ETT oPPET

SAMHaLLE
Lars aberg

Mångkultur
 ett öppet samhälle

Om ett par decennier kommer en fjärde-

del av befolkningen att vara född
utomlands. Det mångkulturella samhället
kan bli öppet och kreativt, men där kan
också uppstå isolerade och tillbaka­
blickande stammar i samhällets utkant.

mångkulturåret 2006 inleddes för min del med att jag en vinterdag
hamnade på ett seminarium om ”Blågula strukturer”, där några av
landets flitigaste ”vi-och-dom-forskare” på sedvanligt sätt beskrev det
svenska samhället som förtryckande mot dem som har svart hår och
inte heter Svensson.
För att vi i publiken skulle bli observanta på vår inneboende inskränkthet
fanns en programpunkt, ”Kan vi märka det normala?”, där vi alla fick svara
ja eller nej på frågor som syftade till att ringa in vår fördomsfullhet och
blågula isolering. Därefter uppmanades vi att blunda och fundera över
vilken av frågorna som kändes mest inombords. På den (rasistiska) plats på
kroppen där frågan tagit mest skruv ombads vi sedan att fästa den säkerhets-
nål med tygremsa som arrangörerna – Mångkulturåret, Region Skåne och
Malmö stads kulturförvaltning – hade stoppat ner i våra seminariemappar.
Så började Mångkulturåret. Märkta och skambelagda skulle vi förmås
att dyrka upp våra instängda konservburksliv.

79
mångkultur

I själva verket framstår svenskar i gemen vid internationella opinions-

jämförelser som de som är öppnast gentemot andra kulturer. 2010 års
SOM-undersökning från Göteborgs universitet bekräftar att svenskarnas
inställning till invandrare aldrig varit mer accepterande än nu. Det mediala
och institutionella offerperspektivet är inte bara passiviserande, det är
dessutom falskt. I Sverige finns en stark strukturell välvilja – systemet kan
kritiseras, men inte för att vara ogint och snålt – och det har därför sagts
och låter sig sägas igen, att fungerar inte integration och kulturblandning
här kommer det inte att lyckas någonstans.
Sverigedemokraternas valframgång blev en konfliktvarning: problem
skylls på invandrare, men det är också en nostalgisk och kulturkonservativ
proteströst med längtan efter enhetlighet.
Mångkultur är en fysisk realitet i form av de människor som lever i
samma land. På senare tid har runt hundratusen personer om året fått
uppehållstillstånd i Sverige och det är en hög siffra i ett samhälle med
liten folkmängd. I början av 2030-talet förväntas nästan en fjärdedel av
befolkningen i yrkesaktiv ålder vara född utomlands. Om hur detta ska
fås att fungera måste vi kunna diskutera på ett mindre andfått och hämmat
sätt, även inom kultursfären.
För kulturlivet, för hela samhället, är det förstås bra med fusioner och
kollisioner. Kreativ mångfald är av godo. Mångkulturåret – en skapelse
av det officiella Sverige - reducerade emellertid demokratiska frågeställ-
ningar till förenklade påståenden om hur olika grupper ser på varandra.
Kanske var det bortröstningstelevisionens ytfixering som hade ätit sig in
i det politiska.
Begreppet mångkultur har laddats med så mycket social och politisk
ångest att det saknar en definition att enas om. Det är ett försök att säga
något trevligt om förhållanden som många omedelbart associerar med
förortsproblem och segregation. Då har världskultur onekligen en mer
gränsöverskridande klang. Är det en sådan vi kommer att röra oss i om
trettio år; globaliserad i bästa mening, öppen och blandad?
Den i kulturdebatten och kulturbyråkratin normerande mångkultura-
lismen – mångkulturen uttryckt som ideologi – har en konservativ färdrikt-
ning. Den har exempelvis omdefinierat antirasismen så att Martin Luther
King inte skulle känna igen sig: i stället för alla individers lika rättigheter
betonas gruppers olika rättigheter. Mångkulturalismen blir ett stöd för dem
som vill upprätta stamenklaver i samhällets utkant, dock alltid med samma

80
 ett öppet samhälle

samhälles ekonomiska stöd. Den gynnar dem som inte vill vara delaktiga
i kulturblandningen. Eftersom den lärs ut på skolor och universitet kommer
den att påverka kulturens politik och praktik ett bra tag framöver.
Om 11 september-attackerna i USA har präglat det senaste decenniets
världspolitik kan man säga att ayatolla Khomeinis fatwa mot Salman
Rushdie 1989 fått motsvarande konsekvenser för hur vi pratar om kultur.
Med rötterna i 1970-talets kulturvänster har jag med förvåning sett
hur betydande delar av vänstern upphört att betrakta kultur som föränderlig
och förändrande och valt att i stället försvara patriarkala strukturer och
konservativa värdesystem. Svenska myndigheter är inte ensamma om att
stödja föreningar som vill cementera sina traditioner, men just i ett Sverige
med töntstämplade sedvänjor har förvirringen inför de nya kulturkonflik-
terna blivit särskilt påtaglig.
Samtidigt som grupptänkandet förstärkts är vi ju inne i en period av
extrem individualisering och distansering från samhälleliga gemensam-
hetstankar. Det offentliga torget är ett shoppingstråk. En hel generation,
och snart flera, förväntar sig gratiskultur i öronen och i apparaterna. Ideo-
login har lämnat politiken, eller om det nu är tvärtom. Kulturens – institu-
tionernas, konstnärernas, de fria och osaliga andarnas – mest offensiva
motståndare blir då en glädjelös, puritansk ”vi-och-dom-väckelse”. Från
Världskulturmuseet i Göteborg till tv-serien South Park har hot kunnat gå
hem. Kränkthet har blivit en av tidens mäktigaste reaktioner.
Den brittiske författaren Hanif Kureishi hävdar att ingen i dag
skulle vara modig nog att skriva Satansverserna och än mindre att låta
publicera den: ”Författandet är numera försiktigt eftersom författarna
numera är skräckslagna.”
Ont ska med konst fördrivas, sa Kjartan Slettemark, salig i åminnelse,
och den snabba förflyttningen av människor, idéer och tekniska ramar
gör att nya kulturella blandformer obevekligt tränger fram. Här finns
dock två dystopier att förhålla sig till: förströelsekulturens slutliga seger
över samhällsdeltagandet och klanmentalitetens upplösning av det
gemensamma.
Och så öppningen mot ljuset: den självklara, självbärande kraft som
bor i det globala minglet och som kommer att skapa ljud, bilder, texter
och utsagor baserade på ännu ej gjorda erfarenheter.
En fråga man kan ställa sig är hur rädda vi ska vara för konflikter.
Svaret är naturligtvis att det beror på hur de ser ut. Kulturskapare som

81
mångkultur

lever under hot har både historien och samtiden haft nog av – ett mer
sprakande kraftfält kring värderingar och uttrycksformer är däremot
inget att ängslas över. I den instrumentella kulturekonomiska terminologin
används ord som komfortzoner. Vad ska kulturen med sådana till?
Konservatismen har med frenesi kapat åt sig det debattutrymme som
finns runt värden och värderingar. Under republikansk flagg startades i
USA det så kallade kulturkriget, som inte bara riktade sig mot skattefi-
nansierat konststöd utan främst manade fram bilden av ”washingtonska”
och ”hollywoodska” elitister fulla av förakt för vanligt folk. Det är en
gångbar retorisk figur, också här och nu. År 2040 kan det vara så att
mångkulturen eller världskulturen eller vad den då kallas, främst drivs
av teknologiska innovationer och fungerar som avkopplande heltids-
syssla för några miljoner arbetslösa unga och halvunga som aldrig socia-
liserats via arbetsmarknaden eller något informellt kontrakt med det
svenska samhället.

vad jag skulle önska vore att värderingar – och frågeställningar om

hur vi vill ha samhället – dessförinnan ledde till en betydligt livligare debatt
och att denna också fylldes med andra röster än de konservativas.
Broschyrernas mångkultur må likna en ångande buffé omgiven av
dansare från sju kontinenter, men hur hanterar vi risken att det som döljs
där bakom är en flykt in i det separatistiska? Med friskolesystemet har
politikerna i stor enighet skapat garantier för att segregationen kommer
att finnas kvar långt in i framtiden. Någon pedagogisk mångfald skymtar
inte; poängen är ju här i stället att föräldrarna ges möjlighet att välja bort
de klasskamrater de inte vill att deras barn ska ha.
Vi rör oss in mot en civilisatorisk förändring. Kopplingen mellan arbete
och försörjning har blivit svagare, samtidigt som vi kan räkna med att
välfärdsstaten krymper. Om trettio år finns troligen inte särskilt många
tillsvidareanställningar. Däremot kommer känslan och behovet av att
leva i nuet att ha förstärkts eftersom några pensioner i dagens mening
inte kommer att finnas kvar.
Trots att företag och politiker på olika sätt försökt förmå ungdomar
att studera naturvetenskap har det funnits ett stadigt växande intresse
för kultur och estetiska ämnen. Det kan tyckas märkligt att vilja ge sig
in i en bransch vars produkter man själv inte alltid betalar för, men det

82
 ett öppet samhälle

är uppenbart att många framöver kommer att ägna sig åt kulturverk-

samhet i någon form.
Dagens ungdomsarbetsmarknad har beskrivits som en plats där ena
halvan serverar latte åt den andra. Morgondagens innehållsliga mångkultur,
den som samlar impulserna inom sig och inte separerar dem, kan förväntas
spreta i många riktningar. Den kulturutbildade halvan blir kanske lärare
eller handledare åt den andra halvan.
Utbildningssystemet brukar fungera som dragspel i arbetslöshetstider;
troligen blir vidareutbildning i olika skepnader ett allmäntillstånd.
Tolkar man tendenserna lär mångkulturen också bli kvinnligare, vilket
i sig vore en välkommen justering av den machismo som länge härjat
både i det kommersiella utbudet och i den antisociala respektkulturen.
De estetiska och mediala utbildningarna lockar främst tjejer och i skolor
dominerade av elever med utländsk bakgrund är det tjejerna som oftast
tar studierna på allvar och går vidare.
Precis som i vildmarken sitter förbisprungna killar kvar i förorten.
Eftersom de snart – korrekt – kommer att betraktas som monokulturella
och språklösa i stället för mångkulturella och flerspråkiga hamnar de vid
sidan om de nya visionerna. Här ruvar ett bulnande socialt problem som
inte ger sig av.
Inför integrationsproblematiken har politikerna i gemen stått handfallna.
Socialdemokraterna har länge valt att förneka det uppenbara medan
vänstern i stället romantiserat det. Men parallellsamhällen med allt mindre
inbördes kontakt har väldigt lite med världskultur att göra. De är insulära
och tillbakablickande medan ett kreativt, energifyllt samhälle satsar på
gränsöverskridanden och på de kulturutövare och plattformar som söker
sig bort från konservatismens schabloner och genreuppdelningar. Kalla
det ett ”kreoliserande” förhållningssätt, eller ett demokratiskt, men gödsla
där öppenheten gror och inte vid tröskeln till stängda dörrar.
Vi har alltså rört oss in i perioden efter det framgångsrika välfärds-
projektet. En sammanhållen, nationell kulturpolitik kommer inom kort
att ha gjorts omöjlig, med försvagade institutioner (mindre skattefinan-
siering, mer av ryckig sponsring, mindre publik), en kommersiell marinad
som trängt in i DNA-koden, en upphovsrätt som gått upp i rök och ett
medieinnehåll som individualiserats, ja atomiserats.
Känslan av tillhörighet i samhället försvagas då allmänt och det
sociala klistret släpper på allt fler ställen. Det gör att solidaritetskänslan

83
mångkultur

urholkas och att man förmodligen kan förvänta sig en skatterevolt

även i Sverige. Jag menar att det också finns starka skäl att oroa sig för
yttrandefriheten, å ena sidan för att allt kan yttras utan att någon
lyssnar, å andra sidan för att såväl politiker som medier svävar på målet
när principen faktiskt sätts under press.
Hur ersätter man då en åldrad samhällsvision? Antagligen med en
annan. Den nya mångkulturen, där de flesta struntar i vems släkting du
är och där du själv står för dina val och värderingar, kommer att definieras
av sin inneboende vilja och inte av nation eller tradition. Utan fasta arbeten
måste ny sysselsättning uppstå, i andra arbetsformer och med nya sätt
att ringa in kulturbegreppet. Om trettio år är det kanske inte möjligt att
ägna sig åt kultur utan att också vara engagerad i miljöfrågor. Ritar du
serier kan du också göra stadsplaner.
I en brutaliserad miljö av våld, konkurrens och resursstrider, blir kulturen
bärare av överlevnadsstrategier. För trettio år sedan konsumerade mänsk-
ligheten naturtillgångar i samma takt som de hann återskapas. För tillfället
förbrukar världens befolkning naturresurser motsvarande 1,4 jordklot.
Det är ofrånkomligt att kulturutbudet kommer att ekologiseras.
I New York har gräsrotsorganisationen Sustainable South Bronx
engagerat barn och ungdomar i en grön upprustning av nedsmutsade
och bortglömda icke-områden. I den problemtyngda Malmöstadsdelen
Seved har projektet ”Barn i stan” odlat upp trottoaren och sått kryddor
från Afrika. Det kan mycket väl vara åt det hållet som de nya kultur-
rörelserna kommer att dra; upp genom sprickorna i det ekonomistiska
tänkandet, ut i överlevnadsfrågorna och den stora resursdebatten. Här
växer också behovet av arenor som blandar musik, film, bilder och berät-
telser utan någon på förhand fastslagen korrekthet.
Att ont ska med konst fördrivas, det är väl det som är the nitty gritty.
Dagens mångkultur är segregerande, begränsande och misstänksam. I dess
hägn hotas kulturutövare med andra värderingar. Själv hoppas jag att
mångkulturalismen snart skickas ut i marginalen så att vi kan släppa fram
en öppen och tillåtande världskultur. Då gäller det också att engagerat stå
upp till försvar för yttrandefriheten.

84
 ett öppet samhälle

lars åberg är journalist och författare, bosatt i Malmö. Han arbetar

för Göteborgs-Postens kulturredaktion, men skriver också i Sydsvenskan
och ett flertal magasin och tidskrifter. Han har skrivit en rad böcker
kring amerikanska teman samt om integration och ungdomskultur.
Som kulturaktivist tog han initiativet till den första ”Folkfesten” i Malmö
1971 och han har genom åren varit en flitig debattör i kultur-, medie-
och integrationsfrågor.

85