EN STUDIE I AVGASGRÅTT: 

HULTAMARKENS MOTORGALNINGAR 
För de sydpyriska gumseodlarna är Hultamarkens motorskallar en ständigt närvarande 
plåga. Rädande marodörer som med vrålande forntidsekipage och smällande puffror 
lämnar sönderkörda barrberåkrar, plundrade barrberbodar och lemlästade kroppar i sina 
hjulspår. Även bland den avlägsna huvudstadens invånare florerar titt som tätt sorgesagor 
om bortrövade torpare eller hackemän som brukas likt dumdjur i motorkultisternas läger. 
Om blodiga sammandrabbningar mellan stolta pyriska förband och etanolslöddret. Och 
rykten om en gigantisk automatmonstrositet i motormarodörernas tjänst. Men trots den 
uppsjö av skrönor som berättas om dessa urfordonsåkande härjare - samt att de är en 
skrämmande realitet för folket i södra Pyrisamfundet och ute på Frihetens slätter - så är 
de historiografiska källorna om dem knappa. Det är beklagligt få kunskaparlärda som vet 
att förtälja något om dem i detalj. Detta faktum stimulerade min nyfikenhet och jag valde 
att genomföra en djupskådande särstudie av ämnet. Den kuriösa historiografi som växte 
fram har tagit mig många år att sammanställa och ett flertal gånger fört mig till 
Hultamarkens pinade askslätter. Det som står här är sådant som jag själv åsett samt hört 
berättats från både pyrier ansatta av marodörräder liksom från motorskallarnas egna 
munhål. Efter många trevande försök till närmare kontakt med de senare gavs jag till slut 
möjligheten att leva med en motorskultistklan under några månaders tid. En sällsam 
upplevelse som säkerligen har gett mig djupare insikter om motormarodörerna än någon 
pyrier tidigare haft. Därav kan jag, utan att på något sätt framhäva mig själv, påstå att 
detta verk är det mest sanningsfyllda som idag existerar om Hultamarkens rovnomader. 
 
Hindenburg 96 p.t. 
Frans-Bjarne Colkensdam, 
Kejserlig explorator och aspirerande överhistoriografassistent 
 
1. Om Hultamarken 
För att förstå de marodörnomader som lever i Hultamarken är det nödvändigt att ha ett 
översiktligt kunnande om den ynktrakt som framburit ett sådant skräckberyktat 
motorfolk. En beskrivning är sålunda på sin plats av det område som sträcker sig från Pirit 
ut mot Östervik och sedan krypande nedåt likt en sörjfylld smutstrasa mot Mozonens 
rötstinna jord och liksalta sjöhål. 
 
I. Tar man sig söderut, genom de fagert kullbeströdda farmarslätterna bortom Linvedens 
bryn, når man ett område som är långt mindre skönt för ögat att svepa över: Frihetens 
slätter. Denna vildmarkstrakt bortom Pyrisk ära och redbarhet lämnar åt betraktaren en 
osund kakafoni av vyer. Från att ha blickat på Österhavets bräckta kust, spektakelhålan 
Östervik och prunkande druvklotsgods i odlingstrakterna, tvingas man åse askdammande 
dödsöken, vindpinat åhlhemsökta grässlätter och rubbitstinn mylla. Allt är dock inte 
eländigt grums här: den brava kämpesläkten Biörnstierna står att finna i sitt fädernesgods; 
framvällande samhällen som Muntermåla och Hugahult börjar sakteliga vurma för Pyriska 
ideal och rättslevnad; och de tappra gumsefolk som plöjer bestfylld jord till barrberfylld 
åker sprider sakteliga sunt livstänkande till mer moralpåvra släkten. 
 
II. Slättmarkerna är till stor del fyllda av uppodlad mark, åtminstone om man rör sig i längs 
de välbrukade och karavantravande vägar som löper från Pirit ned mot slavhålan Simris, 
den lede Ulvens hemvist och andra mindre namnkända hålor såsom Rödesbult, Mos Mosel 
och allt vad de nu kallar sig. Åhlabestar och andra monster rör sig oförskräckt i denna 
trakt och den ouppmärksamme vandraren kan finna sig stirra på fredligt gräsmumsande 
gasjättar, likt Bautarafiden, likväl som en mordiskt framrusande levergök. Det sistnämnda 
är en upplevelse som lämnar de flesta darrande likt en ulvrikisk isteraladåb när de första 
gången skådar fjäderlöparna i full karriär, tandnäbbarna brett gapande och hesa rovstön 
ylande ur strupen. Det är däremot inte bara livskrypen här som utsätter de boende för 
vådlig fara. Själva marken i sig gömmer mordiska ting. Jag har sett hela vagnekipage, med 
dragulkar och allt, slukas på ögonblick av lösmyllad dödsjord och från skärrade farmare 
berättas om urtida terrormanicker som plöjer fram i ystra jordkaskader och spyr bolmande 
eter och osund luftsörja omkring sig. 
 
III. Ju närmare man rör sig Hultamarkens torra askdyner och klippfält, desto mer 
sparsmakat är det med farmarbosättningar eller andra livstecken av mer tillmötesgående 
art. Barrberfälten sinar och ersätts av ett stäppland bestående av tätväxande sly och 
rötskog eller ödsligt tomma hedar, där zonmonstrum och asgrönska är långt mer frekvent i 
förekomst. Den ovälkomnande trakten övergår till sist till den livsgnyende Hultamarken. 
Om man inte stött på motorskallarnas etanolstinkande urtidsfordon innan dess, så lär det 
ske tidigare än man både önskar och anar därefter. 
 
IV. Hultamarkens mylla är till stor del intet annat än asksand och skärande stenflis, här 
och var avbrutet av taggiga klippslätter och karga höjder. Norröver, vid den sinistert 
glittrande regnbågsslätten, övergår askjorden till en glasliknande stentrakt, där grus likväl 
som utstickande klippstycken och åsar har kanter vassa nog att slita sönder de grovaste 
zonkängor till strimlor skrämmande kvickt och lämnar bara fötter sargade till 
oigenkännlighet. De modstinna hackemännen i Hugahult och orädda barrberfarmare i 
gränstrakterna skall ha kunskapen om hur man traskar över denna vådligt köttskärande 
slätt men förutom de mest modfyllda och dumdristiga tar sig ingen djupt in i området. De 
enda som tacklar regnbågsslättens knivtandade klippor är Hultamarkens motorskallar. Men 
även bland dem är det få känt hur man navigerar marodörekipagen för att inte däcken 
skall stympas och rivas i stycken i denna eländesmark. Hur dessa stigletande snokare, 
kända hos motorkultisterna som trottelnålar, finner sin väg är mig okänt, men tydligt är 
att de har sinneskrafter av synnerligen respektfyllande sort. 
 
V. För den zoologerande eller växtkloke kunskaparen finns enbart ynkliga specimen att 
studera i Hultamarken. I de dammande och vätskelösa trakter som denna utgör gror enbart 
knastrande torr krypargrönska och törnklädda klumpväxter. Förutom motorgalningarna, 
vilka frivilligt tyr sig till de kastvindspinade ökenmarkerna, är de enda varelser som lever 
här slingrande krälarkryp, köttslitande åhlbestar och allehanda sorters surr och bitande 
snuskkryp. Enstaka levergökar kan siktas likväl som andra monstrum från slätterna 
omkring, men dessa rör sig sällan långt in i Hultamarkens askdjup. Tydligt är att de finner 
dess livlöshet lika modstulen som vi pyrier. 
 
VI. Vädret i denna torrtrakt är lika avstötande som att finna en morasit i spirlöksoppan. 
Man utsättes för vindar som piskar upp till skenande storm på tiden det tar att snöra ett 
par zonkängor och kan mojna i nästa ögonblick igen. Hultamarkspustarna är inte enbart 
fyllda av svårandat och ögontårande damm, ett gissel illa nog i sig, utan kan även vara 
tjockt med hudrispande flis och skärvor. Vid ett tillfälle lämnades det sällskap jag 
färdades med genom asktrakten i den pinande omfamningen av sådan rivande blåst; vindar 
som lämnade dyrt införskaffade forntidsskydd hängande i söndertrasade stycken och 
kropparna ömmande av blessyrer och blödande sår. Det är bland motorskallarna inte 
ovanligt att skåda plyten som är svartfräkniga av hundratals stenflis djupt begravda i 
skinnet när det vassa dammet yrt i virvlande fart. Regn är något som sällan faller, men när 
så sker dränks området av hisnande skyfall och Hultamarken förvandlas till en klängande 
svartgegga som tar dagar att rensa ifrån utrustning, kläder och hörselhål. Den förfasande 
Masunen, en årligen återkommande värmevind, väller därutöver in under senvåren. Under 
den vecka eller två den varar ränner alla livskrypen i trakten ned i dammhålor eller 
klippskrev, eller in under skyddande stenöverhäng. Anledningen är simpel: Masunens 
brännhetta lämnar oskyddad hud bränd och sårig likt en ulkbringa tryckt i en välflottad 
gjutjärnspanna. Motorskallarna dväljs under sina urmaskiners skyddande tak och flaktält 
medan grönskans ytterlager förtvinar och luften dallrar av stekande hetta. 
 
Att motorkultisterna, sprungna ur denna dödsfyllda asmark, sålunda är ett hårdfört och 
viljestarkt släkte torde råda liten tvekan om. Deras skrämmande räder in i de oskyldigt 
kurande odlingstrakterna runt om förklaras lättast som sprungna ur pinade hemvistens 
styggelse. Här finns intet att hålla dem vid liv. Den klurande historiografen frågar sig 
säkerligen varför de i så fall envist väljer att söka sig åter till detta röthål. Svaret står 
att finna i Vråålet, ett robotmissfoster av himlatornande proportioner och fornmäktig 
kraft, och motorskallarnas härkomst. 
 
2. Om Motorkultisternas ursprung 
Att lyssna på motorskallars spottfyllda gapande om förfäders kämpardåd och storheter 
tröttar öronen kvickt och lämnar den utsatte åhöraren i behov av både plytestorkning och 
stärkande vilan. Deras skrävlande tycks sällan mer än fabuleringar födda i rus och 
skrytsamt önskande, men i många av de nidingsdådsfyllda berättelserna gömmer sig för 
historiografen smulor av sant och urtidskunnande. Genom att mödosamt pussla med pytt 
och grus av sådant som verkligen hänt, har jag satt samman en bild av vad som döljer sig i 
hultamarksnomadernas bakgrund. Den återblickande exposéringen har jag låtit färgas av 
det skönskrävlande som marodörerna nyttjar, allt för att läsaren skall kunna ges vidare 
insikt i hur de själva framför sina ursprungsberättelser. 
 
I. Trots att motorskallarna gärna och länge förtäljer härkomstskrönor om dem de kallar 
sina avgasfäder, så finner den historiografiskt snokande få detaljer om deras tidiga 
ursprung. De utdragna skrytsvador som dras om anfäderna tycks både lika många och 
säregna som nattskinnets gnisterbitar. Det stora flertalet handlar dock om bortgångna 
marodörers närvaro eller ej i en för motorkultister helgad storvandring. Ett episkt 
folktrask som skall ha skett för en handfull generationer sedan, det tillfälle då 
motorskallarna som vi benämner dem idag egentligen uppstod. Vad eller vilka de var innan 
denna händelse kan de icke tydligt svara på. Genom vaga referenser och åldersveka 
gammelmarodörers skröpliga minnen vågar jag framföra att de varit ett namnlöst 
nomadfolk, drivandes runt på de förpyriska slättlanden utan att ha slagit samhällsrot i 
urtidsmyllan. Varför de skall ha sökt sig in mot den ovälkomnande Hultamarken verkar 
oklart, men divina kallelser och profetiska lockrop skall enligt motorskallarnas andliga 
klanledare, de eteriskt etanolsiande avgeistpsykonauterna, ha hörts ur traktens 
sotflagnande askdjup. 
 
II. Den vällande smutsmassan folk och fä trängde sig under stora umbäranden genom den 
tomgrönskade ökenmarken och skall till slut ha närmat sig Österhavets kust. Där, i 
närheten av ett obetydligt fiskarsamhälle, slumrade automatguden Vråålet. En maskinbest 
av sådana titaniska proportioner att Hindenburg skulle mörkna i dess väldiga skugga, 
kurande under århundradens samlade askdamm och sten. Skälvande i förundran och skräck 
skall några modiga få ha vågat approchera den ärrade roboten och genom avgeistarnas 
förmananden slunkit in genom hålrum och krypkorridorer tills de funnit dess sovande 
innersta. I det dunkla och dammfyllda innanmätet, invid kontrollratten och den heliga 
styrpanelen, fann den bravaste av dem alla - den grovlemmade och trinda matriarkissan 
Bryssa Rasptjuut - en uråldersmutant och motorgudens tolkare. Hon väcke honom ur hans 
kalla sömn genom arkaiska riter och hetsigt blodstinna eder. När han vaknade till rycktes 
även Vråålet ur sin rostslummer och med ekande maskinljud reste den sig i sin fulla och 
skrämmande prakt. 
 
III. Den åldersvittrade särlingen de fann i Vråålets innersta var ett silverhudat svin. En gris 
i vars svålstinna bringa den gamla tidens fornmotorer brummade med fåskådad glöd. 
Galtmannen hälsade dem med klarklingande stämma trots ett vresigt uppvaknande och 
sade att han väntat på dem under evighetens tid. De var motorekipagens utvalda, satta att 
nyttja hans kunnande. Den metallskinnade grisen innehade kunskapen att medelst 
maskinlirkande smekningar, mjukt övertygande eteriska vridningar och vådligt 
viljekrävande kombinationer av tryck, pillande och handfasta slag styra Vråålet. Att någon 
kunnat uppnå en sådan årstyngd ålder är jag synnerligen skeptisk emot, men det har 
upprymt förklarats för mig att forntidens likavstötningskonster och läkedranker 
preserverade grisherrens ungdomliga vigör i evighet. Det sägs också, vilket är svårast nog 
för en pyrisk historiograf att svälja, att han än denna dag dväljs i robottitanens inre. 
Svinmutanten omtalas alltid i djupt vördnadsfyllda drag och en hest väsande avgeistare 
försökte vid ett tillfälle hest kväsa fram ur sin etanolrivna strupe vad den egentliga 
innebörden av denna potentats senare tillkomna titel var. Under draggsterdrankens 
inverkan svek mig minnet och efteråt fann jag enbart att jag nedtecknad silvergrisens 
namn: Förgasaren. I slutändan måste det till en mer mannamodsfylld historiograf än mig 
för att utröna svaret på hur det nu är med galtmutantens existens - tidigare eller 
nuvarande. Sanningen lär kräva att man utmanar robotbestens närvaro, vilket jag ej ämnar 
göra. 
 
IV. När Vråålet rest sig och rist asksanden från sina skriande lemmar skall den ha utstött 
en mäktigt forntidsbröl. Ett tjut av sådan makt och styrka att öronhål skall ha brustit och 
skallar smällt lika övermogna pärklot hos de veksinnade. De som var i fornautomatens 
närhet kastade sig till marken, sotade sina plyten och åt av den dammande askan i önskan 
om räddning. Men Bryssa, som lett dem till förgasaren och hört hans ord, förkunnade att 
det här var deras fräckaste stund och att de var utvalda av forntidens mäktiga 
maskinväsen för kommande stordåd. Eggad av sin upptäckt skriade Bryssa att hon numera 
hette Volga och att hon skulle vara känd som sin klans vråålarutvalda, dess 
Cylindermamsell. Alla stämde upp i lovskrin och tillskansade sig under stort käbbel och 
käftsmällande namn som de fann tillräckligt fräna för sig själv och de sina. 
 
V. Men märkligheternas tid var ännu inte till ända. Invid den tornande missfostermaskinens 
marksmulande metalltassar uppenbarade sig ruinkadavret av en forntida 
underjordsbyggnad. Begraven under djupa lager av sotmylla och hårdaste klippstycken 
dolde sig oändliga salar. Ekande valv fyllda med urtidens glömda manicker. Med bävande 
steg vandrade marodörerna genom de gravlika utrymmena. De skådade fornsaker och 
maskinting som ingen mött tidigare. I den väldigaste av dessa kammare stod led efter led 
av blänkande urtidsfordon uppradade. Detta var Vråålets gåva till sina utvalda 
följeslagare. Man rullade hjulverken upp till ytan, så att de kunde skådas under bar 
himmel och visas i Vråålets tornande närvaro. Hemligheterna i den Gamla Tidens åkdon 
avslöjades nu för dåtidens skrotkloka och i skuggan av maskinguden lärde sig det 
kringtraskande folket att bruka Vråålets gåvor. Att bemästra körkonstens fördolda knep, 
motortingestarnas verkande och hur den värdefulla etanolen kokas och matas till de 
drivjostörstande ekipagen. 
 
VI. När så var gjort slöt sig avgeistpsykonauterna samman i vad som blev den första 
verktänkargropen. De förkunnade efter långt och tinnersörplande samråd att de 
namnskiften som kommit var dem väl förtjänt och att de framgent var Vråålets utvalda 
folk. Så hade ju självaste förgasaren sagt till dem. De proklamerade därför att folket nu, 
och för all tid, skulle vara som en välsmord fornmaskin. Ett samhälle enat under sin 
automatgud och dennes gåvor, de etanolbrännande urtidsekipagen. Och av detta gavs att 
de skulle ta namnet Motorskallar och att asköknen som alla skytt för sin liktomma jord 
skulle nu vara deras ättehem. Den monstruösa robotmaskinen Vråålet har sedan detta varit 
istret som kleggar motorskallarna samman. Som för ihop dem för klanmöten och 
uppgörelser. Det här skeendet - tiden för Vråålets uppvaknande och motorskallarnas 
folknämning - kom sedermera att kallas för Återfundet eller Vråålfundet. Det firas varje år 
under rusfyllda tillställningar när tillräckligt stort antal klanrepresentatner befinner sig i 
automatmonstrets närvaro. 
 
Det är ur denna historia av remarkabla händelser, samt efter obarmhärtig knådning till 
hårdhet i Hultamarkens asköken, som motorskallesamhället har sprungit fram likt en 
smärtande snuskböld i Pyris sydliga ände. Gemensamma upplevelser som har givit 
motornomaderna både säregna umgängesvanor och personlighetsdrag. Det är kring dessa 
jag nu avser att i närmare grad utbreda min studie.  
 
3. Klanerna och Motorskallarna idag 
Det är med kunnandet om motorkultisternas framkrypande ur dåtidens avgasdimmor 
avklarade som jag nu skall förtälja något om detta folks särdrag. Om deras liv och leverne 
och om en del av de marodörmän och kvinnor som man kan möta i Hultamarkens dystra 
djup. 
 
I. Motorkultisterna delar in sig i klaner. Hårt sammanslutna grupper som ofta bär ett 
samlande klannamn och ser sig besläktade med varandra, oavsett om det egentligen råder 
några familjeförhållanden dem emellan. Enligt vad som berättats för mig har de olika 
klanerna sitt ursprung i Återfundet och det var automatguden Vråålets vilja att 
motorskallarna skulle ty sig till varandra på detta sätt. Huruvida det stämmer eller inte 
verkar vara förlorat i historiografins dunkel. Tydligt är att klanerna sätter stort värde vid 
sitt ursprung och hätskt förklarar sig vara bättre än andra genom att anspela på förfäders 
marodörsdåd eller våghalsiga fordonskonster. 
 
II. Även om motorskallarna tydligt ser sig som ett folk, så verkar det inte hindra klanerna 
från att smida ränker mot varandra. Eller för den delen att plundra andra klaners läger. 
De stridigheter som uppstår kan leda till långdragna och brutala klanfejder. Enligt en 
upprymd marodörkvinna var det något som ivrigt påhejas av de andra klanerna. Mellan 
tinnerklunkarna förklarade motortösen med okynneslyster i blicken att hämndaktioner 
uppmuntras. Utan skam åt först den ene och sedan den andre parten. Det verkar dock som 
dylika konflikter har sina givna regler, inte minst så nämns den säreget oblodiga 
glåparfajten vara ett stående inslag när de fejdande klanmedlemmarna möts. 
 
III. Med mellanrum, angivna av Vråålets vandringar och avgeistarna mystiska divinationer 
därur, anordnas klanmöten där de olika grupperingarnas Cylindermän samlas. Titeln 
hänvisar till klanens utvalda representant och överkucku. Denne kan, , sin benämning till 
trots, lika väl vara en marodör som en marodörska. Under dessa sammankomster skall det 
läggas band på fejder enligt vråålarhävd. Huruvida detta efterlevs bland dessa hetsiga 
marodörer vet jag ej att svara på, men jag finner det föga troligt. De skränande horderna 
av motorkultister sammanstrålar under Vråålets skugga i klanmöten. Allt som oftast sägs 
de leda till att marodörerna under tinnerrus och vilda motortjut sätter av på vingliga 
räder, ivriga att bevisa sitt avgasmod och klanstyrka inför varandra. Vad som övrigt 
förekommer under dessa sammankomster vet ingen förutom motorkultisterna själva. 
Fasansfyllda marodörsdåd, fordonsuppvisningar och urtidsvrål från deras maskingud 
nämndes med svepande gester och hesa tjut från en cylinderman jag gavs chansen att 
fråga ut. Men om han talade sanning eller ej är inte gott att veta. 
 
IV. Bland de stora klanerna och de säregna personer som återfinns bland motorskallarna 
bör Cylindersläktet nämnas. De tillhör alla tillhörande en klan som benämns just 
Cylindrarna eller, efter deras fornstora grundares namn, Karvkötta Vråålare. Klanen har 
sitt ursprung i den näst intill mytiskt beryktade drankpimplaren Bolton Karvkött som på 
sin trehjulade dödsmaskin skall ha krossat fler gumseskallar än någon annan motorkultist. 
Vid återfundet antog han namnet Zephyr Cylinder, och gripen av maskingudens makt 
ägnade han sedermera sina dagar hänfört åt att framföra profetior om automatväsendets 
kommande stordåd och hans släktes storslagna öde. Hans ättlingar, alla givna namnet 
Cylinder, styr klanen hårdhänt än idag, Deras furiositet sägs inte vara långt efter deras 
anfader i vildhet och styrka. Däremot har inte Zephyrs religösa fanatism visat sig igen. 
Det påstås dock att Cylindrarnas nytillkomna klanledare, Morris Cylinder, har Zephyrs 
brinnande ödesövertygelse. Morris tycks vara föga ålderstyngd ännu men högaktat 
omtalad av alla som nämnt honom. En man som har visat sig ha både sällskådat slughet 
såväl som svårtillfredställd plundringsvilja och ledarförmåga. Då jag under en sen 
vinternatt fick chansen att dela en flaska brännande tokjos med denna sälle, vet jag att 
förtälja att hans bland motorkultister hänförda rykte är grundat i sanning. Morris 
tankekvicka envishet och utstrålning är fascinerande i sin simpla marodörform. Jag skulle 
råda Pyrisamfundets militärkloka att hålla dennes framfart under uppsikt, för under hans 
svårmotsagda inflytande blir banden allt starkare även klanerna emellan. Det viskas 
upprymt bland de mer visionära och rädlystna ungfolken att under klanen Cylinders nya 
Cylinderman skall motorkultisterna kunna enas till en enda storklan. En väldig hord redo 
att kasta sig över gumsefarmarna på frihetens slätter likväl som det vittbredda Pyriska 
riket. 
 
V. Att inte tillhöra en klan är för motorskallarna en prekär situation. Den utstötte eller 
ensamrattande marodören saknar fränders överlevnadsstöd i den livsfientliga 
Hultamarken, en veritabel dödsdom. Det tycks mig som de klanlösa, vilka hörs nämnas i 
smädande ordalag som irrvråålare och dammtraskare, är en föga förvånande biprodukt av 
ett så rastlöst och hätskt samhälle som Motorskallarnas. Ett samhälle där ära och 
glåparfajternas rivande svador får känslor att brusa likt ilskna lobobstrar i tid och otid. 
Motorkultisterna själva verkar inte se med särdeles blida ögon på de tilltvingat klanlösa. 
Ett mäktigt marodörsdåd eller kämparverk skall kunna återupprätta personens status 
däremot och göra det möjligt att åter inträda i en klan. Av den anledningen så är det inte 
sällan som de utstött klanlösa motorskallarna är våghalsar utan dess like och tar sig an 
vad än det är för att bevisa sitt vråålarmod. 
 
VI. En del motorkultister tycks däremot lockas av det rotlösa livet och de har frivilligt 
sökt sig ur klanens hägn. För dessa ter sig inte livet så blekt som för de utstötta och de 
kan tydligen återges en position i sin hemklan eller någon annan grupp om de väljer att 
söka sig tillbaka till Hultamarken. De flesta av dessa vysökande sällar tyr sig nämligen 
bort från den osunda asktrakten de växt upp i. Förmodligen lockade lika mycket av de 
förunderliga samhällena där bortom som en önskan att se annat än livstom grusöken. Att 
få andas luft som varken river i strupen eller lämnar munhålan fylld av askdamm och sot. 
När jag mött enstaka motorskallar utanför Hultamarken, såsom den för Muntermåleborna 
ökände etanolkrämaren Crysto Chååk, så har det så gott som uteslutande rört sig om 
klanlösa marodörer. De som tvingats ur sin hemklan är ofta dåraktigt vettvilliga i sina 
handlingar, då de inget hellre önskar än att återvinna sin förlorade tillhörighet. De som 
frivilligt tytt sig till dammvandrarna skaror är däremot snarast ystert upplevelseletande 
kultister. Det händer givetvis också att man kan stöta på enstaka motorskallegrupper 
långt utanför Hultamarken, antingen för avlägsna räder eller för att de söker någon 
säregen motormanick. Ett märkligt möte skedde mig under en färd till det avlägsna 
Nordholmia. Vid det tillfället stötte jag på en liten skara avgeistarnoviser under Miranda 
Wråålette och Ossram Motorvråålare, vilka hängivet sökte Det Elektriskas sanning. I 
slutändan är det dock sällan som någon med klantillhörighet under längre tider vill vara 
långt borta från sina fränder. 
 
VII. Många enträgna resor in i Hultamarkens smutsfyllda djup och otalet möten med dess 
motornomader gav mig till slut möjligheten att leva med en av asköknens motorklaner, 
marodörgruppen som kallar sig DeLåårian. Min närvaro var aldrig, så vitt jag kunde 
förstå, helt accepterad däremot. Jag antar dock att avgeistaren Che-Vrååle, respekterad 
som en av de mest etanolkloke av Hultamarkens motorspiritister, var anledningen till att 
min närvaro tilläts. Den beskt blängande avgeistaren dolde bakom sitt surmulna plyte en 
kvick skalle och hans nyfiket lakoniska utfrågningar fortgick under hela min vistelse hos 
klanen. 
 
VIII. DeLåårian torde vara en av de mer diminutiva klanerna storleksmässigt. De har 
tydligen, genom att ej kunna uppvisa tillräckligt stor marodörsmakt, förpassats till 
Hultamarkens mest eländiga askhål, den trakt som ligger söder om den grusskärvefyllda 
regnbågsslätten. Hur klanen kunnat överleva i denna trakt, som får asköknens i övrigt 
livstomma sotmark att framstå som en prunkande barrberodling, är ett mysterium. 
Möjligt står svaret att finna hos klanens synnerligen riktningskunniga trottelnålar, de 
vägfinnare som osvikligen kan navigera motorskallarnas forntidskärror och hojar. 
Delåårian tycks kunna röra sig genom den vådliga regnbågsslätten som få andra. Inte bara 
till fots utan de klarar också av att styra sina åkdon genom den syltandade stenmarken. 
Klanen tycks däremot inte företa plundringsturer mot godstrakterna norr om den 
glittrande slätten då marodörstalet allt för tunt. Ändock återvände deras urtidsfarkoster 
lastade med livsnödvändiga ting titt som tätt. Jag misstänker att de slutit avtal med de 
hiskeliga mutantstammar som återfinns i Linvedens djup, en tradallians som kan komma 
att leda till vidare bekymmer för de redan hårt ansatta druvklotsodlarna i på de 
sydpyriska nejderna. 
 
IX. Motorskallarna är till uppträdandet råa och burdusa och i gemen ansedda lika 
okunniga om skillnaden mellan pyrisk civilisation och zonstammars ynkleverne som en 
morasit mellan knasabalstaffel och Hindenburgs avfallshögar. Att förklara 
motorkultisterna för obelevade råskinn utan kultur, konstnärligt sinne och vardagligt vett 
är dock att gravt underskatta den månghundraåriga tradition som ligger bakom dessa 
etanolstinkande marodörers sätt att leva. Deras säregenhet är kommen ur Hultamarkens 
härdande asköken och livsförnekande sotslätter och innehåller ett mångfacetterat djup 
som lätt kan gå den ytlige betraktaren förbi. 
 
X. För mig står motorkultisternas leverne till mångt och mycket att finna i råfräna 
vråålarmachismouttalanden som: ”Bättre fajtas än illa löpa” och ”Aggro först å klura 
sen”. Utsagor som vittnar om motorkultisternas stolthet, rättframhet och oblyga tendens 
att ta sig an vad de försätter sig att göra med en ivrigt hårdför och direkt metod. Andra 
ting som för oss pyrier är remarkabla är motorskallarnas orala stridskonst glåparfajt. Den 
tillåter enviger att utkämpas utan att blodsdroppar spills. Jag bör också nämna deras 
styvnackade och osjälvisk vilja att skydda de egna. Det gäller både deras egen 
motorskalleklanen men också personer eller grupper som de är lierade med. I detta har 
småttingar en säregen position, det finns inget hultamarksnomaderna så furiöst försvarar 
som sina telningar. Motorkultisterna har också en kaotisk men synnerligen väl fungerade 
gemenskap motorsmarodörer emellan. En grupp motorskallar samverkar som den mest 
välsmorda skarprättarkarbin. 
 
XI. Till detta kommer motorkultisternas övertygelse om olika zonsagors sanning. Tron på 
allehanda järtecken och vidskepligheter; återfunna fordonsdelars kraft, oförklarliga 
hultamarksfenomen och skrotfädersandars existens. Motorskallarnas förundran över dessa 
ting blandas med tilltron till avgeistpsykonauters påstådda visioner. De insikter dessa sägs 
få då de sjunker ned i draggsterdrankframkallat tvåtaktarrus under motorers ihåliga och 
rytmiska dunkande. Därutöver hyser kultisterna respekt för allehanda fornmaskinting, 
framförallt det mytomspunna Elektriska. Ett säreget kraftfenomen som finns i urtidens 
alla manicker. Robotar har motormarodörerna en säreget ambivalent inställning till. De 
växlar mellan bävande dyrkan till nyttjande av automater som bruksföremål, ej olikt hur 
de hanterar sina forntidsfarkoster. Att förlika sig mellan pyriers enklavupplysta ursprung 
och motorskallarnas automatgudadyrkan och bävan för det elektriska är allt annat än 
lätt, men ett måste för att förstå detta folk. 
 
XII. För pyriers står magfyllan alltid högt uppe på listan över livets viktiga ting. För en 
culinarier står däremot föga att finna bland motorkultisterna. Liksom för övriga väsen på 
Frihetens Slätter är åhlköttet, om än kommande från magert seniga exemplar i denna 
trakt, en viktig grund i soveln. Det är dock det trådiga innanmätet i olika klumpväxter 
som utgör grunden i marodörernas taffel. Den peppriga träsmaken hos denna grönska är 
för den pyriska gommen föga välsmakande. Ingen sann slevförare skulle frivilligt tillreda 
anrättningar med sådan bas. Den bistra Hultamarken lämnar motorskallarna få andra 
alternativt däremot. Deras diet består till stor del av trögflytande och brännande starka 
soppor samt grytor gjorda av dessa växter, blandat med kött från åhlar eller något av de 
krälarstyggelser som livnär sig på plantorna. En synnerligen potent tokjos går att 
framställa ur askfloran däremot. Den draggsterdrank som motormarodörerna skvimpande 
stjälper i sig vid allehanda ceremonier och riter innehåller rikligt med 
klumpväxtdestillerad finkel. På ett område tycks dock marodörernas grytgossar 
frambringa förvånansvärda storverk, nämligen grillningen. Med slarverns låtsade arrogans 
tänds etanoleldar och köttbitar hystas på de väntande lågorna. Biffarnas penslas med 
syrligt grillister och den färdiga steken är både blodigt frän och mustig. Självaste 
Skit-Arne Belugga hade känt avund! 
 
XIII. Den blotta anblicken av en motorskalle kan för en pyrier te sig lika vämjelig som en 
näbbkrabba i päppelkompotten. Grova motortatueringar i svart och smutsgrått pryder 
ofta lekamen och skalle. Ansikten och skinn är sällan utan blessyrer eller markanta ärr. 
Antingen gjorda av marodören själv för frän effekt eller resultatet av räder och 
sammandrabbningar. Klädnaden kan vid första anblicken påminna om zonfarares 
skrotpansar. Därtill kommer tygstycke i bjärta färger, gärna i skriande kontrast mot 
varandra. En synnerligen opraktisk mängd nitar pryder ofta plaggen. På grund av 
Hultamarkens askstoftsfyllda luft väljer motorkultisterna att vira in sina skallar i långa 
sjok av tyg, vilka behändigt kan sättas över näsa och munhål som andningsskydd. Det 
verkar som vissa klaner har sin egen distinkta kutym när det kommer till klädnad och 
kroppsprydnad. Ett exempel är klanen Wråålette, vars marodörer använder märkliga 
fornhjälmar och friseringsmanicker för att få håret att locka och rulla sig i vad de kallar 
ett alfakrull. De hävdar att Det Elektriska förkunnat för dem att håret uppå deras 
huvuden skall bäras på sådant sätt för skönaste effekt. Motorkultisternas smaklösa 
beklädnadskakafoni bidrar ytterligare till att skilja dem från oss pyrier. Adderar man 
deras gutturala skrofmålsuttal samt dammiga tältbostäder och vrålåksruckel så är det 
föga förvånande av de verkar stå så långt ifrån samfundets folk. För att ens börja förstå 
motorskallarnas kultur, och inte avfärda den helt som förvildat snuskleverne, så måste 
man lära sig att se bortom marodörernas klädedräkt samt de opassande skinnmålningar, 
torkade fiendeskallar och annat som kan pryda dem. 
 
Hultamarkens motornomader skiljer sig sålunda både i stort och smått från oss boende i 
Skarprättarnas Samfund. Efter år av studier är fortfarande mycket i motorkultisternas liv 
mig obegripligt. Men när man gläntar på locket till den samhälleliga gjutjärnspannan så 
puttrar där inte en obehaglig zongegga utan en märklig gryta av både osunda och 
välkomna ting, vilka i slutändan smakare långt bättre än man först kunnat ana. 
 
4. Skrofmålsbruk och motorskallesnack 
För den skarpsinnige som läser denna historiografi kan många av de benämningar, namn 
och tingestar som omnämns vara fullständigt främmande. Därför har jag valt att nedan 
förklara dessa i termer vi pyrier är bekanta med. Listan innehåller även en del uttryck 
och ord motorskallarna ofta begagnar sig av. För den vetgirige historiografen är de 
sålunda värda att komma ihåg. 
 
Avgeistpsykonaut: M ​ otorkultisterna spiritister, bevandrade i etanolångornas mysterium 
och avgasandarnas hemligheter 
Cylinderman: ​Denne är motorklanens uttydare och dess representant vid den monstruösa 
maskinguden Vråålet 
Förgasare: ​Det silverglänsande svin som skall ha kontrollen över missfosterautomaten 
Vråålet sedan urminnes tider 
Glåparfajt: ​Motorkultisternas orala kampkonst, fylld av osande svador och 
fradgaflygande raljeringar 
Klofinger: ​Det skymfande öknamn som de givit människor, typer utan lyten och 
mutationer. Klofingret är enligt motorkultisterna en sinister och opålitlig figur vars 
hunger för rikedomar och makt är djupare än världsmasken krälgångar. 
Raggargeist: ​Osalig urfädersandar efter marodörer som gått en neslig och fridfull död till 
mötes. Med ihåliga skrin och vrålande tomgång tömmer dessa väsen de levandes 
tinnerförråd och lämnar nattsvarta däcksspår efter sig 
Soppatorsken: En smygande zonbest med outsläcklig etanoltörst och oöverträffad slughet 
Trottelnål: ​De högt aktade mutanter vars osvikliga sinne för hur väderstrecken löper 
dirigerar klanernas färder genom den bedrägligt föränderliga topografin i Hultamarken 
Vråålet: D​ en mäktiga automatgud som vandrar över Hultamarkens askdyner och dyrkas av 
motorskallarna. 
Återfundet: D ​ et tillfälle då motorskallarna förklarade sig som Vråålets utvalda folk och 
antog fordonsklingande namn 
 
5. Pyrisamfundet och Motorkultisterna 
Som avslutande paragraf skall några kommentarer ges kring vad som tycks driva 
motorskallarna samt den relation som i dagsläget finns mellan samfundet och 
Hultamarksmarodörerna. 
 
I. För andra än historiografer ter sig säkerligen frågan om varför motormarodörerna 
plundrar pyriska gumsemän och slätternas fribyggarhålor lika onödig som att göda knasor 
med lobobsterkött. För den vetgirige som önskar förstå samförhållandena mellan Pyrier 
och motorkultister behöver den däremot ställas. Enligt min ringa åsikt står en del av 
svaret att finna i Hultamarkens magra sovel, Den usla kosten tvingar motorskallarna till 
att söka uppehälle annorstädes. Till pyrier och slättbors grums och beklagan har de valt 
att göra detta genom marodörräder mot odlingsmarkerna runt omkring. Man skulle kunna 
påpeka i så fall att gåvor som gröda och domesticerade dumdjur kan vara ett sätt att 
stilla motorkultisternas plundringslusta. Måhända är det ett möjligt svar på 
marodörsproblemet, men jag skulle inte råda odlarfolken i trakterna som angränsar till 
Hultamarken att lita på dylika skänker som skydd mot rovnomaderna. Deras rövarlystna 
sinne skulle säkerligen övervinna vad de egentligen ser sig nödgade att behöva och leda 
till fortsatta räder trots allt. Det knappa hultamarkskrubbet är sålunda inte en fulländig 
sanning. 
 
II. Ytterligare en möjlig anledning till räderna är inte mer än ett rykte. Det påstås att de 
forntida bränslelager som skall finnas dolda i Hultamarkens djup håller på att sina. 
Sålunda skulle plundringsturerna vara komna av mer än enbart sökande efter magfylla 
utan även jakt på bränsle. Eller rättare sagt slättfarmarnas grönska, vilken 
motorskallarna destillerar i sinnrika kokmaskiner till fordonsdrivande etanol. 
 
III. Jakten på värdefullt byte skall givetvis inte underskattas. Motorkultisterna plundrar 
inte enkom barrberbodar och pärkällare. De flesta tillhörigheter från gumsestugor roffas 
med stor iver. Därtill kommer den nesliga trad i mutanter och människor som 
motorskallarna hänger sig åt. Olyckliga krakar som hamnar i etanolnomadernas händer 
och tassar slås i järn och möter ett öde som slavar. Antingen tvingas de knega till 
utmattning och död åt motormarodörerna själva eller så byts de mot tinner, krut och 
andra nödvändiga ting. De finns gott om uslingar på Frihetens slätter som inte tvekar till 
att hänge sig åt denna smutsiga trad. 
 
IV. Det finns de orosspridare som också hävdar att motorkultisternas härjningar kommer 
av jakten på vidriga troféer. En jakt på kapade skallar från arma offer som 
hultamarksnomaderna använder för att pryda sina vrålåk. Detta lär däremot inte vara 
annat än farmares skrämselpåhitt. Inget jag åsett hos motormarodörerna tyder på att 
sådana slaktarseder existerar. 
 
V. För mig står det klart att oävet anledning till räderna så skall det hot som 
motormarskallarna utgör icke ringaktas. Det är möjligt att Hultamarkens motornomader 
inte rakt av bör förklaras som samfundets eviga fiender, men det är en farlig gissning att 
ty sig för starkt till. Anledningen vore helt sonika att man i deras vulstiga kultur finner 
mer än vad blotta ögat anar vid anblicken av motortatuerade marodörer. Allt är inte 
blodtörstigt sökande efter rov och roffning. Jag skulle därav ej utesluta att dagen kan 
komma då pyrier och motorkultister kan mötas utan risk för våldsdåd och hätska ord. Men 
den tiden är inte här ännu och lär dröja så länge som motormarodörernas ynkleverne i 
Hultamarken fortsätter och deras lynne är mer för härjning och vapenskrammel än diskurs 
vid diplomatins bord. Måhända kan den lede ulvens intrång på Frihetens Slätter eller de 
tunnelgrävande rubbitrikenas expansion framtvinga ett mer fredligt beteende från 
motorskallarna visavi Pyrisamfundet. Jag gissar däremot att motorskallarna hellre skulle 
välja att slåss till sista etanoldroppen än att visa sin svaghet inför samfundet och söka en 
allians. I detta skall vi pyrier ej misstaga oss om motorkultisternas slughet. Trots att de 
inte tycks mer än smutsiga asgnagare för många levandes i Samfundet, så finns det tydligt 
en kultur och ett fornkunnande hos dessa marodörer som ej skall underskattas. Av detta 
har även vårt stolta samfund saker att lära. Därtill har deras forntidsmonstrum Vråålet 
och marodörsekipagen en tydlig makt som är svårligen bedömd i jämförelse mot Pyriskt 
mannamod och skarprättarbössor. 
 
Sålunda finner i slutändan jag att vi pyrier har en prekär balansgång att vandra: att hålla 
Hultamarkens marodörer på avstånd från samfundets mark och odlingar samtidigt som vi 
torde söka att vinna mer kunnande om motorkultisterna och deras forntida åkdon och 
vetskap i Den Gamla tidens maskinkonster. 
 
REGELAVSNITT 
Följande avsnitt innehåller mer konkreta beskrivningar av Motorskallarna, som yrket 
Motormarodör, samt en del saker kan vara värt att fundera igenom när en rollperson som 
är motorskalle skapas. 
 
Motormarodör som bakgrund 
Under yrket Rövare i Rebellen & Överlevaren nämns marodörer som nyttjar fordon. Även 
om motorskallarna kan falla under detta yrke, skiljer sig deras kultur och livsstil 
tillräckligt mycket för att föranleda en något annorlunda bakgrund än för den vanlige 
Rövaren. 
 
Motormarodörens liv är hårt och skoningslöst. Uppväxten i Hultamarkens livstomma 
asköken härdar motorskallarna bortom sina år. Skolningen är i överlevandets konst, vare 
sig det nu innebär att leta fram det grums till matnyttigt som återfinns i Hultamarken 
eller att genomföra räder mot pyriska gumsegods eller slättlevande mutantsamhällen. 
Genom närvaron av Vråålet och deras forntida åkdon är motorskallarna inom vissa 
områden mer vana vid teknologi och fornfynd än vad pyrier är i gemen. De flesta klaner 
och familjer kämpar för att hålla fordonen rullande, något som brist på reservdelar och 
bränsle inte gör särdeles lätt. Att därför ha god kunskap i hur ekipagen sköts och 
underhålls är högt skattat. En motorkultist som visar en fallenhet för den eteriska 
avgasvärlden och kontakten med förfädersandarna kan upptas som lärling till en 
avgeistpsykonaut. Vad deras egentliga krafter består i varierar, en del är enbart 
intelligenta och kunniga i att tas med folk medan andra verkar besitta egendomliga 
förmågor som kan vara allt ifrån vanliga mutationer till psioniska krafter. 
 
Anledningarna till att en RP lämnat Hultamarken kan vara många, men troligtvis är 
personen klanlös Antingen av eget val eller genom att ha blivit utstött. För den förre så 
är det upptäckarlust och fascination av samhällena runt omkring som drivit RP till sitt 
beslut, medan den senare haft föga val i frågan. För den utstötte så kan där finnas en 
vådlig strävan efter att bevisa sig som ärbar nog att vara klantillhörig, vilket är anledning 
nog att söka sig till äventyrarlivet. Eller så är personen enbart bitter mot sin klan och 
önskar sig därifrån. I det senare fallet så kan problemlösaruppdrag vara ett enkelt sätt 
att klara sig bland pyrier och annat folk. 
 
Färdigheter: ​Fordon, Fällor, Reparation, Teknologi, Undvika, Vildmarksvana 
Startkapital: 3 ​ 0 kr eller 3T10+30 kr 
Startutrustning: ​Om SL anser det lämpligt kan rollpersonen utrustas med ett fordon 
 
Nya mutationer 
 
Superbt sinne: Balans 
Kostnad: ​1 
Aktivering: ​Automatisk 
Räckvidd: P ​ ersonlig 
Effekt: ​Balanssinnet är ypperligt utvecklat 
Varaktighet: P ​ ermanent 
Beskrivning: M ​ utantens balanssinne är synnerligen väl utvecklat. När det kommer till 
balanskonster så finns det få saker som denne inte klarar, både när det handlar om att 
utföra något själv likväl som något involverande redskap eller tingestar. När det kommer 
till färdighetsslag i Akrobatik eller dylikt där balansen är avgörande (Rida, Fordon 
etcetera) så har mutanten dubbla chansen att lyckas. Om det rör sig om en situation där 
balanssinnet inte är avgörande men spelar en viss roll skall chansen multipliceras med 
1,5. Vill spelaren slå fram sin mutation så gäller att mutationen Superbt Sinne kan ge 
ytterligare ett alternativ förutom de fyra som redan står uppräknade där. Istället för att 
slå 1T4 för vilket sinne mutanten får slås 1T10: 1-2. Hörsel, 3-4: Känsel, 5-6. Lukt, 7-8. 
Syn och 9-0. Balans. 
 
Tips till spelare och SL 
Följande textstycken tar upp några punkter som en spelare och SL bör diskutera och 
fundera igenom innan spelaren skapar en rollperson som är motorskalle. 
Beteende 
Att spela en motorskalle kan självfallet föranleda lika varierat rollspelande som för 
vilken karaktär som helst. Förmodligen står dock burdust och smutsigt leverne i centrum. 
Det behöver inte innebära att rollpersonen nödvändigtvis bryter alla sociala tabun i 
Pyrisamfundet, men rätt utnyttjat kan det både addera en marodörsaktig grund till 
karaktären samt leda till underhållande situationer i spelet. Spelaren bör ta till vara på 
motorskallarnas säregenheter gällande maskindyrkan, tron på Det Elektriska, mytiska 
varelser och deras orala kampart glåparfajt. Att tinnerpimplande, marodörsräder och 
vrålande åkdon är den uppenbara underhållningen för personen är inte ett måste, men 
ett vanligt tema. Filmer såsom Mad Max kan ge goda uppslag för motorkultistbeteende. 
 
Klantillhörighet 
Det lättaste upplägget för både spelare och SL torde vara att RP som är motormarodörer 
är klanlösa. Huruvida det sedan innebär att personen förskjutits eller enbart är ute på 
strövtåg i den märkliga världen bortom Hultamarken är en annan sak. Båda kan ha sina 
fördelar. Har motorskallen förskjutits finns där, förmodligen, en stark vilja att bevisa sig 
själv i olika dåd. Personen har en stark drivkraft till att bege sig ut och äventyra. 
Nackdelen blir att motorkultisten möjligtvis kan var inklinerad att återvända till sin klan 
när ett tillräckligt ryktesfullt dåd utförts. När det kommer till någon som enbart är ute 
för att uppleva världen utanför Hultamarken behöver där inte finnas en vidare stor lust 
till att återvända, men det kan dock vara ett hinder för äventyr som inte för personen 
bort från dess hemtrakter. Det är i slutändan inget stort problem och en påhittig spelare 
eller SL kan säkerligen finna goda anledningar till drivkrafter som får personen att 
acceptera eller uppskatta situationen. 
 
Ett alternativ är att hela spelgruppen är motorskallar. Det kräver möjligtvis en separat 
kampanj där spelarna kan involvera sina RP i klanernas maktkamp, kontakten med pyrier 
och andra samt att delta i räder mot omkringliggande eller avlägsna byar och städer. 
Kanske RP kommer att bli den faktor som enar motorskallarna till en enda klan? Den här 
typen av kampanj kan säkerligen vara spännande, men gör det å andra sidan svårt att 
utnyttja många av de äventyr och annat som finns utgivet för Mutant. 
 
Utrustning 
En fråga som säkerligen ställs är huruvida en spelare skall få utrusta sin RP med ett 
fordon från början. För motorskallarna är deras åkdon det mest värdefulla som kan ägas 
och att traska runt till fots kommer inte an för en äkta motormarodör. Är rollpersonen 
klanlös finns det en god anledning till varför denne inte har ett fordon. En generös SL kan 
välja att låta rollpersonen trots allt ha någon form av enkelt marodörsekipage. En 
ombyggd moped och dylikt kan passa. Det bör vara tydligt för spelaren att dess RP sätter 
mycket stort värde på fordonet. Att sälja eller byta bort det vid första bästa tillfälle mot 
krediter eller fornpuffror är inte tillrådligt. Händer det något med fordonet, vilket 
givetvis namnges och pryds på bästa motorkultistmanér, torde marodören göra sitt 
yttersta för att antingen laga det, återfå det eller helt enkelt införskaffa ett nytt om det 
har blivit helt kvaddat. Sålunda kan fordonet vara något som leder till nya äventyr för 
gruppen. Ytterligare en möjlighet är att fordonet är stulet från någon annan marodörklan 
och att priset för vrålåket är att ett gäng hetsigt hämndlystna motorskallar följer 
rollpersonen tätt i hälarna. SL bör inte heller glömma att ett fordon kräver regelbunden 
skötsel samt att RP måste få fatt i etanol. 
 
Exempel: ​Anna vill spela en motormarodör. Hon tycker tanken på en Mad Max-liknande 
ligist låter som ett annorlunda och fräckt koncept. Efter samråd med SL så kommer de 
fram till att motorskallen som Anna vill spela skall vara klanlös. Det skulle vara svårt att 
pussla ihop RPn med resten av gruppen annars. Anna läser igenom materialet ovan om 
motorskallarna och bestämmer därefter att hennes marodör frivilligt har lämnat klanen 
Chååk strax innan personen fyllde tjugo. Efter en stunds betänketid så kommer hon fram 
till att hon vill spela en muterad människa: en hårdför tjej med anskrämligt yttre men 
ett hjärta av guld. Hon döper sin karaktär till Nyssva Chååk. 
 
Anna vill att rollpersonen skall vara senig och kunna reda sig väl i en strid, men för den 
saken skulle inte vara helt bortkollrad i sammanhang som kräver tankemöda. Hon fördelar 
sina grundegenskapspoäng relativt jämnt men lägger tyngdvikten på FYS och INT samt VIL. 
PER räknar hon ned några snäpp och även STO och STY blir något lägre. Anna kommer 
däremot överens med sin SL om att i umgänget med andra motorskallar så räknas hennes 
PER högre. En förhoppningsvis rolig variant på karaktären som kan ge en hel del 
underhållande missförstånd när Pyrier inte kommer uppfatta hennes burdusa beteende 
och motorkultistutseende särdeles positivt. Tvärtemot vad Nyssva är van vid. 
 
Eftersom Anna tänkt sig en duglig stridskvinna som är van vid vildmarken väljer hon ett 
par mutationer som kan passa väl: Blixtsnabba reflexer och Uthållig. Därefter slår hon 
fram två mutationer till för att förhoppningsvis få en rolig och oväntad ”twist” på sin 
karaktär. Anna slår 17 och 47, vilket enligt tabellen i Spelarbok II Rebellen & Överlevaren 
ger Explosiv och Krypare. Hon räknar även fram ett lytesvärde för Nyssva och får 45%. Det 
är inte särdeles svårt att se att Nyssva är mutant. För att poängtera det tittar hon i 
tabellen över lyten och bestämmer att Nyssva har en säregen gångart på grund av 
mutationen Krypare, vilken har det högsta lytesvärdet. Anna funderar en stund och 
kommer fram till att Nyssva går framåtlutad och med en benägenhet att föra huvudet 
fram och åter. 
När det kommer till färdigheter så har SL redan bestämt att Nyssva inte kommer få börja 
spelet med något fordon, till Annas förtrytelse. Hon väljer därför att inte fördela lika 
många SP på fordon som hon först tänkt, utan lägger istället mer på några 
vapenfärdigheter och Undvika samt Vildmarksvana. Teknologi och Reparera spenderar hon 
också några SP på. 
 
Nu återstår det en del smärre detaljer. Anna skriver ned Nyssvas utseende. Hon ser 
Nyssva som en reslig kvinna med ögon som kolbitar och brett leende. Nyssva skulle ha 
ansetts som ordinär bland motorskallarna om det inte var för att huden i ansiktet bränts 
och ärrats av ett ilsket syraregn i uppväxten, vilket gett henne ett rykte som en stor 
skönhet i sin klan. Klädseln är dammiga skinnpaltor, ett flertal breda bälten korsandes på 
lämpligt framhävande ställen samt allehanda puffror och eggjärn instuckna lite varstans. 
En levergöksboa pryder axlarna, ett antal tänder från samma rovpippi hänger i ett 
halsband och på skallen bär hon en forntidshjälm med en egenhändigt konstruerad mask 
av metalltrådar flätade till ett grovt nät. Anna införskaffar även en del utrustning till 
Nyssva, bland annat en hemmabyggd armborstpistol med skäktor, ett 
skrotrustningsharnesk, en del vildmarksutrustning, ett par knivar samt en kedja med en 
elakt spikförsedd tyngd i ena änden för närstrid. 
 
Som person bestämmer Anna att Nyssva är rättfram och frän i tonen, vilket passar en 
motorskalle, men att hon även är nyfiken och villig att pröva på nya saker. Hon är 
dessutom, bakom sitt kärva och råa sätt, både generös och hjälpsam, något som hos 
klanen Chååk fick henne att till och från framstå som en udda särling. Nyssva är än så 
länge uppfylld av glädjen över att skymta allt säreget bortom Hultamarken och har inga 
som helst tankar på att återvända till sin klan. Hon saknar dock sällskap av pålitliga 
vänner med sinneslag som hon själv, något som inte varit allt för lätt att finna hos 
misstänksamma pyrier. När SL arrangerar ett möte med de övriga rollpersonerna kommer 
däremot tycke och tillit att uppstå, åtminstone är det vad Anna och hennes SL har 
planerat. Framtiden får utvisa vad som händer Nyssva… 
 
--------------------------- 
Kalla mig något fordonsfräckt… 
Inledningsstrof till motorkultistkväde om Återfundet 
--------------------------- 
När motorskallen stirrar dig i blekögat och etanolstanken fyller din nos, först då vet 
du vad bottenlös Hultamarksfasa är 
Farfar Gregert berättar zonhistorier för ungvalparna Melvin och Nivea 
--------------------------- 
Vråålet tillhör öster och väster, och varthän marodören sitt vrålåk än vänder, så är 
Vråålets etanolande där 
Zephyr Cylinder om motorskallarnas automatgud