilket attraherar SDO-väljare som gillar att se på samhället som
strukturerat i tydliga grupper som lätt går att dela in i en hierarki och där svenskhet är
det bästa. Att just svenskhet är det finaste som finns är tydligt t.ex. i hur Zlatans

3/6
beteende uppenbarligen betraktas inte bara som annorlunda från ”svenskar” (dvs icke-
konformt och okonventionellt), utan även som något som normativt är sämre än någon
typ av klassiskt ”svenskt” beteende. SD spelar även på legitimerande myter gällande
svenskhetens kulturella primat och dess effekter på samhällsbyggnaden. SD:s
marknadsföring (när den inte handlar om invandrare) målar oftast upp en bild av ett
grönskande sommar-Sverige, där blonda barn äter äpplen och allt är frid och fröjd.
Dessa tjänar syftet att legitimera den ordning man söker: Var det inte bättre när alla var
likadana? Var det inte bättre när svenskarna bestämde? Sådana myter är kraftfulla i
Sverige, där den bild som SD målar upp om ett svunnet drömland till stor del stämmer
överens med t.ex. Socialdemokraternas bild av en svunnen folkhemsera, vilket också
Göran Rosenberg skrivit om i essän ’Sweden – The Reluctant Nation’. Detta implicerar
inte på något sätt att SD:s drömland och Socialdemokraternas drömland delar många
aspekter, enbart att myten om en svunnen dröm är stark hos många svenskar.

Dessa SD-budskap, som vill dela upp Sverige i lätt identifierbara grupper där svenskarna
är på topp och där både denna grupps uniformitet och kulturella överlägsenhet hotas av
de som är olika eller avvikande, är tydligt attraktiva för de som är höga på RWA, SDO eller
båda två samtidigt.

Men varför, om nu SDO och RWA alltid har existerat i Sverige i högre eller lägre grad, tog
sig SD in i riksdagen just 2010? Eftersom SDO och RWA inte står i konflikt med andra
förklaringar (utan kompletterar dessa) så spelar förstås faktorer såsom ökande
arbetslöshet och omvärldens politiska liv en stor roll. Tänkbar samverkan mellan SDO
och t.ex. ökande klyftor eller ökande arbetslöshet är att förlusten av en högre position i
den sociala hierarkin (anställda har högre status än arbetslösa), skiftar människors fokus
i grupptillhörighet från klass till etnicitet/nation. Detta utefter den relativt väletablerade
principen att självförtroende är en stark mänsklig drivkraft som söks varhelst den går att
hitta. Hamnar man i en grupp med låg status, såsom den arbetslöse har i det
lutheranska Sverige, är det naturligt att söka sin överlägsenhet någon annanstans.
Tänkbar samverkan mellan socioekonomiska faktorer och RWA är den faktiskt ökande
mångkulturen i Sverige sedan 1990-talet. Ett ökande inslag av livsstilar, religioner och
utseenden i Sverige hotar upplevelsen av det konforma och konventionella och väcker
en lust att ansluta sig till dem som vill se en återgång till det lättsorterade och
ordningssamma. Ordning är den viktigaste principen för den som hamnar högt på RWA-
skalan. Många studier visar även att RWA och SDO stimuleras och aktiveras som en
styrande princip om social oro präglar samhället.

Ovanstående förklaring säger alltså att dessa individer som befinner sig högt på skalorna
RWA och SDO funnits i samhället hela tiden, men att dessa tendenser aktiverats i högre
grad av förändrade sociala faktorer. Detta kan även förklara tillströmningen av väljare
från så olika grupper som tidigare eller faktiska nazister (höga på SDO i sin uttalade
rasism) som tidigare Moderater och Socialdemokrater (vars konforma och ordnade
samhälle hotas av ökande diversifiering). Att kombinera dessa psykologiska perspektiv
med de socioekonomiska tillhandahåller en betydligt bättre förklaring än de som enbart

4/6
grundar sig i materialistiska sociologiska förklaringar. Det psykologiska perspektivet
förklarar t.ex. varför inte alla blir Sverigedemokrater eller fascister i dåliga tider: eftersom
nivån av SDO och RWA varierar per individ.

Den andra frågan var varför SD-väljare inte flyr partiet när det drabbas av skandaler som
skulle knäcka andra partier i grunden.

Just här är en psykologisk analys baserad på RWA och SDO träffande och speciellt
skandalen på Kungsgatan är talande. Efter en numera ökänd och blöt natt på Kungsgatan
utslungade höga SD-representanter rasistiska och sexistiska uttalanden, det hotades
med våld och det rustades med järnrör. De flesta experter spådde nu en kollaps för SD i
kölvattnet av den uppenbara rasismen, misogynin och våldsvurmandet. I efterhand vet vi
att denna skandal inte gjorde något negativt avtryck på SD:s opinionsstöd, utan snarare
verkar ha ökat stödet. Här spelar både RWA-faktorn auktoritär aggression en roll, liksom
SDO-faktorn att legitimera våld mot de grupper som är lägre i hierarkin. SD tappade helt
enkelt inget stöd då deras väljare i högre grad än andra stödjer aggression mot det
avvikande, det icke-konforma och de som försöker ”sticka upp”. Våldet och hoten ses
istället som något positivt då det är legitimt för bevarandet av (eller återgången till)
tingens ordning. Den uppenbara sexismen som uttrycktes på Kungsgatan, och som
uttryckts vid andra tillfällen av SD samt syns i näthatet, är inte heller ett problem som rör
de som slår högt på SDO och RWA i ryggen. För människor höga på RWA och SDO är
kvinnor som tar plats inte bara individer som utmanar hierarkin (SDO), utan även sådana
som utmanar en traditionell bild av kvinnans plats (RWA). Två mekanismer spelar alltså
in här men de kan återigen sammanfattas i ett begrepp: hot mot tingens sanna ordning.
Detta perspektiv stödjer även Maria Svelands och Lisa Bjurwalds analyser i deras senaste
böcker ( ’Hatet’ respektive ’Skrivbordskrigarna’), då det i SDO och RWA är tydligt att
rasism, sexism och våld stammar från samma psykologiska kärna.

Varför syns dessa psykologiska perspektiv så sällan i Sverige? Det är en svår fråga att
besvara. Till viss del beror det på de strukturella förklaringsmodellernas totala dominans
i de kretsar som bedriver politisk analys. Dessa är modeller som till stor del förnekar eller
bara ignorerar att det finns individuella skillnader i reaktion på yttre stimuli. Detta är i
förlängningen en förnekelse av att människonaturen är olika individer emellan; ett
faktum som gör social analys väldigt komplicerat och därmed förmodligen icke-önskvärt
för många.

Men främst vill nog få erkänna att det inom människor finns otrevliga aspekter som inte
så enkelt går att arbeta bort med socialt ingenjörskap. Utbildningsnivåer och mer
kontakt med ”avvikare” har positiva effekter på människors tolerans, men kan
förmodligen inte utradera djupt hållna främlingsfientliga tendenser fullständigt. Vissa
individer är mer rasistiska och främlingsfientliga än andra, även om de fått samma
skolgång, samma möjligheter i livet och har samma socioekonomiska bakgrund som de
som är mindre främlingsfientliga. Detta är för många en skrämmande insikt. Men det är
även skrämmande att förneka detta, eftersom vår förståelse för omvärlden i sådant fall
blir kraftigt begränsad.

5/6
Ralph Sundberg är doktorand vid Institutionen för freds- och konfliktforskning,
Uppsala universitet. Han är främst inriktad på politisk psykologi och forskar för
närvarande på hur svenska soldaters attityder och värderingar påverkas av
tjänstgöring i Afghanistan. Han är även projektledare vid Uppsala Conflict Data
Program (UCDP).

Läs mer:
Altemeyer, Bob, 1981, ”Right-Wing Authoritarianism”, Winnipeg: University of Manitoba
Press

Altemeyer, Bob, 1996, “The Authoritarian Specter”, Cambridge: Harvard University Press

Sidanius, Jim, & Felicia Pratto, 1999, “Social Dominance”, Cambridge: Cambridge
University Press

Rosenberg, Göran, 2012, “Sweden – The Reluctant Nation”, Counterpoint

6/6